I.
Du gör en liten glipa och tittar ut genom det förtäckta fönstret. Du har barrikaderat dig bra, de vet inte att du finns här inne. De hasar sig fram därute, samlas runt huset. De är tillbaka, alla de du trodde hade försvunnit. Än så länge är de inte medvetna om dig. Eller kan man ens prata om medvetande? Det finns ingen därute att kommunicera med, ingen representant, ingen ledare du skulle kunna muta eller mästarhjärna du skulle kunna ha ihjäl. Du svettas, torkar pannan fort så de inte ska känna doften. Maten inne i huset kommer inte räcka länge till. Du skulle kunna sticka ut bakvägen. Men märker en av dem dig så kommer alla att märka dig. De kan kommunicera utan ord. De verkar känna lukt, ha syn och hörsel. De saknar medvetande, men verkar ha instinkter. De reagerar reflexivt med ryggraden snarare än med hjärnan. Rör sig som en svärm runt huset. Det är som att se en flock fåglar på himlen byta riktning, de individuella beteendena försvinner in i en gemensam rörelse. De är så många, så oerhört många. Kroppar i plural, men ändå nästan som en kropp. Som en stor organism, nästan en kollektiv intelligens. Som känner hunger, ett rent köttsligt begär. En ren drift. Du svär. Civilisationen vi byggde skulle ju skydda oss. Det skulle ju hålla såna som dem borta. Nu är de tillbaka.
Zombier. Eller? Vilka är de hotande massorna?
Rädslan för de okontrollerbara och glupska massorna har en lång historia, som zombiegenren knyter an till. De moderna farliga massornas historia är historien om proletariatets födelse, domesticering in i demokratin och försvinnande. För att återkomma med industrisamhällets upplösning. Samtidigt som den moderna zombien uppstår. Finns det ett samband mellan dessa två fenomen? Låt oss följa proletariatets framväxt och komma fram till när zombierna krälar upp ur massornas jord.
II.
I boken Tre revolutioner – en kort historisk om folket försöker författaren Stefan Jonsson teckna en bild av massornas historia. Det blir en bok om skräck, om aristokratin och den upplysta borgarklassens rädsla för den stora mängden. Det de kommer att kalla de farliga klasserna, proletariatet, ”the riff-raff”, den ”svinaktiga multituden”, pöbeln, populasen, lynchmobben. Massorna som i och med franska revolutionen gör sin entré på den politiska arenan och sedan vägrar lämna den. De kräver plats, rättigheter, mat och kungahuvuden. Massornas skrän blir under historien allt mer påtagligt och går inte att stänga ute. Det är inte genom sina vapen, allianser eller intellekt de lägre klasserna är farliga, utan genom sin mängd, sin kroppslighet och sina glupande begär.
Franska revolutionen blir födseln för massaktionen och massans politik. Därigenom kommer även den politik som utövas över massorna att förändras. Jonsson beskriver fyra faser. Till en början hanteras massorna som ren befolkningsstatistik, som siffror, kvantiteter och antal. Det är i massornas obegränsade antal som hotet finns. Massorna är som en hydra, hugger man av ett huvud växer två nya ut. Thomas Carlyle skriver 1837 i Den franska revolutionen:
”Med det arbetande folket är det alltså inte så väl beställt. Olyckliga! Ty det finns tjugo till tjugofem miljoner av dem. Vi slår dem emellertid samman till ett slags dimmig enhet, ett monstruöst men dimmigt väsen som ligger oss i fjärran, under namn av la canaille eller, för att begagna oss av ett mer mänskligt uttryck, ‘massorna’.”i
Under det tidiga 1800-talet börjar fokus flyttas från rena befolkningssiffror till att beskriva fattigdomen och utslagningen. Massan kopplas samman med misären. I Les Miserables (1862) stiger Victor Hugo ner i denna jämmerdal och försöker socialrealistiskt skildra massorna utanför samhället:
”De hemska skuggbilder som vankar av och an i denna håla, nästan vilddjur och nästan spöken, är inte sysselsatta med det allmänna framåtskridandet, de är likgiltiga för ordet och idén, och bekymrar sig inte om annat än att tillfredsställa de egna behoven. De är nästan omedvetna, och inom dem finns ett slags förfärande tomhet. De har två mödrar, båda styvmödrar: okunnigheten och eländet. De har en vägvisare: behovet; och aptit på all slags tillfredsställelse. Deras glupskhet är brutal; det vill säga vild, inte på tyrannens sätt, utan på tigerns.”ii
Honoré-Antoine Frégiers skrift Des classes dangereuses de la population des grandes villes (De farliga klasserna bland storstädernas befolkning, 1840) kommer att sammanfatta samhällsdiskussionen. Med urbaniseringen och industrialiseringen börjar ett storstadsproletariat växa fram. De egendomslösa lämnar landsbygden och söker sig till storstäderna, med sin arbetsförmåga som enda resurs. Dessa arbetande klasser står utanför samhället, de saknar rättigheter och rösträtt. De kan endast representeras genom en yttre förvaltare, borgerligheten som talar å deras vägnar. ”Den sociala frågan” tvingar sig upp på den politiska agendan: hur man ska kunna hantera dessa classes dangereuses, farliga klasser? Polisvetenskapen föds för att kunna regera och kontrollera folkmassorna. Hotet ses nu inte bara komma från massan i egenskap av antal eller begär, utan även dess organisering och dess förmåga att ställa krav, genom arbetarrörelsen.
III.
En fjärde fas i beskrivningen av massorna inträffar efter Pariskommunen 1871 och revolutionsförsöken. Socialdarwinismen och psykologin börjar då användas för att förklara proletariatet, denna nya samhällsaktör som försökt storma himlen. I boken Crowds and Party (2016) beskriver Jodi Dean hur masspsykologin som disciplin följer i kölvattnet av både arbetarrörelsens och borgerlighetens framväxt. Individen och massan konstitueras samtidigt som projekt, dialektiskt. Massan blir ”den Andre” som individen kan kontrasteras och definieras emot.
”The crowd is a temporary collective being. It holds itself together affectively via imitation, contagion, suggestion, and a sense of its own invincibility”, skriver Dean.iii Massorna kan inte psykologiskt analyseras individuellt, utan måste förstås i sin kollektiva sammansättning. Som en kollektiv organism. Gustave Le Bons La psychologie des foules (Massornas psykologi, 1895) får enorm genomslagskraft med sitt populariserande av masspsykologin som ett medel för att tolka all form av kollektivt agerande. (För en läsning av zombiegenren utifrån Le Bons Massornas psykologi, se Linda Flores Ohlsons text i denna antologi)
Le Bon varnar i boken att vi är på väg in i massans tidsålder. Runt omkring honom, medan han skriver, växer arbetarrörelsens och fackföreningarnas medlemstal. Strejkerna blir allt vanligare. Men det går inte att förstå massorna politiskt eller sociologiskt, menar han. Massornas beteenden förklaras patologiskt: hur skenande former av massvansinne uppstår som släpper lös de undre klassernas primitiva drifter. Le Bon talar om massfenomenen som mentala epidemier och kollektiva hallucinationer som gör att individerna förlorar förmågan att tänka självständigt. Effekterna av denna mentala smittverkan blir att massans mentalitet tar över individens.
”hennes [individens – min anmärkning] medvetna personlighet försvinner, hennes omedvetna personlighet tar kommandot, hennes känslor och idéer [vänds] genom suggestion och smittverkan i en och samma riktning, och hon blir benägen att genast omsätta de framsuggererade bilderna i handling […]. Individen är inte längre sig självt, utan har blivit en automat som upphört att vara kontrollerad av viljan”.iv
Massan är därigenom ett nytt kollektivt varande som inte kan förklaras som en summa av individer, utan är något helt annat, ett avindividualiserande gruppmedvetande. Ett kollektivt undermedvetet, där alla känslor och begär riktas i samma riktning.
”I en grupp är varje känsla och handling smittsam, och smittar till en sådan grad att individen lätt offrar sina personliga intressen för det kollektiva intresset”.v Smittan får dem att agera på oförutsägbara sätt, utifrån ryggraden och undermedvetna instinkter snarare än hjärnan och medvetandet. Massorna kräver inget, de strävar inte efter något annat än att helt förstöra samhället i sin nuvarande form, menar Jodi Dean.
Det är detta spår hos Le Bon som Sigmund Freud plockar upp i sin Group Psychology and the Analysis of the Ego (1921). Om folkmassorna binds samman som en produkt av begär och drifter, så tar Freud det ett steg längre genom att varje individs undermedvetna bär på dessa begär. Varje individs undermedvetna är redan en massa. Le Bon lyfte hur människan förändras i massan, Freud påpekar hur massan redan finns i människan.
IV.
Under 1900-talet kom arbetarrörelsen att successivt integreras i det borgerliga samhället. Under hotet från en revolutionsvåg fann överklassen i väst att det var säkrare att ge vissa eftergifter och låta den skötsamma arbetarrörelsen representeras vid maktens församlingar. Arbetarrörelsens krav på rättigheter, rösträtt och delaktighet i samhället hörsammades. Dess organisationer lyfte fram representanter och ledare som kunde förhandla kring krav.
Organiseringen var en självdisciplinering, ett skapande av den skötsamma arbetaren, för att kunna presentera sig som en förtroendeingivande och ansvarstagande förhandlingspartner.
Men hotet från massan försvinner aldrig helt. Den etablerade arbetarrörelsen, baserad på yrkesskolade arbetare som identifierade sig med produktionsprocessen, var aldrig allenarådande. Som den tyska marxisten Karl Heinz Roth visar i sin bok Die ”andere” Arbeiterbewegung (Den ”andra” arbetarrörelsen, 1974) finns alltid de Andra, en underström av de arbetare som inte går att integrera i folkhemmet: skeppsarbetare, rallare, skogshuggare, stenbrytare. Mobila, rörliga och tillfälliga arbetare som inte passar in i det skötsamma arbetaridealet. De vägrar identifiera sig med arbetet, valde heller den kollektiva ”direkta aktionen” före förhandlingen och kollektivavtalens fredsplikt.
Men framför allt flyttas föreställningarna om de farliga massorna, de Andra, ut till kolonierna och projiceras på de koloniserade folken under 1900-talet – som en motbild mot det vita upplysta västerlandet som spred civilisationen till de mörka kontinenterna. I Jordens fördömda (1961) beskriver Franz Fanon kolonisatörernas syn på de koloniserades höjda röster för autonomi. Nu var det inte längre psykologi, utan biologi som skulle förklara skillnaderna.
”När kolonialisten talar om den kolonialiserade är det också i zoologiska begrepp. Han talar om den gula rasens reptilartade rörelser, om utdunstningarna från infödingsbyn, om horderna, om stanken, om krälande, myllrande, gestikulerande massor. När kolonialisten gör en ansträngning för att beskriva miljön med rätta orden, hämtar han alltid sina liknelser från djurvärlden”.vi
Denna självbild i väst börjar däremot spricka när de antikoloniala rörelserna får ett momentum efter första och andra världskriget och kräver självständighet. Nu reser sig jordens fördömda, konstaterar Fanon med en referens till den första meningen i arbetarrörelsens hymn Internationalen (på franska ”Res er jordens fördömda”, på svenska ”Upp trälar uti alla stater”). I kolonisatörernas ögon kräver nu ”denna galopperande befolkningsökning, dessa hysteriska massor, dessa ansikten utan varje mänskligt drag, dessa slappa, formlösa kroppar, dessa ändlösa skaror, dessa barn som inte verkar tillhöra någon” erkännande som subjekt.vii
V.
De klassiska skräckfilmerna och litteraturen utspelar sig oftast i en annan tid eller en annan exotisk plats. Skräcken är utanför vår vardag, en tillflyktsort att besöka, kittlas av och efteråt återvända till vårt trygga hem ifrån. Det nydanande med George A Romeros film Night of the living dead (1968) är att den för hem monstren till oss, till vår vardag och våra bostadsområden. Miljöerna och personerna känns bekanta, skräcken kryper närmare.
Tidigare zombiefilmer handlade om levande människor, individer som blev besatta genom karibisk voodoo (se Herman Geijers inledning i denna antologi). Romeros film är något helt annat. Här kommer skräcken från den hotande massan. I filmen är det de (nyligen) döda som av okänd anledning reser sig ur sina gravar och stapplar sig fram för att ge sig på människor och kannibaliskt äta deras levande kött. De uppväckta är inte skilda från oss själva, ett yttre hot, utan är oss, det bekanta som återvänder i en förvriden form. Det är människor som bott ibland oss. Och vi kan bli dem.
Romero är inte den första som lyfter massan som monster i skräckgenren. Den moderna populärkulturen är full av hotande massor som angriper vår civilisation: tänk bara på filmer som Alfred Hitchcocks Birds (1963), sci-fiklassiker som Day of the Triffids (1951), massan av vampyrer i Richard Mathesons flerfaldigt filmatiserade bok I am Legend (1954), serietidningar som Pierre ”Peyo” Cullifords Les Schtroumpfs noirs (De svarta smurferna, 1959) eller de avpersonifierade ”indianerna” i westernfilmerna med John Wayne. Men Romeros zombiefilmer bär på en civilisationskritisk laddning som de andra hotande massorna i populärkulturen saknar. Vilket hänger samman med den sociala kontext som Night of the living dead uppkom i.
På 1960-talet förändrades arbetarklassens sammansättning drastiskt och avindustrialiseringen i USA och västvärlden påbörjades. Nya sociala konflikter exploderade över hela samhällsfältet. I de amerikanska storstädernas förorter gick den svarta medborgarrörelsen ut på gatorna. I bilfabriker, gruvor och annan storindustri utbröt en våg vilda strejker. Den yrkesskolade integrerade och fackligt anslutne arbetaren, socialdemokratins hörnsten, hade fått konkurrens av massarbetarna. Den italienska marxisten Mario Tronti, som tidigt uppmärksammade massarbetarnas framväxt kallade dem en ny sorts arbetartyp, en ”rude razza pagana”, en brutal hednisk sort, som inte drevs av någon protestantisk arbetsmoral eller skötsamhetsideal. Där alienationen, arbetsvägran, undandragandet och olydnaden vändes till en radikal kraft. Nu var det den officiella arbetarrörelsens tur att varna för de farliga klassernas återkomst, denna ”andra” vilda arbetarrörelse. Den hotfulla massan var tillbaka.
Pittsburgh, där George Romero bodde och var verksam, var en klassisk amerikansk arbetarstad. 1950 var den USA:s tolfte största stad och nådde sin topp befolkningsmässigt. Men därefter började staden dala. De stora fabrikerna började lägga ner, automatiseras eller flyttas till låglöneländer. Med den ökade arbetslösheten och befolkningsminskningen ökade segregationen i Pittsburgh och förorterna förslummades. De lokala politikerna försökte ställa om stadens produktion till att istället bli en innovativ forskningsstad, inriktad på medicin och teknik. Det fick medelklassen att stanna kvar, men den till stora delar svarta arbetarklassen fortsatte förlora jobb. Arbetsmarknadskrisen, ungdomsarbetslösheten, bostadskrisen, stadskrisen; allt sammanföll. Rasmotsättningarna ökade, samhället politiserades, polariserades och radikaliserades. Vietnamkriget rapporterades som första krig live på teve med inbäddade reportageteam från fronten. Samtidigt började krigsveteraner återvända hem och fredsrörelsen växte.
Den ”långa heta sommaren” 1967 svepte en våg av rasupplopp över USA. Många av de hundratals upploppen skedde i de arbetarstäder som avindustrialiserats. Ett av de största upploppen skedde i industristaden Detroit, som genomgick samma öde som Pittsburgh. Under upploppet i Detroit dödades 43 personer, 7 000 greps och 1 000 byggnader brändes ner. De vilda massorna var bokstavligen ute på gatorna och stormade städerna när kretsen kring George Romero började spela in sin lågbudgetfilm i en övergiven byggnad sommaren 1967. Romero berättar själv i en intervju i The Rough Guide to Horror Movies hur filmen fångade den tidens anda, nästlade sig in i deras diskussioner, påverkade manuset och trängde sig in i filmen. ”It was 1968, man. Everybody had a ’message’. The anger and attitude and all that’s there is just because it was the Sixties.”.viii
Den 4 april 1968 kastades en tändsats till denna krutdurk. Medborgarrättsrörelsens talesperson Martin Luther King mördads och kravaller bröt ut i 110 städer över hela USA. I Pittsburgh varade kravallerna i sex dagar och 1 000 personer, främst svarta, greps. I det läget var filmen redan färdiginspelad. Sommaren 1968 stod delar av staden stilla i stora strejker inom fabriksindustrin. Den 1 oktober hölls den amerikanska premiärvisningen av Night of the living dead i Pittsburgh.
VI.
De moderna zombierna som subjekt går bara att tänka sig i plural, som massa – där skiljer sig de från de klassiska karibiska, som framträdde i singular. Men som massubjekt, vilken praktik kännetecknar zombier och den farliga massan? Hur agerar zombier, vad är deras handlingsrepertoar? Den organiserade arbetarrörelsen hade sin strejk, folkrörelserna sina opinionsbildande möten och manifestationer, intresserörelserna sin representation genom ett parti med krav på erkännande, extrema undertryckta minoriteter sina aktioner eller terrordåd mot majoritetssamhällets maktinstitutioner. De oorganiserade farliga massorna har däremot historiskt alltid förknippats med upploppet som handlingsrepertoar. Zombieattackerna delar många kännetecken med upploppen. I upploppet är antalet och okontrollerbarheten avgörande. Att bli så många att makten tappar kontrollen och händelserna skenar iväg.
Kommer rädslan för de farliga klasserna tillbaka runt 1968? Det finns mycket som tyder på det. Joshua Clover ger en förklaring i sin bok Upplopp. Strejk. Upplopp, där han beskriver hur arbetarklassen historiskt växer fram med kapitalismen. Framför allt visar han hur arbetarklassen kom att förändras med kapitalismens förändringar, med övergången från en handelskapitalism till industrikapitalism och därefter globaliserad kapitalism. Med arbetarklassens förändringar förändras också den handlingsrepertoar, de vanliga kampformer, som används för att stärka sin position och förbättra sina villkor.
Den beskrivning Stefan Jonsson ger över de farliga klasserna under 1700- och 1800-talet skildrar en period då småbönder och lantarbetare förlorar sin mark och rör sig mot städerna. Deras huvudsakliga konfliktarena var på marknadsplatsen, kring priset på förnödenheter, spannmål och jordbruksvaror. Detta är den hungriga farliga massan vars huvudsakliga kampform var upploppet. Brödupplopp och hungerkravaller är den form som massan tränger sig in på den politiska och ekonomiska arenan med. Med arbetarrörelsens framväxt och industriarbetarklassens expansion sker ett skifte i handlingsrepertoar, menar Clover. Nu blir strejken, kampen om arbetskraftens pris, den mest centrala kampformen. Massan kommer stegvis att inlemmas i arbetarrörelsens organisering, representeras av dess fackföreningar och arbetarpartier.
Det skifte som sker 1968 är upploppens återkomst. Med avindustrialiseringen uppstår ett överskottsproletariat, utan fast lönearbete, som fastnat mellan den informella sektorn, arbetslöshet och kriminalitet. För denna överskottsbefolkning är återigen upploppen en allt vanligare massaktionsform globalt. Upploppen handlar nu snarare om rätten att erkännas och tillåtas existera. Förortsupploppen sker ofta efter dödsskjutningar, som upplopp för att svarta liv ska räknas, Black lives matter. De nya upploppen visar på ett allt mer skiktat proletariat, uppdelat efter rasifierade linjer. Proletariseringen och rasifieringen, skiktningen efter hudfärg och ursprung, löper hand i hand. Slutet på Night of the living dead kan ses i det ljuset. Ben, den svarta huvudpersonen, överlever zombierna, men inte de levande. I filmens slut, som en aktuell samhällskommentar till de svarta protester mot rasism som pågick samtidigt, skjuts han ner av en lynchmobb av rednecks i sin flykt från zombierna. För det vita medborgargardet görs ingen åtskillnad på zombierna och svarta.
VII.
De nya upploppen har en plats. De sker utanför polisstationen, vid varuhusen, i stadskärnorna; precis som de gamla utgick från marknadsplatsen och strejkerna från fabriken. Clover skriver: ”upplopp efter upplopp startar vid polisstationen snarare än vid spannmålsbodarna, med deltagare som uppviglats av någon polismans mord på en ung man med mörk hud, eller rättssystemets oförmåga att ställa polismyndigheten till svars för sin brutalitet. Paradigmet för den nya eran är upploppen i Los Angeles 1992, som bröt ut efter frikännandet av ett antal poliser som filmats när de brutalt misshandlade Rodney King i samband med en trafikkontroll. Dessa upplopp spreds till en mängd andra städer och fortsatte under fem dagar.”ix.
En illustrerande beskrivning av Clovers tes är en zombiefilm som inte handlar om zombier. I John Carpenters Assault on Precinct 13 (1976), har zombierna ersatts med Los Angeles ungdomsgäng, som under en hel natt med närmast övernaturlig styrka attackerar en polisstation. Ungdomarna stormar fram utan rädsla för polisens skjutvapen mot den belägrade polisstationen, pressar på dörrarna med sina kroppar, kastar sig in genom fönstren och forcerar barrikader med sin massa. Carpenter uppger själv Night of the living dead som sin inspirationskälla.
I Romeros Dawn of the living dead (1978), två år efter Carpenters film, är platsen ett köpcentrum; ett av de första i sitt slag i USA. Filmens huvudpersoner söker skydd i köpcentrumet, för att kunna barrikadera sig bland alla varor de behöver för att överleva. Men de kommer inte bara att behöva försvara sig mot zombier, utan även mot andra gäng av plundrare som vill ta sig in och länsa butikerna. Gränsen mellan zombier och människor som farliga massor börjar bli flytande. Här visar zombierna ett nytt inslag, en vanedrift. I filmen spekuleras i att zombierna inte attackerar köpcentrumet enbart på grund av att det finns människor därinne, utan därför att de dras tillbaka till de platser där de brukade vistas och som betytt mycket för dem som levande. Zombietillvaron återskapar de levandes rutiner vanemässigt, en återkoppling till den alienation de upplevde i livet som levande. I zombieparodin Shaun of the dead (2004) skildras denna koppling mellan alienation och vanebeteende parodiskt, där huvudpersonen inte ens märker att zombieapokalypsen inträffat i hans hemstad, eftersom alla fortsätter hasa sig fram till jobbet, hänga på bussen och släpa sig fram i mataffärerna som vilken vanlig trött arbetsvecka som helst.
VIII.
Rädslan för den farliga massan är inte det enda temat inom zombiegenren. Lika viktig är föreställningen om en samhällskollaps, en zombieapokalyps (se Gabriela Mercados text i denna antologi för en mer utförlig beskrivning av detta tema). Myndigheterna lyckas inte bemöta zombierna innan dessa når en kritisk massa; de förlorar kontrollen, agerar för sent och för lite. Istället lämnas de överlevande människorna att klara sig själva, bäst de kan. I Romeros living dead-serie får vi i sex fristående filmer följa detta förlopp, hur samhället steg för steg rullas tillbaka och kollapsar under zombieinvasionen.
I Leviathan (1651) skildrar Thomas Hobbes människans urtillstånd som ett allas krig mot alla. Det är först när en ledare kan framträda och erbjuda de andra beskydd mot underkastelse, erkännas som suverän och i gengäld ge undersåtarna rättigheter, som samhället uppstår. Detta beskydd i utbyte mot underkastelse är det Hobbes kallar samhällskontraktet, en grundläggande föreställning för våra moderna samhällsskick. Multituden (massan) blir till folk (rättsbärande individer), med Hobbes terminologi. Utan den suveräna statsmakten, garanten till beskydd, kommer mänskligheten åter glida in i naturtillståndet av barbari och allas krig mot alla. Folket kommer att övergå till multitud igen, zombiemassorna kommer att sluka civilisationen.
Men vid modernitetens födelse var inte Hobbes perspektiv utan konkurrens vad gäller att föreställa sig hur ett samhälle kan organiseras. Den samtida holländska filosofen Baruch Spinoza vände på Hobbes perspektiv. Tänk om multituden, massan, är kapabel att organisera sig själv – utan att underkasta sig en suverän? Den brokiga multituden kan självorganisera sig genom att upprätta ett kontrakt om ömsesidig hjälp med varandra snarare än genom ett samhällskontrakt med en suverän despot och bli ett homogent folk, menade Spinoza. Kanske är multitudens heterogena sammansättning och mångfald snarare en styrka än ett problem?
Kanske går inte motsättningen mellan zombier och människor, utan snarare mellan människor? Romeros filmer väcker en fråga om vilka som utgör det verkliga hotet; är det zombierna eller snarare människornas oförmåga att gemensamt kunna agera mot zombiefaran som är problemet? Det är ingen enad mänsklighet som möter oss i Romeros filmer, när de ställs inför ett existentiellt hot. Utan snarare de levandes konflikter, maktstrider, rasism och klasskiktningar som leder mänskligheten till undergång. Det är här filmernas mörka civilisationskritik träder fram.
Vad händer om man, likt Spinoza, kastar om perspektivet? Om man betraktar zombierna och människorna som kämpar för sin överlevnad som en multitud, snarare än folket som fallit tillbaka i naturtillståndet? Det kan verka absurt att göra det perspektivskiftet med de monstruösa zombierna, men det är inte långsökt. Tittar vi på hur den farliga massan skildras idag vid kollapser och katastrofer framträder ett annat intressant perspektiv. Författaren och feministen Rebecca Solnit har i boken A Paradise Built in Hell (2009) undersökt en rad katastrofer, orkaner och jordbävningar i Nordamerika de senaste hundra åren, och visat hur de överlevande organiserar sig när staten är frånvarande, försenad eller kollapsad. Hon beskriver de katastrofgemenskaper som uppstår. Snarare än ett hobbeskt allas krig mot alla om resurserna, så börjar folk samarbeta och organisera sig för att klara katastrofsituationen. Ju fler olika kunskaper det finns i gruppen, ju större mångfald och erfarenheter, desto större möjlighet har kollektivet att överleva. Vid sidan av det mörka stråket av de levande som sina egna största fiende, kan vi även se en annan ljusare strömning glimta fram i till exempel The Walking dead-serien där sådana katastrofgemenskaper uppstår, folk söker sig till varandra, lär sig överkomma varandras brister och använda varandras skillnader till gruppens bästa. Handlingen bärs fram av vilken av dessa tendenser som ska vinna, för att mänskligheten ska kunna klara sig i zombieapokalypsen.
I katastrofgemenskaperna organiserar massan sig själv underifrån. Det är då den blir farlig; men i vems ögon? Solnit skildrar i sin bok hur myndigheterna ofta inte betraktar dessa katastrofgemenskaper som en resurs, utan ser dem som ett hot mot statens suveränitet och upprättade undantagstillstånd i katastrofzonerna. Hon tar orkanen Katrina som drabbade New Orleans 2005 som exempel. Den i huvudsak svarta befolkningen, som inte hade möjlighet att evakuera sig från katastrofzonen, var tvungen att självorganisera sig för att kunna överleva orkanen och översvämningarna. De hjälpte till att frakta bort personer som fastnat i flodmassorna, omfördelade mat och organiserade skydd att övernatta. Hjälpcentret Common Ground sattes upp av frivilliga. Svaret blev en myndighetspanik över självorganiseringen, utmålad medialt som plundring, vandalism och rasupplopp. Nationalgardet sattes in och tio orkanöverlevare sköts till döds under första katastrofveckan, med skottlossningarna mot obeväpnade New Orleansbor på Danzigerbron som kulmen.
I en intervju i Bomb magazine 2001 förklarar Solnit sin tes: ”Elites tend to believe in a venal, selfish, and essentially monstrous version of human nature, which I sometimes think is their own human nature. I mean, people don’t become incredibly wealthy and powerful by being angelic, necessarily. They believe that only their power keeps the rest of us in line and that when it somehow shrinks away, our seething violence will rise to the surface – that was very clear in Katrina”.x Det är inte monstren som orsakar apokalypsen, utan de som försöker överleva efter statens tillbakadragande vid en katastrof, som utmålas som monstren.
Det här perspektivet lyfts i Romeros fjärde zombiefilm, Land of the dead (2005), utkommen samma år som orkanen Katrina drabbade New Orleans. Det har nu gått flera år sedan Night of the living dead och samhällskollapsen har fortsatt, stora delar av världen är nu zombieterritorium. Men vissa frizoner för mänskligheten finns fortfarande kvar. Överklassen har lyckats rädda sig till en mur- och vallgravsavgränsad stad. Den fortifierade staden är ett strikt klassamhälle, där de rika under ledaren Paul Kaufmanns styre, bor i ett välbevakat lyxigt höghus, medan arbetarna, som hålls pacificerade och lugna genom droger, underhållning och prostitution, bor i stadskvarteren på markplan. Filmens hjälte Riley Denbo är en av Kaufmanns före detta anställda, som på hans uppdrag gör räder ut i zombieterritoriet i ett bepansrat fordon för att plundra zombieterritoriet och civilisationens ruiner på alla resurser som behövs hämtas hem för att staden ska överleva. I en belysande slutscen möter de revolterande arbetarna i staden de Andra, den andra arbetarrörelsen, zombieskaran på väg mot palatsen. Revolten inifrån sammanfaller med attacken utifrån. Ett ögonblicks sympati och igenkännande uppstår mellan revoltören Riley och zombieledaren Big Daddy – en karaktär som Romero säger sig ha baserat på den mexikanska revolutionären Emiliano Zapata. Riley konstaterar att zombierna på marsch mot överklassfästningen har börjat få ett medvetande. Under Big Daddys ledning lär sig zombierna övervinna hinder och murar, till och med använda redskap och vapen som var dem familjära medan de levde. Filmen avslutas med replikskiftet:
Rookie: [They’re] trying to be us.
Riley: They used to be us, learning to be us again.
Rookie: There’s a big difference between us and them. They’re dead. It’s like they’re pretending to be alive.
Riley: Isn’t that what we’re doing – pretending to be alive?
Zombierna har nu fått ett sympatiskt drag.
I romanen I am Legend (1954), den viktigaste inspirationskällan för Romero till Night of the living dead, skildrar Richard Matheson hur de odöda (här i form av vampyrer, men uppvisandes samma massbeteende som Romeros zombier) har blivit majoritet. I Los Angeles bor 1975 den sista överlevande människan Robert Neville, som är immun mot vampyrviruset. Han bedriver ett enmanskrig mot vampyrerna dagtid och barrikaderar sig i sin bostad nattetid, då vampyrerna stryker runt på gatorna. Det visar sig senare i romanen att en ny form av vampyrer muterat fram bland de människor som drabbats av viruset levande, inte döda, och att dessa håller på att utveckla ett medvetande. Neville kommer till insikten att för dem är det han som är monstret, som har dödat så många av deras fränder. Han går därmed lugnt in i döden, redo att släppa fram den nya samhällsgemenskapen.
För Romero är det här en skildring av en revolution. ”I thought I Am Legend was about revolution. I said if you’re going to do something about revolution, you should start at the beginning. I mean, Richard starts his book with one man left; everybody in the world has become a vampire. I said we got to start at the beginning and tweak it up a little bit.”xi
Romeros zombiefilmer bildar därigenom en kontinuitet; inte bara genom att vi får följa samhällskollapsen, utan även hur zombierna börjar utveckla ett medvetande. Det är inte längre bara en drift efter kött eller vana som driver dem, utan även hämnd, sympati med varandra, ilska över att inte lämnas i fred. Zombierna genomgår en evolution, de börjar nå ett historiskt medvetande. De går från att vara zombier-i-sig till att bli zombier-för-sig, en hegeliansk medvetandeprocess som marxisten George Lukács såg hos proletariatet. Zombierna är det nya samhället i vardande.
VI.
Som Herman Geijer beskriver i inledningen genomgår zombiefilmerna en första explosion under sjuttiotalet och första halvan av 80-talet, för att sedan för ett tag försvinna – och därefter återkomma med kraft efter 2001, sammanfallande med de år då upploppen gör en global återkomst igen i politiken med globaliseringsprotester.
Zombiegenren har nu fullständigt exploderat. Samtidigt som skräcken för den anonyma massan börjat växa fram igen. Rädslan för att falla, bli som dem, har gripit stora delar av befolkningen. Problemen utpekas som förortsupploppen, bilbrännarna, kriminella i utanförskap, migrantströmmar över gränserna, tiggarna framför butikerna. Mobben framträder på nätet som troll, botar och hatiska svansar (se Andrea Castros text i denna antologi, för en vidareutveckling av detta spår). De utanför som hotar oss härinne. Som hotar vår livsstil, vårt sätt att leva. Som massa saknar de ansikten och individualitet, är stapplande levande döda, begär som löper amok. De farliga klasserna är tillbaka. Och det fångar populärkulturen upp, i sin fiktionaliserade spegelvärld.
X.
Du har bestämt dig. Du öppnar dörren. Du är inte rädd för zombieapokalypsen längre. Det är ingen zombieapokalyps, det är en zombierevolution. Vi brukade vara som de, snart är vi de igen och kommer agera som de. De är oss. Du går ut. Kom och gör mig till en av er.
Texten är publicerad i Eva Kingsepp, Herman Geijer och Linda Flores Ohlson (red) antologi Zombier, zombier, zombier – eller Omgiven av odöda (Vertigo förlag, 2020). Köp boken här.
KÄLLFÖRTECKNING
J. J. Cohen, Undead: A Zombie Oriented Ontology. Journal of the Fantastic in the Arts 23(3) 2012.
Joshua Clover, Upplopp. Strejk. Upplopp. Kapitalismens kris och de nya revolterna. Tankekraft förlag 2019.
Jodi Dean, Crowds and party, Verso 2016.
Franz Fanon, Jordens fördömda, Leopard förlag
Thomas Hobbes, Leviathan eller En kyrklig och civil stats innehåll, form och makt, Bokförlaget Daidalos 2004.
Alan Jones, The Rough Guide to Horror Movies, Rough Guides 2005.
Stefan Jonsson, Tre revolutioner – En kort historia om folket, Norstedts 2005.
Mariana McConnell, Interview: George A. Romero On Diary of the Dead, Cinema Blend 2008.
Karl Heinz Roth, Die ”andere” Arbeiterbewegung und die Entwicklung der kapitalistischen Repression von 1880 bis zur Gegenwart, Trikont 1974.
Rebecca Solnit, A paradise built in hell – The extraordinary communities that arise in disaster, Penguin 2009
Fredrika Spindler, Carl Montan (red), Att läsa Spinoza, Tankekraft förlag 2016.
Astra Tayler, Rebecca Solnit,Bomb magazine, 2009.
Emily Ruby, The Year that rocked Pittsburgh, Western Pennsylvania history, 2013.
Paolo Virno, Multitudens grammatik, Tankekraft förlag 2011.
Noter:
iCitatet från Thomas Carlyle hämtat från Stefan Jonsson, Tre revolutioner – En kort historia om folket, Nordstedts 2005, sid 28f.
iiCitatet från Victor Hugo hämtat från Stefan Jonsson, 2005, sid 45f.
iiiJodi Dean, Crowds and party, Verso 2016, sid 14.
ivCitatet från Gustave Le Bon hämtat från Stefan Jonsson, 2005, sid 96.
vFreud citerar Le Bon, hämtat från Jodi Dean, 2016, sid 102.
viFranz Fanon, Jordens fördömda, Leopard förlag 2007, sid 58f.
viiIbid, sid 59.
viiiAlan Jones, The Rough Guide to Horror Movies. Rough Guides 2005, sid 118.
ixJoshua Clover, Upplopp. Strejk. Upplopp. Kapitalismens kris och de nya revolterna. Tankekraft förlag 2019, sid 22f.
xAstra Taylers intervju med Rebecca Solnit i Bomb magazine, 1 oktober 2009. https://bombmagazine.org/articles/rebecca-solnit/
xiMariana McConnell; Interview: George A. Romero On Diary of the Dead , Cinema Blend 14 januari 2008. https://www.cinemablend.com/new/Interview-George-A-Romero-On-Diary-Of-The-Dead-7818.html
