Så kom dagen Sverigedemokraterna väntat 24 år på. För första gången har de släppts in i Rosenbad. Även om de inte fick några formella ministerposter, ingår de som stödparti i ett samordningskansli där de ska ges lika stort inflytande över regeringspolitiken som de tre regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Det gemensamma Tidöavtalet ger Sverigedemokraterna betydande inflytande inom områden som migrations-, klimat- och kriminalpolitik.
Är det här bara ytterligare ett steg i Sverigedemokraternas framgångssaga eller är det början på dess slut? De som hoppas på det senare lyfter fram att det är en svag regeringslösning som innehåller många motsatta intressen och explosiva kompromisser. Nu kommer Sverigedemokraterna att för första gången tvingas ansvara för sin egna politik. Dessutom under en period som kommer att vara turbulent med stigande priser, frekventare klimatkatastrofer och ökande klyftor. De har bundits till den borgerliga politiken, den borgerliga politiken till dem.
Det är en sak att vara i opposition och gripa makten, en annan att sitta vid makten och regera. Högerpopulismen har haft svårt för den övergången. Ytterhögerpartierna i våra nordiska grannländer, Fremskrittspartiet, Sannfinländarna och Dansk folkeparti, tappade alla stort efter sina perioder som stödpartier åt en åtstramningspolitik från höger. Detsamma gjorde Frihetspartiet i Österrike och Nationella alliansen (nu Italiens bröder) i Italien under sina regeringsperioder. Kommer de här fyra åren att bli en parentes, där högerregeringens politik kommer att göra slut på högerpopulismen? Eller är hela den politiska spelplanen i Sverige nu förändrad?
Vi behöver bra analytiska redskap för att förstå förändringarna i det politiska landskapet. Då finns det ett par glasögon vi kan ta på oss, ett par runda och hundra år gamla men oerhört skarpa. Marxisten Antonio Gramsci befann sig mitt i politikens stormar i Italien, när landet krängde mellan arbetarrevolter och fascism. Han var verksam som journalist under de röda åren 1919-1920, då fabrikerna i norra Italien ockuperades. Gramsci var med och grundande det italienska kommunistiska partiet, satt i parlamentet under det fascistiska styrets första fyra år och blev kommunisternas partiledare kort innan Mussolini upphävde demokratin och fängslade honom.
Som journalist på tidningen L’Ordine Nuovo följde Antonio Gramsci fascismens snabba väg till makten. När Benito Mussolinis minoritetsparti gavs i uppgift att bilda regering efter marschen till Rom 1922 utgick Gramsci i sina artiklar att fascismen skulle bli kortvarig vid makten. Fascismen bar på för mycket motsägelser, var en ohelig allians mellan motstridiga klassintressen och deras auktoritära krispolitik skulle skrämma bort dess massbas. Gramsci utgick från att fascismen inte skulle kunna hantera den långvariga ekonomiska kris som Italien befann sig i. Men han fick fel. Fascismen lyckades säkra sin position och omstöpa statsmakten. Efter fyra år vid makten införde de undantagstillstånd, kriminaliserade vänsterns organisationer och avskaffade demokratin.
Det var från fängelsecellen Gramsci fick omarbeta sin analys i sina anteckningsböcker. Även om vi inte står inför en situation som kan jämställas med den italienska – den svenska regeringen är inte fascistisk – så försökte Gramsci förstå fascismen i en bredare kontext av reaktionär politik, om gränslandet mellan konservatism och populism. Den analysen kan hjälpa oss idag.
Ett första steg för Gramsci var att inte stirra sig blind på partier, utan att försöka förstå vilka block och klassallianser som hade upprättats. Block kunde vara mer progressiva, verka för en stärkt välfärd, arbetsrätt eller klimatpolitik. Eller de kunde vara reaktionära, streta emot förändringar och försöka bevara samhällshierarkier. Det som intresserade Gramsci var perioder av kriser, som han kallade organiska kriser, då block bröts upp och förändrades. Det skedde när deras massbas, i form av väljare och partimedlemmar, började röra på sig och söka andra svar. Det kunde ske efter ekonomiska kriser, krig eller särskilda händelser som politiska skandaler. Block bildades när nya och gamla ekonomiska intressen lyckades knytas samman till ett politiskt projekt och mobilisera rörliga klassegment och väljargrupper.
Ett sådant exempel är när Alliansen bildades i Sverige 2006, där Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna gick till val på en gemensam plattform och lyckades bryta upp den socialdemokratiska väljarbasen. Genom att acceptera välfärden, men öppna den för marknaden och lova fria skolval, vårdval, bostadsombildningar, jobbskatteavdrag och RUT- och ROT-avdrag, kunde Alliansen locka till sig de väljarsegment inom medelklassen som tidigare stött en socialdemokratisk välfärdspolitik. Genom att angripa a-kassan och höja a-kasseavgiften försökte Alliansen samtidigt bryta upp vänsterblockets bas av fackligt anslutna medlemmar.
Men organiska kriser behövde inte innebära en förflyttning mellan två block. När de två blocken befinner sig i en låsning öppnas möjligheten för uppkomsten av ett tredje block. Gramscis beteckning på de populistiska rörelser som kunde bryta sig in på den politiska arenan var Caesarism. Det kunde handla om framträdandet en stark karismatisk person, en ny Caesar, som presenterade sig som något helt annat än de två gamla blocken (”varken höger eller vänster”). Men den nya Caesar kunde också ta formen av en ny koalition. Den ekonomiska krisen 2008 och flyktingkrisen 2015 skapade en sådan situation i en rad europeiska länder, där nya populistiska partier försökte försökte utmana både den liberalkonservativa högern och socialdemokratin. Flera länder valde samma väg som i Sverige, att försöka hålla en cordon sanitaire, en röd linje, mot de nya populistpartierna och bevara den gamla blockindelningen. Men när väljarflykten tilltog luckrades gränserna upp.
I Sverige skedde det under Stefan Löfvens Decemberöverenskommelsen, som skulle hindra att Sverigedemokraterna fick en vågmästarroll mellan blocken. Både Moderaterna och Kristdemokraterna utsattes för ett starkt tryck underifrån från sina egna medlemmar att bryta överenskommelsen och bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Även från näringslivshåll förändrades inställningen under de åren till Sverigedemokraterna, allt högre röster börjades höras inom Svenskt näringsliv och på Dagens industri för att släppa in partiet i värmen som enda sätt att göra en borgerlig ekonomisk politik åter möjlig. Socialdemokraterna kontrade med att skapa ett nytt block och bryta upp Alliansen, genom att ge stora eftergifter åt Liberalerna och Centerpartiet i januariavtalet. Med Tidöregeringen har Liberalerna återigen bytt block.
Gramscis tidiga analyser av fascismen byggde på att förstå hur dess mobiliserande våldsamma del gick samman med dess parlamentariska ambitioner. Fascismen föddes ur politiserade miliser, sammanslutningar av krigsveteraner som använde sin våldspotential till att slå sönder alla platser där arbetarrörelsen kom samman. Väl vid makten kunde de använda undantagstillstånd för att kriminalisera och stänga ner arbetarrörelsen och tvinga tillbaka alla dess progressiva framsteg.
Från fängelsecellen skiftade Gramsci fokus för sin analys, från fascismens våldskapacitet till att försöka förstå hur de skapade samtycke, vilka löften de kunde ge sin bas för att hålla dem mobiliserade och stanna kvar hos dem. Det var inte genom våldet utan genom samtycket, förmågan att skapa hegemoni i civilsamhället som Mussolinis regim blev hållbar och som höll kvar den vid makten. Gramsci använde sig av militärstrategiska metaforer: det snabba manöverkriget för att erövra makten, som uppstod i organiska kriser och gav upphov till revolutioner eller snabba blockskiften, hade ersatts av ett mer permanent ställningskrig, ett befästande och grävande av skyttegravar. Fascismen hade kunnat hindra arbetarrörelsen från att bli en kraft genom sin kamp och grepp över institutionerna och utdrivandet av vänstern ur dem. Det här var för Gramsci den sociala hegemonikampen och den gick betydligt djupare en att bara reduceras till en kulturkamp över värderingar och åsikter.
Fascismen kännetecknas av en demagogisk massmobilisering menade Gramsci: ”Massan tjänar helt enkelt till ’manöver’ och ’intas’ med moralpredikningar, känslomässiga sporrar, messianska myter om väntan på en sagolik tidsålder där alla motsatser och allt elände i det närvarande automatiskt skall upplösas och botas” (Antonio Gramsci, Den moderna fursten).
Det är här vi står idag. Vi kan se likheterna och skillnaderna mot Gramscis tid. Vi har inte haft en stark reaktionär rörelse på gatorna, som kunnat mobilisera eller hota med en kraftfull våldspotential mot vänstern. Det har en framgångsrik antifascistisk tradition satt stopp för. Sverigedemokraterna har saknat folkrörelsestruktur, de har inte haft något föreningsliv, mötesplatser, kulturevenemang, idédebatt, solidaritetsprojekt eller fritidsverksamhet. Men de har istället byggt en omfattande motoffentlighet och kommit att dominera sociala medier. Det är där deras framgångar att rycka i både högerns och socialdemokratins väljargrupper kunnat göra sina framstötar och bryta sig ur sin politiska isolering. Det är också där deras stormtrupper verkat, genom att som nätmobbar dreva bort debattörer och tysta vänsterröster. Trollfabrikerna är bara en beståndsdel, ett större problem har varit hur en större massa av följare som kunnat vapenifieras och riktas mot måltavlor. Framför allt har den demagogiska fiendebilden av vänsterns institutionella dominans skapats.
Det är denna kamp om institutionerna som kommer vara högerns viktigaste kamp just nu. Nedläggandet av Miljödepartementet var en första markering. Det är också där Sverigedemokraterna direkt skickat upp sina testballonger, med förslag på att dra in stöd till människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders eller kritisera public service för deras klimatjournalistik. Föreställningen baseras på en syn om en hotande myndighetsaktivism, en radikal vänster som barrikaderat sig i institutionerna och använder internationella avtal, miljöföreskrifter och mänskliga rättigheter för att blockera det nya blockets politik.
Det är tydligt från Tidöpartiernas utspel efter valet, att de ändrat natur. Nu handlar det inte längre om snabba omställningar, om brådskande åtgärder som måste ske omedelbart (manöverkrig), utan nu har retoriken flyttats till att lösningarna på energikris, kriminalitet och bristande integration kommer kräva flera mandatperioder och kräva en omstöpning av hur myndigheter verkar (ställningskrig). Det nationalkonservativa blocket tänker långsiktigt, på förändringar som ska löpa över flera val, och det kommer att kräva att institutionerna blir deras politiska redskap för att behålla massans stöd för att nå social hegemoni.
Det var där Gramsci såg fascismens hållbarhet, i hur den penetrerade civilsamhället för att skapa en massornas konsensus, bygga en national-folklig vilja. Ett samlande projekt. En kanon att enas kring. Om dagens regering bär på en fascistisk tendens är det just i föreställningen om den stora utrensningen, det stålbad med utvisningar, fängslanden, indragna finansieringar och nedlagda institutioner, som ska skära bort det sjuka ur en samhällskropp för att få den att pånyttfödas, som den var förr. För att skapa ett nytt folk måste det nuvarande folket brytas upp.
Vi kan inte förvänta oss att en oppositionspolitik ska växa fram ur riksdagspolitiken eller socialdemokratin, där utgångspunkten snarare är att ta hegemoniskiftet som ett fullbordat faktum och acceptera högerns politik som den nya spelplanen. För vänsterns del, om vi ska lära oss av Gramscis misstag, gäller det att vi också måste tänka på den långa kampen, ställningskriget. Det innebär att värna institutionerna, befästa oss i civilsamhället, gräva oss neråt. På alla sätt försvara de vinster som uppnåtts och de folkrörelser, fristående medier, folkbildning och mötesplatser som är bastioner för våra vunna sociala rättigheter. Det är vardagsstrider. Det är detta som innebär att bygga mothegemoni. Det är därifrån vi kan ta striden att bryta upp det nationella blocket och föreslå politiska förslag som får klasskikt och väljargrupperingar att åter börja röra på sig. Försöka skapa en ny majoritet. Det är ett projekt som börjar nu och kommer att ta åratal, för att börja rita om den politiska kartan istället för att bara acceptera den. Så att vi när nästa organiska kris kommer, vilket kommer ske snarare än vi tror, är redo.
Publicerad i ETC, november 2022.