Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska undergången

1. Vem fan vågar föda?

Vi hängde på skolgården med våra cyklar. Det brukade vi göra. Men idag var det lite speciellt. Skolgården var full av journalister och tevekamror. Vi försökte få en glimt. Tyckte det var lite spännande att Palme gick och röstade just i vårt klassrum i Vällingbyskolan. Det är mitt första politiska minne. Mitt första politiska gräl. Vi cyklade runt i cirklar på skolgården och skrek åt varandra. Är du galen, vill du ha atomkraft? Vi kommer ju alla dö om en reaktor havererar, fattar du inte det? Idiot! Skolkamraterna delades i två läger.

Jag var nio år gammal. Satte upp klistermärken mot kärnkraften. En litografi på en gravid kvinna med förvridet ansikte, som Munchs skriet. I hennes mage ett foster. ”Vem fan vågar föda?” stod det. Det dramatiska budskapet fångade mig. Domedagsstämningen.

Sjuttiotalets vänstervåg hade ebbat ut, sextiotalsmaoisterna hade växlat om och gjort karriär. Kvar fanns alternativrörelsen: miljö- och fredsrörelsen. I England hade Thatcher fått makten, nyliberalismen hade nått Europa. There is no alternative. Frågan är om ens alternativrörelsen trodde på ett alternativ. Det var snarare hotet från den överhängande katastrofen som var drivkraften. Hotet från atomkriget och miljökatastrofen.

Kort därpå gick jag med i Fältbiologerna. Gick kurser om skogsdöd och försurning. Lärde mig de lavarter på träd som indikerade döende skog. Sålde symboliskt barrfria julgrannar i Vällingby centrum. Klistrade upp falska trafikskyltar med sänkta hastigheter. Satte klistermärken med ”Avstängd pga miljölagen” på parkeringsautomater. Kapade ett flygplan (i papiermache, med såg) på Arlanda.

På högstadiet fick jag höra om anarkismen för första gången. ”Tre anarkister vann rockbjörnen” var rubriken i Aftonbladet. Jag frågade min mamma vad det betydde. Anarkism? Det är människor som vill förstöra hela samhället och skapa ett nytt ur ruinerna. Klart jag blev såld. De tre tyska anarkisterna hade dessutom gjort en smittande låt om atomkriget. Alphavilles Forever young. Av någon anledning handlade alla mina favoritlåtar om det ämnet: Kraftwerks Radioactivity, Fad Gadgets Fireside favorites, Ultravox Dancing with tears in my eyes. Katastrofen var nära förestående. 1984, Eurythmics soundtrack fick mig att sluka boken. Dystopierna. Pink Floyds The Wall, Karin Boyes Kallocain. Mina tonår.

Sommaren 1987. Hanstaskogen hotades med skövling för att ge plats åt en motorled runt Stockholm. Men de motiverade det med att det skulle byggas ungdomsbostäder. Det gick vi inte på. Varje dag vaktade vi skogen. Och varje natt. Vandrade runt i hassellundarna i månsken. I en skogsdunge höll vi en sen kväll en demonstration. Inte bara för miljörörelsen, utan vi hade även bjudit ut ”Bostadslös ungdom” – de unga husockupanter som kämpade för ungdomsbostäder. Trehundra Siouxsie and the Banshees-kloner med stora tuperade svarta hår kom tågandes ut till oss i skogsdungen. Surrealistiskt. Så detta var anarkisterna. En gyllene hord.

206486_5333614111_8229_n

2. No Future

”’77 wasn’t like ’68. ’68 was anti-establishment, ’77 was radically alternative. This is why the ’official’ version portrays ’68 as good and ’77 as bad; in fact, ’68 was co-opted whereas ’77 was annihilated. This is why, unlike ’68, ’77 could never make foran easy object of celebration” (Nanni Balestrini, Primo Moroni, Den gyllene horden)

1977 har alltid legat mig närmare än 1968. Punkens ilska snarare än proggens propaganda. 1968 var det globala vänsteruppsvingets år, då massarbetarna gick ut i vilda strejker i fabrikerna och studenterna ockuperade universiteten. Den nya vänstervågen bar med sig hopp och framtidsvisioner. 1977 var något annat, den ”mörka sidan” av 1968. Det sena sjuttiotalets revolt skiljde sig på många sätt från det sena sextiotalets. Det bärande subjektet var inte längre massarbetarna i de fordistiska fabrikerna. Automatisering och outsourcing bröt upp de fabriker som varit arbetarrörelsens starka fästen. Fordismen började ersättas av postfordism. Och med det förändrades revoltens subjekt. 1977 kallades en ungdomsrevolt. Sociologer hävdade att ”de nya sociala rörelserna” var identitetsrörelser snarare än en klassrörelse. Men en klassrörelse var just var det var. Bara att det var för ungdomar som postfordistisk produktion, osäkra anställningar och massarbetslöshet först blev märkbar. En ny klassrörelse, det unga storstadsproletariatet, som var ett brokigt, spretigt och heterogent subjekt, inte lika samlat och disciplinerat som den homogena klassammansättningen innan.

77-revolten saknade 68-revoltens utopiska drömmar om att förändra hela världen. Den bar istället på en ”här och nu”-mentalitet. Punkens slogan ”No future” sammanfattade tidsandan för en generation utan framtid och utan framtidshopp. Situationisterna sprejade på Paris väggar 1968 att ”tristessen är alltid kontrarevolutionär”. För punken blev tristessen revolutionär. Det fanns inget att göra, inga förväntningar på att någon annan skulle fixa det åt en. Om man nu levde i ruinerna av en värld som rusade med blixtfart mot nyliberalismen, hur kunde man bebo dessa ruiner, göra dem till sina. No future blev därigenom en rasande uppmaning till aktivitet, snarare än passivitet. Tristessen födde en självaktivitet, snarare än förnöjd konsumtion. Ett myller av punkband, spelningar, fanzines, ockupationer. I Storbritannien tog 77-revolten formen av punken, i Italien som Autonomia-rörelsen. Italienska aktivisten Federico Campagna beskriver skillnaden: ”För punken 1977 var slagordet No Future ett desperat rop, om att vi inte har någon framtid. Autonomia sade snarare: No Future – vi behöver ingen framtid, vi behöver inte förhala något. Det är rätt tid att agera nu. Vi behöver inte en politik som delar upp tiden i ’först måste vi…, sen kan vi få reformer’. Tanken var att se vardagslivet och det omedelbara som det område där politisk kamp sker”.

Autonomias styrka var skapandet av en territoriell motmakt, dess förankring i stadsdelarna och kvarteren. När vågen av vilda strejker kastades ut ur fabrikerna spred de sig i hela samhällsterrängen. Rörelsen självreducerade hyror och kollektivtrafikavgifter, genomförde proletär shopping i stormarknader – där de bara betalade det de tyckte de hade råd med. Eller organiserade proletära garden, där de samlat gick och pressade arbetsköpare på högre lön för de osäkert anställda och anställningskontrakt åt de svartarbetande. Dessa praktiker krävde en viss, som de själva kallade det, ”resonabel våldsnivå”. Men rörelsen kom snabbt att radikaliseras i konfrontationen med staten, dess massillegalitet övergick i väpnad kamp. Stora delar av Autonomia kom att driva mot Röda Brigaderna och deras militariserade terrorkrig mot staten.

Men en social rörelse har svårt att vinna en militär konflikt mot statsmakten. Repressionen slog hårt mot alla sociala kamper. 1979 arresterades Autonomias intellektuella, som inspiratörer och organisatörer för rörelsen. I början av 80-talet, samtidigt som jag stod med min cykel på skolgården och tog mina första politiska diskussioner, satt 4 000 aktivister fängslade i Italien.

3. Exodus

”Våra irrfärder, förstör städerna.
Vi är den nya Gyllene Horden,
denna gång utan Djingis Khan.
Det är inte lång tid till kollapsen.”

(Einstürzende Neubauten, Kollaps 1981)

Byte av soundtrack till ett passande för en borttynande rörelse. Från Sex Pistols God Save the Queen till Einstürzende Neubautens Kollaps. Eller kanske för ett mer glamoröst försvinnande, Fade to Grey med Visage. Steve Strange festade i modemetropolen Milano. Benettons klädmanufakturer i Po-deltat var det nya italienska ekonomiska miraklet. Osäkra anställningar på små underleverantörer snarare än fasta jobb på en stor fabrik. En generation aktivister sitter bakom lås och bom.

Tidningen Metropoli kom bara med fem nummer. Redaktionen i Rom ville göra ett brett magasin, som kunde ena hela den brokiga och sönderfallande autonoma rörelsen. Redan efter första numret 1979 burades redaktionen in. En tecknad serie om turerna kring mordet på kristdemokraternas ledare Aldo Moro var för realistiskt. Så redaktionen klumpades ihop med alla andra intellektuella i de gigantiska rättsprocesserna mot Autonomia. Inspiratörerna, de ”onda hjärnorna” bakom våldet, cattivi maestri.

De fem numren av Metropoli ägnades åt att försöka analysera den framväxande postfordismen och förstå förändringarna i produktionen, se vilka nya subjekt som uppstod. De följde spänt vågen av förortskravaller i London och husockupationer i Berlin. Gjorde restaurangguider och betygsatte sina fängelsematsalar. Läste Spinoza. Försökte blicka ut från sina celler.

Toni Negris artikel från Rebbibiafängelset, ”En hyllning till minnesförlusten” (Elogia dell’assenza di memoria, 1981), slog an en ny riktning. Den autonoma rörelsen kunde inte låsa sig i nostalgi över en kampcykel på väg att avslutas. De satt fängslade för sin historia, nu hade deras historia blivit ett fängelse. Proletariatet hade inget minne, menade Negri. Det fanns ingen poäng att sörja över förlorade kamper, kopiera gamla stelnade organisationsformer från tidigare revolutioner. I ett dokument i april samma år, ”En hel politisk generation har fängslats”, undertecknad av ett femtiotal fångar på Rebbibia, förklarade aktivisterna att de ville försöka öppna upp en ny politisk process och lanserade begreppet ”dissociazione”, ett avskiljande från både partipolitiken och de väpnade grupper som de satt fängslade tillsammans med. Avskiljandet var inte ett avståndstagande, utan ett försök att vägra låta sig placeras i terroristfacket. Dokumentet gav upphov till en djupt självkritisk diskussion ibland de revolutionära fångkollektiven om den väpnade kampen och attacken mot statens misslyckanden.

En av författarna till texten, Paolo Virno från Metropoli-redaktionen, vidarutvecklade konceptet: hur kunde man tänka sig en ny väg ut ur katastrofen, som varken gick in i systemet som partivänstern eller ställde sig på en självdestruktiv kollitionskurs som de väpnade grupperna. Virnos texter började laborera med taktiker som flykt, massdesertering och undandragande. Istället för att tänka sig en asymmetrisk konfrontation och öppen revolt mot staten – för att ta eller krossa makten – försökte han se hur en rörelse kunde undandra sig statsmakten. Hur en rörelse och kampvåg kunde överväga möjligheten att lämna en ogynnsam situation, istället för att den enda möjligheten skulle vara att protestera mot en övermäktig situation. Här fanns också den antika föreställningen om en taktisk reträtt, att fly för att sedan kunna attackera vid ett gynnsammare tillfälle. Att förena säkerhet med kamp.

Den historiska förebilden var Moses uttåg ur Egypten. Ställda inför valet att antingen underkasta sig faraonerna eller öppet revoltera mot makten (A eller icke-A) så såg det hebreiska folket ytterligare en möjlighet: att fly från Egypten. En möjlighet (B) som inte ens funnits på den sociopolitiska kartan öppnades.

Moses exodus byggde på att det fanns en annan plats, någon annanstans att fly till, ett förlovat land. Men Virno menar inte exodus som en flykt till något yttre, till en geografisk plats. Utan snarare möjligheten att tänka sig andra alternativ och dra sig undan makten här och nu, på insidan. Dagens imperium har inte någon utsida. Virno betecknar detta område som ett massundandragande mitt i samhället skapar för en ”ickestatlig offentlig sfär” (sfera pubblica non-statale). Upprättandet av en motmakt mot staten, en dubbelmakt inom och mot det kapitalistiska samhället, där våldet snarare fyllde en försvarande och bevarande funktion – som skydd av det gemensamma – än som attack. Virnos exodus var ingen ny gröna vågen, dropout-kultur eller flykt undan civilisationen. Utan snarare ett eroderande av samhället inifrån, mitt i det, genom att undandra arbetskraften från kapitalet och genom dess kreativa förmåga och kollektivitet expandera en reell rörelse, en motmakt inom och emot kapitalet.

4. Hopp

George Costanza: ”I don’t want hope. Hope is killing me. My dream is to become hopeless. When you’re hopeless you don’t care. And when you don’t care, that indifference makes you attractive.”
Jerry Seinfeld: ”So, hopelessness is the key?”
George Costanza: ”It’s my only hope.”

Jag är ingen deprimerad typ, men jag har mina svackor. Hur jag mår är väldigt tätt förbundet med hur det går för alla de projekt jag arbetar med. När de lyfter och en öppen samhällskonflikt rasslar loss blir jag en krigsmaskin, lever i en total mobilisering. Hela livet känns exalterat, det är som jag orkar hur mycket som helst.

Men mina mest kreativa stunder är de gånger allt rasar. Först kommer depressionen. Jag låser in mig, hyperventilerar, har ångest. Gör mitt hem till min fängelsecell. Blir besviken på alla kollektiv, alla mina kamrater. Och så vänder det snabbt. Jag blir rasande förbannad. Kastar alla mina drömmar och stora visioner får stiga åt sidan. Släpper allt hopp. Depressionen blir en hyperrealism, ett ögonblick av klarsyn. Tankarna har lösts från sina bojor och inkörda hjulspår. Jag börjar febrilt sortera mina alternativ. Vända och vrida på allt. Försöka hitta nya vägar. Gilla läget. Reality check. Från detta tar jag spjärn och kastar mig framåt, kreativt manisk. Med nya projekt, rebootade. Alla möjligheter framstår öppna. Jag har alltid trivts i katastrofen.

Den amerikanska författaren och miljöaktivisten Derrick Jensen varnade i en artikel ”Beyond hope” den gryende klimatrörelsen för att hoppas för mycket, att sätta för stor tilltro till att staten, teknologin eller en grön kapitalism skulle lösa klimatproblemen. Miljöaktivisternas engagemang pendlade ofta mellan ett euforiskt hopp om möjliga lösningar och ett uppgivet ”we’re fucked”.

”Ärligt talat så har jag inte mycket hopp”, skriver Jensen. ”Men det tror jag är bra. Hopp är det som håller oss bundna till systemet, till det komplex av folk, föreställningar och ideal som orsakar förstörelsen av jorden. Det finns ett falskt hopp att plötsligt på något sätt ska systemet börja förändras. Eller att teknologin ska rädda oss. Eller Moder Jord själv, aliens från Alfa Centauri, Jesus eller jultomten. Alla dessa falska förhoppningar leder till inaktivitet, eller åtminstone till ineffektivitet. En anledning till att min mamma stannade kvar hos min misshandlande pappa var att det inte fanns några kvinnojourer på 50- och 60-talet, men en annan var hennes falska förhoppning om att han skulle förändras. Falskt hopp håller kvar oss i odrägliga situationer och gör oss blinda för de verkliga möjligheter som finns.”

Hopp är det vi känner när vi inte gör något, när vi förväntar oss att någon annan ska agera och lösa problemet åt oss. Att ge upp hoppet är inte att ge upp, utan enbart se att det kommer inte ske något om vi inte själva agerar. Att varje handling vi gör räknas. Det finns inget att vänta på. Släpper vi hoppet, menar Jensen, blir vi immuna mot politiska löften och hot.

5. Kollaps

Aldrig har förhoppningarna varit så stora. Förväntningarna att klimattoppmötet COP15 skulle ta tag i klimatproblemen på allvar. Näringslivets pr-maskiner klädde om Copenhagen till Hopenhagen. De liberala delarna av klimatrörelsen hoppades på att grunden för en grön new deal skulle läggas, en grön tillväxtvänlig kapitalism med handel kring utsläppsrätter. De reformistiska delarna av rörelsen hoppades på hårdare utsläppsmål och de radikala på att en allians skulle kunna bildas mellan tredje världens rörelser och de sociala rörelsernas i nords civilolydnadsaktioner – som gemensamt skulle kunna blockera toppmötet och tvinga fram en radikalare agenda. Tio år hade passerat efter Seattle. Det receptet hade fungerat så bra då. Efter den globala rättviserörelsen skulle nu klimaträttviserörelsen ha sin debut. Men allt sket sig. För alla. Snarare än en räddning blev Cop15-mötet 2009 sammanbrottet för den globala beslutsmodell kring klimatfrågor som startade med FNs miljökonferens i Rio de Janerio 1992.

Det var en desillusionerad klimatrörelse som återvände hem från Köpenhamn. De som bäst sammanfattade den besvikna andan var brittiska The Dark Mountain Project. För dem ledde besvikelsen till ett ifrågasättande av hela klimatrörelsens grundsatser och naiva optimism. Den kapitalistiska tillväxtekonomin och de fosila bränslena är för intimt sammanbundna för att kunna brytas loss från varandra. Det kommer inte ske en radikal kursändring, det är försent för en stor klimatomställning.

”Vi kommer inte rädda planeten”, förklarade grundaren Paul Kingsnorth, som tidigare varit redaktör på den ansedda tidningen The Ecologist. ”Planeten är inte vår att rädda. Jorden är inte döende, men vår civilisation kanske är det, och varken grön teknologi eller etisk konsumtion kommer att hindra en allvarlig kollaps”.

Och det handlar inte bara om klimatkrisen, problemen är mycket större än så. Lägg till den ekonomiska krisen, addera energikrisen. Det är inte bara peak oil, utan ett peak everything. Om den resursbrist hela kapitalismen skapat, genom att på tvåhundra år göra slut på naturtillgångar och energikällor. The Dark Mountain Project menar att i det här läget måste vi börja tänka i termer av civilisationens nedgång, en långtgående kollaps. Vi måste börja överväga ordentligt vad det innebär och ”titta över kanten”.

”Falskt hopp är värre än inget hopp”, fortsätter Kingsnorth. ”Utmaningen är inte hur vi ska stötta upp ett sönderfallande imperium med vågmaskiner och globala toppmöten, utan att börja tänka på hur vi ska genomleva imperiets fall, och vad vi kan lära oss från dess kollaps.”

Klimataktivisten och författaren David Jonstad har vidarutvecklat Dark Mountains teori i sin bok Kollaps. Kritikerna talar om att det är ett cyniskt perspektiv, en beredskap att offra miljoner människors liv. Men det är, menar Jonstad, för att de tänker sig kollapsen som en katastrof tagen från en Hollywoodfilm, som en plötslig händelse. Istället bör man se nedgången som en långtgående och långsam process som kan ta flera hundra år. Att civilisationer föds, expanderar, når en topp och sedan faller sönder. Fejda ut i grått. Som en klimatversion av Oswald Spenglers Västerlandets undergång. Men att se kollapsen som en process innebär att se den som ett öppet läge, att den kan ta flera olika vägar. Därigenom öppnar sig också möjligheter för oss att agera, att välja vilken framtid vi vill bygga, menar Jonstad. Slutsatsen blir då långtifrån cynisk.

Den italienska autonoma teoretikern Franco ”Bifo” Berardi slutsats var långt mindre optimistisk, när han summerade den situation sociala rörelser stod inför tio år efter Seattle. Om det är ett vägval vi står inför, Rosa Luxemburg skulle sagt att det balanserar mellan ”socialism eller barbari”, så ser det ut snarare ut som barbariet är på väg att segra totalt. Denna gång utan Djingis Khan. ”Vi måste förbereda oss på en lång fas av barbarisering och våld. Vi måste skapa skyddade tillflykter för de små minoriteter av världens befolkning som vill rädda den mänskliga civilisationens arv och det allmänna intellektets potential, som befinner sig i ett allvarligt hot från den skenande militariseringen”, menar Bifo. Som munkklostren under medeltiden bevarade civilisationen under en period av kollaps. Munkkloster som kan fungera både som ett minne och ett frö.

Det som kollapsat är den västerländska framgångstanken, även i dess marxistiska form, som en linjär progressiv utveckling mot allt högre stadium, en deterministisk och teleologisk tro på en evig tillväxt och utveckling. Utgången är inte given, systemets motsättningar och antagonism leder inte nödvändigvis framåt till förbättringar. Vart vi hamnar är en öppen fråga.

6. Katastrofen är här

Vi behöver inte vänta längre. Katastrofen har redan inträffat. Det finns inget att vänta på, det enda vi kan göra är att agera. Det är utgångspunkten i franska Den osynliga kommitténs masspridda pamfletter Upprop och Det stundande upproret. Kapitalismens civilisation är en öken som breder ut sig. Krisen finns över allt runt oss. ”Vi måste inse att ekonomin inte är ‘i kris’, ekonomin är i sig själv krisen”. Ett ständigt omorganiserande, omlokaliserande, resursflyttande och processande som utövas direkt över våra liv.

Vi föds inte till individer, vi blir det. Eller snarare, vi chockas till det, tvingas, piskas och jagas till det. Vi pressas in att bli ekonomiska rationella subjekt, skapa våra identiteter i konsumtion och arbete. Kapitalismen måste förstöra alla världar, alla livs-former och levda former av gemenskap, för att skapa individens öken. Den totala avskärmningen från varandra.

”Vi hävdar att vår tid är en öken, och att denna öken blir allt djupare. Detta är inte något poetiskt redskap, utan något uppenbart”, menar Den osynliga kommittén. ”Öknen är det fortskridande avbefolkandet av världarna – den vana vi har lagt oss till med som om vi inte var från denna värld.” Jaget är ”i ett permanent stadium av nedbrytande, i ett kroniskt stadium på gränsen till kollaps”. ”Liberalismen må ha uppfunnit individen, men den föddes vanställd”, skriver de i texten Upprop.

”Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris, det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött”.

Och det är just här i individens kollaps vi ser möjligheterna till motstånd, att identifiera det gemensamma i vår situation, i vår vantrivsel i individen. ”Människorna hanterar med detta sakernas tillstånd genom lögner, cynism, brutalisering eller medicinering.” Situation verkar mörk, men vi måste kanske identifiera varför detta undandragande sker. ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk”, proklammerar de. Vårt trillskande är en vägran att fullfölja individualiseringsprocessen. ”Vår svårighet att anpassa oss, vår utmattning, är bara problem för dem som försöker att underkuva oss”. Givetvis ska dessa beteenden inte romantiseras, fast det gäller samtidigt att se möjligheterna i dem, i sökandet och längtan efter något annat. Det är här en stundande gemenskap tar sin början, i de motståndshandlingar som tar denna destruktiva, trasiga uppbromsning av Imperiets subjektiveringsprocess som sin startpunkt, och utifrån den försöker hitta de gemensamma erfarenheter som lägger grunden till mötesplatser för ett nytt deltagande.

Katastrofen bär på en möjlighet när den slår över i en systemkris och kontrollen glider ur makthavarnas händer. Kommittén tar upp orkanen Katrinas ödeläggelse av New Orleans som exempel, där myndigheterna reagerade med tvångsförflyttningar och militär intervention för att stoppa plundringar när de humanitära hjälpinsatserna drog ut på tiden. I detta läge ”återuppstår självorganiseringens självklara betydelse”. Lokalbefolkning och anarkister ockuperade bostäder, vägrade flytta och satte upp den självorganiserade Common ground-kliniken. I katastrofen, när vi ställs inför utplånandet, framstår självorganiseringen och gemenskapen som en möjlighet igen. ”Det enda möjliga sättet att inte gå under tillsammans med den här världen är att återknyta till de rörelser som ligger begravda under årtal av normaliserat liv. Och kanske kommer då en tid vari man kan förälska sig.”

Den osynliga kommittén närmar sig här Paolo Virnos tankar om en politisk exodus och skapandet av en ”ickestatlig offentlig sfär”. Det finns en stundande gemenskap som kan växa fram, när vi börjar finna varandra och se det gemensamma oavsett vilka vi är och vilka särdrag vi har. I kamper, protester kan vi finna varandra. Men även i vänskapen, i affiniteten. ”All vänskap är politisk”, är kommitténs budskap. När Virno betonade en exodus – inte som en plats att fly till – utan snarare som ett annat sätt att förhålla sig till det territorium där vi redan befinner oss, vidarutvecklas detta perspektiv hos Den osynliga kommittén. Iställer för att som vänstern traditionellt bara förhålla sig till makten och ägandet av territoriet, undersöker Den osynliga kommittén hur man kan ”bebo” territoriet, att bli ett område genom att stärka banden, gemenskaperna och motståndet i det.

”För oss handlar det inte om att äga territoriet. Snarare är det en fråga om att öka Gemenskapernas täthet, cirkulation och solidaritet till den grad att området blir ogenomskinligt och omöjligt att tolka för all auktoritet. Vi vill inte ockupera territoriet, vi vill vara territoriet”.

Istället för att se ett område som bara en plats för olika identiteter att passera, ser Den osynliga kommittén den som en rad praktiker och möten, i de överskridande relationer som uppstår snarare än vad som förbinds. ”Varje praktik skapar territorier”.

”Regeln är enkel: ju fler territorium som finns ovanpå varandra i en viss zon desto större cirkulation är det mellan dem och desto svårare blir det för makten att få grepp om dem. Bistros, tryckerier, idrottsanläggningar, ödetomter, begagnade bokhandlar, hustak, improviserade gatumarknader, kebabställen och garage kan alla användas för andra ändamål än de officiella om tillräckligt många medbrottslingar möts i dem. Lokal självorganisering skapar sin egen geografi ovanpå statens kartografi, koder och suddar ut den: den producerar sin egen självständighet”. (Det stundande upproret)

Steg för steg befolkas öknen igen.

7. Tabula rasa

“There is a great disorder under heaven, the situation is excellent”. (Mao Zedong)

Katastrofen har alltid hängt över mitt huvud. Jag har vandrat vid dess sida så länge att den blivit min vän. Undergången skrämmer mig inte, bara stillheten, status quo. Jag har lärt mig trivas i kollapsen. Inte så att jag gillar den, eller välkomnar den. Inte så att jag gottar mig åt alla olyckor. Det finns alldeles för många ABF-seminarier, Ordfront-reportage eller pliktskyldiga sorgliga torgmöten för en vänster som älskar att frossa i misär och nicka förnumstigt över hur rätt de har i sin kritik av den rådande ordningen. En vänster som älskar självspäkning. ”Allt är kört. Men vi hade rätt.”

För mig fungerar det snarare tvärtom. Alla illusioner har fallit, det finns inget att vänta på. Inga löften biter längre, inga hot är något att frukta. Kvar finns bara att agera. Att bebo ruinerna, bita sig fast i dem och göra dem till motståndsnästen, som den nya gyllene horden kan rida ut ifrån. Ett tabula rasa fullt av möjligheter. Kollapsen innebär att framtiden för första gången känns möjlig att skapa.

Texten publicerades i fanzinet Världens Ende #3 inför Göteborgs bokmässa 2012. För en välbehövlig kritik av Derek Jensen och Paul Kingsnorths spenglerianska klimatcynism, balanserandes på gränsen till ekofascism, se Andreas Malms ”Tre nyanser av brungrönt” i Brand 4/2012.

CIMG1606

1 Thought.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.