Rörelse kan vara ett förrädiskt ord. Det står ofta i singular, EN rörelse. Klimatrörelsen, fredsrörelsen, arbetarrörelsen. Och så Palestinarörelsen. Det antyds att rörelsen har något som håller den samman, binder ihop den till en rörelse. Det kan vara en delad identitet, delad fråga eller delat mål. Bakom det singulära ruvar synen på rörelsen som homogen, avgränsad, klart definierad. Så är det dock sällan.
Läser man borgerlig media eller lyssnar på högerns opinionsbildare blir det väldigt tydligt hur de ser på Palestinarörelsen. Den är en klump. Det någon gör i den ansvarar alla för. Den går att beskrivas genom en rad negativa kännetecken; den är antidemokratisk, antisemitisk, terrorvurmande, hotfull, ickesvensk, polariserande. Palestinska flaggan eller keffiyehn betraktas som hatsymboler. Palestinarörelsen ska utdefinieras ur den så kallade borgerliga offentligheten, ska diskvalificeras från alla samtal.
Att beskriva Palestinarörelsens mångfald blir därigenom högst politiskt. Och som ett första steg måste vi utmana bilden av rörelsen som homogen, som en enhet. Men vad har vi för egna redskap och begrepp för att beskriva mångfalden?
Rodrigo Nunes är en brasiliansk aktivist och forskare. I boken Neither vertical nor horisontal (Verso 2021) tar han sig an att lägga fram en politisk teori om organisering. Nunes vill göra upp med alla dikotomier där organisering förklaras utifrån motsatta begreppspar som spontanitet-organisering, decentralisering-centralisering, horisontell-vertikal eller antiauktoritär-auktoritär. Organisering är att samlas till kollektivt agerande och kan ta massor med former. Nunes undviker att sätta upp organisationsformer som färdiga ideal vi måste återskapa, preskriptiva beskrivningar, utan menar vi måste utgå från det som reellt existerar, hur folk faktiskt kommer samman för förändring.
Istället för använda begreppet rörelse talar han om organisationsekologi. Ett ekologiskt system har ingen klart definierad utsida eller entydig intern struktur.
För det första, skriver Nunes, behöver en ekologi ingen central koordinering eller ens direktkontakt mellan de olika aktörerna för att de ska interagera med varandra. Det finns en mångfald individer, grupper, partier (små och stora), organisationer, vänkretsar som agerar, inspireras av varandra och samverkar. Alla har inte kontakt med varandra, men inga är heller isolerade öar. Det finns inte en central instans eller ledning, men det är inte heller en helt ledarlös rörelse. Kanske kan ekologin bättre beskrivas som ledarfull, det finns många olika organisatörer och aktiva organiserande kluster.
Det de olika aktörerna gör påverkar varandra. Det kan vara negativt, som när en grupp beskylls för att ha hotat en forskare, stått utanför en kritisk journalist eller skrämt en minister, så får det effekt för alla. Men framför allt påverkar alla aktörer varandra positivt. Aktivitet föder mer aktivitet. Ju fler olika aktörer som agerar, desto mer formar och skapar man möjligheter för varandra. Ömsesidigheten skapar öppningar.
För det andra uppstår det i en rörelseekologi en funktionell differentiering, en slags arbetsdelning och specialisering mellan aktörerna som försöker hitta en egen nisch att jobba politiskt utifrån. Detta både kännetecknar och är styrkan i en ekologi. ”Ingen organisation eller grupp behöver utföra varenda funktion”, skriver Nunes. Det finns en stor styrka i att ha en taktikmångfald.
Aktörer i ett ekosystem kan samverka eller konkurrera. Men konkurrens gör ekologin svagare, den tillför det gemensamma mindre än vad samarbeten gör. Varje aktör eller kluster av aktörer skapar värde och välstånd i ett ekosystem som inte bara tillhör dem, utan hela ekologin. ”Egna” medier, lokaler, plattformar, demonstrationstillstånd, forum, tältläger, infrastruktur, ljudsystem och kunskap, även om de drivs av enskilda grupper och initiativ, kommer fler till godo och stärker hela ekologin. En ekologi där det råder samverkan är bättre på att skapa en pool av resurser som gynnar alla aktiva, än om det koncentreras i en organisation. Koncentration riskerar snarare leda till byråkratisering eller ett fåtal ledare.
En ekologi är inte ett nollsummespel, betonar Nunes. Det som gynnar en aktör sker inte på en annans bekostnad, utan hjälper till att lyfta andra och skapa öppningar de också kan ta. Han poängterar att ingen kommer att vinna själv, det kommer att krävas en massa olika aktörers initiativ för att nå framgång. Eller som poeten Diane di Prima formulerade det: ”Det finns inte ett enskilt sätt som fungerar, det kommer krävas att vi alla knuffar på från olika håll för att få det rådande att rasa samman”.
Rodrigo Nunes organisationsteori passar bra som utgångspunkt för att undersöka Palestinarörelsens hundratalet olika grupper, initiativ, upprop, partier och organisationer. Med hjälp av den kan vi fundera på vilka kluster som har bildats, vad olika aktörer bidrar med och vilka olika kraftsamlingar som sker. Alla aktörer fyller inte samma roll i Palestinarörelsen. Vissa drar större lass, andra mindre. Vissa håller på dag efter dag, andra deltar någon enskild gång. Det ekologiska nätverket har mindre noder och större kluster. Klustren är tätare i vissa förorter och tunnare i vissa villaområden. Det finns större organiserande kärnor som tar initiativ, lyckas koncentrera många till kraftsamlingar och ange en viss riktning. Men även dessa kärnor är flera, av olika varaktighet och inflytandegrad.
Vi kan läsa intervjuerna och texterna i detta nummer med Nunes glasögon. Palestinarörelsen som ekologi har inte varit konfliktfri eller saknat konkurrens. Det har förekommit bråk om vem som får arrangera demonstrationer vilka dagar, vad man får göra utifrån manifestationerna, vilka flaggor man får ta dit, vem som ska kontrollera vissa instagramkonton eller vara talesperson för tältläger. Men framför allt har rörelsen varit differentierad, där olika initiativ kunnat komplettera varandra och dra nytta av varandras aktiviteter och aktioner. BDS-kraven har både samlat rörelsen men också gett upphov till en massa kreativa tillämpningar där kraven förts fram inom olika samhällsinstitutioner (kulturen, akademin, hamnarna, vapenindustrin, media, partipolitiken). Organisationer som inte varit så framträdande har ändå kunnat spela en roll genom att ställa lokaler och demonstrationsutrustning till förfogande. Och där de stora organisationerna, institutionerna, medierna, partierna och fackföreningarna varit trögrörliga har det ändå bildats Palestinanätverk och upprop inom dem som knuffat på för ställningstaganden, bojkotter och strejker.
Men är det effektivt? Sveriges politiska linje ligger ju fortfarande fast? Det är att se det snävt. Ekosystemet som snabbt vuxit fram har gjort det under den mest reaktionära högerregering vi haft på hundra år, som aggressivt försöker genomföra ett institutionellt regimskifte i Sverige. Palestinarörelsen har tystats, utsatts för repression och utestängning. Men den har trots det visat stor motståndskraft och fortsätter sprida sig i in i samhällsinstitutionerna, rycka i stora väljargrupper och verka för att BDS-kraven ska genomföras och Israel ska isoleras. Det är den kraft som idag rent faktiskt bygger en mothegemoni. Varje enskilt partis väljarbas är nu splittrat i synen på folkmordet Israel bedriver i Gaza. Ekologin är inte en rörelse, men den befinner sig i rörelse. Var den rörelsen tar vägen kommer få långsiktiga politiska konsekvenser. Genom en sådan här undersökning försöker vi förstå vart den rörelsen tar oss.
Ur Brand #1, 2016, Rörelsens röster