Vad gör vänstern när fascismen är här?

Posted on by under Okategoriserade

Så kom dagen Sverigedemokraterna väntat 24 år på. För första gången har de släppts in i Rosenbad. Även om de inte fick några formella ministerposter, ingår de som stödparti i ett samordningskansli där de ska ges lika stort inflytande över regeringspolitiken som de tre regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Det gemensamma Tidöavtalet ger Sverigedemokraterna betydande inflytande inom områden som migrations-, klimat- och kriminalpolitik.

Är det här bara ytterligare ett steg i Sverigedemokraternas framgångssaga eller är det början på dess slut? De som hoppas på det senare lyfter fram att det är en svag regeringslösning som innehåller många motsatta intressen och explosiva kompromisser. Nu kommer Sverigedemokraterna att för första gången tvingas ansvara för sin egna politik. Dessutom under en period som kommer att vara turbulent med stigande priser, frekventare klimatkatastrofer och ökande klyftor. De har bundits till den borgerliga politiken, den borgerliga politiken till dem.

Det är en sak att vara i opposition och gripa makten, en annan att sitta vid makten och regera. Högerpopulismen har haft svårt för den övergången. Ytterhögerpartierna i våra nordiska grannländer, Fremskrittspartiet, Sannfinländarna och Dansk folkeparti, tappade alla stort efter sina perioder som stödpartier åt en åtstramningspolitik från höger. Detsamma gjorde Frihetspartiet i Österrike och Nationella alliansen (nu Italiens bröder) i Italien under sina regeringsperioder. Kommer de här fyra åren att bli en parentes, där högerregeringens politik kommer att göra slut på högerpopulismen? Eller är hela den politiska spelplanen i Sverige nu förändrad?

Vi behöver bra analytiska redskap för att förstå förändringarna i det politiska landskapet. Då finns det ett par glasögon vi kan ta på oss, ett par runda och hundra år gamla men oerhört skarpa. Marxisten Antonio Gramsci befann sig mitt i politikens stormar i Italien, när landet krängde mellan arbetarrevolter och fascism. Han var verksam som journalist under de röda åren 1919-1920, då fabrikerna i norra Italien ockuperades. Gramsci var med och grundande det italienska kommunistiska partiet, satt i parlamentet under det fascistiska styrets första fyra år och blev kommunisternas partiledare kort innan Mussolini upphävde demokratin och fängslade honom.

Som journalist på tidningen L’Ordine Nuovo följde Antonio Gramsci fascismens snabba väg till makten. När Benito Mussolinis minoritetsparti gavs i uppgift att bilda regering efter marschen till Rom 1922 utgick Gramsci i sina artiklar att fascismen skulle bli kortvarig vid makten. Fascismen bar på för mycket motsägelser, var en ohelig allians mellan motstridiga klassintressen och deras auktoritära krispolitik skulle skrämma bort dess massbas. Gramsci utgick från att fascismen inte skulle kunna hantera den långvariga ekonomiska kris som Italien befann sig i. Men han fick fel. Fascismen lyckades säkra sin position och omstöpa statsmakten. Efter fyra år vid makten införde de undantagstillstånd, kriminaliserade vänsterns organisationer och avskaffade demokratin.

Det var från fängelsecellen Gramsci fick omarbeta sin analys i sina anteckningsböcker. Även om vi inte står inför en situation som kan jämställas med den italienska – den svenska regeringen är inte fascistisk – så försökte Gramsci förstå fascismen i en bredare kontext av reaktionär politik, om gränslandet mellan konservatism och populism. Den analysen kan hjälpa oss idag.


Ett första steg för Gramsci var att inte stirra sig blind på partier, utan att försöka förstå vilka block och klassallianser som hade upprättats. Block kunde vara mer progressiva, verka för en stärkt välfärd, arbetsrätt eller klimatpolitik. Eller de kunde vara reaktionära, streta emot förändringar och försöka bevara samhällshierarkier. Det som intresserade Gramsci var perioder av kriser, som han kallade organiska kriser, då block bröts upp och förändrades. Det skedde när deras massbas, i form av väljare och partimedlemmar, började röra på sig och söka andra svar. Det kunde ske efter ekonomiska kriser, krig eller särskilda händelser som politiska skandaler. Block bildades när nya och gamla ekonomiska intressen lyckades knytas samman till ett politiskt projekt och mobilisera rörliga klassegment och väljargrupper.

Ett sådant exempel är när Alliansen bildades i Sverige 2006, där Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna gick till val på en gemensam plattform och lyckades bryta upp den socialdemokratiska väljarbasen. Genom att acceptera välfärden, men öppna den för marknaden och lova fria skolval, vårdval, bostadsombildningar, jobbskatteavdrag och RUT- och ROT-avdrag, kunde Alliansen locka till sig de väljarsegment inom medelklassen som tidigare stött en socialdemokratisk välfärdspolitik. Genom att angripa a-kassan och höja a-kasseavgiften försökte Alliansen samtidigt bryta upp vänsterblockets bas av fackligt anslutna medlemmar.

Men organiska kriser behövde inte innebära en förflyttning mellan två block. När de två blocken befinner sig i en låsning öppnas möjligheten för uppkomsten av ett tredje block. Gramscis beteckning på de populistiska rörelser som kunde bryta sig in på den politiska arenan var Caesarism. Det kunde handla om framträdandet en stark karismatisk person, en ny Caesar, som presenterade sig som något helt annat än de två gamla blocken (”varken höger eller vänster”). Men den nya Caesar kunde också ta formen av en ny koalition. Den ekonomiska krisen 2008 och flyktingkrisen 2015 skapade en sådan situation i en rad europeiska länder, där nya populistiska partier försökte försökte utmana både den liberalkonservativa högern och socialdemokratin. Flera länder valde samma väg som i Sverige, att försöka hålla en cordon sanitaire, en röd linje, mot de nya populistpartierna och bevara den gamla blockindelningen. Men när väljarflykten tilltog luckrades gränserna upp.

I Sverige skedde det under Stefan Löfvens Decemberöverenskommelsen, som skulle hindra att Sverigedemokraterna fick en vågmästarroll mellan blocken. Både Moderaterna och Kristdemokraterna utsattes för ett starkt tryck underifrån från sina egna medlemmar att bryta överenskommelsen och bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Även från näringslivshåll förändrades inställningen under de åren till Sverigedemokraterna, allt högre röster börjades höras inom Svenskt näringsliv och på Dagens industri för att släppa in partiet i värmen som enda sätt att göra en borgerlig ekonomisk politik åter möjlig. Socialdemokraterna kontrade med att skapa ett nytt block och bryta upp Alliansen, genom att ge stora eftergifter åt Liberalerna och Centerpartiet i januariavtalet. Med Tidöregeringen har Liberalerna återigen bytt block.

Gramscis tidiga analyser av fascismen byggde på att förstå hur dess mobiliserande våldsamma del gick samman med dess parlamentariska ambitioner. Fascismen föddes ur politiserade miliser, sammanslutningar av krigsveteraner som använde sin våldspotential till att slå sönder alla platser där arbetarrörelsen kom samman. Väl vid makten kunde de använda undantagstillstånd för att kriminalisera och stänga ner arbetarrörelsen och tvinga tillbaka alla dess progressiva framsteg.

Från fängelsecellen skiftade Gramsci fokus för sin analys, från fascismens våldskapacitet till att försöka förstå hur de skapade samtycke, vilka löften de kunde ge sin bas för att hålla dem mobiliserade och stanna kvar hos dem. Det var inte genom våldet utan genom samtycket, förmågan att skapa hegemoni i civilsamhället som Mussolinis regim blev hållbar och som höll kvar den vid makten. Gramsci använde sig av militärstrategiska metaforer: det snabba manöverkriget för att erövra makten, som uppstod i organiska kriser och gav upphov till revolutioner eller snabba blockskiften, hade ersatts av ett mer permanent ställningskrig, ett befästande och grävande av skyttegravar. Fascismen hade kunnat hindra arbetarrörelsen från att bli en kraft genom sin kamp och grepp över institutionerna och utdrivandet av vänstern ur dem. Det här var för Gramsci den sociala hegemonikampen och den gick betydligt djupare en att bara reduceras till en kulturkamp över värderingar och åsikter.

Fascismen kännetecknas av en demagogisk massmobilisering menade Gramsci: ”Massan tjänar helt enkelt till ’manöver’ och ’intas’ med moralpredikningar, känslomässiga sporrar, messianska myter om väntan på en sagolik tidsålder där alla motsatser och allt elände i det närvarande automatiskt skall upplösas och botas” (Antonio Gramsci, Den moderna fursten).

Det är här vi står idag. Vi kan se likheterna och skillnaderna mot Gramscis tid. Vi har inte haft en stark reaktionär rörelse på gatorna, som kunnat mobilisera eller hota med en kraftfull våldspotential mot vänstern. Det har en framgångsrik antifascistisk tradition satt stopp för. Sverigedemokraterna har saknat folkrörelsestruktur, de har inte haft något föreningsliv, mötesplatser, kulturevenemang, idédebatt, solidaritetsprojekt eller fritidsverksamhet. Men de har istället byggt en omfattande motoffentlighet och kommit att dominera sociala medier. Det är där deras framgångar att rycka i både högerns och socialdemokratins väljargrupper kunnat göra sina framstötar och bryta sig ur sin politiska isolering. Det är också där deras stormtrupper verkat, genom att som nätmobbar dreva bort debattörer och tysta vänsterröster. Trollfabrikerna är bara en beståndsdel, ett större problem har varit hur en större massa av följare som kunnat vapenifieras och riktas mot måltavlor. Framför allt har den demagogiska fiendebilden av vänsterns institutionella dominans skapats.

Det är denna kamp om institutionerna som kommer vara högerns viktigaste kamp just nu. Nedläggandet av Miljödepartementet var en första markering. Det är också där Sverigedemokraterna direkt skickat upp sina testballonger, med förslag på att dra in stöd till människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders eller kritisera public service för deras klimatjournalistik. Föreställningen baseras på en syn om en hotande myndighetsaktivism, en radikal vänster som barrikaderat sig i institutionerna och använder internationella avtal, miljöföreskrifter och mänskliga rättigheter för att blockera det nya blockets politik.

Det är tydligt från Tidöpartiernas utspel efter valet, att de ändrat natur. Nu handlar det inte längre om snabba omställningar, om brådskande åtgärder som måste ske omedelbart (manöverkrig), utan nu har retoriken flyttats till att lösningarna på energikris, kriminalitet och bristande integration kommer kräva flera mandatperioder och kräva en omstöpning av hur myndigheter verkar (ställningskrig). Det nationalkonservativa blocket tänker långsiktigt, på förändringar som ska löpa över flera val, och det kommer att kräva att institutionerna blir deras politiska redskap för att behålla massans stöd för att nå social hegemoni.

Det var där Gramsci såg fascismens hållbarhet, i hur den penetrerade civilsamhället för att skapa en massornas konsensus, bygga en national-folklig vilja. Ett samlande projekt. En kanon att enas kring. Om dagens regering bär på en fascistisk tendens är det just i föreställningen om den stora utrensningen, det stålbad med utvisningar, fängslanden, indragna finansieringar och nedlagda institutioner, som ska skära bort det sjuka ur en samhällskropp för att få den att pånyttfödas, som den var förr. För att skapa ett nytt folk måste det nuvarande folket brytas upp.

Vi kan inte förvänta oss att en oppositionspolitik ska växa fram ur riksdagspolitiken eller socialdemokratin, där utgångspunkten snarare är att ta hegemoniskiftet som ett fullbordat faktum och acceptera högerns politik som den nya spelplanen. För vänsterns del, om vi ska lära oss av Gramscis misstag, gäller det att vi också måste tänka på den långa kampen, ställningskriget. Det innebär att värna institutionerna, befästa oss i civilsamhället, gräva oss neråt. På alla sätt försvara de vinster som uppnåtts och de folkrörelser, fristående medier, folkbildning och mötesplatser som är bastioner för våra vunna sociala rättigheter. Det är vardagsstrider. Det är detta som innebär att bygga mothegemoni. Det är därifrån vi kan ta striden att bryta upp det nationella blocket och föreslå politiska förslag som får klasskikt och väljargrupperingar att åter börja röra på sig. Försöka skapa en ny majoritet. Det är ett projekt som börjar nu och kommer att ta åratal, för att börja rita om den politiska kartan istället för att bara acceptera den. Så att vi när nästa organiska kris kommer, vilket kommer ske snarare än vi tror, är redo.

Publicerad i ETC, november 2022.

För en militant populism

Posted on by under Okategoriserade

Under FN:s miljöforum +50 i Stockholm stod det klart att klimatfrågan har hamnat i stiltje. Inga politiker eller partier ville lyfta fram toppmötet, trots Sverige var värdland. Istället liknande det en företagsmässa, där de politiska talen lyfte behoven av ett privat-offentligt partnerskap i klimatfrågan. Klimatet har blivit en rent teknisk – och i förlängningen teknokratisk fråga – som ska hållas borta från valrörelsen, där den riskerar att skrämma iväg väljare. Med det nya världsläget, den unipolära världens sammanfall, kommer klimattoppmötena spela allt mindre betydelse och COP-avtalen bara att vara tomma ord på papper, utan bindande krav.

På Folkets forum på ABF-huset, där miljö- och klimatrörelsen mötte internationella solidaritetsrörelser och fredsorganisationer, fördes en annan diskussion: behöver klimatrörelsen i det här läget radikaliseras? Det är lönlöst att fortsätta bara vädja till politikerna att lyssna på forskningen. Politikerna vet vad forskningen säger, men har räknat ut politikens roll i omställningen. Rörelsekonflikten syntes tydligt under Fridays for futures demonstration, där aktionsnätet Återställ våtmarker (som vuxit fram ur Extinction rebellion) blockerade skolmarschen tillfälligt med budskapet att även demonstranterna, inte bara politikerna, måste sluta med sitt blah blah blah-prat. Om alla 5 000 demonstrationsdeltagare istället hade satt sig ner i vägen hade klimatstrejken fått en helt annan effekt. Det behövs olydnad, handling.

Men hur ska klimatrörelsen radikaliseras? Mer militanta metoder? Mer olydnad? Riktad mot vilka? I Tyskland diskuteras behovet av att övergå i ”fredliga sabotage”. Andreas Malms How to blow up a pipeline förespråkar direkta aktioner mot fossilekonomins infrastruktur. Nya aktivistnätverk har sällat sig till Extinction rebellion, såsom svenska Återställ våtmarker, tyska Letze Generation och brittiska Insulate Britain, i att blockera vägar och centrala stadskärnor. Nätverket Pull the plug försökte under toppmötet peka ut klimatets fiender i en ”störig stadsvandring”, ”klimatets fiender har adresser”, i ett ”naming and shaming”.

Under samtalen om klimatrörelsens framtid på Folkets forum diskuterades dessa metoder livligt. Kritikerna varnade för att sådana metoder (blockader, utpekanden, sabotage) skulle skrämma bort sympatisörer och göra det enklare för högern att förkasta klimatfrågan. Speciellt inte när de populistiska utspelen som görs från höger till vänster om de stigande bränslepriserna behandlar klimataktivismen som ett hot eller problematisk.

Populismen har visat sig vara ett stort problem för att driva klimatfrågan. Kan lösningen vara att bemöta populismen med populism? I en tidigare text har jag skissat på möjligheten till en klimatpopulism. Här kommer jag utifrån diskussionerna på Folkets forum följa ett annat spår: om vikten av en militant populism.

Det kan tyckas märkligt att föra samman militans och populism. Rent av omöjligt. De är ju varandras motsatser, det ena kännetecknet för en grupp som springer före, som radikaliseras, som går längre än alla andra och drar en långtgående konsekvens. Det andra som en folklighet, nått som går hem i stugorna, ett muttrande över det som sticker ut och avviker, ett massfenomen. Där militansen blir kalkylerande och hemlig mot populismens sunda förnuft och galopperande känslor. Det provocerande mot det populära.

Kan motsatserna förenas? De måste det. Om sociala protester ska kunna orsaka förändringar i en tid när politiken slutat lyssna och kastat in handduken.

Vad är egentligen populism? För vänsterteoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe är det något väldigt basalt för all politik: att återskapa en politisk dimension genom att utse en fiende, en motpart, och finna vänner, bilda breda allianser mot den motparten. Populism är grupperandet av block, där grupper knyts samman i en gemensam motsättning. Laclau och Mouffe tar upp Carl Schmitts uppdelning i det politiskas två beståndsdelar; uppdelningen i vänner och fiender, en antagonistisk motsättning. Populismen för Laclau och Mouffe är inte politikens död, antipolitiska utspel av karismatiska personligheter, utan snarare politikens återkomst, efter en lång period av individualiserad postpolitik där allt har handlat om personliga val. Det är de kollektiva motsättningarnas återkomst som motor i det politiska, efter en lång nyliberal epok.

Kollektiva aktioner är inte nödvändigtvis politiska, men måste vara vårt mål att de blir politiska: att de lyfter fram en motsättning där en fiende pekas ut och allianser byggs. Det handlar om att skapa konflikt och konsensus samtidigt. En konflikt mot fossilkapitalet och samtidigt dra in fler och fler i den konflikten, att samla flera olika intressen mot samma fiende. Slår aktioner mot eller drabbar de som vi vill alliera oss med och är oklara i att peka ut vilken motståndare vi har, är det inte lyckade aktioner.

En av paneldeltagarna under Folkets forum uttryckte det så här: en femtedel är klimatförnekare och kommer aldrig att stödja en klimatomställning, en femtedel ser klimatfrågan som akut och en klimatomställning som brådskande. Tre femtedelar vet inte vad de själva tycker, prioriterar inte frågan eller har någon klar åsikt. De kan både vara oroliga för att en klimatomställning kommer att kosta dem mycket och innebära en stor förändring i deras liv, och samtidigt vara oroliga för klimatförändringarna. Frågan är vilka som kommer vinna dessa mellangruppers stöd. Detta konstaterande är inte en klassanalys, en analys av materiella eller sociala skäl till varför folk har dessa åsikter. Utan denna frågeställning handlar om hur en klimatpolitik eller en klimataktivism måste se att den är en agerande minoritet som måste vinna en majoritets stöd.

Frances Fox Piven och Richard Cloward utvecklar i boken Poor peoples movements (1977) en teori om hur resurssvaga rörelser kan genom störningar försätta en institution i kris och tvinga den att agera. Det är en dissensuspolitik som hotar att bryta upp majoriteter, lösa upp koalitioner, och på så sätt tvinga partier att agera för att förhindra den upplösningen. ”Den sorts logik som krävs för att vinna i valkampanjer skiljer sig från logiken för rörelsepolitik att vinna. Om man har ett tvåpartisystem [i vårt fall: ett tvåblocksystem] och vill vinna val, måste man vara en majoritet. Och för att skapa en majoritet måste man bygga koalitioner och allianser mellan olika grupper. Valkampanjernas magi är att föra samman dessa grupper genom att hitta frågor, retorik och en stämning som förenar dem”. Det de sociala rörelserna har att hota med är att skapa splittring och polarisering, genom att agera och agitera fram ”militanta bojkotter, sittblockader, trafikblockader och hyresstrejker” tvingar de partierna som strävar efter konsensus till förhandling – eller repression – för att inte institutionerna ska hamna i kris. “Störande protester har en kommunikativ makt, kapaciteten att – genom dramat med trotsiga aktioner och de konflikter de provocerar fram – att uppvisa en vision av världen som skiljer sig från den härskande klassens propaganda och kan politisera miljontals väljare”, skriver de i Poor peoples movements.

Det är lätt att se hur en stor del av klimataktivismen faller inom Piven-Clowards taktik. Sådana klimataktioner har sina styrkor, men också sina svagheter. Att blockera en central väg i stan pekar inte ut en fiende, någon ansvarig. Det strävar inte heller till att mobilisera ett stöd. De som utsätts för aktionen är inte de som bär ansvaret för fossilkapitalismen eller kan se sig själva i en position att kunna besluta över det fossila systemet. De föses snarare ihop med fossilkapitalet som en del av problemet, snarare än några som måste vinnas över i en gemensam konflikt mot en gemensam motståndare. Innerstadsblockaderna är en metod för att skapa störningar i vardagen, att vara ett irritationsmoment som hela tiden sätter ett finger på ett problem. Och de skapar spänningar i ett mitten-vänsterblock, men frågan är om de öppnar för förhandlingar med dessa. Dessutom finns risken störningarna kan användas av motståndaren för att isolera klimataktivisterna och marginalisera den fråga aktivisterna vill väcka, om dessa inte försöker se hur de ska skapa större stöd och bredare allianser kring frågorna. Repressionen ligger närmare än förhandlingen.

En samtida strategidiskussion som Piven-Clowards var den som communityorganisatören Saul Alinsky förde i Rules for radicals (1971). Även Alinskys taktiker bygger på agiterande organisatörer som får till stånd en militant aktivism, men syftet är inte främst att störa, utan att ena lokalsamhället mot en gemensam fiende. Alinskys råd vilar på två ben: hur man ska lyckas isolera en fiende från dess allierade, och hur man ska lyckas bygga samlingar, nätverk och koalitioner mot fienden. Antagonism och konsensus som parallella processer. Genom att välja ut enskilda företag, som exempelvis slumvärdar eller sviniga arbetsköpare, var aktionernas mål att få andra företag, hyresvärdar och arbetsköpare, att distansera sig från den kampanjen riktades mot, av oro att själva utsättas för en liknande kampanj. Alinsky betonar i flera av sina råd att kampanjerna måste vara lokalt förankrade och ha stöd, de får inte gå utanför de berördas kunskap eller känslor. En bra taktik är en sån de berörda gillar, tycker är kul och rätt, som känns ny och fräsch, inte repetitiv och tjatig. En stor del av organisatörernas uppgift är att göra kampanjerna populära, att skapa deltagande och större bredd, hos de utsatta. På så sätt kan en resurslösa vinna mot en resursstark motståndare. Alinskys metod är en militant populism.

Aktionerna som utpekar en motståndare behöver inte vara angrepp – faktum är att de ofta är effektivare när de är ett försvar – av ett community, ett naturområde, en utsatt grupp att det är motståndaren som angriper. Aktioner som försvar av områden, som samiska renbetesområdet i Gallok eller Ojnareskogen, eller ta Valle di Susa i Italien, ZAD i Frankrike eller Ungdomshuset i Köpenhamn, kan få omfattande stöd, eftersom det är tydligt vilka som är parterna, vilka som angriper och vilka som försvarar. Men även ”attacker”, som Ende Geländes blockader av kolgruvor, Folk mot fossilgas blockader av energihamnen i Göteborg eller Extinction Rebellions kajakblockad av två oljetankfartyg i Göteborg kan mobilisera brett stöd, genom att de enbart drabbar fossilkapitalets aktörer, en tydlig och lättförståelig fiendebild.

Aktioners stöd har inte med vilka metoder som väljs, om de är fredliga eller militanta, ickevåldsliga eller konfrontativa, lagföljande eller olydiga, utan just utifrån denna förmåga att skapa konflikt och konsensus, om de har en tydlig motpart (som drabbas aktionen) och knyter alliansen (med alla som drabbas av motpartens agerande). En diskussion om effektiva militanta aktioner har därför mycket att lära av Laclau och Mouffes diskussioner om populism. En militant populism, nog är det denna väg klimatradikaliseringen måste gå om den ska lyckas.

Publicerad i Allt åt allas tidning Svärm, juni 2022.

Vi betalar inte! Vi betalar inte!

Posted on by under Eget

”Jag skulle vara intresserad av att se vad folk tycker är rimlig maxpris för respektive bränsle”, skriver en deltagare i gruppen Bränsleupproret, en av de största politiska Facebookgrupperna i Sverige med 600 000 anslutna. Inlägget får på några timmar nästan tusen svar. Tio kronor, femton kronor istället för dagens 26 kronor? Frågorna hopas. Hur mycket har ni kvar i plånboken efter månadens tankning? Varför ska staten ta så mycket skatt? Kan man inte ta bort kompensationen för koldioxidutsläpp? De flesta i tråden kommer till slut överens om att Bränsleupprorets ursprungliga krav på att diesel och bensin ska kosta 12 kronor litern är det rimliga.

Bränsleupproret är Facebookgruppen som blivit en lobbygrupp. De har motsatt sig bränsleskatter, kampanjat för att Miljöpartiet ska ut ur riksdagen och angripit den så kallade reduktionsplikten att blanda ut diesel med biobränsle för att få ner utsläppen av koldioxid. Grundaren Peder Blohm Bokenhielm, en högerns egna 45-åriga Anti-Greta, har en bakgrund i bilbranschen, som billackerare och försäljare, men tack vare alla donationer från gruppens medlemmar är han idag anställd som ordförande och lobbyist för föreningen Uppror. Nu bjuds han flitigt in till högerns tillställningar. Ena dagen pratar han på extremhögerns alternativa bokmässa, nästa dag är han inbjuden till riksdagen av Moderaterna för att medverka i ett samtal med Sveriges sex stora oljebolag, för att diskutera hur bensinpriserna ska pressas ner. I Facebookgruppen blandas reklam med Moderaterna, klimatförnekelse, videos från libertarianen Henrik Jönsson, hatmemer mot Greta Thunberg och Miljöpartiet samt konspirationsteorier om World Economic Forums ”The Great Reset”. Men det förekommer också en genuin oro i gruppen hur man ska få sin privatekonomi att gå runt i slutet av varje månad, med skenande bränslekostnader. I gruppen finns ett svar, som eldas på av högern: kräv skattesänkningar. Bränsleupproret ansluter sig därigenom till en lång rad av skatteprotester som högerpopulismen vuxit fram kring i Sverige. Det nya är att nu vänds skattepopulismen inte bara mot det gemensamma välfärdsbygget, med kravet på en nedbantad nattväktarstat, utan även mot behovet av en klimatomställning.

Handlingsrepetoar

Skatteprotester är ett exempel på protester mot högre levnadskostnader. Det är inte den enda formen, men definitivt den variant som passar högerns agenda bäst. Folkrörelser har i olika tider använt olika kampformer, de har haft en viss handlingsrepetoarer beroende på sin tids ekonomiska system och motsättningar. Sociologer som Charles Tilly, Francis Fox Piven och Richard Cloward, har försökt belysa dessa olika handlingsrepetoarer utifrån kapitalismens långa övergripande vågor. På 1500-talet var det bonde- och skatteuppror mot fogdar och feodalherrar som var de dominerande formerna för folkliga uppror, på 1700-talet och tidiga 1800-talet var det brödupploppen på marknadsplatserna, på sena 1800-talet och 1900-talet massorganiseringen av strejker, bojkotter och demonstrationer som utgick från fabrikerna. Historikern E P Thompson använde begreppet ”moralisk ekonomi” för att beskriva kampen om priset på förnödenheter på marknadsplatsen, då oftast kvinnor kollektivt tvingade försäljare eller mjölnare att sänka priset på bröd till en rimligare nivå. Under hot om våld reducerades priserna och arbetarna betalade den summa de ansåg vara moraliskt rätt att varan skulle kosta. I Joshua Clovers bok Upplopp. Strejk. Upplopp. (Tankekraft 2019) gör han en periodisering av kampformer utifrån kapitalismens långa utvecklingsvågor och cykliska kriser. Clover bygger vidare på Tilly med fleras teori om handlingsrepetoar och ser upploppen som den dominerande kampformen i den tidiga kapitalismen på 1800-talet, men att strejken därefter tar över som hegemonisk kampform för arbetarrörelsen. Clover menar att det rör sig om två olika former av priskamper; kampen om varornas pris på marknaden och kampen om arbetskraftens pris i produktionen. Lönekampen blir mer central än varupriskampen för arbetarrörelsen.

Karl Marx gör samma förflyttning i sin analys i Kapitalet. Marx väljer att ta de liberala nationalekonomernas premisser om utbytet på marknaden som rättvist och ett byte av lika värden (ekvivalenter) som given, för att lämna marknadens sfär och istället rikta blicken mot produktionens. I Kapitalet för han in läsaren i ”produktionens hemliga verkstad, över vars port står skrivet: No admittance except on business”, för att där lyfta fram hur värde, exploatering och profit skapas – vilket de klassiska liberala ekonomerna inte kan förklara utifrån utbytet på marknaden. Arbetskraften är en ovanlig vara, som kan brukas varje dag av kapitalisterna i fabriken, men som reproduceras och kan användas igen. Marx lyfter fram att arbetskraftens värde inte motsvarar det värde den skapar i produktionen, utan vad det kostar att reproducera arbetskraften. Det merarbete arbetarna gör i produktionen efter deras reproduktionskostnad betalats i lön skapar ett mervärde som när det realiserats genererar profit åt kapitalisten, som sedan kan återinvesteras i en ökad produktion. Arbetskraftens pris är därigenom direkt förbunden med hushållskostnaderna, med vad livsmedel, boende och bränsle kostar. Detta är arbetskraftens reproduktionskostnad. Stiger priserna i samhället, som nu, på energi, livsmedel och boende, kommer arbetarna kräva mer i lön för att kunna överleva och täcka sina kostnader. Vad som kommer att räknas in i reproduktionskostnaden är en stridsfråga: ska sjukvård, skolgång, mobiltelefoner, husdjur, Netflixabonnemang och utlandssemester räknas som nödvändiga utgifter för arbetskraftens reproduktion, sådant som en lön som går att leva på ska täcka? Priskamperna återvänder därigenom in i den marxistiska analysen bakvägen. Konsumtionen förbinds med produktionen, levnadsomkostnader med lönekampen.

Kontinuitet eller skifte?

Ett problem med att lyfta fram hegemoniska former av kollektivt agerande är att man skapar en schematisk modell över stora skiften som riskerar att missa kontinuiteten, komplexiteten och underströmmarna. Clovers beskrivning av skiftet från prisupplopp på marknaden till strejker för arbetskraftens pris under sena delen av 1800-talet som dominerande kampmetod råkar dölja att arbetarrörelsen aldrig organiserat sig enbart utifrån produktionen, utan alltid även tagit kamper om levnadsomkostnader på marknaden. Hyresgästföreningen uppkom för att pressa ner hyror, kooperationen för att hålla priserna på livsmedel nere, Folkets husrörelsen som garant för billiga möteslokaler, folkbibliotek och nöjen. Bojkottkampanjer användes mot hyperexploaterande företag. Koloniodlingar för dryga ut hushållskassan genom självhushållning. Arbetarpartiernas genomdrivande av välfärdsstaten och universella sociala skyddsnät försökte förändra reproduktionskostnaderna för arbetarklassen. Arbetarrörelsens historia är full av potatisupplopp, hyresstrejker och krav på prisreformer.

Prisökningar har fortsatt resultera i proteströrelser och upplopp under 1900-talet och 2000-talet. De löper som en röd tråd – ibland i utkanten av arbetarrörelsen och ibland i dess mitt. Det går att lyfta sambanden mellan brödupploppen och IMF-kravallerna mot de slopade livsmedelssubventionerna i en rad afrikanska länder på 80-talet, vattenkampen i bolivianska Cochabamba 1999, argentinska sociala protestvågen vid ekonomiska kraschen 2001 och arabiska våren utbrott 2008 efter höjda spannmålspriser.

Självreduktion

Inom den autonoma arbetartraditionen har priskamperna alltid varit närvarande, i formen av autoreduktioner av priser – tänk E P Thompsons moraliska ekonomi. I Italien bildades självreduktionskommittéer på 60- och 70-talet som ockuperade bostäder och tomma lokaler, hindrade vräkningar och reducerade hyror, elräkningar och bussbiljetter. De autonoma gick kollektivt i stor massa till varuhus och genomförde ”proletär shopping”, det vill säga plockade på sig vad de behövde i affärerna och betalade enbart vad de tyckte varorna var värda. Dessa självreduktionskampanjer krävde en viss kollektiv våldskapacitet för att genomdriva, en så kallad territoriell motmakt med en stark lokal förankring och organisering. Inte bara i fabrikerna, utan även utanför i kvarter och bostadsområden. Hemmafruar och studenter var ofta drivande i kampanjerna. Det är dessa självreduktionskamper Dario Fo beskriver i sin pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”.

Joshua Clovers tes i Upplopp. Strejk. Upplopp är att sedan sjuttiotalet har upploppen gjort sin comeback som hegemonisk kollektiv kampform och dominerande handlingsrepetoar. Upploppens ökning löper parallellt med strejkdagarnas minskning, reallönernas stagnerande och medlemsflykten från fackföreningarna. Istället för att agera inom produktionen, som strejken, eller på marknaden, som brödupploppen, sker upploppen nu i cirkulationen. De stör de långa varu- och logistikflödena, genom att blockera vägar och hamnar, ockupera tågstationer och andra knutpunkter. Occupy Wall Street, Black Lives Matter, Gula västarna, Extinction Rebellion, ”Frihetskonvojen” i Ottawa, coronarestriktionsprotesterna i Triestes hamn, Amazonarbetarnas strejker på Black Friday – de delar det gemensamma draget att blockera central infrastruktur. Clover spårar utvecklingen till en avindustrialisering i väst och framväxten av ett allt större överskottsproletariat som kämpar för sin existens utanför produktionen. Det är därför inga strikta priskamper, som brödupploppen, men ändå en kamp om reproduktionen.

Priskampernas framtid

Det är som om vi går från katastrof till katastrof. Att kriserna kommit att konvergera och stärka varandra. Sedan oljekrisen i sjuttiotalets början – som bär flera liknande drag med dagens energikris – har vi haft sjunkande vinster, låg tillväxt och en låg produktivitetsökning. Efterkrigstidens ekonomiska boom, som möjliggjorde välfärdsstaterna, har inte kommit tillbaka. Löneutvecklingen släpar efter och konsumtionen har hållits uppe genom ökad belåning och skuldsättning för hushållen.

Nu har det i femton års tid gungat rejält i ekonomin. Varje kris följer ett gemensamt mönster: kostnaderna socialiseras och rullas över på arbetarklassen, medan stödpaket riktas till näringslivet. Fastighetsspekulationskrisen 2008 spred sig snabbt in i bankväsendet och vidare till den reella ekonomin. Eurokrisen skickade Grekland in i ett ekonomiskt stålbad, åtstramningspaketen spred sig till södra och östra Europa. Och ur åtstramningspolitiken reste sig en kortvarig vänsterpopulism och en långvarig högerpopulism. Prisstegringar i spannmål och andra förnödenheter bidrog till arabiska våren, med både folkliga revolter och reaktionära kontrarevolter, inbördeskrig och massflykt. De två åren av coronapandemi visade hur sårbar de nyliberala logistikflödena var och att den nedbantade och utprivatiserade vårdssystemen inte var rustad för en kris. Företagen fick stödpaket, medelklassen sattes i hemarbete och restriktioner, medan det samhällsnödvändiga arbetet i sjukvård, transport, livsmedel och manufaktur skulle fortgå som vanligt. Trumps handelskrig mot Kina och Rysslands invasion av Ukraina har ytterligare brutit ner den nyliberala globaliserade fabrikens produktionslinjer. Den här vintern har sett energipriser som har skjutit i höjden på hela den europeiska marknaden, samtidigt som klimatomställningen pockar på en brådskande förändring bort från fossilbränslen.

Och så briserade kriget, Ryssland angrep Ukraina. De ekonomiska sanktionerna i en redan skadad ekonomi har fått inflationen att skjuta i höjden, nå högre nivåer än på flera decennier. Matpriserna förväntas fortsätta stiga, både på grund av ökad torka, förödelsen i den viktiga jordbruksnationen Ukraina och restriktionerna mot den stora spannmålsexportören Ryssland. Allt tyder på att både klimatomställningens kostnader och sanktionskostnaderna mot Ryssland kommer att följa samma mönster som tidigare, skjutas över på arbetarklassen, medan de som profiterat på fossilindustrin kommer att hållas under armarna.

Det behövs ingen meteorolog för att förutspå den storm som är på väg. Priskamperna kommer att åter bli centrala de kommande åren, och med höjda levnadskostnader och reproduktionskostnader, kommer det leda både till krav på högre löner som går att leva på och nya brödupplopp, en ny ”arabisk vår”. Men de sociala rörelserna till vänster och arbetarrörelsen är inte de enda som kommer försöka fånga upp det växande missnöjet med prisökningarna. Högern kommer att försöka kanalisera in missnöjet i en skattepopulism; mot välfärdens kostnader, motstånd mot en kostsam klimatomställning och beskylla vänstern för folks försämrade hushållsekonomi.

Vi kan inte lämna den kampen åt dem. Vi har en flera hundra år lång kamptradition av att kräva högre löner, pressa ner priser, kräva hyresregleringar och hyresstopp, självreducera priser, ockupera, verka för avgiftsfri välfärd, motverka vinstintressen i välfärden, kräva subventioner av klimatomställningar som vi kan återknyta till och lära av. Som slår mot profitörerna och gynnar majoriteten av befolkningen. Nu måste vi damma av de vapnen. Utmaningen är att sammanlänka kampen för att klara slutet på månaden (prisökningarna), med att undvika slutet på världen (vikten av omställning och fred), så de inte ställs emot varandra. Frågan som måste guida oss är, vem har tjänat på denna utveckling? Vart har vinstuttagen gjorts? Och när de försöker ge oss räkningen för deras kriser svarar vi med stridsropet: Vi betalar inte! Vi betalar inte!

Publicerad i Brand, 1/2022, Slutet på månaden – slutet på världen

Antifascisten i Mumindalen

Posted on by under Okategoriserade

I Tove Janssons muminbok Kometen kommer finns en bild som fångar hela berättelsens essens. I en glänta i skogen är det fest och dans. Vintunnorna är framrullade, trädandarna tittar fram och småknytten dansar bakom trädstammarna. Men de dansande paren på dansbanan kastar långa mörka skuggor. Hela himlen är uppfylld av ett glödande eldklot, kometen är på rak väg mot jorden. Trots det dansar de trilskande smådjuren ilsket och glatt vidare.

En stunds galenskap innan undergången? Eller en kollektiv förnekelse, som i Netflixfilmen Don’t look up, där en meteor hotar att ödelägga jorden. Allmänheten och makthavarna förtränger hotet, gräver sig djupare in i sin verklighetsflykt och kändisskvaller. Trollens och småknyttens dansande speglade Tove Janssons festande under andra världskriget, ställd inför undantagstillstånd och bombmattor över Helsingfors. Där festandet var en motståndshandling, en överlevnadsstrategi och framför allt en chans att få prata politik i ett slutet rum under avslappnade former. Det var så Tove Jansson träffade den socialdemokratiska riksdagsmannen, filosofen och antifascisten Atos Wirtanen.

Mötet och relationen mellan Atos Wirtanen och Tove Jansson skildras i Zaida Bergroths spelfilm Tove (2020). Wirtanens litterära salonger i hans villa i Grankulla utanför Helsingfors blev ett vattenhål för en krigstrött Tove Jansson. I en minnestext över Wirtanen skildrar Tove Jansson hur viktiga hans fester var för en finlandssvensk litterär krets. Inte för att tala om konst eller komma dit och träffa andra i samma bransch, utan för att få prata politik. ”Det var skönt att träffa lite annat än konstnärssnorkar och jag tänker pillra mig in i dessa nya kretsar för framtiden för att inte gripas av andlig skörbjugg”, skriver Tove Jansson i ett brev till en väninna. Mötet mellan Wirtanen och Jansson fungerar förlösande på bådas skrivande. Tove Jansson var redan känd som en modig satirtecknare. I tidningen Garm häcklade hon både krigets vansinne, Hitler och Stalin. Nu tog hon steget att också bli författare. Wirtanen blev hennes bollplank som hon testade sina texter på. Under deras vandringar i Grankulla utvecklade han i sin tur sina teorier. De diskuterade Eyvind Jonssons antifascistiska Krilontrilogi. De läste filosofi: han älskade Friedrich Nietzsche och motpolen Arthur Schopenhauer, undergångstänkaren Oswald Spenglers pessimism och Henri Bergsons kreativa vitalism. De fick varandra att plocka fram halvskrivna verk ur sina skrivbordslådor; Tove Janssons första muminbok och Atos Wirtanens bok om Nietzsche, och återta skrivandet.


Tove Janssons har i flera intervjuer beskrivit hur hon började skriva sin första muminbok som en verklighetsflykt undan kriget. Som ett sätt att drömma sig tillbaka till sin egen muminmamma Hams trygga sagoberättande framför kakelugnen. Boken Småtrollen och den stora översvämningen skildrar flykten undan en katastrof och sökandet efter en försvunnen pappan. Men framför allt är det en skildring av barnets resa genom barnbokslitteraturen och dess sagogestalter. Det är först med nästa bok, Kometjakten, som hon hittade sin form. Det är spännande att läsa Kometjakten mot Atos Wirtanens politiska projekt. Hur de delar teman, referenser och motiv. Rent av hur den vandrande filosofen Atos Wirtanen i sin slitna tyghatt själv dyker upp i boken i Snusmumrikens gestalt. I sina brev beskriver en nyförälskad Tove Jansson honom för sin väninna i USA som ”ful, glad och laddad av liv, tankar och utopier”.

Atos Wirtanen kom från enkla förhållanden. En jordbrukarfamilj på Åland, med åtta syskon och en pappa som gick bort tidigt. Wirtanen tvingades lämna skolan och ta jobb som typograflärling som 13-åring. Det var på den vägen han halkade in på journalistiken – och sedermera in i politiken. Han var självlärd, sträckläste Nietzsche under sina långa vandringar till och från arbetet. Vandra och filosofera blev ett. Wirtanens politiska bana kom att formas av motståndet mot den framväxande fascismen. Det var en sargad arbetarrörelse han steg in i på 20-talet. Finland vann sin självständighet efter ryska revolutionen 1917, men det var en självständighet som föddes i ett blodigt inbördeskrig mellan den revolterande röda arbetarrörelsen och den segrande vita borgerliga reaktionen. Wirtanen deltog som ung i uppbyggnadsarbetet och ingick i den vänsterfalang inom socialdemokratin som förespråkade en enhetsfront mellan arbetarrörelsens två grenar, socialdemokraterna och kommunisterna. I sina två politiska memoarer, Mot mörka makter (1963) och Politiska minnen (1973), skildrar han socialdemokratins svåra manövrerande mellan en framväxande fascismrörelse inom landet, Finlands klämda position mellan öst och väst, och de krig landet kastades in i med andra världskriget. När Wirtanen blev riksdagspolitiker hade socialdemokratin och liberalerna just lyckats driva tillbaka den så kallade Lapporörelsen, en tvåårig våg av antikommunistiska attacker och pogromer som slutade i en misslyckad statskupp 1932. Lapporörelsen tappade sitt inflytande men kommunistpartiet förbjöds att ställa upp i val. När Sovjetunionen och Nazityskland 1939 delade upp Polen mellan sig var Wirtanen en av de få politiker som fördömde angreppen mot Polen. Finland stod på tur. Den 30 november inledde Sovjetunionen sitt angrepp på Finland, Vinterkriget utbröt och Finland drogs in i andra världskriget. Som svenskspråkig riksdagspolitiker och opinionsbildare skickades Atos Wirtanen till Sverige för att värva Finlandsfrivilliga. När Finland sedan 1941 lierade sig med Tyskland och angrep Sovjetunionen, för att försöka återta förlorade landområden från Vinterkriget, blev Wirtanen drivande i fredsoppositionen. Han var personligt engagerad i kampanjer mot utvisningen av judiska flyktingar till Tyskland. En politiker som levde farligt, alltid bara en hårsmån från att gripas av den finska säkerhetspolisen. Risken för en högerkupp var överhängande.


Men antifascismen var inte bara en politisk kamp för Wirtanen. Den var i lika hög grad en kulturell. Han bedrev den inte bara som politiker, utan även som filosof och författare. Därav hans litterära salong. Wirtanens bok Nietzsche den otidsenlige (1945) var hans närkamp med fascismens ideologiska ursprung, på dess egna planhalva. Den var ett försök att röva Nietzsche från högern, men också hindra vänstern från att kasta ut filosofen med badvattnet. Wirtanen menade att högerns destruktiva Nietzscheläsning kom ur deras tolkning av begreppet viljan till makt. Bredvid viljan till makt ställde Wirtanen därför upp en drift till form, han förde in en dubbeltydighet i viljebegreppet. Maktviljan skulle inte bara förstås som en strid eller kamp, utan mer som energi och vitalitet som strävade efter att skapa nya livsformer, nya världar och upptäcka nya platser. Det kunde vara en vilja att realiseras, en kvalitet (”makten att förverkliga sin egenart”) snarare än bara en kvantitet (skaffa så mycket makt som möjligt). Det var en tolkning som förebådade Michael Foucaults och Gilles Deleuzes affirmativa läsningar. Wirtanen och Jansson beskrev skämtsamt hur han under sina promenader i Grankullas skogar högt resonerade sig fram till dessa slutsatser med en bisamråtta i träsket som åhörare. På många sätt liknade det finska tjugo- och trettiotalet det tyska. Finland var Nordens Weimarrepublik, en skör ung demokrati i ett stormigt inrikespolitiskt och geopolitiskt hav. Den finlandssvenska högern var delad i två falanger; dels den liberala borgerligheten i städerna. Men också en konservativ höger kopplad till storgodsen och herrgårdarna på landsbygden. Det var denna klass som hade uppburit viktiga byråkratiska funktioner i Tsarryssland, nedärvda från Rikssverige. Herrgårdsfamiljerna såg sig som den yttersta fronten mellan två civilisationer, väst och öst. De var väktarna av den svenska och germanska kulturen. Med ryska revolutionen gavs denna syn ytterligare en politisk laddning; de var grindvakterna mot de proletära irrlärorna som besmittade massorna i öst. Hösten 1924 genomförde den tyska radikalkonservatismens främste teoretiker, Oswald Spengler, en föredragsturné genom Sverige, Finland och Baltikum. Han kom att få en hängiven skara följare i Helsingfors. 1931 bildades Aktiva Studentförbundet, med ett betydande inflytande i den akademiska miljön. Kring dem formerades en intellektuell finlandssvensk kulturfascistisk miljö, en krets kring filosofen och författaren Örnulf Tigerstedt som kallades Det svarta gardet. Den totala motsatsen till Wirtanens litterära antifascistiska hov på Grankulla. Göran O:son Waltå gör i sin bok Poet under black banners: The case of Örnulf Tigerstedt and extreme right-wing Swedish literature in Finland, 1918-1944 (1993) en närläsning av Tigerstedts filosofi, som den centrala teoretikern i Det svarta gardet. Tigerstedt kom själv från en herregårdssläkt och gestaltade i sina böcker en starkt polariserad världssyn med tydliga dikotomier, inspirerad av Spengler. Grundföreställningen var att kulturen måste dominera naturen. Människan ger form åt sin föränderliga omgivning och dominerar den, skapar lag och rigiditet. Kulturens maskulina principer står mot de feminina principerna, kaoset och naturen. Sinnebilden för kulturen är katedralen och stenskulpturen. Massan, demokratin och bolsjevismen är kollektivismer som står på det degenererande kaosets sida. För att kontra och bemästra det krävs en konservativ revolution från ovan, ”Den kommande Ceasar”, en stark ledare som är bäraren av enhet och ordning.

Det är mot denna syn Wirtanen reser sin Nietzscheläsning. Han river gränserna mellan kultur och natur, lyfter in en strävan efter mångfald och gränsöverskridande. Här träder den nomadiska och profetiska vandrare fram. I Kometjakten leker Tove Jansson med Wirtanens projekt. Det är nu Snusmumriken gör entré i muminvärlden, vandrandes ut ur ett landskap som bär tydlig färg av krigets ödeläggelse. I början är han inte lika sympatisk och harmonisk som i senare böcker, inklusive den omarbetade versionen Kometen kommer. Han är en rebellisk vagabond, en kringstrykare som berättar skrönor om hur rymde från ett fängelse. I serieversionen som Tove Jansson tecknar för Wirtanens tidning Ny tid ironiserar hon än mer över Atosdragen. Han är där en poet som bor i en sirapsburk och lyckas få Mumintrollet att somna när han reciterar sina långa dikter. Namnet snusmumrik är också taget från ett äldre svenskt ord för en underlig kufgubbe.

I Kometjakten kliver filosofen bisamråttan in hos muminfamiljen och förkunnar världens undergång, innan han lägger sig i hängmattan och läser Spengler. Istället för att förtvivla eller fly skickar muminfamiljen ut Mumintrollet och Sniff på en kometjakt. Snusmumriken slår dem följe. ”Han är oberörd av tingen, däri ligger en del av hemligheten i hans överlevnadsstrategi”, skriver Boel Westin i sin analys av Kometjakten i Familjen i dalen (1988). Westin lyfter fram hur Tove Jansson ställer äventyrarna, kometjägarna, mot forskarna i Ensliga bergens stjärnobservatorium. De intellektuella ”kan ge kunskap men tillhandahåller inga lösningar”, står för ”det begränsade synfältet, oförmågan att se bortom den egna ämnessfären”. Medan äventyrarna blir ”de konkreta problemställarna som frågar vad som kommer hända, hur ska man klara sig”. ”Kometjakten och upptäcktsfärden formar sig till en livskraftens försvarshandling, till en kamp mot makterna för dalen, paradiset, för livet”, skriver Boel Westin. Tove Janssons lek med Wirtanens husfilosofer Spengler, Bergson och Nietzsche behöver inte läsas som ett politiskt manifest. Men just denna lek välter omkull det kulturfascistiska projektet och fnyser åt auktoriteter, ordning och traditioner. Med sin muminvärld lyfts istället naturen, myllret, äventyret, vandrandet, fnattandet och småknytten fram. Det svarta gardets tjut ekar likt Mårrans i fjärran.

Publiceringen av Atos Wirtanens Nietzsche den otidsenlige möttes med tystnad. När den kom ut var andra världskriget slut, de fascistiska organisationerna hade i fredsavtalet med Sovjetunionen förbjudits och den finska politiken inlett ett nytt kapitel. Men Grankulladiskussionerna satte sina spår och lever vidare i den antiauktoritära livskraften i Tove Janssons muminböcker. Snusmumriken kommer fortsätta vara en antifascistisk vandringspartner för varje ny generations äventyr. Och nog finns det en fest på vägen, även när tiden är mörk.

Publicerad i Flamman, februari 2022.

Jünger för vänstern

Posted on by under Eget

”Hemmets trygghet garanteras ytterst av fadern som flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med en yxa i handen. Ett folk som glömmer av detta är lätta att kuva”.

Högerdebattören Ivar Arpi har gjort det närmast till en konstform att trigga vänstern. När han citerade den konservativa författaren Ernst Jünger på Twitter i september kom reaktionerna som på beställning.

Arpi var inte den enda som ägnade hösten åt att läsa Jünger. Superentreprenören Elon Musk twittrade hyllande om boken I stålstormen, efter den lyfts i podden Hardcore History. Bokförlaget Augusti, som samlat upp mer traditionalistiskt konservativa före detta Timbromedarbetare, har gjort ett gediget arbete med att översätta Ernst Jüngers skönlitterära verk. I somras släpptes framtidsromanen Glasbin och förra året kom Sturm. Skogsvandringen, översatt av Stefan Jarl, gavs också under sommaren ut i en ny upplaga. Augusti har även återutgivit det svenska standardverket om Jünger och hans krets, sociologen Carl-Göran Heidegrens Preussiska anarkister. Den senaste svenska biografin om Ernst Jüngers liv kom i början av november på det nynazistiska förlaget Logik.

Kan Jüngerintresset säga oss något om högern och dess formerande av ett konservativt projekt? Ja, mycket. Det ger en fingervisning vilken sorts konservatism vi har att göra med idag. I en artikel på Aftonbladet kultur i december 2020 förfasade sig den konservativa skribenten Roland Poirier Martinsson över den nya ”konservativa” trenden, som han hade svårt att känna sig hemma i och som tycktes svepa igenom högern i USA och Europa. Vad hände med den försiktiga förändringen? Var Trump verkligen konservativ?

”På samma sätt är den trendiga konservativa rörelsen volatil och radikal. Ändra allt här och nu med alla tänkbara medel! Men detta är inte konservatism. Det är revolution”, menade Poirier Martinsson.

Konservativ revolution. Radikalkonservatism. Det var de beteckningarna som idéströmningen Ernst Jünger var med och formade under tyska Weimarrepubliken kallades. En slags protofascism, eller för att använda Walter Benjamins begrepp, kulturfascismen. Kring Jünger samlades en krets författare, konstnärer, jurister och krigsveteraner i en diskussion som gjorde upp med 1800-talets liberalism och borgerlighet. Det var en generation formad i första världskrigets skyttegravar, som såg den gamla liberala världen falla och ville skynda på den nya ordningens framväxt. 1914 års idéer kom de radikalkonservativa föreställningarna att kallas, ett begrepp svenska Rudolf Kjellén plockade upp och populariserade. Det är denna tradition Timbro valt att lyfta i sin konservativa sondering, med årets utgivning av pamflettessäer om ”Radikalkonservatismens rötter – Rudolf Kjellén och 1914 års idéer” (Christian Abrahamsson) och ”Eld och elegans – den högerradikala idéarvet från Schmitt till D’Annunzio” (Carl-Vincent Reimers).

Radikalkonservatismen strävade inte bakåt, för att återupprätta en monarkistisk ancien regime, en ordning innan den franska revolutionen och de borgerliga revolutionerna. Snarare var syftet att ta sig igenom det borgerliga sammanbrottet och liberalismens tillstånd av nihilism, för att skapa en ny ordning och en ny hierarki.

”Uppgiften kan inte bestå i att bromsa förfallsprocessen, utan i att accelerera den hän mot den magiska nollpunkt som skiljer två tidslinjer åt”, beskriver Heidegren. Känslan av sammanbrott, att borgerlighetens gränser och indelningar fallit utgör ett ontologiskt undantagstillstånd (Heidegren) – eller som Per Gudmundsson förklarar den konservativa känslan, att krisen upplevs existentiellt. Det krävs nya mobiliserande myter, nya idealtyper (gestalter) att sträva efter. Detta är inte ett återvändande till en förfluten tid, utan att återknyta till en konservativ urkraft eller tradition för en ny tid. Den konservativa revolutionens relation till nationalsocialismen var, minst sagt, komplicerad. Den fungerade både som inspirationskälla och kritiker, beredde mark och öppnade en väg ut därifrån. Jüngers elitiska och aristokratiska ”preussiska anarkism” såg skeptiskt ned på den vulgära och folkliga masskaraktären hos nationalsocialismen.

När den franska nyfascismen, Nouvelle Droite och identitära rörelsen, uppstod på 70-talet var det genom att återvända till radikalkonservatismen och sammanföra dem med en högerläsning av marxister som Antonio Gramsci och Frankfurtskolan. Ur hybriden föddes metapolitiken, kulturkrigandet. Herbert Marcuses elev Paul Gottfried, som myntade begreppet alternativhöger (alt-right), använde sig av denna dubbla anspelning; att vara en alternativ konservatism i förhållande till de amerikanska nykonservativa, men också inspireras av en äldre tysk radikalhöger (alt-recht).

23 år efter hans död är Jünger och radikalkonservatismen fortfarande en levande referenspunkt för formerandet av en konservativ höger. Men precis som kulturkrigshögern försökt göra Gramsci till sin, finns det en vänstertradition att plundra den radikalkonservativa högerns teoretiska vapenförråd. Radikalkonservativt tankegods har plockats upp i flera postmarxistiska strömningar, som sparringspartners eller givits en ny twist. Juristen Carl Schmitts teorier om undantagstillstånd har lyfts av italienska filosofen Giorgio Agamben, Schmitts syn på det politiska som en antagonistisk gränsdragning mellan vän/fiende är en bärande del av Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus vänsterpopulism, och för italienska marxisten Mario Trontis teorier om det politiskas autonomi.

Även Ernst Jüngers teorier har fått ligga till grund för en vänsterströmning. Den franska tidskriften Tiqqun, som kom med två katalogtjocka nummer 1999 och 2001, samt dess utlöpning Den osynliga kommittén och deras pamflett Det stundande upproret från 2007, lånade mycket från Jüngers mer filosofiska böcker. Idag utgör tiqqunistmiljön av ett internationellt nätverk av aktivister, som publicerar budkavler till varandra inifrån olika proteströrelser och upprorsvågor. Sajter som Lundi Matin och Liasons i Frankrike, Fredag aften i Danmark, Qui e ora i Italien eller Ill Will i USA utbyter i anonyma brev analyser och erfarenheter i stundens hetta. Tiqqunisterna – i brist på bättre på benämning – är de osynliga aktivisterna som dyker upp när det brinner. Vad ser de hos en konservativ författare som Jünger?


Jünger, som var officer under första världskriget och förde dagbok i skyttegravarna, beskrev i Die totale Mobilmachung (1930) första världskriget som en ny form av krig som kom att omforma hela samhället. Det var det första masskriget där hela samhället mobiliserades in i statens krigsapparat. Kriget omformade logistik, produktion och reproduktion, det var industrialiseringens och massproduktionens krig. För Jünger var det en ny samhällsformation som gjorde den tidigare borgerliga ordningen överflödig, den snabba tekniska utvecklingen gjorde den totala mobiliseringen möjlig. Men i denna omvandling trädde nya gestalter fram, hos Jünger närmast av mytologisk typ snarare än sociologisk: den unga okände soldaten i skyttegravarna – en generation som föddes i stålstormen. Och dess motsvarighet på den samhälleliga nivån: arbetaren. I boken Die Arbeiter (1932) utvecklar han en totalitär samhällsvision där Arbetaren är den gestalt som kan tygla och använda den totala mobiliseringen för att övervinna det borgerliga sammanfallet och alienerande nihilismen. Arbetaren blir för Jünger den övermänniska som föder en ny form av heroism, ”en strävan att genomtränga universum på ett nytt sätt”. Die totale mobilmachungen och Die Arbeiter rimmade väl med den framväxande nationalsocialismen. Men Jünger utvecklade också sin kritik i På marmorklipporna. Efter kriget kom han att problematisera sin vision i Die Arbeiter, utan att någonsin förkasta den. Den totala mobiliseringen genom nationalsocialismen och bolsjevismen hade inte brutit med nihilismen, utan bara ökat den. Nu gällde det att passera över linjen, överskrida nihilismens öken. Boken Skogsvandringen (1951) stället upp en tredje gestalt bredvid Okände soldaten och Arbetaren; Skogsvandraren. Skogsvandraren är den aktiva minoritet som drar sig undan ett totalitärt majoritetssamhälle. Skogsvandringen blir ett civilisationskritiskt frihetsmanifest.

I tiqqunisternas läsning blir skogsvandringen strategin att ställa mot den totala mobiliseringen. Jünger ställs mot Jünger. Katastrofen är inte något som kommer ske i framtiden, vi lever i den nu. Den totala mobiliseringen är den biopolitiska makt som subjektiverar oss till individer, en alienerad tillvaro där en existentiell öken breder ut sig och de levda världarna dör ut. Motsättningen är inte längre mellan en arbetande klass och det ekonomiska systemet eller staten, utan den har flyttat in i oss. Vi är kluvna internt, i oss själva. Vi är produkter, varor och konsumerar fram vår personlighet, aktiva i att skapa vår egen underordning. Våra begär är vapen vända mot oss. Det är nihilismen. Det finns ingen befrielse i tekniken, som är en integrerad beståndsdel i den totala mobiliseringen. Precis som Jünger beskriver Tiqqun detta tillstånd som att vi lever i ett globalt inbördeskrig, utan gränser. Och som Jüngers skogsvandrare, är det genom aktiva undandragandet som vi kan göra motstånd.

Jüngers Skogsvandringen är ett manifest för minoriteter, hur några få kan ändra ett samhällstillstånd där majoriteten är passiviserad, inringad och övervakad. ”Skogsvandrarens uppgift består i att staka ut ett område där en framtida frihet bortom Leviatans makt blir möjlig.” Boken kan därför läsas på olika sätt, den kan såväl uppmuntra till terrorhandlingar som till världsfrånvänd meditation, den kan mana klimataktivister till kollektiv olydnad, ge vaccinmotståndare bränsle för att hävda sin kroppsliga suveränitet eller att mana pappor i bostadsrättsföreningar att bilda garden för nödvärn mot gängvåldet. Men skogsvandringen är också att göra upp med rädslan, den rädsla för sammanbrottet som idag gripit hela högern och som den totala mobiliseringen använder sig av. För tiqqunisterna är skogvandringen undandragandet och en uppmaning att bebo de platser vi befinner oss på, försöka finna varandra i flykten och skapa gemenskaper. Det är att skapa blomstrande världar ur öknen, zoner dit den totala mobiliseringen inte når. Utifrån skogsvandrarens devis: Här och nu.

Publicerad i Flamman, december 2021



Trafikblockaderna har en historia

Posted on by under Eget

På en given signal gick alla ut i gatan. Nu skulle en av de mest centrala gatukorsningarna i Stockholms innerstad blockeras. Fältbiologerna gick och satte sig på ett övergångsställ, Ung vänster och Grön ungdom tog ett annat, Alternativ stad samlades på ett tredje och anarkisterna rumlade ut på det fjärde. Bilköerna växte i rusningstrafiken. Korsningen Kungsgatan-Sveavägen fylldes istället med kultur. Ett gäng började spela fotboll, några trubadurer sjöng protestsånger och ett par gycklare jonglerade. Elever från Solviksskolan i Järna (då Nibbleskolan) dansade runt med ett hav av flaggor i olika färger.

Det låter precis som Extinction Rebellions aktion för klimatet på Kungsgatan i augusti 2020. Men det här var 30 år tidigare, måndagen den 15 oktober 1990. Aktionen kallades ”Kulturkrock – 20 minuters andningspaus” och hölls första måndagen varje månad. Trafikblockaderna spred sig från Stockholm till andra städer och även andra länder. Inspirerade av trafikblockaderna i Sverige föddes Reclaim the streets i Storbritannien, som genomförde gigantiska musikfester i gatukorsningar och på motorvägar. Men var ”Kulturkrocken” den första av sitt slag? Långt ifrån. Massolydnadsaktioner mot klimatförändringarna och miljöförstöring har en lång historia. Och motståndet mot massbilismens och motorledernas fossila utsläpp har varit en röd tråd i klimatprotesterna under flera perioder.

Kanske var det här den första. Söndagen den 24 augusti 1969 firades Barnens dag. Stockholms stad hade bestämt att prova på en bilfri dag i innerstan efter påtryckningar från miljörörelsen. Men trafiken flödade som vanligt, ända tills Alternativ stad spärrade av hela Sergelrondellen med en enorm banderoll. ”Bilfritt 365 dagar om året” var budskapet. Året efter, oktober 1970, koordinerades trafikblockaderna globalt, under namnet ”Internationella trafikrevolutionen”. I Amsterdam, London, New York, Köpenhamn och Helsingfors skedde samtidigt aktioner. I Stockholm hölls en hel vecka med aktioner, fotgängarmarscher, trafik-teach-ins, cykeldemonstrationer och en ockupationen av en parkeringsplats på Kungsholmen. Almstriden i Kungsträdgården 1971 blev första gången miljörörelsens massolydnadsaktioner vann en seger och satte stopp för rivningsplanerna i innerstan. Men det var inte den enda segern, Almstriden skapade ringar på vattnet. På ettårsdagen av Almstriden, 11 maj 1972, hölls miljömarschen i Stockholm med 15 000 deltagare – en av de största demonstrationerna av sitt slag i Sverige i efterkrigstid. Protesten hölls veckorna innan FN:s första miljökonferens skulle hållas i Stockholm. Stockholmsregionen fick kalla fötter och beslöt att stoppa motorvägssatsningarna i regionen – och det tog nästan 20 år innan de togs upp igen.

Biltrafiken var den första klimatstriden på 70-talet. Men miljörörelsen gjorde ingen åtskillnad mellan stadsfrågor, miljöfrågor och klimatfrågor. Bilismen tog utrymme i städerna, utsläppen påverkade både människor, miljö och klimat. Bilismen påverkade städernas utformning men också produktionens utformning. Var man jobbade, var man bodde, hur varor och människor transporterades. Minskandet av kol och olja kopplades till motståndet mot kärnkraften, det diskuterades hur man skulle kunna skapa ett lågenergisamhälle. Klimatförändringar kopplade till användandet av fossila bränslen diskuterades parallellt med andra effekter av utsläppen, såsom försurningen av skogen och skogsdöden. Efter förlusten i kärnkraftsomröstningen 1980 kom miljörörelsen att flytta över fokus till frågan om trafikutsläpp, skogsdöden och skogsskövlingar. 1986 bildades på initiativ från Alternativ stad och Fältbiologerna European Youth Forest Action (EYFA), ett nätverk som kom att få stor betydelse för kommande decenniums miljö- och klimataktioner. EYFA band samman frågor om avverkning av fjällnära urskogar med försurning och skogsdöd i Europa. Men de band också samman folkrörelser i öst och väst, i en period av Östblockets upplösning och Europeiska unionens bildande. Årliga miljöläger, Ecotopia, hölls för de europeiska miljörörelserna i Östeuropa, med solidariska betalningssystem som gjorde att det möjligt för östdeltagare att komma. Det var ur EYFA:s nätverkande som de internationella klimataktionsdagarna uppkom.

Miljö- och klimatrörelsen var tvungna att ta klivet upp på den europeiska arenan. Fossilkapitalet hade redan tagit det. 1983 tog Volvos dåvarande VD P G Gyllenhammar initiativ till lobbygruppen European Roundtable for industrialists. Gyllenhammars lobbygrupp blev en av de centrala aktörerna i skapandet av den Europeiska unionen. För att upprätta en gemensam inre marknad i Europa och kunna konkurrera med USA och Japan, behövdes inte bara en inre frihandelszon i Europa, en harmonisering nationernas lagstiftning och en gemensam valuta – det behövdes också en gemensam standariserad infrastruktur. Industrin höll på att ställa om till Just-in-time-produktion, det vill säga att man skar ner på lagerkostnader, outsorcade producenter tillverkade direkt när efterfrågan uppkom och alla varor befann sig ständigt i logistikflöden påväg att levereras. För att skapa den inre marknaden måste ett blodomlopp skapas, där varor, transporter, finans och information kunde cirkulera. Denna enorma infrastruktursatsning, pådriven av Gyllenhammars lobbygrupp, kallades Transeuropeiska nätverk (TEN). Förutom uppbyggandet av telenät och energinät (för handel med el, olja och gas) lades gigantiska resurser på att skapa ett transportnät på 15 000 kilometer motorväg inom Europa. För Sveriges del innebar det byggandet av Öresundsbron, kringfarsleder kring storstäderna och en nordisk sammanhållen motorvägstriangel mellan storstäderna.

Den första skolan i massolydnad mot motorvägssatsningarna blev protesterna mot utbyggandet av E6:an i Bohuslän, vilket var en del i European Roundtable for industrialists begärda Scandinavian link, som skulle löpa mellan Oslo och Tyskland. En koalition av miljöorganisationer, Motlänken, arbetade med att stoppa vägbygget. I oktober 1987 ockuperade miljöaktivister skogsområdet. De så kallade Trädkramarna använde sig av civil olydnad, de klättrade upp i träden och kramade sig fast. Trädkramaraktionerna fortsatte vid ett tjugotal tillfällen i ett år. Över fyrahundra aktivister dömdes för ohörsamhet mot ordningsmakten, vilket gör det till den största civilolydnadsaktionen i Sverige. Trädkramarna i Bohuslän blev en inspiration för vägmotståndet i hela landet.

Trafikblockaderna och kulturkrockarna 1990-1991 i storstäderna skapade en ny generation unga miljöaktivister. EYFA började 1991 genomföra globala aktionsdagar för vägmotståndet i Europa, vilket blev nästa steg för deltagarna i kulturkrockarna. På en av de första aktionsdagarna i november 1991 blockerades en motorväg i Stockholm och i maj 1992 blockerades Sergelrondellen. Parallellt med blockaddagarna hölls ”Motståndshelger”, där aktivister utbildades i trafikfrågor och civil olydnad. Genom EYFAs internationella Ecotopialäger knöts kontakter med vägmotståndet i de olika europeiska länderna. Svenska aktivister reste och besökte miljöaktioner i Tyskland, Earth Firsts protestläger i Storbritannien och ockuperade bergsbyar i Pyrenéerna, som blivit motståndsplatser mot det transeuropeiska nätet. Det europeiska vägmotståndet hämtade mycket kunskap och inspiration från 80-talets fredsläger och antikärnvapenläger; permanenta läger upprättade utanför militärförläggningar där workshops, marscher och massolydnadsaktioner genomfördes. Lägren blev med åren allt mer avancerade uppbyggda, med en egen infrastruktur kring kommunikation, matlagning, sjukvård, sanitet och övernattning och utrymmen för massmöten. Varje massaktion skapade nya mer experimentella former av olydnad: vid vägmotståndet i brittiska Twyford down byggdes ett helt system av trädkojor och aktivister kedjade sig fast med cykellås på vägmaskinerna. I östra London ockuperades alla hus som låg i vägen för motorvägen M11 och förvandlades till förstärkta barrikader, med tunnelsystem och vakttorn att kedja fast sig i. Aktionsdagarna underlättades samtidigt av det gick att göra maillistor, vilket gjorde den internationella koordineringen smidigare och snabbare. I Sverige organiserades motståndsläger vid byggplatserna för Öresundsbron och Stockholms motorleder, det så kallade Dennispaketet. Motståndet mot Dennispaketets motorleder fick en unik bredd i antal organisationer som deltog – men även i mängden av metoder som användes. Där fanns borgerliga naturkonserverande krafter samlade i Hagabrunnsvikens vänner och Stiftelsen Stolta Stad, Naturskyddsföreningens alternativa utredningar, nätverket av lokalorganisationer och miljöorganisationer samlade kring Alternativ stad i paraplyet Ur tid är leden. Därtill fanns det en radikal ekoanarkistisk miljöaktivistscen som vuxit fram ur trafikblockaderna och som höll i olydnadsutbildningar, hade lokala mötesplatser som Kafé Monkeywrench (namnet togs från en roman om en grupp som saboterade vägmaskiner, så kallad monkeywrenching), fanzines som Ekologisten och Miljöaktivisten, aktionsgrupper som Kokosbollarna (de första provborrningarna för Österleden skedde vid en gammal kokosbollsfabrik) och Asfaltsdjungelns indianer. Ur detta växte aktionsnätet Socialekologisk aktion fram, som genomförde vägmotståndsläger i form av ockuperade hus i Häggvik och skogsläger i Huddinge mot vägbyggena. Civil olydnadsaktioner blandades med en hel våg av direkta aktioner och nattliga sabotage mot vägmaskiner. Trots denna stora bredd och radikalitet hölls rörelsen samman i alla sina delar under fem år, tills Dennispaketet stöp på sina skenande kostnader i slutet av 90-talet. 90-talets radikala miljöaktivism och globala aktionsdagar kom efter att vägbyggena bromsades upp i Europa att allt mer övergå i den framväxande globaliseringsrörelsen. Klimataktionsdagarna blev globala aktionsdagar mot nyliberalism, där gatufesterna flyttade in i finanskvarteren och förlamade innerstäderna (London 1998) eller blockerade de globala frihandelsinstiutionernas toppmöten (Seattle 1999). En rörelse som på 00-talet återvända till klimatfrågan, med arrangerandet av Climate camps och massmobiliseringar kring klimattoppmötena (som COP15 i Köpenhamn 2009). För att nu återfinnas i form av Ende Geländes blockader av kolgruvor, Folk mot fossilgas massolydnad mot den planerade naturgashamnen i Göteborg och Extinction Rebellions nedstängningar av stadskärnorna för att utlysa klimatnödläge. Klimatolydnaden är på gatorna igen. Den har haft en lång historia för att komma dit, men utan olydnaden riskerar vår framtid bli kort.

Publicerad i ETC augusti 2021

Mina många liv

Posted on by under Eget, Italien

Jag har levt många generationer, varit en del av många generationer. Jag har vägrat bli gammal och stelna, följt kamperna där de briserat och vitaliserats av diskussionerna. Varje ny våg har gett mig nytt liv.

Jag formades som bara barn av kärnkraftsfrågan. Blev miljöaktivist. Ockuperade Hanstaskogen på Järvafältet mot skövling. Blockerade sopstationer mot sopbränning. Kapade flygplan (i papiermache) på Arlanda. Blockerade motorvägar. Det var mitt åttiotal. Min tonårsperiod. Mitt första politiska uppvaknande, min första politiska generation..

Vid skiftet till 90-talet och Östblockets fall reste jag i Östeuropa, till olika miljöläger. Hackade loss en bit av Berlinmuren strax efter dess fall. Den smulades till grus i min backpackryggsäck och fastnade i alla mina kläder. Tog oss in i en Röda armébas med massor med fredsaktivister i Estland under Sovjetunionens fall, under dess sista dagar. Var på avrustningsläger i Linköping och Skottland. Reste genom Serbien under kriget. Köpte Infobokhandlarnas internationella tidskrift Clash. Läste RAF:s sista kommunikéer. Hörde om de rasistiska pogromerna mot flyktingförvar i hela Tyskland. Nationalistiska vindar. Miljörörelsens pacifism rann av mig. Nu gällde det att försvara oss, mot en nyvaknad extremhögers angrepp. Var med när Antifascistisk aktion växte fram. Läste i Clash om triple oppression, det som vi långt senare fick höra akademikerna kallade ”intersektionalitet”. Blockerade toppmöten i Madrid och Amsterdam. Lärde oss att gå i kedjor, göra nedräkningar i demonstrationer och tjurrusningar. Inspirerades av Zapatisternas uppror i Mexiko. Blockerade motorvägsbyggen i hela Europa. Aktiverade mig i Nej till EU-kampanjen. Det var mitt andra politiska uppvaknande, min andra politiska generation.

2000-talet blev mitt tredje politiska uppvaknande, min tredje politiska generation. Syntesen av de två tidigare, lärdomarna från 80-talets öppna lekfulla miljörörelse och 90-talets klandestina militanta autonoma scen sammansmälte. Men nu kom en starkare drog in i bilden: teorin. Inte som dogmer, som en stelnad lära. Tvärtom, det blev jävligt kul att läsa. Vi vände och vred på teorierna, perverterade dem, lät dem inspirera oss till praktiker. För mig var tiden runt millenieskiftet den roligaste tiden hitintills att vara aktiv. Vi läste Antonio Negris Imperiet, Deleuze och Guattaris Tusen plattåer och Marx Kapitalet. Vi bildades Stockholms autonoma marxister, i Jönköping fanns Transformers, i Linköping Dark Forces, i Malmö Autonomt motstånd och Gatuaktionen, i Göteborg Alarm och Autonoma kärnan. Vi tog över Kafe44 och ”italifierade” det: vi ville ha det som ett socialt center, en lokal som intervenerade i politiska kamper. Vi fixade Reclaim the cityfester och drog in stålar till att bygga upp ett mobilt soundsystem, vi slogs mot Rejvkommissionen på festivaler. Våra studiecirklar blev polisanmälda för att vara uppviglande. Anarkisterna rasade över en marxistisk infiltrering av deras rörelse. Men egentligen var vi nog mer anarkistiska i vår praktik än de var. Vi kom med en hel ny verktygslåda med tekniker, praktiker och idéer. Konfrontativt ickevåld och massolydnad med vita overaller, vägblockader med soundsystems, självreduktionskampanjer med plankande, fildelande och hackande. Vi fifflade, maskade, cardade. Decadent action som ideal, lyxkommunism åt alla. Från Malmö kom nya egna militanta undersökningar, ansiktslöst motstånd på arbetsplatser och Vår makt-konferenser. Till våra röda söndagar på 44an kom kidsen från Globalisering underifrån och Syndikalistiska ungdomsförbundet och blev förledda. Ur den häxbrygden växte Piratbyrån, The Pirate Bay och Piratbion, Discobbedienti, Planka.nu, Kvinnopolitiskt forum, Roh-nin bokförlag, satirsajten 44an.com och Asocialstyrelsen fram. Det var oerhört intensiva år, innan och efter Göteborgskravallerna. Allt gick mot en explosion, där vi alla lämnade vårt nav Kafe44 och spreds i tusen projekt för vinden. För min del ville jag ha mer. Mycket mer. Så jag drog till Italien, det hägrande land vi snott så mycket inspiration ifrån. Jag kände mig elektrifierad, mitt i händelsernas centrum. Konstant hög på politik.

Hemma i Sverige igen kom en – för mig – fjärde generation. Nu var vi Allt åt alla. Linje17. Kämpa Malmö. Stadsdelsorganisering. Megafonen, Pantrarna och förortsupplopp. Ungdomshusetkravallerna och ockupationsvågen i hela Sverige. Occupy. Brand fick en hel makeover. Refugees Welcome.

Och så reaktionen. Högerpopulismens våg som svepte över världen från 2015 och framåt. När högergenerationen Alt-right kom blev det en märklig dejavukänsla. Men vänta, vi hade gjort allt de gör. Vi hade memer på 44an.com innan de kallades memer, de blev memkrigare. Vi kapade debatten genom kommunikationsgerilla, de hade trollfabriker. Vi beskrev den sociala fabriken utifrån filmen Matrix, de pratade om att ta det röda pillret. Vi startade The Pirate Bay och levde i irc-chattar, de hade Gab och Discordkanaler. Vi hade Indymedia, de snodde begreppet altmedia. Vi hade Anonymous på 4chan, de har Qanon på 8chan. Vi hade electroclash, de fick fashwave. Så jävla märkligt. Men samtidigt finns en betryggande vetskap. De kan inte skapa något nytt, bara stjäla våra idéer. Vara det Hardt och Negri beskrev som vår mörka spegel. Reaktiva. De är vågbrytare, men kan inte hejda flodvågen. Den reaktionära dammen kommer att sprängas. För varje ny generation är vänster. Som lyckas ta upp stafettpinnen och fortsätta där den tidigare sakta in, omedvetet och ändå med all kunskap i behåll.

Just nu saknar jag generation, är generationslös. Gammal, kanske? Rejält gammal. En räv. Men jag vet att jag kommer bli ung igen. Att det är ett bra puppstadium för att förkovra sig, läsa, bygga infrastruktur. Inför nästa livscykel. För det är bara en tidsfråga innan nästa generation briserar. Och den som är öppen för den, för dess kampanda och problemställningar, kommer bli en del av den generationen – oavsett ålder.

Publicerad i Brand nr 1, 2021, Tema: Generationer.

Negri på barrikaderna

Posted on by under Eget, Italien

I skuggan av den globala pandemins utbrott våren 2020 dog vänsterpopulismen. Den 8 april ställde Bernie Sanders in sin presidentvalskampanj efter att ha förlorat Demokraternas nominering och slöt upp bakom kandidaten (och sedermera presidenten) Joe Biden. I de amerikanska vänstertidningarna Jacobin och Viewpoint Magazine bröt en debatt ut vart den socialistiska rörelse av valarbetare som jobbat för Sanders nu skulle ta vägen.i Var det nu tid för mer lokal realpolitik i de städer där socialistiska kandidater var starkare – eller behövde rörelsen återvända till gatorna, bli rena sociala rörelser igen? Samtidigt som Sanders kastade in handsken publicerade David Broder, Jacobins europeiska redaktör, en text om relationen mellan italienska kommunistpartiet PCI och den utomparlamentariska vänstern (den så kallade operaismen eller Autonomia-rörelsen kring Antonio Negri och tidiga Mario Tronti) på 60- och 70-talet.ii Broder hade just översatt operaismens klassiska verk, Mario Trontis Operai e Capitale (Workers and Capital) till engelska. Nu använde han det italienska exemplet – och då särskilt Antonio Negris bidrag – som en varning för amerikanska vänstern; det gällde att fortsätta bygga partiet, att verka realpolitiskt och inte lämna den parlamentariska politiken för rörelseprotester à la Occupy Wall Street. Men historien tog en annan vändning; den 25 maj kvävdes den 46 åriga svarta mannen George Floyd till döds i ett polisingripande; Black lives matter gick ut på gatorna och sommaren 2020 – mitt under pandemin – upplevde USA sin största våg av massprotester någonsin. Rörelseautonomin trumfade partibyggandet.

Relationen parti och massrörelse har alltid varit en central stridsfråga i socialismens historia. Det är ingen slump att det var just den italienska teoretiska debatten på 60- och 70-talet som amerikanarna valde att studera 2020: i få andra länder har diskussionen ställts på sin spets, både i faktisk organisering och teoretiskt djup, som Italien under den perioden. Kommunistpartiet PCI var västvärldens största och öppnade upp för ett samarbete med centristisk liberalism, samtidigt som den utomparlamentariska vänstern som var en maktfaktor i fabriker och kvarter gjorde en skarp brytning med partiet. Mitt i den striden stod Antonio Negri. Och han står fortfarande kvar på barrikaderna, 88 år gammal, mitt i de sociala kampernas Italien.

Antonio Negri är från en partisanfamilj i Padova i nordöstra Italien. Redan 26 år gammal blev han 1959 professor i statsvetenskap och byggde om statsvetenskapliga institutionen i Padua steg för steg till ett marxistiskt centrum för hela Italien. Han tog med sig sina studenter och doktorander från universitetet i Padova och åkte till närliggande industrizonen Porto Marghera, vid Venedig. Där höll han studiecirklar i Kapitalet för industriarbetarna i petrokemisektorn. Negri tillhörde de vänsterakademiker från socialistpartiet och kommunistpartiet som såg fackföreningens kris och medlemstapp i början av 60-talet och gick ut till fabrikerna för att undersöka arbetarklassens nya sammansättning. Organ för dessa undersökningar var tidskriften Quaderni Rossi (Röda häften). I Quaderni Rossi och den mer interventionistiska utbrytningen Classe Operaia – som startades av Negri och Tronti – utvecklades en nyläsning av Marx Kapitalet, men även förarbetet Grundrisse fick sin italienska översättning i dessa tidskrifter. Denna kätterska marxläsning, i Italien kallad operaism (arbetarism) vände upp och ner på både Marx och Lenin. Negri och Tronti utgick från arbetarklassens perspektiv, inte kapitalets, i sin läsning. De utgick från både det spontana, dolda och organiserade öppna arbetarmotståndet mot kapitalets disciplinering, planering och styrning, hur kamperna för en arbetarautonomi undan fabriksdisciplinen föregick kapitalets omorganiseringar av produktionen – och på så sätt hegelianskt fungerade som en motor i arbete-kapitalrelationen. Precis som kapitalismen bara kunde förstås genom att kliva in i produktionens dolda verkstad, med operaisternas ord ur ”arbetarklassens synvinkel”iii så kunde samhället bara förstås utifrån produktionen och staten utifrån samhället. Operaisterna bröt med PCI:s syn på kapitalet som irrationellt och planeringen som ett socialistiskt kännetecken, utan betraktade istället kapitalet inte bara på enskild nivå utan även utifrån totalkapitalet, hur kapitalets planering och kommando i produktionen motsvarades av en planering och kommando av samhället och staten på sin samlade nivå. Samhället kom att reellt underordnas under kapitalet. Denna slutsats ledde operaisterna att även börja söka kamper utanför fabriken, ute i samhället – hos studenterna, hemmafruarna och migranterna – och hur deras intressen skulle gå att förbinda med arbetarnas kamp för autonomi.

Här skildes Mario Tronti och Antonio Negris vägar. Tronti såg att det var bara genom partiet som detta sammanbindande av arbetarklassens olika delar i samhället kunde ske. Efter 1967 återvände Tronti och kretsen kring honom in i PCI och kom att förnya partiets teoretiska arbete. Mario Tronti är fortfarande aktiv i PCI:s arvtagare, centerreformistpartiet Partito Democratico. Antonio Negri och hans nätverk av arbetarmilitanter däremot fortsatte arbetet med att hitta nya organisationsstrukturer för klassammansättningen, som stärkte klassens autonomi och självständiga organisering – utanför fackföreningar och partier. Negri kom att vidarutveckla den tidiga Trontis operaistiska teorier mot parti-Trontis, klassrörelsens autonomi ställd mot det politiskas autonomi.

Operaisterna vände inte bara på Marx i sin läsning (Trontis så kallade ”kopernikanska revolution”iv av Marx), utan även Lenin. Där klassisk leninism såg arbetarklassens kamper som spontanta och taktiskt nödvändiga men strategiskt otillräckliga, utan krävde en styrning av ett avantgardeparti med planen och strategin – en återspegling av kapitalisternas organisering inom fabriken – vände operaisterna på analysen. Det var motsättningen arbete-kapital, arbetarklassens undandragande från kapitalets exploatering och kontroll, som var den strategiska dimensionen. Organisationens uppgift var kompletterande, att genom taktiska reformer och krav understödja denna autonoma rörelse. Operaismen slog därigenom inte över i en anarkism, ett totalt förkastande av reformism eller partiorganisering, utan vände bara på dynamiken parti och rörelse: rörelsen var primär, partiet (”av en ny sort”v) enbart understödjande. Men vad innebar det rent konkret? Operaisterna organiserade träffar utanför fabrikernas grindar, öppna stormöten, där alla arbetare oavsett avdelning kunde mötas, cirkulera erfarenheter mellan olika kamper inom fabriken och formulera gemensamma krav som övervann splittringen inom fabriken: det vanligaste kravet var lika lön oavsett jobb inom produktionen. Från de stormötena kunde arbetarna även ta upp krav utanför fabriken, bilda kommittéer för att få ner boendekostnader, motverka vräkningar, reducera resekostnaderna och elräkningar.

Så exploderade 1968. Studenterna ockuperade universiteten och gick ut i massdemonstrationer på gatorna. Studentpolitiseringen gick däremot inte främst åt ett maoistiskt håll, som i andra delar av Västeuropa. Utan studenterna läste istället Mario Trontis Operai e Capitale och sökte upp honom. Han vände dem ointresserat ryggen, men istället fann studenterna operaisterna kring Negri med sina nätverk av fabriksmilitanter och arbetarstormöten. Så flöt gnistan från studentrevolten in i avtalsrörelsen 1969 – ”Den heta hösten”vi – studenter reste från hela Italien till de stora bilfabrikerna i Turin för att bistå vid fabriksgrindarna och stormötena. Ur den heta hösten föddes organisationerna Potere Operaio (Arbetarmakt, där Negri och hans operaister medverkade) och Lotta Continua (Kampen fortsätter). Statsvetenskapliga institutionen fungerade som en nav i den teoretiska utvecklingen: Negris krets höll internationella seminarier som samlade marxistiska teoretiker från hela väst, seminarierna gavs sedan ut i bokform på det stora förlaget Feltrinelli.

Nu började PCI och arbetarautonomins resa åt skilda håll. På sjuttiotalet pågick förhandlingarna mellan PCI och kristdemokraterna om ett gemensamt reformpaket, som kom att kallas den historiska kompromissen. PCI hade i efterkrigstiden varit det alltid näst största partiet inom italiensk politik, med stora regionala framgångar men utan politisk makt på riksplanet. Med förhandlingarna med kristdemokraterna behövde PCI kapa banden till och tygla arbetarmilitansen, att kunna garantera arbetsfred från arbetarrörelsen. Det blev på Trontis bord att bemöta arbetarautonomin teoretiskt. Samtidigt började den utomparlamentariska 68-rörelsen, som bildat marxistleninistiska partier att lösas upp och gå upp i rörelsen för arbetarautonomi. Potere Operaio gick upp i rörelsen av arbetarautonomi, Autonomia Operaia. 1973 ockuperades FIAT i Turin. Mängder av kommittéer för ”självreduktioner”vii av hyror och priser, av elräkningar, kollektivtrafikavgifter och matpriser, bildades i förorter över hela Italien – i konflikt med PCI och fackföreningsrörelsens försök att skapa lugn. Dario Fo beskrev rörelsen i sin pjäs Vi betalar inte, vi betalar inte!viii Autonomia spred sig från fabrikerna och universiteten till förorten. Husockupationer kom att bli en vanlig protestform. form, Bbåde för att skapa billigt boende men också för att upprätta möteslokaler, (så kallade ”sociala center”,) i kvarteren för traktens boende, ungdomar och arbetare. Till skillnad från operaisternas tidigare nätverk och organisationer, som fortfarande burit på ett leninistiskt arv av centralisering, var Autonomia spretigt, homogent och uppbyggt av mängder parallella initiativ och projekt utan central ledning. Negri satt med i redaktionen för Milanotidskriften Rosso, som var en av de viktigare organen bland många. Ju närmare makten PCI kom, desto militantare blev Autonomia – med konfrontationer med både PCI:s demonstrationsvakter och polisen. Ett av de starkaste fästena blev universitetetsstaden Padova och fabriksstaden Porto Marghera, där Negris studenter hade organisationen Collettivi Politici Veneti per il Potere Operaio (De politiska kollektiven från Veneto för arbetarmakt). I sitt försök att upprätta en ”territoriell motmakt” genomförde kollektiven militanta kampanjer mot företag som anställde svartarbete, polisstationer och militärförläggningar, kollektiva butiksplundringar, attacker mot ”reaktionära” professorer, sabotage inne i fabrikerna och blockader av vägar. I koordinerade ”brandnätter” angreps måltavlor i hela regionen med molotov coctails. Autonomias militans skiljde sig från Röda brigadernas, som växte fram vid samma tid. Röda brigaderna var en centraliserad och militär struktur, medan Autonomia byggde på massmilitans och ”massillegalitet”. Den 5 april 1979 greps stora delar av Autonomias drivande skikt i Padova, däribland Antonio Negri och hela statsvetenskapliga institutionen, och åtalades för uppror mot staten. Följande månaderna skedde motsvarande gripanden i de andra italienska städerna. Autonomia klämdes sönder mellan statsrepressionen, PCI:s kampanjer mot dem och Röda brigadernas upptrappade terrorism.

Men Antonio Negris historia slutar inte här, snarare började ett nytt kapitel i fängelset. Redan innan fängslandet hade han börjat undervisa om Marx Grundrisse på École normale supérieure i Paris, på Luis Althussers inbjudan. Där fick han kontakt med den franska intellektuella miljön kring Gilles Deleuze, Felix Guattari och Michel Foucault. Negris autonoma marxism började korsbefruktas med fransk poststrukturalism. På I fängelset läste han 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, vars teorier kring immanens och multituden som subjekt (istället för Hobbes folket) kom att starkt påverka Negris kommande verk. Negris sena sjuttiotalsskrifter följde Autonomiarörelsens utveckling enligt en linje han redan påbörjat med operaisterna: hur kapitalets underordning och planering av samhället skapade ett nytt arbetarsubjekt; från fabrikernas massarbetare (operaio di massa) till den samhälleligt organiserade produktionens samhälleliga arbetare (operaio sociale). Den samhälleliga arbetarens sammansättning var heterogen, pluralistisk och bar på en inre mångfald – med Spinozas begrepp en multitud – till skillnad från den mer homogena massarbetaren. Den samhälleliga produktionen, hur totalkapitalet gjorde hela samhällsterrängen produktiv, var med Foucaults begrepp en biopolitisk produktion, livet gjordes produktivt.

Fängslandet av Negri mötte inte bara kritik i Italien och Frankrike, utan även Amnesty engagerade sig i fallet. Kampanjen för att frige Negri lyckades 1983 få honom invald i parlamentets deputerandekammare. Innan Negris parlamentariska immunitet drogs in flydde han till Frankrike, där Mitterand gett de italienska vänsteraktivisterna asyl. Felix Guattari var personligt engagerad i att ta emot flyktingarna och kom under 80-talet att utveckla ett nära samarbete med Negri. Till den italienska exilmiljön i Paris anslöt sig 1990 den amerikanska litteraturvetaren Michael Hardt, för att skriva på sin doktorsavhandling om Deleuzes och Negris teorier. Hardt och Negri inledde ett produktivt samarbete och ägnade 90-talet att försöka beskriva den nya världsordning som framträdde efter realsocialismen och Sovjetunionens sammanbrott och USA:s förändrade roll under det första Gulfkriget. Samarbetet med Hardt öppnade upp den anglosaxiska världen för Negris teorier. 2000 utkom deras gemensamma bok Imperiet (Empire), som de skrev tillsammans i mitten av 90-talet. Imperiet blev en internationell succé och sammanföll med den så kallade globaliseringsrörelsen, toppmötesprotesterna mot de internationella frihandelsinstitutionerna. I Imperiet använder sig Negri och Hardt av den grekisk-romerska historikern Polybios (verksam runt 150 talet f.Kr.öre Kristus)) som beskrev Romarrikets blandkonstitution och maktdelning. Polybios konstitutionella teorier, som influerade den amerikanska konstitutionen, kunde enligt Hardt och Negri användas för att förstå hur maktdelningen mellan de internationella finansinstitutionerna, trilaterala överenskommelser, Förenta nationerna, transnationella företag och globala NGO:s förändrade både USA:s hegemoniska position, geopolitiken i stort och den nationella suveränitetens roll. In i denna beskrivning skildrar Hardt och Negri sedan en beskrivning av produktionens förändring i Imperiet, om det immateriella arbetets mer centrala funktion och hur detta arbete skiljer sig från manifakturarbete genom att dels vara samhälleligt i högre grad, verkar biopolitiskt över livet, och dels hur arbetarna inte är separerade från produktionsmedlen (som för det immateriella arbetet är deras egna kroppar, affekter och känslor, kunskap, språk). Här vidarutvecklasvidareutvecklades Negris tidigare teori om den samhälleliga arbetaren; mot iImperiet ställer de multituden, som beteckning på den nya globala klassammansättningen. Imperiet följdes upp av böckerna Multituden, som beskrev krigets förändrade roll i imperiet och antikrigsrörelserna mot Irakkrigets betydelse, samt och Common Wealth, som lyfte fram allmänningarna (digitala och materiellas) funktion för den biopolitiska produktionen och vilka rörelser som verkade idag för att motverka kapitalets inhägnandeninhägnaden och extrahering av de bruksvärden som allmänningarna skapade.

1998 återvände Negri återvände till Italien 1998, i ett försök att få tillstånd en amnesti för de Autonomia-aktivister som fortfarande satt fängslade. Han avtjänade de följande åren den kvarvarande tiden av sitt straff. Italien hade förändrats medan han var borta. 1990 föll det politiska systemet samman i korruptionsskandaler, vilket tvingade de politiska partierna om ombildas – PCI transformerades till Demokratiska partiet i en sammanslagning med delar av Kristdemokraternas centristflygel – och nya partier uppstod; Berlusconis Forza Italia och Lega Nord växte fram.ix Men även Autonomiarörelsen återuppstod i ny tappning, kring nya generationer av hundratals sociala center och basfack. Negri återknöt till denna rörelse genom tidningen Posse och därefter ett nätverk av vänsterradikala doktorander, Euronomade. Euronomade har sommarkonferenser och en aktiv nättidning, där Negri spelat en betydande roll i att skola upp en ny generation rörelseintellektuella. Han är däremot förbjuden att åter undervisa på italienska universitet. Som 88 åring är han fortfarande aktiv i både den franska och italienska vänstern, alltid i närheten av där aktivisterna är. Hans memoarer, Historien om en kommunist (Storia di un comunista) har hitintills utkommit med tre delar. Negris teori har under hans 60-åriga bana inom vänstern hållit en stringent och klar linje, hans metod har alltid utgått från att börja med en analys av produktionen och dess motsättningar, för att därifrån lyfta fram vilka nya subjekt och ny form av antagonism detta framburit, vilka former av infångande och kommando det bemöts av från kapitalet och hur det förändrat statsformen.

2020 återvände Negri och Hardt återvände 2020 till Imperietteorin, i en artikel i New Left Review, för att diskutera vad som skett under de följande åren med imperiet och multituden sedan boken publicerades.x En fjärde del i bokserien kom 2017, boken Samling (Assembly). Om de tidigare böckerna följt och uppdaterat operaismens marxistiska analys av produktionen och det kollektiva kapitalets planering och kommando så tog bygger Samling och byggde vidare på operaismens vända leninistiska organisationsteori: vad kräver vår tid för form av rörelseinstitutioner och organisationsbyggen när den gamla vänsterpartierna befinner sig i kris?. Boken tar sin utgångspunkt i Black Lives Matter och frågar sig varför dagens proteströrelser saknar ledare. Hur kan de nya proteströrelserna undvika att bli kortvariga dagsländor och istället hitta former som stärker deras makt och skapar kontinuitet, utan att återskapa den tidigare vänsterns förstelnade partiform? Samma brinnande fråga som återaktualiserades våren 2020 och fick Jacobins David Broder efter Sanders förlust att höja ett varnande finger för att åter lystra till de ”italienska” lockropen om rörelseprotesternas autonomi.xi För att månaden efter ställas inför en ny autonom protestvåg som svepte genom USA och satte stopp för Trumps återval.


/ Mathias Wåg


Publicerat i Arbetarhistoria nr 177-178 (1-2), 2021

Bibliografi i urval:

På svenska:

Michael Hardt och Antonio Negri, Imperiet, Glänta produktion 2003.

Michael Hardt och Antonio Negri, Multituden, Tankekraft 2007.

Antonio Negri, Porslinsfabriken, Tankekraft 2008.

Michael Hardt och Antonio Negri, Förklaring, Tankekraft 2013.

Michael Hardt och Antonio Negri, Samling, Tankekraft 2019.

På engelska

Félix Guattari och Antonio Negri, Communists like us, Semiotext(e) 1990.

Antonio Negri, The Savage Anomaly: The Power of Spinoza’s Metaphysics and Politics, University of Minnesota Press, 1991.

Antonio Negri, Marx Beyond Marx: Lessons on the Grundrisse, New York: Autonomedia, 1991.

Antonio Negri, Books for Burning: Between Civil War and Democracy in 1970s Italy, Verso, 2005.

Michael Hardt och Antonio Negri, Commonwealth, Belknap Press of Harvard University Press, 2009.

Antonio Negri, Factory of Strategy: Thirty-Three Lessons on Lenin, Columbia University Press, 2015.

Om Antonio Negri
Timothy S Murphy, Antonio Negri – Modernity and Multitude, Polity Press 2012.

Om operaismen

Steve Wright, Storming Heaven – Class Composition and Struggle in Italian Autonomist Marxism, Pluto Press 2002.

Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019
Nanni Balestrini och Primo Moroni (red), The Golden Horde – Revolutionary Italy, 1960–1977, The university of Chicago Press Books. Utkommer maj 2021.

iSom exempel på tre positioner i den debatten, se Paul Heideman, Mass Politics, Not Movementism, Is the Future of the Left, https://jacobinmag.com/2020/04/bernie-sanders-democratic-socialism-mass-politics-left, Anton Jäger, We Bet the House on Left Populism — and Lost, https://www.jacobinmag.com/2019/11/we-bet-the-house-on-left-populism-and-lost och Salar Mohandesi, Party As Articulator, https://viewpointmag.com/2020/09/04/party-as-articulator

iiDavid Broder, The autumn and fall of italian workerism. Publicerad 24 mars, 2020. https://catalyst-journal.com/the-autumn-and-fall-of-italian-workerism

iiiSe Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019, kaptilet Factory and society, samt Steve Wright, Storming Heaven, Pluto Press 2002, sid 37f.

ivTrontis kopernikanska revolution syftar på det paradigmskifte hans vändning på dynamiken kapital-arbetare, till att se arbetarklassen som historiens motor, innebar. Se Steve Wright, Storming heaven, sid 63f. Finns på https://libcom.org/library/storming-heaven-class-composition-struggle-italian-autonomist-marxism-steve-wright Texten Lenin i England, där Tronti presenterar vändningen, finns också publicerad i Brand, 2, 2017, tema Social strejk.

v”Parti av en ny typ” är ett begrepp som tillskrivs Lenin inom den marxistleninistiska traditionen och anspelar på konstruerandet av bolsjevikpartiet som en helt ny typ, varken baserad på aristokratins partier eller den andra internationalens socialdemokratiska partimodell. Inom den operaistiska traditionen användes begreppet av Tronti och Negri för att snarare än att ta Lenins partiform som oföränderlig gällde det att tillämpa leninismen som metod att identifiera en passande partiform i arbetarklassens nya sammansättning; det nya partiets organisatoriska form behövde förändras med klassammansättningens förändring. Se Trontis Lenin i England i Brand 2, 2017 och Antonio Negris Factory of strategy.

viDen heta hösten anspelar på vågen av vilda strejker och avtalskamper hösten 1969. Se Steve Wright, Stormning heaven, Pluto press 2002, sid 119ff samt Nanni Balestrini, Revolten i Torino, Rabén & Sjögren 1972. Finns digitalt på https://www.riff-raff.se/lasvart/torino.html

viiSjälvreduktioner (autoriduzione) syftar på betalandet av ett moraliskt eller politiskt pris för en vara, inte ett marknadspris. Historiskt har det varit brödrevolternas traditionella kampform, en kamp om att sänka priset till det köparna såg som en ”rimlig” och moralisk nivå. Se Autoreduction movements in Turin, 1974, publicerad i tidskriften Italy: Autonomia – Post Political Politics, semiotext(e), Intervention Series #1, 1980. Finns upplagd på nätet: https://libcom.org/history/autoreduction-movements-turin-1974. Samt E P Thompson, De engelska massornas moraliska ekonomi, publicerad i Brand, nr 3, 2013, Tema Upploppsfaran.

viiiDario Fo:s Vi betalar inte, vi betalar inte! sattes upp på Pistolteatern 1976 och blev Fo:s stora genombrott i Sverige. 1997 fick Dario Fo Nobelpriset i litteratur.

ixFör en överblick över Italiens samtidshistoria, se Eskil Fagerström, Italiens moderna historia, Historiska media 2020.

xMichael Hardt & Antonio Negri, Empire, Twenty Years On, New Left Review, nummer 120, 2019. Finns online på: https://newleftreview.org/issues/ii120/articles/empire-twenty-years-on

xiSe David Broders artikel ovan.

Accelerationism bortom sin egna gräns

Posted on by under Eget

Antikapitalism är som boxning. Mitt emot oss står kapitalet, personifierad i kapitalisten. I andra ringhörnan står proletariatet. Två fientliga läger. Antikapitalismens mål är att krossa kapitalet, ett negerande i såväl teori och praktik. Att kunna angripa och dra sig undan. En styrkemätning, oavsett om man är revolutionär eller reformist. Att kunna ”float like butterfly, sting like a bee”, som boxaren Muhammed Ali.

Postkapitalism är något annat. Det är judo. Att kunna utnyttja motståndarens kraft och riktningen i hans slag, för att kasta honom i en annan riktning. Hitta systemets egna interna motsättningar och svagheter, tendenser och mottendenser. Och agera utifrån dem. Vad äter sönder kapitalismen inifrån? Går det att skynda på?

I Sverige har vi Södertörns högskola – och kanske även Malmö Högskola – som har som inriktning inom humaniora att följa nya samtidsanalyser och teoretiska trender. I Storbritannien fungerade Warwickuniversitetet i mitten av 90-talet på samma sätt. Här studerades postmodernism och okonventionell fransk filosofi. Ett Hogwarts för poststrukturalister. Det var här den hajpade filosofen och kulturteoretikern Sadie Plant fick sin tjänst 1995 och grundade centret Cybernetic Culture Research Unite (CCRU). Med sig från Birninghams culture studies tog hon sina doktorander, däribland Mark Fisher, till CCRU. Två år senare fick Nick Land, hennes dåvarande partner, ta över driften av CCRU. Centret växte fram parallellt med internets genombrott och studerade dess kulturella konsekvenser och möjligheter. Studier i Gilles Deleuze, Karl Marx och Jean-François Lyotard korsbefruktades med popkultur, science fiction, droger, hård jungle och cyberpunk. Snarare än avhandlingar producerade CCRU fanzines som ***collapse och Abstract Culture, seminarier som mer liknade ravepartyn och tidsmaskiner till framtiden. Ambitionen var just att placera blicken från framtiden, se hur framtiden skickade ett budskap till oss om dess rötter, de tendenser framtiden fötts ur här och nu. Vad var det för interna motsättningar i dagens kapitalism som drev den gå bortom sig själv? I CCRU skolades en generation filosofiskt. Men det blev också platsen där en generation brände ut sig själva, fick psykoser och gick in i väggen. Nick Land själv kollapsade och drog sig tillbaka.

Influensen från CCRU levde vidare mer inom musik och konst än teoretisk humaniora. Men de teoretiska bidragen fick en ny renässans i flera motstridiga strömningar inom ”blogosfären”, nätverken av bloggare, i slutet av 00-talet. Den samlande beteckningen som kom att användas var accelerationism. Men vilka tendenser som betonades och i vilken riktning de skulle ta, skiljde sig åt i strömningarna. Nick Land drev åt höger, på andra sidan av hans drogpsykos, och hans accelerationistblogg blev en viktig inspiration för den så kallade Dark Enlightment-blogosfären – det som något år senare kom att räknas in som alternativhögern (alt-right). Land lyfte fram kapitalismen som en artificiell intelligens, som för att kunna utvecklas och spränga sina gränser behövdes befrias från de begränsande bojor mänskligheten (läs: arbetarrörelsen och välfärdsstaten) lagt på den. Dessa tankar föll i god jord hos techentreprenörer i Silicon Valley. I Sverige hämtade Alexander Bard sin inspiration från Lands högeraccelerationism.

Kring Mark Fishers föreläsningar och bloggande uppstod samtidigt vänsteraccelerationismen, ett försök att vidarutveckla den marxistiska ådran i CCRU:s arv. ”Marxismen är inget om den inte är accelerationistisk”, förklarade Fisher. Precis som i Kommunistiska manifestet lyftes kapitalismen som en stor omstörtande kraft – inte olikt Lands föreställningar – som krossade feodalismens ståndssystem men snabbt ersatte med nya begränsande klasstrukturer. Kapitalismens revolutionära potential kom att hämmas och begränsas. Det här var ett annat sätt att se på den marxistiska tesen om motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Men Fisher förde även vidare de teoretiska bidragen från Deleuze och Lyotard, genom att inte bara undersöka den tekniska utvecklingen, utan även begärens utveckling under kapitalismen: när begärsstrukturen inte längre rymdes inom kapitalismens realism – föreställningen att kapitalismen är det enda naturliga och tänkbara systemet – och sökte sätt att spränga dess begränsningar. Fisher kallade det postkapitalistiska begär. Han tittade på 60-talets underground-motkultur, dess experimenterande med andra sätt att leva, ha relationer och ägna sig åt medvetandehöjande (genom droger eller kollektiva samtal). Fisher ställde denna ”acid communism” mot kapitalets ideologiska ”realism” (Se Brand 1/2019).

Det som fick vänsteraccelerationism-diskussionen däremot att ta fart var Nick Srnicek och Alex Williams #Accelerate – Manifesto for an accelerationist politics (2013) och uppföljaren Inventing the future – Postcapitalism and a world without work (2015), som fångades upp av miljön kring brittiska studentrörelsen, radikala vänstern och Momentum. Srnicek och Williams använde accelerationismen för att ta sig an automatiseringens konsekvenser för arbetslivet och industriproduktionen, föra samman detta med en radikal arbetskritik och behovet av ett vänsterpopulistiskt program mot nyliberalismen. En vänster utan en framtidsvision var dömd att förlora. Tråden fångades upp av vänsterjournalisterna Paul Mason i boken Postkapitalism. Vår gemensamma framtid (Ordfront 2017), Peter Fraser i Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2017), Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism (Verbal 2019) och Leigh Phillips och Michal Rozworskis Folkrepubliken Walmart (Verbal 2020). Vi kan till dessa böcker lägga Antonio Negri och Michael Hardts Commonwealth (2009) och Samling (Tankekraft 2019), samt Tiziana Terranova Red Stack Attack (2014).

Bastani lyfter fram hur den exponentiella tillväxten inom datorernas processorkraft och lagringsförmåga, energiutvinning och batterikapacitet, eller genforskning inom sjukvården, bär på en undergrävande potential inom kapitalismen, som företagen på olika sätt försöker kontra, inhägna och påföra strikt kontroll över. Phillips och Rozworski visar hur de största bolagen i världen, som Walmart eller Amazon, internt inte fungerar efter principer av kapitalistisk konkurrens utan är planerade ekonomier. Kapaciteten att införa planerad ekonomi är därför inte länge bara någon vänsterdröm, utan central inom dagens produktion – och kan därmed vändas i en socialistisk riktning. Negri och Hardt visar på hur den samverkan som dagens produktion bygger på, de sektorer som handlar om tjänster, information och immateriell produktion, alla vilar på gemensam produktion som delvis är utanför företagen och där produktionsmedlen redan är i arbetarnas händer. Produktionen är samhällelig och skapar allmänningar, som kapitalet inhägnar och säljer licenser till eller extraherar värde ur. Terranova visar hur det skulle gå att vända dessa plattformsekonomier i det gemensammas riktning, genom att ackumulera allmänningar – skapa röda stackar – genom egna algoritmer. Synen på att automatisering leder till arbetslöshet (eller positivt uttryckt, arbetsfrihet) har inte stått obemött. Aaron Benanav kritiserar i Automation and the future of work (Verso 2020) automatiseringsteoretikerna, dit han slänger med accelerationisterna, för att överdriva automatiseringens negativa konsekvenser och befriande potential.

Accelerationistdiskussionen är fortfarande livaktig idag. Den har nu lämnat bloggarna och flyttat till Twitter och där mångfaldigats ytterligare. Varje teoretisk strömning utforskar sina versioner av accelerationism (eller /acc). Förutom högeraccelerationismen (r/acc) och vänsteraccelerationismen (l/acc) finns c/acc (capitalist accelerationism), u/acc (unconditional accelerationism), b/acc (en svart postkolonial blaccerationism och dess släkting afropessimismen) och genderaccelerationism. Zero accelerationism (z/acc) och deaccelerationism kritiserar tillväxtföreställningarna inom accelerationismen och föreställer sig hur en uppblåst accelererande kapitalistisk bubbla tillslut når sin gräns (av ekonomiska eller ekologiska skäl) och kollapsar samman. Det feministiska kollektivet Laboria Cuboniks manifest Xenofeminism: A Politics for Alienation, ser i sin tur alienationen som en progressiv och befriande kraft som hackar, multiplicerar och upphäver könsrollerna (se Brand 1/2019). Ekofascistiska aktionsgrupper, terroristiska massakrer som i nya zeeländska Christchurch eller amerikanska vitmaktgrupper som Atomwaffen Division, kallar sig också accelerationister och vill accelerera det mångkulturella samhällets sammanbrott genom riktade terrordåd. Kort sagt, accelerationismen är inte längre en teoretisk skola, utan har på några år blivit ett helt fält av diskussioner som korsbefruktar varandra, inspireras eller stångas med varandra – och inplanterats i andra etablerade politiska teorier och ideologer. En trend eller teoretiskt mode som det är lätt att både inspireras av och irra bort sig i. En teoretisk diskussion som accelererat iväg bortom sina egna gränser. Märkligt vore det annars.

(Publicerad i Brand #1, 2021. Tema: Acceleration)

Och äga vill jag inte

Posted on by under Eget

I.

Det var inte en komet som kom rusande mot oss. Inte heller en översvämning, vulkanutbrott eller en Mårra på jakt. Däremot en global pandemi som kröp närmare och spred en katastrofkänsla. I sjätte timmen, den sjunde mars slank en festival tillägnad konstnären och författaren Tove Jansson igenom på Fotografiska museets konferenslokaler i Stockholm. Det var en av de sista större tillställningarna innan covid19-restriktionerna stängde ner möten och museer i Sverige. Och en katastrof av ett annat slag. En framgångskatastrof.

Tove Jansson-festivalen var den första i sitt slag. Skälet att fira var 75-årsjubileet för den första muminboken. Mark Levengood som konferencier tog oss igenom en rad lättsamma och djupare samtal över filosofin i Tove Janssons muminböcker. Min vän petade mig i sidan. Hela den finlandssvenska intellektuella eliten är här, förklarade han. När Muminimperiet kallar kommer de. 2020 skulle bli ett muminår. Den första spelfilmen om Tove Janssons liv hade under hösten premiär. Vackra nyutgåvor av Tove Janssons alla kända och mindre kända böcker har släppts på Förlaget. Tove Janssons födelsedag 9 augusti firades för första gången som flaggdag i Finland.

Varumärket Tove Jansson har aldrig varit större. För festivalen var mer än bara ett firande. Vi fick alla ett första nummer av Moomin Magazine i handen, en produktkatalog från varumärkesagenturen Rights and Brands. Festivalen hölls i anslutning till Rights and Brands egna möte, dess fortsättning för allmänheten. Som avslutning höll Toves brorsdotter Sophia Jansson tal och berättade om nyheterna inom Muminimperiet, hur hennes två söner successivt ska ta över verksamheten. Sophia Jansson är kreativa chef och huvudägare inom Moomin Characters Oy Ltd, det aktiebolag som bildades 1979 ur hennes fars Lars Jansson och faster Tove Janssons familjeföretag. Hon började själv jobba för bolaget 1997. Nu ska en ny generation inom Janssonsläkten föra muminfacklan vidare. Moomin Characters har gått strålande under hennes ledning, blivit ett av Finlands största växande bolag. Framgången har varit att sälja produktlicenser, att alla muminkaraktärer är registrerade varumärken som andra företag kan få licens att placera på sina produkter mot en procentsats på försäljningen.

Historikern Fredrik Holmqvist beskriver muminindustrins företagsstruktur på bloggen Konflyktlinjer: ”Moomin Character utgör följaktligen ett närmast idealtypiskt samtida nordiskt företag inom det som politiker och näringsliv i Sverige kallar ’kulturdriven tillväxt’. Företaget är; helt varumärkesdrivet, har få anställda, är kostnadseffektivt och den relaterade materiella produktionen dirigeras av licensinnehavarna vilka i sin tur sannolikt har lagt den på entreprenad i asiatiska låglöneländer”.

Framgångsmodellen har nu utökats till andra varumärken. 2016 bildade Moomin Characters licensagenturen Rights and Brands, för att verka globalt (”We bring Nordic rights and brands to a global arena”). Under Rights and Brands finns nu en lång rad nordiska barnbokskaraktärer eller konstnärer: såväl Carl Larsson som Bamse, Lilla Hjärtat, Findus och Mamma Mu, Lilla Anna och Långa farbrorn är nu varumärken som går på global licens. Förutom Europa och USA är Japan och övriga Asien den stora marknaden. 2019 gjorde muminvarumärket ett rekordår med en trettioprocentig ökning på avkastningen. Det har öppnats en Moominvalley Park och utställningscenter i Hanno utanför Tokyo, flera téhus Moomin Pop Bubble Tea Bar i Thailand, muminkaféer i Hakata (Japan), Seuol (Korea), Bangkok (Thailand), Taipei (Taiwain) och Hongkong (Kina). Det har kommit muminmärkt lakris i Sverige, cupcakes och handväskor i Storbritannien, glass och skateboards i Finland, porslin i Norge och italiensk lyxchoklad i Japan.

Moomin Characters har med Rights and Brands inte bara tagit över Muminlicensen internationellt som huvudagent från Bulls. De har även gett sig in på den finlandssvenska förlagsmarknaden och utnyttjat ett missnöje bland författare som fusionen mellan förlagen Schildts och Söderströms skapade. 2015 startade Moomin Characters bokförlaget Förlaget M Oy AB, ofta kallat bara Förlaget. Förlaget köpte över rättigheterna till Tove Janssons böcker från hennes dödsbo och Schildts & Söderströms, där muminböckerna kommit i skymundan enligt Sophia Jansson. Till Förlaget tog de även med förlagsredaktörer och en lång rad kända finlandssvenska författare från konkurrenten, vilket skapade en stor debatt i Finland. Muminimperiet hade nu tagit form. Det var den giganten som visade upp sig med Tove Jansson-festivalen.



II.

”Jag går som jag behagar i min gamla gröna hatt,
jag spelar alla dagar, jag spelar varje natt.
Och äga vill jag inte, för man måste vara fri
när man söker nya sånger, en egen melodi”.
(Snusmumrikens vårvisa, Tove Jansson)

I dödsannonsen efter Tove Janssons bortgång den 27 juni 2001 återgavs Snusmumrikens vårvisa Den är som ett kort manifest som fångar och uttrycker en genomgående problemställning genom hela Tove Janssons liv: hur man kan leva fri att skapa, utan hämmande förpliktelser, i en gemenskap som också låter en vara ensam och i fred. Snusmumriken är den som kanske tydligast kommer att symbolisera detta frihetsbegär i hennes böcker, men samma vilja att bryta sig ut stelnande konventioner och förpliktelser finns även hos de andra karaktärerna i både hennes muminböcker och senare noveller och romaner. De bärs av Snusmumrikens vilja att vara fri från ägande, Mumintrollets förmåga att skapa vänner eller Muminpappans längtan efter äventyr. Filifjonkor som tröttnat på att vara pedantiska, hemuler där hobbyn plötsligt känns som ett tvång, gamla Onkelskrutt som vill slippa släktens förväntningar, de resande hattifnattarna som ständigt är på väg mot horisonten.

Tove Janssons hela liv var en flykt med hjälp av mumintrollen och en flykt från mumintrollen. Den skapelse hon berättade och ritade fram under andra världskriget, för att trösta sig själv medan bomberna föll och skingra hennes krigsdepression, kom att allt mer att gå från befrielse till börda. Kändisskapet skrämde henne och förpliktelserna kvävde kreativiteten. De första muminböckerna bär tydliga spår av kriget, de beskriver alla en hotad idyll, men där katastrofen också bär på äventyr, gemenskap och ett tryggt återvändande hem till paradisdalen. Där skräck och trygghet existerar tillsammans, som varandras förutsättningar. ”Jag har försökt berätta om en mycket lycklig familj. Muminfamiljen är lycklig på ett så självfallet sätt att de inte ens vet om det. De trivs med varandra och de ger varandra frihet. Friheten att vara ensam, frihet att tycka på sitt eget vis och få ha sina små hemligheter ifred tills man får lust att dela dem. Att inte ge varann ont samvete och kunna uppleva ansvar som något roligt och inte bara plikt” skrev Tove Jansson i tidningen Samtiden 1984.

Redan efter de första muminböckerna kom förfrågningar om att få använda trollen i reklamkampanjer och göra muminvaror. Tove höll ett noga vakande öga på produkterna. Med den tecknade muminserien 1956 i Associated Newspapers olika tidningar, med 20 miljoner dagliga läsare världen över, bröt en muminhysteri ut. På varuhusen NK i Stockholm och Stockmann i Helsingfors hölls muminveckor, där olika muminvaror stod i fokus snarare än böckerna och serierna. Tillsammans med sin bror Lars Jansson bildade Tove ett familjeföretag 1957 för copyrightskydda muminfigurerna och kunna ge ut licenser till alla nya produkter. Att varje vecka leverera en ny tecknad muminstripp till Associated Newspapers tog hårt på Tove Jansson och 1960 tog Lars Jansson över tecknandet och skrivandet av serien. Serietecknandet höll på att ta död på Tove Janssons kreativitet och både skrivandet och målandet hade blivit lidande. De följande muminböckerna var mer melankoliska och mörka, karaktärerna mer mångbottnade och nyanserade. Mumindalens invånare brottades med att försöka komma loss ur sina förpliktelser, vanor och vantrivsel.

”Du ska akta dig för att låta saker bli för stora”, ropar Snusmumriken till Homsan vars fantasivarelse fått enorma proportioner i Sent i november. I litteraturvetaren Boel Westins bok Familjen i dalen beskriver hon hur Tove Jansson i mitten av 60-talet hade börjat tröttna på muminindustrin, ville sluta ge ut nya licenser till produkter och bara ha kvar de hon ”tyvärr redan hunnit ge” licens. Men så kom en förfrågan från Fuji TV Enterprise, som i samband med hennes böcker släpptes på japanska även vill göra en animerad serie. Den japanska tvserien som kom 1969 och som Hayao Miyazaki var inblandad i att teckna, gjorde henne förfärad. De japanska manusförfattarna har gjort en vuxenserie där de tagit sig stora friheter, mer i linje med Lars Janssons mer anarkistiska serier än hennes böcker. Mumintrollen slåss och super, de har skjutvapen och bilar. I ett avsnitt utbryter krig i Mumindalen. Tove Jansson lyckas stoppa serien från att distribueras och visas i andra länder utanför Japan.

Där koncentreras hela Tove Janssons dilemma. Å ena sidan behovet av att skydda sina skapelser från missbruk och misstolkningar, å andra sidan viljan att komma bort från dem, att känna sig fångad i hela den kult och de plikter som den muminberömmelsen innebar. Framgången gav henne möjlighet att köpa loss sin ateljé i Helsingfors, nå en ekonomiskt trygghet och möjligheten att resa världen runt och nå en viss ekonomisk trygghet. Men den inkräktade samtidigt på hennes konstnärliga verksamhet och ökade förfrågningarna på henne att prestera.

I novellsamlingen Det osynliga barnet kommer många av de konflikter Tove Jansson går igenom i uttryck i novellerna. Hon beskriver den städbesatta Filifjonkan som finner sin katarsis och befrielse i den tromb som förstör hennes hus, den Hemul som drömmer om att dra sig undan sin släkt och sitt jobb på en nöjesplats men som inte kan svika alla de små barn han i smyg låtit åka gratis. Snusmumriken slits mellan behovet av ensamhet för att kunna komponera en melodi och skuldkänslan över ett litet beundrande djurs behov av uppmärksamhet och erkännande. Det hårt tuktade och uppfostrade barnet Ninni blir först synligt hos Muminfamiljen när det ges utrymme att vara sig själv och få bli arg. Och slutligen uppgörelsen mellan den egendomsfixerade Sniff och Snusmumrikens varning om att bli ägd av ägandet.

Temat om julfirandet i Mumindalen återkommer i flera av hennes texter. Under julen kristalliseras den konflikt hon återkommande lyfte: när lust blir ett tvång. I en julkrönika på Yle lyfter Tove Jansson sin syn på julen som en högtid fast i konventioner, stress och varuutbyte, ”och det blir bara värre och värre för varje år”. Mat, umgänge, gran, krubba. Allt blir bara en lista som ska betas av och dras streck över. ”Hur ska vi bära oss åt för att få julen till en present, ett avbrott i allting som är plikt och tvång och jobb och inte en sak till som måste göras undan. Julen är tradition med stort T, den största vi har, och traditioner har en hemsk tendens att bara växa och växa. De rullar som stora ludna bollar och varje år de rullar igenom fastnar det mer på dem. De blir kompakta av vanor och ritualer och traditioner och ambitioner och till slut rullar de en platt. Vi måste skala av dem och leta fram det som är värt att behålla.” Först då kanske man ”till och med får marginal till en ny lust, en ny tradition, som går ut på att göra julen riktig för någon som inte har möjlighet att göra det själv”.

I de följande avslutande böckerna lämnar muminfamiljen Mumindalen och beger sig till en enslig ö, medan Mumindalens invånare flyttar in i det tomma muminhuset i ett frihetssökande undan de konventioner, släktband och egendom de känner sig kvävda av. Böckerna följde Tove Janssons egna flykt, allt längre ut i sin älskade Pellinge skärgård, till allt mer öde öar. I boken Anteckningar från en ö av Tove Jansson och hennes livspartner Tuulikki Pietilä skildrar de i dagsboksform hur de bygger sin stuga 1963 på skäret Klovharun i Finska viken, där de kommer att tillbringa varje sommar i avskildhet i 30 år. På dörren till stugan, donerad till Pellinge hembygdsförening, sitter fortfarande Tove Janssons handskrivna lapp: ”Vi önskar kända och okända gäster välkomna. […] En öppen sjöstuga är som en fjällstuga, för den som behöver värma sig. Övernatta i hårt väder eller reparera sina redskap och få något varmt i sig. Vi är glada att stugan står redo för de som verkligen behöver den”. Här har Tove Jansson lämnat sitt arv som en allmänning, för det gemensamma att bruka och förvalta. I finska tidningen Arkkitehti publicerade Tove Jansson år 1979 texten Muumitalo, Muumimaailma om sitt och Tuulikki Pietiläs modellbygge av muminhuset. Det är ett hus fullt med utrymmen, lönndörrar, hemliga rum, ett stort kök ”där alla får plats” och ”vänner som kommer och går som det faller dem in”. Ett hus som inbjuder till frihet åt de boende, ”ibland flyttar de utomhus och sover besvärligt under bar himmel, de gör som det faller sig och är ganska fria. Att stanna kvar eller ge sig av, att ha eller ge bort, det är inte så noga om man lever av alla krafter”.

Varumärket Tove Jansson mår strålande. Muminindustrin har blivit en stor luden boll som rullar av sig själv, världen över. Men frågan är hur Tove Jansson mår, hur de tankar hon för fram i sina böcker mår. Det är tacksamt med Förlagets återutgivning av hela det janssonska livsverket, av tillgängliggörandet av hennes brevväxlingar, biografier och spelfilmer över Tove Janssons liv. För att komma åt det värdefulla i arvet efter Tove behöver vi skala av varan Tove. Innan muminindustrin rullar oss platta.


III.

”Det har sagts att det är viktigare att lämna facklan vidare än att dyrka det förgångna”, säger Fredrik Rahka, VD för Rights and Brands i Moomin Magazine. Moomin characters har tecknat licensavtal med fem förlag, däribland Bonnier Carlsen, att ge ut omarbetade versioner med nya illustrationer av klassiska muminberättelser och nya böcker. Licenserna omfattar samma muminkaraktärer, men de omskrivna muminberättelserna har strukit Tove Janssons problemställningar, svärta, konflikter eller karaktärsutveckling. Karaktärerna i Bonnier Carlsens omarbetningar är lättidentifierade med sina egenskaper som tillhörande attribut (Lilla My är arg, Sniff är snål, Filifjonkan är pedant), snarare än bärare av interna motsättningar, tvivel, ensamhet, rädsla och vilja att bryta sig ur sina stelnade identiteter och sociala konventioner. Förr användes varorna som reklam för att sälja berättelserna, nu är det berättelserna som ska sälja muminprodukterna.

Tove Janssons berättelser är levande, hon lämnade dem själv aldrig i fred och omarbetade dem ständigt. De var en del av hennes liv, bearbetningar av hennes egna livssituationer, de olika gemenskaper hon levde med familj, olika älskare, vänner, den lesbiska miljön, konstnärskretsar, teatermänniskor och skärgårdsbor. Inte identiteter hon bar, utan former som hon levde sitt liv i och som inte går att separera från de livsformer hon beskriver i sina böcker. Tove Jansson lät samma teman återkomma i flera verk, muteras i noveller, barnböcker, serier och vuxenböcker. Samma erfarenheter lever igenom de olika beskrivningarna, bär med sig sina gåtor, problem och händelser. Verken var aldrig avslutade, eftersom de som uttryck för livsformer fortsatte att levas.

Det är en fundamental skillnad på karaktärer som lever vidare som varulicenser och de former, erfarenheter och livsfilosofi som lever vidare från böckerna. Ska vi hitta fortsättningen på Tove Janssons livsformer får vi leta någon annanstans än hos Moomin Characters och deras varumärken. För att finna Tove-varat måste vi följa ett annat spår än Tove-varan. Och vara medvetna om hur varje varande kan stelna och infångas till en vara. Tove Jansson värjde sig för filosofiska tolkningar av sina berättelser. Det räckte med att läsa dem. Men i en tid när varulicenserna blivit så dominerande, att verken riskerar att drunkna bakom dem, så kanske vi ändå behöver filosofin för att hitta tillbaka till böckerna. För att hitta berättelserna som lever av alla krafter.

”Hon har bara velat beskriva saker som har fascinerat och skrämt henne själv och låtit allting ’hända kring en familj som kanske främst utmärks av ett slags vänlig förvirring, accepterande av omvärlden, och av dess medlemmar trivs alldeles ovanligt bra med varandra”, skriver Boel Westin i Familjen i dalen och citerar Tove Jansson.

Det finns flera intressanta läsningar att följa. Tove Janssons egna böcker är utgångspunkten. Hennes brevväxlingar samlade av Boel Westin och Helen Svensson i boken Brev från Tove Jansson ger personliga tankar. Boel Westins doktorsavhandling Familjen i dalen. Tove Janssons muminvärld och biografi Tove jansson: Ord, bild, liv lyfter en litteraturvetenskaplig läsning av hennes böcker och referenser. Juuka Laajarinne förklarar i Mumin och tillvarons gåta existentialismen genom motiv ur muminböckerna. Hans Ruins utvecklar i filosofitidskriften SATS sina tankar om influensen från Nietzsche på Tove Janssons verk i artikeln Tove Jansson, Nietzsche and the poetics of overcoming (Mikael Brunila följer den tråden vidare i detta nummer av Kritiker). Mitt sällskap på vägen för att hitta tillbaka till Tove Jansson har varit den italienska filosofen Giorgio Agamben och hans vilda franska studentskara som bildade tidningen Tiqqun och utväxten Osynliga kommittén.

Deras texter kretsar kring livsformer som går bortom identiteter, bebor platser, bildar gemenskaper ur konflikter och finner vänskapen i katastrofer. ”Gemenskap (community) syftar aldrig på en samling av kroppar, betraktade oberoende av deras värld. Det syftar på relationernas natur mellan dessa kroppar och mellan kropparna och deras värld” (Tiqqun, Introduction to Civil War, min översättning). Livsformer hos Agamben och Tiqqun handlar inte om vad vi är, utan hur vi är det. Det utgår inte från karaktärers egenskaper, utan deras vara-i-situationen, hur de dras till varandra och upprättar gemenskaper och vänskap.

I texten Den lömska barnboksförfattaren, i tidningen Horisont, försökte Tove Jansson summera sina tankar kring skrivandet av barnböckerna och omarbetandet av de tidiga muminböckerna i nya versioner, i pendlandet mellan trygghet och skräck. Att uppnå ”balansen mellan det vardagligas spänning och tryggheten i det fantastiska”. Kriget och paradiset, tryggheten och hotet möts alltid i Tove Janssons skrivande. Paradiset är alltid hotat av katastrofer och undergång i böckerna och kontrasteras mot ett mörker. I äventyret, flykten från eller jakten efter denna katastrof, mitt i denna storm, uppstår gemenskaper. Det är där mumintrollet finner sina vänner. De nya katastrofgemenskaperna tar sitt uttryck i ett ständigt växande muminhus. Snorkar, hemuler, mumrikar, mymlor, bisamråttor och smådjur flyttar in och blir en del av den ständigt expanderande familjen.

”[P]å varje resa hade de hittat nya vänner och tagit dem med sig hem till mumindalen. Mumintrollets pappa och mamma tog emot alla deras bekantskaper lika lugnt, de flyttade bara in nya sängar och gjorde matbordet större. Så hade muminhuset blivit ett vimmelhus där man gjorde vad som föll en in och sällan bekymrade sig för morgondagen”, skriver Jansson i Trollkarlens hatt.

Mumindalen är bebodd. Det myllrar av varelser som bebor den. Småkryp och stora varelser. Sommarvarelser och vintervarelser. Synliga eller osynliga. Dalen är inte mumintrollens annat än till namnet. ”De som bebor ett kvarter, en gata, en dal, ett krig, en verkstad, de har ingen ’miljö’, de rör sig i en värld befolkad av närvaro, av faror, vänner, fiender, av livsögonblick och dödsögonblick, av alla sorters varanden. Denna värld får sin stadga, som varierar med intensiteten och kvaliteten hos de band som vi fäster vid alla dessa varanden, vid alla dessa platser”, menar Osynliga kommittén.

Tove Jansson betonar att mumingemenskapens styrka att den tillåter ensamhet. I Sent i november konstaterar Snusmumriken: ”Helt plötsligt, oväntat, saknade han familjen. De var också besvärliga. De ville prata. De fanns överallt. Men med dem kunde man vara ensam. Hur bar de sig åt egentligen, undrade Snusmumriken förvånad. Hur är det möjligt att jag kunde vara tillsammans med dem under alla långa somrar utan nånsin märka att de lät mig vara alena”. Man får sticka ut och sticka iväg, vara avvikande och avvika, och ändå självklart accepteras.

Om Tove Janssons första muminböcker betonar beboendet av dalen, vänner som finner varandra, upprättandet av gemenskaper i katastrofen, så görs en vändning från Trollvinter och framåt. Därifrån börjar hon dekonstruera sin berättelse och problematisera gemenskaperna, visa på slitningarna och försöket att frigöra sig från förväntningar och vanor. För att i de sista muminromanerna, Pappan och havet samt Sent i november, återskapa gemenskapen, men som en ny konfliktfylld process av sammansättning där individerna vantrivs i sina sociala roller och till slut genom konfrontationer och kriser hittar ett nytt sätt att relatera både till sig själv, sina begär och till varandra. Livsformerna slutar vara identiteter och blir gemenskaper som konstruerar en värld, inte utifrån vad deltagarna är, utan vad de gör.

Så kan vi läsa Tove Janssons böcker som varande, istället för varor. Till och med ett varande mot varorna. Här kan vi låna Agambens blick. Agamben tar Fransciskanmunkarna som studieexempel och skriver om gemenskaper som uppstår underifrån baserade gemensamt bruk och fri användning, usus pauper, snarare än på laglig rätt att bruka (tänk: rättigheter och licenser) given från ovan. Istället för rättigheter, som lämnas åt Kyrkan, öppnade fransciskanerna en zon av gemenskap som brukar utan rättigheter. Låta Mumindalen vara som den janssonska skärgårdsstugan på Klovharun.

Det är detta varande vi måste hitta tillbaka till, bakom alla muminkoppar, klädesplagg och temaparker. Skala av alla varumärken, hela varuformen, för att skapa en fri användning och där finna en kreativ lust att göra själv och leva av full kraft. Precis som Tove Jansson gjorde i sitt liv.

Publicerat i Kritiker 57-58 (red: Valter Sandell och Kaneli Johansson) januari 2021.

Litteratur:

Boel Westin och Helena Svensson, Brev från Tove Jansson, Schildts & Söderströms 2014.

Boel Westin, Familjen i dalen, Bonniers 1988.

Boel Westin, Tove Jansson: Ord, bild, liv, Schildts & Söderströms 2007.


Giorgio Agamben, The Highest Poverty: Monastic Rules and Form-of-Life, Stanford University Press 2013.

Hans Ruin. Tove Jansson, Nietzsche and the poetics of overcoming, SATS, 19(1), 69-87.

Jukka Laajarinne, Mumin och tillvarons gåta, Alfabeta 2011.

Moomin Magazine, Issue 1, 2020.

Tiqqun, Introduction to Civil War, The MIT Press & Semiotext(e), 2010.

Konflyktlinjer, Tove Jansson och muminindustrin, 9.8.2014. https://flyktlinjer.wordpress.com/2014/08/09/tove-jansson-och-muminindustrin/

Av Tove Jansson:

“Den lömska barnboksförfattaren” från Horisont nr. 2 1961 finns återpublicerad i Tove Jansson, Bulevarden och andra texter, Förlaget M 2017.

Det osynliga barnet, Förlaget M 2017

“Muminhuset, Mumindalen” från Arkkitehti nro. 4 1979 finns återpublicerad i Tove Jansson, Bulevarden och andra texter, Förlaget M 2017.

Pappan och havet, Förlaget M 2018

Sent i november, Förlaget M 2017

“Tove Jansson kåserar kring julen som panik”, Svenska Yle Arkivet.

Trollkarlens hatt, Förlaget M 2016

Zombietariatet – om zombier som den farliga massan

Posted on by under Eget

I.

Du gör en liten glipa och tittar ut genom det förtäckta fönstret. Du har barrikaderat dig bra, de vet inte att du finns här inne. De hasar sig fram därute, samlas runt huset. De är tillbaka, alla de du trodde hade försvunnit. Än så länge är de inte medvetna om dig. Eller kan man ens prata om medvetande? Det finns ingen därute att kommunicera med, ingen representant, ingen ledare du skulle kunna muta eller mästarhjärna du skulle kunna ha ihjäl. Du svettas, torkar pannan fort så de inte ska känna doften. Maten inne i huset kommer inte räcka länge till. Du skulle kunna sticka ut bakvägen. Men märker en av dem dig så kommer alla att märka dig. De kan kommunicera utan ord. De verkar känna lukt, ha syn och hörsel. De saknar medvetande, men verkar ha instinkter. De reagerar reflexivt med ryggraden snarare än med hjärnan. Rör sig som en svärm runt huset. Det är som att se en flock fåglar på himlen byta riktning, de individuella beteendena försvinner in i en gemensam rörelse. De är så många, så oerhört många. Kroppar i plural, men ändå nästan som en kropp. Som en stor organism, nästan en kollektiv intelligens. Som känner hunger, ett rent köttsligt begär. En ren drift. Du svär. Civilisationen vi byggde skulle ju skydda oss. Det skulle ju hålla såna som dem borta. Nu är de tillbaka.

Zombier. Eller? Vilka är de hotande massorna?

Rädslan för de okontrollerbara och glupska massorna har en lång historia, som zombiegenren knyter an till. De moderna farliga massornas historia är historien om proletariatets födelse, domesticering in i demokratin och försvinnande. För att återkomma med industrisamhällets upplösning. Samtidigt som den moderna zombien uppstår. Finns det ett samband mellan dessa två fenomen? Låt oss följa proletariatets framväxt och komma fram till när zombierna krälar upp ur massornas jord.

II.

I boken Tre revolutioner – en kort historisk om folket försöker författaren Stefan Jonsson teckna en bild av massornas historia. Det blir en bok om skräck, om aristokratin och den upplysta borgarklassens rädsla för den stora mängden. Det de kommer att kalla de farliga klasserna, proletariatet, ”the riff-raff”, den ”svinaktiga multituden”, pöbeln, populasen, lynchmobben. Massorna som i och med franska revolutionen gör sin entré på den politiska arenan och sedan vägrar lämna den. De kräver plats, rättigheter, mat och kungahuvuden. Massornas skrän blir under historien allt mer påtagligt och går inte att stänga ute. Det är inte genom sina vapen, allianser eller intellekt de lägre klasserna är farliga, utan genom sin mängd, sin kroppslighet och sina glupande begär.

Franska revolutionen blir födseln för massaktionen och massans politik. Därigenom kommer även den politik som utövas över massorna att förändras. Jonsson beskriver fyra faser. Till en början hanteras massorna som ren befolkningsstatistik, som siffror, kvantiteter och antal. Det är i massornas obegränsade antal som hotet finns. Massorna är som en hydra, hugger man av ett huvud växer två nya ut. Thomas Carlyle skriver 1837 i Den franska revolutionen:

”Med det arbetande folket är det alltså inte så väl beställt. Olyckliga! Ty det finns tjugo till tjugofem miljoner av dem. Vi slår dem emellertid samman till ett slags dimmig enhet, ett monstruöst men dimmigt väsen som ligger oss i fjärran, under namn av la canaille eller, för att begagna oss av ett mer mänskligt uttryck, ‘massorna’.”i

Under det tidiga 1800-talet börjar fokus flyttas från rena befolkningssiffror till att beskriva fattigdomen och utslagningen. Massan kopplas samman med misären. I Les Miserables (1862) stiger Victor Hugo ner i denna jämmerdal och försöker socialrealistiskt skildra massorna utanför samhället:

”De hemska skuggbilder som vankar av och an i denna håla, nästan vilddjur och nästan spöken, är inte sysselsatta med det allmänna framåtskridandet, de är likgiltiga för ordet och idén, och bekymrar sig inte om annat än att tillfredsställa de egna behoven. De är nästan omedvetna, och inom dem finns ett slags förfärande tomhet. De har två mödrar, båda styvmödrar: okunnigheten och eländet. De har en vägvisare: behovet; och aptit på all slags tillfredsställelse. Deras glupskhet är brutal; det vill säga vild, inte på tyrannens sätt, utan på tigerns.”ii

Honoré-Antoine Frégiers skrift Des classes dangereuses de la population des grandes villes (De farliga klasserna bland storstädernas befolkning, 1840) kommer att sammanfatta samhällsdiskussionen. Med urbaniseringen och industrialiseringen börjar ett storstadsproletariat växa fram. De egendomslösa lämnar landsbygden och söker sig till storstäderna, med sin arbetsförmåga som enda resurs. Dessa arbetande klasser står utanför samhället, de saknar rättigheter och rösträtt. De kan endast representeras genom en yttre förvaltare, borgerligheten som talar å deras vägnar. ”Den sociala frågan” tvingar sig upp på den politiska agendan: hur man ska kunna hantera dessa classes dangereuses, farliga klasser? Polisvetenskapen föds för att kunna regera och kontrollera folkmassorna. Hotet ses nu inte bara komma från massan i egenskap av antal eller begär, utan även dess organisering och dess förmåga att ställa krav, genom arbetarrörelsen.

III.

En fjärde fas i beskrivningen av massorna inträffar efter Pariskommunen 1871 och revolutionsförsöken. Socialdarwinismen och psykologin börjar då användas för att förklara proletariatet, denna nya samhällsaktör som försökt storma himlen. I boken Crowds and Party (2016) beskriver Jodi Dean hur masspsykologin som disciplin följer i kölvattnet av både arbetarrörelsens och borgerlighetens framväxt. Individen och massan konstitueras samtidigt som projekt, dialektiskt. Massan blir ”den Andre” som individen kan kontrasteras och definieras emot.

”The crowd is a temporary collective being. It holds itself together affectively via imitation, contagion, suggestion, and a sense of its own invincibility”, skriver Dean.iii Massorna kan inte psykologiskt analyseras individuellt, utan måste förstås i sin kollektiva sammansättning. Som en kollektiv organism. Gustave Le Bons La psychologie des foules (Massornas psykologi, 1895) får enorm genomslagskraft med sitt populariserande av masspsykologin som ett medel för att tolka all form av kollektivt agerande. (För en läsning av zombiegenren utifrån Le Bons Massornas psykologi, se Linda Flores Ohlsons text i denna antologi)

Le Bon varnar i boken att vi är på väg in i massans tidsålder. Runt omkring honom, medan han skriver, växer arbetarrörelsens och fackföreningarnas medlemstal. Strejkerna blir allt vanligare. Men det går inte att förstå massorna politiskt eller sociologiskt, menar han. Massornas beteenden förklaras patologiskt: hur skenande former av massvansinne uppstår som släpper lös de undre klassernas primitiva drifter. Le Bon talar om massfenomenen som mentala epidemier och kollektiva hallucinationer som gör att individerna förlorar förmågan att tänka självständigt. Effekterna av denna mentala smittverkan blir att massans mentalitet tar över individens.

”hennes [individens – min anmärkning] medvetna personlighet försvinner, hennes omedvetna personlighet tar kommandot, hennes känslor och idéer [vänds] genom suggestion och smittverkan i en och samma riktning, och hon blir benägen att genast omsätta de framsuggererade bilderna i handling […]. Individen är inte längre sig självt, utan har blivit en automat som upphört att vara kontrollerad av viljan”.iv

Massan är därigenom ett nytt kollektivt varande som inte kan förklaras som en summa av individer, utan är något helt annat, ett avindividualiserande gruppmedvetande. Ett kollektivt undermedvetet, där alla känslor och begär riktas i samma riktning.

”I en grupp är varje känsla och handling smittsam, och smittar till en sådan grad att individen lätt offrar sina personliga intressen för det kollektiva intresset”.v Smittan får dem att agera på oförutsägbara sätt, utifrån ryggraden och undermedvetna instinkter snarare än hjärnan och medvetandet. Massorna kräver inget, de strävar inte efter något annat än att helt förstöra samhället i sin nuvarande form, menar Jodi Dean.

Det är detta spår hos Le Bon som Sigmund Freud plockar upp i sin Group Psychology and the Analysis of the Ego (1921). Om folkmassorna binds samman som en produkt av begär och drifter, så tar Freud det ett steg längre genom att varje individs undermedvetna bär på dessa begär. Varje individs undermedvetna är redan en massa. Le Bon lyfte hur människan förändras i massan, Freud påpekar hur massan redan finns i människan.

IV.

Under 1900-talet kom arbetarrörelsen att successivt integreras i det borgerliga samhället. Under hotet från en revolutionsvåg fann överklassen i väst att det var säkrare att ge vissa eftergifter och låta den skötsamma arbetarrörelsen representeras vid maktens församlingar. Arbetarrörelsens krav på rättigheter, rösträtt och delaktighet i samhället hörsammades. Dess organisationer lyfte fram representanter och ledare som kunde förhandla kring krav.

Organiseringen var en självdisciplinering, ett skapande av den skötsamma arbetaren, för att kunna presentera sig som en förtroendeingivande och ansvarstagande förhandlingspartner.

Men hotet från massan försvinner aldrig helt. Den etablerade arbetarrörelsen, baserad på yrkesskolade arbetare som identifierade sig med produktionsprocessen, var aldrig allenarådande. Som den tyska marxisten Karl Heinz Roth visar i sin bok Die ”andere” Arbeiterbewegung (Den ”andra” arbetarrörelsen, 1974) finns alltid de Andra, en underström av de arbetare som inte går att integrera i folkhemmet: skeppsarbetare, rallare, skogshuggare, stenbrytare. Mobila, rörliga och tillfälliga arbetare som inte passar in i det skötsamma arbetaridealet. De vägrar identifiera sig med arbetet, valde heller den kollektiva ”direkta aktionen” före förhandlingen och kollektivavtalens fredsplikt.

Men framför allt flyttas föreställningarna om de farliga massorna, de Andra, ut till kolonierna och projiceras på de koloniserade folken under 1900-talet – som en motbild mot det vita upplysta västerlandet som spred civilisationen till de mörka kontinenterna. I Jordens fördömda (1961) beskriver Franz Fanon kolonisatörernas syn på de koloniserades höjda röster för autonomi. Nu var det inte längre psykologi, utan biologi som skulle förklara skillnaderna.

”När kolonialisten talar om den kolonialiserade är det också i zoologiska begrepp. Han talar om den gula rasens reptilartade rörelser, om utdunstningarna från infödingsbyn, om horderna, om stanken, om krälande, myllrande, gestikulerande massor. När kolonialisten gör en ansträngning för att beskriva miljön med rätta orden, hämtar han alltid sina liknelser från djurvärlden”.vi

Denna självbild i väst börjar däremot spricka när de antikoloniala rörelserna får ett momentum efter första och andra världskriget och kräver självständighet. Nu reser sig jordens fördömda, konstaterar Fanon med en referens till den första meningen i arbetarrörelsens hymn Internationalen (på franska ”Res er jordens fördömda”, på svenska ”Upp trälar uti alla stater”). I kolonisatörernas ögon kräver nu ”denna galopperande befolkningsökning, dessa hysteriska massor, dessa ansikten utan varje mänskligt drag, dessa slappa, formlösa kroppar, dessa ändlösa skaror, dessa barn som inte verkar tillhöra någon” erkännande som subjekt.vii

V.

De klassiska skräckfilmerna och litteraturen utspelar sig oftast i en annan tid eller en annan exotisk plats. Skräcken är utanför vår vardag, en tillflyktsort att besöka, kittlas av och efteråt återvända till vårt trygga hem ifrån. Det nydanande med George A Romeros film Night of the living dead (1968) är att den för hem monstren till oss, till vår vardag och våra bostadsområden. Miljöerna och personerna känns bekanta, skräcken kryper närmare.

Tidigare zombiefilmer handlade om levande människor, individer som blev besatta genom karibisk voodoo (se Herman Geijers inledning i denna antologi). Romeros film är något helt annat. Här kommer skräcken från den hotande massan. I filmen är det de (nyligen) döda som av okänd anledning reser sig ur sina gravar och stapplar sig fram för att ge sig på människor och kannibaliskt äta deras levande kött. De uppväckta är inte skilda från oss själva, ett yttre hot, utan är oss, det bekanta som återvänder i en förvriden form. Det är människor som bott ibland oss. Och vi kan bli dem.

Romero är inte den första som lyfter massan som monster i skräckgenren. Den moderna populärkulturen är full av hotande massor som angriper vår civilisation: tänk bara på filmer som Alfred Hitchcocks Birds (1963), sci-fiklassiker som Day of the Triffids (1951), massan av vampyrer i Richard Mathesons flerfaldigt filmatiserade bok I am Legend (1954), serietidningar som Pierre ”Peyo” Cullifords Les Schtroumpfs noirs (De svarta smurferna, 1959) eller de avpersonifierade ”indianerna” i westernfilmerna med John Wayne. Men Romeros zombiefilmer bär på en civilisationskritisk laddning som de andra hotande massorna i populärkulturen saknar. Vilket hänger samman med den sociala kontext som Night of the living dead uppkom i.

På 1960-talet förändrades arbetarklassens sammansättning drastiskt och avindustrialiseringen i USA och västvärlden påbörjades. Nya sociala konflikter exploderade över hela samhällsfältet. I de amerikanska storstädernas förorter gick den svarta medborgarrörelsen ut på gatorna. I bilfabriker, gruvor och annan storindustri utbröt en våg vilda strejker. Den yrkesskolade integrerade och fackligt anslutne arbetaren, socialdemokratins hörnsten, hade fått konkurrens av massarbetarna. Den italienska marxisten Mario Tronti, som tidigt uppmärksammade massarbetarnas framväxt kallade dem en ny sorts arbetartyp, en ”rude razza pagana”, en brutal hednisk sort, som inte drevs av någon protestantisk arbetsmoral eller skötsamhetsideal. Där alienationen, arbetsvägran, undandragandet och olydnaden vändes till en radikal kraft. Nu var det den officiella arbetarrörelsens tur att varna för de farliga klassernas återkomst, denna ”andra” vilda arbetarrörelse. Den hotfulla massan var tillbaka.

Pittsburgh, där George Romero bodde och var verksam, var en klassisk amerikansk arbetarstad. 1950 var den USA:s tolfte största stad och nådde sin topp befolkningsmässigt. Men därefter började staden dala. De stora fabrikerna började lägga ner, automatiseras eller flyttas till låglöneländer. Med den ökade arbetslösheten och befolkningsminskningen ökade segregationen i Pittsburgh och förorterna förslummades. De lokala politikerna försökte ställa om stadens produktion till att istället bli en innovativ forskningsstad, inriktad på medicin och teknik. Det fick medelklassen att stanna kvar, men den till stora delar svarta arbetarklassen fortsatte förlora jobb. Arbetsmarknadskrisen, ungdomsarbetslösheten, bostadskrisen, stadskrisen; allt sammanföll. Rasmotsättningarna ökade, samhället politiserades, polariserades och radikaliserades. Vietnamkriget rapporterades som första krig live på teve med inbäddade reportageteam från fronten. Samtidigt började krigsveteraner återvända hem och fredsrörelsen växte.

Den ”långa heta sommaren” 1967 svepte en våg av rasupplopp över USA. Många av de hundratals upploppen skedde i de arbetarstäder som avindustrialiserats. Ett av de största upploppen skedde i industristaden Detroit, som genomgick samma öde som Pittsburgh. Under upploppet i Detroit dödades 43 personer, 7 000 greps och 1 000 byggnader brändes ner. De vilda massorna var bokstavligen ute på gatorna och stormade städerna när kretsen kring George Romero började spela in sin lågbudgetfilm i en övergiven byggnad sommaren 1967. Romero berättar själv i en intervju i The Rough Guide to Horror Movies hur filmen fångade den tidens anda, nästlade sig in i deras diskussioner, påverkade manuset och trängde sig in i filmen. ”It was 1968, man. Everybody had a ’message’. The anger and attitude and all that’s there is just because it was the Sixties.”.viii

Den 4 april 1968 kastades en tändsats till denna krutdurk. Medborgarrättsrörelsens talesperson Martin Luther King mördads och kravaller bröt ut i 110 städer över hela USA. I Pittsburgh varade kravallerna i sex dagar och 1 000 personer, främst svarta, greps. I det läget var filmen redan färdiginspelad. Sommaren 1968 stod delar av staden stilla i stora strejker inom fabriksindustrin. Den 1 oktober hölls den amerikanska premiärvisningen av Night of the living dead i Pittsburgh.

VI.

De moderna zombierna som subjekt går bara att tänka sig i plural, som massa – där skiljer sig de från de klassiska karibiska, som framträdde i singular. Men som massubjekt, vilken praktik kännetecknar zombier och den farliga massan? Hur agerar zombier, vad är deras handlingsrepertoar? Den organiserade arbetarrörelsen hade sin strejk, folkrörelserna sina opinionsbildande möten och manifestationer, intresserörelserna sin representation genom ett parti med krav på erkännande, extrema undertryckta minoriteter sina aktioner eller terrordåd mot majoritetssamhällets maktinstitutioner. De oorganiserade farliga massorna har däremot historiskt alltid förknippats med upploppet som handlingsrepertoar. Zombieattackerna delar många kännetecken med upploppen. I upploppet är antalet och okontrollerbarheten avgörande. Att bli så många att makten tappar kontrollen och händelserna skenar iväg.

Kommer rädslan för de farliga klasserna tillbaka runt 1968? Det finns mycket som tyder på det. Joshua Clover ger en förklaring i sin bok Upplopp. Strejk. Upplopp, där han beskriver hur arbetarklassen historiskt växer fram med kapitalismen. Framför allt visar han hur arbetarklassen kom att förändras med kapitalismens förändringar, med övergången från en handelskapitalism till industrikapitalism och därefter globaliserad kapitalism. Med arbetarklassens förändringar förändras också den handlingsrepertoar, de vanliga kampformer, som används för att stärka sin position och förbättra sina villkor.

Den beskrivning Stefan Jonsson ger över de farliga klasserna under 1700- och 1800-talet skildrar en period då småbönder och lantarbetare förlorar sin mark och rör sig mot städerna. Deras huvudsakliga konfliktarena var på marknadsplatsen, kring priset på förnödenheter, spannmål och jordbruksvaror. Detta är den hungriga farliga massan vars huvudsakliga kampform var upploppet. Brödupplopp och hungerkravaller är den form som massan tränger sig in på den politiska och ekonomiska arenan med. Med arbetarrörelsens framväxt och industriarbetarklassens expansion sker ett skifte i handlingsrepertoar, menar Clover. Nu blir strejken, kampen om arbetskraftens pris, den mest centrala kampformen. Massan kommer stegvis att inlemmas i arbetarrörelsens organisering, representeras av dess fackföreningar och arbetarpartier.

Det skifte som sker 1968 är upploppens återkomst. Med avindustrialiseringen uppstår ett överskottsproletariat, utan fast lönearbete, som fastnat mellan den informella sektorn, arbetslöshet och kriminalitet. För denna överskottsbefolkning är återigen upploppen en allt vanligare massaktionsform globalt. Upploppen handlar nu snarare om rätten att erkännas och tillåtas existera. Förortsupploppen sker ofta efter dödsskjutningar, som upplopp för att svarta liv ska räknas, Black lives matter. De nya upploppen visar på ett allt mer skiktat proletariat, uppdelat efter rasifierade linjer. Proletariseringen och rasifieringen, skiktningen efter hudfärg och ursprung, löper hand i hand. Slutet på Night of the living dead kan ses i det ljuset. Ben, den svarta huvudpersonen, överlever zombierna, men inte de levande. I filmens slut, som en aktuell samhällskommentar till de svarta protester mot rasism som pågick samtidigt, skjuts han ner av en lynchmobb av rednecks i sin flykt från zombierna. För det vita medborgargardet görs ingen åtskillnad på zombierna och svarta.

VII.

De nya upploppen har en plats. De sker utanför polisstationen, vid varuhusen, i stadskärnorna; precis som de gamla utgick från marknadsplatsen och strejkerna från fabriken. Clover skriver: ”upplopp efter upplopp startar vid polisstationen snarare än vid spannmålsbodarna, med deltagare som uppviglats av någon polismans mord på en ung man med mörk hud, eller rättssystemets oförmåga att ställa polismyndigheten till svars för sin brutalitet. Paradigmet för den nya eran är upploppen i Los Angeles 1992, som bröt ut efter frikännandet av ett antal poliser som filmats när de brutalt misshandlade Rodney King i samband med en trafikkontroll. Dessa upplopp spreds till en mängd andra städer och fortsatte under fem dagar.”ix.

En illustrerande beskrivning av Clovers tes är en zombiefilm som inte handlar om zombier. I John Carpenters Assault on Precinct 13 (1976), har zombierna ersatts med Los Angeles ungdomsgäng, som under en hel natt med närmast övernaturlig styrka attackerar en polisstation. Ungdomarna stormar fram utan rädsla för polisens skjutvapen mot den belägrade polisstationen, pressar på dörrarna med sina kroppar, kastar sig in genom fönstren och forcerar barrikader med sin massa. Carpenter uppger själv Night of the living dead som sin inspirationskälla.

I Romeros Dawn of the living dead (1978), två år efter Carpenters film, är platsen ett köpcentrum; ett av de första i sitt slag i USA. Filmens huvudpersoner söker skydd i köpcentrumet, för att kunna barrikadera sig bland alla varor de behöver för att överleva. Men de kommer inte bara att behöva försvara sig mot zombier, utan även mot andra gäng av plundrare som vill ta sig in och länsa butikerna. Gränsen mellan zombier och människor som farliga massor börjar bli flytande. Här visar zombierna ett nytt inslag, en vanedrift. I filmen spekuleras i att zombierna inte attackerar köpcentrumet enbart på grund av att det finns människor därinne, utan därför att de dras tillbaka till de platser där de brukade vistas och som betytt mycket för dem som levande. Zombietillvaron återskapar de levandes rutiner vanemässigt, en återkoppling till den alienation de upplevde i livet som levande. I zombieparodin Shaun of the dead (2004) skildras denna koppling mellan alienation och vanebeteende parodiskt, där huvudpersonen inte ens märker att zombieapokalypsen inträffat i hans hemstad, eftersom alla fortsätter hasa sig fram till jobbet, hänga på bussen och släpa sig fram i mataffärerna som vilken vanlig trött arbetsvecka som helst.

VIII.

Rädslan för den farliga massan är inte det enda temat inom zombiegenren. Lika viktig är föreställningen om en samhällskollaps, en zombieapokalyps (se Gabriela Mercados text i denna antologi för en mer utförlig beskrivning av detta tema). Myndigheterna lyckas inte bemöta zombierna innan dessa når en kritisk massa; de förlorar kontrollen, agerar för sent och för lite. Istället lämnas de överlevande människorna att klara sig själva, bäst de kan. I Romeros living dead-serie får vi i sex fristående filmer följa detta förlopp, hur samhället steg för steg rullas tillbaka och kollapsar under zombieinvasionen.

I Leviathan (1651) skildrar Thomas Hobbes människans urtillstånd som ett allas krig mot alla. Det är först när en ledare kan framträda och erbjuda de andra beskydd mot underkastelse, erkännas som suverän och i gengäld ge undersåtarna rättigheter, som samhället uppstår. Detta beskydd i utbyte mot underkastelse är det Hobbes kallar samhällskontraktet, en grundläggande föreställning för våra moderna samhällsskick. Multituden (massan) blir till folk (rättsbärande individer), med Hobbes terminologi. Utan den suveräna statsmakten, garanten till beskydd, kommer mänskligheten åter glida in i naturtillståndet av barbari och allas krig mot alla. Folket kommer att övergå till multitud igen, zombiemassorna kommer att sluka civilisationen.

Men vid modernitetens födelse var inte Hobbes perspektiv utan konkurrens vad gäller att föreställa sig hur ett samhälle kan organiseras. Den samtida holländska filosofen Baruch Spinoza vände på Hobbes perspektiv. Tänk om multituden, massan, är kapabel att organisera sig själv – utan att underkasta sig en suverän? Den brokiga multituden kan självorganisera sig genom att upprätta ett kontrakt om ömsesidig hjälp med varandra snarare än genom ett samhällskontrakt med en suverän despot och bli ett homogent folk, menade Spinoza. Kanske är multitudens heterogena sammansättning och mångfald snarare en styrka än ett problem?

Kanske går inte motsättningen mellan zombier och människor, utan snarare mellan människor? Romeros filmer väcker en fråga om vilka som utgör det verkliga hotet; är det zombierna eller snarare människornas oförmåga att gemensamt kunna agera mot zombiefaran som är problemet? Det är ingen enad mänsklighet som möter oss i Romeros filmer, när de ställs inför ett existentiellt hot. Utan snarare de levandes konflikter, maktstrider, rasism och klasskiktningar som leder mänskligheten till undergång. Det är här filmernas mörka civilisationskritik träder fram.

Vad händer om man, likt Spinoza, kastar om perspektivet? Om man betraktar zombierna och människorna som kämpar för sin överlevnad som en multitud, snarare än folket som fallit tillbaka i naturtillståndet? Det kan verka absurt att göra det perspektivskiftet med de monstruösa zombierna, men det är inte långsökt. Tittar vi på hur den farliga massan skildras idag vid kollapser och katastrofer framträder ett annat intressant perspektiv. Författaren och feministen Rebecca Solnit har i boken A Paradise Built in Hell (2009) undersökt en rad katastrofer, orkaner och jordbävningar i Nordamerika de senaste hundra åren, och visat hur de överlevande organiserar sig när staten är frånvarande, försenad eller kollapsad. Hon beskriver de katastrofgemenskaper som uppstår. Snarare än ett hobbeskt allas krig mot alla om resurserna, så börjar folk samarbeta och organisera sig för att klara katastrofsituationen. Ju fler olika kunskaper det finns i gruppen, ju större mångfald och erfarenheter, desto större möjlighet har kollektivet att överleva. Vid sidan av det mörka stråket av de levande som sina egna största fiende, kan vi även se en annan ljusare strömning glimta fram i till exempel The Walking dead-serien där sådana katastrofgemenskaper uppstår, folk söker sig till varandra, lär sig överkomma varandras brister och använda varandras skillnader till gruppens bästa. Handlingen bärs fram av vilken av dessa tendenser som ska vinna, för att mänskligheten ska kunna klara sig i zombieapokalypsen.

I katastrofgemenskaperna organiserar massan sig själv underifrån. Det är då den blir farlig; men i vems ögon? Solnit skildrar i sin bok hur myndigheterna ofta inte betraktar dessa katastrofgemenskaper som en resurs, utan ser dem som ett hot mot statens suveränitet och upprättade undantagstillstånd i katastrofzonerna. Hon tar orkanen Katrina som drabbade New Orleans 2005 som exempel. Den i huvudsak svarta befolkningen, som inte hade möjlighet att evakuera sig från katastrofzonen, var tvungen att självorganisera sig för att kunna överleva orkanen och översvämningarna. De hjälpte till att frakta bort personer som fastnat i flodmassorna, omfördelade mat och organiserade skydd att övernatta. Hjälpcentret Common Ground sattes upp av frivilliga. Svaret blev en myndighetspanik över självorganiseringen, utmålad medialt som plundring, vandalism och rasupplopp. Nationalgardet sattes in och tio orkanöverlevare sköts till döds under första katastrofveckan, med skottlossningarna mot obeväpnade New Orleansbor på Danzigerbron som kulmen.

I en intervju i Bomb magazine 2001 förklarar Solnit sin tes: ”Elites tend to believe in a venal, selfish, and essentially monstrous version of human nature, which I sometimes think is their own human nature. I mean, people don’t become incredibly wealthy and powerful by being angelic, necessarily. They believe that only their power keeps the rest of us in line and that when it somehow shrinks away, our seething violence will rise to the surface – that was very clear in Katrina”.x Det är inte monstren som orsakar apokalypsen, utan de som försöker överleva efter statens tillbakadragande vid en katastrof, som utmålas som monstren.

Det här perspektivet lyfts i Romeros fjärde zombiefilm, Land of the dead (2005), utkommen samma år som orkanen Katrina drabbade New Orleans. Det har nu gått flera år sedan Night of the living dead och samhällskollapsen har fortsatt, stora delar av världen är nu zombieterritorium. Men vissa frizoner för mänskligheten finns fortfarande kvar. Överklassen har lyckats rädda sig till en mur- och vallgravsavgränsad stad. Den fortifierade staden är ett strikt klassamhälle, där de rika under ledaren Paul Kaufmanns styre, bor i ett välbevakat lyxigt höghus, medan arbetarna, som hålls pacificerade och lugna genom droger, underhållning och prostitution, bor i stadskvarteren på markplan. Filmens hjälte Riley Denbo är en av Kaufmanns före detta anställda, som på hans uppdrag gör räder ut i zombieterritoriet i ett bepansrat fordon för att plundra zombieterritoriet och civilisationens ruiner på alla resurser som behövs hämtas hem för att staden ska överleva. I en belysande slutscen möter de revolterande arbetarna i staden de Andra, den andra arbetarrörelsen, zombieskaran på väg mot palatsen. Revolten inifrån sammanfaller med attacken utifrån. Ett ögonblicks sympati och igenkännande uppstår mellan revoltören Riley och zombieledaren Big Daddy – en karaktär som Romero säger sig ha baserat på den mexikanska revolutionären Emiliano Zapata. Riley konstaterar att zombierna på marsch mot överklassfästningen har börjat få ett medvetande. Under Big Daddys ledning lär sig zombierna övervinna hinder och murar, till och med använda redskap och vapen som var dem familjära medan de levde. Filmen avslutas med replikskiftet:

Rookie: [They’re] trying to be us.
Riley: They used to be us, learning to be us again.
Rookie: There’s a big difference between us and them. They’re dead. It’s like they’re pretending to be alive.
Riley: Isn’t that what we’re doing – pretending to be alive?
Zombierna har nu fått ett sympatiskt drag.

I romanen I am Legend (1954), den viktigaste inspirationskällan för Romero till Night of the living dead, skildrar Richard Matheson hur de odöda (här i form av vampyrer, men uppvisandes samma massbeteende som Romeros zombier) har blivit majoritet. I Los Angeles bor 1975 den sista överlevande människan Robert Neville, som är immun mot vampyrviruset. Han bedriver ett enmanskrig mot vampyrerna dagtid och barrikaderar sig i sin bostad nattetid, då vampyrerna stryker runt på gatorna. Det visar sig senare i romanen att en ny form av vampyrer muterat fram bland de människor som drabbats av viruset levande, inte döda, och att dessa håller på att utveckla ett medvetande. Neville kommer till insikten att för dem är det han som är monstret, som har dödat så många av deras fränder. Han går därmed lugnt in i döden, redo att släppa fram den nya samhällsgemenskapen.

För Romero är det här en skildring av en revolution. ”I thought I Am Legend was about revolution. I said if you’re going to do something about revolution, you should start at the beginning. I mean, Richard starts his book with one man left; everybody in the world has become a vampire. I said we got to start at the beginning and tweak it up a little bit.”xi

Romeros zombiefilmer bildar därigenom en kontinuitet; inte bara genom att vi får följa samhällskollapsen, utan även hur zombierna börjar utveckla ett medvetande. Det är inte längre bara en drift efter kött eller vana som driver dem, utan även hämnd, sympati med varandra, ilska över att inte lämnas i fred. Zombierna genomgår en evolution, de börjar nå ett historiskt medvetande. De går från att vara zombier-i-sig till att bli zombier-för-sig, en hegeliansk medvetandeprocess som marxisten George Lukács såg hos proletariatet. Zombierna är det nya samhället i vardande.

VI.

Som Herman Geijer beskriver i inledningen genomgår zombiefilmerna en första explosion under sjuttiotalet och första halvan av 80-talet, för att sedan för ett tag försvinna – och därefter återkomma med kraft efter 2001, sammanfallande med de år då upploppen gör en global återkomst igen i politiken med globaliseringsprotester.

Zombiegenren har nu fullständigt exploderat. Samtidigt som skräcken för den anonyma massan börjat växa fram igen. Rädslan för att falla, bli som dem, har gripit stora delar av befolkningen. Problemen utpekas som förortsupploppen, bilbrännarna, kriminella i utanförskap, migrantströmmar över gränserna, tiggarna framför butikerna. Mobben framträder på nätet som troll, botar och hatiska svansar (se Andrea Castros text i denna antologi, för en vidareutveckling av detta spår). De utanför som hotar oss härinne. Som hotar vår livsstil, vårt sätt att leva. Som massa saknar de ansikten och individualitet, är stapplande levande döda, begär som löper amok. De farliga klasserna är tillbaka. Och det fångar populärkulturen upp, i sin fiktionaliserade spegelvärld.

X.
Du har bestämt dig. Du öppnar dörren. Du är inte rädd för zombieapokalypsen längre. Det är ingen zombieapokalyps, det är en zombierevolution. Vi brukade vara som de, snart är vi de igen och kommer agera som de. De är oss. Du går ut. Kom och gör mig till en av er.


Texten är publicerad i Eva Kingsepp, Herman Geijer och Linda Flores Ohlson (red) antologi Zombier, zombier, zombier – eller Omgiven av odöda (Vertigo förlag, 2020). Köp boken här.

KÄLLFÖRTECKNING

J. J. Cohen, Undead: A Zombie Oriented Ontology. Journal of the Fantastic in the Arts 23(3) 2012.

Joshua Clover, Upplopp. Strejk. Upplopp. Kapitalismens kris och de nya revolterna. Tankekraft förlag 2019.

Jodi Dean, Crowds and party, Verso 2016.

Franz Fanon, Jordens fördömda, Leopard förlag

Thomas Hobbes, Leviathan eller En kyrklig och civil stats innehåll, form och makt, Bokförlaget Daidalos 2004.

Alan Jones, The Rough Guide to Horror Movies, Rough Guides 2005.

Stefan Jonsson, Tre revolutioner – En kort historia om folket, Norstedts 2005.
Mariana McConnell, Interview: George A. Romero On Diary of the Dead, Cinema Blend 2008.
Karl Heinz Roth, Die ”andere” Arbeiterbewegung und die Entwicklung der kapitalistischen Repression von 1880 bis zur Gegenwart, Trikont 1974.
Rebecca Solnit, A paradise built in hell – The extraordinary communities that arise in disaster, Penguin 2009

Fredrika Spindler, Carl Montan (red), Att läsa Spinoza, Tankekraft förlag 2016.
Astra Tayler, Rebecca Solnit,Bomb magazine, 2009.

Emily Ruby, The Year that rocked Pittsburgh, Western Pennsylvania history, 2013.

Paolo Virno, Multitudens grammatik, Tankekraft förlag 2011.

Noter:

iCitatet från Thomas Carlyle hämtat från Stefan Jonsson, Tre revolutioner – En kort historia om folket, Nordstedts 2005, sid 28f.

iiCitatet från Victor Hugo hämtat från Stefan Jonsson, 2005, sid 45f.

iiiJodi Dean, Crowds and party, Verso 2016, sid 14.

ivCitatet från Gustave Le Bon hämtat från Stefan Jonsson, 2005, sid 96.

vFreud citerar Le Bon, hämtat från Jodi Dean, 2016, sid 102.

viFranz Fanon, Jordens fördömda, Leopard förlag 2007, sid 58f.

viiIbid, sid 59.

viiiAlan Jones, The Rough Guide to Horror Movies. Rough Guides 2005, sid 118.

ixJoshua Clover, Upplopp. Strejk. Upplopp. Kapitalismens kris och de nya revolterna. Tankekraft förlag 2019, sid 22f.

xAstra Taylers intervju med Rebecca Solnit i Bomb magazine, 1 oktober 2009. https://bombmagazine.org/articles/rebecca-solnit/

xiMariana McConnell; Interview: George A. Romero On Diary of the Dead , Cinema Blend 14 januari 2008. https://www.cinemablend.com/new/Interview-George-A-Romero-On-Diary-Of-The-Dead-7818.html

Helautomatisk lyxkommunism

Posted on by under Eget

Vad händer när vänstern förlorar tron på framtiden? När det inte längre finns en vision om en bättre framtid, en riktning vi ska röra oss mot eller mål som hägrar i horisonten. Historiskt har det varit en av arbetarrörelsens starkaste kort: att kunna presentera den stora berättelsen om arbetarklassens roll inom kapitalismen som bäraren av framtiden genom sitt motstånd och sina kamper. Oavsett om denna berättelse handlat om skapandet av det klasslösa samhället – kommunismen – eller den socialistiska strävan efter en stegvis omfördelning av resurser för att bygga en ökad jämlikhet. Framtiden brukade vara vår.

Realsocialismens förbrytelser och Östblockets kollaps skingrade den bilden i slutet av 80-talet och tidiga 90-talet. I väst styckades under samma tidsperiod folkhemmet och välfärdsstaten effektivt upp och såldes ut på den nyliberala marknaden, medan socialdemokraterna tampades med högern om att få vara den som höll i köttkniven. Ekonomiska kriser avlöstes av ekologiska kriser. Resursjakt och välfärdsslakt.

I boken Att vinna framtiden åter (Bokförlaget Atlas, 2008) skildrar den marxistiska feministen Wendy Brown hur vänsterns projekt under nyliberalismens kom att ersättas av antingen identitetspolitiska krav på erkännande eller en nostalgisk längtan tillbaka till folkhemmets välsignade dagar. Wendy Brown ser den gemensamma nämnaren hos båda formerna i det Friedrich Nietzsche kallade ressentiment, att drivkraften var upplevelsen av att ha utsatts för en oförrätt och att kräva upprättelse, kompensation och erkännande. Både identitetsprojektet och den defensiva vänstern byggdes på att lyfta sin historia, sina skador och förluster. Historien blev viktigare än framtiden.

De postmoderna teoribildningarna gjorde upp med vänstertraditionens tro på en framtid bygd på en dialektisk historiematerialism och ett linjärt progressivt framåtskridande, en fastslagen väg framåt där slutstationen var på förhand given och determinerad. Framtiden var inte längre oundviklig, historien hade inte en riktning framåt. Vänsterressentimentet byggde på en känsla att ha bestulits på framtiden, att vara nostalgisk över den tid då framtiden fortfarande existerade. Det gjorde vänstern vilsen, defensiv och grälsjuk, som trängda hundar i en bur som började ge sig på varandra. Vem var förrädaren? Ilskan riktades inåt i vanmakt. Arbetarklassen försvann ur sikte, varje kränkning eller kritik av privilegium bedömdes utifrån medelklassen som norm. Istället för att utgå från våra skador och det vi förlorat, menade Wendy Brown, måste ett vänsterprojekt som skulle kunna utmana nyliberalismen återuppfinna framtiden. En framtid som var öppen, möjlig att nå genom gemensam kamp och där utgången inte var självklar, inbyggd i historien. Det gällde att förskjuta diskussionen från ”jag är – jag har utsatts för och det här är min historia” till ”jag vill det här för oss”, en strävan efter en gemensam framtid.

Framtiden måste uppfinnas. I kölvattnet av den globala ekonomiska krisen 2008 och de följande åren av krisprotester, med arabiska våren och Occupy Wall Street, vågen av ockuperade torg, massdemonstrationer och universitetsockupationer – när protesterna redan passerat sin peak, sin flod och började ebba ut igen hörsammades Wendy Browns rop inom delar av den brittiska vänstern. Nick Srnicek, Alex Williams, Mark Fisher, Lynne Segal, Paul Mason, Peter Frase och Aaron Bastani tog sig an uppgiften att föreställa sig en ny framtid för vänstern. Vad innebär det att tänka sig någonting bortom kapitalismen idag. Att föreställa sig en postkapitalistisk värld och hur vi kommer dit.

Srnicek och Williams öppnade debatten med Det accelerationistiska manifestet (Paletten nr 295, 2014) och Inventing the future. Postcapitalism and a world without work (Verso 2015), där de plockade upp en obskyr brittisk akademisk teoriströmning, en explosiv blandning av marxism och fransk poststrukturalism som lite nedsättande kommit att kallas för ”accelerationism”.

Accelerationismen lyfte fram den Marx vi möter i Kommunistiska manifestet och Kapitalet, som ser en revolutionär ådra i kapitalismens sprängande av alla gränser, omstörtande av gamla ordningar och permanenta omvandling av produktivkrafterna. Allt fast förflyktigas. Med de franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattaris analys var kapitalismens utveckling av produktivkrafterna en deterritorialiserande kraft, med det menat att den bröt ny mark, ritade om kartan, sprängde sina bojor och överträdde sina begränsningar. Marx menade att denna kraft skulle till slut bli kapitalismens egna undergång, när den revolutionerat produktivkrafterna till den grad att den undergrävt sina egna förutsättningar och skulle spränga sina egna produktionsförhållanden. Även om man inte såg detta som en oundviklig utgång, menade Srnicek och Williams, var det en verklig tendens i kapitalismen. Istället för att bara defensivt förhålla sig till kapitalismens utveckling, skydda sig mot marknadens negativa följder och barrikadera sig i resterna av välfärdsstaten, måste vi hitta de tendenser i kapitalismen som leder bortom kapitalismen, till en postkapitalism. Kapitalismen hade nu blivit en reterritorialiserande kraft, menade Mark Fisher. Den verkade nu hämmande på produktivkrafternas fria utveckling, påförde begränsningar och skapade artificiell brist. Kapitalismen hade blivit parasitär, den berövade oss en potentiell framtid som redan nu fanns i produktivkrafterna och väntade på att realiseras, menade Paul Mason i sitt bidrag till diskussionen med boken Postcapitalism (på svenska Postkapitalism. Vår gemensamma framtid, Ordfront 2017). Det var upp till oss att förverkliga denna postkapitalistiska framtid. Det handlade inte bara om att befria produktivkrafternas utveckling, om en potential i dagens teknik, utan även att skapa gemensamma postkapitalistiska begär, där det fanns en rik tradition inom feminismen och de senaste femtio årens radikala motkulturer att bygga på, hävdade Mark Fisher och Lynne Segal. Den postkapitalistiska tendensen innebar en möjlighet att befria oss från lönearbetet och istället utveckla radikalt transformerande begär och glädje. Ta den ökande automatiseringen av produktionen och jordbruket som ett exempel. Den kan skapa massarbetslöshet och migration. Men den kan också befria oss från arbete och producera ett överflöd. Vilken riktning automatiseringen kommer att ta är inte given, utan beror på styrkeförhållanden, politik, visioner och våra begär. Det som framstår som ett hot bär också på möjligheter. Hur ser vi till att utvecklingen kommer att gynna oss – och inte vändas mot oss? Hur ser vi till att tendenserna leder till en bättre framtid och inte berövar oss vår framtid? Vi måste tackla dessa frågor.

Här kommer Aaron Bastanis bok Helautomatisk lyxkommunism in som en brandfackla. Den lyfter möjligheterna. Slagordet Fully Automated Luxury Communism – FALC – är en mem. Som mem är den gjord för att spridas i stor skala, som ett virus att viralt spridas i flöden. Den liknar därigenom syndikalisten (sedmera protofascisten och bolsjeviken) George Sorels syn på myten. Sorel förklarade att generalstrejkens stora styrka var som myt, det vill säga som en samlad bild som förklarade arbetarrörelsens teori mer pedagogiskt och enkelt än alla teoretiska böcker. I myten om generalstrejken fanns allt blixtbelyst: var exploateringen ägde rum, vem som kontrollerade arbetets frukter och gjorde vinst på arbetet, var arbetarnas makt i produktionen fanns och hur arbetarna höll redskapen för samhällsomvandling i sina händer. Ett helt program i en mem. FALC är vår tids radikala myt, redo att explodera i en döende nyliberalism. FALC kopplar samman automatiseringen inom kapitalismen med kommunismen. Istället för att se automatiseringen som ett hot ser Bastani det som en möjlighet att lyfta arbetskritiken igen, att nu finns möjligheten till vår befrielse från arbetet. Prefixet lyx lyfter fram det överflöd och överskott som kapitalismens redan idag producerar, i hur marginalkostnaden i vissa former av produktion redan störtar mot noll och utvecklingen av processorkraft, lagringskapacitet och förnyelsebara energikällor från sol, vind och vatten accelererar. Överflödet blir allt svårare för kapitalismen att undanhålla folkflertalet. Med lönearbetets och privategendomens kris blir kommunismen, det klasslösa samhället möjligt. FALC är inte framtidens slutpunkt, utan början på en ny resa. Allt åt alla är inte längre en utopi, utan reellt inom räckhåll.

Bastani lyfter i Helautomatisk lyxkommunism de teknologiska tendenser och den utvecklingen av produktivkrafterna som är bärande i riktning mot en postkapitalism. Men utgången är inte given. Bastanis framtid är en av flera möjliga ur samma tendenser som vi ser idag. Amerikanska vänstertidskriften Jacobins redaktör Peter Frase diskuterar i Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2017) olika vägar samhället kan utvecklas beroende på om automatiseringen och ny teknologi lyckas skapa överflöd eller om resursbristen och klimatkrisen kommer att påföra en ny knapphet och behov av ransonering. Utgången kommer också påverkas av de demokratiska styrkeförhållandena, läs klasskampen. Frase skissar utifrån de två axlarna (knapphet-överflöd, demokrati-hierarki) upp en schematisk fyrfältare, fyra idealtyper av möjliga framtider. Aaron Bastanis helautomatiska lyxkommunism är scenariot där överflödet råder och klimatkrisen och resursbristens knapphet övervunnits, där klasskampen lyckats demokratisera överflödet och ställt det till allas förfogande. Om Bastanis förhoppningar om ökat tillgång till resurser ska kunna lösas genom tekniska innovationer och gruvdrift i rymden inte kan förverkligas så är det troligare scenariot ett av socialistisk ransonering och strikt planerad fördelning, utifrån resurs- och klimathänsyn. Båda dessa scenarios bygger dock på en stark vänster, med en framtidsvision. En svag vänster bäddar däremot för två andra framtider: ett teknikoptimistiskt där överflödet förverkligas, men automatiseringen ändå skapar utslagning och resursöverflödet påförs en artificiell knapphet genom licenser, monopol, hyror och avgifter – ett scenario som bygger vidare på den nyliberala senkapitalism vi lever i idag. Och en andra än mörkare framtid, med knapphet och strikt hierarki, där den rika minoriteten förskansar sig i gated communities och stängda gränser, där den stora majoriteten får bära kostnaderna och leva med de katastrofala konsekvenserna av kollapsen eller rent av massutrotas. Frase kallar dessa två framtider som ställs mot kommunism och socialism för rentierism och extermism.

Helautomatisk lyxkommunism visar en väg, öppnar för en framtid. Det är en framtid som måste kämpas för, men också en framtid som vilar på att accelerera en viss teknologisk tendens inom kapitalismen. Den ger oss en framtidsvision att mobilisera kring. Även om vi inte skulle nå ända fram till lyxkommunismen, kanske den räcker för att ge oss en knapphetens socialism, en Green new deal som vinst. Genom att kräva revolution kanske vi får en klimatreform. Och även om Bastanis vision inte skulle hålla, öppnar den upp en viktig diskussion och leder vidare till ett större teoretiskt fält som hans bok populariserar. För även om man inte köper Bastanis teknikoptimistiska premisser kan vi nog vara överens om att den vänster som inte lyckas återuppfinna en gemensam framtid har redan förlorat på förhand. Då vet vi vilka andra framtider som kommer att realisera.

Förord till Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism (Verbal) skrivet 2019. Något kortat i boken. Köp boken hos förlaget Verbal.

Cykler av kamp, vågor av motstånd

Posted on by under Eget

Kamper är organiska. Eller åtminstone föreställer vi oss dem ofta så. De har sin egna livscykel: de uppstår ur en konflikt eller motsättning i samhället, växer, slår igenom eller fortsätter envetet i skuggan, för att slutligen förtvina och dö. Kampcykel är det begrepp som används inom den autonoma teorin.

Utifrån ett sådant cykliskt perspektiv på kamper så befinner vi oss just nu i slutet av en kampcykel. Kanske kan vi rent av säga att nystarten av Brand sammanföll med denna kampcykels uppkomst. Efter bank- och finanskrisen 2008 föddes en ny våg av protester mot krisåtgärderna och åtstramningspolitiken världen över. Occupy Wall Street, torgockupationer, arabiska våren, universitetsockupationer. Stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn 2007 och vågen av husockupationer som de följande åren bredde ut sig i Sverige. Förorts- och stadsdelsorganiseringen som växte fram, med grupper som Pantrarna, Megafonen, nätverken Linje17 och Linje19. Det var dessa kamper som blev innehållet av Brand, de kamper vi var dubbelorganiserade i och reflekterade över i tidningen. Det var åren då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och de antirasistiska protesterna blev en massrörelse med motstånd mot inre gränskontroller och rasprofilering (REVA), antifascistiska samlingar mot nazistiskt våld (Kärrtorp och Kämpa Malmö) och solidariteten med migranter som bröt sig igenom Fort Europas gränser (No Border-lägren, Refugees Welcome-manifestationerna och mottagningsarbetet, kampanjerna mot utvisningar som Ung i Sverige och #vistårinteut). Och så den ”fjärde våg” av feministiska kamper mot sexualiserat våld, med massmanifestationer, kvinnostrejker och #metoo-upprop. En kampcykel som började med klimatprotester (Cop15-mötet) och slutade med klimatprotester (Greta Thunbergs Fridays for future).

Ingen av organisationerna skulle nog erkänna släktskapet, men både Feministiskt initiativ och förbundet Allt åt alla, kan ses som en produkt av denna kampcykel. När de sociala protesterna försvagades på gatan och reaktionen i form av en öka högerpopulism började breda ut sig globalt, kanaliserades en del av rörelsernas energi in i vänsterpopulismen: i ett försök att utmana både centrismens nyliberalism, bemöta socialdemokratins kollaps och gå i närkamp med högerpopulismen. Podemos, Syriza, Corbyn, Sanders. Och som en hybrid mellan rörelse och parti, municipalismen. Alla dessa initiativ har nu tappat sitt momentum. En cykel är på väg att avslutas.

Men var kommer detta cykliska perspektiv ifrån? På många sätt var det en reaktion på en hegelianskt influerade dogmatisk marxism, som såg en linjär utveckling, där historien avancerade genom motsättningar mot ständigt högre stadier. Istället för denna teleologisk syn, lyfte de så kallade operaisterna, eller autonoma marxisterna i Italien, en annan sida inom marxismen: dess analys av kapitalismens långa vågor och cykliskt återkommande kriser. Dessa ekonomiska analyser översattes till kamp. Precis som kapitalet hade sin organiska sammansättning, hade arbetarklassen en teknisk och politisk sammansättning. Precis som kapitalet genomgick sina cykler genomgick klasskampen ett motsvarande cykliskt förlopp. Operaisterna gav det en till push: att kapitalismens cykliska kriser drevs på av arbetarklassens kamp. Kapitalet svarade genom att omorganisera produktionen och förändra arbetarklassens sammansättning, kriser fick motivera ett uppbrytande av arbetarklassens starkaste positioner och nykombinerande av klassen inom produktionen (genom exempelvis outsourcning, ändrade anställningsformer eller införandet av ny teknik). Den tekniska klassammansättningen förändrades, vilket förändrade kampformerna och kristaliserades i en ny politisk klassammansättning: en arbetarklass som hittade nya sätt att kämpa, skapade nya organisationsformer eller stöpte om de gamla för att passa sitt syfte bättre. En sådan cykel kallade operaisterna för kampcykel, processer som ofta skedde över ett trettioårigt organisationsspann. Amerikanska operaisten Harry Cleaver som lyfte begreppet ”circle of struggle” menade att begreppet inte skulle ses som någon lag eller naturbundet, utan utgången var alltid öppen.

Men hur länge sträckte sig en kampcykel? Operaisternas beskrivningar skildrar cykler på trettio år. En liknande cykellängd finns hos Chantal Mouffe och Ernesto Laclau i deras beskrivning av hegemoniskiften, de ”populistiska ögonblick” då det är möjligt att utmana en sammanfallande hegemoni. Andra marxister och sociologer (Charles Tilly, Francis Fox Piven, Richard Cloward) som analyserade kapitalismens långa övergripande vågor, såg att olika perioder inom kapitalismens historia gav upphov till olika ”handlingsrepetoarer”. På 1500-talet var det bonde- och skatteuppror, på 1700-talet och tidiga 1800-talet brödupplopp, på sena 1800-talet och 1900-tallet massorganisering med strejker, bojkotter, demonstrationer och klasspartier. Joshua Clover menar i sin bok Upplopp. Strejk. Upplopp att vi sedan 70-talet passerat från en period då strejken var den dominerade kampformen till att upploppet nu är den paradigmatiska kampformen.

När 68-vänstervågen ebbade ut på 80-talet började delar av den radikala vänstern frikoppla kampcykelbegreppet från kapitalets cykler. Var verkligen en kampvåg bara en reaktion och spegling av förändringar inom kapitalet? Hade den sin egna dynamik och följde ett annat förlopp än kapitalet? Franska vänsterkommunisten Roland Simon försökte problematisera kampcykelbegreppet. Hur förhöll sig olika kampcykler till varandra? Kunde de övergå i varandra? Vad lämnades kvar i ”arv” från tidigare cykler och hur användes de gamla rörelsernas strukturer (till exempel lokaler, fackföreningar, partier eller personer). Cykelbegreppet ger lätt en antydan om ett början och slut, men hur täcker man då in kontinuiteten? Eller de händelser som faller utanför cykelspannet. Italienska begreppet ciclo har dessutom mer en innebörd av ”period” eller ”serie”, snarare än en Oswald Spenglersk cykel av uppgång och fall.

Den brittiska aktivisten Keir Milburn från organisationen Plan C kom förra året med boken Generation Left där han förde samman perspektivet om kampcykler med en periodisering baserad på sociala generationer. En generation, menade Milburn, formas av en händelse som gav den en gemensam erfarenhet som skiljde sig från den före dem. Efterkrigstidens babyboomers formades av 1968, Generation X av att växa upp innan murens och realsocialismens fall, Generation Y eller Millenials växte upp under 90-talskrisen och nyliberalismen. Och dagens Generation Z, Greta Thunbergs generation, som växt upp efter finanskrisen 2008 i nyliberalismens kris. Milburn menade att dessa generationer alla formades i olika motsättningar och politiskt sammansattes av olika former av politisk kamp. Men de ärvde också erfarenheter från de tidigare generationerna, som de både byggde vidare på och bröt med. Det är Generation Y som burit upp den kampcykel som nu avmattats, men där Generation Z tagit form. I Generation Left är Milburn noga med att lyfta det materialistiska i en generationsanalys, att se till förändringarna i arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och utbildning som formade varje generation. Generation är en form som vår klasserfarenhet levs igenom, menar han.

Periodiseringar riskerar alltid att överbetona en brytning, vad som är nytt och specifikt med ett skifte, och riskera att tona ner kontinuiteten och den långsiktiga progressiva ackumulationen som sociala kamper ger upphov till. Samtidigt finns det en fara i att underskatta vad situationen bär på för specifika möjligheter och låsa nya kamper i anakronistiska former av organisering och analyser. Tänk bara på alla de marxist-leninistisk organisationer som närmar sig varje ny kamp med en karta från 1917, där de försöker pressa in dem i hundra år gamla strategier och organisationsformer. Eller de anarkistiska analyser som saknar varje temporalitet, där tiden alltid är rätt för att kräva generalstrejk eller genomföra uppror, utan att se till vad som är möjlig kamp att kunna vinna eller realistiskt krav att ställa för stunden. I sin bästa form innebär en analys av kampcykler att försöka förstå vilka konflikter och motsättningar som är specifik för en situation, vad det är som sätts i rörelse och vilket momentum det har.

Men periodiseringar behöver inte vara cykliska. Ett annat vanligt perspektiv är att utgå från rörelsevågor, perioder av vänsteruppsving och perioder av reaktion, flod och ebb. Rosa Luxemburg och Antonio Gramsci menade att dessa två olika faser av en våg krävde olika strategier. De plockade upp de militära beteckningarna ”manöverkrig” och ”ställningskrig”. I ett uppsving eller vänstervåg, fanns en möjlighet att snabbt utmana makten, att storma Vinterpalatset och direkt utmana en hegemoni – detta är den politiska revolutionens tid eller det populistiska ögonblicket. Det var i denna tid en manöverstrategi, att snabbt förflytta sig och gå på en offensiv var möjlig. Men Gramsci menade att det gick även att fortsätta den radikala kampen och pressa framåt under en period av ebb, när uppsvinget försvagats, avtagit eller rent av bemöttes av en reaktion. Då var det tid att gräva skyttegravar, befästa sina vunna segrar, försvara sina institutioner och använda dem för ett ställningskrig, att både återbygga sin basorganisering, stärka sin förankring i civilsamhället, och i vardagskamper bygga styrkepositioner. Detta var ställningskrigets period.

Gramsci hämtade en liknelse från Machiavellis Fursten – men där han med vår tids moderne furste menade den radikala organisationen eller partiet. Machiavelli menade att det fanns en motsättning mellan öde (Fortuna) och kraft (Virtù). En furste kunde inte bestämma över ödet, men kunde skaffa sig kraft att lära sig vända ödet till sin fördel. Varje år svämmar Nilen över. En furste vet inte när det sker eller hur mycket det kommer att ske. Men jordbruket är beroende av Nilens flodperioder för sin bevattning. Fursten kunde därför bygga dammar och vara redo att fylla dem när floden kom, för att kunna använda vattnet i perioderna av ebb och torka. På så sätt kunde Fursten få jordbruket att fortgå inte bara under flodperioder utan även under ebb. Ställningskriget var för Gramsci en beskrivning hur den radikala rörelsen kunde verka under perioder av ebb, vilka dammar den kunde bygga för att fånga upp den revolutionära floden som kunde lyfta den vidare även när ebb inträdde.

Och det är en sådan period vi inträder nu. Det är inte ett ”slut” på en cykel, utan bara en övergång till en annan form av kamp, där möjligheterna och styrkepositionerna ser annorlunda ut. I det läget gäller det att stärka våra vunna organisationer och våra lokaler som vunnits under åren av mer offensiv kamp, fortsätta utge våra tidningar och bygga medieprojekt, hamstra resurser och skola aktivister. Det är våra dammar.

Kanske är det som en sådan damm, en sådan institution för radikal kamp vi ska se på Brand som tidning. Att under sin 122-åriga historia har den genomlevt många kampcykler, från de anarkistiska ungsocialisternas centrala roll i tidiga 1900-talets klasskamp, bevarat de frihetliga idéerna genom 40- och 50-talets svacka, hållit kvar vid den frihetliga ådran från 1968 under 70-talet, lyft punkens D.I.Y-anda som fanzine som husockupationsorgan på 80-talet, som ett direktaktions-forum under 90- och 00-talet över till en reflekterande plats för 10-talets kampcykel i sin nuvarande form. En tidskrift som ackumulerar kamperfarenheter från varje våg och lägger grund för nästa flod. Ett organ för kampcykler – att vara ständigt i kampen,det är väl inte att vara ute och cykla?

Publicerad i Brand nummer 2, 2020


En kättersk sort

Posted on by under Eget

Politikens möjligheter och kampen på arbetsplatserna. Mellan de två polerna formade den italienska marxisten Mario Tronti sitt tänkande. I höst (2019) utkommer hans klassiska verk Arbetare och kapital på engelska för första gången. Vad kan det lära en skadeskjuten vänster i dag? Vänstern och arbetarrörelsen mår inte bra. Kanske skulle man rent av kunna säga att den är döende. Backar i val, tappar medlemmar, förlorar inflytande, har en åldrande väljarskara. Arbetarklassen verkar desertera från arbetarrörelsen. I det läget kan det vara en liten tröst att veta att det här är inte första gången. Vänstern har dött många gånger förut. Och kunnat resa sig ur sin kris, kunnat hitta en ny återkoppling till en förändrad arbetarklass och bygga en ny klassmakt.

Den italienska filosofen och marxisten Mario Trontis klassiska verk Operai e Capitale (Arbetare och kapital) från 1966 kommer till hösten för första gången på engelska, över 50 år efter italienska orginalutgåvan. Operai e capitale kom tidigt att översättas till tyska, franska och spanska. I Sverige användes Operai e capitale som ett av referensverken i Mats Dahlqvists (nu Lindberg) Att studera Kapitalet (1978), via den tyska utgåvan. Men enbart brottstycken och enskilda texter gavs ut på engelska, tills nu då den släpps i sin helhet på Verso.

Trontis bok är kommen ur just ur en sådan kris för arbetarrörelsen, där en vänster backat och tappat klassförankringen, och den beskriver hur den hittat en väg tillbaka. Därför är den intressant att läsa i dag och inspireras av.

I slutet av 1950-talet och början på 1960-talet samlades en grupp sociologer och filosofer från italienska socialistpartiet PSI och kommunistpartiet PCI för att genom undersökningar på arbetsplatser försöka förstå varför de två arbetarpartierna och fackföreningsrörelsen tappade medlemmar i de stora industrifabrikerna. Italien genomlevde en stor migration från syd till de industriella zonerna i nord, och en ny form av arbetarklass – massarbetare vid de fordistiska fabrikernas löpande band – kom att ersätta de yrkesprofessionella industriarbetarna, som utgjort kärnan i arbetarpartierna. De nya migrerade massarbetarna anslöt sig varken till fack eller parti, och uppvisade beteenden som skilde sig från den skötsamma och yrkesstolta äldre industriarbetaren. Det är denna ”rude razza pagana”, grova kätterska sort – som Tronti kallade dem – av arbetare som sociologerna vände sig till och började göra deltagande undersökningar med.

Raniere Panzieri, Romano Alquatti, Mario Tronti, Sergio Bologna, Antonio Negri och Massimo Cacciari började i tidskrifterna Quaderni Rossi (Röda anteckningsböcker) och den mer fabriksinterventionistiska Classe Operaia (Arbetarklassen) att undersöka massarbetarens kamper och informella organisationsformer. Ur dessa undersökningar och interventioner uppstod två politiska projekt för att skapa en ny form av klassorganisering. Den ena betonade arbetarautonomin och arbetarnas självständiga organisering, den andra det politiskas autonomi och vikten att åter förankra arbetarrörelsens partier och organisationer i fabrikens nya klassammansättning. Mario Trontis artiklar i Quaderni Rossi och Classe Operaia blev betydande för att utveckla båda dessa strömningar, både arbetarautonomin och det politiskas autonomi. Trontis artiklar samlade i Operai e Capitale 1966 kom att bli en bibel för studentrörelsen 1968, och få den att gå ut och ansluta sig till massarbetarnas kamp under den heta avtalsrörelsen hösten 1969, i en massintervention vid Fiats fabriksgrindar i Mirafiori, Turin. Då hade Mario Tronti redan tappat tron på arbetarkampens möjliga radikalisering och kom att bli en av strategerna i Italienska kommunistpartiet bakom den historiska kompromissen med Kristdemokraterna. I hans postskript till andra versionen avOperai e capitale vidareutvecklar han sin teori om det politiskas autonomi – i skarp polemik mot Antonio Negri och rörelsen för arbetarautonomi (Autonomia Operaia).

Det Tronti gör i första delen av Operai e Capitale är att återvända till Marx och åter vända på Marx, mot sin tids marxism (i dess olika leninistiska, trotskistiska, gramscianska, althusserianska eller maoistiska varianter). Det är dessa kopernikanska revolutioner och omkastningar som får Operai e Capitale att sticka ut och bli en marxistisk klassiker läsvärd även i dag.

Tronti följde George Lukács förslag och läste Marx Kapitalet ur proletariatets ståndpunkt. I stället för att följa sin tids marxistiska vurm för ideologikritik menade Tronti att det är först ur proletariatets position som ideologin blir synlig. Utgår vi från marknadens perspektiv kan kapitalismen inte annat än framstå som rättvis, baserad på byten av ekvivalenter (lön mot arbete). Det är först med steget in i produktionens dolda boning som exploateringen och värdeskapandet blir synligt. I stället för att sätta analysen av kapitalet främst, måste vi sätta analysen av arbetarklassen i första rummet – för att även kunna förstå kapitalet.

Tronti utgick från Marx kapitel ”Samverkan” (kapitel 11), ”Arbetsdelning och manufaktur” (kapitel 12) och ”Maskineri och storindustri” (kapitel 13) för att lyfta hur den enskilde arbetarens arbetskraft kombinerades till en kollektiv arbetare i fabriksproduktionen. Detta krävde social och teknisk organisering och planering från kapitalistens sida. Det krävde med andra ord upprättandet av ett kommando, ett övervinnande av arbetskraftens vägran och en disciplinering av arbetskraften. Marx beskrev detta som att arbetsprocessen kom att reellt underordnas den värdeskapande processen. Tronti såg i denna arbetsvägran och ovilja att underordna sig fabriksdisciplinen den antagonistiska grund som varje kommunistiskt projekt att förnya arbetarrörelsen måste baseras på och utgå ifrån. Det är där en tendens till arbetarautonomi finns, att befinna sig inom och kämpa mot kapitalet, genom att negera sin funktion som arbetskraft inom produktionsprocessen.

Detta var en radikal nyläsning av Marx som hamnade i direkt kollisionskurs med många former av marxism. Tronti vände sig mot den marxist-leninistiska syn, stark inom den italienska eurokommunismen, som betonade socialismen som en rationell planering ställd mot kapitalets irrationalitet och anarki. Kapitalismen förutsatte organisering och planering, menade Tronti, både inom produktionen och av samhället. Detta blev synligt när perspektivet att betrakta fabriken ur arbetarnas synvinkel vidgades till att betrakta samhället ur fabrikens synvinkel och staten ur samhällets synvinkel.

Här tog Trontis läsning av Kapitalet ytterligare ett steg genom att betrakta skillnaden mellan indviduella kapital och det kollektiva kapitalet. Här följde Tronti Marx från Kapitalets första band till det andra. Kapitalet som totalitet analyserades på två sätt: Dels som samhälleligt kapital – det vill säga hur den reella underordningen av arbetsprocessen under den värdeskapande processen kom att överföras på hela samhället och statsmakten. De storskaliga industristäderna krävde statlig planering, forskning, universitet, infrastruktur, bostäder, en hel social ingenjörskonst för att fungera. Välfärdsstaten och fordismen växte fram tillsammans. Dels kunde denna totalitet ses som en motsättning mellan det kollektiva kapitalet, totalkapitalet, och det enskilda kapitalet. De enskilda kapitalen hade ett intresse av att exploatera arbetskraften (män, kvinnor och barn) till maximum, hålla skatter så låga som möjligt, undandra sig samhällssatsningar som reproducerade arbetskraften och råvaror. Totalkapitalets intresse var att se till kapitalismens intresse som helhet, mot de enskilda kapitalen, för att garantera det ekonomiska systemets reproduktion.

Tronti påpekar i Operai e Capitale att de arbetarkamper Marx skildrar i Kapitalet band I, framför allt i kapitlet ”Arbetsdagen” (kapitel 8), handlade om en allians mellan arbetarklassens behov och totalkapitalets behov, ställd mot de enskilda kapitalisterna. Totalkapitalet, genom den brittiska staten, tvingades reglera arbetsdagens längd, arbetets intensitet, införde regler för nattarbete och barnarbete, efter påtryckningar från arbetarnas intresseorganisationer, för att de enskilda kapitalisterna inte helt skulle köra slut på arbetskraften. Här öppnades för Tronti möjligheten till det politiskas autonomi, att staten kunde ha en viss relativ autonomi och fungera som arena för arbetarklassens politiska krav, utifrån dess funktion som kollektiv kapitalist. Vägen mot den historiska kompromissen – Italiens försenade Saltsjöbadsavtal – öppnades.

Så arbetarautonomi å ena sidan, det politiskas autonomi och möjligheten till en reformistisk politik å andra sidan. Trontis projekt stretade åt två håll. För att förbinda dem gjorde Tronti samma kopernikanska vändning av Lenin som av Marx. Han kastade om polariteten i Lenins uppdelning mellan taktik och strategi, arbetsplatskamp och parti. Att utgå från antagonismen i produktionen och arbetarklassens spontana strävan efter autonomi, som kapitalet hela tiden behövde övervinna genom sin plan och sitt kommando, innebar att ge klasskampen en strategisk roll, en negerande kraft som fullt realiserad var revolutionär. Partiets roll var inte att leda dessa kamper eller fungera som generalstab och ledning, utan snarare att följa och underlätta kamperna genom att vinna taktiska segrar och taktiska försvar som stärkte den kommunistiska strategiska tendensen. I stället för att ta Marx till Sankt Petersburg, och föra kampen där arbetarklassen var som svagast – i imperialismens svagaste länk – behövde vi ta Lenin till England, till där arbetarklassens starkaste position i produktionen fanns.

Partiets förankring i fabriken handlade därigenom inte bara om att ge partiet en arbetarledning, utan framför allt att genom partiet stödja de ekonomiska kamperna som slog mot kapitalismens hjärta (och som därigenom var politiska), för att hjälpa till att generalisera och sprida dem. Partiet skulle tjäna klasskampen, inte styra den. ”Partiet är i denna bemärkelse inte bara den vetenskapliga bäraren av strategin, utan det praktiska organet för dess taktiska tillämpning. Arbetarklassen innehar en spontan strategi i sina rörelser och i sin utveckling, och partiet behöver bara upptäcka den, uttrycka den och organisera den”, skriver Tronti. Partiet var arbetarklassens erövrande av taktikens värld.

Tronti utgick från arbetarkampen som primat och såg den som kapitalismens motor. Klasskampen var aktiv och tog genom sitt undandragande och negerande av fabrikskommandot initiativet och tvingade kapitalismen i en reaktiv position, där kapitalisten fick kämpa för att behålla kontrollen och konstant tvingas genomföra omorganiseringar av produktionen för att bryta upp arbetarklassens styrka. När Tronti förde samman denna arbetarautonomi med det politiskas autonomi – handlingsutrymmet i motsättningen mellan staten som kollektiv kapitalist och de enskilda kapitalen – så kunde han konstatera att det fanns två former av reformismer. Kapitalets reformism och arbetarklassens reformism, där båda genomfördes av arbetarrörelsens partier. Arbetarautonomin behövde tvinga partierna att genomföra taktiska reformer som stärkte arbetarklassens styrkeposition, men också att blockera arbetarrörelsens ledning från att genomföra kapitalets reformer. Successivt kom Trontis analys att flyttas från arbetarautonomin till det politiskas autonomi, från inom och mot produktionen till inom och mot partiet, sedan vidare till inom och mot staten.

Under sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet kom Antonio Negri att ta upp Trontis fallna mantel och utveckla hans teorier om arbetarautonomi – mot 70-talets Tronti och det politiskas autonomi. Antonio Negri och Michael Hardts nu på svenska utgivna Samling (Tankekraft förlag, 2019), del fyra i serien som inleddes med Imperiet (2003), fortsätter denna polemiska diskussion, genom att åter lansera Trontis vändning av taktik och strategi, att ta ”Lenin till England”, och kritisera vår tids anhängare av det politiskas autonomi (som Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus vänsterpopulism).

Vad pekar Operai e capitale ut för vägar framåt ur arbetarrörelsens dödsryckningar i dag, för att få den likt fågeln Fenix att åter resa sig ur askan? Framför allt betonar den vikten av undersökningar, att se till hur arbetarklassens faktiska sammansättning ser ut idag – globalt i långa produktionskedjor och lokalt i sina regionala kluster. Den betonar vikten av att se arbetarklassen som den faktiskt är, som den råa kätterska arbetarsort det är, med både progressiva och reaktionära tendenser, snarare än arbetarklassen som man önskar den skulle vara. Och framför allt, se till vad klassens antagonistiska beteenden inom produktionen är, inte vad dess representanter säger eller hur den röstar. Detta är utgångspunkten för att kunna vända arbetarklassens uppdelning och tekniska sammansättning till en politisk organisering. Men Tronti visar också hur kapitalet som ett samhälleligt totalkapital kommer att underordna hela den samhälleliga terrängen, vilket öppnar för allianser bortom en strikt branschorganisering utifrån yrken. Det visar på öppningar hur sociala rörelser, fackföreningar och arbetarkollektiv kan bygga solidariska band och stöd – likt den rörelse som slöt upp bakom Hamnarbetarna eller utmanar LO-ledningen om strejkrätten. Operai e capitale kan också kasta ljus på den motsättning som finns inom socialdemokratin, mellan å ena sidan dess centristiska regeringspolitik med det nyliberala 73-punktsreformpaketet, å andra sidan de utmanande västersocialdemokraternas nystartade förening Reformisterna kring fackliga tankesmedjan Katalys, med sitt förslag på en grön social deal och ett nytt socialistiskt reformprogram. Kanske är detta just det taktiska stöd inom parti och fack just nu som en ny form av arbetarautonomi, mellan arbetarkollektiv och sociala rörelser, behöver driva på för att kunna få den strategiska antikapitalistiska tendensen att utvecklas igen inom arbetarklassen.

Publicerad i Clarte nr 3, 2019.

För mer läsning:

Mario Tronti: Workers and Capital, Verso 2019.

Mario Tronti: ”Lenin i England”, i Brand 1/2017, tema Sociala strejken. Översättning: Josef Yusuf.

Antonio Negri och Michael Hardt: Samling, Tankekraft 2019. Översättning: Mathias Wåg och Oskar Söderlind.

Mathias Wåg: ”Lenin på Twitter”, i Fronesis nr 60-61, 2018, tema Revolution.

Mathias Wåg: Recension av Till vänsterpopulismens försvar, i Ord o Bild, nr 2 2019, tema: Europa.

Gripa det populistiska ögonblicket

Posted on by under Eget

Igår var det för tidigt. Imorgon är det försent. Det är idag som är rätt tid att agera. Det är nu som är rätt tillfälle, rätt ögonblick. Chantal Mouffes senaste bok, Till vänsterpopulismens försvar, är en dagsaktuell intervention, tydligt placerad i den situation vi befinner oss i just nu. Det är ett manifest att använda, våren 2019. Med ett efter och ett före. Efter Brexitomröstningen och Trumps valseger, inför EU-valet i maj. Mouffe menar att vi för stunden befinner oss i ett populistiskt ögonblick. Den italienska kommunisten Antonio Gramsci kallade det ett interregnum, ett skifte mellan två hegemoniska block. Där det gamla är döende men det nya ännu inte fötts. Det är just i dessa övergångsperioder som politiken blir möjlig igen, som framtiden är öppen och historien kan slå in på en annan väg.

För Chantal Mouffe är detta hennes andra chans. Eller rättare sagt, vänsterns andra chans att välja en mer socialistisk och radikaldemokratisk väg bortom nyliberalismen. I stridsskriften Till vänsterpopulismens försvar har Mouffe kokat ner och slipat upp de argument och teorier som hon utvecklade mer djupgående med Ernesto Laclau i klassiska Hegemonin och den socialistiska strategin (på engelska 1985, svenska 2001). Även den boken gavs ut i ett populistiskt ögonblick för över trettio år sedan, mitt under inrättandet av nyliberalismen som hegemonisk formation. 1985 rasade gruvarbetarstrejken i Storbritannien, en desperat kamp för att värja sig mot Margaret Thatchers nyliberala experimentlaboratorium och systemskifte. Den socialdemokratiska keynesianska välfärdsstaten, som varit den hegemoniska formationen under efterkrigstiden, höll på att brytas upp. Laclau och Mouffe menade att socialdemokratin och vänstern behövde formulera ett nytt hegemoniskt projekt när det gamla höll på att brytas upp, för att kunna kontra utmanaren nyliberalismen. Den socialdemokratiska hegemonins kris, menade Laclau och Mouffe, berodde inte bara på de ekonomiska förändringar som västvärlden genomgick under 1970- och 80-talet, utan än mer på dess oförmåga att förhålla sig till de nya sociala rörelser och krav som denna transformation gav upphov till. En ny mothegemoni behövde både rymma den historiska arbetarrörelsen såväl som 68-vänstern och mångfalden av nya sociala rörelser; kvinnorörelsen, miljörörelsen och alternativrörelsen. Vänstern behövde öppna sig för dessa rörelsers krav, som inte rymdes i välfärdsstatens institutioner, och därigenom vidga sin sociala bas. Men det misslyckades den med. Socialdemokratin valde istället att anpassa sig till nyliberalismen, att ansluta sig till dess historiska block och ta dess grundpremisser för givna. Det nyliberala hegemoniskiftet lyckades assimilera motståndet mot det. När New Labour tog tillbaka makten i Storbritannien innebar det ingen kursändring. Mouffe konstaterar lakoniskt att när Margaret Thatcher fick frågan om vad hon såg som sin största framgång svarade hon ”Tony Blair och New Labour”. Den socialdemokratiska moderniseringen, den så kallade tredje vägens socialdemokrati, blev skapandet av en centervänster, en centristisk mittenposition. Den socialdemokratiska varianten av nyliberalismen blev ett reducerande av politiken till administration, en ”neutral förvaltning av sakfrågor”, tekniskt beslutade i en samverkan och samförstånd över de gamla blockgränserna.

Varför misslyckades då vänstern med att samla en ny hegemonisk formation mot nyliberalismen? Mouffe pekar i Till vänsterpopulismens försvar ut vänsterns essentialistiska syn på klasser och subjekt som ett bidragande problem. Det är en syn som reducerar arbetarklassen till en homogen klass där det fordistiska industriarbetet och den fast anställde lönearbetaren ses som det centrala subjektet. Det är detta arbetarsubjekt vars intresse ska tillvaratas och vars institutioner ses som normerande, utan att kunna utöka det politiska klassprojektet att täcka andra (nya) kategorier på arbetsmarknaden, i osäkra anställningar, inom informella sektorn eller rent av utanför lönearbetet. Denna syn begränsade vänsterns analys och gjorde den inkapabel att kunna möta nya krav och rörelser. Istället för en klassessentialism kräver skapandet av en mothegemoni och att kunna knyta samman krav en ickeessentialistisk grundsyn. Det handlar inte om att ena färdiga subjekt, utan subjektet är det som uppstår i processen av enande. Subjektet är, enligt Mouffe, en diskursiv konstruktion som sker utifrån, där krav och missnöje får en politisk artikulation. Det är här den populistiska politiken kommer in. Populismens ”folk” måste skapas, genom förbindande av kamper och krav. De måste artikuleras till ett gemensamt projekt, ges en ny formation. Det är denna majoritetsformation Mouffe kallar folk. För att kunna göra denna artikulation av ett ”vi” krävs antagonism, upprättandet av en frontlinje och en gränsdragning mot en annan hegemonisk formation, som ett ”de”. Det är här hon lyfter in Carl Schmitts definition av det politiska som en antagonistisk gränsdragning mellan vän och fiende. Med Schmitt tar Mouffe ett kontroversiellt steg och betonar att för att vänsterpopulismen ska bli framgångsrik måste den bedriva en affektiv politik, som vädjar till känslor snarare än bara förnuft. Det är affektioner och passioner som mobiliseras i populismen, istället för att vända sig till färdiga subjekt, essens eller identitet. Det gäller att producera idéer som har en förmåga att skapa affekter, känslor och väcka engagemang, vilket gör kulturen till en viktig kamparena.

Folket uppstår när en samling krav bildar en ekvivalenskedja, det vill säga förbinds med varandra och artikuleras gemensamt. Men denna artikulationsprocess kan ta olika former och behöver inte gå åt vänster. Just nu är det snarare högerpopulismen som är framgångsrik i att fånga upp otillfredsställda krav och kamper som uppstått under nyliberalismen. Vänstern måste ge sig in i striden om formerandet av folket och artikulerandet av missnöjet. Den centristiska socialdemokratins problem i dagens populistiska ögonblick, menar Mouffe, är att den inte kan föra denna kamp på grund av att den varken klarar av att göra en antagonistisk gränsdragning, det vill säga peka ut en fiende, eller nå ut till och förbinda ett missnöje som inte passar in i vänsterns klassessentialistiska mallar till ett folk. ”Orsaken är deras grundsyn att demokratin bör eftersträva samförstånd och att politik kan bedrivas utan en motståndare”, skriver hon. Däremot är Corbyns Labour och Momentum i Storbritannien, Podemos i Spanien och Melenchons France insoumise i Frankrike indragna i en sådan hegemonikamp och populistiska projekt. Mouffe är i högsta grad involverad i de vänsterdiskussioner som pågår i dessa olika partipolitiska projekt. I Till vänsterpopulismens försvar, lägger Mouffe kort och koncist ut teorin för hur ett populistiskt formerande kan ske. Men projektet konkretiseras tydligare i intervjuboken Construir el pueblo (2015, på engelska som Podemos – In the name of the people 2016), där Chantal Mouffe diskuterar populismen som strategi i Europa och Sydamerika med en av Podemos ideologer och Latinamerikakännare, Iñigo Errejón.

Till vänsterpopulismens försvar ges ut av Tankekraft i samarbete med den fackliga arbetarrörelsens tankesmedja Katalys. För Katalys har en central tes i flera rapporter varit att lyfta klass som den förbindande ekvivalenten i att upprätta ett populistiskt folk. Boken landar därför mitt i en debatt om vilken väg socialdemokratin i Sverige ska välja framåt, för att undvika det sammanbrott som flera av deras europeiska systerpartier genomgått med det nyliberala blockets kris. Parallellt med utgivningen av Till vänsterpopulismens försvar ger Tankekraft förlag även ut manifestet Feminism för de 99 procenten av Cinzia Arruzza, Nancy Fraser och Tithi Bhattacharya. I deras manifest föreslås istället en feminism som kan fungera som populistisk sammanbindande länk för att förbinda sociala krav. Skillnaden på den populistiska feminismen mot Katalys klasspopulism är att ekvivalenskedjan sker inom och utgår från den sociala reproduktionen snarare än produktionen. Vilket finns en poäng med. Det är otvetydigt att hegemonikampen mot både den nyliberala och reaktionära högern globalt lika mycket rör sig inom produktionen som reproduktionen (uttryckt som antifeminism, abortmotstånd, homofobi, återupprättandet av kärnfamiljen, hushållsnära tjänster).

I Till vänsterpopulismens försvar har Chantal Mouffe sparat på polemiken mot andra konkurrerande vänsterprojekt, vilka hon ägnade stort utrymme i boken Agonistik (2013, på svenska 2014). I Agonistik riktade hon kritik mot de strategier av (parlamentariskt) undandragande och självkonstituerande som utomparlamentarisk politisk kraft som kommer till uttryck i exempelvis Antonio Negris och Michael Hardts teorier. Mouffes reducerande av klasspolitik till essentialism har i sin tur mött hård kritik tillbaka. Risken med ett sådant perspektiv, som Slavoj Zizek påpekar i sin kritik Against populist temptation (2006) mot hennes och Ernesto Laclaus teorier, är att arbetarklassen försvinner helt i detta perspektiv. En klassanalys behöver inte vara essentialistisk, Marx och många efterföljande marxister har snarare betonat både arbetarklassens objektiva och subjektiva sida, där den subjektiva (eller snarare subjektiverande) är en process av politisk formering – en övergång från klass-i-sig till klass-för-sig. En materialistisk klassanalys kan utgå från de objektiva motsättningar och antagonismer som finns i produktionen, till exempel i hur en förändring i produktionen förändrar arbetarklassens sammansättning och därefter undersöka hur dessa antagonismer kan ta sig ett politiskt klassutryck. Marxismen behöver inte avpolleteras för att analysera processer av subjektivering och formerande, tvärtom.

Frågan som Mouffe lämnar hängande i luften är vilka det är som kommer att formulera mothegemonin som projekt. Sammanbindandet av krav sker på ett diskursivt plan, utifrån och transcendent, men av vem? Hon polemiserar mot Negris och Hardts syn på detta som en immanent process inifrån rörelserna själva, där rörelser genom kamp och alliansbyggen kommer att subjektiveras och formera en enhet ur mångfalden. Men vilka är det då som artikulerar dessa processer utifrån? Är det vänsterpopulistiska projektet en uppgift för de intellektuella, ett förnyat parti eller enskilda karismatiska personer? Hur ges detta projekt en organisatorisk struktur och bas, som kan kontinuerligt överleva över tid? Går det ens att tala om populistiska folkrörelser?

Mouffes manifest rycker upp Gramsci ur det långsamma ställningskrigets skyttegrav i civilsamhället och återställer hegemonikampen till ett manöverkrig för att erövra parlamenten och institutionerna. Det handlar om att snabbt mobilisera makt, medan ögonblicket finns där och är öppet för politisk nyformation. Mouffe betonar att hon ser populismen enbart som en strategi, inte som en ideologi eller innehåll att genomdriva. Det är, med Podemos ord, ett försök att bygga en krigsmaskin för att vinna val. Det vill säga, en strategi för att samla en ny majoritet och utmana ett hegemoniskt maktblock genom att samla en mothegemoni som fångar upp de krav och grupperingar som faller utanför när det gamla maktblocket upplöses. Frågan blir då, vad ska vänsterpopulismen fyllas med för innehåll? Vad gör det vänsterpopulistiska projektet när den vunnit makten, när det populistiska ögonblicket passerat? Vilken ekonomisk politik blir möjlig, vilka reformer går att genomdriva, vilken förändring av samhällsinstitutionerna går att göra? Det ger Mouffes bok inga svar på. Det enda hon konstaterar är att ett radikaliserande av, och återuppbyggande av, demokratin är en central fråga för det vänsterpopulistiska projektet, som svar på nyliberalismens postpolitik och centrismens teknokratiska reducerande av politiken till ett administrativt tillstånd. Antagonismen, eller snarare agonismen, måste återigen ta plats i politiken och ge utrymme för intressekonflikter, meningsmotsättningar och en mer djupgående samhällsdebatt. Vänsterpopulismen måste gå i närkamp med de demokratiska institutionerna, för att vitalisera och radikalisera dem, inte överge dem eller vända dem ryggen.

Vilka riktar sig då Till vänsterpopulismens försvar till? Här i Sverige är det lätt att se. När vänstersossar håller på att organisera sig i Reformisterna, som på bara några månader blivit socialdemokraternas största partiförening, och har framtagit ett ambitiöst nykeynesianskt reformprogram med understöd av tankesmedjan Katalys, saknar de fortfarande en uttalad strategi för hur de ska vinna politisk makt, både inom sitt eget parti och i Sverige. Hur kan socialdemokratin vridas ur centrismens grepp, återknytas till den arbetarklassbas som partiet blöder till högerpopulismen och förbinda med klimatrörelsens krav på en Green new deal? Chantal Mouffe har förslagen på strategi. Till vänsterpopulismens försvar ger dem viktiga redskap att använda, för att formera en mothegemoni medan det populistiska ögonblicket är här. För imorgon kommer det vara försent.

Recension publicerad i Ord & Bild nr 2, 2019, tema: Europa.

Lenin på Twitter

Posted on by under Eget

Introduktion till debatten mellan Dean och Hardt och Negri om revolutionens subjekt. Från Fronesis nr 60-61, tema Revolution.

Parti eller rörelse? Få frågor har stötts längre i arbetarrörelsen utan att en lösning har nåtts. Efter den ekonomiska krisen 2008 och den arabiska våren återaktualiserades diskussionen om organisationsfrågan inom vänstern. Hur för man revolten vidare när torgockupationen och gatuprotesterna börjat mattas av? Hur når man reella segrar om man inte går i närkamp med de statliga institutionerna? Krisprotesterna aktualiserade inte bara organisationsfrågan. För första gången på länge blev det också möjligt att realistiskt diskutera revolutionen igen. Var tiden rent av åter mogen för k-ordet – kommunismen?

På en serie konferenser på temat kommunismens idé, initierade av Slavoj Žižek och Costas Douzinas på uppmaning av Alain Badiou,utkristalliserades återigen två läger av vänsterintellektuella: de som ansåg att vänstern återigen måste ta sig an frågan om det politiska, om partiet och statsmakten, och de som i stället betonade vikten av att utveckla de sociala rörelsernas autonomi, bortom politiken och utanför staten, och ta lärdom av realsocialismens historiska misslyckanden.1

Filosofen Jodi Dean hamnade (tillsammans med Žižek) på den ena sidan i denna diskussion, litteraturvetaren Michael Hardt och marxisten Antonio Negri på den andra. Diskussionen dem emellan, på konferenserna och i deras böcker, är intressant. Dean har varit redaktör för antologin Empire’s New Clothes, som samlar läsningar av Hardts och Negris Imperiet, och är ofta i sina skrifter kritisk till deras teorier.2 Det som gör replikskiftet intressant är att Hardt, Negri och Dean delar synen på det skifte som skett inom kapitalismen mot en informationsdriven postfordistisk produktion, en ”kognitiv kapitalism” (Hardt och Negri) eller en ”kommunikativ kapitalism” (Dean). Den kognitiva eller kommunikativa kapitalismen kännetecknas av att information blivit centralt för den kapitalistiska produktionen, vilket innebär dels att det blir möjligt att flytta produktionen utanför de enskilda fabrikerna till långa produktionskedjor, dels att den immateriella sidan av den materiella produktionen ökar i betydelse. Varorna kommer att rymma alltmer kommunikation, service och kunskap och ta i anspråk arbetskraftens kognitiva förmågor. Av denna gemensamma syn på kapitalismens förändring drar de emellertid helt olika politiska slutsatser.

Hardt och Negri bemöter inte Dean direkt, men deras senaste bok Assembly ägnas en kritik av dem som för fram synen på politikens – eller snarare det politiskas – autonomi inom kapitalismen, ett synsätt som Dean förfäktar.3 Enligt uppfattningen om det politiskas autonomi är statsmakten och parlamentarismen relativt autonoma i förhållande till kapitalismen och produktionen. I förlängningen innebär detta att det politiska som begrepp är skilt från det ekonomiska och bildar en sfär där arbetarklassen kan ta kontroll över kapitalismen och fatta suveräna beslut. Negris polemik mot föreställningen om det politiskas autonomi är inte ny, utan diskussionen i Assembly knyter an till en gammal diskussion inom den italienska så kallade operaistiska marxistiska traditionen mellan honom och den marxistiske filosofen Mario Tronti. Det är genom kritiken av Trontis ståndpunkt, och i Assembly av de teoretiker som fortsätter att hävda detta perspektiv i dag, som vi indirekt kan utläsa Hardts och Negris svar till Dean.

Från arbetarautonomi till det politiskas autonomi

”Lenin i England” var den första ledartexten i Classe Operaia 1964, Mario Trontis och Antonio Negris tidskrift inriktad på interventioner i fabrikerna.4 Texten var det närmaste man kommer en programförklaring för operaismen, den italienska marxism som teoretiserade den självständiga arbetarkampen, – den så kallade arbetarautonomin, i Italien. I artikeln gjorde Tronti en omdanande nyläsning som vände upp och ner på både Marx s och Lenins teorier. Inspirerad av marxisten Georg Lukács utgick Tronti från arbetarklassens ståndpunkt, inte kapitalets.5 Han lyfte fram hur arbetarklassen sätts att samverka i produktionen och hur de vänder denna samverkan till ett motstånd mot kapitalets ledning och planering. För att omvandla arbetarnas potential till levande arbete, till arbetskraft i produktionen, måste kapitalet få bukt med deras olydnad och arbetsvägran. Det är mot bakgrund av denna vägran vi måste förstå arbetsdelningen och maskinsystemet, som syftade till att ge kapitalisten kontroll över arbetskraften. Så kunde arbetsprocessen reellt underordnas den värdeskapande processen. Detta utlöste en spiral av arbetarkamp underifrån mot fabriksdisciplinen, som bemöttes genom en teknisk omorganisering ovanifrån för att splittra den samverkade arbetskraften och återupprätta kapitalistens kontroll. Tronti framhävde fram de praktiker och klassbeteenden som arbetarrörelsen historiskt sett ofta distanserat sig från; olydnaden, vägran och sabotagen. Han riktade särskild uppmärksamhet mot de nya massarbetarna vid det löpande bandet i de stora bilfabrikerna, ofta migranter från Syditalien, en rude razza pagana, ”rå hednisk typ” av arbetare. Det var i dessa praktiker Tronti såg en negation av kapitalet, en kommunistisk tendens som upphäver sakernas nuvarande tillstånd.

Denna omkastning av Marx perspektiv följdes av samma typ av omläsning av Lenins teorier. Tronti betonade att fabrikskampen är central och att fokus måste ligga på den typ där kapitalismen är som starkast, inte på dess svagaste länk. Han talade om att ta ”Lenin till England”, till den kapitalistiska produktionens centrum, i stället för att ta ”Marx till Ryssland”, kapitalismens periferi. Om de spontana arbetarkamperna negerar kapitalismen utgör de den strategiska rörelsen i riktning mot kommunismen. Följden blir då att den politiska organisationen, partiet, bara har en stödjande funktion att taktiskt underlätta dessa kamper. Leninismens syn på strategi och taktik kastades alltså om. Organisationen skapar inte

revolutionen, men kan hjälpa till att sprida erfarenheter internt inom klassen. Det gäller att placera partiet i fabriken, inte i parlamentet, för att öka arbetarklassens autonomi inom och mot kapitalet.

Tronti hann bli desillusionerad av arbetarkampen och återvände till det italienska kommunistpartiet PCI redan före 1968. Men hans texter, samlade i den operaistiska ”Bibeln”” Operai e Capitale (arbetare och kapital) blev en viktig inspirationskälla för 68-upproret och den heta hösten av fabrikskamper 1969 i Fiats bilfabrik i Mirafiori utanför Turin.6 Det var utifrån Trontis teorier som Negri och operaisterna byggde organisationen Potere Operaio och nätverket Autonomia Operaia. Men de bekämpades av PCI och Tronti själv. Trontis sjuttiotalsskrifter betonade snarare hur motsättningen mellan totalkapitalets behov (planering av infrastruktur, arbetskraftens reproduktion, logistik) och de enskilda kapitalen gav staten och kommunistpartiet ett handlingsutrymme. Denna spänning gav det politiska en autonomi, enligt Tronti. Negri teoretiserade däremot i den tidige Trontis efterföljd den sociala autonomin, arbetarautonomin, som han ställde mot det politiskas autonomi. Arbetarklassens sociala autonomi innebar enligt Negri att den genom sin position, sin kapacitet som levande arbete, sin olydnad och sitt sabotage, men även sitt undandragande, sin direkta produktion av bruksvärden och sin självorganisering, fungerade som en autonom kraft och skapade en autonom sfär inom och mot kapitalet. Den sociala autonomin var därigenom både en utgångspunkt och ett mål, en immanent autonomi som skapade en brytning med det politiska som transcendent autonomi. Negris sjuttiotalstexter intervenerade alla mot Tronti och PCI:s betoning av politikens och statens autonomi. Negri lyfte i stället fram hur samhället kom att reellt underordnas kapitalets värdeskapande, ett underordnande av den samhälleliga arbetsprocessen på det kollektiva kapitalets nivå.7 Detta uteslöt all statlig eller parlamentarisk autonomi.8

Samverkan och sammansättning

Det är denna polemik som Negri och Michael Hardt återvänder till i Assembly. Tetralogin som började med Imperiet har samma struktur som alla Negris texter: först en analys av den samhälleliga produktionen och totalkapitalets – inräknat statsmaktens – förändring (Imperiet), vidare till vilka former av antagonism och nya subjekt som skapas (Multituden)9, hur samverkan inom produktionen kan vändas till ett övertagande av produktionen (Commonw Wealth) 10 och hur den organisationsform som kan fungera som struktur i detta projekt och subjekt kan se ut (Assembly). 11,I Assembly bemöter Hardt och Negri dagens banerförare för det politiskas autonomi – framlidne Ernesto Laclau, partierna Syriza och Podemos, Corbyn- och Sanderskampanjerna – samtidigt som de försöker lösa de svårigheter som den sociala autonomin stött på under de senaste decenniernas kampcykler och revolter.

En skillnad mellan Hardt och Negri och Dean är synen på subjektet, eller rättare sagt vilken subjektivering som sker inom den kommunikativa eller kognitiva kapitalismen, det vill säga vilka processer och strukturer som formar subjektet. För Hardt och Negri, som här rör sig i den tidige Trontis fotspår från Lenin i England, är utgångspunkten alltid hur arbetskraften sätts att samverka inom produktionen och vilken form av kapitalistisk styrning den kollektiva arbetaren ställs inför, det vill säga hur arbetsprocessen underordnas den värdeskapande processen. Det nya med den kognitiva kapitalismens samhälleligt sammansatta form av samverkan, den tendens i dagens kapitalism som intresserar Hardt och Negri, är att den inte sker i fabriken och att den inte planeras av den enskilde kapitalisten. Marx ägnar flera kapitel i Kapitalet åt att beskriva hur den enskilde arbetaren, när han säljer sin individuella arbetskraft, av kapitalisten sätts att samverka i en organisering av arbetsprocessen och därigenom för kapitalisten blir en kollektiv arbetare, en samverkad produktivkraft. För arbetarna framstår denna samverkan som något som kommer utifrån, från kapitalisten, fastän det är de själva som förbinds med varandra i ett samarbete inom arbetet.12

När samverkan sker på ett samhälleligt plan, genom nätverk, medverkar arbetarna själva aktivt i den, menar Hardt och Negri. Motsättningen inom kapitalismen i dag står därmed mellan den samhälleliga arbetsprocessen och kapitalets tillägnelse och utvinning av värde ur produktionen. Till skillnad från Tronti ser Hardt och Negri inte den subjektivering som pågår inom den klassammansättning som de benämner multituden som rent negativ. Den vilar inte bara på vägran och motstånd mot kapitalet, utan också på bejakandet av multitudens egen produktiva potential som levande arbete. Arbetarklassens politiska sammansättning utgör därmed inte längre en mekanisk återspegling av dess tekniska sammansättning. Om fackföreningsrörelsen (branschorganiseringen) och avantgardepartiet (det medvetna proletariatets organisatoriska dominans över andra klasskikt) hämtade sin organisationsform från samverkansformerna i produktionen och samhället – vi kan påminna oss Marx och Engels beskrivning i Kommunistiska manifestet av hur fabrikerna gjorde proletariatet till en samverkad fabriksarmé vänd mot bourgeoisien – bygger samverkan nu i högre grad på arbetarnas självaktivitet, förmåga att nätverka, kommunicera och finna det gemensamma, det vill säga en betydligt högre grad av autonomi än tidigare. Klassens organisering är därmed inte given genom kapitalistens organisering av produktionen.13

Okommunicerbar kommunikation

Jodi Dean liknar Hardts och Negris framställning av kapitalismen vid filosofen Ludwig Wittgensteins bild av en anka som också är hare, två sätt att se på samma fenomen.14 Multituden och Imperiet är inte två skilda storheter inom kapitalismen, utan två gestaltningar av ett och detsamma. Antingen ställs produktionen i kapitalismens tjänst eller också i det gemensammas tjänst; antingen planeras den av kapitalet eller också självorganiseras den av producenterna, antingen utvinns värdet av kapitalet eller också av multituden. Dean intar en mer kritisk hållning till den kommunikativa kapitalismen, som enligt hennes mening inte stärker sammanhållningen och klassgemenskapen genom samverkan, utan snarare omöjliggör kommunikation inom klassen. Det som den kommunikativa kapitalismen gör är att omvandla kommunikationen till bytesvärde snarare än att framställa bruksvärden. Det viktiga för kapitalismen är att det kommuniceras, att information kan köpas, säljas, förmedlas och cirkulera, snarare än vad informationen innehåller. Ju mer spridbar desto bättre. Allt fler kan göra sina röster hörda, men det finns inga mottagare. Frågorna om vilka som är upphovspersoner, avsändare och mottagare blir ointressanta, det viktiga är att informationen är cirkulerbar för att kunna valoriseras. Kommunikationen omvandlas därigenom till sin motsats, den negerar sig själv. Det viktiga är inte vad du gör, utan att du gör något på Facebook.15

I Crowds and Party går Dean djupare in på hur denna isolering och uppsplittring av arbetarklassen och formerandet av varje kollektivt ”vi” bryts ner genom individualisering. Den kommunikativa kapitalismen verkar avsubjektiverande för alla kollektiva gemenskaper. Hon menar att det som Hardt och Negri utmålar som klassens styrka i själva verket är en svaghet. Multitudens mångfald ersätter inte klassen, utan måste ses som ett klasskännetecken att övervinna. Under den kommunikativa kapitalismen är kollektiviteten inte given, utan måste skapas.16

Skillnaden i synen på subjektivering får konsekvenser för analysen av både organisationsfrågan (”partiet”) och revolutionen. För Dean är partiet och den antagonistiska organiseringen något som sker externt, utanför produktionen. Det kommunistiska partiets uppgift är att stärka den kollektiva dimensionen i varje protest eller rörelse, att verka kollektivt subjektiverande gentemot den kommunikativa kapitalismens avsubjektivering och blockering av kollektivblivandet. Med krisprotesternas torgockupationer och Occupy Wall Street färskt i minnet skriver Dean om hur partiets uppgift är att övervinna massprotesternas begränsning, att lyfta dem vidare den dag torgdemonstranterna går hem. Massprotestens inneboende begränsning gör partiet nödvändigt, den kräver partiet. ”Partiet är den kropp som kan bära en egalitär urladdning vidare efter det att folksamlingen skingrats och kanalisera dess löfte om rättvisa vidare i en organiserad politisk kamp.” Men det handlar inte om att ta den strategiska ledningen över kamperna eller representera dem, utan att fylla en ”psykodynamisk funktion” genom att fortsätta lyfta fram ett ”kollektivt begär efter kollektivitet”.17

Hardt och Negri ägnar hela fjärde delen av sin Imperiet-tetralogi, Assembly, åt organisationsfrågan. De ser två diken som proteströrelser kan hamna i. I det ena görs organisationslösheten och horisontaliteten till en fetisch där man fastna i en ren negation eller upprorsvurm utan att bestående och hållbara strukturer skapas. I det andra framhävs det politiskas autonomi genom överbetoning av ett externt parti, parlamentsval eller ett vänsterpopulistiskt enande tomt betecknande i form av en ledargestalt eller en missnöjesparoll. Dessa diken ser de som potentiellt förödande för en samhällsomvandlande rörelse.18

Vad innebär det då att ta Lenin till England i dag, att bygga en organisationsform som är adekvat med tanke på den centrala utvecklingstendensen inom dagens kapitalistiska produktion? Hardt och Negri menar att organiseringen måste bygga på det levande arbetets samverkan i hela dess mångfald för att multitudens institutioner, som försvarar den gemensamma produktionen och allmänningarna, ska kunna hålla dem demokratiskt öppna mot kapitalets försök till tillägnelse och värdeutvinning. Detta kräver en mångfald av strukturer utifrån Trontis tes om att organisationer enbart fyller funktionen att stärka, underlätta, sprida ut och mångfaldiga undandragandets strategiska rörelse. Detta kräver ledarskap, men inte ledare. Hardt och Negri tar Lenin till England genom att vända upp och ner på begreppet entreprenörskap i en praktik som varje dag undandrar produktion och värde från kapitalismen för att kunna reproducera oss själva utan och utanför kapitalet.19

Under konferensen ”Communism 2017” i Rom betonade Negri denna syn på revolutionen som en lång ackumulation av kamp snarare än en avgränsad händelse. Dagens sovjeter, menade Negri, kan bara uppstå genom egna institutioner som tar tillbaka självbestämmandet från den suveräna makten.20 Revolution för Hardt och Negri är vardagens återtillägnelse av produktiv förmåga och självbestämmande, inte övertagande av statsmakten, upprättande av politisk hegemoni eller stormande av vinterpalats. Kan rörelser däremot genom påtryckning underifrån förmå kommunala, statliga eller övernationella institutioner att legitimera, legalisera eller avyttra egendom till en process där allmänningar öppnas upp, måste den möjligheten också tas för att vinna taktiska segrar. Det handlar inte om att gå i närkamp med de statliga institutionerna, som Chantal Mouffe, Dean eller den sene Tronti förespråkar, men inte heller om ett anarkistiskt förkastande, konfrontativt negerande av dem.

Dean kallar detta undandragande för en ”revolution utan revolution”. Hon kritiserar Negri och Hardt och Negri för att inte gå bortom kapitalismens organisering av produktionen utan ta denna sammansättning för given i sitt projekt. Den kommunikativa kapitalismen hanterar identitetsöverskridande, mångfald och självaktivitet, införlivar dessa former inom sig och gör dem ofarliga. Det Hardt och Negri ser som motstånd är i själva verket den subjektivitet som kapitalet efterfrågar, enligt Dean. Om man ska hitta en politisk organisationsform som motsvarar dagens tekniska sammansättning i kapitalismen, så borde Hardt och Negri lyfta fram avantgardepartiet i stället för att förkasta det. ”Självorganisering i komplexa nätverk garanterar inte horisontalitet. Faktum är att det skapar hierarkier”, skriver hon.21 Hon tar sociala medieplattformar som Twitter som exempel. Bara för att plattformen är ett nätverk där alla har samma möjligheter att delta, är deltagarna inte jämlika. I stället framträder den potenslag som skapar några supernoder med stor popularitet och en lång svans av lågaktiva följare. Denna 80–20-regel, den så kallade Paretoprincipen, innebär att 20 procent står för orsakerna och 80 procent för verkan. Vi behöver ett avantgardeparti för att kunna verka effektivt i ett utspritt komplext nätverk, för att kunna ta Lenin till Twitter, den kommunikativa kapitalismens England.22

Organisationsfrågan är tätt förbunden med en syn på revolutionens tidslighet, hur framtiden är förbunden med nuet. Dean, Hardt och Negri delar intentionen att bryta med en deterministisk och mekanisk historiematerialism, som varit rådande inom marxism-leninismen. Dean lyfter fram Lukács Leninläsning, som betonar revolutionens aktualitet, och sammanför den med Jean-Pierre Dupuys begrepp om ”projicerad tid”. Genom att ta revolutionens aktualitet för given och uppfatta den revolutionära brytningen som nödvändig slår man fast det riktmärke som all revolutionär politik måste orientera sig mot. Den revolutionära förväntan bär på en kraft som skapar ”den framtida revolutionens förmåga att samordna de handlingar som den själv frambringar”, skriver hon i sin text i detta nummer. Revolutionen blir både sin egen förutsättning och sitt resultat.

”Det faktum att det revolutionen kommer att inträffa, att den proletära revolutionen står på dagordningen, påverkar de val, handlingar och grupper som skapar den”, skriver Dean vidare. Tilltron till en revolution slår fastetablerar partiets roll och funktion, vad det bör göra för att ta oss dit. Det är detta revolutionära medvetande i partiet, framtiden sedd ur nuets perspektiv, som kan föra proletariatets handlingar i revolutionär riktning. Det konkretiserar teorin i en praktik. Organisering, institutioner och staten blir alla redskap som bedöms utifrån partiets möjlighet att använda dem för att främja en rörelse ditåt. Utifrån denna syn på revolutionen kritiserar hon Hardts och Negris uppfattning om kommunismen för att sakna riktning och strategi.

Här bortser dock Dean från hur Hardt och Negri metodiskt analyserar de tendenser som rymmer fröet till en kommande kommunism. Negri bygger sin analys på Marx metoddiskussion i Grundrisse och utvecklar den i en föreläsningsserie som finns samlad i boken Marx Beyond Marx.23 När Marx beskriver proletariatets framväxt i England skildrar han inte den kvantitativt dominerande produktionen i Storbritannien eller Europa, men väl den kvalitativa tendens som är stadd i dynamisk framväxt och som inte kommer att fullt ut realiseras förrän i mitten av 1900-talet. Marx ger exemplet att det inte är apans anatomi som förklarar människans, utan människans anatomi som ger ledtrådar om apans.24 Historiestudier hjälper oss inte att förstå nutiden, utan nutiden kan förklara vilka historiska tendenser som realiserats. Därmed måste vi undersöka de kvalitativa tendenserna i nutiden, föreställa oss deras realiserande och därifrån projicera tillbaka på nutiden. Det är genom att spåra den kommande kommunismens tendenser i nuet, att se vilken utveckling som bär på en brytning, vi kan förstå hur vi bör handla. Där förbinds Negris analys av tendensen med Trontis diskussion om klassantagonismen och arbetarautonomin som strategi.

Organiseringens taktiska funktion blir därmed att försöka se tendenserna, den faktiska kommunism som redan finns här, för att bejaka och realisera den. Det är inte nödvändigtvis så att utvecklingen kommer att gå åt det hållet. Det handlar om att föreställa sig tendenser i nuet utifrån en punkt i framtiden där de är realiserade, har nått ett kvantitativt genomslag och är förverkligade, för att ge perspektiv på de kvalitativa förändringarna i nuet: vad som är statt i utveckling och expansion och vad som är på nedåtgående och i avtagande. Vad händer om vi förutsätter antagonismen realiserad och fullt utblommad, hur markerar detta var vi behöver sätta in vår organisatoriska kapacitet i dag?

Skillnaden mellan Dean och Hardt och Negri är att Dean i denna projicerade framtid ser en uppgift för partiet: att samla och samordna klassen för att färden ska kunna genomföras åt rätt håll, där det politiskas autonomi ses som en förutsättning. Hardt och Negri ser i stället organisationens uppgift som taktisk, tillfällig och föränderlig: att bidra till att realisera den faktiska kommunistiska rörelse vilken bara existerar som en inneboende tendens till social autonomi inom och mot och slutligen bortom kapitalet. Kommunismen är redan potentiellt här, den måste bara realiseras.

Från Fronesis 60-61, tema Revolution.

Fotnoter:

1Alain Badiou publicerade 2007 L’hypothèse communiste, som inspirerade till konferenserna ”The Idea of Communism” i London 2009, New York 2011 och Seoul 2013. En fristående konferens, ”La Conferenza di Roma sul Comunismo” (C17) hölls i Rom 2017 utifrån liknande premisser. Första konferensen finns utgiven på svenska som Kommunismens idé (2011).

2Paul A. Passavant och Jodi Dean (red.), Empire’s New Clothes. Reading Hardt and Negri (2004).

3Michael Hardt och Antonio Negri, Assembly (2017), utkommer på svenska 2018 under titeln Samling. Distinktionen mellan ”det politiska” och ”politiken” görs av Carl Schmitt i Det politiska som begrepp (2009 [1932]). Schmitt menar att det politiska föregår politiken genom det suveräna beslutet att utpeka en fiende. Utmärkande för det politiska är just denna indelning i fiende och vän, vilken Schmitt ställer mot liberalismens syn på politiken som konkurrens mellan åsikter och förslag.

4Mario Tronti, ”Lenin i England” [1964], i Brand nr 2 2017.

5Georg Lukàcs, Historia och klassmedvetande (1971 [1919–1923]), kapitlet ”Proletariatets ståndpunkt”.

6Mario Tronti, Operai e Capitale (1966).

7 Karl Marx utvecklar teorin om den reella underordningen främst i ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” [1864], i Marx och Engels, Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter (1975). Tronti utvecklar i texten ”La Fabbrica e la società”, i Operai e capitale (1966), en diskussion om hur fabriken kommer att reellt underordnas samhället och bli en social fabrik. Negri utvecklar sin tes om den samhälleliga underordningen i Marx beyond Marx. Lessons on the Grundrisse (1984), s. 92, 113, 123 och 203. Se även kapitlet om formell och reell subsumtion, fordism samt produktivt och improduktivt arbete i Michael Heinrich, Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet (2013).

8 För en diskussion om skillnaderna i Trontis och Negris teorier, se Alberto Toscano, ”Chronicles of Insurrection. Tronti, Negri and the Subject of Antagonism”, i Toscano Chiesa (red.), The Italian Diffence. Between Nihilism and Biopolitics (2009).

9& An K]).

10& A

11 Hardt och Negri, Imperiet (2003 [2000]); Multituden. Krig och demokrati i imperiets tidsålder (2007 [2004]); Commonwealth (2009); Assembly (2017).

12Karl Marx, Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin, första boken, Kapitalets produktionsprocess (2013 [1867]), s. 280ff.

13För en diskussion om hur Negris teori om subjektet utvecklats, se Willer Montefusco och Mimmo Sersante, Dall’operaio sociale alla moltitudine. La prostettiva ontologica di Antonio Negri (1980–2015) (2016).

14 Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar (2012 [1953]), del 2, paragraf XI.

15Dean, ”The Networked Empire. Communicative Capitalism and the Hope for Politics”, i Paul A. Passavant och Jodi Dean (red.), Empire’s New Clothes. Reading Hardt and Negri (2004).

16Dean, Crowds and Party (2016).

17 Ibid, s. 16, 5.

18Hardt och Negri, Assembly (2017), s. 42ff.

19Ibid., s. 18, 77ff., 139ff.

20Föredraget från den 22 januari 2017 finns på www.youtube.com/watch?v=gGOI4KNQDDw.

21Ibid, s. 16.

22Dean, Crowds and Party (2016), s. 16.

23 Negri, Marx beyond Marx. Lessons on the Grundrisse (1991), s. 41; Hardt och Negri, Multituden (2007), s. 172 ff.; Timothy S. Murphy och Antonio Negri, Modernity and the Multitude (2012), s. 74ff.

24 Marx, Grundrisse. Ett urval (2010 [1857–1858]), s. 63.

AFA i sitt andra interregnum

Posted on by under Eget

I september 2018 fyllde Antifascistisk aktion 25 år som landsomfattande nätverk. Det firades stort med en heldagsfest, föredrag och mingel på det sociala centret Cyklopen i Stockholm. Festen hölls helgen innan valet, det val Sverigedemokraterna samlade nästan en femtedel av rösterna och den yttersta extremhögern – den gaturörelse AFA tagit sig an att bemöta – enbart samlade 0,33% av rösterna. Framgång? Förlust? Det kräver i alla fall en diskussion om hur den antifascistiska kampen ska se ut framöver. För att se AFA:s framtid måste vi se till dess 25 åriga historia. Eller närmare bestämt till dess födelse.

Vi lever i ett systemskifte, en period då nyliberalismen globalt håller på att förlora mark. De politiska krafter (nyliberala och socialdemokratiska) som samlat sig i mitten – så kallade centrister – får betala dyrt i valresultat för de nedskärningar och försämringar som de varit med att genomdriva. Istället växer populismen, en mindre strömning till vänster och en större till höger. Vi lever i en brytningstid, det den italienska kommunisten Antonio Gramsci kallade interregnum – då det fortfarande är öppet vilket framtida maktblock som kommer att få hegemoni. Gramscis antifascism uppkom i ett interregnum. Men även Antifascistisk aktion föddes just i ett sådant systemskifte. AFA:s historia sammanfaller med nyliberalismens genombrott och socialdemokratins förlorade hegemoni. Det finns en poäng att jämföra det interregnum AFA bildades i och det vi befinner oss i nu.

Antifascism under nyliberal hegemoni

Efter realsocialismens fall 1989 öppnades dörrarna för en nyliberal chockpolitik i forna östblocket. I forna väst öppnade den ekonomiska krisen för socialdemokraternas kapitulation inför nyliberalismen. Åren 1989-1993 sågs nationalismen åter växa i Östeuropa: inbördeskriget bröt ut i Jugoslavien med etniska rensningar i dess fotspår, Tysklands enande följdes av rasistiska pogromer i före detta Östtyskland, militanta nynazistiska nätverk började formera sig, högerpopulismen började växa fram i Skåne och fick sitt genombrott på riksplanet med Ny demokrati. Detta skedde parallellt med nyliberalismens triumftåg. Vänstern stod med ryggen mot väggen, kraftigt blödande.

Den antirasistiska rörelsen i Sverige hade under 80-talet samlats i Riksförbundet Stoppa Rasismen, men även tagit formen av en militant anti-apartheidrörelse (med rötterna i husockupantscenen). Ur dessa miljöer växte Antifascistisk aktion fram, via de militanta blockaderna mot nynazisternas 30 novemberfirande i Lund och Stockholm 1991 och 1992 (i Stockholm användes namnet AFA första gången 30 november 1991, efter att Stoppa Rasismen inte velat stå som organisatör för motdemonstrationen). På ett landsmöte på Bona folkhögskola i september 1993 samlades de antifa-grupper som hade börjat bildas i flera svenska städer och enades om att börja arbeta som nätverk under namnet Antifascistisk aktion. Den militanta antifascismen hade fått sin organisationsform. AFA var inte ensamma på gatorna. Trotskisterna och Ung vänster var via olika frontorganisationer också aktiva i att arrangera protestmöten, blockader och motdemonstrationer. Högern beskyllde vänstern för att ha retirerat in i antirasismen – inte helt utan poäng. Den radikala vänstern lade nog mer energi på att bemöta högerns monstruösa gatuformer under hegemoniskiftet – nynazism, abortmotstånd, kristen fundamentalism, högerpopulism, antifeminism –  än att samla kraft för att faktiskt försvara sig mot nyliberalismens attacker. Men nyliberalismen bar också på en andra natur, en mer progressiv sådan, i att vara tolerant mot minoriteters krav på rättigheter och erkännande – så länge det inte krävde en ekonomisk omfördelning. Vänsterns kom att färgas av nyliberalismen och identitetspolitiken kom att ersätta fördelningspolitiken eftersom det var den kamp som krasst kunde vinna segrar och inte befann sig i konflikt med den nyliberala ideologin.


Antifascistiska kampmetoder

Å ena sidan en aggressiv högerpolitik, å andra sidan identitetspolitiska framgångar. Det var den politiska hegemoni den militanta antifascismen växte fram inom. Grovt indelat kan vi säga att den antifascistiska strategin främst bestod av användandet av två metoder: deplattformering (no platform) och uthängningar. De antifascistiska militanta aktionerna samlades tidigt kring devisen ”Ingen plattform åt fascismen” och ”Inga gator åt fascisterna”. Ställda inför en våldsutövande nynazistisk rörelse handlade det i första hand om att utveckla en form av antifascistiskt skydd (”antifascism är självförsvar”) och som offensivt steg stänga ner de nynazistiska aktiviteterna, stänga ner deras lokaler, blockera deras manifestationer och bryta ner deras infrastruktur (”antifascism är angrepp”). Vi visste den hårda vägen: fick fascismen en plattform att växa använde de den för att angripa våra strukturer och begränsa minoriteters utrymmen. Det gick inte att tänka sig en liberal samexistens eller tolerans, våra rörelser var antagonistiska. Samtidigt var nynazismen under dessa år ett marginellt fenomen i samhället. Den militanta antifascismen kunde gynnas av att identitetspolitiska rättighetsrörelser hade medvind: även bredare och vänsterliberala rörelser kunde acceptera militant antifascism för att de såg extremhögern som ett hot mot minoriteters rättigheter. Det fanns en tyst acceptans för en antifascism som hade ett våldsövertag över gatunazismen.

Men det gällde inte bara att ha våldsövertag, utan även informationsövertag. Kartläggningar och granskningar av extremhögern var en väsentlig del av antifascismen. Tidningen Arbetaren hade en lång tradition av att vara en av de främsta granskarna av extremhögern i Sverige. Stieg Larsson skrev granskningar i Stoppa Rasismens tidning på 80-talet, med täta kontakter till Searchlight magazine i Storbritannien (bildade 1975). I Tyskland bildades Antifa Infoblatt 1987 och i Sverige hade AFA en egen researchgrupp (som sedan blev fröet till Researchgruppen), medan Stieg Larsson grundande Expo 1995. Granskningarna av extremhögern byggde på att det fanns ett brett fördömande av nynazistisk verksamhet och att ytterhögern därför utvecklade strategier att ge sin ideologi en ny förpackning eller arbeta i det dolda. Antifascistiska granskningar drog ut den verksamheten i ljuset.


Mot en nationalpopulistisk hegemoni?

Den ekonomiska krisen 2008 och de åtföljande åren av krishanteringar fick nyliberalismen (både i dess höger- och centristiska variant) att försvagas som politisk regim. Listan på länder där nationalpopulistiska partier nu tagit makten kan göras lång. USA, Brasilien, Polen, Ungern, Ryssland och Italien för att ta några. Ett nationalpopulistiskt konservativt block har i allt fler länder kommit att stå mot ett centristiskt teknokratiskt block som samlat socialdemokrater och liberaler, med en marginaliserad försvagad vänsteropposition. Antifascismen agerar därför i en förändrad samhällskontext. Den nationalpopulistiska rörelsen mobiliserar inte främst mot nyliberalismens ekonomiska konsekvenser utan mot nyliberalismens ”progressiva” sidor: skydd av minoriteter och erkännande av dessas rättigheter. Ett centralt fokus för nationalpopulismen har varit dess motstånd mot det de beskrivit som kulturmarxism, politisk korrekthet eller social justice warriors. De har lyft fram andra liberala värden, som yttrandefriheten, och utmålat vänstern som det stora hotet mot denna frihet. Därigenom har de försökt vända deplattforming-taktikerna och granskningarna mot sig till sin fördel genom att utmåla dessa metoder som vår tids allvarliga hot mot demokratin. Ett synsätt som de lyckats få konsensus med långt in i borgerligheten och den politiska mitten. Försök från antifascister att stänga ner möten och manifestationer bemöttes visserligen även från borgerligt håll på 90-talet som hot mot yttrandefriheten, men kunde alltid kontras med att mötena var ett hot mot utsatta grupper och inskränkte andra friheter. Med allt starkare högerpopulistiska partier i parlamenten har det senare perspektivet pressats tillbaka, medan det förra blivit hegemoniskt. Ett viktigt steg till denna förändring var att antifascisterna faktiskt vann slaget om gatorna på 90- och 00-talet, vilket tvingade extremhögern till andra arenor att föra sin kamp: alternativmedia och informationskrigande. Genom att själva ta kontrollen över narrativet, skapa direktkanaler till en egen läsarskara och bedriva ett kulturkrig på begreppen och värderingarnas plan – en slags högergramscianism – har höger på tio år lyckats förändra samhällsdebatten till sin fördel. Det har fått stora effekter för granskningarna och uthängningarna som en antifascistisk metod. Varje granskning har bemöts som propaganda vars syfte har varit att ge negativ publicitet och brunmåla högerpopulismen. Begrepp som nazism, fascism och rasism utmålats som stämplar för att tysta kritiska röster, antidemokratiska angrepp på yttrandefriheten och upprättande av en åsiktskorridor. De lagar som kommit till för att skydda minoriteter, som lagen om Hets mot folkgrupp (som utökats till att gälla sexualitet) har nu mött kritik även från borgerligt håll som en inskränkning av yttrandefriheten.

Spelplanen är därigenom förändrad. I det förra interregnumet var högerextremismen marginaliserade och sågs som ett demokratihot. Nu är den militanta antifascismen marginaliserad, medan högerextremismen har normaliserats och har ett beskydd både av nationalpopulistiska partier vid makten och ett större samtycke från bredare grupper i väljarkåren. Bilden kompliceras ytterligare när de nyliberala och socialdemokratiska krafterna, den förra periodens hegemoniska kraft, nu samlats som en centristisk politisk kraft i mitten och använder sig av rättighetsliberalismen för att upprätthålla väljarstöd från utsatta grupper. Nyliberala reformpaket kan nu utföras med vänsterstöd, med motiveringen att det håller högerpopulismen borta från politiskt inflytande. Vi vet att där högerpopulismen nu fått makten skrotas de vinster rättighetsrörelsen en gång vann, och de repressiva åtgärder som en gång använder mot ytterhögern vänds nu mot minoriteter och vänstern själva.

Det är här vi står idag. Nya tider kräver nya vapen. Granskningar och deplattformande kommer fortfarande spela en roll, men är idag långt mindre effektiva än de varit – och har i flera fall blivit rent kontraproduktiva. Ytterhögern försöker ofta provocera fram just dessa reaktioner från oss, för att de har utarbetat en propagandaapparat som kan vända våra svar till deras fördel. Utgången är fortfarande inte given, situationen är fortfarande öppen och högerpopulismens framgångar inte huggna i sten. Men för att besegra dem – utan att hamna i centrismens knä – behöver vi omvärdera de antifascistiska kampmetoder som utarbetades under nyliberalismen.  


Publicerat i Brand nr 1, mars 2019.

Ressentimentsvänstern

Posted on by under Eget

Varför är vänstern så grälsjuk just nu? Vi dränks i återkommande kulturdebatter och interna polariseringar. Organisationer och forum klyvs internt. Inre fiender ska pekas ut. Frågan som gnager bakom frustrationen är: varför sitter vänstern i en så bedrövlig situation, tappar mark hos arbetarklassen och förlorar sin bas till en framvällande våg av högerpopulism? Och svaret blir att allt är postmodernismens, queerteorins, 68:a-vänsterns, kulturrelativisternas, feministernas eller de postkoloniala akademikernas fel. Om vi bara blickar bakåt, till arbetarrörelsens storhetstid – eller åtminstone feminismens och nyvänsterns 70-tal – så kan vi återknyta till hur man gjorde då och skära bort den interna sjukan.

Vi bör aldrig vara rädda för debatter. Och vi måste alltid slipa våra argument, lära oss ta diskussioner och pedagogiskt – men även retoriskt – kunna förklara varför vi har rätt. Men vi märker samtidigt hur vissa debatter blir som ett gift. De skapar en moralism med krav på förbud och utrensningar, uthängningar (callouts) och symbolpolitik. Debatterna kidnappas av de frågor som är enklast att trigga, fastnar i de snabba flödena och stora känslorna. Vi tappar kontrollen över dem, kastar oss in i varje debatt utan en plan eller en egen agenda. Kulturdebatterna och flödesdiskussionen blir det monster som äter oss. Får oss att tappa tron. Fyllas av giftig bitterhet. Vilja ge upp hela skiten.

Det enda som känns glädjande är att nästan alla andra politiska läger verkar lika splittrade och grälsjuka internt. Och märkligt nog verkar fiendebilden överensstämma. Samma strömningar pekas ut som ansvariga för förfallet. Även om de av yttersta högerkanten dessutom tillskrivs ett visst etniskt drag.

Då är det bra att backa några steg. Och betrakta de morbida debatterna och monstergrälen politiskt, utifrån att det pågår ett hegemoniskifte. Vad gör ett sådant skifte med oss och de mål vi kämpar för?

Ett första steg är att erkänna att arbetarrörelsens (eller vänsterns, eller feminismens) historia är en historia full av misslyckanden. Vänstern har dött många gånger. Och tvingats resa sig igen, anpassa sig till en förändrad situation och basera sina kamper på de nya formerna av antagonism. Vi har haft en övermäktig motståndare i kapitalismen, som kunnat slå oss i spillror gång på gång och brutit upp de subjekt vår kamp utgår ifrån. De vinster vi gjort har med tiden vänts emot oss, de styrkepositioner vi byggt upp har undergrävts dag för dag. Tills vi stått inför en förändrad kapitalism som gjort att det vi baserade vår tidigare makt på nu blivit verkningslöst och försvagat.

Grovt och förenklat sett har vi i efterkrigstiden rört oss mellan två hegemonier. Den socialdemokratiska och den nyliberala, där de sociala, politiska och statliga krafterna kombinerats och förenats i vissa block, som knutit krav till vissa löften och institutionaliserade kanaler. Dessa hegemoniska perioder har rått i ungefär 30 år var.

Under en hegemoni naturaliseras en viss politisk samhällslösning och styrningsform. Det blir den pol allas politiska kompass ställer sig efter och relaterar till, även de i opposition. Den socialdemokratiska hegemonin – med motsvarande former av sociala kontrakt i länder där socialdemokratin var svag – upprättade en form av historiskt block där näringslivet och arbetarrörelsens intressen knöts till varandra, en samförståndspolitik där konflikten arbete-kapital fick en institutionaliserad medling (i Sverige i form av den svenska modellen och Saltsjöbadsavtalet) och uppbyggandet av en välfärdsstruktur, dit även medelklassens intressen knöts. Även högern tvingades förhålla sig till folkhemmet och den svenska modellen, ta den som given arena för politik och opposition. I det nyliberala skiftet (i Storbritannien och USA inlett i slutet på 70-talet, här i Sverige slutgiltigt genomdrivet i 90-talets början) upplöstes de historiska block den tidigare hegemonin baserats på upp. Efter en periods politisering och polarisering upprättades ett nytt nyliberalt block, dit även grupperingar och skikt som tidigare stött socialdemokratin knöts. Det blev den nya polen att ställa kompassen efter. Marknaden släpptes in i välfärdssektorn, freden på arbetsmarknaden bröts ensidigt, fackföreningsrörelsen försvagades efter en mängd riktade angrepp, de stridbara arbetarkollektiven förlorade sin styrkeposition när industriproduktion outsourcades och utlokaliserades globalt (med nya kamper som blossade upp med dem). Vi gick från lön till lån som bärande för att höja levnadsstandarden. Vi skulle alla bli homo economicus, ekonomiskt rationella individer verksamma på en global marknad. Kapitalismen åternaturaliserades, sågs som en opolitisk realitet varje politisk kraft och projekt behövde ta som given och oifrågasatt utgångspunkt. Mark Fisher beskriver det som en kapitalistisk realism: ”Kapitalistisk realism handlar inte om att folk identifierar sig positivt med nyliberalismen, utan handlar om naturaliseringen och därigenom avpolitiseringen av den nyliberala världsåskådningen”.

Den kapitalistiska realismen formade även de krafter som motsatte sig nyliberalismen, de sociala rörelser som uppstod i den och ställde krav på rättigheter. Nyliberalismen bestod politiskt inte bara av en reaktionär sida, som David Harvey lyft fram, med Thatcher, Reagan och Bushs konservativa familjepolitik och antifeminism som svar på välfärdsstatens nedmontering, eller aggressiva försök att krossa fackföreningsrörelsen. Den hade även en progressiv sida, som Nancy Fraser lyft fram. Den progressiva nyliberalismen öppnade en arena för rättighetskrav och stöd för erkännande av minoriteter. Så länge de ekonomiska drivkrafterna inom nyliberalismen inte ifrågasattes, så fanns ett utrymme att kunna ifrågasätta diskriminering, brist på representation och hinder mot social rörlighet.

Wendy Brown lyfter fram detta som en paradoxal spänning inom nyliberalismen, som kom att forma även motståndet mot det. Medelklassen blev den norm som privilegier och förtryck mättes utifrån, naturaliserad i politiken som den enda klassen, medan arbetarklassen försvann ut ur politiken som referenspunkt.

Just motsättningen inom (ny)liberalismens löften om å ena sidan individuell frihet och individualism, å andra sidan löftet om social likställdhet och politisk universalism, menar Brown gav upphov till en internaliserad motsättning. Hon använder Friedrich Nietzsches begrepp ressentiment för att beskriva denna internalisering. Ressentiment är känslan som uppkommer ur att vara utsatt för en oförrätt eller kränkning, när den införlivas och görs till en del av personens självuppfattning. Du ansvarar själv för ditt självförverkligande, men misslyckas konstant i mötet med sociala strukturer – och ansvaret faller tillbaka på dig. Vi sitter fast i de strukturer oförrätterna uppkom i, de som matar oss med krav på egenmakt och föder vanmakt. Istället för kollektiv kamp leder det till en bitterhet och ett hämndbegär, hämnden ger en bedövning som övertrumfar skadan. Brown tar detta resonemang ett steg till. Hon menar att det leder till krav på erkännande av ens oförrätt och krav på representation i egenskap av just utsatt – vilket låser dessa kamper i de strukturer där oförrätterna uppkom. Problemet är att det blir en reaktiv och bevarande hållning, snarare än aktiv och överskridande. Det förtryckta subjektet blir ens identitet, att framhålla sin utsatthet den enda källan till erkännande och någon form av makt och rätt. Kampens innehåll kommer att bestämmas av det förgångna (förtryckets historia), menar Brown, snarare än möjligheten till en annan framtid. Snarare än att hota strukturerna reproduceras vanmakten.

Wendy Brown är mest känd som kritiker av identitetspolitiken, en kritik framlyft inifrån och med en vilja att utveckla kamperna, men hennes diskussion om liberalismens ressentiment är mycket mer omfattande och kritiken riktas lika mycket mot vänstern. Det är nyliberalismens ressentiment vi nu ser brisera över hela det politiska spektrumet, från den reaktionära högerpopulismen till den nostalgiska vänstern. Det blir extra tydligt i en period där nyliberalismens hegemoni har börjat falla, efter den ekonomiska krisen 2008. Vågen av krisrevolter misslyckades och socialdemokraterna gick upp i ett teknokratiskt mittenblock för åtstramningspolitik. Det nyliberala blocket har nu börjat bryta samman, misslyckas att artikulera krav och dess löften har visat sig omöjliga att infria. Nyliberalismens kris visar sig även som identitetspolitikens och den teknokratiska socialdemokratins kris. Kompassen snurrar, utan några poler att ställa in sig efter.

För Brown är ressentimenten och vanmakten symptom på förluster. För vänsterns del kopplar hon dessa ressentiment till dess långa borttynande som ett politiskt alternativ, som accelererade från 1956 till 1991.

Vänsterns historia är tätt förbunden med modernitetens genombrott, med en tro på progressiva framsteg mot ett historiskt mål (telos), förnuftets emanciperande och befriande natur, samt människan som historiens skapare. Arbetarrörelsens, realsocialismens och välfärdsstatens förlust mot kapitalismen har följts av liberalismens sammanbrott. Moderniteten har tömts, dess löfte svikits, menar Brown.

För vänstern och arbetarrörelsen betyder det att framtiden grusats. Det finns inte längre något klart telos, ett mål och riktning. Men trots att det godas telos försvinner, finns längtan efter det goda kvar, vilket kan leda till en vägran att acceptera förlusten av teleologin, idén om historiens progressiva utveckling. Och till en vänster som försöker bita sig fast vid de rester av en historisk berättelse som håller kvar föreställningarna om historiens progressiva framskridande, såsom en universell politisk identitet (den homogena och enhetliga ”klassen”, ”könet”, ”folket”). Det är förståeligt att när det går dåligt vilja vända sig tillbaka till när det gick bra, men den impulsen leder fel. Frihetsbegäret, för att tala med Nietzsche, vänds till vanmakt, en vilja till makt mot sig själv. Sorgen efter modernitetens och liberalismens svikna löfte ”blir melankolisk även av den anledningen att vi upplever att löftet inte bara har dött utan även att det har förråtts”.

I det läget blir vänstern defensiv, ängslig och känslig, menar Brown. Den ägnar sig åt symbolhandlingar och moralism och kännetecknas av en mentalitet av att vara under belägring. Identitetspolitikens kritiker blir lika identitetsfixerade och fokuserade på historiska oförrätter som de strömningar de kritiserar. De inom vänstern som problematiserar och dekonstruerar problemställningarna ses som besvärliga och beskylls för att vara orsaken till att modernitetens värden förlorats. Ilskan riktas inåt, i vanmakt.

Det är här de ständiga kulturdebatterna och interna positionsstriderna blir problematiska, menar Brown. De lyckas inte skapa en ny framtid åt oss, ge hos nya (icketeleologiska) målsättningar och projekt. Vi kommer aldrig fram till att diskutera hur vi skapar kollektiv makt, utifrån den mångfald och heterogena sammansättning vi har inom dagens kapitalism. Grälen avleder vår uppmärksamhet, dränerar vår motivation och tränger undan våra försök att bygga makt. Istället för att försöka finna det gemensamma i vad vi vill tillsammans, trots våra skillnader, blir vi låsta i vår historia. Browns lösning är att förespråka en förskjutning från ”jag är” – ”jag har utsatts för, det här är min historia” – till ”jag vill det här för oss”. Att hitta fram till en diskussion om hur vi skapar en gemensam framtid.

Det är här möjligheten i en hegemonikris ligger. När block luckras upp blir politiken för en stund åter möjlig, det går att formera nya vi, förbinda krav och kamper i gemensamma projekt – inte utifrån vår gemensamma historia utan utifrån vår gemensamma framtid, en gemensam färdväg trots våra olikheter och skilda erfarenheter. Vi har möjlighet att sätta ut en egen kompassriktning, rita ut vår egna Portolankarta för en gemensam färd.

(Publicerad i Brand 2, 2018, ”Tid för monster”)

Den globaliserade klassen

Posted on by under Eget

I Marx politiska texter sågs arbetarklassens styrka komma ur hur den sattes att samverka inom produktionen. I fabrikerna blev arbetarna en kollektiv homogen massa som gavs en kollektiv antagonistisk organisationsform. Fabriken skapade sin fabriksarmé. Fabriksorganisationen gav proletariatet den organisering och det vapen – strejken – som gjorde att de kunde formera sig som ett subjekt: som arbetarklass.

Klassen massifierades, homogeniserades, organiserades. Så såg det ut då, ända fram till sjuttiotalet. Så ser det inte ut nu. Kapitalets offensiv mot den organiserade arbetarklassen från sjuttiotalet och framåt har brutit upp arbetarklassens massammansättning och spritt ut den, både över hela samhällsfältet och transnationellt. Klassen är nu fragmenterad, heterogen, skiktad och global. Globalt har proletariatet aldrig någonsin i historien varit så stor som idag. Men dess spridning är inte jämt fördelad över jorden. Kapitalet bryter upp och nysammansätter, avproletariserar och återproletariserar befolkningarna globalt.

Massproletarisering och massmigration
Så hur ser arbetarklassens sammansättning ut idag? Uppbrytandet av industriproduktion i de tidigare centrumländerna har kombinerat med en kraftig återproletarisering av den globala periferin. En ny industriell arbetarklass växer kraftigt. Proletarisering innebär att driva bort befolkning från andra försörjningsmöjligheter, såsom jordbruk och tillgång till allmänningar. Det har främst skett genom att slå ut allmänningar, monokulturell export och landgrabbing. Industrijordbruket har tagit över de bördigaste jordarna. Mellan 1980 och 2010 minskade andelen av befolkningen som arbetade inom jordbruk från 56% till 35%, och andelen fortsätter sjunka. Jordbruket bedrivs vid sidan av säsongs eller extraarbete. Proletariseringen leder till att hundratals miljoner arbetare migrerar (enbart i Kina antas det röra sig om 150-200 miljoner), flyr massfattigdom på landsbygden och söker sig till metropolregioner. 2010 bodde för första gången hälften av jordens befolkning i städer. Det är här den globala överbefolkningen koncentreras. Många livnär sig i en skuggekonomi, den informella sektor som växer kring storstäderna, med extrema exploateringsformer. Summan av de pengar migranterna skickar hem till sina familjer är tre gånger större än det globala biståndet.

Skiktningar
Globala proletariatet domineras inte längre av heltidslönearbetaren, utan har många varianter. De andra formerna av arbete går inte att reducera till enbart reservarmé. Av de tre miljarder som utgör det globala proletariatet får hälften sin huvudförsörjning genom sidosysslor och självhushållning (”subsistence activities”). Det rör sig om den delen av proletariatet som rör sig mellan massarbetslöshet, säsongsarbetande småbönder i självhushållsjordbruk, självanställda egenföretagare (rättare sagt, ”självexploaterande former av proletarisering”: entreprenörer, frilans, gatuförsäljare, små butiksägare, plattformsekonomin) och ofria arbetarrelationer (slaveri, skuldsatta, fångar, militärt arbete, åtgärdsplacerade, workfare).

Nyindustriella arbetarklassen
Industriproletariatet är fortfarande en bärande del av proletariatet, men det har skett en arbetsdelning och förflyttning från centrum till periferi. Det nyindustriella proletariatet har varit rätt stabilt i antal i decennier, trots att jordens befolkning fördubblats och produktionen tredubblat sin varuproduktion (1970-2011). Produktionsprocessen fördelas alltså hierarkiskt globalt. Medan kapitalismens högre företagsfunktioner koncentreras till dess centrum i väst, där lönenivåerna fortfarande ligger på en globalt relativt hög nivå och lyckats försvara en viss nivå av arbetsrätt, har logistiken och kommersiell distribution flyttats ut till semiperiferi med prekära ung arbetskraft. Manufaktur, montering och avfallshanteringen förlagts till periferin, där lönearbetet flyter samman med den informella ekonomin.

Men även i väst märks skiktningen tydligt, med arbetets multiplicering och expansion av av serviceyrken i cirkulationen, finans och reproduktionen. Reallönerna sjunker, en fjärdedel räknas som ”working poor” (arbetar, men ändå i relativ fattigdom) – även om kreditboomen 2001-2006 sköt upp och lyckades tillfälligt dölja fattigdomen genom att göra det lättare att skuldsätta sig. Prekära anställningar ökar och gör alla anställningar osäkrare. Samtidigt ökar managementjobben, enligt en ILO-rapport utgör de 15% av arbetskraften. Det rör sig om arbetsledare, koordinatörer och konsulter, ett nytt mellanskikt som pressar lönerna neråt. De stora industricentren har brutits upp och spritts ut, men nya masskoncentrationer av arbetskraft sker i megasjukhus, matfabriker, call centers, distributionslager, megauniversitetet och megafängelser.

Avproletarisering
Den kapitalistiska produktionen både proletariserar (slår ut andra försörjningsformer) och avproletariserar (effektiviserar bort arbeten). Historiskt har denna motsättning lösts genom kapitalets och produktionens expansion, friställda arbetare har gått till nya expanderande sektorer.

Det enskilda kapitalet strävar alltid att minska sitt beroende av arbetet för att pressa sina kostnader och maximera sin vinst. Det har skett genom att slå sönder arbetarklassens organisatoriska styrka, automatisera, omorganisera eller relokalisera produktionen. Automatiseringen är ingen enkel process, den flyttar bara på var arbetet utförs. De nya maskinerna tillverkas någonstans, och kräver arbete för att tas fram. Maskinparken måste underhållas, utvecklas, uppdateras och bytas ut, i allt snabbare hastighet. Kostnaderna tenderar att skena iväg.

Den ökade proletariseringen – en växande arbetskraftsreserv och potentiell arbetarklass – har historiskt ätits upp av en växande produktion, som sysselsatt allt fler. Men så ser det inte ut längre. Efter den exceptionella boomen i produktion och kapitalackumulation i efterkrigstiden, har ackumulationen dalat sedan sjuttiotalet. Produktionens expansion matchar inte proletariatets expansion. Istället har vi ett växande överskottsproletariat, som rör sig mellan arbetslöshet, sidojordbruk, informella sektorn och tillfälliga arbetsuppgifter.

Processad produktion
Dessa två dynamiker pågår parallellt inom kapitalismen. Dels (a) den ökade samverkan inom produktionen, den kollektiva produktivkraft som skapas när arbetarna kombineras att arbeta ihop. Historiskt skedde det först i manufakturer, därefter fabriker och nu har löpande bandet spridits ut i samhället. Produktionen har blivit en lång produktionskedja och global försörjningslinje av varor som processas vidare. Vi processar delprodukter snarare än producerar färdiga produkter på våra arbetsplatser, som länkar i längre produktionskedjor. Samverkan i produktionen sker nu på ett samhälleligt plan och konflikterna inom produktionen sprids ut i hela samhället. Och dels (b) hur den ökade produktiviteten gör arbetskraft överflödig, skapar större ojämlikhet, skiktningar och fattigdom. Tendenser och mottendenser. Det ökar proletariatet, ökar den arbetslösa reservarmén och ökar massan oanställbara överskottsproletärer.

Logistiken underordnas produktionen
Denna utspridda produktion är möjlig genom 80- och 90-talets logistikrevolution. Kapitalismens största omorganisering av produktionen har skett genom att underordna cirkulationen under sig. Postfordism, toyotism, just in time-leveranser, lean-produktion, inventeringshantering bygger på denna omorganisering av cirkulationen. Streckkoder, skeppscontainrar, motorvägar, fiberkablar och satelliter är den logistiska förutsättningen för att globalisera produktionen. Kapitalet strukturerade på så sätt om produktionens tid och rum, som den alltid gjort under sin utveckling. Omorganiserandet av cirkulationen ger kapitalet snabbare omslag, värdet i produktionen realiseras snabbare och kan fortare återinvesteras i ny produktion. Genom styrningen av försörjningskedjor integreras råvaruleveranser, fabrikerna och konsumtionen i varandra. Problemet för kapitalet är att det utspridda löpande bandet är sårbart, påverkas en länk påverkas hela produktionskedjan. Det ger därmed arbetare inom cirkulationen en privilegierad position, med möjlighet att orsaka stora störningar. Logistikrevolution kräver därför en cybernetisk styrning över flödena och processerna för att undvika flaskhalsar. Omorganiseringen i cirkulationen handlar så sätt om att garantera kapitalets reproduktion, hur snabbt värdet i produktionen kan realiseras och återinvesteras.

Den sociala reproduktionen och allmänningarna
Alla former av produktion och social reproduktion är nära relaterade, en förändring i den ena påverkar den andra. Historiskt i kapitalismen har kvinnor skött det reproduktiva arbetet i hemmet. Det har historiskt varit främst arbetarkvinnorna som tagit kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, som sett hur vinster i fabrikerna genom högre lön togs igen genom högre priser utanför och åts upp av ökade levnadskostnader. Kampen mot dyrare levnadskostnader har därigenom i praktiken varit en kamp för att lönen ska räcka till mer – och lika viktig som arbetarkamperna för höjda löner. Det är kvinnor som världen över stått längst fram att försvara allmänningarna, den mark och resurser som kunnat garantera överlevnaden, som inte täckts av lönen. För att kunna proletarisera befolkningsskikt behövde kapitalet inhägna allmänningarna och undanröja dem som alternativ försörjningskälla.

Den sociala reproduktionen har alltid rört sig i skiftet mellan offentligt och privat, och varit ett område för styrning, befolkningspolitik, social ingenjörskonst, offentliga utgifter, manipulation och moraliska regleringar. Under den fordistiska välfärdsstaten kunde delar av det obetalda reproduktiva hemarbetet – efter kamp – föras över till välfärden och betalas gemensamt genom skatt snarare än ofta indirekt via mannens lön. Den andra sidan av detta var att det under gav det staten en större kontroll över arbetskraftens reproduktion. Allmänningarna blev sociala allmänningar, införlivades i den offentliga sektorn.

Offentlig sektor vs allmänningar
En del av nyliberalismens offensiv blev att öppna upp det offentliga för marknaden, att sätta avgifter på allmänningar (vatten, sjukvård, utbildning). Kvinnors oavlönade reproduktiva arbete har använts som en chockabsorberare under nyliberalismen, som den ekonomiska krisen kunnat rullas tillbaka på när välfärdsstaten plundrats och krympts. Statens roll minskade för den sociala reproduktionen. Nyliberalismen befria kapitalet från ansvaret att reproducera arbetskraften. Istället ökade under nyliberalismen serviceindustrin och de hushållsnära tjänsterna, som tog över många av välfärdsstatens funktioner för den sociala reproduktionen, men nu som varor och tjänster att köpa. Inom hemarbetet skedde inget teknologiskt språng, som inom produktionen och cirkulationen, utan arbetet sker i hög grad fortfarande igenom lågkvalificerade tjänster och en expanderande låglönesektor för hushållsnära tjänster, ofta utförda av migrantkvinnor.

Reproduktivt arbete
Kamperna inom reproduktiva sektorn rör sig därför mellan oavlönat och avlönat arbete, kring prisnivåer, avgifter och tillgången till allmänningar, kring marknadsutsättning i en formell och informell sektor. Kapitalets omstruktureringar genom avproletarisering och återproletarisering drabbar kvinnor först. Det är kvinnorna som drivs in eller ut ur serviceindustrin och offentliga sektorn, som drivs bort från självhushållsjordbruk och in i hushållsnära tjänster. Hemmet har aldrig varit enda platsen för den sociala reproduktionen – och hemmet har ofta även varit en plats för produktion. Globalt sett ökar de ofria arbetsformerna för kvinnor, det informella arbetet ökar och arbetsdelningen mellan kvinnor ökar. Den ökade kvinnoproletariseringen och inträdet på arbetsmarknaden går parallellt med en ”feminisering av arbetet”, med osäkra anställningar, ökade löneklyftor.

Återprivatiseringen av den sociala reproduktionen åtföljs dessutom av en allt aggressivare hållning mot kvinnor, en kamp över kontrollen över sexualiteten och den biologiska reproduktionen. I flera länder börjar aborträtten inskränkas och har återigen fört upp kampen om rätten till sin kropp som central fråga för feminismen igen.

Den globala sociala strejken
Tanken är att i en serie blogginlägg följa den diskussion som förts inom den radikala kommunistiska och autonoma rörelsen de senaste åren om arbetarklassens globala sammansättning och relationen mellan dess kamper inom produktionen, cirkulationen och reproduktionen för att politiskt nysammansätta sig. I texterna kommer jag försöka summera de texter vi läst i Centrum för marxistiska samhällsstudiers studiecirkel om sociala strejken – och som bland annat låg till grund för tidningen Brands temanummer (2/2016). Den ovanstående texten skrevs till det Brandnumret, men lyftes ut.

Jagad av grodor

Posted on by under Eget

Det pågar ett drev mot mig. Det är inte första gången och jag tar det med ro. Det är däremot första gången drevet är internationellt och spänner från nazister till moderater.

Det hävdas att jag beordrat antifascistiska aktivister att misshandla journalister under toppmötesprotesterna i Hamburg. Det finns ingen substans i påståendena.

Protesterna i Hamburg var på sätt och vis ett jubileum för mig. Det var tionde gången jag deltog i en toppmötesprotest. Det pågår alltid en mångfald aktiviteter, forum, demonstrationer och aktioner – såväl ickevåldsliga som militanta – riktade mot varje sådant möte. Vill man ta pulsen på läget inom den europeiska vänstern, är det ett utmärkt tillfälle att få en översikt. För första gången hade jag inga uppgifter, arrangerade inga mötespunkter, aktiviteter eller arbetade i de alternativa mediecentren. Jag minglade bland de 100 000 rörelseaktivisterna och besökte alternativmöten, samlade på mig material, träffade folk, deltog i demonstrationer och gjorde intervjuer. Jag passade på att träffa de kollegor som skriver och gräver om extremhögern runt om i europa, personer jag samarbetar med genom Researchgruppen.

Det gick tidigt ut ett larm i antifascistiska researchkretsar att personer från yttersta högerkanten rörde sig i aktiviteterna och filmade dessa inifrån. Sammansättningen på gruppen är intressant och säger väldigt mycket om hur den alternativhöger som vuxit fram de senaste åren fungerar som ett paraply för en rad olika strömningar: etnonationalister, identitära nyfascister, radikaliserade libertarianer och människor ur den konspirationsteoretiska ”sanningsrörelsen”.

Grupperingen som pekades ut bestod av:
* Lauren Southern – kanadenisk före detta libertarian som under våren lämnat The Rebel Media och gått över till Alt-right-scenen.
* Luke Rudkowski – konspirationsteoretiker som driver ”We are change”, av amerikanska antirasistiska watchdogorganisationen Southern Poverty Law Center betecknad som ”conspiracy-obsessed, antigovernment ’Patriot’ movement”. Rudkowski tillhör den rörelse konspiracister som följer efter Bilderberggruppens möten, och där intervjuats av bland annat svenska Partiet De Fria och tyska konspiracisten Max Bachmann – som också ingick i gruppen kring Southern och Rudkowski.
* Max Bachmann gör videorapporter för antisemitiska konspirationskanalen Eingeschenkt TV och har goda kontakter med den identitära rörelsen i Berlin.
* Rudkowski började båda sin bana med att livestreama Occupy Wall Street, utan aktivisternas medgivande, precis som den siste i gruppen, Tim Pool – känd i Sverige för sin resa för att besöka ”no-go-zonerna” Rinkeby och Rosengård i februari.
* Senare anslöt också Marcus DiPaola, som filmade för den obskyra kanalen Heavy, ökänd för att ha sänt Islamiska statens avrättningsvideos ocensurerade.

Lauren Southerns stopp under G20-protesterna var bara en anhalt påväg mot Medelhavet, där hon liverapporterar från den franska nyfascistiska organisationen Generation Identitaires båt, som just påbörjat patrullering utanför Libyens kust för att hindra migranter att ta sig till Europa – ett identitärt medborgargarde till sjöss.

Foto: Soeren Kohlhuber

Foto: Soeren Kohlhuber

Rudkowski, Southern, Bachmann och Pool fångades på bild av en grävande journalist på onsdagen i en manifestation, och bilderna spreds i G20-protesternas livetickers. Ingen av personerna hade presslegitimation eller kunde identifiera sig som journalister. Southern blev igenkänd eftersom hon gick öppet med en blå tröja med identitärt motiv i manifestationerna. Deras närvaro var därför välkänd och varje steg de tog i den antikapitalistiska demonstration Welcome to Hell rapporterades om på Twitter. På grund av uppmärksamheten försökte Pool, Southern och Rudkowski dra sig undan på en krog vid manifestationens samlingsplats, berättar de i sina videos. Lauren Southern och Tim Pool avvek, och istället kom Marcus DiPaola. Marcus DiPaola, Max Bachmann och Luke Rudkowski fortsatte in i demonstrationen, men blev igenkända igen. Rudkowski kom bort från de andra två och blev påhoppad. Därefter blev även DiPaolo påhoppad.

Det är där jag kommer in i bilden. Jag går vid sidan av demonstrationen och hör hur folk börjar skrika ”nazister”. När jag kommer fram står DiPaola på knä på marken med händerna i vädret. Eftersom han inte förekommer på bilden från onsdagen var han obekant för mig, men jag kände igen tysken Bachmann, som ställt sig vid sidan av och filmade. Jag fotade honom, frågade folk som stod där vem han var och gick fram till Bachmann och visade bilden på honom och Southern. Han nekade att känna henne, påstod sig inte veta vem det var men i videos inspelade efter händelsen berättar hon att de möts på möten flera gånger. Jag sade till honom att han borde gå därifrån. Mer än så var det inte. Det handlade om några minuter, och jag såg inga slag utdelas under den tiden. Allt gick lugnt till och DiPaola och Bachmann lämnade platsen.

Bachmann blev återigen igenkänd senare på dagen av antifascistiska aktivister och blev slagen. Det hade jag inte heller något att göra med. Hans bild hade då legat ute i över ett dygn och var spridd i alla protestflöden.

De fem personerna är alla frilansade videoreportrar, med olika koppling till alt-rightrörelsen, och lever på donationer för sin streaming vid demonstrationer på youtube. De lade efter dagen upp sina filmer på sina konton, med en stor internationell spridning. I Sverige uppmärksammade Fria Tider och Partiet De Fria (nära stående Rudkowski) händelsen och startade sitt drev om att jag skulle varit hjärnan bakom attackerna. DiPaolo kontaktades av Carl Norberg från De Fria och hörde i sin tur av sig till mig med en rant där han pekade ut mig som uppviglare, trots att hans egna film visade att jag kom till platsen först efter han hamnat på marken.

Hans spekulationer och gissningar togs av hans följare som en sanning. Hans twitterrant plockades upp och fördes vidare av bland annat Hanif Bali, Lars Bäckman, Johan Lundberg och terrorexperten Magnus Ranstorp. Rebecca Uvell hoppade på tåget, efter tips från Avpixlats Jan Sjunnesson. En stor del av trollen som försökt bombardera mig med påhopp och hot går att koppla till svenska alt-righttrollscenen och – förvånande nog – det nya partiet Medborgerlig samling. En blåbrun smet. Hundratals trollnamn och interessanta kopplingar att gräva vidare på, att spara till regniga sommardagar.

Drevmodellen är enkel att genomskåda. Den bygger på Saul Alinskys klassiker Rules for radicals – en vänsterklassiker från tidigt sjuttiotal om hur rörelser utan resurser (tex ett svart bostadsområde) kan göra motstånd mot en resursstark motpart (tex en slumvärd eller stort företag). Handboken ger några enkla knep: utse EN individ att hålla ansvarig för det som skett, tillskriv honom negativa saker, försök isolera honom från alla andra (kontakta affärspartners, finansiärer, kunder), gör attacker som ”ditt folk” uppskattar och njuter av, gör det jobbigt för motparten, trappa upp, använd din utsatthet som redskap och använd attacker mot dig för att stärka bilden av dig som underdog och skapa sympatier. På så sätt kan den resursstarkes resurser bli hans svaga punkt, och den resurslöses resurslöshet hennes styrka.

Det är bara ett krux att använda den metoden: den funkar inte att använda på andra resurslösa. Den biter inte på mig.

Så jag chillar på med min semester.

Over and out.