Federico Martelloni – Olydnadens tid

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

Rent klassifikationsmässigt måste man skilja på två olika sorters olydnad: det finns en liberal variant av olydnad och en annan radikal sort.

Olydnaden av den liberala sorten, även inräknat den varianten som Locke accepterade, är en form av olydnad som uttrycks i konfrontation med lagar eller offentligt myndighetsutövande som man anser vara utfärdade i konflikt med normer eller principer av en överordnad rang. Dessa normer kan vara sanktionerade enligt grundlagen eller de kan spåras tillbaka till oskrivna regler som en transcendent naturrätt eller till principer av ahistorisk rättskipning.

Som först de vita overallerna (tute bianche) och sedan som de olydigas rörelse (disobbedienti) har vi praktiserat, i form av ”civilt beskyddande olydnad”, just en olydnaden av den liberala varianten. Utifrån att ha identifierat vissa element i denna historiska fas med det Gramsci definierade som ”de styrande klassernas subversion”, (med detta syftandes på maktelitens överträdelser av normer, interna och internationella rättigheter eller konstitutionella normer osv), har vi ofta fyllt en funktion av att återintegrera (reintegrazione) legaliteten. Kampen mot kriget, försvaret av den okränkbara personliga friheten eller rätten till att få skydd (som i fallet med deportationsförvaren för migranter), utgör sådana former av olydnad, oavsett om man ville det eller inte.

Olydnadsaktionerna är aktioner som många gånger återställer en (laglig) ordning. Detta är paradoxalt, eftersom vi utifrån en kulturell synpunkt aldrig tänkt återskapa den nationella suveräniteten, grundlagens orörbarhet, den normativa makten och statliga hierarkins källa. Olydnaden är här en ovanlig extra beståndsdel, i kampens praktiker: den civila olydnaden har framställts som en etisk och politisk konflikt, ett försök att överskrida en gräns. Den civila olydnaden har framför allt alltid varit just detta: ansatsen att överskrida en linje, en gräns. Det frivilliga överträdandet för att utöka legalitetens gränser. Framflyttandet av en gräns och gå vidare mot en annan där rättigheterna och demokratin framstår som mer utökad och mer autentiska.

Det är inte mycket, men det är inte heller lite.

Den radikala olydnaden ses traditionellt som olydnad mot en grundnorm, den grundläggande norm som är alla andra lagars förutsättning, som föregår de andra och ger dem deras effektivitet. Det är den oskrivna norm som säger: ”det är nödvändigt att lyda alla normer”. När staten sätter ett normerande dispotiv (dispotivo) i verket är denna normen förutsättningen, den träder i kraft och får effekt tillsammans med alla de andra.

Jag menar inte att lösningen för att olydnaden ska upplevas och kännas som radikal ligger i att vägra lyda alla normer, i tron att om man bryter alla normerna bryter man mot Grundnormen. Detta skulle knappast vara ett sätt att direkt och radikalt gör motstånd mot den statliga suveräniteten. Dessutom inte då vi inträtt in i en fas i vilken vi allt mer kommit att betrakta den statliga suveräniteten som ett subjekt som hör till ”modernitens paradigm” som befinner sig i strukturell kris.

I själva verket bär olydnaden som kategori med sig många av de begränsningar som oupplösligt förbundna med modernitetens paradigm, det paradigm som vi anser vi ska överskrida. De extraordinära effekterna (la straordinarietà degli effetti) som olydnaden gett upphov till genom sina praktiker under dessa två år, kommer ur faktumet att elementet av ”återskapande” (av den lagliga ordningen) alltid innehåller ytterligare ett element, en antydan till ett överskridandet av just detta återskapande, något helt annat. Men begränsningarna finns kvar och är åtminstone till viss del strukturella.

För det första förutsätter olydnaden ett dialektiskt plan. Detta plan erkänns som ett väsen som producerar normer och det förutsätts ske en dialektisk interaktion med detta väsen. Man vägrar lyda för att subjektet som gav upphov till en viss sorts normer omarbetade sina ståndpunkter och korrigerar sig genom att normera på ett annat sätt. Det öppnas alltså inte för diskussion och ifrågasättande av den normativa ursprungskällans legitimitet och funktion. Det är snarare så att man bekräftar denna och det komplexa juridiska ramverkt i vilken denna ingår.

En andra begränsning kommer ur faktumet att olydnaden med lätthet snarare går att infoga i en disciplinär paradigm än kontrollsamhällets, enligt det sätt denna beskrivits i en ändlösa ström av böcker det senaste deceniumet (en allmän överblick är till exempel temanumret av tidskriften DeriveApprodi som ägnades åt just kontrollsamhället).

Det finns dessutom ett annat element, som Sandro Mezzadra lyft fram, ett element som tittar närmare på den imperiala dynamiken som en överlappande dynamik som ofta skapar samexistens mellan denna makts kaos och kosmos, ordning och oordning, normalisering och olydnad, mellan de föregående och nu verkande rättigheterna. Det paradoxala är att om den imperiala konstitutionen lever på kaos och om det är detta imperie som ska bemötas med olydnad, blir kanske uppgiften för medborgarna (cives), de subjekten som gör motstånd, att det är dessa som skapar nya former av normer som utgår från nya institutioner, snarare än de gamla som man vägrade lyda.

Dessa element påvisades under diskussionerna i Bologna som följde efter olydnadsaktionen då flyktingförvaret på via Mattei monterades ner den 25 juni 2002. Problemet togs upp och preciserades utifrån denna extraordinära aktion som hade en nästan total effekt i förhållande till förväntningarna. Denna aktion försökte på ett vertikalt sätt slå rakt mot den imperiala ordningens hjärta, eftersom det stora hyckleriet kring flyktingförvaren på effektivitetens plan antar en mytskapande och strategisk funktion för maktens legitimerande och erövrande av konsensus. Om migranterna placeras i frontlinjen som den offentliga inre fienden, krigsredskapet för den offentliga fienden nr 1, så är de även och framförallt maktens simulakra.

Detta har också varit en effektiv realitet, vilket återspeglas i ett effektivt uppbromsande av hela apparaten av etniskt infängslande. På det politiska planet uttrycktes detta ännu en gång genom kombination av den maximala radikalitet och det maximala konsensus som gick att uppnå: institutioner, representanter, civilsamhället och föreningar hade uppbådats till en massiv front till stöd för olydnadsaktioner. Och ändå, trots att det spridits en maximal konfliktnivå och möjlig konsensus, fastän det fanns en hög acceptans, upptäckte vi att vi bara kände oss som en påtrycknings- eller lobbygrupp. Vi hade fört upp ett problem på den politiska dagordningen, ett bestående, allvarligt och dramatiskt problem. Vi hade inom en konflikt på detta tema samlat en bred konsensus, men sedan återstod ändå alltid i slutändan frågeställningen om vem som fattar besluten. Vi hade varken utrymme och kraft att avgöra om förvaret på Via Mattei skulle öppnas eller inte.

Vårt tema kring förvarets nedrivande blev en premiss för att bygga upp det igen någon annanstans. Vi blev direkt medvetna om problemet, om vilka nya institutioner som var kapabla av samla mängdens kraft, projekt och samarbetsförmåga, vilket vi var ensamma att tala om. Denna lilla konkreta erfarenhet visade att olydnaden, som var absolut nödvändig och en central beståndsdel i vår praktik, ändå samtidigt var otillräcklig. I Beppe Caccias inlägg (på Motimperie-seminariet) talade han om en ”konstituerande olydnad”. Vi kan helt klart inte vara vara ”inom och emot” imperiet, på det sätt som den kristna gemenskapen på sin tid var mot Romarriket. I vår tid kan vi emellertid vara ett folk i exodus mot en annan jord, även om denna jord inte är en ankomstpunkt och den fortsätter ha mängdens dynamik. Jag vet inte om det är rätt att tala om en konstituerande olydnad, men olydnad och att agera konstituerande representerar helt klart hoppets och perspektivens stora horisont.

En beståndsdel som jag skulle vilja lägga till är den brådskande angelägenheten av föra in vårt agerande inom ett politiskt rum som inte bara är nationellt utan även europeiskt.

Negri talade om en betoning, under sin presentation av boken Imperiet i Bologna, som måste bidra till att konstruera Europa som en svag länk i den imperiala kedjan. Diskussionen som påbörjades innan EU-toppmötet i Nice och då framförallt i nordösts laboratorium (Padua-Venedig-Trieste), var extremt intressant. Under diskussionen om ett ”rättighetsavtal” (”carta dei diritti”, det så kallade ”bill of rights” i EU-konstitutionen) diskuterade vi frågeställningen kring att normera bortom olydnaden.

Vi har anlänt ti1l tvåtusentalet med de första formuleringarna av Nices rättighetsavtal. Den första paragrafen, som berörde Europas migranter löd: ”De är europeiska medborgare, alla de olika sorter som kommit från olika delar av världen och som har valt att skapa sin framtid på europeisk mark.”

Jag tror att denna beståndsdel, som denna globala och lokala kampcykel delvis ignorerat, borde rekupereras helt. Eftersom instiutioner i formerande, som just nu sker med den europeiska unionens instititutioner, kan vara svagare och mer påverkbara än redan formerade institutioner och samtidigt mer definierade än dessa som vi nu håller på att skapa. Detta sistnämnda har vi missat att se som embryon. Det har kanske delvis skett med de sociala forumen, som till sina huvuddrag är både en lobbygrupp, drösvis av politiska inriktningar och ett medierande rum mot nedskärningar, men som även vid andra tillfället har en antydning till att vara en offentlig sfär kapabel att ta beslut. Jag tror att det går att se även denna aspekt och för att göra detta tror jag att de måste vara rum som vi fortsätter att pasera igenom i försök att ge dem instutionella dimensioner, men institutioner utifrån mängden som skiljer sig från de etablerade vi redan sett.

Olydnaden baseras på en beståndsdel som inte är enbart olydnaden, utan även en använd praktik utifrån vilken mängden får sitt värde. När Marco Bascetta talade om det gemensamma (comune) gjorde han även flera anspelningar på nätet. När det gäller internet, på områden som intellektuell upphovsrätt och copyright, är det miljoner av människor som är olydiga varje dag, en vild olydnad utan ideologiska element eller ett uttalat politiskt val av olydnaden som ett ”program”. Just med internet är det extremt enkelt att se hur föråldrade den privata äganderättens gamla grundpelare och de gamla principerna av juridisk reglering är. Det existerar en tillgänglighet och överskott (eccedenza) som kapitalet inte lyckas att kontrollera, tygla genom sina mätinstrument eller klassiska reglerande. Det pågår kamper på alla nivåer i frågorna om den intellektuella äganderätten, eftersom de aktuella formerna av juridisk regulation och den strukturella omöjligheten i att klassifikationsmässigt förbinda ägandet och innehavet, öppnar helt nya rum för intervention och fundamentala konflikter. Det existerar en juridisk ordning som befinner sig i en återvändsgränd, med en permanent klyfta mellan regerandets nödvändigheter och mätandet av den sociala intelligensen, i nödvändigheten att göra kunskapen och språket profitabelt och samtidigt det som är denna krafts inkommensurabilitet, denna intelligens direkt sociala och gemensamma karaktär.

Man skulle vilja fråga sig ”varifrån startar man?”, ”var attackerar man?”, ”vilken är den imperiala maskinens svaga punkt?”, ”vilken är den svaga punkten i en yta som inte har något centrum, som är en ickeplats och som finns hela tiden och överallt”. Men det finns inte en individuell svag punkt. Här kanske det går att anta ett uppdaterat operaistiskt angreppssätt: precis som imperialismen var svagast där arbetarrörelsen var starkast, på samma sätt är imperiet svagast där globaliseringsrörelsen är starkast.

I detta ögonblick tar man här på sig ett stort ansvar, eftersom Italien utgör en anomali, den plats över vilket Antonio Gramscis namn står skrivet. På gott och ont utgör Italien den plats som har haft det största kommunistpartiet i västlandet och framförallt är platsen där det italienska laboratoriet föddes, där den rikaste kätterska (eretico) marxistiska traditionen finns.

Om man skissar på ett perspektiv av nygrundande, exodus och konstruerandet av nya institutioner, är det inte helt uteslutet att denna någonting kan födas i Italien.

Det existerar en italiensk anomali utifrån vilken det måste börja att produceras myter (mitopoiesi). Mytskapande om en plats som, förutom att vara en bananrepublik, även är platsen där hundratusentals personer demonstrerade mot kriget, hundramiljoner studenter mot Moratti, hundratjugofemtusen migranter och italienare demonstrerade för ett nytänkt medborgarskap, generalstrejk och generaliserad strejk, diplomati underifrån och mycket mycket annat.

Imperiet, det som vi mest känner som nya hotande fronter av exploatering och förödelse, är även ett svagt imperie. Det är ett imperie som bedriver krig eftersom det måste styra men inte alltid lyckas uppnå detta reslutat, som inte har fler metoder för att upprätta en seger eller ett nederlag. Och det är en ordning i vilken uppnåendet av konsensus är centralt och kanske är det många olika som börjar fråga sig om detta pågående globala krig, som även försöker att lösa en kris och en dramatisk recessionen, klarar av att uppnå det resultatet. För att uppnå detta resultat som man hoppas på borde man kanske i sådana fall föra krig mot Kina. Men det är genant att deklarera krig mot ett land i vilken den interna bruttoproduktionen ökar med 7,5% årligen.

Det är detta imperie som sett Argentina ekonomiskt kollapsa, smulas till spillor tillsammans med internationella valutafondens recept, just det nyliberala botemedlet som skulle ta kol på sjukdomen. Och det är imperiet som ställd inför en cykel av global kamp skulle behövt lyssna på historien om vad som händer när man bygger eifelbenstorn för att visa sin makt. Maktens stora toppmöten har upphört, de tappade all legitimitet och där har vi varit en viktig bidragande orsak. Det är sant att det existerar kontrolldimensioner som utökas, det är sant att man känner bördan av en total dominans. Men samtidigt har aldrig kraften som mängden är bärare spridit sig och lyckats ifrågasätta denna ordning som försöker etablera sig som nu.

Detta är inte bara tiden för imperiets konstitutionalisering.[PC1] Det är även vår tid. Det är tiden för mängdens tänkande och revolterande i sökandet efter en ny res pubblica, ett sökandet efter nya institutioner.

/ Federico Martelloni

Fulöversatt från italienskan. Texten finns i boken Controimpero, il Manifesto libri.
Federico Martelloni var 2002 aktiv i Disobbedienti Bologna.
[PC1]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.