Vi betalar inte! Vi betalar inte!

”Jag skulle vara intresserad av att se vad folk tycker är rimlig maxpris för respektive bränsle”, skriver en deltagare i gruppen Bränsleupproret, en av de största politiska Facebookgrupperna i Sverige med 600 000 anslutna. Inlägget får på några timmar nästan tusen svar. Tio kronor, femton kronor istället för dagens 26 kronor? Frågorna hopas. Hur mycket har ni kvar i plånboken efter månadens tankning? Varför ska staten ta så mycket skatt? Kan man inte ta bort kompensationen för koldioxidutsläpp? De flesta i tråden kommer till slut överens om att Bränsleupprorets ursprungliga krav på att diesel och bensin ska kosta 12 kronor litern är det rimliga.

Bränsleupproret är Facebookgruppen som blivit en lobbygrupp. De har motsatt sig bränsleskatter, kampanjat för att Miljöpartiet ska ut ur riksdagen och angripit den så kallade reduktionsplikten att blanda ut diesel med biobränsle för att få ner utsläppen av koldioxid. Grundaren Peder Blohm Bokenhielm, en högerns egna 45-åriga Anti-Greta, har en bakgrund i bilbranschen, som billackerare och försäljare, men tack vare alla donationer från gruppens medlemmar är han idag anställd som ordförande och lobbyist för föreningen Uppror. Nu bjuds han flitigt in till högerns tillställningar. Ena dagen pratar han på extremhögerns alternativa bokmässa, nästa dag är han inbjuden till riksdagen av Moderaterna för att medverka i ett samtal med Sveriges sex stora oljebolag, för att diskutera hur bensinpriserna ska pressas ner. I Facebookgruppen blandas reklam med Moderaterna, klimatförnekelse, videos från libertarianen Henrik Jönsson, hatmemer mot Greta Thunberg och Miljöpartiet samt konspirationsteorier om World Economic Forums ”The Great Reset”. Men det förekommer också en genuin oro i gruppen hur man ska få sin privatekonomi att gå runt i slutet av varje månad, med skenande bränslekostnader. I gruppen finns ett svar, som eldas på av högern: kräv skattesänkningar. Bränsleupproret ansluter sig därigenom till en lång rad av skatteprotester som högerpopulismen vuxit fram kring i Sverige. Det nya är att nu vänds skattepopulismen inte bara mot det gemensamma välfärdsbygget, med kravet på en nedbantad nattväktarstat, utan även mot behovet av en klimatomställning.

Handlingsrepetoar

Skatteprotester är ett exempel på protester mot högre levnadskostnader. Det är inte den enda formen, men definitivt den variant som passar högerns agenda bäst. Folkrörelser har i olika tider använt olika kampformer, de har haft en viss handlingsrepetoarer beroende på sin tids ekonomiska system och motsättningar. Sociologer som Charles Tilly, Francis Fox Piven och Richard Cloward, har försökt belysa dessa olika handlingsrepetoarer utifrån kapitalismens långa övergripande vågor. På 1500-talet var det bonde- och skatteuppror mot fogdar och feodalherrar som var de dominerande formerna för folkliga uppror, på 1700-talet och tidiga 1800-talet var det brödupploppen på marknadsplatserna, på sena 1800-talet och 1900-talet massorganiseringen av strejker, bojkotter och demonstrationer som utgick från fabrikerna. Historikern E P Thompson använde begreppet ”moralisk ekonomi” för att beskriva kampen om priset på förnödenheter på marknadsplatsen, då oftast kvinnor kollektivt tvingade försäljare eller mjölnare att sänka priset på bröd till en rimligare nivå. Under hot om våld reducerades priserna och arbetarna betalade den summa de ansåg vara moraliskt rätt att varan skulle kosta. I Joshua Clovers bok Upplopp. Strejk. Upplopp. (Tankekraft 2019) gör han en periodisering av kampformer utifrån kapitalismens långa utvecklingsvågor och cykliska kriser. Clover bygger vidare på Tilly med fleras teori om handlingsrepetoar och ser upploppen som den dominerande kampformen i den tidiga kapitalismen på 1800-talet, men att strejken därefter tar över som hegemonisk kampform för arbetarrörelsen. Clover menar att det rör sig om två olika former av priskamper; kampen om varornas pris på marknaden och kampen om arbetskraftens pris i produktionen. Lönekampen blir mer central än varupriskampen för arbetarrörelsen.

Karl Marx gör samma förflyttning i sin analys i Kapitalet. Marx väljer att ta de liberala nationalekonomernas premisser om utbytet på marknaden som rättvist och ett byte av lika värden (ekvivalenter) som given, för att lämna marknadens sfär och istället rikta blicken mot produktionens. I Kapitalet för han in läsaren i ”produktionens hemliga verkstad, över vars port står skrivet: No admittance except on business”, för att där lyfta fram hur värde, exploatering och profit skapas – vilket de klassiska liberala ekonomerna inte kan förklara utifrån utbytet på marknaden. Arbetskraften är en ovanlig vara, som kan brukas varje dag av kapitalisterna i fabriken, men som reproduceras och kan användas igen. Marx lyfter fram att arbetskraftens värde inte motsvarar det värde den skapar i produktionen, utan vad det kostar att reproducera arbetskraften. Det merarbete arbetarna gör i produktionen efter deras reproduktionskostnad betalats i lön skapar ett mervärde som när det realiserats genererar profit åt kapitalisten, som sedan kan återinvesteras i en ökad produktion. Arbetskraftens pris är därigenom direkt förbunden med hushållskostnaderna, med vad livsmedel, boende och bränsle kostar. Detta är arbetskraftens reproduktionskostnad. Stiger priserna i samhället, som nu, på energi, livsmedel och boende, kommer arbetarna kräva mer i lön för att kunna överleva och täcka sina kostnader. Vad som kommer att räknas in i reproduktionskostnaden är en stridsfråga: ska sjukvård, skolgång, mobiltelefoner, husdjur, Netflixabonnemang och utlandssemester räknas som nödvändiga utgifter för arbetskraftens reproduktion, sådant som en lön som går att leva på ska täcka? Priskamperna återvänder därigenom in i den marxistiska analysen bakvägen. Konsumtionen förbinds med produktionen, levnadsomkostnader med lönekampen.

Kontinuitet eller skifte?

Ett problem med att lyfta fram hegemoniska former av kollektivt agerande är att man skapar en schematisk modell över stora skiften som riskerar att missa kontinuiteten, komplexiteten och underströmmarna. Clovers beskrivning av skiftet från prisupplopp på marknaden till strejker för arbetskraftens pris under sena delen av 1800-talet som dominerande kampmetod råkar dölja att arbetarrörelsen aldrig organiserat sig enbart utifrån produktionen, utan alltid även tagit kamper om levnadsomkostnader på marknaden. Hyresgästföreningen uppkom för att pressa ner hyror, kooperationen för att hålla priserna på livsmedel nere, Folkets husrörelsen som garant för billiga möteslokaler, folkbibliotek och nöjen. Bojkottkampanjer användes mot hyperexploaterande företag. Koloniodlingar för dryga ut hushållskassan genom självhushållning. Arbetarpartiernas genomdrivande av välfärdsstaten och universella sociala skyddsnät försökte förändra reproduktionskostnaderna för arbetarklassen. Arbetarrörelsens historia är full av potatisupplopp, hyresstrejker och krav på prisreformer.

Prisökningar har fortsatt resultera i proteströrelser och upplopp under 1900-talet och 2000-talet. De löper som en röd tråd – ibland i utkanten av arbetarrörelsen och ibland i dess mitt. Det går att lyfta sambanden mellan brödupploppen och IMF-kravallerna mot de slopade livsmedelssubventionerna i en rad afrikanska länder på 80-talet, vattenkampen i bolivianska Cochabamba 1999, argentinska sociala protestvågen vid ekonomiska kraschen 2001 och arabiska våren utbrott 2008 efter höjda spannmålspriser.

Självreduktion

Inom den autonoma arbetartraditionen har priskamperna alltid varit närvarande, i formen av autoreduktioner av priser – tänk E P Thompsons moraliska ekonomi. I Italien bildades självreduktionskommittéer på 60- och 70-talet som ockuperade bostäder och tomma lokaler, hindrade vräkningar och reducerade hyror, elräkningar och bussbiljetter. De autonoma gick kollektivt i stor massa till varuhus och genomförde ”proletär shopping”, det vill säga plockade på sig vad de behövde i affärerna och betalade enbart vad de tyckte varorna var värda. Dessa självreduktionskampanjer krävde en viss kollektiv våldskapacitet för att genomdriva, en så kallad territoriell motmakt med en stark lokal förankring och organisering. Inte bara i fabrikerna, utan även utanför i kvarter och bostadsområden. Hemmafruar och studenter var ofta drivande i kampanjerna. Det är dessa självreduktionskamper Dario Fo beskriver i sin pjäs ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”.

Joshua Clovers tes i Upplopp. Strejk. Upplopp är att sedan sjuttiotalet har upploppen gjort sin comeback som hegemonisk kollektiv kampform och dominerande handlingsrepetoar. Upploppens ökning löper parallellt med strejkdagarnas minskning, reallönernas stagnerande och medlemsflykten från fackföreningarna. Istället för att agera inom produktionen, som strejken, eller på marknaden, som brödupploppen, sker upploppen nu i cirkulationen. De stör de långa varu- och logistikflödena, genom att blockera vägar och hamnar, ockupera tågstationer och andra knutpunkter. Occupy Wall Street, Black Lives Matter, Gula västarna, Extinction Rebellion, ”Frihetskonvojen” i Ottawa, coronarestriktionsprotesterna i Triestes hamn, Amazonarbetarnas strejker på Black Friday – de delar det gemensamma draget att blockera central infrastruktur. Clover spårar utvecklingen till en avindustrialisering i väst och framväxten av ett allt större överskottsproletariat som kämpar för sin existens utanför produktionen. Det är därför inga strikta priskamper, som brödupploppen, men ändå en kamp om reproduktionen.

Priskampernas framtid

Det är som om vi går från katastrof till katastrof. Att kriserna kommit att konvergera och stärka varandra. Sedan oljekrisen i sjuttiotalets början – som bär flera liknande drag med dagens energikris – har vi haft sjunkande vinster, låg tillväxt och en låg produktivitetsökning. Efterkrigstidens ekonomiska boom, som möjliggjorde välfärdsstaterna, har inte kommit tillbaka. Löneutvecklingen släpar efter och konsumtionen har hållits uppe genom ökad belåning och skuldsättning för hushållen.

Nu har det i femton års tid gungat rejält i ekonomin. Varje kris följer ett gemensamt mönster: kostnaderna socialiseras och rullas över på arbetarklassen, medan stödpaket riktas till näringslivet. Fastighetsspekulationskrisen 2008 spred sig snabbt in i bankväsendet och vidare till den reella ekonomin. Eurokrisen skickade Grekland in i ett ekonomiskt stålbad, åtstramningspaketen spred sig till södra och östra Europa. Och ur åtstramningspolitiken reste sig en kortvarig vänsterpopulism och en långvarig högerpopulism. Prisstegringar i spannmål och andra förnödenheter bidrog till arabiska våren, med både folkliga revolter och reaktionära kontrarevolter, inbördeskrig och massflykt. De två åren av coronapandemi visade hur sårbar de nyliberala logistikflödena var och att den nedbantade och utprivatiserade vårdssystemen inte var rustad för en kris. Företagen fick stödpaket, medelklassen sattes i hemarbete och restriktioner, medan det samhällsnödvändiga arbetet i sjukvård, transport, livsmedel och manufaktur skulle fortgå som vanligt. Trumps handelskrig mot Kina och Rysslands invasion av Ukraina har ytterligare brutit ner den nyliberala globaliserade fabrikens produktionslinjer. Den här vintern har sett energipriser som har skjutit i höjden på hela den europeiska marknaden, samtidigt som klimatomställningen pockar på en brådskande förändring bort från fossilbränslen.

Och så briserade kriget, Ryssland angrep Ukraina. De ekonomiska sanktionerna i en redan skadad ekonomi har fått inflationen att skjuta i höjden, nå högre nivåer än på flera decennier. Matpriserna förväntas fortsätta stiga, både på grund av ökad torka, förödelsen i den viktiga jordbruksnationen Ukraina och restriktionerna mot den stora spannmålsexportören Ryssland. Allt tyder på att både klimatomställningens kostnader och sanktionskostnaderna mot Ryssland kommer att följa samma mönster som tidigare, skjutas över på arbetarklassen, medan de som profiterat på fossilindustrin kommer att hållas under armarna.

Det behövs ingen meteorolog för att förutspå den storm som är på väg. Priskamperna kommer att åter bli centrala de kommande åren, och med höjda levnadskostnader och reproduktionskostnader, kommer det leda både till krav på högre löner som går att leva på och nya brödupplopp, en ny ”arabisk vår”. Men de sociala rörelserna till vänster och arbetarrörelsen är inte de enda som kommer försöka fånga upp det växande missnöjet med prisökningarna. Högern kommer att försöka kanalisera in missnöjet i en skattepopulism; mot välfärdens kostnader, motstånd mot en kostsam klimatomställning och beskylla vänstern för folks försämrade hushållsekonomi.

Vi kan inte lämna den kampen åt dem. Vi har en flera hundra år lång kamptradition av att kräva högre löner, pressa ner priser, kräva hyresregleringar och hyresstopp, självreducera priser, ockupera, verka för avgiftsfri välfärd, motverka vinstintressen i välfärden, kräva subventioner av klimatomställningar som vi kan återknyta till och lära av. Som slår mot profitörerna och gynnar majoriteten av befolkningen. Nu måste vi damma av de vapnen. Utmaningen är att sammanlänka kampen för att klara slutet på månaden (prisökningarna), med att undvika slutet på världen (vikten av omställning och fred), så de inte ställs emot varandra. Frågan som måste guida oss är, vem har tjänat på denna utveckling? Vart har vinstuttagen gjorts? Och när de försöker ge oss räkningen för deras kriser svarar vi med stridsropet: Vi betalar inte! Vi betalar inte!

Publicerad i Brand, 1/2022, Slutet på månaden – slutet på världen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.