Tronti III: Anarkins organisation mot kapitalets planering

Tänk dig att du ska bygga en mur. Du anlitar fem murare att hjälpa dig. Varje person går och hämtar tegelstenar som de sedan bär bort och murar fast. De måste ofta stanna och gå igenom med de andra murarna var de tänker lägga sina stenar, diskutera igenom gemensamt. För att effektivisera arbetet sätter du en murare att enbart mura och fyra hantlangare att i en kedja skicka fram tegelstenarna. Du har nu organiserat om arbetssättet, muren växer fram mycket snabbare. Men du betalar ut samma lön till arbetarna som innan. Kanske kan du till och med dra in lite på lön, de arbetare som i kedja langar fram stenarna till muraren behöver ju faktiskt inte hans arbetskunskap. Det räcker med några utbytbara hantlangare, som du kan plocka in vid behov. En arbetsdelning har införts, arbetskraften har blivit samverkad. Som produktivkraft är den nu kombinationen av arbetarna – både okvalificerade och kvalificerade: vi kan kalla det den kollektiva arbetaren, en samlad totalarbetare. Arbetsprocessen har omvandlats för att höja effektiviteten och värdeförmeringen. Men nu kräver den att arbetet leds, någon måste ha en plan hur det ska utföras och ge order. Arbetarna har också fått olika intressen: muraren är svårare att byta ut än hantlangarna. De avlönas olika. Har olika mycket att säga till om. Hantlangarna lägger inte ner sin själ i jobbet. De försöker till och med dra ner på tempot. Arbetsstyrkan har skiktats. Den har fått en ny sammansättning. Men för arbetsgivaren är den samverkade arbetskraften, totalarbetaren, mer produktiv än enskilda arbetare som jobbar parallellt. Arbetaren säljer sin arbetskraft individuellt. Men arbetsköparen köper en kollektiv arbetskraft, men betalar fortfarande ut individuella löner.

Denna lilla scen innehåller de centrala beståndsdelarna för att förstå operaismen. Hur den individuella arbetaren blir den kollektiva arbetaren i produktionen, dess olydnad måste övervinnas genom kapitalistens plan och arbetsorganisering (kommando), genom att organisera den kollektiva arbetskraften i den effektivaste socialt sammansatta formen. Där fackföreningsrörelsen traditionellt sett riktat sig till den skolade muraren snarare än hantlangarna, gör operaisterna tvärtom. De satte fokus på de ickekvalificerade arbetarna i langningskedjan/löpande bandet.

Från denna scen i fabriken panorerade sedan operaisterna ut och såg hur motsvarande organisering skedde på en samhällelig nivå, när den kollektiva kapitalisten behövde organisera / planera hela samhället utifrån fabriksproduktionens nivå. Nu händer något. Den samhälleliga fabriken träder fram.

Fabriken och samhället (Quaderni Rossi nr 2, 1962) är tillsammans med texten Kapitalets plan/Det samhälleliga kapitalet (Quaderni Rossi nr 3, 1962) de två texter där Mario Tronti gör en närläsning av Marx och tillsammans med Raniero Panzieris två texter om kapitalets plan och kapitalets användning av maskineri de texter som utgör den viktigaste marxistiska grunden för operaismen. Det är därför värt att lägga lite tid på att närläsa dessa två texter, trots att de kräver en viss förförståelse och Marxläsning för att traggla sig igenom.

Fabriken och samhället baseras främst på 3-5:e avdelningen i Kapitalets första band. I dem går Marx in i ”produktionens dolda verkstad” för att analysera arbetet och värdeskapandet i produktionsprocessen. I den här texten blir det tydligare varför Tronti betonar skillnaden på arbetarperspektiv och borgerlig ideologi.

Produktionsprocessen
Precis som med varuformens dubbelnatur visar Marx att den kapitalistiska produktionsprocessen har två sidor. Den ena är arbetsprocessen, den andra den värdeskapande processen (på italienska: valorizzazione). I arbetsprocessen förs arbetarna samman (blir en socialt organiserad = kollektiv/sammansatt arbetare) i arbetsorganisering och kring maskineriet, under kapitalistens ledning (kommando). Kapitalet ser bara arbetsprocessen som en värdeskapande process, där arbetskraften och den samhälleliga arbetsprocessen ska integreras inom kapitalet (som variabelt kapital / levande arbete) – och underordnas kapitalets värdeskapande process.

I borgerlig ideologi mystifieras detta genom att se det som två nödvändiga och parallella processer, den kapitalistiska produktionsprocessen försöker ena de två. Arbetarperspektivet innebär att se de två ställda mot varandra och motsättningen emellan dem, hur den värdeskapande processen underordnar sig arbetsprocessen och omformar den helt. Denna relation i produktionen påförs sedan alla områden i samhället och alla samhällsrelationer.

Den samhälleliga organiseringen av arbetarna – deras samverkande i produktionsprocessen – framstår för dem som inte en sammansättning dem emellan, utan att arbetets samhälleliga produktivkrafter är något som ligger utanför dem, en kvalitet eller egenskap som tillhör kapitalet. Medan värdeskapandet för kapitalet framstår som någon egenskap kapitalet får från arbetarna efter att i ett ekvivalent köp ersatt arbetskraftens värde (dess reproduktionskostnad), en gratis naturkraft.

Arbetets värde
Den kapitalistiska produktionen består både av mervärdet och arbetskraftens värde och döljer den specifika relationen mellan dem: det levande arbetet som variabelt kapital – som producerar mer värde än arbetskraften är värd – och separerandet av arbetaren från produktionen. Det framstår (mystifiering) som att arbetaren och kapitalet delar på produktionen (en del ersätter arbetaren, en annan del går till kapitalet). Det är dock bara arbetskraften som ersätts (reproduktionskostnaden), genom lönen – ersättningen täcker inte arbetets värde. Arbetets (arbetskraftens) pris är inte arbetets (värdeskapandets) värde. Därigenom döljs exploateringen (kapitalets appropriering av merarbetet). I lönen framgår inte uppdelningen av arbetsdagen i nödvändigt arbete och merarbete, allt arbete framstår som avlönat – vilket är det som skiljer lönearbete från annat arbete. Fenomenformen gör alltså de reella förhållandena osynliga. Det arbetaren gör i produktionen är konkret arbete (x antal producerade specifika varor på y arbetstid), men det abstrakta arbetet (värdeskapandet) framgår inte.

Övergången absolut mervärde till relativt mervärde
Kapitalets byte av strategi från utvinnande av absolut mervärde (förlängning av arbetsdagen) till relativt mervärde (modifiera produktionsprocessen, genom effektivisering, specialisering och automatisering) diskuteras ur flera vinklar av Tronti. Han lyfter fram att i Kapitalets kapitel om denna övergång kommer klasskampen, politiken och kapitalets planering av samhället in i bilden (Tronti använder märkligt nog inte beteckningen formell/reell underordning, antagligen på grund av att han ännu inte hade läst det opublicerade sjätte kapitlet?)

Denna omställningsprocess sker inte automatiskt av sig själv, utan begränsningarna för den absoluta mervärdesstrategin påförs de enskilda kapitalen och tvingar dem ändras. Förutom att det rör sig om en övergång från en enklare form till en specifikt kapitalistisk, är Trontis ambition inte att diskutera en periodisering utan att utgå från den fullt utvecklade kapitalismen. Tronti vill – likt Marx – analysera kapitalismen utifrån att den inte är bara ett partikulärt produktionssystem vid sidan av andra, utan är hegemonisk och determinerar hela samhället. Marx teori utifrån kapitalistisk produktion som ett särskilt produktionssystem måste alltså verifieras i den modernt utvecklade kapitalismen, inte bara utifrån den tid då den var en framväxande tendens. Det är först nu vi kan verifiera Marx teorier, menar Tronti.

Inom kapitalismen utgör cykeln produktion-distribution-byte-konsumtion en organisk enhet, men kedjan kommer med kapitalismens utveckling allt mer att bestämmas av produktionen. Det är i produktionen som värdet uppstår och cykeln överskrider sig självt. Läggs däremot fokuset på mervärdets realisering (genom försäljning och sedan konsumtion) döljs de specifika villkoren för värdets produktion och realiseringen framstår som mervärdets skapande. Det framstår som motsättningen inte är mellan arbete-kapital, utan mellan a) olika konkurrerande kapital och b) köpare och säljare. Det framstår som att alla delar av kapitalet bidrar till värdeskapandet. Arbetets subjektiva produktivkrafter (arbetarna) framställs som kapitalets objektiva produktivkrafter, enbart som en vara bland andra. Värdet framstår därigenom som mer autonomt och produktionsförhållandenas relationer som anonyma i förhållande till varandra. Arbetarna kombineras i den storskaliga produktionen, men deras sociala förbindande framstår som något som tillhör kapitalet. Arbetaren möter helheten i produktionsprocessen bara genom kapitalets mediering.

Övergången som en politisk planering av samhället
Men denna utveckling av kapitalets produktionsprocess utvecklar även kapitalets exploatering och klasskampen. En tidig konfliktform beskriven av Marx i Kapitalet blir striderna om arbetsdagens längd; mellan köpare och säljare av arbetskraft, där kapitalet vill ha mer merarbete, arbetaren mindre. Den kollektiva kapitalisten ställs för första gången mot den kollektiva arbetaren. Arbetarna lyckades svara som klass, genom att driva igenom en lag som en ”samhällelig barriär” mot arbetsdagens förlängning och utvidgning.

Motståndet inom fabriken krävde en politisk mediering, upprättandet av ett frivilligt kontrakt med kapitalet. Trycket till denna politik kom inifrån produktionen, inte genom den externa borgerliga politiska sfären. Denna påförda barriär och politiska tryck tvingade kapitalet att modifiera formen för sin dominans, ändra sin interna sammansättning. De började förändra det materiella produktionssättet och ändra producenternas samhälleliga relation. Det krävdes en ökad social kontroll, gemensam reglering av arbetsdagen och ett enhetligt regelverk. Detta var den första medvetna kapitalistiska planeringen av samhället. Den kollektiva kapitalisten behövde infoga den enskilda kapitalist i ett gemensamt regelverk för utveckla manufakturerna till storindustri, utifrån den samhälleliga produktionens generella behov. Generaliseringen av den kapitalistiska produktionen blev därigenom möjlig. Klasskampen på politisk terräng och den politisk medieringen av klasskampen måste ses både som resultat av en utvecklingsgrad inom kapitalismen och förutsättningen för en kapitalistisk utveckling: den rekupererar in i sig den politiska medieringen och politiska terrängen.

Fabrikslegaliseringen generaliserade och påskyndande även förvandlingen av arbetsprocessen: från småskalig till storskalig och en ökad kapitalkoncentration: fabriksregimens dominans bredde nu ut sig och slog ut äldre former av enskild kapitalistisk produktion. Därigenom revolutionerades produktionsprocessen, arbetsprocessen blev allt mer underordnad den värdeskapande processen. Denna underordning spreds sedan från produktionssfären till andra sfärer. Kapitalets utveckling är på så sätt organiskt förbunden med produktionen av relativt mervärde.

Samhällets reella underordning
Tronti överför därigenom Marx observation från fabriken på hela samhället. När de bestämmande produktionsförhållandena börjar generaliseras över hela samhället och omforma alla samhällsrelationer händer det märkliga att produktionsförhållandena verkar försvinna ur sikte. Samhället framstår som totaliteten och produktionen bara en partikulär aspekt. Förhållandet mellan den kapitalistiska produktion och det borgerliga samhället blir samtidigt mer organiskt och mystifierat.

Kapitalet upplöser och återsammansätter arbetsprocessen enligt den värdeskapande processens ökade behov. Med den reella underordningen i fabriken sker en reell underordning av samhället, det vill säga hela kedjan produktion-distribution-byte-konsumtion omformas. I det högsta kapitalistiska utvecklingsstadiet blir samhällsförhållandena ett moment i produktionsförhållandet, hela samhället blir en artikulation för produktionen och fabrikens dominans utövas över hela samhället. Relationen fabrik/samhälle omformar även relationen samhälle/stat. Den politiska staten identifierar sig med den kollektiva kapitalisten och fyller en kapitalistisk funktion.

När fabriken verkar i hela samhället och hela samhällets produktion blir industriproduktion tappar produktionen sina kännetecken. Fabriken som sådan verkar försvinna. Den högsta utvecklingsnivån av kapitalet blir därigenom den djupaste mystifieringen. Den reella proletariseringsprocessen framstår som en formell process av ”tertiärisering” (handel, banker, tjänstesektorn och så vidare). Den kapitalistiska statsplaneringen framstår som en spontan objektiv kraft av samhället, som självorganiseras och utvecklas. Den tätare kopplingen mellan politik och ekonomi framstår som politikens autonomi från ekonomiska förhållanden.

Kapitalets reproduktion
Om Marx i Kapitalets första band beskriver kapitalets direkta produktionsprocess (arbetsprocess/värdeförökande process) går han i band II och III över till att beskriva kapitalets mer komplexa reproduktion på ett samhälleligt plan, bortom de enskilda kapitalen. På den samhälleliga totala nivån strävar kapitalet efter att både reproducera varuformen, reproducera klasserna och reproducera produktionsprocessens kapitalistiska karaktär. Framställningen ska inte ses som historisk, det handlar inte om en utveckling från enskilt kapital till samhälleligt kapital, utan det samhälleliga kapitalet är historiskt samtidigt både det individuella kapitalets förutsättning och resultat. Kapitalets samhälligblivande, socialisering, är en grundförutsättning för kapitalismens utveckling.

Den kollektiva kapitalisten
När den kapitalistiska produktionen blivit generaliserad i hela samhället och hela samhällsproduktionen blivit produktionen av kapital, då kan vi tala om ett kapitalistiskt samhälle. Det är en lång historisk process dit. Kapitalets socialisering når en punkt där totalkapitalet för att utvecklas måste skapa sig en samhällelig organisation. Kapitalets självmedvetande om sig själv är inget som finns från början, utan uppträder sent i dess utveckling. Den kollektiva kapitalisten/totalkapitalisten framträder som en funktionär av det sammansatta samhälleliga kapitalet. Det samhälleliga kapitalet är inte bara en addering och summa av de enskilda kapitalisterna, utan den totalitet som i en viss utvecklingsnivå av kapitalet finner sig som en samhällelig kraft (potenza sociale). Men även den enskilda kapitalisten är en personifiering av den samhälleliga relationen, inte bara en funktion och personifiering av sitt enskilda kapital. Den kollektiva kapitalisten är en 1) mediering av kapitalisternas enskilda intressen och samtidigt 2) kapitalets allmänna samhälleliga intresse. Det är den form som det samhälleliga kapitalets makt får, det kapitalistiska samhällets makt i sig, kapitalets styre över sig själv. Den ultimata formen av dess existens. Den kollektiva kapitalisten som intresse är däremot inte synonymt med staten. Den kollektiva kapitalisten står över de enskilda företagen och deras interna konkurrens, och bryter upp de enskilda kapitalens sammansättning för att sammansätta dem på ett högre plan för att kunna höja den totala exploateringen på en samhällelig nivå. Produktionens och marknadens anarki upphävs inte, men blir samhälleligt organiserad. Arbetets samhälleliga produktivitet manifesterar sig på två sätt (modi): 1) Ökning i absolut storhet i ackumulerat produktivt kapital – och 2) relativ minskning av det levande arbetet som behövs för att skapa denna massa bruksvärden.

Den samhälleliga planeringen
Utan kapitalistisk planering sker ingen kapitalistisk utveckling, det utvecklas ingen kapitalistisk plan utan det samhälleliga kapitalet. En nivå av kapitalistisk socialiseringsprocess tvingar nödvändigt fram en nationell organisationsnivå av samhället. Det kapitalistiska systemet är ett system med motsättningar, dess inre utveckling är en utveckling av dess motsättningar. Det kollektiva kapitalets styrning, dess samhälleliga plan, syftar till att bemöta, inordna och reglera arbetets underordning under kapitalet, inordna arbetarkampen som ett dynamiskt element inom kapitalets plan. Det behövs legala institutioner på en samhällelig nivå som kan erkänna arbetarorganisationerna, integrera dem. Upprättandet av en formaliserad samhällelig relation mellan klasserna, till exempel genom avtalsrörelsen, ger ordning åt systemet. Fackföreningarna kommer därigenom att fungera som ett demokratiskt moment i den kapitalistiska planeringen.

Arbetarperspektivet på fabrik-samhälle-stat
Arbetarperspektivet, menar Tronti, kan inte utgå från ett universellt ”reductio ad unum”, där alla delar av den kapitalistiska produktionscykeln ses som enhetliga även om de organiskt hänger samman. Perspektivet måste snarare utgå från att se distributionen, utbytet och konsumtionen utifrån produktionens synvinkel. Precis som det gått att se hur den kollektiva kapitalistens intresse framträder, gäller det att se hur arbetaren kombineras samhälleligt (den kollektiva arbetaren). För den kapitalistiska produktionen ses samhället som medel och produktionen som mål. Det kapitalistiska samhället är alltid baserat på produktionen för produktionens skull. Produktionens samhällelighet är ett medel för privat appropriering. Produktionsförhållandena och samhällsförhållandena är aldrig separerade. I och med fabrikens sociala relation är spridd i hela samhället får den ett allt mer direkt politiskt innehåll. Den underordnar varje politisk relation under samhällsförhållandena, varje samhällsförhållande under produktionsförhållandena, varje produktionsförhållande under fabriksförhållandena.

Kapitalisternas relativa mervärdesstrategi är en kamp för bryta upp och återsammansätta den antagonistiska kollektiva arbetaren, disintegrera den kollektiva arbetaren för att skapa integrerade isolerade arbetare, isolerade från produktionsredskapen, arbetsvillkoren och varandra. Efter som fabriksregimens dominans utövas över hela samhället, blir det inte bara möjligt utan även nödvändigt för arbetarklassen med en generell kamp mot dominansen – som ett steg i sammansättandet av den sociala kollektiva arbetaren. Möjligheten uppstår att försätta hela det borgerliga samhället i kris inifrån produktionen. Arbetarklassen måste göra det samma som kapitalismen gjort under sin utveckling: a) se staten ur samhällets synvinkel, b) samhället ur fabrikens synvinkel och c) fabriken ur arbetarens synvinkel, för att kunna nå målet att nysammansätta den kollektiva arbetaren mot kapitalet.

Den maximalistiska vänsterns fel är att de alltid sett denna motsättning utifrån, betrakta arbetarklassen som ståendes utanför kapitalet. Arbetarperspektivet är att utgå från att arbetarna har en privilegierad position inom kapitalet som en del av kapitalet.

Arbetarantagonism och nysammansättning
När kapitalet har erövrat alla externa territorier påbörjar den sin interna kolonisering. Detta är den kapitalistiska utvecklingens början. Den försöker genomföra en objektiv kapitalisering av arbetets subjektiva krafter, materiellt upplösa kollektiva arbetaren och integrerar arbetarklassen inom ”systemet”. Arbetarklassens vägran, som hindrat systemet att fungera, måste med nödvändighet integreras.

Det kollektiva arbetarens vardagliga olydnad och kamp står inte bara emot maskineriet som konstant kapital, utan även mot arbetskraften som variabelt kapital – det vill säga att vara motståndare mot totalkapitalet blir att vara motståndare även mot sig själv. Kapitalets omformning av arbetsprocessen innebär att objektifiera arbetets subjektiva kraft. Försöket att integrera arbetarklassen i systemet är det som tvingar det att bryta upp sig sin sammansättning. Detta driver upp klasskampen till en maximal nivå. Och det gör, som Marx påpekar, den revolutionära klassen till den största produktivkraften – eller omformulerat: kapitalets produktionsprocess är redan revolutionär genom sitt ständiga nya utvecklande av produktivkrafterna (inklusive arbetarklassen). Detta är den grundläggande motsättningen: att genom att tvingas utveckla produktivkrafterna utvecklar kapitalet arbetarklassen som revolutionär klass. Revolutionen är inte något som föregår eller kommer efter kapitalets utveckling, utan sker samtidigt, som en intern beståndsdel och motsättning i utvecklingen. Arbetskraften försätter kapitalistiska samhället i kris.

Utifrån arbetarperspektivet så mäts därigenom inte produktivkrafternas nivå utifrån teknologiska framsteg, utan utifrån klassens revolutionära medvetande, dess förmåga att bryta de samhälleliga förhållandena.

Det enskilda kapitalet försöker bryta upp denna socialitet, medan den kollektiva arbetaren nysammansätter sig (antagonistiskt) genom integrera en ekonomisk och politisk arbetarantagonism. Kapitalets politiska partier identifierar däremot ofta denna revolutionära process före arbetarrörelsens partier. Det finns även en motsättning inom arbetarrörelsen, mellan att vara en organisation som ”försvar av samhället” mot att vara en organisation som ”antagonistisk klass”, för självstyre och dubbelmakt. Tronti betonar att partiet måste finnas inom processen av nysammansättande, det vill säga baseras i fabriken – inte vara en extern organisation. ”Det handlar om att basera nedbrytandet av staten inom samhället, upplösandet av samhället inom produktionsprocessen, förstörandet av produktionsförhållandena inom fabrikens sociala förhållande”. Vägen som måste gås är fabrik -> samhälle -> stat.

Totalarbetaren
Kapitalismen vill upprätta samma förhållande mellan arbete-kapital som mellan totalkapital och individuellt kapital. På den samhälleliga nivån räcker det inte att reproducera de enskilda arbetarna, de måste även reproduceras samhälleligt som kollektiv arbetare. Det är på denna nivå arbetarklassbegreppet blir fullt utvecklat: arbetarna som kollektiva arbetaren/totalarbetaren. Arbetarklassen betraktar sig själv som samhällelig motsättning.

Med det samhälleliga kapitalet sker reella generaliseringar av arbetarvillkoren, vilket för samman industriarbetarklassen med andra lönearbetare (lavoratore) och offentliganställda. Detta skapar nya potentiellt allierade och bryter den socialistiska sekterismen. Arbetarmakten tar inte vägen via folksuveränitet: när arbetarklassen politiskt vägrar bli folk öppnas den rakaste vägen för sociala revolutionen. Arbetarklassens intresse är partikulärt och får inte blandas samman med allmänintresset – mot kapitalistiska samhällsintresset står arbetarklassens särintresse.

Exploaterad, aldrig undergiven
Det är hos Marx en skillnad mellan att vara exploaterad och att vara underordnad (unterwerfung). Arbetarna är alltid exploaterade, men aldrig undergivna (sottomessi). Arbetarklassen måste ”gilla läget” i kapitalismen, se hur den kan befinna sig i kapitalismens utveckling och materiellt förutse den, genom utvecklandet av antagonismen igenom organisering. Det samhälleliga kapitalet måste bemötas på en samhällelig nivå av arbetarklassen. Det handlar inte om att ställa ett mer sant samhälle mot kapitalismens falska, utan verka som en revolutionär antisocial kraft. Mot arbetarklassen står, utan mediering, hela det kapitalistiska samhället.

Göra ett vapen av alienationen
Det är bara när arbetet är helt objektifierat inom kapitalismen som arbetarklassen ställs mot hela det kapitalistiska systemet. För Tronti finns det därför något radikalt i alienationen, arbetets totala förfrämligande och objektifieringen inom produktionsprocessen. Inte bara arbetsprodukten/arbetsredskapen, utan hela arbetets villkor måste bli objektivt i kapitalets person och beröva arbetaren subjektiviteten som enskild arbetare, för att den ska kunna rekupereras som den kollektiva arbetarens fiende. Den enskilde arbetaren måste bli skild från och likgiltig inför sitt arbete, för att arbetarklassen måste komma fram till att hata arbetet. Inom klassen är det bara den ”alienerade” arbetaren som verkligen är revolutionär. Det är därigenom kapitalisten som försvarar och hyllar ”arbetaren” som kategori. (s 80f)

Attackpunkter
Kapitalets utveckling är inte en fredlig och friktionsfri process av övergångar, utan kräver hela tiden språng där alla motsättningar ställs på spel. Varje sånt språng är ett tillfälle och en möjlighet för arbetarklassen att attackera den cykliska processen produktion-reproduktion av kapitalförhållandet. Dessa möjliga tillfällen handlar inte om systemets kristillfällen, utan kan snarare hänga samman med utvecklingsfaser. Kapitalismens borgerliga revolutioner därigenom ”på ett visst sätt, mer fördelaktiga för proletariatet än borgerligheten” (Lenin). De borgerliga revolutionerna måste ses som en permanent revolution, i ständig utveckling utifrån produktivkrafternas expansion och tekniska utveckling, där systemet expanderar i hela samhället och där det pågår en politisk kamp mellan kapitalismens allmänna och partikulära intressen. Den borgerlig revolutionen måste hela tiden hejda sig, bli avbrutna och återhållna revolutioner, för att inte rasera för mycket traditionella relationer (Lenin). På ett visst plan sker de borgerliga revolutionerna alltid i samarbete med arbetarklassen. Arbetarklassens kamp öppnar i dessa den revolutionära processen, bortom systemet. Den använder kapitalismen som avstamp och en historisk språngbräda för revolutionen – men bara om arbetarklassen är mer politiskt organiserad än borgerligheten. Det går inte att vänta på att kapitalet gör slut på sig självt, utan måste fånga tillfället med språnget.

Anarki mot planering
”Planering inom fabriker och programmering av kapitalets utveckling… kan användas på ett antagonistiskt sätt mot systemet…” (s 83), som redskap för revolutionära mål. Det gäller att få tillstånd en revolutionär användning av kapitalets utveckling. Arbetarklassen måste veta hur man använder kapitalets plan materiellt mot den, mot den utvecklingens ekonomiska program ställa ett arbetarsvar på en politisk nivå.

Arbetarklassorganiseringen måste fungera som ett irrationellt element mot kapitalets rationalitet, utgöra en gräns. Vara den enda ”anarki” som kapitalets samhälleliga styre inte lyckas att organisera. Arbetarrörelsens uppgift blir enligt Tronti att vetenskapligt organisera och politiskt styra denna arbetaranarki inom produktionen, bli anarkins organisation, inte längre inom utan utom kapitalet, utanför dess utveckling. Ej skapa kaos, utan ”organisera produktionens systematiska avorganisering”, en ”neoanarkosyndikalism”. (s 83) Inte sätta en arbetarstyrning mot kapitalets styrning av produktionen, utan en autonom arbetarmakt: försätta systemets mekanism i kris, blockera dess funktion.

Inte möjligt formulera en total revolutionär strategi, den objektiva anarkin i klassen behöver uttrycka sin maximala medvetandegrad. Ej lämnas åt spontaniteten, behövs fortfarande en vetenskaplig syn på revolutionen och rigorös organisation. Att organisera för revolutionen är inte fråga om partiprogram, det handlar inte ta enskilda positioner idag för att utmana makten imorgon – att först kräva makten för att sedan knyta samman kampområden.

Trontis texter i ett sammanhang
Även de andra texterna i samma nummer av Quaderni Rossi diskuterar på ett teoretiskt plan (Panzieri och Tronti) och ett konkret plan (utifrån konkreta undersökningar) hur kapitalet fungerar samhälleligt, det vill säga att kapitalismen blivit den dominerande samhällsformationen som omfattar hela samhället och hur kapitalets planering i produktionen nu utövas över hela samhället. Teorin om hur kapitalet fungerar (och omformar) på en samhällelig nivå, som samhälleligt kapital, vidarutvecklades sedan vidare av Antonio Negri i hans sjuttiotalstexter.

Operaisterna går i de här numren av Quaderni Rossi i polemik mot eurokommunismens syn att kapitalet är irrationellt, utan planering, mot socialismens rationalitet och planering, genom att visa att planeringen och rationaliteten finns inbygd i kapitalismen. Teorin kommer därigenom att bryta med hela socialismen som projekt. Arbetarklassen möter kapitalismen på en samhällelig nivå som kapitalismens helt rationella plan och kommando.

Tronti diskuterar kapitalets kommando inte bara i den direkta produktionen, utan dess kollektiva kommando över hela samhället för att säkra sin reproduktion (reproduktion av kapitalrelationen, egendomsförhållandet, arbetskraft). Det innebär därigenom inte bara värdeskapandets underordnande av arbetsprocessen, utan kapitalets reella underordning av samhället – som kollektivt kapital / totalkapital ställt mot de enskilda kapitalens och företagens intresse. Det handlar därigenom om en styrning över hela samhället i det totala kapitalets intresse som går bortom den kapitalistiska interna konkurrensen, totalkapitalets plan mot marknadens anarki.

I texterna i Quaderni Rossi blir skillnaden mellan Panzieris och Trontis syn tydlig. Panzieri utgår från två fristående ”autonoma” klasser som står antagonistiskt mot varandra, medan Tronti snarare placerar arbetarklassen delvis inom kapitalet, i begreppet arbetskraft – som variabelt kapital (inom) och klass (emot). Arbetarklassens kamp blir därigenom en kamp mot sin egen existens och bestämning. Denna motsättning inom arbetarklassen blir tydlig på det samhälleliga kapitalets nivå. Reformismen, socialismen och keynsianismen placeras inom det samhälleliga kapitalet, som ett led i säkerställandet av arbetskraftens samhälleliga reproduktion som klass.

Lärdomar
Det är intressant hur Tronti beskriver den reella underordning utifrån kapitalets kommando och relativa mervärdesstrategi, vilket inifrån produktionsprocessen tvingar fram en politisk nivå, mediering och integrering av arbetarrörelsen. Det är också bland annat dessa texter som ligger till grund för tesen om ”den sociala fabriken” – och hur mycket vulgärversionen av den teorin (”vi jobbar överallt jämt, arbetsplatsen har därför tappat betydelse”) inte har sitt stöd i texterna. Snarare tvärtom varnar Tronti för hur arbetsprocessen verkar försvinna när fabriksregimen börjar utöva sitt kommando över hela samhället – och hur detta är en mystifiering av var produktionen sker och vad som determinerar hela kapitalistiska produktionscykeln i samhället. Arbetarkampen ska inte stanna vid fabriksgrindarna, men Tronti tvekar inte en sekund i att påpeka att den måste utgå från fabriken och baseras INOM fabrikens antagonism för att kunna försätta det borgerliga samhället i kris.

Det är intressant att anlägga samma arbetarperspektiv idag på stadens och stadsomstruktureringarna, där vi utgår från arbetsprocessen, spårar antagonismen och motsättningarna inom kapitalet, och sedan därefter analyserar de samhälleliga konflikterna på marknaden. Hur mycket vi än pratar om den sociala strejken, så kommer inte en sån strejk bli effektiv om den inte utgår från arbetsprocessen och arbetsnedläggelse – de samhälleliga blockaderna kan först då bli ett större moment som förlamar kapitalismen. Men blockaderna kan inte stå på egna ben och tro att de kan forcera fram en konflikt i arbetsprocessen om arbetarantagonismen där börjat artikuleras. Bara för att det finns många nivåer och arenor att verka på innebär det inte att alla är lika bestämmande på de andra.

Trontis syn att den revolutionära arbetarkampen alltid är ett partikulärt perspektiv, den uttrycker ett klassintresse – inte ett allmänintresse – är lika berikande för oss idag. Hur ofta tappar inte vänsterpartier detta fokus och strävar istället att vara ett folkparti och säga sig företräda allmänintresset, vilket gör att de olika arbetarkamperna ses som särintressen som måste kväsas i det allmännas intresse.

Lika radikalt är Trontis syn på alienationen som en revolutionär kraft: att det är när arbetarna helt förfrämligas från produktionen som de också spontant kämpar/flyr/försöker sabotera sin klassexistens, förkastar sin klasstillvaro som helhet. En organiserad revolutionär kamp måste därför baseras på alienationens effekter, den subjektivering den medför.

I nästa blogginlägg tar jag upp kritiken av Trontis perspektiv från de andra operaisterna.

(Nu har jag väl enda tappat min sista bloggläsare, eller hur Alex?)

Tronti II: Att verkligen veta är att verkligen hata

”Jag vill heller inte att det ska anses förmätet att en man av låg och ringa härkomst vågar avhandla och sätta upp regler för hur furstar bör reagera. Ty likt de landskapstecknare, som måste stå nere på slätten för att kunna betrakta bergen och andra högt belägna orter och som går upp i bergen för att bättre kunna iaktta slätterna, bör man vara furste för att rätt lära känna folkets natur och vara av folket för att rätt kunna förstå furstarnas karaktär”. (Niccolò Machiavelli, Fursten, 1513)

Vad menar Mario Tronti själv är de viktigaste lärdomarna från hans bok Operai e capitale? På ett seminarium på Sapienzauniversitetet i Rom för tio år sedan, då boken fyllde 40 år, räknade Tronti upp fyra punkter. Den första och viktigaste var vikten av ett arbetarperspektiv, en utgångspunkt att betrakta kapitalet ifrån. Likt Machiavellis skildring av fursten måste kapitalet betraktas från arbetarnas synvinkel. Ingenstans i Trontis skrifter är Georg Lukács ”Historia och klassmedvetande” (1923) så närvarande – även om Trontis politiska slutsatser tar en annan vändning än Lukacs ideologikritik. Likt Lukács betonar Tronti proletariatets ståndpunkt, ställning och perspektiv (som det omväxlande heter i svenska översättningen av HoK, Tronti använder beteckningen ”il punto di vista”) som central för att förstå kapitalismen. Det är bara ur en viss synvinkel eller partiellt perspektiv man kan se helheten. Totalitetens eller det universellas bild av sig själv däremot är alltid falsk, alltid ideologisk. Arbetarklassens partiella perspektiv inifrån produktionsprocessen är däremot nyckeln för att avmystifiera – och angripa – totaliteten.

Marx ideologikritik

Likt Althusser menade Tronti i texten Marx igår och idag (Mondo Nuovo, 1962) att Marx skrifter kan delas in i två kategorier, de tidiga som inriktas på en kritik av den borgerliga ideologin (till exempel kritiken av hegelianismen i de Ekonomisk-filosofiska manuskripten, 1844) och de senare som utvecklar en vetenskaplig analys av kapitalismen. Tronti kritiserade den samtida nya vänsterns ovana att stanna vid de tidigare skrifterna och enbart betona Marx teori om alienation av den mänskliga essensen, istället för att läsa Kapitalet och analysera den moderna kapitalismen. En kritik av den borgerliga ideologin måste baseras på analysen av kapitalet, det går inte att gå den motsatta vägen. Den yngre Marx måste läsas genom den äldre.

Marx väg var att gå från determinerande abstraktioner (arbetsdelning, värde, pengar) till det ”levda gemensamma” (insieme vivente) (folk, nation, stat, världsmarknad). Tronti menade att analysmässigt röra sig samma väg nu (det vill säga, tidigt sextiotal) innebar att gå från de determinerande abstraktionerna (alienerat arbete, förändringar i kapitalets organiska sammansättning, värde i oligopoliska kapitalet) till den konkreta nutiden (folk, demokrati, nykapitalistisk politisk stat, internationell klasskamp). Ideologin får inte ses som ett medvetet val för att dölja exploatering, utan är en objektiv reell process av exploatering.

Det är först efter kapitalanalysen man kan ta till ideologikritiken, det vill säga göra upp med ideologin som en mystifierad reflektion av klasskampen (och därigenom borgerlig). Den borgerliga sociologin och reformismen försökte analysmässigt gå motsatt väg. Marxismens uppgift är förstöra varje ideologi, det borgerliga perspektivet på det borgerliga samhället.

Den borgerliga ideologins ambition att uttrycka ett universellt helhetsperspektiv – som människa, samhälle, stat – leder i själva verket till en partiell analys och missar helheten. Trontis inledning till Operai e capitale (Arbetare och kapital), La linea di condotta (typ: tillvägagångssättet, riktlinjen) skriven 1966 beskriver det perspektivskifte han gör i sin kapitalismkritik och Marxläsning i boken. Mot den borgerliga mystifierande ideologin ställer Tronti det proletära perspektivet, det han kallar arbetarvetenskapen. Arbetarvetenskapen är teori, aldrig ideologi. Arbetarteorin innebär att utveckla teori underifrån och betrakta allt teoretiskt ur ett arbetarperspektiv. Arbetarvetenskapen kan inte ses som ett självständigt moment, utan kunskapen är alltid knuten till kamp. Det är i klasskampen teori kan produceras, tätt förbunden med det antagonistiska motståndet mot kapitalet. ”Att verkligen veta är att verkligen hata”, konstaterar Tronti.

Arbetarklassen har inget behov av ideologi på grund av dess existens som klass, det vill säga en antagonistisk realitet inom kapitalistiska systemet. Arbetarperspektivet handlar inte om att ha andra erfarenheter än kapitalet, en ”sanning” för arbetarna och en annan för kapitalet, utan snarare att den borgerliga ideologin mystifierar arbetarklassens funktion i produktionen, döljer exploateringen och maktutövningen. Ideologin är inte falsk, den är en faktisk funktion av världen, så som den kommer att framstå på det sätt kapitalismen fungerar. Den ger en mystifierad beskrivning av vad som sker. Den kritiska granskning som görs av den borgerliga ideologin, framträdelseformen, görs genom ett avmystifierade – genom att betrakta processerna och abstraktionerna ur arbetarperspektivet, se vad de innebär för arbetarklassen. Då kommer exploateringen, antagonismen, motsättningarna och kampmöjligheterna tydligare att framträda i de strukturer som annars ses som objektiva, universella, ahistoriska, naturliga eller neutrala. (Cleavers Att läsa Kapitalet politiskt bygger helt på denna teori från Tronti om arbetarperspektivet, att läsa Kapitalet ur en proletär synvinkel.)

Arbetarklassens taktik är inte fastslagen för evigt, utan snarare något som måste uppfinnas dagligen. Arbetarteorin måste därför konstant vara i rörelse, finnas i kamperna. Den måste bryta med historiska föreställningar. Den kan inte heller utgå från en modell om ett framtida samhälle eller utopi, en vanlig ovana i den borgerliga ideologin, utan måste utgå från reella kamper och motsättningar.

Det gäller att hålla ett öppet sinne utan att fastna i dogmatism eller de marxistiska klassikerna – när marxismen blir ideologi blir det en borgerlig mystifiering. ”Ansatsen att försöka hitta en annan väg till Indien och därigenom upptäcka en ny kontinent, ligger mycket närmare det faktiska sätt som vi måste fortsätta på”. Undersökningen måste vara öppen och kapabel att känna igen en ny kraft när den visar sig. ”Man kan finna gatstenar som är mer värda än gruvornas guldklimpar” – dagens kamper kan ge mer att studera än att läsa Marx och Lenin.

Förutse och följa

Arbetarvetenskapen följer två linjer: förutse (anticipare) och följa (seguire). Anticipare innebär att se det som är i utveckling, kunna se flera saker i ett, se arbetarperspektivet i en fråga. Seguire innebär att agera, röra sig på den reella nivån av sociala relationer, kamper och materiella krafter och kunna ta tillfället när det ges. Att förutse och kunna följa tendenserna av en objektiv rörelse inom kapitalismen, det vill säga Marx (analysen av tendensen) och Lenin (interventionen). ”Det handlar alltid om dessa två saker, förutseende och följande, prognos och kontroll, idéer och vilja till handling, visdom och skicklighet, framsynthet och det konkreta/pragmatism, har alltid setts som åtskilda, separerade till olika personer”.

Arbetarvetenskapens studier av tendenserna inom kapitalismen har ett offensivt syfte för kampen: ”Att förutse kapitalets utveckling innebär inte att underkasta sig dess järnlagar: det betyder att ta en viss färdväg, vänta vid en viss punkt med de kraftfullaste vapnen, och där angripa [kapitalet] för att krossa det”. Poängen är att använda kapitalets interna motsättningar, inte att lösa dem. Genom att förutse kapitalets objektiva utveckling kan kamperna blockera detta steg/denna utveckling och försätta kapitalismen i kris. Det gäller att kunna ta tillfället när det uppkommer: ”Den 6 november är för tidigt, den 8 november för sent” (Lenin).

De vapen och metoder arbetarna kan ta till ”i ett fientligt samhälle” går inte att välja fritt, utan hämtas från det som ligger till hands. ”De proletära revolternas vapen har alltid hämtats från bossarnas arsenal”. Arbetarklassen är ju inom kapitalet det ”enda levande aktiva produktiva elementet”, som potentiellt redan har produktionsmedlen (vapnen) i våra händer.

Reformismen – när arbetarteorin blir ideologi

Reformismen måste ses som en ”ideologisering” av arbetarklassens teori, det vill säga mystifierande och borgerlig. Även marxismen, som borgerlig ideologi, behöver därigenom avmystifieras och avideologiseras. Men detta bemötande av vulgärmarxismen går inte att göra genom en ren marxexeges, en strävan efter en ”korrekt” marxläsning. En marxsk avmystifiering måste ske genom att teorin under rätt omständigheter blir en materiell kraft – men en revolutionär teori är inte möjlig utan en revolutionär rörelse. Teorin måste återupptäcka de subversiva krafterna inom kapitalismen, medvetandegöra dem och ge en ”materiellt organiserad form” åt de objektiva revolutionära uttrycken. Det är den arbetarmakten underifrån som kan bli en avmystifiering av marxismen. Det viktiga motståndet mot vulgärmarxismen/vulgärekonomin menar Tronti blir därför snarare att bemöta arbetarrörelsens vulgärpolitik (reformismen) än ideologikritik och teoretisk polemik. Den interna kritiken måste uttryckas genom en extern kamp mot klassfienden snarare än intern debatt. Och följaktligen, den interna kritiken av marxismen (reformismen, arbetarideologi) måste uttryckas som en extern kritik mot den borgerliga ideologin. Ideologikritiken är sekundär och baseras på kampen mot klassfienden.

Att bryta sig ur arbetarrörelsens kris krävde därför att även göra upp med marxismens förborgerligade former, att marxismen hade blivit ideologi eller enbart rörde sig på ideologikritiken och kulturkampens nivå. Tronti citerar Michand, ”Vår nutid har återvänt till en ideologisk situation som i viss grad är förmarxistisk”. Att lämna en förmarxistisk position krävde inte bara ett läsande av Marx mot vår tid, utan även ett läsande av Lenin mot vår tid, ett språng från ideologi till politisk praktik. Bara genom språnget till den politiska praktiken kunde teorin avideologiseras. Analyserandet av den nutida kapitalismen måste leda till teori för proletariatet: ett konkret minimiprogram för arbetarrörelsen, menade Tronti.

En förmarxistisk tid

Det är kanske här vi kan börja läsa Tronti igen, 50 år efter Operai e capitale. Befinner vi oss inte återigen i en förmarxistisk tid – om vi ser till de dominerande analyserna inom vänstern, arbetarrörelsen och bland de sociala rörelserna?

Sedan globaliseringsrörelsen (1999-2005) och krisrevolterna (2011- ) har vi sett en våg revolter, politikerförakt, bank/penninga/arbetskritik, nyvaknad antisemitism, nyantiimperalism/USA-hat under geopolitikens täckmantel, protester mot nykolonialism, kulturell appropriering och välfärdsutplundring – som alla bär på antikapitalistiska fröer, men som ur ett marxistiskt perspektiv är ofullständiga, förvridna och tydligt förmarxistiska i sin form (ideologikritik eller enbart kritik av vissa av kapitalismens framträdelseformer, vissa former av kapital, utan helhetskritik, konspirativ personifiering av kapitalet och så vidare). Dessa kamper rymmer både en potential, genom att vara uttryck för faktisk antagonism inom systemet, och ett problem, genom sin mystifierande syn på var motsättningen står. En ny marxsk avmystifiering krävs, men det är inte ett teoretiskt, intellektuellt rent ideologikritisk projekt eller en kulturkamp, utan att befinna sig i kamperna och stärka en avmystifierande antagonism riktad mot kapitalet, baserad på vår position i produktionen. Den vänster idag som snöat in på vulgärgramscianism, kulturkamp och ideologikritik behöver återvända till en ”vetenskaplig” analys av kapitalismen, och först på den grunden börja analysera den borgerliga ideologin.

I nästa blogginlägg ser vi närmare på Trontis Kapitaletläsning. Förhoppningsvis kommer det förtydliga hur Trontis arbetarperspektiv berikade hans kapitalanalys.

Förstå. För att bättre kunna slå

Det börjar alltid med en kravall. Just i det ögonblicket då vänstern skulle dödförklaras dök den upp igen, som fågel Fenix ur askan. I den italienska hamnstaden Genua samlades sommaren 1960 unga arbetare på torgen i ilska mot att fascistpartiet MSI skulle hålla partikongress i staden. Många hade randiga tröjor, den stora modétrenden bland ungdomar. ”De randiga tröjornas kravall”, som händelsen därför kom att kallas i media, spred sig till alla industristäder på bara några dagar. Vilka var dessa ungdomar i randiga tröjor? Den unga generationen arbetare hade stämplats som opolitisk, individualistisk och likgiltig – till skillnad från deras föräldrageneration som kämpat mot fascismen och organiserat sig i arbetarrörelsens organisationer och partier.

Ilskan stannade inte vid antifascistiska kravaller. Den smittade av sig, in i fabrikerna, där den stora majoriteten unga jobbade skift vid de löpande banden. En våg vilda strejker bröt ut de kommande åren. En ung protest som inte tog hänsyn till partibok eller fackföreningsmedlemskap, okontrollerbar och orepresenterad. Kravallerna som utbröt i fabriksstaden Turin under avtalsrörelsen då de strejkande arbetarna tågade ut ur fabriken nådde en intensitet som Italien inte skådat sen partisanstriderna mot fascismen.

Det var en märklig situation. En nyvaknad arbetarkamp växte fram samtidigt som vänstern och fackföreningsrörelsen befann sig i en djup kris. Fabriksstaden Turin hade historiskt varit vänsterns starkaste fäste. Den röda fabriksstaden. Det var här det italienska fabriksrådsupproret bröt ut 1919-1920, ”de två röda åren” innan fascismens ankomst. Och det var i den här staden som arbetarna inledde sin generalstrejk 1943. Då stoppade 100 000 arbetare produktionen, vilket blev början på fascismens fall. Men under hela 50-talet blödde fackföreningarna, de tappade stora delar av sina medlemmar. Sovjetunionens brutala krossande av rådsupproren i Ungern och Polen 1956, i kombination med att omfattningen av stalinismens fruktansvärda förbrytelser blev kända, hade lett till en flykt från kommunistpartierna i Europa – som allt mer började distansiera sig från Sovjet. Många vänsterintellektuella sökte nya vägar. Flera samlades kring det italienska socialistpartiet.

Det fanns en tillfällig öppning inom vänstern. Man behövde förstå den nya situationen, få kontakt med de unga arbetarna och hitta en väg ut ur vänsterns kris. Vissa började läsa Marx på nytt. Fast utan marxism-leninismens dogmatiska filter och förenklade scheman. Andra funderade på om sociologin kunde ge redskap för att förstå varför fackföreningarna tappade medlemmar. Tidskriften Quaderni Rossi (Röda häften) föddes ur mötet mellan dessa båda strömningar i sextiotalets början. Målsättningen var att kombinera industrisociologins metoder och plocka ner den marxistiska teorin från sitt elfenbenstorn för att gå ut i fabrikerna och göra enkäter om de ”nya krafterna” inom arbetarklassen. Marx egna franska arbetarenkäter, ”enquëte ovrière”, dammades av och togs som modell. Socialistpartiet ställde sina arbetsplatskontakter till tidningens förfogande.

Socialistisk sociologi

Den amerikanska industrisociologin utvecklades nära knuten till näringslivets och arbetsköparnas behov. De sociologiska undersökningarna gjordes för att identifiera problem i arbetsprocessen för att öka produktiviteten och effektivisera produktionen – en kunskap som arbetarna i fabrikerna fick vänd mot sig som ökad rationalisering, högre arbetstempo och hårdare arbetstakt. Kunde man istället använda sociologins redskap för arbetarrörelsens syften? Den frågeställningen delade snabbt redaktionen kring Quaderni Rossi. Gällde det bara att utveckla en ”kritisk sociologi”, som identifierade problemen och försökte förstå arbetarklassens situation, för att fackföreningsrörelsen och partierna återigen skulle kunna fånga upp deras intresse och knyta dem till sig? Eller kunde undersökningarna på fabriken vara till stöd för arbetarklassens självorganisering, intervenera i dem och hjälpa dem att hitta nya effektiva organisationsformer som de själva kontrollerade?

Frågan ställdes på sin spets med de unga fabriksarbetarnas vilda strejker och kravaller under avtalsrörelsen. Hur skulle man ställa sig till dessa kampformer? Quaderni Rossis undersökningar fick ett snabbt och snöpligt slut. Socialistpartiet drog in sitt stöd och anklagade tidningen till att ha uppviglat arbetarungdomarna snarare än att knyta dem till partiet. Partipiskan ven och Quaderni Rossi rättade sig i ledet. Istället bildade den interventionistiska falangen tidskriften Classe Operaia (Arbetarklassen) av Mario Tronti, Romano Alquati, Antonio Negri och Sergio Bologna. Syftet var att fortsätta arbetarplatsundersökningarna och ställa dem till den autonoma arbetarkampens förfogande. Strömningen kom att kallas ”operaismo” (arbetarism).

Klassammansättning

Det banbrytande med tidningen Quaderni Rossi var deras analys av hur arbetarkamp och kapitalets organisering av produktionen dialektiskt påverkade varandra. För att effektivisera produktionen behövde kapitalisterna bryta upp arbetarklassens organisering och styrka. Vapnet var att planera produktionen, genom en ökad rationalisering, ökad arbetsdelning (socialisering) och automatisering, för att höja produktiviteten. Arbetarklassen mötte därför kapitalistens angrepp i form av kapitalets plan – en omfattande förändring av produktionen som inte gick att backa tillbaka från. Varje tidigare klassformation har behövt förstöras för att frigöra ”råmaterial”, de proletärer som kan bli nya arbetare med nya arbetsuppgifter. Omorganiseringen av produktionen försökte neutralisera antagonismen och splittra klassen. Quaderni Rossi menade att organiseringen av produktionen, rationaliseringarna och automatiseringen aldrig var en ”neutral” process. Utan ett moment i klasskampen.

Men omorganisering i produktionen kunde inte radera arbetarkampen. Den förändrade bara kampens form. Omorganiseringen ändrade hur arbetarna relaterade till varandra, vilken kunskap de satt på, vilka uppgifter de utförde och vilka positioner de hade. Kort sagt förändrade den arbetarna som subjekt och hur proletariatet sammansattes som klass. Detta skedde inte vid en given tidpunkt i historien, utan var en pågående process.

Quaderni Rossi menade att det var här vi skulle förstå arbetarrörelsens sammanbrott på 50-talet. Omorganiseringar genom införandet av löpande bandet skapade en ny arbetartyp: unga oskolade och ickekvalificerade arbetare, ofta med migrantbakgrund från Syditalien. Deras kampformer och sätt att organisera sig skiljde sig från den gamla klassammansättningen av yrkesskolade och specialiserade fabriksarbetare, som i högre grad var fackligt organiserade. Tidningen plockade här upp Marx analys om sambandet mellan materiella villkor och subjektivitet, varande och medvetande, och Lenins diskussion om hur objektiva krafter skulle förvandlas till subjektiva krafter. Operaisternas undersökningar gick ut på att förstå dessa ”nya krafter” inom produktionen – den unga arbetarklass vars behov och beteenden skiljde sig från de äldres. Unga arbetare som oftast utmålades som oorganiserade, spontana, odisciplinerade, ”lösa hundar” eller ”terrone” (”bonnläppar”, rasistisk betäckning på syditalienare). Ungdomarna i de randiga tröjorna.

Militanta undersökningar

Syftet med undersökningarna var att studera vilka nya kamper och klassubjekt som uppkommit i produktionen. Men Quaderni Rossi och Classe Operaia tog dem ett steg längre. Målet var att bryta ner uppdelningen mellan undersökning och de som undersöktes. Att göra undersökningen till en deltagande undersökning (”conricerca”), en självundersökning. Dessa undersökningar kallades ”militanta undersökningar”, militanta i bemärkelsen aktivistiska eller aktiverande. Det är genom kampernas utveckling som undersökningarna får sin praktiska verifiering, som hypoteserna visar sin giltighet. Undersökningen blir ett delmoment av aktionen, som görs gemensamt mellan militanter utifrån och arbetarmilitanter inifrån.

Förgrundsgestalten i att utveckla metodologin med de militanta undersökningarna var Romano Alquati (1935-2010), en av de drivande operaisterna. För Quaderni Rossi och Classe Operaia genomförde han deltagande undersökningar på två av Italiens största företag, FIAT och Olivetti, båda belägna i Turin. De båda fabrikerna hade gått från att vara vänsterns starkaste fästen till att bli förlorat land. Medan operaister som Mario Tronti och Antonio Negri formulerade teorierna, ramade in arbetarkamperna i en stor berättelse, studerade Romano Alquati snarare direkt på arbetsplatsgolvet kampernas alla möjligheter och komplikationer. Vad deras styrkor och svagheter var, utan att vare sig förenkla eller romantisera. Alquatis militanta undersökningar byggde på flera steg, och rörde sig från enkäter och diskussioner över till interventioner och politisk organisering.

Det första steget i Alquatis undersökningar var att ställa företagens myter mot arbetarnas egna erfarenheter. FIAT hade på 60-talet ett rykte om sig att vara ett socialt medvetet företag, där arbetarna hade högre löner, bättre skyddsnät och större karriärsmöjligheter. Alquatis intervjuer klädde av dessa myter om de priviligierade FIAT-arbetarna och visade på de låga lönerna, det hårda arbetet, missnöjet mot bristen på karriärstillfällen. Olika arbetstitlar användes för att skapa hierarkier och löneskillnader i arbetsstyrkan, trots att samma arbetsuppgifter utfördes. Mot företagsideologin ställdes arbetarperspektivet. Varje omorganisering, rationalisering eller hierarkisk indelning betraktades med arbetarnas synvinkel som utgångspunkt.

Mikrokonflikter

Istället för att stirra sig blind på de stora synliga strejkerna och manifestationerna utgick Alquatis undersökning från de vardagliga ”osynliga” mikrokonflikterna på arbetsplatsen. I dessa spontana kamper såg Alquati en embryoform till politisk organisering. Det var de osynliga nätverken i vardagskonflikterna som sedan låg till grund för de öppna och synliga protesterna. Mot den bakgrunden blev den vilda strejkvågen förstålig. Det var mikrokonfliktualiteten som var den kampterräng där klassmedvetenheten började ta form och de första stegen togs för att ”förvandla de objektiva krafterna till subjektiva krafter”.

Mikrokonflikterna tog sig ofta formen av en vägran. En form av ickesamarbete eller ovilja att genomdriva den plan kapitalisten hade för produktionen. Denna olydnad var inte rent negativ, utan byggde på en informell kunskap hos arbetarna att vända arbetsorganisationens medel mot dess planerade mål, till sin egen fördel.

De vardagliga individuella problemen behövde synliggöras som kollektiva problem, som bara gick att lösas kollektivt. Redan i det personliga missnöjet med sin situation på arbetet fanns en kärna som kunde vändas till ett samverkat ickesamarbete. En frustration som kunde få kollektivt utlopp. Varje form av personliga behov som krockar med företagets myter och löften, mikrokonflikter och olydnad som ställer sig mot kapitalistens plan är små pusselbitar som om de läggs samman – med den militanta undersökningens och militanta interventioners hjälp – bildar en ”motplan” (contropiano), med Alquatis terminologi.

Motplanen var den strategiska sammanställningen av den viktiga kunskap arbetarna individuellt satt på över produktionen som kunde kortsluta kapitalets plan. Ingen produktion är möjlig utan arbetarnas egna initiativ för att lösa alla de luckor och buggar som finns i den kapitalistiska planen. Som att fixa ihop de saker som inte klaffar i chefens order. Den kunskapen över produktionen kunde också bli en subversiv kunskap. Planen kunde förses med element som kapitalismen inte kunde svälja.

Från undersökning till motstånd

Den proletära osynliga organisationen var alltså inte bara en spegling av den kapitalistiska arbetsdelningen, utan snarare en reaktion på dess irrationalism och splittring. De militanta undersökningarna hjälpte till att gemensamt pussla ihop och cirkulera dessa erfarenheter, till exempel genom flygblad, fabrikstidningar, stormöten utanför fabriken eller samtal vid fabriksgrindarna. Här fyllde de externa militanterna, operaisternas aktivister, rollen som kampens budbärare. Målet var att utveckla kommunikationens former så att dessa motståndspraktiker kunde sprida sig igenom de enorma fabrikernas alla olika avdelningar och mellan de olika fabrikerna i samhället. På så sätt skulle kamperna generaliseras i samhället. Det var en central uppgift i byggandet av en revolutionär organisation utifrån arbetsplatserna. Eftersom företagens arbetsorganisering bygger på att hålla arbetarna uppsplittrade behövdes strukturerna byggas upp – med ena benet i de redan existerande osynliga nätverken, men också genom skapandet av yttre strukturer baserade på dessa. Militanta undersökningen fyllde en funktion att förbinda dessa nivåer.

Denna ”antagonistiska samverkan” kom inte ur ett vakuum, utan bar med sig politiska spår av arbetarklassens tidigare subjektiva struktur och utgjorde en förutsättning för de följande kamperna. Varje tidigare kampcykel hade lämnat en utkristaliserad politisk rest som bakades in i de nya kamperna.

Alquati betonade att om inte kamperna förbands eller generaliserades riskerades de att infångas inom systemet, ebba ut eller bara medieras av företags- eller fackföreningsbyråkratin. Att bara ha personliga erfarenheter av förtryck leder inte nödvändigtvis till en heltäckande analys eller kollektiv praktik. De osynliga kamperna i sig blev inte nödvändigtvis radikala eller per automatik antagonistiska mot kapitalet. Det gällde att organiskt vidarutveckla dem till politisk organisering. De som befanns sig i mikrokonflikterna kunde inte nödvändigtvis själva se helheten. De kunde inte greppa omfattningen av kapitalets plan – utan bara se sin del i arbetsprocessen, utan att förstå den värdeskapande process arbetet ingick i.

De individuella kampformerna av störningar, vägran och sabotage var inte tillräckliga. De behövde få en medveten och organiserad form – vilket de institutionaliserade fackföreningarna inte kunde ge. Det behövdes revolutionära organisationer, förankrade i fabrikerna, men som löpte utanför. Teorin och undersökningarna skapade i sig inte själva detta perspektiv, utan kunde bara understödja det och hjälpa till att artikulera det, som kampredskap som förvandlade teorin till en politisk organisation förmögen att socialisera sig själv. Utan att undersökningarna återkopplades i politiskt arbete riskerade de att bara bli reformistiska. Syftet var att ”förstå, för att bättre kunna slå” (”Capire. Per meglio colpire”), som Classe Operaia sammanfattade det.

Det var denna process som var klassens politiska sammansättning, ett gemensamt artikulerande av alla former av antagonistiskt ickesamarbete och arbetsvägran inom produktionen i en gemensam politisk process.

Från fabriken till samhället

Alquatis militanta undersökningar stannade inte vid fabriksgrindarna. I rapporterna i Classe Operaia betraktade han också var arbetarklassen möttes utanför fabrikerna, vilka former av arbetarkultur som existerade som kunskapsöverföring, hur de stora protestmanifestationerna på torgen uppstod och förbands i det tidiga 60-talets upploppsvågor. Kapitalets plan löpte ut ur fabriken över hela samhället, och så gjorde även motståndet. Relationen staden-fabriken blev en central del i analysen, för att se hur även kamperna sammansattes och generaliserades utanför fabriken. Även om Alquati i första hand undersökte en invandrad, ung och manlig arbetarklass så lämnades här en öppning i de militanta undersökningarna, som kom att explodera i mängder av projekt under 60- och 70-talet. Undersökningarna av lönearbetet överfördes på kvarteren, bröt sig in i kärnfamiljen och undersökte det oavlönade hemarbetet och arbetskraftens reproduktion (med andra vågens feminism), undersökte arbetslösheten, universiteten och prekariseringen (redan på 70-talet!). Undersökningarna som verktyg överfördes på hela samhällsterrängen. Som ett värdefullt redskap för politisk organisering underifrån. Arbetsplatsbladen och tidningarna fick sällskap med piratradiostationer och sociala center öppnades upp i arbetarkvarteren för att öka mötesplatserna. Kvinnohus, studiegrupper, tidningsprojekt multiplicerades och breddade rörelsen till samhällets alla områden.

Alquatis modell för militanta undersökningar är lika användbar för oss idag. Även en undersökning idag behöver gå igenom dessa steg. Vi behöver även idag skingra alla de myter och ideologiska propaganda som läggs som en våt filt över våra erfarenheter. Det kan vi göra genom att vi lyfter berättelser, sätter ord på våra erfarenheter och synliggör en materiell verklighet. Att vi utgår från mikrokonflikterna och de osynliga nätverk och gemenskaper där våra erfarenheter redan idag möter andras och blir gemensamma intressen och delade situationer. Att vi utifrån dessa mikrokamper ser hur vi kan forma organisationer, öppna kamper, cirkulera och generalisera dessa erfarenheter till ett helhetsperspektiv – en motplan med krav och målsättningar – och en kollektiv politisk process – ett politiskt sammansättande. Så går vägen från undersöka och synliggöra våra egna erfarenheter till att bli ett gemensamt politiskt projekt. Så blir det personliga politiskt.

/ Mathias Wåg

Läs mera:
Steve Wright: Stormining Heaven
Wildcat: The Renaissance of workerism
riff-raff nr 3-4: Tema militanta undersökningar
Evan Calder Williams: Invisible organization – Reading Romano Alquati

Gränser går inte runt länder, de går igenom dem

Ibland får man glädjas. Läser på Petters blogg, Arbetaren och Motkraft att papperslösagruppen inom Stockholms LS av SAC har lyckats tvinga restaurangen Lilla Karachi till förhandlingsbordet och fått dem att betala ut 65 000 kronor till LS-medlemmen Muhammed Riaz, för den svarta delen av lönen restaurangen trodde de kunde blåsa honom på som ”rättslös” och papperslös arbetare. Den massiv uppbackning från Svenska dagbladets Maria Abrahamsson, Moderata ungdomsförbundet och Centerns ungdomsförbund av den lönefifflande restaurangen och dess exploatering av papperlös räckte inte till, Karachi blev ändå tvungna att sluta en uppgörelse med SAC.

Konflikten har lyckats på ett intressant sätt belysa olika parters inställning (och handlingsförlamning) i frågan att arbeta med papperslösas situation på arbetsmarknaden. Inom LO, Vänsterpartiet och Ung vänster har det funnits en olycklig tendens att enbart se frågan som politisk, att i första hand handla om medborgarskap och uppehållstillstånd för papperslösa, för att sedan i ett senare skede när en sådan politisk förändring (som ingen av dem driver aktivt) kunna organisera migrantarbetarna fackligt. SAC är i dagsläget enda svenska fackförening som organiserar papperslösa migranter, även om frågan ska diskuteras på LOs kongress i maj/juni. Petter lyckas bra fånga problemställningen i sitt debattinlägg i Expressen.

Diskussionen kring facklig organisering av papperslösa har bara börjat i Sverige, men den har pågått länge i övriga Europa och det finns mycket intressanta erfarenheter att hämta. Den 9 mars besökte jag ett möte organiserat av Melting pot på autonoma radiostationen Sherwood i Padua, Italien. Temat var just migrantarbete, prekarisering och självorganisering. På mötet samlades flera av de organisationer som de senaste åren i regionerna Veneto och Emilia-Romagna försökt med olika former av rådgivning, självorganisering och basfacksarbete för att förbättra papperslösas situation, för att utbyta erfarenheter med varandra. Mötet inleddes av anföranden från Sandro Mezzadra, doktorand i statsvetenskap i Bologna och Sandro Chignola, från universitetet i Padua, på temat ”kartografisk undersökning”. Deltagande undersökningar och militant kartografi är två metoder, med rötter i den operaistiska marxismen, som kan användas för att kartlägga och skapa en mer nyanserad och detaljrik bild av migranters situation och kampformer. Utgångspunkten är att inte se migranter som passiva offer, utan faktiska aktörer som försöker förändra sin situation, som genom sin mobilitet och flykt trotsar gränsregimer – det är alltså en reell rörelse vi måste förhålla oss till, som faktiskt existerar, och som inte går att förhindra med politiska sanktioner eller åtgärder.

Både Mezzadra och Chignola betonade gång på gång, att gränser är ingenting som går runt länder, runt Europa, utan något som går rakt igenom länderna. Det delar befolkningen i de med medborgerliga rättigheter och de som saknar. För arbetsmarknadens del innebär det här en tudelad arbetskraft, en med rättigheter (kollektivavtal, arbetsrättsligt skydd, vita löner) och en utan rättigheter.

”I kontrast mot delningen av denna världen är migrationen i sig en utmaning av distributionen av rättigheter och privilegier enligt en hierarkisk fördelning av sociala och politiska rum. […] Andra gränser har rests runt Europa, som visar på att gränser inte finns i periferin. Snarare är avgränsandet och hierarkiserandet av det sociala och politiska rummet en inre styrmetod i det nya institutionaliserade europeiska medborgarskapet.” (Frassanitonätverket, där Sandro Mezzadra är aktiv)

En kartografi, att teckna upp en karta över migrantflöden i Europa, kan därför inte bara ha en rumslig dimension – var man tar sig över gränserna, var migranter befinner sig, utan måste ses utifrån denna skiktning av rättigheter. Vi måste också kartlägga de filtermekanismer, den rättighetshierarki, som upprättats i Europa både spatialt och temporalt. Rättighetshierarkin blir en skala med olika arbetskraft med olika rättigheter och olika grad av osäkerhet: de papperslösa, de med förbrukat uppehållstillstånd och arbetstillstånd som arbetar kvar, de med arbetstillstånd men utan medborgarskap, tillfälliga gästarbetare, de med medborgerliga rättigheter men som utsätts för diskriminering. I detta finns också den temporala dimensionen: migranter som är här tillfälligt och säsongsarbetar, de som väntar på uppehållstillstånd, de i väntan på medborgarskap, ”andra generationens invandrare” – som trots att de är födda här drabbas av diskriminering på arbetsmarknaden och är underrepresenterade i högre utbildningar och så vidare.

Medborgarskapet och uppehållstillståndet är en viktig fråga, men genom att göra en kartografi över denna rättighetshierarki, blir bilden rätt tydlig att flera papperslösa migrantarbetare är inte intresserade av medborgarskap, utan är här och arbetar temporärt, säsongs- och gästarbetar, för att sedan återvända till sina ursprungsländer med de pengar de jobbat ihop. Denna del av arbetskraften kommer inte nås av politiska åtgärder LO och Vänsterpartiet kring medborgarskap, och fortfarande utgöra en egen skiktning.

”Kontrollerna har sedan länge upphört att bara vara begränsade till nationalstaterna utan ingår i innerstädernas trafikknutpunkter och överregionala färdleder i samma utsträckning som de gör i förhållande till icke-offentliga platser – med arbetsplatsen som det främsta av dessa.” (Frassanitonätverket)

Ytterligare ett steg för att kartlägga rättighetshierarkin, är att se hur tätt arbete, boende och medborgarskap knutits till varandra. För uppehållstillståndet behövs bostadsadress, för bostadskontrakt ofta ett fast arbete och därigenom arbetstillstånd. Många av grupperna på Melting pots möte berättade om svårigheten att separera dessa frågor, och hur de tvingades driva alla dem parallelt – om kampen för rätten att stanna, rätten att arbeta och rätten till en bostad. Melting pots rådgivning innebar både juridisk hjälp kring alla dessa tre frågor, och att faktiskt ockupera byggnader för att skaffa bostäder samt att organisera basfackligt för att säkra arbetsrätten. Det samlade begreppet initiativen hade för dessa tre kamper var ”de osynliga”, i Padua drev Melting pot och basfacket ADL-Cobas ”De osynligas rådgivning”, i Verona ”Invisible workers of the world”. Gränsen mellan migrantarbete, prekärt arbete och osäkra anställningar gick inte heller att dra tydligt, utan det var nödvändigt att knyta arbetet tätt till facklig praktik – inte bara för papperslösa, utan även osäkra anställda med medborgarskap.

I sitt avslutande inlägg tog Sandro Mezzadra upp och diskuterade tendenser inom migrations- och arbetsmarknadspolitiken inom EU. Den kontroversiella och omstridda Bossi-Finilagen som infördes under Berlusconiregeringen i 2000-talets början, för att begränsa invandringen till Italien, har kommit i konflikt med den spatiella förändring som EU och östutvidningen inneburit. Hela kartan för den europeiska arbetsmarknaden har ritats om på några år, och den fungerar illa med den rigiditet högerregimer i flera europeiska länder genomdrivit med stöd av de rasistiska högerextrema populistpartierna kring medborgarskap och invandring. Mezzadra visade på exemplet från Bulgarien, som genom östutvidningen gick från ett emigrationsland till ett imigrationsland, hur Bulgarien kunnat genom sin ”flexibla” hållning till rättighetshierarkierna och medvetna satsning på att ha en stor papperslös och rättighetslös migrantarbetsstyrka lockat till sig kapital och företagssatsningar. På flera stora fabriker i Sofia arbetar nu malaysiska eller indiska gästarbetare eller papperslösa och på Coca colas största europeiska fabrik, som förlagts till Bulgarien, arbetar enbart migrantarbetare från Senegal. Där blir rättighetshierarkin som tydligast, hur det finns ett ekonomiskt intresse i en skiktad tudelad arbetskraft, där det finns en del yrkesskolade medborgare med vissa rättigheter och en relativt hög lön, och en rättslös sektor oskolade prekariserade migrantarbetare, som kan arbeta utanför kollektivavtal, svart och under lägstalönernas nivåer.

Att övervinna denna skiktning och rättighetshierarki är en av de största utmaningar fackföreningsrörelsen står inför idag.

Marta Malo de Molina: Arbetarundersökningen, deltagande undersökning och medvetandehöjande

Utdrag ur förordet till den spanska boken Gemensamma föreställningar (Nociones Comunes. Experiencias y Ensayos entre Investiagacion y Militancia, 2004, Madrid, Traficantes de Suenos).

Del 1: Arbetarundersökningen, deltagande undersökning och medvetandehöjande

Genom nutidshistorian är det möjligt att spåra en ihärdig misstro från de samhällsförändrande rörelserna riktad mot vissa former av kunskapsproduktion och distribution. Å ena sidan är det en misstro mot den vetenskap som hjälper till att utveckla en bättre organisering av makten och exploateringen, så väl som ett misstroende mot de fångstapparater som är riktade mot en mindre kunskap (en underjordisk, jäsandes av obehag och olydnad, som göds av det autonoma sociala samarbetets processer eller rebelliskhet [1]) från de instanser som är ansvariga för att garantera regementaliteten. Å andra sidan är det ett misstroende riktat mot möjliga intellektuella och idealistiska förvandlingar av den kunskap som har sitt ursprung i hjärtat av själva rörelsen. Misstroendet har i vissa fall lett till en impotens. I de processer av kamp och självorganisering som har varit mest livaktig och dynamisk, har det däremot funnits en uppmuntran att producera en egen kunskap, eget språk och egna bilder. Detta har skett genom artikulationsprocedurer mellan teori och praktik, som utgåendes från en konkret verklighet, passerar från det enkla till det komplexa, från det konkreta till det abstrakta. Målet är att skapa en träffande aktiv teoretisk horisont, som ligger nära det ”levdas” sfär, där enkelheten och det konkreta beståndsdelarna ur vilka den har framträtt, får betydelse och potential.

Idag, i begynnelsen på det nya millenniet där våra mödrars och farföräldrars verklighet verkar ha sprängts i bitar före oss (med besegrandet av de systemkritiska rörelserna efter 68-perioden, det Yalta kallade världens slut, försvinnandet av subjektet ”arbetarrörelsen”, slutet på det industriella paradigmet, informationens och teknologins ekonomi, automatiseringen, deterritorialiseringen och omorganiseringen av produktionen, finansekonomin och ekonomins globalisering, affirmerandet av en statsform baserat på krig som en vektor av normativ produktion) [2] och då det enda som är konstant är förändringen själv – denna svindlande förändring – får vissa handlingar en känsla av angelägenhet och nödvändighet. Nödvändigheten att göra sig av med fetischer och ideologiska bakgrunder, som är alldeles för inriktade på Varande och essens, och nödvändigheten att bygga fungerande aktiva kartor, kartografier under utveckling, som framträder ur självorganiseringens dynamik, för att kunna intervenera i det verkliga och kanske förvandla det. Dessa kartor behövs för att orientera oss och kunna röra oss inom ett landskap av relationer och härskartekniker som genomgår en rasande förändring. Men de är också kartor som kan hjälpa oss att se var vi befinner oss i detta hyperfragmenterade landskap, att identifiera en utgångspunkt och en koppling där produktionen av kunskap och subjektivitet sammanstrålar i konstruktionen av det gemensamma och skakar om det reella.

Denna nödvändighet förstärks, i ännu högre grad om så är möjligt, genom den centralitet som ”kunskap” och en hel uppsättning av allmänna mänskliga förmågor (språk, affekter, kommunikationsförmåga, sociala förmågor, lekfullhet och samarbete) har uppnått i att bestämma de ekonomiska värdena i hela företagsvärlden. Med andra ord har de fått en central position i att konkurrera i den globala ekonomins övre echelonger [echelons], de har blivit strategiska resurser – ur den kapitalistiska synvinkeln – för att göra profit och förbindelselänken för en flexibel, utspridd och nätverkad ekonomi. Kopplad till alla dessa förvandlingar (åtminstone vad gäller arbetet) är virtuosen (virtuouso) som modell, just den arbetare som fram till nu setts som oproduktiv, som inte lämnar efter sig en materiell produkt utan har en arbetsuppgift baserad på utförande eller uppträdande (performance) – som underlättar och hanterar flöden av information, nätverkar och harmoniserar relationer, producerar innovativa idéer och så vidare. Virtuosen som figur utmanar genom sina egna handlingar den traditionella uppdelningen mellan Arbete, Handling och Intellekt (Hannah Arendt): intellektet som satts i arbetets tjänst blir offentligt, världslig och dess karaktär som något allmännytta stiger fram i förgrunden. Samtidigt blir arbetet som är inneslutet i intellektet aktivitet-utan-slutprodukt, en ren virtuositet som utövas i relation med andra, de andra som sammansätter produktionens nätverk. I sammansmältandet av intellektet och arbetet, eftersom båda av dem övertagit egenskaper som hitintills varit specifika för handlingen, blir handlingen själv helt överskuggad, efter att dess specificitet utraderats [3].

Något som hänger samman med denna utveckling (inte som en övergripande eller direkt konsekvens, utan snarare som en komplex och paradoxal relation), är det egendomliga mångfaldigandet av experimenterande (och sökande) med tankarnas, handlingens och artikulerandets sfär som hittas inom de sociala nätverk som försöker att förändra sakernas nuvarande tillstånd (och inom en social formation som redan i sig är virtuos, eftersom den tvingas vara det för att överleva). Det handlar om initiativ som utforskar:
1) hur man bryter med ideologiska filter och nedärvda ramar;
2) hur man producerar kunskap som kommer direkt ur den konkreta analysen av livets och samarbetets områden, och direkt ur erfarenheter av obehag och revolt;
3) hur man får denna kunskap att verka för en social förändring;
4) hur man aktiverar den kunskap som redan cirkulerar i rörelsernas nätverk;
5) hur man reapproprierar de mentala förmågorna från arbetets dynamik, produktionen av profit eller av regementalitet och hur man istället förbinder dem med kollektiva (subversiva, förvandlande) handlingar och får dem att ge upphov till kreativa interventioner.

Dessa frågor är helt klart inga nya, även om kontexten som de ställs inom kan vara det. Många av de nuvarande erfarenheterna och experimenten som ställer dessa frågor, har sett bakåt och sökt historiska referenser. De söker efter dessa exempel där kunskapsproduktionen på ett omedelbart och fruktbart sätt varit sammanbunden med självorganiseringen och kampens processer. I denna bemärkelse är det fyra inspirationskällor och tendenser som är möjliga att identifiera de senaste åren: arbetarundersökningar och deltagande undersökningar, feministisk epistomologi och kvinnors medvetandehöjande grupper, institutionell analys och deltagande aktionsforskning. Alla dessa exempel förtjänar (på grund av rikedomen i deras ackumulerade erfarenheter) åtminstone en kort genomgång, i form av en historisk exkurs som tillåter oss att placera dagens diskussioner och strömningar av militanta undersökningar och/eller aktionsforskning. Vi kommer ägna en stor del av detta förord åt denna historiska tillbakablick.

Några inspirationskällor

Arbetarundersökningarna och deltagande undersökningar

Arbetarundersökningen, där arbetarna själva använde tekniker från den akademiska industriella sociologin (en sociologi som utvecklades och användes för att kunna bättre styra över fabriken och grannskapet), började åtminstone med Karl Marx själv. 1881 frågade tidningen Revue Socialiste om Marx kunde utarbeta en undersökning om förhållandena i det franska proletariatet. Marx antog direkt detta uppdrag, eftersom han tyckte det var betydelsefullt för den franska arbetarrörelsen och dess sekter, som hade fastnat i ett tomt språk och ett lättvindigt utopiskt tänkande, för att placera deras kamp i en mer realistisk terräng. Så Marx skrev ihop ett märkligt frågeformulär med över hundra frågor, som distribuerades i tusentals i fabriker över hela landet. Varför var det märkligt? Därför att denna undersökning vägrade anta ett neutralt angreppssätt till arbetets värld, vilket gick emot perspektivet att enbart använda enkäter för ett inhämtande av användbar information eller för att verifiera vissa fakta. Denna undersökning placerade sig själv helt öppet på en sida (den sida som är arbetarnas verklighet) genom frågor som skulle bedömas som partiska av en empirisk sociolog. Det handlade inte om att plocka fram fakta ur en direkt erfarenhet, utan snarare var den i första hand inriktad på att få arbetarna att se kritiskt på sin egen verklighet. [4]

Idén med ”deltagande undersökande”, vilket innebär en undersökningsform som river ner uppdelningen mellan subjektet-forskaren och objektet-den-undersökte dyker inte upp förrän på 50-talet i USA. Dess framträdelse är å ena sidan kopplad till den framträdandet av en industriell sociologi och ett fokus på mänskliga grupperingar som ett specifikt område för sociologiska undersökningar (till exempel Elton Mayos ”human relation”-sociologi [5]); och å andra sidan, i arbetarhistorier [6]). Dessa insikter gjordes däremot enbart ur en akademisk synvinkel. Italienaren Alessandro Pizzorno hjälpte efter att ha importerat denna sociologi till Europa till att utveckla de politiserade dimensionerna i den. Pizzorno började tillsammans med en grupp italienska intellektuella aktivister (däribland Romano Alquati och Danilo Montaldi [7]) att förvandla och radikalisera dessa metoder mellan 1966 och 1967 för att sedan tillämpa dem praktiskt på kamperna i provinsen Cremona.

Under sextio och sjuttiotalet spreds användandet av arbetarundersökningen och den deltagande undersökningen i olika former: den användes av tidningar som Quaderni Rossi och Quaderni del territorio i Italien eller grupper som Socialisme ou Barbarie i Frankrike som ett redskap för att analysera former av exploatering i fabriken och bostadsområdena, såväl som ett instrument för att spåra former av olydnad. Men i många fall användes dessa tekniker av arbetarkretsarna själva, i mer eller mindre flexibla former, utan teoretikernas eller experternas yttre interventioner i processen av självorganiserande. Dessa tekniker användes som metoder för att konstruera plattformar för kamper [8]. I den spanska staten utvecklade tidskrifterna Teoria y Pràctica och Lucha y Teoria sina egna former av arbetarundersökningar, grundade för att skriva klasskampens historia ”berättad av dess egna aktörer” (som underrubriken på Teoria y Pràctica beskrev det).

Ur vår synvinkel är det värt att ägna en särskild uppmärksamhet åt de arbetarenkäter som genomfördes av italienska operaismo (”arbetarism”, en strömning inom arbetarrörelsen) [9]. De unga operaisterna samlades till en början kring tidskriften Quaderni Rossi [10], som försökte förklara arbetarrörelsens kris under 50- och tidiga 60-talet. För operaisterna var det inte möjligt att förstå denna kris enbart som ett resultat av antingen en felaktig teori eller genom ledarskapets och vänsterpartiernas förräderi (ett argument som ortodoxa kommunistiska strömningar och den anarkosyndikalistiska strömningen inom arbetarrörelsen brukar gång på gång framföra). Istället menade operaisterna att krisen hade ägt rum på grund av en omfattande förvandling av produktionsprocessen och i arbetskraftens sammansättning genom införandet av scientific management i arbetet. Därför var syftet med undersökningen att visa de ”nya arbetsförhållandena”. Att se förhållandena för dessa nya subjekt, hur de kunde öppna nya konfliktrum och återuppliva arbetarnas krav blev ett centralt tema för operaisternas praktik och diskurs.

Skiljaktigheter runt tillvägagångssättet och undersökningens fokus framträdde redan direkt från begynnelsen. Som Damiano Palano berättar: ”en ganska grundläggande splittring uppstod kring undersökningens form och mål, därigenom bildades den första Quaderni Rossi-gruppen. På ena sidan fanns en fraktion ’sociologer’ (ledda av Vittorio Rieser) [11] och dessa var den största gruppen. Denna fraktion såg undersökningen som ett kognitivt redskap för att kunna förstå en förändrad arbetartillvaro och var inriktad på att ta fram redskap för att producera en teoretisk och politisk renovering av arbetarrörelsens officiella institutioner. På andra sidan hittar vi Alquati och några andra (Soave och Gaparotto) som utifrån fabrikserfarenheterna i USA och Frankrike betraktade undersökningen som grunden för en politisk intervention inriktad på att organisera arbetarnas antagonism. Detta var en stor skillnad i synen på vad som var undersökningens konkreta mål. Avståndet var däremot ännu större vad gällde metodfrågan: medan den första fraktionen uppdaterade marxistisk teori med teman och metoder från den nordamerikanska industriella sociologin föreslog Alquati istället en sorts strategisk undersökning i fabriksstudien”. [12]

Vad handlade denna strategiska undersökning om som Alquati föreslog, Alquati som utvecklade en metod av deltagande undersökningar tillsammans med Danilo Montaldi och som blev ihågkommen för att han använde sin cykel för att ta sig till Fiat och Olivettifabrikerna? Vad var grunden för denna epistomologiska och metodologiska vändning som fanns i de intressanta användningarna av arbetarenkäter inom den italienska operaismen? För att ta det kort, grunden var en teori om klassammansättning, som senare skulle kompletteras med en teori om arbetarnas självbemäktigande (self-empowerment), även kallat autovalorisering. Dessa koncept sammansmälte med den Lukac-inspirerade ”arbetarteorin” och med en ”koperniansk revolution” påbörjad av Mario Tronti, en annan operaist. Tronti utgick från arbetarautonomin, vilket är en potentiell autonomi hos arbetarklassen i förhållande till kapitalet. Men låt oss ta det i rätt ordning.

Begreppet klassammansättning syftar på den subjektiva strukturen av behov, beteenden och antagonistiska praktiker som finns sedimenterade genom en lång historia av olika kamper. Det första utvecklandet av detta begrepp finns i Alquatis tidiga skrifter publicerade i Quaderni Rossi. Det första (”organiska”) formulerandet kom först senare in i operaisternas språkbruk. Detta hände när tidskriften Classe Operaia [13] under sitt andra år beslöt att införa en särskild avdelning i tidningen med rubriken klassammansättning och med Alquati i egen hög person som redaktör.

Men vad var de grundläggande beståndsdelarna i teorin om klassammansättningen? Det rör sig i grunden om tre delar:
1) en idé om existensen av en underjordisk och osynlig konflikt som pågår i vardagen av arbetarna mot den kapitalistiska arbetsorganiseringen;
2) uppfattningen att den hierarkiska organiseringen i företagen är i själva verket bara ett svar på arbetarnas kamper;
3) en intuition om att alla kampcykler lämnar politiska sediment som utkristalliserar sig i arbetskraftens subjektiva struktur (som behov, beteenden och antagonistiska praktiker) och att det visar på ett visst mått av rigiditet och irreversibilitet.

Snart skulle klassammansättnings-teorin bli mer komplex och göra en åtskillnad mellan ”teknisk sammansättning” och ”politisk sammansättning”. Det första begreppet åsyftar på situationen med arbetskraften i en intern relation med kapitalet under ett konkret historiskt ögonblick, och den andra på den uppsättning (antagonistiska) beteenden som i det ögonblicket definierade klassen. Några delar av operaisterna [14] tog dock död på den teoretiska rikheten i denna distinktion och till och med på själva begreppet klassammansättning. De reducerade den tekniska sammansättningen till att bara vara en ekonomisk faktor och identifierade den politiska sammansättningen med partiet (och med arbetarrörelsens ideologier och organisationer). Däremot hjälpte teorin om självbemäktigande som en process av klassammansättande (som utvecklades av Antonio Negri på sjuttiotalet) till att bilda en mer komplex tolkning, med definitionen av klassammansättningen som en produkt av beteenden, kamptraditioner och konkreta praktiker av arbetsvägran (alla dessa helt materiella) som utvecklades av en mångfald subjekt i en given historisk stund och i en specifik ekonomisk och social kontext.

Teorierna om klassammansättning och självbemäktigande har en avgörande konsekvens för arbetarundersökningen. Den gruppen ”unga socialistiska sociologer” som skrev i Quaderni Rossi tog inte med dem i räkningen. För dem var undersökningen begränsad till att betrakta ”effekterna” som uppstod efter produktionsförändringarna hos arbetarna, över deras fysiska, psykologiska och finansiella situation och kring andra särskilda aspekter i deras liv. Den andra strömningen som arbetade med operaistiska undersökningar byggde vidare på idén med klassammansättningen som en produkt av historiska sediment av föregående kamper, och som samtidigt konstant förnyades av processen av självbemäktigande baserat på de rebelliska praktikernas materialitet hos en mångfald subjekt i produktionen. Undersökningen sågs då som utgåendes från de konsoliderade nivåerna av social antagonism för att kunna spåra den underjordiska och ofta osynliga strömningen av obehag och olydnad i vardagen. [15]

Denna version av arbetarundersökningen antydde ytterligare ett steg vidare från det enkla frågeformuläret på väg mot en process av deltagande undersökning: en som å ena sidan införde den intellektuelle-aktivisten som ägnade sig åt undersökningar av objektet-territoriet (nästan som fabriken och ibland bostadsområdet) och förvandlade dem till ytterligare subjekt-aktörer för det territoriet. Å andra sidan aktivt göra subjekten som bebor detta territorium (i huvudsak arbetare och ibland studenter och hemmafruar) delaktiga i undersökningsprocessen som samtidigt förvandlar dem till subjekt-undersökare (inte bara objekt). När denna dubbla rörelse fungerar bra, ger kunskapsproduktionen som framträder i undersökningsprocessen ömsesidigt näring åt en process av självbemäktigande och produktionen av en rebellisk subjektivitet i fabriken och grannskapet. [16]

Medvetandehöjande kvinnogrupper och feministisk epistomologi

Även om föregångarna skulle kunna spåras tillbaka flera århundraden – till kvinnors informella möten och erfarenheter som Blackclubwomen’s Movement efter USAs utbrytningskrig (1865) [17] – så föddes de medvetandehöjande grupperna i en strikt bemärkelse ur den radikala feministrörelsen i USA i slutet av sextiotalet. Kathie Sarachild namngav praktiken med kollektiv analys av förtryck, en analys som uppstod ur delandet av kvinnors känslor och erfarenheter i en grupp, till medvetandehöjande (cousciousness-raising). Detta var 1967 inom New York Radical Womens ramar.

Sedan starten har medvetandehöjande kvinnogrupper haft som mål att fokusera på det självmedvetande som kvinnor har om sitt eget förtryck, för att kunna lansera en politisk omtolkning av deras egna liv och upprätta fundament för dess förvandling. Enligt en radikalfeministisk terminologi hade de som mål att ”väcka det latenta medvetandet”. Genom praktiken av medvetandehöjande hoppades de att kvinnor skulle bli experter på sitt egna förtryck, bygga en teori utifrån den personliga och intima erfarenheten och inte från de tidigare ideologiernas filter. Förutom detta sökte denna praktik efter ett erkännande av rösterna och erfarenheterna från ett kollektiv, som systematiskt har marginaliserats och förnedrats genom historien.

Slagordet ”det personliga är politiskt” föddes ur samma praktik. Det var genom denna slogan och andra liknande som de medvetandehöjande praktikerna, baserade på historiska kamper och revolutioner, krävde att erkännas som en ”vetenskaplig metod”. Kathie Sarachild beskrev det som: ”Beslutet att betona våra egna känslor och erfarenheter som kvinnor och att prova alla generaliseringar och läsande vi gjorde på våra egna erfarenheter var faktiskt en vetenskaplig undersökningsmetod. Vi upprepade därigenom i själva verket 1600-talets vetenskapliga utmaning av skolastiken: ”studera naturen, inte böcker”, och testade alla teorier i levande praktik och handling. Det var också en metod av radikal organisering utprövad i andra revolutioner. Vi vände oss till kvinnor och till oss själva som organisatörer av kvinnors befrielse med en praktik som ett antal av oss hade lärt oss som organisatörer i medborgarrättsrörelsen i södern under det tidiga 60-talet.” [18]

Förespråkarna för medvetandehöjande grupper var säkra på att det enda sättet att bygga en radikal rörelse var att utgå från sig själv. Detta var ytterligare ett slagord som feministrörelsen populariserade: ”Det verkade tydligt att veta hur våra liv hänger samman med kvinnors allmänna villkor gjorde oss till bättre kämpar å alla kvinnors vägnar. Vi kände att alla kvinnor måste se kvinnokampen som deras egen, inte som något för att hjälpa ’andra kvinnor’, att de måste se denna sanning om deras egna liv innan de kunde bedriva en radikal kamp för någon annan.” [19]

Medvetandehöjande grupper var därigenom en mekanism att samtidigt producera sanning och organisera, teori och radikal aktion mot en förtryckande genusverklighet. Det var inte en föregående analytisk fas avgränsad i tiden och inte heller ett mål i sig själv: ”Medvetandehöjande sågs både som en metod för att komma fram till en sanning och ett medel för handling och organisering. Det var ett medel för organisatörerna själva att göra en analys av situationen och också ett medel som användes av folk som de organiserade och som i sin tur organiserade ännu fler personer. Samtidigt sågs det inte bara som ett steg i den feministiska utvecklingen som kunde leda till en annan fas, en handlingsfas, utan som en essentiell del av en övergripande feministisk strategi.” [20]

I början orsakade upprättandet av medvetandehöjande grupper stora skandaler, både inom kvinnorörelsen och utifrån. De stämplades nedsättande som ”fikamöten”, ”skvallerstunder” eller ”häxträffar” (beroende på personlig smak, tradition av kvinnohat eller fördomar). Dessa rum blev måltavla för alla möjliga anklagelser och särskilt för att inte vara politiska, utan snarare terapeutiska och att stanna kvar på en individuell nivå. Själva slagordet ”det personliga är politiskt” myntades som svar på dessa kritiska ”torpeder” som kom från alla håll. Detta svar hade en affirmativ och trotsig anda som ifrågasatte hela grunden för vad som ditintills räknats som ”politiskt”.

Trots de inledande konflikterna spred sig praktiken med medvetandehöjande som en löpeld: kvinnogrupper och organisationer över hela världen, inräknat även dem som i början rasade över den opolitiska karaktären hos dessa ”häxträffar” (som National Organisation for Women), började använda praktiken med medvetandehöjande och anpassade den till sina behov. Detta skedde så långt att en tendens mot ett institutionaliserande och formaliserande av medvetandehöjandet framträdde runt 1970. Denna process ändrade praktiken med medvetandehöjande till en uppsättning abstrakta metodologiska regler som var frikopplade från de målsättningar och konkreta kontext för rörelsen i vilken de hade uppstått. I denna bemärkelse insisterade Sarachild bestämt att medvetandehöjande inte utgjorde en ”metod”, utan ett kritiskt vapen, anpassningsbart till varje kamps mål:

Tillbehören av regler och metodologi – den nya dogmen ”C-R” som hade växt upp runt medvetandehöjandet när metoden spreds – hade effekten att skapa egenintressen för metodologexperter, både professionella (som exempelvis psykiatriker) och amatörer. Det har funnits ett antal formaliserade ”regler” eller ”riktlinjer” för medvetandehöjande som har publicerats och distribuerats till kvinnogrupper med ett visst auktoritärt skimmer som om de representerade det ursprungliga programmet för medvetandehöjande. Men ny kunskap är källan till medvetandehöjandets styrka och makt. Metoder ska bara tjäna detta syfte och förändras om de inte fungerar. [21]

Medvetandehöjandets grund var sammanfattningsvis bara en, som var lika enkel som svår att sätta i verket: ”Att analysera våra erfarenheter i våra personliga liv och i rörelsen, läsa om erfarenheter från andra människors kamp och sammankoppla dessa genom medvetandehöjande kommer att hålla oss på banan och röra sig så fort som möjligt mot kvinnornas befrielse” [22]

Däremot den överdrivna betoningen på en nivå av ”rent medvetande” och idén om ett ”latent medvetande” som existerar inom alla kvinnor om hur de förtrycks som kvinnor, färdigt att synliggöras, fick vissa grupper att tro på ett ”sant medvetande”. Det betraktades som ett för-existerande objekt istället för någonting som utvecklas. En del grupper som hade detta perspektiv fokuserade mer på tolkningen av förtrycket snarare än att fiska ur de underjordiska praktiker av vägran och rebelliskhet, som kanske är mindre uttryckt och mindre ”sant” i denna tid. Med allt detta i åtanke, var dock praktiken av medvetandehöjande direkt kopplat till tusentals kvinnors erfarenheter: från de spektakulära brännande av bh:ar som New York Radical Women blev kända för till de underjordiska nätverk av familjeplanering och självvårdande av hälsan som uppstod i många europeiska länder och USA. Och dessutom gav många av de intuitioner som fanns i formulerandet och praktiken i dessa ”fikamöten” upphov till en hel feministisk epistomologi som utvecklades av intellektuella kvinnor från olika institutioner från sjuttiotalet fram till idag.

Att spåra de olika strömningarna från olika tendenser av feministisk epistomologi ryms inte inom denna artikels ramar. Sandra Harding däremot försökte spåra en sådan strömning 1986, med alla förenklingar och reduktioner som en sådan klassifikatorisk uppgift förde med sig. Hon skilde mellan teori från en feministisk synvinkel, postmodern feminism och empirisk feminism. [23] Å andra sidan är det en historia i huvudsak utvecklad inom den akademiska världen, även om det fått viktiga effekter inom många ämnesområden. Allt detta medräknat, så tror vi att det är värt att nämna, även om det är kortfattat, några av de gemensamma föreställningarna inom dessa feministiska strömningar. Speciellt de outtryckta intuitionerna i praktiken med medvetandehöjande som faktiskt fyller funktionen som inspiration för nuvarande initiativ inom kritisk samhällsforskning, militanta undersökningar eller aktionsforskning kopplad till rörelsens dynamik av självstyre.

I första hand är det viktigt att nämna den genomgående kritik som utvecklats av feministisk epistomologi mot den nuvarande positivistiska vetenskapens blick ”som kan se allting” och som är placerad ”ingenstans”: en bild som i verkligheten bara är en mask för ett kunskapssubjekt som till största delen är vit, heterosexuell och från en bekväm klassposition, och som sådan innehar en dominerande position och har konkreta intressen i att kontrollera och styra (över kroppar, befolkningar, naturliga, sociala och mekaniska verkligheter). Den antagna neutraliteten från en blick av denna sort leds av ett dualistiskt paradigm som konsoliderar kropp/sinne-dikotomin helt och hållet, där sinnet dominerar de kroppsliga ”avvikelserna” och dess affekter, som alltid kopplas till det feminina. I ett försök att spränga sönder detta stympade okroppsliga kunskapssubjektet, utan att hamna i relativistiska narrativ, föreslår feministisk epistomologi en idé om ett kunskapssubjekt som är inbegripen och rotad i en konkret social struktur. Det är därför ett subjekt som är sexualiserad, radikaliserat osv och som producerar situerade – men inte mindre objektiva – kunskaper. Donna Haraway skriver ”bara det partiska perspektivet utlovar en objektiv syn”. Detta partiska perspektiv kräver en lokaliseringens politik och engagemang med ett visst konkret territorium från vilket vi talar, agerar och undersöker. [24] Direkt sammankopplad med denna kritik mot den dominerande vetenskapliga blicken lägger feministisk epistomologi en speciell betoning på de verksamma maktrelationerna i varje undersökning och i det konsekventa behovet av en social organisation för undersökningen baserad på paradigmet reflexivitet och kriterier som transparens och demokrati. Slutligen, genom att rekuperera en underjordisk praktik från underordnade grupper, att praktiker, inbördes förhållanden och narrativ värdesätts som en del av en process av kunskapsproduktion och förvandling.

/ Marta Malo de Molina

Denna text är ett utdrag ur förordet till boken Nociones Comunes. Experiencias y Ensayos entre Investiagacion y Militancia (Gemensamma föreställningar. Erfarenheter och Essäer i mötet mellan Undersökningar och Aktivism). 2004, Madrid, Traficantes de Suenos, sid 13-27. Översatt från engelska.

Noter:
1. Angående perspektivet mindre kunskap (minor knowledge), se Gilles Deleuze och Felix Guattaris arbeten, speciellt A Thousand Plateaux: Capitalism and Schizophrenia).
2. Se Sanchez, Perez, Malo och Fernandez-Savater ”Ingredientes de una onda global”, opublicerat manuskript skrivet inom ramen för undersökningsprojektet Desacuerdos: www.desacuerdos.org
3. Paolo Virno, ”Virtuosity and Revolution”. www.16beavergroup.org/mtarchive.archives/00941.php
4. Se Karl Marx ”A Workers Inquiry”, www.marxist.org/archive/marx/works/1880/20.htm
De första tre avdelningarna i enkäten är frågor inriktade på att analysera själva exploateringens karaktär, medan den sista avdelningen är inriktad på att uppmuntra arbetarna att tänka på oppositionsformer mot deras egna exploatering.
5. Se tex Elton Mayo, Problemas humanos de una civilacion industrial, Buenos Aires, Nueva Vision, 1972
6. De är historier berättade i första person om vardagserfarenheter i fabriken. Ett vackert exempel är en artikel av Paul Romano och Ria Stone, The American worker, Bewick Editions, Detroit 1972, om arbetarnas förhållandet och relationen klass-fabrik-samhälle. Publicerades ursprungligen som en pamflett av Johnson-Forest-tendensen, av C L R James och Raya Dunayevskaya 1947 och översattes till italienska av Danilo Montaldi. För mer om denna artikel och dess betydelse, se Harry Cleaver, Att läsa Kapitalet politiskt, Roh-nin förlag, 2006.
7. Snarare än att vara som Gramscis organiske intellektuell har dessa intellektuella-aktivister en lång historia av politisk aktivitet, inberäknat grundandet av en grupp kallad Gruppo di Unita Proletaria (Cremona 1957-1962), aktivt deltagande (speciellt från Alquatis sida) i tidskrifter som Quaderni Rossi, ursprunget till den italienska operaismen, och utvecklandet av starka internationella kontakter (speciellt genom Montaldi), med grupper som franska Socialisme ou Barbarie. Alquati som var yngre än Montaldi, lärde av honom och hans internationella referenser (som exempelvis författare som Daniel Mothe, Paul Romano och Martin Glaberman) att tillskriva en speciell betydelse till den vardagliga underjordiska antagonismen som kommer ur nätverken av materiell kommunikation skapade av arbetarna mot den ökade fabrikskontrollen och ”mot arbetet” (en grund för mer visuella och explosiva konflikter).
8. Se ”Entra las calles, las aulas y otros lugares. Una conversacion acerca del saber y de la investigacion en/para la accion entre Madrid y Barcelona” i denna bok, sid 133-167.
9. Se Steve Wright, Storming Heaven: Class Composition and Struggle in Italian Autonomist Marxism, Pluto Press, 2002 och Harry Cleaver, Att läsa Kapitalet politiskt, Roh-nin Förlag, 2006.
10. Grundad och utgiven av den avvikande socialistiska dissidenten Raniero Panzieri mellan 1961-1965.
11. Alquati kallade dem ”unga socialistiska sociologer”. Förutom Vittorio Rieser var andra intellektuella som deltog i denna strömning Dino de Palma, Edda Salvatori, Dario Lanzarno och Liliana Lanzardo.
12. Daminano Palano, ”Il bandolo della matassa. Forzo lavoro, composizione di classe e capitale sociale: note sul metodo dell’inchesta”. www.intermax.com/temi/bandolo.html
13. Gavs ut mellan 1964-1967. Redaktionen utgjordes av flera från Quaderni Rossi-gruppen (Mario Tronti, Romano Alquati, Alberto Asor Rosa och Antonio Negri). De lämnade QR efter konflikter med fraktionen runt Raniero Panzieri.
14. Till exempel, en som leddes av Massimo Cavviari som senare blev en del av Italienska Kommunistpartiet, PCI.
15. Se Damiano Palano: ”Il bandolo della matassa”.
16. För mer information om användningen av undersökningar och andra aspekter av den italienska operaismen, ur en synvinkel inifrån denna erfarenhet, se bland annat: Guido Borio, Francesca Pozzi och Gigi Roggero, Futuro anteriore, Dai ”Quaderni Rossi ai movimenti global: richezze e limiti dell’ operaismo italiano, DeriveApprodi, Rom 2002. Nanni Balestrini och Primo Morini L’Orda d’oro. 1968-1977: La grande ondata rivoluzionaria e creativa, politica ed esistenziale, Feltrinelli, Milano 1988.
17. Blackclubwomens Movement bildades som en förening för ömsesidig hjälp med enbart kvinnor. De bidrog med emotionell och logistiskt stöd för nyligen befriade slavkvinnor.
18. Kathi Sarachild, ”Consciousness-Raising: A Radical Weapon”, i Feminist Revolution, Random House, New York, 1978, pp 144-150. Finns digitalt på http://scriptorium.lib.duke.edu/wlm/fem/sarachild/html
19. Ibid.
20. Ibid.
21. Ibid.
22. Ibid.
23. Sandra Harding, The science question in feminism, Cornell University Press, Ithaca, 1986. Författare som Nancy Harsock, Hilary Rose, Patricia Hill Collins och Dorothy Smith skulle representera teori från en feministisk synvinkel. Donna Haraway och Maria Lugones bidrog till postmodern feminism och Helen Longino och Elizabeth Andersson till en kritisk empiristisk feminism. Genom tidens lopp har gränserna mellan dessa tre trender suddats ut, precis som Sandra Harding själv förutspådde. För en kort (nästan encyclopedisk) samling om frågan om den feministiska epistomologin, se början på ”Feminist Epistemology and Philosophy of Science” i Stanford Encyclopedia of Philosophy. Se också Sandra Harding, Is Science Multicultural?: Postcolonialisms, Feminisms and Epistemologies, Indiana University Press, Bloomington, 1998.
24. Donna Haraway, “Conocimientos situados: la cuestion cientifica en el feminismo y el privilegio de la perspectiva parcial” i Ciencia, cyborgs y mujeres. La reinvencion de la naturaleza, Ediciones Catedra, Madrid, 1995, sid 326.

Rosario Piccolo: Tillbakablickandes på Panzieri

Detta är ett utdrag från texten Ripensando Panzieri, trenta anni dopo, av Rosario Piccolo i tidskriften Vis-à-Vis nr 4 1996, sidorna 133-135. http://web.tiscali.it/visavis/4b.pdf

En analys av klasskompositionen är av avgörande betydelse därför att “arbetarklassen enbart förstår och organiserar sig själv från insidan av det system av kamprörelser de befinner sig i”.1 Verktyget för att förstå arbetarklassen är undersökningen.

Undersökningsmetoden är just den metod som bör kunna undvika varje form av mystistifierat sätt att betrakta arbetarrörelsen, alltid kunna säkerställa en vetenskaplig observering av arbetarklassens grad av medvetande och den bör därför också vara sättet för att höja denna kunskap till högre nivåer: med detta synsätt finns det en noggran kontinuitet mellan det sociologiska obsvervationsmomentet, genomförd enligt seriösa och strikta kriterier, och den politiska aktionen.2

Undersökningen får sitt strategiska värde just om den lyckas att få subjekten inom myllret av betala och obetalda arbeten att kommunicera med varandra, och ur denna aspekt ömsesidigt påverka en cirkulering av de kamper som de olika områdenas subjekt borde försöka genomföra. Arbetet med undersökningar på produktionsplatser bör följas upp med en social undersökning som tar sig an det vidsträckta området av icke-arbete, alltså utöver det obetalda arbetet, prekariatet, och så vidare. Faktum är, att om maktrelationen [rapporto di comando] och konfrontationen mellan kapitalet och klassen sätts i centrum, blir det nödvändigt att som referenspunkt ha samhällsfabriken, vars väsentliga utmärkande drag verkar vara en stigande teknologisk massarbetslöshet och en hela tiden mer märkbar klyfta mellan den växande samhälleliga rikedomen och det drastiskt minskade tillträdet till denna.

Det politiska målet med undersökningen är föra upp “arbetarklassens medvetenhet till högre nivåer”: kommunikationen mellan kämpande subjekt, cirkuleringen av de kamper som de värdesätter mest – värderingar, behov, erfarenheter och konflikter – uppbackat av en noggrann och systematisk kunskap om deras ställning som utsugna och om arbetsorganiseringen, kommer att utgöra en viktig punkt när när väl kännedomen av konsekvenserna av det kapitalistiska användandet av maskiner blivit ett spritt och explosivt socialt fenomen. Den politiska rekompositionen mellan mångfalden av subjekt kan vid denna punkt anta en antagonistisk riktning där de progressiva beståndsdelarna i projektet kan utgöra en socialt kombinerad kraft som kämpar för ett verkligt övervinnande av kapitalismen.

När man talar om klassens politiska rekomposition kan man inte tvinga undersökningsmetoden i en viss riktning för att försöka identifiera det sociala subjekt som är kapabelt att leda kamperna. Det är inte frågan om att välja bland olika sociologiska typer: fabriksarbetare å ena sidan, studenter, prekära och arbetslösa å den andra. Debatten kan inte begränsas av sociologins gränser och frågeställningen handlar inte om att identifiera en viss uppsättning av sociala typer framför en annan.3

Problemet ligger snarare i målsättningen med klassens politiska rekomposition, om denna antingen hänger samman med konfrontationen med kapitalet genom att fortsätta vara belägen inom det borgerliga produktionssättet eller om klasskampen istället ses som en process för att lämna kapitalismen. I det senare fallet kan man inte bortse från en omfattande omorganiseringsprocess av den utsugna klassen. Mycket arbete kommer behöva göras inom klassen för att kunna ge de enskilda kamperna och de olika erfarenheterna en plats och en grundläggande roll inom ett helhetsmönster av samhällsomvandling där varje grupp av sociala subjekt måste ge sitt egna politiska bidrag. Detta är en sorts federativ sammanslutning vars utgångspunkt grundar sig i självorganiseringen och som utvecklas till en generell politisk process, en social bas som är kapabel att politisera den pågående endemiska konfrontationen.

Det gäller att i denna kontext åter sätta den samhälleliga arbetskraftens produktions- och reproduktionsförhållanden i centrum för den teoretiska diskussionens och den politiska kampen genom att fokusera på både det oavlönade arbetet och det avlönade arbetet. Det som skall försöka uppnås är en materialistisk grund för en teori om det historiska subjekt som i klasskompositionen får sin materiella och politiska komplexitet. I egenskap av bärare av ett historiskt alternativ utmärker sig subjektet, utrustat med de resurser och den potential som ensamma klarar av att genomföra det rådandes omkullkastande och födelsen av det nya, av framtiden, ett samhälle skapat för människan där vilket profiten som rättesnöre tillhör samhällsorganisationens arkeologi.

Konfrontationen kapital-arbetarklass har de senaste trettio åren gett upphov till ett enormt socialt samarbete som på sina avgörande punkter är lika generellt som det är skört, något vi sammanfattningsvis kan använda Marx ord för att beskriva:

Då i och med utvecklingen av arbetets reella underordning under kapitalet eller det specifikt kapitalistiska produktionssättet inte den enskilde arbetaren utan mer och mer en socialt kombinerad arbetsförmåga blir den totala arbetsprocessens verklige funktionär, och då de olika arbetsförmågor som konkurrerar och bildar hela den produktiva maskinen deltar på högst olika sätt vid varu- eller bättre här produktbildningen, den ene mera med händerna, den andre mera med huvudet, den ene som manager, ingenjör, teknolog etc, den andre som overlooker, den tredje som direkt kroppsarbetare eller till och med blott hantlangare, så inrangeras allt fler funktioner hos arbetsförmågan under det produktiva arbetarens begrepp, den arbetare som är direkt utsugen av kapitalet och överhuvudtaget underordnad dess föröknings- och produktionsprocess.4

Det är intressant att notera att hos Marx ges inte något företräde för någon viss produktiv aktör framför andra. Han målar faktiskt upp en generell beskrivning där en central aktör, som man kan inrikta sig på för att konkretisera arbetets politiska rekomposition, saknas eftersom det inte finns en specifik massifiering av ett arbete jämfört med ett annat. Varken det materiella eller det immateriella arbetet ges en priviligierad plats där det ena är mer representativt än det andra.5

Kapitalet styr [comanda] samarbetet av en mer och mer socialt kombinerad arbetsförmåga. Inom den tekniska kompositionens funktion, lägger de produktiva arbetarna (och alla de som bidrar till deras reproduktion, från de oavlönade6 arbetarna till de arbetslösa) en enorm resurspotential i kapitalets händer, men de är under dessa omständigheter inget annat än den kapitalistiska ackumulationens redskap. I den mån alla arbetare börjar vägra denna roll, när de gör anspråk på att vara subjekt som bär på andra värderingar, kapabla att föreställa sig andra verkligheter, kan de bli en politisk kraft med ett eget autonomt projekt baserat på ett övervinnande av kapitalismen.

Det vill säga gå från den tekniska kompositionen till klassens politiska rekomposition. Och från den politiska rekompositionen till projektet. Det är dags att samarbeta. Det vill säga att kämpa, hela tiden allt mer offensivt och mindre defensivt. Det handlar om att, för att använda Panzieris ord, “om man vill ’göra något’ att finna det teoretiska och politiska engagemanget”.

/ Rosario Piccolo

Översatt av PrekaRiot, korrläst av Guldfiske.

Noter:

1. Romano Alquati, Sulla Fiat, 1975, sid. 15
2. Raniero Panzieri, Spontaneità e organizzazione, sid. 119
3. Klasskompositionen är inte arbetskraftens struktur, det vill säga inte ett koncept som ryms inom sociologiska eller fackliga kategorier. Det är snarare ett koncept inom en process av sedimenterande av öppen eller underjordisk kamp, organiserad eller “spontan” (det vill säga direkt organiserad genom mekanismerna inom arbetarnas kommunikation). Den inbegriper den fackliga sociologins kategorier men dessa utgör inte huvudinnehållet. Den äger i sig en potentialitet för kamp och förvandling och, beroende på vilka målsättningar man valt, väljer den praktiker för konfrontationen, motsättningar att trycka på och ett förverkligande av de organisatoriska processerna. Kort sagt, den avlönade och oavlönade klassen definierar aktivt sig själv, genom de kamper som fogar den samman, behoven som den utvecklar autonomt och uppfattningen den på detta sätt får om sig själv och sin roll. Klasskompositionen definieras genom att hänvisa till den nivå kamperna och organisationen som det samhälleliga arbetets olika subjekt gång på gång når; hänvisning till de historiskt växande behovens nivå; hänvisning till arbetsprocessens form och rör därigenom formen för samarbete; hänvisning till arbetsprocessens innehåll och rör därigenom proportionen inom arbetsdagen mellan nödvändigt arbete och mervärde.
4. Karl Marx, Den omedelbara produktionsprocessens resultat, sid. 633
5. Så här fortsätter Marx på samma sida: “Betraktar man den totalarbetare som fabriken består av så förverkligas materiellt sett hans kombinerade verksamhet omedelbart i en totalprodukt som samtidigt är en totalmassa av varor, varviddet är helt likgiltigt om funktionen hos den enskilde arbetare, som blott är en del av denne totalarbetare, står närmare eller fjärmare från det omedelbara kroppsarbetet.”
6. Se vidare Mariarosa Dalla Costas verk om oavlönat arbete.

Antonio Conti – Undersökningen som politisk metod

Under hela den tid som vi har funderat över, planerat, organiserat och genomfört undersökningar, har ett spöke svävat ovanför dessa projekt: vad är den politiska aspekten i detta undersökande? Osäkerheten kring om det bara är att påbörja en ny sådan undersökningsprocess, vars objekt skulle vara de icketypiska, flexibla och osäkra arbetsformerna inom de postfordistiska metropolerna, förde med sig att många av de subjekt som vi mötte under researcharbetets gång helt rättfärdigat frågade oss vad undersökningen politiskt leder till, eftersom detta inte var givet. För många kamrater framstod inte undersökningen omedelbart som en politisk metod.

Det här beskriver faktiskt det som är svårigheten med att göra deltagande militanta undersökningar (conricerca militante). Det är nämligen ett oundvikligt drag att undersökningen konstituerar sig som en politisk metod: det är undersökningens essens och specifika uppgift. Samtidigt känns det som om många inte ser denna rikedom. Att bedriva militanta undersökningar verkar bara ses som ett allmänt antagonistiskt användande av sociologiska undersökningar, ett undersökande underifrån där man plockar med sig dessa opolitiska verktyg till politikens område, med alla de risker som är förbundna med detta. Det vi här vill trycka på, är att researchverktygen fortfarande tillhör den samhällsomvandlande rörelsens verktygslåda, även om de inte har använts på ett tag, blivit rostiga och några har glömt bort att de existerar. Nu när vi håller på att putsa upp dessa redskap och börjar använda dem igen, kan det vara bra att komma ihåg vilken funktion de fyllde, hur de användes och varför de ligger i vår verktygslåda. Vi kan inte argumentera för ett återanvändande av undersökningarna genom att bara hänvisa ”ex cathedra” till de proletära undersökningarnas historia, utan vi måste kolla upp hur de lämnats vidare hela vägen från arbetarrörelsens födelse till 60- och 70-talet, hur användbara de var då, vad som garanterar att de är användbara även idag. Vi måste blåsa liv i deras om än korta historia, för att kunna hitta nya sätt att använda dem och för att finna en mening med dem som ligger i tiden.

Vi känner väl till undersökningarnas historia, från Marx till tidskriften Quaderni Rossi. Denna historia säger oss något och den är utgångspunkten för våra observationer. Men vi vet också att ett slaviskt upprepande av erfarenheter från det förgångna är helt värdelöst. Det förgångna måste förstås i sin essens, vi måste tränga in i dess metod för att sedan återaktualisera den, även med våld om så är nödvändigt, för att göra den användbar för dagens situation. Därför kommer vi att börja från den kanske mest mogna fasen av arbetarundersökningar och se på vad tidskriften Quaderni Rossi har att säga oss. Lite filologi, tack…

”Vad har våra kamrater gjort? Bland kamraterna och även bland arbetarna i Ivrea rådde det en djup misstro mot sociologi. Många visste vad denna innebar för dem, det hade de fått känna på. (…) De sade: ’Vi har fått uppleva den mot vårt skinn, i det nya arbetstempot’. Dessutom (…) var folk inte beredda att lyfta ett finger och ställa upp för något som i slutändan bara skulle hamna i en bok eller bli en tidningsartikel. På de förberedande mötena tog alla upp just detta problem: om vi verkligen gör något för att i fabriken politiskt och konkret organisera arbetarna, oavsett om de är medlemmar eller inte, för att lyfta kamperna ur en ond cirkel, finns det ett fullständigt stöd. Men om vi bara snackar och skriver kommer det inte fungera. (…) Inför dessa målsättningar (…) är den stora begränsningen den nästan helt stagnerade situationen, det låga trycket och nivån på kamperna, som kännetecknade de stora företagen och som var det mest centrala problemet med detta allmänna tillståndet. Stagnationen innebar (detta följer vi uppmärksamt) en maximal uppsplittring, man skulle kunna säga att misstänksamheten och den totala passiviteten bland arbetarna innebar en självbegränsning, ett avskärmat skötande av sina egna arbetsuppgifter och ett accepterande av den officiella versionen. Detta innebar att gå med på företagets myter, som dessa mystifierade exploateringsförhållandet med. Detta innebär isolering, otålighet, privatiseringar och så vidare. Därigenom förminskas till ett minimum möjligheten att utveckla ett arbete underifrån. Men det innebär också den oerhörda svårigheten att komma utifrån till fabrikerna. Därigenom förvärrades den massiva svårigheten att föra fram en annan sida av problemen och vårt förhållande till arbetarna reduceras till att bli en ventil där de kunde avreagera sig en stund eller till en mekanisk intervju där vilken arbetarna bara lämnar faktainformation utan att deras åsikter eller attityder förändras ett dyft.

Om man därför utgick från undersökningens förberedande fas, från ett kartläggande av problemen, i en relation som nödvändigtvis är extern och baserad på intervjuer för att kunna nå en miniminivå som det gick att fördjupa diskussionen med andra utifrån. En nivå därifrån det går att påbörja ett mer djupgående och omfattande samtal. På så sätt närmade vi oss ett fördjupande i problemen med ett jämförande och cirkulerande av erfarenheter på ett kritiskt sätt. Vårt första mål var att avslöja de officiella myterna och fördomarna, som ser till att hålla arbetaren isolerad och maktlös inför det organiserade kapitalet, att rationalisera dennes desperata position för att göra den förståelig. Vi behövde ha tillgång till en hel uppsättning riktig fakta, för att kunna ge arbetaren chansen att nå ett rationellt tillstånd, det vill säga att bli kritisk angående sin egen position och utifrån denna punkt hjälpa honom/henne med dessa kritiska betraktelser med målsättningen att hitta en väg ut. Hjälpa till med en analys av systemet, dess inre motsättningar och på vilket sätt det är möjligt att organisera sig i denna allmänna situation för att kunna nå definitiva lösningar för det faktiska exploateringsförhållandet. Våra gemensamma samtal hamnade alltid i slutändan i en diskussion om hur de andra såg på situationen och vilka lösningar som dessa hade föreslagit. (…) Parallellt med att undersökningsarbetet spreds och utvecklades kvantitativt uppmuntrade vi de unga arbetarna att själva direkt fortsätta undersökandet genom att prata med nya människor, så att det blev en intensifierad utveckling. Samtidigt som denna mobilisering spred sig bland de unga och de lokala kamperna ökade, blev de problemen de själva upplevde allt mer centrala i samtalen. Detta var möjligt om man alltid återvände tillbaka till samma arbetare för att fortsätta samtalet, genom att följa den objektiva tråden i de politiserade ämnena och inte bara för att ’avsluta intervjun eller undersökningen’, utan för att bygga upp en stabil relation kring de uppstådda problemställningarna, just för att kunna skapa en politisk organisation bland fabriksarbetarna som svarade mot dessa problem, på produktionsförhållandenas nivå och som uppmuntrande en alternativ och underförstått revolutionär nivå.” (Romano Alquati, ”Kapitalets och arbetskraftens organiska sammansättning på Olivetti”, ”Composizione organica del capitale e forza-lavoro alla Olivetti”, Milano 1962)

Ett första påpekande: misstänksamheten. Den liknar på många sätt den misstänksamhet som vi möter idag. Misstänksamheten fanns redan i begynnelsen på den kampcykel som avslutades för tjugo år sedan. Det som vi ser idag, rör sig därför inte om en avsaknad på personligt subjektivt förtroende: analogin är för stark för att avfärdas som ett sammanträffande. Misstänksamheten måste problematiseras i undersökningsarbetet som en sorts aktiv vaksamhet mot möjligheten att undersökningen spårar ur. Det finns två sorters urspårningar: för det första att ”i sitt skinn” erfara de sociala vetenskapernas konsekvenser som ett hårdare arbetstempo och för det andra att allt snack som i slutändan bara blir något som hamnar i böcker eller tidningsartiklar, med andra ord en teknisk eller intellektuell degenerering, som producerar information utan någon koppling till den politiska självorganiseringens väg. Den första formen av urspårning är inte den som rör oss eller den militanta undersökningen. Det är bara en misstänksamhet mot sociala vetenskaper, eftersom de har varit ett kodifierande av kunskap och ett redskap för att kunna göra mer effektiva omorganiseringar av produktionen och för att reproducera kapitalets styrning. Den andra formen av degeneration är den som angår oss och som vi oundvikligen kommer att röra oss mot, eftersom att göra undersökningar och deltagande militanta undersökningar innebär att ta sig an frågan om en politisk organisering underifrån. Det innebär ett skapande av scenarios och medvetande för sociala kamper, att föra fram dessa i praktiken, vilket är att göra något som lämnar det skrivna eller talade samtalen och ordens värld, något som lever inom den subjektiva rikedomen av mängden levande arbete (ricchezza soggetiva della multitudo del lavoro vivo) och särskilt i utmaningen hur denna mängd kan politiskt konstituera sig. Denna utmaning är den militanta undersökningen (inchiesta militante). Dess framgång kan varken mätas genom riktigheten i de rapporterade uppgifterna eller i hur precist de beskriver produktionsstrukturerna, inte heller i hur sofistikerade deras politiska förslag är, utan bara igenom sin förmåga att producera ett kritiskt och antagonistiskt socialt samarbete, i hur långt dess politiska nätverk sträcker sig. Det kan alltså inte vara resultatet av några fås arbete, utan ett horisontellt, omfattande och vitt spritt arbete från mängder av personer.

Ett andra påpekande. Efter att ha överskridit misstänksamheten startar den proletära undersökningen ”en preliminär undersökning, vars mål är att nå den miniminivå från vilken det är möjligt att inleda samtal med andra”. Detta är bakgrundsresearchens moment, i vilken man koncentrerar sig på att undersöka vissa produktionssegment, inte för att avsluta vårt arbete där, utan för att ta fram diskussionsmaterial. Det är här uppenbart, att det inte kommer att uppstå en politisk fruktbar interaktion mellan politiska aktivister och arbetare om inte de förstnämnda förstår den produktionsprocess som de försöker undersöka. Även denna fas kännetecknas av politisk intervention, vars ”mål är att avslöja de officiella myterna och fördomarna, som ser till att hålla arbetaren isolerad och maktlös inför det organiserade kapitalet, att rationalisera dennes desperata position för att göra den förståelig.”. I detta förberedande stadium handlar det om att skapa förutsättningarna genom vilka arbetssituationen kan kritiseras, det vill säga att göra det till en förutsättning som kan förvandlas till ett organiserande underifrån, till kamper. För att orsaka detta måste man få de enskilda individerna att gå utanför deras isolerade erfarenheter, genom att prioritera jämförandet och cirkulationen av erfarenheten.

Ett tredje påpekande. Det måste finnas en annan fas som överskrider cirkulationen av erfarenheter och införandet av en kritisk rationalitet i förhållande till produktionsprocessen, som är undersökningens kraft och styrka. Vi upplever det ofta som att de subjekt vi träffat varken har föreställt sig eller förstått det. Som om researcharbetet borde vara någonting som kommer innan politiken, dess medvetna redskap och att politiken kommer därefter, på samma sätt som en produkt lanseras till ett visst marknadssegment genom en särskild kommunikationsstrategi, framtagen efter en marknadsundersökning. Det problem som här dyker upp är frågan om avantgardet. Men detta kommer vi ta upp senare. Låt oss istället titta på vad den proletära undersökningens nästa nivån innebär, det vill säga dess slutgiltiga form. Det rör sig om ett ’breddat arbete’ som följs av en ’intensifierad utveckling’. ”Parallellt med att undersökningsarbetet spreds och utvecklades kvantitativt uppmuntrade vi de unga arbetarna att själva direkt fortsätta undersökandet”, vilket innebär att underlätta den första övergången till att undersökningen verkligen börjar fungera, där den blir ett självundersökande. Detta är ett moment där skillnaden mellan aktivisten som tagit initiativ till undersökningen och det levande arbetets subjektivitet försvinner, ett moment när det levande arbetets självstyrande sociala samarbete producerar ett klassmedvetande.

Den ”intensifierade utvecklingen” föds just ur detta, att undersökningen har fungerat som en tändhatt: att i första hand införa kritisk rationalitet på en individuell nivå, ett utökande och spridande av kontakterna för att utveckla detta medvetande på det kollektiva planet, och när denna har fått fäste i undersökningen, kan detta bara leda till en politisk organiseringen inom fabrikerna och nya arbetarkamper. Undersökningen lever därigenom i arbetarkamperna och i den politiska fabriksorganisationen. Här hittar den sitt förverkligande och skälet till sin existens.

Den proletära undersökningen är en kraftfull interventionsmetod inom det politiska arbetet och fick en noggrann systematisering i Quaderni Rossis teori och praktik. Det är en sådan mogen erfarenhet att den inte bara kan vara en uppfinning av dessa kamrater. Den måste ha en egen historia och värdiga föräldrar. Därför inleds det nummer av Quaderni Rossi som ägnas åt undersökningar, det numret som innehåller många av de anföranden som hölls på planeringsseminariet för proletära undersökningar i Turin den 12-14 september 1964, med en artikel om den undersökning som Marx gjorde 1880 i tidningen Revue Socialiste. Det handlar om ett formulär med 101 frågor till de franska arbetarna, som trycktes upp i 25 000 exemplar och som föddes ur den franska proletära rörelsens behov att förstå de reella villkoren för exploateringen, medvetande- och organisationsnivån hos arbetarna. Samtidigt som Marx konstruerade formuläret som ett redskap för att samla in kunskap, inkluderade han en rad frågor som inte kan reduceras till bara detta syfte. Dessa frågor är synnerligen tendensiösa, som exempelvis ”Beskriv dina arbetsuppgifter: berätta inte bara om de tekniska delarna, utan även om det som är ansträngande och påfrestande för musklerna och vilka de allmänna effekterna är för arbetarnas hälsa”. Och en bit längre fram: ”Rengörs maskinerna av arbetare som är speciellt tilldelade denna arbetsuppgift, eller rengörs de gratis av arbetarna som använder maskinerna?”; ”Hur mycket tid förlorar du för att resa till och från jobbet?”. Eller denna underbara: ”Oavsett om du betalas för utfört arbete eller arbetstid, när får du lönen? Det vill säga, hur lång lånetid låter du din arbetsgivare ha innan du får betalningen för ditt utförda arbete?”. Och slutligen två synbart oskyldiga frågor: ”Känner du till några tillfällen där regeringen har satt in ordningsmakten att agera i kapitalisternas tjänst mot arbetarna?”, ”Känner du till några tillfällen där regeringen har agerat för att skydda arbetarna från arbetsgivarnas utpressning eller från deras olagliga karteller?”. Denna sortens frågor, i tillägg till användandet av formuläret, hänger direkt samman med det politiska anspråk som den gamle Marx tillskriver observationernas funktion och vänder upp och ner på frågeformulärets karaktär genom att få det att mer likna ett agitationsblad än ett utpräglat redskap för sociologiska undersökningar. Instoppandet av omdömen med ett rent politiskt värde maskerade till frågor i formuläret, ett formulär som är indelat i fyra delar (arbetsmiljön, arbetstiden, lönen och arbetarnas organisation) följer ur proletariatets intellektuella utveckling, enligt vilken ”arbetarnas frigörelse måste vara dess eget verk” (Marx). Genom att tänja på de vetenskapliga och sociologiska redskapen blir dessa därigenom politiska redskap och en politisk metod. Bara en enkel läsning av formuläret får arbetaren att betrakta sin egna osäkra vardagstillvaro i ett nytt ljus, att uppmärksamma exploateringsförhållandet och att betrakta detta förhållande som historiskt bestämt, vilket leder bortom det som framstår som naturligt och oföränderligt, vidare till möjligheten med den kommunistiska förvandling och frigörelse som historien erbjuder.

Marx undersökningsformulär erbjuder ett koncept av vetenskapliga undersökningar som å ena sidan inte känner till neutralitet och som inte är underställt kapitalets styre och som å andra sidan omedelbart och direkt framträder som klasskampens vetenskap. Detta visas av faktumet att bara hundra formulär lämnades in ifyllda av de utdelade 25 000 exemplaren, vilket inte påverkade dess politiska effektivitet. Från den borgerliga sociologins synvinkel skulle detta ha varit ett misslyckande, men ur arbetarrörelsens perspektiv var det helt irrelevant. Konceptet med en omedelbart politisk undersökning är helt klart den viktigaste aspekten som plockades över från Marx frågeformulär till Quaderni Rossis vidarutvecklande av de proletära undersökningarna och detta är punkt att hålla fast vid, eftersom den lätt glöms bort. Raniero Panzieri konstaterade på seminariet i Turin om den proletära undersökningen: ”Jag tror att det lätt går att påstå att en av marxismens kännetecken är att betrakta sociologin som en politisk vetenskap. Om man måste ge en allmän definition av marxismen, skulle jag säga att den är just detta: en sociologi betraktad som politisk vetenskap, som revolutionens vetenskap”. Innan vi avslutar denna resa i den nutida arbetarrörelsens arkeologi, ska vi försöka att sammanfatta den metod som den politiska undersökningens redskap baseras på.

Vi har tre distinkta faser:
1. Förslaget på ett undersökningsarbete, vars syfte är att övervinna misstänksamheten och skapa ett förtroende hos arbetarna för förslagets effektiva kraft.
2. Den förberedande fasen, där bakgrundsresearch görs och en kommunikationsstrategi skapas, en strategi som lyfter fram frågeställningar och kritik rörandes arbetsvillkoren och som cirkulerar olika sorters erfarenheter.
3. Den genomförande fasen, under vilken arbetarna själva gör undersökningarna (självundersökningar), som baseras på fabriksorganisationen och kamperna som dessa kan understödja.

Efter vi har uppdaterat och tagit bort rosten kan vi plocka ut undersökningsmetodens politiska redskap från det gamla verktygslagret där vi har förvarat dem av nostalgi i väntan på att de kanske skulle bli användbara igen, och lägga dem i den lilla och flexibla verktygslåda som vi dagligen bär med oss, under förutsättning att vi redogör för hur dessa verktyg kan vara användbara och värdefulla i vår tid, en tid då arbetet inbegriper koder, språk, information och affekter, och då arbetet har trätt utanför fabrikens fyra väggar.

Vad vi är intresserade av här är att undersökningarna i alla dess faser visar sig som lingvistiskt arbete, som en kommunikativ aktivitet, som ett kontinuerligt upprättande av stabila relationer som omplaceras till ett allt högre och högre plan, det vill säga till en mer kollektiv och antagonistisk nivå. Detta visar på något som inte är av underordnad betydelse: att göra undersökningar är en metod som inte baseras på objektivt vetande, utan är ett sätt att bygga relationer, en helt och hållet subjektiv metod som lägger grunderna för arbetarautonomin och inom vilken uppmärksamheten hela tiden riktas mot den sociala konstitutionsprocessen av det levande arbetets kritiskt medvetande.

Det handlar därför inte om att förmedla ett fixt och färdigt schema eller en objektiv modell för produktionssystemets förvandling till arbetarna på ett uppmanande, ideologiskt och enkelriktat sätt, utan om att sätta en kumulativ mekanism i rörelse, ett lingvistiskt arbete där kritiken kan konstitueras på ett konkret sätt genom att utgå från den subjektiva förståelsen av de materiella villkoren, där arbetarnas subjektivitet autonomt lever.

Men vad menar vi här med begreppet ”lingvistiskt arbete”? Vad innebär det att betrakta undersökningar som lingvistiskt arbetet? För det första innebär det att definiera en väg, en process som tar någonting för att förvandla det till någonting annat. Att säga ”arbete” (Aristoteles) innebär att skilja det från handlande (attività), som är ett ändamål i sig självt. Det innebär att föra fram arbetets karaktäristiska kännetecken: det är produkten som är dess mål. Att säga ”lingvistiskt arbete” (Rossi-Landi) betyder affirmerandet av språkets externa betydelse, det sociala utbytet av meddelanden, och att betrakta dess produkt, människors gemensamma handlande, som dess specifika kännetecken och förutsättning, som kommunikation i dess fulla bemärkelse. Att säga att undersökande arbete är kommunikativt arbete innebär därför att föra fram det levande proletära arbetet till skapandet av de gemensamma aktiviteters område och definiera dem på den sociala förändringens nivå, på den antagonistiska självorganiseringens politiska nivå. Allt detta verkar vara helt bortglömt när man bara betraktar undersökningarna som en ”kognitiv” aktivitet kopplad till vetande. Det handlar inte om att veta någonting, eller om att känna till en viss produktionsforms materiella förutsättningar, utan om att kollektivt och socialt producera villkoren för gemensamt antagonistiskt agerande.

Undersökningens mål är inte att tolka världen, utan organiseringen av dess förvandling.

/ Antonio Conti

Publicerad i Posse nr 2, januari 2001
Översatt från italienska och engelska.