Lenin på Twitter

Introduktion till debatten mellan Dean och Hardt och Negri om revolutionens subjekt. Från Fronesis nr 60-61, tema Revolution.

Parti eller rörelse? Få frågor har stötts längre i arbetarrörelsen utan att en lösning har nåtts. Efter den ekonomiska krisen 2008 och den arabiska våren återaktualiserades diskussionen om organisationsfrågan inom vänstern. Hur för man revolten vidare när torgockupationen och gatuprotesterna börjat mattas av? Hur når man reella segrar om man inte går i närkamp med de statliga institutionerna? Krisprotesterna aktualiserade inte bara organisationsfrågan. För första gången på länge blev det också möjligt att realistiskt diskutera revolutionen igen. Var tiden rent av åter mogen för k-ordet – kommunismen?

På en serie konferenser på temat kommunismens idé, initierade av Slavoj Žižek och Costas Douzinas på uppmaning av Alain Badiou,utkristalliserades återigen två läger av vänsterintellektuella: de som ansåg att vänstern återigen måste ta sig an frågan om det politiska, om partiet och statsmakten, och de som i stället betonade vikten av att utveckla de sociala rörelsernas autonomi, bortom politiken och utanför staten, och ta lärdom av realsocialismens historiska misslyckanden.1

Filosofen Jodi Dean hamnade (tillsammans med Žižek) på den ena sidan i denna diskussion, litteraturvetaren Michael Hardt och marxisten Antonio Negri på den andra. Diskussionen dem emellan, på konferenserna och i deras böcker, är intressant. Dean har varit redaktör för antologin Empire’s New Clothes, som samlar läsningar av Hardts och Negris Imperiet, och är ofta i sina skrifter kritisk till deras teorier.2 Det som gör replikskiftet intressant är att Hardt, Negri och Dean delar synen på det skifte som skett inom kapitalismen mot en informationsdriven postfordistisk produktion, en ”kognitiv kapitalism” (Hardt och Negri) eller en ”kommunikativ kapitalism” (Dean). Den kognitiva eller kommunikativa kapitalismen kännetecknas av att information blivit centralt för den kapitalistiska produktionen, vilket innebär dels att det blir möjligt att flytta produktionen utanför de enskilda fabrikerna till långa produktionskedjor, dels att den immateriella sidan av den materiella produktionen ökar i betydelse. Varorna kommer att rymma alltmer kommunikation, service och kunskap och ta i anspråk arbetskraftens kognitiva förmågor. Av denna gemensamma syn på kapitalismens förändring drar de emellertid helt olika politiska slutsatser.

Hardt och Negri bemöter inte Dean direkt, men deras senaste bok Assembly ägnas en kritik av dem som för fram synen på politikens – eller snarare det politiskas – autonomi inom kapitalismen, ett synsätt som Dean förfäktar.3 Enligt uppfattningen om det politiskas autonomi är statsmakten och parlamentarismen relativt autonoma i förhållande till kapitalismen och produktionen. I förlängningen innebär detta att det politiska som begrepp är skilt från det ekonomiska och bildar en sfär där arbetarklassen kan ta kontroll över kapitalismen och fatta suveräna beslut. Negris polemik mot föreställningen om det politiskas autonomi är inte ny, utan diskussionen i Assembly knyter an till en gammal diskussion inom den italienska så kallade operaistiska marxistiska traditionen mellan honom och den marxistiske filosofen Mario Tronti. Det är genom kritiken av Trontis ståndpunkt, och i Assembly av de teoretiker som fortsätter att hävda detta perspektiv i dag, som vi indirekt kan utläsa Hardts och Negris svar till Dean.

Från arbetarautonomi till det politiskas autonomi

”Lenin i England” var den första ledartexten i Classe Operaia 1964, Mario Trontis och Antonio Negris tidskrift inriktad på interventioner i fabrikerna.4 Texten var det närmaste man kommer en programförklaring för operaismen, den italienska marxism som teoretiserade den självständiga arbetarkampen, – den så kallade arbetarautonomin, i Italien. I artikeln gjorde Tronti en omdanande nyläsning som vände upp och ner på både Marx s och Lenins teorier. Inspirerad av marxisten Georg Lukács utgick Tronti från arbetarklassens ståndpunkt, inte kapitalets.5 Han lyfte fram hur arbetarklassen sätts att samverka i produktionen och hur de vänder denna samverkan till ett motstånd mot kapitalets ledning och planering. För att omvandla arbetarnas potential till levande arbete, till arbetskraft i produktionen, måste kapitalet få bukt med deras olydnad och arbetsvägran. Det är mot bakgrund av denna vägran vi måste förstå arbetsdelningen och maskinsystemet, som syftade till att ge kapitalisten kontroll över arbetskraften. Så kunde arbetsprocessen reellt underordnas den värdeskapande processen. Detta utlöste en spiral av arbetarkamp underifrån mot fabriksdisciplinen, som bemöttes genom en teknisk omorganisering ovanifrån för att splittra den samverkade arbetskraften och återupprätta kapitalistens kontroll. Tronti framhävde fram de praktiker och klassbeteenden som arbetarrörelsen historiskt sett ofta distanserat sig från; olydnaden, vägran och sabotagen. Han riktade särskild uppmärksamhet mot de nya massarbetarna vid det löpande bandet i de stora bilfabrikerna, ofta migranter från Syditalien, en rude razza pagana, ”rå hednisk typ” av arbetare. Det var i dessa praktiker Tronti såg en negation av kapitalet, en kommunistisk tendens som upphäver sakernas nuvarande tillstånd.

Denna omkastning av Marx perspektiv följdes av samma typ av omläsning av Lenins teorier. Tronti betonade att fabrikskampen är central och att fokus måste ligga på den typ där kapitalismen är som starkast, inte på dess svagaste länk. Han talade om att ta ”Lenin till England”, till den kapitalistiska produktionens centrum, i stället för att ta ”Marx till Ryssland”, kapitalismens periferi. Om de spontana arbetarkamperna negerar kapitalismen utgör de den strategiska rörelsen i riktning mot kommunismen. Följden blir då att den politiska organisationen, partiet, bara har en stödjande funktion att taktiskt underlätta dessa kamper. Leninismens syn på strategi och taktik kastades alltså om. Organisationen skapar inte

revolutionen, men kan hjälpa till att sprida erfarenheter internt inom klassen. Det gäller att placera partiet i fabriken, inte i parlamentet, för att öka arbetarklassens autonomi inom och mot kapitalet.

Tronti hann bli desillusionerad av arbetarkampen och återvände till det italienska kommunistpartiet PCI redan före 1968. Men hans texter, samlade i den operaistiska ”Bibeln”” Operai e Capitale (arbetare och kapital) blev en viktig inspirationskälla för 68-upproret och den heta hösten av fabrikskamper 1969 i Fiats bilfabrik i Mirafiori utanför Turin.6 Det var utifrån Trontis teorier som Negri och operaisterna byggde organisationen Potere Operaio och nätverket Autonomia Operaia. Men de bekämpades av PCI och Tronti själv. Trontis sjuttiotalsskrifter betonade snarare hur motsättningen mellan totalkapitalets behov (planering av infrastruktur, arbetskraftens reproduktion, logistik) och de enskilda kapitalen gav staten och kommunistpartiet ett handlingsutrymme. Denna spänning gav det politiska en autonomi, enligt Tronti. Negri teoretiserade däremot i den tidige Trontis efterföljd den sociala autonomin, arbetarautonomin, som han ställde mot det politiskas autonomi. Arbetarklassens sociala autonomi innebar enligt Negri att den genom sin position, sin kapacitet som levande arbete, sin olydnad och sitt sabotage, men även sitt undandragande, sin direkta produktion av bruksvärden och sin självorganisering, fungerade som en autonom kraft och skapade en autonom sfär inom och mot kapitalet. Den sociala autonomin var därigenom både en utgångspunkt och ett mål, en immanent autonomi som skapade en brytning med det politiska som transcendent autonomi. Negris sjuttiotalstexter intervenerade alla mot Tronti och PCI:s betoning av politikens och statens autonomi. Negri lyfte i stället fram hur samhället kom att reellt underordnas kapitalets värdeskapande, ett underordnande av den samhälleliga arbetsprocessen på det kollektiva kapitalets nivå.7 Detta uteslöt all statlig eller parlamentarisk autonomi.8

Samverkan och sammansättning

Det är denna polemik som Negri och Michael Hardt återvänder till i Assembly. Tetralogin som började med Imperiet har samma struktur som alla Negris texter: först en analys av den samhälleliga produktionen och totalkapitalets – inräknat statsmaktens – förändring (Imperiet), vidare till vilka former av antagonism och nya subjekt som skapas (Multituden)9, hur samverkan inom produktionen kan vändas till ett övertagande av produktionen (Commonw Wealth) 10 och hur den organisationsform som kan fungera som struktur i detta projekt och subjekt kan se ut (Assembly). 11,I Assembly bemöter Hardt och Negri dagens banerförare för det politiskas autonomi – framlidne Ernesto Laclau, partierna Syriza och Podemos, Corbyn- och Sanderskampanjerna – samtidigt som de försöker lösa de svårigheter som den sociala autonomin stött på under de senaste decenniernas kampcykler och revolter.

En skillnad mellan Hardt och Negri och Dean är synen på subjektet, eller rättare sagt vilken subjektivering som sker inom den kommunikativa eller kognitiva kapitalismen, det vill säga vilka processer och strukturer som formar subjektet. För Hardt och Negri, som här rör sig i den tidige Trontis fotspår från Lenin i England, är utgångspunkten alltid hur arbetskraften sätts att samverka inom produktionen och vilken form av kapitalistisk styrning den kollektiva arbetaren ställs inför, det vill säga hur arbetsprocessen underordnas den värdeskapande processen. Det nya med den kognitiva kapitalismens samhälleligt sammansatta form av samverkan, den tendens i dagens kapitalism som intresserar Hardt och Negri, är att den inte sker i fabriken och att den inte planeras av den enskilde kapitalisten. Marx ägnar flera kapitel i Kapitalet åt att beskriva hur den enskilde arbetaren, när han säljer sin individuella arbetskraft, av kapitalisten sätts att samverka i en organisering av arbetsprocessen och därigenom för kapitalisten blir en kollektiv arbetare, en samverkad produktivkraft. För arbetarna framstår denna samverkan som något som kommer utifrån, från kapitalisten, fastän det är de själva som förbinds med varandra i ett samarbete inom arbetet.12

När samverkan sker på ett samhälleligt plan, genom nätverk, medverkar arbetarna själva aktivt i den, menar Hardt och Negri. Motsättningen inom kapitalismen i dag står därmed mellan den samhälleliga arbetsprocessen och kapitalets tillägnelse och utvinning av värde ur produktionen. Till skillnad från Tronti ser Hardt och Negri inte den subjektivering som pågår inom den klassammansättning som de benämner multituden som rent negativ. Den vilar inte bara på vägran och motstånd mot kapitalet, utan också på bejakandet av multitudens egen produktiva potential som levande arbete. Arbetarklassens politiska sammansättning utgör därmed inte längre en mekanisk återspegling av dess tekniska sammansättning. Om fackföreningsrörelsen (branschorganiseringen) och avantgardepartiet (det medvetna proletariatets organisatoriska dominans över andra klasskikt) hämtade sin organisationsform från samverkansformerna i produktionen och samhället – vi kan påminna oss Marx och Engels beskrivning i Kommunistiska manifestet av hur fabrikerna gjorde proletariatet till en samverkad fabriksarmé vänd mot bourgeoisien – bygger samverkan nu i högre grad på arbetarnas självaktivitet, förmåga att nätverka, kommunicera och finna det gemensamma, det vill säga en betydligt högre grad av autonomi än tidigare. Klassens organisering är därmed inte given genom kapitalistens organisering av produktionen.13

Okommunicerbar kommunikation

Jodi Dean liknar Hardts och Negris framställning av kapitalismen vid filosofen Ludwig Wittgensteins bild av en anka som också är hare, två sätt att se på samma fenomen.14 Multituden och Imperiet är inte två skilda storheter inom kapitalismen, utan två gestaltningar av ett och detsamma. Antingen ställs produktionen i kapitalismens tjänst eller också i det gemensammas tjänst; antingen planeras den av kapitalet eller också självorganiseras den av producenterna, antingen utvinns värdet av kapitalet eller också av multituden. Dean intar en mer kritisk hållning till den kommunikativa kapitalismen, som enligt hennes mening inte stärker sammanhållningen och klassgemenskapen genom samverkan, utan snarare omöjliggör kommunikation inom klassen. Det som den kommunikativa kapitalismen gör är att omvandla kommunikationen till bytesvärde snarare än att framställa bruksvärden. Det viktiga för kapitalismen är att det kommuniceras, att information kan köpas, säljas, förmedlas och cirkulera, snarare än vad informationen innehåller. Ju mer spridbar desto bättre. Allt fler kan göra sina röster hörda, men det finns inga mottagare. Frågorna om vilka som är upphovspersoner, avsändare och mottagare blir ointressanta, det viktiga är att informationen är cirkulerbar för att kunna valoriseras. Kommunikationen omvandlas därigenom till sin motsats, den negerar sig själv. Det viktiga är inte vad du gör, utan att du gör något på Facebook.15

I Crowds and Party går Dean djupare in på hur denna isolering och uppsplittring av arbetarklassen och formerandet av varje kollektivt ”vi” bryts ner genom individualisering. Den kommunikativa kapitalismen verkar avsubjektiverande för alla kollektiva gemenskaper. Hon menar att det som Hardt och Negri utmålar som klassens styrka i själva verket är en svaghet. Multitudens mångfald ersätter inte klassen, utan måste ses som ett klasskännetecken att övervinna. Under den kommunikativa kapitalismen är kollektiviteten inte given, utan måste skapas.16

Skillnaden i synen på subjektivering får konsekvenser för analysen av både organisationsfrågan (”partiet”) och revolutionen. För Dean är partiet och den antagonistiska organiseringen något som sker externt, utanför produktionen. Det kommunistiska partiets uppgift är att stärka den kollektiva dimensionen i varje protest eller rörelse, att verka kollektivt subjektiverande gentemot den kommunikativa kapitalismens avsubjektivering och blockering av kollektivblivandet. Med krisprotesternas torgockupationer och Occupy Wall Street färskt i minnet skriver Dean om hur partiets uppgift är att övervinna massprotesternas begränsning, att lyfta dem vidare den dag torgdemonstranterna går hem. Massprotestens inneboende begränsning gör partiet nödvändigt, den kräver partiet. ”Partiet är den kropp som kan bära en egalitär urladdning vidare efter det att folksamlingen skingrats och kanalisera dess löfte om rättvisa vidare i en organiserad politisk kamp.” Men det handlar inte om att ta den strategiska ledningen över kamperna eller representera dem, utan att fylla en ”psykodynamisk funktion” genom att fortsätta lyfta fram ett ”kollektivt begär efter kollektivitet”.17

Hardt och Negri ägnar hela fjärde delen av sin Imperiet-tetralogi, Assembly, åt organisationsfrågan. De ser två diken som proteströrelser kan hamna i. I det ena görs organisationslösheten och horisontaliteten till en fetisch där man fastna i en ren negation eller upprorsvurm utan att bestående och hållbara strukturer skapas. I det andra framhävs det politiskas autonomi genom överbetoning av ett externt parti, parlamentsval eller ett vänsterpopulistiskt enande tomt betecknande i form av en ledargestalt eller en missnöjesparoll. Dessa diken ser de som potentiellt förödande för en samhällsomvandlande rörelse.18

Vad innebär det då att ta Lenin till England i dag, att bygga en organisationsform som är adekvat med tanke på den centrala utvecklingstendensen inom dagens kapitalistiska produktion? Hardt och Negri menar att organiseringen måste bygga på det levande arbetets samverkan i hela dess mångfald för att multitudens institutioner, som försvarar den gemensamma produktionen och allmänningarna, ska kunna hålla dem demokratiskt öppna mot kapitalets försök till tillägnelse och värdeutvinning. Detta kräver en mångfald av strukturer utifrån Trontis tes om att organisationer enbart fyller funktionen att stärka, underlätta, sprida ut och mångfaldiga undandragandets strategiska rörelse. Detta kräver ledarskap, men inte ledare. Hardt och Negri tar Lenin till England genom att vända upp och ner på begreppet entreprenörskap i en praktik som varje dag undandrar produktion och värde från kapitalismen för att kunna reproducera oss själva utan och utanför kapitalet.19

Under konferensen ”Communism 2017” i Rom betonade Negri denna syn på revolutionen som en lång ackumulation av kamp snarare än en avgränsad händelse. Dagens sovjeter, menade Negri, kan bara uppstå genom egna institutioner som tar tillbaka självbestämmandet från den suveräna makten.20 Revolution för Hardt och Negri är vardagens återtillägnelse av produktiv förmåga och självbestämmande, inte övertagande av statsmakten, upprättande av politisk hegemoni eller stormande av vinterpalats. Kan rörelser däremot genom påtryckning underifrån förmå kommunala, statliga eller övernationella institutioner att legitimera, legalisera eller avyttra egendom till en process där allmänningar öppnas upp, måste den möjligheten också tas för att vinna taktiska segrar. Det handlar inte om att gå i närkamp med de statliga institutionerna, som Chantal Mouffe, Dean eller den sene Tronti förespråkar, men inte heller om ett anarkistiskt förkastande, konfrontativt negerande av dem.

Dean kallar detta undandragande för en ”revolution utan revolution”. Hon kritiserar Negri och Hardt och Negri för att inte gå bortom kapitalismens organisering av produktionen utan ta denna sammansättning för given i sitt projekt. Den kommunikativa kapitalismen hanterar identitetsöverskridande, mångfald och självaktivitet, införlivar dessa former inom sig och gör dem ofarliga. Det Hardt och Negri ser som motstånd är i själva verket den subjektivitet som kapitalet efterfrågar, enligt Dean. Om man ska hitta en politisk organisationsform som motsvarar dagens tekniska sammansättning i kapitalismen, så borde Hardt och Negri lyfta fram avantgardepartiet i stället för att förkasta det. ”Självorganisering i komplexa nätverk garanterar inte horisontalitet. Faktum är att det skapar hierarkier”, skriver hon.21 Hon tar sociala medieplattformar som Twitter som exempel. Bara för att plattformen är ett nätverk där alla har samma möjligheter att delta, är deltagarna inte jämlika. I stället framträder den potenslag som skapar några supernoder med stor popularitet och en lång svans av lågaktiva följare. Denna 80–20-regel, den så kallade Paretoprincipen, innebär att 20 procent står för orsakerna och 80 procent för verkan. Vi behöver ett avantgardeparti för att kunna verka effektivt i ett utspritt komplext nätverk, för att kunna ta Lenin till Twitter, den kommunikativa kapitalismens England.22

Organisationsfrågan är tätt förbunden med en syn på revolutionens tidslighet, hur framtiden är förbunden med nuet. Dean, Hardt och Negri delar intentionen att bryta med en deterministisk och mekanisk historiematerialism, som varit rådande inom marxism-leninismen. Dean lyfter fram Lukács Leninläsning, som betonar revolutionens aktualitet, och sammanför den med Jean-Pierre Dupuys begrepp om ”projicerad tid”. Genom att ta revolutionens aktualitet för given och uppfatta den revolutionära brytningen som nödvändig slår man fast det riktmärke som all revolutionär politik måste orientera sig mot. Den revolutionära förväntan bär på en kraft som skapar ”den framtida revolutionens förmåga att samordna de handlingar som den själv frambringar”, skriver hon i sin text i detta nummer. Revolutionen blir både sin egen förutsättning och sitt resultat.

”Det faktum att det revolutionen kommer att inträffa, att den proletära revolutionen står på dagordningen, påverkar de val, handlingar och grupper som skapar den”, skriver Dean vidare. Tilltron till en revolution slår fastetablerar partiets roll och funktion, vad det bör göra för att ta oss dit. Det är detta revolutionära medvetande i partiet, framtiden sedd ur nuets perspektiv, som kan föra proletariatets handlingar i revolutionär riktning. Det konkretiserar teorin i en praktik. Organisering, institutioner och staten blir alla redskap som bedöms utifrån partiets möjlighet att använda dem för att främja en rörelse ditåt. Utifrån denna syn på revolutionen kritiserar hon Hardts och Negris uppfattning om kommunismen för att sakna riktning och strategi.

Här bortser dock Dean från hur Hardt och Negri metodiskt analyserar de tendenser som rymmer fröet till en kommande kommunism. Negri bygger sin analys på Marx metoddiskussion i Grundrisse och utvecklar den i en föreläsningsserie som finns samlad i boken Marx Beyond Marx.23 När Marx beskriver proletariatets framväxt i England skildrar han inte den kvantitativt dominerande produktionen i Storbritannien eller Europa, men väl den kvalitativa tendens som är stadd i dynamisk framväxt och som inte kommer att fullt ut realiseras förrän i mitten av 1900-talet. Marx ger exemplet att det inte är apans anatomi som förklarar människans, utan människans anatomi som ger ledtrådar om apans.24 Historiestudier hjälper oss inte att förstå nutiden, utan nutiden kan förklara vilka historiska tendenser som realiserats. Därmed måste vi undersöka de kvalitativa tendenserna i nutiden, föreställa oss deras realiserande och därifrån projicera tillbaka på nutiden. Det är genom att spåra den kommande kommunismens tendenser i nuet, att se vilken utveckling som bär på en brytning, vi kan förstå hur vi bör handla. Där förbinds Negris analys av tendensen med Trontis diskussion om klassantagonismen och arbetarautonomin som strategi.

Organiseringens taktiska funktion blir därmed att försöka se tendenserna, den faktiska kommunism som redan finns här, för att bejaka och realisera den. Det är inte nödvändigtvis så att utvecklingen kommer att gå åt det hållet. Det handlar om att föreställa sig tendenser i nuet utifrån en punkt i framtiden där de är realiserade, har nått ett kvantitativt genomslag och är förverkligade, för att ge perspektiv på de kvalitativa förändringarna i nuet: vad som är statt i utveckling och expansion och vad som är på nedåtgående och i avtagande. Vad händer om vi förutsätter antagonismen realiserad och fullt utblommad, hur markerar detta var vi behöver sätta in vår organisatoriska kapacitet i dag?

Skillnaden mellan Dean och Hardt och Negri är att Dean i denna projicerade framtid ser en uppgift för partiet: att samla och samordna klassen för att färden ska kunna genomföras åt rätt håll, där det politiskas autonomi ses som en förutsättning. Hardt och Negri ser i stället organisationens uppgift som taktisk, tillfällig och föränderlig: att bidra till att realisera den faktiska kommunistiska rörelse vilken bara existerar som en inneboende tendens till social autonomi inom och mot och slutligen bortom kapitalet. Kommunismen är redan potentiellt här, den måste bara realiseras.

Från Fronesis 60-61, tema Revolution.

Fotnoter:

1Alain Badiou publicerade 2007 L’hypothèse communiste, som inspirerade till konferenserna ”The Idea of Communism” i London 2009, New York 2011 och Seoul 2013. En fristående konferens, ”La Conferenza di Roma sul Comunismo” (C17) hölls i Rom 2017 utifrån liknande premisser. Första konferensen finns utgiven på svenska som Kommunismens idé (2011).

2Paul A. Passavant och Jodi Dean (red.), Empire’s New Clothes. Reading Hardt and Negri (2004).

3Michael Hardt och Antonio Negri, Assembly (2017), utkommer på svenska 2018 under titeln Samling. Distinktionen mellan ”det politiska” och ”politiken” görs av Carl Schmitt i Det politiska som begrepp (2009 [1932]). Schmitt menar att det politiska föregår politiken genom det suveräna beslutet att utpeka en fiende. Utmärkande för det politiska är just denna indelning i fiende och vän, vilken Schmitt ställer mot liberalismens syn på politiken som konkurrens mellan åsikter och förslag.

4Mario Tronti, ”Lenin i England” [1964], i Brand nr 2 2017.

5Georg Lukàcs, Historia och klassmedvetande (1971 [1919–1923]), kapitlet ”Proletariatets ståndpunkt”.

6Mario Tronti, Operai e Capitale (1966).

7 Karl Marx utvecklar teorin om den reella underordningen främst i ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” [1864], i Marx och Engels, Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter (1975). Tronti utvecklar i texten ”La Fabbrica e la società”, i Operai e capitale (1966), en diskussion om hur fabriken kommer att reellt underordnas samhället och bli en social fabrik. Negri utvecklar sin tes om den samhälleliga underordningen i Marx beyond Marx. Lessons on the Grundrisse (1984), s. 92, 113, 123 och 203. Se även kapitlet om formell och reell subsumtion, fordism samt produktivt och improduktivt arbete i Michael Heinrich, Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet (2013).

8 För en diskussion om skillnaderna i Trontis och Negris teorier, se Alberto Toscano, ”Chronicles of Insurrection. Tronti, Negri and the Subject of Antagonism”, i Toscano Chiesa (red.), The Italian Diffence. Between Nihilism and Biopolitics (2009).

9& An K]).

10& A

11 Hardt och Negri, Imperiet (2003 [2000]); Multituden. Krig och demokrati i imperiets tidsålder (2007 [2004]); Commonwealth (2009); Assembly (2017).

12Karl Marx, Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin, första boken, Kapitalets produktionsprocess (2013 [1867]), s. 280ff.

13För en diskussion om hur Negris teori om subjektet utvecklats, se Willer Montefusco och Mimmo Sersante, Dall’operaio sociale alla moltitudine. La prostettiva ontologica di Antonio Negri (1980–2015) (2016).

14 Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar (2012 [1953]), del 2, paragraf XI.

15Dean, ”The Networked Empire. Communicative Capitalism and the Hope for Politics”, i Paul A. Passavant och Jodi Dean (red.), Empire’s New Clothes. Reading Hardt and Negri (2004).

16Dean, Crowds and Party (2016).

17 Ibid, s. 16, 5.

18Hardt och Negri, Assembly (2017), s. 42ff.

19Ibid., s. 18, 77ff., 139ff.

20Föredraget från den 22 januari 2017 finns på www.youtube.com/watch?v=gGOI4KNQDDw.

21Ibid, s. 16.

22Dean, Crowds and Party (2016), s. 16.

23 Negri, Marx beyond Marx. Lessons on the Grundrisse (1991), s. 41; Hardt och Negri, Multituden (2007), s. 172 ff.; Timothy S. Murphy och Antonio Negri, Modernity and the Multitude (2012), s. 74ff.

24 Marx, Grundrisse. Ett urval (2010 [1857–1858]), s. 63.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.