Den 12 juni somnade den tidigare italienske premiärministern med krokodilleendet, Silvio Berlusconi, in på San Raffaelesjukhuset i Milano. Nekrologerna var redan skrivna. Det här var slutet på en epok i italiensk politik, konstaterade hälften. Andra hälften lyfte att det var med Berlusconi allt började. Att han var en tidig pionjär och banbrytare för den form av auktoritär högerpopulism världen kommit att uppleva de senaste tio åren. Utan Berlusconi ingen Trump.
Italiensk politik har alltid varit turbulent. Men Silvio Berlusconi har funnits där som en konstant. Han var den premiärminister som satt längst vid makten och färgade hela politiken. Det fanns alltid en färsk skandal kring honom. Han var den politiska pajasen, smörsångaren, företagsmagneten med ett eget medieimperium, ekonomiska fifflaren, bunga bunga-orgiernas hallick i slutna maktkretsar, ägaren till fotbollslaget AC Milan och storförlaget Mondadori i ett. I Berlusconi sammanstrålade den formella och informella makten, han personifierade en koncentration av den ekonomiska makten, verkställande makten och ”tredje statsmakten” (media).
Berlusconis laboratorium var tevemediet. Hans nätverk av tevekanaler var tidiga på 80-talet att introducera dokusåpor, importera amerikanska teveserier, brasilianska såpoperor, TV-shops och frågesportsprogram med lättklädda kvinnliga presentatörer. Det var ett innovativt användande av teveformen för att mobilisera, där tittarna kunde ringa in, delta i omröstningar, tävlingar och aktivt dras med. Långt innan internet. All denna kunskap tog Berlusconi med sig in i politiken. Politiska debatter blev underhållning, spektakulära valdueller och skandaler som marknadsföring.
Berlusconi klev ut på den politiska arenan i en period av politisk kris, när efterkrigstidens två stora politiska block båda höll på att falla sönder i korruptionsåtal och de två stora partierna, kristdemokraterna och socialisterna, imploderade. Korruptionsskandalen, som kallades Tangentopoli (Mutstaden), tvingade fram en omfattande reformation av det parlamentariska systemet och ett betydande antal politiker fick lämna sina valda mandat. I det maktvakuumet slog Berlusconis parti Forza Italia (Heja Italien) igenom med en skräll i valet 1994 och fick 60 procent av förstagångsväljarna. Detta var den andra italienska republikens födelse.
Journalisten Antonio Gibelli menar att Berlusconi var den skickligaste att tolka den politiska krisen i början av 90-talet, läsa de antipolitiska strömningarna och fyllde det tomrum som uppstod på den politiska scenen genom sina skrupelfria och innovativa metoder. ”Det var ett slags revolt bland medelklassen /…/ och den byggde på ovilja mot skatter och politik, önskan om en hedonistisk livsstil, irritation över regler.” Berlusconis budskap var ett löfte om att rikedomen och lyckan fanns inom räckhåll för alla, men att staten satte upp hinder. Hans postpolitik var en tillåtelse att vara vulgär, som exemplifierades i ledarens exhibitionism och uppvisande av sitt privatliv. Makten blev pornografisk.
Italienska författarkollektivet Wu Ming beskriver ”burlesquonismen” som en fetischistisk masskult maskerad till evig ungdom, formerad kring ”den nutida kapitalismens centrala imperativ: njut!” och ”gör vad fan du vill”. Förneka sedan alltid alla anklagelser offentligt medan du samtidigt blinkar ironiskt åt dina väljare och håller fingrarna korsade bakom ryggen. ”Inför ett samhälle där solidariteten var på tillbakamarsch var centerhögern inriktat på att prisa egoismen, tolkad på ett positivt sätt (löften om lycka) och på ett negativt (hat gentemot alla som var annorlunda och skydd mot rädslan)”, menar Gibelli. Den populistiska antipolitiska mobiliseringen kombinerades med en hätsk antikommunism, där stämpeln ”kommunism” gavs åt allt politiskt motstånd.
Berlusconis styrka var att kunna ena hela den splittrade högern under samma paraply, från den moderata kristdemokratiska flygeln till den extremaste nyfascistiska. Sociologen Carlo Ruzza menar att populismen blev det enande projektet för Berlusconis allians, det som förband Forza Italia med Lega Nord och postfascistiska MSI/Allianza nazionale. De tre partierna representerade inte bara tre olika former av höger, med förankring i olika delar av civilsamhället och näringslivet. De var också tre olika former av populismer, där synen på eliten och folket skilde sig åt.
För Forza Italia var folket de moderna konsumenterna i ett idealistiskt filantropiskt civilsamhälle ställda mot de korrupta politikerna och den kostsamma välfärdsstaten. Postfascistiska Nationella alliansens (nu Italiens bröder) folk var det de etniskt italienska kärnfamiljerna, ett organiskt civilsamhälle som hotades av globalisering, mångkultur och politiskt korrekthet. För Lega Nord (nu Lega) var folket småföretagarna och entreprenörerna i lokalsamhällena och byarna i Norditalien som hotades av staten, centralstyret i Rom och EU. De tre olika populismerna kunde enbart enas i en yttre representation, genom Berlusconi som person.
Men även vänstern använde Berlusconi för att ena sig. De knöt upp sin oppositionspolitik på att vara mot honom snarare än ett eget politiskt program. Med katastrofal följd, där vänsterpartierna och det gröna partiet åkte ut ur riksdagen 2008 och Demokratiska partiet blev ett centristiskt och teknokratiskt mittenparti. Ironiskt nog blev det en annan form av populism som hotade högerpopulismen: tevekomikern Beppe Grillos antipolitiska populism i Femstjärnerörelsen kom att bli Berlusconis stora utmanare.
Det var inte vänsterprotesterna som fick Berlusconi att stiga bort från makten, utan påtryckningarna från EU i kölvattnet av eurokrisen 2011. Berlusconis regering ersattes av en teknokratisk samlingsregering under ledning av före detta EU-kommissionären Mario Monti, som tillträdde som både premiärminister och finansminister för att genomdriva åtstramningspaket och arbetsmarknadsreformer. Till slut hann rättsprocesserna Berlusconi ägnat så många år att blockera ikapp honom och han förlorade sin parlamentariska immunitet. 2013 förbjöds han enligt antikorruptionslagarna att väljas till offentliga poster under fem år och förlorade sin senatsplats. Men han gjorde en comeback i senaten, om än med ett betydligt svagare Forza Italia 2022 och blev det stödparti som kunde ge Giorgia Melonis Italiens bröder makten.
Berlusconis arv, den berlusconism som överlevde honom, blev att lyckas gifta samman en nyliberal ekonomisk politik och antistatlig populism med en auktoritär konservativ postfascism. Att studera det arvet ger en nyckel till att förstå Tidöregeringens sammansättning och politik idag. Det var i berlusconismen som förlaga de hittade sin lärobok i att skapa den nationalkonservativ hybrid som nu har regeringsmakten.
Publicerad i Dagens ETC juni 2023