Intervju med Chainworkers: Hybriden mellan fack och aktivism

– Theres a new revolutionary subject emerging the first of May, you gotta come to Milano, ropar Alex Foti på telefonen.

Det går inte att ta miste på entusiasmen. Gruppen Chainworkers räknar med att bortåt hundra tusen personer ska delta i deras första maj-demonstration i Milano. Några autonoma globaliseringsaktivister som förläst sig på No Logo, har på några år blivit en politisk och facklig kraft att räkna med.

Nätarbetarna möter kedjearbetarna. Det är konceptet som Chainworkers bygger på. Kring en webbsite på nätet, seminarier och böcker har de blivit en tankesmedja för vänstern och börjat synliggöra och problematisera situationen med flexibelt arbete. De flexibla arbetarna, visstidsarbetare utan fast anställning som pendlar mellan studier, tillfälliga jobb, egna småföretag, vikariat och visstidsarbete, utgör idag en tredjedel av arbetsstyrkan i Italien och den växer snabbt. Det är en långt ifrån homogen grupp som samlas under beteckningen prekära arbetare, eller prekariatet, som italienska vänstern kallar dem. Den enda gemensamma nämnaren är mobiliteten, flexibiliteten och den osäkra arbetssituationen, som drabbar såväl lågavlönade svartarbetande migranter till högutbildade dataprogrammerare. Denna udda klassammansättning speglar Chainworkers. Projektet är sammansatt av en grupp som alla har sin specialiserade nisch. Några arbetar inom de stora varuhuskedjorna, några andra inom callcenters, någon som designer och flera som programmerare. Med sin webbsida som bas arbetar de för att sprida information om och sammanlänka prekära arbetare: på sidan finns fullt med nyheter, facklig rådgivning och information om hur de senaste lagändringarna drabbar visstidsarbetarna. Chainworkers har genom denna site, och genom sina aktioner och seminarier, men även genom ett brett utbyggt kontaktnät till de nya och gamla fackföreningarna, lyckats lyfta upp diskussionen om det flexibla arbetet i offentligheten.

– De stora facken blev förvånade när någon från utsidan kom och lyckades sätta agendan och göra kampanjer, berättar Alex Foti.

Projektet startades av Alex och hans flickvän Zowie efter en resa de gjorde i USA 1998. Där blev det så slående hur de stora varuhuskedjorna som Walmart beredde ut sig och agerade som spjutspetsen för den nyliberala ackumulationen. Men de möte även kedjearbetare som försökte göra motstånd: de intervjuade kvinnor på McDonalds i Kanada som försökte organisera supermarkets. Och de träffade Naomi Klein och ”antireklambyrån” Adbusters som visade på varumärkenas allt större betydelse. Tillbaka i Italien samlade de en krets med globaliseringsaktivister, nätaktivister och radikala fackfolk runt omkring sig och började skriva. Praktiken blev en hybridisering av facklig kamp och aktivism.

– Vi valde en strategi som byggde på att multiplicera, att hitta olika sociala strategier som stödde varandra och samverkade: som att blanda strejker med bojkotter och mediaaktioner, säger Alex Foti.

Chainworkers upptäckte att en välriktad mediaaktion mot ett stort företag kunde skada deras varumärke lika mycket som en strejk. Aktivism kunde befrukta facklig kamp. Mediala aktioner som blockader av varuhus, igenmurade arbetsförmedlingar, aktioner mot Manpower och personaluthyrningsföretag hjälpte till att föra upp frågor om de prekära arbetssituationen på den offentliga dagordningen, vilket möjliggjorde fortsatta kamper inne på arbetsplatserna. Sammanförandet av ”networkers” och ”network” med ”chainworkers” och ”chainwork”.

– Visst, vi är medelklass och kan spela på en planhalva de inte kan. Men utan dem är det inte möjligt att göra någon förändring överhuvudtaget, säger Alex Foti.

Intresset inom vänstern är stort för förändringarna av anställningsformer. Dels för att visstidsarbetandet och flexibiliseringen är en expanderande form som kommer att omforma allt mer av arbetet, men också för att det är en arbetsstyrka som övriga vänstern inte organiserar. Socialdemokratin håller fortfarande greppet kring de fast anställda arbetarna, och deras fackföreningar satsar i huvudsak på dem. Bland autonoma organisationer som Disobbedient, basfackföreningarna Cobas och CUB samt vänsterpartiet Rifondazione Communista riktas istället intresset mot prekariatet, myllret av människor i atypiska arbetsförhållanden.

Första maj 2001 bjöd Chainworkers in stort till en ”mayday parade”, en första majdemonstration tillsammans med basfackföreningarna Cobas. Parallellt höll de ett seminarium med flera tusen deltagare på det enorma sociala centret Leoncavallo, där gamla autonoma teoretiker som Sergio Bologna diskuterade med de nya unga globaliseringsaktivisterna om boendesitationen och arbetssituation för prekariatet i Milano. En organisering av prekära kräver därför nya former och nya sätt att tänka.

– Chainworkers vill förnya fackföreningens roll, kanske till och med ändra hela begreppet ”fackförening”. De prekära arbetarna idag skiter i facken och de sociala rörelserna. Deras identitet baseras inte på deras arbete. Identiteten formas istället kring bostadsområden, diskoteket man hänger på eller fotbollslaget man håller på, säger Alex.

Chainworkers samarbetar tätt med basfacken CUB och Cobas, gräsrotsfack med en syndikalistisk struktur. Den historiska syndikalismen, som ursprunglingen som rörelse växte fram ur en arbetssituation som liknar dagens flexibla arbete, fungerar som en inspirationskälla.

– Situationen idag liknar den som var 1900 och 1930, då den revolutionära unionismen och syndikalismen växte fram. Och jag har alltid drömt om att vara en wobblie, skrattar Alex Foti.

/ Mathiavelli

Chainworkers

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.