Accelerationism bortom sin egna gräns

Antikapitalism är som boxning. Mitt emot oss står kapitalet, personifierad i kapitalisten. I andra ringhörnan står proletariatet. Två fientliga läger. Antikapitalismens mål är att krossa kapitalet, ett negerande i såväl teori och praktik. Att kunna angripa och dra sig undan. En styrkemätning, oavsett om man är revolutionär eller reformist. Att kunna ”float like butterfly, sting like a bee”, som boxaren Muhammed Ali.

Postkapitalism är något annat. Det är judo. Att kunna utnyttja motståndarens kraft och riktningen i hans slag, för att kasta honom i en annan riktning. Hitta systemets egna interna motsättningar och svagheter, tendenser och mottendenser. Och agera utifrån dem. Vad äter sönder kapitalismen inifrån? Går det att skynda på?

I Sverige har vi Södertörns högskola – och kanske även Malmö Högskola – som har som inriktning inom humaniora att följa nya samtidsanalyser och teoretiska trender. I Storbritannien fungerade Warwickuniversitetet i mitten av 90-talet på samma sätt. Här studerades postmodernism och okonventionell fransk filosofi. Ett Hogwarts för poststrukturalister. Det var här den hajpade filosofen och kulturteoretikern Sadie Plant fick sin tjänst 1995 och grundade centret Cybernetic Culture Research Unite (CCRU). Med sig från Birninghams culture studies tog hon sina doktorander, däribland Mark Fisher, till CCRU. Två år senare fick Nick Land, hennes dåvarande partner, ta över driften av CCRU. Centret växte fram parallellt med internets genombrott och studerade dess kulturella konsekvenser och möjligheter. Studier i Gilles Deleuze, Karl Marx och Jean-François Lyotard korsbefruktades med popkultur, science fiction, droger, hård jungle och cyberpunk. Snarare än avhandlingar producerade CCRU fanzines som ***collapse och Abstract Culture, seminarier som mer liknade ravepartyn och tidsmaskiner till framtiden. Ambitionen var just att placera blicken från framtiden, se hur framtiden skickade ett budskap till oss om dess rötter, de tendenser framtiden fötts ur här och nu. Vad var det för interna motsättningar i dagens kapitalism som drev den gå bortom sig själv? I CCRU skolades en generation filosofiskt. Men det blev också platsen där en generation brände ut sig själva, fick psykoser och gick in i väggen. Nick Land själv kollapsade och drog sig tillbaka.

Influensen från CCRU levde vidare mer inom musik och konst än teoretisk humaniora. Men de teoretiska bidragen fick en ny renässans i flera motstridiga strömningar inom ”blogosfären”, nätverken av bloggare, i slutet av 00-talet. Den samlande beteckningen som kom att användas var accelerationism. Men vilka tendenser som betonades och i vilken riktning de skulle ta, skiljde sig åt i strömningarna. Nick Land drev åt höger, på andra sidan av hans drogpsykos, och hans accelerationistblogg blev en viktig inspiration för den så kallade Dark Enlightment-blogosfären – det som något år senare kom att räknas in som alternativhögern (alt-right). Land lyfte fram kapitalismen som en artificiell intelligens, som för att kunna utvecklas och spränga sina gränser behövdes befrias från de begränsande bojor mänskligheten (läs: arbetarrörelsen och välfärdsstaten) lagt på den. Dessa tankar föll i god jord hos techentreprenörer i Silicon Valley. I Sverige hämtade Alexander Bard sin inspiration från Lands högeraccelerationism.

Kring Mark Fishers föreläsningar och bloggande uppstod samtidigt vänsteraccelerationismen, ett försök att vidarutveckla den marxistiska ådran i CCRU:s arv. ”Marxismen är inget om den inte är accelerationistisk”, förklarade Fisher. Precis som i Kommunistiska manifestet lyftes kapitalismen som en stor omstörtande kraft – inte olikt Lands föreställningar – som krossade feodalismens ståndssystem men snabbt ersatte med nya begränsande klasstrukturer. Kapitalismens revolutionära potential kom att hämmas och begränsas. Det här var ett annat sätt att se på den marxistiska tesen om motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Men Fisher förde även vidare de teoretiska bidragen från Deleuze och Lyotard, genom att inte bara undersöka den tekniska utvecklingen, utan även begärens utveckling under kapitalismen: när begärsstrukturen inte längre rymdes inom kapitalismens realism – föreställningen att kapitalismen är det enda naturliga och tänkbara systemet – och sökte sätt att spränga dess begränsningar. Fisher kallade det postkapitalistiska begär. Han tittade på 60-talets underground-motkultur, dess experimenterande med andra sätt att leva, ha relationer och ägna sig åt medvetandehöjande (genom droger eller kollektiva samtal). Fisher ställde denna ”acid communism” mot kapitalets ideologiska ”realism” (Se Brand 1/2019).

Det som fick vänsteraccelerationism-diskussionen däremot att ta fart var Nick Srnicek och Alex Williams #Accelerate – Manifesto for an accelerationist politics (2013) och uppföljaren Inventing the future – Postcapitalism and a world without work (2015), som fångades upp av miljön kring brittiska studentrörelsen, radikala vänstern och Momentum. Srnicek och Williams använde accelerationismen för att ta sig an automatiseringens konsekvenser för arbetslivet och industriproduktionen, föra samman detta med en radikal arbetskritik och behovet av ett vänsterpopulistiskt program mot nyliberalismen. En vänster utan en framtidsvision var dömd att förlora. Tråden fångades upp av vänsterjournalisterna Paul Mason i boken Postkapitalism. Vår gemensamma framtid (Ordfront 2017), Peter Fraser i Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2017), Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism (Verbal 2019) och Leigh Phillips och Michal Rozworskis Folkrepubliken Walmart (Verbal 2020). Vi kan till dessa böcker lägga Antonio Negri och Michael Hardts Commonwealth (2009) och Samling (Tankekraft 2019), samt Tiziana Terranova Red Stack Attack (2014).

Bastani lyfter fram hur den exponentiella tillväxten inom datorernas processorkraft och lagringsförmåga, energiutvinning och batterikapacitet, eller genforskning inom sjukvården, bär på en undergrävande potential inom kapitalismen, som företagen på olika sätt försöker kontra, inhägna och påföra strikt kontroll över. Phillips och Rozworski visar hur de största bolagen i världen, som Walmart eller Amazon, internt inte fungerar efter principer av kapitalistisk konkurrens utan är planerade ekonomier. Kapaciteten att införa planerad ekonomi är därför inte länge bara någon vänsterdröm, utan central inom dagens produktion – och kan därmed vändas i en socialistisk riktning. Negri och Hardt visar på hur den samverkan som dagens produktion bygger på, de sektorer som handlar om tjänster, information och immateriell produktion, alla vilar på gemensam produktion som delvis är utanför företagen och där produktionsmedlen redan är i arbetarnas händer. Produktionen är samhällelig och skapar allmänningar, som kapitalet inhägnar och säljer licenser till eller extraherar värde ur. Terranova visar hur det skulle gå att vända dessa plattformsekonomier i det gemensammas riktning, genom att ackumulera allmänningar – skapa röda stackar – genom egna algoritmer. Synen på att automatisering leder till arbetslöshet (eller positivt uttryckt, arbetsfrihet) har inte stått obemött. Aaron Benanav kritiserar i Automation and the future of work (Verso 2020) automatiseringsteoretikerna, dit han slänger med accelerationisterna, för att överdriva automatiseringens negativa konsekvenser och befriande potential.

Accelerationistdiskussionen är fortfarande livaktig idag. Den har nu lämnat bloggarna och flyttat till Twitter och där mångfaldigats ytterligare. Varje teoretisk strömning utforskar sina versioner av accelerationism (eller /acc). Förutom högeraccelerationismen (r/acc) och vänsteraccelerationismen (l/acc) finns c/acc (capitalist accelerationism), u/acc (unconditional accelerationism), b/acc (en svart postkolonial blaccerationism och dess släkting afropessimismen) och genderaccelerationism. Zero accelerationism (z/acc) och deaccelerationism kritiserar tillväxtföreställningarna inom accelerationismen och föreställer sig hur en uppblåst accelererande kapitalistisk bubbla tillslut når sin gräns (av ekonomiska eller ekologiska skäl) och kollapsar samman. Det feministiska kollektivet Laboria Cuboniks manifest Xenofeminism: A Politics for Alienation, ser i sin tur alienationen som en progressiv och befriande kraft som hackar, multiplicerar och upphäver könsrollerna (se Brand 1/2019). Ekofascistiska aktionsgrupper, terroristiska massakrer som i nya zeeländska Christchurch eller amerikanska vitmaktgrupper som Atomwaffen Division, kallar sig också accelerationister och vill accelerera det mångkulturella samhällets sammanbrott genom riktade terrordåd. Kort sagt, accelerationismen är inte längre en teoretisk skola, utan har på några år blivit ett helt fält av diskussioner som korsbefruktar varandra, inspireras eller stångas med varandra – och inplanterats i andra etablerade politiska teorier och ideologer. En trend eller teoretiskt mode som det är lätt att både inspireras av och irra bort sig i. En teoretisk diskussion som accelererat iväg bortom sina egna gränser. Märkligt vore det annars.

(Publicerad i Brand #1, 2021. Tema: Acceleration)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.