Den postmoderne fursten – Machiavelli och kommunismens ensamhet

Att ensam skapa något nytt ur tomheten. Ex nihilo. Tre kommunistiska teoretiker, italienarna Antonio Gramsci och Antonio Negri och fransmannen Louis Althusser, valde lösryckta från sina respektive rörelser att var för sig återvända till renässansmannen Niccolò Machiavelli, för att påbörja en nyorientering av sina teorier igenom en nyläsning av Machiavellis Fursten. Italienska teoretikern Antonio Gramsci, ledande inom det italienska kommunistpartiet, påbörjade under sin fängelsevistelse en artikel ägnad åt Machiavelli, Den moderne fursten, som en del i sina fängelseanteckningar mellan 1929-1937. Franska filosofen Louis Althusser, som hämtade mycket inspiration från Gramscis Machiavelliläsning återvände i sin tur till Machiavelli i en föreläsningsserie under rubriken ”Machiavellis ensamhet”. Hans texter om Machiavelli, föreläsningsanteckningar som han arbetade om gång på gång under 70-talet och 80-talet, gavs ut först efter hans död. På engelska har de samlats i boken Machiavelli and us 1999. Om Gramscis läsning av Machiavelli i första hand var politisk, ett sökande efter den politiska aktualiteten i Fursten, var Althussers läsning snarare filosofisk och antyder stegen i hans utveckling av en öppen aleatorisk materialism bortom det franska kommunistpartiets stelnade dialektiska materialism. Det är via Machiavelli och Spinoza som kungsvägen (voie royale) till Marxs materialism löper, menade Althusser.(1) Italienska teoretikern Antonio Negri påbörjade sin Machiavellistudie på landsflykt till Paris, för att undkomma en fängelsedom för sin roll som teoretiker för den italienska utomparlamentariska vänstern under 70-talet. 1992 gav han ut boken Il potere costituente, Den konstituerande makten, där ett kapitel ägnas åt en närläsning av Machiavellis böcker. Likt Althusser ägnar sig Negri åt att i Machiavelli söka efter en ny politisk ontologi och en öppen materialistisk teori utan teleologi.

Antonio Gramsci – Den moderne Fursten

Niccolò di Bernardo Machiavellis (1469-1527) politiska bana sammanföll med det republikanska upproret som omkullkastade Medicifamiljen i Florens. Under den kortlivade republiken arbetade han som sekreterare och diplomat för Florens och sändes ut för att bland annat studera den absoluta monarkin som statsskick i Frankrike. När medicéerna återtog makten över Florens 1512 fråntogs Machiavelli alla sina ämbeten, fängslades för ett kort tag och torterades för att ha deltagit i den republikanska sammansvärjningen mot Medici. Det var i exilen som Machiavelli påbörjade arbetena med sina två mest betydelsefulla politiska verk, boken om republiker, Discorsi sulla prima Deca di Tito Livio, och boken om furstendömena, Fursten.

Italienska halvön bestod i början av 1500-talet av ett flera mindre stater, som oftast befann sig i konflikt med varandra och under ständigt hot från angränsande monarkier såsom Frankrike och Spanien. Gramsci läser Machiavelli mot denna specifika situation, mot striderna i den florentinska republiken, vars utrikesstyrelse Machiavelli tidvis arbetade som sekreterare och diplomat åt, mot konflikterna mellan de italienska småstaterna och de europeiska nationalstaternas gemensamma kamp för maktpolitisk jämvikt på ett europeiskt plan.(2) Gramsci vände sig mot en historieskrivning att se Machiavelli som en första ”politisk vetenskapsman”, utan placerade hans verk som en direkt politisk intervention i den italienska situationen, ett försök att skapa en italiensk nationalstat. Italien behövde en enande furste, en ”statschef av militärdiktatorisk typ”, för att kunna grunda och konsolidera en modern nationalstat. En absolut nationell monarki var den politiska form som skulle kunna underlätta utvecklingen av borgerliga produktivkrafter och upprätta en nationell marknad. Mot detta projekt fanns en inhemsk stark lantlig jordaristokrati, som en absolut furste behövde tygla.(3) Men Machiavellis politiska intervention med boken Fursten riktar sig inte till att hitta en framtida makthavare, menar Gramsci. Fursten existerar inte, han är bara en utopi. Fursten ska enbart ses som en symbol för den kollektiva viljan hos folket, en sorelsk myt i en antromorfisk form där politisk ideologi och vetenskap sammansmält för att mobilisera och samla den kollektiva viljan i ett projekt för ett bestämt politiskt mål. Istället för att lägga fram undersökningar och klassficieringar av principer och handlingsmetoder, framställs dessa som egenskaper eller karaktärsdrag hos en konkret person.(4) Det är folket, inte fursten, som är det verkliga historiska subjektet och vars kollektiva vilja kan bli en motkraft mot jordartistokratin. Machiavellis ”’raseri’ är riktat mot resterna av den feodala världen, inte mot de progressiva klasserna”.(5) I det avslutande kapitlet i Fursten, med uppmaningarna om att ena Italien, ”blir Machiavelli själv folket, han smälter samman med folket”. Hans text speglar en intern självreflektion hos folket, ett folkets medvetande, enligt Gramsci. Därigenom går han emot hela den traditionen som ser Machiavellis Fursten som en handbok för monarker, en lärobok i de dolda politiska maktintriger och tekniker som givit upphov till begreppet ”machiavellism”. Det Machiavelli gör är snarare att avslöja dessa tekniker för folket. Avslöjandet är politiskt, inte moraliskt – det är inte tyrannhat som han lär ut, utan positiva politiska tekniker.(6) Det är stärkandet av den kollektiva viljan som är målet. Det är i ”viljan”, i bemärkelsen som ett ”verksamt medvetande om den historiska nödvändigheten”, som vi hittar Gramscis motsvarighet till Machiavellis furstliga aktiva kraft, virtù.(7) För att viljan ska bli en politisk kraft, måste den bryta in i det politiska livet. Det är ur denna synvinkel Gramsci betonar Machiavellis förslag med en milisreform, som ett sätt att involvera folket i staten och ge dem en maktbas.

Louis Althusser – Grundandet av den varaktiga republiken

Althusser tar sin utgångspunkt i Gramscis materialistiska läsning av Fursten, men byter sedan riktning och vidarutvecklar den i en filosofisk riktning. Klasskampen utgör motorn nationens konstituerande. Den ska skapa en form som inte ännu finns, en ny nation, och utgången är inte given: den är öppen och ”aleatorisk”, inte ett färdigt telos som ska förverkligas.(8) Projektet formas av möjligheter och begränsningar för nationens realiserande: ekonomiska, geografiska, historiska, lingvistiska och kulturella faktorer. Det krävs ett instrument för att lyckas med detta politiska projekt, att samla olika beståndsdelar och skapa en enhet. Italien befann sig vid den tidpunkten i ett kritiskt ögonblick, beskriver Althusser. Dess bedrövliga tillstånd hade gjort Italien ”formlöst”, det fanns ett politiskt vakuum att fylla och det saknades inte material, både som folkligt konsensus för ett enande och individuell virtù hos italienarna. Materialet väntade bara på en passande form att ena nationen.(9) Problemställningen i Fursten handlar om begynnelsen, om grundandet av det nya furstendömet genom framträdandet av en ny sorts furste, menar Althusser.(10) Parallellt med att Machiavelli skrev Fursten 1513, arbetade han även med en bok om republiker, Discorsi sulla prima Deca di Tito Livio, som färdigställdes mellan 1515 och 1517. Althusser sammanför dessa två böcker, boken om furstendömen och boken om republikerna, och läser dem mot varandra. I Discorsi beskriver Machiavelli om ”nödvändigheten att vara ensam när man grundar en ny republik”.(11) Republikens grundare, fursten, kan bara vara en person – den suveräne. En absolut början, ett nytt grundande kräver en absolut ensamhet hos grundaren. Hans makt måste vara odelad, grundaren måste vara helt omnipotent i grundandets kritiska och instabila ögonblick, ställd inför en aleatorisk framtid och för att kunna grunda en stat ur ingenting, ex nihilo.(12) Men för att vara en statsgrundare och inte en tyrann måste han därefter lämna sin ensamhet, avsäga sig sin exklusiva makt genom att stifta lagar och därigenom erkänna folket. Fursten måste slå rot hos sitt folk, genom lagarna. Detta är ett direkt organiskt moment, eftersom lagarna ingriper i klasskonflikten mellan folket och adeln: det är de folkliga kamperna mot adelns förtryck som producerar och skapar det direkta behovet av dem.(13) Det finns därigenom ingen motsättning mellan projekten i Fursten och Discorsi, Machiavelli har inte två ansikten utan båda böckerna är del av samma projekt, enligt Althusser. Om Fursten betonar ett första moment, skapandet och begynnelsen för republiken, ligger tyngdpunkten i Discorsi på upprätthållandet och expanderandet av republiken. Machiavelli använder sig av Rom, ”republikernas republik”, som exempel på att republiker grundas av kungar och som ger republiken dess lagar. Fursten behövs i begynnelsen genom sitt samlande av kraft, virtù, i en person.(14)

För att förstå övergången mellan styrelseformerna och se den problemställning som Discorsi ägnas åt, hur republiken blir varaktig, skissar Althusser hur Machiavellis teoretiska metod ser ut. Althusser lyfter fram tre teser hos Machiavelli, som genom sitt negerande och determinerande av varandra genererar en dynamisk och kraftfull teori. För det första ser Machiavelli världen som oföränderlig: naturliga och mänskliga sakers förlopp ändras inte. Denna tes negeras av den andra, att alla mänskliga handlingar befinner sig i en kontinuerlig och instabil rörelse där de stiger eller faller. Om första tesen handlar om en oföränderlig ordning så krockar den med den andra om en universell rörlighet. Båda teserna får sin lösning i en tredje, en syntes som upphäver motsättningen mellan dem. Machiavelli använder sig i Discorsi av Polybios cykliska historieteori. Polybios ordnade Aristotoles typologi över de tre ”goda” och tre ”dåliga” statsskick i en cyklisk rörelse. Denna cykliska teori innebär ett förkastande av både Aristotoles syn på människan som ett ”politiskt djur”, av ett naturgivet samhällstillstånd, och av kontraktsteorier där kontraktet är samhällets födelse. Hos Machiavelli kopplas denna cykliska teori samman med makthavarnas innehav av virtù. Monarkin upprättas genom virtú, men arvtagarna förlorar virtú och statsskicket degenererar till tyranni. Aristokratin med kraftigare virtù revolterar, men deras barn förlorar i sin virtú, då de inte har skapat staten med egen kraft och förlorar makten till folket som upprättar demokratin. När demokratin missköts urartar den till anarki tills cykeln sluts och en ny furste grundar nationen på nytt genom sin virtú.(15)

Dessa tre teser kastar Machiavelli framåt i en radikal position, enligt Althusser, för att överkomma systemets instabilitet. Det Machiavelli är intresserad av är inte statsskickscykeln, utan en annan styrelseform som kan garantera statens varaktighet och bryta cykeln av den eviga återkomsten. Det han söker är inte ytterligare en negation, utan en positiv motposition. Återigen får Rom stå som ett exempel, som den varaktiga staten, där de olika styrelseformerna balanserat ut varandra genom att kombineras till en blandkonstitution.(16)

Antonio Negri – Den konstituerande makten

Antonio Negri har en annan ingång i sin läsning av Machiavelli än Gramsci och Althusser. I sin bok Il potere costituente (på engelska: Insurgencies), gör Negri en genomgång av västerlandets revolutioner. Det begrepp han försöker beskriva är ”konstituerande makt”, den kraft som i juridisk teori och politisk filosofi upphäver en äldre ordning och som från intet reser sig som en positiv och kreativ kraft och skapar en ny. Negri kopplar samman den konstituerande makten med ett utövande av en absolut demokrati. För det subjekt som utövar den konstituerande makten och förverkligas i absoluta demokratin, kallar han efter Spinoza (och Machiavelli) för multituden (multitudo). Den konstituerande makten är ett begrepp konstant i kris, som riskerar att bli konstituerad makt: att slutas in i en ny konstitution, en ny ordning och institutionalisering, med nya former av representation och delegering. Il potere costituente inleds med ett kapitel om Machiavelli, där Negri lyfter fram begreppet virtù som ett exempel på konstituerande makt. Virtú definieras av Negri hos Machiavelli som en kraft som är överdeterminerande, som har förmågan att skapa och uppfinna i svåra stunder. Den är kopplad till ett agerande i tiden: att kunna agera i en situation, en kris, vid rätt tidpunkt och samla styrkan i handlandet som vilja, som ett subjekt med ett projekt.(17) Temat för Fursten är hur man konstruerar en kraft som kan bemöta den italienska krisen, en kraft som kan överdeterminera och har styrkan att styra de förändringar och svårigheter som sker. En virtù som kan betvinga Fortuna (ödet).(18) Den italienska krisen på 1500-talet är så djupgående att en konstituerande handling måste nå de mest radikala nivåer. Italiens svaghet ligger på en världsnivå, en maktbalans som har rubbats i Europa. Den kraft som eftersöks i Fursten måste därför vara en ny politisk kvalité: en ny furste som måste vara en ny styrka, ett nytt paradigm.(19) Likt Althusser sammanför Negri Fursten och Discorsi, och poängterar att Machiavelli gör en paus i skrivandet av Discorsi för att prioritera Fursten, för att utveckla en konstituerande princip som kan lösa problemen i Discorsi.(20) Machiavelli prioriterar därigenom att först göra en analys av grundandet och förutsättningarna för republiken, innan han behandlar uttrycket och friheten.(21) I Fursten inriktar han sig på att behandla nya furstendömen, som skapas av virtù, istället för republiker, demokratier och arvfurstendömen. Den nya fursten är ex nihilo själv ett värde, en kombination av styrka och sanning som ger upphov till såväl staten, som logik, språk, etik och lag. Det är en beväpnad virtú som skapar furstendömet, det räcker inte bara med vilja: de oväpnade profeterna är dömda att misslyckas. Vad är beväpnad virtù? Machiavelli skriver att fursten måste kunna lita på sina egna vapen, sina egna arméer. Ens egna vapen är folket, det beväpnade folket. Det är dessa vapen som är den konstituerande maktens instrument.(22) När konceptet med den konstituerande principen förs in i Discorsi, efter att ha utarbetats i Fursten, laddas hela boken om republiker. ”Republiken blir furstens kropp: den konstituerande maktens levande materia”.(23) Här skiljer sig Negris läsning från Althussers i synen på Machiavellis användning av Polybios cykliska teori om statsskick, den cirkeln inom vilken alla stater utvecklas. Machiavelli påpekar att cykeln kan brytas, den kan överdetermineras. I Roms blandkonstitution stabiliseras, enas och balanseras de tre goda styrelseformerna och bryts på så sätt från sina degenererade onda motsatser. Negri påpekar att det är två aktörer som skapar Rom, monarken (konsulen) och aristokratin (senaten), de följs kort därpå av tribunalen som påtvingar dem demokratiska principer. Men till skillnad från Polybios betonar Machiavelli att demokratins påförande innebär en faktisk revolution och som skapar en splittring, inte enhet, mellan plebejerna och senaten. Det är en kravallernas republik som producerar en bra ordning. Plebejernas kravaller, störningar och folkliga initiativen hotar inte det allmänna goda utan skapar lag och ordning, utökar den offentliga friheten. Detta blir även en drivkraft i republikens förmåga att expandera, den inre obalansen från multituden/folket skapar en folklig delaktighet och möjlighet för republiken att förskjuta obalansen mot utsidan och expandera. Machiavelli kontrar detta mot de ”tysta” republikerna, som antika Sparta eller dåtidens Venedig, med intern social fred mellan klasserna som fått till följd att dessa republiker inte heller expanderar.(24)

Machiavelli har här skapat en modell där strukturerna övergår till subjekt och blandkonstitutionen till demokratisk kreativitet. Hela Polybios mönster sprängs sönder, och därefter blir resten av Discorsi ”inget annat än en uppvisning av att det enda innehållet i den konstitutionella formen är folket, att furstens enda konstitution är demokratin”.(25) Hela systemet överdetermineras av den konstituerande kraften. I bok tre i Discorsi för Machiavelli fram att för att en republik ska bli varaktig måste den hela tiden föras tillbaka till sin begynnelse, det konstituerande ögonblicket. Framtiden måste säkras på nytt varje dag. Istället för Polybios cykel har teorin rört sig vidare till en affirmation av den konstituerande kraften, multitudens kämpande kropp istället för en suicidal upprepning.

Fursten – ett manifest?

I Gramscis genomgång av Fursten konstaterar han att den politiska intervention Machiavelli gör med sin text, hur han går från ett resonerande till en lidelsefull uppmaning till handling gör Fursten till ett politiskt manifest. Det är ett revolutionärt manifest, men med en utopisk karaktär, eftersom den furste som manifestet kallar på inte existerar i verkligheten.(26) Althusser fortsätter Gramscis resonemang. Fursten är en politisk handling, där Machiavelli tar ställning och har en åsikt, väljer sida och kommer med förslag på lösningar, ger sig in i debatter och försöker värva sympatisörer. Själva texten är en politisk handling i sig. Men det finns något märkligt med Fursten som manifest: texten och subjektet befinner sig på två olika platser. Machiavelli inleder Fursten med att förklara att precis som det endast är fursten som kan förstå folket, så är det endast folket som kan uttala sig klart om fursten och kan förstå ”furstarnas natur” (i plural). Genom den inledningen har Machiavelli deklarerat sin egen klassposition och klasståndpunkt. Han blir, som Gramsci beskriver det, ”ett med folket”. I boken Imperiet plockar Antonio Negri och Michel Hardt upp tråden och fortsätter Althussers diskussion. Ett manifest kännetecknas av det ”ett fullständigt specifikt dispositiv som upprättar speciella relationer mellan diskursen och dess ’objekt’ och mellan diskursen och dess ’subjekt’”.(27) Negri och Hardt jämför med Marx och Engels Kommunistiska manifestet, och den relation som upprättas där mellan diskursen, objektet och subjektet. I det Kommunistiska manifestet är det moderna proletariatet som är subjektet och kommunistpartiet och kommunismen som är objektet. Subjektet och objektet samexisterar och står i en direkt relation: ”en växande organisering av det första direkt medför skapandet av det andra”.(28) Men hos Machiavelli finns ett glapp mellan folket som subjekt och objektet fursten och den nya staten. Fursten som manifest vänder sig till folket, som Gramsci påpekar, men aktören är fursten. ”Medan Marx-Engels-manifestet skisserar en linjär och nödvändig kausalitet, framställer Machiavellis text snarare ett projekt och en utopi”.(29) Därför behöver Machiavelli ägna energi åt att försöka konstruera en demokratisk apparat som kan överbygga klyftan mellan folket och fursten.

Althusser beskriver Gramscis läsning av Fursten som ett projicerande av Machiavelli på framtiden. När Gramsci beskriver vad en modern furstemyt skulle innebära, påpekar han att det nu inte kan röra sig om en person eller konkret individ längre. Den moderne fursten måste vara en politisk organism som konkretiserar en kollektiv vilja: nämligen partiet. Gramsci dementerar i sin fångenskap att fascismen skulle kunna fylla en sådan funktion, eftersom en karismatisk personifiering av fursten i det moderna enbart skulle kunna fungera mobiliserande i ett projekt som syftar till en defensiv restaurering eller reorganisering av något förflutet. Ett parti är däremot en organisk konkretisering av en kollektiv vilja som skapas ex nuovo, som redan hävdat sig i handling och genomför ett kreativt skapande riktat mot ett mål i framtiden.(30) Den moderne fursten får av historien uppgiften att genomföra ett krav som ”står på dagordningen”, den proletära revolutionen. Istället för individen-fursten, har det moderna proletariatet försetts med ett parti som mobiliserar avantgardet. Avantgardet är den moderna fursten.(31)

I Imperiet överväger Negri och Hardt hur ett manifest för det postmoderna revolterande subjektet skulle se ut. I en tid där kapitalet har reellt underordnat hela samhället, med en postfordistisk produktion som fungerar biopolitiskt och hela samhället och sociala samvaron aktiverats som produktivkraft har politiken kommit att tappa betydelse och förlora sin transparens. Går det att konstruera en apparat som sammanför subjektet (mängden) och objektet (kommunismen, den absoluta demokratin)? Negri och Hardt ser ingen väg dit via att följa Marx och Engels manifest idag för organisering och det politiska formerande av subjektet av det levande arbetet (virtù). Befrielseprocessen och det produktiva subjektet tycks långt ifrån varandra. Kanske finns det då något att hämta från Machiavellis manifestform? ”Ur vårt postmoderna perspektiv tycks det machiavelliska projektets termer få en ny aktualitet. Om vi pressar analogin med Machiavelli en smula, kan vi formulera problemet på följande sätt: Hur kan produktivt arbete som spritts ut i olika nätverk finna ett centrum? Hur kan den materiella och immateriella produktionen hos mängden av hjärnor och kroppar konstruera en gemensam innebörd och inriktning, eller snarare hur kan strävan att överbrygga avståndet mellan formandet av mängden (multitudo) som subjekt och konstitutionen av en demokratisk politisk apparat finna sin furste?”(32)

/ Mathiavelli, januari 2006

Noter

1. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid xii
2. Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, sid 203
3. Ibid, sid 204.
4. Ibid, sid 191.
5. Ibid, sid 204.
6. Ibid, sid 198f.
7. Ibid, sid 196.
8. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 10.
9. Ibid, sid 54f.
10. Ibid, sid 69f.
11. Machiavelli, Niccolò, Discourses on Livy, sid 44ff.
12. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 63f.
13. Ibid, sid 65.
14. Ibid, sid 47f.
15. Ibid, sid 34ff.
16. Ibid, sid 48f.
17. Negri, Antonio, Insurgencies, sid 45.
18. Ibid, sid 45.
19. Ibid, sid 49.
20. Ibid, sid 60.
21. Ibid, sid 49.
22. Ibid, sid 52ff.
23. Ibid, sid 62.
24. Ibid, sid 64f.
25. Ibid, sid 66.
26. Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, sid 192.
27. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 55.
28. Hardt, Michael, Antonio Negri, Imperiet, sid 66.
29. Ibid, sid 66.
30. Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, sid 194f.
31. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 13.
32. Hardt, Michael, Negri, Antonio, Imperiet, sid 67.

Litteraturlista

Althusser, Louis, Machiavelli and Us, Verso 1999
Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, Bo Cavefors Bokförlag 1967
Machiavelli, Niccolò, Discourses on Livy, Oxford University Press 2003
Machiavelli, Niccolò, Fursten, Natur och Kultur, Femte utgåvan 2002
Negri, Antonio, Insurgencies, University of Minnesota Press 1999
Negri, Antonio, Hardt, Michael, Imperiet, Vertigo förlag 2003

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.