Tack för allt, Toni

En historisk personlighet har gått ur tiden, den italienska kommunistiska aktivisten och filosofen Antonio Negri. Natten till den 16 december somnade han in i Paris efter en tids sjukdom. Tidigare i höstas högtidlighölls hans 90-årsdag med ett seminarium om hans livsverk och snart kommer första bandet av tre av hans memoarer ut på engelska. Nu stormar han himlen.

I sex decennier har Negri varit en viktig tänkare och organisatör för en självständig marxism, fristående från partier och stater. Han var autonomins teoretiker. Framför allt har han varit en kollektivt intellektuell, en lärare. Som professor i statsvetenskap gjorde han institutionen i staden Padua till ett viktigt marxistiskt centrum, en plantskola för radikala doktorander under 60- och 70-talet. Deras arbetsplatsundersökningar skiljde sig från sociologernas. Negris krets gick till fabrikerna, höll cirklar i Kapitalet och använde träffarna för att utveckla arbetarprotesterna utanför fackföreningarna och partierna.

Arbetar och studentrevolter, militanta gaturörelser och väpnade stadsgerillor fick staten att slå tillbaka. Negris marxistcentrum utmålades som hjärnorna bakom protesterna, Negri själv kallades i italiensk media för ”il cattivo maestro”, den onda mästaren bakom sjuttiotalets protestvåg. Negri fängslades med hela sin institution och förbjöds undervisa på italienska universitet.

Efter att valts in i parlamentet 1983 kunde han utnyttja immuniteten för att fly till Paris. Därifrån utvecklade han sina teorier, sammankopplade dem med fransk poststrukturalism och släppte år 2000 boken Imperiet tillsammans med amerikanen Michael Hardt. För mig och många andra i globaliseringsrörelsen blev den boken vår bibel. Vi bar med oss den i ryggsäckarna när vi åkte till EU-protesterna i Göteborg i juni 2001.

En varm sommarnatt satt jag på Sherwoodfestivalen tilllsammans med tusentals personer, både gamla veteraner från Autonomia och vi yngre olydnadsaktivister från globaliseringsrörelsen. Negri hade återkommit till Italien, avtjänat sitt fängelsestraff och pratade nu som fri man på sin gamla hemmaplan, för sina kamrater. Han pratade om kampen och kapitalismen, men också om Spinoza, om den breda mångfalden, multituden och kärleken som sammanhållande kraft. En italiensk aktivist viskade översättningen i mitt öra. Jag rös. Allt var magiskt. Där fanns ingen bitterhet, ingen nostalgi, inget melankoliskt tillbakablickande. Bara en vilja att i nuet, i våra kamper och gemenskaper, finna en högst konkret och närvarande kommunism.

Ville man höra Negri tala fick man gå till de politiska festivalerna, de ockuperade husen, delta i demonstrationerna och massolydnaden, gå studiecirklarna och åka på sommarkurserna. Jag flängde under många år runt och följde honom i hasorna. Negri var rörelsens lärare, drev ett nomadiskt autonomt ”universitet” utanför institutionerna. Han handledde seminarierna och redaktörade analyserna i tidskrifterna. På mötena satte han sig alltid med de unga aktivisterna och samtalade, nyfiken på varje ny kamp. Han fanns alltid där som ett bollplank för oss. Sista gången jag pratade med honom var på min 50-årsdag, i ett zoomsamtal med honom och Michael Hardt. Då lös hans ögon av entusiasm när han berättade om de gula västarnas protester i Paris, hur noga han följde dem och deltog i debatterna.

En Cattivo maestro? Nej. Vänstertidningen Il Manifesto gav honom upprättelse med rubriken på sin dödsruna. Han var en Attivo maestro. Vår aktiva mästare, kampens lärare, som lever vidare i vår aktivitet. Tack för allt, Toni.

Publicerad i Flamman, december 2023

En vägran in i döden

En av Italiens mest besynnerliga marxister, filosofen och politikern Mario Tronti, gick bort den 7 augusti, 92 år gammal. Besynnerlig och betydande, en person som gjorde tvära kast i sitt tänkande men ändå fortsatte på samma kurs. Han var från ungdomsåren till döden medlem i kommunistpartiet Partito Comunista Italiano genom dess alla förändringar och namnbyten till dagens reformistiska Partito Democratico. Fram till 2018 satt Tronti i senaten. Ändå gick hans teori ut på att lämna föråldrade vänsterpartier bakom sig och söka nya organisationsformer.

Hans mest betydande verk, Operai e Capitale (Arbetare och Kapitalet), kom redan 1966. Mitt i en brytningstid för italienska arbetsrörelsen, då arbetsstyrkan i de nordliga fabrikerna fylldes på av migrantarbetare från södern. Boken har format generation efter generation av unga vänsteraktivister. Den gjorde upp med den stelnade och dogmatiska sovjetinfluerade marxism-leninismen. Den nya ideologiska strömningen kom i Italien att kallas operaismo (arbetarism) och i den anglosaxiska världen för autonom marxism, för sitt fokus på självständig arbetarkamp. Tronti vände inte bara Marx på huvudet (eller snarare ställde honom till rätta på fötterna igen), utan förde också tillbaka läsningen in i fabriken. Där fann Tronti kampens Marx, politikens Marx. Men den resan tog honom i många spretiga håll och riktningar. Tronti blandade teorier, ortodoxa och kätterska, som marxismen annars vägrade ta i. Karl Marx kombinerades med radikalkonservativa Carl Schmitt, marxisten Georg Lukács med Friedrich Nietzsche.

När studentprotesten 1968 exploderade i Italien var Operai e Capitale studenternas bibel. Studentledarna sökte upp Mario Tronti för att få med honom i sin revolt. Men han var inte intresserad. Han hade redan tappat tron på arbetarkampen. Det uppstod en märklig situation, hans bok fick ett eget liv, i konflikt med hans fortsatta politiska bana. Utifrån Trontis teorier om arbetarautonomi, om arbetarklassens självständiga kamp utanför fack och partier, växte det fram en utomparlamentarisk rörelse, Autonomia, som kom att bli dominerande på gatorna, i förortskvarteren och i fabrikerna under 70-talet. Trontis vapendragare Antonio Negri fortsatte utveckla hans tidiga teorier. Samtidigt som Tronti själv blev teoretikern för kommunistpartiets försök att närma sig Kristdemokraterna och få tillstånd välfärdsreformer. Arbetarautonomin ersattes med partipolitikens autonomi. Tronti menade nu att när arbetarkamperna misslyckats fanns den enda motvikten mot kapitalismens dominans i partipolitikens användande av staten. Därigenom kom Tronti som partiideolog att vända sig mot Negri och Autonomiarörelsen.

Genom åren blev Trontis vision allt mörkare. Det var inte klasskampen som knäckte arbetarklassen, menade han, utan den parlamentariska demokratin. Den röda soluppgången, en ny gryende tid, visade sig snarare vara en solnedgång. Trontis senare böcker beskrev politikens bortdöende. En antipolitisk syn där han fann ett visst hopp i sammanbrottet, att vara besegrad.

Men fascinationen för Tronti har fortsatt. 2019 kom Operai e capitale, Workers and Capital, ut för första gången på engelska – kort innan vågen av Black lives matterprotester. Det finns något i boken som tilltalar dagens rörelser. För Tronti är arbetarklassen inte en homogen oföränderlig klump. Den lever, förändras, kämpar. Och den formar sig själv. Därför har den en sammansättning som ser olika ut i olika tider. Istället för att utgå från kapitalisterna som det aktiva subjektet som arbetarrörelsen bara passivt reagerar på vänder han på perspektivet. Kamperna kommer först, det är kapitalet som är reaktivt. Arbetarna lär sig inte bara utnyttja sin position i produktionen, de kämpar också mot produktionen, mot fabriken. Mot att vara arbetare. Där måste all analys av radikala rörelser börja: utgå från vad som faktiskt sker, i de dagliga mikrokamperna. I de öppna protesterna på gator och torg, i upplopp och demonstrationer. Men än mer i det tysta och dolda. I flykten, vägran, undandragandet, maskandet.

Tronti kallade det vägrans strategi. Här vänder han inte bara på Marx, utan även på Lenin. Tronti kastade om rörelsernas relationer till partierna. Inom den kommunistiska partitraditionen, men även inom den socialdemokratiska, ses rörelserna som ofullständiga, de har begränsade perspektiv och kan inte se helheten. Därför krävs partiet som strategisk ledning, som gör politik av rörelsernas nischade kamp. Men för Tronti bar arbetarkamperna själva på en radikalitet och sprängkraft som kunde hota hela det ekonomiska systemet. Strategin fanns i deras vägran, i deras strävan efter autonomi och självbestämmande. De vägrade att bara vara arbetare, konsumerbara varor för kapitalet. Partiet eller organisationens roll för Tronti blev därför att bara vara ett taktiskt redskap, ett understödjande till kamperna. Därför hade sociala rörelser, kampvågor och revolter en tendens att kasta av sig sina gamla organisationer och partier, för att skapa nya. Om de gamla inte kunde leverera resultat, förändras eller vara öppna för kampernas krav.

Detta är det besynnerliga med Mario Tronti. Vi hamnar i vår tid, inte i drömmar om en svunnen arbetarrörelse, socialdemokratisk storhetstid eller folkhem. Masspartierna blöder, alla partier har en medlemsflykt. De nya proteströrelserna är partilösa, söker sig forum utanför arbetarrörelsens. Solidariska vårdarbetare, twittrande lärare och strejkande pendeltågsförare hittar sätt att utanför facken och partierna formulera sina krav och diskutera sin arbetssituation. Östeuropeiska gästarbetare i byggbranschen söker sig till alternativa fackföreningar snarare än Byggnads.

Efter den globala pandemin klagar företag över arbetarnas ovilja att komma tillbaka till sina arbetsplatser, om sjunkande arbetsmoral och ökande sjukskrivningar. Fenomenet har fått ett namn, the great resignation. I USA varnas för quiet quitting, hur de unga arbetarna sänkt sin ambitionsnivå, hur de vägrar jobba ihjäl sig och aldrig överpresterar. I Kina kallas det tang ping, att ligga platt på rygg. Massprotesterna, från franska pensionsprotester till förortsrörelser och Black Lives Matter, har nära till upploppen. Snarare än att som på 60-talet uppstå i fabriken och sprida sig till torgen och gatorna, går protestvågorna nu motsatt väg. De börjar på gatan och först därefter kommer strejkerna.

Mario Tronti hjälper oss förstå hur en förändrad arbetsmarknad och produktion också skapar nya subjekt, hur vägrans strategi hittar nya former. Hur nya unga delar av arbetarklassen, migrantarbetare och nyutexaminerade studenter utan framtid har ett annat sätt att förhålla sig till lönearbetet än arbetarrörelsen är van vid. Och det är först när vi förstår dessa former som vi kan börja diskutera organisering. Så besynnerlig är klasskampen.

Publicerad i Dagens ETC

Den pornografiska högern

Den 12 juni somnade den tidigare italienske premiärministern med krokodilleendet, Silvio Berlusconi, in på San Raffaelesjukhuset i Milano. Nekrologerna var redan skrivna. Det här var slutet på en epok i italiensk politik, konstaterade hälften. Andra hälften lyfte att det var med Berlusconi allt började. Att han var en tidig pionjär och banbrytare för den form av auktoritär högerpopulism världen kommit att uppleva de senaste tio åren. Utan Berlusconi ingen Trump.

Italiensk politik har alltid varit turbulent. Men Silvio Berlusconi har funnits där som en konstant. Han var den premiärminister som satt längst vid makten och färgade hela politiken. Det fanns alltid en färsk skandal kring honom. Han var den politiska pajasen, smörsångaren, företagsmagneten med ett eget medieimperium, ekonomiska fifflaren, bunga bunga-orgiernas hallick i slutna maktkretsar, ägaren till fotbollslaget AC Milan och storförlaget Mondadori i ett. I Berlusconi sammanstrålade den formella och informella makten, han personifierade en koncentration av den ekonomiska makten, verkställande makten och ”tredje statsmakten” (media).

Berlusconis laboratorium var tevemediet. Hans nätverk av tevekanaler var tidiga på 80-talet att introducera dokusåpor, importera amerikanska teveserier, brasilianska såpoperor, TV-shops och frågesportsprogram med lättklädda kvinnliga presentatörer. Det var ett innovativt användande av teveformen för att mobilisera, där tittarna kunde ringa in, delta i omröstningar, tävlingar och aktivt dras med. Långt innan internet. All denna kunskap tog Berlusconi med sig in i politiken. Politiska debatter blev underhållning, spektakulära valdueller och skandaler som marknadsföring.

Berlusconi klev ut på den politiska arenan i en period av politisk kris, när efterkrigstidens två stora politiska block båda höll på att falla sönder i korruptionsåtal och de två stora partierna, kristdemokraterna och socialisterna, imploderade. Korruptionsskandalen, som kallades Tangentopoli (Mutstaden), tvingade fram en omfattande reformation av det parlamentariska systemet och ett betydande antal politiker fick lämna sina valda mandat. I det maktvakuumet slog Berlusconis parti Forza Italia (Heja Italien) igenom med en skräll i valet 1994 och fick 60 procent av förstagångsväljarna. Detta var den andra italienska republikens födelse.

Journalisten Antonio Gibelli menar att Berlusconi var den skickligaste att tolka den politiska krisen i början av 90-talet, läsa de antipolitiska strömningarna och fyllde det tomrum som uppstod på den politiska scenen genom sina skrupelfria och innovativa metoder. ”Det var ett slags revolt bland medelklassen /…/ och den byggde på ovilja mot skatter och politik, önskan om en hedonistisk livsstil, irritation över regler.” Berlusconis budskap var ett löfte om att rikedomen och lyckan fanns inom räckhåll för alla, men att staten satte upp hinder. Hans postpolitik var en tillåtelse att vara vulgär, som exemplifierades i ledarens exhibitionism och uppvisande av sitt privatliv. Makten blev pornografisk.

Italienska författarkollektivet Wu Ming beskriver ”burlesquonismen” som en fetischistisk masskult maskerad till evig ungdom, formerad kring ”den nutida kapitalismens centrala imperativ: njut!” och ”gör vad fan du vill”. Förneka sedan alltid alla anklagelser offentligt medan du samtidigt blinkar ironiskt åt dina väljare och håller fingrarna korsade bakom ryggen. ”Inför ett samhälle där solidariteten var på tillbakamarsch var centerhögern inriktat på att prisa egoismen, tolkad på ett positivt sätt (löften om lycka) och på ett negativt (hat gentemot alla som var annorlunda och skydd mot rädslan)”, menar Gibelli. Den populistiska antipolitiska mobiliseringen kombinerades med en hätsk antikommunism, där stämpeln ”kommunism” gavs åt allt politiskt motstånd.

Berlusconis styrka var att kunna ena hela den splittrade högern under samma paraply, från den moderata kristdemokratiska flygeln till den extremaste nyfascistiska. Sociologen Carlo Ruzza menar att populismen blev det enande projektet för Berlusconis allians, det som förband Forza Italia med Lega Nord och postfascistiska MSI/Allianza nazionale. De tre partierna representerade inte bara tre olika former av höger, med förankring i olika delar av civilsamhället och näringslivet. De var också tre olika former av populismer, där synen på eliten och folket skilde sig åt.

För Forza Italia var folket de moderna konsumenterna i ett idealistiskt filantropiskt civilsamhälle ställda mot de korrupta politikerna och den kostsamma välfärdsstaten. Postfascistiska Nationella alliansens (nu Italiens bröder) folk var det de etniskt italienska kärnfamiljerna, ett organiskt civilsamhälle som hotades av globalisering, mångkultur och politiskt korrekthet. För Lega Nord (nu Lega) var folket småföretagarna och entreprenörerna i lokalsamhällena och byarna i Norditalien som hotades av staten, centralstyret i Rom och EU. De tre olika populismerna kunde enbart enas i en yttre representation, genom Berlusconi som person.

Men även vänstern använde Berlusconi för att ena sig. De knöt upp sin oppositionspolitik på att vara mot honom snarare än ett eget politiskt program. Med katastrofal följd, där vänsterpartierna och det gröna partiet åkte ut ur riksdagen 2008 och Demokratiska partiet blev ett centristiskt och teknokratiskt mittenparti. Ironiskt nog blev det en annan form av populism som hotade högerpopulismen: tevekomikern Beppe Grillos antipolitiska populism i Femstjärnerörelsen kom att bli Berlusconis stora utmanare.

Det var inte vänsterprotesterna som fick Berlusconi att stiga bort från makten, utan påtryckningarna från EU i kölvattnet av eurokrisen 2011. Berlusconis regering ersattes av en teknokratisk samlingsregering under ledning av före detta EU-kommissionären Mario Monti, som tillträdde som både premiärminister och finansminister för att genomdriva åtstramningspaket och arbetsmarknadsreformer. Till slut hann rättsprocesserna Berlusconi ägnat så många år att blockera ikapp honom och han förlorade sin parlamentariska immunitet. 2013 förbjöds han enligt antikorruptionslagarna att väljas till offentliga poster under fem år och förlorade sin senatsplats. Men han gjorde en comeback i senaten, om än med ett betydligt svagare Forza Italia 2022 och blev det stödparti som kunde ge Giorgia Melonis Italiens bröder makten.

Berlusconis arv, den berlusconism som överlevde honom, blev att lyckas gifta samman en nyliberal ekonomisk politik och antistatlig populism med en auktoritär konservativ postfascism. Att studera det arvet ger en nyckel till att förstå Tidöregeringens sammansättning och politik idag. Det var i berlusconismen som förlaga de hittade sin lärobok i att skapa den nationalkonservativ hybrid som nu har regeringsmakten.

Publicerad i Dagens ETC juni 2023

Vänstern behöver en kommunistisk horisont

Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots det skrämmer oss. Våra partier tävlar
om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade
syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande
innehållet av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och
postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver fram.
Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.

En av Sveriges radios populäraste podcasts är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3
Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora
ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarios som klimatförstörelse, krig, svält,
pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men levererar också dystopiska
skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influencers,
wellnessindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och
reklam. Programmet tar tendenser som finns idag och driver till sin spets, ser hur de skulle kunna
utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarios
blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.
Ett liknande upplägg har programmet Black mirror, som startade på brittiska Channel 4 för tolv år
sen och sedan flyttade till Netflix efter två säsonger. Budskapet är detsamma som hos P3 Dystopia,
även om upplägget är mer spekulativ fiktion. Dystopin håller redan på att ta form, katastrofen är
bara en fortsättning av det som sker idag. Dystopierna ligger i en nära framtid, en möjlig
morgondag.

De båda serierna delar ett annat drag. Ingen av dem nämner kapitalismen. K-ordet är frånvarande.
Trots att det är uppenbart att de flesta avsnitten på olika sätt kritiskt tar upp kapitalismens negativa
effekter. Den marxistiska filosofen Fredric Jameson konstaterade att det i vår tid verkar lättare att
föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut. Vi behöver nog modifiera det påståendet. Vi
överöses idag av föreställningar om kapitalismens undergång, bara utan att det ekonomiska
systemet namnges. Vi kan mycket väl föreställa oss kapitalismens kollaps, men inte vad som skulle
kunna ersätta det. Utopierna är helt frånvarande. Kvar finns bara dystopierna.
I slutet av mars släppte P3 Dystopia sitt avsnitt om revolutioner. Revolutioner är inget som tillhör
det förgångna, utan tvärtom ökar i antal. Men de misslyckas i allt högre grad. De djupgående
sociala revolutionerna blir nya totalitära regimer. De politiska revolutioner som störtar en diktator
men håller systemet intakt blir kortvariga vid makten, korrumperas snabbt eller avsätts i en
kontrarevolution.

I den italienska historikern Enzo Traversos bok Left-wing melancholia. Marxism, History and
Memory
(Columbia University Press) från 2016 beskrivs arbetarrörelsens revolter och kamper som
ett tvåhundraårigt pärlband av förluster. Men det var förluster som skapade lärdomar och manade
till ny kamp. Varje ny revolt hämtar inspiration från de tidigare för att sedan bryta ny mark.
Traverso lyfter franska revolutionen 1789 som födseln för ett nytt revolutionskoncept och
tidsuppfattning, där revolter inte ses som en cyklisk återgång till en förlorad ursprunglig tid, utan
som en brytning och radikal förnyelse. Att förstöra den gamla ordningen och skapa en ny, inte
återgå till en äldre naturlig ordning. Tidigare sågs historien som en reservoar att hämta erfarenheter
ifrån. Nu blev framtiden något som måste uppfinnas. Så sådde franska revolutionen fröet till
socialismen som föreställning. Men också till utopierna, det nya som skulle skapas och som aldrig
tidigare existerat.

Under två sekler var utopierna en ledstjärna, en ”hoppets princip” om ett annat möjligt samhälle.
Detta hopp bröts aldrig av förluster och kontrarevolutioner, utan nederlagen sporrade till nya
kamper för upprättelse. Men detta mönster bröts vid murens och realsocialismens fall, menar
Traverso. Händelserna 1989 verkade återknyta till 1789 men kortslöt två århundraden av kamp för
socialism. Utopin som drömmen om en annan sorts samhälle framstod nu som farlig, att den bar på
ett potentiellt totalitärt drag. Kommunismen reducerades till en symbol för alienation och förtryck.
Utopierna blev dystopier. Francis Fukuyamas tes om historiens slut slog fast att de enda idealen
kvar var friheten som politisk representation, enligt den klassiska liberalismens modell.
Enzo Traverso skildrar hur 2000-talet inleddes med utopiernas borttynande och på så sätt skiljde sig
från de tidigare århundradena. Nyliberalismen blev den första ideologi som nådde global hegemoni.
”Utopierna förstördes av att de privatiserades in i en reifierad värld”, skriver Traverso. Drömmarna
om konkreta utopier baserade på kollektiv befrielse ersattes av en individuell strävan efter en
oupphörlig varukonsumtion. Dystopierna om framtida miljökatastrofer och totalitära regimer ersatte
den farliga drömmen om en befriad mänsklighet. ”Hoppets princip” ersattes av en ”ansvarets
princip”. Med en mörknande framtid i sikte blev målet ett garanterande av status quo genom en
ansvarsfull politik, vad gällde statsfinanser, minoriteters rättigheter och klimatåtaganden.
Förväntningarna försvann. Istället ersattes de av en vänstermelankoli.

Marxisten Walter Benjamin myntade begreppet vänstermelankoli i en recension på 1930-talet. Han
använde det för att beteckna det vänsterperspektiv som sörjde sina förluster och vakade oroligt över
sina tidigare vinster, till den grad att den blev tillbakablickande och konservativ. Detta gjorde den
oförmögen att agera på den nya situationens krav och öppningar, ovillig att ta risker eller sträva
efter en radikal förändring av den rådande ordningen. Wendy Brown plockade upp Benjamins
begrepp i sin Resisting Left Melancholy (1999). Vänstern hade under nyliberalismen blivit
bevarande, den kunde inte längre föreställa sig hur världen kunde organiseras annorlunda. Istället
längtade den tillbaka till en tid när vänstern var enad, en massrörelse med klassbaserad politik. Den
vänstern ”misstolkade inte bara nutiden utan förde även in traditionalismen i hjärtat av sin praktik”,
menade Brown. Istället letade den syndabockar att beskylla vänsterns impotens på – varför vänstern
blivit svag, fragmenterad och tappat riktning. Identitetspolitiken och postmodernismen fick klä skott
för vänstermelankolins ilska. För socialdemokratin blev det helt otänkbart att föreställa sig en
radikal attack mot status quo, något som ifrågasatte stabiliteten och den nuvarande ordningen. Till
och med reformkrav betraktades som ansvarslös extremism. Wendy Browns önskan om att
övervinna vänstermelankolin genom att återgå till en radikal kritisk och visionär anda igen, där nya
diskussioner om att förvandla samhället i grunden fick utrymme, fångades upp i
toppmötesprotesterna i Seattle samma år. Återigen började vänstern att drömma om att en annan
värld var möjlig.

Men utopierna återkom inte. När Enzo Traverso plockar upp diskussionen 2016 försöker han ge
vänstermelankolin ett progressivt drag. Han lyfter hur vår tid är besatt av historien. ”En värld utan
utopier tittar oundvikligen bakåt”, skriver Traverso. Med utopiernas försvinnande har varje form av
framtid blivit hotfull. Varje försök att planera för en framtid, oavsett om det gäller för att garantera
en klimatomställning, utjämna sociala klyftor, bemöta en pandemi eller försöka rättvist fördela den
globala migrationen ses som hot mot den historiska ordningen. Framtiden måste ställas in för att
nutiden ska kunna fortsätta oförändrad. Traverso försöker istället lyfta en vänstertradition där
melankolin kombineras med organisering, kamp och projicerande framåt. Han lyfter Judith Butlers
diskussion om att försöka hitta en militans ur sorg, likt Act up-rörelsen i USA:s kamp mot AIDSepidemin fick dem att både sörja och kämpa mitt under de mörkaste Reaganåren.

Segrarna må skriva historien. Men de besegrade kommer i det långa loppet att vara de som drar
slutsatserna, får sin kunskap och erfarenhet ur historien. Detta eftersom förlorarna inte kommer att
hylla historien som regimideologi utan kommer kunna studera den kritiskt utan illusioner. På så sätt
menar Traverso kan vänstern låta historien projicera oss in i framtiden, mana till nya kamper och
återta förhoppningarna om en ny värld.

Men kan den ersätta frånvaron av utopier?

Ett annat sätt att närma sig frågan är att se på de teoretiska diskussioner som uppstod under den
förra vänstervågen med krisprotester och vänsterpopulism som svepte över världen efter den
ekonomiska krisen 2008. Två parallella diskussioner försökte sätta framtiden på agendan igen för
vänstern. Den ena handlade om att åter lyfta kommunismen som idé, den andra om
postkapitalismen.

Den franska marxistiska filosofen Alain Badious stridsskrift L’hypothèse communiste (Den
kommunistiska hypotesen) från 2008 uppmanade vänstern att åter ta upp diskussionen om
kommunismen som idé, att tänka det på nytt som ett universellt emancipatoriskt projekt. Boken gav
upphov till en serie internationella konferenser mellan 2009 och 2018 där en rad vänsterteoretiker
som Slavoj Žižek, Étienne Balibar, Antonio Negri, Richard Seymour, Angela Davis, Terry Eagleton,
Ruth Wilson Gilmore och Silvia Federici tog upp Badious kastade handske att åter ta sig an
kommunismen som ett radikalt filosofiskt projekt. ”Den enda idé värdig en filosof”, med Badious
ord. Ett bra exempel på diskussionen är Jodi Deans bok The communist horizon från 2015. Genom
att placera kommunismen som ett framtida (utopiskt) mål menar Dean att handlingar idag ges ett
sammanhang, mening och riktning, som vänsterkamper annars saknar. Istället för att låta historien
projiceras på framtiden låter Jodi Dean framtiden projiceras på nuet: om detta är vårt mål – vad är
det då vi kan, måste och ska göra nu? Utan den filosofiska diskussionen om kommunismen som
horisont lämnas vänstern utan kompassriktning att orientera sig och tappar bort sig i sina kamper.
Kommunismens idé är den utopiska riktningen återupprättad.

Den andra diskussionen utgick från det nätverk av bloggar och författare som växte fram på 00-talet
av tidigare studenter från det brittiska Warwickuniversitetet. Författaren Benjamin Noys myntade
beteckningen accelerationism för denna strömning, men ett lika använt begrepp är postkapitalism.
En av de centrala teoretikerna var Mark Fisher, med sina texter om postkapitalistiska begär. 2013
publicerades Nick Srnicek och Alex Williams #Accelerate – Manifesto for an accelerationist
politics
och två år senare kom uppföljaren Inventing the future – Postcapitalism and a world
without work
, som fångades upp av miljön kring brittiska studentrörelsen och Momentum.
Diskussionen fördes vidare av journalisten Paul Mason i boken Postkapitalism. Vår gemensamma
framtid (Ordfront 2017), den amerikanska tidskriften Jacobins Peter Fraser i Fyra framtider.
Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2017), Novara medias Aaron Bastani i
Helautomatisk lyxkommunism (Verbal 2019) samt Leigh Phillips och Michal Rozworskis
Folkrepubliken Walmart (Verbal 2020).

Författaren Matt Colquhoun återvänder i januari i år med blogginlägget Nowhere fast: What
happened to accelerationism?
till denna strömning. Accelerationisterna försökte under
finanskraschen förstå hur kapitalismens inre utveckling av produktivkrafterna gick allt snabbare,
men hur samtidigt dess löner, kultur, styrningstekniker och ideologi släpade efter. Kapitalismen
undergrävde konstant sig självt och tvingades begränsa och lappa ihop sina egna motsättningar.
Systemet var både flexibelt och sårbart, sprängde gränser och satte upp nya, skapade överflöd och
konstgjord brist, ökade mängden arbetare och gjorde arbetet överflödigt samt bedrev en rovdrift på
ekosystemet det var beroende av. Accelerationisterna försökte förstå vad detta fick för effekt på
samhällssubjekten, hur vänstern kunde använda denna kunskap om de olika motsättningarna och
hastigheterna inom kapitalismen.

Istället för att lägga en utopi transcendent utanför kapitalismen försökte accelerationisterna förstå
vad i kapitalismen, i dess produktivitetsökning, automatisering, sjunkande priser, reducerande av
arbetet, som undergrävde kapitalismens egna förutsättningar. Gick denna utveckling att accelerera
bortom kapitalismens gränser? Men denna postkapitalistiska utveckling var inte bara ”teknisk” i
produktionen. Det handlade också om vilka nya begär, behov, handlingsmönster och subjekt
skapades i denna process, som också hotade kapitalismen underifrån? Gick det att formera dem
politiskt?

Utopin finns alltså virtuellt inom kapitalismens motsättningar. Den postkapitalistiska framtiden
framträder inom kapitalismen, när vissa delar inom produktionen, dess självförstörande
mekanismer, drivs bortom kapitalismen.

Dessa två exempel, kommunismens idé och postkapitalismen, kan ge oss en föreställning om hur
utopin kan återkomma, hur vänstern kan vinna framtiden åter. Varför inte hämta konceptet från P3
Dystopia och Netflix Black Mirror? Att låta en möjlig framtid projiceras på nuet. Där de spårar de
dystopiska tendenserna i vår nutid kan vi spåra de kommunistiska eller postkapitalistiska
tendenserna. Vi kommer kanske aldrig få Sveriges Radio att starta ett P3 Utopia, men vi kan göra
såna podcasts och seminarier själva. Istället för en Black Mirror kan vi skapa en Red Mirror, en röd
spegel att betrakta vår samtid i. I alla samhällsfenomen runt omkring oss finns inte bara en
dystopisk tendens utan även en utopisk. Det finns frön, en virtuell annan värld som kan födas. Men
det kommer krävas att vi identifierar dessa tendenser och driver på dem. Att söka de stora och små
utopierna, spåren av kommunism och överskridande av kapitalismen inom dagens värld, kommer
att mana till handling och aktivitet, snarare än melankoli och passivitet. Det kommer att lyfta fram
alternativa framtider snarare än att den enda räddningen finns i att blicka bakåt till en historiskt
trygg punkt. Genom att se i den röda spegeln kan vi upptäcka vad runt omkring oss som redan nu
bär fröet till den nya världen i sitt sköte. Är inte det allt vi kan kräva av en utopi?

Publicerad i Flamman, maj 2023

Vi är alla kapitalets unga tjejer

Framtiden ser mörk ut. I alla fall om man frågar Sveriges ungdomar. Analysföretaget Ungdomsbarometern har för Generationsrapporten 2023: Generation Z tillfrågat 16 000 ungdomar i åldrarna 15-24 år om deras värderingar och syn på samhället. För första gången sedan företaget grundades 1991 anser en majoritet av ungdomarna att samhället är på väg åt fel håll. De unga får allt mindre tilltro till att de kan påverka samhällets utveckling och forma sin egna framtid. De tre stora politiska frågor som länge toppat mätningarna – miljö, jämställdhet och antirasism – är på nedåtgående. Ungdomen flyr polariserade och laddade identiteter, även om en majoritet unga tjejer fortfarande identifierar sig med feminismen, och söker sig till mer intresseorienterade frågor. De politiska värderingarna skiljer sig allt mer mellan könen, vilket syns tydligt i valresultaten. Drömmen att tjäna pengar och bli rik blir allt viktigare samtidigt som ungdomarnas oro över sin ekonomi ökar. De unga idag är trygghetssökande, har en hög medvetenhet och drivs av en stark individualism, summerar Ungdomsbarometern sin rapport.

Att vara ung och radikal har setts så självklart att vänstern tagit det för givet. Nu har ungdomsfrågan blivit något som håller vänstern vaken på nätterna. Varför tappar vänstern röster bland unga? Varför går könsröstandet isär? Varför engagerar sig färre unga politiskt?

I spaningen Trender 2023 – enligt unga från december 2022 radar Ungdomsbarometern de mer dagsaktuella pågående modetrenderna bland unga, framför allt på sociala medier. Tiktok fortsätter att vara den dominerande social medieplattformen för unga. Trenderna pendlar snabbt mellan det starkt stiliserade och exhibitionistiska över till det avskalade och påstått autentiska. Identiteterna är många och flyktiga.

Gillar du rosa Barbiecore, en hyperfeminin estetik med små croptops och strass eller är du mer inne på att vara en målinriktad That girl, en framgångsrik hälsosam mönsterförebild med kontroll över ditt liv. Eller är du en mer jordnära Granola girl på Tiktok, som handlar secondhand, äter veganskt och vistas ute i naturen. Kanske rent av den mer estetiska varianten Clean girl.

Till skillnad från Tiktok använder uppstickaren bilddelningappen BeReal inga filter och ett öppet flöde. Den eftersträvar en mer autentisk känsla med bilder från vardagslivet. Användaren delar dagliga bilder på ett givet klockslag till sina nära vänner med vad de gör just för stunden. Bland de tillfrågade unga är BeReal idag större än Twitter. Plattformar kommer och går.

Även om många av trenderna handlar om unga tjejer följer de unga killarnas samma utveckling. Ska man vara lyckad är träning och hälsa viktigt, för båda könen. Samtidigt som ohälsan ökar och unga mår allt sämre. ”I regel uppger tjejer större allmän oro och press kopplat till sitt utseende, men vi ser även tendenser åt samma håll bland killar i diskursen om träning på exempelvis TikTok och YouTube. Där framkommer en hård hälsodiskurs där unga killar explicit kopplar sitt värde till sina kroppar. I dessa sammanhang ses mental ohälsa ofta som något som kan hanteras via fysisk träning”, säger rapporten. Heartbroken gym bros försöker göra sin hjärtesmärta till motivationskraft för att träna sig ur ångesten.

Men vad ska man göra med alla dessa spaningar. De är av intresse som marknadsundersökningar för företag att hitta unga målgrupper, men kan de säga något om vår tid för vänstern?

Ska vi förstå dagens kapitalism måste vi förstå den unga tjejen, menade tidskriften Tiqqun. Tidskriften bildades av filosofen Giorgio Agambens franska och italienska studenter under en av hans kurser. I första numret som kom 1999 släppte de en text, Premiers matériaux pour une théorie de la Jeune-Fille (Preliminärt material för en teori om den unga tjejen), en text som kan ge ett annat perspektiv på ungdomstrenderna.

Tiqqun kallade själva sin Teori om den unga tjejen för trash theory, ett klipp-och-klistra-verk där de lekfullt försökt lyfta fram en analys av kapitalismen genom att bläddra i högar av modetidningar och reklam. De undersöker vad det är för begär, behov, lust, konsumtion och subjekt som framträder på de glassiga sidorna.

Såväl metod som teoretisk inspiration hämtade de från den franska situationisten Guy Debord. Debords bok Skådespelssamhället från 1967 var en viktig skrift för den franska studentrörelsen 1968. Situationisterna försökte under 50- och 60-talet analysera hur kapitalismen blivit så dominerande att alla samhälleliga förhållanden underordnats och koloniserats av bytesvärdet och varuformen. Konsumtionssamhället penetrerade alla aspekter av våra liv och våra sätt att relatera till varandra. Men även hur allt detta visade sig för oss, som ett flöde av föreställningar och bilder. Debord kallade detta för Skådespelet, det sätt kapitalismens värderelationer framträdde för oss som en offentlighet. ”Skådespelet är inte en samling bilder utan ett socialt förhållande mellan människor som förmedlas mellan bilder”, skriver Debord i Skådespelssamhället.

Tiqqun tillförde ytterligare en ingrediens till Debords analys, hämtad från den radikalkonservativa författaren Ernst Jünger. Jünger lyfte i sina skrifter under första världskriget fram Soldaten som en samlande ny figur. Soldaten beskriver sin tid i ett koncentrat, i kontrast mot 1800-talets liberala Borgare. För Soldaten är allt vapen att bruka i en omstöpande total mobilisering av hela samhället. I boken Der Arbeiter från 1932 kompletterar Jünger Soldaten med Arbetaren som den massfigur kapabel att omvandla hela samhället genom att förhålla sig till allt som arbetsredskap. Tiqqun söker på samma sätt beskriva den figur i varukapitalismen som kan gestalta totaliteten. En figur som när alla begär kommit att mobiliseras av kapitalet blir främling till och med för sina egna begär. Bläddrandes i modetidningarna benämner Tiqqun henne som den Unga tjejen. Genom att granska den unga tjejen skalar de av Skådespelet, bytesvärdet och varuproduktionen. Den unge tjejen visar sig som konsumtionssamhällets idealmedborgare.

Tiqqun väljer, likt Debord, att se kapitalismen som en totalitet. Det är inte något externt utanför oss, det är inte överklassen, några företagsägare eller chefer, utan ett helt system som vi lever i och som genomsyrar vår vardag och tränger djupt in i oss. Vi bär på kapitalismens motsättningar i oss. Vi är producenter av kapital, köpare av varor och förhåller oss till varandra som bytesvärde. Vi säljer vår arbetskraft. Vi skapar oss en identitet genom konsumtion, i vad vi lyssnar på, läser, klär oss i och vilket fotbollslag vi håller på. Vi köper inte varor, vi köper upplevelser, frihetskänslor, personlighetsutveckling, identitet. Det här är Skådespelet.

”Skådespelet försöker uppväcka den unga tjejen i alla”. Tiqquns analys av den unga tjejen slutar där att vara könad. Det handlar inte längre om flickor, eller ens ungdomar. Kritiken av figuren unga tjejen blir en hänsynslös självkritik.

Tiqqun bläddrade i modetidningar, då 1999 fanns ännu inte sociala medier. Men deras teori blir ännu lättare att förstå idag med alla medieplattformar, streamingtjänster, influencers och dokusåpor. Vi förväntas alla bygga oss själva som varumärken, aktivt träna våra kroppar, använda rätt hälsoprodukter, klä oss i rätt märken. Influencers säljer varulivsstilar genom att skapa och anspela på personliga relationer, att vara levande personer med namn vi kan relatera till – en storasyster snarare än ett själslöst bolag. Tiqquns den unga tjejen befinner sig i framkant i att utsättas för nya marknadsföringskampanjer, inte bara som passiv målgrupp utan också att formas till aktiva, upprätthållande och begärande subjekt. Det krävs aktivitet att bli en That girl, eller välja mellan att bli Barbiecore, Granola girl eller Clean girl.

”Kvinnobefrielsen antogs vara befrielsen av kvinnorna från hemmets sfär, men var snarare hemmets utvidgning till hela samhället”, skriver Tiqqun. Allt större sektorer av kapitalistisk produktion kom att införliva aktiviteten att skapa relationer, känslor, omvårdnad och hälsa. Nina Power beskrev i sin recension Tiqquns unga tjejen som nedsänkt i en vapeniserad konsumtionsvärld där allt är ett slagfält, där alla affekter, begär, neuroser, depressioner och ängslan dras in. Om andra vågens feministrörelsen lyfte slagordet det personliga är politiskt, för att genom delade personliga erfarenheter skapa en gemensam politisk medvetenhet, så menar Tiqqun att dagens unga tjej snarare lever sitt privata liv i det offentliga. Det personliga är alltid utlagt för andras blickar och kommentarer, på plattformar där det betygsätts, uppskattas eller hånas. Det är så individens identitet formas idag.

Det kan låta överdrivet. Rent av misogynt. När skriften gavs ut på engelska beskrev poeten Ariana Reines hur arbetet med att översätta texten gav henne migrän och spykänslor, hur texten höll henne vaken om natten. Kritiken svider och känns orättfärdig. Det petas i ömma sår.

Efter valet hösten 2022 pågick en märklig diskussion inom vänstern att de unga rösterna förlorades på grund av att vänstern inte fanns på Tiktok och andra sociala medieplattformar där ungdomar rör sig. Men den frågan missar problemets kärna: hur en generation som växt upp så inbäddad i Skådespelets plattformar stöpts in i varuformens koloniserade värld. Hur de blivit Tiqquns unga tjejen, kapitalismens självskapande idealkonsument. Att bara finnas på de plattformarna för att propagera vänsteridéer där kommer inte skapa en ny generation vänster. Att skapa egna politiska influencers är inte heller en lösning. Det är lätt att se hur svenska etableringen av Black lives matter stupade på att influencers tog över protesten och gjorde till ett varumärke de själva ägde och representerade. Eller hur mediefokuseringen på Greta Thunberg både blev Fridays for futures stora tillgång i att skapa en global rörelse men också en blockering för att själva kunna bli en organiserad kollektiv social rörelse här i Sverige.

Tiqqun ger ingen lösning, men antyder att kollektivitet inte kan byggas utifrån att vara idealkonsument, livstilsidentitet eller influencer, utan genom att kritisera och skapa mottrender som bryter med dessa former. Som skapar fysiska rum, gemensamma platser och organisationer, möts genom händelser och situationer som undandrar sig varuskådespelets offentlighetsmarknad. Det finns inspiration att hämta ur den tid Tiqqun själva skrev. I den feministrörelse som då formades i angrepp mot varufieringen och objektifieringen av kvinnor, som angrep skönhetsindustrin, porrindustrin och kvinnoidealet. Att åter plocka upp klassiker som Naomi Wolfes The Beaty Myth från 1991 och Naomi Kleins No Logo från 1999. Först när vi åter ser en feminism mot varufieringen kan vi hitta en väg ut igen ur Skådespelsplattformarnas fängelse och avkolonisera oss själva från marknadens invasion av våra kroppar och själar. Då kommer de unga tjejerna visa vänstern vägen.

Publicerad i Flamman, april 2023


Gamefieringen av konspirationerna

Det största terrorhotet mot Sverige kommer från högerextrema och islamistiska miljöer. Det bedömer Nationellt centrum för terrorhotbedömning (NCT) i sin helårsbedömning för 2023. Centrumet är en koordinerande arbetsgrupp mellan Säkerhetspolisen, Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) och Försvarets radioanstalt (FRA). Den 8 mars presenterade de sin terrorhotbedömning.

Det nya i hotbildsanalysen är varningen för hybridisering och gamefiering. Med hybridisering menar de hur konspirationsteorier börjar få en allt mer central roll för våldsbejakande högerextremism. Konspirationsmiljöerna och de högerextrema börjar allt mer flyta samman och överlappa, bilda en hybrid. Samma utveckling ser centrumet inom den extrema islamismen. De olika forumen och plattformarna där konspirationsteorier stöts och blöts håller på att radikaliseras, menar de. Vilket leder till att extremgrupperna når en större målgrupp än tidigare. Hybridiseringen innebär också att konspiracism och högerextremism tränger allt djupare in i högerpopulismens etablissemangsprotester. ”På sikt kommer sannolikt dessa former av hybridiserade narrativ bidra till en ökad polarisering i samhället”, skriver NCT. Detta ökar risken för vålds- och terrordåd.

Högerpopulismen i USA bakom devisen Make american great again (MAGA), den rörelse som Donald Trump samlade runt sin presidentvalskampanj är ett tydligt exempel på en sådan hybridisering. Trumps MAGA-rörelse fungerar som ett paraply som både rymmer konservativa republikaner, kristna fundamentalister, den nyfascistiska alternativhögern, mansrörelser som Proud Boys och den konspirativa miljön QAnon. En sådan politisk rörelse kan inte bara förklaras av en central karismatisk samlande figur, som Trump, utan måste förstås av hur effektivt paraplyet samlar en rad självständiga och självgående rörelser underifrån och fogar in dem i sin kampanj. En auktoritär politik från ovan kombineras med en hybridiserad mer spretande kaotisk underifrån.

Konspirationsteorierna håller på att förändra det politiska landskapet i grunden. Men den miljön ser inte ut som den ofta presenteras i populärkulturen; den utgörs inte av en galen man i en källare med en anslagstavla där han nålar fast bilder som han drar röda trådar mellan. Ska man förstå hybridiseringen som en underifrånrörelse kommer nästa begrepp in som Nationellt centrum för terrorhotbedömning varnar för: gameifieringen av extremismen. Konspirationsmiljöerna är ett massfenomen, en aktiv deltagarkultur underifrån. Rentav en folksport.

Dels beskriver NCT hur spelplattformar och gameande blivit allt viktigare forum för extremister att rekrytera unga anhängare igenom. ”Därtill har propagandan genomgått en gamification, där spelreferenser och högkvalitativ grafik adderas till våldsbejakande propaganda och händelser i syfte att avhumanisera särskilda grupper i samhället och sänka våldströsklar”, skriver NCT i sin bedömning.


När konspirationsmiljön QAnon växte fram i USA kring forumet 4chan 2017 var det många som hade svårt att förstå fenomenet. Forumanvändaren Q uppgav sig vara en person inom säkerhetstjänsten i Trumps närhet. Genom korta postningar, det som kom att kallas Qdrops, gav han antydningar om hur president Trump bedrev ett krig i det dolda mot en hemlig pedofilordern som styrde USA och utgjorde en djup stat i staten. Användarna på 4chan, anons, tog sig an att tolka dessa drops, de brödsmulor som slängdes ut, och försöka uttyda innebörden i dem. På kort tid blev QAnon ett massfenomen och kom att utgöra kärntrupperna i Trumps försök att ogiltigförklara valresultatet 2020 och i stormningen av kongressbyggnaden Kapitolium i januari 2021.

Men några som tidigt insåg mekanismen bakom QAnon var speldesigners. Reed Berkowitz beskrev i Washington Post hur QAnon byggde på samma tekniker som den spelform som kallas alternativa verklighetsspel (på engelska Alternate Reality Game) han själv arbetade med att konstruera. Alternativt verklighetsspel kombinerar spelande med datorn eller mobilen med aktiviteter i den riktiga världen. QAnon var som en mörk spegel av spelen. Speldesignern Adrian Hon kallade QAnon världens första gameifierade konspirationsteori.

I alternativa verklighetsspel, likt äventyrsspel och liverollspel, utformar deltagarna själva spelet. Spelen har inget slut. Syftet är att lösa gåtor, lägga pussel och klura ut lösningar gemensamt med andra spelare. I Qdrops, ledtrådarna från Q, görs inga påståenden eller ges fakta, utan det ställs bara frågor. Följarna behöver själva utforska och skapa konspirationen. Ledordet är ”do your own research”, sök svaren själv istället för att förlita dig på experter.

Speltillverkare måste förhålla sig till fenomenet apofeni, att den mänskliga hjärnan tenderar till att skapa mönster och hitta samband i orelaterade händelser eller uppgifter. För QAnon är apofenin syftet, att få följarna att själva finna mönster. Punkterna ska förbindas. ”Att guida folk till att själva komma till slutsatser är ett perfekt sätt att få dem att acceptera nya och motstridiga ideologier och göra dem till sina egna”, skriver Berkowitz. Sökandet efter dolda symboler, mönster och samband ger tillfredsställelse, skapar kickar och gemenskaper. Deltagarna tar med sina funna bitar till det gemensamma pusslet och försöker passa in bitarna. I det gemensamma uttydandet byggs en stark gemenskap. Att vara i en ingrupp som förstår sanningen, vaknar upp ur en illusion och ser på världen med nya ögon.

QAnon fungerade i USA som en överkonspiration, den samlar många små under sig. När Donald Trump förlorade presidentsposten muterade den och med covidpandemin blev den global. Antivaccinrörelsen och restriktionsprotesterna tog vid när Q:s postningar upphörde. Nu efter pandemirestriktionerna släppts förändras även frågorna i den konspiracistiska miljön på nytt. I jakt på en ny samlande fråga, en övergripande bild. Men grundmodellen är fortfarande densamma även om de enskilda komponenterna byts ut: en global elit (USA:s djupa stat, Världshälsoorganisationen, World Economic Forum) frontade av en person (Bill Gates, Hillary Rodham Clinton, George Soros, Klaus Schwab, Marcus Wallenberg) som försöker genomdriva en global plan (FN:s migrationsavtal, The Great Reset, Agenda 2030:s hållbarhetsmål) motiverad av en kris (pandemi, klimat, Ukrainakriget, inflationen) men med det verkliga syftet att förslava världens befolkning. Mot denna står en sanningsrörelse som försöker avslöja den dolda planen, få tillstånd ett globalt uppvaknande, understödda av viktiga aktörer som verkar på insidan (Donald Trump, Vladimir Putin, Q, så kallade ”vita hattar”) och som kommer vara härförare för en stor upprensning (Stormen), där den globala dolda eliten avslöjas, grips och ställs till svars.

Följer man de olika svenska kanaler som upprättades på plattformen Telegram under pandemin har inte aktiviteten avtagit efter restriktionerna släppte, utan tvärtom pågår arbetet för fullt att lägga pusslet och försöka få in olika frågor i mallen ovan. Vad är sambandet som förenar försöken med insektsmat, jordbrukskrisen, vaccinskador, klimatsmarta städer, transpersoner, barnboksläsningar med dragshowartister eller transhumanism. Spelet fortsätter.

Men nu med en ny level: hur ska tidigare protestvåg tolkas? Nu frodas konspirationsteorierna om konspirationsteorierna. Varför tystnade Q? Var QAnon egentligen inte bara en medieskapelse av Sorosanknutna medier? Det framförde Ron Watkins, mannen som utpekas som ansvarig för Q-kontot, under rättsprocessen mot Kapitoliumstormarna. Var inte hela Kapitoliumstormningen bara en fejkad händelse? Efter dokumentären Rörelsen gick på SVT och ledargestalterna för de svenska vaccinprotesterna stigit åtsidan rasar nu debatten i konspirationsforumen om manifestationerna mot restriktionerna var en kontrollerad opposition skapad av staten för att rättfärdiga sina inskränkningar. Visar dokumentären egentligen inte att allt bara var iscensatt med skådespelare – hur kunde SVT annars släppas in och få filma alla slutna möten? Alla tecken finns där, för den som vill se. Och kan spela spelet. Bara du gör din egna research.

Publicerad i Dagens ETC

Könskrigarens fyra arketyper

Hur ser en debatt om könskriget ut när ena sidan är frånvarande? När ingen i samtalet är feminist. Navid Modiris podcast Hur kan vi? har under fem år försökt utforska möjligheten att mötas genom samtal i en polariserad tid. Hans samtalsaktivism har velat peta i svåra och känsliga frågor. I Modiris trygga rum har även högerextremisten, förintelseförnekaren och den metoo-utfrysta fått bli hörda och ge sin version. Från högern har samtalsaktivismen mötts med öppna armar, från vänstern med en stor dos skepsis. Men efter fem år har Modiris projekt nått vägs ände. Samhällsdiskussionen har förändrats och skruvats i en konservativ riktning. De då marginaliserade är nu mainstream. Därmed föll syftet med podcasten.

För att fira podcastens nedläggning höll Navid Modiri den 28 januari en avslutande gala i samtalets tecken på teater Intiman i Stockholm. Ett av de fyra samtalen handlade om könskriget. Feministen Myra Åhbeck Öhrman som skulle varit motpol till Ivar Arpi, Paolo Roberto och David Eberhard, tvingades lämna återbud. Istället bjöd Navid Modiri upp särartsfeministen Pamela von Sabljar ur publiken, att sitta med i panelen för att ge en slutreflektion efter männens diskussion.

Istället för ett samtal om könskriget fick vi ett om könskrigarna. De fyra männen på scenen var fyra arketyper av könskrigare. De representerade olika strömningar inom den antifeministiska, eller ickefeministiska, delen av mansrörelsen. Publiken bjöds på en provkarta över särartsmännens värld.

Första arketypen är den offrade. Mannen som den sårade, förtryckta och cancellade i dagens samhälle. Psykologen David Eberhard, författaren till boken Det stora könsexperimentet (2018), står tydligt i den tradition som i Sverige kommit att kallas jämställdism. Eberhard lyfte i samtalet hur förtryckt den svenska mannen är av radikalfeminismen, som blivit samhällets överideologi. Det är majoriteternas tystnad som gör att minoritetsextremisterna kan styra, menar Eberhard. Han tog från scenen inför ett fullsatt salong sig själv på exempel på en av de män som tystats på grund av en cancelkultur.

Jämställdismen var den svenska grenen av den amerikanska mansrättsrörelse som bildades som motreaktion mot de feministiska mansgrupperna. I Sverige var det Pär Ström och hans blogg GenusNytt som blev den samlande noden, med pubkvällar i flera svenska städer. I Ströms böcker Mansförtryck och kvinnovälde (2007), Sex feministiska myter (2011) och Mansförbjudet: könsdiskriminering av pojkar och män (2012) diskuterade han hur feminister höll på att skapa ett matriarkalt Amazonia av Sverige. Jämställdismen vände upp och ner på feminismen. Det var männen som var förtryckta som grupp och offer i samhället, medan kvinnorna privilegierade. Det var också bland män som förlorat vårdnadskonflikter, papparättsrörelsen, som de fick sitt största genomslag. Efter Pär Ström stängde ner sin blogg 2012 har David Eberhard varit en ensam fanbärare för denna strömning av könskrigare.

Den toxiske är den andra arketypen. Dessa könskrigare avskyr jämställdisternas svaghet och offerperspektiv. Paolo Roberto är den tydligaste svenska representanten för denna tendens, den så kallade manosfären. I hans inlägg under samtalskvällen lyftes antifeminismen tydligast. Roberto varnade för hur feminismen feminiserade männen.

Manosfären växte fram ur amerikanska bloggar samtidigt som de sociala medieplattformarnas genombrott. Samlande forum var subredditforumet /r/TheRedPill och bloggen Return of Kings. Manosfären gjorde skillnad på de naturligt manliga männen, alfamännen, och de feminiserade betamännen. Genom coachning, personlighetsutveckling och råd skulle starka machomän skapas, som kunde ta för sig. Män var biologiskt överlägsna kvinnor, skulle dominera och skydda dem. Manosfären flöt samman både med den framväxande altrighthögern och incelrörelsen, de män som såg sig leva i ofrivillig celibat. Men i manosfären ingick även miljön av pickup-artister, män som delade råd hur de skulle effektivast ragga på krogen, knep för att skaffa sig ett psykologiskt övertag över kvinnor för att tvinga sig till sex. Det var manosfärens öppna kvinnohat, nättrakasserier och i vissa fall rena terrordåd mot kvinnor som gav upphov till diskussionen om toxisk maskulinitet.

Den kändaste influencern idag från manosfären är kickboxaren Andrew Tate och hans nätplattform Hustlers University, med 100 000 deltagare. Tate och hans bror sitter just nu häktade i Rumänien, under utredning för trafficking av kvinnor till hans livecam-sexsajt. Med Andrew Tate drogs en gräns i Modiris panelsamtal. Eberhard påpekade att män som sexuellt utnyttjade kvinnor var omanliga män, de som stod lägst i rank även på fängelserna. Paolo Roberto höll med utan att blinka. Men Tate var ändå viktigt för att påkalla det ”feministiska hyckleriet” för ungdomar. Giftig maskulinitet måste bara serveras i rätt doser för att bli en medicin.

Den tredje arketypen är den kännande, den vise fadersgestalten som har kontakt med sitt inre känsloliv. Det behövdes positiva manliga förebilder, menade Navid Modiri. Själv har han mansgruppen Storebror, kopplad till internationella ManKind Project. Modiri vidarutvecklade sin syn på mansaktivism dagarna efter galan i Ivar Arpis podcast Rak höger, då han kunde lägga moderatorrollen åt sidan. Denna del av mansrörelsen, den mytopoetiska, är inspirerade av psykologen Carl Gustav Jungs teorier om manliga och kvinnliga arketyper. Jungs teorier är bärande för poeten Robert Blys bok Järnhans (1990). Boken blev inspirationen till den mytopoetiska mansrörelsen, män som försökte återknyta till en ursprunglig manlighet genom olika gemensamma ritualer. Modiri menade att mannen varken får bli tyrann eller fjant, varken för macho eller för fjollig. Genom fysiska hårda ritualer och övergångspassager ska män coacha män att ta sig genom uppväxtens faser och kriser. Kvinnor föder pojkar, men män skapas av män.

Denna mansströmning har en svensk historia tillbaka till tidiga 90-talet, då Anders Carlberg och Rigmor Robert höll sina drömtydningsgrupper på Fryshuset, för att erbjuda manliga vägledare åt vilsna unga våldsbenägna pojkar med frånvarande fädrer. Bly har genom åren ersatts av Jordan B Peterson som jungiansk ikon, vars rådgivningsböcker blivit bestsellers om hur män måste börja ta ansvar över sin situation och rycka upp sig själva.

Det är denna mytopoesiska mansrörelse som nordiska rörelsen Maniphesto startades kring, efter Alexander Bards mansläger på kursgården Ängsbacka 2017. Ivar Arpi betonade i panelen i sin tur hur han ställde sig skeptisk till denna rörelse. Trummandet i skogen, könskrigare som dansade runt lägereldar och kramades i symboliska råa ritualer riskerade att bli för mycket nyandlig kult och likna ett lajvrollspel. Hur mycket förändrar dessa skogsritualer männens vardagsliv, undrade Arpi. Den mytopoetiska och jungianska mansrörelsen kopierade bara feminismens metoder med medvetandehöjande basgrupper som arbetade med sina känslor.


Istället sökte sig Arpi till den fjärde arketypen, den förbundne. Männerbunds eller mannaförbund är män som stöttade varandra och gjorde saker tillsammans i sina liv. Männen som söker bilda en stam av män. Där fokus inte läggs på relationen till kvinnor, utan till andra män.

En viktig bok är journalisten Sebastian Jungers Tribe: On homecoming and belonging (2016), som diskuterar hur de moderna männen saknar gemenskap med varandra och behöver återskapa nya stammar ihop i sin vardag. Högerprofilen Jack Donovans utvecklar ett liknande resonemang i sin The way of men (2012), en kultbok inom alternativhögern. ”En man är inte bara en man, utan en man bland män, i en värld av män.” Männen behöver som grupp stötta varandra och finnas till för varandra genom vått och torrt. De behöver umgås, dricka öl ihop, träna ihop, gamea ihop, ta ansvar för varandra. Dessa mannabund är vänkretsar som är verksamma i vardagen, snarare än i ritualiserade skogsträffar.

De fyra arketyperna av könskrigare (den offrade, den toxiske, den kännande och den förbundne) har olika strategier, olika syn på relationen mellan män och kvinnor och olika syn på vad mansrollen innebär. När den enda kvinnan i panelen, Pamela von Sabljar, fick en chans på slutet av samtalet att göra en summerande reflektion, synliggjordes det gemensamma dragen mellan de olika perspektiven. De bar alla på en biologisk grundsyn, där män och kvinnor är väsensskilda och fyller olika funktioner. Bara genom att männen bejakar sin manlighet och kvinnor sin kvinnlighet kan en balans uppstå. Där hotet gemensamt ses i feminismen som normupplösare, nedbrytare av de traditionella könsrollerna, som gör gränserna mellan könen diffusa och flytande. Feminismen är kvinnan som draken eller batikhäxan, det hotande kaoset, där mannen måste skapa ordningen. Där finner de olika könskrigarna sin gemensamma fiende.

Det är genom samtalet som vi kan se varandra som människor och börja respektera varandras åsikter, förklarade Navid Modiri. Bara könen håller sig på sin kant. Med den normhotande feminismen finns däremot ingen dialog, bara krig.

Publicerad i Dagens ETC februari 2023

Dränera träsket

Såhär är det: Moderaterna under Alliansen gjorde ett fel. Jag sitter och tjuvlyssnar på ett gäng löst högerfolk i utkanten av Sverigedemokraterna hålla låda på Twitters samtalsrum, Clubhouskopian Spaces. Deras fel var att de bara tog makten formellt. Men de rensade aldrig ut institutionerna. De lät vänsterstrukturen sitta kvar i byråkratin. Den här gången får högern inte göra samma misstag, konstaterar debattörerna. De som pratar är inte intressanta i sig, de är nobodies i högern. Men ska man förstå var högern rör sig kan man inte bara lyssna på topparna, det gäller även att höra vad som blivit gemensamma sanningar hos gräsrötterna. De är en vindflöjel för att förstå var högervindarna blåser. Vilka åsikter som blivit samlande för att knyta Sverigedemokraterna till borgerligheten i Tidöavtalet. Att det som står på spel nu är kampen om institutionerna. Donald Trumps valkampanj som ledde till presidentsposten summerade budskapet i två ord: dränera träsket.

Reinfeldtsårens Nya moderaterna började sina åtta år vid makten med att lägga ner Arbetslivsinstitutet. Direkt därpå angrep de a-kassan, höjde avgifterna och försökte koppla loss arbetslöshetsersättningen från facket. New public management, valfrihet och marknadslösningar drevs igenom i välfärden. Men värderingsmässigt stod Alliansen också för det marxisten Nancy Fraser kallar en progressiv nyliberalism, som antog jämställdhetsplaner, respekterade asylrätten, drev antirasistiska kampanjer och gick i Pridetågen. De höll sin armlängds avstånd till public service, kulturen, presstöd och folkskolor. Fokuset var på en nyliberal ekonomisk omställning, på valfriheten. De vann det nyliberala klasskriget, men förlorade kulturkriget genom sin kapitulation – enligt dagens högerperspektiv.

Med Tidöregeringen ska det nyliberala klasskriget och institutionella kulturkriget giftas samman till en enad front. Men giftermålet mellan nyliberalism och högerpopulism har skapat en brokig höger som måste hålla samman. Dagens högerideologier existerar därför i ett spektrum. Konspirativa ytterhögertankar existerar sida vid sida med mer moderata med små ideologiska modifikationer. Det är ett ideologiernas McDonalds där du själv kan pussla ihop din egna meny, utifrån samma grundingredienser och stoppade i liknande förpackningar. Så kan en höger gemensamt motsätta sig en klimatomställning men av olika skäl, från en tilltro till marknadens automatiskt löser problemen över till klimatförnekelse eller konspirationer att World Economic Forum använder klimatfrågan att införa global kommunism.

När det gäller kriget mot institutionerna är det en rad föreställningar som förekommer samtidigt. De sammanfaller för hela högern i etiketterna kulturkriget, djupa staten och aktivismen, men har olika innehåll för olika strömningar. Föreställningen om kulturkriget vilar på en syn att sextioåttavänstern förlorade striden om ekonomin, men istället gjorde en kulturell vändning och försökte ta över institutionerna för att inifrån systemet ändra samhället och radera de västerländska värderingarna. Tyska studentledaren Rudi Dutschkes Maoparafras att vänstern behöver göra ”den långa marschen genom institutionerna” tas för en etablerad historisk sanning, att vänstern har barrikaderat sig i myndigheter, universitet och media. Istället för att se ekonomin och politiken som maktens centrala baser, ses kulturen som förstadiet för politiken (”politiken ligger nedströms kulturen”). Den som kontrollerar kulturen kontrollerar därigenom samhället. Så länge högern och näringslivet inte kan utmana den kulturella makten är de i opposition, även om de sitter i regeringen, enligt detta perspektiv. I sin mer konspiratoriska form ses denna kulturella strategi som skapad av de judiska marxisterna i Frankfurtskolan. Deras kritiska teori ses som ursprunget till postmodernism, kritiska rasstudier, postkolonialism och queerteori, som är kulturmarxismens nya ansikten.

Föreställningen om den djupa staten är en annan variant på samma föreställning att de ekonomiska och politiska ledarna i världen inte innehar den verkliga makten. Begreppet förknippas ursprungligen med den stat i staten som byggdes upp under Kemal Atatürks Turkiet, hur det så kallade militärindustriella komplexet fungerade som en skuggregering inom staten. En analys av den djupa staten har varit viktig för att förstå de latinamerikanska statskupperna (ofta i samarbete med CIA) mot socialistiskt valda regeringar. Under Trumps styre kom begreppet djupa staten att få en ny och mer konspirativ laddning, för att beskriva liberal lagstiftning, byråkrater och tjänstemän som ett eget maktblock inom staten som blockerade Trumps maktutövning. Det var dessa begreppet dränera träsket riktades mot. I sin mest konspirativa form, i den så kallade Qanon-rörelsen, ses djupa staten som en satanistisk pedofilkabal som styr i det dolda. Föreställningen om djupa staten har lyfts över till Sverige i de SD-nära alternativmedierna om en socialdemokratisk djup stat, det skuggstyre som Tidöpartierna måste kämpa emot vid makten.

Ett tredje centralt begrepp i högerns krig mot institutionerna är omdefineringen av aktivism. Från att känneteckna sociala rörelser som verkar genom direkt aktion, gatuprotester och civil olydnad, har aktivismbegreppet nu kommit att stämplas på byråkrater, journalister, jurister och akademiker. Myndighetsaktivister ses som de kulturmarxister som påbörjat marschen in i institutionerna och utgör en woke deep state eller den socialdemokratiska djupa staten. Begreppet fick en stor spridning efter professor Jan Olsson på Örebro universitet kom med boken Green Inside Activism for Sustainable Development: Political Agency and Institutional Change 2017. Boken blev en skräll inom högern, dess tes plockades direkt upp av Timbro, Sverigedemokraterna skrev debattartiklar om den och Kristdemokraterna väckte interpellationer i riksdagen. Myndighetsaktivister ses som personer som använder sig av internationella lagar, jämställdhetsplaner och regelverk, kombinerat med opinionsbildning och upprop, för att undergräva och blockera Tidöpartiernas politiska beslut. Särskilt inom miljöskydd, skogshållning och gruvnäring finns en rädsla för att institutionerna befolkas av fientliga aktivister som nitiskt försöker stoppa industrins framfart. Klimatforskning döms ut som aktivistisk, asylrättsjournalister som aktivister, genusforskning som ickeakademisk aktivism. I sin förlängning ses myndighetsaktivisterna som en egen klass, där en marxistisk analys om en professional managerial class (PMC) – byråkrati och tjänstemän som en kategori av medelklass – fått ett nytt liv och plockats upp av högern. Institutionerna ses som ekonomiskt nedtyngda av denna klass som parasitärt lever på skattepengar och har ett egenintresse i att staten fortsätter finansiera dem. Med högerretorik, ett ”transferiat”.

Det gemensamma för alla dessa föreställningar är att de bygger på att fienden finns på insidan av systemet, mitt i staten, genom en långtgående infiltration. Det ligger därför nära för analysen att glida över i klassiska konspirationsteorier om välorganiserade krafter som styr i det dolda. Dessa analyser sätter också högern i en oppositionsroll, oavsett om de har parlamentarisk majoritet och näringslivets stöd. Även som regeringsbärande partier är de underdogs som kämpar i opposition, till och med när de har världens ledande presidenter på sin sida. Dränerandet av träsket kräver både utrensningar, yrkesförbud, tystnadsplikt, nedstängningar av myndigheter och universitetsdiscipliner, en ökad kontroll över personal och återinfört tjänstemannaansvar för beslut som tas, men också omfördelningar i budget där ekonomisk finansiering av kultur, media, forskning och folkbildning blir viktiga styrinstrument.

För att kunna göra detta krävs en ideologisk operation från högern. Det politiska behöver göras opolitiskt och det opolitiska göras politiskt. Frågor kring klimat, jämställdhet, mänskliga rättigheter måste göras till politiska särintressen, bemötas som ideologisk indoktrinering och aktivism, som staten inte ska husera eller finansiera. Medan det nationalkonservativa projektet med att återskapa en traditionell svenskhet, kärnfamiljen, inskränkningar i aborträtten, ökade polisiära befogenheter måste avpolitiseras och ses som neutral utövning. Vad kan vi svara? Genom att vända på det. Det de försöker skildra som opolitiskt måste vi ladda och lyfta som kontroversiellt, det de skildrar om politiskt måste vi normalisera. Ska vi försvara institutionerna i civilsamhället är det inte genom att lyfta deras politiska funktion, utan bara genom att leva dem, pusha för aktiviteter i folkhögskolor, studieförbund, lyfta fram rapporter, göra klassiska grävande journalistik och läsa utbildningar. Fortsätta göra dem oskiljbara från folks vardagsliv, göra dem till en viktig resurs i lokalsamhället. Svämma över institutionerna underifrån. Så att när högern går till angrepp kan de inte hävda det är en nedstängning av vänsteraktivistiska projekt, utan att varje förslag från dem kommer att upplevas som ett angrepp på folks vardagsliv och lokalsamhälle.

Publicerad i Brand 1, 2023.

Heila myllan

Den lokala festivalen Hylla myllan på ön Ingarö har varit en viktig inspiration och samlingspunkt för Omställningsrörelsen, det nätverk av odlingsprojekt som arbetar för att ställa om matproduktionen i en hållbar ekologisk riktning. Efter festivalen sommaren 2020 blev det också nätverkets mest omdiskuterade och kontroversiella händelse, då de lät extremhögerns alternativmediekanal Exakt24 filma festivalen och göra en ”feel good”-dokumentär om omställningsinitiativet. Arrangören Pella Thiel försvarade sitt deltagande med att det var viktigt för Omställningsrörelsen att föra en dialog även med ytterhögern. När omställning möter fascism kan nåt lossna, menar hon.

”Vid tillväxtens slut finns det goda skäl till oro, även om den riktas åt håll som inte alltid är så trevliga eller konstruktiva. Finns det något bättre sätt att hantera oron och frustrationen som ligger under det pyrande hatet och misstron, än att jobba med lokal omställning?”, skrev Thiel i tidningen Syre. En stor del av Omställningsrörelsen köpte inte hennes argument, men tog händelsen som utgångspunkt för att påbörja en omfattande diskussion inom miljörörelsen om ekofascism, klimatförnekelse och kolonial rasism.

Det här var inte första gången extremhögern visade ekologisk odling intresse. Exakt24 ingår i samma mediehus som tidningen Nya tider. I tidningen blandas invandringsmotståndet med odlingstips på giftfri mat, analyser av den omfattande matkrisen och jordbrukets problem. Med en vikingagrupp gjorde tidningen sommaren 2021 ett resereportage till Saltå Kvarn och den biodynamiska trädgården vid antroposofiska kulturhuset i Järna. Om Nya tider drivs av kopplingen mellan blod och jord, det lokala och det traditionella, så har de genom sin vurm för konspirationsteorier funnit en beröringspunkt till new agekretsar. Vaccinmotstånd och framlyftandet av giftfri mat blir här två sidor av samma mynt: oron över vad som förs in i ens kropp. Alternativrörelsen har blivit en målgrupp för Nya tider.

Medan Exakt24 gått på Extinction Rebellions demonstrationer, kartlagt deras kommunikationskanaler och utmålat dem som ”ekoterrorister”, har Nya tider istället inriktat sig på att angripa Miljöpartiet. Till skillnad från övriga högern som hade gjort Miljöpartiet till sin huvudfiende i valet 2022, för att försöka få ut dem ur riksdagen och få bort klimatfrågan från agendan, har Nya tider flera skribenter med en bakgrund i Miljöpartiet. De menar att Miljöpartiet liberaliserats till att bli flyktingvänliga, av rädsla för att en kombination av nationalism och miljökamp skulle få dem stämplade som ekofascister. Nya tider försöker snarare utforska den kombinationen, en längtan tillbaka till landsbygden och det lokalproducerade. Ekofascismen utforskas i tidningen med personporträtt av ”den kompromisslöse civilisationskritikern” Pentti Linkola från Finland.

Den öppet ekofascistiska rörelsen i Sverige är liten, men inte obefintlig. Den hämtar sin inspiration från Linkola, satanisten Varg Vikernes (Burzum) och UNA-bombaren Ted Kaczynskis civilisations- och teknikkritik. Miljön kretsar kring amerikanska nätforum och telegramkanaler, och har blivit en grogrund för terrorism. I flera manifest efter terrordåd, som skolskjutningen i Jokelaskolan i Finland 2007, moskémassakern i Christchurch 2019 och masskjutningen samma år i El Paso, Texas, har det lämnats referenser till ekofascistiska motiv.

När amerikanska nätforumet och organisationen The Base nystades upp avslöjades en svensk gren, The Green Brigade, där två ungdomar greps misstänkta för att ha bränt ner en minkfarm och planerat terrordåd mot HBTQ-lokaler i Sverige. The Green Brigade spred affischer i Stockholm med uppmaningar att läsa den internationella nihilistiska ekofascistgruppen Individuals tending towards the Wilds tidskrift. I telegramgrupper som Granskogsfolket samlas en fascistisk survivaliströrelse, sprungen ur splittringen mellan Nordiska motståndsrörelsen och Nordisk styrka.

Så en del av extremhögern lockas av ekofascismen. För en annan del har ekofascismen blivit den stora hotbilden de varnar för. Begreppet har kastats om och används som anklagelse mot Miljöpartiet och klimatrörelsen. Denna vändning låter sig göras genom att högern separerar klimatfrågan från ekologi. Klimatfrågan ses som ett konkurrerande narrativ, ett övernationellt projekt som ska tvinga på nationerna planering från ovan – i förlängningen som en kommunistisk agenda förverkligad genom World Economic forum och FN:s klimattoppmöten. Medan försvaren av vilda skogsområden, vilddjur, lokala producenter, giftfri mat och naturkult ses som ett bärande nationellt drag. På så sätt kan Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson utmåla att huvudmotsättningen står i ”kampen mellan demokrati och ekofascism” och den centrala klimatförnekarsajten Klimatrealisterna varna för att ”Ekofascismen breder ut sig”.

Nationalismen ses som motståndsrörelsen mot ”globalisternas” införande av den nya världsordningen, en plan lanserad under täckmanteln av en global klimatagenda. Synen på klimatavtalen som en totalitär agenda från ovan (Agenda 2030, Parisavtalet) förenar hela högerspektrat, från newagemiljöerna som väntar på det stora uppvaknandet (the great awakening), de högerextrema som fruktar folkutbytet (the great replacement) och de antisemitiska konspiracisterna som fruktar frihandelsorganisationernas planer på att återstarta ekonomin globalt efter pandemin (the great reset). I den dagliga praktiken innebär det kombinationen att aggressivt angripa klimatrörelsen, dreva mot Miljöpartiet, utmåla Greta Thunberg som marionett i händerna på dolda intressen, samtidigt som de försöker ta sig in i omställningsgrupper, ekobutiker och alternativrörelsens strukturer för att där sprida sin agenda. En brungrön miljökamp ställs mot en rödgrön klimatkamp. Myllan ska inte bara hyllas. I sann blod och jord-anda ska den heilas också.

Publicerad i Brand 4, 2022

Vad gör vänstern när fascismen är här?

Så kom dagen Sverigedemokraterna väntat 24 år på. För första gången har de släppts in i Rosenbad. Även om de inte fick några formella ministerposter, ingår de som stödparti i ett samordningskansli där de ska ges lika stort inflytande över regeringspolitiken som de tre regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Det gemensamma Tidöavtalet ger Sverigedemokraterna betydande inflytande inom områden som migrations-, klimat- och kriminalpolitik.

Är det här bara ytterligare ett steg i Sverigedemokraternas framgångssaga eller är det början på dess slut? De som hoppas på det senare lyfter fram att det är en svag regeringslösning som innehåller många motsatta intressen och explosiva kompromisser. Nu kommer Sverigedemokraterna att för första gången tvingas ansvara för sin egna politik. Dessutom under en period som kommer att vara turbulent med stigande priser, frekventare klimatkatastrofer och ökande klyftor. De har bundits till den borgerliga politiken, den borgerliga politiken till dem.

Det är en sak att vara i opposition och gripa makten, en annan att sitta vid makten och regera. Högerpopulismen har haft svårt för den övergången. Ytterhögerpartierna i våra nordiska grannländer, Fremskrittspartiet, Sannfinländarna och Dansk folkeparti, tappade alla stort efter sina perioder som stödpartier åt en åtstramningspolitik från höger. Detsamma gjorde Frihetspartiet i Österrike och Nationella alliansen (nu Italiens bröder) i Italien under sina regeringsperioder. Kommer de här fyra åren att bli en parentes, där högerregeringens politik kommer att göra slut på högerpopulismen? Eller är hela den politiska spelplanen i Sverige nu förändrad?

Vi behöver bra analytiska redskap för att förstå förändringarna i det politiska landskapet. Då finns det ett par glasögon vi kan ta på oss, ett par runda och hundra år gamla men oerhört skarpa. Marxisten Antonio Gramsci befann sig mitt i politikens stormar i Italien, när landet krängde mellan arbetarrevolter och fascism. Han var verksam som journalist under de röda åren 1919-1920, då fabrikerna i norra Italien ockuperades. Gramsci var med och grundande det italienska kommunistiska partiet, satt i parlamentet under det fascistiska styrets första fyra år och blev kommunisternas partiledare kort innan Mussolini upphävde demokratin och fängslade honom.

Som journalist på tidningen L’Ordine Nuovo följde Antonio Gramsci fascismens snabba väg till makten. När Benito Mussolinis minoritetsparti gavs i uppgift att bilda regering efter marschen till Rom 1922 utgick Gramsci i sina artiklar att fascismen skulle bli kortvarig vid makten. Fascismen bar på för mycket motsägelser, var en ohelig allians mellan motstridiga klassintressen och deras auktoritära krispolitik skulle skrämma bort dess massbas. Gramsci utgick från att fascismen inte skulle kunna hantera den långvariga ekonomiska kris som Italien befann sig i. Men han fick fel. Fascismen lyckades säkra sin position och omstöpa statsmakten. Efter fyra år vid makten införde de undantagstillstånd, kriminaliserade vänsterns organisationer och avskaffade demokratin.

Det var från fängelsecellen Gramsci fick omarbeta sin analys i sina anteckningsböcker. Även om vi inte står inför en situation som kan jämställas med den italienska – den svenska regeringen är inte fascistisk – så försökte Gramsci förstå fascismen i en bredare kontext av reaktionär politik, om gränslandet mellan konservatism och populism. Den analysen kan hjälpa oss idag.


Ett första steg för Gramsci var att inte stirra sig blind på partier, utan att försöka förstå vilka block och klassallianser som hade upprättats. Block kunde vara mer progressiva, verka för en stärkt välfärd, arbetsrätt eller klimatpolitik. Eller de kunde vara reaktionära, streta emot förändringar och försöka bevara samhällshierarkier. Det som intresserade Gramsci var perioder av kriser, som han kallade organiska kriser, då block bröts upp och förändrades. Det skedde när deras massbas, i form av väljare och partimedlemmar, började röra på sig och söka andra svar. Det kunde ske efter ekonomiska kriser, krig eller särskilda händelser som politiska skandaler. Block bildades när nya och gamla ekonomiska intressen lyckades knytas samman till ett politiskt projekt och mobilisera rörliga klassegment och väljargrupper.

Ett sådant exempel är när Alliansen bildades i Sverige 2006, där Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna gick till val på en gemensam plattform och lyckades bryta upp den socialdemokratiska väljarbasen. Genom att acceptera välfärden, men öppna den för marknaden och lova fria skolval, vårdval, bostadsombildningar, jobbskatteavdrag och RUT- och ROT-avdrag, kunde Alliansen locka till sig de väljarsegment inom medelklassen som tidigare stött en socialdemokratisk välfärdspolitik. Genom att angripa a-kassan och höja a-kasseavgiften försökte Alliansen samtidigt bryta upp vänsterblockets bas av fackligt anslutna medlemmar.

Men organiska kriser behövde inte innebära en förflyttning mellan två block. När de två blocken befinner sig i en låsning öppnas möjligheten för uppkomsten av ett tredje block. Gramscis beteckning på de populistiska rörelser som kunde bryta sig in på den politiska arenan var Caesarism. Det kunde handla om framträdandet en stark karismatisk person, en ny Caesar, som presenterade sig som något helt annat än de två gamla blocken (”varken höger eller vänster”). Men den nya Caesar kunde också ta formen av en ny koalition. Den ekonomiska krisen 2008 och flyktingkrisen 2015 skapade en sådan situation i en rad europeiska länder, där nya populistiska partier försökte försökte utmana både den liberalkonservativa högern och socialdemokratin. Flera länder valde samma väg som i Sverige, att försöka hålla en cordon sanitaire, en röd linje, mot de nya populistpartierna och bevara den gamla blockindelningen. Men när väljarflykten tilltog luckrades gränserna upp.

I Sverige skedde det under Stefan Löfvens Decemberöverenskommelsen, som skulle hindra att Sverigedemokraterna fick en vågmästarroll mellan blocken. Både Moderaterna och Kristdemokraterna utsattes för ett starkt tryck underifrån från sina egna medlemmar att bryta överenskommelsen och bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Även från näringslivshåll förändrades inställningen under de åren till Sverigedemokraterna, allt högre röster börjades höras inom Svenskt näringsliv och på Dagens industri för att släppa in partiet i värmen som enda sätt att göra en borgerlig ekonomisk politik åter möjlig. Socialdemokraterna kontrade med att skapa ett nytt block och bryta upp Alliansen, genom att ge stora eftergifter åt Liberalerna och Centerpartiet i januariavtalet. Med Tidöregeringen har Liberalerna återigen bytt block.

Gramscis tidiga analyser av fascismen byggde på att förstå hur dess mobiliserande våldsamma del gick samman med dess parlamentariska ambitioner. Fascismen föddes ur politiserade miliser, sammanslutningar av krigsveteraner som använde sin våldspotential till att slå sönder alla platser där arbetarrörelsen kom samman. Väl vid makten kunde de använda undantagstillstånd för att kriminalisera och stänga ner arbetarrörelsen och tvinga tillbaka alla dess progressiva framsteg.

Från fängelsecellen skiftade Gramsci fokus för sin analys, från fascismens våldskapacitet till att försöka förstå hur de skapade samtycke, vilka löften de kunde ge sin bas för att hålla dem mobiliserade och stanna kvar hos dem. Det var inte genom våldet utan genom samtycket, förmågan att skapa hegemoni i civilsamhället som Mussolinis regim blev hållbar och som höll kvar den vid makten. Gramsci använde sig av militärstrategiska metaforer: det snabba manöverkriget för att erövra makten, som uppstod i organiska kriser och gav upphov till revolutioner eller snabba blockskiften, hade ersatts av ett mer permanent ställningskrig, ett befästande och grävande av skyttegravar. Fascismen hade kunnat hindra arbetarrörelsen från att bli en kraft genom sin kamp och grepp över institutionerna och utdrivandet av vänstern ur dem. Det här var för Gramsci den sociala hegemonikampen och den gick betydligt djupare en att bara reduceras till en kulturkamp över värderingar och åsikter.

Fascismen kännetecknas av en demagogisk massmobilisering menade Gramsci: ”Massan tjänar helt enkelt till ’manöver’ och ’intas’ med moralpredikningar, känslomässiga sporrar, messianska myter om väntan på en sagolik tidsålder där alla motsatser och allt elände i det närvarande automatiskt skall upplösas och botas” (Antonio Gramsci, Den moderna fursten).

Det är här vi står idag. Vi kan se likheterna och skillnaderna mot Gramscis tid. Vi har inte haft en stark reaktionär rörelse på gatorna, som kunnat mobilisera eller hota med en kraftfull våldspotential mot vänstern. Det har en framgångsrik antifascistisk tradition satt stopp för. Sverigedemokraterna har saknat folkrörelsestruktur, de har inte haft något föreningsliv, mötesplatser, kulturevenemang, idédebatt, solidaritetsprojekt eller fritidsverksamhet. Men de har istället byggt en omfattande motoffentlighet och kommit att dominera sociala medier. Det är där deras framgångar att rycka i både högerns och socialdemokratins väljargrupper kunnat göra sina framstötar och bryta sig ur sin politiska isolering. Det är också där deras stormtrupper verkat, genom att som nätmobbar dreva bort debattörer och tysta vänsterröster. Trollfabrikerna är bara en beståndsdel, ett större problem har varit hur en större massa av följare som kunnat vapenifieras och riktas mot måltavlor. Framför allt har den demagogiska fiendebilden av vänsterns institutionella dominans skapats.

Det är denna kamp om institutionerna som kommer vara högerns viktigaste kamp just nu. Nedläggandet av Miljödepartementet var en första markering. Det är också där Sverigedemokraterna direkt skickat upp sina testballonger, med förslag på att dra in stöd till människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders eller kritisera public service för deras klimatjournalistik. Föreställningen baseras på en syn om en hotande myndighetsaktivism, en radikal vänster som barrikaderat sig i institutionerna och använder internationella avtal, miljöföreskrifter och mänskliga rättigheter för att blockera det nya blockets politik.

Det är tydligt från Tidöpartiernas utspel efter valet, att de ändrat natur. Nu handlar det inte längre om snabba omställningar, om brådskande åtgärder som måste ske omedelbart (manöverkrig), utan nu har retoriken flyttats till att lösningarna på energikris, kriminalitet och bristande integration kommer kräva flera mandatperioder och kräva en omstöpning av hur myndigheter verkar (ställningskrig). Det nationalkonservativa blocket tänker långsiktigt, på förändringar som ska löpa över flera val, och det kommer att kräva att institutionerna blir deras politiska redskap för att behålla massans stöd för att nå social hegemoni.

Det var där Gramsci såg fascismens hållbarhet, i hur den penetrerade civilsamhället för att skapa en massornas konsensus, bygga en national-folklig vilja. Ett samlande projekt. En kanon att enas kring. Om dagens regering bär på en fascistisk tendens är det just i föreställningen om den stora utrensningen, det stålbad med utvisningar, fängslanden, indragna finansieringar och nedlagda institutioner, som ska skära bort det sjuka ur en samhällskropp för att få den att pånyttfödas, som den var förr. För att skapa ett nytt folk måste det nuvarande folket brytas upp.

Vi kan inte förvänta oss att en oppositionspolitik ska växa fram ur riksdagspolitiken eller socialdemokratin, där utgångspunkten snarare är att ta hegemoniskiftet som ett fullbordat faktum och acceptera högerns politik som den nya spelplanen. För vänsterns del, om vi ska lära oss av Gramscis misstag, gäller det att vi också måste tänka på den långa kampen, ställningskriget. Det innebär att värna institutionerna, befästa oss i civilsamhället, gräva oss neråt. På alla sätt försvara de vinster som uppnåtts och de folkrörelser, fristående medier, folkbildning och mötesplatser som är bastioner för våra vunna sociala rättigheter. Det är vardagsstrider. Det är detta som innebär att bygga mothegemoni. Det är därifrån vi kan ta striden att bryta upp det nationella blocket och föreslå politiska förslag som får klasskikt och väljargrupperingar att åter börja röra på sig. Försöka skapa en ny majoritet. Det är ett projekt som börjar nu och kommer att ta åratal, för att börja rita om den politiska kartan istället för att bara acceptera den. Så att vi när nästa organiska kris kommer, vilket kommer ske snarare än vi tror, är redo.

Publicerad i ETC, november 2022.

För en militant populism

Under FN:s miljöforum +50 i Stockholm stod det klart att klimatfrågan har hamnat i stiltje. Inga politiker eller partier ville lyfta fram toppmötet, trots Sverige var värdland. Istället liknande det en företagsmässa, där de politiska talen lyfte behoven av ett privat-offentligt partnerskap i klimatfrågan. Klimatet har blivit en rent teknisk – och i förlängningen teknokratisk fråga – som ska hållas borta från valrörelsen, där den riskerar att skrämma iväg väljare. Med det nya världsläget, den unipolära världens sammanfall, kommer klimattoppmötena spela allt mindre betydelse och COP-avtalen bara att vara tomma ord på papper, utan bindande krav.

Folkets forum på ABF-huset, där miljö- och klimatrörelsen mötte internationella solidaritetsrörelser och fredsorganisationer, fördes en annan diskussion: behöver klimatrörelsen i det här läget radikaliseras? Det är lönlöst att fortsätta bara vädja till politikerna att lyssna på forskningen. Politikerna vet vad forskningen säger, men har räknat ut politikens roll i omställningen. Rörelsekonflikten syntes tydligt under Fridays for futures demonstration, där aktionsnätet Återställ våtmarker (som vuxit fram ur Extinction rebellion) blockerade skolmarschen tillfälligt med budskapet att även demonstranterna, inte bara politikerna, måste sluta med sitt blah blah blah-prat. Om alla 5 000 demonstrationsdeltagare istället hade satt sig ner i vägen hade klimatstrejken fått en helt annan effekt. Det behövs olydnad, handling.

Men hur ska klimatrörelsen radikaliseras? Mer militanta metoder? Mer olydnad? Riktad mot vilka? I Tyskland diskuteras behovet av att övergå i ”fredliga sabotage”. Andreas Malms How to blow up a pipeline förespråkar direkta aktioner mot fossilekonomins infrastruktur. Nya aktivistnätverk har sällat sig till Extinction rebellion, såsom svenska Återställ våtmarker, tyska Letze Generation och brittiska Insulate Britain, i att blockera vägar och centrala stadskärnor. Nätverket Pull the plug försökte under toppmötet peka ut klimatets fiender i en ”störig stadsvandring”, ”klimatets fiender har adresser”, i ett ”naming and shaming”.

Under samtalen om klimatrörelsens framtid på Folkets forum diskuterades dessa metoder livligt. Kritikerna varnade för att sådana metoder (blockader, utpekanden, sabotage) skulle skrämma bort sympatisörer och göra det enklare för högern att förkasta klimatfrågan. Speciellt inte när de populistiska utspelen som görs från höger till vänster om de stigande bränslepriserna behandlar klimataktivismen som ett hot eller problematisk.

Populismen har visat sig vara ett stort problem för att driva klimatfrågan. Kan lösningen vara att bemöta populismen med populism? I en tidigare text har jag skissat på möjligheten till en klimatpopulism. Här kommer jag utifrån diskussionerna på Folkets forum följa ett annat spår: om vikten av en militant populism.

Det kan tyckas märkligt att föra samman militans och populism. Rent av omöjligt. De är ju varandras motsatser, det ena kännetecknet för en grupp som springer före, som radikaliseras, som går längre än alla andra och drar en långtgående konsekvens. Det andra som en folklighet, nått som går hem i stugorna, ett muttrande över det som sticker ut och avviker, ett massfenomen. Där militansen blir kalkylerande och hemlig mot populismens sunda förnuft och galopperande känslor. Det provocerande mot det populära.

Kan motsatserna förenas? De måste det. Om sociala protester ska kunna orsaka förändringar i en tid när politiken slutat lyssna och kastat in handduken.

Vad är egentligen populism? För vänsterteoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe är det något väldigt basalt för all politik: att återskapa en politisk dimension genom att utse en fiende, en motpart, och finna vänner, bilda breda allianser mot den motparten. Populism är grupperandet av block, där grupper knyts samman i en gemensam motsättning. Laclau och Mouffe tar upp Carl Schmitts uppdelning i det politiskas två beståndsdelar; uppdelningen i vänner och fiender, en antagonistisk motsättning. Populismen för Laclau och Mouffe är inte politikens död, antipolitiska utspel av karismatiska personligheter, utan snarare politikens återkomst, efter en lång period av individualiserad postpolitik där allt har handlat om personliga val. Det är de kollektiva motsättningarnas återkomst som motor i det politiska, efter en lång nyliberal epok.

Kollektiva aktioner är inte nödvändigtvis politiska, men måste vara vårt mål att de blir politiska: att de lyfter fram en motsättning där en fiende pekas ut och allianser byggs. Det handlar om att skapa konflikt och konsensus samtidigt. En konflikt mot fossilkapitalet och samtidigt dra in fler och fler i den konflikten, att samla flera olika intressen mot samma fiende. Slår aktioner mot eller drabbar de som vi vill alliera oss med och är oklara i att peka ut vilken motståndare vi har, är det inte lyckade aktioner.

En av paneldeltagarna under Folkets forum uttryckte det så här: en femtedel är klimatförnekare och kommer aldrig att stödja en klimatomställning, en femtedel ser klimatfrågan som akut och en klimatomställning som brådskande. Tre femtedelar vet inte vad de själva tycker, prioriterar inte frågan eller har någon klar åsikt. De kan både vara oroliga för att en klimatomställning kommer att kosta dem mycket och innebära en stor förändring i deras liv, och samtidigt vara oroliga för klimatförändringarna. Frågan är vilka som kommer vinna dessa mellangruppers stöd. Detta konstaterande är inte en klassanalys, en analys av materiella eller sociala skäl till varför folk har dessa åsikter. Utan denna frågeställning handlar om hur en klimatpolitik eller en klimataktivism måste se att den är en agerande minoritet som måste vinna en majoritets stöd.

Frances Fox Piven och Richard Cloward utvecklar i boken Poor peoples movements (1977) en teori om hur resurssvaga rörelser kan genom störningar försätta en institution i kris och tvinga den att agera. Det är en dissensuspolitik som hotar att bryta upp majoriteter, lösa upp koalitioner, och på så sätt tvinga partier att agera för att förhindra den upplösningen. ”Den sorts logik som krävs för att vinna i valkampanjer skiljer sig från logiken för rörelsepolitik att vinna. Om man har ett tvåpartisystem [i vårt fall: ett tvåblocksystem] och vill vinna val, måste man vara en majoritet. Och för att skapa en majoritet måste man bygga koalitioner och allianser mellan olika grupper. Valkampanjernas magi är att föra samman dessa grupper genom att hitta frågor, retorik och en stämning som förenar dem”. Det de sociala rörelserna har att hota med är att skapa splittring och polarisering, genom att agera och agitera fram ”militanta bojkotter, sittblockader, trafikblockader och hyresstrejker” tvingar de partierna som strävar efter konsensus till förhandling – eller repression – för att inte institutionerna ska hamna i kris. “Störande protester har en kommunikativ makt, kapaciteten att – genom dramat med trotsiga aktioner och de konflikter de provocerar fram – att uppvisa en vision av världen som skiljer sig från den härskande klassens propaganda och kan politisera miljontals väljare”, skriver de i Poor peoples movements.

Det är lätt att se hur en stor del av klimataktivismen faller inom Piven-Clowards taktik. Sådana klimataktioner har sina styrkor, men också sina svagheter. Att blockera en central väg i stan pekar inte ut en fiende, någon ansvarig. Det strävar inte heller till att mobilisera ett stöd. De som utsätts för aktionen är inte de som bär ansvaret för fossilkapitalismen eller kan se sig själva i en position att kunna besluta över det fossila systemet. De föses snarare ihop med fossilkapitalet som en del av problemet, snarare än några som måste vinnas över i en gemensam konflikt mot en gemensam motståndare. Innerstadsblockaderna är en metod för att skapa störningar i vardagen, att vara ett irritationsmoment som hela tiden sätter ett finger på ett problem. Och de skapar spänningar i ett mitten-vänsterblock, men frågan är om de öppnar för förhandlingar med dessa. Dessutom finns risken störningarna kan användas av motståndaren för att isolera klimataktivisterna och marginalisera den fråga aktivisterna vill väcka, om dessa inte försöker se hur de ska skapa större stöd och bredare allianser kring frågorna. Repressionen ligger närmare än förhandlingen.

En samtida strategidiskussion som Piven-Clowards var den som communityorganisatören Saul Alinsky förde i Rules for radicals (1971). Även Alinskys taktiker bygger på agiterande organisatörer som får till stånd en militant aktivism, men syftet är inte främst att störa, utan att ena lokalsamhället mot en gemensam fiende. Alinskys råd vilar på två ben: hur man ska lyckas isolera en fiende från dess allierade, och hur man ska lyckas bygga samlingar, nätverk och koalitioner mot fienden. Antagonism och konsensus som parallella processer. Genom att välja ut enskilda företag, som exempelvis slumvärdar eller sviniga arbetsköpare, var aktionernas mål att få andra företag, hyresvärdar och arbetsköpare, att distansera sig från den kampanjen riktades mot, av oro att själva utsättas för en liknande kampanj. Alinsky betonar i flera av sina råd att kampanjerna måste vara lokalt förankrade och ha stöd, de får inte gå utanför de berördas kunskap eller känslor. En bra taktik är en sån de berörda gillar, tycker är kul och rätt, som känns ny och fräsch, inte repetitiv och tjatig. En stor del av organisatörernas uppgift är att göra kampanjerna populära, att skapa deltagande och större bredd, hos de utsatta. På så sätt kan en resurslösa vinna mot en resursstark motståndare. Alinskys metod är en militant populism.

Aktionerna som utpekar en motståndare behöver inte vara angrepp – faktum är att de ofta är effektivare när de är ett försvar – av ett community, ett naturområde, en utsatt grupp att det är motståndaren som angriper. Aktioner som försvar av områden, som samiska renbetesområdet i Gallok eller Ojnareskogen, eller ta Valle di Susa i Italien, ZAD i Frankrike eller Ungdomshuset i Köpenhamn, kan få omfattande stöd, eftersom det är tydligt vilka som är parterna, vilka som angriper och vilka som försvarar. Men även ”attacker”, som Ende Geländes blockader av kolgruvor, Folk mot fossilgas blockader av energihamnen i Göteborg eller Extinction Rebellions kajakblockad av två oljetankfartyg i Göteborg kan mobilisera brett stöd, genom att de enbart drabbar fossilkapitalets aktörer, en tydlig och lättförståelig fiendebild.

Aktioners stöd har inte med vilka metoder som väljs, om de är fredliga eller militanta, ickevåldsliga eller konfrontativa, lagföljande eller olydiga, utan just utifrån denna förmåga att skapa konflikt och konsensus, om de har en tydlig motpart (som drabbas aktionen) och knyter alliansen (med alla som drabbas av motpartens agerande). En diskussion om effektiva militanta aktioner har därför mycket att lära av Laclau och Mouffes diskussioner om populism. En militant populism, nog är det denna väg klimatradikaliseringen måste gå om den ska lyckas.

Publicerad i Allt åt allas tidning Svärm, juni 2022.

Vi betalar inte! Vi betalar inte!

”Jag skulle vara intresserad av att se vad folk tycker är rimlig maxpris för respektive bränsle”, skriver en deltagare i gruppen Bränsleupproret, en av de största politiska Facebookgrupperna i Sverige med 600 000 anslutna. Inlägget får på några timmar nästan tusen svar. Tio kronor, femton kronor istället för dagens 26 kronor? Frågorna hopas. Hur mycket har ni kvar i plånboken efter månadens tankning? Varför ska staten ta så mycket skatt? Kan man inte ta bort kompensationen för koldioxidutsläpp? De flesta i tråden kommer till slut överens om att Bränsleupprorets ursprungliga krav på att diesel och bensin ska kosta 12 kronor litern är det rimliga.

Bränsleupproret är Facebookgruppen som blivit en lobbygrupp. De har motsatt sig bränsleskatter, kampanjat för att Miljöpartiet ska ut ur riksdagen och angripit den så kallade reduktionsplikten att blanda ut diesel med biobränsle för att få ner utsläppen av koldioxid. Grundaren Peder Blohm Bokenhielm, en högerns egna 45-åriga Anti-Greta, har en bakgrund i bilbranschen, som billackerare och försäljare, men tack vare alla donationer från gruppens medlemmar är han idag anställd som ordförande och lobbyist för föreningen Uppror. Nu bjuds han flitigt in till högerns tillställningar. Ena dagen pratar han på extremhögerns alternativa bokmässa, nästa dag är han inbjuden till riksdagen av Moderaterna för att medverka i ett samtal med Sveriges sex stora oljebolag, för att diskutera hur bensinpriserna ska pressas ner. I Facebookgruppen blandas reklam med Moderaterna, klimatförnekelse, videos från libertarianen Henrik Jönsson, hatmemer mot Greta Thunberg och Miljöpartiet samt konspirationsteorier om World Economic Forums ”The Great Reset”. Men det förekommer också en genuin oro i gruppen hur man ska få sin privatekonomi att gå runt i slutet av varje månad, med skenande bränslekostnader. I gruppen finns ett svar, som eldas på av högern: kräv skattesänkningar. Bränsleupproret ansluter sig därigenom till en lång rad av skatteprotester som högerpopulismen vuxit fram kring i Sverige. Det nya är att nu vänds skattepopulismen inte bara mot det gemensamma välfärdsbygget, med kravet på en nedbantad nattväktarstat, utan även mot behovet av en klimatomställning.

Handlingsrepetoar

Skatteprotester är ett exempel på protester mot högre levnadskostnader. Det är inte den enda formen, men definitivt den variant som passar högerns agenda bäst. Folkrörelser har i olika tider använt olika kampformer, de har haft en viss handlingsrepetoarer beroende på sin tids ekonomiska system och motsättningar. Sociologer som Charles Tilly, Francis Fox Piven och Richard Cloward, har försökt belysa dessa olika handlingsrepetoarer utifrån kapitalismens långa övergripande vågor. På 1500-talet var det bonde- och skatteuppror mot fogdar och feodalherrar som var de dominerande formerna för folkliga uppror, på 1700-talet och tidiga 1800-talet var det brödupploppen på marknadsplatserna, på sena 1800-talet och 1900-talet massorganiseringen av strejker, bojkotter och demonstrationer som utgick från fabrikerna. Historikern E P Thompson använde begreppet ”moralisk ekonomi” för att beskriva kampen om priset på förnödenheter på marknadsplatsen, då oftast kvinnor kollektivt tvingade försäljare eller mjölnare att sänka priset på bröd till en rimligare nivå. Under hot om våld reducerades priserna och arbetarna betalade den summa de ansåg vara moraliskt rätt att varan skulle kosta. I Joshua Clovers bok Upplopp. Strejk. Upplopp. (Tankekraft 2019) gör han en periodisering av kampformer utifrån kapitalismens långa utvecklingsvågor och cykliska kriser. Clover bygger vidare på Tilly med fleras teori om handlingsrepetoar och ser upploppen som den dominerande kampformen i den tidiga kapitalismen på 1800-talet, men att strejken därefter tar över som hegemonisk kampform för arbetarrörelsen. Clover menar att det rör sig om två olika former av priskamper; kampen om varornas pris på marknaden och kampen om arbetskraftens pris i produktionen. Lönekampen blir mer central än varupriskampen för arbetarrörelsen.

Karl Marx gör samma förflyttning i sin analys i Kapitalet. Marx väljer att ta de liberala nationalekonomernas premisser om utbytet på marknaden som rättvist och ett byte av lika värden (ekvivalenter) som given, för att lämna marknadens sfär och istället rikta blicken mot produktionens. I Kapitalet för han in läsaren i ”produktionens hemliga verkstad, över vars port står skrivet: No admittance except on business”, för att där lyfta fram hur värde, exploatering och profit skapas – vilket de klassiska liberala ekonomerna inte kan förklara utifrån utbytet på marknaden. Arbetskraften är en ovanlig vara, som kan brukas varje dag av kapitalisterna i fabriken, men som reproduceras och kan användas igen. Marx lyfter fram att arbetskraftens värde inte motsvarar det värde den skapar i produktionen, utan vad det kostar att reproducera arbetskraften. Det merarbete arbetarna gör i produktionen efter deras reproduktionskostnad betalats i lön skapar ett mervärde som när det realiserats genererar profit åt kapitalisten, som sedan kan återinvesteras i en ökad produktion. Arbetskraftens pris är därigenom direkt förbunden med hushållskostnaderna, med vad livsmedel, boende och bränsle kostar. Detta är arbetskraftens reproduktionskostnad. Stiger priserna i samhället, som nu, på energi, livsmedel och boende, kommer arbetarna kräva mer i lön för att kunna överleva och täcka sina kostnader. Vad som kommer att räknas in i reproduktionskostnaden är en stridsfråga: ska sjukvård, skolgång, mobiltelefoner, husdjur, Netflixabonnemang och utlandssemester räknas som nödvändiga utgifter för arbetskraftens reproduktion, sådant som en lön som går att leva på ska täcka? Priskamperna återvänder därigenom in i den marxistiska analysen bakvägen. Konsumtionen förbinds med produktionen, levnadsomkostnader med lönekampen.

Kontinuitet eller skifte?

Ett problem med att lyfta fram hegemoniska former av kollektivt agerande är att man skapar en schematisk modell över stora skiften som riskerar att missa kontinuiteten, komplexiteten och underströmmarna. Clovers beskrivning av skiftet från prisupplopp på marknaden till strejker för arbetskraftens pris under sena delen av 1800-talet som dominerande kampmetod råkar dölja att arbetarrörelsen aldrig organiserat sig enbart utifrån produktionen, utan alltid även tagit kamper om levnadsomkostnader på marknaden. Hyresgästföreningen uppkom för att pressa ner hyror, kooperationen för att hålla priserna på livsmedel nere, Folkets husrörelsen som garant för billiga möteslokaler, folkbibliotek och nöjen. Bojkottkampanjer användes mot hyperexploaterande företag. Koloniodlingar för dryga ut hushållskassan genom självhushållning. Arbetarpartiernas genomdrivande av välfärdsstaten och universella sociala skyddsnät försökte förändra reproduktionskostnaderna för arbetarklassen. Arbetarrörelsens historia är full av potatisupplopp, hyresstrejker och krav på prisreformer.

Prisökningar har fortsatt resultera i proteströrelser och upplopp under 1900-talet och 2000-talet. De löper som en röd tråd – ibland i utkanten av arbetarrörelsen och ibland i dess mitt. Det går att lyfta sambanden mellan brödupploppen och IMF-kravallerna mot de slopade livsmedelssubventionerna i en rad afrikanska länder på 80-talet, vattenkampen i bolivianska Cochabamba 1999, argentinska sociala protestvågen vid ekonomiska kraschen 2001 och arabiska våren utbrott 2008 efter höjda spannmålspriser.

Självreduktion

Inom den autonoma arbetartraditionen har priskamperna alltid varit närvarande, i formen av autoreduktioner av priser – tänk E P Thompsons moraliska ekonomi. I Italien bildades självreduktionskommittéer på 60- och 70-talet som ockuperade bostäder och tomma lokaler, hindrade vräkningar och reducerade hyror, elräkningar och bussbiljetter. De autonoma gick kollektivt i stor massa till varuhus och genomförde ”proletär shopping”, det vill säga plockade på sig vad de behövde i affärerna och betalade enbart vad de tyckte varorna var värda. Dessa självreduktionskampanjer krävde en viss kollektiv våldskapacitet för att genomdriva, en så kallad territoriell motmakt med en stark lokal förankring och organisering. Inte bara i fabrikerna, utan även utanför i kvarter och bostadsområden. Hemmafruar och studenter var ofta drivande i kampanjerna. Det är dessa självreduktionskamper Dario Fo beskriver i sin pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”.

Joshua Clovers tes i Upplopp. Strejk. Upplopp är att sedan sjuttiotalet har upploppen gjort sin comeback som hegemonisk kollektiv kampform och dominerande handlingsrepetoar. Upploppens ökning löper parallellt med strejkdagarnas minskning, reallönernas stagnerande och medlemsflykten från fackföreningarna. Istället för att agera inom produktionen, som strejken, eller på marknaden, som brödupploppen, sker upploppen nu i cirkulationen. De stör de långa varu- och logistikflödena, genom att blockera vägar och hamnar, ockupera tågstationer och andra knutpunkter. Occupy Wall Street, Black Lives Matter, Gula västarna, Extinction Rebellion, ”Frihetskonvojen” i Ottawa, coronarestriktionsprotesterna i Triestes hamn, Amazonarbetarnas strejker på Black Friday – de delar det gemensamma draget att blockera central infrastruktur. Clover spårar utvecklingen till en avindustrialisering i väst och framväxten av ett allt större överskottsproletariat som kämpar för sin existens utanför produktionen. Det är därför inga strikta priskamper, som brödupploppen, men ändå en kamp om reproduktionen.

Priskampernas framtid

Det är som om vi går från katastrof till katastrof. Att kriserna kommit att konvergera och stärka varandra. Sedan oljekrisen i sjuttiotalets början – som bär flera liknande drag med dagens energikris – har vi haft sjunkande vinster, låg tillväxt och en låg produktivitetsökning. Efterkrigstidens ekonomiska boom, som möjliggjorde välfärdsstaterna, har inte kommit tillbaka. Löneutvecklingen släpar efter och konsumtionen har hållits uppe genom ökad belåning och skuldsättning för hushållen.

Nu har det i femton års tid gungat rejält i ekonomin. Varje kris följer ett gemensamt mönster: kostnaderna socialiseras och rullas över på arbetarklassen, medan stödpaket riktas till näringslivet. Fastighetsspekulationskrisen 2008 spred sig snabbt in i bankväsendet och vidare till den reella ekonomin. Eurokrisen skickade Grekland in i ett ekonomiskt stålbad, åtstramningspaketen spred sig till södra och östra Europa. Och ur åtstramningspolitiken reste sig en kortvarig vänsterpopulism och en långvarig högerpopulism. Prisstegringar i spannmål och andra förnödenheter bidrog till arabiska våren, med både folkliga revolter och reaktionära kontrarevolter, inbördeskrig och massflykt. De två åren av coronapandemi visade hur sårbar de nyliberala logistikflödena var och att den nedbantade och utprivatiserade vårdssystemen inte var rustad för en kris. Företagen fick stödpaket, medelklassen sattes i hemarbete och restriktioner, medan det samhällsnödvändiga arbetet i sjukvård, transport, livsmedel och manufaktur skulle fortgå som vanligt. Trumps handelskrig mot Kina och Rysslands invasion av Ukraina har ytterligare brutit ner den nyliberala globaliserade fabrikens produktionslinjer. Den här vintern har sett energipriser som har skjutit i höjden på hela den europeiska marknaden, samtidigt som klimatomställningen pockar på en brådskande förändring bort från fossilbränslen.

Och så briserade kriget, Ryssland angrep Ukraina. De ekonomiska sanktionerna i en redan skadad ekonomi har fått inflationen att skjuta i höjden, nå högre nivåer än på flera decennier. Matpriserna förväntas fortsätta stiga, både på grund av ökad torka, förödelsen i den viktiga jordbruksnationen Ukraina och restriktionerna mot den stora spannmålsexportören Ryssland. Allt tyder på att både klimatomställningens kostnader och sanktionskostnaderna mot Ryssland kommer att följa samma mönster som tidigare, skjutas över på arbetarklassen, medan de som profiterat på fossilindustrin kommer att hållas under armarna.

Det behövs ingen meteorolog för att förutspå den storm som är på väg. Priskamperna kommer att åter bli centrala de kommande åren, och med höjda levnadskostnader och reproduktionskostnader, kommer det leda både till krav på högre löner som går att leva på och nya brödupplopp, en ny ”arabisk vår”. Men de sociala rörelserna till vänster och arbetarrörelsen är inte de enda som kommer försöka fånga upp det växande missnöjet med prisökningarna. Högern kommer att försöka kanalisera in missnöjet i en skattepopulism; mot välfärdens kostnader, motstånd mot en kostsam klimatomställning och beskylla vänstern för folks försämrade hushållsekonomi.

Vi kan inte lämna den kampen åt dem. Vi har en flera hundra år lång kamptradition av att kräva högre löner, pressa ner priser, kräva hyresregleringar och hyresstopp, självreducera priser, ockupera, verka för avgiftsfri välfärd, motverka vinstintressen i välfärden, kräva subventioner av klimatomställningar som vi kan återknyta till och lära av. Som slår mot profitörerna och gynnar majoriteten av befolkningen. Nu måste vi damma av de vapnen. Utmaningen är att sammanlänka kampen för att klara slutet på månaden (prisökningarna), med att undvika slutet på världen (vikten av omställning och fred), så de inte ställs emot varandra. Frågan som måste guida oss är, vem har tjänat på denna utveckling? Vart har vinstuttagen gjorts? Och när de försöker ge oss räkningen för deras kriser svarar vi med stridsropet: Vi betalar inte! Vi betalar inte!

Publicerad i Brand, 1/2022, Slutet på månaden – slutet på världen

Antifascisten i Mumindalen

I Tove Janssons muminbok Kometen kommer finns en bild som fångar hela berättelsens essens. I en glänta i skogen är det fest och dans. Vintunnorna är framrullade, trädandarna tittar fram och småknytten dansar bakom trädstammarna. Men de dansande paren på dansbanan kastar långa mörka skuggor. Hela himlen är uppfylld av ett glödande eldklot, kometen är på rak väg mot jorden. Trots det dansar de trilskande smådjuren ilsket och glatt vidare.

En stunds galenskap innan undergången? Eller en kollektiv förnekelse, som i Netflixfilmen Don’t look up, där en meteor hotar att ödelägga jorden. Allmänheten och makthavarna förtränger hotet, gräver sig djupare in i sin verklighetsflykt och kändisskvaller. Trollens och småknyttens dansande speglade Tove Janssons festande under andra världskriget, ställd inför undantagstillstånd och bombmattor över Helsingfors. Där festandet var en motståndshandling, en överlevnadsstrategi och framför allt en chans att få prata politik i ett slutet rum under avslappnade former. Det var så Tove Jansson träffade den socialdemokratiska riksdagsmannen, filosofen och antifascisten Atos Wirtanen.

Mötet och relationen mellan Atos Wirtanen och Tove Jansson skildras i Zaida Bergroths spelfilm Tove (2020). Wirtanens litterära salonger i hans villa i Grankulla utanför Helsingfors blev ett vattenhål för en krigstrött Tove Jansson. I en minnestext över Wirtanen skildrar Tove Jansson hur viktiga hans fester var för en finlandssvensk litterär krets. Inte för att tala om konst eller komma dit och träffa andra i samma bransch, utan för att få prata politik. ”Det var skönt att träffa lite annat än konstnärssnorkar och jag tänker pillra mig in i dessa nya kretsar för framtiden för att inte gripas av andlig skörbjugg”, skriver Tove Jansson i ett brev till en väninna. Mötet mellan Wirtanen och Jansson fungerar förlösande på bådas skrivande. Tove Jansson var redan känd som en modig satirtecknare. I tidningen Garm häcklade hon både krigets vansinne, Hitler och Stalin. Nu tog hon steget att också bli författare. Wirtanen blev hennes bollplank som hon testade sina texter på. Under deras vandringar i Grankulla utvecklade han i sin tur sina teorier. De diskuterade Eyvind Jonssons antifascistiska Krilontrilogi. De läste filosofi: han älskade Friedrich Nietzsche och motpolen Arthur Schopenhauer, undergångstänkaren Oswald Spenglers pessimism och Henri Bergsons kreativa vitalism. De fick varandra att plocka fram halvskrivna verk ur sina skrivbordslådor; Tove Janssons första muminbok och Atos Wirtanens bok om Nietzsche, och återta skrivandet.


Tove Janssons har i flera intervjuer beskrivit hur hon började skriva sin första muminbok som en verklighetsflykt undan kriget. Som ett sätt att drömma sig tillbaka till sin egen muminmamma Hams trygga sagoberättande framför kakelugnen. Boken Småtrollen och den stora översvämningen skildrar flykten undan en katastrof och sökandet efter en försvunnen pappan. Men framför allt är det en skildring av barnets resa genom barnbokslitteraturen och dess sagogestalter. Det är först med nästa bok, Kometjakten, som hon hittade sin form. Det är spännande att läsa Kometjakten mot Atos Wirtanens politiska projekt. Hur de delar teman, referenser och motiv. Rent av hur den vandrande filosofen Atos Wirtanen i sin slitna tyghatt själv dyker upp i boken i Snusmumrikens gestalt. I sina brev beskriver en nyförälskad Tove Jansson honom för sin väninna i USA som ”ful, glad och laddad av liv, tankar och utopier”.

Atos Wirtanen kom från enkla förhållanden. En jordbrukarfamilj på Åland, med åtta syskon och en pappa som gick bort tidigt. Wirtanen tvingades lämna skolan och ta jobb som typograflärling som 13-åring. Det var på den vägen han halkade in på journalistiken – och sedermera in i politiken. Han var självlärd, sträckläste Nietzsche under sina långa vandringar till och från arbetet. Vandra och filosofera blev ett. Wirtanens politiska bana kom att formas av motståndet mot den framväxande fascismen. Det var en sargad arbetarrörelse han steg in i på 20-talet. Finland vann sin självständighet efter ryska revolutionen 1917, men det var en självständighet som föddes i ett blodigt inbördeskrig mellan den revolterande röda arbetarrörelsen och den segrande vita borgerliga reaktionen. Wirtanen deltog som ung i uppbyggnadsarbetet och ingick i den vänsterfalang inom socialdemokratin som förespråkade en enhetsfront mellan arbetarrörelsens två grenar, socialdemokraterna och kommunisterna. I sina två politiska memoarer, Mot mörka makter (1963) och Politiska minnen (1973), skildrar han socialdemokratins svåra manövrerande mellan en framväxande fascismrörelse inom landet, Finlands klämda position mellan öst och väst, och de krig landet kastades in i med andra världskriget. När Wirtanen blev riksdagspolitiker hade socialdemokratin och liberalerna just lyckats driva tillbaka den så kallade Lapporörelsen, en tvåårig våg av antikommunistiska attacker och pogromer som slutade i en misslyckad statskupp 1932. Lapporörelsen tappade sitt inflytande men kommunistpartiet förbjöds att ställa upp i val. När Sovjetunionen och Nazityskland 1939 delade upp Polen mellan sig var Wirtanen en av de få politiker som fördömde angreppen mot Polen. Finland stod på tur. Den 30 november inledde Sovjetunionen sitt angrepp på Finland, Vinterkriget utbröt och Finland drogs in i andra världskriget. Som svenskspråkig riksdagspolitiker och opinionsbildare skickades Atos Wirtanen till Sverige för att värva Finlandsfrivilliga. När Finland sedan 1941 lierade sig med Tyskland och angrep Sovjetunionen, för att försöka återta förlorade landområden från Vinterkriget, blev Wirtanen drivande i fredsoppositionen. Han var personligt engagerad i kampanjer mot utvisningen av judiska flyktingar till Tyskland. En politiker som levde farligt, alltid bara en hårsmån från att gripas av den finska säkerhetspolisen. Risken för en högerkupp var överhängande.


Men antifascismen var inte bara en politisk kamp för Wirtanen. Den var i lika hög grad en kulturell. Han bedrev den inte bara som politiker, utan även som filosof och författare. Därav hans litterära salong. Wirtanens bok Nietzsche den otidsenlige (1945) var hans närkamp med fascismens ideologiska ursprung, på dess egna planhalva. Den var ett försök att röva Nietzsche från högern, men också hindra vänstern från att kasta ut filosofen med badvattnet. Wirtanen menade att högerns destruktiva Nietzscheläsning kom ur deras tolkning av begreppet viljan till makt. Bredvid viljan till makt ställde Wirtanen därför upp en drift till form, han förde in en dubbeltydighet i viljebegreppet. Maktviljan skulle inte bara förstås som en strid eller kamp, utan mer som energi och vitalitet som strävade efter att skapa nya livsformer, nya världar och upptäcka nya platser. Det kunde vara en vilja att realiseras, en kvalitet (”makten att förverkliga sin egenart”) snarare än bara en kvantitet (skaffa så mycket makt som möjligt). Det var en tolkning som förebådade Michael Foucaults och Gilles Deleuzes affirmativa läsningar. Wirtanen och Jansson beskrev skämtsamt hur han under sina promenader i Grankullas skogar högt resonerade sig fram till dessa slutsatser med en bisamråtta i träsket som åhörare. På många sätt liknade det finska tjugo- och trettiotalet det tyska. Finland var Nordens Weimarrepublik, en skör ung demokrati i ett stormigt inrikespolitiskt och geopolitiskt hav. Den finlandssvenska högern var delad i två falanger; dels den liberala borgerligheten i städerna. Men också en konservativ höger kopplad till storgodsen och herrgårdarna på landsbygden. Det var denna klass som hade uppburit viktiga byråkratiska funktioner i Tsarryssland, nedärvda från Rikssverige. Herrgårdsfamiljerna såg sig som den yttersta fronten mellan två civilisationer, väst och öst. De var väktarna av den svenska och germanska kulturen. Med ryska revolutionen gavs denna syn ytterligare en politisk laddning; de var grindvakterna mot de proletära irrlärorna som besmittade massorna i öst. Hösten 1924 genomförde den tyska radikalkonservatismens främste teoretiker, Oswald Spengler, en föredragsturné genom Sverige, Finland och Baltikum. Han kom att få en hängiven skara följare i Helsingfors. 1931 bildades Aktiva Studentförbundet, med ett betydande inflytande i den akademiska miljön. Kring dem formerades en intellektuell finlandssvensk kulturfascistisk miljö, en krets kring filosofen och författaren Örnulf Tigerstedt som kallades Det svarta gardet. Den totala motsatsen till Wirtanens litterära antifascistiska hov på Grankulla. Göran O:son Waltå gör i sin bok Poet under black banners: The case of Örnulf Tigerstedt and extreme right-wing Swedish literature in Finland, 1918-1944 (1993) en närläsning av Tigerstedts filosofi, som den centrala teoretikern i Det svarta gardet. Tigerstedt kom själv från en herregårdssläkt och gestaltade i sina böcker en starkt polariserad världssyn med tydliga dikotomier, inspirerad av Spengler. Grundföreställningen var att kulturen måste dominera naturen. Människan ger form åt sin föränderliga omgivning och dominerar den, skapar lag och rigiditet. Kulturens maskulina principer står mot de feminina principerna, kaoset och naturen. Sinnebilden för kulturen är katedralen och stenskulpturen. Massan, demokratin och bolsjevismen är kollektivismer som står på det degenererande kaosets sida. För att kontra och bemästra det krävs en konservativ revolution från ovan, ”Den kommande Ceasar”, en stark ledare som är bäraren av enhet och ordning.

Det är mot denna syn Wirtanen reser sin Nietzscheläsning. Han river gränserna mellan kultur och natur, lyfter in en strävan efter mångfald och gränsöverskridande. Här träder den nomadiska och profetiska vandrare fram. I Kometjakten leker Tove Jansson med Wirtanens projekt. Det är nu Snusmumriken gör entré i muminvärlden, vandrandes ut ur ett landskap som bär tydlig färg av krigets ödeläggelse. I början är han inte lika sympatisk och harmonisk som i senare böcker, inklusive den omarbetade versionen Kometen kommer. Han är en rebellisk vagabond, en kringstrykare som berättar skrönor om hur rymde från ett fängelse. I serieversionen som Tove Jansson tecknar för Wirtanens tidning Ny tid ironiserar hon än mer över Atosdragen. Han är där en poet som bor i en sirapsburk och lyckas få Mumintrollet att somna när han reciterar sina långa dikter. Namnet snusmumrik är också taget från ett äldre svenskt ord för en underlig kufgubbe.

I Kometjakten kliver filosofen bisamråttan in hos muminfamiljen och förkunnar världens undergång, innan han lägger sig i hängmattan och läser Spengler. Istället för att förtvivla eller fly skickar muminfamiljen ut Mumintrollet och Sniff på en kometjakt. Snusmumriken slår dem följe. ”Han är oberörd av tingen, däri ligger en del av hemligheten i hans överlevnadsstrategi”, skriver Boel Westin i sin analys av Kometjakten i Familjen i dalen (1988). Westin lyfter fram hur Tove Jansson ställer äventyrarna, kometjägarna, mot forskarna i Ensliga bergens stjärnobservatorium. De intellektuella ”kan ge kunskap men tillhandahåller inga lösningar”, står för ”det begränsade synfältet, oförmågan att se bortom den egna ämnessfären”. Medan äventyrarna blir ”de konkreta problemställarna som frågar vad som kommer hända, hur ska man klara sig”. ”Kometjakten och upptäcktsfärden formar sig till en livskraftens försvarshandling, till en kamp mot makterna för dalen, paradiset, för livet”, skriver Boel Westin. Tove Janssons lek med Wirtanens husfilosofer Spengler, Bergson och Nietzsche behöver inte läsas som ett politiskt manifest. Men just denna lek välter omkull det kulturfascistiska projektet och fnyser åt auktoriteter, ordning och traditioner. Med sin muminvärld lyfts istället naturen, myllret, äventyret, vandrandet, fnattandet och småknytten fram. Det svarta gardets tjut ekar likt Mårrans i fjärran.

Publiceringen av Atos Wirtanens Nietzsche den otidsenlige möttes med tystnad. När den kom ut var andra världskriget slut, de fascistiska organisationerna hade i fredsavtalet med Sovjetunionen förbjudits och den finska politiken inlett ett nytt kapitel. Men Grankulladiskussionerna satte sina spår och lever vidare i den antiauktoritära livskraften i Tove Janssons muminböcker. Snusmumriken kommer fortsätta vara en antifascistisk vandringspartner för varje ny generations äventyr. Och nog finns det en fest på vägen, även när tiden är mörk.

Publicerad i Flamman, februari 2022.

Jünger för vänstern

”Hemmets trygghet garanteras ytterst av fadern som flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med en yxa i handen. Ett folk som glömmer av detta är lätta att kuva”.

Högerdebattören Ivar Arpi har gjort det närmast till en konstform att trigga vänstern. När han citerade den konservativa författaren Ernst Jünger på Twitter i september kom reaktionerna som på beställning.

Arpi var inte den enda som ägnade hösten åt att läsa Jünger. Superentreprenören Elon Musk twittrade hyllande om boken I stålstormen, efter den lyfts i podden Hardcore History. Bokförlaget Augusti, som samlat upp mer traditionalistiskt konservativa före detta Timbromedarbetare, har gjort ett gediget arbete med att översätta Ernst Jüngers skönlitterära verk. I somras släpptes framtidsromanen Glasbin och förra året kom Sturm. Skogsvandringen, översatt av Stefan Jarl, gavs också under sommaren ut i en ny upplaga. Augusti har även återutgivit det svenska standardverket om Jünger och hans krets, sociologen Carl-Göran Heidegrens Preussiska anarkister. Den senaste svenska biografin om Ernst Jüngers liv kom i början av november på det nynazistiska förlaget Logik.

Kan Jüngerintresset säga oss något om högern och dess formerande av ett konservativt projekt? Ja, mycket. Det ger en fingervisning vilken sorts konservatism vi har att göra med idag. I en artikel på Aftonbladet kultur i december 2020 förfasade sig den konservativa skribenten Roland Poirier Martinsson över den nya ”konservativa” trenden, som han hade svårt att känna sig hemma i och som tycktes svepa igenom högern i USA och Europa. Vad hände med den försiktiga förändringen? Var Trump verkligen konservativ?

”På samma sätt är den trendiga konservativa rörelsen volatil och radikal. Ändra allt här och nu med alla tänkbara medel! Men detta är inte konservatism. Det är revolution”, menade Poirier Martinsson.

Konservativ revolution. Radikalkonservatism. Det var de beteckningarna som idéströmningen Ernst Jünger var med och formade under tyska Weimarrepubliken kallades. En slags protofascism, eller för att använda Walter Benjamins begrepp, kulturfascismen. Kring Jünger samlades en krets författare, konstnärer, jurister och krigsveteraner i en diskussion som gjorde upp med 1800-talets liberalism och borgerlighet. Det var en generation formad i första världskrigets skyttegravar, som såg den gamla liberala världen falla och ville skynda på den nya ordningens framväxt. 1914 års idéer kom de radikalkonservativa föreställningarna att kallas, ett begrepp svenska Rudolf Kjellén plockade upp och populariserade. Det är denna tradition Timbro valt att lyfta i sin konservativa sondering, med årets utgivning av pamflettessäer om ”Radikalkonservatismens rötter – Rudolf Kjellén och 1914 års idéer” (Christian Abrahamsson) och ”Eld och elegans – den högerradikala idéarvet från Schmitt till D’Annunzio” (Carl-Vincent Reimers).

Radikalkonservatismen strävade inte bakåt, för att återupprätta en monarkistisk ancien regime, en ordning innan den franska revolutionen och de borgerliga revolutionerna. Snarare var syftet att ta sig igenom det borgerliga sammanbrottet och liberalismens tillstånd av nihilism, för att skapa en ny ordning och en ny hierarki.

”Uppgiften kan inte bestå i att bromsa förfallsprocessen, utan i att accelerera den hän mot den magiska nollpunkt som skiljer två tidslinjer åt”, beskriver Heidegren. Känslan av sammanbrott, att borgerlighetens gränser och indelningar fallit utgör ett ontologiskt undantagstillstånd (Heidegren) – eller som Per Gudmundsson förklarar den konservativa känslan, att krisen upplevs existentiellt. Det krävs nya mobiliserande myter, nya idealtyper (gestalter) att sträva efter. Detta är inte ett återvändande till en förfluten tid, utan att återknyta till en konservativ urkraft eller tradition för en ny tid. Den konservativa revolutionens relation till nationalsocialismen var, minst sagt, komplicerad. Den fungerade både som inspirationskälla och kritiker, beredde mark och öppnade en väg ut därifrån. Jüngers elitiska och aristokratiska ”preussiska anarkism” såg skeptiskt ned på den vulgära och folkliga masskaraktären hos nationalsocialismen.

När den franska nyfascismen, Nouvelle Droite och identitära rörelsen, uppstod på 70-talet var det genom att återvända till radikalkonservatismen och sammanföra dem med en högerläsning av marxister som Antonio Gramsci och Frankfurtskolan. Ur hybriden föddes metapolitiken, kulturkrigandet. Herbert Marcuses elev Paul Gottfried, som myntade begreppet alternativhöger (alt-right), använde sig av denna dubbla anspelning; att vara en alternativ konservatism i förhållande till de amerikanska nykonservativa, men också inspireras av en äldre tysk radikalhöger (alt-recht).

23 år efter hans död är Jünger och radikalkonservatismen fortfarande en levande referenspunkt för formerandet av en konservativ höger. Men precis som kulturkrigshögern försökt göra Gramsci till sin, finns det en vänstertradition att plundra den radikalkonservativa högerns teoretiska vapenförråd. Radikalkonservativt tankegods har plockats upp i flera postmarxistiska strömningar, som sparringspartners eller givits en ny twist. Juristen Carl Schmitts teorier om undantagstillstånd har lyfts av italienska filosofen Giorgio Agamben, Schmitts syn på det politiska som en antagonistisk gränsdragning mellan vän/fiende är en bärande del av Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus vänsterpopulism, och för italienska marxisten Mario Trontis teorier om det politiskas autonomi.

Även Ernst Jüngers teorier har fått ligga till grund för en vänsterströmning. Den franska tidskriften Tiqqun, som kom med två katalogtjocka nummer 1999 och 2001, samt dess utlöpning Den osynliga kommittén och deras pamflett Det stundande upproret från 2007, lånade mycket från Jüngers mer filosofiska böcker. Idag utgör tiqqunistmiljön av ett internationellt nätverk av aktivister, som publicerar budkavler till varandra inifrån olika proteströrelser och upprorsvågor. Sajter som Lundi Matin och Liasons i Frankrike, Fredag aften i Danmark, Qui e ora i Italien eller Ill Will i USA utbyter i anonyma brev analyser och erfarenheter i stundens hetta. Tiqqunisterna – i brist på bättre på benämning – är de osynliga aktivisterna som dyker upp när det brinner. Vad ser de hos en konservativ författare som Jünger?


Jünger, som var officer under första världskriget och förde dagbok i skyttegravarna, beskrev i Die totale Mobilmachung (1930) första världskriget som en ny form av krig som kom att omforma hela samhället. Det var det första masskriget där hela samhället mobiliserades in i statens krigsapparat. Kriget omformade logistik, produktion och reproduktion, det var industrialiseringens och massproduktionens krig. För Jünger var det en ny samhällsformation som gjorde den tidigare borgerliga ordningen överflödig, den snabba tekniska utvecklingen gjorde den totala mobiliseringen möjlig. Men i denna omvandling trädde nya gestalter fram, hos Jünger närmast av mytologisk typ snarare än sociologisk: den unga okände soldaten i skyttegravarna – en generation som föddes i stålstormen. Och dess motsvarighet på den samhälleliga nivån: arbetaren. I boken Die Arbeiter (1932) utvecklar han en totalitär samhällsvision där Arbetaren är den gestalt som kan tygla och använda den totala mobiliseringen för att övervinna det borgerliga sammanfallet och alienerande nihilismen. Arbetaren blir för Jünger den övermänniska som föder en ny form av heroism, ”en strävan att genomtränga universum på ett nytt sätt”. Die totale mobilmachungen och Die Arbeiter rimmade väl med den framväxande nationalsocialismen. Men Jünger utvecklade också sin kritik i På marmorklipporna. Efter kriget kom han att problematisera sin vision i Die Arbeiter, utan att någonsin förkasta den. Den totala mobiliseringen genom nationalsocialismen och bolsjevismen hade inte brutit med nihilismen, utan bara ökat den. Nu gällde det att passera över linjen, överskrida nihilismens öken. Boken Skogsvandringen (1951) stället upp en tredje gestalt bredvid Okände soldaten och Arbetaren; Skogsvandraren. Skogsvandraren är den aktiva minoritet som drar sig undan ett totalitärt majoritetssamhälle. Skogsvandringen blir ett civilisationskritiskt frihetsmanifest.

I tiqqunisternas läsning blir skogsvandringen strategin att ställa mot den totala mobiliseringen. Jünger ställs mot Jünger. Katastrofen är inte något som kommer ske i framtiden, vi lever i den nu. Den totala mobiliseringen är den biopolitiska makt som subjektiverar oss till individer, en alienerad tillvaro där en existentiell öken breder ut sig och de levda världarna dör ut. Motsättningen är inte längre mellan en arbetande klass och det ekonomiska systemet eller staten, utan den har flyttat in i oss. Vi är kluvna internt, i oss själva. Vi är produkter, varor och konsumerar fram vår personlighet, aktiva i att skapa vår egen underordning. Våra begär är vapen vända mot oss. Det är nihilismen. Det finns ingen befrielse i tekniken, som är en integrerad beståndsdel i den totala mobiliseringen. Precis som Jünger beskriver Tiqqun detta tillstånd som att vi lever i ett globalt inbördeskrig, utan gränser. Och som Jüngers skogsvandrare, är det genom aktiva undandragandet som vi kan göra motstånd.

Jüngers Skogsvandringen är ett manifest för minoriteter, hur några få kan ändra ett samhällstillstånd där majoriteten är passiviserad, inringad och övervakad. ”Skogsvandrarens uppgift består i att staka ut ett område där en framtida frihet bortom Leviatans makt blir möjlig.” Boken kan därför läsas på olika sätt, den kan såväl uppmuntra till terrorhandlingar som till världsfrånvänd meditation, den kan mana klimataktivister till kollektiv olydnad, ge vaccinmotståndare bränsle för att hävda sin kroppsliga suveränitet eller att mana pappor i bostadsrättsföreningar att bilda garden för nödvärn mot gängvåldet. Men skogsvandringen är också att göra upp med rädslan, den rädsla för sammanbrottet som idag gripit hela högern och som den totala mobiliseringen använder sig av. För tiqqunisterna är skogvandringen undandragandet och en uppmaning att bebo de platser vi befinner oss på, försöka finna varandra i flykten och skapa gemenskaper. Det är att skapa blomstrande världar ur öknen, zoner dit den totala mobiliseringen inte når. Utifrån skogsvandrarens devis: Här och nu.

Publicerad i Flamman, december 2021



Trafikblockaderna har en historia

På en given signal gick alla ut i gatan. Nu skulle en av de mest centrala gatukorsningarna i Stockholms innerstad blockeras. Fältbiologerna gick och satte sig på ett övergångsställ, Ung vänster och Grön ungdom tog ett annat, Alternativ stad samlades på ett tredje och anarkisterna rumlade ut på det fjärde. Bilköerna växte i rusningstrafiken. Korsningen Kungsgatan-Sveavägen fylldes istället med kultur. Ett gäng började spela fotboll, några trubadurer sjöng protestsånger och ett par gycklare jonglerade. Elever från Solviksskolan i Järna (då Nibbleskolan) dansade runt med ett hav av flaggor i olika färger.

Det låter precis som Extinction Rebellions aktion för klimatet på Kungsgatan i augusti 2020. Men det här var 30 år tidigare, måndagen den 15 oktober 1990. Aktionen kallades ”Kulturkrock – 20 minuters andningspaus” och hölls första måndagen varje månad. Trafikblockaderna spred sig från Stockholm till andra städer och även andra länder. Inspirerade av trafikblockaderna i Sverige föddes Reclaim the streets i Storbritannien, som genomförde gigantiska musikfester i gatukorsningar och på motorvägar. Men var ”Kulturkrocken” den första av sitt slag? Långt ifrån. Massolydnadsaktioner mot klimatförändringarna och miljöförstöring har en lång historia. Och motståndet mot massbilismens och motorledernas fossila utsläpp har varit en röd tråd i klimatprotesterna under flera perioder.

Kanske var det här den första. Söndagen den 24 augusti 1969 firades Barnens dag. Stockholms stad hade bestämt att prova på en bilfri dag i innerstan efter påtryckningar från miljörörelsen. Men trafiken flödade som vanligt, ända tills Alternativ stad spärrade av hela Sergelrondellen med en enorm banderoll. ”Bilfritt 365 dagar om året” var budskapet. Året efter, oktober 1970, koordinerades trafikblockaderna globalt, under namnet ”Internationella trafikrevolutionen”. I Amsterdam, London, New York, Köpenhamn och Helsingfors skedde samtidigt aktioner. I Stockholm hölls en hel vecka med aktioner, fotgängarmarscher, trafik-teach-ins, cykeldemonstrationer och en ockupationen av en parkeringsplats på Kungsholmen. Almstriden i Kungsträdgården 1971 blev första gången miljörörelsens massolydnadsaktioner vann en seger och satte stopp för rivningsplanerna i innerstan. Men det var inte den enda segern, Almstriden skapade ringar på vattnet. På ettårsdagen av Almstriden, 11 maj 1972, hölls miljömarschen i Stockholm med 15 000 deltagare – en av de största demonstrationerna av sitt slag i Sverige i efterkrigstid. Protesten hölls veckorna innan FN:s första miljökonferens skulle hållas i Stockholm. Stockholmsregionen fick kalla fötter och beslöt att stoppa motorvägssatsningarna i regionen – och det tog nästan 20 år innan de togs upp igen.

Biltrafiken var den första klimatstriden på 70-talet. Men miljörörelsen gjorde ingen åtskillnad mellan stadsfrågor, miljöfrågor och klimatfrågor. Bilismen tog utrymme i städerna, utsläppen påverkade både människor, miljö och klimat. Bilismen påverkade städernas utformning men också produktionens utformning. Var man jobbade, var man bodde, hur varor och människor transporterades. Minskandet av kol och olja kopplades till motståndet mot kärnkraften, det diskuterades hur man skulle kunna skapa ett lågenergisamhälle. Klimatförändringar kopplade till användandet av fossila bränslen diskuterades parallellt med andra effekter av utsläppen, såsom försurningen av skogen och skogsdöden. Efter förlusten i kärnkraftsomröstningen 1980 kom miljörörelsen att flytta över fokus till frågan om trafikutsläpp, skogsdöden och skogsskövlingar. 1986 bildades på initiativ från Alternativ stad och Fältbiologerna European Youth Forest Action (EYFA), ett nätverk som kom att få stor betydelse för kommande decenniums miljö- och klimataktioner. EYFA band samman frågor om avverkning av fjällnära urskogar med försurning och skogsdöd i Europa. Men de band också samman folkrörelser i öst och väst, i en period av Östblockets upplösning och Europeiska unionens bildande. Årliga miljöläger, Ecotopia, hölls för de europeiska miljörörelserna i Östeuropa, med solidariska betalningssystem som gjorde att det möjligt för östdeltagare att komma. Det var ur EYFA:s nätverkande som de internationella klimataktionsdagarna uppkom.

Miljö- och klimatrörelsen var tvungna att ta klivet upp på den europeiska arenan. Fossilkapitalet hade redan tagit det. 1983 tog Volvos dåvarande VD P G Gyllenhammar initiativ till lobbygruppen European Roundtable for industrialists. Gyllenhammars lobbygrupp blev en av de centrala aktörerna i skapandet av den Europeiska unionen. För att upprätta en gemensam inre marknad i Europa och kunna konkurrera med USA och Japan, behövdes inte bara en inre frihandelszon i Europa, en harmonisering nationernas lagstiftning och en gemensam valuta – det behövdes också en gemensam standariserad infrastruktur. Industrin höll på att ställa om till Just-in-time-produktion, det vill säga att man skar ner på lagerkostnader, outsorcade producenter tillverkade direkt när efterfrågan uppkom och alla varor befann sig ständigt i logistikflöden påväg att levereras. För att skapa den inre marknaden måste ett blodomlopp skapas, där varor, transporter, finans och information kunde cirkulera. Denna enorma infrastruktursatsning, pådriven av Gyllenhammars lobbygrupp, kallades Transeuropeiska nätverk (TEN). Förutom uppbyggandet av telenät och energinät (för handel med el, olja och gas) lades gigantiska resurser på att skapa ett transportnät på 15 000 kilometer motorväg inom Europa. För Sveriges del innebar det byggandet av Öresundsbron, kringfarsleder kring storstäderna och en nordisk sammanhållen motorvägstriangel mellan storstäderna.

Den första skolan i massolydnad mot motorvägssatsningarna blev protesterna mot utbyggandet av E6:an i Bohuslän, vilket var en del i European Roundtable for industrialists begärda Scandinavian link, som skulle löpa mellan Oslo och Tyskland. En koalition av miljöorganisationer, Motlänken, arbetade med att stoppa vägbygget. I oktober 1987 ockuperade miljöaktivister skogsområdet. De så kallade Trädkramarna använde sig av civil olydnad, de klättrade upp i träden och kramade sig fast. Trädkramaraktionerna fortsatte vid ett tjugotal tillfällen i ett år. Över fyrahundra aktivister dömdes för ohörsamhet mot ordningsmakten, vilket gör det till den största civilolydnadsaktionen i Sverige. Trädkramarna i Bohuslän blev en inspiration för vägmotståndet i hela landet.

Trafikblockaderna och kulturkrockarna 1990-1991 i storstäderna skapade en ny generation unga miljöaktivister. EYFA började 1991 genomföra globala aktionsdagar för vägmotståndet i Europa, vilket blev nästa steg för deltagarna i kulturkrockarna. På en av de första aktionsdagarna i november 1991 blockerades en motorväg i Stockholm och i maj 1992 blockerades Sergelrondellen. Parallellt med blockaddagarna hölls ”Motståndshelger”, där aktivister utbildades i trafikfrågor och civil olydnad. Genom EYFAs internationella Ecotopialäger knöts kontakter med vägmotståndet i de olika europeiska länderna. Svenska aktivister reste och besökte miljöaktioner i Tyskland, Earth Firsts protestläger i Storbritannien och ockuperade bergsbyar i Pyrenéerna, som blivit motståndsplatser mot det transeuropeiska nätet. Det europeiska vägmotståndet hämtade mycket kunskap och inspiration från 80-talets fredsläger och antikärnvapenläger; permanenta läger upprättade utanför militärförläggningar där workshops, marscher och massolydnadsaktioner genomfördes. Lägren blev med åren allt mer avancerade uppbyggda, med en egen infrastruktur kring kommunikation, matlagning, sjukvård, sanitet och övernattning och utrymmen för massmöten. Varje massaktion skapade nya mer experimentella former av olydnad: vid vägmotståndet i brittiska Twyford down byggdes ett helt system av trädkojor och aktivister kedjade sig fast med cykellås på vägmaskinerna. I östra London ockuperades alla hus som låg i vägen för motorvägen M11 och förvandlades till förstärkta barrikader, med tunnelsystem och vakttorn att kedja fast sig i. Aktionsdagarna underlättades samtidigt av det gick att göra maillistor, vilket gjorde den internationella koordineringen smidigare och snabbare. I Sverige organiserades motståndsläger vid byggplatserna för Öresundsbron och Stockholms motorleder, det så kallade Dennispaketet. Motståndet mot Dennispaketets motorleder fick en unik bredd i antal organisationer som deltog – men även i mängden av metoder som användes. Där fanns borgerliga naturkonserverande krafter samlade i Hagabrunnsvikens vänner och Stiftelsen Stolta Stad, Naturskyddsföreningens alternativa utredningar, nätverket av lokalorganisationer och miljöorganisationer samlade kring Alternativ stad i paraplyet Ur tid är leden. Därtill fanns det en radikal ekoanarkistisk miljöaktivistscen som vuxit fram ur trafikblockaderna och som höll i olydnadsutbildningar, hade lokala mötesplatser som Kafé Monkeywrench (namnet togs från en roman om en grupp som saboterade vägmaskiner, så kallad monkeywrenching), fanzines som Ekologisten och Miljöaktivisten, aktionsgrupper som Kokosbollarna (de första provborrningarna för Österleden skedde vid en gammal kokosbollsfabrik) och Asfaltsdjungelns indianer. Ur detta växte aktionsnätet Socialekologisk aktion fram, som genomförde vägmotståndsläger i form av ockuperade hus i Häggvik och skogsläger i Huddinge mot vägbyggena. Civil olydnadsaktioner blandades med en hel våg av direkta aktioner och nattliga sabotage mot vägmaskiner. Trots denna stora bredd och radikalitet hölls rörelsen samman i alla sina delar under fem år, tills Dennispaketet stöp på sina skenande kostnader i slutet av 90-talet. 90-talets radikala miljöaktivism och globala aktionsdagar kom efter att vägbyggena bromsades upp i Europa att allt mer övergå i den framväxande globaliseringsrörelsen. Klimataktionsdagarna blev globala aktionsdagar mot nyliberalism, där gatufesterna flyttade in i finanskvarteren och förlamade innerstäderna (London 1998) eller blockerade de globala frihandelsinstiutionernas toppmöten (Seattle 1999). En rörelse som på 00-talet återvända till klimatfrågan, med arrangerandet av Climate camps och massmobiliseringar kring klimattoppmötena (som COP15 i Köpenhamn 2009). För att nu återfinnas i form av Ende Geländes blockader av kolgruvor, Folk mot fossilgas massolydnad mot den planerade naturgashamnen i Göteborg och Extinction Rebellions nedstängningar av stadskärnorna för att utlysa klimatnödläge. Klimatolydnaden är på gatorna igen. Den har haft en lång historia för att komma dit, men utan olydnaden riskerar vår framtid bli kort.

Publicerad i ETC augusti 2021

Mina många liv

Jag har levt många generationer, varit en del av många generationer. Jag har vägrat bli gammal och stelna, följt kamperna där de briserat och vitaliserats av diskussionerna. Varje ny våg har gett mig nytt liv.

Jag formades som bara barn av kärnkraftsfrågan. Blev miljöaktivist. Ockuperade Hanstaskogen på Järvafältet mot skövling. Blockerade sopstationer mot sopbränning. Kapade flygplan (i papiermache) på Arlanda. Blockerade motorvägar. Det var mitt åttiotal. Min tonårsperiod. Mitt första politiska uppvaknande, min första politiska generation..

Vid skiftet till 90-talet och Östblockets fall reste jag i Östeuropa, till olika miljöläger. Hackade loss en bit av Berlinmuren strax efter dess fall. Den smulades till grus i min backpackryggsäck och fastnade i alla mina kläder. Tog oss in i en Röda armébas med massor med fredsaktivister i Estland under Sovjetunionens fall, under dess sista dagar. Var på avrustningsläger i Linköping och Skottland. Reste genom Serbien under kriget. Köpte Infobokhandlarnas internationella tidskrift Clash. Läste RAF:s sista kommunikéer. Hörde om de rasistiska pogromerna mot flyktingförvar i hela Tyskland. Nationalistiska vindar. Miljörörelsens pacifism rann av mig. Nu gällde det att försvara oss, mot en nyvaknad extremhögers angrepp. Var med när Antifascistisk aktion växte fram. Läste i Clash om triple oppression, det som vi långt senare fick höra akademikerna kallade ”intersektionalitet”. Blockerade toppmöten i Madrid och Amsterdam. Lärde oss att gå i kedjor, göra nedräkningar i demonstrationer och tjurrusningar. Inspirerades av Zapatisternas uppror i Mexiko. Blockerade motorvägsbyggen i hela Europa. Aktiverade mig i Nej till EU-kampanjen. Det var mitt andra politiska uppvaknande, min andra politiska generation.

2000-talet blev mitt tredje politiska uppvaknande, min tredje politiska generation. Syntesen av de två tidigare, lärdomarna från 80-talets öppna lekfulla miljörörelse och 90-talets klandestina militanta autonoma scen sammansmälte. Men nu kom en starkare drog in i bilden: teorin. Inte som dogmer, som en stelnad lära. Tvärtom, det blev jävligt kul att läsa. Vi vände och vred på teorierna, perverterade dem, lät dem inspirera oss till praktiker. För mig var tiden runt millenieskiftet den roligaste tiden hitintills att vara aktiv. Vi läste Antonio Negris Imperiet, Deleuze och Guattaris Tusen plattåer och Marx Kapitalet. Vi bildades Stockholms autonoma marxister, i Jönköping fanns Transformers, i Linköping Dark Forces, i Malmö Autonomt motstånd och Gatuaktionen, i Göteborg Alarm och Autonoma kärnan. Vi tog över Kafe44 och ”italifierade” det: vi ville ha det som ett socialt center, en lokal som intervenerade i politiska kamper. Vi fixade Reclaim the cityfester och drog in stålar till att bygga upp ett mobilt soundsystem, vi slogs mot Rejvkommissionen på festivaler. Våra studiecirklar blev polisanmälda för att vara uppviglande. Anarkisterna rasade över en marxistisk infiltrering av deras rörelse. Men egentligen var vi nog mer anarkistiska i vår praktik än de var. Vi kom med en hel ny verktygslåda med tekniker, praktiker och idéer. Konfrontativt ickevåld och massolydnad med vita overaller, vägblockader med soundsystems, självreduktionskampanjer med plankande, fildelande och hackande. Vi fifflade, maskade, cardade. Decadent action som ideal, lyxkommunism åt alla. Från Malmö kom nya egna militanta undersökningar, ansiktslöst motstånd på arbetsplatser och Vår makt-konferenser. Till våra röda söndagar på 44an kom kidsen från Globalisering underifrån och Syndikalistiska ungdomsförbundet och blev förledda. Ur den häxbrygden växte Piratbyrån, The Pirate Bay och Piratbion, Discobbedienti, Planka.nu, Kvinnopolitiskt forum, Roh-nin bokförlag, satirsajten 44an.com och Asocialstyrelsen fram. Det var oerhört intensiva år, innan och efter Göteborgskravallerna. Allt gick mot en explosion, där vi alla lämnade vårt nav Kafe44 och spreds i tusen projekt för vinden. För min del ville jag ha mer. Mycket mer. Så jag drog till Italien, det hägrande land vi snott så mycket inspiration ifrån. Jag kände mig elektrifierad, mitt i händelsernas centrum. Konstant hög på politik.

Hemma i Sverige igen kom en – för mig – fjärde generation. Nu var vi Allt åt alla. Linje17. Kämpa Malmö. Stadsdelsorganisering. Megafonen, Pantrarna och förortsupplopp. Ungdomshusetkravallerna och ockupationsvågen i hela Sverige. Occupy. Brand fick en hel makeover. Refugees Welcome.

Och så reaktionen. Högerpopulismens våg som svepte över världen från 2015 och framåt. När högergenerationen Alt-right kom blev det en märklig dejavukänsla. Men vänta, vi hade gjort allt de gör. Vi hade memer på 44an.com innan de kallades memer, de blev memkrigare. Vi kapade debatten genom kommunikationsgerilla, de hade trollfabriker. Vi beskrev den sociala fabriken utifrån filmen Matrix, de pratade om att ta det röda pillret. Vi startade The Pirate Bay och levde i irc-chattar, de hade Gab och Discordkanaler. Vi hade Indymedia, de snodde begreppet altmedia. Vi hade Anonymous på 4chan, de har Qanon på 8chan. Vi hade electroclash, de fick fashwave. Så jävla märkligt. Men samtidigt finns en betryggande vetskap. De kan inte skapa något nytt, bara stjäla våra idéer. Vara det Hardt och Negri beskrev som vår mörka spegel. Reaktiva. De är vågbrytare, men kan inte hejda flodvågen. Den reaktionära dammen kommer att sprängas. För varje ny generation är vänster. Som lyckas ta upp stafettpinnen och fortsätta där den tidigare sakta in, omedvetet och ändå med all kunskap i behåll.

Just nu saknar jag generation, är generationslös. Gammal, kanske? Rejält gammal. En räv. Men jag vet att jag kommer bli ung igen. Att det är ett bra puppstadium för att förkovra sig, läsa, bygga infrastruktur. Inför nästa livscykel. För det är bara en tidsfråga innan nästa generation briserar. Och den som är öppen för den, för dess kampanda och problemställningar, kommer bli en del av den generationen – oavsett ålder.

Publicerad i Brand nr 1, 2021, Tema: Generationer.

Negri på barrikaderna

I skuggan av den globala pandemins utbrott våren 2020 dog vänsterpopulismen. Den 8 april ställde Bernie Sanders in sin presidentvalskampanj efter att ha förlorat Demokraternas nominering och slöt upp bakom kandidaten (och sedermera presidenten) Joe Biden. I de amerikanska vänstertidningarna Jacobin och Viewpoint Magazine bröt en debatt ut vart den socialistiska rörelse av valarbetare som jobbat för Sanders nu skulle ta vägen.i Var det nu tid för mer lokal realpolitik i de städer där socialistiska kandidater var starkare – eller behövde rörelsen återvända till gatorna, bli rena sociala rörelser igen? Samtidigt som Sanders kastade in handsken publicerade David Broder, Jacobins europeiska redaktör, en text om relationen mellan italienska kommunistpartiet PCI och den utomparlamentariska vänstern (den så kallade operaismen eller Autonomia-rörelsen kring Antonio Negri och tidiga Mario Tronti) på 60- och 70-talet.ii Broder hade just översatt operaismens klassiska verk, Mario Trontis Operai e Capitale (Workers and Capital) till engelska. Nu använde han det italienska exemplet – och då särskilt Antonio Negris bidrag – som en varning för amerikanska vänstern; det gällde att fortsätta bygga partiet, att verka realpolitiskt och inte lämna den parlamentariska politiken för rörelseprotester à la Occupy Wall Street. Men historien tog en annan vändning; den 25 maj kvävdes den 46 åriga svarta mannen George Floyd till döds i ett polisingripande; Black lives matter gick ut på gatorna och sommaren 2020 – mitt under pandemin – upplevde USA sin största våg av massprotester någonsin. Rörelseautonomin trumfade partibyggandet.

Relationen parti och massrörelse har alltid varit en central stridsfråga i socialismens historia. Det är ingen slump att det var just den italienska teoretiska debatten på 60- och 70-talet som amerikanarna valde att studera 2020: i få andra länder har diskussionen ställts på sin spets, både i faktisk organisering och teoretiskt djup, som Italien under den perioden. Kommunistpartiet PCI var västvärldens största och öppnade upp för ett samarbete med centristisk liberalism, samtidigt som den utomparlamentariska vänstern som var en maktfaktor i fabriker och kvarter gjorde en skarp brytning med partiet. Mitt i den striden stod Antonio Negri. Och han står fortfarande kvar på barrikaderna, 88 år gammal, mitt i de sociala kampernas Italien.

Antonio Negri är från en partisanfamilj i Padova i nordöstra Italien. Redan 26 år gammal blev han 1959 professor i statsvetenskap och byggde om statsvetenskapliga institutionen i Padua steg för steg till ett marxistiskt centrum för hela Italien. Han tog med sig sina studenter och doktorander från universitetet i Padova och åkte till närliggande industrizonen Porto Marghera, vid Venedig. Där höll han studiecirklar i Kapitalet för industriarbetarna i petrokemisektorn. Negri tillhörde de vänsterakademiker från socialistpartiet och kommunistpartiet som såg fackföreningens kris och medlemstapp i början av 60-talet och gick ut till fabrikerna för att undersöka arbetarklassens nya sammansättning. Organ för dessa undersökningar var tidskriften Quaderni Rossi (Röda häften). I Quaderni Rossi och den mer interventionistiska utbrytningen Classe Operaia – som startades av Negri och Tronti – utvecklades en nyläsning av Marx Kapitalet, men även förarbetet Grundrisse fick sin italienska översättning i dessa tidskrifter. Denna kätterska marxläsning, i Italien kallad operaism (arbetarism) vände upp och ner på både Marx och Lenin. Negri och Tronti utgick från arbetarklassens perspektiv, inte kapitalets, i sin läsning. De utgick från både det spontana, dolda och organiserade öppna arbetarmotståndet mot kapitalets disciplinering, planering och styrning, hur kamperna för en arbetarautonomi undan fabriksdisciplinen föregick kapitalets omorganiseringar av produktionen – och på så sätt hegelianskt fungerade som en motor i arbete-kapitalrelationen. Precis som kapitalismen bara kunde förstås genom att kliva in i produktionens dolda verkstad, med operaisternas ord ur ”arbetarklassens synvinkel”iii så kunde samhället bara förstås utifrån produktionen och staten utifrån samhället. Operaisterna bröt med PCI:s syn på kapitalet som irrationellt och planeringen som ett socialistiskt kännetecken, utan betraktade istället kapitalet inte bara på enskild nivå utan även utifrån totalkapitalet, hur kapitalets planering och kommando i produktionen motsvarades av en planering och kommando av samhället och staten på sin samlade nivå. Samhället kom att reellt underordnas under kapitalet. Denna slutsats ledde operaisterna att även börja söka kamper utanför fabriken, ute i samhället – hos studenterna, hemmafruarna och migranterna – och hur deras intressen skulle gå att förbinda med arbetarnas kamp för autonomi.

Här skildes Mario Tronti och Antonio Negris vägar. Tronti såg att det var bara genom partiet som detta sammanbindande av arbetarklassens olika delar i samhället kunde ske. Efter 1967 återvände Tronti och kretsen kring honom in i PCI och kom att förnya partiets teoretiska arbete. Mario Tronti är fortfarande aktiv i PCI:s arvtagare, centerreformistpartiet Partito Democratico. Antonio Negri och hans nätverk av arbetarmilitanter däremot fortsatte arbetet med att hitta nya organisationsstrukturer för klassammansättningen, som stärkte klassens autonomi och självständiga organisering – utanför fackföreningar och partier. Negri kom att vidarutveckla den tidiga Trontis operaistiska teorier mot parti-Trontis, klassrörelsens autonomi ställd mot det politiskas autonomi.

Operaisterna vände inte bara på Marx i sin läsning (Trontis så kallade ”kopernikanska revolution”iv av Marx), utan även Lenin. Där klassisk leninism såg arbetarklassens kamper som spontanta och taktiskt nödvändiga men strategiskt otillräckliga, utan krävde en styrning av ett avantgardeparti med planen och strategin – en återspegling av kapitalisternas organisering inom fabriken – vände operaisterna på analysen. Det var motsättningen arbete-kapital, arbetarklassens undandragande från kapitalets exploatering och kontroll, som var den strategiska dimensionen. Organisationens uppgift var kompletterande, att genom taktiska reformer och krav understödja denna autonoma rörelse. Operaismen slog därigenom inte över i en anarkism, ett totalt förkastande av reformism eller partiorganisering, utan vände bara på dynamiken parti och rörelse: rörelsen var primär, partiet (”av en ny sort”v) enbart understödjande. Men vad innebar det rent konkret? Operaisterna organiserade träffar utanför fabrikernas grindar, öppna stormöten, där alla arbetare oavsett avdelning kunde mötas, cirkulera erfarenheter mellan olika kamper inom fabriken och formulera gemensamma krav som övervann splittringen inom fabriken: det vanligaste kravet var lika lön oavsett jobb inom produktionen. Från de stormötena kunde arbetarna även ta upp krav utanför fabriken, bilda kommittéer för att få ner boendekostnader, motverka vräkningar, reducera resekostnaderna och elräkningar.

Så exploderade 1968. Studenterna ockuperade universiteten och gick ut i massdemonstrationer på gatorna. Studentpolitiseringen gick däremot inte främst åt ett maoistiskt håll, som i andra delar av Västeuropa. Utan studenterna läste istället Mario Trontis Operai e Capitale och sökte upp honom. Han vände dem ointresserat ryggen, men istället fann studenterna operaisterna kring Negri med sina nätverk av fabriksmilitanter och arbetarstormöten. Så flöt gnistan från studentrevolten in i avtalsrörelsen 1969 – ”Den heta hösten”vi – studenter reste från hela Italien till de stora bilfabrikerna i Turin för att bistå vid fabriksgrindarna och stormötena. Ur den heta hösten föddes organisationerna Potere Operaio (Arbetarmakt, där Negri och hans operaister medverkade) och Lotta Continua (Kampen fortsätter). Statsvetenskapliga institutionen fungerade som en nav i den teoretiska utvecklingen: Negris krets höll internationella seminarier som samlade marxistiska teoretiker från hela väst, seminarierna gavs sedan ut i bokform på det stora förlaget Feltrinelli.

Nu började PCI och arbetarautonomins resa åt skilda håll. På sjuttiotalet pågick förhandlingarna mellan PCI och kristdemokraterna om ett gemensamt reformpaket, som kom att kallas den historiska kompromissen. PCI hade i efterkrigstiden varit det alltid näst största partiet inom italiensk politik, med stora regionala framgångar men utan politisk makt på riksplanet. Med förhandlingarna med kristdemokraterna behövde PCI kapa banden till och tygla arbetarmilitansen, att kunna garantera arbetsfred från arbetarrörelsen. Det blev på Trontis bord att bemöta arbetarautonomin teoretiskt. Samtidigt började den utomparlamentariska 68-rörelsen, som bildat marxistleninistiska partier att lösas upp och gå upp i rörelsen för arbetarautonomi. Potere Operaio gick upp i rörelsen av arbetarautonomi, Autonomia Operaia. 1973 ockuperades FIAT i Turin. Mängder av kommittéer för ”självreduktioner”vii av hyror och priser, av elräkningar, kollektivtrafikavgifter och matpriser, bildades i förorter över hela Italien – i konflikt med PCI och fackföreningsrörelsens försök att skapa lugn. Dario Fo beskrev rörelsen i sin pjäs Vi betalar inte, vi betalar inte!viii Autonomia spred sig från fabrikerna och universiteten till förorten. Husockupationer kom att bli en vanlig protestform. form, Bbåde för att skapa billigt boende men också för att upprätta möteslokaler, (så kallade ”sociala center”,) i kvarteren för traktens boende, ungdomar och arbetare. Till skillnad från operaisternas tidigare nätverk och organisationer, som fortfarande burit på ett leninistiskt arv av centralisering, var Autonomia spretigt, homogent och uppbyggt av mängder parallella initiativ och projekt utan central ledning. Negri satt med i redaktionen för Milanotidskriften Rosso, som var en av de viktigare organen bland många. Ju närmare makten PCI kom, desto militantare blev Autonomia – med konfrontationer med både PCI:s demonstrationsvakter och polisen. Ett av de starkaste fästena blev universitetetsstaden Padova och fabriksstaden Porto Marghera, där Negris studenter hade organisationen Collettivi Politici Veneti per il Potere Operaio (De politiska kollektiven från Veneto för arbetarmakt). I sitt försök att upprätta en ”territoriell motmakt” genomförde kollektiven militanta kampanjer mot företag som anställde svartarbete, polisstationer och militärförläggningar, kollektiva butiksplundringar, attacker mot ”reaktionära” professorer, sabotage inne i fabrikerna och blockader av vägar. I koordinerade ”brandnätter” angreps måltavlor i hela regionen med molotov coctails. Autonomias militans skiljde sig från Röda brigadernas, som växte fram vid samma tid. Röda brigaderna var en centraliserad och militär struktur, medan Autonomia byggde på massmilitans och ”massillegalitet”. Den 5 april 1979 greps stora delar av Autonomias drivande skikt i Padova, däribland Antonio Negri och hela statsvetenskapliga institutionen, och åtalades för uppror mot staten. Följande månaderna skedde motsvarande gripanden i de andra italienska städerna. Autonomia klämdes sönder mellan statsrepressionen, PCI:s kampanjer mot dem och Röda brigadernas upptrappade terrorism.

Men Antonio Negris historia slutar inte här, snarare började ett nytt kapitel i fängelset. Redan innan fängslandet hade han börjat undervisa om Marx Grundrisse på École normale supérieure i Paris, på Luis Althussers inbjudan. Där fick han kontakt med den franska intellektuella miljön kring Gilles Deleuze, Felix Guattari och Michel Foucault. Negris autonoma marxism började korsbefruktas med fransk poststrukturalism. På I fängelset läste han 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, vars teorier kring immanens och multituden som subjekt (istället för Hobbes folket) kom att starkt påverka Negris kommande verk. Negris sena sjuttiotalsskrifter följde Autonomiarörelsens utveckling enligt en linje han redan påbörjat med operaisterna: hur kapitalets underordning och planering av samhället skapade ett nytt arbetarsubjekt; från fabrikernas massarbetare (operaio di massa) till den samhälleligt organiserade produktionens samhälleliga arbetare (operaio sociale). Den samhälleliga arbetarens sammansättning var heterogen, pluralistisk och bar på en inre mångfald – med Spinozas begrepp en multitud – till skillnad från den mer homogena massarbetaren. Den samhälleliga produktionen, hur totalkapitalet gjorde hela samhällsterrängen produktiv, var med Foucaults begrepp en biopolitisk produktion, livet gjordes produktivt.

Fängslandet av Negri mötte inte bara kritik i Italien och Frankrike, utan även Amnesty engagerade sig i fallet. Kampanjen för att frige Negri lyckades 1983 få honom invald i parlamentets deputerandekammare. Innan Negris parlamentariska immunitet drogs in flydde han till Frankrike, där Mitterand gett de italienska vänsteraktivisterna asyl. Felix Guattari var personligt engagerad i att ta emot flyktingarna och kom under 80-talet att utveckla ett nära samarbete med Negri. Till den italienska exilmiljön i Paris anslöt sig 1990 den amerikanska litteraturvetaren Michael Hardt, för att skriva på sin doktorsavhandling om Deleuzes och Negris teorier. Hardt och Negri inledde ett produktivt samarbete och ägnade 90-talet att försöka beskriva den nya världsordning som framträdde efter realsocialismen och Sovjetunionens sammanbrott och USA:s förändrade roll under det första Gulfkriget. Samarbetet med Hardt öppnade upp den anglosaxiska världen för Negris teorier. 2000 utkom deras gemensamma bok Imperiet (Empire), som de skrev tillsammans i mitten av 90-talet. Imperiet blev en internationell succé och sammanföll med den så kallade globaliseringsrörelsen, toppmötesprotesterna mot de internationella frihandelsinstitutionerna. I Imperiet använder sig Negri och Hardt av den grekisk-romerska historikern Polybios (verksam runt 150 talet f.Kr.öre Kristus)) som beskrev Romarrikets blandkonstitution och maktdelning. Polybios konstitutionella teorier, som influerade den amerikanska konstitutionen, kunde enligt Hardt och Negri användas för att förstå hur maktdelningen mellan de internationella finansinstitutionerna, trilaterala överenskommelser, Förenta nationerna, transnationella företag och globala NGO:s förändrade både USA:s hegemoniska position, geopolitiken i stort och den nationella suveränitetens roll. In i denna beskrivning skildrar Hardt och Negri sedan en beskrivning av produktionens förändring i Imperiet, om det immateriella arbetets mer centrala funktion och hur detta arbete skiljer sig från manifakturarbete genom att dels vara samhälleligt i högre grad, verkar biopolitiskt över livet, och dels hur arbetarna inte är separerade från produktionsmedlen (som för det immateriella arbetet är deras egna kroppar, affekter och känslor, kunskap, språk). Här vidarutvecklasvidareutvecklades Negris tidigare teori om den samhälleliga arbetaren; mot iImperiet ställer de multituden, som beteckning på den nya globala klassammansättningen. Imperiet följdes upp av böckerna Multituden, som beskrev krigets förändrade roll i imperiet och antikrigsrörelserna mot Irakkrigets betydelse, samt och Common Wealth, som lyfte fram allmänningarna (digitala och materiellas) funktion för den biopolitiska produktionen och vilka rörelser som verkade idag för att motverka kapitalets inhägnandeninhägnaden och extrahering av de bruksvärden som allmänningarna skapade.

1998 återvände Negri återvände till Italien 1998, i ett försök att få tillstånd en amnesti för de Autonomia-aktivister som fortfarande satt fängslade. Han avtjänade de följande åren den kvarvarande tiden av sitt straff. Italien hade förändrats medan han var borta. 1990 föll det politiska systemet samman i korruptionsskandaler, vilket tvingade de politiska partierna om ombildas – PCI transformerades till Demokratiska partiet i en sammanslagning med delar av Kristdemokraternas centristflygel – och nya partier uppstod; Berlusconis Forza Italia och Lega Nord växte fram.ix Men även Autonomiarörelsen återuppstod i ny tappning, kring nya generationer av hundratals sociala center och basfack. Negri återknöt till denna rörelse genom tidningen Posse och därefter ett nätverk av vänsterradikala doktorander, Euronomade. Euronomade har sommarkonferenser och en aktiv nättidning, där Negri spelat en betydande roll i att skola upp en ny generation rörelseintellektuella. Han är däremot förbjuden att åter undervisa på italienska universitet. Som 88 åring är han fortfarande aktiv i både den franska och italienska vänstern, alltid i närheten av där aktivisterna är. Hans memoarer, Historien om en kommunist (Storia di un comunista) har hitintills utkommit med tre delar. Negris teori har under hans 60-åriga bana inom vänstern hållit en stringent och klar linje, hans metod har alltid utgått från att börja med en analys av produktionen och dess motsättningar, för att därifrån lyfta fram vilka nya subjekt och ny form av antagonism detta framburit, vilka former av infångande och kommando det bemöts av från kapitalet och hur det förändrat statsformen.

2020 återvände Negri och Hardt återvände 2020 till Imperietteorin, i en artikel i New Left Review, för att diskutera vad som skett under de följande åren med imperiet och multituden sedan boken publicerades.x En fjärde del i bokserien kom 2017, boken Samling (Assembly). Om de tidigare böckerna följt och uppdaterat operaismens marxistiska analys av produktionen och det kollektiva kapitalets planering och kommando så tog bygger Samling och byggde vidare på operaismens vända leninistiska organisationsteori: vad kräver vår tid för form av rörelseinstitutioner och organisationsbyggen när den gamla vänsterpartierna befinner sig i kris?. Boken tar sin utgångspunkt i Black Lives Matter och frågar sig varför dagens proteströrelser saknar ledare. Hur kan de nya proteströrelserna undvika att bli kortvariga dagsländor och istället hitta former som stärker deras makt och skapar kontinuitet, utan att återskapa den tidigare vänsterns förstelnade partiform? Samma brinnande fråga som återaktualiserades våren 2020 och fick Jacobins David Broder efter Sanders förlust att höja ett varnande finger för att åter lystra till de ”italienska” lockropen om rörelseprotesternas autonomi.xi För att månaden efter ställas inför en ny autonom protestvåg som svepte genom USA och satte stopp för Trumps återval.


/ Mathias Wåg


Publicerat i Arbetarhistoria nr 177-178 (1-2), 2021

Bibliografi i urval:

På svenska:

Michael Hardt och Antonio Negri, Imperiet, Glänta produktion 2003.

Michael Hardt och Antonio Negri, Multituden, Tankekraft 2007.

Antonio Negri, Porslinsfabriken, Tankekraft 2008.

Michael Hardt och Antonio Negri, Förklaring, Tankekraft 2013.

Michael Hardt och Antonio Negri, Samling, Tankekraft 2019.

På engelska

Félix Guattari och Antonio Negri, Communists like us, Semiotext(e) 1990.

Antonio Negri, The Savage Anomaly: The Power of Spinoza’s Metaphysics and Politics, University of Minnesota Press, 1991.

Antonio Negri, Marx Beyond Marx: Lessons on the Grundrisse, New York: Autonomedia, 1991.

Antonio Negri, Books for Burning: Between Civil War and Democracy in 1970s Italy, Verso, 2005.

Michael Hardt och Antonio Negri, Commonwealth, Belknap Press of Harvard University Press, 2009.

Antonio Negri, Factory of Strategy: Thirty-Three Lessons on Lenin, Columbia University Press, 2015.

Om Antonio Negri
Timothy S Murphy, Antonio Negri – Modernity and Multitude, Polity Press 2012.

Om operaismen

Steve Wright, Storming Heaven – Class Composition and Struggle in Italian Autonomist Marxism, Pluto Press 2002.

Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019
Nanni Balestrini och Primo Moroni (red), The Golden Horde – Revolutionary Italy, 1960–1977, The university of Chicago Press Books. Utkommer maj 2021.

iSom exempel på tre positioner i den debatten, se Paul Heideman, Mass Politics, Not Movementism, Is the Future of the Left, https://jacobinmag.com/2020/04/bernie-sanders-democratic-socialism-mass-politics-left, Anton Jäger, We Bet the House on Left Populism — and Lost, https://www.jacobinmag.com/2019/11/we-bet-the-house-on-left-populism-and-lost och Salar Mohandesi, Party As Articulator, https://viewpointmag.com/2020/09/04/party-as-articulator

iiDavid Broder, The autumn and fall of italian workerism. Publicerad 24 mars, 2020. https://catalyst-journal.com/the-autumn-and-fall-of-italian-workerism

iiiSe Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019, kaptilet Factory and society, samt Steve Wright, Storming Heaven, Pluto Press 2002, sid 37f.

ivTrontis kopernikanska revolution syftar på det paradigmskifte hans vändning på dynamiken kapital-arbetare, till att se arbetarklassen som historiens motor, innebar. Se Steve Wright, Storming heaven, sid 63f. Finns på https://libcom.org/library/storming-heaven-class-composition-struggle-italian-autonomist-marxism-steve-wright Texten Lenin i England, där Tronti presenterar vändningen, finns också publicerad i Brand, 2, 2017, tema Social strejk.

v”Parti av en ny typ” är ett begrepp som tillskrivs Lenin inom den marxistleninistiska traditionen och anspelar på konstruerandet av bolsjevikpartiet som en helt ny typ, varken baserad på aristokratins partier eller den andra internationalens socialdemokratiska partimodell. Inom den operaistiska traditionen användes begreppet av Tronti och Negri för att snarare än att ta Lenins partiform som oföränderlig gällde det att tillämpa leninismen som metod att identifiera en passande partiform i arbetarklassens nya sammansättning; det nya partiets organisatoriska form behövde förändras med klassammansättningens förändring. Se Trontis Lenin i England i Brand 2, 2017 och Antonio Negris Factory of strategy.

viDen heta hösten anspelar på vågen av vilda strejker och avtalskamper hösten 1969. Se Steve Wright, Stormning heaven, Pluto press 2002, sid 119ff samt Nanni Balestrini, Revolten i Torino, Rabén & Sjögren 1972. Finns digitalt på https://www.riff-raff.se/lasvart/torino.html

viiSjälvreduktioner (autoriduzione) syftar på betalandet av ett moraliskt eller politiskt pris för en vara, inte ett marknadspris. Historiskt har det varit brödrevolternas traditionella kampform, en kamp om att sänka priset till det köparna såg som en ”rimlig” och moralisk nivå. Se Autoreduction movements in Turin, 1974, publicerad i tidskriften Italy: Autonomia – Post Political Politics, semiotext(e), Intervention Series #1, 1980. Finns upplagd på nätet: https://libcom.org/history/autoreduction-movements-turin-1974. Samt E P Thompson, De engelska massornas moraliska ekonomi, publicerad i Brand, nr 3, 2013, Tema Upploppsfaran.

viiiDario Fo:s Vi betalar inte, vi betalar inte! sattes upp på Pistolteatern 1976 och blev Fo:s stora genombrott i Sverige. 1997 fick Dario Fo Nobelpriset i litteratur.

ixFör en överblick över Italiens samtidshistoria, se Eskil Fagerström, Italiens moderna historia, Historiska media 2020.

xMichael Hardt & Antonio Negri, Empire, Twenty Years On, New Left Review, nummer 120, 2019. Finns online på: https://newleftreview.org/issues/ii120/articles/empire-twenty-years-on

xiSe David Broders artikel ovan.

Accelerationism bortom sin egna gräns

Antikapitalism är som boxning. Mitt emot oss står kapitalet, personifierad i kapitalisten. I andra ringhörnan står proletariatet. Två fientliga läger. Antikapitalismens mål är att krossa kapitalet, ett negerande i såväl teori och praktik. Att kunna angripa och dra sig undan. En styrkemätning, oavsett om man är revolutionär eller reformist. Att kunna ”float like butterfly, sting like a bee”, som boxaren Muhammed Ali.

Postkapitalism är något annat. Det är judo. Att kunna utnyttja motståndarens kraft och riktningen i hans slag, för att kasta honom i en annan riktning. Hitta systemets egna interna motsättningar och svagheter, tendenser och mottendenser. Och agera utifrån dem. Vad äter sönder kapitalismen inifrån? Går det att skynda på?

I Sverige har vi Södertörns högskola – och kanske även Malmö Högskola – som har som inriktning inom humaniora att följa nya samtidsanalyser och teoretiska trender. I Storbritannien fungerade Warwickuniversitetet i mitten av 90-talet på samma sätt. Här studerades postmodernism och okonventionell fransk filosofi. Ett Hogwarts för poststrukturalister. Det var här den hajpade filosofen och kulturteoretikern Sadie Plant fick sin tjänst 1995 och grundade centret Cybernetic Culture Research Unite (CCRU). Med sig från Birninghams culture studies tog hon sina doktorander, däribland Mark Fisher, till CCRU. Två år senare fick Nick Land, hennes dåvarande partner, ta över driften av CCRU. Centret växte fram parallellt med internets genombrott och studerade dess kulturella konsekvenser och möjligheter. Studier i Gilles Deleuze, Karl Marx och Jean-François Lyotard korsbefruktades med popkultur, science fiction, droger, hård jungle och cyberpunk. Snarare än avhandlingar producerade CCRU fanzines som ***collapse och Abstract Culture, seminarier som mer liknade ravepartyn och tidsmaskiner till framtiden. Ambitionen var just att placera blicken från framtiden, se hur framtiden skickade ett budskap till oss om dess rötter, de tendenser framtiden fötts ur här och nu. Vad var det för interna motsättningar i dagens kapitalism som drev den gå bortom sig själv? I CCRU skolades en generation filosofiskt. Men det blev också platsen där en generation brände ut sig själva, fick psykoser och gick in i väggen. Nick Land själv kollapsade och drog sig tillbaka.

Influensen från CCRU levde vidare mer inom musik och konst än teoretisk humaniora. Men de teoretiska bidragen fick en ny renässans i flera motstridiga strömningar inom ”blogosfären”, nätverken av bloggare, i slutet av 00-talet. Den samlande beteckningen som kom att användas var accelerationism. Men vilka tendenser som betonades och i vilken riktning de skulle ta, skiljde sig åt i strömningarna. Nick Land drev åt höger, på andra sidan av hans drogpsykos, och hans accelerationistblogg blev en viktig inspiration för den så kallade Dark Enlightment-blogosfären – det som något år senare kom att räknas in som alternativhögern (alt-right). Land lyfte fram kapitalismen som en artificiell intelligens, som för att kunna utvecklas och spränga sina gränser behövdes befrias från de begränsande bojor mänskligheten (läs: arbetarrörelsen och välfärdsstaten) lagt på den. Dessa tankar föll i god jord hos techentreprenörer i Silicon Valley. I Sverige hämtade Alexander Bard sin inspiration från Lands högeraccelerationism.

Kring Mark Fishers föreläsningar och bloggande uppstod samtidigt vänsteraccelerationismen, ett försök att vidarutveckla den marxistiska ådran i CCRU:s arv. ”Marxismen är inget om den inte är accelerationistisk”, förklarade Fisher. Precis som i Kommunistiska manifestet lyftes kapitalismen som en stor omstörtande kraft – inte olikt Lands föreställningar – som krossade feodalismens ståndssystem men snabbt ersatte med nya begränsande klasstrukturer. Kapitalismens revolutionära potential kom att hämmas och begränsas. Det här var ett annat sätt att se på den marxistiska tesen om motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Men Fisher förde även vidare de teoretiska bidragen från Deleuze och Lyotard, genom att inte bara undersöka den tekniska utvecklingen, utan även begärens utveckling under kapitalismen: när begärsstrukturen inte längre rymdes inom kapitalismens realism – föreställningen att kapitalismen är det enda naturliga och tänkbara systemet – och sökte sätt att spränga dess begränsningar. Fisher kallade det postkapitalistiska begär. Han tittade på 60-talets underground-motkultur, dess experimenterande med andra sätt att leva, ha relationer och ägna sig åt medvetandehöjande (genom droger eller kollektiva samtal). Fisher ställde denna ”acid communism” mot kapitalets ideologiska ”realism” (Se Brand 1/2019).

Det som fick vänsteraccelerationism-diskussionen däremot att ta fart var Nick Srnicek och Alex Williams #Accelerate – Manifesto for an accelerationist politics (2013) och uppföljaren Inventing the future – Postcapitalism and a world without work (2015), som fångades upp av miljön kring brittiska studentrörelsen, radikala vänstern och Momentum. Srnicek och Williams använde accelerationismen för att ta sig an automatiseringens konsekvenser för arbetslivet och industriproduktionen, föra samman detta med en radikal arbetskritik och behovet av ett vänsterpopulistiskt program mot nyliberalismen. En vänster utan en framtidsvision var dömd att förlora. Tråden fångades upp av vänsterjournalisterna Paul Mason i boken Postkapitalism. Vår gemensamma framtid (Ordfront 2017), Peter Fraser i Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2017), Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism (Verbal 2019) och Leigh Phillips och Michal Rozworskis Folkrepubliken Walmart (Verbal 2020). Vi kan till dessa böcker lägga Antonio Negri och Michael Hardts Commonwealth (2009) och Samling (Tankekraft 2019), samt Tiziana Terranova Red Stack Attack (2014).

Bastani lyfter fram hur den exponentiella tillväxten inom datorernas processorkraft och lagringsförmåga, energiutvinning och batterikapacitet, eller genforskning inom sjukvården, bär på en undergrävande potential inom kapitalismen, som företagen på olika sätt försöker kontra, inhägna och påföra strikt kontroll över. Phillips och Rozworski visar hur de största bolagen i världen, som Walmart eller Amazon, internt inte fungerar efter principer av kapitalistisk konkurrens utan är planerade ekonomier. Kapaciteten att införa planerad ekonomi är därför inte länge bara någon vänsterdröm, utan central inom dagens produktion – och kan därmed vändas i en socialistisk riktning. Negri och Hardt visar på hur den samverkan som dagens produktion bygger på, de sektorer som handlar om tjänster, information och immateriell produktion, alla vilar på gemensam produktion som delvis är utanför företagen och där produktionsmedlen redan är i arbetarnas händer. Produktionen är samhällelig och skapar allmänningar, som kapitalet inhägnar och säljer licenser till eller extraherar värde ur. Terranova visar hur det skulle gå att vända dessa plattformsekonomier i det gemensammas riktning, genom att ackumulera allmänningar – skapa röda stackar – genom egna algoritmer. Synen på att automatisering leder till arbetslöshet (eller positivt uttryckt, arbetsfrihet) har inte stått obemött. Aaron Benanav kritiserar i Automation and the future of work (Verso 2020) automatiseringsteoretikerna, dit han slänger med accelerationisterna, för att överdriva automatiseringens negativa konsekvenser och befriande potential.

Accelerationistdiskussionen är fortfarande livaktig idag. Den har nu lämnat bloggarna och flyttat till Twitter och där mångfaldigats ytterligare. Varje teoretisk strömning utforskar sina versioner av accelerationism (eller /acc). Förutom högeraccelerationismen (r/acc) och vänsteraccelerationismen (l/acc) finns c/acc (capitalist accelerationism), u/acc (unconditional accelerationism), b/acc (en svart postkolonial blaccerationism och dess släkting afropessimismen) och genderaccelerationism. Zero accelerationism (z/acc) och deaccelerationism kritiserar tillväxtföreställningarna inom accelerationismen och föreställer sig hur en uppblåst accelererande kapitalistisk bubbla tillslut når sin gräns (av ekonomiska eller ekologiska skäl) och kollapsar samman. Det feministiska kollektivet Laboria Cuboniks manifest Xenofeminism: A Politics for Alienation, ser i sin tur alienationen som en progressiv och befriande kraft som hackar, multiplicerar och upphäver könsrollerna (se Brand 1/2019). Ekofascistiska aktionsgrupper, terroristiska massakrer som i nya zeeländska Christchurch eller amerikanska vitmaktgrupper som Atomwaffen Division, kallar sig också accelerationister och vill accelerera det mångkulturella samhällets sammanbrott genom riktade terrordåd. Kort sagt, accelerationismen är inte längre en teoretisk skola, utan har på några år blivit ett helt fält av diskussioner som korsbefruktar varandra, inspireras eller stångas med varandra – och inplanterats i andra etablerade politiska teorier och ideologer. En trend eller teoretiskt mode som det är lätt att både inspireras av och irra bort sig i. En teoretisk diskussion som accelererat iväg bortom sina egna gränser. Märkligt vore det annars.

(Publicerad i Brand #1, 2021. Tema: Acceleration)

Och äga vill jag inte

I.

Det var inte en komet som kom rusande mot oss. Inte heller en översvämning, vulkanutbrott eller en Mårra på jakt. Däremot en global pandemi som kröp närmare och spred en katastrofkänsla. I sjätte timmen, den sjunde mars slank en festival tillägnad konstnären och författaren Tove Jansson igenom på Fotografiska museets konferenslokaler i Stockholm. Det var en av de sista större tillställningarna innan covid19-restriktionerna stängde ner möten och museer i Sverige. Och en katastrof av ett annat slag. En framgångskatastrof.

Tove Jansson-festivalen var den första i sitt slag. Skälet att fira var 75-årsjubileet för den första muminboken. Mark Levengood som konferencier tog oss igenom en rad lättsamma och djupare samtal över filosofin i Tove Janssons muminböcker. Min vän petade mig i sidan. Hela den finlandssvenska intellektuella eliten är här, förklarade han. När Muminimperiet kallar kommer de. 2020 skulle bli ett muminår. Den första spelfilmen om Tove Janssons liv hade under hösten premiär. Vackra nyutgåvor av Tove Janssons alla kända och mindre kända böcker har släppts på Förlaget. Tove Janssons födelsedag 9 augusti firades för första gången som flaggdag i Finland.

Varumärket Tove Jansson har aldrig varit större. För festivalen var mer än bara ett firande. Vi fick alla ett första nummer av Moomin Magazine i handen, en produktkatalog från varumärkesagenturen Rights and Brands. Festivalen hölls i anslutning till Rights and Brands egna möte, dess fortsättning för allmänheten. Som avslutning höll Toves brorsdotter Sophia Jansson tal och berättade om nyheterna inom Muminimperiet, hur hennes två söner successivt ska ta över verksamheten. Sophia Jansson är kreativa chef och huvudägare inom Moomin Characters Oy Ltd, det aktiebolag som bildades 1979 ur hennes fars Lars Jansson och faster Tove Janssons familjeföretag. Hon började själv jobba för bolaget 1997. Nu ska en ny generation inom Janssonsläkten föra muminfacklan vidare. Moomin Characters har gått strålande under hennes ledning, blivit ett av Finlands största växande bolag. Framgången har varit att sälja produktlicenser, att alla muminkaraktärer är registrerade varumärken som andra företag kan få licens att placera på sina produkter mot en procentsats på försäljningen.

Historikern Fredrik Holmqvist beskriver muminindustrins företagsstruktur på bloggen Konflyktlinjer: ”Moomin Character utgör följaktligen ett närmast idealtypiskt samtida nordiskt företag inom det som politiker och näringsliv i Sverige kallar ’kulturdriven tillväxt’. Företaget är; helt varumärkesdrivet, har få anställda, är kostnadseffektivt och den relaterade materiella produktionen dirigeras av licensinnehavarna vilka i sin tur sannolikt har lagt den på entreprenad i asiatiska låglöneländer”.

Framgångsmodellen har nu utökats till andra varumärken. 2016 bildade Moomin Characters licensagenturen Rights and Brands, för att verka globalt (”We bring Nordic rights and brands to a global arena”). Under Rights and Brands finns nu en lång rad nordiska barnbokskaraktärer eller konstnärer: såväl Carl Larsson som Bamse, Lilla Hjärtat, Findus och Mamma Mu, Lilla Anna och Långa farbrorn är nu varumärken som går på global licens. Förutom Europa och USA är Japan och övriga Asien den stora marknaden. 2019 gjorde muminvarumärket ett rekordår med en trettioprocentig ökning på avkastningen. Det har öppnats en Moominvalley Park och utställningscenter i Hanno utanför Tokyo, flera téhus Moomin Pop Bubble Tea Bar i Thailand, muminkaféer i Hakata (Japan), Seuol (Korea), Bangkok (Thailand), Taipei (Taiwain) och Hongkong (Kina). Det har kommit muminmärkt lakris i Sverige, cupcakes och handväskor i Storbritannien, glass och skateboards i Finland, porslin i Norge och italiensk lyxchoklad i Japan.

Moomin Characters har med Rights and Brands inte bara tagit över Muminlicensen internationellt som huvudagent från Bulls. De har även gett sig in på den finlandssvenska förlagsmarknaden och utnyttjat ett missnöje bland författare som fusionen mellan förlagen Schildts och Söderströms skapade. 2015 startade Moomin Characters bokförlaget Förlaget M Oy AB, ofta kallat bara Förlaget. Förlaget köpte över rättigheterna till Tove Janssons böcker från hennes dödsbo och Schildts & Söderströms, där muminböckerna kommit i skymundan enligt Sophia Jansson. Till Förlaget tog de även med förlagsredaktörer och en lång rad kända finlandssvenska författare från konkurrenten, vilket skapade en stor debatt i Finland. Muminimperiet hade nu tagit form. Det var den giganten som visade upp sig med Tove Jansson-festivalen.



II.

”Jag går som jag behagar i min gamla gröna hatt,
jag spelar alla dagar, jag spelar varje natt.
Och äga vill jag inte, för man måste vara fri
när man söker nya sånger, en egen melodi”.
(Snusmumrikens vårvisa, Tove Jansson)

I dödsannonsen efter Tove Janssons bortgång den 27 juni 2001 återgavs Snusmumrikens vårvisa Den är som ett kort manifest som fångar och uttrycker en genomgående problemställning genom hela Tove Janssons liv: hur man kan leva fri att skapa, utan hämmande förpliktelser, i en gemenskap som också låter en vara ensam och i fred. Snusmumriken är den som kanske tydligast kommer att symbolisera detta frihetsbegär i hennes böcker, men samma vilja att bryta sig ut stelnande konventioner och förpliktelser finns även hos de andra karaktärerna i både hennes muminböcker och senare noveller och romaner. De bärs av Snusmumrikens vilja att vara fri från ägande, Mumintrollets förmåga att skapa vänner eller Muminpappans längtan efter äventyr. Filifjonkor som tröttnat på att vara pedantiska, hemuler där hobbyn plötsligt känns som ett tvång, gamla Onkelskrutt som vill slippa släktens förväntningar, de resande hattifnattarna som ständigt är på väg mot horisonten.

Tove Janssons hela liv var en flykt med hjälp av mumintrollen och en flykt från mumintrollen. Den skapelse hon berättade och ritade fram under andra världskriget, för att trösta sig själv medan bomberna föll och skingra hennes krigsdepression, kom att allt mer att gå från befrielse till börda. Kändisskapet skrämde henne och förpliktelserna kvävde kreativiteten. De första muminböckerna bär tydliga spår av kriget, de beskriver alla en hotad idyll, men där katastrofen också bär på äventyr, gemenskap och ett tryggt återvändande hem till paradisdalen. Där skräck och trygghet existerar tillsammans, som varandras förutsättningar. ”Jag har försökt berätta om en mycket lycklig familj. Muminfamiljen är lycklig på ett så självfallet sätt att de inte ens vet om det. De trivs med varandra och de ger varandra frihet. Friheten att vara ensam, frihet att tycka på sitt eget vis och få ha sina små hemligheter ifred tills man får lust att dela dem. Att inte ge varann ont samvete och kunna uppleva ansvar som något roligt och inte bara plikt” skrev Tove Jansson i tidningen Samtiden 1984.

Redan efter de första muminböckerna kom förfrågningar om att få använda trollen i reklamkampanjer och göra muminvaror. Tove höll ett noga vakande öga på produkterna. Med den tecknade muminserien 1956 i Associated Newspapers olika tidningar, med 20 miljoner dagliga läsare världen över, bröt en muminhysteri ut. På varuhusen NK i Stockholm och Stockmann i Helsingfors hölls muminveckor, där olika muminvaror stod i fokus snarare än böckerna och serierna. Tillsammans med sin bror Lars Jansson bildade Tove ett familjeföretag 1957 för copyrightskydda muminfigurerna och kunna ge ut licenser till alla nya produkter. Att varje vecka leverera en ny tecknad muminstripp till Associated Newspapers tog hårt på Tove Jansson och 1960 tog Lars Jansson över tecknandet och skrivandet av serien. Serietecknandet höll på att ta död på Tove Janssons kreativitet och både skrivandet och målandet hade blivit lidande. De följande muminböckerna var mer melankoliska och mörka, karaktärerna mer mångbottnade och nyanserade. Mumindalens invånare brottades med att försöka komma loss ur sina förpliktelser, vanor och vantrivsel.

”Du ska akta dig för att låta saker bli för stora”, ropar Snusmumriken till Homsan vars fantasivarelse fått enorma proportioner i Sent i november. I litteraturvetaren Boel Westins bok Familjen i dalen beskriver hon hur Tove Jansson i mitten av 60-talet hade börjat tröttna på muminindustrin, ville sluta ge ut nya licenser till produkter och bara ha kvar de hon ”tyvärr redan hunnit ge” licens. Men så kom en förfrågan från Fuji TV Enterprise, som i samband med hennes böcker släpptes på japanska även vill göra en animerad serie. Den japanska tvserien som kom 1969 och som Hayao Miyazaki var inblandad i att teckna, gjorde henne förfärad. De japanska manusförfattarna har gjort en vuxenserie där de tagit sig stora friheter, mer i linje med Lars Janssons mer anarkistiska serier än hennes böcker. Mumintrollen slåss och super, de har skjutvapen och bilar. I ett avsnitt utbryter krig i Mumindalen. Tove Jansson lyckas stoppa serien från att distribueras och visas i andra länder utanför Japan.

Där koncentreras hela Tove Janssons dilemma. Å ena sidan behovet av att skydda sina skapelser från missbruk och misstolkningar, å andra sidan viljan att komma bort från dem, att känna sig fångad i hela den kult och de plikter som den muminberömmelsen innebar. Framgången gav henne möjlighet att köpa loss sin ateljé i Helsingfors, nå en ekonomiskt trygghet och möjligheten att resa världen runt och nå en viss ekonomisk trygghet. Men den inkräktade samtidigt på hennes konstnärliga verksamhet och ökade förfrågningarna på henne att prestera.

I novellsamlingen Det osynliga barnet kommer många av de konflikter Tove Jansson går igenom i uttryck i novellerna. Hon beskriver den städbesatta Filifjonkan som finner sin katarsis och befrielse i den tromb som förstör hennes hus, den Hemul som drömmer om att dra sig undan sin släkt och sitt jobb på en nöjesplats men som inte kan svika alla de små barn han i smyg låtit åka gratis. Snusmumriken slits mellan behovet av ensamhet för att kunna komponera en melodi och skuldkänslan över ett litet beundrande djurs behov av uppmärksamhet och erkännande. Det hårt tuktade och uppfostrade barnet Ninni blir först synligt hos Muminfamiljen när det ges utrymme att vara sig själv och få bli arg. Och slutligen uppgörelsen mellan den egendomsfixerade Sniff och Snusmumrikens varning om att bli ägd av ägandet.

Temat om julfirandet i Mumindalen återkommer i flera av hennes texter. Under julen kristalliseras den konflikt hon återkommande lyfte: när lust blir ett tvång. I en julkrönika på Yle lyfter Tove Jansson sin syn på julen som en högtid fast i konventioner, stress och varuutbyte, ”och det blir bara värre och värre för varje år”. Mat, umgänge, gran, krubba. Allt blir bara en lista som ska betas av och dras streck över. ”Hur ska vi bära oss åt för att få julen till en present, ett avbrott i allting som är plikt och tvång och jobb och inte en sak till som måste göras undan. Julen är tradition med stort T, den största vi har, och traditioner har en hemsk tendens att bara växa och växa. De rullar som stora ludna bollar och varje år de rullar igenom fastnar det mer på dem. De blir kompakta av vanor och ritualer och traditioner och ambitioner och till slut rullar de en platt. Vi måste skala av dem och leta fram det som är värt att behålla.” Först då kanske man ”till och med får marginal till en ny lust, en ny tradition, som går ut på att göra julen riktig för någon som inte har möjlighet att göra det själv”.

I de följande avslutande böckerna lämnar muminfamiljen Mumindalen och beger sig till en enslig ö, medan Mumindalens invånare flyttar in i det tomma muminhuset i ett frihetssökande undan de konventioner, släktband och egendom de känner sig kvävda av. Böckerna följde Tove Janssons egna flykt, allt längre ut i sin älskade Pellinge skärgård, till allt mer öde öar. I boken Anteckningar från en ö av Tove Jansson och hennes livspartner Tuulikki Pietilä skildrar de i dagsboksform hur de bygger sin stuga 1963 på skäret Klovharun i Finska viken, där de kommer att tillbringa varje sommar i avskildhet i 30 år. På dörren till stugan, donerad till Pellinge hembygdsförening, sitter fortfarande Tove Janssons handskrivna lapp: ”Vi önskar kända och okända gäster välkomna. […] En öppen sjöstuga är som en fjällstuga, för den som behöver värma sig. Övernatta i hårt väder eller reparera sina redskap och få något varmt i sig. Vi är glada att stugan står redo för de som verkligen behöver den”. Här har Tove Jansson lämnat sitt arv som en allmänning, för det gemensamma att bruka och förvalta. I finska tidningen Arkkitehti publicerade Tove Jansson år 1979 texten Muumitalo, Muumimaailma om sitt och Tuulikki Pietiläs modellbygge av muminhuset. Det är ett hus fullt med utrymmen, lönndörrar, hemliga rum, ett stort kök ”där alla får plats” och ”vänner som kommer och går som det faller dem in”. Ett hus som inbjuder till frihet åt de boende, ”ibland flyttar de utomhus och sover besvärligt under bar himmel, de gör som det faller sig och är ganska fria. Att stanna kvar eller ge sig av, att ha eller ge bort, det är inte så noga om man lever av alla krafter”.

Varumärket Tove Jansson mår strålande. Muminindustrin har blivit en stor luden boll som rullar av sig själv, världen över. Men frågan är hur Tove Jansson mår, hur de tankar hon för fram i sina böcker mår. Det är tacksamt med Förlagets återutgivning av hela det janssonska livsverket, av tillgängliggörandet av hennes brevväxlingar, biografier och spelfilmer över Tove Janssons liv. För att komma åt det värdefulla i arvet efter Tove behöver vi skala av varan Tove. Innan muminindustrin rullar oss platta.


III.

”Det har sagts att det är viktigare att lämna facklan vidare än att dyrka det förgångna”, säger Fredrik Rahka, VD för Rights and Brands i Moomin Magazine. Moomin characters har tecknat licensavtal med fem förlag, däribland Bonnier Carlsen, att ge ut omarbetade versioner med nya illustrationer av klassiska muminberättelser och nya böcker. Licenserna omfattar samma muminkaraktärer, men de omskrivna muminberättelserna har strukit Tove Janssons problemställningar, svärta, konflikter eller karaktärsutveckling. Karaktärerna i Bonnier Carlsens omarbetningar är lättidentifierade med sina egenskaper som tillhörande attribut (Lilla My är arg, Sniff är snål, Filifjonkan är pedant), snarare än bärare av interna motsättningar, tvivel, ensamhet, rädsla och vilja att bryta sig ur sina stelnade identiteter och sociala konventioner. Förr användes varorna som reklam för att sälja berättelserna, nu är det berättelserna som ska sälja muminprodukterna.

Tove Janssons berättelser är levande, hon lämnade dem själv aldrig i fred och omarbetade dem ständigt. De var en del av hennes liv, bearbetningar av hennes egna livssituationer, de olika gemenskaper hon levde med familj, olika älskare, vänner, den lesbiska miljön, konstnärskretsar, teatermänniskor och skärgårdsbor. Inte identiteter hon bar, utan former som hon levde sitt liv i och som inte går att separera från de livsformer hon beskriver i sina böcker. Tove Jansson lät samma teman återkomma i flera verk, muteras i noveller, barnböcker, serier och vuxenböcker. Samma erfarenheter lever igenom de olika beskrivningarna, bär med sig sina gåtor, problem och händelser. Verken var aldrig avslutade, eftersom de som uttryck för livsformer fortsatte att levas.

Det är en fundamental skillnad på karaktärer som lever vidare som varulicenser och de former, erfarenheter och livsfilosofi som lever vidare från böckerna. Ska vi hitta fortsättningen på Tove Janssons livsformer får vi leta någon annanstans än hos Moomin Characters och deras varumärken. För att finna Tove-varat måste vi följa ett annat spår än Tove-varan. Och vara medvetna om hur varje varande kan stelna och infångas till en vara. Tove Jansson värjde sig för filosofiska tolkningar av sina berättelser. Det räckte med att läsa dem. Men i en tid när varulicenserna blivit så dominerande, att verken riskerar att drunkna bakom dem, så kanske vi ändå behöver filosofin för att hitta tillbaka till böckerna. För att hitta berättelserna som lever av alla krafter.

”Hon har bara velat beskriva saker som har fascinerat och skrämt henne själv och låtit allting ’hända kring en familj som kanske främst utmärks av ett slags vänlig förvirring, accepterande av omvärlden, och av dess medlemmar trivs alldeles ovanligt bra med varandra”, skriver Boel Westin i Familjen i dalen och citerar Tove Jansson.

Det finns flera intressanta läsningar att följa. Tove Janssons egna böcker är utgångspunkten. Hennes brevväxlingar samlade av Boel Westin och Helen Svensson i boken Brev från Tove Jansson ger personliga tankar. Boel Westins doktorsavhandling Familjen i dalen. Tove Janssons muminvärld och biografi Tove jansson: Ord, bild, liv lyfter en litteraturvetenskaplig läsning av hennes böcker och referenser. Juuka Laajarinne förklarar i Mumin och tillvarons gåta existentialismen genom motiv ur muminböckerna. Hans Ruins utvecklar i filosofitidskriften SATS sina tankar om influensen från Nietzsche på Tove Janssons verk i artikeln Tove Jansson, Nietzsche and the poetics of overcoming (Mikael Brunila följer den tråden vidare i detta nummer av Kritiker). Mitt sällskap på vägen för att hitta tillbaka till Tove Jansson har varit den italienska filosofen Giorgio Agamben och hans vilda franska studentskara som bildade tidningen Tiqqun och utväxten Osynliga kommittén.

Deras texter kretsar kring livsformer som går bortom identiteter, bebor platser, bildar gemenskaper ur konflikter och finner vänskapen i katastrofer. ”Gemenskap (community) syftar aldrig på en samling av kroppar, betraktade oberoende av deras värld. Det syftar på relationernas natur mellan dessa kroppar och mellan kropparna och deras värld” (Tiqqun, Introduction to Civil War, min översättning). Livsformer hos Agamben och Tiqqun handlar inte om vad vi är, utan hur vi är det. Det utgår inte från karaktärers egenskaper, utan deras vara-i-situationen, hur de dras till varandra och upprättar gemenskaper och vänskap.

I texten Den lömska barnboksförfattaren, i tidningen Horisont, försökte Tove Jansson summera sina tankar kring skrivandet av barnböckerna och omarbetandet av de tidiga muminböckerna i nya versioner, i pendlandet mellan trygghet och skräck. Att uppnå ”balansen mellan det vardagligas spänning och tryggheten i det fantastiska”. Kriget och paradiset, tryggheten och hotet möts alltid i Tove Janssons skrivande. Paradiset är alltid hotat av katastrofer och undergång i böckerna och kontrasteras mot ett mörker. I äventyret, flykten från eller jakten efter denna katastrof, mitt i denna storm, uppstår gemenskaper. Det är där mumintrollet finner sina vänner. De nya katastrofgemenskaperna tar sitt uttryck i ett ständigt växande muminhus. Snorkar, hemuler, mumrikar, mymlor, bisamråttor och smådjur flyttar in och blir en del av den ständigt expanderande familjen.

”[P]å varje resa hade de hittat nya vänner och tagit dem med sig hem till mumindalen. Mumintrollets pappa och mamma tog emot alla deras bekantskaper lika lugnt, de flyttade bara in nya sängar och gjorde matbordet större. Så hade muminhuset blivit ett vimmelhus där man gjorde vad som föll en in och sällan bekymrade sig för morgondagen”, skriver Jansson i Trollkarlens hatt.

Mumindalen är bebodd. Det myllrar av varelser som bebor den. Småkryp och stora varelser. Sommarvarelser och vintervarelser. Synliga eller osynliga. Dalen är inte mumintrollens annat än till namnet. ”De som bebor ett kvarter, en gata, en dal, ett krig, en verkstad, de har ingen ’miljö’, de rör sig i en värld befolkad av närvaro, av faror, vänner, fiender, av livsögonblick och dödsögonblick, av alla sorters varanden. Denna värld får sin stadga, som varierar med intensiteten och kvaliteten hos de band som vi fäster vid alla dessa varanden, vid alla dessa platser”, menar Osynliga kommittén.

Tove Jansson betonar att mumingemenskapens styrka att den tillåter ensamhet. I Sent i november konstaterar Snusmumriken: ”Helt plötsligt, oväntat, saknade han familjen. De var också besvärliga. De ville prata. De fanns överallt. Men med dem kunde man vara ensam. Hur bar de sig åt egentligen, undrade Snusmumriken förvånad. Hur är det möjligt att jag kunde vara tillsammans med dem under alla långa somrar utan nånsin märka att de lät mig vara alena”. Man får sticka ut och sticka iväg, vara avvikande och avvika, och ändå självklart accepteras.

Om Tove Janssons första muminböcker betonar beboendet av dalen, vänner som finner varandra, upprättandet av gemenskaper i katastrofen, så görs en vändning från Trollvinter och framåt. Därifrån börjar hon dekonstruera sin berättelse och problematisera gemenskaperna, visa på slitningarna och försöket att frigöra sig från förväntningar och vanor. För att i de sista muminromanerna, Pappan och havet samt Sent i november, återskapa gemenskapen, men som en ny konfliktfylld process av sammansättning där individerna vantrivs i sina sociala roller och till slut genom konfrontationer och kriser hittar ett nytt sätt att relatera både till sig själv, sina begär och till varandra. Livsformerna slutar vara identiteter och blir gemenskaper som konstruerar en värld, inte utifrån vad deltagarna är, utan vad de gör.

Så kan vi läsa Tove Janssons böcker som varande, istället för varor. Till och med ett varande mot varorna. Här kan vi låna Agambens blick. Agamben tar Fransciskanmunkarna som studieexempel och skriver om gemenskaper som uppstår underifrån baserade gemensamt bruk och fri användning, usus pauper, snarare än på laglig rätt att bruka (tänk: rättigheter och licenser) given från ovan. Istället för rättigheter, som lämnas åt Kyrkan, öppnade fransciskanerna en zon av gemenskap som brukar utan rättigheter. Låta Mumindalen vara som den janssonska skärgårdsstugan på Klovharun.

Det är detta varande vi måste hitta tillbaka till, bakom alla muminkoppar, klädesplagg och temaparker. Skala av alla varumärken, hela varuformen, för att skapa en fri användning och där finna en kreativ lust att göra själv och leva av full kraft. Precis som Tove Jansson gjorde i sitt liv.

Publicerat i Kritiker 57-58 (red: Valter Sandell och Kaneli Johansson) januari 2021.

Litteratur:

Boel Westin och Helena Svensson, Brev från Tove Jansson, Schildts & Söderströms 2014.

Boel Westin, Familjen i dalen, Bonniers 1988.

Boel Westin, Tove Jansson: Ord, bild, liv, Schildts & Söderströms 2007.


Giorgio Agamben, The Highest Poverty: Monastic Rules and Form-of-Life, Stanford University Press 2013.

Hans Ruin. Tove Jansson, Nietzsche and the poetics of overcoming, SATS, 19(1), 69-87.

Jukka Laajarinne, Mumin och tillvarons gåta, Alfabeta 2011.

Moomin Magazine, Issue 1, 2020.

Tiqqun, Introduction to Civil War, The MIT Press & Semiotext(e), 2010.

Konflyktlinjer, Tove Jansson och muminindustrin, 9.8.2014. https://flyktlinjer.wordpress.com/2014/08/09/tove-jansson-och-muminindustrin/

Av Tove Jansson:

“Den lömska barnboksförfattaren” från Horisont nr. 2 1961 finns återpublicerad i Tove Jansson, Bulevarden och andra texter, Förlaget M 2017.

Det osynliga barnet, Förlaget M 2017

“Muminhuset, Mumindalen” från Arkkitehti nro. 4 1979 finns återpublicerad i Tove Jansson, Bulevarden och andra texter, Förlaget M 2017.

Pappan och havet, Förlaget M 2018

Sent i november, Förlaget M 2017

Tove Jansson kåserar kring julen som panik”, Svenska Yle Arkivet.

Trollkarlens hatt, Förlaget M 2016

Zombietariatet – om zombier som den farliga massan

I.

Du gör en liten glipa och tittar ut genom det förtäckta fönstret. Du har barrikaderat dig bra, de vet inte att du finns här inne. De hasar sig fram därute, samlas runt huset. De är tillbaka, alla de du trodde hade försvunnit. Än så länge är de inte medvetna om dig. Eller kan man ens prata om medvetande? Det finns ingen därute att kommunicera med, ingen representant, ingen ledare du skulle kunna muta eller mästarhjärna du skulle kunna ha ihjäl. Du svettas, torkar pannan fort så de inte ska känna doften. Maten inne i huset kommer inte räcka länge till. Du skulle kunna sticka ut bakvägen. Men märker en av dem dig så kommer alla att märka dig. De kan kommunicera utan ord. De verkar känna lukt, ha syn och hörsel. De saknar medvetande, men verkar ha instinkter. De reagerar reflexivt med ryggraden snarare än med hjärnan. Rör sig som en svärm runt huset. Det är som att se en flock fåglar på himlen byta riktning, de individuella beteendena försvinner in i en gemensam rörelse. De är så många, så oerhört många. Kroppar i plural, men ändå nästan som en kropp. Som en stor organism, nästan en kollektiv intelligens. Som känner hunger, ett rent köttsligt begär. En ren drift. Du svär. Civilisationen vi byggde skulle ju skydda oss. Det skulle ju hålla såna som dem borta. Nu är de tillbaka.

Zombier. Eller? Vilka är de hotande massorna?

Rädslan för de okontrollerbara och glupska massorna har en lång historia, som zombiegenren knyter an till. De moderna farliga massornas historia är historien om proletariatets födelse, domesticering in i demokratin och försvinnande. För att återkomma med industrisamhällets upplösning. Samtidigt som den moderna zombien uppstår. Finns det ett samband mellan dessa två fenomen? Låt oss följa proletariatets framväxt och komma fram till när zombierna krälar upp ur massornas jord.

II.

I boken Tre revolutioner – en kort historisk om folket försöker författaren Stefan Jonsson teckna en bild av massornas historia. Det blir en bok om skräck, om aristokratin och den upplysta borgarklassens rädsla för den stora mängden. Det de kommer att kalla de farliga klasserna, proletariatet, ”the riff-raff”, den ”svinaktiga multituden”, pöbeln, populasen, lynchmobben. Massorna som i och med franska revolutionen gör sin entré på den politiska arenan och sedan vägrar lämna den. De kräver plats, rättigheter, mat och kungahuvuden. Massornas skrän blir under historien allt mer påtagligt och går inte att stänga ute. Det är inte genom sina vapen, allianser eller intellekt de lägre klasserna är farliga, utan genom sin mängd, sin kroppslighet och sina glupande begär.

Franska revolutionen blir födseln för massaktionen och massans politik. Därigenom kommer även den politik som utövas över massorna att förändras. Jonsson beskriver fyra faser. Till en början hanteras massorna som ren befolkningsstatistik, som siffror, kvantiteter och antal. Det är i massornas obegränsade antal som hotet finns. Massorna är som en hydra, hugger man av ett huvud växer två nya ut. Thomas Carlyle skriver 1837 i Den franska revolutionen:

”Med det arbetande folket är det alltså inte så väl beställt. Olyckliga! Ty det finns tjugo till tjugofem miljoner av dem. Vi slår dem emellertid samman till ett slags dimmig enhet, ett monstruöst men dimmigt väsen som ligger oss i fjärran, under namn av la canaille eller, för att begagna oss av ett mer mänskligt uttryck, ‘massorna’.”i

Under det tidiga 1800-talet börjar fokus flyttas från rena befolkningssiffror till att beskriva fattigdomen och utslagningen. Massan kopplas samman med misären. I Les Miserables (1862) stiger Victor Hugo ner i denna jämmerdal och försöker socialrealistiskt skildra massorna utanför samhället:

”De hemska skuggbilder som vankar av och an i denna håla, nästan vilddjur och nästan spöken, är inte sysselsatta med det allmänna framåtskridandet, de är likgiltiga för ordet och idén, och bekymrar sig inte om annat än att tillfredsställa de egna behoven. De är nästan omedvetna, och inom dem finns ett slags förfärande tomhet. De har två mödrar, båda styvmödrar: okunnigheten och eländet. De har en vägvisare: behovet; och aptit på all slags tillfredsställelse. Deras glupskhet är brutal; det vill säga vild, inte på tyrannens sätt, utan på tigerns.”ii

Honoré-Antoine Frégiers skrift Des classes dangereuses de la population des grandes villes (De farliga klasserna bland storstädernas befolkning, 1840) kommer att sammanfatta samhällsdiskussionen. Med urbaniseringen och industrialiseringen börjar ett storstadsproletariat växa fram. De egendomslösa lämnar landsbygden och söker sig till storstäderna, med sin arbetsförmåga som enda resurs. Dessa arbetande klasser står utanför samhället, de saknar rättigheter och rösträtt. De kan endast representeras genom en yttre förvaltare, borgerligheten som talar å deras vägnar. ”Den sociala frågan” tvingar sig upp på den politiska agendan: hur man ska kunna hantera dessa classes dangereuses, farliga klasser? Polisvetenskapen föds för att kunna regera och kontrollera folkmassorna. Hotet ses nu inte bara komma från massan i egenskap av antal eller begär, utan även dess organisering och dess förmåga att ställa krav, genom arbetarrörelsen.

III.

En fjärde fas i beskrivningen av massorna inträffar efter Pariskommunen 1871 och revolutionsförsöken. Socialdarwinismen och psykologin börjar då användas för att förklara proletariatet, denna nya samhällsaktör som försökt storma himlen. I boken Crowds and Party (2016) beskriver Jodi Dean hur masspsykologin som disciplin följer i kölvattnet av både arbetarrörelsens och borgerlighetens framväxt. Individen och massan konstitueras samtidigt som projekt, dialektiskt. Massan blir ”den Andre” som individen kan kontrasteras och definieras emot.

”The crowd is a temporary collective being. It holds itself together affectively via imitation, contagion, suggestion, and a sense of its own invincibility”, skriver Dean.iii Massorna kan inte psykologiskt analyseras individuellt, utan måste förstås i sin kollektiva sammansättning. Som en kollektiv organism. Gustave Le Bons La psychologie des foules (Massornas psykologi, 1895) får enorm genomslagskraft med sitt populariserande av masspsykologin som ett medel för att tolka all form av kollektivt agerande. (För en läsning av zombiegenren utifrån Le Bons Massornas psykologi, se Linda Flores Ohlsons text i denna antologi)

Le Bon varnar i boken att vi är på väg in i massans tidsålder. Runt omkring honom, medan han skriver, växer arbetarrörelsens och fackföreningarnas medlemstal. Strejkerna blir allt vanligare. Men det går inte att förstå massorna politiskt eller sociologiskt, menar han. Massornas beteenden förklaras patologiskt: hur skenande former av massvansinne uppstår som släpper lös de undre klassernas primitiva drifter. Le Bon talar om massfenomenen som mentala epidemier och kollektiva hallucinationer som gör att individerna förlorar förmågan att tänka självständigt. Effekterna av denna mentala smittverkan blir att massans mentalitet tar över individens.

”hennes [individens – min anmärkning] medvetna personlighet försvinner, hennes omedvetna personlighet tar kommandot, hennes känslor och idéer [vänds] genom suggestion och smittverkan i en och samma riktning, och hon blir benägen att genast omsätta de framsuggererade bilderna i handling […]. Individen är inte längre sig självt, utan har blivit en automat som upphört att vara kontrollerad av viljan”.iv

Massan är därigenom ett nytt kollektivt varande som inte kan förklaras som en summa av individer, utan är något helt annat, ett avindividualiserande gruppmedvetande. Ett kollektivt undermedvetet, där alla känslor och begär riktas i samma riktning.

”I en grupp är varje känsla och handling smittsam, och smittar till en sådan grad att individen lätt offrar sina personliga intressen för det kollektiva intresset”.v Smittan får dem att agera på oförutsägbara sätt, utifrån ryggraden och undermedvetna instinkter snarare än hjärnan och medvetandet. Massorna kräver inget, de strävar inte efter något annat än att helt förstöra samhället i sin nuvarande form, menar Jodi Dean.

Det är detta spår hos Le Bon som Sigmund Freud plockar upp i sin Group Psychology and the Analysis of the Ego (1921). Om folkmassorna binds samman som en produkt av begär och drifter, så tar Freud det ett steg längre genom att varje individs undermedvetna bär på dessa begär. Varje individs undermedvetna är redan en massa. Le Bon lyfte hur människan förändras i massan, Freud påpekar hur massan redan finns i människan.

IV.

Under 1900-talet kom arbetarrörelsen att successivt integreras i det borgerliga samhället. Under hotet från en revolutionsvåg fann överklassen i väst att det var säkrare att ge vissa eftergifter och låta den skötsamma arbetarrörelsen representeras vid maktens församlingar. Arbetarrörelsens krav på rättigheter, rösträtt och delaktighet i samhället hörsammades. Dess organisationer lyfte fram representanter och ledare som kunde förhandla kring krav.

Organiseringen var en självdisciplinering, ett skapande av den skötsamma arbetaren, för att kunna presentera sig som en förtroendeingivande och ansvarstagande förhandlingspartner.

Men hotet från massan försvinner aldrig helt. Den etablerade arbetarrörelsen, baserad på yrkesskolade arbetare som identifierade sig med produktionsprocessen, var aldrig allenarådande. Som den tyska marxisten Karl Heinz Roth visar i sin bok Die ”andere” Arbeiterbewegung (Den ”andra” arbetarrörelsen, 1974) finns alltid de Andra, en underström av de arbetare som inte går att integrera i folkhemmet: skeppsarbetare, rallare, skogshuggare, stenbrytare. Mobila, rörliga och tillfälliga arbetare som inte passar in i det skötsamma arbetaridealet. De vägrar identifiera sig med arbetet, valde heller den kollektiva ”direkta aktionen” före förhandlingen och kollektivavtalens fredsplikt.

Men framför allt flyttas föreställningarna om de farliga massorna, de Andra, ut till kolonierna och projiceras på de koloniserade folken under 1900-talet – som en motbild mot det vita upplysta västerlandet som spred civilisationen till de mörka kontinenterna. I Jordens fördömda (1961) beskriver Franz Fanon kolonisatörernas syn på de koloniserades höjda röster för autonomi. Nu var det inte längre psykologi, utan biologi som skulle förklara skillnaderna.

”När kolonialisten talar om den kolonialiserade är det också i zoologiska begrepp. Han talar om den gula rasens reptilartade rörelser, om utdunstningarna från infödingsbyn, om horderna, om stanken, om krälande, myllrande, gestikulerande massor. När kolonialisten gör en ansträngning för att beskriva miljön med rätta orden, hämtar han alltid sina liknelser från djurvärlden”.vi

Denna självbild i väst börjar däremot spricka när de antikoloniala rörelserna får ett momentum efter första och andra världskriget och kräver självständighet. Nu reser sig jordens fördömda, konstaterar Fanon med en referens till den första meningen i arbetarrörelsens hymn Internationalen (på franska ”Res er jordens fördömda”, på svenska ”Upp trälar uti alla stater”). I kolonisatörernas ögon kräver nu ”denna galopperande befolkningsökning, dessa hysteriska massor, dessa ansikten utan varje mänskligt drag, dessa slappa, formlösa kroppar, dessa ändlösa skaror, dessa barn som inte verkar tillhöra någon” erkännande som subjekt.vii

V.

De klassiska skräckfilmerna och litteraturen utspelar sig oftast i en annan tid eller en annan exotisk plats. Skräcken är utanför vår vardag, en tillflyktsort att besöka, kittlas av och efteråt återvända till vårt trygga hem ifrån. Det nydanande med George A Romeros film Night of the living dead (1968) är att den för hem monstren till oss, till vår vardag och våra bostadsområden. Miljöerna och personerna känns bekanta, skräcken kryper närmare.

Tidigare zombiefilmer handlade om levande människor, individer som blev besatta genom karibisk voodoo (se Herman Geijers inledning i denna antologi). Romeros film är något helt annat. Här kommer skräcken från den hotande massan. I filmen är det de (nyligen) döda som av okänd anledning reser sig ur sina gravar och stapplar sig fram för att ge sig på människor och kannibaliskt äta deras levande kött. De uppväckta är inte skilda från oss själva, ett yttre hot, utan är oss, det bekanta som återvänder i en förvriden form. Det är människor som bott ibland oss. Och vi kan bli dem.

Romero är inte den första som lyfter massan som monster i skräckgenren. Den moderna populärkulturen är full av hotande massor som angriper vår civilisation: tänk bara på filmer som Alfred Hitchcocks Birds (1963), sci-fiklassiker som Day of the Triffids (1951), massan av vampyrer i Richard Mathesons flerfaldigt filmatiserade bok I am Legend (1954), serietidningar som Pierre ”Peyo” Cullifords Les Schtroumpfs noirs (De svarta smurferna, 1959) eller de avpersonifierade ”indianerna” i westernfilmerna med John Wayne. Men Romeros zombiefilmer bär på en civilisationskritisk laddning som de andra hotande massorna i populärkulturen saknar. Vilket hänger samman med den sociala kontext som Night of the living dead uppkom i.

På 1960-talet förändrades arbetarklassens sammansättning drastiskt och avindustrialiseringen i USA och västvärlden påbörjades. Nya sociala konflikter exploderade över hela samhällsfältet. I de amerikanska storstädernas förorter gick den svarta medborgarrörelsen ut på gatorna. I bilfabriker, gruvor och annan storindustri utbröt en våg vilda strejker. Den yrkesskolade integrerade och fackligt anslutne arbetaren, socialdemokratins hörnsten, hade fått konkurrens av massarbetarna. Den italienska marxisten Mario Tronti, som tidigt uppmärksammade massarbetarnas framväxt kallade dem en ny sorts arbetartyp, en ”rude razza pagana”, en brutal hednisk sort, som inte drevs av någon protestantisk arbetsmoral eller skötsamhetsideal. Där alienationen, arbetsvägran, undandragandet och olydnaden vändes till en radikal kraft. Nu var det den officiella arbetarrörelsens tur att varna för de farliga klassernas återkomst, denna ”andra” vilda arbetarrörelse. Den hotfulla massan var tillbaka.

Pittsburgh, där George Romero bodde och var verksam, var en klassisk amerikansk arbetarstad. 1950 var den USA:s tolfte största stad och nådde sin topp befolkningsmässigt. Men därefter började staden dala. De stora fabrikerna började lägga ner, automatiseras eller flyttas till låglöneländer. Med den ökade arbetslösheten och befolkningsminskningen ökade segregationen i Pittsburgh och förorterna förslummades. De lokala politikerna försökte ställa om stadens produktion till att istället bli en innovativ forskningsstad, inriktad på medicin och teknik. Det fick medelklassen att stanna kvar, men den till stora delar svarta arbetarklassen fortsatte förlora jobb. Arbetsmarknadskrisen, ungdomsarbetslösheten, bostadskrisen, stadskrisen; allt sammanföll. Rasmotsättningarna ökade, samhället politiserades, polariserades och radikaliserades. Vietnamkriget rapporterades som första krig live på teve med inbäddade reportageteam från fronten. Samtidigt började krigsveteraner återvända hem och fredsrörelsen växte.

Den ”långa heta sommaren” 1967 svepte en våg av rasupplopp över USA. Många av de hundratals upploppen skedde i de arbetarstäder som avindustrialiserats. Ett av de största upploppen skedde i industristaden Detroit, som genomgick samma öde som Pittsburgh. Under upploppet i Detroit dödades 43 personer, 7 000 greps och 1 000 byggnader brändes ner. De vilda massorna var bokstavligen ute på gatorna och stormade städerna när kretsen kring George Romero började spela in sin lågbudgetfilm i en övergiven byggnad sommaren 1967. Romero berättar själv i en intervju i The Rough Guide to Horror Movies hur filmen fångade den tidens anda, nästlade sig in i deras diskussioner, påverkade manuset och trängde sig in i filmen. ”It was 1968, man. Everybody had a ’message’. The anger and attitude and all that’s there is just because it was the Sixties.”.viii

Den 4 april 1968 kastades en tändsats till denna krutdurk. Medborgarrättsrörelsens talesperson Martin Luther King mördads och kravaller bröt ut i 110 städer över hela USA. I Pittsburgh varade kravallerna i sex dagar och 1 000 personer, främst svarta, greps. I det läget var filmen redan färdiginspelad. Sommaren 1968 stod delar av staden stilla i stora strejker inom fabriksindustrin. Den 1 oktober hölls den amerikanska premiärvisningen av Night of the living dead i Pittsburgh.

VI.

De moderna zombierna som subjekt går bara att tänka sig i plural, som massa – där skiljer sig de från de klassiska karibiska, som framträdde i singular. Men som massubjekt, vilken praktik kännetecknar zombier och den farliga massan? Hur agerar zombier, vad är deras handlingsrepertoar? Den organiserade arbetarrörelsen hade sin strejk, folkrörelserna sina opinionsbildande möten och manifestationer, intresserörelserna sin representation genom ett parti med krav på erkännande, extrema undertryckta minoriteter sina aktioner eller terrordåd mot majoritetssamhällets maktinstitutioner. De oorganiserade farliga massorna har däremot historiskt alltid förknippats med upploppet som handlingsrepertoar. Zombieattackerna delar många kännetecken med upploppen. I upploppet är antalet och okontrollerbarheten avgörande. Att bli så många att makten tappar kontrollen och händelserna skenar iväg.

Kommer rädslan för de farliga klasserna tillbaka runt 1968? Det finns mycket som tyder på det. Joshua Clover ger en förklaring i sin bok Upplopp. Strejk. Upplopp, där han beskriver hur arbetarklassen historiskt växer fram med kapitalismen. Framför allt visar han hur arbetarklassen kom att förändras med kapitalismens förändringar, med övergången från en handelskapitalism till industrikapitalism och därefter globaliserad kapitalism. Med arbetarklassens förändringar förändras också den handlingsrepertoar, de vanliga kampformer, som används för att stärka sin position och förbättra sina villkor.

Den beskrivning Stefan Jonsson ger över de farliga klasserna under 1700- och 1800-talet skildrar en period då småbönder och lantarbetare förlorar sin mark och rör sig mot städerna. Deras huvudsakliga konfliktarena var på marknadsplatsen, kring priset på förnödenheter, spannmål och jordbruksvaror. Detta är den hungriga farliga massan vars huvudsakliga kampform var upploppet. Brödupplopp och hungerkravaller är den form som massan tränger sig in på den politiska och ekonomiska arenan med. Med arbetarrörelsens framväxt och industriarbetarklassens expansion sker ett skifte i handlingsrepertoar, menar Clover. Nu blir strejken, kampen om arbetskraftens pris, den mest centrala kampformen. Massan kommer stegvis att inlemmas i arbetarrörelsens organisering, representeras av dess fackföreningar och arbetarpartier.

Det skifte som sker 1968 är upploppens återkomst. Med avindustrialiseringen uppstår ett överskottsproletariat, utan fast lönearbete, som fastnat mellan den informella sektorn, arbetslöshet och kriminalitet. För denna överskottsbefolkning är återigen upploppen en allt vanligare massaktionsform globalt. Upploppen handlar nu snarare om rätten att erkännas och tillåtas existera. Förortsupploppen sker ofta efter dödsskjutningar, som upplopp för att svarta liv ska räknas, Black lives matter. De nya upploppen visar på ett allt mer skiktat proletariat, uppdelat efter rasifierade linjer. Proletariseringen och rasifieringen, skiktningen efter hudfärg och ursprung, löper hand i hand. Slutet på Night of the living dead kan ses i det ljuset. Ben, den svarta huvudpersonen, överlever zombierna, men inte de levande. I filmens slut, som en aktuell samhällskommentar till de svarta protester mot rasism som pågick samtidigt, skjuts han ner av en lynchmobb av rednecks i sin flykt från zombierna. För det vita medborgargardet görs ingen åtskillnad på zombierna och svarta.

VII.

De nya upploppen har en plats. De sker utanför polisstationen, vid varuhusen, i stadskärnorna; precis som de gamla utgick från marknadsplatsen och strejkerna från fabriken. Clover skriver: ”upplopp efter upplopp startar vid polisstationen snarare än vid spannmålsbodarna, med deltagare som uppviglats av någon polismans mord på en ung man med mörk hud, eller rättssystemets oförmåga att ställa polismyndigheten till svars för sin brutalitet. Paradigmet för den nya eran är upploppen i Los Angeles 1992, som bröt ut efter frikännandet av ett antal poliser som filmats när de brutalt misshandlade Rodney King i samband med en trafikkontroll. Dessa upplopp spreds till en mängd andra städer och fortsatte under fem dagar.”ix.

En illustrerande beskrivning av Clovers tes är en zombiefilm som inte handlar om zombier. I John Carpenters Assault on Precinct 13 (1976), har zombierna ersatts med Los Angeles ungdomsgäng, som under en hel natt med närmast övernaturlig styrka attackerar en polisstation. Ungdomarna stormar fram utan rädsla för polisens skjutvapen mot den belägrade polisstationen, pressar på dörrarna med sina kroppar, kastar sig in genom fönstren och forcerar barrikader med sin massa. Carpenter uppger själv Night of the living dead som sin inspirationskälla.

I Romeros Dawn of the living dead (1978), två år efter Carpenters film, är platsen ett köpcentrum; ett av de första i sitt slag i USA. Filmens huvudpersoner söker skydd i köpcentrumet, för att kunna barrikadera sig bland alla varor de behöver för att överleva. Men de kommer inte bara att behöva försvara sig mot zombier, utan även mot andra gäng av plundrare som vill ta sig in och länsa butikerna. Gränsen mellan zombier och människor som farliga massor börjar bli flytande. Här visar zombierna ett nytt inslag, en vanedrift. I filmen spekuleras i att zombierna inte attackerar köpcentrumet enbart på grund av att det finns människor därinne, utan därför att de dras tillbaka till de platser där de brukade vistas och som betytt mycket för dem som levande. Zombietillvaron återskapar de levandes rutiner vanemässigt, en återkoppling till den alienation de upplevde i livet som levande. I zombieparodin Shaun of the dead (2004) skildras denna koppling mellan alienation och vanebeteende parodiskt, där huvudpersonen inte ens märker att zombieapokalypsen inträffat i hans hemstad, eftersom alla fortsätter hasa sig fram till jobbet, hänga på bussen och släpa sig fram i mataffärerna som vilken vanlig trött arbetsvecka som helst.

VIII.

Rädslan för den farliga massan är inte det enda temat inom zombiegenren. Lika viktig är föreställningen om en samhällskollaps, en zombieapokalyps (se Gabriela Mercados text i denna antologi för en mer utförlig beskrivning av detta tema). Myndigheterna lyckas inte bemöta zombierna innan dessa når en kritisk massa; de förlorar kontrollen, agerar för sent och för lite. Istället lämnas de överlevande människorna att klara sig själva, bäst de kan. I Romeros living dead-serie får vi i sex fristående filmer följa detta förlopp, hur samhället steg för steg rullas tillbaka och kollapsar under zombieinvasionen.

I Leviathan (1651) skildrar Thomas Hobbes människans urtillstånd som ett allas krig mot alla. Det är först när en ledare kan framträda och erbjuda de andra beskydd mot underkastelse, erkännas som suverän och i gengäld ge undersåtarna rättigheter, som samhället uppstår. Detta beskydd i utbyte mot underkastelse är det Hobbes kallar samhällskontraktet, en grundläggande föreställning för våra moderna samhällsskick. Multituden (massan) blir till folk (rättsbärande individer), med Hobbes terminologi. Utan den suveräna statsmakten, garanten till beskydd, kommer mänskligheten åter glida in i naturtillståndet av barbari och allas krig mot alla. Folket kommer att övergå till multitud igen, zombiemassorna kommer att sluka civilisationen.

Men vid modernitetens födelse var inte Hobbes perspektiv utan konkurrens vad gäller att föreställa sig hur ett samhälle kan organiseras. Den samtida holländska filosofen Baruch Spinoza vände på Hobbes perspektiv. Tänk om multituden, massan, är kapabel att organisera sig själv – utan att underkasta sig en suverän? Den brokiga multituden kan självorganisera sig genom att upprätta ett kontrakt om ömsesidig hjälp med varandra snarare än genom ett samhällskontrakt med en suverän despot och bli ett homogent folk, menade Spinoza. Kanske är multitudens heterogena sammansättning och mångfald snarare en styrka än ett problem?

Kanske går inte motsättningen mellan zombier och människor, utan snarare mellan människor? Romeros filmer väcker en fråga om vilka som utgör det verkliga hotet; är det zombierna eller snarare människornas oförmåga att gemensamt kunna agera mot zombiefaran som är problemet? Det är ingen enad mänsklighet som möter oss i Romeros filmer, när de ställs inför ett existentiellt hot. Utan snarare de levandes konflikter, maktstrider, rasism och klasskiktningar som leder mänskligheten till undergång. Det är här filmernas mörka civilisationskritik träder fram.

Vad händer om man, likt Spinoza, kastar om perspektivet? Om man betraktar zombierna och människorna som kämpar för sin överlevnad som en multitud, snarare än folket som fallit tillbaka i naturtillståndet? Det kan verka absurt att göra det perspektivskiftet med de monstruösa zombierna, men det är inte långsökt. Tittar vi på hur den farliga massan skildras idag vid kollapser och katastrofer framträder ett annat intressant perspektiv. Författaren och feministen Rebecca Solnit har i boken A Paradise Built in Hell (2009) undersökt en rad katastrofer, orkaner och jordbävningar i Nordamerika de senaste hundra åren, och visat hur de överlevande organiserar sig när staten är frånvarande, försenad eller kollapsad. Hon beskriver de katastrofgemenskaper som uppstår. Snarare än ett hobbeskt allas krig mot alla om resurserna, så börjar folk samarbeta och organisera sig för att klara katastrofsituationen. Ju fler olika kunskaper det finns i gruppen, ju större mångfald och erfarenheter, desto större möjlighet har kollektivet att överleva. Vid sidan av det mörka stråket av de levande som sina egna största fiende, kan vi även se en annan ljusare strömning glimta fram i till exempel The Walking dead-serien där sådana katastrofgemenskaper uppstår, folk söker sig till varandra, lär sig överkomma varandras brister och använda varandras skillnader till gruppens bästa. Handlingen bärs fram av vilken av dessa tendenser som ska vinna, för att mänskligheten ska kunna klara sig i zombieapokalypsen.

I katastrofgemenskaperna organiserar massan sig själv underifrån. Det är då den blir farlig; men i vems ögon? Solnit skildrar i sin bok hur myndigheterna ofta inte betraktar dessa katastrofgemenskaper som en resurs, utan ser dem som ett hot mot statens suveränitet och upprättade undantagstillstånd i katastrofzonerna. Hon tar orkanen Katrina som drabbade New Orleans 2005 som exempel. Den i huvudsak svarta befolkningen, som inte hade möjlighet att evakuera sig från katastrofzonen, var tvungen att självorganisera sig för att kunna överleva orkanen och översvämningarna. De hjälpte till att frakta bort personer som fastnat i flodmassorna, omfördelade mat och organiserade skydd att övernatta. Hjälpcentret Common Ground sattes upp av frivilliga. Svaret blev en myndighetspanik över självorganiseringen, utmålad medialt som plundring, vandalism och rasupplopp. Nationalgardet sattes in och tio orkanöverlevare sköts till döds under första katastrofveckan, med skottlossningarna mot obeväpnade New Orleansbor på Danzigerbron som kulmen.

I en intervju i Bomb magazine 2001 förklarar Solnit sin tes: ”Elites tend to believe in a venal, selfish, and essentially monstrous version of human nature, which I sometimes think is their own human nature. I mean, people don’t become incredibly wealthy and powerful by being angelic, necessarily. They believe that only their power keeps the rest of us in line and that when it somehow shrinks away, our seething violence will rise to the surface – that was very clear in Katrina”.x Det är inte monstren som orsakar apokalypsen, utan de som försöker överleva efter statens tillbakadragande vid en katastrof, som utmålas som monstren.

Det här perspektivet lyfts i Romeros fjärde zombiefilm, Land of the dead (2005), utkommen samma år som orkanen Katrina drabbade New Orleans. Det har nu gått flera år sedan Night of the living dead och samhällskollapsen har fortsatt, stora delar av världen är nu zombieterritorium. Men vissa frizoner för mänskligheten finns fortfarande kvar. Överklassen har lyckats rädda sig till en mur- och vallgravsavgränsad stad. Den fortifierade staden är ett strikt klassamhälle, där de rika under ledaren Paul Kaufmanns styre, bor i ett välbevakat lyxigt höghus, medan arbetarna, som hålls pacificerade och lugna genom droger, underhållning och prostitution, bor i stadskvarteren på markplan. Filmens hjälte Riley Denbo är en av Kaufmanns före detta anställda, som på hans uppdrag gör räder ut i zombieterritoriet i ett bepansrat fordon för att plundra zombieterritoriet och civilisationens ruiner på alla resurser som behövs hämtas hem för att staden ska överleva. I en belysande slutscen möter de revolterande arbetarna i staden de Andra, den andra arbetarrörelsen, zombieskaran på väg mot palatsen. Revolten inifrån sammanfaller med attacken utifrån. Ett ögonblicks sympati och igenkännande uppstår mellan revoltören Riley och zombieledaren Big Daddy – en karaktär som Romero säger sig ha baserat på den mexikanska revolutionären Emiliano Zapata. Riley konstaterar att zombierna på marsch mot överklassfästningen har börjat få ett medvetande. Under Big Daddys ledning lär sig zombierna övervinna hinder och murar, till och med använda redskap och vapen som var dem familjära medan de levde. Filmen avslutas med replikskiftet:

Rookie: [They’re] trying to be us.
Riley: They used to be us, learning to be us again.
Rookie: There’s a big difference between us and them. They’re dead. It’s like they’re pretending to be alive.
Riley: Isn’t that what we’re doing – pretending to be alive?
Zombierna har nu fått ett sympatiskt drag.

I romanen I am Legend (1954), den viktigaste inspirationskällan för Romero till Night of the living dead, skildrar Richard Matheson hur de odöda (här i form av vampyrer, men uppvisandes samma massbeteende som Romeros zombier) har blivit majoritet. I Los Angeles bor 1975 den sista överlevande människan Robert Neville, som är immun mot vampyrviruset. Han bedriver ett enmanskrig mot vampyrerna dagtid och barrikaderar sig i sin bostad nattetid, då vampyrerna stryker runt på gatorna. Det visar sig senare i romanen att en ny form av vampyrer muterat fram bland de människor som drabbats av viruset levande, inte döda, och att dessa håller på att utveckla ett medvetande. Neville kommer till insikten att för dem är det han som är monstret, som har dödat så många av deras fränder. Han går därmed lugnt in i döden, redo att släppa fram den nya samhällsgemenskapen.

För Romero är det här en skildring av en revolution. ”I thought I Am Legend was about revolution. I said if you’re going to do something about revolution, you should start at the beginning. I mean, Richard starts his book with one man left; everybody in the world has become a vampire. I said we got to start at the beginning and tweak it up a little bit.”xi

Romeros zombiefilmer bildar därigenom en kontinuitet; inte bara genom att vi får följa samhällskollapsen, utan även hur zombierna börjar utveckla ett medvetande. Det är inte längre bara en drift efter kött eller vana som driver dem, utan även hämnd, sympati med varandra, ilska över att inte lämnas i fred. Zombierna genomgår en evolution, de börjar nå ett historiskt medvetande. De går från att vara zombier-i-sig till att bli zombier-för-sig, en hegeliansk medvetandeprocess som marxisten George Lukács såg hos proletariatet. Zombierna är det nya samhället i vardande.

VI.

Som Herman Geijer beskriver i inledningen genomgår zombiefilmerna en första explosion under sjuttiotalet och första halvan av 80-talet, för att sedan för ett tag försvinna – och därefter återkomma med kraft efter 2001, sammanfallande med de år då upploppen gör en global återkomst igen i politiken med globaliseringsprotester.

Zombiegenren har nu fullständigt exploderat. Samtidigt som skräcken för den anonyma massan börjat växa fram igen. Rädslan för att falla, bli som dem, har gripit stora delar av befolkningen. Problemen utpekas som förortsupploppen, bilbrännarna, kriminella i utanförskap, migrantströmmar över gränserna, tiggarna framför butikerna. Mobben framträder på nätet som troll, botar och hatiska svansar (se Andrea Castros text i denna antologi, för en vidareutveckling av detta spår). De utanför som hotar oss härinne. Som hotar vår livsstil, vårt sätt att leva. Som massa saknar de ansikten och individualitet, är stapplande levande döda, begär som löper amok. De farliga klasserna är tillbaka. Och det fångar populärkulturen upp, i sin fiktionaliserade spegelvärld.

X.
Du har bestämt dig. Du öppnar dörren. Du är inte rädd för zombieapokalypsen längre. Det är ingen zombieapokalyps, det är en zombierevolution. Vi brukade vara som de, snart är vi de igen och kommer agera som de. De är oss. Du går ut. Kom och gör mig till en av er.


Texten är publicerad i Eva Kingsepp, Herman Geijer och Linda Flores Ohlson (red) antologi Zombier, zombier, zombier – eller Omgiven av odöda (Vertigo förlag, 2020). Köp boken här.

KÄLLFÖRTECKNING

J. J. Cohen, Undead: A Zombie Oriented Ontology. Journal of the Fantastic in the Arts 23(3) 2012.

Joshua Clover, Upplopp. Strejk. Upplopp. Kapitalismens kris och de nya revolterna. Tankekraft förlag 2019.

Jodi Dean, Crowds and party, Verso 2016.

Franz Fanon, Jordens fördömda, Leopard förlag

Thomas Hobbes, Leviathan eller En kyrklig och civil stats innehåll, form och makt, Bokförlaget Daidalos 2004.

Alan Jones, The Rough Guide to Horror Movies, Rough Guides 2005.

Stefan Jonsson, Tre revolutioner – En kort historia om folket, Norstedts 2005.
Mariana McConnell, Interview: George A. Romero On Diary of the Dead, Cinema Blend 2008.
Karl Heinz Roth, Die ”andere” Arbeiterbewegung und die Entwicklung der kapitalistischen Repression von 1880 bis zur Gegenwart, Trikont 1974.
Rebecca Solnit, A paradise built in hell – The extraordinary communities that arise in disaster, Penguin 2009

Fredrika Spindler, Carl Montan (red), Att läsa Spinoza, Tankekraft förlag 2016.
Astra Tayler, Rebecca Solnit,Bomb magazine, 2009.

Emily Ruby, The Year that rocked Pittsburgh, Western Pennsylvania history, 2013.

Paolo Virno, Multitudens grammatik, Tankekraft förlag 2011.

Noter:

iCitatet från Thomas Carlyle hämtat från Stefan Jonsson, Tre revolutioner – En kort historia om folket, Nordstedts 2005, sid 28f.

iiCitatet från Victor Hugo hämtat från Stefan Jonsson, 2005, sid 45f.

iiiJodi Dean, Crowds and party, Verso 2016, sid 14.

ivCitatet från Gustave Le Bon hämtat från Stefan Jonsson, 2005, sid 96.

vFreud citerar Le Bon, hämtat från Jodi Dean, 2016, sid 102.

viFranz Fanon, Jordens fördömda, Leopard förlag 2007, sid 58f.

viiIbid, sid 59.

viiiAlan Jones, The Rough Guide to Horror Movies. Rough Guides 2005, sid 118.

ixJoshua Clover, Upplopp. Strejk. Upplopp. Kapitalismens kris och de nya revolterna. Tankekraft förlag 2019, sid 22f.

xAstra Taylers intervju med Rebecca Solnit i Bomb magazine, 1 oktober 2009. https://bombmagazine.org/articles/rebecca-solnit/

xiMariana McConnell; Interview: George A. Romero On Diary of the Dead , Cinema Blend 14 januari 2008. https://www.cinemablend.com/new/Interview-George-A-Romero-On-Diary-Of-The-Dead-7818.html