Femte och sjätte cirkeln: Kejsaren är naken

Toni Negri kastade mikrofonen i bordet. ”Det är ert jävla problem”. Efter att ha skällt ut alla arrangörerna för seminariet ”Digital commons” stormade han ut genom salen. Kvar på scenen satt Luca Casarini, Nick Dyer-Witheford, Sadie Plant, Geert Lovink och de andra paneldeltagarna och gapade över utbrottet. Konflikten hade legat och jäst ett tag, ända sedan klimattoppmötet Cop15 i Köpenhamn. Vad är nästa steg för de radikala sociala rörelserna att ta nu i det nuvarande världsläget? Negri har sin formell klar, samma som operaisterna följt sedan sextiotalets början. Ekonomiska krisen är en möjlighet för sociala rörelser. Tendensen mot kommunismen löper via Kris > Motstånd > Omstrukturering > Utveckling. Utgången är inte på förhand given, processen är öppen: Men det är den rörelserna bör agera inom, och agera som motor i en social förändringsprocess. ”Commons”, allmänningar eller det gemensamma, är alltid något placerat inom produktionen för Negri. Han ser det som en möjlighet att stärka rörelsernas autonomi gentemot kapitalet. Statens funktion, oavsett om det är på det nationella planet eller som det globala imperiet, är att sköta det kollektiva kapitalets planering. Tendensen mot social autonomi inom produktionen och genom allmänningarna är därför alltid en antagonistisk tendens både mot statens planering och kapitalets exploatering.

Dyer-Witheford hade i sitt framförande försökt påpeka att allmänningar kräver planering, och därigenom någon form av statsstruktur. De kräver också resurser – han tog upp exemplet med Attacs Tobinskatt på finanstransaktioner som en möjlig inkomstkälla för den gemensamma välfärden. Negri muttrade ilsket. Casarini och de sociala centren i Nordöst förklarade å sin sida, att det var dags att en gång för alla lämna gamla marxistiska framstegsorienterade utvecklingsmodeller, progressivism, och dumpa begreppet kommunism med dem. Där exploderade Negri. Seminariet den 9 maj i Venedig var kulmen på ett halvårs gräl mellan Negri och rörelsen i nordöst om synen på den ekonomiska krisen och klimatfrågan. De sociala centren mobiliserade till Cop15, deltog i Climate Justice Actions inbrytningsförsök och tog med sig begreppet klimaträttvisa och nollväxt hem. Rörelsens fokus har allt mer förflyttats från produktionen till resursfördelningar och allmänningar. Deras tillämpning av ”klimaträttvisa” har ett mer socialt inriktat fokus än Climate Justice Actions, de försöker knyta samman alla lokala aktionskommittéer och ”NIMBY-protester” i olika orter till en gemensam rörelse, oavsett om det handlar om kampanjen mot höghastighetståg utanför Turin, sopprotester i Neapel, Natoflygbasprotester i Vicenza, de jordbävningsdrabbades kamp för bostäder i Aquila och – framför allt – motståndet mot vattenprivatiseringar i Italien. Konflikten rör sig därigenom mer om territoriell och regional autonomi mot staten och kontrollen över resurserna, än en antagonism inom den sociala produktionen.

I sitt tal till Climate Justice Action och sina artiklar har Michael Hardt försökt överbygga motsättningen genom att tala om kamperna för (oändliga) sociala artificiella allmänningar och (ändliga) ekologiska naturliga allmänningar. Dyer-Witheford gör samma sak i sin artikel Commonism, som Brand nyligen publicerade. Men Hardt tar också upp skillnaderna mellan de två allmänningskamperna, som tog sitt uttryck i globala rättviserörelsen och klimaträttviserörelsen.

”Å andra sidan framstår det som om det finns en motsättning mellan de två allmänningarna (den ekologiska och den samhälleliga). Den ekologiska allmänningen sköts med avsikt att bevaras, medan den artificiella är baserad på expansion, ett obegränsat skapande. […] Det syntes även i våra slagord. Det finns en slogan som har varit mycket populär de senaste femton åren, den som säger att vi vill ha ”allt åt alla”. När det gäller de ekologiska begränsningarna framstår detta som ett galet slagord med tanke på att det finns en gräns för mark, vatten och resurser där det begreppsmässigt inte går att uppnå detta mål. Men för oss är denna målsättning hjärtat i vår verksamhet. Å andra sidan, sett ur våra gränslösa begärs perspektiv är det ofta använda slagordet ”There is no planet B” fint men passar också väl samman med den konservativa politik som till exempel personifierades i Margaret Thatcher och hennes ”There is no alternative”. […]… för globaliseringsrörelsen innebär autonomi inte att huvudmålsättningen med aktionerna är att begära att nationalstaterna ska börja agera – utan att huvudaktören i skapandet av autonomin är gemenskapen och lokalsamhället. För miljö- och klimatrörelserna däremot är ofta den centrala uppgiften att uppmana staterna att agera, eftersom det är de som kan staka upp och korrigera världens färdriktning.”

I de femte och sjätte cirklarna i Det stundande upproret tar Den osynliga kommittén upp den så kallade ”gröna kapitalismen” som en möjlighet för kapitalet att ta sig ur sin kris. Den osynliga kommittén menar att ”… miljön kommer att bli den ekonomiska politikens medelpunkt under 2000-talet”. Kommitténs kritik lägger sig på flera plan. Dels berör de kort hur klimatkrisen kommit att bli en möjlighet för kapitalet att hitta nya marknader att ta sig in på för att hålla igång kapitalackumulationen. ”… man anlitade våra föräldrar för att ödelägga denna värld, nu vill man förmå oss att bygga upp den igen och, till råga på allt, att detta ska vara lönsamt”. Marknadsekonomin som klimatkrisens lösning, inte bara dess upphov, ställs ofta mot den kompletterande vägen med ökade regleringar, med kravet på en global ”ekosuveränitet” som ska kunna genomdriva dessa klimatlösningar, och därigenom riskerar att stärka Imperiet. Denna tendens betonar klimatkrisen som ”ett globalt problem, det vill säga ett problem som bara de globalt organiserade kan ha en lösning på ”. Ekosuveränen härskar inte bara över liv/död som Hobbes suverän, utan över hela biosystemet – alla våra livsförutsättningar och livsvillkor. En makt att proklamera det och agera i det ekologiska undantagstillståndet. Men vare sig en ny grön kapitalism eller en ny ekosuveränitet räcker i sig för att skapa en ny social stabilitet. Huvudfokus i Den osynliga kommitténs kritik riktas därför snarare mot hur klimatfrågan kommit att fungera som en ny samförståndsideologi som samhället ska mobiliseras runt. ”Det handlar om att mobilisera sig. Inte för återuppbyggandet, som efter kriget, inte för etiopierna, som på 80-talet, inte för sysselsättningen, som på 90-talet. Nej, den här gången är det för klimatet”.

Klimatmobiliseringen av samhället kommer däremot aldrig åt problemens rötter. ”Ekologins paradox är att den under föresatsen att vilja rädda Jorden inte räddar annat än själva fundamentet i det som ödelägger planeten i fråga”. Klimatfrågan blir inte en systemkritik, utan en fråga om individuell konsumtion, en fråga om valfrihet och att välja från en extra kompletterande marknad, att ”handla miljövänligt”. Kritiken av konsumismen blir därför aldrig riktigt radikal, för att den fortfarande vilar på att återupprätta ekonomin. ”Det gäller att konsumera mindre för att kunna fortsätta konsumera. Producera biologiskt för att kunna fortsätta producera. Det gäller att betvinga sig själv för att kunna fortsätta betvinga”. Tillväxtkritiken och kravet på ”nerväxt” vilar på ett asketiskt val av en frivillig enkelhet och hushållande med resurserna, det vill säga ”För att uttrycka det enkelt: bli ekonomisk”. Nerväxtrörelsen går aldrig bortom den kapitalistiska ekonomin, utan uttrycker bara ett annat sätt att fördela kapital. ”Det är i ekologins namn som det idag är nödvändigt att dra åt svångremmen, liksom det igår vari ekonomins”. Klimaträttviserörelsen går där i en liknande fälla som den Globala rättviserörelsen gjorde, menar Den osynliga kommittén. Även Attacs tilltro till Tobinskatten baserades på en tro att det upprättade ”den ’riktiga ekonomin’ som motsatts till finansmarknaden”. Ironiskt nog så framförs nu kravet på en Tobinskatt av några av de mäktigaste ekonomierna i världen på G20-mötet i Toronto, som ett förslag på att komma tillrätta med spekulationen som fick bolånekrisen att bli en global finanskris.

Den osynliga kommittén för detta resonemang ytterligare ett steg. Nerväxtrörelsen, klimathandeln och ”handla klimatsmart” blir etiken för dagens kapitalism. ”Ekologin är inte bara den totala ekonomins logik, det är också kapitalets nya moral”. Det finns en märkvärdig överensstämmelse mellan de individuellt baserade klimatvisionerna och den postfordistiska kapitalismens ideologi. ”Omvärdera de icke-ekonomiska aspekterna av livet’ är slagordet som nerväxtrörelsen delar med kapitalets reform-program”. Den biopolitiska produktionen, hur våra liv görs produktiva: ”… kräver en ny definition av arbete som arbete med sig själv, en ny definition av kapital som mänskligt kapital, en idé av produktion som producerandet av relationer och konsumtion som konsumtion av situationer: och framförallt en ny idé om värde som innefattat alla varelsers kvaliteter”

Så även om klimathotet är reellt ser Den osynliga kommittén mängder med faror i klimatfrågan, hur den kan vändas till sin motsats och enbart bli en fortsatt reproduktion av det kapitalistiska systemet och reproducera klimatproblemens orsaker. Men alla kriser och katastrofer bär även på möjligheter. Lenins revolutionsteori tog sin utgångspunkt i den kris som uppstod efter krig, hur krigsnederlag kunde vändas till en allmän förtroendekris där statsmakten och den härskande klassen förlorade all legitimitet. Med staternas sammanbrott eller blockeringar, oavsett om dessa berodde på sviterna efter krig, ekonomisk kollaps eller det misslyckande hanterandet av en kris, framstod självorganiseringen plötsligt som ett realistiskt alternativ och en dubbelmakt – parallell till och ställd emot statsmakten – kunde uppstå. En leninistisk revolutionsformell följer det möjliga förloppet krig/kris/katastrof > förtroendekris > systemkris > dubbelmakt > revolution.

Även hos Den osynliga kommittén ses en möjlighet i katastrofen och krisen. Miljökatastrofer är inte något historiskt nytt, de har skett upprepade gånger i historien men nu bara nått sin ”fulländade perfektion” i detta system. ”Det finns ingen ’miljökatastrof’. Miljön är själva katastrofen”, menar Den osynliga kommittén. Klimatkatastrofen kan skapa den förtroendekris och systemkris som gör en dubbelmakt och upprorsprocess möjlig och realistisk igen. Kommittén tar upp orkanen Katrinas ödeläggelse av New Orleans som exempel, där myndigheterna reagerade genom tvångsförflyttningar och att sätta in militären medan de humanitära hjälpinsatserna drog ut på tiden. I detta läge ”återuppstår självorganiseringens självklara betydelse”. Lokalbefolkning och anarkister ockuperade bostäder, vägrade flytta och satte upp den självorganiserade Common ground-kliniken. I katastrofen, när vi ställs inför utplånandet, framstår självorganiseringen och gemenskapen som en möjlighet igen. ”… Det enda möjliga sättet att inte gå under tillsammans med den här världen är att återknyta till de rörelser som ligger begravda under årtal av normaliserat liv. Och kanske kommer då en tid vari man kan förälska sig.”

Samma möjlighet finns i den ekonomiska krisen. Med en liknande formulering som om miljön menar Den osynliga kommittén att ”vi måste inse att ekonomin inte är ’i kris’, ekonomin är i sig själv krisen”. Om Mitterands experiment med nykeynsianism (1981-1983), finansklippens yuppieera (1986-1989) och IT-boomen/new economy (1998-2001) alla innehöll en stor tilltro till ekonomins möjlighet men som slutade i sammanbrott, har dagens ekonomiska kris följts av en masslikgiltighet. Det finns ingen tilltro till något ekonomiskt projekt längre. Mönstret från Guinea, Ryssland, Argentina, Bolivia ”de länder och hela kontinenter som förlorat tron på ekonomin antingen för att de sett IMF komma och gå mitt i finanskrascher…” har nu nått Europa. På Island och Grekland har den ekonomiska krisen blivit en systemkris, och fler länder förväntas följa. Legitimiteten har fallit, eurokrisen är ett faktum.

Tidningen Turbulence och Rosa Luxemburg Stiftung diskuterar hur nyliberalismens hegemoniska kris brutits upp: inte i form av en annan ekonomisk doktrin, utan enbart i hur den fortgående nyliberala ekonomiska politiken förlorat hela sin legitimitet med dagens ekonomiska kris. Den osynliga kommittén menar i liknande termer att denna kris blivit ”ett våldsamt avslöjande av den ekonomiska religionen och dess prästerskap”. Under nyliberalismens hegemoniska fas framstod den som oifrågasättbar vetenskap, medan idag framträder den som religion. ”Plötsligt avslöjas allt vi bestämt oss för att glömma bort; att ekonomin är politisk. Och att den politiken idag är en politik som handlar om att välja inom en mänsklighet som till stora delar blivit överflödig.” Kejsaren är naken, ekonomin saknar någon ideologisk fasad.

Fler blogginlägg om femte och sjätte cirkeln:

Copyriot: Femte cirkeln – Ekonomin
Alamut: Femte cirkeln – It’s the economy stupid
Loke: Det stundande upproret – ”Femte cirkeln” (eller den totala ekonomin)
Skumrask: Det stundande upproret – Femte cirkeln
Skumrask: Det stundande upproret – Sjätte cirkeln
Copyriot: Sjätte cirkeln – Miljön
Loke: Det stundande upproret – ”Sjätte cirkeln” (eller hotet mot miljön)

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Skvaller om friskolor, Anders_S skriver Ekosocialism, L. O. Kristoffer Ejnermark skriver Privatiseringens pris – sämre kvalité, Hans Norebrink skriver Feminism-ABC, petter skriver Marknaden som haver barnen kär…

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

3 Thoughts.

  1. Pingback: COPYRIOT | Sjätte cirkeln: Miljön

  2. Pingback: Storkök – Vi tar chefen på orden/jobbar enligt regelboken « Kim Müller

  3. Pingback: Det stundande upproret: Femte cirkeln : Filosofibloggen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.