[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]
Ett projekt för en självundersökning av ”form-samordning”
Jag vill här påbörja ett arbete av att undersöka eller självundersöka relationen form-samordning (forma-coordinazione). För att lansera den nämnda debatten slänger jag ut en ofullständig serie av teman och problem, som samtidigt kan komma att skapa diskussionssubjektet. Jag kan inleda denna med att diskutera samordnande handlingar utifrån två synvinklar: att ”vara-emot” och ”vara-tillsammans”.
Vara emot
1. Samordningens födelseakt är ett ”nej”, en ”vägran”. Men det gäller ett ”nej” och en ”vägran” som framför allt inkarnerar det som Michel Foucault hävdade mot slutet av sitt liv: hur de politiska rörelserna inte bara kan motsätta eller försvara sig men också affirmera sig i dessa kreativa krafter. Redan detta kan skapa ett radikalt skifte i relationerna inom arbetarrörelsens tradition, eftersom den politiska händelsen utgör (definisce) en assymetri mot den dialektik marxismen har använt för att definiera konflikten och kampen. ”Nej:et” mot makten öppnade därmed inte längre en dialektisk kamp likt de tidigare kamperna (för att ta makten eller maktens ledning) utan på ett ”blivande”. Att säga ”nej” utgör motståndets minimiform. Denna form måste vara ganska öppen och en process av skapande, en situations omvandlande och aktivt deltagande i en konstituerande process. Det är detta som är att ”göra motstånd” enligt Foucault.
2. Från 1968 och framåt agerade under en tid den politiska rörelsen och singulariteterna på två plan: det plan som påfördes dem av statens institutioner och det som valdes av rörelserna och av singulariteterna själva. På första planet konstituerade sig de politiska rörelserna och individualiteten enligt ”vägrans logik”, av ”vara-emot”, av separering. Vid första anblicken ser det ut som de reproducerar uppdelningen mellan ”vi och dem”, mellan vän och fiende, som kännetecknar arbetarrörelsens och framförallt politikens logik. Men detta ”nej”, denna delningens affirmation, uttrycker sig på två olika sätt. Å ena sidan är denna omedelbart riktat mot politiken och uttrycker en radikal separation ifrån representationens regel, eller snarare så är det ett iscensättande av denna världs inre uppdelningar; den andra delen är förutsättningen för en öppning av blivande och en klyvning av världarna och deras konfliktsammansättning (som på inget sätt är enade). Vägran är förutsättningen för att uppfinna ett ”vara-tillsammans”, som det gäller att framställa. Här på detta andra plan finns det utan tvivel gräl och konflikter mellan kraft och individualitet, men mer som ett spel utan att vara fiende.
3. På första planet uttrycker sig kampen som en flykt från institutionerna och från politikens regler. Institutionerna, de politiska partierna och fackföreningarna är bokstavligen tömda på ”deltagande”. Här undandrar man sig på radikala sätt, här distansierar man sig på sätt som folk i öst drog sig undan, korsandes gränserna eller genom att på stående fot proklamera Bartlebys formell ”I would prefer not to”. Det andra planet är hur de individuella och kollektiva singulariteterna som utgör rörelsen utvecklar en dynamik av subjektivering som sammantaget blir en affirmation av skillnaderna och ett sammansättande av det gemensamma, inte som en slutpunkt på konstruerandet, utan som förutsättningen för processen av heterogen subjektiviering. Praktiken med politiskt undandragande i första fallet, strategin med de olika världarnas ”empowerment” i andra fallet. Rörelserna och singulariteterna passerar med en viss lätthet från en terräng till en annan, medan den konstituerande makten har konstituerats att förbli på ett enda plan, totalitetens plan.
4. Min hypotes är att de politiska rörelserna och singulariteterna efter sextioåtta har radikalt brutit med den socialistiska och kommunistiska traditionen. En ny dynamik gör rörelsernas och singulariteternas beteenden grumliga och obegripliga för forskare i politisk samhällsvetenskap, sociologer, politiska partier och fackföreningar. Avpolitiseringen, individualismen och tillbakadragandet till den privata sfären som det pratas om är redan här – detta konstaterande görs regelbundet men det dementeras hela tiden av framträdandet av fortsatta kamper och av nya former av motstånd och skapande.
5. Dessa nya ickedialektiska sätt av ”vara-emot” måste uppfinna sina egna aktionssätt och handlingsformer. Samordningen måste uttrycka sig genom att korsa ett avmystifierande av de kodifierade fackliga kampformerna (manifestationer, möten osv) med uppfinnande av nya handlingsformer, där deras intensitet och omfång blir allt större ju mer de öppnar sig för synliggörande och sabotage, och fortsätter gerillakriget mot samhällets och företagens maktnät. Mot ekonomins, arbetets och de sociala rättigheternas avreglering, sätter man konfliktens avreglering, som fortsätter där maktens organisationer slutar inom deras kommunikationsnätverk, inom dess expressiva maskiner (igenom avbrott av tv-sändningar, adbusting av den offentliga reklamen, interventioner på tidningsredaktioner osv) som den klassiska fackliga kampen gjorde det stora misstaget att ignorera. Till fackens monumentala mobiliseringar (strejkerna), koncentrerade i tiden och rummet, har samordningen lagt till (med en fördubblande effekt) en aktionernas differentiering (i antalet deltagare och i variationen av målsättningar), ett ”kontinuerligt flöde ” (korsandes organisationens deltagande med snabbheten i genomförandet av dessa aktionerna) som gör att det numer går att föreställa sig det som skulle kunna vara effektiva handlingar inom och emot den kapitalistiska produktionens mobila, flexibla och avreglerade organisation och inom/emot de expressiva maskinerna (media, marknadsföring, reklam osv) som är konstitutiva för produktionen.
Vara tillsammans
6. Samordningen föds inte som förutsättning för öppnandet av en annan ”problematisk” process, av skapande och aktualisering, som handlar om multipliciteten hos subjektiviteterna som sammansätter denna samordning. Just ”problematisk” är det som kännetecknar livet och organiserandet av samarbetet. Den i kamp involverade subjektiviteten är fångade mellan mottaglighetens gamla uppdelning (som redan slutat existera) och denna nya (som ännu inte är, en modalitet av mottaglighetens förvandling). Samordningen är inte en helhet, ett kollektiv, utan en singularitetens kartografi, sammansatt av nätverk och överlappningar (en pluralitet av frågor och initiativ, av platser för diskussion och utformande, av aktivister från politiska och fackliga grupper, av utifrån kulturella och arbetsplatsen sammansatta affinitetsnätverk, av nätverk mellan vänner – alltså en multiplicitet av arbeten och yrken osv) som de snabbt och med varierande målsättningar konstruerar och dekonstruerar åt sig själva. Processen som här visar sig i skapandet av multipliciteten är inte organisk, utan polemisk och konfliktfylld. Bland de som deltar i denna process ingår det vid upprepade tillfällen individer eller grupper som är starkt sammansvetsade i de identiteter, roller och funktioner som ”politiken” (administrationen av produktionen och samhället) har format åt dem, och individer och grupper som är involverade i en radikal process av avsubjektifiering av just de samma formerna. Igenom sitt egna handlande (farsi) och i cirkulerandet av diskurser, sker blixtartade politiskt upplysande aha-upplevelser, och det finns stunder med återupprepade sidospår och den allmänna opinionens smittande stereotyper. Detta finns sätt att agera och sätt att tala som är konservativa och andra som är nyskapande, utspridda mellan olika individer och grupper, eller som passerar mellan dessa individer eller grupper.
7. I samordningen uttrycker sig alltså som olika sätt att agera och tala om subjektivitet, och utvecklas till ”stunder av kollektiv kunskap” (momenti di conoscenza collettivi), framträdandes varje gång som politiska objekt och subjekt. Lärande och kunskap som när de fungerar delar på både problemen och spridandet av lösningarna.
8. Samordning är ett experimenterande med dispositiven av ”vara-mot” och ”vara-tillsammans” som ibland upprepar de redan kodifierade protokollen och procedurerna, och som ibland uppfinner andra, men som tagna tillsammans är extremt uppmärksamma åt att främja singulariteternas möten och knyta samman de skilda världarna och universumen.
9. Inom samordningen finns de olika principerna (principi) för organisering och militans. Den allmänna organisationsformen är inte vertikal och hierarkisk som hos partier och fackföreningar, utan den har snarare formen av ett utspritt nätverk, i vilken olika organisationsmetoder och beslutsfattande verkar, samexisterar och anpassar sig till varandra på mer eller mindre lyckade sätt. Stormöten fungerar enligt majoritetsbeslutsprincipen, men likväl utan att utse eliter eller skapa vertikala strukturer och direktiv. Funktionen av samordning av olika frågor gör man samtidigt utifrån en överlappande modell, som på ett mer flexibelt och ansvarsfullt sätt tillåter en individ eller en grupp att lansera egna initiativ och nya aktionsformer. Denna organisationsform är mer öppen för lärande och tillägnelse av politiska handlingar för alla. Nätverken hjälper fram utvecklandet av en politik och ett beslutsfattande hos minoriteter. Det är helt klart mycket enklare att i klump kritisera dessa moment av lärande, kunskapsuttrycken och dessa organisatoriska dispositiv, som utgår från det politiskt universella (universale della politica) och dess uppmaningar, att säga att detta går bra och detta går inte bra (och varför det gör det) men samordningens hjärta består i sitt sätt att sammanbinda skillnader i ett blivande-gemensamt som får det att expandera istället för att kodifiera det, och som är förmöget till att alltid hålla med en ”reserv av varande”, virtuellt disponibel för ett annat blivande.
10. Samordningen har antagit en strategi som agerar transversalt i förhållande till politikens och majoritetsmodellernas institutionella uppdelningar (representerade/representerande, privat/offentligt, individuellt/kollektivt, expert/novis, socialt/politiskt, allmänhet/åskådare osv). Öppnandet av detta konstituerande rum håller liv i en spänning mellan affirmerandet av den inom politiken proklamerade jämlikheten (vi är alla lika i rättigheterna) och de mellan singulariteterna alltid asymetriska maktrelationerna (i ett möte, under en diskussion, i ett beslutsfattande, i cirkulerandet av begrepp, platser och funktioner är de aldrig baserade på [jäm]likhet).
11. Man förkastar skillnaden som makten påför men sammanbinder skillnaderna mellan singulariteterna (på detta andra plan kan jämlikheten inte vara möjligheten för var och en av oss av att inte vara separerade från de som kan, för att till slut nå till gränsen för deras kraft) (l’eguaglianza non può essere che la possibilità per ciascuno di noi di non essere separato da quello che egli può, quindi di andare fino al limite della sua potenza). I samordningen vägrar man denna makthierarki som är konstruerad att utgå från majoritetsmodeller och de sammanbinder därför de asymetriska relationerna mellan singulariteterna (som i konstnärernas värld, där det inte finns absoluta regler utan enbart olika rum), de båda är inkommensurabla med varandra. Det är händelsen och dess realisering i samordningen av handlande som skapar möjligheten av att överskrida gränserna, att blanda samman och skapa hybrider av uppdelningarna, klassifikationerna och de sociala positioner vi tvingas in i. Samordningens plats stabiliserar sig transversalt mellan jämlikhetens logik och olikhetens (frihetens) logik och konstruerar våra relationer som problem, försöker att undersöka dessa gränser som socialismen och liberalismen hade övervägt och praktiserat på skilda och motsatta sätt. Samordnandet är en konfliktplats av multiplicitetens förvandling (av en befriad avsubjektifierad och frisläppt multiplicitet) mot en ny multiplicitet av vilken man ännu inte kan se konturerna på): denna förvandling sker i händelsens tecken.
Från Posse, ”I nuovi animali politici”, sommar 2004.