Den öppna staden – Från kvarterskommitté till stadsdelsrevolt

Stadsdelskamp och territoriet. Del I.

”Nu jävlar ska vi höras”, säger den gamla damen som bor granne med mig. Kommunfullmäktigemöten verkar alltid hållas kvällstid här. På kvällen den 7 juli bänkar jag mig på åhörarplats med ett trettiotal tanter och gubbar, kvinnor och män från mitt kvarter, Sacra famiglia. Paduas kommunfullmäktige ska besluta om uppsättandet av en 3G-antenn i vårt kvarter, en ny kraftig sändare för 3G-TV till de nyaste mobiltelefonerna. Grannarna i kvarteret ogillar att få den starka sändaren planterad på sitt hus. Men de har inte haft någon möjlighet att säga till om det förrän nu. När fullmäktigemötet inleddes rullade en kvinna ut en stor banderoll, flygblad delades ut och tanterna och gubbarna började ropa ”No antenna, no antenna”. Väktare började slita i min grannfru och efter mycket tummult lyckades de baxa ut oss alla på gården utanför. ”Nu vet de att de har hela kvarteret emot förslaget och måste”, sade grannfrun.

Telefonbolagen har lyckats knöka sig runt de byrokratiska beslutssystemen, och helt enkelt bestämt sig att bygga på sina gamla master utan att fråga om lov. I december kom de för att sätta upp antennerna. Men det gick inte så smidigt som de tänkt sig. Grannarna i kvarteren lade märke till antennmontörernas bil, ringde varandra, och direkt samlades alla och hindrade montörerna från att kunna frakta upp den nya jättemasten. Sedan dess har grannarna haft utkik och gjort en telefonkedja. Nu turas de om varje dag att sitta på kvarterskaféet Bar al Posto Giusto för att hålla utkik. Och så har de gjort i ett halvår.

Det är svårt att flytta in obemärkt i mitt kvarter. Grannkvinnan presenterade sig direkt, när hon såg ett nytt ansikte på gården. Och sedan blev jag de närmaste dagarna bekannt med alla i småbutikerna, cykelreparatören, tjejen i brödaffären, systrarna som har kaféet. Efter någon månad ringde även prästen från kvarterskyrkan på dörren och undrade om han fick komma in och välsigna lägenheten, nu när de bodde en ny person där. Han klev vant in i mitt vardagsrum innan jag ens hann bjuda in honom, och jag fick mumlande förklara att jag aldrig sagt ett amen i mitt liv och inte tänkte göra det nu heller.

Men det var inte förrän jag bestämde mig för att intervjua några autonoma aktivister i mitt kvarter, som jag verkligen blev introducerad för kvarteret. Luchino var alltid upptagen, och jag ville prata med honom om hans jobb på basfackföreningen Associazione Difesa Lavoratore, men eftersom han varje morgon vid sju satt vakt på lokalkaféet och tog sin morgonkafé innan jobbet började jag göra det samma. På så sätt fick man en lugn pratstund varje morgon, jag kunde fråga ut honom. Och varje dag blev jag presenterad för en mängd nya grannar som han kände, och som alla var där för att hålla sig uppdaterade.

Så hade en så banal fråga som en ny mobilmast börjat ena ett helt kvarter. Överallt i kvarteret, i butikerna, på väggarna, dök det med jämna mellanrum upp hemmamålade banderoller, kallelser till möten, flygblad mot ”elektrosmoggen”. Och frågan knoppade av sig. Nu har kvarterskommittén börjat diskutera hur de ska agera mot den lilla militära och privata flygplatsen som bostadsområdet ligger granne med, för att få stopp på helikoptrarna som flyger över området. Kvarterskommittén har steg för steg börjat få en permanent karaktär, och aktivisterna från de sociala centren är där och deltar.

Dragkampen med Lega

Några stora banderoller hängde vid bilrondellen där Sacra Famiglia börjar, med texten ”Padova Citta Aperta”, Öppna Padua, för att visa att det här var ett öppet och inkluderande kvarter, där alla skulle känna sig välkommna, där man kämpade för alla oavsett bakgrund. Sacra Famiglias kvarterskommitté är en av de nyare och mindre, i många av stadsdelarna finns motsvarande kommittéer. Vissa har bildats kring lokala miljöfrågor, samlats kring en gemensam lokal eller projekt, eller bildats för att göra något åt kriminaliteten i området. Eller åt moskén som ska byggas. Det är inte givet något radikalt eller progressivt över kvarterskommittéerna. Snarare pågår det en dragkamp mellan Lega nord och de sociala centren kring dem, eftersom båda dessa sfärer är starkt aktiva i olika lokalkommittéer. Några kommittéer deltar i kvällspatrulleringar med Lega nord i sitt område, andra organiserar sina öppna möten med aktiviteter för barnen på det sociala centret.

I området kring gamla flodhamnen, Portello, har de sociala centren satsat mycket verksamhet. Området ligger bredvid det media kallar ”gettot”, miljonprogramhusen Via Anelli, där politikerna stuvat in alla migranter i ett Paduas svar på Malmvägen. Bostadshusen, som har haft hög arbetslöshet och mycket sociala problem, drog också till sig kriminell aktivitet från hela Padua. På gatorna runtomkring dealades det och såldes stöldgods och droger som ett mellanled i italienska droghandeln. Paduas vänsterregerings svar på de sociala problemen var att bygga en stor mur runt bostadsområdet, införa videoövervakning och upprätta checkpoints med väktare 24 timmar om dygnet, en modell närmast hämtad från Israels appartheidåtgärder mot Palestina. De enda som protesterade var sociala centren och migrantorganisationerna.

Istället flyttade brottsligheten, drogförsäljningen och prostitutionen ett stenkast bort, till universitetskvarteren och bostadsområdena i Portello. Problemet var akut, många boende i området kände obehag att röra sig ute på kvällarna. Och dessutom stod Lega nord och knackade på dörren, med sina medborgargarden. Så sociala centren satsade stort på kvarterskommittéen, många aktivister bodde i området. Men sociala centrens lösning var inte medborgargarden på gatorna, utan att istället öka närvaron på gatorna genom att fylla dem med aktiviteter. Man flyttade ut mycket av sin verksamhet på gatan. Ställde ut bord på gator och genomförde middagar. Organiserade kabarettföreställningar och en utomhusbio. Sociala centrens fotbollsklubb, Polisportivo San Precario, och deras motionsgrupp lade sina vanliga joggingturer i området på kvällarna. De två lokaler sociala centren satt på i området öppnade de upp. Den ena lokalen lånades ut till kvarterskommittén, och gjordes om från internet-kafé till en lokal träffpunkt för boende, med ett stort lekrum för barnen. Föräldrarna i kvarteret kommer dit med sina barn, och medan ungarna leker tar de en kaffé, pratar och läser den fotokopierade lokaltidningen som görs därifrån. Sociala centrens andra lokal, Officina Sociale San Precario, den lokal där de autonoma har sina rådgivningskontor för papperslösa migranter, öppnades upp för migrantföreningarna att använda. En stor sal ockuperades i huset, där man inrättade en kombination av församlingslokal och gym. I de olika kontorsrummen finns solidaritetsorganisationen Ya Basta, antirasistföreningen associazione Razzismo Stop, migrantrådgivningsgruppen Melting Pot samt ett klassrum för ”italienska för invandrare”-lektioner. Det koordineras också olika boendeockupationer i förorten därifrån, där bostadslösa hjälps att få bostad. Basfackföreningen ADL har även där ett rådgivningskontor, för att organisera migrantarbetare, oavsett om de har arbetstillstånd eller inte, arbetar vitt eller svart.

Förutom att skapa tryggare kvarter mot den organiserade brottsligheten på gatan, har kvarterskommittén tagit upp kampen mot ett garagebygge i området. Vänsterstyret i kommunen har beslutat att riva en park på en innergård för att bygga ut en stor underjordisk parkering, ett högriskbygge eftersom det genomförs precis vid floden. Kommittén har på olika sätt försökt blockera arbetet, låst sina grindar för provborrningar, och varje steg i byggprojekteringen måste genomföras med en stor polisinsats för att få bort lokalbefolkningen och aktivisterna i området.

Även i den andra stora förorten där aktivister bor, området Sacrosanta Trinita , deltar aktivisterna i kvarterslivet för att organisera kommittéer. I det området ligger sociala centret Pedro som traktens, och stadens, alla ungdomar besöker. På ängen utanför brukar centret organisera kvartersaktiviteter, barndagar och andra sociala aktiviteter. Den lokala fotbollsplanen har laget Polisportivo San Precario som sin hemmaplan, och korpmatcherna där har blivit en social nav för flera att träffas kring.

Resursmobilisering

De sociala centrens strategi bygger alltså på att ta de boende i stadsdelarnas behov, begär och oro på allvar, och att själva aktivt engagera sig i de områden som aktivisterna själva bor. Det är också genom att vara där, att bedriva verksamhet i territoriet som de verkligen utgör ett hot mot Lega nord. Kvarterskommittéerna i Padua har bildats ganska spontant och riktningen de skulle ta har inte varit självklar. Det sociala centren gjort har varit att ställa hela sin koordinerade apparat, alla sina resurser till förfogande åt kommittéerna. Pengar och partipolitisk makt har ju inte varit sociala centrens starka sida, den planhalva Lega nord besitter, men däremot har centren kunnat ställa upp med aktivister, lokaler och kommunikationskanaler. Den autonoma radiostationen Sherwood låter kvarterskommittéer sända, intervjuar dem, har lokala studios i kvarterslokaler, och hjälper dem på olika sätt att föra ut sitt budskap i hela regionen. Aktivister från hela sociala center-strukturen hjälper till vid blockader, affischeringar, demonstrationer eller större aktioner. Och centrens lokaler öppnas upp för möten, både i bemärkelsen att kommittéerna och migrantorganisationer kan förlägga sina möten dit, och att centren organsierar egna utåtriktade aktiviteter för kvarteret, som fester, middagar, filmvisningar, föredrag, teater, sportkvällar och så vidare.

Den utspridda metropolen

När man reser på vägen mellan Padua och Venedig är det som den ena staden aldrig tar slut och den andra börjar, de flyter in i varandra. Hela Venetoregionen är ett tätt nätverk av samhällen och städer, med tät kontakt. Även produktionen sker regionalt snarare än i vissa städer, med rätta pratar de om ”den difusa utspridda fabriken”. Så ser det även ut bland sociala centren. Paduas struktur är navet för hela nordöst-regionen och samlar sociala center och projekt från Treviso, Vicenza, Mestre, Venedig, Verona, Trento och Rovigo. ADL, Ya Basta och Melting pot har kontor i de olika städerna, och Radio Sherwood lokalredaktioner.

Utanför Vicenza driver till exempel det sociala centret där tillsammans med lokalsamhället en kampanj mot utbyggandet av en Natobas i Dal Molin. Kampanjen No Dal Molin har ett permanent läger och tältkontor, ”presidio”, i området där basen ska utökas. Därifrån sänds dagligen program på Radio Sherwood till hela regionen om de senaste nyheterna från Natobas-motståndet. Fredsrörelsen No Dal Molin har lyckats bli en stark politisk kraft i den stad som är ett av Lega Nords (och nyfascistiska grupper som Veneto Fronte Skinheads) starkaste fäste. No Dal Molina ställde upp med en egen vallista i kommunalvalen, fick in flera mandat och fick långt mycket mer röster än vänsterpartiernas valallians i trakten, tack vare sin djupa lokala förankring.

Den 30 juni reste jag upp till Dal Molin tillsammans med de sociala centren för att delta i en manifestation mot Natobasen i samband med att frågan skulle diskuteras av det nya parlamentet. I huvudet hade jag föreställt mig ett motståndsläger som de engelska vägmotståndarnas subkulturella tältläger på 90-talet. Men allt såg helt annorlunda ut. Det var kvinnor och män i alla åldrar som arbetade med kampanjen, som satt i solstolarna på ängen utanför lägerkontoret. I tälten hade en stor mötessal byggts upp, samt en fungerande restaurang och fullt med informationsbord. No Dal Molin-kampanjens stormöte hade dagarna innan stormats av insurrektionella anarkister som i klassisk svartablock-mundering stormat in maskerade och deklarerat att de skulle hålla ett eget block i demonstrationen. Grupperingen har de senaste månaderna gjort sig kända för att försöka utnyttja andras manifestationer för att själva ställa till med kaos, och sedan söka skydd bland de breda demonstrationerna när polisen attackerat och därigenom sett till att alla drabbats av repressionen. Polariseringen hade gått så långt att anarkoinsurrektionalisterna attackerat sociala centret Crash i Bologna. No Dal Molin-kampanjen vände sig därför till strukturen av sociala center och bad oss om hjälp att vakta demonstrationen för att hålla provokatörerna borta.

Lokalsamhällen i revolt

Samarbetet mellan revolterande lokalsamhällen och sociala center sker inte bara i Nordöst, utan på olika platser i hela Italien. Det intressanta är att det sker helt och hållet utanför och oberoende av partivänstern – i många fall uppkom protesterna som ett direkt motstånd mot opopulära beslut som centervänstern fattade vid sina två år i regeringsposition. Rörelserna och lokalsamhällena håller sig därför väldigt måna om att värna sin autonomi.

Genom No Dal Molin har en tät kontakt byggts upp med andra revolterande lokalsamhällen i Italien. Det främsta exemplet är motståndet mot höghastighetstågen (TAV) i val di Susa vid Turino. Under tio års tid har det sociala centret Askatasuna genomfört torgmöten, dörrknackningar, gjort turnéer och organiserat i Val di Susa. När bygget väl skulle starta i december 2005 bröt ett upprorsliknande tillstånd ut i bergsbyarna, och utvecklades till en massiv olydnadskampanj från lokalsamhällena, med allt från fredliga blockader till kravaller och sabotage mot järnvägsbygget.

En liknande händelseutveckling sker nu i Neapel, i spåren av sopprotesterna. Berlusconi lovad stort att snabbt lösa sopproblemet i Neapel när han kom till makten. Hans medel har varit att ge en kommitté specialbefogenheter, samtidigt som alla protester i italiens tredje största stad ska bemötas med en järnhand.

Ett av de första åtgärderna för att få bort sopbergen, som nu växer på Neapels gator, har varit att påbörja nya megasoptippar. I norra Neapel har den nya borgmästaren Iervolino utsett det sista stora grönområdet, parkdalen Parco delle Colline Metropolitane, till ny lämplig dumpningsplats för 700 000 ton sopor. De boende i kvarteren Chiaiano och Marano gick direkt ut på gatorna i protest, både för vilka hälsoeffekter en enorm dumpningsplats skulle få för dem, den sista ekologiska och ekonomiskt bärande agrikulturen i staden och för att försvara sin omtyckta park. Den 29 april hölls en demonstration med 10 000 personer från de båda stadsdelarna mot nya sopstationen. Lokalkommittéer bildades för att stoppa planerna, med civil olydnad från hela lokalsamhället, om så krävdes. Den 3 maj inleddes en permanent mobilisation för att försvara skogsdalen. Runt omkring i Chiaiano och Marano byggdes barrikader för att hindra sopbilar att ta sig till området. Barrikadmaterial saknades inte, med alla sophögar liggandes runt om i förorterna. Ett tiotal blockader upprättades i området runt dalgången och två permanenta vaktkontor, så kallade presidier, öppnades, där det varje dag hölls öppna stormöten. I dalgången använde man en grävskopa för att gräva vallgravar och reste murar av jord, för att försvåra fordon att ta sig in i området.

Den 6 maj genomfördes den första attacken mot blockaderna från ordningsmaktens sida, då ett flertal personer från bostadsområdena och det sociala centret Insurgencia greps. Men istället för att knäcka motståndsandan stärktes den. Protesterna fick verkligen en social karaktär och kom att involvera stora delar av lokalsamhället: butiksägarna genomförde en strejk, lokalbefolkningen demonstrerade, byggde nya barrikader och hängde ut protestbanderoller från sina balkonger. Den 11 maj blockerade 3 000 personer stadscentrum i Neapel vid kommunfullmäktiges möte. När Berlusconi höll sitt första ministerråd i Neapel den 21 maj sammanstrålade nio olika demonstrationer med miljöaktivister, lokala kommittéer, sociala center, medborgargrupper och vänsterorganisationer i en massiv protest utanför. Som en spontan revolt fortsatte gatublockaderna på fler och fler platser, sopbergen blev barrikader och sattes i brand. Gamla gummor och gubbar gick ut med röda sjalar för ansiktena, folk i alla åldrar deltog.

Den 23 maj gjorde polisen en ny stormning och attackerade de 3 000 personer som samltas vid vaktpresidiumet i Chiaiano. Familjer som satt fredligt på marken misshandlades av karbinjärerna. Hundratals tog sig till polishäktet och fortsatte gatublockader där. 24 maj genomfördes nya polisattacker, i en upprensningsaktion mot för att försöka få bort gatubarrikaderna. En 12 årig kille misshandlades svårt och fick föras akut till sjukhus. För att försöka hindra protesterna att spridare ytterligare utfördes en arresteringsorder och husransakningar tidigt på morgonen mot 25 personer från proteströrelsen den 27 maj. Men som svar kallade presidiumet för lokalkommittéerna till en landsomfattande protestdemonstration och skickade ut en appell till alla kämpande kollektiv, rörelser och lokalsamhällen – som No Tav utanför Turino, No Dal Molin i Vicenza, No Mose i Venedig i norra Italien. Över 10 000 personer hörsammade kallelsen och demonstrerade lördagen den 1 juni igenom Chiaiano. Längst gatorna och på balkongerna stod applåderande folksamlingar och manifestationen växte för varje steg den tog i kvarteren, för att avslutas med ett stormöte vid presidiumets blockader.

Uppdatering fredag 11 juli: Det händer saker hela tiden. I Vicenza har nu No Dal Molin-kampanjen lyckats driva igenom att det ska hållas en lokal folkomröstning, och håller därmed på att öppna en öppen konflikt med regeringen i frågan. I napolitanska förorten Chiaiano stormade militären den ockuperade skogsdalen på torsdagmorgonen den 10 juli, och har satt ut militära posteringar i hela dalgången. Flera hundra personer från lokalbefolkningen samlades genast och inrättade nya blockader och ”mobila blockader” i form av ”slow walking” på gatorna kring militärfordonen. La Repubblica skriver att flera infarter i stadsdelen blockeras av ”ungdomar i rånarluvor på vespor”.

Konflikt: Akuhujan skriver om hur porren tog över hennes sexliv, Kim Müller drar paralleller mellan Amalthea och Malmö26-kampanjen, Vida Latina pratar Colombia, Farc och Hollywoods nya storfilm, Samhällsfeber kritiserar satsningen på biobränslen när samtidigt matpriserna stiger. På Dagens konflikt har Fabian Göransson börjat lysa upp sidan med sina underbara serier från Möllan.

Vänner: 1915 för ett korståg att få ut uppgifter om Säpos användning av kårlagen (den lag som på slentrian används för att övervaka ”extremister”, men som aldrig leter till ett enda åtal). Red Libanon levererar oerhört intressanta reserapporter från Libanon i jakt på den libanesiska vänstern.

Kolla även in nya portalen Avgrunden.

7 Thoughts.

  1. Pingback: Tidningsutdelning « Dom ljuger

  2. Pingback: När jag nästan dog på jobbet « Kim Müller

  3. jävligt intressant inlägg. Till formen verkar de vara ganska lika argentinska asambleas populares som poppade upp efter krisen i dec 2001.

    När hade sociala centren sin storhetsperiod och är de som finns idag ”nya” eller lite äldre?

  4. Sociala centren har följt rörelsecyklerna och nya uppstår vid varje ny rörelsevåg: de första bildades runt 76-77 (Leoncavallo i Milano som kändaste), 87-90 (Pedro i Padua hör hit, Forte Prenestino i Rom är kändast), sedan med globaliseringsrörelsen 2001. Idag finns nog ett hundratal sociala center i Italien. Ska nog skriva ett eget inlägg om centrens historia om ett tag 😀

  5. Pingback: Dagens Konflikt » Folk slåss inte för friheten, de slåss för att få vara fria

  6. Pingback: Stadsdelsmotstånd, del 3 - boendepolitik och nedskärningar « Kim Müller

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.