Cykler av kamp, vågor av motstånd

Kamper är organiska. Eller åtminstone föreställer vi oss dem ofta så. De har sin egna livscykel: de uppstår ur en konflikt eller motsättning i samhället, växer, slår igenom eller fortsätter envetet i skuggan, för att slutligen förtvina och dö. Kampcykel är det begrepp som används inom den autonoma teorin.

Utifrån ett sådant cykliskt perspektiv på kamper så befinner vi oss just nu i slutet av en kampcykel. Kanske kan vi rent av säga att nystarten av Brand sammanföll med denna kampcykels uppkomst. Efter bank- och finanskrisen 2008 föddes en ny våg av protester mot krisåtgärderna och åtstramningspolitiken världen över. Occupy Wall Street, torgockupationer, arabiska våren, universitetsockupationer. Stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn 2007 och vågen av husockupationer som de följande åren bredde ut sig i Sverige. Förorts- och stadsdelsorganiseringen som växte fram, med grupper som Pantrarna, Megafonen, nätverken Linje17 och Linje19. Det var dessa kamper som blev innehållet av Brand, de kamper vi var dubbelorganiserade i och reflekterade över i tidningen. Det var åren då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och de antirasistiska protesterna blev en massrörelse med motstånd mot inre gränskontroller och rasprofilering (REVA), antifascistiska samlingar mot nazistiskt våld (Kärrtorp och Kämpa Malmö) och solidariteten med migranter som bröt sig igenom Fort Europas gränser (No Border-lägren, Refugees Welcome-manifestationerna och mottagningsarbetet, kampanjerna mot utvisningar som Ung i Sverige och #vistårinteut). Och så den ”fjärde våg” av feministiska kamper mot sexualiserat våld, med massmanifestationer, kvinnostrejker och #metoo-upprop. En kampcykel som började med klimatprotester (Cop15-mötet) och slutade med klimatprotester (Greta Thunbergs Fridays for future).

Ingen av organisationerna skulle nog erkänna släktskapet, men både Feministiskt initiativ och förbundet Allt åt alla, kan ses som en produkt av denna kampcykel. När de sociala protesterna försvagades på gatan och reaktionen i form av en öka högerpopulism började breda ut sig globalt, kanaliserades en del av rörelsernas energi in i vänsterpopulismen: i ett försök att utmana både centrismens nyliberalism, bemöta socialdemokratins kollaps och gå i närkamp med högerpopulismen. Podemos, Syriza, Corbyn, Sanders. Och som en hybrid mellan rörelse och parti, municipalismen. Alla dessa initiativ har nu tappat sitt momentum. En cykel är på väg att avslutas.

Men var kommer detta cykliska perspektiv ifrån? På många sätt var det en reaktion på en hegelianskt influerade dogmatisk marxism, som såg en linjär utveckling, där historien avancerade genom motsättningar mot ständigt högre stadier. Istället för denna teleologisk syn, lyfte de så kallade operaisterna, eller autonoma marxisterna i Italien, en annan sida inom marxismen: dess analys av kapitalismens långa vågor och cykliskt återkommande kriser. Dessa ekonomiska analyser översattes till kamp. Precis som kapitalet hade sin organiska sammansättning, hade arbetarklassen en teknisk och politisk sammansättning. Precis som kapitalet genomgick sina cykler genomgick klasskampen ett motsvarande cykliskt förlopp. Operaisterna gav det en till push: att kapitalismens cykliska kriser drevs på av arbetarklassens kamp. Kapitalet svarade genom att omorganisera produktionen och förändra arbetarklassens sammansättning, kriser fick motivera ett uppbrytande av arbetarklassens starkaste positioner och nykombinerande av klassen inom produktionen (genom exempelvis outsourcning, ändrade anställningsformer eller införandet av ny teknik). Den tekniska klassammansättningen förändrades, vilket förändrade kampformerna och kristaliserades i en ny politisk klassammansättning: en arbetarklass som hittade nya sätt att kämpa, skapade nya organisationsformer eller stöpte om de gamla för att passa sitt syfte bättre. En sådan cykel kallade operaisterna för kampcykel, processer som ofta skedde över ett trettioårigt organisationsspann. Amerikanska operaisten Harry Cleaver som lyfte begreppet ”circle of struggle” menade att begreppet inte skulle ses som någon lag eller naturbundet, utan utgången var alltid öppen.

Men hur länge sträckte sig en kampcykel? Operaisternas beskrivningar skildrar cykler på trettio år. En liknande cykellängd finns hos Chantal Mouffe och Ernesto Laclau i deras beskrivning av hegemoniskiften, de ”populistiska ögonblick” då det är möjligt att utmana en sammanfallande hegemoni. Andra marxister och sociologer (Charles Tilly, Francis Fox Piven, Richard Cloward) som analyserade kapitalismens långa övergripande vågor, såg att olika perioder inom kapitalismens historia gav upphov till olika ”handlingsrepetoarer”. På 1500-talet var det bonde- och skatteuppror, på 1700-talet och tidiga 1800-talet brödupplopp, på sena 1800-talet och 1900-tallet massorganisering med strejker, bojkotter, demonstrationer och klasspartier. Joshua Clover menar i sin bok Upplopp. Strejk. Upplopp att vi sedan 70-talet passerat från en period då strejken var den dominerade kampformen till att upploppet nu är den paradigmatiska kampformen.

När 68-vänstervågen ebbade ut på 80-talet började delar av den radikala vänstern frikoppla kampcykelbegreppet från kapitalets cykler. Var verkligen en kampvåg bara en reaktion och spegling av förändringar inom kapitalet? Hade den sin egna dynamik och följde ett annat förlopp än kapitalet? Franska vänsterkommunisten Roland Simon försökte problematisera kampcykelbegreppet. Hur förhöll sig olika kampcykler till varandra? Kunde de övergå i varandra? Vad lämnades kvar i ”arv” från tidigare cykler och hur användes de gamla rörelsernas strukturer (till exempel lokaler, fackföreningar, partier eller personer). Cykelbegreppet ger lätt en antydan om ett början och slut, men hur täcker man då in kontinuiteten? Eller de händelser som faller utanför cykelspannet. Italienska begreppet ciclo har dessutom mer en innebörd av ”period” eller ”serie”, snarare än en Oswald Spenglersk cykel av uppgång och fall.

Den brittiska aktivisten Keir Milburn från organisationen Plan C kom förra året med boken Generation Left där han förde samman perspektivet om kampcykler med en periodisering baserad på sociala generationer. En generation, menade Milburn, formas av en händelse som gav den en gemensam erfarenhet som skiljde sig från den före dem. Efterkrigstidens babyboomers formades av 1968, Generation X av att växa upp innan murens och realsocialismens fall, Generation Y eller Millenials växte upp under 90-talskrisen och nyliberalismen. Och dagens Generation Z, Greta Thunbergs generation, som växt upp efter finanskrisen 2008 i nyliberalismens kris. Milburn menade att dessa generationer alla formades i olika motsättningar och politiskt sammansattes av olika former av politisk kamp. Men de ärvde också erfarenheter från de tidigare generationerna, som de både byggde vidare på och bröt med. Det är Generation Y som burit upp den kampcykel som nu avmattats, men där Generation Z tagit form. I Generation Left är Milburn noga med att lyfta det materialistiska i en generationsanalys, att se till förändringarna i arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och utbildning som formade varje generation. Generation är en form som vår klasserfarenhet levs igenom, menar han.

Periodiseringar riskerar alltid att överbetona en brytning, vad som är nytt och specifikt med ett skifte, och riskera att tona ner kontinuiteten och den långsiktiga progressiva ackumulationen som sociala kamper ger upphov till. Samtidigt finns det en fara i att underskatta vad situationen bär på för specifika möjligheter och låsa nya kamper i anakronistiska former av organisering och analyser. Tänk bara på alla de marxist-leninistisk organisationer som närmar sig varje ny kamp med en karta från 1917, där de försöker pressa in dem i hundra år gamla strategier och organisationsformer. Eller de anarkistiska analyser som saknar varje temporalitet, där tiden alltid är rätt för att kräva generalstrejk eller genomföra uppror, utan att se till vad som är möjlig kamp att kunna vinna eller realistiskt krav att ställa för stunden. I sin bästa form innebär en analys av kampcykler att försöka förstå vilka konflikter och motsättningar som är specifik för en situation, vad det är som sätts i rörelse och vilket momentum det har.

Men periodiseringar behöver inte vara cykliska. Ett annat vanligt perspektiv är att utgå från rörelsevågor, perioder av vänsteruppsving och perioder av reaktion, flod och ebb. Rosa Luxemburg och Antonio Gramsci menade att dessa två olika faser av en våg krävde olika strategier. De plockade upp de militära beteckningarna ”manöverkrig” och ”ställningskrig”. I ett uppsving eller vänstervåg, fanns en möjlighet att snabbt utmana makten, att storma Vinterpalatset och direkt utmana en hegemoni – detta är den politiska revolutionens tid eller det populistiska ögonblicket. Det var i denna tid en manöverstrategi, att snabbt förflytta sig och gå på en offensiv var möjlig. Men Gramsci menade att det gick även att fortsätta den radikala kampen och pressa framåt under en period av ebb, när uppsvinget försvagats, avtagit eller rent av bemöttes av en reaktion. Då var det tid att gräva skyttegravar, befästa sina vunna segrar, försvara sina institutioner och använda dem för ett ställningskrig, att både återbygga sin basorganisering, stärka sin förankring i civilsamhället, och i vardagskamper bygga styrkepositioner. Detta var ställningskrigets period.

Gramsci hämtade en liknelse från Machiavellis Fursten – men där han med vår tids moderne furste menade den radikala organisationen eller partiet. Machiavelli menade att det fanns en motsättning mellan öde (Fortuna) och kraft (Virtù). En furste kunde inte bestämma över ödet, men kunde skaffa sig kraft att lära sig vända ödet till sin fördel. Varje år svämmar Nilen över. En furste vet inte när det sker eller hur mycket det kommer att ske. Men jordbruket är beroende av Nilens flodperioder för sin bevattning. Fursten kunde därför bygga dammar och vara redo att fylla dem när floden kom, för att kunna använda vattnet i perioderna av ebb och torka. På så sätt kunde Fursten få jordbruket att fortgå inte bara under flodperioder utan även under ebb. Ställningskriget var för Gramsci en beskrivning hur den radikala rörelsen kunde verka under perioder av ebb, vilka dammar den kunde bygga för att fånga upp den revolutionära floden som kunde lyfta den vidare även när ebb inträdde.

Och det är en sådan period vi inträder nu. Det är inte ett ”slut” på en cykel, utan bara en övergång till en annan form av kamp, där möjligheterna och styrkepositionerna ser annorlunda ut. I det läget gäller det att stärka våra vunna organisationer och våra lokaler som vunnits under åren av mer offensiv kamp, fortsätta utge våra tidningar och bygga medieprojekt, hamstra resurser och skola aktivister. Det är våra dammar.

Kanske är det som en sådan damm, en sådan institution för radikal kamp vi ska se på Brand som tidning. Att under sin 122-åriga historia har den genomlevt många kampcykler, från de anarkistiska ungsocialisternas centrala roll i tidiga 1900-talets klasskamp, bevarat de frihetliga idéerna genom 40- och 50-talets svacka, hållit kvar vid den frihetliga ådran från 1968 under 70-talet, lyft punkens D.I.Y-anda som fanzine som husockupationsorgan på 80-talet, som ett direktaktions-forum under 90- och 00-talet över till en reflekterande plats för 10-talets kampcykel i sin nuvarande form. En tidskrift som ackumulerar kamperfarenheter från varje våg och lägger grund för nästa flod. Ett organ för kampcykler – att vara ständigt i kampen,det är väl inte att vara ute och cykla?

Publicerad i Brand nummer 2, 2020


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.