Rosario Piccolo: Tillbakablickandes på Panzieri

Detta är ett utdrag från texten Ripensando Panzieri, trenta anni dopo, av Rosario Piccolo i tidskriften Vis-à-Vis nr 4 1996, sidorna 133-135. http://web.tiscali.it/visavis/4b.pdf

En analys av klasskompositionen är av avgörande betydelse därför att “arbetarklassen enbart förstår och organiserar sig själv från insidan av det system av kamprörelser de befinner sig i”.1 Verktyget för att förstå arbetarklassen är undersökningen.

Undersökningsmetoden är just den metod som bör kunna undvika varje form av mystistifierat sätt att betrakta arbetarrörelsen, alltid kunna säkerställa en vetenskaplig observering av arbetarklassens grad av medvetande och den bör därför också vara sättet för att höja denna kunskap till högre nivåer: med detta synsätt finns det en noggran kontinuitet mellan det sociologiska obsvervationsmomentet, genomförd enligt seriösa och strikta kriterier, och den politiska aktionen.2

Undersökningen får sitt strategiska värde just om den lyckas att få subjekten inom myllret av betala och obetalda arbeten att kommunicera med varandra, och ur denna aspekt ömsesidigt påverka en cirkulering av de kamper som de olika områdenas subjekt borde försöka genomföra. Arbetet med undersökningar på produktionsplatser bör följas upp med en social undersökning som tar sig an det vidsträckta området av icke-arbete, alltså utöver det obetalda arbetet, prekariatet, och så vidare. Faktum är, att om maktrelationen [rapporto di comando] och konfrontationen mellan kapitalet och klassen sätts i centrum, blir det nödvändigt att som referenspunkt ha samhällsfabriken, vars väsentliga utmärkande drag verkar vara en stigande teknologisk massarbetslöshet och en hela tiden mer märkbar klyfta mellan den växande samhälleliga rikedomen och det drastiskt minskade tillträdet till denna.

Det politiska målet med undersökningen är föra upp “arbetarklassens medvetenhet till högre nivåer”: kommunikationen mellan kämpande subjekt, cirkuleringen av de kamper som de värdesätter mest – värderingar, behov, erfarenheter och konflikter – uppbackat av en noggrann och systematisk kunskap om deras ställning som utsugna och om arbetsorganiseringen, kommer att utgöra en viktig punkt när när väl kännedomen av konsekvenserna av det kapitalistiska användandet av maskiner blivit ett spritt och explosivt socialt fenomen. Den politiska rekompositionen mellan mångfalden av subjekt kan vid denna punkt anta en antagonistisk riktning där de progressiva beståndsdelarna i projektet kan utgöra en socialt kombinerad kraft som kämpar för ett verkligt övervinnande av kapitalismen.

När man talar om klassens politiska rekomposition kan man inte tvinga undersökningsmetoden i en viss riktning för att försöka identifiera det sociala subjekt som är kapabelt att leda kamperna. Det är inte frågan om att välja bland olika sociologiska typer: fabriksarbetare å ena sidan, studenter, prekära och arbetslösa å den andra. Debatten kan inte begränsas av sociologins gränser och frågeställningen handlar inte om att identifiera en viss uppsättning av sociala typer framför en annan.3

Problemet ligger snarare i målsättningen med klassens politiska rekomposition, om denna antingen hänger samman med konfrontationen med kapitalet genom att fortsätta vara belägen inom det borgerliga produktionssättet eller om klasskampen istället ses som en process för att lämna kapitalismen. I det senare fallet kan man inte bortse från en omfattande omorganiseringsprocess av den utsugna klassen. Mycket arbete kommer behöva göras inom klassen för att kunna ge de enskilda kamperna och de olika erfarenheterna en plats och en grundläggande roll inom ett helhetsmönster av samhällsomvandling där varje grupp av sociala subjekt måste ge sitt egna politiska bidrag. Detta är en sorts federativ sammanslutning vars utgångspunkt grundar sig i självorganiseringen och som utvecklas till en generell politisk process, en social bas som är kapabel att politisera den pågående endemiska konfrontationen.

Det gäller att i denna kontext åter sätta den samhälleliga arbetskraftens produktions- och reproduktionsförhållanden i centrum för den teoretiska diskussionens och den politiska kampen genom att fokusera på både det oavlönade arbetet och det avlönade arbetet. Det som skall försöka uppnås är en materialistisk grund för en teori om det historiska subjekt som i klasskompositionen får sin materiella och politiska komplexitet. I egenskap av bärare av ett historiskt alternativ utmärker sig subjektet, utrustat med de resurser och den potential som ensamma klarar av att genomföra det rådandes omkullkastande och födelsen av det nya, av framtiden, ett samhälle skapat för människan där vilket profiten som rättesnöre tillhör samhällsorganisationens arkeologi.

Konfrontationen kapital-arbetarklass har de senaste trettio åren gett upphov till ett enormt socialt samarbete som på sina avgörande punkter är lika generellt som det är skört, något vi sammanfattningsvis kan använda Marx ord för att beskriva:

Då i och med utvecklingen av arbetets reella underordning under kapitalet eller det specifikt kapitalistiska produktionssättet inte den enskilde arbetaren utan mer och mer en socialt kombinerad arbetsförmåga blir den totala arbetsprocessens verklige funktionär, och då de olika arbetsförmågor som konkurrerar och bildar hela den produktiva maskinen deltar på högst olika sätt vid varu- eller bättre här produktbildningen, den ene mera med händerna, den andre mera med huvudet, den ene som manager, ingenjör, teknolog etc, den andre som overlooker, den tredje som direkt kroppsarbetare eller till och med blott hantlangare, så inrangeras allt fler funktioner hos arbetsförmågan under det produktiva arbetarens begrepp, den arbetare som är direkt utsugen av kapitalet och överhuvudtaget underordnad dess föröknings- och produktionsprocess.4

Det är intressant att notera att hos Marx ges inte något företräde för någon viss produktiv aktör framför andra. Han målar faktiskt upp en generell beskrivning där en central aktör, som man kan inrikta sig på för att konkretisera arbetets politiska rekomposition, saknas eftersom det inte finns en specifik massifiering av ett arbete jämfört med ett annat. Varken det materiella eller det immateriella arbetet ges en priviligierad plats där det ena är mer representativt än det andra.5

Kapitalet styr [comanda] samarbetet av en mer och mer socialt kombinerad arbetsförmåga. Inom den tekniska kompositionens funktion, lägger de produktiva arbetarna (och alla de som bidrar till deras reproduktion, från de oavlönade6 arbetarna till de arbetslösa) en enorm resurspotential i kapitalets händer, men de är under dessa omständigheter inget annat än den kapitalistiska ackumulationens redskap. I den mån alla arbetare börjar vägra denna roll, när de gör anspråk på att vara subjekt som bär på andra värderingar, kapabla att föreställa sig andra verkligheter, kan de bli en politisk kraft med ett eget autonomt projekt baserat på ett övervinnande av kapitalismen.

Det vill säga gå från den tekniska kompositionen till klassens politiska rekomposition. Och från den politiska rekompositionen till projektet. Det är dags att samarbeta. Det vill säga att kämpa, hela tiden allt mer offensivt och mindre defensivt. Det handlar om att, för att använda Panzieris ord, “om man vill ’göra något’ att finna det teoretiska och politiska engagemanget”.

/ Rosario Piccolo

Översatt av PrekaRiot, korrläst av Guldfiske.

Noter:

1. Romano Alquati, Sulla Fiat, 1975, sid. 15
2. Raniero Panzieri, Spontaneità e organizzazione, sid. 119
3. Klasskompositionen är inte arbetskraftens struktur, det vill säga inte ett koncept som ryms inom sociologiska eller fackliga kategorier. Det är snarare ett koncept inom en process av sedimenterande av öppen eller underjordisk kamp, organiserad eller “spontan” (det vill säga direkt organiserad genom mekanismerna inom arbetarnas kommunikation). Den inbegriper den fackliga sociologins kategorier men dessa utgör inte huvudinnehållet. Den äger i sig en potentialitet för kamp och förvandling och, beroende på vilka målsättningar man valt, väljer den praktiker för konfrontationen, motsättningar att trycka på och ett förverkligande av de organisatoriska processerna. Kort sagt, den avlönade och oavlönade klassen definierar aktivt sig själv, genom de kamper som fogar den samman, behoven som den utvecklar autonomt och uppfattningen den på detta sätt får om sig själv och sin roll. Klasskompositionen definieras genom att hänvisa till den nivå kamperna och organisationen som det samhälleliga arbetets olika subjekt gång på gång når; hänvisning till de historiskt växande behovens nivå; hänvisning till arbetsprocessens form och rör därigenom formen för samarbete; hänvisning till arbetsprocessens innehåll och rör därigenom proportionen inom arbetsdagen mellan nödvändigt arbete och mervärde.
4. Karl Marx, Den omedelbara produktionsprocessens resultat, sid. 633
5. Så här fortsätter Marx på samma sida: “Betraktar man den totalarbetare som fabriken består av så förverkligas materiellt sett hans kombinerade verksamhet omedelbart i en totalprodukt som samtidigt är en totalmassa av varor, varviddet är helt likgiltigt om funktionen hos den enskilde arbetare, som blott är en del av denne totalarbetare, står närmare eller fjärmare från det omedelbara kroppsarbetet.”
6. Se vidare Mariarosa Dalla Costas verk om oavlönat arbete.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.