Tack för allt, Toni

En historisk personlighet har gått ur tiden, den italienska kommunistiska aktivisten och filosofen Antonio Negri. Natten till den 16 december somnade han in i Paris efter en tids sjukdom. Tidigare i höstas högtidlighölls hans 90-årsdag med ett seminarium om hans livsverk och snart kommer första bandet av tre av hans memoarer ut på engelska. Nu stormar han himlen.

I sex decennier har Negri varit en viktig tänkare och organisatör för en självständig marxism, fristående från partier och stater. Han var autonomins teoretiker. Framför allt har han varit en kollektivt intellektuell, en lärare. Som professor i statsvetenskap gjorde han institutionen i staden Padua till ett viktigt marxistiskt centrum, en plantskola för radikala doktorander under 60- och 70-talet. Deras arbetsplatsundersökningar skiljde sig från sociologernas. Negris krets gick till fabrikerna, höll cirklar i Kapitalet och använde träffarna för att utveckla arbetarprotesterna utanför fackföreningarna och partierna.

Arbetar och studentrevolter, militanta gaturörelser och väpnade stadsgerillor fick staten att slå tillbaka. Negris marxistcentrum utmålades som hjärnorna bakom protesterna, Negri själv kallades i italiensk media för ”il cattivo maestro”, den onda mästaren bakom sjuttiotalets protestvåg. Negri fängslades med hela sin institution och förbjöds undervisa på italienska universitet.

Efter att valts in i parlamentet 1983 kunde han utnyttja immuniteten för att fly till Paris. Därifrån utvecklade han sina teorier, sammankopplade dem med fransk poststrukturalism och släppte år 2000 boken Imperiet tillsammans med amerikanen Michael Hardt. För mig och många andra i globaliseringsrörelsen blev den boken vår bibel. Vi bar med oss den i ryggsäckarna när vi åkte till EU-protesterna i Göteborg i juni 2001.

En varm sommarnatt satt jag på Sherwoodfestivalen tilllsammans med tusentals personer, både gamla veteraner från Autonomia och vi yngre olydnadsaktivister från globaliseringsrörelsen. Negri hade återkommit till Italien, avtjänat sitt fängelsestraff och pratade nu som fri man på sin gamla hemmaplan, för sina kamrater. Han pratade om kampen och kapitalismen, men också om Spinoza, om den breda mångfalden, multituden och kärleken som sammanhållande kraft. En italiensk aktivist viskade översättningen i mitt öra. Jag rös. Allt var magiskt. Där fanns ingen bitterhet, ingen nostalgi, inget melankoliskt tillbakablickande. Bara en vilja att i nuet, i våra kamper och gemenskaper, finna en högst konkret och närvarande kommunism.

Ville man höra Negri tala fick man gå till de politiska festivalerna, de ockuperade husen, delta i demonstrationerna och massolydnaden, gå studiecirklarna och åka på sommarkurserna. Jag flängde under många år runt och följde honom i hasorna. Negri var rörelsens lärare, drev ett nomadiskt autonomt ”universitet” utanför institutionerna. Han handledde seminarierna och redaktörade analyserna i tidskrifterna. På mötena satte han sig alltid med de unga aktivisterna och samtalade, nyfiken på varje ny kamp. Han fanns alltid där som ett bollplank för oss. Sista gången jag pratade med honom var på min 50-årsdag, i ett zoomsamtal med honom och Michael Hardt. Då lös hans ögon av entusiasm när han berättade om de gula västarnas protester i Paris, hur noga han följde dem och deltog i debatterna.

En Cattivo maestro? Nej. Vänstertidningen Il Manifesto gav honom upprättelse med rubriken på sin dödsruna. Han var en Attivo maestro. Vår aktiva mästare, kampens lärare, som lever vidare i vår aktivitet. Tack för allt, Toni.

Publicerad i Flamman, december 2023

En vägran in i döden

En av Italiens mest besynnerliga marxister, filosofen och politikern Mario Tronti, gick bort den 7 augusti, 92 år gammal. Besynnerlig och betydande, en person som gjorde tvära kast i sitt tänkande men ändå fortsatte på samma kurs. Han var från ungdomsåren till döden medlem i kommunistpartiet Partito Comunista Italiano genom dess alla förändringar och namnbyten till dagens reformistiska Partito Democratico. Fram till 2018 satt Tronti i senaten. Ändå gick hans teori ut på att lämna föråldrade vänsterpartier bakom sig och söka nya organisationsformer.

Hans mest betydande verk, Operai e Capitale (Arbetare och Kapitalet), kom redan 1966. Mitt i en brytningstid för italienska arbetsrörelsen, då arbetsstyrkan i de nordliga fabrikerna fylldes på av migrantarbetare från södern. Boken har format generation efter generation av unga vänsteraktivister. Den gjorde upp med den stelnade och dogmatiska sovjetinfluerade marxism-leninismen. Den nya ideologiska strömningen kom i Italien att kallas operaismo (arbetarism) och i den anglosaxiska världen för autonom marxism, för sitt fokus på självständig arbetarkamp. Tronti vände inte bara Marx på huvudet (eller snarare ställde honom till rätta på fötterna igen), utan förde också tillbaka läsningen in i fabriken. Där fann Tronti kampens Marx, politikens Marx. Men den resan tog honom i många spretiga håll och riktningar. Tronti blandade teorier, ortodoxa och kätterska, som marxismen annars vägrade ta i. Karl Marx kombinerades med radikalkonservativa Carl Schmitt, marxisten Georg Lukács med Friedrich Nietzsche.

När studentprotesten 1968 exploderade i Italien var Operai e Capitale studenternas bibel. Studentledarna sökte upp Mario Tronti för att få med honom i sin revolt. Men han var inte intresserad. Han hade redan tappat tron på arbetarkampen. Det uppstod en märklig situation, hans bok fick ett eget liv, i konflikt med hans fortsatta politiska bana. Utifrån Trontis teorier om arbetarautonomi, om arbetarklassens självständiga kamp utanför fack och partier, växte det fram en utomparlamentarisk rörelse, Autonomia, som kom att bli dominerande på gatorna, i förortskvarteren och i fabrikerna under 70-talet. Trontis vapendragare Antonio Negri fortsatte utveckla hans tidiga teorier. Samtidigt som Tronti själv blev teoretikern för kommunistpartiets försök att närma sig Kristdemokraterna och få tillstånd välfärdsreformer. Arbetarautonomin ersattes med partipolitikens autonomi. Tronti menade nu att när arbetarkamperna misslyckats fanns den enda motvikten mot kapitalismens dominans i partipolitikens användande av staten. Därigenom kom Tronti som partiideolog att vända sig mot Negri och Autonomiarörelsen.

Genom åren blev Trontis vision allt mörkare. Det var inte klasskampen som knäckte arbetarklassen, menade han, utan den parlamentariska demokratin. Den röda soluppgången, en ny gryende tid, visade sig snarare vara en solnedgång. Trontis senare böcker beskrev politikens bortdöende. En antipolitisk syn där han fann ett visst hopp i sammanbrottet, att vara besegrad.

Men fascinationen för Tronti har fortsatt. 2019 kom Operai e capitale, Workers and Capital, ut för första gången på engelska – kort innan vågen av Black lives matterprotester. Det finns något i boken som tilltalar dagens rörelser. För Tronti är arbetarklassen inte en homogen oföränderlig klump. Den lever, förändras, kämpar. Och den formar sig själv. Därför har den en sammansättning som ser olika ut i olika tider. Istället för att utgå från kapitalisterna som det aktiva subjektet som arbetarrörelsen bara passivt reagerar på vänder han på perspektivet. Kamperna kommer först, det är kapitalet som är reaktivt. Arbetarna lär sig inte bara utnyttja sin position i produktionen, de kämpar också mot produktionen, mot fabriken. Mot att vara arbetare. Där måste all analys av radikala rörelser börja: utgå från vad som faktiskt sker, i de dagliga mikrokamperna. I de öppna protesterna på gator och torg, i upplopp och demonstrationer. Men än mer i det tysta och dolda. I flykten, vägran, undandragandet, maskandet.

Tronti kallade det vägrans strategi. Här vänder han inte bara på Marx, utan även på Lenin. Tronti kastade om rörelsernas relationer till partierna. Inom den kommunistiska partitraditionen, men även inom den socialdemokratiska, ses rörelserna som ofullständiga, de har begränsade perspektiv och kan inte se helheten. Därför krävs partiet som strategisk ledning, som gör politik av rörelsernas nischade kamp. Men för Tronti bar arbetarkamperna själva på en radikalitet och sprängkraft som kunde hota hela det ekonomiska systemet. Strategin fanns i deras vägran, i deras strävan efter autonomi och självbestämmande. De vägrade att bara vara arbetare, konsumerbara varor för kapitalet. Partiet eller organisationens roll för Tronti blev därför att bara vara ett taktiskt redskap, ett understödjande till kamperna. Därför hade sociala rörelser, kampvågor och revolter en tendens att kasta av sig sina gamla organisationer och partier, för att skapa nya. Om de gamla inte kunde leverera resultat, förändras eller vara öppna för kampernas krav.

Detta är det besynnerliga med Mario Tronti. Vi hamnar i vår tid, inte i drömmar om en svunnen arbetarrörelse, socialdemokratisk storhetstid eller folkhem. Masspartierna blöder, alla partier har en medlemsflykt. De nya proteströrelserna är partilösa, söker sig forum utanför arbetarrörelsens. Solidariska vårdarbetare, twittrande lärare och strejkande pendeltågsförare hittar sätt att utanför facken och partierna formulera sina krav och diskutera sin arbetssituation. Östeuropeiska gästarbetare i byggbranschen söker sig till alternativa fackföreningar snarare än Byggnads.

Efter den globala pandemin klagar företag över arbetarnas ovilja att komma tillbaka till sina arbetsplatser, om sjunkande arbetsmoral och ökande sjukskrivningar. Fenomenet har fått ett namn, the great resignation. I USA varnas för quiet quitting, hur de unga arbetarna sänkt sin ambitionsnivå, hur de vägrar jobba ihjäl sig och aldrig överpresterar. I Kina kallas det tang ping, att ligga platt på rygg. Massprotesterna, från franska pensionsprotester till förortsrörelser och Black Lives Matter, har nära till upploppen. Snarare än att som på 60-talet uppstå i fabriken och sprida sig till torgen och gatorna, går protestvågorna nu motsatt väg. De börjar på gatan och först därefter kommer strejkerna.

Mario Tronti hjälper oss förstå hur en förändrad arbetsmarknad och produktion också skapar nya subjekt, hur vägrans strategi hittar nya former. Hur nya unga delar av arbetarklassen, migrantarbetare och nyutexaminerade studenter utan framtid har ett annat sätt att förhålla sig till lönearbetet än arbetarrörelsen är van vid. Och det är först när vi förstår dessa former som vi kan börja diskutera organisering. Så besynnerlig är klasskampen.

Publicerad i Dagens ETC

Den pornografiska högern

Den 12 juni somnade den tidigare italienske premiärministern med krokodilleendet, Silvio Berlusconi, in på San Raffaelesjukhuset i Milano. Nekrologerna var redan skrivna. Det här var slutet på en epok i italiensk politik, konstaterade hälften. Andra hälften lyfte att det var med Berlusconi allt började. Att han var en tidig pionjär och banbrytare för den form av auktoritär högerpopulism världen kommit att uppleva de senaste tio åren. Utan Berlusconi ingen Trump.

Italiensk politik har alltid varit turbulent. Men Silvio Berlusconi har funnits där som en konstant. Han var den premiärminister som satt längst vid makten och färgade hela politiken. Det fanns alltid en färsk skandal kring honom. Han var den politiska pajasen, smörsångaren, företagsmagneten med ett eget medieimperium, ekonomiska fifflaren, bunga bunga-orgiernas hallick i slutna maktkretsar, ägaren till fotbollslaget AC Milan och storförlaget Mondadori i ett. I Berlusconi sammanstrålade den formella och informella makten, han personifierade en koncentration av den ekonomiska makten, verkställande makten och ”tredje statsmakten” (media).

Berlusconis laboratorium var tevemediet. Hans nätverk av tevekanaler var tidiga på 80-talet att introducera dokusåpor, importera amerikanska teveserier, brasilianska såpoperor, TV-shops och frågesportsprogram med lättklädda kvinnliga presentatörer. Det var ett innovativt användande av teveformen för att mobilisera, där tittarna kunde ringa in, delta i omröstningar, tävlingar och aktivt dras med. Långt innan internet. All denna kunskap tog Berlusconi med sig in i politiken. Politiska debatter blev underhållning, spektakulära valdueller och skandaler som marknadsföring.

Berlusconi klev ut på den politiska arenan i en period av politisk kris, när efterkrigstidens två stora politiska block båda höll på att falla sönder i korruptionsåtal och de två stora partierna, kristdemokraterna och socialisterna, imploderade. Korruptionsskandalen, som kallades Tangentopoli (Mutstaden), tvingade fram en omfattande reformation av det parlamentariska systemet och ett betydande antal politiker fick lämna sina valda mandat. I det maktvakuumet slog Berlusconis parti Forza Italia (Heja Italien) igenom med en skräll i valet 1994 och fick 60 procent av förstagångsväljarna. Detta var den andra italienska republikens födelse.

Journalisten Antonio Gibelli menar att Berlusconi var den skickligaste att tolka den politiska krisen i början av 90-talet, läsa de antipolitiska strömningarna och fyllde det tomrum som uppstod på den politiska scenen genom sina skrupelfria och innovativa metoder. ”Det var ett slags revolt bland medelklassen /…/ och den byggde på ovilja mot skatter och politik, önskan om en hedonistisk livsstil, irritation över regler.” Berlusconis budskap var ett löfte om att rikedomen och lyckan fanns inom räckhåll för alla, men att staten satte upp hinder. Hans postpolitik var en tillåtelse att vara vulgär, som exemplifierades i ledarens exhibitionism och uppvisande av sitt privatliv. Makten blev pornografisk.

Italienska författarkollektivet Wu Ming beskriver ”burlesquonismen” som en fetischistisk masskult maskerad till evig ungdom, formerad kring ”den nutida kapitalismens centrala imperativ: njut!” och ”gör vad fan du vill”. Förneka sedan alltid alla anklagelser offentligt medan du samtidigt blinkar ironiskt åt dina väljare och håller fingrarna korsade bakom ryggen. ”Inför ett samhälle där solidariteten var på tillbakamarsch var centerhögern inriktat på att prisa egoismen, tolkad på ett positivt sätt (löften om lycka) och på ett negativt (hat gentemot alla som var annorlunda och skydd mot rädslan)”, menar Gibelli. Den populistiska antipolitiska mobiliseringen kombinerades med en hätsk antikommunism, där stämpeln ”kommunism” gavs åt allt politiskt motstånd.

Berlusconis styrka var att kunna ena hela den splittrade högern under samma paraply, från den moderata kristdemokratiska flygeln till den extremaste nyfascistiska. Sociologen Carlo Ruzza menar att populismen blev det enande projektet för Berlusconis allians, det som förband Forza Italia med Lega Nord och postfascistiska MSI/Allianza nazionale. De tre partierna representerade inte bara tre olika former av höger, med förankring i olika delar av civilsamhället och näringslivet. De var också tre olika former av populismer, där synen på eliten och folket skilde sig åt.

För Forza Italia var folket de moderna konsumenterna i ett idealistiskt filantropiskt civilsamhälle ställda mot de korrupta politikerna och den kostsamma välfärdsstaten. Postfascistiska Nationella alliansens (nu Italiens bröder) folk var det de etniskt italienska kärnfamiljerna, ett organiskt civilsamhälle som hotades av globalisering, mångkultur och politiskt korrekthet. För Lega Nord (nu Lega) var folket småföretagarna och entreprenörerna i lokalsamhällena och byarna i Norditalien som hotades av staten, centralstyret i Rom och EU. De tre olika populismerna kunde enbart enas i en yttre representation, genom Berlusconi som person.

Men även vänstern använde Berlusconi för att ena sig. De knöt upp sin oppositionspolitik på att vara mot honom snarare än ett eget politiskt program. Med katastrofal följd, där vänsterpartierna och det gröna partiet åkte ut ur riksdagen 2008 och Demokratiska partiet blev ett centristiskt och teknokratiskt mittenparti. Ironiskt nog blev det en annan form av populism som hotade högerpopulismen: tevekomikern Beppe Grillos antipolitiska populism i Femstjärnerörelsen kom att bli Berlusconis stora utmanare.

Det var inte vänsterprotesterna som fick Berlusconi att stiga bort från makten, utan påtryckningarna från EU i kölvattnet av eurokrisen 2011. Berlusconis regering ersattes av en teknokratisk samlingsregering under ledning av före detta EU-kommissionären Mario Monti, som tillträdde som både premiärminister och finansminister för att genomdriva åtstramningspaket och arbetsmarknadsreformer. Till slut hann rättsprocesserna Berlusconi ägnat så många år att blockera ikapp honom och han förlorade sin parlamentariska immunitet. 2013 förbjöds han enligt antikorruptionslagarna att väljas till offentliga poster under fem år och förlorade sin senatsplats. Men han gjorde en comeback i senaten, om än med ett betydligt svagare Forza Italia 2022 och blev det stödparti som kunde ge Giorgia Melonis Italiens bröder makten.

Berlusconis arv, den berlusconism som överlevde honom, blev att lyckas gifta samman en nyliberal ekonomisk politik och antistatlig populism med en auktoritär konservativ postfascism. Att studera det arvet ger en nyckel till att förstå Tidöregeringens sammansättning och politik idag. Det var i berlusconismen som förlaga de hittade sin lärobok i att skapa den nationalkonservativ hybrid som nu har regeringsmakten.

Publicerad i Dagens ETC juni 2023

Mina många liv

Jag har levt många generationer, varit en del av många generationer. Jag har vägrat bli gammal och stelna, följt kamperna där de briserat och vitaliserats av diskussionerna. Varje ny våg har gett mig nytt liv.

Jag formades som bara barn av kärnkraftsfrågan. Blev miljöaktivist. Ockuperade Hanstaskogen på Järvafältet mot skövling. Blockerade sopstationer mot sopbränning. Kapade flygplan (i papiermache) på Arlanda. Blockerade motorvägar. Det var mitt åttiotal. Min tonårsperiod. Mitt första politiska uppvaknande, min första politiska generation..

Vid skiftet till 90-talet och Östblockets fall reste jag i Östeuropa, till olika miljöläger. Hackade loss en bit av Berlinmuren strax efter dess fall. Den smulades till grus i min backpackryggsäck och fastnade i alla mina kläder. Tog oss in i en Röda armébas med massor med fredsaktivister i Estland under Sovjetunionens fall, under dess sista dagar. Var på avrustningsläger i Linköping och Skottland. Reste genom Serbien under kriget. Köpte Infobokhandlarnas internationella tidskrift Clash. Läste RAF:s sista kommunikéer. Hörde om de rasistiska pogromerna mot flyktingförvar i hela Tyskland. Nationalistiska vindar. Miljörörelsens pacifism rann av mig. Nu gällde det att försvara oss, mot en nyvaknad extremhögers angrepp. Var med när Antifascistisk aktion växte fram. Läste i Clash om triple oppression, det som vi långt senare fick höra akademikerna kallade ”intersektionalitet”. Blockerade toppmöten i Madrid och Amsterdam. Lärde oss att gå i kedjor, göra nedräkningar i demonstrationer och tjurrusningar. Inspirerades av Zapatisternas uppror i Mexiko. Blockerade motorvägsbyggen i hela Europa. Aktiverade mig i Nej till EU-kampanjen. Det var mitt andra politiska uppvaknande, min andra politiska generation.

2000-talet blev mitt tredje politiska uppvaknande, min tredje politiska generation. Syntesen av de två tidigare, lärdomarna från 80-talets öppna lekfulla miljörörelse och 90-talets klandestina militanta autonoma scen sammansmälte. Men nu kom en starkare drog in i bilden: teorin. Inte som dogmer, som en stelnad lära. Tvärtom, det blev jävligt kul att läsa. Vi vände och vred på teorierna, perverterade dem, lät dem inspirera oss till praktiker. För mig var tiden runt millenieskiftet den roligaste tiden hitintills att vara aktiv. Vi läste Antonio Negris Imperiet, Deleuze och Guattaris Tusen plattåer och Marx Kapitalet. Vi bildades Stockholms autonoma marxister, i Jönköping fanns Transformers, i Linköping Dark Forces, i Malmö Autonomt motstånd och Gatuaktionen, i Göteborg Alarm och Autonoma kärnan. Vi tog över Kafe44 och ”italifierade” det: vi ville ha det som ett socialt center, en lokal som intervenerade i politiska kamper. Vi fixade Reclaim the cityfester och drog in stålar till att bygga upp ett mobilt soundsystem, vi slogs mot Rejvkommissionen på festivaler. Våra studiecirklar blev polisanmälda för att vara uppviglande. Anarkisterna rasade över en marxistisk infiltrering av deras rörelse. Men egentligen var vi nog mer anarkistiska i vår praktik än de var. Vi kom med en hel ny verktygslåda med tekniker, praktiker och idéer. Konfrontativt ickevåld och massolydnad med vita overaller, vägblockader med soundsystems, självreduktionskampanjer med plankande, fildelande och hackande. Vi fifflade, maskade, cardade. Decadent action som ideal, lyxkommunism åt alla. Från Malmö kom nya egna militanta undersökningar, ansiktslöst motstånd på arbetsplatser och Vår makt-konferenser. Till våra röda söndagar på 44an kom kidsen från Globalisering underifrån och Syndikalistiska ungdomsförbundet och blev förledda. Ur den häxbrygden växte Piratbyrån, The Pirate Bay och Piratbion, Discobbedienti, Planka.nu, Kvinnopolitiskt forum, Roh-nin bokförlag, satirsajten 44an.com och Asocialstyrelsen fram. Det var oerhört intensiva år, innan och efter Göteborgskravallerna. Allt gick mot en explosion, där vi alla lämnade vårt nav Kafe44 och spreds i tusen projekt för vinden. För min del ville jag ha mer. Mycket mer. Så jag drog till Italien, det hägrande land vi snott så mycket inspiration ifrån. Jag kände mig elektrifierad, mitt i händelsernas centrum. Konstant hög på politik.

Hemma i Sverige igen kom en – för mig – fjärde generation. Nu var vi Allt åt alla. Linje17. Kämpa Malmö. Stadsdelsorganisering. Megafonen, Pantrarna och förortsupplopp. Ungdomshusetkravallerna och ockupationsvågen i hela Sverige. Occupy. Brand fick en hel makeover. Refugees Welcome.

Och så reaktionen. Högerpopulismens våg som svepte över världen från 2015 och framåt. När högergenerationen Alt-right kom blev det en märklig dejavukänsla. Men vänta, vi hade gjort allt de gör. Vi hade memer på 44an.com innan de kallades memer, de blev memkrigare. Vi kapade debatten genom kommunikationsgerilla, de hade trollfabriker. Vi beskrev den sociala fabriken utifrån filmen Matrix, de pratade om att ta det röda pillret. Vi startade The Pirate Bay och levde i irc-chattar, de hade Gab och Discordkanaler. Vi hade Indymedia, de snodde begreppet altmedia. Vi hade Anonymous på 4chan, de har Qanon på 8chan. Vi hade electroclash, de fick fashwave. Så jävla märkligt. Men samtidigt finns en betryggande vetskap. De kan inte skapa något nytt, bara stjäla våra idéer. Vara det Hardt och Negri beskrev som vår mörka spegel. Reaktiva. De är vågbrytare, men kan inte hejda flodvågen. Den reaktionära dammen kommer att sprängas. För varje ny generation är vänster. Som lyckas ta upp stafettpinnen och fortsätta där den tidigare sakta in, omedvetet och ändå med all kunskap i behåll.

Just nu saknar jag generation, är generationslös. Gammal, kanske? Rejält gammal. En räv. Men jag vet att jag kommer bli ung igen. Att det är ett bra puppstadium för att förkovra sig, läsa, bygga infrastruktur. Inför nästa livscykel. För det är bara en tidsfråga innan nästa generation briserar. Och den som är öppen för den, för dess kampanda och problemställningar, kommer bli en del av den generationen – oavsett ålder.

Publicerad i Brand nr 1, 2021, Tema: Generationer.

Negri på barrikaderna

I skuggan av den globala pandemins utbrott våren 2020 dog vänsterpopulismen. Den 8 april ställde Bernie Sanders in sin presidentvalskampanj efter att ha förlorat Demokraternas nominering och slöt upp bakom kandidaten (och sedermera presidenten) Joe Biden. I de amerikanska vänstertidningarna Jacobin och Viewpoint Magazine bröt en debatt ut vart den socialistiska rörelse av valarbetare som jobbat för Sanders nu skulle ta vägen.i Var det nu tid för mer lokal realpolitik i de städer där socialistiska kandidater var starkare – eller behövde rörelsen återvända till gatorna, bli rena sociala rörelser igen? Samtidigt som Sanders kastade in handsken publicerade David Broder, Jacobins europeiska redaktör, en text om relationen mellan italienska kommunistpartiet PCI och den utomparlamentariska vänstern (den så kallade operaismen eller Autonomia-rörelsen kring Antonio Negri och tidiga Mario Tronti) på 60- och 70-talet.ii Broder hade just översatt operaismens klassiska verk, Mario Trontis Operai e Capitale (Workers and Capital) till engelska. Nu använde han det italienska exemplet – och då särskilt Antonio Negris bidrag – som en varning för amerikanska vänstern; det gällde att fortsätta bygga partiet, att verka realpolitiskt och inte lämna den parlamentariska politiken för rörelseprotester à la Occupy Wall Street. Men historien tog en annan vändning; den 25 maj kvävdes den 46 åriga svarta mannen George Floyd till döds i ett polisingripande; Black lives matter gick ut på gatorna och sommaren 2020 – mitt under pandemin – upplevde USA sin största våg av massprotester någonsin. Rörelseautonomin trumfade partibyggandet.

Relationen parti och massrörelse har alltid varit en central stridsfråga i socialismens historia. Det är ingen slump att det var just den italienska teoretiska debatten på 60- och 70-talet som amerikanarna valde att studera 2020: i få andra länder har diskussionen ställts på sin spets, både i faktisk organisering och teoretiskt djup, som Italien under den perioden. Kommunistpartiet PCI var västvärldens största och öppnade upp för ett samarbete med centristisk liberalism, samtidigt som den utomparlamentariska vänstern som var en maktfaktor i fabriker och kvarter gjorde en skarp brytning med partiet. Mitt i den striden stod Antonio Negri. Och han står fortfarande kvar på barrikaderna, 88 år gammal, mitt i de sociala kampernas Italien.

Antonio Negri är från en partisanfamilj i Padova i nordöstra Italien. Redan 26 år gammal blev han 1959 professor i statsvetenskap och byggde om statsvetenskapliga institutionen i Padua steg för steg till ett marxistiskt centrum för hela Italien. Han tog med sig sina studenter och doktorander från universitetet i Padova och åkte till närliggande industrizonen Porto Marghera, vid Venedig. Där höll han studiecirklar i Kapitalet för industriarbetarna i petrokemisektorn. Negri tillhörde de vänsterakademiker från socialistpartiet och kommunistpartiet som såg fackföreningens kris och medlemstapp i början av 60-talet och gick ut till fabrikerna för att undersöka arbetarklassens nya sammansättning. Organ för dessa undersökningar var tidskriften Quaderni Rossi (Röda häften). I Quaderni Rossi och den mer interventionistiska utbrytningen Classe Operaia – som startades av Negri och Tronti – utvecklades en nyläsning av Marx Kapitalet, men även förarbetet Grundrisse fick sin italienska översättning i dessa tidskrifter. Denna kätterska marxläsning, i Italien kallad operaism (arbetarism) vände upp och ner på både Marx och Lenin. Negri och Tronti utgick från arbetarklassens perspektiv, inte kapitalets, i sin läsning. De utgick från både det spontana, dolda och organiserade öppna arbetarmotståndet mot kapitalets disciplinering, planering och styrning, hur kamperna för en arbetarautonomi undan fabriksdisciplinen föregick kapitalets omorganiseringar av produktionen – och på så sätt hegelianskt fungerade som en motor i arbete-kapitalrelationen. Precis som kapitalismen bara kunde förstås genom att kliva in i produktionens dolda verkstad, med operaisternas ord ur ”arbetarklassens synvinkel”iii så kunde samhället bara förstås utifrån produktionen och staten utifrån samhället. Operaisterna bröt med PCI:s syn på kapitalet som irrationellt och planeringen som ett socialistiskt kännetecken, utan betraktade istället kapitalet inte bara på enskild nivå utan även utifrån totalkapitalet, hur kapitalets planering och kommando i produktionen motsvarades av en planering och kommando av samhället och staten på sin samlade nivå. Samhället kom att reellt underordnas under kapitalet. Denna slutsats ledde operaisterna att även börja söka kamper utanför fabriken, ute i samhället – hos studenterna, hemmafruarna och migranterna – och hur deras intressen skulle gå att förbinda med arbetarnas kamp för autonomi.

Här skildes Mario Tronti och Antonio Negris vägar. Tronti såg att det var bara genom partiet som detta sammanbindande av arbetarklassens olika delar i samhället kunde ske. Efter 1967 återvände Tronti och kretsen kring honom in i PCI och kom att förnya partiets teoretiska arbete. Mario Tronti är fortfarande aktiv i PCI:s arvtagare, centerreformistpartiet Partito Democratico. Antonio Negri och hans nätverk av arbetarmilitanter däremot fortsatte arbetet med att hitta nya organisationsstrukturer för klassammansättningen, som stärkte klassens autonomi och självständiga organisering – utanför fackföreningar och partier. Negri kom att vidarutveckla den tidiga Trontis operaistiska teorier mot parti-Trontis, klassrörelsens autonomi ställd mot det politiskas autonomi.

Operaisterna vände inte bara på Marx i sin läsning (Trontis så kallade ”kopernikanska revolution”iv av Marx), utan även Lenin. Där klassisk leninism såg arbetarklassens kamper som spontanta och taktiskt nödvändiga men strategiskt otillräckliga, utan krävde en styrning av ett avantgardeparti med planen och strategin – en återspegling av kapitalisternas organisering inom fabriken – vände operaisterna på analysen. Det var motsättningen arbete-kapital, arbetarklassens undandragande från kapitalets exploatering och kontroll, som var den strategiska dimensionen. Organisationens uppgift var kompletterande, att genom taktiska reformer och krav understödja denna autonoma rörelse. Operaismen slog därigenom inte över i en anarkism, ett totalt förkastande av reformism eller partiorganisering, utan vände bara på dynamiken parti och rörelse: rörelsen var primär, partiet (”av en ny sort”v) enbart understödjande. Men vad innebar det rent konkret? Operaisterna organiserade träffar utanför fabrikernas grindar, öppna stormöten, där alla arbetare oavsett avdelning kunde mötas, cirkulera erfarenheter mellan olika kamper inom fabriken och formulera gemensamma krav som övervann splittringen inom fabriken: det vanligaste kravet var lika lön oavsett jobb inom produktionen. Från de stormötena kunde arbetarna även ta upp krav utanför fabriken, bilda kommittéer för att få ner boendekostnader, motverka vräkningar, reducera resekostnaderna och elräkningar.

Så exploderade 1968. Studenterna ockuperade universiteten och gick ut i massdemonstrationer på gatorna. Studentpolitiseringen gick däremot inte främst åt ett maoistiskt håll, som i andra delar av Västeuropa. Utan studenterna läste istället Mario Trontis Operai e Capitale och sökte upp honom. Han vände dem ointresserat ryggen, men istället fann studenterna operaisterna kring Negri med sina nätverk av fabriksmilitanter och arbetarstormöten. Så flöt gnistan från studentrevolten in i avtalsrörelsen 1969 – ”Den heta hösten”vi – studenter reste från hela Italien till de stora bilfabrikerna i Turin för att bistå vid fabriksgrindarna och stormötena. Ur den heta hösten föddes organisationerna Potere Operaio (Arbetarmakt, där Negri och hans operaister medverkade) och Lotta Continua (Kampen fortsätter). Statsvetenskapliga institutionen fungerade som en nav i den teoretiska utvecklingen: Negris krets höll internationella seminarier som samlade marxistiska teoretiker från hela väst, seminarierna gavs sedan ut i bokform på det stora förlaget Feltrinelli.

Nu började PCI och arbetarautonomins resa åt skilda håll. På sjuttiotalet pågick förhandlingarna mellan PCI och kristdemokraterna om ett gemensamt reformpaket, som kom att kallas den historiska kompromissen. PCI hade i efterkrigstiden varit det alltid näst största partiet inom italiensk politik, med stora regionala framgångar men utan politisk makt på riksplanet. Med förhandlingarna med kristdemokraterna behövde PCI kapa banden till och tygla arbetarmilitansen, att kunna garantera arbetsfred från arbetarrörelsen. Det blev på Trontis bord att bemöta arbetarautonomin teoretiskt. Samtidigt började den utomparlamentariska 68-rörelsen, som bildat marxistleninistiska partier att lösas upp och gå upp i rörelsen för arbetarautonomi. Potere Operaio gick upp i rörelsen av arbetarautonomi, Autonomia Operaia. 1973 ockuperades FIAT i Turin. Mängder av kommittéer för ”självreduktioner”vii av hyror och priser, av elräkningar, kollektivtrafikavgifter och matpriser, bildades i förorter över hela Italien – i konflikt med PCI och fackföreningsrörelsens försök att skapa lugn. Dario Fo beskrev rörelsen i sin pjäs Vi betalar inte, vi betalar inte!viii Autonomia spred sig från fabrikerna och universiteten till förorten. Husockupationer kom att bli en vanlig protestform. form, Bbåde för att skapa billigt boende men också för att upprätta möteslokaler, (så kallade ”sociala center”,) i kvarteren för traktens boende, ungdomar och arbetare. Till skillnad från operaisternas tidigare nätverk och organisationer, som fortfarande burit på ett leninistiskt arv av centralisering, var Autonomia spretigt, homogent och uppbyggt av mängder parallella initiativ och projekt utan central ledning. Negri satt med i redaktionen för Milanotidskriften Rosso, som var en av de viktigare organen bland många. Ju närmare makten PCI kom, desto militantare blev Autonomia – med konfrontationer med både PCI:s demonstrationsvakter och polisen. Ett av de starkaste fästena blev universitetetsstaden Padova och fabriksstaden Porto Marghera, där Negris studenter hade organisationen Collettivi Politici Veneti per il Potere Operaio (De politiska kollektiven från Veneto för arbetarmakt). I sitt försök att upprätta en ”territoriell motmakt” genomförde kollektiven militanta kampanjer mot företag som anställde svartarbete, polisstationer och militärförläggningar, kollektiva butiksplundringar, attacker mot ”reaktionära” professorer, sabotage inne i fabrikerna och blockader av vägar. I koordinerade ”brandnätter” angreps måltavlor i hela regionen med molotov coctails. Autonomias militans skiljde sig från Röda brigadernas, som växte fram vid samma tid. Röda brigaderna var en centraliserad och militär struktur, medan Autonomia byggde på massmilitans och ”massillegalitet”. Den 5 april 1979 greps stora delar av Autonomias drivande skikt i Padova, däribland Antonio Negri och hela statsvetenskapliga institutionen, och åtalades för uppror mot staten. Följande månaderna skedde motsvarande gripanden i de andra italienska städerna. Autonomia klämdes sönder mellan statsrepressionen, PCI:s kampanjer mot dem och Röda brigadernas upptrappade terrorism.

Men Antonio Negris historia slutar inte här, snarare började ett nytt kapitel i fängelset. Redan innan fängslandet hade han börjat undervisa om Marx Grundrisse på École normale supérieure i Paris, på Luis Althussers inbjudan. Där fick han kontakt med den franska intellektuella miljön kring Gilles Deleuze, Felix Guattari och Michel Foucault. Negris autonoma marxism började korsbefruktas med fransk poststrukturalism. På I fängelset läste han 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, vars teorier kring immanens och multituden som subjekt (istället för Hobbes folket) kom att starkt påverka Negris kommande verk. Negris sena sjuttiotalsskrifter följde Autonomiarörelsens utveckling enligt en linje han redan påbörjat med operaisterna: hur kapitalets underordning och planering av samhället skapade ett nytt arbetarsubjekt; från fabrikernas massarbetare (operaio di massa) till den samhälleligt organiserade produktionens samhälleliga arbetare (operaio sociale). Den samhälleliga arbetarens sammansättning var heterogen, pluralistisk och bar på en inre mångfald – med Spinozas begrepp en multitud – till skillnad från den mer homogena massarbetaren. Den samhälleliga produktionen, hur totalkapitalet gjorde hela samhällsterrängen produktiv, var med Foucaults begrepp en biopolitisk produktion, livet gjordes produktivt.

Fängslandet av Negri mötte inte bara kritik i Italien och Frankrike, utan även Amnesty engagerade sig i fallet. Kampanjen för att frige Negri lyckades 1983 få honom invald i parlamentets deputerandekammare. Innan Negris parlamentariska immunitet drogs in flydde han till Frankrike, där Mitterand gett de italienska vänsteraktivisterna asyl. Felix Guattari var personligt engagerad i att ta emot flyktingarna och kom under 80-talet att utveckla ett nära samarbete med Negri. Till den italienska exilmiljön i Paris anslöt sig 1990 den amerikanska litteraturvetaren Michael Hardt, för att skriva på sin doktorsavhandling om Deleuzes och Negris teorier. Hardt och Negri inledde ett produktivt samarbete och ägnade 90-talet att försöka beskriva den nya världsordning som framträdde efter realsocialismen och Sovjetunionens sammanbrott och USA:s förändrade roll under det första Gulfkriget. Samarbetet med Hardt öppnade upp den anglosaxiska världen för Negris teorier. 2000 utkom deras gemensamma bok Imperiet (Empire), som de skrev tillsammans i mitten av 90-talet. Imperiet blev en internationell succé och sammanföll med den så kallade globaliseringsrörelsen, toppmötesprotesterna mot de internationella frihandelsinstitutionerna. I Imperiet använder sig Negri och Hardt av den grekisk-romerska historikern Polybios (verksam runt 150 talet f.Kr.öre Kristus)) som beskrev Romarrikets blandkonstitution och maktdelning. Polybios konstitutionella teorier, som influerade den amerikanska konstitutionen, kunde enligt Hardt och Negri användas för att förstå hur maktdelningen mellan de internationella finansinstitutionerna, trilaterala överenskommelser, Förenta nationerna, transnationella företag och globala NGO:s förändrade både USA:s hegemoniska position, geopolitiken i stort och den nationella suveränitetens roll. In i denna beskrivning skildrar Hardt och Negri sedan en beskrivning av produktionens förändring i Imperiet, om det immateriella arbetets mer centrala funktion och hur detta arbete skiljer sig från manifakturarbete genom att dels vara samhälleligt i högre grad, verkar biopolitiskt över livet, och dels hur arbetarna inte är separerade från produktionsmedlen (som för det immateriella arbetet är deras egna kroppar, affekter och känslor, kunskap, språk). Här vidarutvecklasvidareutvecklades Negris tidigare teori om den samhälleliga arbetaren; mot iImperiet ställer de multituden, som beteckning på den nya globala klassammansättningen. Imperiet följdes upp av böckerna Multituden, som beskrev krigets förändrade roll i imperiet och antikrigsrörelserna mot Irakkrigets betydelse, samt och Common Wealth, som lyfte fram allmänningarna (digitala och materiellas) funktion för den biopolitiska produktionen och vilka rörelser som verkade idag för att motverka kapitalets inhägnandeninhägnaden och extrahering av de bruksvärden som allmänningarna skapade.

1998 återvände Negri återvände till Italien 1998, i ett försök att få tillstånd en amnesti för de Autonomia-aktivister som fortfarande satt fängslade. Han avtjänade de följande åren den kvarvarande tiden av sitt straff. Italien hade förändrats medan han var borta. 1990 föll det politiska systemet samman i korruptionsskandaler, vilket tvingade de politiska partierna om ombildas – PCI transformerades till Demokratiska partiet i en sammanslagning med delar av Kristdemokraternas centristflygel – och nya partier uppstod; Berlusconis Forza Italia och Lega Nord växte fram.ix Men även Autonomiarörelsen återuppstod i ny tappning, kring nya generationer av hundratals sociala center och basfack. Negri återknöt till denna rörelse genom tidningen Posse och därefter ett nätverk av vänsterradikala doktorander, Euronomade. Euronomade har sommarkonferenser och en aktiv nättidning, där Negri spelat en betydande roll i att skola upp en ny generation rörelseintellektuella. Han är däremot förbjuden att åter undervisa på italienska universitet. Som 88 åring är han fortfarande aktiv i både den franska och italienska vänstern, alltid i närheten av där aktivisterna är. Hans memoarer, Historien om en kommunist (Storia di un comunista) har hitintills utkommit med tre delar. Negris teori har under hans 60-åriga bana inom vänstern hållit en stringent och klar linje, hans metod har alltid utgått från att börja med en analys av produktionen och dess motsättningar, för att därifrån lyfta fram vilka nya subjekt och ny form av antagonism detta framburit, vilka former av infångande och kommando det bemöts av från kapitalet och hur det förändrat statsformen.

2020 återvände Negri och Hardt återvände 2020 till Imperietteorin, i en artikel i New Left Review, för att diskutera vad som skett under de följande åren med imperiet och multituden sedan boken publicerades.x En fjärde del i bokserien kom 2017, boken Samling (Assembly). Om de tidigare böckerna följt och uppdaterat operaismens marxistiska analys av produktionen och det kollektiva kapitalets planering och kommando så tog bygger Samling och byggde vidare på operaismens vända leninistiska organisationsteori: vad kräver vår tid för form av rörelseinstitutioner och organisationsbyggen när den gamla vänsterpartierna befinner sig i kris?. Boken tar sin utgångspunkt i Black Lives Matter och frågar sig varför dagens proteströrelser saknar ledare. Hur kan de nya proteströrelserna undvika att bli kortvariga dagsländor och istället hitta former som stärker deras makt och skapar kontinuitet, utan att återskapa den tidigare vänsterns förstelnade partiform? Samma brinnande fråga som återaktualiserades våren 2020 och fick Jacobins David Broder efter Sanders förlust att höja ett varnande finger för att åter lystra till de ”italienska” lockropen om rörelseprotesternas autonomi.xi För att månaden efter ställas inför en ny autonom protestvåg som svepte genom USA och satte stopp för Trumps återval.


/ Mathias Wåg


Publicerat i Arbetarhistoria nr 177-178 (1-2), 2021

Bibliografi i urval:

På svenska:

Michael Hardt och Antonio Negri, Imperiet, Glänta produktion 2003.

Michael Hardt och Antonio Negri, Multituden, Tankekraft 2007.

Antonio Negri, Porslinsfabriken, Tankekraft 2008.

Michael Hardt och Antonio Negri, Förklaring, Tankekraft 2013.

Michael Hardt och Antonio Negri, Samling, Tankekraft 2019.

På engelska

Félix Guattari och Antonio Negri, Communists like us, Semiotext(e) 1990.

Antonio Negri, The Savage Anomaly: The Power of Spinoza’s Metaphysics and Politics, University of Minnesota Press, 1991.

Antonio Negri, Marx Beyond Marx: Lessons on the Grundrisse, New York: Autonomedia, 1991.

Antonio Negri, Books for Burning: Between Civil War and Democracy in 1970s Italy, Verso, 2005.

Michael Hardt och Antonio Negri, Commonwealth, Belknap Press of Harvard University Press, 2009.

Antonio Negri, Factory of Strategy: Thirty-Three Lessons on Lenin, Columbia University Press, 2015.

Om Antonio Negri
Timothy S Murphy, Antonio Negri – Modernity and Multitude, Polity Press 2012.

Om operaismen

Steve Wright, Storming Heaven – Class Composition and Struggle in Italian Autonomist Marxism, Pluto Press 2002.

Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019
Nanni Balestrini och Primo Moroni (red), The Golden Horde – Revolutionary Italy, 1960–1977, The university of Chicago Press Books. Utkommer maj 2021.

iSom exempel på tre positioner i den debatten, se Paul Heideman, Mass Politics, Not Movementism, Is the Future of the Left, https://jacobinmag.com/2020/04/bernie-sanders-democratic-socialism-mass-politics-left, Anton Jäger, We Bet the House on Left Populism — and Lost, https://www.jacobinmag.com/2019/11/we-bet-the-house-on-left-populism-and-lost och Salar Mohandesi, Party As Articulator, https://viewpointmag.com/2020/09/04/party-as-articulator

iiDavid Broder, The autumn and fall of italian workerism. Publicerad 24 mars, 2020. https://catalyst-journal.com/the-autumn-and-fall-of-italian-workerism

iiiSe Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019, kaptilet Factory and society, samt Steve Wright, Storming Heaven, Pluto Press 2002, sid 37f.

ivTrontis kopernikanska revolution syftar på det paradigmskifte hans vändning på dynamiken kapital-arbetare, till att se arbetarklassen som historiens motor, innebar. Se Steve Wright, Storming heaven, sid 63f. Finns på https://libcom.org/library/storming-heaven-class-composition-struggle-italian-autonomist-marxism-steve-wright Texten Lenin i England, där Tronti presenterar vändningen, finns också publicerad i Brand, 2, 2017, tema Social strejk.

v”Parti av en ny typ” är ett begrepp som tillskrivs Lenin inom den marxistleninistiska traditionen och anspelar på konstruerandet av bolsjevikpartiet som en helt ny typ, varken baserad på aristokratins partier eller den andra internationalens socialdemokratiska partimodell. Inom den operaistiska traditionen användes begreppet av Tronti och Negri för att snarare än att ta Lenins partiform som oföränderlig gällde det att tillämpa leninismen som metod att identifiera en passande partiform i arbetarklassens nya sammansättning; det nya partiets organisatoriska form behövde förändras med klassammansättningens förändring. Se Trontis Lenin i England i Brand 2, 2017 och Antonio Negris Factory of strategy.

viDen heta hösten anspelar på vågen av vilda strejker och avtalskamper hösten 1969. Se Steve Wright, Stormning heaven, Pluto press 2002, sid 119ff samt Nanni Balestrini, Revolten i Torino, Rabén & Sjögren 1972. Finns digitalt på https://www.riff-raff.se/lasvart/torino.html

viiSjälvreduktioner (autoriduzione) syftar på betalandet av ett moraliskt eller politiskt pris för en vara, inte ett marknadspris. Historiskt har det varit brödrevolternas traditionella kampform, en kamp om att sänka priset till det köparna såg som en ”rimlig” och moralisk nivå. Se Autoreduction movements in Turin, 1974, publicerad i tidskriften Italy: Autonomia – Post Political Politics, semiotext(e), Intervention Series #1, 1980. Finns upplagd på nätet: https://libcom.org/history/autoreduction-movements-turin-1974. Samt E P Thompson, De engelska massornas moraliska ekonomi, publicerad i Brand, nr 3, 2013, Tema Upploppsfaran.

viiiDario Fo:s Vi betalar inte, vi betalar inte! sattes upp på Pistolteatern 1976 och blev Fo:s stora genombrott i Sverige. 1997 fick Dario Fo Nobelpriset i litteratur.

ixFör en överblick över Italiens samtidshistoria, se Eskil Fagerström, Italiens moderna historia, Historiska media 2020.

xMichael Hardt & Antonio Negri, Empire, Twenty Years On, New Left Review, nummer 120, 2019. Finns online på: https://newleftreview.org/issues/ii120/articles/empire-twenty-years-on

xiSe David Broders artikel ovan.

Tronti mot Tronti – Politikens autonomi

”Revolutionen är inte en handling där man tar makten, utan processen där man styr makten. Först som reformister, revolutionärer blir man först därefter” (Tronti).

Det är femtio år sedan Mario Trontis klassiker Operai e capitale, Arbetare och kapital, släpptes i Italien. Boken var den första som försökte systematisera och ge en samlad kodifierad beskrivning av den så kallade operaismens nyläsning av Marx. Trontis styrka är att presentera en samlad berättelse, ge ett mobiliserande narrativ, för en ny våg av arbetarkamp i och utanför fabrikerna. De operistiska fabriksundersökningarna av klassammansättningarna gavs av Tronti en övergripande teori. Där den nya vänstern vände sig till kritisk teori och ideologikritik, sökte putsa av dogmatisk marxism-leninism eller lyfte fram en maoistiskt betraktad antikolonial antiimperialism bildade operaismen en kättersk och frihetlig marxisttradition, som återvände till produktionens dolda verkstad för att analysera samhället utifrån klassens position i produktionen. Boken kom därför att bilda skola för en helt ny generation militanter, som gjorde sin politiska debut under studentprotesterna 1968 – och som sedan stod framför fabriksgrindarna under den heta hösten av arbetarkamp 1969.

Men medan operaismen och Operai e capitale fick sitt stora genomslag hade Tronti redan återvänt in i italienska kommunistpartiet, desillusionerad över den autonoma arbetarkampens potential. Mot teorierna i Operai e capitale om arbetarautonomi utarbetade han i sextiotalets slut och sjuttiotalets början teorin om politikens autonomi. I nyutgåvan av Operai e capitale utvecklade han detta koncept i sitt nyskrivna postskript, genom en undersökning av socialdemokratin och USA:s new deal på 30-talet.

Operaismen delades därigenom i en vänstergren (Antonio Negri, Sergio Bologna, Romano Alquatti) som fortsatte verka autonomt från partivänstern och en högergren, där flera ledande teoretiker (Massimo Cacciari, Alberto Asor-Rosa) följde Tronti in i PCI. Både vänster- och högeroperaismen har sina ideologiska rötter i Operai e capitale. Det kan därför vara intressant att följa vilka inslag i teorin som utvecklades åt vilket håll, vilka interna motsättningar Operai e capitale bar på.

II.

Trontis texter i Quaderni Rossi skrevs mitt i stundens hetta, i den nya vågen av arbetarprotester med en kulmen 1962. Hans ledartexter från Classe Operaia 1964, började redan spegla de vilda arbetarkampernas förlust och återflöde in i partivänstern. Problematiken i texterna nu handlar mer om hur arbetarklassen ska kunna återta partiet (”partiet i fabriken”) och blockera dess utveckling mot socialdemokrati – med särskild strategisk vikt given åt PCI:s tredje fabrikskonferens hållen 1965. Tredje avdelningen i Operai e capitale, ”Le prime tesi” (de första teserna), skrevs som en utvärderande reflektion, efter en kampvåg. Parallellt gav Tronti och Cacciari ut tidningen Contropiano (Motplan) där de började göra en revision av sina operaistiska teser. Tidskriften inriktades på att förstå kapitalets politiska sammansättning; formerna för staten, den borgerliga makten, överbyggnaden och olika formerna för mediering. Trontis tes redan innan 1968-69 var att arbetarklassen hade besegrats i fabrikerna. Det var på den politiska nivån som klassen fortfarande hade en chans att påföra de enskilda kapitalen en politisk kompromiss.

Från att ha sett staten som totalkapitalets planering började kretsen kring Contropiano se hur den politiska sammansättningen innehade en relativ autonomi, en politikens autonomi. PCI blev därigenom intressant igen. Motsättningen flyttades från ”inom och mot kapitalet” till ett inom politiken/staten mot kapitalet.
Politikens autonomi lyftes av Tronti som ”klasskampens fortsättning med andra medel”. Det handlade om en ”politisk beväpning” av arbetarklassen genom att ta fiendens poster.

Tronti och Contropianokretsen försökte se paralleller mellan 30-talet och 70-talet, som perioder av politikens uppkomst efter en kris- och kampperiod. Med den stora krisen 1929 (och ryska revolutionen färskt i minnet) öppnades dörren för en ny politisk omstrukturering genom statens ordningsskapande. Roosevelt och Keynes lyckades politiskt intervenera i krisen för att återskapa ordningen, politiken blev en utväg ur krisen. Arbetarkamperna infogades genom New deal (och här, genom Saltsjöbadenavtalet) i en ny samhällskompromiss där arbetarkamperna förbands till kapitalets utveckling och lönekamperna knöts till produktionsökningen. Det krävdes en ny stat, välfärdsstaten, för att inkludera massarbetarna – ”man kan inte införa nya massor i en gammal stat”. Detta skapade en oerhört hållbar och varaktig kapitalistisk stat.

Tronti såg fordismens kris genom 60-talets arbetarkamper åter öppnade upp möjligheten för politikens återkomst. Kapitalismen hade upphört att vara en progressiv kraft och tappat sin förmåga att integrera arbetarklassen genom löneökning och konsumtionsökning, den fordistiska kompromissen. Istället försökte den strategiskt använda staten för att omstrukturera arbetarklassen – en föraning om Thatcher och Reagans politik. Det Tronti frågade sig var hur arbetarklassen kunde använda denna ökade politikens autonomi för att intervenera mot kapitalet på statens nivå och vrida staten till sina intressen. Matteo Mandarini menar att Trontis politikens autonomi inte ska ses som en marxistisk teori om staten, utan som en teori om en möjlig politisk praktik för arbetarrörelsen.

III.

Operaisten Raffaele Sbardella riktar i texten ”La NEP di Classe Operaia” (engelsk översättning i Viewpoint magazine) en kritik mot Trontis nya inriktning och spårade dem till brister i Operai e capitale.

Han menade att Tronti gjorde sig skyldig till en ”idealisering av proletär subjektivitet”, ett överbetonande av de subjektiva möjligheterna för arbetarklassen att agera i kapitalismen, speciellt i nedgångsperioder. Trontis klassyn blev därigenom en idealism, som bar mer likheter med Gentile än Marx, menade Sbardella.

I perioder av ökad klasskamp stödde Tronti arbetarklassens självaktivitet mot kapitalet och såg en revolutionär potential i en vägrandets strategi, de spontana och vilda vardagskampformer klasskampen tog. Men det blev problematiskt, menade Sbardella, när arbetarklassens spontana beteenden i nedgångsperioder och kampernas ebb lästes på samma sätt, som en offensiv spontan strategi framåt. Tronti betonade handlingen som som subjekt, oavsett om handlingen kom ur ett kollektiva medvetandet eller var ett passivt resultat av en atomiserad objektivism. Istället för att se arbetarnas återvändande till PCI efter strejkvågen 1962 som ett tecken på en svaghet och problematisk, försökte operaisterna kring Tronti se det som en ny smart strategi att återta partiet för att blockera socialdemokratifieringen inifrån partierna. Sbardella menade att det var en idealisering av den proletära subjektiviteten som alltid revolutionär – och detta fick Tronti att hylla arbetarnas delegering av makt till partiet. När arbetarkollektiviteten i strejkvågen splittrades skulle de ges en ny yttre enhet genom parti och representation.

Därigenom började Tronti betrakta inte bara klassen, utan även dess politiska representation, som autonom: där föddes tankarna om politikens autonomi. Trontis texter i Classe Operaia svängde från att förespråka ett ”parti av en ny typ” till att ”blockera PCI:s sossifiering” och en uppmaning att föra klasskampen inom PCI. Därigenom misslyckades operaisterna ta fram en fungerande analys av nedgångsperioder och hur dessa ofta resulterade i en dålig politik på grund av den rent objektiva situationen. Arbetarkamperna i fabrikerna blev en styrka och frånvaron av arbetarkamper i fabrikerna blev – även de – en styrka. Detta okritiska förhållningssätt till de omedelbara spontana aktiviteterna ledde till ett okritiskt accepterande av den politiska medieringen som ett uttryck för proletär subjektivitet. Här fick den leninistiska partisynen ett övertag: partiet gavs prioritet som den plats där klassens subjektivitet fanns förkroppsligad – inte som en separering och alienering av klassmakten, menade Sbardella. Trontis perspektiv i Lenin i England på behovet av ”det taktiska partiet” av ny typ bar redan på fröet till politikens autonomi, menade Sbardella. Operaismen bar därigenom på en paradox; att arbetarna kunde själva föra sin kamp autonomt men samtidigt i behov av ett taktiskt parti. Trontis idealistiska syn på arbetaranvändningen av fackföreningarna och PCI förskjöts så från ett massavantgardets parti till avantgardets återinträde i partiet, för att expropriera partiet. Därigenom hade det återigen skett ett separerande av parti och klass.

IV.

Cristina Corradi ser en liknande utveckling i Trontis tänkande mot idealism som den Sbardella kritiserar. Snarare än en nymarxism rör sig Trontis och Cacciaris högeroperistiska teorier mot en arbetarklassfilosofi i gränslandet mellan Nietzsche och Heidegger. Dessa kommer till uttryck i deras negativa dialektik, vars syfte var att slå sönder medieringar och synteser och uppvärdera antidialektiska och irrationell strömningar, menar Corradi. Marxismen övergår från ekonomikritik till bara en fråga om vilja och organiserad kraft. Teorierna om politikens autonomi hos Tronti och Cacciari i PCI har därigenom lämnat marxismen och förebådar den neorationalistiska, antimetafysiska och nihilistiska ”svaga filosofi” som sedan får fäste i Italien på 80-talet.

Politikens autonomi som vilja till makt, menar Corradi, är rotad i operaismens grundströmningar, att arbetarkampen driver historien framåt, inte kapitalismens utveckling. Det är den politiska handlingens och mytens primat. Från Weber och Carl Schmitt hämtar Tronti synen på den politiska kampen som en konfrontation mellan värden/identiteter, snarare än en marxistisk föreställning om klasskamp baserad på sociala motsättningar, menar Corradi.

Matteo Mandarini delar in Trontis skrivande i tre perioder: i hans operaistiska texter, i texterna om politikens autonomi (och klasskampens nedgång) och i en tredje teologisk fas inriktad på politikens nedgång. Tronti kom efter 70-talet att revidera även sina teser om politikens autonomi. Han kom 1989 att beskriva hur politikens autonomi snarare kom att fungera som redskap för en finansiell nysammansättning under en konservativ modernisering, snarare än som ett redskap för arbetarklassen. Tronti fann vid makten att politikens autonomi motsvarande inte arbetarklassens behov. I sitt brev till Operei e capitaleseminariet den 11 juni i Paris i år beskriver Tronti hur arbetarklassen och överklassen, som befunnit sig i en dialektisk relation till varandra, båda försattes i kris av denna nysammansättning. Egenföretagaren bär på båda dessa identiteter i samma person, menar Tronti. Vi har gått från massarbetarnas hegemoni till att massborgarna blivit en dominerande borgerlig mentalitet. Relationen mellan klasserna ser nu helt annorlunda ut och antagonismen försvagats – den går inte på samma sätt idag att se som en motsättning mellan variabelt kapital och arbetskraft. Vi har rört oss bortom Marx. Politiken har blivit att välja mellan olika borgerliga alternativ.

Tronti tar det ett steg längre och ser att lärdomen från operaismen är dess modernitetskritik. Det moderna projektet har misslyckats och brutit samman. Socialismen är inräknad i moderniteten och partiformen tätt förbunden med moderniteten som projekt. Det mänskliga framåtskridandet mot det bättre har som ideologi gått in i väggen – vi befinner oss nu i dess öken. Vår uppgift idag, menar Tronti, för att fortsätta det operaistiska projektet, innebär att lägga all kraft på att accelerera modernitetens kris. Alla de projekt som inte påskyndar denna kris bör vi omedelbart överge.

”Är dessa teser sanna? Är de inte sanna? Det intresserar mig inte. Jag söker inte en sann objektiv god historia för de ickeorganiskt intellektuella. Jag söker en politisk idékraft som jag kan använda för att skapa en konfliktfront som når rötterna av den faktiska samhälleliga skiktningen.” (Tronti 2016, om Operai e Capitale)

Tronti III: Anarkins organisation mot kapitalets planering

Tänk dig att du ska bygga en mur. Du anlitar fem murare att hjälpa dig. Varje person går och hämtar tegelstenar som de sedan bär bort och murar fast. De måste ofta stanna och gå igenom med de andra murarna var de tänker lägga sina stenar, diskutera igenom gemensamt. För att effektivisera arbetet sätter du en murare att enbart mura och fyra hantlangare att i en kedja skicka fram tegelstenarna. Du har nu organiserat om arbetssättet, muren växer fram mycket snabbare. Men du betalar ut samma lön till arbetarna som innan. Kanske kan du till och med dra in lite på lön, de arbetare som i kedja langar fram stenarna till muraren behöver ju faktiskt inte hans arbetskunskap. Det räcker med några utbytbara hantlangare, som du kan plocka in vid behov. En arbetsdelning har införts, arbetskraften har blivit samverkad. Som produktivkraft är den nu kombinationen av arbetarna – både okvalificerade och kvalificerade: vi kan kalla det den kollektiva arbetaren, en samlad totalarbetare. Arbetsprocessen har omvandlats för att höja effektiviteten och värdeförmeringen. Men nu kräver den att arbetet leds, någon måste ha en plan hur det ska utföras och ge order. Arbetarna har också fått olika intressen: muraren är svårare att byta ut än hantlangarna. De avlönas olika. Har olika mycket att säga till om. Hantlangarna lägger inte ner sin själ i jobbet. De försöker till och med dra ner på tempot. Arbetsstyrkan har skiktats. Den har fått en ny sammansättning. Men för arbetsgivaren är den samverkade arbetskraften, totalarbetaren, mer produktiv än enskilda arbetare som jobbar parallellt. Arbetaren säljer sin arbetskraft individuellt. Men arbetsköparen köper en kollektiv arbetskraft, men betalar fortfarande ut individuella löner.

Denna lilla scen innehåller de centrala beståndsdelarna för att förstå operaismen. Hur den individuella arbetaren blir den kollektiva arbetaren i produktionen, dess olydnad måste övervinnas genom kapitalistens plan och arbetsorganisering (kommando), genom att organisera den kollektiva arbetskraften i den effektivaste socialt sammansatta formen. Där fackföreningsrörelsen traditionellt sett riktat sig till den skolade muraren snarare än hantlangarna, gör operaisterna tvärtom. De satte fokus på de ickekvalificerade arbetarna i langningskedjan/löpande bandet.

Från denna scen i fabriken panorerade sedan operaisterna ut och såg hur motsvarande organisering skedde på en samhällelig nivå, när den kollektiva kapitalisten behövde organisera / planera hela samhället utifrån fabriksproduktionens nivå. Nu händer något. Den samhälleliga fabriken träder fram.

Fabriken och samhället (Quaderni Rossi nr 2, 1962) är tillsammans med texten Kapitalets plan/Det samhälleliga kapitalet (Quaderni Rossi nr 3, 1962) de två texter där Mario Tronti gör en närläsning av Marx och tillsammans med Raniero Panzieris två texter om kapitalets plan och kapitalets användning av maskineri de texter som utgör den viktigaste marxistiska grunden för operaismen. Det är därför värt att lägga lite tid på att närläsa dessa två texter, trots att de kräver en viss förförståelse och Marxläsning för att traggla sig igenom.

Fabriken och samhället baseras främst på 3-5:e avdelningen i Kapitalets första band. I dem går Marx in i ”produktionens dolda verkstad” för att analysera arbetet och värdeskapandet i produktionsprocessen. I den här texten blir det tydligare varför Tronti betonar skillnaden på arbetarperspektiv och borgerlig ideologi.

Produktionsprocessen
Precis som med varuformens dubbelnatur visar Marx att den kapitalistiska produktionsprocessen har två sidor. Den ena är arbetsprocessen, den andra den värdeskapande processen (på italienska: valorizzazione). I arbetsprocessen förs arbetarna samman (blir en socialt organiserad = kollektiv/sammansatt arbetare) i arbetsorganisering och kring maskineriet, under kapitalistens ledning (kommando). Kapitalet ser bara arbetsprocessen som en värdeskapande process, där arbetskraften och den samhälleliga arbetsprocessen ska integreras inom kapitalet (som variabelt kapital / levande arbete) – och underordnas kapitalets värdeskapande process.

I borgerlig ideologi mystifieras detta genom att se det som två nödvändiga och parallella processer, den kapitalistiska produktionsprocessen försöker ena de två. Arbetarperspektivet innebär att se de två ställda mot varandra och motsättningen emellan dem, hur den värdeskapande processen underordnar sig arbetsprocessen och omformar den helt. Denna relation i produktionen påförs sedan alla områden i samhället och alla samhällsrelationer.

Den samhälleliga organiseringen av arbetarna – deras samverkande i produktionsprocessen – framstår för dem som inte en sammansättning dem emellan, utan att arbetets samhälleliga produktivkrafter är något som ligger utanför dem, en kvalitet eller egenskap som tillhör kapitalet. Medan värdeskapandet för kapitalet framstår som någon egenskap kapitalet får från arbetarna efter att i ett ekvivalent köp ersatt arbetskraftens värde (dess reproduktionskostnad), en gratis naturkraft.

Arbetets värde
Den kapitalistiska produktionen består både av mervärdet och arbetskraftens värde och döljer den specifika relationen mellan dem: det levande arbetet som variabelt kapital – som producerar mer värde än arbetskraften är värd – och separerandet av arbetaren från produktionen. Det framstår (mystifiering) som att arbetaren och kapitalet delar på produktionen (en del ersätter arbetaren, en annan del går till kapitalet). Det är dock bara arbetskraften som ersätts (reproduktionskostnaden), genom lönen – ersättningen täcker inte arbetets värde. Arbetets (arbetskraftens) pris är inte arbetets (värdeskapandets) värde. Därigenom döljs exploateringen (kapitalets appropriering av merarbetet). I lönen framgår inte uppdelningen av arbetsdagen i nödvändigt arbete och merarbete, allt arbete framstår som avlönat – vilket är det som skiljer lönearbete från annat arbete. Fenomenformen gör alltså de reella förhållandena osynliga. Det arbetaren gör i produktionen är konkret arbete (x antal producerade specifika varor på y arbetstid), men det abstrakta arbetet (värdeskapandet) framgår inte.

Övergången absolut mervärde till relativt mervärde
Kapitalets byte av strategi från utvinnande av absolut mervärde (förlängning av arbetsdagen) till relativt mervärde (modifiera produktionsprocessen, genom effektivisering, specialisering och automatisering) diskuteras ur flera vinklar av Tronti. Han lyfter fram att i Kapitalets kapitel om denna övergång kommer klasskampen, politiken och kapitalets planering av samhället in i bilden (Tronti använder märkligt nog inte beteckningen formell/reell underordning, antagligen på grund av att han ännu inte hade läst det opublicerade sjätte kapitlet?)

Denna omställningsprocess sker inte automatiskt av sig själv, utan begränsningarna för den absoluta mervärdesstrategin påförs de enskilda kapitalen och tvingar dem ändras. Förutom att det rör sig om en övergång från en enklare form till en specifikt kapitalistisk, är Trontis ambition inte att diskutera en periodisering utan att utgå från den fullt utvecklade kapitalismen. Tronti vill – likt Marx – analysera kapitalismen utifrån att den inte är bara ett partikulärt produktionssystem vid sidan av andra, utan är hegemonisk och determinerar hela samhället. Marx teori utifrån kapitalistisk produktion som ett särskilt produktionssystem måste alltså verifieras i den modernt utvecklade kapitalismen, inte bara utifrån den tid då den var en framväxande tendens. Det är först nu vi kan verifiera Marx teorier, menar Tronti.

Inom kapitalismen utgör cykeln produktion-distribution-byte-konsumtion en organisk enhet, men kedjan kommer med kapitalismens utveckling allt mer att bestämmas av produktionen. Det är i produktionen som värdet uppstår och cykeln överskrider sig självt. Läggs däremot fokuset på mervärdets realisering (genom försäljning och sedan konsumtion) döljs de specifika villkoren för värdets produktion och realiseringen framstår som mervärdets skapande. Det framstår som motsättningen inte är mellan arbete-kapital, utan mellan a) olika konkurrerande kapital och b) köpare och säljare. Det framstår som att alla delar av kapitalet bidrar till värdeskapandet. Arbetets subjektiva produktivkrafter (arbetarna) framställs som kapitalets objektiva produktivkrafter, enbart som en vara bland andra. Värdet framstår därigenom som mer autonomt och produktionsförhållandenas relationer som anonyma i förhållande till varandra. Arbetarna kombineras i den storskaliga produktionen, men deras sociala förbindande framstår som något som tillhör kapitalet. Arbetaren möter helheten i produktionsprocessen bara genom kapitalets mediering.

Övergången som en politisk planering av samhället
Men denna utveckling av kapitalets produktionsprocess utvecklar även kapitalets exploatering och klasskampen. En tidig konfliktform beskriven av Marx i Kapitalet blir striderna om arbetsdagens längd; mellan köpare och säljare av arbetskraft, där kapitalet vill ha mer merarbete, arbetaren mindre. Den kollektiva kapitalisten ställs för första gången mot den kollektiva arbetaren. Arbetarna lyckades svara som klass, genom att driva igenom en lag som en ”samhällelig barriär” mot arbetsdagens förlängning och utvidgning.

Motståndet inom fabriken krävde en politisk mediering, upprättandet av ett frivilligt kontrakt med kapitalet. Trycket till denna politik kom inifrån produktionen, inte genom den externa borgerliga politiska sfären. Denna påförda barriär och politiska tryck tvingade kapitalet att modifiera formen för sin dominans, ändra sin interna sammansättning. De började förändra det materiella produktionssättet och ändra producenternas samhälleliga relation. Det krävdes en ökad social kontroll, gemensam reglering av arbetsdagen och ett enhetligt regelverk. Detta var den första medvetna kapitalistiska planeringen av samhället. Den kollektiva kapitalisten behövde infoga den enskilda kapitalist i ett gemensamt regelverk för utveckla manufakturerna till storindustri, utifrån den samhälleliga produktionens generella behov. Generaliseringen av den kapitalistiska produktionen blev därigenom möjlig. Klasskampen på politisk terräng och den politisk medieringen av klasskampen måste ses både som resultat av en utvecklingsgrad inom kapitalismen och förutsättningen för en kapitalistisk utveckling: den rekupererar in i sig den politiska medieringen och politiska terrängen.

Fabrikslegaliseringen generaliserade och påskyndande även förvandlingen av arbetsprocessen: från småskalig till storskalig och en ökad kapitalkoncentration: fabriksregimens dominans bredde nu ut sig och slog ut äldre former av enskild kapitalistisk produktion. Därigenom revolutionerades produktionsprocessen, arbetsprocessen blev allt mer underordnad den värdeskapande processen. Denna underordning spreds sedan från produktionssfären till andra sfärer. Kapitalets utveckling är på så sätt organiskt förbunden med produktionen av relativt mervärde.

Samhällets reella underordning
Tronti överför därigenom Marx observation från fabriken på hela samhället. När de bestämmande produktionsförhållandena börjar generaliseras över hela samhället och omforma alla samhällsrelationer händer det märkliga att produktionsförhållandena verkar försvinna ur sikte. Samhället framstår som totaliteten och produktionen bara en partikulär aspekt. Förhållandet mellan den kapitalistiska produktion och det borgerliga samhället blir samtidigt mer organiskt och mystifierat.

Kapitalet upplöser och återsammansätter arbetsprocessen enligt den värdeskapande processens ökade behov. Med den reella underordningen i fabriken sker en reell underordning av samhället, det vill säga hela kedjan produktion-distribution-byte-konsumtion omformas. I det högsta kapitalistiska utvecklingsstadiet blir samhällsförhållandena ett moment i produktionsförhållandet, hela samhället blir en artikulation för produktionen och fabrikens dominans utövas över hela samhället. Relationen fabrik/samhälle omformar även relationen samhälle/stat. Den politiska staten identifierar sig med den kollektiva kapitalisten och fyller en kapitalistisk funktion.

När fabriken verkar i hela samhället och hela samhällets produktion blir industriproduktion tappar produktionen sina kännetecken. Fabriken som sådan verkar försvinna. Den högsta utvecklingsnivån av kapitalet blir därigenom den djupaste mystifieringen. Den reella proletariseringsprocessen framstår som en formell process av ”tertiärisering” (handel, banker, tjänstesektorn och så vidare). Den kapitalistiska statsplaneringen framstår som en spontan objektiv kraft av samhället, som självorganiseras och utvecklas. Den tätare kopplingen mellan politik och ekonomi framstår som politikens autonomi från ekonomiska förhållanden.

Kapitalets reproduktion
Om Marx i Kapitalets första band beskriver kapitalets direkta produktionsprocess (arbetsprocess/värdeförökande process) går han i band II och III över till att beskriva kapitalets mer komplexa reproduktion på ett samhälleligt plan, bortom de enskilda kapitalen. På den samhälleliga totala nivån strävar kapitalet efter att både reproducera varuformen, reproducera klasserna och reproducera produktionsprocessens kapitalistiska karaktär. Framställningen ska inte ses som historisk, det handlar inte om en utveckling från enskilt kapital till samhälleligt kapital, utan det samhälleliga kapitalet är historiskt samtidigt både det individuella kapitalets förutsättning och resultat. Kapitalets samhälligblivande, socialisering, är en grundförutsättning för kapitalismens utveckling.

Den kollektiva kapitalisten
När den kapitalistiska produktionen blivit generaliserad i hela samhället och hela samhällsproduktionen blivit produktionen av kapital, då kan vi tala om ett kapitalistiskt samhälle. Det är en lång historisk process dit. Kapitalets socialisering når en punkt där totalkapitalet för att utvecklas måste skapa sig en samhällelig organisation. Kapitalets självmedvetande om sig själv är inget som finns från början, utan uppträder sent i dess utveckling. Den kollektiva kapitalisten/totalkapitalisten framträder som en funktionär av det sammansatta samhälleliga kapitalet. Det samhälleliga kapitalet är inte bara en addering och summa av de enskilda kapitalisterna, utan den totalitet som i en viss utvecklingsnivå av kapitalet finner sig som en samhällelig kraft (potenza sociale). Men även den enskilda kapitalisten är en personifiering av den samhälleliga relationen, inte bara en funktion och personifiering av sitt enskilda kapital. Den kollektiva kapitalisten är en 1) mediering av kapitalisternas enskilda intressen och samtidigt 2) kapitalets allmänna samhälleliga intresse. Det är den form som det samhälleliga kapitalets makt får, det kapitalistiska samhällets makt i sig, kapitalets styre över sig själv. Den ultimata formen av dess existens. Den kollektiva kapitalisten som intresse är däremot inte synonymt med staten. Den kollektiva kapitalisten står över de enskilda företagen och deras interna konkurrens, och bryter upp de enskilda kapitalens sammansättning för att sammansätta dem på ett högre plan för att kunna höja den totala exploateringen på en samhällelig nivå. Produktionens och marknadens anarki upphävs inte, men blir samhälleligt organiserad. Arbetets samhälleliga produktivitet manifesterar sig på två sätt (modi): 1) Ökning i absolut storhet i ackumulerat produktivt kapital – och 2) relativ minskning av det levande arbetet som behövs för att skapa denna massa bruksvärden.

Den samhälleliga planeringen
Utan kapitalistisk planering sker ingen kapitalistisk utveckling, det utvecklas ingen kapitalistisk plan utan det samhälleliga kapitalet. En nivå av kapitalistisk socialiseringsprocess tvingar nödvändigt fram en nationell organisationsnivå av samhället. Det kapitalistiska systemet är ett system med motsättningar, dess inre utveckling är en utveckling av dess motsättningar. Det kollektiva kapitalets styrning, dess samhälleliga plan, syftar till att bemöta, inordna och reglera arbetets underordning under kapitalet, inordna arbetarkampen som ett dynamiskt element inom kapitalets plan. Det behövs legala institutioner på en samhällelig nivå som kan erkänna arbetarorganisationerna, integrera dem. Upprättandet av en formaliserad samhällelig relation mellan klasserna, till exempel genom avtalsrörelsen, ger ordning åt systemet. Fackföreningarna kommer därigenom att fungera som ett demokratiskt moment i den kapitalistiska planeringen.

Arbetarperspektivet på fabrik-samhälle-stat
Arbetarperspektivet, menar Tronti, kan inte utgå från ett universellt ”reductio ad unum”, där alla delar av den kapitalistiska produktionscykeln ses som enhetliga även om de organiskt hänger samman. Perspektivet måste snarare utgå från att se distributionen, utbytet och konsumtionen utifrån produktionens synvinkel. Precis som det gått att se hur den kollektiva kapitalistens intresse framträder, gäller det att se hur arbetaren kombineras samhälleligt (den kollektiva arbetaren). För den kapitalistiska produktionen ses samhället som medel och produktionen som mål. Det kapitalistiska samhället är alltid baserat på produktionen för produktionens skull. Produktionens samhällelighet är ett medel för privat appropriering. Produktionsförhållandena och samhällsförhållandena är aldrig separerade. I och med fabrikens sociala relation är spridd i hela samhället får den ett allt mer direkt politiskt innehåll. Den underordnar varje politisk relation under samhällsförhållandena, varje samhällsförhållande under produktionsförhållandena, varje produktionsförhållande under fabriksförhållandena.

Kapitalisternas relativa mervärdesstrategi är en kamp för bryta upp och återsammansätta den antagonistiska kollektiva arbetaren, disintegrera den kollektiva arbetaren för att skapa integrerade isolerade arbetare, isolerade från produktionsredskapen, arbetsvillkoren och varandra. Efter som fabriksregimens dominans utövas över hela samhället, blir det inte bara möjligt utan även nödvändigt för arbetarklassen med en generell kamp mot dominansen – som ett steg i sammansättandet av den sociala kollektiva arbetaren. Möjligheten uppstår att försätta hela det borgerliga samhället i kris inifrån produktionen. Arbetarklassen måste göra det samma som kapitalismen gjort under sin utveckling: a) se staten ur samhällets synvinkel, b) samhället ur fabrikens synvinkel och c) fabriken ur arbetarens synvinkel, för att kunna nå målet att nysammansätta den kollektiva arbetaren mot kapitalet.

Den maximalistiska vänsterns fel är att de alltid sett denna motsättning utifrån, betrakta arbetarklassen som ståendes utanför kapitalet. Arbetarperspektivet är att utgå från att arbetarna har en privilegierad position inom kapitalet som en del av kapitalet.

Arbetarantagonism och nysammansättning
När kapitalet har erövrat alla externa territorier påbörjar den sin interna kolonisering. Detta är den kapitalistiska utvecklingens början. Den försöker genomföra en objektiv kapitalisering av arbetets subjektiva krafter, materiellt upplösa kollektiva arbetaren och integrerar arbetarklassen inom ”systemet”. Arbetarklassens vägran, som hindrat systemet att fungera, måste med nödvändighet integreras.

Det kollektiva arbetarens vardagliga olydnad och kamp står inte bara emot maskineriet som konstant kapital, utan även mot arbetskraften som variabelt kapital – det vill säga att vara motståndare mot totalkapitalet blir att vara motståndare även mot sig själv. Kapitalets omformning av arbetsprocessen innebär att objektifiera arbetets subjektiva kraft. Försöket att integrera arbetarklassen i systemet är det som tvingar det att bryta upp sig sin sammansättning. Detta driver upp klasskampen till en maximal nivå. Och det gör, som Marx påpekar, den revolutionära klassen till den största produktivkraften – eller omformulerat: kapitalets produktionsprocess är redan revolutionär genom sitt ständiga nya utvecklande av produktivkrafterna (inklusive arbetarklassen). Detta är den grundläggande motsättningen: att genom att tvingas utveckla produktivkrafterna utvecklar kapitalet arbetarklassen som revolutionär klass. Revolutionen är inte något som föregår eller kommer efter kapitalets utveckling, utan sker samtidigt, som en intern beståndsdel och motsättning i utvecklingen. Arbetskraften försätter kapitalistiska samhället i kris.

Utifrån arbetarperspektivet så mäts därigenom inte produktivkrafternas nivå utifrån teknologiska framsteg, utan utifrån klassens revolutionära medvetande, dess förmåga att bryta de samhälleliga förhållandena.

Det enskilda kapitalet försöker bryta upp denna socialitet, medan den kollektiva arbetaren nysammansätter sig (antagonistiskt) genom integrera en ekonomisk och politisk arbetarantagonism. Kapitalets politiska partier identifierar däremot ofta denna revolutionära process före arbetarrörelsens partier. Det finns även en motsättning inom arbetarrörelsen, mellan att vara en organisation som ”försvar av samhället” mot att vara en organisation som ”antagonistisk klass”, för självstyre och dubbelmakt. Tronti betonar att partiet måste finnas inom processen av nysammansättande, det vill säga baseras i fabriken – inte vara en extern organisation. ”Det handlar om att basera nedbrytandet av staten inom samhället, upplösandet av samhället inom produktionsprocessen, förstörandet av produktionsförhållandena inom fabrikens sociala förhållande”. Vägen som måste gås är fabrik -> samhälle -> stat.

Totalarbetaren
Kapitalismen vill upprätta samma förhållande mellan arbete-kapital som mellan totalkapital och individuellt kapital. På den samhälleliga nivån räcker det inte att reproducera de enskilda arbetarna, de måste även reproduceras samhälleligt som kollektiv arbetare. Det är på denna nivå arbetarklassbegreppet blir fullt utvecklat: arbetarna som kollektiva arbetaren/totalarbetaren. Arbetarklassen betraktar sig själv som samhällelig motsättning.

Med det samhälleliga kapitalet sker reella generaliseringar av arbetarvillkoren, vilket för samman industriarbetarklassen med andra lönearbetare (lavoratore) och offentliganställda. Detta skapar nya potentiellt allierade och bryter den socialistiska sekterismen. Arbetarmakten tar inte vägen via folksuveränitet: när arbetarklassen politiskt vägrar bli folk öppnas den rakaste vägen för sociala revolutionen. Arbetarklassens intresse är partikulärt och får inte blandas samman med allmänintresset – mot kapitalistiska samhällsintresset står arbetarklassens särintresse.

Exploaterad, aldrig undergiven
Det är hos Marx en skillnad mellan att vara exploaterad och att vara underordnad (unterwerfung). Arbetarna är alltid exploaterade, men aldrig undergivna (sottomessi). Arbetarklassen måste ”gilla läget” i kapitalismen, se hur den kan befinna sig i kapitalismens utveckling och materiellt förutse den, genom utvecklandet av antagonismen igenom organisering. Det samhälleliga kapitalet måste bemötas på en samhällelig nivå av arbetarklassen. Det handlar inte om att ställa ett mer sant samhälle mot kapitalismens falska, utan verka som en revolutionär antisocial kraft. Mot arbetarklassen står, utan mediering, hela det kapitalistiska samhället.

Göra ett vapen av alienationen
Det är bara när arbetet är helt objektifierat inom kapitalismen som arbetarklassen ställs mot hela det kapitalistiska systemet. För Tronti finns det därför något radikalt i alienationen, arbetets totala förfrämligande och objektifieringen inom produktionsprocessen. Inte bara arbetsprodukten/arbetsredskapen, utan hela arbetets villkor måste bli objektivt i kapitalets person och beröva arbetaren subjektiviteten som enskild arbetare, för att den ska kunna rekupereras som den kollektiva arbetarens fiende. Den enskilde arbetaren måste bli skild från och likgiltig inför sitt arbete, för att arbetarklassen måste komma fram till att hata arbetet. Inom klassen är det bara den ”alienerade” arbetaren som verkligen är revolutionär. Det är därigenom kapitalisten som försvarar och hyllar ”arbetaren” som kategori. (s 80f)

Attackpunkter
Kapitalets utveckling är inte en fredlig och friktionsfri process av övergångar, utan kräver hela tiden språng där alla motsättningar ställs på spel. Varje sånt språng är ett tillfälle och en möjlighet för arbetarklassen att attackera den cykliska processen produktion-reproduktion av kapitalförhållandet. Dessa möjliga tillfällen handlar inte om systemets kristillfällen, utan kan snarare hänga samman med utvecklingsfaser. Kapitalismens borgerliga revolutioner därigenom ”på ett visst sätt, mer fördelaktiga för proletariatet än borgerligheten” (Lenin). De borgerliga revolutionerna måste ses som en permanent revolution, i ständig utveckling utifrån produktivkrafternas expansion och tekniska utveckling, där systemet expanderar i hela samhället och där det pågår en politisk kamp mellan kapitalismens allmänna och partikulära intressen. Den borgerlig revolutionen måste hela tiden hejda sig, bli avbrutna och återhållna revolutioner, för att inte rasera för mycket traditionella relationer (Lenin). På ett visst plan sker de borgerliga revolutionerna alltid i samarbete med arbetarklassen. Arbetarklassens kamp öppnar i dessa den revolutionära processen, bortom systemet. Den använder kapitalismen som avstamp och en historisk språngbräda för revolutionen – men bara om arbetarklassen är mer politiskt organiserad än borgerligheten. Det går inte att vänta på att kapitalet gör slut på sig självt, utan måste fånga tillfället med språnget.

Anarki mot planering
”Planering inom fabriker och programmering av kapitalets utveckling… kan användas på ett antagonistiskt sätt mot systemet…” (s 83), som redskap för revolutionära mål. Det gäller att få tillstånd en revolutionär användning av kapitalets utveckling. Arbetarklassen måste veta hur man använder kapitalets plan materiellt mot den, mot den utvecklingens ekonomiska program ställa ett arbetarsvar på en politisk nivå.

Arbetarklassorganiseringen måste fungera som ett irrationellt element mot kapitalets rationalitet, utgöra en gräns. Vara den enda ”anarki” som kapitalets samhälleliga styre inte lyckas att organisera. Arbetarrörelsens uppgift blir enligt Tronti att vetenskapligt organisera och politiskt styra denna arbetaranarki inom produktionen, bli anarkins organisation, inte längre inom utan utom kapitalet, utanför dess utveckling. Ej skapa kaos, utan ”organisera produktionens systematiska avorganisering”, en ”neoanarkosyndikalism”. (s 83) Inte sätta en arbetarstyrning mot kapitalets styrning av produktionen, utan en autonom arbetarmakt: försätta systemets mekanism i kris, blockera dess funktion.

Inte möjligt formulera en total revolutionär strategi, den objektiva anarkin i klassen behöver uttrycka sin maximala medvetandegrad. Ej lämnas åt spontaniteten, behövs fortfarande en vetenskaplig syn på revolutionen och rigorös organisation. Att organisera för revolutionen är inte fråga om partiprogram, det handlar inte ta enskilda positioner idag för att utmana makten imorgon – att först kräva makten för att sedan knyta samman kampområden.

Trontis texter i ett sammanhang
Även de andra texterna i samma nummer av Quaderni Rossi diskuterar på ett teoretiskt plan (Panzieri och Tronti) och ett konkret plan (utifrån konkreta undersökningar) hur kapitalet fungerar samhälleligt, det vill säga att kapitalismen blivit den dominerande samhällsformationen som omfattar hela samhället och hur kapitalets planering i produktionen nu utövas över hela samhället. Teorin om hur kapitalet fungerar (och omformar) på en samhällelig nivå, som samhälleligt kapital, vidarutvecklades sedan vidare av Antonio Negri i hans sjuttiotalstexter.

Operaisterna går i de här numren av Quaderni Rossi i polemik mot eurokommunismens syn att kapitalet är irrationellt, utan planering, mot socialismens rationalitet och planering, genom att visa att planeringen och rationaliteten finns inbygd i kapitalismen. Teorin kommer därigenom att bryta med hela socialismen som projekt. Arbetarklassen möter kapitalismen på en samhällelig nivå som kapitalismens helt rationella plan och kommando.

Tronti diskuterar kapitalets kommando inte bara i den direkta produktionen, utan dess kollektiva kommando över hela samhället för att säkra sin reproduktion (reproduktion av kapitalrelationen, egendomsförhållandet, arbetskraft). Det innebär därigenom inte bara värdeskapandets underordnande av arbetsprocessen, utan kapitalets reella underordning av samhället – som kollektivt kapital / totalkapital ställt mot de enskilda kapitalens och företagens intresse. Det handlar därigenom om en styrning över hela samhället i det totala kapitalets intresse som går bortom den kapitalistiska interna konkurrensen, totalkapitalets plan mot marknadens anarki.

I texterna i Quaderni Rossi blir skillnaden mellan Panzieris och Trontis syn tydlig. Panzieri utgår från två fristående ”autonoma” klasser som står antagonistiskt mot varandra, medan Tronti snarare placerar arbetarklassen delvis inom kapitalet, i begreppet arbetskraft – som variabelt kapital (inom) och klass (emot). Arbetarklassens kamp blir därigenom en kamp mot sin egen existens och bestämning. Denna motsättning inom arbetarklassen blir tydlig på det samhälleliga kapitalets nivå. Reformismen, socialismen och keynsianismen placeras inom det samhälleliga kapitalet, som ett led i säkerställandet av arbetskraftens samhälleliga reproduktion som klass.

Lärdomar
Det är intressant hur Tronti beskriver den reella underordning utifrån kapitalets kommando och relativa mervärdesstrategi, vilket inifrån produktionsprocessen tvingar fram en politisk nivå, mediering och integrering av arbetarrörelsen. Det är också bland annat dessa texter som ligger till grund för tesen om ”den sociala fabriken” – och hur mycket vulgärversionen av den teorin (”vi jobbar överallt jämt, arbetsplatsen har därför tappat betydelse”) inte har sitt stöd i texterna. Snarare tvärtom varnar Tronti för hur arbetsprocessen verkar försvinna när fabriksregimen börjar utöva sitt kommando över hela samhället – och hur detta är en mystifiering av var produktionen sker och vad som determinerar hela kapitalistiska produktionscykeln i samhället. Arbetarkampen ska inte stanna vid fabriksgrindarna, men Tronti tvekar inte en sekund i att påpeka att den måste utgå från fabriken och baseras INOM fabrikens antagonism för att kunna försätta det borgerliga samhället i kris.

Det är intressant att anlägga samma arbetarperspektiv idag på stadens och stadsomstruktureringarna, där vi utgår från arbetsprocessen, spårar antagonismen och motsättningarna inom kapitalet, och sedan därefter analyserar de samhälleliga konflikterna på marknaden. Hur mycket vi än pratar om den sociala strejken, så kommer inte en sån strejk bli effektiv om den inte utgår från arbetsprocessen och arbetsnedläggelse – de samhälleliga blockaderna kan först då bli ett större moment som förlamar kapitalismen. Men blockaderna kan inte stå på egna ben och tro att de kan forcera fram en konflikt i arbetsprocessen om arbetarantagonismen där börjat artikuleras. Bara för att det finns många nivåer och arenor att verka på innebär det inte att alla är lika bestämmande på de andra.

Trontis syn att den revolutionära arbetarkampen alltid är ett partikulärt perspektiv, den uttrycker ett klassintresse – inte ett allmänintresse – är lika berikande för oss idag. Hur ofta tappar inte vänsterpartier detta fokus och strävar istället att vara ett folkparti och säga sig företräda allmänintresset, vilket gör att de olika arbetarkamperna ses som särintressen som måste kväsas i det allmännas intresse.

Lika radikalt är Trontis syn på alienationen som en revolutionär kraft: att det är när arbetarna helt förfrämligas från produktionen som de också spontant kämpar/flyr/försöker sabotera sin klassexistens, förkastar sin klasstillvaro som helhet. En organiserad revolutionär kamp måste därför baseras på alienationens effekter, den subjektivering den medför.

I nästa blogginlägg tar jag upp kritiken av Trontis perspektiv från de andra operaisterna.

(Nu har jag väl enda tappat min sista bloggläsare, eller hur Alex?)

Tronti II: Att verkligen veta är att verkligen hata

”Jag vill heller inte att det ska anses förmätet att en man av låg och ringa härkomst vågar avhandla och sätta upp regler för hur furstar bör reagera. Ty likt de landskapstecknare, som måste stå nere på slätten för att kunna betrakta bergen och andra högt belägna orter och som går upp i bergen för att bättre kunna iaktta slätterna, bör man vara furste för att rätt lära känna folkets natur och vara av folket för att rätt kunna förstå furstarnas karaktär”. (Niccolò Machiavelli, Fursten, 1513)

Vad menar Mario Tronti själv är de viktigaste lärdomarna från hans bok Operai e capitale? På ett seminarium på Sapienzauniversitetet i Rom för tio år sedan, då boken fyllde 40 år, räknade Tronti upp fyra punkter. Den första och viktigaste var vikten av ett arbetarperspektiv, en utgångspunkt att betrakta kapitalet ifrån. Likt Machiavellis skildring av fursten måste kapitalet betraktas från arbetarnas synvinkel. Ingenstans i Trontis skrifter är Georg Lukács ”Historia och klassmedvetande” (1923) så närvarande – även om Trontis politiska slutsatser tar en annan vändning än Lukacs ideologikritik. Likt Lukács betonar Tronti proletariatets ståndpunkt, ställning och perspektiv (som det omväxlande heter i svenska översättningen av HoK, Tronti använder beteckningen ”il punto di vista”) som central för att förstå kapitalismen. Det är bara ur en viss synvinkel eller partiellt perspektiv man kan se helheten. Totalitetens eller det universellas bild av sig själv däremot är alltid falsk, alltid ideologisk. Arbetarklassens partiella perspektiv inifrån produktionsprocessen är däremot nyckeln för att avmystifiera – och angripa – totaliteten.

Marx ideologikritik

Likt Althusser menade Tronti i texten Marx igår och idag (Mondo Nuovo, 1962) att Marx skrifter kan delas in i två kategorier, de tidiga som inriktas på en kritik av den borgerliga ideologin (till exempel kritiken av hegelianismen i de Ekonomisk-filosofiska manuskripten, 1844) och de senare som utvecklar en vetenskaplig analys av kapitalismen. Tronti kritiserade den samtida nya vänsterns ovana att stanna vid de tidigare skrifterna och enbart betona Marx teori om alienation av den mänskliga essensen, istället för att läsa Kapitalet och analysera den moderna kapitalismen. En kritik av den borgerliga ideologin måste baseras på analysen av kapitalet, det går inte att gå den motsatta vägen. Den yngre Marx måste läsas genom den äldre.

Marx väg var att gå från determinerande abstraktioner (arbetsdelning, värde, pengar) till det ”levda gemensamma” (insieme vivente) (folk, nation, stat, världsmarknad). Tronti menade att analysmässigt röra sig samma väg nu (det vill säga, tidigt sextiotal) innebar att gå från de determinerande abstraktionerna (alienerat arbete, förändringar i kapitalets organiska sammansättning, värde i oligopoliska kapitalet) till den konkreta nutiden (folk, demokrati, nykapitalistisk politisk stat, internationell klasskamp). Ideologin får inte ses som ett medvetet val för att dölja exploatering, utan är en objektiv reell process av exploatering.

Det är först efter kapitalanalysen man kan ta till ideologikritiken, det vill säga göra upp med ideologin som en mystifierad reflektion av klasskampen (och därigenom borgerlig). Den borgerliga sociologin och reformismen försökte analysmässigt gå motsatt väg. Marxismens uppgift är förstöra varje ideologi, det borgerliga perspektivet på det borgerliga samhället.

Den borgerliga ideologins ambition att uttrycka ett universellt helhetsperspektiv – som människa, samhälle, stat – leder i själva verket till en partiell analys och missar helheten. Trontis inledning till Operai e capitale (Arbetare och kapital), La linea di condotta (typ: tillvägagångssättet, riktlinjen) skriven 1966 beskriver det perspektivskifte han gör i sin kapitalismkritik och Marxläsning i boken. Mot den borgerliga mystifierande ideologin ställer Tronti det proletära perspektivet, det han kallar arbetarvetenskapen. Arbetarvetenskapen är teori, aldrig ideologi. Arbetarteorin innebär att utveckla teori underifrån och betrakta allt teoretiskt ur ett arbetarperspektiv. Arbetarvetenskapen kan inte ses som ett självständigt moment, utan kunskapen är alltid knuten till kamp. Det är i klasskampen teori kan produceras, tätt förbunden med det antagonistiska motståndet mot kapitalet. ”Att verkligen veta är att verkligen hata”, konstaterar Tronti.

Arbetarklassen har inget behov av ideologi på grund av dess existens som klass, det vill säga en antagonistisk realitet inom kapitalistiska systemet. Arbetarperspektivet handlar inte om att ha andra erfarenheter än kapitalet, en ”sanning” för arbetarna och en annan för kapitalet, utan snarare att den borgerliga ideologin mystifierar arbetarklassens funktion i produktionen, döljer exploateringen och maktutövningen. Ideologin är inte falsk, den är en faktisk funktion av världen, så som den kommer att framstå på det sätt kapitalismen fungerar. Den ger en mystifierad beskrivning av vad som sker. Den kritiska granskning som görs av den borgerliga ideologin, framträdelseformen, görs genom ett avmystifierade – genom att betrakta processerna och abstraktionerna ur arbetarperspektivet, se vad de innebär för arbetarklassen. Då kommer exploateringen, antagonismen, motsättningarna och kampmöjligheterna tydligare att framträda i de strukturer som annars ses som objektiva, universella, ahistoriska, naturliga eller neutrala. (Cleavers Att läsa Kapitalet politiskt bygger helt på denna teori från Tronti om arbetarperspektivet, att läsa Kapitalet ur en proletär synvinkel.)

Arbetarklassens taktik är inte fastslagen för evigt, utan snarare något som måste uppfinnas dagligen. Arbetarteorin måste därför konstant vara i rörelse, finnas i kamperna. Den måste bryta med historiska föreställningar. Den kan inte heller utgå från en modell om ett framtida samhälle eller utopi, en vanlig ovana i den borgerliga ideologin, utan måste utgå från reella kamper och motsättningar.

Det gäller att hålla ett öppet sinne utan att fastna i dogmatism eller de marxistiska klassikerna – när marxismen blir ideologi blir det en borgerlig mystifiering. ”Ansatsen att försöka hitta en annan väg till Indien och därigenom upptäcka en ny kontinent, ligger mycket närmare det faktiska sätt som vi måste fortsätta på”. Undersökningen måste vara öppen och kapabel att känna igen en ny kraft när den visar sig. ”Man kan finna gatstenar som är mer värda än gruvornas guldklimpar” – dagens kamper kan ge mer att studera än att läsa Marx och Lenin.

Förutse och följa

Arbetarvetenskapen följer två linjer: förutse (anticipare) och följa (seguire). Anticipare innebär att se det som är i utveckling, kunna se flera saker i ett, se arbetarperspektivet i en fråga. Seguire innebär att agera, röra sig på den reella nivån av sociala relationer, kamper och materiella krafter och kunna ta tillfället när det ges. Att förutse och kunna följa tendenserna av en objektiv rörelse inom kapitalismen, det vill säga Marx (analysen av tendensen) och Lenin (interventionen). ”Det handlar alltid om dessa två saker, förutseende och följande, prognos och kontroll, idéer och vilja till handling, visdom och skicklighet, framsynthet och det konkreta/pragmatism, har alltid setts som åtskilda, separerade till olika personer”.

Arbetarvetenskapens studier av tendenserna inom kapitalismen har ett offensivt syfte för kampen: ”Att förutse kapitalets utveckling innebär inte att underkasta sig dess järnlagar: det betyder att ta en viss färdväg, vänta vid en viss punkt med de kraftfullaste vapnen, och där angripa [kapitalet] för att krossa det”. Poängen är att använda kapitalets interna motsättningar, inte att lösa dem. Genom att förutse kapitalets objektiva utveckling kan kamperna blockera detta steg/denna utveckling och försätta kapitalismen i kris. Det gäller att kunna ta tillfället när det uppkommer: ”Den 6 november är för tidigt, den 8 november för sent” (Lenin).

De vapen och metoder arbetarna kan ta till ”i ett fientligt samhälle” går inte att välja fritt, utan hämtas från det som ligger till hands. ”De proletära revolternas vapen har alltid hämtats från bossarnas arsenal”. Arbetarklassen är ju inom kapitalet det ”enda levande aktiva produktiva elementet”, som potentiellt redan har produktionsmedlen (vapnen) i våra händer.

Reformismen – när arbetarteorin blir ideologi

Reformismen måste ses som en ”ideologisering” av arbetarklassens teori, det vill säga mystifierande och borgerlig. Även marxismen, som borgerlig ideologi, behöver därigenom avmystifieras och avideologiseras. Men detta bemötande av vulgärmarxismen går inte att göra genom en ren marxexeges, en strävan efter en ”korrekt” marxläsning. En marxsk avmystifiering måste ske genom att teorin under rätt omständigheter blir en materiell kraft – men en revolutionär teori är inte möjlig utan en revolutionär rörelse. Teorin måste återupptäcka de subversiva krafterna inom kapitalismen, medvetandegöra dem och ge en ”materiellt organiserad form” åt de objektiva revolutionära uttrycken. Det är den arbetarmakten underifrån som kan bli en avmystifiering av marxismen. Det viktiga motståndet mot vulgärmarxismen/vulgärekonomin menar Tronti blir därför snarare att bemöta arbetarrörelsens vulgärpolitik (reformismen) än ideologikritik och teoretisk polemik. Den interna kritiken måste uttryckas genom en extern kamp mot klassfienden snarare än intern debatt. Och följaktligen, den interna kritiken av marxismen (reformismen, arbetarideologi) måste uttryckas som en extern kritik mot den borgerliga ideologin. Ideologikritiken är sekundär och baseras på kampen mot klassfienden.

Att bryta sig ur arbetarrörelsens kris krävde därför att även göra upp med marxismens förborgerligade former, att marxismen hade blivit ideologi eller enbart rörde sig på ideologikritiken och kulturkampens nivå. Tronti citerar Michand, ”Vår nutid har återvänt till en ideologisk situation som i viss grad är förmarxistisk”. Att lämna en förmarxistisk position krävde inte bara ett läsande av Marx mot vår tid, utan även ett läsande av Lenin mot vår tid, ett språng från ideologi till politisk praktik. Bara genom språnget till den politiska praktiken kunde teorin avideologiseras. Analyserandet av den nutida kapitalismen måste leda till teori för proletariatet: ett konkret minimiprogram för arbetarrörelsen, menade Tronti.

En förmarxistisk tid

Det är kanske här vi kan börja läsa Tronti igen, 50 år efter Operai e capitale. Befinner vi oss inte återigen i en förmarxistisk tid – om vi ser till de dominerande analyserna inom vänstern, arbetarrörelsen och bland de sociala rörelserna?

Sedan globaliseringsrörelsen (1999-2005) och krisrevolterna (2011- ) har vi sett en våg revolter, politikerförakt, bank/penninga/arbetskritik, nyvaknad antisemitism, nyantiimperalism/USA-hat under geopolitikens täckmantel, protester mot nykolonialism, kulturell appropriering och välfärdsutplundring – som alla bär på antikapitalistiska fröer, men som ur ett marxistiskt perspektiv är ofullständiga, förvridna och tydligt förmarxistiska i sin form (ideologikritik eller enbart kritik av vissa av kapitalismens framträdelseformer, vissa former av kapital, utan helhetskritik, konspirativ personifiering av kapitalet och så vidare). Dessa kamper rymmer både en potential, genom att vara uttryck för faktisk antagonism inom systemet, och ett problem, genom sin mystifierande syn på var motsättningen står. En ny marxsk avmystifiering krävs, men det är inte ett teoretiskt, intellektuellt rent ideologikritisk projekt eller en kulturkamp, utan att befinna sig i kamperna och stärka en avmystifierande antagonism riktad mot kapitalet, baserad på vår position i produktionen. Den vänster idag som snöat in på vulgärgramscianism, kulturkamp och ideologikritik behöver återvända till en ”vetenskaplig” analys av kapitalismen, och först på den grunden börja analysera den borgerliga ideologin.

I nästa blogginlägg ser vi närmare på Trontis Kapitaletläsning. Förhoppningsvis kommer det förtydliga hur Trontis arbetarperspektiv berikade hans kapitalanalys.

Tronti I: Klassen är strategin, partiet taktiken

”Arbetarna i Europa borde deklarera att hädanefter är de en mänsklig omöjlighet som klass, och inte bara det vanliga talet om dem som en rå och meningslös inrättning. De skulle inleda en era med enorma svärmar från Europas bikupor, vars like aldrig tidigare skådats, och med denna storstilade flykthandling protestera mot maskinen, mot kapitalet, och mot valet som de nu hotas med, att av nödvändighet antingen bli statens slavar eller ett revolutionärt partis slavar. /…/ Vad som började degenerera hemma till farliga missnöjda och kriminella tendenser kommer, väl utanför, få en vild och vacker naturlighet och kallas heroism.” (Nietzsche, Morgonrodnas 1881.)

Vad är egentligen en revolutionär? Måste en ha en uppsättning åsikter, kalla sig själv revolutionär, dela en politisk målsättning eller tillhöra en viss organisation?

Eller är det precis tvärtom – revolutionen är inte en åsikt eller ett ställningstagande, utan handlingar. Handlingar som blockerar, negerar och överskrider kapitalismen.

Kapitalismen står dagligen inför en rad hinder som måste övervinnas för att dess utvinnande av mervärde ska fungera. Det ekonomiska systemet har inte bara upprättats automagiskt i en mytisk urtid och rullar på av sig själv. Dess förutsättningar måste dagligen reproduceras, arbetskraften måste återskapas och lönearbetet påföras oss. Det måste finnas mekanismer som driver oss till jobbet, tvingar oss att arbeta, påtvingar lydnad, lockar oss till en viss form av konsumtion och skrämmer oss till att respektera privategendomen. Detta sker inte friktionsfritt. Ingen arbetar för de vill, alla arbetar för de måste. Hela tiden försöker människor hitta kryphål, flyktvägar, dra sig undan, bita tillbaka, sätta sig på tvären, nonchalera en order, tumma på en arbetsuppgift. Alla dessa friktioner måste övervinnas av kapitalet. Gång på gång. Dag för dag. I handling för handling.

Varje sådan handling är ett hot mot systemets reproduktion, en spricka som måste överslätas för att inte expandera, en blockering som innebär begränsningar och måste kringgås.

Zapatisternas talesperson Subcomandante Marcos summerade det som ”Revolutionärer är vanliga människor som gör ovanliga saker.” Italienska kommunistiska teoretikern Mario Tronti skulle nog ta det ett steg till: det är i de vanliga handlingarna som vanliga människor blir revolutionärer. ”Revolutionen som begrepp och arbetarklassens realitet är det samma”, med Trontis ord.

Tronti i tunnelbanan

Det handlar om en reell kraft. En osynlig sådan, men högst kännbar.

Små handlingar av arbetsvägran, maskning, sjukskrivningar och tomt arbete minskar arbetsköparens mervärdesutvinnande av den köpta arbetskraften. Och friktionerna sker inte bara på arbetstid, sprickorna löper igenom hela samhällskroppen. De flyktingar som tar sig igenom Fort Europas gränser har fått hela unionens gränsregim att vackla. De människor som plankar i tunnelbanan i Stockholm skulle varje dag kunna fylla ett helt Globen. Delningen av film, spel och annan kultur fortsätter att gäcka nöjesindustrin trots hetsjakten på fildelningssajter. Mikroangrepp på arbetslinjen och varuformen, bärandes på en enorm potential som pekar bortom kapitalismen.

Antagonismen finns där. Hur organiserar man den? Måste man organisera den?

Det osynliga arbetsplatsmotståndet, den dagliga friktionen, sker helt utanför de fackliga organisationerna. Men facken garanterar en arbetsrätt och arbetsskydd för att sådana praktiker till viss grad skyddas och inte leder till omedelbart avskedande av arbetskraften. Plankandet organiseras inte av Planka.nu. Men Planka.nu:s bötesfond lindrar effekterna av jakten på plankare. Deras opinionsbildande verksamhet, kampanjer för nolltaxa, juridiska tips och plankningsvideos utökar möjligheten att planka, genom tillföra en politisk nivå och bidrar till att legitimera vardagshandlingarna. De självorganiserade Facebooksidorna och Twitterkontona som tipsar om kontroller och sprider e-biljetter underlättar plankandet på ett konkret sätt. Piratbyråns tutorials, medan de fanns, och uppstartande av The Pirate Bay, skapade stöd, juridiska råd och kanaler för fildelningen att nå ut till bredare skikt utan nördteknisk nätkompetens.

Dessa autonoma handlingar är potentiellt revolutionära. Strategiskt hotar de kapitalismens överlevnad. De bär på en möjlighet till en eskalerande antagonism, pekar på ett bortom. Samtidigt – organisationerna är reformistiska. Taktiskt kan de stödja den materiella strategi som hotar kapitalismen och bidra till en eskalation. Detta kan vara ett sätt att se på relationen mellan antagonism och organisering. Det är perspektivet som lyfts fram i Mario Trontis marxistiska klassiker Operai e capitale (Arbetare och kapitalet), utkommen på italienska för 50 år sen i år. Ett ovanligt perspektiv i vänstern. Låt oss återvända till den boken i några blogginlägg.

Fabriksinterventioner

Under slutet av 50-talet och tidiga 60-talet öppnades en lucka för nytänkande inom den europeiska kommunistiska rörelsen. Avstaliniseringen efter Stalins död och de europeiska kommunistpartiernas försiktiga distansering till Sovjetunionen skapade högre i tak för den inomkommunistiska diskussionen och gamla marxist-leninistiska dogmer gick att ifrågasätta. De fabriksbaserade fackföreningsrörelserna tappade samtidigt mark och det fanns en efterfrågan på ett fackligt nytänk för hur facken skulle närma sig de nya oskolade och ickekvalificerade massarbetarna i löpandebandproduktionen. Tidningen Quaderni Rossi, som rörde sig i gränslandet mellan industrisociologi och uppviglande marxism, grundades med uppgiften att undersöka massarbetarnas kampformer och arbetarklassens nya sammansättning. Kretsen undersökande sociologer och statsvetare i Italiens nordvästra (Raniero Panzieri, Romano Alquatti) och nordöstra (Antonio Negri, Massimo Cacciari) industricentra, knutna till socialistpartiet PSI, lierade sig med en grupp filosofer kring Mario Tronti från kommunistpartiet PCI i Rom.

Vägen för att göra upp med marxism-leninismen gick inte bara via att läsa Marx på nytt, utan passerade först genom att läsa Lenin för att kunna följa spåret tillbaka och återvända till Marx. Det här blogginlägget baseras på Trontis artiklar Lenin i England (1964), Gammal taktik för en ny strategi (1964), 1905 i Italien (1964) samt Klass och parti (1964). Texterna är Trontis ledartexter från tidningen Classe Operaia. Tidningen var ett mer interventionistiskt projekt än Quaderni Rossi, undersökningarna kopplades direkt till ett politiskt projekt. Därför kom organisationsfrågan att hamna i förgrunden i Trontis ledartexter i Classe Operaia. Om Tronti utvecklade sin marxläsning i Quaderni Rossi-texterna så utvecklade han i Classe Operaia sin leninläsning.

Lenin ställd på huvudet

Vad finns det i kapitalismen som leder mot kommunismen? Olika marxister skulle ge olika svar: Några skulle hänvisa till klasskampen, att grundmotsättningen arbete/arbetarklass och kapital/kapitalistklass alltid finns i kapitalismen och den kampen negerar kapitalismen och störtar klassamhället. Andra skulle betona motsättningen mellan produktivkrafternas utveckling och produktionsförhållandena (det borgerliga samhället, statsapparaten, den härskande ideologin), vilket kommer till slut leda till att produktivkrafterna begränsas av och spränger produktionsförhållandena. En tredje gruppering betonar analysen av kapitalismen som en process av värdeförmering, och att motsättningen uppstår i exempelvis profitkvotens fall ställd mot behovet att expandera systemet och de kriser detta ger upphov till. Det går att göra idealistiska, politiska och ekonomiska tolkningar av alla de tre beskrivningarna: kan en organiserad klass/parti skynda på historien och klasskampen, kan produktionsförhållandena innehålla en autonomi (politisk/statlig autonomi) som kan användas för att utveckla produktivkrafterna eller intervenera i/sätta in kontracykliska/kontrakrisåtgärder genom planering av ekonomin.

Trontis marxläsning förenar dessa tre olika kapitalismanalyser genom att se arbetarklassen (i sig) som arbetskraft, och därigenom en produktivkraft bland andra produktivkrafter – men en produktivkraft som sätter gränser för kapitalismen (genom kamp kring reproduktionskostnaden, lönen, arbetstiden, arbetsintensiteten, produktiviteten – ofta i omedveten form som en generaliserad arbetsvägran/undandragande undan fabriksdisciplinen). Arbetskraften är både drivmedlet och gruset i maskineriet för produktionen, vilket innebär att värdeförmeringen måste reellt underordna arbetsprocessen under sig genom kommando och planering, som aktivt bryter upp och omorganiserar kapitalets organiska sammansättning (och därigenom bryter arbetarklassens sammansättning genom att ändra på arbetskraftens samverkan). Arbetskraften/arbetarklassen är därför en aktiv beståndsdel som kapitalismen hela tiden måste övervinna/disciplinera för att utvinna mer mervärde. Denna reella underordning av arbetsprocessen under den värdeskapande processen sker inte bara i produktionen, utan tar en allt mer samhällelig form – produktionsförhållandena måste konstant förändras för att få kontroll över produktivkrafterna på en samhällelig nivå och säkerställa dess reproduktion. Motsättningen mellan klasserna är även motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena, som även är motsättningen inom värdeförmeringen: att underordna arbetsprocessen under kapitalets plan för att säkra värdeförmeringen.

”[J]u mer det kapitalistiska systemet utvecklas, desto mer kan arbetarklassen göra sig autonom i kapitalismen; ju mer systemet når sin perfektion, desto mer måste arbetarklassen bli den maximala motsättningen inom systemet, tills det att den omöjliggör systemets överlevnad och därigenom möjliggör en revolutionär brytning som tar död på och överskrider systemet”.

Klasskampens primat

I dessa fyra texter presenterar Tronti sin ”kopernikanska revolution”: han förklarar att det har varit ett misstag att först betrakta kapitalismens utveckling och sedan se arbetarkamperna som resultat därur. Ett strategiskt perspektiv måste utgå från arbetarklassens kamp som det primära, det är utgångspunkten att betrakta kapitalismen utifrån. Det gäller att se de hinder, blockeringar, sabotage som arbetarklassen utgör i kapitalismen som det dynamiska element kapitalismen konstant måste övervinna och därigenom utvecklas. Genom att betona arbetarperspektivet, den proletära ståndpunkten, gör Tronti en politisk läsning av kapitalismens utveckling – av dess process av underordnande, planering och kommando – för att övervinna dess interna friktion och motsättning, det vill säga arbetarklassen som begränsning för kapitalet. Det här perspektivet öppnar direkt för politiska förslag, det leder från Marx till Lenin.

Det är i arbetskraftens negering av sig själv, det Tronti kallar dess ”arbetsvägran” (rifiuto del lavoro), som den blir subjekt. Det är genom negeringen av sig som passiv arbetskraft (objekt) inom kapitalet som den affirmerar sig som arbetarklass (subjekt), utanför kapitalet. Trontis utgångspunkt är alltså hur arbetarklassen genom sin arbetsvägran (negerande av sin funktion som arbetskraft på en samhällelig nivå) fungerar som en begränsning och blockering. Det är här politiken måste ta sin utgångspunkt. Det gäller att utgå från klassens ”spontana” ickesamarbete, passivitet och vägran i produktionen. Här gör Tronti nästa kopernikanska vändning, han ställer Lenin på huvudet. Han vänder på leninismens strategi och taktik. Tronti ser denna spontana vardagsvägran som det strategiska momentet. Den är strategin i bemärkelsen att det är dessa spontana praktiker som undergräver kapitalismen inifrån produktionen och fungerar som dess inre kroniska kris. Det taktiska momentet, politiken, blir då att understödja denna materiella rörelse och antagonism. Att ge praktiska svar på praktiska problem. Marx står så att säga för strategin och den teoretiska analysen, Lenin för taktiken och problemlösningen/politiken.

Problemet med den dogmatiska leninismen, socialismen och socialdemokratin, menar Tronti, är att de placerar taktiken och strategin i konflikt mot varandra. Partiet och facket motverkar antagonismen i klassen, snarare än understödja den. De försöker inte hitta rätt sammansättning mellan taktik och strategi. Arbetarklassen i sin tur har överlåtit politiken åt de traditionella organisationerna och behåller sin (strategiska/revolutionära) autonomi. Hos socialisterna och i den dogmatiska marxism-leninismen ses snarare den ”tradeunionistiska” arbetsplatskampen enbart som taktisk, medan partiet är bärare av strategin.

Spontanitet och organisation

Mario Tronti och operaisterna kring Quaderni Rossi och Classe Operaia valde därför att lägga sitt fokus på de spontana och osynliga arbetarkamperna, utanför fackföreningarna. De valde att undersöka klasspraktiker som arbetarrörelsen och dess partier förkastade som spontan, apolitisk, asocial och destruktiv – vilda strejker, maskning, absentism, arbetsvägran, arbetarkravaller. Snarare än den skötsamma arbetaren i fackföreningsrörelsen riktade Tronti blicken mot de oorganiserade migrantarbetarna från syditalien som kommit till fabrikerna i nord. En ny arbetartyp, beskriven av Tronti som ”rude razza pagana” (en rå hednisk sort).

Operaisterna kom därigenom att uppvärdera spontanismen i arbetarkampen, se den som det revolutionärt antagonistiska moment som den politiska organiseringen skulle stödja och samverka. Arbetarkamperna driver kapitalismen framför sig i riktning mot revolutionen, menade Tronti – återigen vändandes på vänsterns traditionella syn på progressivism. Organisationens och politikens roll är att fungera som en kollektiv organisatör åt denna materiella kraft och reella processer, att avtäcka den politiska organiseringen inom samhällsmassan. ”Den politiska kampens handling kan inte simpelt testas och mätas med empiriska medel. Det enda sättet att bevisa denna enhet är att börja organisera den. Då kommer vi att upptäcka att klassenhetens nya form är helt igenom implicit i arbetarklassens nya kampformer, och att terrängen för denna kamp är det internationella socialiserade kapitalet.” Det gäller att låta kapitalets enande på den internationella nivån utgöra den materiella grunden för en nysammansättning av klassen. Det behövs upprättas en ny sorts relation mellan spontanitet och organisation, det räcker inte att bara känna kapitalismen för förstå klassen. Man måste knyta organiseringen till arbetarnas materiella behov och på så sätt upprätta en korrekt relation mellan klass och parti.

Två reformismer

Utifrån denna syn på strategi/taktik menar Tronti att det finns två former av reformism, kapitalets och arbetarklassens reformism. En revolutionär kamp måste få dessa två reformismer att skiljas åt, så att arbetarrörelsen inte gör kapitalismens reformism till sin, utan använder reformismen för att stärka en revolutionär process. När arbetarrörelsen fungerar som arbetskraftens kollektiva försäljare och organiserare – säljare av arbetsfred, löneförhandlingar inom produktivitetsökningens ramar – är det en reformistisk praktik inom kapitalismens reformbehov, som verkar stabiliserande. ”Medan det är sant att arbetarklassen objektivt tvingar kapitalet in i tydliga, precisa val, så är det också sant att kapitalet sedan använder dessa val gentemot arbetarklassen. Kapitalet är vid detta ögonblick bättre organiserat än arbetarklassen: valen som arbetarklassen påtvingar på kapitalet löper risken att stärka kapitalet. Detta ger arbetarklassen ett omedelbart intresse att motverka dessa val.” Arbetarklassen tvingar kapitalismen till förändring, kapitalismen genomför dessa förändringar mot arbetarna. Det gäller att istället utnyttja de motsättningar som skapar kris för kapitalets reformism. Det gäller för klassen att blockera den dynamik som kapitalismen har behov av. Det är inte arbetarnas uppgift att lösa kapitalismens problem. ”[Arbetarklassen] har upptäckt (eller återupptäckt) den riktiga hemlighet som kommer att bli dödsdomen över deras klassfiende: den politiska förmågan att tvinga kapitalet in i reformism, och att sedan ohyfsat använda denna reformism för arbetarklassens revolution.” (s 91)

En klassanvändning av reformer hamnar därigenom ofta på kollisionskurs mot officiella partivänsterns reformism. Tronti betonar att det inte går ut på att använda kommunistpartiet PCI i ett revolutionärt syfte. Snarare: ”Dagens uppgift är helt negativ”, den handlar om att blockera den socialdemokratiska processen inom PCI – eftersom den reformismen stabiliserar kapitalet. En blockering av denna reformism innebär att blockera kapitalismens stabilisering och motverka kapitalets reformism i arbetarrörelsen. Det här är den första uppgiften som en politisk organisation har att uppnå med sin praktik, menar Tronti.

Ta Lenin till England

Den leninistiska strategin gick ut på att ta ”Marx till St Petersburg”, använda marxistisk analys för ett semiperifiert lands (Rysslands) outvecklade industriproduktion. Tronti föreslog istället att ta ”Lenin till England”, att föra in den politiska organiseringen till arbetarklassens högsta utvecklingsnivå, där kamperna, antagonismen och styrkan är som störst och mest utvecklad. Varje länk i kapitalismens konjunktur öppnar visserligen kampmöjligheter, men ”den svagaste länken är inte där kapitalismen är svagast, utan där arbetarklassen är starkast” (sid 120) Klassen innehåller alltid olika utvecklingsgrader. Relationen mellan de mest avancerade och de mest eftersläntrande delarna av klassen är alltid en fråga om hegemoni. Inte en hegemoni mot andra klasser (mellanskikt eller subalterna), utan en arbetarhegemoni inom klassen. Arbetarklassen måste i sin tur utöva en hegemoni över folket, få folket att inordnas i klassens dynamik. Klasshegemonin måste vara ett politiskt block av sociala krafter – inte parlamentariska partier – och samla alla arbetarklassens olika skikt i en allians. Här går Tronti i polemik med Gramscis och Togliattis syn på historiska block och partiets roll som ett ”folkparti”, som ett klassöverskridande projekt. Klasshegemoni för Tronti är ett projekt av arbetarklassens politiska klassammansättande.

Ett nytt koncept för politisk kamp behöver införas, som bryter den leninistiska distinktionen ekonomisk kamp/politisk kamp, arbetarkampens två sidor. Utan förenandet av Marx och Lenin delar sig dessa två sidor igen. Konsekvensen blir ett fack utan politiskt mål och ett socialistiskt ”folkparti” utan koppling till den konkreta klasskampen. Denna gamla uppdelning ekonomisk och politisk kamp, som är central för såväl den moderna reformismen som postleninismen, behöver överskridas. Kapitalismen har redan lämnat denna uppdelning bakom sig på det samhälleliga kapitalets nivå genom integration av stat och samhälle, politisk borgerlighet och kapitalistisk klass, maktinstitution och mekanismer för utvinna profit i produktionen. De arbetarkamper som låter sig begränsas till denna uppdelning hamnar i kapitalets reformism. Trontis kopernikanskt vända leninism betonar att den ekonomiska kampen i produktionen kan bli politisk, den fackliga/ekonomiska arenan måste ses som potentiellt politisk. Framför allt kan kampen om lönen under avtalsrörelsen politiseras, genom att få den att överskrida produktivitetsökningarna och därigenom slå direkt mot kapitalets profit. Men också utjämna arbetarhierarkierna och lyfta dem längst bak, som ett sätt att ena arbetarkamperna. På så sätt attackerar lönekampen den kapitalistiska maktens grund genom att höja arbetskraftens pris – därigenom är den direkt politiskt.

Men för att få facket att ställa radikalare krav måste det finnas ett tryck från en arbetarmakt underifrån. Det gäller därigenom att få till en arbetaranvändning av fackföreningarna, snarare än kapitalistisk användning av dem. ”Ju mer den politiska nivån hos arbetarklassen ökar och den kapitalistiska ekonomin enas, desto mer börjar fackets intresse integreras helt, som institutionell mediering, i kapitalismens intresse” (sid 99). Hatet mot fackpampar hos arbetarna överskrider ibland nästan hatet mot staten eller arbetsköparen, på grund av fackföreningarnas organisatoriska funktion inom den ”samhälleliga chefen”. Lönekampen, blockaderna och strejkerna kommer inte störta kapitalismen, men skapar kamperfarenheter och ger arbetarklassen en starkare position. Det är alltid bättre ”besegras” genom kamp än utan, menar Tronti. Kampen måste bli öppen, för att växa politiskt/organisatoriskt. Det gäller att välja attackpunkter på ”den högsta nivån, vid avgörande ögonblick, i frontala konfrontationer, som kommer att återta de mest elementära formerna av kamp och organisering: masstrejken, gatukonfrontationer och permanenta arbetarförsamlingar”. (sid 101) Där kan man uppnå en ”enhet i konfrontationen”.

Klass och parti

Utmaningen för Tronti är inte hur man löser relationen klass-arbetarrörelse-traditionell organisation eller spontanitet-organisation, utan hur man skapar en organisation av ny typ. Partifrågan är inte ett teoretiskt problem, utan ett praktiskt problem av att organisera kamperna och föra dem framåt, politiskt ena klassens olika kampnivåer. Partiet är det samma som en praktisk kapacitet att förutse och leda klassrörelsen i bestämda historiska situationer, utifrån taktikens lagar. ”Partiet är i denna bemärkelse inte bara den vetenskapliga bäraren av strategin, utan det praktiska organet för dess taktiska tillämpning. Arbetarklassen innehar en spontan strategi i sina rörelser och i sin utveckling, och partiet behöver bara upptäcka den, uttrycka den och organisera den. Men klassen innehar inte på något plan, vare sig det spontana eller organisatoriska, taktikens sanna och rätta moment.” (sid 113) Trontis leninism är därigenom arbetarklassens erövrande av taktikens värld, utvecklandet av en gemensam förmåga att taktiskt röra sig bland materiella fakta och förändra dem med sin kraft. Den ”revolutionära ledningen” är därigenom en levande motsättning utan någon lösning, menar Tronti.

Relationen parti-fabrikskamp måste uppstå i fabriken, för att sedan föras in i hela samhället och staten. Parollen måste vara ”partiet i fabriken” (och också se fabriken i partiet). Det gäller att rasera uppdelningen parti-fack, se facket som ett parti. Facket försvarar den samhälleliga arbetskraften materiellt, medan partiet är ett offensivt vapen, ett instrument för attacker i arbetarnas intressen. Men bara om partiet fyller sin offensiva funktion kan facket fylla sin defensiva. Istället för ett folkparti och klassfack behövs ett klassparti och ett folkfack, menar Tronti. Partiets uppgift är att ge den revolutionära processen baser (le basi), förbättra de objektiva villkoren för klassens kampmöjligheter och organisera de subjektiva krafterna.

I följande blogginlägg kommer vi se närmare på Trontis marxläsning, för att ytterligare se hur Trontis kopernikanska revolutionerande av leninismen får sitt stöd i läsningen av strategin i Marx texter.

Till kamrat vem som helst

Vad gör man dagen efter upproret? När barrikaderna redan rests, gatstenarna kastats, torgockupationen tröttnat, massmanifestationerna avlöst varandra, stormötena går på tomgång, tågstationen redan blockerats och en uppsättning korrupta politiker bara bytts ut mot en annan. När varje revolthandling gjorts, men inget förändrats. Vad händer då?

2007 kom Osynliga kommittén med sin bok Det stundande upproret. Det var en peppande bok man kunde ge till vem som helst, en medryckande föraning om den stormvind som skulle komma i den globala finanskrisen och krispolitikens spår. Och framför allt, vad vi – vem som helst – kunde göra när stormen kom. Sju år senare har Osynliga kommittén kommit med uppföljningen, Till våra vänner, som nu kommit på svenska (TankeKraft förlag 2015). Om Det stundande upproret var ett manifest, ett brett upprop för en kommande strid och en kommande kampgemenskap, är Till våra vänner den kranka eftertanken vad som gick snett, var revolterna körde fast och hur de kan komma loss ur den stagnation de drabbats av. Om Det stundande upproret vände sig till vem som helst, vänder sig Till mina vänner till Osynliga kommitténs vänner från kravallerna, torgockupationerna och blockaderna. Den är ett samtal kamrater emellan, sammansvurna i samma projekt. Ofta med udden polemiskt riktad mot andra deltagare i upprorsvågen; de ”vänsterister” som beskylls för ligga bakom revoltens misslyckande.

Trots att Till våra vänner närmar sig samma frågeställningar som revolutionärer i alla tider tvingats ta upp – frågan om aktörskap, relationen mellan revoltens olika subjekt, mellan strategi och taktik, voluntarism och organisation, revolt och revolution, organisationens (partiets) roll – lyfter Osynliga kommittén fram deras diskussion som annorlunda. Deras manifest är ett ickemanifest, partiet ett ickeparti, organisationsformen en ickeorganisation, subjektet ett identitetslöst ickesubjekt. Må så vara. Projekt mår ofta bra av att dra en polemisk demarkationslinje mot sina föregångare och utmåla sig själva som något helt annat. Som sådana fungerar Osynliga kommitténs skrifter bra även för dem som inte delar deras slutsatser, som poetiska provokationer, korrigeringar och ifrågasättande, som tvingar alla att betrakta sina egna projekts risker och tillkortakommanden. De är lika uppfriskande att läsa när man håller med som när man inte håller med.

Tristast blir skrifterna däremot när de liknar skuggboxning mot parodiska skildringar av andra kommunistiska teoribildningar som deltagit i samma revolter. Osynliga kommittén snor och inspireras friskt från sina teoretiska ”konkurrenter”, för att sedan spotta ut de oönskade resterna och tillskriva andra närstående strömningar. De som borde vara närmast utmålas som längst bort och det stora hotet mot varje uppror – till och med fiender på insidan, förskansade i våra huvuden.

Så varför inte göra en tillbaka-kaka och göra samma läsning i retur av Osynliga kommitténs skrifter, se vad vi kan använda, sno tillbaka och vad vi kan dumpa. Låta de autonomistiska teorier de försöker digestera explodera i deras mage, som en trojansk häst, och fritt få blomma upp och återbefrukta Osynliga kommitténs projekt i en annan riktning än vad de själva tänkt sig. Vad händer om man läser Till våra vänner med Negris, Trontis och operaisternas glasögon? (Tack till kamrat Krigsmaskinen för uppslaget!)

Upprorets tid

Ett sympatiskt drag i Osynliga kommitténs insurrektionalism är deras uppmaning till handling nu. Direkt, omedelbart och omedierat. Det finns inget gyllene tillfälle att vänta på, ingen ultimat situation som ska uppstå, inget strategiskt kairos att vänta in. Det är bara att börja, där du är och med dem du har runtomkring dig. För Osynliga kommittén är den historiska tiden upphävd, det gäller bara att avtäcka kollektiviteten som redan finns där, färdig i de delade motståndshandlingarna. Det finns inget löfte om framtida extaser eller en mytisk urtid, det är bara i nuet som möjligheten att förändra världen existerar.

Men sen ett aber. Upproren har kommit, men inte revolutionen, konstaterar Osynliga kommittén krasst. Revolten visade sig inte övergå i revolutionen. Den lyckades inte förbinda kortsiktiga och långsiktiga handlingar, taktik och strategi, ackumulera segrar som kunde leda till en systematisk förändring.

Vad fick upproren att stanna av? Osynliga kommittén har två svar. Det ena är att se hur kampcyklerna upplöses när de lyckas bli generaliserade och blivit allmängods. ”Sedan 2005 är det som om antiglobaliseringsrörelsen har upplösts av verkligheten. Den har försvunnit, just därför att den har förverkligats”. Under krisprotesterna tog alla folkliga protester, även de fascistiska på Maidantorget, globaliseringsrörelsens erfarenheter som sin självklara grund. Nätverksorganiseringen, aktionsdagarna, rådsförsamlingarna, den breda militansen, alternativmedian, blockaderna, kritiken mot finanskapitalismen – de har alla blivit allmängods. Globaliseringsrörelsens partikularitet försvann därmed genom generalisering. Antagonismen hade konstituerats på en högre nivå, som Negri hade uttryckt det. Protesterna kan därigenom aldrig vända bakåt, utan utgår alltid i sin stundande kampcykel från en ny nivå. Kommitténs andra svar, och där placerar de sig i en lång fransk ultravänstertradition, är att se vänstern som problemet. Det är vänsterismen som håller tillbaka revoltörerna och bestulit dem på revolutionen. Det krävs bara en sista brytning. ”Revolutionärernas passionerade rivalitet med vänstern håller kvar den på samma terräng, snarare än att frigöra dem. Låt oss kasta loss”. Därför är Till våra vänner en paradoxal skrift, eftersom kommittén där – till skillnad från Det stundande upprorets insurrektionalism och skapande av kommuner – återvänder till en vänsterbegreppsapparat: revolutionen, produktionen, partiet osv.

I sin recension av Till våra vänner ställer Jason E Smith frågan: kom verkligen upproren? Var verkligen torgrörelsen upprorisk? Den lyckades inte utmana några djupare maktstruktur – ens i Egypten – utan lämnade dem intakta. Protesterna inriktade sig mot åtstramningspaket snarare än i mot relationerna i produktionen eller i ett reellt utmanande av statliga våldsmonopolet. Istället för att se proteströrelsen som något kapat av en vänster, måste man kanske betrakta dess brister inifrån: att den redan från sin start var begränsad, motsägelsefull, bar på reformistiska illusioner och förhoppningar. Men också att protesterna agerade inom geopolitiska intressen och med konkurrerande reaktionära krafter som också försökte fånga momentumet, vilket kastade in de sociala protesterna i inbördeskrig (som i Syrien och Libyen).

Vem som helst

Upproret kan bedrivas var som helst och följaktligen av vem som helst. Saknas det därigenom subjekt och antagonistisk subjektivering för Osynliga kommittén? ”Det finns inget nytt revolutionärt subjekt vars framträdande skulle undgått upptäckt fram tills nu. Om man då hävdar att det är ’folket’ som är ute på gatorna, då är det inte ett folk som existerade i förväg, utan som saknades i förväg”.

Här förlitar de sig tungt på den italienska filosofen Giorgio Agamben och hans teori om vemsomhelst-singulariteter och deras relation till den kommande gemenskapen (hos kommittén, i form av kommunen). Agambens vemsomhelst-singularitet är ingen ny subjektivitet, utan ett angrepp på identitet, suveränitet och teleologi. Agamben försöker tänka i koncept som överskrider identiteter och inte är förbundna med kollektivitet. Vemsomhelst är en singularitet som varken är universell eller partikulär, något som spelar roll oavsett vad det är och inte kan reduceras till sina egenskaper. Detta märkliga subjekt som ett ickesubjekt, en (icke)aktör som inte kan koopteras av staten och som flyr undan suveränitetens logik. Grunden är en vägran, undandragande, Bartlebys ”I prefer not to”, snarare än formerandet av ett nytt subjekt. Denna vemsomhelst-singularitet tar sig på en kollektiv nivå uttryck i en kommande gemenskap / kommun, utifrån vemsomhelst-singulariteternas antagonism mot suveräniteten. Denna gemenskap går för Agamben inte att se som någon gemensam essen.

Hos Osynliga kommittén kommer det här tydligt till uttryck på synen på upproret och blockadens (icke)subjekt: om strejkens subjekt under 1800- och 1900-talet var arbetaren, är blockaden/upprorets (icke)subjekt ”vem som helst”. Men denna syn motsägs i kommitténs egna skrift genom att samtidigt betona den unika position och kunskap som arbetarna sitter på i produktionen, som av kommittén reduceras till en kunskap om produktionsprocessen som kommunerna måste stjäla för att kunna blockera den. Att utgå från sin materiella position och situation – som borde vara kommitténs utgångspunkt – dribblas bort och kantrar över i en idealistisk voluntarism. Här måste perspektivet vändas rätt igen.

Marx perspektiv står i kontrast till Agambens; hur motsättningarna och antagonismen i produktionen, de olika relationerna till produktionsmedlen och deras olika former av inkomst hos Marx tar sig uttryck i en subjektivering som blir klasserna som aktörer. Men det finns också hos Agamben en tydlig skillnad mot Negri, Deleuze, Guattari och Foucault, som delar kritiken mot teleologi och suveränitet – och som likt Agamben betonar singulariteter snarare än homogena sammansättningar. Negri, Deleuze, Guattari och Foucault ser däremot det gemensamma som något som måste produceras, ett heterogent sammansättande av olika singulariteter i ett gemensamt projekt. Det blir mycket mer fruktbart att läsa Osynliga kommitténs kommande kommuner genom de senares glasögon, än Agambens, som något som måste skapas, ett politiskt projekt som måste sammansättas och singulariteter som måste förbindas i en ömsesidig pakt. Kommitténs beskrivning av den medeltida innebörden av kommunen, ”Den gemensamt svurna eden bland invånare i en stad eller på landsbygden att hålla ihop”, befinner sig redan i denna fåra. Pakten hos Osynliga kommittén motsvarar Negris syn på multitudens sammansättande, från ontologisk till politiskt formerande, genom en gemensam pakt för att backa varandra, räknandet av sin egna kraft som källan till frihet. Detta sammansättande är inte ett identitetsprojekt, utan snarare något som genom sina kombinationer överskrider subjekten. Kommunen är varken kooperativen, facken, kollektiven eller de sociala centren – utan det som uppstår när dessa samverkar, sammansvärjs och kombineras. ”Det var samarbetet mellan allt detta, livet som utvecklades mellan allt detta, och som inte kan tilldelas någon av dessa aktiviteter, någon av deras entiteter”. ”Kommunen är då det som får alla ekonomiska gemenskaper att kommunicera sinsemellan, det som genomborrar den och överskrider den, den är sambandet som motarbetar deras benägenhet till självupptagenhet”. Osynliga kommittén rör sig här redan bortom Agamben, som ser gemenskapen som reellt redan existerande och bara kräver ett perspektivskifte, ett annat sätt att förhålla sig till världen.

Blockaden – mål eller medel

Om fabriksarbetarna som subjekt hade strejken som sin kampmetod i produktionen är vem som helst-singulariteternas kampmetod idag blockaden. Makten har flyttat ut ur institutionerna, menar Osynliga kommittén, och in i infrastrukturen. Makten är biopolitisk och verkar direkt in i våra levda världar, men den verkar – vilket är det viktiga – genom sin cybernetiska styrning över en utspridd infrastruktur och dess kommunikation. ”Regerandet finns inte hos regeringarna”, istället för att se på statsmakten måste man se ”dess politiska konstitution är dess materiella konstitution”.

Produktionen sker i flöden och fabriken ersatts av produktionsanläggningar, som flödets noder. Snarare än producera färdiga varor ägnar sig dessa anläggningar åt en omvandling av det som passerar in och ut, för att sedan skickas vidare till nästa nod för fortsatt bearbetning eller montering. Arbetaren har reducerats till en maskinövervakare, vars uppgift snarare är att träda in för att åtgärda stopp i arbetet – medan maskinerna utför produktionen. Den cybernetiska kapitalismen har helt införlivat reproduktionen i sig, det finns inte längre någon separat eller semiautonom reproduktions- eller distributionssfär.

Den cybernetiska kapitalismen är sårbar överallt, genom att dess flöden löper igenom hela samhället och potentiellt går att blockera. Vem som helst kan blockera produktionen, inte enbart arbetaren. Och attackerar man produktionens flöden attackeras kapitalismen i hela sin totalitet.

Jason E Smith ser här en av de svagaste bitarna i Osynliga kommitténs resonemang. Den missar den roll blockaderna av logistiken spelat historiskt de senaste 40 åren. Oftast har blockaderna varit det sista redskapet att ta till under en social protest eller facklig konflikt. Blockaderna har ofta snarare haft rollen som generaliserade strejker, där fackföreningarna initierat protesterna och kunnat styra dem. Så även i det exemplet Osynliga kommittén tar upp, med rörelsen 2010 mot pensionsreformen i Frankrike där facket CGT stängde ner oljeraffinaderierna med sina strejker och vem som helst kunde generalisera strejkerna genom blockaderna av bensintransporter och trafik. Men dessa blockader kontrollerades till syvende och sist av CGT, som kunde utöva sin hegemoni över dem.

Arbetarnas särställning i produktionen försvinner i kommitténs jämställande av produktion, distribution och cirkulation. Osynliga kommittén reducerar denna strategiska position enbart till en fråga om knowhow. Fabriksarbetarnas möjlighet till strejk kom ur en koncentration av arbetare i fabriken, en kunskap om arbetsprocessen som gav viss kontroll över arbetet, råvaror och lager. ”Den som vet hur ett system fungerar kan också sabotera det på ett effektivt sätt”. Med den cybernetiska kapitalismen måste motståndet stjäla denna kunskap och göra den tillgänglig för vem som helst. ”Att konstruera en revolutionär kraft idag är just detta, att artikulera alla de nödvändiga revolutionära världarna och teknikerna, sätta samman den tekniska intelligensian till en historisk kraft och inte ett system för regerande”.

Frågan är vilken funktion blockaderna fyller. Hos Osynliga kommittén verkar de mest ha ett strategiskt antikapitalistiskt värde, genom att de negerar produktionsprocessen. Men stärker blockaderna verkligen vår makt? Alberto Toscano riktar i texten ”Logistik och opposition” en operaistiskt influerad kritik av kommitténs fokusering på logistiken. Toscano saknar en diskussion om hur produktionen kan användas och omställas till nya mål. ”Interstitial enclaves or temporary liberated zones, ornamented by discourses of withdrawal and difference, have widely replaced the reference of an advancing, unifying and largely homogeneous planetary movement of liberation”, skriver han. Detta resulterar i en fetischering av brytningen, som inte skapar några förutsättningar för en ickekapitalistisk livsform.

Toscano beskriver det som en ”katastrofisk optimism” hos Osynliga kommittén, att blockerandet av kapitalismens flöden i sig skulle resultera i en antikapitalistisk kollektivitet – men att resultatet likaväl kan bli en massiv irritation och öppna för reaktionen. Istället frågar Toscano efter ”hur kan vi vända strukturer/flöden som separerar oss från kollektivt handlande till ny användning/mål snarare än bara stoppa dem”. Hur kan kapitalistiska strukturer göras användbara snarare än oanvändbara för oss, vilka tendenser i dem kan omvandlas i riktning mot ett kommunistiskt samhälle?

Den snabbt växande urbanismen vilar på allt längre och omfattande försörjningskedjor, vilket försätter en intensifierad exploatering och expansion. Så logistiken har en central funktion, ur ett maktperspektiv. ”The metropolis is in fact a processing centre”. Dessa försörjningskedjor bygger på standariseringar, i allt från gemensamma förvaringsformer (moduler, containers) till streckkoder, kommunikationssystem, infrastruktur och regleringar. Istället för att se blockaden som mål, blir det ett mer strategiskt perspektiv att betona den som medel – att se vilka maktredskap det ger arbetarna att skaffa sig bättre förhandlings- och styrkeposition genom sin möjlighet att kunna avbryta produktionen. Toscano lyfter fram Sergio Bolognas undersökning av hamnarbetares kamp över försörjningskedjehanteringen som exempel. Eller varför inte Angry Workers of the Worlds undersökningar av migrantarbetares kamp i den brittiska logistiksektorn. Blockaden skiljer sig på så sätt inte från strejken, vare sig som kampmedel eller i fråga om subjekt (inom och emot produktionen).

Här blir blockadstrategin mer intressant att sätta in i dagens autonoma diskussioner internationellt om den sociala strejken. Hur kan blockaderna användas för att generalisera konflikter i produktionen, skapa nya sammansättningar inom och utanför produktionen på ett samhälleligt plan. Blockaden kan på så sätt användas som maktmedel för att vinna segrar och bygga makt, som avancerar klassens positioner inom och emot kapitalets utvecklingstendens.

En konstituerande motmakt

Ett användbart redskap i Det stundande upproret och Till våra vänner är kommitténs (heideggerianskt färgade) beskrivning av kommunernas varande territoriet och beboende av rummet. Här finns fantastiska verktyg att använda sig av. Bildandet av kommuner, av sammanslutningar av konspirationer, handlar om att bebo områden. Kommittén pekar på ordet geografis etymologi, som geo-grafi – att skriva in sig i ett område. Kommunen skapar ett politiskt territorium som inte nödvändigtvis följer rummet, utan bryter mot det, förgrenar sig och expanderar. De skriver ständigt in andra i sin geo-grafi. ”Genom sin blotta existens river den isär rummets uttänkta indelning och dömer varje viljesats till en ’rumslig samhällsplanering’ att misslyckas”.

Jason E Smith lyfter fem användbara steg av subjektivering, där han bänder på Osynliga kommitténs teser, för att ta stegen från vem som helst via kommunen till det historiska partiet:
1) Betonandet av arbetarna som förkroppsligande av tekniska kunskap inom produktionsflödena. Hur arbetarna måste skaffa sig en ”strategic intelligence of the present”.
2) Hur strejken kan ses som en territoriell aktion (blockaden som social strejk). Strejkens genomslag och påverkan på ett territorium avgörs hur mycket den lyckas involvera de utanför, skapa lojaliteter i kvarteren. Det gäller lika mycket idag som under arbetarrörelsens uppkomst.
3) Hur gemenskaperna och kommunerna baseras på inbördes hjälp och solidaritet
4) Hur kommunerna inte bara blockerar eller saboterar produktionen, utan övertar och transfomerar den.
5) Se partiet som hur kommunernas territoriella fästen bildar en allt tätare etisk väv, en konspiration och inbördes pakt.

Den stora skillnaden mellan Osynliga kommitten/Agamben och de autonoma/Negri är synen på konstituerande makt. Agamben och kommitténs beskrivning av den cybernetiska makten och biopolitiken genomsyras av dess syn på den statliga suveräniteten, dess övervakning och upprorsbekämpning. Detta perspektiv på den suveräna statsmaktens regerande läggs sedan som ett raster på förståelsen av kapitalismen. Ekonomiska kriser reduceras till subjektiv politik för att genomdriva omstruktureringar, ”destabilisera för att stabilisera”. ”Krisen inte är ett ekonomiskt faktum utan en politisk metod för att regera. Vi genomlever inte en kris för kapitalismen, utan en triumf för kriskapitalismen” – här ligger kommittén inte så långt från Negris 70-talsskrifter. Kapitalismen verkar genom bryter upp och omstrukturera samhället, genom en cybernetiskt verksam biopolitik.

Motståndshandlingen blir enbart att angripa (”alla svin har en adress”) eller desertera undan den suveräna maktens kontroll. Makten måste destitueras och fråntas sin legitimitet. ”Att destituera makten är att beröva den dess fundament”. Varje diskussion om konstituerande makt kan för kommittén därigenom bara ses som att återge den suveräna makten legitimitet. ”Att inrätta eller konstituera makt är att ge den en bas, en grund, en legitimitet”. Syftet med den ”konstituerande maktens fiktion” är att regera revolutionen.

Här blir kommitténs skuggboxning som tydligast, där de inte kan ta av sig Agambenglasögonen när de läser Negri. Negris användning av begreppet konstituerande makt (hämtat från Machiavelli och Spinoza) handlar inte om att ge den suveräna statskonstitutionen ett nytt fundament och legitimitet, utan Negri diskuterar snarare hur den maktbas som suveräna makten åberopar kan undandras. Genom Spinoza försöker Negri se hur den konstituerande makten kan bli en öppen process, där en sammansättning och rättigheter ges immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra, snarare än garanteras genom negativ maktöverlåtelse till en rättighetsgaranterande suverän. Den konstituerande makten Negri söker är den som destituerar den konstituerade makten. Begreppet blir ännu mer potent när det kombineras med operaisternas läsning av Marx begrepp levande arbete.

Ironiskt nog beskriver det Foucaultcitat kommittén lyfter fram exakt den logik Negri betonar med multitudens politiska sammansättande: ”Den dialektiska logiken är en logik som låter motsägelsefulla termer sammanstråla, inom det homogenas domän. Och jag föreslår att man ersätter denna dialektikens logik med strategins logik. Strategins logik framhåller inte motsägelsefulla termer i det homogenas domän, vilket utlovar deras upplösning i en enhet. Strategins logik har till funktion att undersöka vilka samband som är möjliga att etablera mellan olikartade termer, vilka förblir olikartade. Strategins logik, det är logiken i det heterogena samband, inte logiken i det motsägelsefullas homogenisering”.

Det här är partiet. För såväl Negri som Osynliga kommittén. En sammansättning eller konspiration som skapas. Agamben skulle däremot aldrig skriva under på det, det är långt ifrån hans vemsomhelst-singulariteters kommande gemenskap.

Förstå. För att bättre kunna slå

Det börjar alltid med en kravall. Just i det ögonblicket då vänstern skulle dödförklaras dök den upp igen, som fågel Fenix ur askan. I den italienska hamnstaden Genua samlades sommaren 1960 unga arbetare på torgen i ilska mot att fascistpartiet MSI skulle hålla partikongress i staden. Många hade randiga tröjor, den stora modétrenden bland ungdomar. ”De randiga tröjornas kravall”, som händelsen därför kom att kallas i media, spred sig till alla industristäder på bara några dagar. Vilka var dessa ungdomar i randiga tröjor? Den unga generationen arbetare hade stämplats som opolitisk, individualistisk och likgiltig – till skillnad från deras föräldrageneration som kämpat mot fascismen och organiserat sig i arbetarrörelsens organisationer och partier.

Ilskan stannade inte vid antifascistiska kravaller. Den smittade av sig, in i fabrikerna, där den stora majoriteten unga jobbade skift vid de löpande banden. En våg vilda strejker bröt ut de kommande åren. En ung protest som inte tog hänsyn till partibok eller fackföreningsmedlemskap, okontrollerbar och orepresenterad. Kravallerna som utbröt i fabriksstaden Turin under avtalsrörelsen då de strejkande arbetarna tågade ut ur fabriken nådde en intensitet som Italien inte skådat sen partisanstriderna mot fascismen.

Det var en märklig situation. En nyvaknad arbetarkamp växte fram samtidigt som vänstern och fackföreningsrörelsen befann sig i en djup kris. Fabriksstaden Turin hade historiskt varit vänsterns starkaste fäste. Den röda fabriksstaden. Det var här det italienska fabriksrådsupproret bröt ut 1919-1920, ”de två röda åren” innan fascismens ankomst. Och det var i den här staden som arbetarna inledde sin generalstrejk 1943. Då stoppade 100 000 arbetare produktionen, vilket blev början på fascismens fall. Men under hela 50-talet blödde fackföreningarna, de tappade stora delar av sina medlemmar. Sovjetunionens brutala krossande av rådsupproren i Ungern och Polen 1956, i kombination med att omfattningen av stalinismens fruktansvärda förbrytelser blev kända, hade lett till en flykt från kommunistpartierna i Europa – som allt mer började distansiera sig från Sovjet. Många vänsterintellektuella sökte nya vägar. Flera samlades kring det italienska socialistpartiet.

Det fanns en tillfällig öppning inom vänstern. Man behövde förstå den nya situationen, få kontakt med de unga arbetarna och hitta en väg ut ur vänsterns kris. Vissa började läsa Marx på nytt. Fast utan marxism-leninismens dogmatiska filter och förenklade scheman. Andra funderade på om sociologin kunde ge redskap för att förstå varför fackföreningarna tappade medlemmar. Tidskriften Quaderni Rossi (Röda häften) föddes ur mötet mellan dessa båda strömningar i sextiotalets början. Målsättningen var att kombinera industrisociologins metoder och plocka ner den marxistiska teorin från sitt elfenbenstorn för att gå ut i fabrikerna och göra enkäter om de ”nya krafterna” inom arbetarklassen. Marx egna franska arbetarenkäter, ”enquëte ovrière”, dammades av och togs som modell. Socialistpartiet ställde sina arbetsplatskontakter till tidningens förfogande.

Socialistisk sociologi

Den amerikanska industrisociologin utvecklades nära knuten till näringslivets och arbetsköparnas behov. De sociologiska undersökningarna gjordes för att identifiera problem i arbetsprocessen för att öka produktiviteten och effektivisera produktionen – en kunskap som arbetarna i fabrikerna fick vänd mot sig som ökad rationalisering, högre arbetstempo och hårdare arbetstakt. Kunde man istället använda sociologins redskap för arbetarrörelsens syften? Den frågeställningen delade snabbt redaktionen kring Quaderni Rossi. Gällde det bara att utveckla en ”kritisk sociologi”, som identifierade problemen och försökte förstå arbetarklassens situation, för att fackföreningsrörelsen och partierna återigen skulle kunna fånga upp deras intresse och knyta dem till sig? Eller kunde undersökningarna på fabriken vara till stöd för arbetarklassens självorganisering, intervenera i dem och hjälpa dem att hitta nya effektiva organisationsformer som de själva kontrollerade?

Frågan ställdes på sin spets med de unga fabriksarbetarnas vilda strejker och kravaller under avtalsrörelsen. Hur skulle man ställa sig till dessa kampformer? Quaderni Rossis undersökningar fick ett snabbt och snöpligt slut. Socialistpartiet drog in sitt stöd och anklagade tidningen till att ha uppviglat arbetarungdomarna snarare än att knyta dem till partiet. Partipiskan ven och Quaderni Rossi rättade sig i ledet. Istället bildade den interventionistiska falangen tidskriften Classe Operaia (Arbetarklassen) av Mario Tronti, Romano Alquati, Antonio Negri och Sergio Bologna. Syftet var att fortsätta arbetarplatsundersökningarna och ställa dem till den autonoma arbetarkampens förfogande. Strömningen kom att kallas ”operaismo” (arbetarism).

Klassammansättning

Det banbrytande med tidningen Quaderni Rossi var deras analys av hur arbetarkamp och kapitalets organisering av produktionen dialektiskt påverkade varandra. För att effektivisera produktionen behövde kapitalisterna bryta upp arbetarklassens organisering och styrka. Vapnet var att planera produktionen, genom en ökad rationalisering, ökad arbetsdelning (socialisering) och automatisering, för att höja produktiviteten. Arbetarklassen mötte därför kapitalistens angrepp i form av kapitalets plan – en omfattande förändring av produktionen som inte gick att backa tillbaka från. Varje tidigare klassformation har behövt förstöras för att frigöra ”råmaterial”, de proletärer som kan bli nya arbetare med nya arbetsuppgifter. Omorganiseringen av produktionen försökte neutralisera antagonismen och splittra klassen. Quaderni Rossi menade att organiseringen av produktionen, rationaliseringarna och automatiseringen aldrig var en ”neutral” process. Utan ett moment i klasskampen.

Men omorganisering i produktionen kunde inte radera arbetarkampen. Den förändrade bara kampens form. Omorganiseringen ändrade hur arbetarna relaterade till varandra, vilken kunskap de satt på, vilka uppgifter de utförde och vilka positioner de hade. Kort sagt förändrade den arbetarna som subjekt och hur proletariatet sammansattes som klass. Detta skedde inte vid en given tidpunkt i historien, utan var en pågående process.

Quaderni Rossi menade att det var här vi skulle förstå arbetarrörelsens sammanbrott på 50-talet. Omorganiseringar genom införandet av löpande bandet skapade en ny arbetartyp: unga oskolade och ickekvalificerade arbetare, ofta med migrantbakgrund från Syditalien. Deras kampformer och sätt att organisera sig skiljde sig från den gamla klassammansättningen av yrkesskolade och specialiserade fabriksarbetare, som i högre grad var fackligt organiserade. Tidningen plockade här upp Marx analys om sambandet mellan materiella villkor och subjektivitet, varande och medvetande, och Lenins diskussion om hur objektiva krafter skulle förvandlas till subjektiva krafter. Operaisternas undersökningar gick ut på att förstå dessa ”nya krafter” inom produktionen – den unga arbetarklass vars behov och beteenden skiljde sig från de äldres. Unga arbetare som oftast utmålades som oorganiserade, spontana, odisciplinerade, ”lösa hundar” eller ”terrone” (”bonnläppar”, rasistisk betäckning på syditalienare). Ungdomarna i de randiga tröjorna.

Militanta undersökningar

Syftet med undersökningarna var att studera vilka nya kamper och klassubjekt som uppkommit i produktionen. Men Quaderni Rossi och Classe Operaia tog dem ett steg längre. Målet var att bryta ner uppdelningen mellan undersökning och de som undersöktes. Att göra undersökningen till en deltagande undersökning (”conricerca”), en självundersökning. Dessa undersökningar kallades ”militanta undersökningar”, militanta i bemärkelsen aktivistiska eller aktiverande. Det är genom kampernas utveckling som undersökningarna får sin praktiska verifiering, som hypoteserna visar sin giltighet. Undersökningen blir ett delmoment av aktionen, som görs gemensamt mellan militanter utifrån och arbetarmilitanter inifrån.

Förgrundsgestalten i att utveckla metodologin med de militanta undersökningarna var Romano Alquati (1935-2010), en av de drivande operaisterna. För Quaderni Rossi och Classe Operaia genomförde han deltagande undersökningar på två av Italiens största företag, FIAT och Olivetti, båda belägna i Turin. De båda fabrikerna hade gått från att vara vänsterns starkaste fästen till att bli förlorat land. Medan operaister som Mario Tronti och Antonio Negri formulerade teorierna, ramade in arbetarkamperna i en stor berättelse, studerade Romano Alquati snarare direkt på arbetsplatsgolvet kampernas alla möjligheter och komplikationer. Vad deras styrkor och svagheter var, utan att vare sig förenkla eller romantisera. Alquatis militanta undersökningar byggde på flera steg, och rörde sig från enkäter och diskussioner över till interventioner och politisk organisering.

Det första steget i Alquatis undersökningar var att ställa företagens myter mot arbetarnas egna erfarenheter. FIAT hade på 60-talet ett rykte om sig att vara ett socialt medvetet företag, där arbetarna hade högre löner, bättre skyddsnät och större karriärsmöjligheter. Alquatis intervjuer klädde av dessa myter om de priviligierade FIAT-arbetarna och visade på de låga lönerna, det hårda arbetet, missnöjet mot bristen på karriärstillfällen. Olika arbetstitlar användes för att skapa hierarkier och löneskillnader i arbetsstyrkan, trots att samma arbetsuppgifter utfördes. Mot företagsideologin ställdes arbetarperspektivet. Varje omorganisering, rationalisering eller hierarkisk indelning betraktades med arbetarnas synvinkel som utgångspunkt.

Mikrokonflikter

Istället för att stirra sig blind på de stora synliga strejkerna och manifestationerna utgick Alquatis undersökning från de vardagliga ”osynliga” mikrokonflikterna på arbetsplatsen. I dessa spontana kamper såg Alquati en embryoform till politisk organisering. Det var de osynliga nätverken i vardagskonflikterna som sedan låg till grund för de öppna och synliga protesterna. Mot den bakgrunden blev den vilda strejkvågen förstålig. Det var mikrokonfliktualiteten som var den kampterräng där klassmedvetenheten började ta form och de första stegen togs för att ”förvandla de objektiva krafterna till subjektiva krafter”.

Mikrokonflikterna tog sig ofta formen av en vägran. En form av ickesamarbete eller ovilja att genomdriva den plan kapitalisten hade för produktionen. Denna olydnad var inte rent negativ, utan byggde på en informell kunskap hos arbetarna att vända arbetsorganisationens medel mot dess planerade mål, till sin egen fördel.

De vardagliga individuella problemen behövde synliggöras som kollektiva problem, som bara gick att lösas kollektivt. Redan i det personliga missnöjet med sin situation på arbetet fanns en kärna som kunde vändas till ett samverkat ickesamarbete. En frustration som kunde få kollektivt utlopp. Varje form av personliga behov som krockar med företagets myter och löften, mikrokonflikter och olydnad som ställer sig mot kapitalistens plan är små pusselbitar som om de läggs samman – med den militanta undersökningens och militanta interventioners hjälp – bildar en ”motplan” (contropiano), med Alquatis terminologi.

Motplanen var den strategiska sammanställningen av den viktiga kunskap arbetarna individuellt satt på över produktionen som kunde kortsluta kapitalets plan. Ingen produktion är möjlig utan arbetarnas egna initiativ för att lösa alla de luckor och buggar som finns i den kapitalistiska planen. Som att fixa ihop de saker som inte klaffar i chefens order. Den kunskapen över produktionen kunde också bli en subversiv kunskap. Planen kunde förses med element som kapitalismen inte kunde svälja.

Från undersökning till motstånd

Den proletära osynliga organisationen var alltså inte bara en spegling av den kapitalistiska arbetsdelningen, utan snarare en reaktion på dess irrationalism och splittring. De militanta undersökningarna hjälpte till att gemensamt pussla ihop och cirkulera dessa erfarenheter, till exempel genom flygblad, fabrikstidningar, stormöten utanför fabriken eller samtal vid fabriksgrindarna. Här fyllde de externa militanterna, operaisternas aktivister, rollen som kampens budbärare. Målet var att utveckla kommunikationens former så att dessa motståndspraktiker kunde sprida sig igenom de enorma fabrikernas alla olika avdelningar och mellan de olika fabrikerna i samhället. På så sätt skulle kamperna generaliseras i samhället. Det var en central uppgift i byggandet av en revolutionär organisation utifrån arbetsplatserna. Eftersom företagens arbetsorganisering bygger på att hålla arbetarna uppsplittrade behövdes strukturerna byggas upp – med ena benet i de redan existerande osynliga nätverken, men också genom skapandet av yttre strukturer baserade på dessa. Militanta undersökningen fyllde en funktion att förbinda dessa nivåer.

Denna ”antagonistiska samverkan” kom inte ur ett vakuum, utan bar med sig politiska spår av arbetarklassens tidigare subjektiva struktur och utgjorde en förutsättning för de följande kamperna. Varje tidigare kampcykel hade lämnat en utkristaliserad politisk rest som bakades in i de nya kamperna.

Alquati betonade att om inte kamperna förbands eller generaliserades riskerades de att infångas inom systemet, ebba ut eller bara medieras av företags- eller fackföreningsbyråkratin. Att bara ha personliga erfarenheter av förtryck leder inte nödvändigtvis till en heltäckande analys eller kollektiv praktik. De osynliga kamperna i sig blev inte nödvändigtvis radikala eller per automatik antagonistiska mot kapitalet. Det gällde att organiskt vidarutveckla dem till politisk organisering. De som befanns sig i mikrokonflikterna kunde inte nödvändigtvis själva se helheten. De kunde inte greppa omfattningen av kapitalets plan – utan bara se sin del i arbetsprocessen, utan att förstå den värdeskapande process arbetet ingick i.

De individuella kampformerna av störningar, vägran och sabotage var inte tillräckliga. De behövde få en medveten och organiserad form – vilket de institutionaliserade fackföreningarna inte kunde ge. Det behövdes revolutionära organisationer, förankrade i fabrikerna, men som löpte utanför. Teorin och undersökningarna skapade i sig inte själva detta perspektiv, utan kunde bara understödja det och hjälpa till att artikulera det, som kampredskap som förvandlade teorin till en politisk organisation förmögen att socialisera sig själv. Utan att undersökningarna återkopplades i politiskt arbete riskerade de att bara bli reformistiska. Syftet var att ”förstå, för att bättre kunna slå” (”Capire. Per meglio colpire”), som Classe Operaia sammanfattade det.

Det var denna process som var klassens politiska sammansättning, ett gemensamt artikulerande av alla former av antagonistiskt ickesamarbete och arbetsvägran inom produktionen i en gemensam politisk process.

Från fabriken till samhället

Alquatis militanta undersökningar stannade inte vid fabriksgrindarna. I rapporterna i Classe Operaia betraktade han också var arbetarklassen möttes utanför fabrikerna, vilka former av arbetarkultur som existerade som kunskapsöverföring, hur de stora protestmanifestationerna på torgen uppstod och förbands i det tidiga 60-talets upploppsvågor. Kapitalets plan löpte ut ur fabriken över hela samhället, och så gjorde även motståndet. Relationen staden-fabriken blev en central del i analysen, för att se hur även kamperna sammansattes och generaliserades utanför fabriken. Även om Alquati i första hand undersökte en invandrad, ung och manlig arbetarklass så lämnades här en öppning i de militanta undersökningarna, som kom att explodera i mängder av projekt under 60- och 70-talet. Undersökningarna av lönearbetet överfördes på kvarteren, bröt sig in i kärnfamiljen och undersökte det oavlönade hemarbetet och arbetskraftens reproduktion (med andra vågens feminism), undersökte arbetslösheten, universiteten och prekariseringen (redan på 70-talet!). Undersökningarna som verktyg överfördes på hela samhällsterrängen. Som ett värdefullt redskap för politisk organisering underifrån. Arbetsplatsbladen och tidningarna fick sällskap med piratradiostationer och sociala center öppnades upp i arbetarkvarteren för att öka mötesplatserna. Kvinnohus, studiegrupper, tidningsprojekt multiplicerades och breddade rörelsen till samhällets alla områden.

Alquatis modell för militanta undersökningar är lika användbar för oss idag. Även en undersökning idag behöver gå igenom dessa steg. Vi behöver även idag skingra alla de myter och ideologiska propaganda som läggs som en våt filt över våra erfarenheter. Det kan vi göra genom att vi lyfter berättelser, sätter ord på våra erfarenheter och synliggör en materiell verklighet. Att vi utgår från mikrokonflikterna och de osynliga nätverk och gemenskaper där våra erfarenheter redan idag möter andras och blir gemensamma intressen och delade situationer. Att vi utifrån dessa mikrokamper ser hur vi kan forma organisationer, öppna kamper, cirkulera och generalisera dessa erfarenheter till ett helhetsperspektiv – en motplan med krav och målsättningar – och en kollektiv politisk process – ett politiskt sammansättande. Så går vägen från undersöka och synliggöra våra egna erfarenheter till att bli ett gemensamt politiskt projekt. Så blir det personliga politiskt.

/ Mathias Wåg

Läs mera:
Steve Wright: Stormining Heaven
Wildcat: The Renaissance of workerism
riff-raff nr 3-4: Tema militanta undersökningar
Evan Calder Williams: Invisible organization – Reading Romano Alquati

Berlusconismen som pornografisk postpolitik

I tjugo år har Berlusconi dominerat italiensk politik. Trots korruptionsanklagelser, rättsprocesser och massiva folkliga protester emot sig har han alltid kommit tillbaka. Men nu verkar Berlusconis era på väg att nå sitt slut. Berlusconi har in i det sista försökt stoppa åtalen mot honom och hindra att hans immunitet dras in – nu senast genom hotet om att hans parti Frihetens folk skulle dra sig ur den blocköverskridande koalitionen. Domen på sju års fängelse mot 76-åriga Silvio Berlusconi för att ha utnyttjat prostituerade minderåriga och missbrukat sin maktposition kommer troligen aldrig att verkställas, precis som han genom amnestier och sin höga ålder kringgått tidigare domar på fyra år för finansbrott. Det som däremot får politisk effekt är beslutet att förbjuda Berlusconi från att väljas till offentliga poster under fem års tid.

Få räknade med att Berlusconi och hans partiallians Frihetens folk (Popolo della libertà) skulle återhämta sig efter den politiska vanskötseln av ekonomin och prostitutionsskandalerna, men Berlusconi har haft en förvånansvärd förmåga att läsa in stämningar i landet och ge populistiska svar. Genom vallöftet att återbetala fastighetsskatten – den skatt som kommunal verksamhet till stor del finansieras på – lyckades han i riksdagsvalet i februari 2013 i en sällan skådad valspurt lyfta partiet från 13 procent till 22 procent på bara några veckor. Valfiaskot för både teknokraten Mario Monti och vänstern samt populistpartiets Fem stjärnors rörelse (Movimento 5 Stelles) valframgång lämnade den segertippade centervänstern kring Demokratiska partiet (Partito Democratico) utan majoritetsstöd. Centervänstern tvingades genomföra en blocköverskridande regering med centerhögern – utan någon formell position åt Berlusconi. Ett skört regeringssamarbete bakom Enrico Letta som Berlusconi kunnat stjälpa när han vill, genom att dra tillbaka sitt stöd, och kräva nyval. Det var detta kort Berlusconi försökte spela ut i oktober.

Centerhöger har kallat rättsprocesserna mot Berlusconi för politiska och slagit från sig domarna, som de ansett varit angrepp från en ”kommunistisk domarkår”, en ”populismo penale” riktade mot Frihetens folk. Det som kallats ”domarnas parti” har tidigare ingripit i två viktiga övergångsperioder, 1979 och 1990, med långtgående politiska konsekvenser. Och faktum är att högern utan Berlusconi nu slagits i bitar. Detta visade sig tydligt i regionalvalen i juni, där centervänstern tog hem segern i de 16 viktigaste städerna – däribland Rom där postfascisten Alemanno fick lämna borgmästarposten och Treviso, som tidigare varit Lega Nords starkaste fäste. Utan Berlusconi befinner sig centerhögern i kris.

För övriga Europa har alltid Berlusconis långvariga grepp över Italien framstått som ett mysterium. Inom Italien har däremot en hel del intressant analys av fenomenet berlusconism producerats.

Berlusconi klev ut på den politiska arenan i en period av politisk kris, när hela det bipolära italienska blocksystemet höll på att falla sönder i korruptionsanklagelser 1990 och de två stora partierna, kristdemokraterna och socialisterna, imploderade i skandaler.

Den konstitutionella ordning som växt fram efter andra världskriget var i grunden antifascistisk och hade som mål att hindra återkomsten av fascismen. Den parlamentariska processen blev därför långsam, svårförändering och ofta ineffektiv. Istället växte det fram ett parallellsystem med informella överenskommelser mellan samtliga partier. Den italienska klientilismen byggde på att partierna bytte statliga resurser mot röster, genom sina investeringar kunde de skaffa sig en kontroll över civilsamhället, katolska organisationen Azione Cattolica och PCI:s fackföreningsrörelse. Den klientilistiska formen av korruption var institutionaliserad. Detta system skakades om av murens fall och kalla krigets slut. Den antikorruptionskandal som kallades Tangentopoli, Mutstaden, öppnade för ett nytt politiskt klimat med en starkt antistatlig grundsyn. I det här läget lanserades Berlusconis parti Forza Italia, baserat på marketing och teve. 1994 nådde de sin första valframgång och fick 60 procent av förstagångsväljarna.

Journalisten Gibelli menar att Berlusconi var den skickligaste att tolka den politiska krisen i början av 90-talet, läsa de antipolitiska strömningarna och fyllde det tomrum som uppstod på den politiska scenen genom sina skrupelfria och innovativa metoder. ”Det var ett slags revolt bland medelklassen /…/ och den byggde på ovilja mot skatter och politik, önskan om en hedonistisk livsstil, irritation över regler.” Berlusconis budskap var ett löfte om att rikedomen och lyckan fanns inom räckhåll för alla, men att staten satte upp hinder. Berlusconis postpolitik var en tillåtelse att vara vulgär, som exemplifierades i ledarens exhibitionism och uppvisande av sitt privatliv. Makten blev pornografisk. Författarkollektivet Wu Ming beskriver ”burlesquonismens pimp power” som en fetischistisk masskult maskerad till evig ungdom, formerad kring ”den nutida kapitalismens centrala imperativ: njut!” och ”gör vad fan du vill”. Förneka sedan alltid alla anklagelser offentligt medan du samtidigt blinkar ironiskt åt dina väljare och håller fingrarna korsade bakom ryggen. ”Inför ett samhälle där solidariteten var på tillbakamarsch var centerhögern inriktat på att prisa egoismen, tolkad på ett positivt sätt (löften om lycka) och på ett negativt (hat gentemot alla som var annorlunda och skydd mot rädslan)”, menar Gibelli. Den populistiska antipolitiska mobiliseringen kombinerades med en hätsk antikommunism, där stämpeln ”kommunism” gavs åt allt politiskt motstånd.

”Han har använt kraften i en retorik som bygger på motsatspar hämtade från det känslomässigt mycket djupgående med oförenliga: vi/de, kärlek/hat, liv/död. Han har väckt gamla spöken som kommunismen vid liv för att ge näring åt det moraliska föraktet för motståndaren, han har konsekvent frammanat tanken på en intern fiende, vilket är typiskt för krigets logik /…/ Det har lett till en oavbruten mobilisering, paradoxalt nog med stöd av en retorik och en samförståndets estetik som i själva verket har använts för att söndra och inte för att ena, på fullkomligt klassisk orwellskt manér”.

I personen Berlusconi sammanstrålade den formella och informella makten, han personifierade en koncentration av den ekonomiska makten, verkställande makten och ”tredje statsmakten” (media). Gibelli använder Marx och Gramscis begrepp ”bonapartism” för att beskriva hur högern kom att centreras så starkt kring personen Berlusconi, ”en auktoritär regim kring en person grundad på folkets bifall”. Näringslivsmyten kring den framgångsrika och effektiva företagsledaren överfördes på politiken.

Med Forza Italia byggdes en effektiv valkampanjorganisation i en karismatisk ledares tjänst upp. Men berlusconismen fungerade sämre som modell för ett riktigt parti. Frihetens folk (Popolo della liberta), som bildades ur sammanslagningen mellan Forza italia och postfascistiska Nationella allinansen (Allianza nazionale) slets sönder av Berlusconis despotism – samtidigt som den inte heller klarade sig utan honom som samlande kraft. Efter valet 2008 bröt sig en fraktion av postfascisterna kring Fini ut och närmade sig istället det italienska näringslivets arbetsgivarorganisation. ”Paradoxalt nog var det denna gång arvtagaren till den postfascistiska högern som fördömde de nyauktoritära dragen och de populistiska aspekterna av det nya maktsystemet”, skriver Gibelli.

Enade populismer i en person

Berlusconis styrka var att kunna ena hela högern, från den kristdemokratiska högern till den extrema fascistiska, under samma paraply. Carlo Ruzza menar att populismen var det enande projektet mellan partierna i Berlusconis allians mellan Lega Nord, MSI/Allianza nazionale och Forza Italia. De tre partierna representerade tre olika former av höger, med förankring i olika delar av civilsamhället och näringslivet.

”Som politisk doktrin betraktad består populismen i en idealisering av ett odifferentierat ’folk’ som är naturligt rättskaffens, enhetligt i sina intressen och motståndare till korrupta politiska eliter. Det finns ett underförstått antagande om en övergripande konflikt mellan samhälle och stat – en uppfattning som är grundläggande för de populistiska partierna på den italienska högerkanten. Alla tre betraktar den karismatiska ledaren som en viktig förmedlingslänk mellan stat och samhälle.”

För Forza Italia var folket de moderna konsumenterna i ett idealistiskt filantropisk civilsamhälle ställd mot de korrupta politikerna och slukande välfärdsstaten. Forza Italias stora problem var att de saknade territoriella rötter. Nationella alliansens folk var det de etniska italienska kärnfamiljerna, ett organiskt civilsamhälle som hotades av globaliseringen, mångkulturen och yttre kulturella influenser. För Lega Nord var folket de territoriella lokalsamhällena och byarna i nord som hotades av staten, centralstyret i Rom och EU. Tre olika former av folk, olika civilsamhällen men vars ideologiska skillnader kunde skylas över i en yttre representation, igenom ledaralliansen mellan partierna och Berlusconis person.

”Populismen är det kitt som binder dessa tre partier samman och som har möjliggjort en sammanslagning av två av dem till en koalition som har behärskat den italienska politiken i många år. Dens idealisering av det civila samhället är ett nytt och särpräglat sätt att betrakta politisk representation.”(Ruzza)

Eurokrisen och Berlusconis fall

Ironiskt nog blev det en annan form av populism som stjälpte högerpopulismen: komikern Beppe Grillos antipolitiska populism riktad mot hela den ”politiska klassen” (la casta). Berlusconi må vara slut som politisk kraft i Italien, men hans populism har visat sig vara en förelöpare, en föraning vilken form en antipolitisk politik som mobiliserar civilsamhället kan ta sig i postpolitikens tidsålder.

Tragiskt nog blev Berlusconi vid flera tillfällen vänsterns fall, genom att de knöt upp sin oppositionspolitik så hårt till att vara emot honom, att använda honom som den figur att bygga en enande mobilisering emot. Även den utomparlamentariska vänstern och de sociala rörelserna gick i denna fälla. Globaliseringsrörelsen och antikrigsprotesterna knöt sig nära vänsterpartierna och sedmera frontfigurer i Demokratiska partiet i formandet av en gemensam anti-Berlusconi-opposition. Den kortvariga centervänsterkoalition under Prodi som lyckades bröt genast med den utomparlamentariska vänstern när den återfick makten 2006 – för att sedan själv falla sönder av sina interna motsättningar två år senare. Krisprotesterna försökte 2010 åter samla alla olika kämpande sociala protester – studentockupationerna, lokala protestgrupperna mot strukturprojekt, metallfacket FIOM – i en gemensam vänsteropposition mot Berlusconi. Projektet havererade i samband med kravallerna den 15 oktober 2011, i samband med misstroendevotumet mot Berlusconis regering. Folkomröstningen i juni 2011 om vattenprivatiseringar, blev däremot grunden för en framväxande allmänningsrörelse mot privatiseringar, som kommit att bli en politisk kraft i Italien. Som en del av folkomröstningen röstades även om att dra in Berlusconis åtalsimmunitet, vilket blev ytterligare en bidragande orsak till hans fall. Men allmänningsrörelsen styrka ligger i att den inte formerades som en opposition mot Berlusconi, utan ett bredare angrepp på privatiseringar och åtstramningspolitik – vilket fick den att bli en samlande kraft mot Trojkans (Eu-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella Valutafonden) besparingskrav.

Det var inte vänsterprotesterna som fick Berlusconi att stiga bort från makten, utan Trojkans påtryckningar. Italien är Europas tredje största ekonomi vars statsskuld idag ligger på 127% i förhållande till landets bruttonationalprodukt. PIIGS-länderna har drabbats hårdast av eurokrisen. Den 16 november 2011 ersattes Berlusconis regering av en teknokratisk samlingsregering under ledning av före detta EU-kommissionären och Goldman-Sachsrådgivaren Mario Monti, som tillträdde som både premiärminister och finansminister för att genomdriva åtstramningspaket och arbetsmarknadsreformer enligt Trojkans villkor. Berlusconi kunde genom att kliva åt sidan återuppta sina populistiska utspel mot den EU-dikterade politiken – vilket gav honom ett oväntat starkt stöd i valet 2013, trots många hade räknat ut honom. En maktposition han försökte använda i oktober för att dra sina fem ministrar ur samlingsregeringen och tvinga fram ett nyval.

Den italienska vänstern samlar sig nu till en ny nationell mobilisering den 19 oktober. Denna gång inte som en antiBerlusconi-opposition, utan i direkt antagonism mot EU:s krispolitik underifrån.

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska undergången

1. Vem fan vågar föda?

Vi hängde på skolgården med våra cyklar. Det brukade vi göra. Men idag var det lite speciellt. Skolgården var full av journalister och tevekamror. Vi försökte få en glimt. Tyckte det var lite spännande att Palme gick och röstade just i vårt klassrum i Vällingbyskolan. Det är mitt första politiska minne. Mitt första politiska gräl. Vi cyklade runt i cirklar på skolgården och skrek åt varandra. Är du galen, vill du ha atomkraft? Vi kommer ju alla dö om en reaktor havererar, fattar du inte det? Idiot! Skolkamraterna delades i två läger.

Jag var nio år gammal. Satte upp klistermärken mot kärnkraften. En litografi på en gravid kvinna med förvridet ansikte, som Munchs skriet. I hennes mage ett foster. ”Vem fan vågar föda?” stod det. Det dramatiska budskapet fångade mig. Domedagsstämningen.

Sjuttiotalets vänstervåg hade ebbat ut, sextiotalsmaoisterna hade växlat om och gjort karriär. Kvar fanns alternativrörelsen: miljö- och fredsrörelsen. I England hade Thatcher fått makten, nyliberalismen hade nått Europa. There is no alternative. Frågan är om ens alternativrörelsen trodde på ett alternativ. Det var snarare hotet från den överhängande katastrofen som var drivkraften. Hotet från atomkriget och miljökatastrofen.

Kort därpå gick jag med i Fältbiologerna. Gick kurser om skogsdöd och försurning. Lärde mig de lavarter på träd som indikerade döende skog. Sålde symboliskt barrfria julgrannar i Vällingby centrum. Klistrade upp falska trafikskyltar med sänkta hastigheter. Satte klistermärken med ”Avstängd pga miljölagen” på parkeringsautomater. Kapade ett flygplan (i papiermache, med såg) på Arlanda.

På högstadiet fick jag höra om anarkismen för första gången. ”Tre anarkister vann rockbjörnen” var rubriken i Aftonbladet. Jag frågade min mamma vad det betydde. Anarkism? Det är människor som vill förstöra hela samhället och skapa ett nytt ur ruinerna. Klart jag blev såld. De tre tyska anarkisterna hade dessutom gjort en smittande låt om atomkriget. Alphavilles Forever young. Av någon anledning handlade alla mina favoritlåtar om det ämnet: Kraftwerks Radioactivity, Fad Gadgets Fireside favorites, Ultravox Dancing with tears in my eyes. Katastrofen var nära förestående. 1984, Eurythmics soundtrack fick mig att sluka boken. Dystopierna. Pink Floyds The Wall, Karin Boyes Kallocain. Mina tonår.

Sommaren 1987. Hanstaskogen hotades med skövling för att ge plats åt en motorled runt Stockholm. Men de motiverade det med att det skulle byggas ungdomsbostäder. Det gick vi inte på. Varje dag vaktade vi skogen. Och varje natt. Vandrade runt i hassellundarna i månsken. I en skogsdunge höll vi en sen kväll en demonstration. Inte bara för miljörörelsen, utan vi hade även bjudit ut ”Bostadslös ungdom” – de unga husockupanter som kämpade för ungdomsbostäder. Trehundra Siouxsie and the Banshees-kloner med stora tuperade svarta hår kom tågandes ut till oss i skogsdungen. Surrealistiskt. Så detta var anarkisterna. En gyllene hord.

206486_5333614111_8229_n

2. No Future

”’77 wasn’t like ’68. ’68 was anti-establishment, ’77 was radically alternative. This is why the ’official’ version portrays ’68 as good and ’77 as bad; in fact, ’68 was co-opted whereas ’77 was annihilated. This is why, unlike ’68, ’77 could never make foran easy object of celebration” (Nanni Balestrini, Primo Moroni, Den gyllene horden)

1977 har alltid legat mig närmare än 1968. Punkens ilska snarare än proggens propaganda. 1968 var det globala vänsteruppsvingets år, då massarbetarna gick ut i vilda strejker i fabrikerna och studenterna ockuperade universiteten. Den nya vänstervågen bar med sig hopp och framtidsvisioner. 1977 var något annat, den ”mörka sidan” av 1968. Det sena sjuttiotalets revolt skiljde sig på många sätt från det sena sextiotalets. Det bärande subjektet var inte längre massarbetarna i de fordistiska fabrikerna. Automatisering och outsourcing bröt upp de fabriker som varit arbetarrörelsens starka fästen. Fordismen började ersättas av postfordism. Och med det förändrades revoltens subjekt. 1977 kallades en ungdomsrevolt. Sociologer hävdade att ”de nya sociala rörelserna” var identitetsrörelser snarare än en klassrörelse. Men en klassrörelse var just var det var. Bara att det var för ungdomar som postfordistisk produktion, osäkra anställningar och massarbetslöshet först blev märkbar. En ny klassrörelse, det unga storstadsproletariatet, som var ett brokigt, spretigt och heterogent subjekt, inte lika samlat och disciplinerat som den homogena klassammansättningen innan.

77-revolten saknade 68-revoltens utopiska drömmar om att förändra hela världen. Den bar istället på en ”här och nu”-mentalitet. Punkens slogan ”No future” sammanfattade tidsandan för en generation utan framtid och utan framtidshopp. Situationisterna sprejade på Paris väggar 1968 att ”tristessen är alltid kontrarevolutionär”. För punken blev tristessen revolutionär. Det fanns inget att göra, inga förväntningar på att någon annan skulle fixa det åt en. Om man nu levde i ruinerna av en värld som rusade med blixtfart mot nyliberalismen, hur kunde man bebo dessa ruiner, göra dem till sina. No future blev därigenom en rasande uppmaning till aktivitet, snarare än passivitet. Tristessen födde en självaktivitet, snarare än förnöjd konsumtion. Ett myller av punkband, spelningar, fanzines, ockupationer. I Storbritannien tog 77-revolten formen av punken, i Italien som Autonomia-rörelsen. Italienska aktivisten Federico Campagna beskriver skillnaden: ”För punken 1977 var slagordet No Future ett desperat rop, om att vi inte har någon framtid. Autonomia sade snarare: No Future – vi behöver ingen framtid, vi behöver inte förhala något. Det är rätt tid att agera nu. Vi behöver inte en politik som delar upp tiden i ’först måste vi…, sen kan vi få reformer’. Tanken var att se vardagslivet och det omedelbara som det område där politisk kamp sker”.

Autonomias styrka var skapandet av en territoriell motmakt, dess förankring i stadsdelarna och kvarteren. När vågen av vilda strejker kastades ut ur fabrikerna spred de sig i hela samhällsterrängen. Rörelsen självreducerade hyror och kollektivtrafikavgifter, genomförde proletär shopping i stormarknader – där de bara betalade det de tyckte de hade råd med. Eller organiserade proletära garden, där de samlat gick och pressade arbetsköpare på högre lön för de osäkert anställda och anställningskontrakt åt de svartarbetande. Dessa praktiker krävde en viss, som de själva kallade det, ”resonabel våldsnivå”. Men rörelsen kom snabbt att radikaliseras i konfrontationen med staten, dess massillegalitet övergick i väpnad kamp. Stora delar av Autonomia kom att driva mot Röda Brigaderna och deras militariserade terrorkrig mot staten.

Men en social rörelse har svårt att vinna en militär konflikt mot statsmakten. Repressionen slog hårt mot alla sociala kamper. 1979 arresterades Autonomias intellektuella, som inspiratörer och organisatörer för rörelsen. I början av 80-talet, samtidigt som jag stod med min cykel på skolgården och tog mina första politiska diskussioner, satt 4 000 aktivister fängslade i Italien.

3. Exodus

”Våra irrfärder, förstör städerna.
Vi är den nya Gyllene Horden,
denna gång utan Djingis Khan.
Det är inte lång tid till kollapsen.”

(Einstürzende Neubauten, Kollaps 1981)

Byte av soundtrack till ett passande för en borttynande rörelse. Från Sex Pistols God Save the Queen till Einstürzende Neubautens Kollaps. Eller kanske för ett mer glamoröst försvinnande, Fade to Grey med Visage. Steve Strange festade i modemetropolen Milano. Benettons klädmanufakturer i Po-deltat var det nya italienska ekonomiska miraklet. Osäkra anställningar på små underleverantörer snarare än fasta jobb på en stor fabrik. En generation aktivister sitter bakom lås och bom.

Tidningen Metropoli kom bara med fem nummer. Redaktionen i Rom ville göra ett brett magasin, som kunde ena hela den brokiga och sönderfallande autonoma rörelsen. Redan efter första numret 1979 burades redaktionen in. En tecknad serie om turerna kring mordet på kristdemokraternas ledare Aldo Moro var för realistiskt. Så redaktionen klumpades ihop med alla andra intellektuella i de gigantiska rättsprocesserna mot Autonomia. Inspiratörerna, de ”onda hjärnorna” bakom våldet, cattivi maestri.

De fem numren av Metropoli ägnades åt att försöka analysera den framväxande postfordismen och förstå förändringarna i produktionen, se vilka nya subjekt som uppstod. De följde spänt vågen av förortskravaller i London och husockupationer i Berlin. Gjorde restaurangguider och betygsatte sina fängelsematsalar. Läste Spinoza. Försökte blicka ut från sina celler.

Toni Negris artikel från Rebbibiafängelset, ”En hyllning till minnesförlusten” (Elogia dell’assenza di memoria, 1981), slog an en ny riktning. Den autonoma rörelsen kunde inte låsa sig i nostalgi över en kampcykel på väg att avslutas. De satt fängslade för sin historia, nu hade deras historia blivit ett fängelse. Proletariatet hade inget minne, menade Negri. Det fanns ingen poäng att sörja över förlorade kamper, kopiera gamla stelnade organisationsformer från tidigare revolutioner. I ett dokument i april samma år, ”En hel politisk generation har fängslats”, undertecknad av ett femtiotal fångar på Rebbibia, förklarade aktivisterna att de ville försöka öppna upp en ny politisk process och lanserade begreppet ”dissociazione”, ett avskiljande från både partipolitiken och de väpnade grupper som de satt fängslade tillsammans med. Avskiljandet var inte ett avståndstagande, utan ett försök att vägra låta sig placeras i terroristfacket. Dokumentet gav upphov till en djupt självkritisk diskussion ibland de revolutionära fångkollektiven om den väpnade kampen och attacken mot statens misslyckanden.

En av författarna till texten, Paolo Virno från Metropoli-redaktionen, vidarutvecklade konceptet: hur kunde man tänka sig en ny väg ut ur katastrofen, som varken gick in i systemet som partivänstern eller ställde sig på en självdestruktiv kollitionskurs som de väpnade grupperna. Virnos texter började laborera med taktiker som flykt, massdesertering och undandragande. Istället för att tänka sig en asymmetrisk konfrontation och öppen revolt mot staten – för att ta eller krossa makten – försökte han se hur en rörelse kunde undandra sig statsmakten. Hur en rörelse och kampvåg kunde överväga möjligheten att lämna en ogynnsam situation, istället för att den enda möjligheten skulle vara att protestera mot en övermäktig situation. Här fanns också den antika föreställningen om en taktisk reträtt, att fly för att sedan kunna attackera vid ett gynnsammare tillfälle. Att förena säkerhet med kamp.

Den historiska förebilden var Moses uttåg ur Egypten. Ställda inför valet att antingen underkasta sig faraonerna eller öppet revoltera mot makten (A eller icke-A) så såg det hebreiska folket ytterligare en möjlighet: att fly från Egypten. En möjlighet (B) som inte ens funnits på den sociopolitiska kartan öppnades.

Moses exodus byggde på att det fanns en annan plats, någon annanstans att fly till, ett förlovat land. Men Virno menar inte exodus som en flykt till något yttre, till en geografisk plats. Utan snarare möjligheten att tänka sig andra alternativ och dra sig undan makten här och nu, på insidan. Dagens imperium har inte någon utsida. Virno betecknar detta område som ett massundandragande mitt i samhället skapar för en ”ickestatlig offentlig sfär” (sfera pubblica non-statale). Upprättandet av en motmakt mot staten, en dubbelmakt inom och mot det kapitalistiska samhället, där våldet snarare fyllde en försvarande och bevarande funktion – som skydd av det gemensamma – än som attack. Virnos exodus var ingen ny gröna vågen, dropout-kultur eller flykt undan civilisationen. Utan snarare ett eroderande av samhället inifrån, mitt i det, genom att undandra arbetskraften från kapitalet och genom dess kreativa förmåga och kollektivitet expandera en reell rörelse, en motmakt inom och emot kapitalet.

4. Hopp

George Costanza: ”I don’t want hope. Hope is killing me. My dream is to become hopeless. When you’re hopeless you don’t care. And when you don’t care, that indifference makes you attractive.”
Jerry Seinfeld: ”So, hopelessness is the key?”
George Costanza: ”It’s my only hope.”

Jag är ingen deprimerad typ, men jag har mina svackor. Hur jag mår är väldigt tätt förbundet med hur det går för alla de projekt jag arbetar med. När de lyfter och en öppen samhällskonflikt rasslar loss blir jag en krigsmaskin, lever i en total mobilisering. Hela livet känns exalterat, det är som jag orkar hur mycket som helst.

Men mina mest kreativa stunder är de gånger allt rasar. Först kommer depressionen. Jag låser in mig, hyperventilerar, har ångest. Gör mitt hem till min fängelsecell. Blir besviken på alla kollektiv, alla mina kamrater. Och så vänder det snabbt. Jag blir rasande förbannad. Kastar alla mina drömmar och stora visioner får stiga åt sidan. Släpper allt hopp. Depressionen blir en hyperrealism, ett ögonblick av klarsyn. Tankarna har lösts från sina bojor och inkörda hjulspår. Jag börjar febrilt sortera mina alternativ. Vända och vrida på allt. Försöka hitta nya vägar. Gilla läget. Reality check. Från detta tar jag spjärn och kastar mig framåt, kreativt manisk. Med nya projekt, rebootade. Alla möjligheter framstår öppna. Jag har alltid trivts i katastrofen.

Den amerikanska författaren och miljöaktivisten Derrick Jensen varnade i en artikel ”Beyond hope” den gryende klimatrörelsen för att hoppas för mycket, att sätta för stor tilltro till att staten, teknologin eller en grön kapitalism skulle lösa klimatproblemen. Miljöaktivisternas engagemang pendlade ofta mellan ett euforiskt hopp om möjliga lösningar och ett uppgivet ”we’re fucked”.

”Ärligt talat så har jag inte mycket hopp”, skriver Jensen. ”Men det tror jag är bra. Hopp är det som håller oss bundna till systemet, till det komplex av folk, föreställningar och ideal som orsakar förstörelsen av jorden. Det finns ett falskt hopp att plötsligt på något sätt ska systemet börja förändras. Eller att teknologin ska rädda oss. Eller Moder Jord själv, aliens från Alfa Centauri, Jesus eller jultomten. Alla dessa falska förhoppningar leder till inaktivitet, eller åtminstone till ineffektivitet. En anledning till att min mamma stannade kvar hos min misshandlande pappa var att det inte fanns några kvinnojourer på 50- och 60-talet, men en annan var hennes falska förhoppning om att han skulle förändras. Falskt hopp håller kvar oss i odrägliga situationer och gör oss blinda för de verkliga möjligheter som finns.”

Hopp är det vi känner när vi inte gör något, när vi förväntar oss att någon annan ska agera och lösa problemet åt oss. Att ge upp hoppet är inte att ge upp, utan enbart se att det kommer inte ske något om vi inte själva agerar. Att varje handling vi gör räknas. Det finns inget att vänta på. Släpper vi hoppet, menar Jensen, blir vi immuna mot politiska löften och hot.

5. Kollaps

Aldrig har förhoppningarna varit så stora. Förväntningarna att klimattoppmötet COP15 skulle ta tag i klimatproblemen på allvar. Näringslivets pr-maskiner klädde om Copenhagen till Hopenhagen. De liberala delarna av klimatrörelsen hoppades på att grunden för en grön new deal skulle läggas, en grön tillväxtvänlig kapitalism med handel kring utsläppsrätter. De reformistiska delarna av rörelsen hoppades på hårdare utsläppsmål och de radikala på att en allians skulle kunna bildas mellan tredje världens rörelser och de sociala rörelsernas i nords civilolydnadsaktioner – som gemensamt skulle kunna blockera toppmötet och tvinga fram en radikalare agenda. Tio år hade passerat efter Seattle. Det receptet hade fungerat så bra då. Efter den globala rättviserörelsen skulle nu klimaträttviserörelsen ha sin debut. Men allt sket sig. För alla. Snarare än en räddning blev Cop15-mötet 2009 sammanbrottet för den globala beslutsmodell kring klimatfrågor som startade med FNs miljökonferens i Rio de Janerio 1992.

Det var en desillusionerad klimatrörelse som återvände hem från Köpenhamn. De som bäst sammanfattade den besvikna andan var brittiska The Dark Mountain Project. För dem ledde besvikelsen till ett ifrågasättande av hela klimatrörelsens grundsatser och naiva optimism. Den kapitalistiska tillväxtekonomin och de fosila bränslena är för intimt sammanbundna för att kunna brytas loss från varandra. Det kommer inte ske en radikal kursändring, det är försent för en stor klimatomställning.

”Vi kommer inte rädda planeten”, förklarade grundaren Paul Kingsnorth, som tidigare varit redaktör på den ansedda tidningen The Ecologist. ”Planeten är inte vår att rädda. Jorden är inte döende, men vår civilisation kanske är det, och varken grön teknologi eller etisk konsumtion kommer att hindra en allvarlig kollaps”.

Och det handlar inte bara om klimatkrisen, problemen är mycket större än så. Lägg till den ekonomiska krisen, addera energikrisen. Det är inte bara peak oil, utan ett peak everything. Om den resursbrist hela kapitalismen skapat, genom att på tvåhundra år göra slut på naturtillgångar och energikällor. The Dark Mountain Project menar att i det här läget måste vi börja tänka i termer av civilisationens nedgång, en långtgående kollaps. Vi måste börja överväga ordentligt vad det innebär och ”titta över kanten”.

”Falskt hopp är värre än inget hopp”, fortsätter Kingsnorth. ”Utmaningen är inte hur vi ska stötta upp ett sönderfallande imperium med vågmaskiner och globala toppmöten, utan att börja tänka på hur vi ska genomleva imperiets fall, och vad vi kan lära oss från dess kollaps.”

Klimataktivisten och författaren David Jonstad har vidarutvecklat Dark Mountains teori i sin bok Kollaps. Kritikerna talar om att det är ett cyniskt perspektiv, en beredskap att offra miljoner människors liv. Men det är, menar Jonstad, för att de tänker sig kollapsen som en katastrof tagen från en Hollywoodfilm, som en plötslig händelse. Istället bör man se nedgången som en långtgående och långsam process som kan ta flera hundra år. Att civilisationer föds, expanderar, når en topp och sedan faller sönder. Fejda ut i grått. Som en klimatversion av Oswald Spenglers Västerlandets undergång. Men att se kollapsen som en process innebär att se den som ett öppet läge, att den kan ta flera olika vägar. Därigenom öppnar sig också möjligheter för oss att agera, att välja vilken framtid vi vill bygga, menar Jonstad. Slutsatsen blir då långtifrån cynisk.

Den italienska autonoma teoretikern Franco ”Bifo” Berardi slutsats var långt mindre optimistisk, när han summerade den situation sociala rörelser stod inför tio år efter Seattle. Om det är ett vägval vi står inför, Rosa Luxemburg skulle sagt att det balanserar mellan ”socialism eller barbari”, så ser det ut snarare ut som barbariet är på väg att segra totalt. Denna gång utan Djingis Khan. ”Vi måste förbereda oss på en lång fas av barbarisering och våld. Vi måste skapa skyddade tillflykter för de små minoriteter av världens befolkning som vill rädda den mänskliga civilisationens arv och det allmänna intellektets potential, som befinner sig i ett allvarligt hot från den skenande militariseringen”, menar Bifo. Som munkklostren under medeltiden bevarade civilisationen under en period av kollaps. Munkkloster som kan fungera både som ett minne och ett frö.

Det som kollapsat är den västerländska framgångstanken, även i dess marxistiska form, som en linjär progressiv utveckling mot allt högre stadium, en deterministisk och teleologisk tro på en evig tillväxt och utveckling. Utgången är inte given, systemets motsättningar och antagonism leder inte nödvändigvis framåt till förbättringar. Vart vi hamnar är en öppen fråga.

6. Katastrofen är här

Vi behöver inte vänta längre. Katastrofen har redan inträffat. Det finns inget att vänta på, det enda vi kan göra är att agera. Det är utgångspunkten i franska Den osynliga kommitténs masspridda pamfletter Upprop och Det stundande upproret. Kapitalismens civilisation är en öken som breder ut sig. Krisen finns över allt runt oss. ”Vi måste inse att ekonomin inte är ‘i kris’, ekonomin är i sig själv krisen”. Ett ständigt omorganiserande, omlokaliserande, resursflyttande och processande som utövas direkt över våra liv.

Vi föds inte till individer, vi blir det. Eller snarare, vi chockas till det, tvingas, piskas och jagas till det. Vi pressas in att bli ekonomiska rationella subjekt, skapa våra identiteter i konsumtion och arbete. Kapitalismen måste förstöra alla världar, alla livs-former och levda former av gemenskap, för att skapa individens öken. Den totala avskärmningen från varandra.

”Vi hävdar att vår tid är en öken, och att denna öken blir allt djupare. Detta är inte något poetiskt redskap, utan något uppenbart”, menar Den osynliga kommittén. ”Öknen är det fortskridande avbefolkandet av världarna – den vana vi har lagt oss till med som om vi inte var från denna värld.” Jaget är ”i ett permanent stadium av nedbrytande, i ett kroniskt stadium på gränsen till kollaps”. ”Liberalismen må ha uppfunnit individen, men den föddes vanställd”, skriver de i texten Upprop.

”Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris, det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött”.

Och det är just här i individens kollaps vi ser möjligheterna till motstånd, att identifiera det gemensamma i vår situation, i vår vantrivsel i individen. ”Människorna hanterar med detta sakernas tillstånd genom lögner, cynism, brutalisering eller medicinering.” Situation verkar mörk, men vi måste kanske identifiera varför detta undandragande sker. ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk”, proklammerar de. Vårt trillskande är en vägran att fullfölja individualiseringsprocessen. ”Vår svårighet att anpassa oss, vår utmattning, är bara problem för dem som försöker att underkuva oss”. Givetvis ska dessa beteenden inte romantiseras, fast det gäller samtidigt att se möjligheterna i dem, i sökandet och längtan efter något annat. Det är här en stundande gemenskap tar sin början, i de motståndshandlingar som tar denna destruktiva, trasiga uppbromsning av Imperiets subjektiveringsprocess som sin startpunkt, och utifrån den försöker hitta de gemensamma erfarenheter som lägger grunden till mötesplatser för ett nytt deltagande.

Katastrofen bär på en möjlighet när den slår över i en systemkris och kontrollen glider ur makthavarnas händer. Kommittén tar upp orkanen Katrinas ödeläggelse av New Orleans som exempel, där myndigheterna reagerade med tvångsförflyttningar och militär intervention för att stoppa plundringar när de humanitära hjälpinsatserna drog ut på tiden. I detta läge ”återuppstår självorganiseringens självklara betydelse”. Lokalbefolkning och anarkister ockuperade bostäder, vägrade flytta och satte upp den självorganiserade Common ground-kliniken. I katastrofen, när vi ställs inför utplånandet, framstår självorganiseringen och gemenskapen som en möjlighet igen. ”Det enda möjliga sättet att inte gå under tillsammans med den här världen är att återknyta till de rörelser som ligger begravda under årtal av normaliserat liv. Och kanske kommer då en tid vari man kan förälska sig.”

Den osynliga kommittén närmar sig här Paolo Virnos tankar om en politisk exodus och skapandet av en ”ickestatlig offentlig sfär”. Det finns en stundande gemenskap som kan växa fram, när vi börjar finna varandra och se det gemensamma oavsett vilka vi är och vilka särdrag vi har. I kamper, protester kan vi finna varandra. Men även i vänskapen, i affiniteten. ”All vänskap är politisk”, är kommitténs budskap. När Virno betonade en exodus – inte som en plats att fly till – utan snarare som ett annat sätt att förhålla sig till det territorium där vi redan befinner oss, vidarutvecklas detta perspektiv hos Den osynliga kommittén. Iställer för att som vänstern traditionellt bara förhålla sig till makten och ägandet av territoriet, undersöker Den osynliga kommittén hur man kan ”bebo” territoriet, att bli ett område genom att stärka banden, gemenskaperna och motståndet i det.

”För oss handlar det inte om att äga territoriet. Snarare är det en fråga om att öka Gemenskapernas täthet, cirkulation och solidaritet till den grad att området blir ogenomskinligt och omöjligt att tolka för all auktoritet. Vi vill inte ockupera territoriet, vi vill vara territoriet”.

Istället för att se ett område som bara en plats för olika identiteter att passera, ser Den osynliga kommittén den som en rad praktiker och möten, i de överskridande relationer som uppstår snarare än vad som förbinds. ”Varje praktik skapar territorier”.

”Regeln är enkel: ju fler territorium som finns ovanpå varandra i en viss zon desto större cirkulation är det mellan dem och desto svårare blir det för makten att få grepp om dem. Bistros, tryckerier, idrottsanläggningar, ödetomter, begagnade bokhandlar, hustak, improviserade gatumarknader, kebabställen och garage kan alla användas för andra ändamål än de officiella om tillräckligt många medbrottslingar möts i dem. Lokal självorganisering skapar sin egen geografi ovanpå statens kartografi, koder och suddar ut den: den producerar sin egen självständighet”. (Det stundande upproret)

Steg för steg befolkas öknen igen.

7. Tabula rasa

“There is a great disorder under heaven, the situation is excellent”. (Mao Zedong)

Katastrofen har alltid hängt över mitt huvud. Jag har vandrat vid dess sida så länge att den blivit min vän. Undergången skrämmer mig inte, bara stillheten, status quo. Jag har lärt mig trivas i kollapsen. Inte så att jag gillar den, eller välkomnar den. Inte så att jag gottar mig åt alla olyckor. Det finns alldeles för många ABF-seminarier, Ordfront-reportage eller pliktskyldiga sorgliga torgmöten för en vänster som älskar att frossa i misär och nicka förnumstigt över hur rätt de har i sin kritik av den rådande ordningen. En vänster som älskar självspäkning. ”Allt är kört. Men vi hade rätt.”

För mig fungerar det snarare tvärtom. Alla illusioner har fallit, det finns inget att vänta på. Inga löften biter längre, inga hot är något att frukta. Kvar finns bara att agera. Att bebo ruinerna, bita sig fast i dem och göra dem till motståndsnästen, som den nya gyllene horden kan rida ut ifrån. Ett tabula rasa fullt av möjligheter. Kollapsen innebär att framtiden för första gången känns möjlig att skapa.

Texten publicerades i fanzinet Världens Ende #3 inför Göteborgs bokmässa 2012. För en välbehövlig kritik av Derek Jensen och Paul Kingsnorths spenglerianska klimatcynism, balanserandes på gränsen till ekofascism, se Andreas Malms ”Tre nyanser av brungrönt” i Brand 4/2012.

CIMG1606

Nätpopulism 2.0

[Populism III]. Kan det finnas en liberal populism? Det låter som en motsägelse, att sammanföra liberalismens starka tilltro till den självständiga okränkbara individen med populismens homogena folk. Men tittar vi på några av de senaste årens nätpolitiska rörelser kan vi fog prata om en liberal populism. Intressant nog sammanfaller framväxten av en liberal nätpopulism med web2.0 och de sociala mediernas framväxt.

Att diskutera internets roll för politik är givetvis ett problematiskt område. Det är lätt att falla i en teknikoptimistisk (sociala medier drivkraft i demokratiseringsprocess, Facebook orsakade den egyptiska revolutionen, Wikileaks den tunisiska, Anonymous förtjänst att Occupy uppkom osv) eller teknikpessimistisk hållning (nätet har bara gett makthavarna en ökad kontrollmekanism, se hur de vitryska eller iranska nätorganiserade motstånden effektivt kartlades och bemöttes med repression) – två positioner som delar samma fetischerande syn på tekniken som en autonom kraft.

Sociala kamper har alltid använt sig av de billiga kommunikationsmedel som funnits till hands: sociala rörelser har varit snabba på att använda sig av flygblad, telegraf, billiga stencilapparater, enkla radioutrustningar, telefonkedjor, faxar, bbs:er och mobiltelefoner i sin verksamhet. Zapatisternas spridande av sina kommunikéer via BBS:er som European CounterNetwork väckte stort intresse hos militära amerikanska tankesmedjor som Rand Corp. De globala aktionsdagar som koordinerade motståndet mot transeuropeiska nätverket av motorvägar och senare protesterna mot frihandelsavtalen skedde via maillistor och förenklade organiserandet av globala aktionsdagar. De alternativa undergroundkulturerna inom vänstern från sextiotalet och framåt var innovativa i att experimentera med kommunikationsformer, detourneringar, kommunikationsgerilla, pranks, taktisk media/mediaaktivism, gräsrotspress, piratradios, öppna kollektiva identiteter, communities och så vidare. Internets struktur som ett distribuerat nätverk passade de distribuerade sociala rörelserna och subkulturella undergroundmiljöerna, som ofta blev pionjärer i den tekniska utvecklingen. Men sociala proteströrelser har inte bara förändrat kommunikationsformerna – vi måste också se hur ”nätvaron”, som Christoffer Kullenberg i pamfletten ”Det nätpolitiska manifestet” kallar den särskilda existensen där nätet kommit att spela en allt större roll i våra sociala gemensamma liv, också har förändrat de sociala protesterna.

När internet på 90-talet öppnades upp för allmänheten, efter att tidigare tagits fram av amerikanska militären och universiteten, började också de första försöken att hitta en kommersiell användning av nätet. Den ”nya ekonomin” och IT-bubblan under sena 90-talet inriktade sig främst på hitta former av att sälja varor eller tjänster via nätet. Dotcomkraschen 2000 försatte denna modell i kris. Web2.0 var en rekalibrering av nätekonomin, ett försök att upprätta en ny ”new economy” med kodordet som social media. Företagsmodellen med ”social networking” byggde på att få en återinvestering i nätföretag för

Istället för att främst sälja tjänster och varor till användarna, byggde web2.0 på att sälja användare till företagen. Genom ”privatiserade sociala nätverk” kunde man attrahera massor genom plattformar för sociala relationer. Företagsmodellen gick ut på att valorisera och inhägna sociala nätverk, inte genom att avkräva avgifter från användarna, utan att sälja annonser, sälja data om användaraktiviteter, använda den sociala interaktionen som gratisarbete (tex gratis kundsupport, produktutveckling, konsumtionstester och så vidare) åt betalande företag. Precis som Dagens Nyheters affärsidé är att sälja läsare till annonsörer, läsarna är produkten – tidningen bara ett medel – så är användarna den vara som företag köper i sociala medier.

De privatiserade sociala nätverken, som Facebook, google+, Twitter, WordPress, Flickr och så vidare är ”inhägnade parker” (walled gardens) där social aktivitet kan ske under vissa förbestämda former – men helt på tvären mot den form av distribuerade, decentraliserade och federade nätverk som internet skapades och växte fram kring.

Rasmus Fleischer går så långt att han beskriver sociala medier/molnet/web2.0 som en kontrarevolution och backlash mot den amatörutvecklingen som skedde på nätet mellan mitten av 90-talet till mitten av 2000-talet. Han tar upp den våg av nya affärsmodeller som Spotify, Newsmill och Twingly, som försökte inhägna fildelning och lansera det som en vara igen.

Christoffer Kullenberg beskriver två parallella utvecklingar, sammanfattad som en ökad ”panspektrisk övervakning” av nätvaron. Ena tendensen handlar om Google, Facebook med fleras försök att kartlägga konsumtionsmönster, matcha konsumentgrupper via inbäddning i sökmotorer, communites och så vidare.

Hur nöjesindustrin blivit bättre på att påverka politiska processer som syftar till att begränsa och blockera nätvaron eller kapitalisera på den. Istället för delning står de privatiserade sociala nätverken för ett förmedlande av underhållning knutet till specifika företagskonglomerat, web2.0 som ett ”kabelteveinternet” som mot betalning eller reklam streamar deras urval av tjänster.

Den andra tendensen handlar om en utveckling inom underrättelseverksamhet, hur övervakningen gått från signalspaning över eter till nät. Den panspektriska övervakningen sker både för vinning (marknadsanalys) och säkerhetspolitiskt. En ökad panspektrisk nätövervakning underlättar preventiva polisiära insatser, genom att man kan analysera mönster, sannolikheter, sociogram över breda miljöer i riskzon för radikalisering och så vidare. Den radikalisering som skett nätpolitiskt från 2006 och framåt handlar enligt Kullenberg om den reaktion som uppstått ”när ’nätvaron’ tvingas till självförsvar”.

Det är i denna kontext vi kan betrakta de olika nätpolitiska protestformer som växt fram efter 2006; dels hur de underlättats av de plattformar som privatiserade sociala media gjort möjligt och dels hur de reagerat på inskränkningarna av den ”nätvaro” som vuxit fram som distribuerade nätverk på internet.

EXEMPEL 1: INTIGRITETSPOPULISM

”Jag är varken höger, vänster eller mittemellan. Jag är liberal.”
– Amanda Brihed, Liberaldemokraterna och fd folkpartistisk riksdagskandidat

Bloggandet som social mediafenomen fick sitt genomslag i mitten av 2000-talet. I Sverige kom högern rätt snabbt att dominera bland de politiska bloggarna, kanske för att formen passade bra ihop med en postpolitiskt samhällsdebatt: bloggen var en enkel form att nå ut med personligt tyckande och åsikter, komma med dagspolitiska kommentarer och ge respons på mediaartiklar. Massmedia uppmuntrade även till bloggande, genom att lyfta fram bloggar som kommenterade deras nyheter och mäta nyhetens genomslag i bloggrespons. Protesterna mot FRA-lagen sommaren och hösten 2008 blev första stora kraftmätning för ”bloggosfären”, som organiserade protesten i form av ett ”bloggbävning” och på irc-kanaler – trots en (till en början) medial tystnad. 2006 hade de borgerliga partierna vunnit valet och det första året kännetecknades av stora protester från vänsteroppositionen och fackföreningar mot Alliansens snabbt genomdrivna systemskifte. FRA-protesterna är intressant, för att den främst kom från högerhåll. Den markerade en tydlig splittring inom det borgerliga lägret, framför allt mellan moderpartierna och ungdomsförbunden. De borgerliga ungdomsförbunden uttalade sig försiktigt positivt om fildelning och MUF genomförde civil olydnad mot det Nordiska ministermötet i protest mot FRA-lagen. Många av de tongivande debattörerna hade borgerlig bakgrund: Henrik ”Hax” Alexandersson (med bakgrund i Frihetsfronten), Piratpartiets Rick Falkvinge, Oscar Swartz och Pär Ström (anställd som integritetsombudsman av den Timbronärstående tankesmedjan Den nya välfärden).

I retoriken målades skräckscenariot upp av ett övervakningssamhälle som skulle hota den personliga integriteten och i förlängningen avskaffa hela demokratin. Försvarets radioanstalt (FRA) skulle genom sin signalspaning över all nättrafik som passerade landets gränser kunna övervaka varje enskild medborgare, läsa deras epost, ta del av deras näthistorik. FRA-motståndet passar bra in under beteckningen liberal populism, där folket består av de individuella medborgarna som övervakas och vars integretet kränks av en storebrorstat. FRA-protesterna samlade en stor bredd på gatorna, allt ifrån höger till vänstergrupperingar deltog i manifestationerna utanför riksdagen. Men de tongivande debattörerna kom från liberalt håll. Genom sina kontakter in i moderpartierna i Alliansen hotade faktiskt FRA-motståndet att stjälpa lagen, den vägde på bara fyra röster. För Alliansens och borgerliga samhällsdebattörer verkar den liberala populismen ha varit en chockartad upplevelse, en femtekolon rakt in i deras egna led som hotade deras koalition. Partipiskan tvingades vina hårt i de egna leden för att driva igenom lagen.

FRA-protesterna skapade en turbulens inom den unga borgerliga generationen. Nätverket Svart Måndag (åsyftandes på den måndag då FRA-lagen drevs igenom i juni 2008), som tog vid där FRA-protesterna slutade, bestod till större delen av liberala debattörer och bloggare, till en början ”mest IT-intresserade män i trettioårsåldern”, som deklarerade att ”Det är dags för folket att slå tillbaka och för oss alla att ta våra demokratiska rättigheter tillbaka”. Flera av personerna från Nätverket Svart Måndag, Piratpartiet och Alexander Bards liberala nätverk inom Folkpartiet tog tillsammans efter valet 2010 att bryta sig ut och bilda det lilla liberala partiet Liberaldemokraterna. Rörelsemobiliseringen kom att söka nya angränsande frågor, andra liknande hot mot ”nätvaron”, och fortsatte en kampanj mot EUs telekompaket och IPRED1-direktivet

Demonstrationerna i juli 2009 kan fungera som en illustration över skillnaden i synen på övervakningen mellan liberalpopulister och vänsteraktivister. Under Sveriges ordförandeskap i EU våren 2009 hamnade det på Cecilia Malmströms bord att utforma EUs nya femårsplan för gränspolitik, polissamarbete och antiterrorism, den så kallade Stockholmsprogrammet. No Bordernätverket planerade genom den svenska förgreningen Aktion mot deportation en demonstration med migrantaktivister för flyktingars rörelseautonomi och vänsterbloggarna kring Dagens Konflikt arrangerade ett seminarium och Antirasistiskt Forum och EUs gränsregim. Fokus lades på de subjekt som åtgärderna inriktades mot och skulle övervakas (migranter, politiska aktivister) och diskuterade Frontex och polissamarbetenas nya funktioner för EU, dess effekter för asylrätt, organisering av papperslösa arbetare och internationella politiska mobiliseringar. Nätverket Svart Måndag oroades över att ”det nästa FRA-motståndet” därigenom skulle tas över av ”vänsterextremister” och höll i stället en manifestation i Humlegården med fokus på ökad dataövervakning, storebrorssamhället och hotet mot den personliga integriteten för den enskilde individen. De liberala demonstranterna uppmanades hjälpa polisen att hålla koll på ”stenkastande vänsterextremister”, och peka ut dessa för polisens dialoggrupp för identifiering – ironiskt nog just samma subjekt som Stockholmsprogrammet skulle övervaka. Ett strukturellt och politiskt perspektiv på övervakningen (preventiva åtgärder mot riskgrupper, uppbyggandet av ett ”Fort Europa”) ställdes mot ett liberalpopulistiskt (övervakningsstat mot medborgarnas integritet och demokratiska rättigheter).

De som skördade den liberalpopulism som såddes i FRA-motståndet var Piratpartiet. De bildades av Rick Falkvinge 2006, växte snabbt efter razzian mot The Pirate Bay – men var ända fram till FRA-protesterna och The Pirate Bay-rättegången ett marginellt fenomen. Piratpartiet gav en organisationsstruktur åt den spontana rörelsen, ett enkelt system för medlemskap och tillhörighet, en kontinuitet och fortsatt projekt – att ta sig in i parlamentariska församlingar. Flera av de drivande organisatörerna i FRA-protesterna fortsatte åren efter följa Piratpartiets lila fana (”varken blå eller röd”), som förde vidare frågan om ”försvaret av medborgarrätten” mot övervakning, kontroll och korruption. Partiet nådde sin kulmen vid EU-parlamentsvalet 2009, månaderna efter TPB-rättegången, vilken gav dem två mandat – och intressant nog ryckte undan mattan för Sverigedemokraternas förväntade valframgång. Väljarundersökningarna visade att partiets stöd bestod främst av män i 18-29 årsåldern, främst i universitetsstäder. I riksdagsvalet fick partiet bara 0,65% av rösterna, den nätpolitiska protestvågen hade ebbat ut – eller tagit andra former.

EXEMPEL 2: TRANSPARENSPOPULISM

Samma år, 2006, som flera av de europeiska piratpartierna startades grundades även Wikileaks av Julian Assange. Även Wikileaks kan sägas uppkommit ur ”försvaret av nätvaron” mot den panspektriska nätkontrollen. Men om Anonymous, Cryptoparties och cipherspace-projekten arbetat för att skapa större gråzoner, tunnlar och försvåra myndigheters insyn och integritetspopulisterna verkat för ett ökat personskydd så baserades Wikileaks strategi istället på att arbeta för en ökad transparens, riktad mot stater och företag. Om integritetsaktivisterna varnar för ”storebrors” övervakning, försöker transparensaktivisterna snarare övervaka staterna tillbaka, stärka ”lillebrors” insyn i maktens dolda sfärer och trycka på en ökad transparens inom politik och ekonomi. Detta krävde givetvis egna darknets och krypterade kommunikationsnät för att göra det möjligt för whistleblowers att ge information, som sedan kunde offentliggöras; stats-, säkerhetstjänster, företag och militära hemligheter görs transparenta.

I Wikileaks manifest, skrivet av Assange, målas en samhällsbild upp där hotet är en ”auktoritärisering” av staterna, utvecklandet av en auktoritär tendens genom beslut fattade i statsmaktens dolda korridorer och på hemliga möten. Wikileaks är eldtjuven som rövar bort dessa hemliga planer och återbördar till folket. Folket revolterar när de får reda på sina makthavares illasinnade dolda planer.

”Autoritära regimer ger upphov till krafter som motsätter sig det de gör, genom att de går emot den individuella och kollektiva strävan efter frihet, sanning och självrealisering. När planerna som visar på det auktoritära styret upptäcks skapar det motstånd”.

Wikileaks ska enligt Assange fungera som ett “Folkets säkerhetstjänst” (“intelligence agency of the people”). Genom skapandet av ett eget ciphernet kan de garantera en krypterad anonymitet som lyckas skydda sina källor och gör det möjligt att publicera materialet globalt.

Målet är att transparensen och den ökade insynen ska starta ett folkligt motstånd som tvingar tillbaka staterna till ett ”good governance”, men som lämnar regimen intakt. Informationen ses ha sprängkraft i sig, som om data i sig skapar motstånd. Wikileaks inskränker sig därför till att publicera rådata – utan att analysera dessa fakta. Problemet är att fakta i sig säger ingenting, fakta är bara material för analys – den politiska potentialen finns i hur dessa fakta tolkas. Även Wikileaks jämställande av dolda aktiviteter och auktoritärt styre är problematisk och lämpar sig väl för populistiska konspirationsteorier. Största delen av staternas och företagens aktiviteter sker öppet, det är inga hemligheter att företag strävar efter att öka sin vinst och expandera. Staten är beroende av att skapa samtycke och öppen mobilisera till stöd för sina projekt. Fokuset på ”det dolda”, de ”hemliga maktnätverken”, ”konspirationerna”, missar att påvisa hur makten verkar. (Se exempelvis kritiken av Wikileaks i Furball)

För att lösa sin egna prekära och hotade situation har Assange nu lanserat WikiLeaks Party som ska ställa upp i valet till den australiensiska senaten.

Partiet ska enligt Assange vara en förlängning av WikiLeaks arbetat inom informationen, tagen in i politiken. Wikileaks fortsättning, med andra medel. Partiet ska baseras på ett transparent beslutsfattande, men samtidigt ha en tydlig ledning – som ska befinna sig i direktkontakt med sin medlemsbas genom sin digitala struktur och därigenom undvika en medierande partistruktur.

“Partiet kommer att kombinera en liten centraliserad ledning med ett maximalt gräsrotsdeltagande och stödarbete. Genom att baseras på en decentraliserad wikipedialiknande form, användarskapade strukturer, kommer den inte bestå av partibyråkrater. Partiet kommer att vara okorrumperbart och ideologiskt enat”.

WikiLeaks Party är varken vänster eller höger. “Jag föraktar att vänstern är så reaktiv”, säger Assange i en intervju med tidningen The Conversation. Därför hämtar han istället inspiration från isländska Det bästa partiet, som är med och styr Reykjavik, tyska Piratenpartei (med deras ”liquid democracy”) och Beppe Grillos parti Fem stjärnor.

Om det svenska Piratpartiet baserade sin verksamhet på integritetspopulismen så har deras tyska systerparti snarare byggt sin ideologi på transparenspopulismen. Tyskland är ett av de få europeiska länder där populistiska rörelser aldrig fått fotfäste, vare sig till höger eller vänster – Piratenpartei brukar lyftas fram som ett av de första exemplen på ett tyskt populistparti med framgångar i opionsundersökningarna.

Rasmus Fleischer har beskrivit hur integritetsfrågan klöv den tyska nätpolitiska rörelsen. Det gamla anrika hackerforumet Chaos Communication Club kampanjade för en ökad privat integritet. ”Dess talespersoner förordar stark lagstiftning för att skydda privatsfären från såväl polisiära som kommersiella intrång”. Yngre generation, ”datenschutzkritisch”, valde en annan väg, genom att inrikta sig på krav på ökad transparens. ”Dessa formerade sig under 2011 till ett nätverk för ’post-privacy’. En av frontfigurerna blev Julia Schramm, som samtidigt var talesperson för Piratenpartei – ett faktum som visar på en politisk klyfta som faktiskt kan finnas mellan piratpartister och hacktivister.”

Likt Wikileaks sågs transparensen som motvikt mot den auktoritära tendensen inom staten och dess samhällsvision skilde sig från cipherspace- och integritetsaktivisternas mörkare syn: ”Förespråkarna för post-privacy drömde om en tolerantare värld. Privatsfärens bortvittrande skulle tvinga alla att utmana sina egna känslor av skam inför sin egen livshistoria. Rädslan för en repressiv stat viftades bort. Varje totalitär tendens skulle neutraliseras genom ökad transparens.”

Tyska Piratpartiet är uppbyggt kring en teknisk onlineplattform, ”liquid feedback”, med 5 000 användare (varav knappt 300 deltar aktivt), som kan delta direktdemokratiskt i partiets transparenta beslutsprocess. Partiet har fått platser i fyra regionala parlament, med störst framgång i Berlin där partiet 2011 fick 8,9% och 12 mandat. Partiet nådde sina högsta siffror i tyska opinionsmätningar i maj 2012, med 13%, men har sedan dalat kraftigt. Två tredjedelar av partiets väljare är män. Förutom kravet på ökad transparens och insyn i den statliga beslutsprocessen, driver partiet frågor som fri kollektivtrafik och medborgarlön.

EXEMPEL 3: SVÄRMPOPULISM

”People should not fear their government. Governments should fear their people.”
– Alan Moores parafras på Thomas Jeffersson i V for Vendetta.

Den andra vågen av inhägnander av nätvaron i den nya ”nya ekonomins” affärsmodeller (web2.0, sociala media) och den ökade kommersiella och statliga panspektriska övervakningen av internet födde mellan 2006-2009 en våg av nätpolitiskt ”självförsvar” och politisering.

De nätpolitiska reaktionerna och den nätpolitiska aktivismen tog olika former, som vi sett: Liberalpopulismen försökte mobilisera mot lagförslag och senare partipolitiskt utifrån en motsättning mellan övervakningsstat och medborgarnas personliga integritet. Kampanjerna inriktades på att stärka det rättsliga skyddet för den personliga integriteten.

Andra nätaktivister gick till angrepp, svarade med överbelastningsattacker, dataintrång och informationsläckage. Pirate Bay-rättegången innebar ett politiserande av nätaktivisterna samlade kring 4chan-forumet och som använde den öppna identiteten ”Anonymous”. Under rättegången genomfördes en massiv överbelastningsattack mot IFPI. Dessa nätpraktiker från Anonymous (ett ”nedstängande” genom överbelastning) och Telecomix (ett ”uppbyggande” genom nätöppnande, informationscirkulerande mot regimens mediaskugga, skapande av ciphertunnlar, överskridande av övervakningssystem) förebådade den praktiska solidaritet som de nätpolitiska aktivisterna skulle bygga upp några månader senare i samband med den gröna revolutionen i Iran sommaren 2009 (och som skulle vidarutvecklas och multipliceras under den arabiska våren och Occupyrörelsens framväxt några år senare).

Nätforskaren Marcin De Kaminski, med bakgrund i Piratbyrån och Telecomix, beskriver i Den anonyma svärmen (Brand 4/2011) hur nätaktiviströrelsen Anonymous förändrats och genomgår en politisering 2008-2009 (från ”lulz” till ”srs bsns”), först genom kampanjerna mot Scientologerna och sedan till försvar för The Pirate Bay och Wikileaks. Med Occupy tog Anonymous steget ut på gatorna, iklädd Guy Fawkesmaskerna från V for Vendetta. Bortom överbelastningsattackerna och dataintrången fungerar Anonymous nu också som en viktig nod i informationsspridningen mellan krisprotester och sociala kamper, genom exempelvis sina twitterkonton.

Likt Occupy pendlar Anonymous mellan social kamp och populism, en process av sammansättande och en syn på ett homogent folk mot en korrupt elit. Anonymous syn på den agerande svärmen rymmer intressant nog både en populism (de som är kapabla att tolka folkets vilja och representera det i sin attack) och antipopulism (en mångfald sociala kamper och personer som inte kan reduceras till en representant eller ett ansikte). Å ena sidan kan vem som helst göra kommunikéer och starta ”operationer” i Anonymous namn (sedan om de får med sig deltagare är en annan sak), å andra sidan kan ingen uttala sig och säga sig representera Anonymous. Praktikerna är inte populistiska, men de förpackas i en populistisk självbild och retorik – Anonymous är folkets försvarare mot de korrupta regimerna, den frihetsrörelse som genom attacker eller intrång hindrar regeringarna att förgripa sig på folk. Guy Fawkesmasken, den anonyma svärmen, är den tomma signifikant som sätts att representera det orepresenterbara och uttrycka folkviljan.

Christoffer Kullenberg diskuterar i en kommentar på Copyriot olika tendenser i Anonymous populism (kallad ”fawkeismen” av Kullenberg):

”Anonymous mobiliserar väldigt bra i USA, England och Australien, enligt tanketropen ’individen mot den förtryckande staten’. […] Fawkeismen är inspirerad av och ligger nära Orwellianismen, som framförallt får fäste bland folk som ogillar ’samhället’. Här finns det gott om utrymme att röra sig politiskt, och motståndet mot ’thought police’ kan få diverse sunkiga uttryck, speciellt när man utser ’feminism’ eller ’mångkulturalism’ till ’statsideologier’. Anonymous svenska bidrag har bland annat gjort diverse utfall mot uppsättningen av SCUM-manifestet, vilket är ett rätt bra exempel på hur fawkeismen har en cancerogen dödsdrift inbyggd i sig själv”. […] Alltså, så här fungerar fawkeism-logik: Individens ’rättigheter’ är det som ska försvaras. SCUM-manifestet anses uppmana till mord av ’män’ och då ’kränks’ dessa ’män’. Kränkandet av män är en känslig fråga för denna grabbiga kultur, så i inkonsekvensens namn parentessätts den andra viktiga ’mänskliga rättighet’ som Fawkeismen utsett, dvs ’yttrandefriheten’, och man mobiliserar kraft för att göra diverse ’attacker’ mot SCUM-teatern”.

EXEMPEL 4: DIREKTDEMOKRATISK NÄTPOPULISM

I de populistiska rörelsernas motsättning mellan folk och korrupt etablissemang, där den populistiska rörelsen/ledaren ses stå i en mer organisk, genuin och direkt relation till folket än den representativa demokratin. De populistiska rörelsernas inställning till direktdemokrati skiljer sig från de sociala rörelsernas, där populister ofta försöker uppställa en ny form av representation och ser direktdemokratin som en ”marknadsundersökning” för att hävda att de representerar folkviljan, medan de sociala rörelserna ser direktdemokratin som ett medel att skapa ett mer involverande deltagande, fördjupa ett självstyre – men också föra samman olika röster och söka finna gemensamma beröringspunkter. För populisterna är folkets enhet som uttrycks i direktdemokratin (folkopionen) förutsättningen, för sociala rörelser en målsättning att sträva efter och direktdemokratin den form mångfalden kan komma till uttryck. I många direktdemokratiska experiment förekommer båda synsätten, de sociala protesterna öppnar en dörr åt populismen. Speciellt märks detta inom nätaktivismen, där nya omröstnings- och beslutssystem via nätet görs till en fetisch att driva som självändamål, en ny teknikoptimism ställd mot det gamla systemets trögrörlighet och föråldrade struktur. Direktdemokratiska nätpopuliströrelser har därför börjat bli ett vanligare inslag i sociala protester i samband med representationens kris, misstron mot hela det politiska etablisemanget, ökar.

Om motståndet mot FRA-lagen i Sverige kanaliserades i en liberal riktning (”personlig integritet vs övervakningsstaten”), tog motsvarande mobilisering i Spanien en mer social riktning. Kampanjerna mot den så kallade Sindelagen, mot Internetövervakning och nätcensuren, samlade en massrörelse som dessutom utmanade det politiska etablisemanget i valet genom sin ”No les votes” (rösta inte på dem). Kampanjen mot Sindelagen var inte ensam i sitt slag: 2004 organiserades spontant via en sms-mobilisering (”pàsalo”, skicka vidare) massprotesten 13M, precis innan valet, mot högerregeringens desinformation om bombattacken i Madrid. Och 2006 hölls en liknande massdemonstration 14 maj, V de Vivienda, om bostadsproblemen i Spanien. Erfarenheterna med dessa tre massmobiliseringar, där ett kreativt användande av nya kommunikationsformer spelade en viktig roll, lade grunden för vågen av krisprotester 2011: Democracia Real Ya, Indignados, #spanishrevolution, torgockupationerna, #tomalaplaza, generalstrejken #29M och studentdemonstrationerna #primaveravalenciana mot nedskärningarna i utbildningsväsendet. Spanien har nu kommit att bli det intressantaste europeiska laboratoriet i utvecklandet av nya kreativa motståndsformer mot krispolitiken. Rörelsen har tagit starkt ställning mot den spanska bipolära blockpolitiken och den representativa politiken, ”varken höger eller vänster – utan underifrån”. Istället har de betonat vikten av att återuppfinna demokratin, skapa en ”verklig demokrati” underifrån. Manuel Castells beskrev fenomenet som att det ”finns ingen rörelse, bara personer i rörelse som delar ett förkastande av den politiska representationen”.

Ur dessa krisprotester bildades 8 januari i år Partido X – El partido del Futuro, som ett experiment i direktdemokrati via nätet. Partiet har inget program, utan driver enbart frågan om demokrati (”democracia y punto”, demokrati punkt!). Partiet är anonymt, har ingen centralkommitté eller representation. Partido Xs enda målsättning är att förverkliga en omedierad demokrati, en ”wikistyrning”, med direktdemokratiska omröstningar på nätet och torgen.

I Sverige har flera liknande populistiska direktdemokrati-partier bildats. I valet 2010 ställde PopVox upp i kommunalvalen i Stockholm, och försökte få stöd för sitt partiprojekt i rörelsen kring det ockuperade Aspuddsbadet. Två mikropartierna har ställt upp i riksdagsvalet, Direktdemokraterna och Aktiv Demokrati. De senare var även aktiva i Occupy Göteborg och försökte värva sympatisörer. Ingen av partierna har rört någon större framgång. Det enda parti som fått några mandat är Demoex som fått in två representanter i Vallentuna kommun.

EXEMPEL 5: WEB2.0-POPULISM

Den framgångsrikaste europeiska populistiska rörelsen, italienska MoVimento 5 Stelle (Rörelsen Fem stjärnor) kring tevekomikern Beppe Grillo, har byggts upp kring sociala media.

Beppe Grillos parti har skakat om Italien. Populismen har länge varit högerns kännetecken, både Lega Nord och Berlusconis partier Heja Italien/Frihetens folk har baserats på populism. Men Lega Nord och Berlusconi har under sin långvariga tid vid makten kommit att förknippas med samma problem – korruption, maktfullkomlighet och skandaler – som de en gång i tiden vann folkligt stöd genom att mobilisera mot. En populistisk politik är svår att upprätthålla när rörelsens företrädare själva blivit etablissemanget. Beppe Grillo är en antipolitisk motreaktion, som vänder populismen mot högern. ”Beppe Grillo är Berlusconis fortsättning men med andra medel”.

Beppe Grillo har en lång bakgrund som populär tevekomiker under 70- och 80-talet. Hans politiska satir ledde till att han fick ett teveförbud på fem år efter att ha skämtat om socialistpartiets ledare Craxi 1987 – en händelse byggde upp bilden av honom som en ironisk kritiker av den politiska korruptionen. Hans återkomst till teve fick tittarrekord med 16 miljoner åskådare. År 2000 öppnade han tillsammans med pr-mannen Gianroberto Casaleggio en satirblogg som drev med makthavarna, vilket blev en av världens mest välbesökta bloggar och en italiensk maktfaktor.

2007 släppte Grillo boken ”De moderna slavarna – prekären i underlandet” och genomförde i samband med det sina första gatumanifestationer över hela Italien med bloggens följeslagare, de så kallade grillianerna. Manifestationen kallades V-Day, Vaffanculo Day (Vadihelvete-dagen) – en parafras både på V for Vendetta och D-day. Ur denna lösa rörelse registrerade Beppe Grillo MoVimento 5 Stelle hösten 2009. Det är inget parti i vanlig bemärkelse: Grillo äger varumärket och bestämmer själv vilka som får använda det – han beskriver sig själv som ”partiets ledare – som garant”. Den korta plattformen lyfter fram frågor som ekologi, tillväxtkritik, nätfrihet, direktdemokrati och transparens.

Parallellen mellan Berlusconis tevecentrerade populism och Beppe Grillos antipolitiska nätpopulism – som två former av ”medialiserad populism” – är intressant. Grillo är skolad inom den italienska teveform som kallas ”neotelevision” på 80-talet, den form av teve som försökt skapa en aktivare teve där konsumenten också blir en aktör, en aktiv ”prosument”. Tittarna aktiveras genom tävlingar, telefonväkteri, insändarbrev, zappande och studiopublik. Tevemediet används för att adressera tittarna/väljarna i hemmet, in i privatlivet och vardagsrummet. Att ställa upp en motsättning mellan ”gammelmedia” (Berlusconimedia) och ”nymedia” (sociala media, web2.0) blir därigenom en falsk motsättning. Italiensk teve var ett laboratorium i ”interaktiv kommunikation”, det laboratorium Grillo kom ur – en italiensk motsvarighet till Robert Aschberg. Författaren Giuliano Santoro beskriver i sin bok ”Un Grillo Qualunque” att han bara fört över nytevemodellen på Internet, att det rör sig om en ”televisiv användning av nätet”. Det rör sig fortfarande om en vertikal kommunikation, men med en stänk deltagande.

Web2.0-populismens nätanvändande skiljer sig från nätaktivismen som växte fram kring hackerspaces och resulterade i kommunikationsformer som Indymedia i slutet av 90-talet – nätaktivismen experimenterade med information underifrån, medan web2.0-kommunikationen erbjudit ett vertikalt genomslag som tidigare bara massmedia fyllt. Massan har trätt ut på nätet och finns sammanfösta i sociala medias inhägnade fållor, 14 miljoner italienare är till exempel varje dag inloggade på Facebook.

Beppe Grillos användning av sociala media ansluter sig bara till en lång rad av vertikalt användande av teknologi och media som ett totalitärt instrument – från Mussolinis radio till Berlusconis nyteve. För Grillo är bara sociala medier en kanal för att nå ut till miljoner, utanför Berlusconis mediaimperium. Web2.0 som kabelteveinternet.

Bloggen är det enda forumet som för fram rörelsens politiska linje. Grillo ställer själv aldrig upp i tevedebatter utan kommunicerar enbart genom bloggen eller partiets tillställningar. Han deltar själv aldrig i diskussionen på bloggens kommentarsfält. Grillos Youtubekanal används för att kommunicera hans budskap och tal till rörelsen. Femstjärnans övriga politiska kandidater ges inte tillgång till bloggen, utan får kommunicera via Facebook till sina väljare. Internt koordineras partiet via det sociala nätverket Meetup. Organisationsstrukturen har byggts upp av webmarketingexperten och organisatören Roberto Casaleggio från pr-byrån Casaleggio Associati.

Grillos roll som ledare skiljer sig på ett plan från andra populistiska karismatiska ledare; han planerar att inte själv kandidera till parlamentet, utan fungera som en ”garant” för rörelsen – så han själv står fri från etablisemanget.

Nätfolket vs Kasten

Från att tidigare hånat Internetanvändandet och slagit sönder datorer på scen i sina teveprogram har 64-åriga Beppe Grillo lyckas omstöpa sig till röst för ”Internets folk”.

Kärnan i Grillos populism går ut på att det politiska etablisemanget i Italien blivit en egen klass, ”la casta”. Alla Grillos texter bygger på polariseringen mellan tvärpolitiska La Casta och Folket.

Retoriken har fått ytterligare skjuts av Berlusconis korruptionsskandaler och Mario Montis teknokratiska ”opolitiska” krisregering. Fem stjärnor påpekar att partierna abdikerat inför Europeiska centralbankens diktat och alliansen mellan president Napolitano, statsminister Monti och centralbankens italienska ledare Draghi. Dessa går ”tyskarnas” och ”de tyska bankernas” ledband, utan att se till det italienska folkets bästa.

I sammanklumpningen La Casta förenar Grillo den politiska kasten, de ohederliga och inkompetenta politikerna han häcklar och driver med, och det ekonomiska kasten, som är föråldrad, ohederlig och inkompetent utan förmåga att förstå den nya ekonomin. Grillismens folk saknar uppdelningar, klasskillnader eller konflikter – den är en homogen och passiv massa. Höger/vänster eller fascism/antifascism (den italienska konstitutionen står på en antifascistisk grund) förkastas av Grillo som historiskt förlegade idéer som bara splittrar Folket och får Kasten att växa. Grillo förklarar på sin blogg att det handlar inte om att representera de ”99 procenten”, ala Occupy Wall Street, utan att hans rörelse är för de ”100 procenten” – det odelade folket. Grillo gör poänger på att hur även vänstern är en del av kasten genom sitt ”svansande för USA” i de olika militära interventionerna och i sin positiva EU-inställning – de förråder därigenom de italienska intressena.

All kommunikation sker genom bloggen där Beppe Grillo inte bara för fram sina idéer, utan även det språkbruk, benämnande och inramningen för hur samhällsfrågor ska adresseras till sina sympatisörer. Bloggen återupprepar fraser som formulerar problemen på sitt sätt, normaliserar sina egna resonemang genom upprepningen tills de framstår som det givna sättet. Nya ord, begrepp och metaforer används som för in läsaren i författarens ideologiska ramar. Partier benämns alltid som zombies, den teknokratiska regeringen som vampyr, kronofogdemyndigheten som pirayor. Författarkollektivet Wu Ming beskriver språket på Grillos blogg som ett ”förgiftat narrativ” (tossico narrativo); irrationella begrepp som aldrig förklaras, saknar ideologisk kärna och som blir självrefererande används för att mobilisera känslor snarare än att ge förklaringar. Samhällsproblemen individualiseras och tillskrivs personer. Grillo går aldrig in i svaromål, ställer aldrig upp i debatter – hans kommunikation är alltid en envägskommunikation på hans egna premisser, via hans egna kanaler.

Umberto Eco har beskrivit komikern som en person som bryter mot ett förbud, överskrider en gräns och säger något osägbart åt en publik. Komikern fungerar därigenom genom en delegering, den som kan tänja gränserna åt publiken. Komikern har rätten att förenkla, undvika komplexa förklaringar, behöver aldrig svara för sina banaliseringer och avnjuter en ”teatral immunitet”. Beppe Grillo använder sig av denna position för politiken, en populistisk nisch som gick att fylla i ett individualiserat och postpolitiskt klimat.

Teknikoptimismen hos Fem stjärnor är genomsyrande, tekniken ses som en autonom kraft. För Beppe Grillo existerar inte historien, bara den ”nya erans” framtid – där politiker och ideologier alla representerar något gammalt, medan Nätet är den nya mytologiska organiska och konfliktfria värld där allt har sin naturliga ordning. Som om det inte fanns ojämlikhet, styrkeförhållanden, monopolkoncerner och exploatering på nätet. Grillos parti står för de nya (nätbaserade) produktionsformerna, mot ”det gamla” systemet, som överlevt sig självt och vars kast blivit en reaktionär kraft och bara håller sig själva bakom ryggen. Invandringen kommenteras på samma sätt som att ”ett land kan inte ladda ner år sina medborgare de problem som tiotusentals romer från Rumänien som kommer till Italien orsakar”.

Även om grillismen som ideologi är svår att ringa in finns det ett tydligt ideologiskt släktskap till piratpartierna, med samma ”frihetliga” ideologi baserad på en liberal utopi om en idéernas marknad där sanningen och den mest lämpade kommer att vinna, enligt ett nätets och åsikternas ”osynliga hand”. På nätets ideologiska marknad finns inte klasser, maktrelationer eller konflikter, bara individer som ska förverkliga sig.

Fem stjärnors väljarbas

Fem stjärnor har sitt väljarstöd i de områden där Lega Nord traditionellt varit starka och hämtar större delen av sina röster från både Lega Nord, Berlusconis Frihetens Folk och Demokratiska partiet. Partiet har två baser i Norditalien: Emilia Romagna och Piemonte där partiet fått över 10% i lokalval, Liguria, Veneto och Toscana där det fått mer än 5%.

Om Lega Nord har varit småföretagarnas parti är Fem stjärnor de prekäras parti – då särskilt den proletariserade/deklasserade medelklassen, den högutbildade unga delen av befolkningen som saknar yrkes- och karriärsmöjligheter efter avklarad utbildning och den del arbetare som kallas ”lavoro autonomo” (f-skattesedlarna) som tidigare röstade höger.

Men Fem stjärnor har även haft stora valframgångar på Sicilien, där vänstern är helt försvunnen. De sicilianska valframgångarna kan inte förklaras genom sin användning av sociala medier. Framgången för Grillos parti hänger där snarare samman med att det lyckats knyta an till den lokala krisproteströrelse som kallas Movimento dei Forconi (högafflarnas rörelse), den rörelse av småbönder och lastbilschaufförer som genomfört omfattande blockader på Sicilien i protest mot höga levnadskostnader och stigande bensinpriser – en revolt där vänstern var frånvarande.

Beppe Grillos relation till de sociala och territoriella rörelserna är komplicerad och intressant. Grillo gav inte bara sitt stöd till högaffelrörelsen – utan är även en av de få politiker som stött den massiva olydnaden NoTav mot höghastighetstågen i Val di Susa, han backade upp rörelsen och folkomröstningen mot vattenprivatiseringar. På 90-talet profilerade sig Beppe Grillo hårt som kritiker av multinationella företag, höll möten med Vandana Shiva till stöd för de indiska bönderna mot Monsanto och kritiserade genmodifierade grödor. Han gav även sitt stöd till globaliseringsrörelsens protester i samband med Genuatoppmötet 2001. Under de åren sågs han som en fristående vänsterdebattör.

Samtidigt är Fem stjärnor svagast som parti där de sociala rörelserna är starkt territoriellt förankrade och de sociala centren politiskt verksamma, som med NoTav i Val di Susa, No Dal Molina-rörelsen i Vicenza, vänstern kring Pisapia i Milano och kring De Magistris i Napoli. Där fungerar inte den populistiska bilden av Grillo versus Kasten, eftersom det redan finns en kanaliserad social antagonism. Femstjärnan fungerar bäst på ett nationellt plan, mot Montis teknokratregering, där vänstern är svag.

Även om Fem stjärnor lockar väljare från högern så kan man tydligt se partiets framväxt som förbunden med globaliseringsrörelsens nederlag. Grillismen ockuperade det tomrum som lämnades. Den radikala vänstern i Italien misslyckades att formulera en krisrörelse, de byggde sina valallianser mellan partier, studentrörelse, sociala center och vänsterfack i ett motstånd mot Berlusconi – och när Berlusconi tvingades stiga åt sidan för Montis teknokratregering föll vänsteroppositionen samman. Fram steg Grillo som ett oprövat kort, en populism utanför Berlusconis populism.

Politikerföraktet hos Grillo gör att de flesta politiska kommentatorer i media beskriver hans parti som ”antipolitiskt”. Genom partiformens kris, både till höger och vänster, har Grillo lyckats förvandla ”antipartiet” till parti. Grillo själv försöker presentera sitt parti som en räddning, att vänstern borde vara tacksamma: ”hade ni inte haft mig hade ni istället fått Gyllene Gryning” – att då hade oppositionen blivit nyfascismen. I de senaste opinionsundersökningarna fick Fem stjärnor 16 procent av rösterna. Italien har nu fyra stora block i italiensk politik: centervänstern (socialdemokraterna och de gröna), centerhögern (Berlusconis Frihetens folk och Lega Nord), mitten (med Monti och näringslivet) och Fem stjärnor, samt ett femte mindre block med vänstern (antimaffia-domarnas parti och kommunistpartierna). Inget av de stora blocken är tillräckligt stora för att styra själva, utan kommer tvingas till en allians. Beppe Grillos parti har blivit en joker i spelet, som hotar alla de andra blocken.

Toni Negri: Om rörelsens tillstånd

Både amerikanska och europeiska kamrater har frågat mig varför vi inte hade en Occupyrörelse i Italien. Varför är NoTav-rörelsen det enda uttrycket för en social kamp? Trots dess stora framgång och trots att den är ett uttryck för en postmodernitetens klasskamp, saknar NoTav det som kännetecknar Occupyrörelsen: att vara en del av en social förändring, en ny makt som bryter sönder gamla hierarkier och – framför allt – en delad och ”gemensam” politisk dynamik som öppnar för ett radikalt politiskt uppror.

Men det finns en annan paradox: vilken relevans har den frågan nu? Occupyrörelsen verkar nästan död. Den arabiska våren har i de flesta länder krossats av militärkupper och inbördeskrig, eller har fört islamistiska regimer till makten vars undertryckande av friheten och politiska praktiker vi bara börjat ana – en status quo som fortsätter under ett annat namn, kanske till och med värre än de gamla teologiska-politiska diktaturerna. I Europa har rörelserna kvävts av den ekonomiska krisens ohälsosamma atmosfär, medan i USA håller den på att sväljas av de politiska strukturer som blir dominerande genom valkampanjen.

Kanske kan man se det på ett annat sätt. Occupyrörelsen har där den fanns och även om den har besegrats ändå förnyat den politiska aktionens dynamik. Den ryckte upp de konstitutionella programmens grund med rötterna och gav en ny bild hur demokrati kunde se ut: en demokrati som sätter det ”gemensamma” i centrum, i sina hjärtan och på varje socialt projekts horisont. Av alla rörelser så är Occupy den som påminner mest om Pariskommunen; något som markerade en förändring som inte gick att vända och som trots att den krossades öppnade en ny värld av möjligheter som kom att definiera den kommande världen. Ur denna synvinkel vann Occupyrörelsen: den lyckades skapa en ny politisk grammatik för det gemensamma. Vi kan inte gå tillbaka till hur det var innan Occupy.

För att återvända till frågan, varför fick vi inte en Occupyrörelse i Italien? Det handlar inte om en trend, som sådant är det irrelevant. Det är snarare viktigt att svara på frågan om vi vill förstå den politiska dagordning som har inför oss de närmaste månaderna – en agenda vars omedelbara, konkreta effekt på vår existens, livsstil, drömmar och desperation vi inte kan ignorera.

Troligen hade vi inte någon Occupy i Italien eftersom den italienska rörelsen fortfarande satt fast i de socialistiska åskådningarna från 1900-talet. Deras fortlevnad och tyngden från deras tradition kväver de nya formerna av begär, förhoppningar och experimenterande (det som vi tidigare kallat ”det gemensammas kraft”) som nya generationer har tagit med sig in i politiken. Denna kontinuitet har förvandlat Italien till ett land där rörelsernas tradition har lyckats att överleva och överföra sin kunskap och kapacitet trots en hård repression. Samtidigt har den paradoxalt nog förhindrat nya experiment från att äga rum. Arvet från de tidigare kamperna kan inte bli en egenskap, och om den blir det börjar den ta skada – precis som den gjort tidigare i historien – och blir till osynliggörande, tystnad och blindhet.

De italienska rörelserna har under sina långa historia lyckats hitta egna nya uttryck, antingen samtidigt eller vid olika tillfällen, på tre olika ”platser” för politisk aktion: på fabrikerna, i universiteten och i de sociala centren.

Ofta har rörelserna krossats i fabrikerna genom att aningslöst inleda allianser med socialistiska organisationer på arbetsplatsen. De har nästan aldrig sett produktivitetsideologin som fienden att bekämpa i fabrikerna, och när så skett har vi glömt bort det. Arbetets förändring under 1900- och 2000-talet har inte setts för vad det verkligen är (och vilket rörelsen för 30 år sedan klart och tydligt visade på): en radikal förändring från ”massarbetaren” till den ”samhälleliga” arbetaren, från materiellt arbete till ”ickemateriellt”, lingvistiskt, samverkande, affektivt arbete, ända tills vi nått fram till den kognitiva arbetarens hegemoniska tillstånd. De socialistiska organisationerna och fabriksfacken har ofta fortsatt betrakta arbetet som en ”allmännytta”, det vill säga den kapitalistiska exploateringens ”rätta mått”.

På skolor och universitet har rörelserna aldrig lyckats att ge kropp åt, materialisera och organisera en verklig efterfrågan efter frihet och kunskap, till och med när man kämpade mot ”meriterna” som princip (och de har knappt alls kämpat mot det effektivt och öppet). De har nästan aldrig försökt bygga kampen runt frågor om studier, utbildning och kvalifikation som program för ett politiskt skapande av det gemensamma. De har oftast fastnat i att försvara den fria offentliga utbildningen och – eftersom de varit helt oförmögna att skydda skolorna och universiteten från att nedmonteras – blivit ett viktigt redskap för samhällelig produktion i praktiken. Reformism är aldrig något bra. Om vi anstränger oss, kan vi ibland känna förståelse för reformismen, när den desperat försöker rädda det som går att rädda. Men vi hatar den när reformismen blir en medbrottsling till försämringarnas politik: en ökad underkastelse, nedgradering, disciplin, exploatering och förnedring för att rädda en stat som inte verkar bry sig det minsta om att rädda sina egna ”medborgare”.

Vad gäller de sociala centren, så har de alltid varit fundamentala, särskilt i fasen efter repressionen i slutet av 70-talet till början på 90-talet. Men de har ofta tappat alla politiska perspektiv förutom att se till sin egen överlevnad och fortlevnad. Sociala center har för det mesta varit platser och redskap i skapandet av kampvågor, kamper som därefter fortsatte med andra redskap trots 70-talets förluster. Men sociala centren har ofta blivit ett ändamål i sig själva, deras enda horisont i sikte har varit deras önskan att leva vidare på vilket sätt som helst. Många av dem har därför dukat under i entreprenörsverksamhet och tappat alla politiska perspektiv. De har förlorat sin förmåga att agera. Det är ingen slump att många av dem på senare tid har valt att agera institutionellt, både lokalt och på en nationell nivå. På en lokal nivå verkar kanske denna analys orättvis, och i många fall är den det. Men frågan måste ändå ställas: är vi säkra på att en ”slow food”-modell är rätt sätt att ta sig an de utmaningar och risker som krisen ställer oss inför? Eller räcker det ”goda” entreprenörskapet för att glömma det blodiga spel som pågår utanför väggarna på våra lokaler, i våra liv?

Vi har alltså dessa tre ”historiska” platser för social autonomi som har kunnat ge upphov till motstånd och organisering, experimenterande med praktiker och aktionssätt. Tre platser som just för de har varit ”historiska” verkar mer och mer opassande idag. Tre platser som för ofta framstår som antikviteter i våra minnen, ett balsamerat arv, fikonblad som är för spröda för att kunna stå emot verklighetens starka vind. Tre platser som har blivit en ”allmännytta”, precis som kyrkor, arbetsplatser, skolor och företag, där ”allmännytta” bara menar att det är en nytta som finns nära oss, som kan delas inom vår familj. Det gemensamma riskerar att reduceras till detta om det inte är en produkt av en viss dynamik: en uppsättning allmänningar med ett visst folkligt stöd, som till exempelvis försvaret av naturen, det goda livet, de genuina sakerna och den goda smaken. De misstas ofta för en hyllning av L’Ancien Régime: den gamla goda tiden, hur bra var det inte då, innan Europa, innan maskinerna, innan teknologin, innan moderniteten, innan globaliseringen, innan fabriksarbetaren, innan masskonsumtionen. Hurra, låt oss återvända till Peppone och Don Camillo, till det värdiga fabriksarbetet, till det Italien då man levde enkelt och arbetade mycket, till dansbanorna. För guds skull, låt oss lämna denna absurda och livsfarliga nostalgi till kyrkorna och Lega Nord, eller till de spillror som är kvar av kommunistpartiet (som fortsätter överleva sin egen död).

Många sociala rörelser, som inte stått ut med den nostalgin, har istället valt en snårig och mörk väg. De har gett med sig efter all press på att ta ställning i ”våldsfrågan”, i ett omvärderande av den representativa demokratin och dess institutioner. De har helt missat att se den korruption som drabbat dem. Behövde vi verkligen de hårda domarna över tio år efter Genuatoppmötet för att förstå vilken sida våldet står på? För att förstå detta ruttna spel som vi ställs inför så fort en rörelse växer (och växer i samma hastighet som det sociala missnöjet, desperationen och ilskan hos dem som inte pallar längre), den utpressning som varje upproriskt slagord kontras med – deras ”ja till våld, nej till våld”?

Många inom de sociala centren har försökt upprätta politiska allianser med sönderfallande politiska partier och har slutit allianser med fackföreningar som har fått exakt motsatt resultat mot vad de önskade. De lyckades bara driva fackföreningarna i en ännu mer extrem företagsposition och exkluderade dem från varje möjlig social välfärd eller allians med de prekära arbetarna. Många av dessa center har till och med dömt ut den arabiska våren, de engelska kravallerna eller andra former av självorganisering som negativa tendenser, politisk regression, opolitiskt spontant kaosande. Är vi verkligen så säkra på att vi inte borde försöka förstå dessa fenomen innan vi dömer ut dem? Eller är vi så besatta av vår egen överlevnad att allting annat har blivit sekundärt?

… ända till den senaste vändningen. Många klagar nu att de inte hade diskuterat igenom ordentligt vilken utpressning de skulle utsättas för att ”ta ställning i våldsfrågan”. De klagar att genom att vara så involverade i den sociala dynamiken gjorde det omöjligt för dem att ta några steg tillbaka och vara kritiska mot de ”mindre bakslag” som de hela tiden drabbades av. Dessa center funderar nu på om de ska åter plocka upp ”massillegaliteten”… det verkar vara ett gnällande, som vi har hört från en annan sida de senaste månaderna och som förvånar oss: Gud är våldsam!

För någon som redan gått igenom allt detta förut i rörelserna, så liknar denna fas väldigt mycket den som 68-rörelsen gick igenom, under vänstergruppernas sammanfall i början av 70-talet. Precis som för de sociala center som kom ur globaliseringsrörelsen, fanns det små partier 1973-1974 som överlevde sig själva. Några av dem kastade sig in i och kollrades bort i valrörelser, andra överlämnade sig till media och andra initiativs välvilja. Arbetarklassen och de sociala kampernas värld fortsatte utan dem. Det var så den autonoma rörelsen uppstod, med dessa år som utgångspunkt, och rörelsen hade en enorm förmåga för innovation och motstånd (motstånd leder till innovation), åtminstone fram till 1977. Och efter rörelsens förlust överlevde den sig själv som en etik och en organisationsmodell, och det är här vi kommer tillbaka till början av vår analys.

Idag försöker man återuppfinna den modellen. Dess begränsningar – för mycket individuell spontanitet och för mycket massvåld – håller redan på att övervinnas av de nya rörelserna, som har fått en stor spridning och kulturellt börjar mötas (det är ingen slump att några av de få incidenter som nyligen inträffat har skett bland kulturarbetare). De nya rörelserna håller på att politiskt orienteras mot att bygga det ”gemensamma”. Det är detta som vi vill kalla Occupy.

Vi behöver nya aktörer. Vi förespråkar en utspridd rörelseautonomi, vi vet att sökandet efter nya mål och enande experiment av nya kamper är den första fas som ska realiseras. Den ”prekära strejken”, ”den garanterade universella basinkomsten”, det akuta utbrottet av nya arbetarkamper om lönerna, praktiker som effektivt bemöter den kapitalistiska skuldoffensiven, det sociala försvaret av välfärden och så vidare. Alla dessa kamper är viktiga källor som enhet och kamp kan växa fram ur. Att organisera de fattiga och arbetarklassen tillsammans, inte bara för löner utan för välfärd; organisera studenter och skuldsatta med alla olika bakgrunder, inte bara för att ge dem stöd utan för att kräva en garanterad universell basinkomst; organisera migranter och pensionärer tillsammans, inte bara för att de första behöver medborgarskap och de sistnämnda har intresse i pensioner, utan för att det handlar om hela existensens biopolitiska organisation.

De autonoma rörelserna måste rikta sin kamp mot det politiska målet av en ny sammansättning. Och detta kan inte vara något annat än uttrycket för en konstituerande makt som radikalt kan förändra organiseringen av livet inom arbetet och inom samhället.

/ Toni Negri, Uninomade

Gramsci III: Ceasarismen – Fascismen som tredje alternativ

Den 8 november 1926 fängslades italienska kommunistpartiets ledare Antonio Gramsci för ”konspiration mot statsmakten, uppmaning till inbördeskrig, hetsande till klasshat och subversiv propaganda”. När fascisterna införde undantagsbefogenheter 1926 var fängslandet av Gramsci en av deras första åtgärder, i ett försök att tysta en kritiker och beröva den kommunistiska rörelsen en viktig organisatör. Fascismens övergång till diktatur tvingade Gramsci att ompröva sina teorier om fascismen. I sina artiklar i L’Ordine Nuovo hade han analyserat den framväxande fascismen, fascismen som reaktion på proletariatets revolutionsförsök. I artiklarna i L’Unità, när fascisterna väl kommit till makten i det demokratiska parlamentet, försökte Gramsci utveckla enhetsfronttaktiken som en möjlighet att skapa en kommunistisk proletär hegemoni i en period av ebb för den revolutionära kampen. Han antog att fascismen skulle bli en kortvarig parantes vid makten, en instabil klassallians som var inkapabel att lösa kapitalismens kris. Under fängelsetiden skedde en förskjutning i Gramscis analys, från att se fascismen som instabil till att försöka förstå fascismens hållbarhet och anlägga ett långsiktigt perspektiv. Gramsci antog i sina fängelseanteckningar att fascismen kunde bli långvarig vid makten. Den reaktionära ideologin hade fått en folklig förankring och genom en långtgående påtvingad integration gjort uppror mindre sannolika. Gramsci tog sig an i sina fängelseanteckningar att försöka förstå denna stabillitet.

Medan Gramsci sitter isolerad i sin fängelsecell händer stora förändringar ute i världen, både inom den kommunistiska internationalen och reaktionens frammarsch. Efter Lenins död 1924 tog Stalin makten över det sovjetiska kommunistpartiet och Komintern. Relationen till PCI var ansträngd vid tiden för Gramscis fängslande. Under åren 1928-1935, den så kallade ”tredje perioden”, slog Komintern an en mer ultravänsteristisk linje, där de ansåg att revolutionen fortfarande stod för dörren i Europa och huvudfiende blev socialdemokratin som stämplads som ”socialfascism”, fascismens tvillingbroder. Börskraschen 1929 ingav hopp om att en ny revolutionär kris skulle uppstå. Två år senare påbörjades revolutionen i Spanien. Men det var inte kommunistpartierna som fördes fram till makten, utan reaktionen. I januari 1933 valdes Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland och två månader senare vann NSDAP valsegern. På Kominterns VII kongress, 1935, kastade Stalin tvärt om linjen och genomdrev folkfrontstaktiken. Kommunistpartiet skulle varje land visa sig demokratiskt, regeringsdugligt och försöka inleda allianser med alla borgerliga krafter. 1936 började taktiken framgångsrikt tillämpas i Frankrike.

Det är under denna period, mellan 1929-1935, som Gramscis 33 fängelsehäften skrivs. För Gramsci var det en hård strid för att få rätten att studera på sin cell, få tillgång till politisk litteratur och få häften att anteckna i. Han fick bara ha två häften i cellen åt gången och enstaka litteratur. Fängelsehäftena underkastades en trippel censur. Häftena lästes inte bara av de fascistiska myndigheterna, Gramsci tvingades också genomdriva en långtgående självcensur för att kunna komma runt censuren och inte förlora sina privilegier. Fascismanalysen i fängelsehäftena framgår därför aldrig öppet i dem, men de historiska tendenser Gramsci väljer att analysera är lätta att applicera på fascismen. En tredje form av censur fängelseanteckningarna utsattes för efter Gramscis död var när de sammanställdes av Togliatti i Moskva, där bitar som stred mot Kominterns folkfrontspolitik utelämnades i det urval som publicerades i Italien 1948-51 och först offentliggjordes på sjuttiotalet.

De häften som berör Gramscis fascismanalys är Quaderni 10 (som vidarutvecklar/omarbetar anteckningarna i Quaderni 8) och Quaderni 13 (”Den moderne Fursten”, som vidarutvecklar/omarbetar Quaderni 9), skrivna troligen mellan 1931-1932. Trots att de är skrivna under svåra omständigheter och under perioder av svår sjukdom, är de ett försök från Gramsci att mer systematiskt samla och organiskt uttrycka de teorier som han tidigare lagt fram sina journalistiska texter och har en röd tråd som löper igenom dem.

Civil hegemoni

Det var under Gramscis period i Moskva 1922-1923 och deltagande på Kominterns fjärde kongress som han kom i kontakt med den ryska debatten om proletär hegemoni. I Gramscis texter i Unità använder han begreppet hegemoni främst på detta sätt, att se hur proletariatet taktiskt ska kunna utöva en dominans och ledarskap över andra subalterna klasser och knyta dem till det kommunistiska projektet. I fängelsehäftena börjar Gramsci däremot använda hegemonibegreppet för att analysera borgarklassens ideologiska dominans.

Det Gramsci tar sig an är att undersöka hur undertryckta ansluter sig till styrande klassers världsåskådning, hur det borgerliga tänkandet kan bli ”sunt förnuft”. Hur vinns massorna över till den härskande klassens normsystem? Gramsci utgår från Marx uppdelning i bas (ekonomisk struktur) och överbyggnad (ideologisk och politisk samhällsstruktur), som Marx beskriver i Den tyska ideologin och Förord till kritiken av den politiska ekonomin. Relationen mellan bas och överbyggnad är tendenser, och inte nödvändigtvis realiserade med automatik. Det är en process som har sina komplikationer. Gramsci stödjer sig här på Marx skrift Louis Bonapartes adertonde brumaire. Ideologin är inte abstrakt för Gramsci, inte ett ”falskt medvetande”, utan en ”objektiv och operativ realitet”. De dominerande klassernas position och funktion vilar alltid på massornas samtycke. Denna legitimitet kräver en aktiv och praktisk inblandning för att vinna samtycke – hegemonin är inte en passiv dominerande ideologi. Den är inget som vinns en gång för alla utan måste permanent upprätthållas. Hegemonin har därigenom olika klassinnehåll: ur borgarklassens synvinkel är det samma klass vid makten, ur arbetarklassens synvinkel olika klassallianser, baserad på vilka som lyckas mobilisera arbetarklassen och får dess stöd.

Gramsci tar upp två former av maktutövande, som han hämtar från Machiavellis kentaur i Fursten: kraft och samtycke, som hos Gramsci formuleras som dominans och hegemoni, våld och civilsamhälle. Borgarklassens makt utövas därigenom inte bara genom en kontroll över våldsmonopolet, utan också genom produktionen av samtycke och medgivande. Dominansen måste kombineras med en intellektuell och moralisk ledning, som hegemoni. När den ekonomiska strukturen (basen) förbinds med en ideologisk struktur, i form av ett politiskt och civilt hegemoniskapande projekt i civilsamhället, kallar Gramsci det för upprättandet av ett ”historiskt block”.

Hegemonibegreppet ges i denna analys en mer kulturell laddning än hos Lenin. Här finns en fara i Gramsciläsningen, i ett överbetonande av en ”hegemonisk kultur” som leder till en ”kulturell syndikalism”, allt handlar om kamp över kulturell/civil hegemoni.

Peter Thomas beskriver i sin bok Gramsci and us hur hegemonin upprättas genom olika apparater: ”En klass hegemoniapparat är en bred uppsättning institutioner (förstått i dess bredaste bemärkelse) och praktiker, från nyhetstidningar och bildningsorganisationer till politiska partier, genom vilka en klass och dess allierade tar sig an sin motståndare i en kamp om politisk makt – de medel som en klassmakt i civilsamhället förvandlas till en kraft i det politiska samhället igenom.”

När Gramsci ska beskriva varför revolutionsförsöket i Italien 1919-1920 misslyckade, medan ryska revolutionen 1917 lyckades gör han det genom att beskriva hur de hegemoniska apparaterna i ”väst” var starkare än de i ”öst”. I Ryssland hade tsarmakten bara repression att falla tillbaka på, medan i Italien kunde bourgeoisin mobilisera civilsamhället, det fanns en sfär där den kunde utöva en kulturell hegemoni.

”I öster var staten allt, det civila samhället var primitivt och geléartat; i väster rådde ett väl avvägt förhållande mellan stat och civilt samhälle och så snart staten råkade i skälvning skönjde man genast det civila samhällets kraftiga struktur.” (Den moderne Fursten)

Civilsamhället ska här förstås som det används hos Marx, som alla ickestatliga institutioner i kapitalismen och är ej synonymt med individuella ekonomiska behov. Gramsci hänvisade till Marx beskrivning i Louis Bonapartes adertonde brumaire hur bourgeoisin och Napoleon III försökte mobilisera, kontrollera och reglera civilsamhället.

Perry Andersen går i artikeln ”The antinomies of Antonio Gramsci” igenom de olika glidningar som hegemonibegreppet och framför allt relationen mellan staten och civilsamhället – som överbyggnadens två nivåer – har i Gramscis skrifter: hur Gramsci tenderar att ibland se relationen mellan civilsamhället och staten som en balanserad relation där de ställs i kontrast emot varandra, ibland behandla staten som summan av det politiska samhället (partier, parlamentarism) och civilsamhället, och ibland se staten och civilsamhället som identiska. Ibland beskrivs hegemonin som den kraft som används inom civilsamhället, medan kraft/dominans den som används politiskt av staten. Peter Thomas väljer att i sin bok om Gramsci betona relationen mellan stat/politisk hegemoni/dominans och civilsamhälle/kulturell hegemoni som en dialektisk enhet, verksam på båda planen integrerat och som bildar staten som en integrerad stat i väst. Perry Andersen betonar snarare hur den borgerliga demokratin bygger på en uppdelning mellan staten och civilsamhället, privat och offentligt, ekonomi och politik – denna uppdelning är en specifik relation som är viktig för arbetarklasspolitik och en separation som måste övervinnas.

I sin analys av kulturell hegemoni och civilsamhällets roll i väst övergår fascismen för Gramsci att bara vara en våldsam reaktion, bourgeoisins användande av illegala metoder för att återställa legalismen, till att betrakta fascismen som en rörelse som mobiliserar civilsamhället och försöker skapa konsensus och samtycke, för att få en långsiktig hållbarhet. Den reaktionära mobiliseringen och hegemonin över civilsamhället stampades inte instrumentellt fram som svar på proletariatets revolt, utan har en lång historia.

Ställningskrig

Ett starkt civilsamhälle och stark borgerlig hegemoni komplicerar möjligheten för den proletära revolutionen. Gramsci tog upp en tråd från Rosa Luxemburg, som jämfört den revolutionära strategin med krigsstrategin med ett manöverkrig. Gramsci lyfte istället fram den andra av de två konkurrerande strategierna under första världskriget: ställningskriget. Vad kunde dessa krigsstrategier lära klasspolitiken? Gramsci menade att den revolutionära strategi som Rosa Luxemburg förespråkat (”Viktigaste böckerna inom motsvarigheten till manöverkrig i politiken”), men även Leo Trotskij med sin permanenta revolution och de franska syndikalisterna med sin generalstrejk, det vill säga ett snabbt manöverkrig som slog in en bräsch i den borgerliga makten var effektiv i stater med svagt civilsamhälle och enklare struktur. I det framåtskridna och utvecklade borgerliga samhället, har civilsamhället ”blivit en mycket komplicerad struktur som är motståndskraftig mot det omedelbara ekonomiska elementets (kriser, depressioner osv) katastrofala ’infall’: det borgerliga samhällets överbyggnad är som skyttegravssystemet i det moderna kriget” (Den moderne fursten). Civilsamhället är som befästa försvarssystem som förhindrar rörlighet och snabba attacker och skapar en motståndskraft mot kriser.

Gramsci diskuterar tre möjliga revolutionära strategier: manöverkrig, ställningskrig och underjordiskt krig. Som exempel på manöverkrig nämner han strejken, som ställningskrig den gandhianska bojkotten och det underjordiska kriget ”arditismen”, militanta stormtrupper. Manöverkriget är den insurrektionella kamper för att erövra makten, storma vinterpalatset. Men även ställningskriget måste ses som en revolutionär strategi, förbundet med uppbyggandet av en mothegemoni i civilsamhället, upprättandet av ett historiskt block som gör sig redo att utmana makten. I vissa textpassager skildras de olika strategierna som tätt sammanhängande, manöverkriget kan övergå i ett ställningskrig, ställningskriget kan föregå och lägga grunden för manöverkriget. Medan i andra stycken så beskrivs strategierna som mer passande för olika perioder eller länder, beroende på om statsmakten baserades enbart på kraft eller även hegemoni genom civilsamhället. Ställningskriget blev då den revolutionära strategin för ett utvecklat borgerligt samhälle med ett komplext försvarssystem i sin hegemoni över civilsamhället. Ställningskrigets uppgift var att undergräva denna ideologiska hegemoni.

I L’Unita i september 1926, kort innan Gramsci greps, diskuterade han att möjligheten till manöverkrig som revolutionär strategi, att med strejken utmana makten, hade avslutats redan i mars 1921, bara två månader efter att PCd’I bildats. PCd’I hade därmed missat chansen att ställa sig i täten för en proletär revolt av rysk modell. Strategierna hängde i denna text tätt samman med en kampcykels/revoltvågs flod (manöverkriget möjligt) och ebb (som krävde ställningskriget). När fabriksrevolten tappat sitt momentum 1920 hade PCI behövt slå om omedelbart till att förankra sig i civilsamhället, bygga allianser med andra subalterna klasser, samlas kring dagskrav som arbetarenhet gick att uppnå till, binda upp socialistpartiets bas och oorganiserade arbetare till kommunistpartiet: det vill säga tillämpa enhetsfrontstrategin.

”… positionen med en instabil jämvikt gav upphov till den italienska fascismens kraft, som organiserade sig och grep makten genom metoder och system som – även om de hade en italiensk egenart, var förbundna med den italienska traditionen och den omedelbara situationen i vårt land – hade och har en viss likhet med metoderna och systemen som beskrevs av Karl Marx i Louis Bonapartes adertonde brumaire, det vill säga den allmänna taktik som bourgeoisin i fara har använt i alla länder”. (Luciano Canfora, Gramsci in carcere e il fascismo, 2012)

Gramsci nämner även en tredje revolutionär strategi, ”arditismen”, stormtrupperna, vilket underförstått är den form den fascistiska reaktionen tog 1920-1922. ”En försvagad statlig organisation är som en förslöad här; så träder stormtrupperna i funktion, dvs de privata väpnade organisationerna, som har två uppgifter: använda olagliga medel, medan staten förefaller att hålla sig inom laglighetens gränser, för att omorganisera själva staten”. (Den moderne fursten). Gramsci varnar dock för att denna metod är svår att använda för en proletär revolt, ”man inte kan härma de dominerande klassernas kampmetoder utan att lätt falla i bakhåll”. ”Att tro att man mot den privata illegala verksamheten kan sätta upp en annan liknande verksamhet är enfaldigt; det innebär att tro att staten evigt förblir overksam, vilket aldrig inträffar…” Det är även en fråga om ekonomiska resurser, den kommunistiska rörelsen kan inte ha specialutbildade eller permanenta stormtrupper, som de privatarméer bourgeoisin kan finansiera, efter som den proletära kampen sker ideellt och inte avlönat.

Passiv revolution

Ett centralt begrepp hos Gramsci för att förstå fascismens hållbarhet är begreppet ”passiv revolution”. Gramsci rör sig med det begreppet bortom reaktionen som ett manöverkrig och börjar betrakta dess långsiktiga förändringar ovanifrån. Den passiva revolutionen är en restaurationsrevolution som verkar genom långsamma förändringar, kapilärt i samhället, genom ”molekylära modifikationer” som omvandlar hela samhällsstrukturen utan en folklig revolution underifrån.

Gramsci utgår från varje samhällsförändrings objektiva och subjektiva förutsättningar. Finns de objektiva förutsättningarna kan de subjektiva inte utebli, en ”ingen samhällsformation försvinner innan produktivkrafterna mognat” och de ”materiella förutsättningarna är redo”. Men vilken form de subjektiva krafterna tar när förutsättningarna är redo är inte givet – de kan variera i omfattning, intensitet eller olika subjektiva krafter kan stå i motsättning till varandra. Förändringen kan vara progressiv, reaktionär eller olika mellanformer: antireaktionär utan att vara progressiv, eller progressiv i en reaktionär form. Gramsci tar sig i Den moderne Fursten an och analyserar olika historiska exempel.

Det första exemplet är de borgerliga revolutionerna under 1800-talet. De borgerliga revolutionernas avslutades inte med epoken 1789-1848, som var en period av folkliga massrevolter, utan fortsatte 1800-talet ut. Bourgeoisins nedbrytande av feodalsamhället och dess monarki pågick inte bara genom öppna revolter, utan fortsatte även i perioder som framstod som reaktioner och återgångar till monarkin – men dolt och på ett djupare plan. Utifrån en läsning av Louis Napoleons adertonde brumaire diskuterade Gramsci Napoleon I, Napoleon III och Bismarcks samhällsföränindringar som passiv revolution: ”perioden av revolution underifrån kommit till ett slut, åtminstone för stunden; nu börjar en period av revolution ovanifrån”. Statens organisationsstruktur hade blivit allt fastare, autonomt och mer komplex, civilsamhället mindre autonomt. Genom liberalismens passiva revolution och ställningskrig 1815-1870 hade överbyggnaden anpassats till de förändrade produktivkrafterna.

Även det italienska nationella enandet 1848-1871, risorgimento, tolkade Gramsci på samma sätt som en passiv liberal revolution, ett frammognande av den borgerliga nationen. Gramsci analyserade samspelet mellan de olika borgerliga krafterna, vad som hindrade radikalerna i Aktionspartiet att gå över till jakobinism och inordna sig i ett moderat program. Statsmannen Cavour, menade Gramsci, lyckades binda upp Aktionspartiet, genom att både vara medveten om sin och deras historiska uppgift, medan de enbart var medvetna om sin egen uppgift. Den borgerliga nationella rörelsen var en klassallians mellan industribourgeoisin i nord och markägarna i syd, vilket förhindrade att enandet medförde radikala markreformer – trots att enandet skedde genom en ”demagogisk” massrörelse. Det nationella enandet som en passiv revolution var ”Ett progressivt enande på ett reaktionärt sätt”.

Som tredje exempel diskuterade Gramsci fascismen och fordismen (av honom kallad ”amerikanismen”) som två lösningar på samma kapitalistiska kris. Gramsci menade att både amerikanismen och fascismen var två former som lyckades modernisera kapitalismen ovanifrån, båda lyckades skingra och bryta upp proletariatets styrka, separera proletariatets intressen från böndernas, och därigenom återvitalisera kapitalismen. Båda kunde därför betecknas som passiva revolutioner, restaureringsrevolutioner, som försökte överkomma en organisk kris. Genom att upprätta sin egen version av fordismen efter den globala finanskrisen 1929, i form av korporativismen, påbörjade fascismen en passiv revolution som förändrade den ekonomiska strukturen till en blandform mellan planering och liberalism. Denna passiva revolution menade Gramsci var skälet till att fascismen överlevt sin första instabila fas, att efter dess period av manöverkrig 1917-1921, inträdde den en period av ställningskrig. Fascismen riskerade att därigenom få samma hållbara utveckling som liberalismen under dess passiva revolution; fascismen (och amerikanismen) var den ”nya liberalismen”. Genom överkommandet av den organiska krisen försökte fascismen få massornas konsensus, så social hegemoni. Denna analys gick bortom att bara se fascismen som reaktion.

Organisk kris

I anteckningsboken Den moderne Fursten, där Gramsci samlade sina anteckningar om Machiavelli, utvecklar han sin partiteori. Texten bygger vidare på artikeln Il Capo (ledaren), som Gramsci publicerade i L’Ordine Nuovo efter Lenins död 1924, och där han försöker särskilja vad som kännetecknade Lenin från Mussolini som en historisk ledare, som agerar parti i en historisk situation. Hur ser relationen ut mellan massa, avantgarde och ledning? I Den moderne fursten diskuterar han den nya ”fursten” som en sorelsk myt, en symbol för den kollektiva viljan.

”Den moderna fursten, myten-fursten, kan inte vara en verklig person, en konkret individ; den kan bara vara en organism, ett sammansatt samhällselement i vilken det redan föreligger en begynnande konkretisering av en erkänd kollektiv vilja som redan delvis hävdat sig i handling. Denna organism är redan given den historiska utvecklingen, och det är det politiska partiet: den första cell i vilken är inneslutna de frö till kollektiv vilja som tenderar att bli universella och totala”. (Den moderne Fursten)

Ideologin som sorelsk myt måste ha sin förankring i folket för att ha förutsättningen för att bli en nationell-folklig kollektiv vilja. ”… en politisk ideologi som framläggs inte som kall utopi eller doktrinärt resonemang, utan som en skapelse av konkret fantasi, som verkar på ett splittrat och pulveriserat folk för att upptäcka och organisera dess kollektiva vilja”. Genom att skapa en politisk sammansättning, genom civil och politisk hegemoni, skapas ett historiskt block, ”motsatsernas och de åtskildas enhet”.

Det organiska partiet som ”den moderne fursten” är inte ett formellt parti, utan det ”ideologiska partiets intellektuella generalstab” är snarare en samling av olika krafter som ”… arbetar som om den vore en fristående levande kraft, överlägsen partiernas och ibland betraktad som sådan av allmänheten”. Parti och massa befinner sig i en tät relation, vilket gör att ett parti aldrig blir fullbordat eller fullständigt format, partiblivandet är snarare en process i rörelse.

Även anarkiströrelsen beskrivs av Gramsci som fungerande som ett parti, men av mer indirekt karaktär, och som verkar inom det organiska partiet för att driva det åt ett håll och ta kampen om klasshegemonin genom den direkta aktionens propaganda. ”… anarkiströrelsen inte är självständig, utan lever i de andra partiernas marginal, ’för att fostra dem’”. Det finns en anarkism inneboende i varje organiskt parti; ”Vad är de ’intellektuella och cerebrala anarkisterna’ annat än en aspekt av denna ’marginalism’ i förhållande till de dominerande sociala gruppernas stora partier?”

Ett organiskt parti, eller historiskt block, är alltid en fråga om klasshegemoni över olika skikt och sammanbindandet av olika klassegment i ett gemensamt projekt – ett projekt som alltid baseras på ett samtycke underifrån. Men här kommer skillnaden in mellan olika historiska block, om hur de relaterar till mobiliseringen, hur detta samtycke skapas.

”Det framträder emellertid två former av ’parti’ som såsom sådant tycks undandra sig direkt politisk aktion: det som består av en elit bildade män, som har funktion att ur kulturens och den allmänna ideologiernas synpunkt leda en stor rörelse av besläktade partier (som i realiteten är funktion av ett och samma organiska parti); och under senare tid ett parti som inte består av en elit utan av massor, vilka såsom massor inte har annan politisk funktion än en rent allmän trohet, av militär typ, mot ett synligt eller osynligt politiskt centrum. ” (Den moderne Fursten)

Den senare rörelsen, fascismen, kännetecknas av en demagogisk massmobilisering: ”Massan tjänar helt enkelt till ’manöver’ och ’intas’ med moralpredikningar, känslomässiga sporrar, messianska myter om väntan på en sagolik tidsålder där alla motsatser och allt elände i det närvarande automatiskt skall upplösas och botas”.

Gramsci föreslår följande analysväg för att se förbindelsen av massan till partiet:

1. Det sociala innehållet i den massa som ansluter sig till rörelsen
2. Vilken funktion har denna massa i den styrkeojämvikt som skapas
3. Vilken politisk/social innebörd har de krav som ledarna ställer och som når samtycke? Mot vilka behov svarar de?
4. Stå medlen i samklang med det mål man uppställt?
5. Hypotesen i rörelsen med nödvändighet kommer att ändra natur och tjäna andra syften än den anhängarmassorna väntar sig.

Partier är klassuttryck. Men varje parti kan även knyta till sig andra klassintressen, utöva hegemoni över andra klassegment och knyta dem till sig. Gramsci intresserade sig särskilt för vad som hände när sociala grupper skiljdes från sina partier, den organiska kris som uppstod.

”Fastän varje parti är uttryck för en social grupp och bara för en, inträffar det likväl, att vissa partier visserligen representerar en enda social grupp, under vissa givna förhållanden, men utövar en funktion av jämvikt och skiljedom mellan den egna gruppens intressen och de andra grupperna och åstadkommer att utvecklingen av den grupp de representerar äger rum med samtycke och hjälp från allierade grupper eller rent av från grupper som är avgjorda motståndare.” (Den moderne Fursten)

Olika klasser kan omorientera sig olika snabbt, en härskande klass ställer om sitt program snabbare än underordnade klasser. Partiet måste i det läget vara flexibelt och snabbt kunna reagera. Den största faran är partibyråkratin, att partiet agerar vanemässigt och konservativt. Byråkratin riskerar att partiet töms på sitt sociala innehåll och blir självtillräcklig, en mumifierad och anakronistisk luftkonstruktion, oförmögen att förstå den föränderliga politiska situationen. Återigen hänvisar Gramsci till Louis Bonapartes adertonde brumaire.

När de traditionella partierna inte längre erkänns som en uttrycksform för sin klass eller klassfraktion uppstår en organisk kris. Den organiska krisen är en hegemoni- och auktoritetskris, där den ledande klassen misslyckats i sitt politiska projekt eller med våld försökt framtvinga samtycke. Denna period är en ömtålig, turbulent och farlig period, ett öppet fält där karismatiska personer och våldshandlingar kan få utrymme. Under sådana perioder kan massrörelser av bönder eller småborgerliga intellektuella uppkomma, som går från passivitet till aktivitet, och genom demagogiska löften ”ställer krav som i sin oorganiska helhet utgör en revolution”. I organiska kriser finns öppningar för karismatiska ledare, våldsamma gaturörelser av militär karaktär, ”rörelse av ’kosack-typ’”, med mobiliseringar av krigsveteraner och pensionerade militärer.

”När krisen inte får denna organiska lösning utan istället löses genom en karismatisk ledare innebär detta att det föreligger en statisk jämvikt […]; att ingen grupp, varken de konservativa eller den progressiva, har kraft till seger och att även den konservativa gruppen har behov av en herre.” (Den moderne Fursten)

Ceasarismen

Det är här Gramsci visar på det öppna i den politiska sammansättningen ur klassens tekniska sammansättning. När de progressiva klasskrafter som verkar i samklang med produktivkrafternas utveckling hamnar i en blockering i mötet med de klasskrafter som stöder sig på en tidigare produktionsform, som ännu inte helt uttömt sina historiska möjligheter. Låsningen och styrkejämvikten skapar en öppning för andra krafter att tillkämpa sig utrymme. Denna lösning är ”bonapartismen”, eller ”ceasarismen” som Gramsci väljer att kalla den – de två beteckningarna används synonymt.

”Man kan säga att ceasarismen uttrycker en situation, där de kämpande krafterna på ett katastrofalt sätt uppväger varandra, dvs de väger så jämnt att den fortsatta striden inte kan sluta annat än med ömsesidig förintelse. När den progressiva kraften A kämpar mot den regressiva kraften B, kan det inte bara inträffa att A besegrar B, eller att B besegrar A, detta kan också inträffa att varken A eller B vinner utan bara får varandra att förblöda och att en tredje kraft C ingriper utifrån och lägger under sig vad som återstår av A och B”. (Den moderna fursten)

Den ceasaristiska lösningen är när en tredje kraft kliver in, en godtycklig lösning kopplad till en stor personlighet. ”Historiska tilldragelser som kulminerat i en stor ’heroisk’ personlighet.” I Italien trädde fascismen in som en sådan kraft när bourgeoisin inte klarade av att lösa kapitalismens kris och proletariatet var oförmöget att gripa makten. I den instabila jämvikten uppstod ett utrymme för en tredje kraft att agera som ”skiljedomslösning”.

Gramsci skiljde på två former av ”auktoritär politik” eller ceasarism, en progressiv och en ”objektivt regressiv och reaktionär”. Som exempel på den förstnämnda tog han upp Ceasar och Napoleon, som exempel på den andra Louis Bonaparte/Napoleon III och Bismarck, även om gränsen inte var hårfin – han antyder att Napoleon III var bärare av en ”objektivt progressiv” liberal förändring (passiv revolution) trots sin reaktionära form (restauration).

1848 gjorde de progressiva krafterna en framryckning i ett förtidigt stadium, när förutsättningarna inte var mogna. Samtidigt hade de ”existerande sociala formerna inte uttömt sina utvecklingsmöjligheter”. Napoleon III representerade fullföljandet av dessa inneboende och latenta möjligheter. Napoleon III var regressiv genom att hans regim bara var en kvantitativ gradskillnad, en utveckling av samma statstyp. Ceasar och Napoleons maktövertaganden däremot var progressiva eftersom de innebar en kvantitativ-kvalitativ artskillnad, en övergång och utvecklandet av en ny statstyp. Den reaktionära/regressiva ceasarismens mobilisering byggde på att varje samhällesformation alltid hade en marginal att ta av från tidigare strukturer. ”… eftersom en social form ’alltid’ har marginalmöjligheter till fortsatt utveckling och organisatorisk ordning, och särskilt kan den räkna med den relativa svagheten hos den progressiva motståndarstyrkan…”

Den regressiva ceasarismen kunde gripa tillbaka på ett legalt statsvåld eller ett illegalt kosackvåld, men ”den moderna ceasarismen snarare är polisiär än militär”, för att ”lägga fjättrar på historiens levande krafter”. Den eftersträvade ”ordning snarare än militärt krossande”, och sökte vidmakthålla andra klassers svaghet snarare än att krossa dem. Det gällde att ta hänsyn till hur relationen såg ut mellan de fundamentala klassernas huvudgrupper av olika typ, socio-ekonomisk och teknisk-ekonomiskm samt vilka allierade de hade (och om de var underkastade hegemoni eller dominans), som exempelvis militärer, bönder, småbourgeoisin och så vidare.

En stor heroisk personlighet var ingen nödvändighet för bonapartismen, det kunde uppstå en ceasarism utan Ceasar, i form av en koalition eller samförståndsavtal. ”Varje koalitionsregering är en begynnelsegrad av ceasarism”. Gramsci försökte se närmare på hur labourledaren i England, MacDonald, lyckats samla en konservativ majoritet i en parlamentarisk kompromiss, som ett exempel på ceasarism.

Gramsci tar även upp ett exempel på en blockering av ceasarismen; den så kallade Dreyfusskandalen i Frankrike och den rörelse den gav upphov till. Dreyfusrörelsen ”förhindrat uppträdandet av en ceasarism under förberedelse, av klart reaktionär karaktär”. Dreyfusrörelsen kunde inte klassificeras som revolutionär, men inte heller reaktionär – den var ”relativt progressiv”, men av gamla latenta krafter som en ceasaristisk reaktion inte förmått utnyttja. ”Marginalkrafterna”, denna gång i form av städernas ”underordnade element” och småborgare, snarare än bönder, var ej progressiva och kunde inte bli ”epokgörande”. De var ur stånd att själva uttrycka en egen rekonstruktiv vilja, men lyckades undanrycka basen från reaktionen. ”De har blivit historiskt effektiva pga motståndet konstruktiva svaghet, inte pga en egen inre styrka”. (Den moderne Fursten)

Enhetsfront eller folkfront?

Gramscis texter handlade alltid om revolutionär strategi och försöka utröna hur strategin måste ändras beroende på om den proletära kampen befanns sig i ett ebb eller flod, hur den nationella kontexten såg ut, den inhemska bourgeoisin, staten och civilsamhällets roll. De relaterade även i högsta grad till Kominterns diskussioner om internationell strategi. Gramscis fängelseanteckningar måste bedömas med utgångspunkt i denna diskussion. Men också utifrån den isolering Gramsci skrev i, den begränsade insyn han hade i Kominterns fortsatta öde efter staliniseringen och de olika kursändringarna i dem. Och även om Gramsci var isolerad från den diskussionen kom hans texter senare att användas för att legitimera olika politiska projekt och strömningar som kom efter hans tid. Gramscis tänkande formades av diskussionen i Komintern under dess formerande period (1917-1925), andra period (1925-1928) och i viss begränsad mån den ultravänsteristiska tredje perioden (1928-1935).

Efter PCd’Is bildande och fascisternas maktövertagande befann sig Gramsci i Moskva från maj 1922 till november 1923, för att sedan flytta till Wien december 1923 till maj 1924, där han ansvarade för Kominterns nygrundande byrå för antifascistisk aktion.

PCd’I var mellan 1922 och 1926 ett semilegalt parti. En stor del av partiets kader satt fängslade och strukturen var under konstant angrepp från fascisterna. Bordiga fängslades 1922, han frikändes och friades – men vägrade återta sin position som PCd’I:s ledare och plats i centralkommittén. Partiet befann sig därigenom i ett ledarlöst interregnum mellan 1923-1924, sliten mellan Bordigas vänstermajoritet, Gramscis centerströmning och Tascas högerströmning. Gramscis politik försökte manövrera i det landskapet, mellan den internationella utvecklingen och enhetsfronten, inhemska italienska situationen med fascismen, och kampen inom partiet mot Bordiga och Tasca.

Italienska kommunistpartiet var under denna period oense med Komintern i flera centrala frågor, framför allt kring enhetsfrontstaktiken. Partiet hade nyligen brutit med socialistpartiet och det smärtade att inleda på Kominterns order inleda ett samarbete med den socialdemokratiska ledningen. Både Bordiga, Togliatti och Gramsci var överens om att en enhetsfront måste byggas underifrån, i att söka samarbete genom gemensamma aktioner och dagsfrågor på kommunisternas initiativ för att få med sig massorna. På Kominterns femte kongress 1924 i Moskva ägnade Togliatti och Bordiga en stor del av sina tal åt att kritisera socialdemokraterna som vänsterfascister, vars pacifikationspolitik avväpnade arbetarklassen. Enhetsfronten underifrån behövde kämpa på två håll, både mot fascismen och socialdemokratin. Socialdemokratin hävdade att den proletära revolutionen inte längre stod på dagordningen, medan Komintern såg bakslagen som en tillfällig ebb i den revolutionära rörelsen.

1924 skiftade italienska kommunistpartiets ledarskap från Bordigas vänsterfraktion till L’Ordine Nuovokretsen och Gramsci återvände till Italien och blev PCd’I:s nya partiledare. Han började bygga upp partiet igen, lyckades genom grundandet av tidningen Unità (enhet) bedriva enhetsfrontspolitik och knyta till sig socialistpartiets vänsterfalang.

Gramsci tillträdde i ett ögonblick då en tillfällig lucka öppnades, i samband med skandalen kring mordet på Matteotti och regeringskrisen för Mussolini. Under ett halvår, hösten 1924, lyckades den borgerliga antifascistiska oppositionen organisera sig igen och kommunistpartiet kunde stärka sina strukturer. Men redan i januari 1925 lade Mussolini locket på och fascisterna inledde en ny våg av repression. I oktober 1925 tecknade arbetsköparna ett kollektivavtal med enbart de fascistiska korporationerna, vilket gav de fascistiska facken ensamrätt till förhandling. Socialistiska facket CGL stängdes därmed ute och föll samman, medan de av Gramsci uppbyggda kommunistiska autonoma fackliga kommittéerna inom CGL, commisioni interne, utsattes för repression – och försökte återuppbygga CGL underjordiskt. Kommunistpartiet intensifierade sitt arbete att skapa autonoma fackkommittéer. I november 1925 ställdes all oppositionsmedia under fascistisk kontroll, även om socialistiska Avanti och kommunistiska Unità lyckades fortsätta komma ut semilegalt. Fascistpartiet började steg för steg under 1926 lägga grund för en korporativ ordning inom ekonomin, som sedan kom att byggas ut under trettiotalet.

Komintern genomgick många tvära kast under Lenins sjukdomsperiod och efter hans död. Efter den misslyckade revolutionen i oktober 1923 genomfördes en vänstersväng, vilket underlättade PCd’Is relation till Komintern. Samtidigt utbröt en maktkamp inom det sovjetiska kommunistpartiet vilket fick stora konsekvenser för den kommunistiska rörelsen internationellt. Den ”andra” perioden inom Komintern, kännetecknades av Zinovievs vänstersväng 1924-1926 och Bukharins högersväng 1926-1928. Komintern centraliserades och påbörjade en kamp mot vänsterfraktionen kring Trotskij och Zinoviev, vilket förenade Bukharins höger och Stalin – och gav genomslag för deras devis om ”socialism i ett land”. Vänstersvängen avmattades av Macdonald-regeringens fall i Storbritannien och Herriots i Frankrike, Hindeburgs steg mot makten i Tyskland och repressionen mot tyska KPD, Mussolinis ökade maktbefogenheter i Italien och den reaktionära svängningen i Polen och Estland – som alla sågs som ytterligare tecken på att kapitalismen temporärt hölls på att stabiliseras upp.

Bukharins tes om kapitalismens ”relativa stabilisering”, efter nederlaget i Tyskland, krävde defensiva strategier. Gramsci var skeptisk till stabiliseringstesen och fortsatte hävda att revolutionen fortfarande kunde komma upp på dagordningen. Han menade, i polemik mot både Bukharin och Trotskij, att det inte gick att lansera en enhetlig internationell strategi, utan den måste skräddarsys i varje land utifrån landets strukturella position i världsekonomin, om det var läge för en offensiv eller defensiv fas. Överklassen hade i länderna olika tillgång till politiska och organisatoriska resurser. Partiets uppgift var fortfarande att förbereda för revolutionen oberoende av kapitalismens fluktuation. Att ta makten var alltid på agendan, oavsett om kampcykeln befann sig i ebb eller flod. Gramsci hamnade därigenom i konflikt med ”socialism i ett land”-doktrinen, som han kritiserade för att måla över kommunismens förluster genom att bara hävda att en ny ekonomisk fas inletts.

Enhetsfrontsarbetet, när det väl kom igång i Italien, fortsatte dra på sig Kominterns kritik. Arbetet organiserades dubbelt, dels genom defensiva fackliga försvarskommittéer, Comitati di difesa sindacale och dels genom offensiva agitationskommittéer för proletär enhet, Comitati di agitazione. Agitationskommittéerna kritiserades av Moskva för att inte ligga i linje med Kominterns politik. Ännu mera kritik fick Bordiga och vänsterströmningens samarbetskommittéer, Comitati d’Intesa, som fick upplösas efter Kominterns kritik.

Kominterns fraktionsstrider kom allt mer att påverka även de interna fraktionerna inom PCd’I. Gramscis politiska enhetsfrontlinje betonade Italiens särdrag och försökte agera i den specifikt nationella kontexten, vilket kritiserades av Trotskijs och Bordigas anhängare. Gramscis försökte att samla de ”folkliga krafterna” runt kommunistpartiet och ta sig an ”sydfrågan”, att den kommunistiska proletära rörelsen måste skapa en allians mellan arbetare och bönder (för att bryta ut dessa ur det fascistiska blocket) – och där hamnade han internationellt i konflikt med Trotskij. Gramsci såg enhetsfronten som ett motmaktsprojekt, vilket var en annan inriktning än Trotskijs enhetsfronttaktik från ovan. Bordiga började också bedriva ett taktiskt samarbete med Trotskijs vänsteropposition mellan 1924 och 1930, och riktade allt hårdare kritik mot Stalin.

På PCd’I:s tredje kongress, Lyonkongressen i januari 1926, kontrollerade Gramscis centerfraktion 90 procent av partiet, från att ha varit i minoritet bara två år tidigare. Även om Gramsci gav ett formellt stöd till Stalinsidan mot vänsteroppositionen, så var han tekniskt oense med Moskva hur de interna fraktionerna skulle bemötas. Gramsci manade till Kominterns centralkommitté att behålla enheten, trots oppositionens felsteg. Han såg till att den italienska vänsteroppositionen skulle få plats i alla nivåer inom partiet och Bordiga återvaldes in i centralkommittén. Gramsci riktade i ett brev till sovjetiska centralkommittén kritik mot förföljelsen av oppositionen, men Togliatti – som tagit plats som PCd’Is kontaktperson i Moskva – undvek att leverera brevet. Stämningen var spänd mellan Komintern och PCd’I när Gramsci greps av fascisterna. Togliatti fick efter gripandet i uppgift att fullfölja Kominternlinjen att skapa en enhetsfront ovanifrån, men lyckades inte implementera taktiken i Italien.

1929 utmanövrerades Bukharin och Stalin fick total kontroll över Komintern. Den så kallade ”tredje perioden” inleddes (1928-1935), med en hård opposition mot socialdemokratin, ”fascismens tvilling”. Komintern bedömde återigen situationen, efter finanskrisen, som förrevolutionär och beordrade kommunistpartierna att trappa upp det offensiva arbetet. Fascismen bedömdes som var sista stadiet i kapitalismens kollaps, revolutionen skulle bryta ur direkt ur fascismens kris – utan någon liberalt eller socialistisk parlamentarisk mellanperiod – all form av samarbete med andra antifascistiska krafter bedömdes som onödigt. Gramsci informerades i fängelset om den nya linjen 1930, vid det läget hade redan fem av åtta medlemmar i italienska kommunistpartiets medlemmar uteslutits och Bordiga slängts ut ur centralkommittén och partiet. I Komintern och PCd’I bedömdes Gramscis politik ligga i konflikt med Kominterns VI kongress. Under tredje perioden osynliggjordes därför Gramsci, han skrevs ut ur partihistorien och nämndes inte alls i partipressen. En planerad bok med Gramscis texter ställdes in.

Det var alltså i total isolering i fängelset, både från PCd’I och övriga kommunistiska fångar, som Gramsci påbörjade sitt studieprojekt i anteckningsböckerna i Turi-fängelset 1929. Hans texter utgår från och relaterar till diskussionerna inom Komintern, speciellt dess andra och tredje period, om än ofta i förtäckta ordalag. En stor del av Gramscis kritik av Trotskij i häftena verkar snarare riktad, med en machiavellisk förskjutning, mot Stalin och Bukharin (kritiken av manöverkriget som insurrektionell adventurism, bonapartismen, regressiv byråkratisk totalitarianism osv). Han kritiserade Bukharins vulgärmaterialism och Croces historicism och försökte genom sin praxisfilosofi omformulera historiematerialismen som gav större utrymme för de subjektiva ingripandena i samhällsförändringarna.

På Kominterns VII kongress 1935 skedde en ny svängning och folkfronten lyftes som samlande taktik. Stalinismen kan, med Nimtz beskrivning, skildras som en påtvingad ”demokratisering” av den kommunistiska rörelsen. Nationalsocialismens maktövertagande i Tyskland innebar ett reellt hot mot Sovjetunionen och de revolutionära förhoppningarna efter krisen 1929 hade grusats i land efter land. Kommunistpartierna skulle nu istället söka allians med alla demokratiska krafter för att rädda den liberala parlamentarismen och visa sig som trovärdiga demokratikämpar och regeringsdugliga. De kommunistiska partierna skulle bli nationellt-folkliga partier. Gramsci var i det läget för sjuk för att kunna skriva och verkar ha varit helt isolerad från diskussionerna i Komintern. 1937 avled han på ett sjukhus, strax efter att han frigivits av fascisterna.

Från att ha varit en ”onämnbar” person under tredje periodern kom Gramsci efter sin död att fylla en funktion för det italienska kommunistpartiet att förverkliga folkfrontslinjen. Gramscis historia utsattes för en revisionism och hans begrepp om kravet på en antifascistisk ”konstituerande församling”, behovet av samla de ”folkligt-nationella” krafterna (hos Gramsci att proletariatet skulle liera sig med andra subalterna krafter till ett historiskt block), fogades in i PCd’I:s folkfrontsideologi.

Togliatti lyfte fram Gramsci som en samlande nationalklenod, för skapandet av en nationell kultur. ”Gramsci tillhör varje italienare.” Teorierna om hegemoni, historiska block och passiv revolution infogades i Togliattis och PCd’Is program för strukturella reformer, transformism och politikens autonomi – och lade grunden för den italienska eurokommunismen och dess ”fredliga väg till socialismen”. 1944-1947 tog Togliatti och PCd’I plats i regeringskabinettet, efter den fascistiska regimen störtats. 1947 publicerade också Togliatti ett redigerat urval av fängelsebreven och åren efter av fängelseanteckningarna. Gramsci separerades från tredje internationalens diskussioner och presenterades som enbart en intellektuell. Det är den Gramsci som senare akademin fångade upp och lyfte in i ”cultural studies”, postkolonial teori och subalterna studier, en Gramsci helt utbruten ur sin kommunistiska och revolutionära kontext – reducerad till en teoretiker om kulturell hegemoni och de intellektuellas roll.

Gramscis texter förtjänas att läsas igen, direkt från källorna – utan att passera genom eurokommunismen eller cultural studies – eftersom de ger en bra analytisk grund för att inte bara förstå den tidens fascism, utan med begrepp som ”passiv revolution”, ”ceasarism/bonapartism”, ”ställningskrig/manöverkrig” och ”historiska block” kunna analysera dagens högerpopulistiska rörelser. Det blir nästa projekt är på bloggen.

Gramsci I: Fascismen som reaktion

Antonio Gramsci var en av de tidigaste kommunistiska teoretikerna som försökte analysera och bemöta den framväxande fascismen på 1920-talet och satte den i relation till det misslyckade italienska revolutionsförsöket 1919-1920. I tre bloggtexter ska vi följa hur Gramscis analys av fascismen (och antifascismens roll) utvecklas i takt med fascismens framväxt och maktövertagande.

Antonio Gramsci växte upp på Sardinien under en tid av sociala protester. Fadern, som var en lägre tjänsteman, fängslades för sin politiska verksamhet när Gramsci var ung. Gramsci tvingades därför tidigt avsluta sina studier och börja arbeta för att få familjens ekonomi att gå runt. 1911 fick Gramsci ett stipendium för fattiga sardinska ungdomar för att studera på universitetet i Turin. Turin höll då på att etablera sig som Italiens främsta industricentra, med Fiat och Lancias stora fabriker. Bara mellan 1910-1920 växte Fiat från 4 000 till 20 000 anställda. Staden blev centrum för en socialistisk och facklig organisering, vilket Gramsci drogs in i. 1913 anslöt han sig till det italienska socialistpartiet, PSI. På universitetet influerades Gramsci av den italienska hegelianska filosofen Benedetto Croces praxisfilosofi. Gramsci, som var sjuklig och utfattig, tvingades avsluta studierna innan han var färdig och började istället skriva för PSI:s partitidningar.

1919 grundade Gramsci tillsammans med Palmiro Togliatti (sedmera efterkrigstidens historiske partiledare för kommunistpartiet), Angelo Tasca och Umberto Tarracini veckotidningen L’Ordine Nuovo (Den Nya Ordningen). Tidningen kom att utgöra en intern opposition inom socialistpartiet, men de särskilde sig även från den större oppositionella (antiparlamentariska) strömningen kring Bordiga. Lenin förklarade i Pravda att L’Ordine Nuovo-gruppen var de han ansåg stod närmast de ryska bolsjevikernas position. Särskilt hårt drev tidningen linjen med ett ovillkorat stöd till den framväxande självständiga rådsrörelsen som uppstått i Turin, efter Lenins devis ”all makt åt sovjeterna”. L’Ordine Nuovo kom att fungera som ett organ för fabriksråden.

Efter Första världskriget befann Italien sig i en allvarlig ekonomisk kris, som kom att pågå ända fram till 1927. Liran tappade 80% av sitt värde 1914-1920, statsunderskottet steg, produktionen minskade och veteproduktionen avtog. Som svar utbröt en strejkvåg inom de italienska fabrikerna. Fabriksråden i Turin befann sig i främsta ledet och inledde beväpnade fabriksockupationer. Under två år, de så kallade röda åren 1919-1920 (Biennio Rosso), stod Italien på gränsen till revolution. Men både PSI och den oppositionella strömningen vände rådsrörelsen ryggen och vägrade generalisera upproret och utöka generalstrejkerna i Turin. I slutet var Gramsci den enda marxist som fortsatte försvara fabriksråden. Amadeo Bordiga, ledare för den antiparlamentariska oppositionella kommunistiska strömningen inom PSI, kritiserade Gramscis stöd till fabriksråden som en ”tradunionistisk” och syndikalistisk avvikelse, inspirerad av Georges Sorel och Daniel DeLeon. Hösten 1920 avbröts strejkerna, sedan fackföreningsrörelsen gått bakom ryggen på de strejkande arbetarna.

Gramsci drog slutsatsen att fabriksrådens misslyckande bottnade i problemet att generalisera fabrikskampen utanför Turin och de stora industricentra, att proletariatet misslyckats med att liera sig med andra revolterande delar av befolkningen. Detta visade, enligt honom, på nödvändigheten att upprätta ett kommunistiskt parti kapabelt att generalisera kamperna och förbinda dem med varandra. 1921 följde Ordine Nuovo-gruppen med Bordigas strömning och bröt sig ut ur PSI och grundade Italiens kommunistiska parti, PCd’I, med Bordiga som partiledare.

Åren 1922-1923 befann sig Gramsci i Sovjetunionen. Han kom där i kontakt med den ryska debatten inom bolsjevikpartiet kring upprättandet av hegemoni, en diskussion han sedan tog med sig tillbaka och vidarutvecklade i Italien. Lenin hade insjuknat, stigit bort från makten och avled 1924. Gramsci deltog 1922 på Kominterns fjärde kongress, som till stor del ägnas åt att analysera revolutionsvågens krossande och reaktionens frammarsch. (Se Magnus Hörnqvists artikel Förlorade år och vunna insikter i Anarkistisk tidskrift samt Socialistisk Debatt nummer 201). Kongressen analyserade det nya hotet fascism. Som motstrategi lanserade de enhetsfronten – en dubbel strategi hur de europeiska kommunistpartierna både skulle försöka skapa en enad arbetarrörelse mot fascismen genom enhetsinitativ underifrån och samtidigt underminera socialistpartiernas grepp om arbetarrörelsen. Det italienska kommunistpartiet, som bara året innan brutit med PSI, tillhörde kritikerna av enhetsfrontkonceptet. PCd’I under Bordiga förkastade antifascismen – vilket fick utstå hård kritik från resten av Komintern.

De Italienska kampförbunden (Fasci italiani di combattimento) bildades av Mussolini 1919. De har redan från starten intog de en fientlig hållning till arbetarrörelsens organisationer. Samma år genomförde de fascistiska kampförbunden en attack mot PSI:s tidning Avanti!, den tidning som Mussolini själv varit redaktör för innan första världskriget. Hösten 1920 gick fascismen från att vara ett marginellt fenomen till att bli ett massfenomen och ett allvarligt fysiskt hot för arbetarrörelsen. Italienska industriförbundet gick in som sponsorer tillsammans med Banca Commerciale åt Mussolini. Den ekonomiska krisen förvärrades och 1921 gick en rad företag i konkurrs. 1922 genomförde fascisterna marschen till Rom, där kung Victor Emmanuel III utsåg Mussolini till statsminister, trots att fascistpartiet ännu var ett minoritetsparti – för att avvärja kommunisternas, anarkisternas och socialisternas hot om generalstrejk. Två månader efter Mussolinis makttillträde genomförde fascister en massaker på fackföreningsaktivister i Turin. Flera arméofficerer anslöt sig för att hjälpa de fascistiska kampgrupperna i deras attacker mot arbetarörelsen.

Under Mussolinis första år som statsminister lät han gripa Bordiga och italienska kommunistpartiets ledning. När Gramsci återvände från Ryssland skickades han tillbaka för att genomdriva Kominterns enhetsfrontsstrategi och återbygga resterna av det söndrade PCd’I. 1924 grundade han tidningen L’Unità (Enhet), 1926 ersatte han formellt Bordiga som partiledare för PCd’I och lyckades driva igenom enhetsfrontstrategin. Samma år tog Mussolini upprepade anarkistiska attentatförsök mot honom som förevändning att införa undantagsbefogenheter åt den fascistiska regeringen, upplösa demokratin och lät gripa Gramsci. Den parlamentariska antifascistiska oppositionen, bestående av liberaler och socialister, kollapsade.

Klassammansättning och reaktion

I L’Ordine Nuovo mellan 1920-1924 och i L’Unità mellan 1924-1926 publicerade Gramsci en rad artiklar där han analyserade den fascistiska rörelsens utveckling. Likt Marx i Louis Bonapartes 18 brumaire försökte Gramsci utläsa reaktionens klassammansättning. Han såg fascismen som ett politiskt uttryck som förenade två klasser. ”Den är en allians mellan småborgare i städerna och större- och mellanstora jordägare i de norditalienska jordbruksområdena Emilia, Toscana, Veneto och Umbria” (De två fascimerna/I due fascismi, L’Ordine Nuovo, 1921). Den småbourgeoisi som sökte sin representation i fascismen var de personer som ”tappat sin ekonomiska roll i produktionen med storindustrins och finanskapitalets utveckling” (Apfolket/Il popolo delle scimmie, L’Ordine Nuovo, 1921).

Småbourgeoisin var den enda ”nationella” klassen, den enda som var i behov av en enande stat och därför framstod fascismen som en lösning. De ökade klasskonflikterna hotade statens sammanhållning vilket tvingade borgare och jordägare att söka en kompromiss. Övriga borgarklassen ”överlåter parlamentet och statens institutioner till småbourgeoisin för att få bättre beskydd mot den revolutionära klassen” (Apfolket/Il popolo delle scimmie, L’Ordine Nuovo, 1921).

Fascismen trädde fram som ordningens parti, till försvar av egendom, stat och stabilitet. I det fascistiska projektet uppnåddes ett ”enande av reaktionära krafter”, ett realiserande av en organisk enhet mellan alla borgerliga krafter i en enda politisk organism. I fascismen sammanfördes parti, regering och stat. Den guddomliggjorda Mussolini var den ”personliga koncentratet av den italienska småbourgeoisin”. (Ledare/Capo, L’Ordine Nuovo, 1924)

Italien som nation enades senare än andra europeiska länder. Gramsci satte in den italienska reaktionen i nationens korta historia. ”Fascismen lyckades modifiera ett redan dominerande program av konservatism och reaktion”. (Lyonteserna/Tesi di Lione, 1925) Han delade in den unga statens historia i fyra perioder, med olika former av reaktionära block (beteckningen historiskt block hämtade Gramsci från Sorel). Under perioden 1870-1890 var rörelsen för Italiens enande (”risorgimento”) en progressiv kraft, där katolicismen utgjorde ett reaktionärt block med en kraftig förankring i jordbruket. Katolska kyrkan erkände inte den nya italienska nationen och intog en antistatlig inställning. Under nästa period, 1890-1900, luckrades det reaktionära blocket upp och agrarkapitalet påbörjade en allians med industrikapitalet. Gramsci benämnde denna period, med statsmannen Giovanni Giolitti som enande politisk kraft, som ”borgarskapets diktatur”. Vatikanen utgjorde den reaktionära kraften. I Syditalien, där närmast koloniala förhållanden rådde, började en progressiv revoltvåg utförd av självägande bönder och landlösa, de revolutionära så kallade ”fasci siciliani” (sicilianska förbunden). Under perioden 1900-1910 ökade jordbruksarbetet på storgodsägarnas marker i Norditalien kraftigt. Vatikanen bröt sin politiska isolering och började sin intervenering i civilsamhället genom grundandet av Azione Cattolica – en massmobilisering kyrkan genomförde för att inte tappa sin massbas i de allt mer radikaliserade subalterna klasserna. Motsättningen stod under denna period, menade Gramsci, mellan en insurrektionell rörelse och en reaktionär stat. Inför första världskriget hade småbourgeoisin mobiliserats – samtidigt som den kapitalistiska apparaten militäriserades och fabrikerna förvandlades till arbetarbarracker. Denna struktur tog småborgeoisin med sig ut ur kriget och organiserade pogromer mot arbetarrörelsen, katolska och socialistiska lantarbetar- och bonderörelser. Under perioden 1914-1922 ökade de subalterna klassernas revolter. Proletariatet och lantarbetarna i nord (le leghe rosse, de röda förbunden) och småbönderna i syd revolterade. Här menade Gramsci att arbetarrevolten misslyckas, den klarade inte av att gå i täten för detta folkuppror – utan hölls isolerad i fabrikerna.

Fascismen var inte bara en urban rörelse, riktad mot fackföreningsrörelsen. Den fick även starkt fäste på landsbygden. Agrarkapitalismen upprättad vita garden för att med ren terror bemöta lantarbetarnas kraftfulla tvärfackliga kommittéer, de röda förbunden. Formen överfördes sedan till städerna i form av de fascistiska kampförbunden för att bryta upp arbetarklassens styrka. Fascismen, en ”rörelse av beväpnad reaktion”, stod på dessa två kontrarevolutionära benen.

”Det står utom tvekan att reaktionen i Italien blir allt starkare och kommer försöka ta över genom våld vilken stund som helst. Reaktionen har alltid existerat, den följer sina egna utvecklingslagar och detta kommer att kulminera i den mest grymma terror världen någonsin skådat”. (Reaktion/Reazione, Avanti!, okt 1920)

Reaktion mot proletariatet

När Fasci italiani di combattimento (Italienska kampförbunden) föddes efter kriget, ur krigsveteranmiliser, ärvde de motståndet mot socialismen från förkrigstidens motsättning mellan socialistpartiet och de organisationer som förespråkade intervention i kriget.

Trots sin reaktionära målsättning förklädde fascismen sig som revolutionär. ”Ägaren, för att skydda sig, finansierar och stödjer en privat organisation, vilken döljer sin reella natur för alla och måste anta en politisk ’revolutionär’ pose och upplösa den mäktigaste försvaren av egendomen: staten”. (Apfolket/Il popolo delle scimmie, L’Ordine Nuovo, 1921) Men fascismen hade inget revolutionärt program, ingen essens eller kärnfrågor, menade Gramsci.

”Fascismens essens uppkom 1922-1923 ut ett visst system av maktrelationer som fanns i det italienska samhället. Idag har det systemet förändrats i grunden och dess ’essens’ har försvunnit. Fascismens kännetecken är att lyckas bilda en massorganisation av småbourgeoisin. […] Fascismens orginalitet består i att ha funnit en adekvat organisationsform för en social klass som alltid varit oförmögen att ha en enad struktur och en enhetlig ideologi: denna form är den mobiliserade armén. Milisen är därigenom det Nationella fascistpartiets kärna: det går inte att upplösa milisen utan att även hela partiet upplöses.” (Den italienska krisen/La crisi italiana, L’Ordine Nuovo, 1924)

Efter första världskriget var den italienska statsmakten svag och hade förlorat folklig legitimitet. Generalstrejker i fabrikerna, lantarbetarrevolter och de landlösas uppror kanaliserade ett omfattande socialt missnöje i olika delar av landet. Armén hade kollapsat efter italienska krigsförlusten och behövde omorganiseras underifrån, av de lägre officerarna och samla milisveteraner. Denna process pågick parallellt med fascismens framväxt. Många milisveteraner och underofficerare sökte sig till de fascistiska kampförbunden.

Gramsci varnade tidigt för vad som stod på spel under strejkerna 1920 – att det gällde för proletariatet att lyckas, annars skulle de utsättas för en våldsam terror som svar för att tvinga tillbaka den gamla ordningen och infoga ett passiviserat proletariat i den kapitalistiska produktionen igen.

”Den nuvarande fasen för klasskampen i Italien är en föregående fas: som föregår antingen det revolutionära proletariatets erövrande av den politiska makten och övergången till nya produktions- och distributionssätt som kommer att lägga grunden för en återhämtning i produktiviteten – eller en enorm reaktion från de besuttna klasserna och styrande skiktet. Inget våld kommer att sparas för att få industriproletariatet och jordbruksproletariatet att underdånigt arbeta: de kommer att försöka krossa en gång för alla arbetarklassens politiska kamporgan (Socialistpartiet) och införliva dess ekonomiska kamporgan (fackföreningar och kooperativ) i den borgerliga statens maskineri”. (Mot ett förnyande av det socialistiska partiet/Towards a renewal of the socialist party, L’Ordine Nuovo, maj 1920)

Det fascistiska kampförbundet kunde slå mot arbetarnas gemenskap och organisatoriska sammanhang vid basen, slå mot arbetarrörelsens rötter. Fascismen agerade inte då den proletära rörelsen var som mest massiv, på sin topp, utan först när den gick in i en period av passivitet, när revoltvågen redan börjat försvagas och ebba ut.

”Den [fascismen] väntade snarare att agera tills arbetarorganisationerna hade inträtt i en period av passivitet och gav sig då på dem, slog mot dem sådana – inte för vad de ’gjorde’ utan på grund av vad de ’var’ – med andra ord, som en källa till kontakter kapabla att ge massan en form och yttre drag”. (Demokrati och fascism/Democrazia e fascismo, L’Ordine Nuovo, nov 1921)

Det den fascistiska terrorn slog sönder var ”möjligheten att mötas och diskutera, ha en kontinuitet, välja representanter”. Den slog mot ”förbund, kooperativ, partiavdelningar” och förstörde systematiskt underifrån proletariatets möjlighet att bli en organiserad rörelse. Fascisterna gav sig på alla ”center för proletariatets organiska enhet”. På så sätt lyckades den slå sönder 30 års organisatoriska arbete för arbetarrörelsen.

”Efter tre år med sådana aktioner hade arbetarklassen tappat all sin form och organiska helhet, den hade reducerats till en osammanhängande, fragmenterad, utspridd massa”. (Demokrati och fascism/Democrazia e fascismo, L’Ordine Nuovo, nov 1921)

Reaktion, demokrati och legalitet

”Reaktionen är den legala statens misslyckande”, menade Gramsci. I den borgerliga dagspressen ställdes krav på att agera mot arbetarrörelsens ”illegalism”, den röda faran som hotade ordningen. Men det var inte bara arbetarrörelsen som gick utanför legaliteten. Äventyraren D’Annunzios militära ockupation av Fiume, svartskjortornas miliser och vita garden, vapenförsäljning, spekulation – Gramsci såg dem alla som exempel på italienska reaktionen. De var både en del av problemet (ordningsförlusten) och lösningen (ordningsupprättandet). Fascismen framstod som attraktiv för industrikapitalet och agrarkapitalet just på grund av dess illegalism: ”fascismen kan agera utanför lagen”. (Den italienska krisen/La crisi italiana, L’Ordine Nuovo, 1924). Dessa klasser ”litade mer på väpnad direkt aktion än statens auktoritet”. (De två fascismerna/I due fascismi, L’Ordine Nuovo, 1921).

Den fascistiska illegalismen blev ett reellt alternativ för att återupprätta legalismen, ett undantagstillstånd som skulle lägga grund för en ny ordning. ”Fascismen är den illegala aspekten av det kapitalistiska våldet: statens återupprättande är legaliserandet av detta våld…” (Vad är reaktionen?/Cosa è la reazione?, Avanti, nov 1920)

Bourgeoisin valde därför att se mellan fingrarna för det fascistiska våldet, den statliga repressionen riktades bara mot arbetarrörelsen. Ingen straffades för att bränna ner vänsterredaktioner, attackera fackföreningskontor och mörda kommunister.

Samtidigt som illegalismen legaliserades pågick en annan process: illegalismens ambition att bli den nya legalismen växte. ”Nu för tiden försöker terrorismen att röra sig från den privata till offentliga sfären. Den nöjer sig inte längre med den straffrihet som staten garanterade den – den ville bli staten”. De politiserade kampförbunden på gatan bildade 1921 Partito Nazionale Fascista (Nationella fascistpartiet), miliserna blev parti. Från gatan strävade efter statsmakten. ”Reaktionens ’tillkomst’: det betyder att reaktionen har blivit så mäktig att den inte längre ser den legala statens mask som användbar för sina ändamål. Det betyder att reaktionen vill använda alla statens resurser för att uppnå sitt mål”. (Avanti!, okt 1920)

Gramsci trodde vid fascismens makttillträde 1922 att den skulle bli kortvarig vid makten, att dess klassallians var ohållbar och att den snabbt skulle förlora sin massbas. Han varnade för att demokratin och fascismen bara var ”två aspekter av samma realitet”, nämligen borgarklassens aktivitet för att hindra proletariatet. Det fanns bara en arbetsdelning mellan de två. Fascismen kunde agera utanför lagen när staten var svag och statsapparaten inte räckte till för att bromsa arbetarklassens revolt.

Den unga italienska republiken hade heller inte hunnit utveckla sin demokrati innan första världskriget, man hade ”varken fullt utvecklade ekonomiska eller politiska friheter”. Kombinationen korruption och våld hindrade utvecklingen av nya krafter. Systemets brister var för stora och led av för många barnsjukdomar. Det framstod därför som uppenbart för borgarna efter första världskriget, menade Gramsci, ”att det inte gick att fortsätta styra inom det demokratiska systemet”.

När fascismen den illegala vägen slagit söner arbetarrörelsen ansåg delar av borgerligheten att det då var läge att återupprätta demokratin, som om fascismen genom ”att söndra arbetarklassen återupprättat möjligheten för ’demokratin’ att existera”.

”… växlingen från fascism till demokrati och från demokrati till fascism är inte en process abstraherad från andra ekonomiska och politiska fakta, utan äger rum simultant med en exkluderingen och intensifiering av både den kapitalistiska ekonomins generella kris och de maktrelationer som bygger på denna” (Demokrati och fascism/Democrazia e fascismo, L’Ordine Nuovo, nov 1921)

Gramscis förhoppning om fascismens snabba sammanbrott skulle inte infrias, utan fascismen stärkte steg för steg sitt grep om makten. En del av den liberala bourgeoisin kom därför att motsätta sig fascismen, de industriborgare som ville ha reformer och som hade sin massbas i Syditalien. Denna del av bourgeosin utgjorde en borgerlig antifascistisk opposition mot fascismen och fann sitt ”informella parti” i frimureriet, menade Gramsci, vilket föranledde Mussolinis hätska kampanjer för att förbjuda frimurarorganisationer. Fascisternas begränsande av alla ickefascistiska organisationer och partier drabbade även bourgeoisins liberala partier.

Reaktion och krispolitik

För agrar- och industrikapitalismen framstod fascismen både som en möjlighet att knäcka revolterna för att återfå kontrollen över produktionen men också ett återupprättande av en stat som var kapabel att påföra en krispolitik från ovan. Italienska ekonomin var svårt sargad efter kriget, en halv miljon italienare hade dött och lika många invalidiserats, en stor utvandring skapade arbetsbrist och skatteförluster, kapitalflykten ur landet ökade och mängder av familjer tvingades i konkurrs. Stålindustrin hölls igång med statligt stöd.

”Kapitalismen är reaktionär när den inte längre kan få bukt på landets produktivkrafter”, menade Gramsci. Men även den mest auktoritära krispolitik skulle få svårt att få ekonomin på fötter igen. Även om arbetarrörelsen krossades och arbetarna tvingades jobba 16 timmar om dagen skulle inte det räcka för att betala statsskulden. Den borgerliga paniken inför en sönderfallande stat och en krisande kapitalism på nedåtgående, ”däri finns reaktionens källa: den otyglade rädslan för att dö utmattningsdöden… ” Ambitionen var därför ett påförande av en auktoritär krispolitik från ovan, för att stabilisera ekonomin. Men det krävde ett krossande av arbetarprotesterna som första steg och ett tillbakatvingande av dem in i fabrikerna. (Vad är reaktionen?/Cosa è la reazione?, Avanti, nov 1920)

Fascistisk krispolitik innebar sänkta löner, ökad arbetstid, ökade skatter, ökad arbetskraftutvandring. Efter avskaffandet av demokratin och undantagstillståndet 1926 kunde fascisterna ge företagen monopol på att sätta lönerna i Italien, vilket ledde till att lönerna sänktes till hälften för arbetarna. De övergav Cavours tidigare frihandelslinje från slutet av 1800-talet och ställde om mot ekonomisk protektionism och statsintervention. Den ekonomiska krisen bromsades inte och mellanskikten ruinerades.

Fascismen lyckades inte infria sina löften om förbättringar, under fascismens år vid makten sänktes löner, ökade arbetstiden, skatterna steg och arbetskraftsutvandring ökade. Begränsandet rättigheterna för alla ickefascistiska organisationer/partier accellerade snarare än vände mellanskiktets kris.

Den enda lösningen fascisterna stod inför, menade Gramsci tidigt, var att istället att inleda imperialistiska äventyr och sökte ”hitta ekonomiska lösningar utanför den egna nationen”. ”Reaktionen försöker att kränga sig ur den nuvarande siutationen genom att starta ett nytt krig. Den försöker kompensera statsunderskottet genom att plundra angränsande nationer”. Detta är reaktionens imperialistiska funktion: ”… reaktionens målsättning är inte att återupprätta ordningen på hemmaplan, utan att förbereda för krig utomlands”. (Reaktion/Reazione, Avanti!, okt 1920)

Fascismen som reaktionär mobilisering

Styrkan i Gramscis texter, skrivna mitt i fabriksrådens revolt och under fascismens första år, då de snabbt växte från politiserade miliser till politiskt parti och slutligen sammansmälte med statsmakten, finns i dess öppenhet och komplexa resonemang kring fascismen som reaktionär mobilisering och auktoritär krispolitik. Gramsci menar att fascismen måste ses utifrån vilka klassintressen som stödjer den och vilket klasskikt som den mobiliserar. Gramsci pekade här ut agrarkapitalet och finanskapitalets behov av att bryta proletariatet och jordbruksarbetarnas autonomi. Småbourgeoisin som klasskikt drabbades hårt av kriget, samtidigt som de givits en organisationsstruktur genom den krigsförande nationens militarisering av samhället och produktionen. Denna milisstruktur låg till grunden för fascistpartiet – Gramsci gick så långt att hävda att fascistpartiet inte gick att ses som något annat än de politiska milisernas förändring. Miliserna var fascismens centrala beståndsdel. Kampförbunden bidrog till att höja den interna turbulensen i Italien – men kunde samtidigt utmåla sig som den politiska kraft som genom sin illegalitet kunde återupprätta legaliteten och ordningen, genom att krossa det röda hotet. Fascismen slog till mot arbetarrörelsen – inte när den befann sig i en peak – utan när en revoltvåg börjat ebba ut och stagnera, när den befann sig i ett redan passiviserat läge efter att inte vunnit några vinster under tre års intensiv klasskamp. Den borgerliga staten legitimiserade och legaliserade det systematiska fascistiska våldet mot arbetarrörelsen, som på tre år krossade trettio års organisationssamarbete. Gramsci menade att fascismen slog mot de proletära organisationerna inte för vad de gjort, utan för vad de var. Varje socialt sammanhang som politiskt sammansatte proletariatet som klass attackerades, tills arbetarklassen slagits sönder till en formlös massa färdig att användas i fabriksproduktionen igen. Fascismens ambition upphörde dock inte med krossandet av arbetarrörelsen, utan när det väl blivit en politisk maktfaktor att räkna med kunde vända sig mot den reformvänliga delen av kapitalistklasserna och ta över statsapparaten. Dess fortsatta stöd från bourgeoisin berodde på fascistpartiets möjlighet att genomdriva en auktoritär krispolitik – men också att starta imperialistiska projekt för att försöka ta staten ur sin skenande statsskuld.

Nästa blogginlägg kommer se närmare på Gramscis syn på revolutionär, reformistisk och borgerlig antifascism under åren som antifascistisk opposition (1922-1926).

Den andra fasen

The winter is coming. Det har varit ett spännande år, som har gett oss tillbaka hoppet om att en samhällsförändring är möjlig. Revoltvågen i Nordafrika och torgmötesprotesterna i Sydeuropa, studentprotesterna i Chile och Occupy-rörelsen i USA som spred sig från Occupy Wall Street både över hela USA och Europa. Den arabiska våren gick över till en europeisk sommar och en het amerikansk höst. Nu kommer vintern. Och det är nu det börjar bli riktigt intressant.

Protesterna har blivit massrörelser, skapat nya mötesforum på gator och torg, kastat diktaturer över ända och fått statsministrar att gå. Men reaktionen på demokratirevolterna underifrån har blivit en revolution ovanifrån. De nya regimerna har visat sig fortsätta på samma inslagna spår, makten har förflyttats till militärråd eller teknokratiska ”politiskt neutrala” byråkrater med bakgrund i bank- och finansväsendet ståendes ovanför det partipolitiska spelet. De permanenta lägren och torgstormötena, ”generalförsamlingarna”, som samlat krisprotesterna har antingen brytits upp och stormats – eller nått vägs ände på grund av sin egna inre dynamik. Rörelsens första fas är över, och befinner sig nu i ett sökande och experimenterande stadium för att inleda nästa fas.

I de sex nummer vi gett ut av tidningen Brand sedan vi rebootade den har vi följt krisprotesterna, försökt översätta och presentera de centrala diskussionerna i de olika länderna för en svensk publik. Rent generellt har vi kunnat se tre tendenser, som löpt både igenom den autonoma rörelsen och krismotståndet. Vi kan kalla de tre tendenserna: alternativ, försvar och attack.

Alternativ

Ett av de starkaste dragen i Indignados och Occupyrörelsen har varit dess förkastande av representation, partipolitik och representativ demokrati. De har hjälpt till att förvandla den ekonomiska krisen till en systemkris, ett misstroende mot och avlegitimiserande av hela det politiska etablisemanget. Ockupationerna av torgen var istället skapandet av en direktdemokratisk mötesplats och folkförsamlingar där alla kunde göra sin röst hörda, berätta om sina problem och lämna förslag på lösningar. Torgförsamlingarna fungerade därigenom som ett synliggörande av människors vardagliga livssitutationer, en plats där man kunde finna de gemensamma elementen och delade problemområdena med andra.

Torgockupationerna visade på de geografiska platsernas betydelse, vikten av fysiska samlingsplatser. De spanska indignerade ockuperade som mest 60 olika torg, höll 150 lokala folkförsamlingar. Rörelsen utvecklade snabbt en effektiv metod mot repression: den tvåhövdade hydran. Det enda som hindrar repression är om polisen tror att de kommer få möta dubbelt så många om de hugger av ett huvud, då aktar de sig att rensa torgen för att inte eskalera situationen och få rörelsen att spridas ytterligare.

Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin, som deltagit i både den spanska och amerikanska rörelsen, beskriver tre beståndsdelar som gjorde torgrörelsen till ett sådant kraftigt alternativ: Den extraordinära förmågan att inkludera alla olika sorters människor. Dess impuls att gå bortom traditionella protestformer och kunna skapa lösningar på de problem som identifierats. Samt att de tagit en horisontell och direkt deltagande form.

Ett första viktigt steg var att kunna ha en plats att mötas, att se varandra, synliggöras. Där fyllde stormötena och torgockupationerna en viktig funktion. Men efter någon månad av expanderande stormöten började de avta och tappa folk. Från spanska stormöten med upp tilll 15 000 deltagare krymte de till några hundra.

Michael Albert, som deltog i de spanska torgmötena, menar att problemet med stormötena och skälen till att de minskade kom inte utifrån, det berodde inte på repression eller att de indefinierades i det politiska systemet. Problemen kom snarare inifrån mötena. Från att ha varit synliggörande började mötena stelna i form. Koncenusprocessen att fatta beslut sög oerhört med kraft. Mötena övertogs av de gamla vanliga talarna från den utomparlamentariska vänsterns mikropartier. Snarare än att synliggöra personliga erfarenheter blev det traditionella möten där talarna försökte övertyga varandra om nästa taktiska steg för rörelsen att ta, om vilka aktioner som borde beslutas. Stormötena spelade ut sin roll. Men att folk försvann från mötena betydde inte att rörelsen försvann eller passiviserades, det dök fortfarande upp lika mycket människor på demonstrationerna.

Fas två

Det är med nästa steg som det börjar bli riktigt intressant, när rörelsen nu träder in i sin andra fas. Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin ser de arbetsgrupper som uppstått kring vissa problemområden som första steget bortom stormötenas begränsningar och embryot till rörelsens andra fas.

”I dessa arbetsgrupper fanns dynamiken för rörelsens andra fasen redan implicit. I Spanien började denna fas redan under sommaren, medan i USA börjar den nu. Denna fas kännetecknas av ett stegvis förflyttandet i fokus för protesterna […] till att börja upprätta den form av förändring som rörelsen vill ska ske i hela samhället. Förmågan att skapa lösningar växer när rörelsen expanderar i alla riktningar, först genom framträdandet av en rad ockupationer kopplade till sig själva och sedan genom skapandet av – eller genom att samarbeta med – grupper och nätverk som själva kan lösa problemen på en lokal nivå genom samverkan och dela på kunskaper och resurser.”

Michael Albert beskriver det som en övergång från ”ockupationer till självstyre”, från en passiv till en aktiv handling. Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin beskriver händelseutvecklingen i Spanien under hösten:

”[…] även om indignado-rörelsen inte längre har några tältläger, så känner man av dess närvaro överallt. Den är nu en kultur, sammansatt av tusentals mikroinstitutioner som kommer med lösningar genom gemensamma ansträngningar från folk som har drabbats av samma sorts problem. Det är arbetsgrupper som tar upp frågor som arbete, boende, energi, utbildning, finans eller livsmedel och många andra saker, samt ett helt nät av samverkan som binder ihop alla dessa arbetskooperativ. Katalonien och Madrid har redan ”Integral Cooperatives” vars funktion är att koordinera de olika tjänsterna som de olika arbetsgruppern/kooperativen erbjuder inom sitt lokala område, till den grad att det inom vissa områden inom Spanien nästan är möjligt att leva utan att vara beroende av de resurser som de en procenten lagt på hög. Rörelsen har gjort det möjligt för dessa institutioner, som brukade vara utspridda och begränsade, att växa och växa samman, och det har gett dem en synlighet som har skapat mycket mer intresse, respekt och stöd för deras funktioner”.

I Spanien har den andra fasen gett upphov till en våg av husockupationer, under parollen ”från indignation till aktion”. Efter en stor rörelsemanifestation i Barcelona med 200 000 deltagare den 20 november, delade demonstrationen upp sig i tre delar som sedan ockuperade ett sjukhus, ett universitet och en lagerlokal som upprättades till ett socialt center. I Madrid pågår just nu tre ockupationer, uppkomna ur Indignados-rörelsen. En liknande utveckling kan ses i Grekland där den stora församlingen på Syntagmatorget tappat i betydelse, medan ockupationerna, stormötena i kvarteren och stadsdelsorganiseringen fortsatt.

I USA förbereder sig Occupy-rörelsen nu inför den andra fasen. Ett första betydande steg var Occupy Oaklands generalstrejk den 2 november, den första genomförda generalstrejken på 66 år. Även om genomslaget inte var totalt, så är det ändå en märkbar bedrift att torgstormötet lyckades få tillstånd en generalstrejk – genom sitt initiativ utanför fackföreningsrörelse. Experimenten med utomfacklig organisering är extremt intressant i ett land där 90 procent av arbetsstyrkan inte är med i någon fackförening. Övergången till andra fasen påskyndades av stormningen av Occupy WallStreets tältläger, vilket bidrog till att sprida ut rörelsen över hela staden.

Den 6 december genomfördes aktionsdagen Occupy Our Homes, där occupydeltagarna öppnade upp och rustade upp tomma hus för bostadslösa familjer. Under en stor aktion ockuperades Vermont street 702 i östra Brooklyn av Occupy Brooklyn. Occupy Harlem har genomfört aktioner mot att uppvärmningen av hus inte ska stängas av för de som inte haft råd att betala. I både Spanien och USA har en rad kommittéer mot vräkningar bildats. ”Rätt till bostad” har blivit en samlande paroll.

Försvar och attack

I ett öppet brev till Occupy-rörelsen rekommenderar filmaren Michael Moore vad rörelsen kan göra som andra fas:

”Jag skulle vilja föreslå för mina ockupantsystrar och bröder att det finns många sätt att hålla Occupy Wall Street levande under vintermånaderna. Kanske är det bättre vi flyttar rörelsen inomhus för några månader – och ser hur den växer sig ännu större! […] Så, detta är mina idéer på fem platser vi kan göra för att ockupera vintern. Hjälp de som håller på att vräkas genom Occupy Our Homes. Ockupera ert college-campus, speciellt studielånskontoren och styrelsemötena. Occupy your job genom att få alla att gå med i facket, eller att vägra låta VD:n flytta era jobb utomlands. Ockupera er bank genom att avsluta ert konto och flytta pengarna till en [credit union]. Och Ockupera föresäkringsbolaget, läkemedelsindustrins huvudkontor eller privata sjukhusen tills Vita huset eller kongressen genomför den vårdreform de misslyckades få igenom under 2010”.

Medan den konstituerande sidan av krisprotesterna fokuserar på skapandet av alternativa institutioner och strukturer är den andra tendensen inriktade på att försvara välfärdstaten och de sociala skyddsnäten eller på olika sätt begränsa de negativa konsekvenserna av en avreglerad marknad – det Beverly Silver skulle kalla Polanyitypen av motstånd. Om den alternativa tendensen bygger skepp för att ta sig ifrån den finansiella tsunamin så bygger denna tendens snarare hamnar och skyddsvallar. Det rör sig om kampanjer för gemensam välfärd, mot vinstintressen i och marknadsutsättning av offentlig sektor, skydd av sociala rättigheter. Om den alternativa tendensen avlegitimiserar makten, så eftersträvar försvarstendensen makt. Man försöker bygga allianser, skaffa sig positioner, föra fram kravlistor och ”cahier de doleances” a la Trondheimsmodellen eller skapa folklig opinion. Problemet ses som rörelsens brist på represenation och vikten av att vinna små segrar betonas.

Den tredje tendensen inom krisprotesterna är attacken, de som ser den ekonomiska krisen som en möjlighet att trappa upp konflikten, gå på offensiven mot kapitalismen och försöka få massprotesterna att eskalera och nå en brytningspunkt inom kapitalismen.
Om den alternativa tendensen uppnått ett synliggörande och självorganiserande, försvarstendensen strävar efter representation så är attacken snarare omedelbar, oförmedlad och orepresenterbar.

I nya numret av Brand (nr 4, 2011) recenserar Stefan Jonsson Alain Berthos bok Upprorens tid. Bertho visar på den ökning av folkliga resningar, upplopp och kravaller som skett de senaste åren globalt. Upploppen har blivit en viktig och återkommande folklig protestform – men det är en protestform som nästan ingen offentligt försvarar eller förespråkar. Det är den form som samtidigt är mest exponerad och mest tystnad kring. Det som förbinder Banlieusprotesterna och Londonkravallerna är att det är kravlösa protester, omedelbara attacker på den livssituation man vantrivs i, en explosiv ilska över vanmakten eller ett direkt tillfredsställande av ett behov genom plundring. Men attackerna sker inte bara ”spontant”, utan även varit ett medvetet maktmedel som använts i krisprotesterna för att blockera kapitalets flöden, blockera infrastrukturen eller angripa maktinstitutioner.

Kombination eller krokben

Var och en av dessa tendenser har sina förtjänster och sina brister. Alternativen fungerar avlegitimerande och bidrar till systemkrisen, de är öppna och inkluderande, en viktig skola i självorganisering och direkt deltagande. Men de riskerar samtidigt att bara bli en ”alternativism” eller utopism, ett naivt drömmande om att kliva av eller dra sig undan samhället och därigenom aldrig ett hot mot makten. Alternativen, gemenskapen och allmänningarna är inte nödvändigtvis ett hot mot kapitalet, utan kan fungera som en frivilligstruktur som lappar över kapitalismens värsta brister, en form av filantropi eller skapandet av gratisresurser lika användbara för näringslivet som för sociala proteströrelser. Försvaret av de sociala skyddsnäten och våra rättigheter är nödvändiga. Men det ekonomiska utrymmet för reformer är inte det samma idag som under välfärdstatens gyllene år på 50- och 60-talet. Risken är att försvaret stelnar i en tandlös reformism, ett nostalgiskt tillbakablickande eller ett försök att återvända till en historisk socialdemokrati, utan någon analys av dagens förutsättningar. Försöken till representation och maktpositioner riskerar att kväva rörelsens självorganiserade och deltagande karaktär. Attackerna identifierar viktiga svaga punkter inom kapitalismen och försöker utveckla en revolutionär antikapitalism för vår tid. Problemet är bara att de ofta är för svaga att kunna försvara sig mot repression och öppnar upp för en reaktionär mobilisering eller ger legitimitet åt inskränkta rättigheter. Om våldet inte är förankrat och har legitimitet hos en bred proteströrelse riskerar den att splittra rörelsen. I en tid när kapitalismen verkar kollapsa av egen kraft ger angreppen på det ekonomiska systemet inga löften om fortsatt bröd på våra fat och tak över våra huvuden, de är mer inriktade på att krossa en motpart än att flytta fram våra positioner och tillfredsställa våra behov.

Styrkan finns i när de kombineras. Jag har tidigare på bloggen skrivit om den motmakt som tog form under Argentinas finanskris för tio år sedan. I den argentinska motmakten lyckades de olika komponenterna bilda en sammansättning som var starkare än de enskilda delarna och där kombinationen övervann de olika tendensernas brister.

”… motmakten är inte en addering av olika subjekt, utan den nya sammansättning, den nya maskin som uppstår när dessa kombineras på andra sätt. Det är en process av avsubjektivering i lika hög grad som det är en subjektiveringsprocess. Motmakten är inte en uppradning av fabriksockupanter, arbetslösa piqueteros, Hijos-aktivister, bytesringar, kvartersmöten – som alla ställer sina partikulära krav samtidigt – utan det som sker när dessa kamper kombineras och hybridiseras: när kvartersförsamlingarna koordinerar utbytet i bytesringar med varor från fabriksockupanter som distribueras till piqueteros, när alla gemensamt militant försvarar dessa strukturer, ockuperar sociala center för att upprätthålla dem, skapar egna utbildningsstrukturer för att cirkulera dem. Motmakten kan betraktas som en alternativ samhällelighet som tar form, bortom kapitalismens arbetsdelning och uppdelningar.”

Rörelsens beståndsdelar gick inte att bedömma enskilda, utan enbart utifrån den motmaktsapparat som de gemensamt sammansatte. Kritiken av alternativism/utopism, reformism eller våld föll när den ställdes inför den kombinerade motmakten.

Italienska anomalin

Det spanska och amerikanska exemplen har visat på hur en kombinerad motmakt börjat ta form. Men de olika tendenserna i krisprotesterna kan lika väl sätta krokben för varandra och kollidera. Vi kan se det tydligt i Grekland, där konflikterna mellan de anarkistiska attackerna och stalinisternas strävan efter en ansvarsbärande maktposition förlamat rörelsen. Eller i Sverige där det utopiska draget tog överhanden och kvävde Occupyrörelsen i sin linda genom att bli en tummelplats för mikrosekter som såg dem som ett lämpligt forum att lansera sina mirakellösningar, teknokratiska planer eller saluföra sina konspirationer. (Även om Occupy Stockholms stöd till strejkande tågarbetare eller husockupationer i Göteborg är ett bra tecken på det motsatta, på en sammansättande motmaktsprocess).

Även i Italien har det funnits stora förutsättningar för konstruerandet av en stark motmakt. Men kampen om hegemoni över de sociala protesterna lyckades få rörelsen att kortsluta sig själv och de tre tendenserna som beskrivits ovan att krocka med varandra. Samtidigt så har diskussionen varit på en hög nivå och de olika strategierna varit tydligt uttalade, vilket gjort det intressant att följa de olika positionerna. För att ge en snabb och provisorisk skiss:

Alla förutsättningar för en bred social proteströrelse har funnits: ett stort folkligt missnöje både mot Silvio Berlusconi och åtstramningspolitiken, en politisk förlamning inom högern och en svag partivänster. Men det blev påtryckningarna från EU och den Europeiska centralbanken som lyckades med det som proteströrelserna inte lyckats med, att få bort Berlusconi. Istället har en bred regeringskoalition med Goldman Sachs-rådgivaren och teknokraten Mario Monti i spetsen bildats för att få ordning på den italienska skenande statsskulden och budgetunderskottet. Italiens president Napolitano har länge försökt få till en tvärpolitisk uppgörelse och stöd för en krispolitik över blockgränserna. Lega Nord, som börjat tappa arbetarklassväljare, valde att ställa sig utanför den nya regeringskoalitionen. Italienska näringslivets branschorganisation Confindustria hade redan avlägsnat sig allt mer från den besvärande Berlusconi och närmade sig istället postfascisten Finis nya parti. Confindustria och en stor del av fackföreningsrörelsen, politiskt knutna till reformistiska Partito Democratico, slöt under sommaren nya avtal som skulle garantera arbetsmarknaden social fred. Men Fiats ledning lämnade Confindustria och istället gått på offensiven mot den italienska kollektivavtalsmodellen, och försöker utradera fackföreningsrörelsen från sina fabriker.

De italienska vänsterpartierna, som åkte ur parlamentet 2008 (läs här), har splittrats och försöker konstruera nya allianser som stöd för nya partiformationer. Nichi Vendolas nya vänsterparti Sinistra Ecologia Liberta (Vänster ekologi frihet) har fått relativt högt stöd i opinionsundersökningarna och vunnit kommunalvalet i centrala städer som Milano och Neapel.

Den mest framgångsrika kampanjen har kommit från rörelsen mot vattenprivatiseringar. I hela Italien har det bildats självorganiserade kommittéer som bedrivit opinionsarbete och verkat för en folkomröstning. Den centrala frågan som lyfts är behovet av allmänningar och en gemensam välfärd. Kommittéerna har tryckt på den demokratiska sidan av allmänningarna, och förespråkat en deltagande demokratimodell för hur sociala rörelser ska vara med och sköta allmänningarna – stärkta av Nobelpristagaren Elinor Ostroms teorier om att det sättet som ”allmänningens dilemma” skulle övervinnas var genom att förbindas med delaktiga lokalsamhällen i omvårdnaden och brukandet av dem som gemensam nyttighet. Genom den deltagande demokratiska aspekten lyftes frågan om välfärd och allmänningar därmed ur dikotomin privat/offentligt (eller kombinationen privat-offentligt partnerskap) och gavs en tredje pol: det allmänna som det gemensamma. Sammanbindandet av begrepp som ”commons”, ”beni comuni” och ”gemenskaper”, ”comune” har därigenom fått en stor spridning, långt utanför den autonoma vänsterns kretsar. Sociala centren har varit en viktig aktör i folkomröstningskampanjen. De italienska folkomröstningarna kan inte lämna lagförslag, utan bara återkalla lagar. I folkomröstningen som hölls i mitten av juni togs fyra frågor upp: två rörde vattenprivatiseringarna (mot privatiseringarna av vattenhanteringen och mot vinstintressen i vattnet som allmänning), en riktades mot atomkraft (med kärnkraftsolyckan i Fukushima färskt i minnet) och en sista fråga handlade om att dra tillbaka Berlusconi och andra höga ministrars åtalsimunitet. Folkomröstningen blev en total seger; 57% av befolkningen röstade (endast resultat med över 50 procents valdeltagande räknas), och de sociala rörelsernas ja-sida vann alla fyra frågor med ca 95% av rösterna. Den framgångsrika rörelsen för allmänningar och deltagande demokrati finns även i en bredare strömning av territoriell kamp. Det främst exemplet är den långvariga kampen mot höghastighetstågen TAV genom Alperna utanför Turin har nått en bred massmilitans och samlat både lokalbefolkningen och aktivister från hela Italien i de intensifierade konfrontationerna under sommaren (se artikel i senaste Brand av Josef Yusuf). Men även lokala kamper mot Natobasen Dal Molina i Vicenza och nya avfallsanläggningar i Neapel (läs mer här).

Den största massrörelsen på gatorna har studentrörelsen varit. Hösten 2008 bröt en ny våg av studentprotester och universitetsockupationer ut i Italien, ”den anomala vågen”, som skolade en ny generation aktivister. Den följdes 2009-2010 upp av kampanjen mot minister Gelminis utbildningsreform, där studenterna inte bara ockuperade sina institutitioner utan även gick ut och genomförde ”vilda manifestationer” (inspirerade av de franska ”manif savage”), där motorvägar och centralstationer blockerades samt kända turistmoment ockuperades. Genom sina Book Bloc:s (läs mer här) tog rörelsen konfrontationer med polisen. Nätverket Uniriot blev en samlingspunkt för alla autonoma grupperingar och drivande inom studentprotesterna. Likt de brittiska studentorganisationerna deltog de italienska studenterna i aktioner mot åtstramningspolitiken, bland annat genom aktioner mot bankerna och italienska centralbankschefen Mario Draghi. Nätverket kallade sig för de rebelliska drakarna, Draghi Ribelli.

Fiats ledning med Sergio Marchionne i spetsen har gått till frontalattack mot de italienska kollektivavtalen och försöker framför allt krossa metallfacket Fiom i de stora bilfabrikerna. Övriga PD-anknutna fackföreningsrörelsen har lagt sig, men Fiom har valt att ta strid. Ett av Fioms krav har varit att kollektivavtalen ska godkännas i medlemsomröstningar på stormöten, i en deltagande direktdemokratisk anda. Utan något partipolitiskt stöd har Fiom med sin generalsekreterare Maurizio Landini i spetsen istället sökt allianspartners bland de sociala rörelserna, studentrörelsen, allmänningsrörelsen och de sociala centren. En samlande manifestation mellan Fiom och studentrörelsen genomfördes den 14 oktober 2010, samtidigt som ett misstroendevotum mot Berlusconi skulle behandlas i parlamentet. Demonstrationen försökte ta sig fram till maktens palats och de sociala centren stötte samman med ordningsmakten i centrala Rom. Manifestationen blev startskottet för en gemensam koalition mellan Fiom, de lokala proteströrelserna för en gemensam välfärd, studentrörelsen och delar av de sociala centren: ”Uniti contro la crisi” (Enade mot krisen) (läs mer här).

2011 års globala revoltvåg satte givetvis sina spår även i Italien, men rörelsen var uppbunden in sin inhemska politiska situation, där protesterna mot åtstramningspaketen och Berlusconis regering sammanföll. Från att de sociala centren och rörelsens olika delar hållits samman inom de territoriella och studentprotesterna grupperades de nu i två stora poler. Den ena polen utgjordes av Uniti contro la crisi, med Fiom, SEL, lokalkommittéerna för gemensam välfärd och de sociala centren främst knytna till nordöst samt studentgrupperna kring Sapienzauniversitetet i Rom. Uniti contro la crisi ville försöka undvika den grekiska utvecklingen, åratal av kravaller utan att ha uppnått några förbättringar, och försöker se hur de ska kunna ta så mycket politisk makt det går för att kunna bromsa krispolitiken och utöka sociala rättigheter. Den andra polen, kring resterna av Rifondazione comunista, basfacken (Cobas mfl), NoTav-protesterna, doktorandnätverket Uninomade (med bla Toni Negri) och sociala center (framför allt kring Acrobax i Rom och centren knutna till nätet InfoAut) försöker se möjligheter att öka konflikten, att förespråka en ”diritto all’insolvanza” (rätten till insolvens, att få ställa in sina skulder).

En gemensam stor manifestation i Rom planerades till den 15 oktober, den globala aktionsdagen för de indignerades rörelse. Här totalkrockade de två polernas taktiker. Uniti contro la crisi arbetade brett med demonstrationsorganiserandet, mängder av öppna förberedelsemöten, seminarier och diskussioner hölls inom universiteten och på sociala center för att skapa en så brett deltagande och involverande som möjligt. Planen var att avsluta manifestationen med upprättandet av ett stort tältläger och torgockupation på piazza San Giovanni, där de olika initiativen inom krisprotesterna skulle kuna mötas. Den andra polens mål var däremot att höja konfliktnivån och ta sig fram till parlamentet. Väl på gatorna blev det denna linje som fick genomslag, specielt på grund av att polisen valde att attackera manifestationen på piazza San Giovanni, vilket omöjliggjorde demonstrationsavslutningen och fick de militanta sociala centren att slå tillbaka och försvara sig.

Debatten efter 15 oktober blev hätsk. I media piskades det upp en lynchstämning mot ”svarta blocket”, dit alla sociala center, fotbollshuliganer, RASH-skinheads och NoTav-motståndet räknades in och drogs över en kam. Men även mellan de sociala centren. De sociala centren kring Uniti contro la crisi kritiserade de som kravallat för att ha kuppat manifestationen och vänt den till andra syften än vad som demokratiskt beslutats på planeringsmötena. De förde en diskussion om det var dags att börja med den trista utvecklingen att ha demonstrationsvakter igen för att hindra en ”politisk-militär parasitism” på manifestationerna och sätta sin agenda över alla de andra organisationerna som deltog. Den andra polen svarade på kritiken, från Uninomade kritiserade Negri mfl Uniti contro la crisi för att ha använt manifestationen för att ”försöka representera de orepresenterbara”, att inte ta hänsyn eller försöka förstå den vrede som växt fram hos en ung prekär generation utan framtid och varför den exploderade på Roms gator. Uninomade betonade parallellen mellan Londonkravallerna, NoTav-motståndet och 15 oktoberkravallerna, och förklarade att man måste utgå från denna nya sociala sammansättning och se vreden som ett resultat och berättigat svar på nedskärningspolitiken och krisen. Uniti contro la crisi menade att det inte gick att beskriva som en ungdomsrevolt, utan såg manifestationen snarare som ett försök att upprätta ett gemensamt politiskt rum mellan en rad olika sociala kamper och rörelser kring arbetsplatskamp, studentkamp och allmänningskamper, och betonade mångfalden i demonstrationen. Båda sidorna deklarerade att det var slut på de stora enhetsmanifestationerna. Wu Ming 1 tog upp en återkommande kritik mot samlingsmanifestationerna:

”Det som hände var oundvikligt enligt oss, på grund av det sätt som Italien valde att vara en del av den globala aktionsdagen 15 oktober: genom en stor nationell marsch, istället för att finnas överallt (”Occupy Everything”), vilket andra rörelser praktiserat världen runt och som har gjorts idag. ’962 städer i 85 länder’ innebär att det skett initiativ i 11 städer i snitt i varje land, medan här valde vi att mötas på en plats, den gamla vanliga, med alla dess implikationer. Det är en slutsats som vi dragit många gånger tidigare, och börjar trötta ut oss själva och andra på att upprepa. Innan #15Oct var det ”14 december”, innan det G8 och så vidare…”

Diskussionen fördes även på ett mer övergripande strategiskt plan. Veckorna innan 15 oktober publicerade Il Manifesto en artikel av Fausto Bertinotti, tidigare partiledare för Rifondazione Comunista och fd talman i riksdagen, där han påpekade att Italien behövde en revolt för att bryta upp ett politiskt döläge i landet, en revolt som kunde bryta en förstelnad situation, reaktivera suveränitetet och skapa en ny legitimet för politik igen i ett läge när politiken blivit handlingsförlamad och regeringen tagen gisslan av Europeiska centralbanken. Negri och kretsen kring Uninomade gick längre och betonade revoltens möjlighet att kräva att statskulderna skulle ställas in (”rätten till insolvens”), likt Argentina eller Island. Det finns ingen möjlighet att bedriva opposition mot finanskapitalets regering genom att likt Napolitano eller vänsterpartierna vädja om en återgång till en nationell demokrati, representation eller försvar av konstitutionen – enda vägen framåt var att ”med kraft bryta sig ur” varje logik av försvar av den konstituerade makten. Organiseringen av insolvansen, att vägra betala skulderna, är den centrala frågan, som en reappropriation av samhällsrikedomen, menar Uninomade.

”En kapillär spridning av ockupationer, skapandet av självorganiserade författning för prekära arbetare, prekära strejker som ett sökande efter kampformer, som i sin materiella effektivitetet utgör den funktionella motsvarigheten till den traditionella industriella strejken; det centrala är generaliserandet av en kontrollerad ”default” av skulderna, inte bara som en krav på att vägra betala det som är avsett ’suveränen’, utan som en samhällelig praktik av reappropriationer av rikedomen genom en organiserad insolvens; praktiserandet av alla former av självreducering och ett affirmerande att livet är inte skuldsatt.”

Ledande Romaktivister från Uniti contro la crisi menade att det fanns en likhet mellan Bertinotti och Negris position, att de enbart såg protesten som ett avlegitimerande av makten, ett ”återkallande” och negation.

”Denna felaktiga tolkning skulle schematiskt kunna beskrivas så här: bara revolten, genom att bryta den kompabilitet som bakbinder regeringens funktioner, kan återställa suveräniteten och med den den politiska och sociala representationens legitimitet. Vi anser detta perspektiv diskutabelt och bristfälligt eftersom den inte tar hänsyn till de nya sociala rörelsernas natur. På samma sätt anser vi den insurrektionella retoriken som sprids på nätet dessa dagar vara bristfällig. Faktum är att denna sorts logik kommer från en förenklad tolkning av den nuvarande situationen, enligt vilken en ökningen i krisens intensitet sträcker sig till en sfär av samhällelig vrede, som i sin tur kommer till uttryck i en symmetrisk boxningsmatch med staten: hela spektrat av konfliktformer reduceras till en enda bild, inbördeskriget. Den generiska och odefinierade föreställningen av revolten som ett ’utbrott’ blir märkligt nog i båda fallen en huvudövergång bakom det blinda avbrottet av den suveräna ordningen och på samma gång dess ’återupprättande’. Ett sätt att resonera kring ”alternativet” som politiskt begrepp vore att göra det motsatta antagandet, att utgå från de sociala upploppens konstituerande natur. Denna konstituerande natur, som är instituterande och reglerande, syns tydligt i rörelsernas erfarenheter från Spanien och Island (det senare är ett fall där det demokratiska kravet att vägra omförhandla återbetalningarna av skulderna utvecklades till en konstituerande regel), till de kulturarbetare som skrivit om stadgarna för en ockuperad teater, och bland universitetsstudenterna som startat en process av självreformerande av universitetet, och slutligen de fantastiska erfareheterna från den italienska folkomröstningen i juni. Detta och andra erfarenheter visar på ett behov av förändring som syftar till att bromsa samma två faser av gammal politik som tillskriver konflikter mest en negativ eller defensiv funktion och överlåter mandatet att översätta dessa krav som kommer underifrån till representativ politik”.

GlobalProject deklarerades att 15 oktober var slutet på erfarenheten med ”Uniti contro la crisi”, som börjat 14 december året innan. Samarbetet omformades istället till ”Uniti per l’Alternativa” (Enhet för ett alternativ), för att bygga vidare ytterligare på den konstituerande och direktdemokratiska kraften att skapa en ny form av politiskt alternativ i Fiom, allmänningkommittéerna, självreformgrupperna på universiteten och sociala centrens kamper. Allmänningskommittéerna har i sin tur börjat sitt arbete för att skapa ett nätverk mellan sociala rörelser och kommuner som arbetar för att utöka välfärden och allmänningarna, La rete dei comuni per i bene comuni (Nätverket Kommuner för gemensam välfärd).

Med aktionsdagarna 11 november (11.11.11, dagen då EUs åtstramningskrav genomdrevs), 17 november och 25 november (Internationella dagen för att stoppa våldet mot kvinnor) återupptog Uniti per l’Alternativa de aktionsprojekt de inte kunnat genomföra den 15 oktober: i en rad italienska städer genomfördes Occupy-inspirerade torgockupationer, tältläger, bankockupationer och ockupationer av nya sociala center för att skapa nya direktdemokratiska alternativa samlingsplatser och diskussionsforum för rörelsen.

Läs mer om Andra fasen:

Jason Read: Phase Two: Occupy Wall Street on November 17
Peter Lamborn Wilson (Hakim Bey): ”Occupy Wall Street, Act Two”
Michael Moore: The Winter of Our Occupation
Sam Cossar-Gilbert: Reflections on 2011: From indignados to occupywhere, a year of protest in Europe
Luis Moreno-Caballud, Marina Sitrin: Occupy Wall Street, Beyond Encampments
Michael Albert: Occupy to Self Manage
Anonym: Some Critical Notes on the Occupy Movement’s Recent Attempt at a General Strike in Oakland, California

Läs mer om de italienska kamperna:

Bloggen Italy Calling
Bloggen Struggles in Italy
Libcoms texter om Italien
Wu Mings engelska texter
InfoAut engelska texter
Uninomade’s engelska texter
Tommaso Fattori: Fluid Democracy: The Italian Water Revolution
Giorgio Riolo: The Turning Point In Italian Politics: The Victory Of The Centre-Left In The Milan Elections
Judith Revel och Toni Negri: The common in revolt
Francesco Brancaccio, Alberto De Nicola, Francesco Raparelli: The Third Republic of Movements

Territoriets parti

L’Auras video snurrar dygnet runt på italienska MTV. Laura Abeles karriär har gått spikrakt uppåt sedan hon var med i schlagerfestivalen San Remo. I videon till låten Basta! vandrar hon bort från det sociala centret Factory i Rom. Bakom henne kommer fullt med vänner från det sociala centret utrusandes och försöker hålla kvar henne. De sliter vemodigt i hennes armar, drar av henne munkjackan, vädjar. Men hon går vidare, i sitt symboliska uppstigande från subkulturen till mainstream och kändisskap. De sociala centren är en allmän referenspunkt i Italien och så ser den vanliga bilden ut: Graffitimålade, semilegala konsertlokaler i övergivna industribyggnader. De flesta ungdomar har gått på en spelning, technofest eller hiphopjam på ett socialt center. De är ett väsentligt inslag i den italienska musikscenen, den mylla som all independentmusik växer fram ur. De finns spridda över hela Italien, mer än 200 center fördelade på nästan alla större städer.

Men det finns också en annan välspridd bild av de sociala centren: Som en politisk aktör på yttersta vänsterkanten. På samma scen där L’Aura tidigare spelat, stod den 28 januari i år metallfackets generalsekreterar Maurizio Landini i det sociala centret Rivolta. Han förklarade varför arbetarna på Fiat, hotade av fabriksflyttar och med allt osäkrare anställningsformer, har samma intressen som studenterna och aktivisterna från centren. Han räckte ut handen till dem bakom vinterns våg av universitetsockupationer i protest mot marknadsanpassningen av utbildningsväsendet. Landini turnerade runt på de sociala centren för att få dem att ge sitt stöd till den kommande generalstrejken, och stärka det gemensamma initiativet Uniti contra la crisi (Enade mot krisen). Och han är inte ensam om att knacka på de sociala centrens portar. Även partiledaren Nichi Vendola har besökt centren det senaste året för att söka stöd till sitt nya partiprojekt för att pånyttföda den havererade vänstern.

Hur hänger de här två sidorna ihop? Å ena sidan sociala center som subkulturella fristäder och å andra sidan som realpolitisk aktör. Länken mellan dem finns i kampen i territoriet, i deras förankring i lokalsamhället.

Leoncavallo
Vi kastar oss lekfullt mot plastsköldarna, knuffar, slår, testar. Våra vänner har dragit på sig de vita overallerna, satt på sig skumgummiskydd och hjälmar. Kommer den här strategin verkligen att fungera? Det är vår 2001. Vi är en grupp svenska aktivister som rest ner till Milano, till ett internationellt möte på det sociala centret Leoncavallo. Vårt mål är att mobilisera inför det stundande Göteborgstoppmötet, och hämta inspiration. Globaliseringsprotesterna mot Världsbankens toppmöte i Prag har skett bara några månader tidigare. Då hade de tyska autonoma i svarta blocket, engelska Reclaim the streets rosa karnevalsblock och de italienska sociala centrens kroppsvadderade vita overaller från var sitt håll effektivt blockerat toppmötet. En mångfald av taktiker, uppdelade i gaturummet. På Leoncavallo möts vi igen. Leoncavallo är först, störst och kändast av de sociala centren. Som ett mindre Christiania i en byggnad. Hundra gånger så stort som Kafé 44, typ. I restaurangen sitter de gamla arbetarna och småsnackar över pastatallrikarna. Bokhandeln blandar tung teori med lätta droger, marijuanaplantorna samsas med Negriböcker. I teaterlokalen övas en ny pjäs in. Senare på natten är det rave med flera tusen personer i konsertlokalen. På gårdens uteserveringar fortsätter vi våra mötesdiskussioner. Och provar vita overallernas kroppsskydd.

Det är mitt första besök på ett socialt center. Men det kommer att bli många fler de följande tio åren. Året efter är vi tillbaka i Italien, på det Europeiska sociala forumet. Vita overallerna har lagts på hyllan, och de sociala centrens kampanj blivit till Disobbedienti, de olydiga. Jag sitter med i en panel på deras stormöte, denna gång för att mobilisera till EU-toppmötet i Köpenhamn. Nu går det bättre, de olydigas rörelse bestämmer sig för att resa upp till toppmötet. Vi stämmer möte på den klassiska autonoma radiostationen Radio Sherwood i Padua med Luca Casarini, språkrör för de Olydigas rörelse och nordöstra Italiens sociala center. Luca förklarar mästrande för oss vilka krav vi måste ställa, hur vi måste organisera demonstrationen, vilka taktiker vi måste använda. Mina resekamrater blir så förbannade att de går. Jag försöker försiktigt påpeka att vi ju arbetat med denna mobilisering i ett år, alla våra planer är redan lagda, nätverken redan uppbyggda.

– Globaliseringsrörelsen, de sociala forumen, framgångarna för böcker som No Logo och Imperiet har öppnat ett politiskt rum. Nu måste vi som sociala center fylla det, med vår praktik. För oss är det ett tillfälle att generalisera konflikter, säger Luca.

På den punkten håller jag med honom. Jag är imponerad av hur de italienska autonoma lyckas samla sig till politiska, öppna och synliga kampanjer i hela Italien. Att de lyckas bli en politisk kraft i rikspolitiken. Hur de under olika tider använt sig av de vita overallerna ”tute bianche” som intervention i globaliseringsrörelsen, de olydiga ”disobbedienti” för att genomföra massolydnad i antikrigsrörelsen, Euromaydayparaderna för att synliggöra prekariseringen, de ansiktslösa ”senza volto” för att ge röst åt papperslösa, kontraktslösa och bostadslösa i kommunalvalet i Rom. Eller Enade mot krisen nu idag, i protesterna mot åtstramnings- och nedskärningspaketen.

– Varje politisk kampanj har ett bäst-före-datum. Den är en direkt intervention i en bredare samhällsfråga. Därför kan vi inte göra den till en fast identitet, utan bara ett tillfälligt projekt, förklarar Luca under vår träff. Därför lade de sina vita overaller åt sidan i Genua.

Dessa synliga interventioner koordineras ofta genom ett nationellt stormöte på det sociala centret Rivolta utanför Venedig varje år. Jag besöker dem varje år. Det är på de mötena som min skepsis börjar växa. Stormötena känns ofta mer som ritualer än kreativa laboratorier. Femton män sitter på scenen och lägger ut texten om åt vilket håll rörelsen måste gå. Samma fraser. Allt är nytt, men egentligen är inget nytt – bara symboler och ord som är utbytta. Teorierna stelnar i ideologi. Och det är förvånansvärt hur fel de politiska analyserna ofta hamnar. Som i tilltron till en ny EU-konstitution. Eller de misslyckade försöken att samarbeta med partier, som alltid slutar med att man blir blåst. Eller hur man försöker lansera paroller som ”frihet” och ”självbestämmande”, i försök att sno sympatisörer från separatistpartiet Lega Nord.

Trots det finns de alltid mitt i varje social kamp i samhället. När de är ute på fel kurs är det något som alltid kastar tillbaka dem på rätt väg igen. Som tvingar ”överbyggnaden” att tänka om, att anpassa sig efter den reella situationen. Släppa det högtravande filosofiska språket och korrigera sina stora ideologiska berättelser. Det tar tid för mig att upptäcka det. Men det är när jag börjar resa runt bland de sociala centren, och se deras vardagliga praktik, deras arbete med basfack, lokala mötesplatser för stadsdelen, organisering av migranter, som jag förstår vad som håller dem på rätt kurs. Här finns förmågan till självkritik. När teoretikerna pekar åt ett håll och kamperna går åt ett annat – då får teoretikerna svansa efter. Praktiken korrigerar alltid teorin, leder den på rätt väg igen. Det är botemedlet mot att bli ideologi. Det är här all politik har sin förankring, sin grund. Tentaklerna ut i lokalsamhället som gör att de sociala centren kan fungera som ett territoriets parti.

Första vågen
De sociala centren föddes ur 68-vänsterns kris. Och de har haft en märklig förmåga att överleva kriser, perioder då övriga vänstern kollapsat. 1968 var universitetskampernas år och följdes av ”den heta hösten” 1969, fabrikskampernas år. Massarbetarna vid det löpande bandet och studenterna var de två samhällsgrupperingar som var ryggraden i den utomparlamentariska vänstern. Ur de två kampåren föddes en rad vänsterfraktioner: Marxistleninister, maoister, operaister, antiimperialister av alla tendenser. Alla organisationer fungerade som små mikropartier med sin kaderdisciplin, katekestuggande och blicken fast riktad mot de vilda strejkerna i de stora fabrikerna. Fabriksinterventionerna och fabriksgerillan – ”fabrikens parti”, som fokusen på basaktiviteter från arbetarna själva kom att kallas – gavs prioritet före allt. Och det fungerade. Lönerna sköt i höjden, produktiviteten i fabrikerna rasade i botten, cheferna tappade kontrollen. Arbetsköparna behövde några år på sig att organisera sin motattack. Men den kom, med massavskedningar, effektiviseringar, omstruktureringar och fabriksnedläggningar.

Utvecklingen skedde först i Milano. Arbetslösheten ökade, antalet arbetare som jobbade i mindre fabriker ökade och svartarbetet ökade. 1975 var krisen för ”fabrikens parti” ett faktum, och de utomparlamentariska vänsterpartierna upplöstes ett efter ett. Istället kom de gamla militanterna att flyta in i en ny rörelse, Autonomia Operaia, baserad på den nya klassammansättningen. Nya kamper blommade upp i Milanos förorter, utanför fabrikerna. Utan en fast fabrikslön blev hyresstrejker, självreduktioner av priser på biografer och kollektivtrafik till rimliga nivåer, allt viktigare för att få inkomsten att räcka till. Varför inte betala bara halva biljetten? Eller halva elräkningen, så lågt betalar ju Fiatbossen för elen i sin fabrik. Varför betala alls – Vi betalar inte, vi betalar inte! Bostäder ockuperades och antivräkningskommittéer försvarade dem. Allt skedde självorganiserat utifrån stadsdelarna, i kvarterskommittéer. I förorten växte samtidigt en ny ungdomsgeneration upp, som varken kommit in på universiteten eller fått jobb på de stora fabrikerna. De möttes på proggfestivaler, inspirerades av beatkulturen och situationisterna. Men till skillnad från den amerikanska hippierörelsen med rötterna i universiteten var deras italienska kusiner arbetarbarn och i möte med vänstermilitanterna politiserades de. Medvetna om sin klassbakgrund bildade de under 70-talet proletära ungdomsklubbar, circoli del proletariato giovanile, i varje förort.

De övergivna fabrikslokalerna i arbetarområdena togs över i en våg av ockupationer 1975-1976, av kvarterskommittéerna och de proletära ungdomsklubbarna. Lokalerna kom att kallas sociala center, ett tjugotal bildades under de åren i Milanos förorter. Det var i denna våg som Leoncavallo startade, som det center med djupast förankring bland de traditionella fabriksarbetarna. Det mest ortodoxa. Arbetsköparna, kristdemokraterna och kommunistpartiet hade redan kulturhus och Folkets hus, inriktade på att fylla arbetarnas fritid. Men de sociala centren var något helt annat; de var självorganiserade och deltagarstyrda. Här kunde kvartersmöten, teatergrupper, dagiskooperativ, drogkliniker och alternativmarknader få plats, organiserade direkt av lokalbefolkningen själva. De öppna sociala centren nådde en mycket bredare krets än bara ungdomsklubbarna och kvarterskommittéerna.

Under sjuttiotalets andra hälft genomlevde Italien en extrem polarisering. De två stora dominerande partierna, kristdemokraterna och kommunistpartiet, gick samman i en regeringskoalition för stabilitet. Samförståndspolitiken gjorde att den enda oppositionen var Autonomia Operaia, som på kort tid blev hegemonisk i vänstern utanför parlamentet. Delar av rörelsen trappade upp konfrontationerna med staten. Med den massiva repressionen kom de snabbt att radikaliseras och gå från massprotester till underjordisk väpnad kamp. I början av 80-talet hade tusentals autonoma aktivister fängslats och flera av dess organisatörer flytt till Frankrike. Rörelsen var död. Det enda som överlevde var de sociala centren.

Bryta sig ur isoleringen
Jag möter Luca Casarini igen. Han sitter på Radio Sherwood och dricker sitt kaffe i glappet mellan två möten. Sex år har gått sedan vårt första möte. Nu har jag lärt känna honom bättre och kan ställa mer kritiska frågor. Vad är centrens verksamhet bortom kampanjerna? Vad har han själv för relation till dem?

– Autonomia Operaias styrka var dess förankring i territoriet. Men när min generation blev aktiva i mitten av 80-talet var den rörelsen slagen i spillror. Det gick inte att hålla några möten på universitetet eller på torgen utan att polisen direkt stormade och avbröt all aktivitet, berättar han.

Det rådde nolltolerans under 1980-talet, utrymmet för en radikal vänsterpolitik var minimalt. Trots det spred sig de ockuperade sociala centren över Italien, framför allt med punken. Men de var inte längre öppna center i stadsdelarna. Sociala centrets väggar hade blivit till murar, bastioner som fungerade som fristäder i ett fientligt nyliberalt samhälle. Alla som inte passade in i det hätska högerklimatet hade här en tillflyktsort.

– 1986 bröt en våg av skolprotester ut i högstadieskolorna, först i Frankrike och sedan i Italien. Vi var fem studenter ur de protesterna som beslöt oss för att ockupera en byggnad själva. Det blev födelsen för sociala centret Pedro, säger Luca.

Samtidigt ockuperades Forte Prenestino i Rom. När det dessutom utbröt en ny cykel av universitetskamp 1990, ”Panterrörelsen”, följdes den av en våg av ockupationer i hela Italien. Den så kallade ”andra generationens sociala center”. För första gången på tio år existerade en massrörelse på gatorna igen. Samtidigt kollapsade det italienska politiska samförståndssystemet. Korruptionsskandaler och maffiakopplingar fick de två stora partierna Kristdemokraterna och kommunistpartiet att rasa samman i början av 90-talet. I tummultet uppstod en massa nya politiska partier. Berlusconi klev fram som politisk kraft, postfascisterna i MSI blev rumsrena igen och separatistpartiet Lega Nord växte lavinartat. Men det möjliggjorde också för en autonom rörelse att åter komma ut ur de sociala centren och ut på gatorna.

– Det pågick en debatt inom de sociala centren kring hur vi skulle bryta oss ur vår isolering, att inte bli getton. När Panterrörelsen kom valde vi att gå till dem, istället för att de skulle komma till oss. Vi monterade ner Pedros kök och satte upp det inne på den ockuperade psykologiinstitutionen istället. Under de tre månaderna universiteten var ockuperade serverade vi mat där. När studentprotesten var över fylldes Pedro med nya aktivister, berättar Luca.

Dessutom kom nya influenser utifrån.

– Zapatistupprorets utbrott i Chiapas 1994 gav de sociala centren nya idéer och ett helt nytt språk för att börja arbeta utåtriktat och involverande i samhället, säger Luca.

Inspirerade av zapatisternas samarbete med civilsamhället började de sociala centren arbeta tätare knutna till sociala kamper i stadsdelarna och i lokala sociala rörelser. Med sin tillgång till möteslokaler, kommunikationskanaler (radiostationer, webbsidor, kontaktnätverk) och aktivister blev de värdefulla resurser för lokalsamhället. De sociala centren, oavsett strömning, blev återigen en plats där kvarterskommittéerna kunde mötas, nyanlända invandrare kunde gå språkkurser, lokala ekohandlare kunde hålla marknader, kvarterets ungdomar spela fotboll eller gå på gymmet och fredskommittén få sändningstid på närradion.

Stormning och nyorientering
Det mörka 80-talet var slut. De sociala centren började ta plats i samhället igen. De flesta av dagens ockuperade självstyrda sociala center, Centro sociale occupato e autogestito (CSOA), uppstod under perioden 1990-1993. Elddopet kom när Milanos borgmästare från Lega Nord förklarade krig mot de sociala centren. 1994 stormades Leoncavallo. Borgmästaren förklarade att hädanefter skulle ockupanterna bara vara spöken i hans stad. Vräkningen gav upphov till en av de största kravaller någonsin i Milanos historia. Aktivisterna tog honom på orden, och satte på sig spöklika vita overaller. Vågen av gatuaktivitet – inte olik den som skedde efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn – ledde till att Leoncavallo snart fick en större och bättre lokal för att återställa lugnet i staden.

Men frågan om hur man skulle få de sociala centren att överleva kom att splittra rörelsen. Hur klarar man perioder av svacka, när vräkningshotet hänger över centren? Ska man börja förhandla för att få sina center legaliserade eller hårdnackat fortsätta den riskfyllda tillvaron som ockupanter? De mer dialog- och förhandlingsinriktade centren höll 1998 ett möte på nya Leoncavallo, där de antog ett strategidokument. I ”Carta di Milano” beskrivs hur de skulle försöka bredda det politiska utrymmet för sina sociala center, bland annat genom att ha egna kandidater på partilistor. Inom kort hade de representanter i Milano, Rom och Venedigs kommunfullmäktige, som skulle agera ”parlamentariska sköldar” åt centren.

– Med Carta di Milano försökte vi bryta oss ur den destruktiva dynamiken med ”konflikt-repression-kamp mot repressionen” och få tillstånd en annan utveckling, där de sociala konflikterna istället blev projekt som kunde ge upphov till en spiral av ”konflikt-projekt-utökning av rättigheter”, säger Luca Casarini.

Ett nytt steg för de sociala centren knutna till Carta di Milano var att inte bara arbeta lokalt i territoriet, utan även bedriva nationella kampanjer och ge sig in i rikspolitiken. Ett resultat av Milanomötet var en gemensam kampanj kring osäkra anställningar – eftersom de flesta sociala centerbesökarna saknade fast arbete. Som en gemensam symbol använde man sig av de vita overallerna, som tidigare använts av Leoncavallos demonstrationsvakter. Carta di Milano-centren började experimentera med nya sätt att ta konflikter och hur man kunde skapa bredaste möjliga konsensus runt radikala praktiker. Detta resulterade i ett socialt experimenterande med konfrontativt ickevåld och civil olydnad. De vita overallerna rörde sig i gränslandet mellan direkt aktion och symboliska protester. Massaktionerna var ofta spektakulära: Man bröt sig in på nykonstruerade flyktingförvar och nedmonterade dem, eller försökte öppet pressa sig igenom polisens avspärrningar kring makthavarnas toppmöten.

Bakom och bortom kampanjerna
Många sociala center är skeptiska till de politiska kampanjerna och har valt att inte ansluta sig till dem. Antingen på grund av att de misstror den formen av kampanjpolitik eller för att de har en annan politisk linje. Skillnaden mellan de olika centren är stora, vissa är mer opolitiska och kulturella, andra små mikropartier med leninistisk eller anarkistisk ideologi. Varje kampcykel skaffar sig sina center, som ackumulerar kamperfarenheterna i lågvattenperioder och för över dem till nästa våg. På ett möte mellan olika generationer husockupanter på Kafé Hängmattan i Stockholm hösten 2009 berättar Rocco från Crash om deras långvariga kamp för att skaffa sig ett socialt center i Bologna. Crash tillhör inte de nyorienterade Carta di Milano-centren, utan kommer ur en mer oldschool-strömning med rötterna i Autonomia Operaia.

Den första kortvariga ockupationen för sitt center genomförde de i november 2003 och de följande fem åren har de årligen fått ockupera nya byggnader så fort de vräkts från sin gamla. Steg för steg har kollektivet kommit att erkännas som en politisk aktör av kommunen.

– Under varje ockupation har vi stärkt vår styrkeposition och byggt upp kollektivet inför nästa ockupation, så att vi konstant kunnat öka trycket på Bolognas borgmästare, berättar Rocco.

När Crash stormats har det kallats till nationella demonstrationer, dit alla sociala center kommit för att visa sitt stöd. Därigenom har problemet för kommunen att storma ett center hela tiden växt. Efter en stökig och militant demonstration med 6 000 deltagare 2008 – direkt efter att Crash fått sin byggnad stormat – har kommunen nu låtit dem vara ifred i sina nya lokaler. Modellen att stödja varandra har i Rom formaliserats i en ”pakt om inbördes hjälp” mellan stadens alla sociala center. Oavsett vilken tendens de tillhör har de öppet deklarerat för stadens postfascistiska borgmästare att en attack mot en är en attack mot dem alla och att alla sociala center lovar att gå ut på gatorna om ett hotas.

Men stödet kan inte bara komma utifrån. Crash bedriver verksamhet i kvarteren, deras gym och kampsportlokaler är öppna för alla. Detta har varit avgörande för att bygga upp stödet, och för att bedriva politik överhuvudtaget.

– Det sociala centret fungerar som ett ”territoriets parti”, det bedriver sin politik utifrån sin lokala förankring, säger Rocco.

Skillnaden blir tydlig om man ser på hur man arbetar med till exempel frågan om prekarisering och osäkra anställningar. För basfacken som Cobas är frågan främst en arbetsplatsfråga, en fråga om anställningsformer. För EuroMayday-paraderna i Milano handlar det mer om att skapa politisk press, få fackföreningar och partier att agera genom att föra upp frågan på dagordningen. För Crash är prekariseringen inte bara en arbetsplatsfråga, utan något som även rör bostäder, inkomster och utgifter, medborgarskap och hela ens sociala tillvaro. Och de ser det sociala centret som ett verktyg för att arbeta med frågan: På Crash hålls självorganiserade verkstäder eller infopoints (”sportello”), där alla i en prekariserad livssituation är välkomna att delta, få information och gemensamt organisera kollektiva aktiviteter för att förbättra sin situation. Utifrån dessa träffar på det sociala centret ockuperar man bostäder, genomför kollektiva självreduktionsaktioner mot matpriser eller priserna på biobiljetter, blockerar arbetsköpare, organiserar papperslösa och sätter press på borgmästaren och kräver en social inkomst för alla. Bristen på kollektivitet i en flytande tillvaro och omkringhoppande mellan kortvariga jobb kan därigenom kompletteras genom den fasta samlingspunkt som det sociala centret kan vara. En mötesplats och ett socialt laboratorium för prekära att agera utifrån. Det kan ses som ett utslag av historiens ironi, att de fabrikslokaler som massarbetarna fördes samman i och som deras kamp tog sin utgångspunkt ifrån (fabrikens parti) nu återigen fått en funktion i klassens politiska sammansättning. Idag är de nu övergivna fabrikslokalerna ockuperade sociala center (territoriets parti) och den plats där visstidsarbetarna och de osäkert anställda kan finna varandra och ha som utgångspunkt för kollektiv aktion.

Publicerad i Brand #2 2011

Den stundande gemenskapen

Så är vi tillbaka där allt började. Porto Marghera och Fiat Mirafiori, en gång i tiden arbetarautonomins starkaste fästen. I petrokemifabrikerna i Porto Marghera, industrizonen utanför Venedig, bildades Potere Operaio på 60-talet och de autonoma arbetarförsamlingarna på 70-talet. Fiats fabrik Mirafiori utanför Turin var med den heta hösten 1969 centrum för den italienska arbetarklassens kamp, med kulmen i en beväpnad ockupation av fabriken 1973: arbetarautonomins födelse i form av ”Det osynliga partiet på Mirafiori”. Då krävde man revolution, men fick en reform. Det direkta resultatet av vågen av arbetarkamp 1969-1973 resulterade i upprättandet i en modell med nationella avtal, en italiensk form av kollektivavtal mellan fackföreningsrörelsen och arbetsköparen. Den modellen håller nu på att falla samman.

Sommaren 2010 hölls en omröstning på Fiatfabriken Pomigliano d’Arco utanför Neapel bland alla anställda, fabriksarbetare och kontorspersonal, om att undandra Fiat från de nationella avtalen och införa ett hårdare arbetsschema (fler skift, kortare pauser, femtimmarspass utan matpaus osv). Arbetarna fick välja mellan försämringen eller av att produktionen av pandor istället skulle ske i på Fiat i Polen. En ren utpressning. Då förklarade man att denna nya avtalsform i Pomigliano var ett undantag. Men den 13-14 januari 2011 hölls en omröstning om att införa samma avtal även på Mirafiori, Fiats största fabrik. Valet stod mellan fabriksnedläggning eller ett försämrat avtal med kraftigt inskränkta fackliga rättigheter. Nu befarar man att modellen snart kommer att tillämpas på alla 22 000 Fiatarbetare i Italien (fabrikerna Melfi och Cassino står på tur) och sprida sig till andra sektorer, vilket kommer att rasera hela den italienska nationella avtalsmodellen. Fiat har förklarat att de endast tänker acceptera de fackförbund som accepterar avtalet som legitima fack att bedriva fortsatta förhandlingar med och representativa för arbetarna. Metallfacket Fiom-Cgil är det enda som vägrat underteckna det nya avtalet och hävdar att omröstningarna är utpressning och illegitima. (Läs mer på Motkraft )

Mario Tronti beskriver i Il Manifesto hur Fiats generaldirektör Marchionne försöker krossa Fiom, genom att spela ut dem mot arbetarna och splittra arbetarna mot varandra:

”Det handlar om att ge dödsstöten åt konfliktfacken för att ersätta dem med samarbetsvilliga fack. Och de stora facken anpassade sig direkt efter sin ’högste majestäts’ önskan. De som gör motstånd och sätter sig på tvären, skulle behöva underkasta sig arbetarnas ja-röster för avtalet mot de representativa fackens nej. Så kan arbetsköparen sedan hävda att det är Fiom, inte Fiat som hotar jobben i Pomigliano. Det är generalreceptet för att avlegitimera den facklig representationen. Det får bara finnas en representant för arbetarna, nämligen företagsledaren. Detta är den mest allvarliga aspekten i hela denna frågan. Tvångsdiktaten – med de flexibla arbetsskiften, mot sjukfrånvaron, förnekandet av rätten till hälsa, angreppen på strejkrätten, åtsidosättandet av obligatoriska konstitutionella rättigheter – sker av politiska skäl, inte på grund av produktionen kräver det. … Regeringen agerar på exakt samma sätt. Arbetsrätten (arbetarnas rättigheter) har degraderats till att bli arbetets rätt, eftersom det inte längre är personer som räknas, utan de funktioner de fyller. … Skälet är den dröm som förenar kapitalister över hela världen: avskaffandet av kollektivavtalen. Så syftet är att isolera Fiom i ett hörn. Men resultatet av folkomröstningen visar att de inte är isolerade. Och kanske är det bättre att stå isolerad i ett hörn, än i scenens mitt, med allt ansvar och samtidigt ha gett upp. Detta är en kamp som är politisk, det måste jag trycka på, men även kulturell. Den angår oss alla. Är det ett ofrånkomligt öde att vara passiva subjekt under konkurrenskraftens diktatur, att vi måste offra allt, mänsklig värdighet, individuell frihet, möjlighet att kämpa, att vilja förändra? En symbolisk attack behöver ett symboliskt svar. Tack Fiom för att ni har förstått det och fått oss att förstå det.”

”Arbetsmarknaden och avtalsformerna måste moderniseras”, säger näringslivet och högern. ”Arbetarna måste ta sitt samhällsansvar för krisen”, säger centervänstern. Trots alla gula fack uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att det mittenreformistiska partiet Partito Democratico tillsammans med alla partier i riksdagen uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att företagsledningen översköljt arbetarna med hot och propaganda så har närmare 40-50% gett Fiom sitt stöd. Stormötena på fabrikerna har visat att Fiom har stöd långt utanför de egna leden, långt utöver sin egna medlemsskara.

Om Fiom varit isolerade från alla de etablerade (gula) fackföreningarna och från alla politiska partier, har de fått sitt stöd från annat håll. Under hösten publicerades uppropet Enade mot krisen (Uniti contro la crisi), undertecknat av flera drivande aktivister från de sociala centren och studentprotesterna, som uppmanade alla att delta i den fackliga protesten i Bryssel och den europeiska generalstrejken 29 september och Fioms manifestation på piazza San Giovanni i Rom 16 oktober 2010. Dagen efter, den 17 oktober, hölls ett stormöte på Sapienza-universitetet i Rom där Fiom, studentrörelsen och de sociala centren började föra en gemensam dialog. Alliansen stärktes ytterligare den 14 december, då Rom fylldes med demonstranter samtidigt som parlamentets två kammare röstade om ett misstroendevotum mot Berlusconi och regeringen var en hårsmån från att falla.

Tillbaka till Marghera

Idag är många av industrierna i Porto Marghera nedlagda. I en av de gamla fabrikslokalerna finns nu det sociala centret Rivolta, nordöstra Italiens största center. Den 22-23 januari hölls en konferens för Uniti contro la crisi. 1500 personer från hela Italien hörsammade kallelsen och kom till mötet. Uniti contro la crisi är inte en ny organisation, ett nytt nät eller bara en ny ”logo”. Det är snarare ett försök att sammanföra olika kamper, singulariteter och sociala rörelser och försöka finna det gemensamma, att skapa ett gemensamt politiskt utrymme.

Det gemensamma är inte en tom fras eller slagord, utan ett sökande efter att hitta det som förenar kampen mot Marchionnes modell och Gelminis universitetsreform, mot vattenprivatiseringar och kärnkraft, försvaren för en gemensam välfärd och för nya sociala skyddsnät som motsvarar dagens klassammansättning.

På mötet, i paneldebatter och workshops sammanfördes flera olika tendenser, tre rörelser som bemöter krisen på olika sätt:

* Radikaliseringen av fabriksarbetarna mot fabriksnedläggningarna och nedskärningsåtgärderna. Fiom representerades av sin generalsekreterare Maurizio Landini, med målsättningen att knyta en allians med studentrörelsen och få stöd för generalstrejken den 28 januari. Studentrörelsen har deltagit i Fioms demonstrationer och hjälpt till att hålla picketlines och flygbladsutdelningar utanför Fiatfabrikernas grindar. Dagarna efter mötet besökte Landini universitetet Sapienza i Rom och sociala centret TPO i Bologna, för att förankra generalstrejken hos dem.

* Studentrörelsen, som fick ett uppsving 2008 (l’Onda, vågen) och tog fart på nytt hösten 2010 i kampen mot utbildningsminister Gelminis universitetsreform, som kommer innebära stora nedskärningar, höjda avgifter, knyta universitetet närmare näringslivet och göra slut på forskningens och utbildningens autonomi samt prekarisera doktorandtjänster och forskning ytterligare. Hela hösten har universitet ockuperats och studentrörelsen lamslagit de italienska storstädernas kommunikationsstrukturer. Även Fiom protesterar mot Gelminireformen, eftersom den kommer att utestänga arbetarklassens barn från högre studier och återigen göra universiteten till elitinstitutioner.

* De lokala rörelser där lokalsamhället slutit sig samman för att agera för allmännyttan, den gemensamma välfärden och miljön. Konfliktlinjerna har varit mellan en politik från ovan (stat/region) mot lokalsamhället. På mötet fanns representanter från sopprotesterna i Chiaiano utanför Neapel, motståndet mot höghastighetsjärnvägen Tav utanför Turin, mot Natobasen Dal Molina utanför Vicenca, kampanjen mot vattenprivatiseringar, kampanjen mot kärnkraft och de jordbävningsdrabbade i L’Aquila. I dessa lokala kampanjer har det funnits en bred radikalitet och massmilitans, en djupt förankrad territoriell kamp som varit beredd att bedriva en långtgående olydnad för att garantera sitt självbestämmande och hindra makthavarna. De sociala centren har spelat en viktig roll i dessa lokala kamper. Genom sin territoriella kamp har dessa kampanjer i praktiken också kommit att bliv en viktig utmanande faktor mot Lega Nord och dess territoriella anspråk.

Partivänstern återuppstår

Till detta kan man tillfoga en fjärde tendens, partipolitikens kris och partivänsterns försök att åter samla sig. Skandalerna kring Berlusconis utnyttjande av minderåriga och prostituerade har förlamat regeringen. Italienska näringslivet, Confindustria, klagar på att politiken istort sett står still sedan ett halvår, utan några nya politiska initiativ. Postfascisten Finis nya parti, det nationella mittenpartiet Futuro e liberta (Framtid och frihet), som är nära knuten näringslivet, har försökt ersätta Berlusconi genom att väcka ett misstroendevotum, som var bara några röster från att fälla regeringen. Samtidigt har Lega nords krav på en ökad federalism (att de rika regionerna i nord ska förfoga över sina skattepengar som inte ska utjämnas till fattigare syd) blockerats. Högeralliansen håller på att haverera, men det finns ingen vänster att utmana den. Det reformistiska centervänsterpartiet Partito Democratico har försökt plocka upp missnöjda högerväljare genom att röra sig ytterligare in mot mitten. Vänstern (Rifondazione comunista, de gröna, PdCI), som samlades i valalliansen Sinistra Arcobaleno i valet 2008 och som förlorade alla platser i parlamentets båda kammare, har de senaste åren fortsatt bryta samman i fler partisplittringar. Den enda vänsterkraft som växt fram ur dess haveri är Nichi Vendola, som styr regionen Puglia i Syditalien. Efter brytningen med Rifondazione comunista har han steg för steg byggt upp sitt egna nätverk, ”La Fabrica di Nichi” och grundat det nya vänsterpartiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster Ekologi Frihet). I alla opinionsundersökningar är han den största vänsterkandidaten, större än PDs kandidater. Italiensk media talar om en ”Obama-effekt”, medan Berlusconi bemött honom med hån över hans sexualitet: ”hellre en premiärminister som gillar unga tjejer, än en som är bög”. Vendola deltog i toppmötesprotesterna i Genua och skrev en diktsamling om Carlo Guiliani. Under arbetet med att samla vänsterkrafter för ett nytt parti har han hållit tät kontakt med flera sociala center, bland annat talade han på autonoma Sherwoodfestivalen sommaren 2010. Vendola deltog inte själv på mötet i Rivolta, men flera personer från hans nätverk. Även före detta partiledaren för Rifondazione comunista/Sinistra Arcobaleno Fausto Bertinotti, talade på Rivoltamötet.

Frågan om att närma sig ett nytt partiprojekt är givetvis omdiskuterat och kontroversiellt. Flera sociala center, speciellt de från Nordöst (Veneto mfl), menade att de måste hålla sig framme och vara beredda att ta plats i det nya utrymme som tar form, för att se vilka politiska möjligheter som öppnas med det. Medan kretsen kring Negri (tidningen Common, doktorandnätverket Uninomade 2.0) ställer sig kritiska till att närma sig ett nytt vänsterpartiprojekt, och deltog inte på Rivoltamötet.

Det gemensamma

Vad är då det gemensamma? Det finns en risk att ”enhet” bara blir ett artificiellt eller falskt adderande av en rad disparata subjekt. Vad har mekanikerna och massarbetarna från Fiat, studenterna, de prekära kunskapsarbetarna, rörelserna för ”gemensam välfärd” (lokala initiativ, attac osv) för rent konkreta gemensamma intressen. Detta ägnades de öppna workshops-diskussionerna åt, försöket att hitta generella politiska frågor och intressen, som sammanförde kamperna. De gemensamma beröringspunkterna löpte genom frågor om inkomst, allmänningar och demokrati.

* Prekariseringen, om behovet av en ny välfärdsmodell och garanterad inkomst. De osäkra anställningarna ska inte ses som en avgränsad grupp eller sektion av klassen, utan det framstår nu tydligt att det är ett villkor som drabbar alla, ett vapen som kapitalet använder för att krossa arbetsrätten, facklig organisering såväl som underordna utbildningen.
* Mot ”finansialiseringen”, privatiseringarna och marknadsanpassningarna. En vägran att låta försämrade arbetsvillkor vara en konkurrensfaktor, att låta bostäder vara föremål för spekulation, att låta gemensamma nyttigheter som vatten och miljö förvaruligas och privatiseras. En vägran att låta arbetare och studenter, genom nedskärningar, avgiftshöjningar och lönesänkningar, betala för den ekonomiska krisen.
* Demokratifrågan. Hur en omedelbar aktiv demokrati underifrån utan representation, i fabriksmötena, sociala centren, universitetsaulorna och i lokalsamhällena står mot den politiska vändningen till en auktoritär ”governance”, en aggressiv krispolitik från ovan utan kompromisser eller hegemoni, som tvingar fram en lydnad centralt ovanifrån. Kontrasten mellan arbetarmötena på Fiat organiserade av Fiom och Marchionnes fabriksomröstningar, en demokrati underifrån och ett skendemokratiskt val för att acceptera en strikt styrning ovanifrån är uppenbar. För alla sociala kamper framstår nu tydligt att rättvisa och legalitet/lag är inte samma sak, att de ofta står i motsättning. Och att politikens kris och institutionernas avlegitimering rymmer möjligheterna att stärka dessa demokratiska utrymmen underifrån. Demokratin, de deltagande och öppna mötena, som vänder sig utåt och involverar, är därför hjärtat i de sociala kamperna. Mot Marchionne (Fiat-VDn), Tremonti (finansministern ansvarig för åtstramningspaketen) och Gelminis (utbildningsministerns) modell av governance, auktoritära styrning utan samtycke.
* Försvaret och återtagandet av allmänningar och en gemensam välfärd (”bene comune”) går som en röd tråd igenom alla kamper, i behovet av inkomst, kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, försvaret av sociala skyddsnät mot prekarisering, behovet av gemensamma mötesplatser (ockupationer) och bostäder, försvaret av ekosystemet, behovet av en fri kunskap och fri forskning som ackumulerar ett kunskapsöverskott bortom patent och marknadslogik – med kunskap som inte gått att förvaruliga men som kan vara väsentlig för demokratin, klimatet och sociala kamper (social forskning, filosofi, miljövård osv), en öppen utbildning som garanterar arbetarklassens rätt till bildning. Ett återtagande av den samhälleliga gemensamt producerade rikedomen ställd mot kapitalets ständiga försök att inhägna nya områden, förvaruliga och marknadsutsätta.

Genom dessa områden kan ”den stundande gemenskapen” (GlobalProject, Il comune che viene) växa fram. Att ”skapa gemenskap utan att göra förbestämda antaganden eller villkor för medlemskap” (Agamben, La comunità che viene).

Slaktandet av heliga kor

Under diskussionerna fanns en stor vilja att göra upp med sin historia och att inse behovet att finna ett nytt gemensamt språk och nya gemensamma krav och målsättningar.

Fioms generalsekreterare Landini förklarade hur händelserna på Fiat fått honom att omvärdera synen på en garanterad inkomst. Hur Fiom tidigare sett arbetet som enda källan till inkomst (lön), men hur man nu med prekariseringen måste gå bortom detta perspektiv. Med den höga arbetslösheten, så stor del av arbetsstyrkan som passerar genom osäkra anställningar och visstidsjobb, med studenternas låga framtidsutsikter efter fullgjord utbildning, så måste någon form av ny social välfärdsmodell startas som garanterar en inkomst åt alla personer som befinner sig i detta tillstånd, som nu är permanent – inte temporärt. Fiom öppnade därigenom för det krav som drivits av sociala centren och studentrörelsen. En garanterad inkomst är ett sätt att upprätthålla en lägstalönenivå och vrida arbetslöshets- och produktionsflytt-vapnet ur arbetsköparens händer, menade Landini. Han menade att fackföreningsrörelsen nu måste se mer till de atypiska och prekära anställningsformerna, hur man garanterar en säkerhet och lönenivå där för att höja deras standard, än att bara slå vakt om de organiserade med fasta anställningar. De nationella kontrakten gäller främst fastanställda, medan för de atypiska arbetena växt fram en djungel (över 33 olika) anställningsformer och avtal.

För de sociala centren i nordöst, förklarade Luca Casarini, gällde det att göra upp med det gamla operaistiska framtidsoptimistiska schemat ”kris-motstånd-utveckling”, att bryta med tilltron till en stadig utvecklingslinje, förbättring och tillväxt. Kapitalets väg framåt har blivit att bara fortsätta samma modell som försatte den i krisen: massprekarisering, fortsatt ödeläggelse av klimat och ekosystem, förstörelse av sociala relationer, riva upp avtalsmodeller och rättigheter, attacken mot facken och den fackliga organisationsrätten. Det finns ingte ett nytt historiskt pådrivande hegemoniskt och antagonistiskt subjekt idag inom produktionen (massarbetaren, sociala arbetaren, prekariatet, den immateriella kunskapsarbetaren), ”centralitetet idag finns inte i ett subjekt, men i krisen”. Det var mot krisens verkningar, nedskärningspaket och attacker som en rad singulariteter och subjekt tvingades motsätta sig och fann varandra i. Därav ökar vikten för projektet att hitta en ”gemensam praktik”, en ”stundande gemenskap” mellan flera olika singulariteter och subjekt. En ickemekanisk, icke-teleologisk och ickelinjär process av sammansättande. Casarini gjorde upp med 90-talets postoperaistiska diskussion om det immateriella arbetets centralitet i den ”kognitiva kapitalismen”. Utopin om den ”kognitiva kapitalismen” (kunskaps och informationsbaserade kapitalismen) som frälsare, som till exempel tredje vägens socialdemokrati (New Labour) byggde hela sitt hopp på, har visat sig fallerad. Den kognitiva kapitalismen är lika ohållbar, lika exploaterande och visar samma kristendens som andra former av produktion och kapital. ”Det immateriella arbetet finns inte, en vara kan vara immateriell, men aldrig arbetet [som producerar den]. Arbetet är alltid slitsamt och exploaterat.” Det finns ingen anledning att göra någon separation mellan immateriellt kognitivt arbete och materiellt arbete.

Den generaliserade strejken

Studentrörelsen lämnade över sina erfarenheter till Fiom: om att se strejkvapnet inte bara som blockad av produktionen, utan även cirkulationen (i metropolen, transporterna, infrastrukturen, det ”förlängda löpande bandet”), som ett sätt att finna maktmedel och bygga en styrkeposition på. Generalstrejen måste kompletteras med den generaliserade strejken. ”Vi måste göra som i London. Om en bank vill in på universitetet, går vi till banken och håller våra lektioner i deras lokaler”. Maktmedlen är både ”destituerande”, som genom blockaderna, och ”konstituerande”, som studentrörelsens självbildning, ockupationer och egna kunskapsproduktion.

”Nej:et” på Pomiglino och Mirafiori har mött ”nej:et” från Sapienza, från Chiaiano, No Tav, No dal Molina, l’Aquila. Gemensamt mot Gelmini-Marchionne-modellen. Den 28 januari höll Fiom en generalstrejk, som generaliserades av sociala centren och studentrörelsen, på Fioms inbjudan. De sociala centren och studentrörelsen stod återigen utanför Fiatfabrikernas grindar, likt den heta hösten 1969. Nu återstår att se, om det nu liksom då, kommer ge upphov till en ny kampcykel.