Tronti I: Klassen är strategin, partiet taktiken

”Arbetarna i Europa borde deklarera att hädanefter är de en mänsklig omöjlighet som klass, och inte bara det vanliga talet om dem som en rå och meningslös inrättning. De skulle inleda en era med enorma svärmar från Europas bikupor, vars like aldrig tidigare skådats, och med denna storstilade flykthandling protestera mot maskinen, mot kapitalet, och mot valet som de nu hotas med, att av nödvändighet antingen bli statens slavar eller ett revolutionärt partis slavar. /…/ Vad som började degenerera hemma till farliga missnöjda och kriminella tendenser kommer, väl utanför, få en vild och vacker naturlighet och kallas heroism.” (Nietzsche, Morgonrodnas 1881.)

Vad är egentligen en revolutionär? Måste en ha en uppsättning åsikter, kalla sig själv revolutionär, dela en politisk målsättning eller tillhöra en viss organisation?

Eller är det precis tvärtom – revolutionen är inte en åsikt eller ett ställningstagande, utan handlingar. Handlingar som blockerar, negerar och överskrider kapitalismen.

Kapitalismen står dagligen inför en rad hinder som måste övervinnas för att dess utvinnande av mervärde ska fungera. Det ekonomiska systemet har inte bara upprättats automagiskt i en mytisk urtid och rullar på av sig själv. Dess förutsättningar måste dagligen reproduceras, arbetskraften måste återskapas och lönearbetet påföras oss. Det måste finnas mekanismer som driver oss till jobbet, tvingar oss att arbeta, påtvingar lydnad, lockar oss till en viss form av konsumtion och skrämmer oss till att respektera privategendomen. Detta sker inte friktionsfritt. Ingen arbetar för de vill, alla arbetar för de måste. Hela tiden försöker människor hitta kryphål, flyktvägar, dra sig undan, bita tillbaka, sätta sig på tvären, nonchalera en order, tumma på en arbetsuppgift. Alla dessa friktioner måste övervinnas av kapitalet. Gång på gång. Dag för dag. I handling för handling.

Varje sådan handling är ett hot mot systemets reproduktion, en spricka som måste överslätas för att inte expandera, en blockering som innebär begränsningar och måste kringgås.

Zapatisternas talesperson Subcomandante Marcos summerade det som ”Revolutionärer är vanliga människor som gör ovanliga saker.” Italienska kommunistiska teoretikern Mario Tronti skulle nog ta det ett steg till: det är i de vanliga handlingarna som vanliga människor blir revolutionärer. ”Revolutionen som begrepp och arbetarklassens realitet är det samma”, med Trontis ord.

Tronti i tunnelbanan

Det handlar om en reell kraft. En osynlig sådan, men högst kännbar.

Små handlingar av arbetsvägran, maskning, sjukskrivningar och tomt arbete minskar arbetsköparens mervärdesutvinnande av den köpta arbetskraften. Och friktionerna sker inte bara på arbetstid, sprickorna löper igenom hela samhällskroppen. De flyktingar som tar sig igenom Fort Europas gränser har fått hela unionens gränsregim att vackla. De människor som plankar i tunnelbanan i Stockholm skulle varje dag kunna fylla ett helt Globen. Delningen av film, spel och annan kultur fortsätter att gäcka nöjesindustrin trots hetsjakten på fildelningssajter. Mikroangrepp på arbetslinjen och varuformen, bärandes på en enorm potential som pekar bortom kapitalismen.

Antagonismen finns där. Hur organiserar man den? Måste man organisera den?

Det osynliga arbetsplatsmotståndet, den dagliga friktionen, sker helt utanför de fackliga organisationerna. Men facken garanterar en arbetsrätt och arbetsskydd för att sådana praktiker till viss grad skyddas och inte leder till omedelbart avskedande av arbetskraften. Plankandet organiseras inte av Planka.nu. Men Planka.nu:s bötesfond lindrar effekterna av jakten på plankare. Deras opinionsbildande verksamhet, kampanjer för nolltaxa, juridiska tips och plankningsvideos utökar möjligheten att planka, genom tillföra en politisk nivå och bidrar till att legitimera vardagshandlingarna. De självorganiserade Facebooksidorna och Twitterkontona som tipsar om kontroller och sprider e-biljetter underlättar plankandet på ett konkret sätt. Piratbyråns tutorials, medan de fanns, och uppstartande av The Pirate Bay, skapade stöd, juridiska råd och kanaler för fildelningen att nå ut till bredare skikt utan nördteknisk nätkompetens.

Dessa autonoma handlingar är potentiellt revolutionära. Strategiskt hotar de kapitalismens överlevnad. De bär på en möjlighet till en eskalerande antagonism, pekar på ett bortom. Samtidigt – organisationerna är reformistiska. Taktiskt kan de stödja den materiella strategi som hotar kapitalismen och bidra till en eskalation. Detta kan vara ett sätt att se på relationen mellan antagonism och organisering. Det är perspektivet som lyfts fram i Mario Trontis marxistiska klassiker Operai e capitale (Arbetare och kapitalet), utkommen på italienska för 50 år sen i år. Ett ovanligt perspektiv i vänstern. Låt oss återvända till den boken i några blogginlägg.

Fabriksinterventioner

Under slutet av 50-talet och tidiga 60-talet öppnades en lucka för nytänkande inom den europeiska kommunistiska rörelsen. Avstaliniseringen efter Stalins död och de europeiska kommunistpartiernas försiktiga distansering till Sovjetunionen skapade högre i tak för den inomkommunistiska diskussionen och gamla marxist-leninistiska dogmer gick att ifrågasätta. De fabriksbaserade fackföreningsrörelserna tappade samtidigt mark och det fanns en efterfrågan på ett fackligt nytänk för hur facken skulle närma sig de nya oskolade och ickekvalificerade massarbetarna i löpandebandproduktionen. Tidningen Quaderni Rossi, som rörde sig i gränslandet mellan industrisociologi och uppviglande marxism, grundades med uppgiften att undersöka massarbetarnas kampformer och arbetarklassens nya sammansättning. Kretsen undersökande sociologer och statsvetare i Italiens nordvästra (Raniero Panzieri, Romano Alquatti) och nordöstra (Antonio Negri, Massimo Cacciari) industricentra, knutna till socialistpartiet PSI, lierade sig med en grupp filosofer kring Mario Tronti från kommunistpartiet PCI i Rom.

Vägen för att göra upp med marxism-leninismen gick inte bara via att läsa Marx på nytt, utan passerade först genom att läsa Lenin för att kunna följa spåret tillbaka och återvända till Marx. Det här blogginlägget baseras på Trontis artiklar Lenin i England (1964), Gammal taktik för en ny strategi (1964), 1905 i Italien (1964) samt Klass och parti (1964). Texterna är Trontis ledartexter från tidningen Classe Operaia. Tidningen var ett mer interventionistiskt projekt än Quaderni Rossi, undersökningarna kopplades direkt till ett politiskt projekt. Därför kom organisationsfrågan att hamna i förgrunden i Trontis ledartexter i Classe Operaia. Om Tronti utvecklade sin marxläsning i Quaderni Rossi-texterna så utvecklade han i Classe Operaia sin leninläsning.

Lenin ställd på huvudet

Vad finns det i kapitalismen som leder mot kommunismen? Olika marxister skulle ge olika svar: Några skulle hänvisa till klasskampen, att grundmotsättningen arbete/arbetarklass och kapital/kapitalistklass alltid finns i kapitalismen och den kampen negerar kapitalismen och störtar klassamhället. Andra skulle betona motsättningen mellan produktivkrafternas utveckling och produktionsförhållandena (det borgerliga samhället, statsapparaten, den härskande ideologin), vilket kommer till slut leda till att produktivkrafterna begränsas av och spränger produktionsförhållandena. En tredje gruppering betonar analysen av kapitalismen som en process av värdeförmering, och att motsättningen uppstår i exempelvis profitkvotens fall ställd mot behovet att expandera systemet och de kriser detta ger upphov till. Det går att göra idealistiska, politiska och ekonomiska tolkningar av alla de tre beskrivningarna: kan en organiserad klass/parti skynda på historien och klasskampen, kan produktionsförhållandena innehålla en autonomi (politisk/statlig autonomi) som kan användas för att utveckla produktivkrafterna eller intervenera i/sätta in kontracykliska/kontrakrisåtgärder genom planering av ekonomin.

Trontis marxläsning förenar dessa tre olika kapitalismanalyser genom att se arbetarklassen (i sig) som arbetskraft, och därigenom en produktivkraft bland andra produktivkrafter – men en produktivkraft som sätter gränser för kapitalismen (genom kamp kring reproduktionskostnaden, lönen, arbetstiden, arbetsintensiteten, produktiviteten – ofta i omedveten form som en generaliserad arbetsvägran/undandragande undan fabriksdisciplinen). Arbetskraften är både drivmedlet och gruset i maskineriet för produktionen, vilket innebär att värdeförmeringen måste reellt underordna arbetsprocessen under sig genom kommando och planering, som aktivt bryter upp och omorganiserar kapitalets organiska sammansättning (och därigenom bryter arbetarklassens sammansättning genom att ändra på arbetskraftens samverkan). Arbetskraften/arbetarklassen är därför en aktiv beståndsdel som kapitalismen hela tiden måste övervinna/disciplinera för att utvinna mer mervärde. Denna reella underordning av arbetsprocessen under den värdeskapande processen sker inte bara i produktionen, utan tar en allt mer samhällelig form – produktionsförhållandena måste konstant förändras för att få kontroll över produktivkrafterna på en samhällelig nivå och säkerställa dess reproduktion. Motsättningen mellan klasserna är även motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena, som även är motsättningen inom värdeförmeringen: att underordna arbetsprocessen under kapitalets plan för att säkra värdeförmeringen.

”[J]u mer det kapitalistiska systemet utvecklas, desto mer kan arbetarklassen göra sig autonom i kapitalismen; ju mer systemet når sin perfektion, desto mer måste arbetarklassen bli den maximala motsättningen inom systemet, tills det att den omöjliggör systemets överlevnad och därigenom möjliggör en revolutionär brytning som tar död på och överskrider systemet”.

Klasskampens primat

I dessa fyra texter presenterar Tronti sin ”kopernikanska revolution”: han förklarar att det har varit ett misstag att först betrakta kapitalismens utveckling och sedan se arbetarkamperna som resultat därur. Ett strategiskt perspektiv måste utgå från arbetarklassens kamp som det primära, det är utgångspunkten att betrakta kapitalismen utifrån. Det gäller att se de hinder, blockeringar, sabotage som arbetarklassen utgör i kapitalismen som det dynamiska element kapitalismen konstant måste övervinna och därigenom utvecklas. Genom att betona arbetarperspektivet, den proletära ståndpunkten, gör Tronti en politisk läsning av kapitalismens utveckling – av dess process av underordnande, planering och kommando – för att övervinna dess interna friktion och motsättning, det vill säga arbetarklassen som begränsning för kapitalet. Det här perspektivet öppnar direkt för politiska förslag, det leder från Marx till Lenin.

Det är i arbetskraftens negering av sig själv, det Tronti kallar dess ”arbetsvägran” (rifiuto del lavoro), som den blir subjekt. Det är genom negeringen av sig som passiv arbetskraft (objekt) inom kapitalet som den affirmerar sig som arbetarklass (subjekt), utanför kapitalet. Trontis utgångspunkt är alltså hur arbetarklassen genom sin arbetsvägran (negerande av sin funktion som arbetskraft på en samhällelig nivå) fungerar som en begränsning och blockering. Det är här politiken måste ta sin utgångspunkt. Det gäller att utgå från klassens ”spontana” ickesamarbete, passivitet och vägran i produktionen. Här gör Tronti nästa kopernikanska vändning, han ställer Lenin på huvudet. Han vänder på leninismens strategi och taktik. Tronti ser denna spontana vardagsvägran som det strategiska momentet. Den är strategin i bemärkelsen att det är dessa spontana praktiker som undergräver kapitalismen inifrån produktionen och fungerar som dess inre kroniska kris. Det taktiska momentet, politiken, blir då att understödja denna materiella rörelse och antagonism. Att ge praktiska svar på praktiska problem. Marx står så att säga för strategin och den teoretiska analysen, Lenin för taktiken och problemlösningen/politiken.

Problemet med den dogmatiska leninismen, socialismen och socialdemokratin, menar Tronti, är att de placerar taktiken och strategin i konflikt mot varandra. Partiet och facket motverkar antagonismen i klassen, snarare än understödja den. De försöker inte hitta rätt sammansättning mellan taktik och strategi. Arbetarklassen i sin tur har överlåtit politiken åt de traditionella organisationerna och behåller sin (strategiska/revolutionära) autonomi. Hos socialisterna och i den dogmatiska marxism-leninismen ses snarare den ”tradeunionistiska” arbetsplatskampen enbart som taktisk, medan partiet är bärare av strategin.

Spontanitet och organisation

Mario Tronti och operaisterna kring Quaderni Rossi och Classe Operaia valde därför att lägga sitt fokus på de spontana och osynliga arbetarkamperna, utanför fackföreningarna. De valde att undersöka klasspraktiker som arbetarrörelsen och dess partier förkastade som spontan, apolitisk, asocial och destruktiv – vilda strejker, maskning, absentism, arbetsvägran, arbetarkravaller. Snarare än den skötsamma arbetaren i fackföreningsrörelsen riktade Tronti blicken mot de oorganiserade migrantarbetarna från syditalien som kommit till fabrikerna i nord. En ny arbetartyp, beskriven av Tronti som ”rude razza pagana” (en rå hednisk sort).

Operaisterna kom därigenom att uppvärdera spontanismen i arbetarkampen, se den som det revolutionärt antagonistiska moment som den politiska organiseringen skulle stödja och samverka. Arbetarkamperna driver kapitalismen framför sig i riktning mot revolutionen, menade Tronti – återigen vändandes på vänsterns traditionella syn på progressivism. Organisationens och politikens roll är att fungera som en kollektiv organisatör åt denna materiella kraft och reella processer, att avtäcka den politiska organiseringen inom samhällsmassan. ”Den politiska kampens handling kan inte simpelt testas och mätas med empiriska medel. Det enda sättet att bevisa denna enhet är att börja organisera den. Då kommer vi att upptäcka att klassenhetens nya form är helt igenom implicit i arbetarklassens nya kampformer, och att terrängen för denna kamp är det internationella socialiserade kapitalet.” Det gäller att låta kapitalets enande på den internationella nivån utgöra den materiella grunden för en nysammansättning av klassen. Det behövs upprättas en ny sorts relation mellan spontanitet och organisation, det räcker inte att bara känna kapitalismen för förstå klassen. Man måste knyta organiseringen till arbetarnas materiella behov och på så sätt upprätta en korrekt relation mellan klass och parti.

Två reformismer

Utifrån denna syn på strategi/taktik menar Tronti att det finns två former av reformism, kapitalets och arbetarklassens reformism. En revolutionär kamp måste få dessa två reformismer att skiljas åt, så att arbetarrörelsen inte gör kapitalismens reformism till sin, utan använder reformismen för att stärka en revolutionär process. När arbetarrörelsen fungerar som arbetskraftens kollektiva försäljare och organiserare – säljare av arbetsfred, löneförhandlingar inom produktivitetsökningens ramar – är det en reformistisk praktik inom kapitalismens reformbehov, som verkar stabiliserande. ”Medan det är sant att arbetarklassen objektivt tvingar kapitalet in i tydliga, precisa val, så är det också sant att kapitalet sedan använder dessa val gentemot arbetarklassen. Kapitalet är vid detta ögonblick bättre organiserat än arbetarklassen: valen som arbetarklassen påtvingar på kapitalet löper risken att stärka kapitalet. Detta ger arbetarklassen ett omedelbart intresse att motverka dessa val.” Arbetarklassen tvingar kapitalismen till förändring, kapitalismen genomför dessa förändringar mot arbetarna. Det gäller att istället utnyttja de motsättningar som skapar kris för kapitalets reformism. Det gäller för klassen att blockera den dynamik som kapitalismen har behov av. Det är inte arbetarnas uppgift att lösa kapitalismens problem. ”[Arbetarklassen] har upptäckt (eller återupptäckt) den riktiga hemlighet som kommer att bli dödsdomen över deras klassfiende: den politiska förmågan att tvinga kapitalet in i reformism, och att sedan ohyfsat använda denna reformism för arbetarklassens revolution.” (s 91)

En klassanvändning av reformer hamnar därigenom ofta på kollisionskurs mot officiella partivänsterns reformism. Tronti betonar att det inte går ut på att använda kommunistpartiet PCI i ett revolutionärt syfte. Snarare: ”Dagens uppgift är helt negativ”, den handlar om att blockera den socialdemokratiska processen inom PCI – eftersom den reformismen stabiliserar kapitalet. En blockering av denna reformism innebär att blockera kapitalismens stabilisering och motverka kapitalets reformism i arbetarrörelsen. Det här är den första uppgiften som en politisk organisation har att uppnå med sin praktik, menar Tronti.

Ta Lenin till England

Den leninistiska strategin gick ut på att ta ”Marx till St Petersburg”, använda marxistisk analys för ett semiperifiert lands (Rysslands) outvecklade industriproduktion. Tronti föreslog istället att ta ”Lenin till England”, att föra in den politiska organiseringen till arbetarklassens högsta utvecklingsnivå, där kamperna, antagonismen och styrkan är som störst och mest utvecklad. Varje länk i kapitalismens konjunktur öppnar visserligen kampmöjligheter, men ”den svagaste länken är inte där kapitalismen är svagast, utan där arbetarklassen är starkast” (sid 120) Klassen innehåller alltid olika utvecklingsgrader. Relationen mellan de mest avancerade och de mest eftersläntrande delarna av klassen är alltid en fråga om hegemoni. Inte en hegemoni mot andra klasser (mellanskikt eller subalterna), utan en arbetarhegemoni inom klassen. Arbetarklassen måste i sin tur utöva en hegemoni över folket, få folket att inordnas i klassens dynamik. Klasshegemonin måste vara ett politiskt block av sociala krafter – inte parlamentariska partier – och samla alla arbetarklassens olika skikt i en allians. Här går Tronti i polemik med Gramscis och Togliattis syn på historiska block och partiets roll som ett ”folkparti”, som ett klassöverskridande projekt. Klasshegemoni för Tronti är ett projekt av arbetarklassens politiska klassammansättande.

Ett nytt koncept för politisk kamp behöver införas, som bryter den leninistiska distinktionen ekonomisk kamp/politisk kamp, arbetarkampens två sidor. Utan förenandet av Marx och Lenin delar sig dessa två sidor igen. Konsekvensen blir ett fack utan politiskt mål och ett socialistiskt ”folkparti” utan koppling till den konkreta klasskampen. Denna gamla uppdelning ekonomisk och politisk kamp, som är central för såväl den moderna reformismen som postleninismen, behöver överskridas. Kapitalismen har redan lämnat denna uppdelning bakom sig på det samhälleliga kapitalets nivå genom integration av stat och samhälle, politisk borgerlighet och kapitalistisk klass, maktinstitution och mekanismer för utvinna profit i produktionen. De arbetarkamper som låter sig begränsas till denna uppdelning hamnar i kapitalets reformism. Trontis kopernikanskt vända leninism betonar att den ekonomiska kampen i produktionen kan bli politisk, den fackliga/ekonomiska arenan måste ses som potentiellt politisk. Framför allt kan kampen om lönen under avtalsrörelsen politiseras, genom att få den att överskrida produktivitetsökningarna och därigenom slå direkt mot kapitalets profit. Men också utjämna arbetarhierarkierna och lyfta dem längst bak, som ett sätt att ena arbetarkamperna. På så sätt attackerar lönekampen den kapitalistiska maktens grund genom att höja arbetskraftens pris – därigenom är den direkt politiskt.

Men för att få facket att ställa radikalare krav måste det finnas ett tryck från en arbetarmakt underifrån. Det gäller därigenom att få till en arbetaranvändning av fackföreningarna, snarare än kapitalistisk användning av dem. ”Ju mer den politiska nivån hos arbetarklassen ökar och den kapitalistiska ekonomin enas, desto mer börjar fackets intresse integreras helt, som institutionell mediering, i kapitalismens intresse” (sid 99). Hatet mot fackpampar hos arbetarna överskrider ibland nästan hatet mot staten eller arbetsköparen, på grund av fackföreningarnas organisatoriska funktion inom den ”samhälleliga chefen”. Lönekampen, blockaderna och strejkerna kommer inte störta kapitalismen, men skapar kamperfarenheter och ger arbetarklassen en starkare position. Det är alltid bättre ”besegras” genom kamp än utan, menar Tronti. Kampen måste bli öppen, för att växa politiskt/organisatoriskt. Det gäller att välja attackpunkter på ”den högsta nivån, vid avgörande ögonblick, i frontala konfrontationer, som kommer att återta de mest elementära formerna av kamp och organisering: masstrejken, gatukonfrontationer och permanenta arbetarförsamlingar”. (sid 101) Där kan man uppnå en ”enhet i konfrontationen”.

Klass och parti

Utmaningen för Tronti är inte hur man löser relationen klass-arbetarrörelse-traditionell organisation eller spontanitet-organisation, utan hur man skapar en organisation av ny typ. Partifrågan är inte ett teoretiskt problem, utan ett praktiskt problem av att organisera kamperna och föra dem framåt, politiskt ena klassens olika kampnivåer. Partiet är det samma som en praktisk kapacitet att förutse och leda klassrörelsen i bestämda historiska situationer, utifrån taktikens lagar. ”Partiet är i denna bemärkelse inte bara den vetenskapliga bäraren av strategin, utan det praktiska organet för dess taktiska tillämpning. Arbetarklassen innehar en spontan strategi i sina rörelser och i sin utveckling, och partiet behöver bara upptäcka den, uttrycka den och organisera den. Men klassen innehar inte på något plan, vare sig det spontana eller organisatoriska, taktikens sanna och rätta moment.” (sid 113) Trontis leninism är därigenom arbetarklassens erövrande av taktikens värld, utvecklandet av en gemensam förmåga att taktiskt röra sig bland materiella fakta och förändra dem med sin kraft. Den ”revolutionära ledningen” är därigenom en levande motsättning utan någon lösning, menar Tronti.

Relationen parti-fabrikskamp måste uppstå i fabriken, för att sedan föras in i hela samhället och staten. Parollen måste vara ”partiet i fabriken” (och också se fabriken i partiet). Det gäller att rasera uppdelningen parti-fack, se facket som ett parti. Facket försvarar den samhälleliga arbetskraften materiellt, medan partiet är ett offensivt vapen, ett instrument för attacker i arbetarnas intressen. Men bara om partiet fyller sin offensiva funktion kan facket fylla sin defensiva. Istället för ett folkparti och klassfack behövs ett klassparti och ett folkfack, menar Tronti. Partiets uppgift är att ge den revolutionära processen baser (le basi), förbättra de objektiva villkoren för klassens kampmöjligheter och organisera de subjektiva krafterna.

I följande blogginlägg kommer vi se närmare på Trontis marxläsning, för att ytterligare se hur Trontis kopernikanska revolutionerande av leninismen får sitt stöd i läsningen av strategin i Marx texter.

2 Thoughts.

  1. Pingback: Skumrask 7 år – Skumrask

  2. Pingback: Ett bidrag från den autonoma marxismen till en förståelse av teknologins subjektivitet | Maska.nu

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.