Vad gör vänstern när fascismen är här?

Så kom dagen Sverigedemokraterna väntat 24 år på. För första gången har de släppts in i Rosenbad. Även om de inte fick några formella ministerposter, ingår de som stödparti i ett samordningskansli där de ska ges lika stort inflytande över regeringspolitiken som de tre regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Det gemensamma Tidöavtalet ger Sverigedemokraterna betydande inflytande inom områden som migrations-, klimat- och kriminalpolitik.

Är det här bara ytterligare ett steg i Sverigedemokraternas framgångssaga eller är det början på dess slut? De som hoppas på det senare lyfter fram att det är en svag regeringslösning som innehåller många motsatta intressen och explosiva kompromisser. Nu kommer Sverigedemokraterna att för första gången tvingas ansvara för sin egna politik. Dessutom under en period som kommer att vara turbulent med stigande priser, frekventare klimatkatastrofer och ökande klyftor. De har bundits till den borgerliga politiken, den borgerliga politiken till dem.

Det är en sak att vara i opposition och gripa makten, en annan att sitta vid makten och regera. Högerpopulismen har haft svårt för den övergången. Ytterhögerpartierna i våra nordiska grannländer, Fremskrittspartiet, Sannfinländarna och Dansk folkeparti, tappade alla stort efter sina perioder som stödpartier åt en åtstramningspolitik från höger. Detsamma gjorde Frihetspartiet i Österrike och Nationella alliansen (nu Italiens bröder) i Italien under sina regeringsperioder. Kommer de här fyra åren att bli en parentes, där högerregeringens politik kommer att göra slut på högerpopulismen? Eller är hela den politiska spelplanen i Sverige nu förändrad?

Vi behöver bra analytiska redskap för att förstå förändringarna i det politiska landskapet. Då finns det ett par glasögon vi kan ta på oss, ett par runda och hundra år gamla men oerhört skarpa. Marxisten Antonio Gramsci befann sig mitt i politikens stormar i Italien, när landet krängde mellan arbetarrevolter och fascism. Han var verksam som journalist under de röda åren 1919-1920, då fabrikerna i norra Italien ockuperades. Gramsci var med och grundande det italienska kommunistiska partiet, satt i parlamentet under det fascistiska styrets första fyra år och blev kommunisternas partiledare kort innan Mussolini upphävde demokratin och fängslade honom.

Som journalist på tidningen L’Ordine Nuovo följde Antonio Gramsci fascismens snabba väg till makten. När Benito Mussolinis minoritetsparti gavs i uppgift att bilda regering efter marschen till Rom 1922 utgick Gramsci i sina artiklar att fascismen skulle bli kortvarig vid makten. Fascismen bar på för mycket motsägelser, var en ohelig allians mellan motstridiga klassintressen och deras auktoritära krispolitik skulle skrämma bort dess massbas. Gramsci utgick från att fascismen inte skulle kunna hantera den långvariga ekonomiska kris som Italien befann sig i. Men han fick fel. Fascismen lyckades säkra sin position och omstöpa statsmakten. Efter fyra år vid makten införde de undantagstillstånd, kriminaliserade vänsterns organisationer och avskaffade demokratin.

Det var från fängelsecellen Gramsci fick omarbeta sin analys i sina anteckningsböcker. Även om vi inte står inför en situation som kan jämställas med den italienska – den svenska regeringen är inte fascistisk – så försökte Gramsci förstå fascismen i en bredare kontext av reaktionär politik, om gränslandet mellan konservatism och populism. Den analysen kan hjälpa oss idag.


Ett första steg för Gramsci var att inte stirra sig blind på partier, utan att försöka förstå vilka block och klassallianser som hade upprättats. Block kunde vara mer progressiva, verka för en stärkt välfärd, arbetsrätt eller klimatpolitik. Eller de kunde vara reaktionära, streta emot förändringar och försöka bevara samhällshierarkier. Det som intresserade Gramsci var perioder av kriser, som han kallade organiska kriser, då block bröts upp och förändrades. Det skedde när deras massbas, i form av väljare och partimedlemmar, började röra på sig och söka andra svar. Det kunde ske efter ekonomiska kriser, krig eller särskilda händelser som politiska skandaler. Block bildades när nya och gamla ekonomiska intressen lyckades knytas samman till ett politiskt projekt och mobilisera rörliga klassegment och väljargrupper.

Ett sådant exempel är när Alliansen bildades i Sverige 2006, där Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna gick till val på en gemensam plattform och lyckades bryta upp den socialdemokratiska väljarbasen. Genom att acceptera välfärden, men öppna den för marknaden och lova fria skolval, vårdval, bostadsombildningar, jobbskatteavdrag och RUT- och ROT-avdrag, kunde Alliansen locka till sig de väljarsegment inom medelklassen som tidigare stött en socialdemokratisk välfärdspolitik. Genom att angripa a-kassan och höja a-kasseavgiften försökte Alliansen samtidigt bryta upp vänsterblockets bas av fackligt anslutna medlemmar.

Men organiska kriser behövde inte innebära en förflyttning mellan två block. När de två blocken befinner sig i en låsning öppnas möjligheten för uppkomsten av ett tredje block. Gramscis beteckning på de populistiska rörelser som kunde bryta sig in på den politiska arenan var Caesarism. Det kunde handla om framträdandet en stark karismatisk person, en ny Caesar, som presenterade sig som något helt annat än de två gamla blocken (”varken höger eller vänster”). Men den nya Caesar kunde också ta formen av en ny koalition. Den ekonomiska krisen 2008 och flyktingkrisen 2015 skapade en sådan situation i en rad europeiska länder, där nya populistiska partier försökte försökte utmana både den liberalkonservativa högern och socialdemokratin. Flera länder valde samma väg som i Sverige, att försöka hålla en cordon sanitaire, en röd linje, mot de nya populistpartierna och bevara den gamla blockindelningen. Men när väljarflykten tilltog luckrades gränserna upp.

I Sverige skedde det under Stefan Löfvens Decemberöverenskommelsen, som skulle hindra att Sverigedemokraterna fick en vågmästarroll mellan blocken. Både Moderaterna och Kristdemokraterna utsattes för ett starkt tryck underifrån från sina egna medlemmar att bryta överenskommelsen och bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Även från näringslivshåll förändrades inställningen under de åren till Sverigedemokraterna, allt högre röster börjades höras inom Svenskt näringsliv och på Dagens industri för att släppa in partiet i värmen som enda sätt att göra en borgerlig ekonomisk politik åter möjlig. Socialdemokraterna kontrade med att skapa ett nytt block och bryta upp Alliansen, genom att ge stora eftergifter åt Liberalerna och Centerpartiet i januariavtalet. Med Tidöregeringen har Liberalerna återigen bytt block.

Gramscis tidiga analyser av fascismen byggde på att förstå hur dess mobiliserande våldsamma del gick samman med dess parlamentariska ambitioner. Fascismen föddes ur politiserade miliser, sammanslutningar av krigsveteraner som använde sin våldspotential till att slå sönder alla platser där arbetarrörelsen kom samman. Väl vid makten kunde de använda undantagstillstånd för att kriminalisera och stänga ner arbetarrörelsen och tvinga tillbaka alla dess progressiva framsteg.

Från fängelsecellen skiftade Gramsci fokus för sin analys, från fascismens våldskapacitet till att försöka förstå hur de skapade samtycke, vilka löften de kunde ge sin bas för att hålla dem mobiliserade och stanna kvar hos dem. Det var inte genom våldet utan genom samtycket, förmågan att skapa hegemoni i civilsamhället som Mussolinis regim blev hållbar och som höll kvar den vid makten. Gramsci använde sig av militärstrategiska metaforer: det snabba manöverkriget för att erövra makten, som uppstod i organiska kriser och gav upphov till revolutioner eller snabba blockskiften, hade ersatts av ett mer permanent ställningskrig, ett befästande och grävande av skyttegravar. Fascismen hade kunnat hindra arbetarrörelsen från att bli en kraft genom sin kamp och grepp över institutionerna och utdrivandet av vänstern ur dem. Det här var för Gramsci den sociala hegemonikampen och den gick betydligt djupare en att bara reduceras till en kulturkamp över värderingar och åsikter.

Fascismen kännetecknas av en demagogisk massmobilisering menade Gramsci: ”Massan tjänar helt enkelt till ’manöver’ och ’intas’ med moralpredikningar, känslomässiga sporrar, messianska myter om väntan på en sagolik tidsålder där alla motsatser och allt elände i det närvarande automatiskt skall upplösas och botas” (Antonio Gramsci, Den moderna fursten).

Det är här vi står idag. Vi kan se likheterna och skillnaderna mot Gramscis tid. Vi har inte haft en stark reaktionär rörelse på gatorna, som kunnat mobilisera eller hota med en kraftfull våldspotential mot vänstern. Det har en framgångsrik antifascistisk tradition satt stopp för. Sverigedemokraterna har saknat folkrörelsestruktur, de har inte haft något föreningsliv, mötesplatser, kulturevenemang, idédebatt, solidaritetsprojekt eller fritidsverksamhet. Men de har istället byggt en omfattande motoffentlighet och kommit att dominera sociala medier. Det är där deras framgångar att rycka i både högerns och socialdemokratins väljargrupper kunnat göra sina framstötar och bryta sig ur sin politiska isolering. Det är också där deras stormtrupper verkat, genom att som nätmobbar dreva bort debattörer och tysta vänsterröster. Trollfabrikerna är bara en beståndsdel, ett större problem har varit hur en större massa av följare som kunnat vapenifieras och riktas mot måltavlor. Framför allt har den demagogiska fiendebilden av vänsterns institutionella dominans skapats.

Det är denna kamp om institutionerna som kommer vara högerns viktigaste kamp just nu. Nedläggandet av Miljödepartementet var en första markering. Det är också där Sverigedemokraterna direkt skickat upp sina testballonger, med förslag på att dra in stöd till människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders eller kritisera public service för deras klimatjournalistik. Föreställningen baseras på en syn om en hotande myndighetsaktivism, en radikal vänster som barrikaderat sig i institutionerna och använder internationella avtal, miljöföreskrifter och mänskliga rättigheter för att blockera det nya blockets politik.

Det är tydligt från Tidöpartiernas utspel efter valet, att de ändrat natur. Nu handlar det inte längre om snabba omställningar, om brådskande åtgärder som måste ske omedelbart (manöverkrig), utan nu har retoriken flyttats till att lösningarna på energikris, kriminalitet och bristande integration kommer kräva flera mandatperioder och kräva en omstöpning av hur myndigheter verkar (ställningskrig). Det nationalkonservativa blocket tänker långsiktigt, på förändringar som ska löpa över flera val, och det kommer att kräva att institutionerna blir deras politiska redskap för att behålla massans stöd för att nå social hegemoni.

Det var där Gramsci såg fascismens hållbarhet, i hur den penetrerade civilsamhället för att skapa en massornas konsensus, bygga en national-folklig vilja. Ett samlande projekt. En kanon att enas kring. Om dagens regering bär på en fascistisk tendens är det just i föreställningen om den stora utrensningen, det stålbad med utvisningar, fängslanden, indragna finansieringar och nedlagda institutioner, som ska skära bort det sjuka ur en samhällskropp för att få den att pånyttfödas, som den var förr. För att skapa ett nytt folk måste det nuvarande folket brytas upp.

Vi kan inte förvänta oss att en oppositionspolitik ska växa fram ur riksdagspolitiken eller socialdemokratin, där utgångspunkten snarare är att ta hegemoniskiftet som ett fullbordat faktum och acceptera högerns politik som den nya spelplanen. För vänsterns del, om vi ska lära oss av Gramscis misstag, gäller det att vi också måste tänka på den långa kampen, ställningskriget. Det innebär att värna institutionerna, befästa oss i civilsamhället, gräva oss neråt. På alla sätt försvara de vinster som uppnåtts och de folkrörelser, fristående medier, folkbildning och mötesplatser som är bastioner för våra vunna sociala rättigheter. Det är vardagsstrider. Det är detta som innebär att bygga mothegemoni. Det är därifrån vi kan ta striden att bryta upp det nationella blocket och föreslå politiska förslag som får klasskikt och väljargrupperingar att åter börja röra på sig. Försöka skapa en ny majoritet. Det är ett projekt som börjar nu och kommer att ta åratal, för att börja rita om den politiska kartan istället för att bara acceptera den. Så att vi när nästa organiska kris kommer, vilket kommer ske snarare än vi tror, är redo.

Publicerad i ETC, november 2022.

För en militant populism

Under FN:s miljöforum +50 i Stockholm stod det klart att klimatfrågan har hamnat i stiltje. Inga politiker eller partier ville lyfta fram toppmötet, trots Sverige var värdland. Istället liknande det en företagsmässa, där de politiska talen lyfte behoven av ett privat-offentligt partnerskap i klimatfrågan. Klimatet har blivit en rent teknisk – och i förlängningen teknokratisk fråga – som ska hållas borta från valrörelsen, där den riskerar att skrämma iväg väljare. Med det nya världsläget, den unipolära världens sammanfall, kommer klimattoppmötena spela allt mindre betydelse och COP-avtalen bara att vara tomma ord på papper, utan bindande krav.

Folkets forum på ABF-huset, där miljö- och klimatrörelsen mötte internationella solidaritetsrörelser och fredsorganisationer, fördes en annan diskussion: behöver klimatrörelsen i det här läget radikaliseras? Det är lönlöst att fortsätta bara vädja till politikerna att lyssna på forskningen. Politikerna vet vad forskningen säger, men har räknat ut politikens roll i omställningen. Rörelsekonflikten syntes tydligt under Fridays for futures demonstration, där aktionsnätet Återställ våtmarker (som vuxit fram ur Extinction rebellion) blockerade skolmarschen tillfälligt med budskapet att även demonstranterna, inte bara politikerna, måste sluta med sitt blah blah blah-prat. Om alla 5 000 demonstrationsdeltagare istället hade satt sig ner i vägen hade klimatstrejken fått en helt annan effekt. Det behövs olydnad, handling.

Men hur ska klimatrörelsen radikaliseras? Mer militanta metoder? Mer olydnad? Riktad mot vilka? I Tyskland diskuteras behovet av att övergå i ”fredliga sabotage”. Andreas Malms How to blow up a pipeline förespråkar direkta aktioner mot fossilekonomins infrastruktur. Nya aktivistnätverk har sällat sig till Extinction rebellion, såsom svenska Återställ våtmarker, tyska Letze Generation och brittiska Insulate Britain, i att blockera vägar och centrala stadskärnor. Nätverket Pull the plug försökte under toppmötet peka ut klimatets fiender i en ”störig stadsvandring”, ”klimatets fiender har adresser”, i ett ”naming and shaming”.

Under samtalen om klimatrörelsens framtid på Folkets forum diskuterades dessa metoder livligt. Kritikerna varnade för att sådana metoder (blockader, utpekanden, sabotage) skulle skrämma bort sympatisörer och göra det enklare för högern att förkasta klimatfrågan. Speciellt inte när de populistiska utspelen som görs från höger till vänster om de stigande bränslepriserna behandlar klimataktivismen som ett hot eller problematisk.

Populismen har visat sig vara ett stort problem för att driva klimatfrågan. Kan lösningen vara att bemöta populismen med populism? I en tidigare text har jag skissat på möjligheten till en klimatpopulism. Här kommer jag utifrån diskussionerna på Folkets forum följa ett annat spår: om vikten av en militant populism.

Det kan tyckas märkligt att föra samman militans och populism. Rent av omöjligt. De är ju varandras motsatser, det ena kännetecknet för en grupp som springer före, som radikaliseras, som går längre än alla andra och drar en långtgående konsekvens. Det andra som en folklighet, nått som går hem i stugorna, ett muttrande över det som sticker ut och avviker, ett massfenomen. Där militansen blir kalkylerande och hemlig mot populismens sunda förnuft och galopperande känslor. Det provocerande mot det populära.

Kan motsatserna förenas? De måste det. Om sociala protester ska kunna orsaka förändringar i en tid när politiken slutat lyssna och kastat in handduken.

Vad är egentligen populism? För vänsterteoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe är det något väldigt basalt för all politik: att återskapa en politisk dimension genom att utse en fiende, en motpart, och finna vänner, bilda breda allianser mot den motparten. Populism är grupperandet av block, där grupper knyts samman i en gemensam motsättning. Laclau och Mouffe tar upp Carl Schmitts uppdelning i det politiskas två beståndsdelar; uppdelningen i vänner och fiender, en antagonistisk motsättning. Populismen för Laclau och Mouffe är inte politikens död, antipolitiska utspel av karismatiska personligheter, utan snarare politikens återkomst, efter en lång period av individualiserad postpolitik där allt har handlat om personliga val. Det är de kollektiva motsättningarnas återkomst som motor i det politiska, efter en lång nyliberal epok.

Kollektiva aktioner är inte nödvändigtvis politiska, men måste vara vårt mål att de blir politiska: att de lyfter fram en motsättning där en fiende pekas ut och allianser byggs. Det handlar om att skapa konflikt och konsensus samtidigt. En konflikt mot fossilkapitalet och samtidigt dra in fler och fler i den konflikten, att samla flera olika intressen mot samma fiende. Slår aktioner mot eller drabbar de som vi vill alliera oss med och är oklara i att peka ut vilken motståndare vi har, är det inte lyckade aktioner.

En av paneldeltagarna under Folkets forum uttryckte det så här: en femtedel är klimatförnekare och kommer aldrig att stödja en klimatomställning, en femtedel ser klimatfrågan som akut och en klimatomställning som brådskande. Tre femtedelar vet inte vad de själva tycker, prioriterar inte frågan eller har någon klar åsikt. De kan både vara oroliga för att en klimatomställning kommer att kosta dem mycket och innebära en stor förändring i deras liv, och samtidigt vara oroliga för klimatförändringarna. Frågan är vilka som kommer vinna dessa mellangruppers stöd. Detta konstaterande är inte en klassanalys, en analys av materiella eller sociala skäl till varför folk har dessa åsikter. Utan denna frågeställning handlar om hur en klimatpolitik eller en klimataktivism måste se att den är en agerande minoritet som måste vinna en majoritets stöd.

Frances Fox Piven och Richard Cloward utvecklar i boken Poor peoples movements (1977) en teori om hur resurssvaga rörelser kan genom störningar försätta en institution i kris och tvinga den att agera. Det är en dissensuspolitik som hotar att bryta upp majoriteter, lösa upp koalitioner, och på så sätt tvinga partier att agera för att förhindra den upplösningen. ”Den sorts logik som krävs för att vinna i valkampanjer skiljer sig från logiken för rörelsepolitik att vinna. Om man har ett tvåpartisystem [i vårt fall: ett tvåblocksystem] och vill vinna val, måste man vara en majoritet. Och för att skapa en majoritet måste man bygga koalitioner och allianser mellan olika grupper. Valkampanjernas magi är att föra samman dessa grupper genom att hitta frågor, retorik och en stämning som förenar dem”. Det de sociala rörelserna har att hota med är att skapa splittring och polarisering, genom att agera och agitera fram ”militanta bojkotter, sittblockader, trafikblockader och hyresstrejker” tvingar de partierna som strävar efter konsensus till förhandling – eller repression – för att inte institutionerna ska hamna i kris. “Störande protester har en kommunikativ makt, kapaciteten att – genom dramat med trotsiga aktioner och de konflikter de provocerar fram – att uppvisa en vision av världen som skiljer sig från den härskande klassens propaganda och kan politisera miljontals väljare”, skriver de i Poor peoples movements.

Det är lätt att se hur en stor del av klimataktivismen faller inom Piven-Clowards taktik. Sådana klimataktioner har sina styrkor, men också sina svagheter. Att blockera en central väg i stan pekar inte ut en fiende, någon ansvarig. Det strävar inte heller till att mobilisera ett stöd. De som utsätts för aktionen är inte de som bär ansvaret för fossilkapitalismen eller kan se sig själva i en position att kunna besluta över det fossila systemet. De föses snarare ihop med fossilkapitalet som en del av problemet, snarare än några som måste vinnas över i en gemensam konflikt mot en gemensam motståndare. Innerstadsblockaderna är en metod för att skapa störningar i vardagen, att vara ett irritationsmoment som hela tiden sätter ett finger på ett problem. Och de skapar spänningar i ett mitten-vänsterblock, men frågan är om de öppnar för förhandlingar med dessa. Dessutom finns risken störningarna kan användas av motståndaren för att isolera klimataktivisterna och marginalisera den fråga aktivisterna vill väcka, om dessa inte försöker se hur de ska skapa större stöd och bredare allianser kring frågorna. Repressionen ligger närmare än förhandlingen.

En samtida strategidiskussion som Piven-Clowards var den som communityorganisatören Saul Alinsky förde i Rules for radicals (1971). Även Alinskys taktiker bygger på agiterande organisatörer som får till stånd en militant aktivism, men syftet är inte främst att störa, utan att ena lokalsamhället mot en gemensam fiende. Alinskys råd vilar på två ben: hur man ska lyckas isolera en fiende från dess allierade, och hur man ska lyckas bygga samlingar, nätverk och koalitioner mot fienden. Antagonism och konsensus som parallella processer. Genom att välja ut enskilda företag, som exempelvis slumvärdar eller sviniga arbetsköpare, var aktionernas mål att få andra företag, hyresvärdar och arbetsköpare, att distansera sig från den kampanjen riktades mot, av oro att själva utsättas för en liknande kampanj. Alinsky betonar i flera av sina råd att kampanjerna måste vara lokalt förankrade och ha stöd, de får inte gå utanför de berördas kunskap eller känslor. En bra taktik är en sån de berörda gillar, tycker är kul och rätt, som känns ny och fräsch, inte repetitiv och tjatig. En stor del av organisatörernas uppgift är att göra kampanjerna populära, att skapa deltagande och större bredd, hos de utsatta. På så sätt kan en resurslösa vinna mot en resursstark motståndare. Alinskys metod är en militant populism.

Aktionerna som utpekar en motståndare behöver inte vara angrepp – faktum är att de ofta är effektivare när de är ett försvar – av ett community, ett naturområde, en utsatt grupp att det är motståndaren som angriper. Aktioner som försvar av områden, som samiska renbetesområdet i Gallok eller Ojnareskogen, eller ta Valle di Susa i Italien, ZAD i Frankrike eller Ungdomshuset i Köpenhamn, kan få omfattande stöd, eftersom det är tydligt vilka som är parterna, vilka som angriper och vilka som försvarar. Men även ”attacker”, som Ende Geländes blockader av kolgruvor, Folk mot fossilgas blockader av energihamnen i Göteborg eller Extinction Rebellions kajakblockad av två oljetankfartyg i Göteborg kan mobilisera brett stöd, genom att de enbart drabbar fossilkapitalets aktörer, en tydlig och lättförståelig fiendebild.

Aktioners stöd har inte med vilka metoder som väljs, om de är fredliga eller militanta, ickevåldsliga eller konfrontativa, lagföljande eller olydiga, utan just utifrån denna förmåga att skapa konflikt och konsensus, om de har en tydlig motpart (som drabbas aktionen) och knyter alliansen (med alla som drabbas av motpartens agerande). En diskussion om effektiva militanta aktioner har därför mycket att lära av Laclau och Mouffes diskussioner om populism. En militant populism, nog är det denna väg klimatradikaliseringen måste gå om den ska lyckas.

Publicerad i Allt åt allas tidning Svärm, juni 2022.

Antifascisten i Mumindalen

I Tove Janssons muminbok Kometen kommer finns en bild som fångar hela berättelsens essens. I en glänta i skogen är det fest och dans. Vintunnorna är framrullade, trädandarna tittar fram och småknytten dansar bakom trädstammarna. Men de dansande paren på dansbanan kastar långa mörka skuggor. Hela himlen är uppfylld av ett glödande eldklot, kometen är på rak väg mot jorden. Trots det dansar de trilskande smådjuren ilsket och glatt vidare.

En stunds galenskap innan undergången? Eller en kollektiv förnekelse, som i Netflixfilmen Don’t look up, där en meteor hotar att ödelägga jorden. Allmänheten och makthavarna förtränger hotet, gräver sig djupare in i sin verklighetsflykt och kändisskvaller. Trollens och småknyttens dansande speglade Tove Janssons festande under andra världskriget, ställd inför undantagstillstånd och bombmattor över Helsingfors. Där festandet var en motståndshandling, en överlevnadsstrategi och framför allt en chans att få prata politik i ett slutet rum under avslappnade former. Det var så Tove Jansson träffade den socialdemokratiska riksdagsmannen, filosofen och antifascisten Atos Wirtanen.

Mötet och relationen mellan Atos Wirtanen och Tove Jansson skildras i Zaida Bergroths spelfilm Tove (2020). Wirtanens litterära salonger i hans villa i Grankulla utanför Helsingfors blev ett vattenhål för en krigstrött Tove Jansson. I en minnestext över Wirtanen skildrar Tove Jansson hur viktiga hans fester var för en finlandssvensk litterär krets. Inte för att tala om konst eller komma dit och träffa andra i samma bransch, utan för att få prata politik. ”Det var skönt att träffa lite annat än konstnärssnorkar och jag tänker pillra mig in i dessa nya kretsar för framtiden för att inte gripas av andlig skörbjugg”, skriver Tove Jansson i ett brev till en väninna. Mötet mellan Wirtanen och Jansson fungerar förlösande på bådas skrivande. Tove Jansson var redan känd som en modig satirtecknare. I tidningen Garm häcklade hon både krigets vansinne, Hitler och Stalin. Nu tog hon steget att också bli författare. Wirtanen blev hennes bollplank som hon testade sina texter på. Under deras vandringar i Grankulla utvecklade han i sin tur sina teorier. De diskuterade Eyvind Jonssons antifascistiska Krilontrilogi. De läste filosofi: han älskade Friedrich Nietzsche och motpolen Arthur Schopenhauer, undergångstänkaren Oswald Spenglers pessimism och Henri Bergsons kreativa vitalism. De fick varandra att plocka fram halvskrivna verk ur sina skrivbordslådor; Tove Janssons första muminbok och Atos Wirtanens bok om Nietzsche, och återta skrivandet.


Tove Janssons har i flera intervjuer beskrivit hur hon började skriva sin första muminbok som en verklighetsflykt undan kriget. Som ett sätt att drömma sig tillbaka till sin egen muminmamma Hams trygga sagoberättande framför kakelugnen. Boken Småtrollen och den stora översvämningen skildrar flykten undan en katastrof och sökandet efter en försvunnen pappan. Men framför allt är det en skildring av barnets resa genom barnbokslitteraturen och dess sagogestalter. Det är först med nästa bok, Kometjakten, som hon hittade sin form. Det är spännande att läsa Kometjakten mot Atos Wirtanens politiska projekt. Hur de delar teman, referenser och motiv. Rent av hur den vandrande filosofen Atos Wirtanen i sin slitna tyghatt själv dyker upp i boken i Snusmumrikens gestalt. I sina brev beskriver en nyförälskad Tove Jansson honom för sin väninna i USA som ”ful, glad och laddad av liv, tankar och utopier”.

Atos Wirtanen kom från enkla förhållanden. En jordbrukarfamilj på Åland, med åtta syskon och en pappa som gick bort tidigt. Wirtanen tvingades lämna skolan och ta jobb som typograflärling som 13-åring. Det var på den vägen han halkade in på journalistiken – och sedermera in i politiken. Han var självlärd, sträckläste Nietzsche under sina långa vandringar till och från arbetet. Vandra och filosofera blev ett. Wirtanens politiska bana kom att formas av motståndet mot den framväxande fascismen. Det var en sargad arbetarrörelse han steg in i på 20-talet. Finland vann sin självständighet efter ryska revolutionen 1917, men det var en självständighet som föddes i ett blodigt inbördeskrig mellan den revolterande röda arbetarrörelsen och den segrande vita borgerliga reaktionen. Wirtanen deltog som ung i uppbyggnadsarbetet och ingick i den vänsterfalang inom socialdemokratin som förespråkade en enhetsfront mellan arbetarrörelsens två grenar, socialdemokraterna och kommunisterna. I sina två politiska memoarer, Mot mörka makter (1963) och Politiska minnen (1973), skildrar han socialdemokratins svåra manövrerande mellan en framväxande fascismrörelse inom landet, Finlands klämda position mellan öst och väst, och de krig landet kastades in i med andra världskriget. När Wirtanen blev riksdagspolitiker hade socialdemokratin och liberalerna just lyckats driva tillbaka den så kallade Lapporörelsen, en tvåårig våg av antikommunistiska attacker och pogromer som slutade i en misslyckad statskupp 1932. Lapporörelsen tappade sitt inflytande men kommunistpartiet förbjöds att ställa upp i val. När Sovjetunionen och Nazityskland 1939 delade upp Polen mellan sig var Wirtanen en av de få politiker som fördömde angreppen mot Polen. Finland stod på tur. Den 30 november inledde Sovjetunionen sitt angrepp på Finland, Vinterkriget utbröt och Finland drogs in i andra världskriget. Som svenskspråkig riksdagspolitiker och opinionsbildare skickades Atos Wirtanen till Sverige för att värva Finlandsfrivilliga. När Finland sedan 1941 lierade sig med Tyskland och angrep Sovjetunionen, för att försöka återta förlorade landområden från Vinterkriget, blev Wirtanen drivande i fredsoppositionen. Han var personligt engagerad i kampanjer mot utvisningen av judiska flyktingar till Tyskland. En politiker som levde farligt, alltid bara en hårsmån från att gripas av den finska säkerhetspolisen. Risken för en högerkupp var överhängande.


Men antifascismen var inte bara en politisk kamp för Wirtanen. Den var i lika hög grad en kulturell. Han bedrev den inte bara som politiker, utan även som filosof och författare. Därav hans litterära salong. Wirtanens bok Nietzsche den otidsenlige (1945) var hans närkamp med fascismens ideologiska ursprung, på dess egna planhalva. Den var ett försök att röva Nietzsche från högern, men också hindra vänstern från att kasta ut filosofen med badvattnet. Wirtanen menade att högerns destruktiva Nietzscheläsning kom ur deras tolkning av begreppet viljan till makt. Bredvid viljan till makt ställde Wirtanen därför upp en drift till form, han förde in en dubbeltydighet i viljebegreppet. Maktviljan skulle inte bara förstås som en strid eller kamp, utan mer som energi och vitalitet som strävade efter att skapa nya livsformer, nya världar och upptäcka nya platser. Det kunde vara en vilja att realiseras, en kvalitet (”makten att förverkliga sin egenart”) snarare än bara en kvantitet (skaffa så mycket makt som möjligt). Det var en tolkning som förebådade Michael Foucaults och Gilles Deleuzes affirmativa läsningar. Wirtanen och Jansson beskrev skämtsamt hur han under sina promenader i Grankullas skogar högt resonerade sig fram till dessa slutsatser med en bisamråtta i träsket som åhörare. På många sätt liknade det finska tjugo- och trettiotalet det tyska. Finland var Nordens Weimarrepublik, en skör ung demokrati i ett stormigt inrikespolitiskt och geopolitiskt hav. Den finlandssvenska högern var delad i två falanger; dels den liberala borgerligheten i städerna. Men också en konservativ höger kopplad till storgodsen och herrgårdarna på landsbygden. Det var denna klass som hade uppburit viktiga byråkratiska funktioner i Tsarryssland, nedärvda från Rikssverige. Herrgårdsfamiljerna såg sig som den yttersta fronten mellan två civilisationer, väst och öst. De var väktarna av den svenska och germanska kulturen. Med ryska revolutionen gavs denna syn ytterligare en politisk laddning; de var grindvakterna mot de proletära irrlärorna som besmittade massorna i öst. Hösten 1924 genomförde den tyska radikalkonservatismens främste teoretiker, Oswald Spengler, en föredragsturné genom Sverige, Finland och Baltikum. Han kom att få en hängiven skara följare i Helsingfors. 1931 bildades Aktiva Studentförbundet, med ett betydande inflytande i den akademiska miljön. Kring dem formerades en intellektuell finlandssvensk kulturfascistisk miljö, en krets kring filosofen och författaren Örnulf Tigerstedt som kallades Det svarta gardet. Den totala motsatsen till Wirtanens litterära antifascistiska hov på Grankulla. Göran O:son Waltå gör i sin bok Poet under black banners: The case of Örnulf Tigerstedt and extreme right-wing Swedish literature in Finland, 1918-1944 (1993) en närläsning av Tigerstedts filosofi, som den centrala teoretikern i Det svarta gardet. Tigerstedt kom själv från en herregårdssläkt och gestaltade i sina böcker en starkt polariserad världssyn med tydliga dikotomier, inspirerad av Spengler. Grundföreställningen var att kulturen måste dominera naturen. Människan ger form åt sin föränderliga omgivning och dominerar den, skapar lag och rigiditet. Kulturens maskulina principer står mot de feminina principerna, kaoset och naturen. Sinnebilden för kulturen är katedralen och stenskulpturen. Massan, demokratin och bolsjevismen är kollektivismer som står på det degenererande kaosets sida. För att kontra och bemästra det krävs en konservativ revolution från ovan, ”Den kommande Ceasar”, en stark ledare som är bäraren av enhet och ordning.

Det är mot denna syn Wirtanen reser sin Nietzscheläsning. Han river gränserna mellan kultur och natur, lyfter in en strävan efter mångfald och gränsöverskridande. Här träder den nomadiska och profetiska vandrare fram. I Kometjakten leker Tove Jansson med Wirtanens projekt. Det är nu Snusmumriken gör entré i muminvärlden, vandrandes ut ur ett landskap som bär tydlig färg av krigets ödeläggelse. I början är han inte lika sympatisk och harmonisk som i senare böcker, inklusive den omarbetade versionen Kometen kommer. Han är en rebellisk vagabond, en kringstrykare som berättar skrönor om hur rymde från ett fängelse. I serieversionen som Tove Jansson tecknar för Wirtanens tidning Ny tid ironiserar hon än mer över Atosdragen. Han är där en poet som bor i en sirapsburk och lyckas få Mumintrollet att somna när han reciterar sina långa dikter. Namnet snusmumrik är också taget från ett äldre svenskt ord för en underlig kufgubbe.

I Kometjakten kliver filosofen bisamråttan in hos muminfamiljen och förkunnar världens undergång, innan han lägger sig i hängmattan och läser Spengler. Istället för att förtvivla eller fly skickar muminfamiljen ut Mumintrollet och Sniff på en kometjakt. Snusmumriken slår dem följe. ”Han är oberörd av tingen, däri ligger en del av hemligheten i hans överlevnadsstrategi”, skriver Boel Westin i sin analys av Kometjakten i Familjen i dalen (1988). Westin lyfter fram hur Tove Jansson ställer äventyrarna, kometjägarna, mot forskarna i Ensliga bergens stjärnobservatorium. De intellektuella ”kan ge kunskap men tillhandahåller inga lösningar”, står för ”det begränsade synfältet, oförmågan att se bortom den egna ämnessfären”. Medan äventyrarna blir ”de konkreta problemställarna som frågar vad som kommer hända, hur ska man klara sig”. ”Kometjakten och upptäcktsfärden formar sig till en livskraftens försvarshandling, till en kamp mot makterna för dalen, paradiset, för livet”, skriver Boel Westin. Tove Janssons lek med Wirtanens husfilosofer Spengler, Bergson och Nietzsche behöver inte läsas som ett politiskt manifest. Men just denna lek välter omkull det kulturfascistiska projektet och fnyser åt auktoriteter, ordning och traditioner. Med sin muminvärld lyfts istället naturen, myllret, äventyret, vandrandet, fnattandet och småknytten fram. Det svarta gardets tjut ekar likt Mårrans i fjärran.

Publiceringen av Atos Wirtanens Nietzsche den otidsenlige möttes med tystnad. När den kom ut var andra världskriget slut, de fascistiska organisationerna hade i fredsavtalet med Sovjetunionen förbjudits och den finska politiken inlett ett nytt kapitel. Men Grankulladiskussionerna satte sina spår och lever vidare i den antiauktoritära livskraften i Tove Janssons muminböcker. Snusmumriken kommer fortsätta vara en antifascistisk vandringspartner för varje ny generations äventyr. Och nog finns det en fest på vägen, även när tiden är mörk.

Publicerad i Flamman, februari 2022.