Toni Negri: Om rörelsens tillstånd

Både amerikanska och europeiska kamrater har frågat mig varför vi inte hade en Occupyrörelse i Italien. Varför är NoTav-rörelsen det enda uttrycket för en social kamp? Trots dess stora framgång och trots att den är ett uttryck för en postmodernitetens klasskamp, saknar NoTav det som kännetecknar Occupyrörelsen: att vara en del av en social förändring, en ny makt som bryter sönder gamla hierarkier och – framför allt – en delad och ”gemensam” politisk dynamik som öppnar för ett radikalt politiskt uppror.

Men det finns en annan paradox: vilken relevans har den frågan nu? Occupyrörelsen verkar nästan död. Den arabiska våren har i de flesta länder krossats av militärkupper och inbördeskrig, eller har fört islamistiska regimer till makten vars undertryckande av friheten och politiska praktiker vi bara börjat ana – en status quo som fortsätter under ett annat namn, kanske till och med värre än de gamla teologiska-politiska diktaturerna. I Europa har rörelserna kvävts av den ekonomiska krisens ohälsosamma atmosfär, medan i USA håller den på att sväljas av de politiska strukturer som blir dominerande genom valkampanjen.

Kanske kan man se det på ett annat sätt. Occupyrörelsen har där den fanns och även om den har besegrats ändå förnyat den politiska aktionens dynamik. Den ryckte upp de konstitutionella programmens grund med rötterna och gav en ny bild hur demokrati kunde se ut: en demokrati som sätter det ”gemensamma” i centrum, i sina hjärtan och på varje socialt projekts horisont. Av alla rörelser så är Occupy den som påminner mest om Pariskommunen; något som markerade en förändring som inte gick att vända och som trots att den krossades öppnade en ny värld av möjligheter som kom att definiera den kommande världen. Ur denna synvinkel vann Occupyrörelsen: den lyckades skapa en ny politisk grammatik för det gemensamma. Vi kan inte gå tillbaka till hur det var innan Occupy.

För att återvända till frågan, varför fick vi inte en Occupyrörelse i Italien? Det handlar inte om en trend, som sådant är det irrelevant. Det är snarare viktigt att svara på frågan om vi vill förstå den politiska dagordning som har inför oss de närmaste månaderna – en agenda vars omedelbara, konkreta effekt på vår existens, livsstil, drömmar och desperation vi inte kan ignorera.

Troligen hade vi inte någon Occupy i Italien eftersom den italienska rörelsen fortfarande satt fast i de socialistiska åskådningarna från 1900-talet. Deras fortlevnad och tyngden från deras tradition kväver de nya formerna av begär, förhoppningar och experimenterande (det som vi tidigare kallat ”det gemensammas kraft”) som nya generationer har tagit med sig in i politiken. Denna kontinuitet har förvandlat Italien till ett land där rörelsernas tradition har lyckats att överleva och överföra sin kunskap och kapacitet trots en hård repression. Samtidigt har den paradoxalt nog förhindrat nya experiment från att äga rum. Arvet från de tidigare kamperna kan inte bli en egenskap, och om den blir det börjar den ta skada – precis som den gjort tidigare i historien – och blir till osynliggörande, tystnad och blindhet.

De italienska rörelserna har under sina långa historia lyckats hitta egna nya uttryck, antingen samtidigt eller vid olika tillfällen, på tre olika ”platser” för politisk aktion: på fabrikerna, i universiteten och i de sociala centren.

Ofta har rörelserna krossats i fabrikerna genom att aningslöst inleda allianser med socialistiska organisationer på arbetsplatsen. De har nästan aldrig sett produktivitetsideologin som fienden att bekämpa i fabrikerna, och när så skett har vi glömt bort det. Arbetets förändring under 1900- och 2000-talet har inte setts för vad det verkligen är (och vilket rörelsen för 30 år sedan klart och tydligt visade på): en radikal förändring från ”massarbetaren” till den ”samhälleliga” arbetaren, från materiellt arbete till ”ickemateriellt”, lingvistiskt, samverkande, affektivt arbete, ända tills vi nått fram till den kognitiva arbetarens hegemoniska tillstånd. De socialistiska organisationerna och fabriksfacken har ofta fortsatt betrakta arbetet som en ”allmännytta”, det vill säga den kapitalistiska exploateringens ”rätta mått”.

På skolor och universitet har rörelserna aldrig lyckats att ge kropp åt, materialisera och organisera en verklig efterfrågan efter frihet och kunskap, till och med när man kämpade mot ”meriterna” som princip (och de har knappt alls kämpat mot det effektivt och öppet). De har nästan aldrig försökt bygga kampen runt frågor om studier, utbildning och kvalifikation som program för ett politiskt skapande av det gemensamma. De har oftast fastnat i att försvara den fria offentliga utbildningen och – eftersom de varit helt oförmögna att skydda skolorna och universiteten från att nedmonteras – blivit ett viktigt redskap för samhällelig produktion i praktiken. Reformism är aldrig något bra. Om vi anstränger oss, kan vi ibland känna förståelse för reformismen, när den desperat försöker rädda det som går att rädda. Men vi hatar den när reformismen blir en medbrottsling till försämringarnas politik: en ökad underkastelse, nedgradering, disciplin, exploatering och förnedring för att rädda en stat som inte verkar bry sig det minsta om att rädda sina egna ”medborgare”.

Vad gäller de sociala centren, så har de alltid varit fundamentala, särskilt i fasen efter repressionen i slutet av 70-talet till början på 90-talet. Men de har ofta tappat alla politiska perspektiv förutom att se till sin egen överlevnad och fortlevnad. Sociala center har för det mesta varit platser och redskap i skapandet av kampvågor, kamper som därefter fortsatte med andra redskap trots 70-talets förluster. Men sociala centren har ofta blivit ett ändamål i sig själva, deras enda horisont i sikte har varit deras önskan att leva vidare på vilket sätt som helst. Många av dem har därför dukat under i entreprenörsverksamhet och tappat alla politiska perspektiv. De har förlorat sin förmåga att agera. Det är ingen slump att många av dem på senare tid har valt att agera institutionellt, både lokalt och på en nationell nivå. På en lokal nivå verkar kanske denna analys orättvis, och i många fall är den det. Men frågan måste ändå ställas: är vi säkra på att en ”slow food”-modell är rätt sätt att ta sig an de utmaningar och risker som krisen ställer oss inför? Eller räcker det ”goda” entreprenörskapet för att glömma det blodiga spel som pågår utanför väggarna på våra lokaler, i våra liv?

Vi har alltså dessa tre ”historiska” platser för social autonomi som har kunnat ge upphov till motstånd och organisering, experimenterande med praktiker och aktionssätt. Tre platser som just för de har varit ”historiska” verkar mer och mer opassande idag. Tre platser som för ofta framstår som antikviteter i våra minnen, ett balsamerat arv, fikonblad som är för spröda för att kunna stå emot verklighetens starka vind. Tre platser som har blivit en ”allmännytta”, precis som kyrkor, arbetsplatser, skolor och företag, där ”allmännytta” bara menar att det är en nytta som finns nära oss, som kan delas inom vår familj. Det gemensamma riskerar att reduceras till detta om det inte är en produkt av en viss dynamik: en uppsättning allmänningar med ett visst folkligt stöd, som till exempelvis försvaret av naturen, det goda livet, de genuina sakerna och den goda smaken. De misstas ofta för en hyllning av L’Ancien Régime: den gamla goda tiden, hur bra var det inte då, innan Europa, innan maskinerna, innan teknologin, innan moderniteten, innan globaliseringen, innan fabriksarbetaren, innan masskonsumtionen. Hurra, låt oss återvända till Peppone och Don Camillo, till det värdiga fabriksarbetet, till det Italien då man levde enkelt och arbetade mycket, till dansbanorna. För guds skull, låt oss lämna denna absurda och livsfarliga nostalgi till kyrkorna och Lega Nord, eller till de spillror som är kvar av kommunistpartiet (som fortsätter överleva sin egen död).

Många sociala rörelser, som inte stått ut med den nostalgin, har istället valt en snårig och mörk väg. De har gett med sig efter all press på att ta ställning i ”våldsfrågan”, i ett omvärderande av den representativa demokratin och dess institutioner. De har helt missat att se den korruption som drabbat dem. Behövde vi verkligen de hårda domarna över tio år efter Genuatoppmötet för att förstå vilken sida våldet står på? För att förstå detta ruttna spel som vi ställs inför så fort en rörelse växer (och växer i samma hastighet som det sociala missnöjet, desperationen och ilskan hos dem som inte pallar längre), den utpressning som varje upproriskt slagord kontras med – deras ”ja till våld, nej till våld”?

Många inom de sociala centren har försökt upprätta politiska allianser med sönderfallande politiska partier och har slutit allianser med fackföreningar som har fått exakt motsatt resultat mot vad de önskade. De lyckades bara driva fackföreningarna i en ännu mer extrem företagsposition och exkluderade dem från varje möjlig social välfärd eller allians med de prekära arbetarna. Många av dessa center har till och med dömt ut den arabiska våren, de engelska kravallerna eller andra former av självorganisering som negativa tendenser, politisk regression, opolitiskt spontant kaosande. Är vi verkligen så säkra på att vi inte borde försöka förstå dessa fenomen innan vi dömer ut dem? Eller är vi så besatta av vår egen överlevnad att allting annat har blivit sekundärt?

… ända till den senaste vändningen. Många klagar nu att de inte hade diskuterat igenom ordentligt vilken utpressning de skulle utsättas för att ”ta ställning i våldsfrågan”. De klagar att genom att vara så involverade i den sociala dynamiken gjorde det omöjligt för dem att ta några steg tillbaka och vara kritiska mot de ”mindre bakslag” som de hela tiden drabbades av. Dessa center funderar nu på om de ska åter plocka upp ”massillegaliteten”… det verkar vara ett gnällande, som vi har hört från en annan sida de senaste månaderna och som förvånar oss: Gud är våldsam!

För någon som redan gått igenom allt detta förut i rörelserna, så liknar denna fas väldigt mycket den som 68-rörelsen gick igenom, under vänstergruppernas sammanfall i början av 70-talet. Precis som för de sociala center som kom ur globaliseringsrörelsen, fanns det små partier 1973-1974 som överlevde sig själva. Några av dem kastade sig in i och kollrades bort i valrörelser, andra överlämnade sig till media och andra initiativs välvilja. Arbetarklassen och de sociala kampernas värld fortsatte utan dem. Det var så den autonoma rörelsen uppstod, med dessa år som utgångspunkt, och rörelsen hade en enorm förmåga för innovation och motstånd (motstånd leder till innovation), åtminstone fram till 1977. Och efter rörelsens förlust överlevde den sig själv som en etik och en organisationsmodell, och det är här vi kommer tillbaka till början av vår analys.

Idag försöker man återuppfinna den modellen. Dess begränsningar – för mycket individuell spontanitet och för mycket massvåld – håller redan på att övervinnas av de nya rörelserna, som har fått en stor spridning och kulturellt börjar mötas (det är ingen slump att några av de få incidenter som nyligen inträffat har skett bland kulturarbetare). De nya rörelserna håller på att politiskt orienteras mot att bygga det ”gemensamma”. Det är detta som vi vill kalla Occupy.

Vi behöver nya aktörer. Vi förespråkar en utspridd rörelseautonomi, vi vet att sökandet efter nya mål och enande experiment av nya kamper är den första fas som ska realiseras. Den ”prekära strejken”, ”den garanterade universella basinkomsten”, det akuta utbrottet av nya arbetarkamper om lönerna, praktiker som effektivt bemöter den kapitalistiska skuldoffensiven, det sociala försvaret av välfärden och så vidare. Alla dessa kamper är viktiga källor som enhet och kamp kan växa fram ur. Att organisera de fattiga och arbetarklassen tillsammans, inte bara för löner utan för välfärd; organisera studenter och skuldsatta med alla olika bakgrunder, inte bara för att ge dem stöd utan för att kräva en garanterad universell basinkomst; organisera migranter och pensionärer tillsammans, inte bara för att de första behöver medborgarskap och de sistnämnda har intresse i pensioner, utan för att det handlar om hela existensens biopolitiska organisation.

De autonoma rörelserna måste rikta sin kamp mot det politiska målet av en ny sammansättning. Och detta kan inte vara något annat än uttrycket för en konstituerande makt som radikalt kan förändra organiseringen av livet inom arbetet och inom samhället.

/ Toni Negri, Uninomade

I stundens hetta

”Snart tar de till vapen”, varnade Aftonbladet med braskande rubriker om kampanjen det Osynliga partiet. Det är inte första gången de tidningarna låtit larmet gå larmat. Vargen kommer. Den utomparlamentariska vänstern är farlig. Samma nödrop gick ut när ”svartluvorna” och Commando Coca Cola störde den amerikanska presidenthustrun Nancy Reagans Stockholmsbesök 1986. Eller när bensinmackarna brann några år senare, mot Shells stöd till den sydafrikanska apartheidregimen. Samma sak när Borgen ockuperades i Malmö och Folkungagatan 164 i Stockholm. Återigen när Antifascistisk aktion blockerade de nynazistiska skinnskallarnas 30 november firande. När militanta veganer eldade mjölkbilar, eller radikala miljöaktivister saboterat vägmaskiner vid motorvägsbyggena under det sena 90-talet. Och framför allt, efter Göteborgskravallerna 2001.

Snart tar de till vapen. Så fel de hade, men ändå så rätt.

Den här boken handlar om ett sökande efter vapen, vapen för klasskampen. Om sökandet efter maktmedel och redskap som kan användas för sociala rörelser som strävar efter en samhällsförändring. Om olydnad som utmanar gränser. Som avbryter ordergivningen, sätter käppar i hjulet för maktutövningen, undandrar sig exploateringen.

Det gemensamma med alla texter i denna antologi är att de är skrivna mitt i en pågående kamp, mitt i stundens hetta, och handlar alla om att mitt i den brådskande situationen förstå vad som händer, vart man vill ta sig och vilka medel som är effektiva för att nå dit.

Sådana texter är av nödvändighet självkritiska och därför fulla av en ärlig uppriktighet. De är inte propagandistiska eller till för att övertyga någon om en viss uppsättning åsikter, utan har oftare formen av interna strategidokument eller utvärderingar. Det finns ingen poäng att lura sig själv, utan tvärtom kräver varje brinnande situation ett ögonblick av klarsyn, en realistisk uppskattning av ens förmåga.

Vad har vi för att sätta kraft bakom våra krav? Artiklarnas fokus är massmobiliseringar och massaktioner, aktionskampanjer och sociala kraftsamlingar. Men bakom diskussionerna om effektiva metoder finns en annan lika angelägen, och lika komplicerad, fråga som ringlar sig igenom texterna: vilka är detta ”vi”?

Ett ”vi” som anarkister? Som autonoma – autonoma från vad? Som aktivister – vad säger det? Antikapitalister – men är det en ståndpunkt eller en praktik? En rörelse – en rörelse av vad? Som rör sig vart? Är detta ”vi” baserat på en åsiktsgemenskap, en sammanhållen ideologi, ett medvetet val? Eller på en delad gemensam situation, en gemensam utsatthet, en gemensam antagonism? Ett ”vi” som arbetarklassen? Eller ett vi som en delad historia, en gemensam identitet?

Att utgå från ett ”vi”, inte istället för liberalismens isolerade individer, öar av skenbart självständiga ”jag”. Men inte heller den gamla vänsterns gemenskaper, där kollektivet antogs som förutsättning och självklarhet, klassen som ett homogent ”folk”. Utan ett försök att hitta något gemensamt i en mångfald, hitta det delade, gemensamma behov och begär, samma antagonism mot kapitalismen – att vara utsatta för samma exploatering.

Det vill säga. En materiell sida som utgångspunkt. Vår delade situation. Och en politisk sida, som projekt: att ur det uppsplittrade försöka konstruera en enhet, finna det gemensamma intresset. Genom kamp. Vi:et som fråga och problem, inte ett vi som identitet, ett fast avgränsat subjekt. Utan en kollektivitet stadd i förändring. Det är sällan samma vi som kommer ur en händelse, en samhällskonflikt, som trätt in i den. Vilket speglas i texterna, ”vi:et” i början av artiklarna är ofta inte samma ”vi” som i slutet på dem. Vi transformeras på vägen, gränserna luckras upp och vi:et breddas och kommer att involvera flera.

Den gamla arbetarrörelsens ”vi” var mycket enklare att se. De sammanfördes i fabrikerna och bostadsområdena, ställdes vid samma maskin, hade samma boss, följde samma order, stämplade in vid samma klockslag. Den massa de blev i produktionen kunde vändas till ett vapen, en disciplinerad kraft som krävde sin rätt genom att kollektivt hota med att lägga ner sitt arbete. Men vad är vår tids strejk? Och hur utvecklar vi en klassgemenskap och klassolidaritet, när vi inte är ett homogent klassubjekt från början: vi som arbetar korta perioder på olika ställen, bor i andrahandslägenheter, är mobila i rummet och flexibla i tiden. Fragmentiserade, uppdelade, omfördelade i tid och svårligen sammansatta.

Texterna i den här antologin brottas med det problemet, hur kan vi som ett uppsplittrat heterogent subjekt ändå finna en enhet, utan att förneka vår mångfald eller ta den enheten på förhand given. En mängd begrepp används för att försöka se hur en sådan process av politisk sammansättning kan gå till: det är samma grundproblem – frågan om att ena en mångfald utifrån ett gemensamt intresse och gemensam antagonism – som begreppen multitud, svärmar, emergenta system, nätverk, rörelse, det gemensamma, gemenskaper, prekariat, besmittande, generaliserade strejken, mänskliga strejken eller sammankopplande försöker lösa. Försöken att nå de stunder av överskridande där man finner nätverk bortom nätverken, en rörelse bortom rörelsen, aktivitet bortom aktivismen.

Generaliseringen av aktivismen

Diskussionen i boken måste ses mot bakgrund mot 90-talets aktivistkultur. Aktivismen kan inte ses som någon ahistorisk kategori, som alltid existerat. Aktivisten är inte samma som sjuttiotalsvänsterns militant från ett avantgardeparti eller gamla arbetarrörelsens kadermilitant. Aktivismen är ett ungt fenomen, en form av kamp som hänger tätt samman med den postfordistiska produktionens subjekt och en marknad som saluför individuella livsstilar snarare än massprodukter. Entreprenören och aktivisten är två sidor av samma mynt.

90-talsaktivismen uppstod efter realsocialismens sammanbrott, mitt under nyliberalismens kalla vindar. Den bredare vänstern hade börjat sin kräftgång, samtidigt som dess massbas i fabriksproduktionen försvagades. Kapitalismkritiken kom att få en allt mer undanskymd position, och övervintrade inom akademin eller marxistiska mikropartier. Kvar fanns sociala rörelser som främst organiserade sig som enfrågerörelser och kampanjer: feminism, miljökamp, antirasism, queer-hbt och djurrätt. De autonoma var i praktiken den militanta flygeln av dessa sociala rörelser. Kamperna kretsade kring identitet, kravet på representation och erkännande av minoriteters eller särbehandlades rättigheter, ett hävdande av sin partikularitet snarare än en universell politik. Även när försök till att lyfta klassfrågan gjordes, stöptes den ofta i identitetspolitikens förpackning. Klass diskuterades som social roll och kulturellt kapital snarare än produktion och exploatering.

Oförmågan under 90-talet att lyfta fram ett kraftfullt vänstersvar är slående, i en av de tider då de hårdaste angreppen – en klasskamp från ovan – fördes mot arbetarklassens vinningar: nedmonteringen av välfärdsstaten, tillbakapressandet av fackföreningarna, en partivänster och socialdemokrati i fritt fall. I Europa stod projektet med uppbyggandet av Europeiska unionen i centrum, denna nyliberala institution för att genomdriva en konkurrenskraftig inre marknad. Det var just kampen mot EU-projekten som många sociala rörelser förde på 90-talet: EU-motståndet, den militanta miljöaktivismen mot de 15 000 kilometer motorväg som den inre marknaden krävde för sina just-in-time-transporter, flyktingaktivisternas kamp mot konstruktionen av ”Fort Europa” och den allt restriktivare flyktingpolitiken, Europamarscherna mot den strukturella arbetslösheten. Det är i dessa kamper som antikapitalismen ”återupptäcks”, med protesterna mot ”marknadens diktatur”, privatiseringsvågen och nyliberalismens ”tredje världskrig” mot världens befolkningar. Zapatisternas uppror i Chiapas, Mexiko, tillförde dessa kamper ytterligare en beståndsdel, insisterandet på att vi ur denna mångfald av kamper och protester behövde hitta en ny global enhet och gemenskap, och generalisera de partikulära kamperna. Att bli ett gemensamt NEJ, beståendes av många mindre JA.

Till en början tog denna antikapitalism samma form som aktivismen, det vill säga, man försökte med aktivismen som redskap bedriva en antikapitalistisk kamp: genom att stänga ner företag eller finanscentra, samlas utanför huvudkontor och toppmöten. Men det är också inom dessa kamper som diskussionen om begränsningarna med 90-talsaktivismen börjar, som en aktivismkritik. Kritiken av identitetspolitiken inom de radikala rörelserna börjar intressant nog samtidigt som denna strömning börjar få brett ett bredare genomslag i samhället och spilla utanför aktivistmiljön. Det visade sig att identitetspolitikens målsättningar var väl integrerbara med den postfordistiska kapitalismen. Det är i denna interna aktivistkritik vår antologi tar sitt avstamp.

Med Seattle och globaliseringsrörelsen går denna aktiviströrelse-i-förvandling i totalkonfrontation mot nyliberalismens och frihandelns internationella institutioner. Rörelsen lyckas verkligen anta Europa, till och med världen, som sin konfliktterräng. Men steget från de stora händelserna och eventen, toppmötesmobiliseringarna, tillbaka till den vardagliga livssituationen är fortfarande komplicerat.

Styrkan i globaliseringsrörelsens mobiliseringar 1999-2001 är att den återvände till en universell politik igen, börjar se de generella krav och kamper som kan politiskt sammansätta den tekniskt uppsplittrade klassammansättningen (och som 90-talets partikulära kamper på ett sätt speglade). Rörelsens innovativa former, med globala aktionsdagar, taktikmångfald, aktivistmedia och mediaaktivism, öppen social olydnad, bröt 90-talsaktivismens isolering och kommunicerade globalt – och även lokalt. Svarta block, vita overaller och rosa parader – sammanlänkade i samma kamp.

Som en röd tråd genom hela denna bok löper diskussionen mellan en grupp brittiska Class War-aktivister från Leeds (via deras olika inkarnationer som Leeds May Day Group, the Free Association och tidskriften Turbulence) och den italienska (post)autonoma tidskriften DeriveApprodi löper som en röd tråd genom hela denna bok. Inför det första europeiska sociala forumet 2002 i Florens skickar DeriveApprodi ut ett öppet brev till den europeiska antikapitalistiska rörelsen, för att göra en gemensam undersökning om vilka kamper och subjekt denna nya rörelse samlar och uttrycker. Leedsfolket tar upp tråden, och diskussionerna mellan de båda tidskrifterna – väl förankrade i kamperna i sitt respektive land – om vad som är det ”gemensamma” som kan föra samman dagens sociala kamper mot kapitalismen fortsätter ända fram till dags datumidag.

En bärande diskussion genom texterna är hur kampmetoderna ska generaliseras och bli en del av bredare samhällsprotester, hur fler sociala rörelser ska hitta former baserade på självorganisering och deltagande i direkta aktioner.

Massprotesterna förenade ofta två olika tendenser: den disciplinerade och organiserade sociala olydnaden. Ooch den utspridda svärmande insurrektionella militansen utifrån affinitet. Under de tio år som gått från Seattle kan vi se hur båda dessa tendenser har generaliserats och fått sin spridning långt utanför aktivistkretsar.
Trots att de framstår som oförenliga, massolydnaden kräver en grad av kontroll och de lösa svärmangreppen förutsätter en okontrollerbarhet, har de två tendenserna många gånger lyckats hitta former att fungera tillsammans och komplettera varandras brister. Konceptet med ”taktikmångfald” eller globala aktionsdagar är sådana former som försökt skapa utrymme för de båda utan att de ska krocka eller hamna i motsättning mot varandra.

Massolydnaden har alltid en Plan B: om aktionen bemöts med repression och övervåld finns hotet att upphäva den ickevåldsliga aktionskonsensusen. I ickevåldet finns våldet som ett dolt hotvärde. ”Under de här omständigheterna kan vi inte längre garantera en fredlig manifestation”. Medan de militanta svärmattackerna ofta behöver de kontrollerade massaktionerna som skapar en plattform, öppnar upp en dialog, breddar toleransen och gör tillfälliga kraftsamlingar möjliga. De senaste årens antifascistiska massblockader och antikärnkraftsmotstånd i Tyskland, universitetsockupationer i Italien, Grekland, Spanien, England och Frankrike, den nordiska husockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn, nedskärningsprotester i Europa, har alla burit med sig en kombination av dessa två tendenser.

Den globala ekonomiska krisen 2008 har i land efter land omvandlats från ekonomisk kris till politisk kris och en djupare systemkris, från de arabiska länderna till stora delar av Europa. De erfarenheter som gjordes kring massprotester inom globaliseringsrörelsen har nu en rykande aktualitet och en stor social relevans för breda samhällsskikt. Därför har vi sammanställt dessa texter och erfarenheter, som en stafettpinne att lämna vidare som en stafettpinne till den nya vågen av sociala kamper.

Givetvis kräver en sådan här sammanställning sina avgränsningar. Fokus för den här boken är massprotesterna och olydnaden i Europa och Nordamerika, på erfarenheterna och diskussionerna mellan aktivister som befunnit sig mitt i dem, som organiserat och kravallat, svettats och älskat, tagit risker och vandrat frågande i denna rörelseprocess. Det finns massor med erfarenheter som flyter samman med dessa historier, trådar som inte utvecklas här utan bara antyds: aktivismens vändning till vardagen och arbetsplatskampen, stadsdelsorganiseringen och stadskampen, ockupationsvågen, nedskärningsprotesterna, universitetockupationerna och studentprotesterna, Noborder-lägren och migrantrörelserna, klimaträttviserörelsen och klimatlägren, feminismens och queerrörelsens liv efter identitetspolitiken, det latinamerikanska laboratoriet, den arabiska våren och demokratirevolten i Nordafrika. Listan kan göras lång. Den autonoma rörelsens historia återstår att skrivas. Snarare än en historik, hoppas vi att denna bok kan fungera som en form av kunskapsöverföring, ett överlämnande av en samling erfarenheter och redskap.

Söker du fortfarande efter vapen? Den här boken är ett. Plocka upp den. Rikta den rätt. Använd den.

Förordet till antologin I Stundens Hetta. Boken finns att köpa här.

Colectivo Situaciones: Politisera vemodet

Argentinska gruppen Colectivo Situaciones om den bitterhet och vemod som spred sig i Argentina efter det sociala uppsvinget (2001-2003) började avmattas. Och hur man kan vända detta vemod till en politisk kraft igen.

Det har gått över fem år sedan det argentinska decemberupproret 2001. Vi börjar nu se hur tolkningarna av och känslorna för den händelsen har förändrats. En känsla av vemod börjat bre ut sig bland många av oss som deltog. Vemodskänslan grep oss efter den första fasen av detta slingriga blivande. Syftet med denna artikel är att försöka rädda en beståndsdel i vårt bearbetande av detta vemod för att ta oss bortom perspektiven ”vinst och förlust” – de perspektiv som var typiska för en äldre politiseringscykel som kretsade kring att erövra statsmakten. Samtidigt kan vi genom att ”offentliggöra” denna innerliga känsla hos folk och grupper dela en gemensam process i vårt bearbetande av den.

Vemodet som infann sig inträffade efter händelsen. Den politiska fiestan – av språk, bilder och rörelse – följdes av en reaktiv upplösande dynamik. Med denna kom det som senare upplevdes som en minskning av det som en gång hade satt dessa händelser i rörelse: kapaciteten till öppenhet och innovation. Erfarenheten av socialt experimenterande (som också antyder ett uppfinnande av tiden) följdes av en period av normalisering och ett deklarerande att nu ”var festen slut”. Enligt Spinoza består vemod i att vara avskild från vår makt (potencias). Det politiska vemodet tog för oss ofta formen av impotens och melankoli, ställda inför det ökande avståndet mellan det sociala experimentet och den politiska föreställningsförmågan kapabel att genomföra det.

Ambitionen att ”politisera vemodet” summerar vår intention att bedriva motstånd, att på nytt lyfta fram vad som kom fram i ljuset i det kollektiva experimentet med den nya dynamiken av öppenhet, eftersom den erfarenheten långt ifrån varken har krympt eller avstannat, utan är fortfarande ett bakomliggande dilemma i dagens Argentina. Det är i denna kontext och med denna intention som olika grupper av kollektiv som levt, delat och gjort samma erfarenheter av politisk transversalitet i Argentina de senaste åren – grupper som Grupo de Arte Callejero (GAC), utbildningskollektivet Creciendo Juntos, de arbetslösas rörelse (MTD) och stadsdelskvarteren Solvano och Guernixa, kommunikationskollektivet lavaca och Colectivo Situaciones – möttes i flera veckor i slutet av 2005. Vi skriver denna text oundvikligen utifrån vårat perspektiv på vad som då diskuterades, vilket också innebär – även det oundvikligt – att skriva i takt med en dynamik som redan är på väg.

I. Politiskt vemod

1. Specialisternas logik. ”Om du sysslar med konst, så ägna dig då inte åt politik, eftersom det inom konsten finns vissa av oss som kan hantera det visuella språket, estetiken och kan avgöra vad som är och inte är konst”. Samma sorts gräns påförs av samhällsvetenskaperna och filosofin: en distinktion görs mellan de som är lämpade att uppfinna koncept och som på ett legitimt sätt använder social forskning och de som sysslar med ”politisk propaganda”. Efter en tumultartad period återkommer specialisternas kategorier för att återupprätta och återuppliva klassifikationerna som – hävdar de – aldrig helt upplöstes. En analys som görs på det här sättet saknar det politiska projekt som gjorde en verksamhet, en uppmaning till agerande, eller en rörelse möjlig. Det finns också de ”politiska experterna”, som organiserar oordning i en motsatt bemärkelse: ”om du inte har en tydlig maktstrategi så är det du håller på med inte politik, utan ’social aktivism’, filantropi, motkultur etc”. Därför blandas avsiktligt den hybriditet som finns implicit i varje skapande av nya politiska former samman med en maskerad efter vilken alla gamla klassificerande makter kommer tillbaka för att dela ut färdiga dräkter. Detta bortser från det faktum att dessa processer alltid har en dimension av oåterkallighet.

2. Repetition utan skillnad. Nyckeln till den produktivitet (både den expressiva och organisatoriska) som uppnåddes i det kreativa kaoset är att den gjorde ”sammansmältningar” möjliga, både för grupper och på ett personligt plan. Det uppstod en blandning av språk där det som räknas inte är ”författarskapet” till det som skapas utan snarare i vilken utsträckning energier förs samman. Dessa verkningar hindrar inte att de kan upprepas utanför de situationer i vilka deras mening skapas utan att bara bli formella. Vemodet framträder med vissheten om att det pågår en utrensning och raffineras till politik när allt stelnar till rena repetitioner och blir etablerade som formler färdiga att tillämpas. När formeln automatiseras förstelnar vår egen förmåga att placera processen i tiden, temporalisera den. Medan tidens skapelse består i öppnandet av möjligheter, förhindrar ett politiskt vemod bearbetandet av en levd erfarenhet som en nutida och framtida möjlighet. Förstelnandet av den levda historien hindrar att den bearbetas som politiskt minne.

3. Varaktighet som giltighetskriterium. Dessa frågor trängde sig på under åren 2001-2003: Hur relaterar grupper och rörelser till varandra? Vilka gemensamma ansträngningar resulterar fusionen i och vilka tillåter inte en sådan flexibel sammankoppling? I varje grupp eller kollektiv (konstnärligt, politiskt, socialt etc) kom frågan upp om praktikerna äger rum bortom gruppen, i en gemensam utsida. En bärande idé för att göra dessa möten möjliga var den ”tredje gruppen”: ett sammanslutande kring uppgifter som fick grupperna att flyta samman samtidigt som det gjorde dem till partners i ett verkligt laboratorium av bilder, ord och organisering. Vemodet drar i sin hast den förenklade slutsatsen att på grund av experimentationens temporära begränsning, dess ”bristande varaktighet”, räcker för att förkasta värdet av dessa experiment, vilket osynliggör både den ”gemensamma utsidan” och de formande procedurerna och som därigenom upplöser det mest grundläggande i denna process.

4. Försök att socialisera det produktiva skapandet. ”Alla kan producera bilder eller koncept, kampformer, kommunikationsmedel eller uttryckssätt.” Detta konstaterande var betydelsefullt eftersom en sorts opersonlig kollektiv produktion lyckades att sprida procedurer och socialisera kreativa experiment. En ”avsmittandets” logik genomsyrade kampernas, bildernas och undersökandets former, ifrågasatte marknaden och deras varumärken över tecknens fält. Den normaliserande reaktionen kom först senare för att styra spridningen av detta virus, omkoda betydelsen i cirkulationen och ta kontrollen över dem.

På detta plan hjälptes normaliseringen av flera procedurer:
a. Urholkandet av kollektiva slagord genom att se dem som symboliska (våldsamt skära av dem från deras virtualiteter). Ta exempelvis, ”alla måste bort” från december 2001;
b. tillskriva den en dold betydelse som en produkt av ”manipulation” som det vanliga sättet att tolka kollektivt skapande (”bakom varje autonom och horisontell tendens finns inget annat än en maktknep…” eller att bakom varje ”till synes spontan” demonstration finns det ”dolda krafter” som ”styr” den från skuggorna);
c. de vanligaste fördomarna om en ”reaktiv ekonomism”, uttryckt i fraser som ”piqueteros vill bara tjäna pengar utan att arbeta”, ”medelklassen går bara ut på gatan om de drabbas i sin plånbok”, och alla andra sätt att förminska det subjektiva samspelet med den ekonomiska krisen;
d. den mekaniska identifierandet av en ”mikronivå” med att vara ”litet”, och ett utdömande a priori enligt vilken de konkreta formerna av revolt förknippas med ett föregående, lokalt och exceptionellt stadium, till skillnad från en (”större”) ”makroverklighet”, som måste styras enligt de riktlinjer som kommer ur den kapitalistiska hegemonin och dess system av överkodande.

5. Fångstapparater. Under revoltens kraftfullaste stund övervanns det klassiska dilemmat med institutioner – ska man delta i dem eller dra sig undan från dem. De resurser som kollektiven och rörelserna ryckte åt sig från institutionerna dikterade varken ”innebörden” i deras användning eller deras verkan. De blev däremot kuggar i en annan maskin, som genomsyrade sättet att förhålla sig till dessa institutioner på ett annat sätt, utan naivitet och verifierandes i praktiken hur den dynamiken berodde på ett styrkeförhållande. Uppkomsten av alla dessa utominstitutionella praktiker, samtidigt som de hade en större närvaro och hördes mer på det offentliga planet, var en strävan mot en radikal demokratisering av förhållandet mellan kreativ dynamik och institution, betydelse och resurser. De institutioner som försökte att tyda meningen hos dessa allmänna nymodigheter och anpassa sig efter dem förnyade sig bara bitvis till en viss punkt: inte så mycket på grund av de negerade de processer som rörelserna och kollektiven fick till stånd, utan snarare på grund av att de inte tidigt förstod hur implikationerna av den institutionella dynamiken reorganiserades; inte så mycket för att institutionerna försökte att ge en motsatt mening åt rörelsernas strävanden, utan snarare att de nedvärderande själva rörelseplanet som plats där problemen om meningsproduktion restes.

6. Autonomi som korsett. Upp till ett visst ögonblick var autonomin nästan ekvivalent med en transversalitet mellan kollektiven, rörelserna och folk. Den positiva resonansen fungerade som en yta för utvecklandet av en upprättad dialog utanför både kapitalet och partiapparaternas konsensus. Men när autonomin väl blev en doktrin blev den okänslig för transversaliteten på vilken den levde och vad dess verkliga makt (potencia) berodde på. När autonomin vänds till att bli en moral och/eller en snäv partilinje, drunknar den i en smal partikularitet och förlorar sin förmåga till öppningar och innovation. För de autonoma grupperna och rörelserna kommer vemodet också ur hotet från att indefinieras eller att ge upp kampen. Men detta framstår mer som en skuld för vad de inte gjorde, för vad de inte ”var kapabla till”. Närmare bestämt för det paradoxala normaliseringensblivandet, vilket som konsekvens för med sig en viss form av ressentiment.

7. Att plötsligt hamna i rampljuset. Massornas framträdande på scenen som under explosionen av motmakten i Argentina i slutet på 2001 resulterade i att kartan bryst ritades om angående vilka som var de intressanta aktörerna, men också av parametrarna för att förstå och hantera de nya sociala aktörerna mitt i den pågående stormen. Skådespelsamhället skapar ”skådespel” (kanske oundvikliga): den skapar stjärnor och upprättar igenkännbara röster. Den konsumtionsinriktade relationen till konfliktens ”hotspots” ledde till en kollosal klimatförändring, i vilken kollektiven och rörelsen gick från att vara betraktade, applåderade och följda till att plötsligen bli ignorerade och till och med föraktade, vilket vanligen resulterar i en blandad känsla av extrem ensamhet, bedrägeri och skuld.

II. Politisera vemodet

En politik ”inom och emot” vemodet kan inte vara en sorgsen politik. Ett återtagande och nytolkande av händelsen förutsätter följande:

1. Bearbeta händelsen i ljuset av minnet som en potentialitet (potencia). En process upphör inte med förluster eller segrar, men de kan helt klart stelna och tappa sin dynamik. Att lära sig plocka isär färdiga former och formler som var framgångsrika förr i tiden får inte förvandlas till en form av ånger eller simulering. Att lämna en färdig formel kan bara innebära att återupptäcka alla möjligheter; att förse oss själva med ett sant politiskt minne.

2. Inget offertänkande. Vemodet visar bara på att vi tillfälligt är bortkopplade från en dynamisk process. Den dynamiska processen får inte ses som en lång fas (av stabilisering) som ara tidvis avbryts (av kriser eller dominans), utan snarare som en process som den politiska kampen genomgår. Vemodet är inte bara en politisk maktfråga, men också – framför allt – de omständigheter inom vilken politisk makt blir kraftfull.

3. Potentialiteten (potencia) i avhållsamhet. Om makt att göra (potencia) får sin verifikation i den demokratiska suveränitet som vi lyckas aktualisera i den, kan ett politiserande av vemodet kanske förstås som en form av visdom i vilken det som framstår som passivitet radikalt bevarar sitt aktiva subjektiva innehåll. En beredskap ”trots allt” som hindrar oss från att svepas med strömmen eller bara besegras.

4. Nya offentliga platser. Den offentliga existensen är inbyggt i vårt framträdelsesätt, och sättet att framträda som ett frågande är radikalt politiskt. Inrättandet av nya offentliga platser där vi framträder med våra sanna frågor, beredda att lyssna på situationens innehåll, behöver inga exceptionella förhållanden, men det behöver en ickestatlig institution för det gemensamma. Det är detta Mujeres Creando kallar ”konkret politik”.

5. Framarbetandet av det gemensamma. Det gemensamma som antagande och inte som mening eller slutdefinition: utan som den ”rest” som framträder från en förnyad ansträngning att lyssna. Det gemensamma som en nivå av politisk produktion och som ett följeslagande med varandras erfarenheter. Vi talar inte om en gruppformell (av incitament eller dess motsats självhjälp): det gemensamma-kollektiva-kommunitära är alltid en utmaning att respektfullt öppna för världen. Det är inte bara att se ”utåt” i bemärkelse av en klassisk topologi som skulle kunna särskilja på en ”kommunitär insida” och en ”extern utsida”, utan snarare kollektivet som delaktighet i äventyret att bli ett situationellt gränssnitt i världen.

Vi skulle vilja avsluta med en hypotes: den fortgående dynamiken i Argentina ger upphov till vad vi skulle kalla en ”ny regerbarhet” (nya mekanismer av legitimitet för eliterna; skapandet av nya sätt att se relationen mellan regeringar och rörelser, mellan en internationell och en ”inrikes” politik; regionell integrering och global pluralitet). Att förlänga vemodet leder till isolering i denna nya fas av processen.

Som en ”översättning” av händelsen, distribuerar den ”nya regerbarheten” erkännande mellan de inrättade dynamikerna och de öppna platser som var otänkbara i den tidigare perioden av hårdhänt nyliberalism. Men allt detta är samtidigt ett försök att kontrollera och rikta om dessa dynamiker. Där finns ingen plats för en känsla av ”framgång” för de förstnämnda och ”förlust” för de sistnämnda. Genom att förflytta oss från ett politiskt vemod till ett politiserande av vemodet tänker vi försöka att ta oss an de dilemman som öppnats med den alltid närvarande risken att gå vilse i redan låsta positioner och kategorier som till exempel den illusoriska dualism som möter oss som seger-förlust. Paolo Virno summerade det vi står inför på följande sätt: det som står på spel bortom det fördärvliga pendlandet mellan indefiniering och utdefiniering är möjligheten till en ”ny mognad”.

/ Colectivo Situaciones

Buenos Aires, torsdagen 13 februari 2007

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Alliansseger enligt Valu, Cvalda skriver Telefonsamtalet, Kaj Raving skriver Rösta för välfärd!, domljuger skriver Det gäller att ta sida, Fredrik Jönsson skriver ”Sverigedemokraterna är det fegaste partiet i vårt fosterland”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Prometheus resor

Fransk artikel från några ”osynliga” vänner till Prometheus angående det sociala upproret i Grekland och slutet på uppdelningen av ett ”därborta” och ”härhemma”. Mer artiklar om situationen i Grekland, bland annat mitt resereportage därifrån, hittar ni i nya numret av tidningen Brand.

Den sociala freden börjar spricka. Den europeiska socialdemokratin har passerat sitt ”bäst före”-datum och nu börjar den politiska klassen märka det. I vissa andra länder har de rättsliga grunderna för detta skifte redan drivits igenom i parlamenten under relativt fredliga former, men i Grekland möttes detta fientliga angrepp av en oväntad bred protest. Denna konfliktualitet hade kunnat fösts in i de gamla vanliga sociala rörelsernas fållor och blivit en protest mot nedmonteringen av välfärdsstaten. Men tendensen går åt ett helt annat håll. En ny överenskommelse inom staten i stil med den gamla samhällskompromissen börjar framstå allt mindre trolig eftersom det inte finns någon ekonomisk, politisk och samhällelig grund kvar för det. Det vi upplever är något nytt. Vi som varit vana med att bekämpa den sociala freden och dess samförstånd, står nu inför en ny form av samhällsstyrning snarare baserad på en krigsstämning ovanifrån. Därför är det desto mer nödvändigt att utveckla nya perspektiv, att våga stöta och blöta nya hypoteser om socialt uppror.

Andra horisonter

Med risk att göra en allt för schematiserad bild av verkligheten – men vi behöver kunna skissa fram några analytiska drag för att möjliggöra en mer exakt intervention i denna verklighet – kan vi konstatera att en genomgripande omstrukturering av ekonomin ägde rum i slutet av 1970-talet. En betydande del av den europeiska industriproduktionen monterades ned och decentraliserades genom integrering av ny teknik, en omvandling av produktionsprocesserna och att delar av produktionen flyttades utomlands. De gamla rigida klassförhållandena vändes ordentligt upp och ned och slets sönder. Tack vare varornas allt djupare penetrering började kapitalet ta sig in på ”nya” marknader baserade på ny teknik och tjänster.

De omstruktureringar som skedde efter andra världskriget och perioderna av diktatur i flera europeiska länder satsade på att det skulle gå att skapa en välfärdsstat som anpassades till den kapitalistiska omstruktureringen och hanterade de nya sociala spänningar som den omvandlingsprocessen gav upphov till. Från 80-talet och framåt har dessa sociala ”landvinningarna” utsatts för stor press för att under 90-talet i allt snabbare takt avvecklas och falla sönder, i sprickan mellan globaliseringens internationella krav och statsmaktens lokala struktur. Den flexibla arbetsmarknaden, avvecklingen av den sociala välfärden såsom pensionssystemet, liberaliseringen och privatiseringen av energi-, kommunikations- och transportsektorn bröt upp de välfärdslösningar som under en lång tid tagits för en självklarhet.

Den ”finanskris” som bröt ut förra året är faktiskt inte en kris utan konsekvensen av dessa nya omstruktureringar. Även om många stater har skjutit till stora summor pengar för att ”rädda” en mängd banker, handlar det i själva verket främst om en fortsatt utförsäljning av ”offentliga” institutioner och industrier. Men staterna har fortfarande enorma underskott, och har redan använt upp sina få knep för att fylla på sina kassakistor. Så deras fortsätta nedskärningar blir i vårt kött. Den nuvarande grekiska situationen ger oss en föraning för vad som väntar oss i andra länder.

De ekonomiska åtgärder som nu drivs igenom i England, Spanien, Italien, Grekland och många andra europeiska länder är i själva verket raka motsatsen till den metod som var gängse under välfärdsstatens årtionde: att motverka kriser genom att få fart på konsumtionen på den inhemska marknaden. Å ena sidan försöker den grekiska staten att minska konsumtionskapaciteten (genom att sänka löner och pensioner) och å andra sidan höjer de skatten på konsumtionsvaror i förhoppningen att få in mer pengar. Det är uppenbart att de inte längre praktiserar den europeiska modellen att ”de fattiga ska med”. De förklarar istället öppet att den del av befolkningen som redan har det svårt, nu måste underkasta sig en påtvingad exploatering och vara glada för det. Detta är mer eller mindre samma inriktning som hur EU:s invandringspolitik har varit under flera år. Det så kallade Fort Europa bemöter de ökande migrationsströmmarna genom regleringar och en höjd utvisningskapacitet, kopplad till allt mer osäkra anställningsavtal. Förekomsten av ett låglöneskikt i befolkningen accepteras och uppskattas med tanke på marknadens behov.

Andra konflikter under de senaste åren (som till exempel Argentina 2001 eller Bangladesh 2006) har redan gett en tydlig antydan om det ekonomiska krig, som nu de aktuella händelserna i Grekland är den objektiva europeiska bekräftelsen på. Staten och kapitalet anar en ny horisont och de kommer inte linda in sin brutalitet i silkeshandskar längre. Trots att dagens sociala och revolutionära kritik är svag, har även vi en föraning om att nya tider är på väg, tider som åter öppnar möjligheter som vi ofta har tappat ur sikte – men inte på grund av något resonemang om att ”ju sämre folk får det desto radikalare blir de”. Även om överraskningen ger oss en behaglig känsla, kommer det kräva mycket ansträngning från oss – så att vi inte bara kommer att få uppleva de aktuella utmaningarna som maktlösa kommentatorer på åskådarbänk, i den passiva roll som makten försökt ge oss i åratal.

I Prometheus land

Vi måste backa en massa år i historien för att hitta ett tillfälle och plats av revolutionär rörelse som motsvarar den sociala utvecklingen och de sociala rörelserna i dagens Grekland. Dagens situation är det tillfälliga resultatet av många års korsbefruktning mellan den grekiska anarkistiska rörelsen, i all sin mångfald, och en viss samhällelig stridbarhet. De grekiska anarkisterna har många gånger stått bredvid de förtryckta som revolterat – samtidigt som de också varit kapabla att kämpa under perioder när resten av samhället snarare stött andra sidan. Våra fiender är också medvetna om detta. Inte nog med att Grekland tilldelats rollen som det första euroland där det ska vidtas drastiska sociala åtgärder och omstruktureringar mot de exploaterade och mot dem som hittills varit inkluderade, inte bara är Grekland en viktig operativ bas för det militära hanterandet av Balkan och samtidigt ett allt viktigare transitland för invandrare österifrån, det är också det land som drabbats av fortlöpande sociala konflikter och en våldsam revolutionär verksamhet.

Nu när den institutionella vänster har makten i Grekland, kan de inte längre spela sin klassiska roll som uppfångare och hämmare av en växande social kamp. Vänstern förlorade denna chans när de valdes med ett ”progressivt program” efter den sociala explosionen i december 2008. Handlingsutrymmet för den grekiska politiska klassen har därigenom kraftigt inskränkts och två vägar har öppnats – vilket inte är något nytt sett ur ett historiskt perspektiv: antingen lyckas den hårdföra högern använda det internationella kapitalets krav och en latent patriotism och med hjälp av maktapparaten återställa ordningen med en järnhand, eller så ökar möjligheten till ett uppror. Det är mycket som står på spel.

Under nästan hela 2009 har Grekland drabbats av en lång rad strejker, blockader, manifestationer och attacker mot statsmaktens strukturer. Protesterna tog ytterligare fart när den socialistiska regeringen lade in en femte växel efter en ökad spekulation mot den grekiska statsskulden (observera att en stor del av dessa skulder är i de ”grekiska” bankernas händer) och budgetunderskottets explosionsartade ökning. Det vore inte överdrivet att tala om en ”krigsstämning” på ett ekonomiskt, politiskt och socialt plan. Från början av 2009 fram till nu har de skurit ner löner och pensioner (från 10 till 30%), direkta och indirekta skatter har höjts, utbildningen omstrukturerats, offentliga hälsovården har nästan helt avskaffats. För att upprätthålla statens strukturer, är den grekiska politiska klassen och ekonomiska eliten tvungna att omvandla Grekland till ett paradis för påtvingad exploatering, en spjutspets i Europeiska unionen. Den grekiska staten har förklarat krig mot de lägre klasserna och den försöker högtidligt att upprätthålla skenet av att ”bry sig om folket” genom att utnyttja patriotism och den ”revolutionära terrorismen” som skådespel.

Ur en objektiv synvinkel har situationen för de nuvarande grekiska institutionerna nått en ganska kritisk punkt och det var länge sedan som en europeisk stat kände ett eventuellt uppror flåsa dem i nacken. Men låt oss inte gå för fort fram. Trots det omfattande men begränsade sociala tummultet (på manifestationen den 5 maj kunde de fackliga ledarna i från GSEE inte ens säga två ord innan de jagades bort av hundratals demonstranter), så följer de flesta protesterna anvisningarna från de socialdemokratiska fackföreningarna, det stalinistiska partiet KKE och andra vänsterstrukturer som PAME, eftersom dessa fortfarande är de centrala organisatörerna för ett litet antal formella initiativ som exempelvis generalstrejkerna. Trots de många praktiska erfarenheter av självorganisering på gatan (under manifestationer, ockupationer och kravaller), har protesterna ännu inte lyckats bekräfta och stärka sin autonomi. I kombination med en ganska brutal polisrepression och mediahets, finns det en risk att dras in en smärtsam strid. Utan att hävda att generalstrejken (i motsats till ”aktionsdagarna” på 24 timmar) skulle förebåda en upprorisk rörelse, står det utom allt tvivel att det är nödvändigt att förlama den ekonomiska verksamheten och varucirkulationen. För detta är det nödvändigt att dessa initiativ decentraliseras, eller med andra ord, att kampens självorganisering affirmeras.

En av möjligheterna för att ta över initiativet från fackföreningarna och skapa ett fritt utrymme där självorganiserings frön kan blomstra kan vara att övergå till att lamslå några ekonomiska infrastrukturer (kommunikation, energi och transporter) på ett decentraliserat men väl genomtänkt sätt. Och denna fråga rör inte bara den revolutionära minoriteten, som vissa skulle kunna hävda, utan det är ett praktiskt förslag till alla, som hämta sin näring ur alla de andra erfarenheterna av för-insurrektionella situationer och där en kreativitet och stor spridning uppväger ett ekonomiskt eller militärt sätt att ta sig an förslaget.

Ett uppror är inte något som revolutionärer och anarkister skapar på egen hand. Det är socialt, inte bara eftersom det inkluderar en stor del av de exploaterade, utan främst eftersom det undergräver de existerande samhällsrollerna genom att förstöra de strukturer som upprätthåller dem. Men precis som man inte skjuter de exploaterade för att avsluta exploateringen, utan på de strukturer och de människor som gör denna exploatering möjlig, kan exploateringen inte blockeras i ”folkets” eller de ”exploaterades” namn eftersom det är deras samtycke som i slutändan är det bränsle som gör att maskinens kuggar och hjul kan fortsätta snurra.

Den upprorshypotes som börjar framträda i Grekland följer faktiskt en helt annan logik än stadsgerillans mönster. I stunder av en explosivt växande social spänning passar det staten utmärkt att presentera konflikten som en kamp mellan två ”fraktioner” (i detta fall staten kontra stadsgerillan med befolkningen i enda rollen som åskådare). Inte så att den vid en viss tidpunkt inte skulle kunna använda den anarkistiska rörelsen för detta syfte och försöka dra in dem i stort skådespel, ett scenario som till och med mycket troligt, men det verkar inte alltför smart att underlätta för dem att göra det genom att skapa hierarkier mellan olika former av angrepp mot staten och kapitalets strukturer, även om detta inte varit något uttalat syfte. Ett uppror behöver inte någon förtrupp eller förkämpe, den behöver ingenting förutom en subversions vind som blåser genom samhället, fri från alla fetischer. Redan idag, när upproret fortfarande är en hypotes, måste frågan om beväpning ses utifrån perspektivet av ett beväpnande av alla, som en allmän offensiv med vapen i hand. Vi kan inte låta frågan om beväpning monopoliseras till den ena eller andra gruppen och fraktionen.

Den grekiska staten har börjat satsa på en snabb militarisering av konflikten, och hoppas att anarkisterna kommer att ta initiativet i detta. Så staten intensifierar sin riktade repression och terror mot den anarkistiska rörelsen, under tiden de tydligt deklarerar att det kommer att skördas dödsoffer, att tortyren inte kommer att döljas, att de inte är rädda för en extrem militarisering av till exempel Exarchia och att de fascistiska halvstatliga trupperna kan komma att slå till hårdare och hårdare. Staten vill inte bara isolera anarkisterna från den sociala kampen och bryta deras dynamik, utan också dra ned dem i en spiral av vedergällningar, ”öga för öga, tand för tand”, där anarkisternas visserligen rättfärdiga och modiga motattacker riskerar att resultera i en allmän nedgång av subversiv kamp i hela samhället. Staten använder medvetet media för upprorsbekämpning genom att försöka sprida skräck, för att skrämma upp befolkningen med olika hotbilder (det växande antalet invandrare i Grekland, de ”anarkistiska terroristerna”, de ”blodtörstiga rånarna” och så vidare). Staten klarar inte längre att styras genom bara ordningsskapande, genom att uppmana till social fred och försoning, utan måste förklara krig mot alla som kämpar. Det är svårt att inte fastna i en militär konfliktspiral, något som tveklöst skulle ta kol på alla subversiva projekt. Låt oss vara tydliga, den aktuella situationen kräver denna klarhet: detta är ingen uppmaning till att lägga ner vapen, inga argument som säger att ”upproriskt våld skrämmer proletärer och därför måste begränsas”. Tvärtom är detta ett tillfälle att ge vapen till alla som vill använda dem, att dela attackens nödvändighet så mycket som möjligt med alla som inte vill falla på knä längre framför nationen och ekonomins altare, att ge attacken den plats som den i själva verket alltid förtjänar: som en avsiktlig handling att förstöra fiendens strukturer och inte som ett medel att framhäva sig själva. Subversionen förlorar kraft när kamrater bara kommunicerar efter att ha skjutit.

Om här och där

Nu när de möjligheter som länge legat slumrande våldsamt försöker storma in i den grekiska verkligheten reser det en rad brådskande frågor för kamrater i andra länder. Inte bara för att det som händer i Grekland sannolikt kommer att påverka alla anarkister och revolutionärer i och utanför Europa, men främst därför att en eventuell internationell spridning blir mer sannolik för varje dag. Vi vill inte väcka liv i den klassiska dominoteorin, men för oss framstår det som att utifrån den allt intensivare internationella integrationen av de ekonomiska och statliga strukturerna (med framför allt Europeiska unionen som en formell struktur) skulle det vara en självvald blindhet om vi fortsätter betona våra länders gränser, de nationalstater där vi kämpar, som en horisont som inte kan övervinnas. Den gamla frågan om internationalism kommer tillbaka och behöver nya svar.

Det handlar främst om samma frågor som många kamrater ställdes inför i december 2008, med den skillnaden att frågeställningen idag är mycket mer krävande. Även om det kan vara väldigt intressant att resa till Grekland för att utbyta erfarenheter, anser vi att frågan handlar mer om hur vi i våra egna sammanhang kan gå längre än att bara förklara vår internationella solidaritet och driva frågan längre än till en generös och uppmuntrande klapp på ryggen till våra grekiska kamrater, som för tillfället har så mycket att förlora, men framför allt så mycket att vinna.

Med tanke på att, utifrån en spridning av det sociala kriget i Grekland, kommer alla kamper och revolthandlingar att få större betydelse. Inte för att dessa kamper på ett eller att sätt skulle utöva direkta påtryckningar på de grekiska myndigheterna, utan just för att de skulle kunna hjälpa till att sprida den ”grekiska smittan”. Delvis objektivt och delvis i behov av vår frivilliga insats, är det möjligt att fläta samman olika ”lokala” kamper med det sociala kriget i Grekland, och vice versa, just eftersom det är den logiska konsekvensen av en social koppling och det gemensamma som finns i den grekiska situation, och som i morgon skulle kunna hända även i ”våra” områden. Och vi kan utan att vara elaka hävda att de subversiva krafterna i många länder är mycket svagare än i Grekland och har mycket fler reaktionära krafter som vi måste ta itu med (tänk bara på Italien med rasismen och en politisk makt med totalitära drag, med ett skrämmande samtycke från stora delar av befolkningen). Det är därför nödvändigt att gå längre än solidaritetshandlingar och att verkligen försöka knyta samman våra kamper internationellt. Varje slag som ges kan få effekter som går bortom dem, och vi måste arbeta hårt i denna riktning. På detta sätt kan vi sätta stopp för en ”här och där”-logik.

Även om den nuvarande ekonomiska omstruktureringen verkar beredd att betala priset med en allmän social instabilitet för att skapa en ny kapitalackumulation (till skillnad från ett par decennier innan), är en annan form av destabilisering som inte underlättar för makten möjlig. Det är nödvändigt att vi verkligen tänker seriöst på detta. Är det omöjligt att komma fram med analyser som binder samman de lokala förhållandena med de effekter som troligen kommer beröra hela euroområdet och på så sätt möjliggör en utveckling av pågående kamper utifrån deras potentiella destabiliserande effekter? Kanske är det det, kanske inte. I varje fall verkar det som en utmaning värd att tänka på. Att stärka varandra när en strid förs i det utdragna sociala kriget skulle kunna överskrida sitt första konkreta resultat, att försöka utveckla vår verksamhet utifrån relationen till de aktiviteter som pågår några hundra kilometer bort. Att försöka att vandra denna väg kan hjälpa oss att utveckla hypoteser för upproret, och även att undvika att tas på sängen, för att upptäcka vilka möjligheter som finns att rikta missnöjet och ilskan som finns i många länder (och som ibland tar sig uttryck på ett förvirrat sätt eller saknar frihetligt perspektiv) i riktning mot ett socialt krig mot alla former av exploatering och auktoritet.

Drömmen

En upprorshypotes behöver mer än analys och aktivitet. Och en sådan analys blir bara en död torr text eller ett skott i vattnet om den inte kan förmedla sina “varför”. Även om det är en metod, ett konkret förslag till alla, kan det inte idag luta sig tillbaka på en rad vaga men omdiskuterade begrepp om frigörelse. De begrepp som tidigare har förts fram i den sociala kampen och gjorde det möjligt att kommunicera finns inte längre. Vi måste våga fråga oss hur vi kan återuppliva en dröm, inte som en hägring, inte som en myt, men som levande ambitioner. Det revolutionära bidraget till den sociala kampen kan inte begränsa sig till att bara föreslå några destruktiva aktionsknep som kan uppmuntra till uppror. Dess upprorskaraktär blir mer verklig när den inte bara lyckas peka ut en fiende och utgöra en negativitet, som självklart kommer att inspirera alla som är förbannade och vill slita sina bojor, utan även när det kan kommunicera vad vi kämpar för och redan värnar om i detta ögonblick. Två decenniers urholkande och ideologiserande har orsakat en hel del skador på revolutionär teori. Vi är föräldralösa barn till de föreställningar som inte längre går att tänka sig. Vi måste komma ut ur det hörn vi knuffats in i och sluta komma med patetiska ursäkter för varför vi står där. Den stundande konfliktualiteten kan ha drag som skiljer sig från vad vi har känt till hittills, och kan erbjuda verkliga möjligheter att på nytt börja med att experimentera och bryta igenom den ideologiska inskränkningen. Subversionens motsättning finns dold i spänningen mellan å ena sidan att komma närmare verkligheten och å andra sidan att bryta den onda cirkeln, att börja tala om det som anses som det omöjliga.

Dessa ord ska ses en inbjudan snarare än en exakt skiss över vår nuvarande situation. Du kan rent utav säga att det är en uppmaning att öppna våra tankar och stirra utmaningarna rakt i ansiktet. Mycket kan stå på spel i framtiden och det enda vi vet säkert är att en tröghet kan få svåra framtida konsekvenser nästa gång.

/ Några av Prometheus vänner

(Översatt från engelska. Se mer på Occupied Londons ständigt uppdaterade blogg om de grekiska protesterna).

Tiqqun: Hur bör det göras?

I dont know what I want,
but I know how to get it.
— Sex Pistols, ”Anarchy in the UK”

I.
Tjugo år. Tjugo år av kontrarevolution. Av preventiv kontrarevolution.
I Italien.
och på andra platser.
Tjugo år av sömn bakom säkerhetsgrindar, jagade av säkerhetsvakter. Kroppars slummer, efter införandet av utegångsförbud.
Tjugo år. Det förflutna försvinner inte. Eftersom kriget fortsätter. Förgrenar sig. Sprider sig.
I ett globalt nätverk mellan lokala dispositiv. I en orginell justering av subjektiviteterna. I en ny ytlig fred.
En beväpnad fred
skickligt skapad för att dölja det oförnimbara inbördeskrigets förlopp.

För tjugo år sedan, då fanns
punken, 77-rörelsen, Autonomia,
storstadsindianerna och den utspridda gerillan.
Alla kom samtidigt,
som om de fötts i någon civilisationens underjordiska region,
en hel motvärld av subjektiviteter,
som inte längre ville konsumera, som inte längre ville producera,
som inte längre ens ville vara subjektiviteter.
Revolutionen var molekulär, och det var kontrarevolutionen också.
En komplex maskin för att neutralisera allt som bär på en
intensitet
bemöttes aggressivt
och röjdes permanent undan.
En maskin för att avväpna allt som kunde explodera.
Alla farliga (in)divider,
alla ofogliga kroppar,
alla autonoma mänskliga horder.
Sedan kom tjugo år av dumhet, vulgaritet, isolering och tröstlöshet.
Hur?

Stå upp igen. Lyft på huvudet. Av eget val eller ren nödvändighet.
Bara det verkligen är nu. Se varandra i ögonen och säga ”låt oss sätta igång igen”.
Låt alla få veta det, så snart som möjligt.
Vi sätter igång igen.
Det är slut på passivt motstånd, inre exil, konflikter genom undandragande, överlevnad.
Vi sätter igång igen.
På tjugo år har vi haft tillräckligt med tid för att kunna se.
Vi har förstått.
Demokrati för alla, ”antiterroristiska” kamper, statliga massakrer, kapitalistiska omstruktureringar och det Stora arbetet med social rening,
Genom selektion
Genom prekarisering
Genom normalisering
Genom ”modernisering”.
Vi har sett, vi har förstått. Medlen och målen.
Den framtid som har reserverats åt oss. Den som vi förvägras.
Undantagstillståndet. Lagarna som sätter polisen, administrationen, rättsväsendet över lagen.
Juridifierandet, psykiatrifierandet, sjukdomsförklarandet av allt som hamnar utanför ramen. Av allting som flyr.
Vi har sett, vi har förstått. Medlen och målen.

När makten upprättar sin egen legitimitet i realtid,
När dess våld blir preventivt
Och dess rätt är en ”rätt att blanda sig i”,
Då är det meningslöst att ha rätt. Att vara rätt mot detta.
En måste vara starkare eller smartare.
Det är därför vi sätter igång igen.

Att börja igen är aldrig börja med någonting igen.
Inte heller att plocka upp saker som där de lämnats.
Vad man börjar igen är alltid med något annat.
Det är alltid något som man aldrig hört talas om innan.
Eftersom det inte är det förgångna som driver oss till det, utan just för att det som finns däri inte ännu har hänt.
Och eftersom det är också vi själva, som då måste starta om.
Att starta om betyder att ta sig ur avstängningen. Att återupprätta kontakten mellan våra tillblivanden.
Röra oss,
Återigen,
Bort från vad vi är
Nu.

Det finns exempelvis knep
som inte kan användas på oss mera.
”Samhällsknepet”. Att förändras. Att förstöras. Att förbättras.
Knepet med samhällskontraktet. Som några ska bryta med medan andra kan låtsas att “återupprätta” det.
Dessa knep kommer inte användas mot oss längre.
Man måste vara ett militant element av den världsomspännande småborgligheten, verkligen en medborgare, om man inte ser att det inte längre existerar
något samhälle.
Att det har imploderat. Att samhället bara är något för
terrorn från dessa som hävdar att de re/presenterar det.
Detta samhälle som drog sig undan.

Allt som är samhälleligt har blivit främmande för oss.
Vi betraktar oss själva som totalt fria från alla
förpliktelser, från alla prerogativ, från varje anslutning
som är samhällelig.
”Samhälle”
är namnet som det Oreparerbara ofta har kallats
av dem som också ville förvandla det till
det Oantagbara.
Den som vägrar detta självbedrägeri måste
stiga åt sidan
för att göra
en lätt förskjutning
från Imperiets och dess motståndares
allmänna logik,
mobilisationens logik
från deras gemensamma temporalitet,
det akutas temporalitet.

Att börja om igen betyder: att befolka denna förskjutning. Att anta den kapitalistiska schizofrenin i bemärkelsen av en växande förmåga till avsubjektifiering.
Att desertera samtidigt som man behåller vapnen.
Att fly, omärkbart.
Att börja om igen betyder: att samla sig till en samhällelig brytning,
sin opacitet, att ansluta sig till
avmobiliseringen,
att idag dränera det ena eller andra imperiala
nätverket av produktion-konsumtion på resurser för att leva och kämpa
för att kunna, vid rätta tillfället,
sänka det.

Vad vi talar om är en ny form av krig,
ett nytt partisankrig. Utan vare sig front eller uniform, utan
armé eller avgörande slag.
En gerilla vars kämpar drar sig undan från de
kommersiella flödena fast de är uppkopplade till dem.
Vi talar om ett krig fullt av latens. Som har tid.
Ett positionernas krig.
som utkämpas där vi är.
I ingen persons namn.
I namnet av vår egen existens,
som inte har något namn.

Att göra denna lätta förskjutning.
Att inte längre frukta vår tid.
”Att inte frukta ens tid är en fråga om rum”.
I en ockupation. I en orgie. I en kravall. På ett ockuperat
tåg eller by. I sökandet tillsammans med främmande personer efter
en gratisfest som inte går att hitta någonstans. Jag får
erfarenheter av denna lätta förskjutning. Erfarenheten
av min egen avsubjektifiering. Jag blir
en singularitet vilken som helst. Min närvaro börjar flöda över
hela den kvalitetsapparat som vanligen
förknippas med mig.
I ögonen på någon som vill betrakta mig
som vad jag är, en bismak av besvikelse, hans eller hennes
besvikelse att se mig bli så allmän, så
perfekt tillgänglig. För någon annans gester,
är det en oväntad komplicitet.
Allting som isolerar mig som subjekt, som en kropp
försett med en allmän konfiguration attribut, jag
känner det smälta bort. Kropparna nöts vid sin begränsning. Vid
sin gräns, blir de odistinkta.
Block efter block, vad som helst:et förstör ekvivalensen.
Och jag når en ny nakenhet,
en opassande nakenhet, som om jag var klädd i kärlek.
Flyr man någonsin själv från Jagets fängelse?

I en ockupation. I en orgie. I en kravall, i ett ockuperat
tåg eller by. Kommer vi samman igen.
Vi mötes igen
som vilka singulariteter som helst. Det vill säga
inte utifrån en gemensam anknytning,
utan utifrån en gemensam närvaro.
Detta är vårt
behov av kommunism. Behovet av nattliga platser,
där vi kan
komma samman
bortom våra predikat.
Bortom igenkännandets tyranni. Som påför
igenkännandet som ett slutligt avstånd mellan kroppar. Som
en ofrånkomlig separation.
Allt som jag tillåts vara – av min pojkvän, min familj, min miljö, mitt sällskap, staten, åsikterna – är bara vad jag framhålls igenom.
Genom att konstant påminna mig om vad jag är, om mina
kvaliteter, de vill lösgöra mig från varje
situation. De vill tvinga fram från mig, under
varje omständighet, trohet till mig själv som bara är en trohet till mina predikat.
Jag förväntas agera som en man, som en anställd, som en arbetslös, som en moder, som en aktivist, som en filosof.
Det vill hålla inom en identitets gränser mitt blivandes oförutsägbara förlopp.
De vill konvertera mig till den koherensens religion som har valts åt mig.

Ju mer jag igenkänns, ju mer hindras mina handlingar, hindras inombords. Här är jag, fångad i den nya maktens
supertäta nät. I den nya polisens omärkliga nät: Kvaliteternas imperiala polis.
Ett helt småaktigt system av ömsesidigt sorterande, identifierande och övervakande.
Ett helt utsprid ordination av frånvaro.
Ett helt maskineri av mental kontroll av uppträdanden, som siktar på att vara panoptisk, transparent privatisering, atomisering.
Och i vilken jag kämpar.

Jag behöver bli mer anonym. För att kunna vara närvarande.
Ju mer anonym jag blir, ju mer närvarande blir jag.
Jag behöver zoner utan åtskillnad för att nå de allmänna.
Att inte längre känna igen mig i mitt namn. Att inte längre höra något annat i mitt namn än den röst som ropar det. Att ge substans åt hur existenserna, inte vad de är utan hur de är vad de är. Deras livs-form.
Jag behöver zoner av opacitet där attributen,
även de kriminella, även de briljanta,
inte längre skiljer kroppar åt.

Bli vad som helst. Bli en singularitet vilken som helst, är inte något givet.
Alltid möjligt, men aldrig givet.
Det finns politik för ”vilken som helst”-singulariteten.
Vilket består i att från Imperiet sno åt sig
förutsättningarna och medlen,
även interstitiella,
för att uppleva oss själva som sådana.
Detta är politiskt, eftersom det antyder en kapacitet av konfrontation,
och att den motsvaras av en ny mänsklig hord.
”Vilken som helst”-singularitetens politik: öppna de utrymmen där ingen handling kan tillskrivas en viss kropp. Där kroppar kan återfå sin förmåga att handla som den så smarta distributionen av storstadsföremål – datorer, bilar, skolor, kameror, mobiltelefoner, gym, sjukhus, teve, biografer osv – har stulit från dem.
Genom att känna igen dem.
Genom att göra dem orörliga.
Genom att göra dem till en avgrund.
Genom att få huvudet att existera avskiljt från kroppen.

”Vilken som helst”-singularitetens politik.
Blivande ”vad som helst” är mer revolutionärt än ett ”vilket som helst”-varande.
Befria utrymmen gör oss hundra gånger mer fria än några ”frirum”.
Jag njuter mer av spridandet av mina potentialiteter, än att sätta någon kraft i verket. ”Vilken som helst”-singularitetens politik handlar om det offensiva. I omständigheterna, i stunderna och i de platser där vi griper
omständigheterna, stunderna och platserna
av en sådan anonymitet,
av ett tillfälligt stopp i enkelhetens tillstånd,
tillfället att ur alla våra former kunna extrahera ren ändamålsenlighet av det närvarande,
av möjligheten, till slut, att vara
här.

II
Hur bör man göra det? Inte vad som bör göras? Utan hur? Frågan om vilka medel.
Inte om mål,
om vad som bör göras, strategiskt, i det absoluta.
Frågan om vad vi kan göra, taktiskt, i situationen,
och hur man tillägnar sig denna förmåga.
Hur? Hur deserterar man? Hur fungerar det? Hur
kombinerar man mina skador med kommunismen? Hur fortsätter man kämpa ett krig utan att förlora kärleksfullheten?
Frågan är inte teknisk. Inte ett problem. Problem lönar sig.
Experter lever på dem.
En fråga.
Teknisk. Som fördubblar sig i frågan om tekniker för att överföra dessa tekniker.
Hur? Resultatet motsäger alltid målet.
Eftersom att sätta upp en målsättning är fortfarande ett medel.
Ytterligare ett medel.

Vad bör göras? Babeuf, Tchernychevski, Lenin.
Den klassiska viriliteten behöver något smärtstillande,
en hägring, någonting. Ett medel för att ignorera dig själv ytterligare ett tag. Som närvaro.
Som livs-form. Som en situerad varelse, försedd med böjelser.
Bestämda böjelser.
Vad bör göras? Voluntarism som den ultimata nihilismen. Som den särskilda nihilismen för den klassiska viriliteten.
Vad bör göras? Svaret är enkelt: återigen underkasta sig mobiliseringens logik, under det akutas temporalitet. Med revolten som svepskäl. Bestämma mål, ord. Sträva mot dess fullföljande. Mot ordens fullföljande. Under tiden, skjuta upp levandet.
Placera sig själv i bojor. Leva i undantaget av sig själv. Långt borta från tiden. Som går.
Som inte går. Som stannar.
Tills.
Tills nästa. Mål.
Vad bör göras? Med andra ord: onödigt att leva.
Allt du inte har levt, kommer historien ge tillbaka till dig.
Vad bör göras? Det är ignoransen om sig själv projicerad på världen.
Som ignorans mot världen.

Hur? Frågan hur. Inte om varande, en handling, en sak, utan om hur det är vad det är.
Frågan om hur dess predikat förhåller sig till det.
Och det till dem.
Låta vara. Låt gapet mellan subjektet och dess predikat vara. Närvarons avgrund.
En man är inte ”en man”. En ”vit häst” är inte ”häst”.
Frågan är hur. Uppmärksamheten på hur. Uppmärksamheten på sättet hur “en kvinna” är, och inte är en kvinna – det behövs många anordningar för att förvandla en kvinnlig varelse till ”en kvinna”,
eller en mörkhyad man till ”en svart”.
Uppmärksamhet på etiska skillnader. På etiska element. På de oreducerbarheter som löper igenom det.
Vad som pågår mellan kropparna i en ockupation är mer intressant än själva ockupationen.
”Hur” betyder att den militära konfrontationen med Imperiet måste underordnas intensifierandet av relationerna inom vårt Parti. Det betyder att politik bara är en viss grad av intensitet inom ett etiskt element. Det revolutionära kriget får inte blandas ihop med dess representation: kampens råa faktum.

Frågan hur? Att rikta uppmärksamhet på sakernas, varelsernas tilldragelse. På deras händelse. På det sammanhållna och tysta framträdandet av deras egna temporalitet under det globala krossandet av alla de akuta temporaliteterna.
Ett ”vad bör göras” som en programmatisk förnekelse av allt detta. Som en öppningsformel för en upptagen brist på kärlek.

”Vad bör göras”:et kommer tillbaka. Det har kommit tillbaka i flera år. Sedan mitten av 90-talet i högre grad än efter Seattle. En förnyelse av kritiken låtsas utmana Imperiet.
Med slagord, knepet från sextiotalet. Förutom att denna gång fejkas de bara.
Oskyldighet, indignation, bra samvete och behovet av samhälle är fejkat. Hela uppsättningen av gamla socialdemokratiska affekter har satts i cirkulation igen. Av kristna affekter.
Och återigen så kommer här demonstrationerna. De begärsdödande demonstrationerna. Där ingenting händer.
Och som inte demonstrerar något annat än kollektiv frånvaro.
Nu och förevigt.

För dem som känner nostalgi över Woodstock, ganja, maj 1968 och aktivism finns toppmötesmotståndet.
Scenen har rigats igen, minus det möjliga.
Det här är vad “Vad bör göras?” beordrar idag: att resa till andra sidan världen för att utmana
den globala varan,
Sedan komma tillbaka, efter ett stort dopp i livlöshet och förmedlad separering,
och överlämna dig själv till den lokala varan.
Tillbaka hemma, kan du se ditt foto i tidningen.

Alldeles ensam tillsammans!… En gång i tiden
Gamla hederliga
ungdom!

Synd bara på de levande kroppar som förlorades där, som förgäves letade efter något utrymme för sina begär.
De kommer återvända lite mer uttråkade. Lite mer uttröttade.
Försvagade.
Från toppmöte till toppmöte, tills de tillslut förstår. Eller inte.

Utmana inte Imperiet om dess styre. Kritisera inte Imperiet.
Du motsätter dess styrkor.
Därifrån du är.
Att ha en åsikt om det ena eller andra alternativet, att åka dit du kallas, spelar ingen roll.
Det finns inget alternativt globalt projekt till Imperiets globala projekt. Eftersom det inte finns något Imperiets globala projekt.
Det finns ett imperialt styre. All form av styre är dåligt. De som kräver ett annat samhälle borde börja inse att det inte finns något sådant kvar. Och kanske skulle de då upphöra med ett wannabe-styre. Upphöra vara medborgare.
Indignerade medborgare.

Den globala ordningen kan inte tas direkt som fiende. Eftersom den globala ordningen äger inte rum. Tvärtom. Den är snarare en ordning av ickeplatser. Dess perfektion är att inte vara global utan globalt lokal. Den globala ordningen är frambesvärjandet av varje händelse eftersom den är den yttersta auktoritära ockupationen av det lokala. Man kan bara göra motstånd mot den globala ordningen lokalt. Genom utökandet av dunkla zoner i Imperiets kartor. Genom en växande omedelbar närhet. Under jorden.

Den kommande politiken. De lokala upprorens politik mot den globala styrningen. Av en återfådd närvaro av sin egna frånvaro. Över medborgaren, det imperiella förfrämligandet.
Återvunnen genom stöld, bluffande, brott, vänskap, fiendskap, konspirerande.
Genom utarbetandet av sätt att leva som också är sätt att kämpa.
Händelsernas politik.
Imperiet är överallt där ingenting händer. Den administrerar frånvaro genom att vifta med påtagliga hot om polisinterventioner var som helst.
Den som ser Imperiet som en motpart att konfrontera kommer att möte preventivt förintande.
Att bli betraktad betyder nu att besegras.

Lära sig hur man blir omärklig. Att smälta samman. Att återfå smaken
för anonymitet
för promiskuösitet.
Att förkasta åtskillnaden
Att undvika att allt stängs ned:
Att skapa de mest fördelaktiga villkoren för
konfrontation.
Bli slug. Bli hänsynslös. Och för det syftet
bli vad som helst.

“Hur bör det göras” är de förlorade barnens fråga. De som aldrig fått tillsägelser. De med klumpiga gester. Som inget någonsin givits. Vars djuriskhet, vars vandrande alltid förråder sig självt.
Det stundande revolten är de förlorade barnens revolt.
Den historiska förmedlingens band har kapats.
Även den revolutionära traditionen
lämnar oss föräldralösa. Särskilt från arbetarrörelsen.
Arbetarrörelsen har vänts till ett redskap för en högre integration i Processen.
För den nya cybernetiska Processen av samhällelig värdeförmering.
1978 var det i arbetarrörelsens namn som det italienska kommunistpartiet, det så kallade “partiet utan smutsig byk” lanserade sin häxjakt på Autonomia.
Utifrån en klassfixerad syn på proletariatet, av dess mystik av samhällelighet, av respekt för arbetet, nytta och skötsamhet.
I ”demokratin” och legalitetens namn.
Arbetarrörelsen som kommer överleva genom “operaismen”.
Den enda existerande kritiken av kapitalismen ur den Totala Mobiliseringens synvinkel.
En skarp och paradoxal doktrin,
som kommer rädda den marxistiska objektivism genom att enbart tala om subjektivitet.
Som kommer ha fört med sig ett förnekande av ”hur”:et på ett oerhört raffinerat sätt utan tidigare motsvarighet.
Som uppnår den slutliga reduktionen av handlingen till dess resultat.
Urticarian för morgondagens inredning (future anterior).
Av vad varje sak ska ha varit.

Kritiken har blivit förgäves. Kritik har blivit förgäves eftersom den kan jämställas med en frånvaro. Precis som för den härskande ordningen, så vet alla var den finns. Vi behöver inte längre kritisk teori. Vi behöver inte längre lärare. Därför försöker kritiken skaffa sig dominans. Även kritiken av dominansen.
Den reproducerar frånvaron. Den talar till oss från en plats där vi inte är. Den driver oss någon annanstans. Den konsumerar oss. Den är feg. Och den håller sig försiktigt skyddad
när den skickar oss till slakt.
Hemligt förälskad i sitt objekt, ljuger den konstant för oss.
Därför blir romansen mellan proletärer och intellektuella så kortvarig.
I denna rationalitetens bröllop har man varken samma föreställning om nöje eller av frihet.
Snarare än ny kritik, så är det nya kartografier vi behöver.
Inte kartografier över Imperiet, utan om flyktlinjer för att ta sig ur den.
Hur bör det göras? Vi behöver kartor. Inte kartor över vad som är utanför kartan. Utan av navigationskartor. Sjöfartskartor. Orienteringsredskap. Som inte försöker förklara eller representera vad som finns inom deserterandets olika övärldar, utan som visar på hur man kan ansluta sig till dem.
Pilotprojekt.

III
Det är tisdag den 17 september 1996 strax före gryningen. Insatsstyrkan ROS koordinerar över hela landet ett gripande av 70 italienska anarkister.
Målet var att få ett slut på femton år av fruktlösa utredningar om insurrektionella anarkister.
Tekniken är välbekant, att fabricera en golare, få honom att ange existensen av en sprid subversiv hierarkisk organisation.
Sedan med denna hopdiktade skapelse som grund anklaga alla de som ska neutraliseras för att vara en del av denna struktur.
Ännu en gång, ”torka ut havet för att fånga fisken”.
Även om det bara är en liten göl.
Och några få mörtar.

En anteckning från underrättelsetjänsten läckte i detta fall ut från ROS.
Den förklarade strategin.
Baserat på general Dalla Chiesas principer är ROS ett klassiskt exempel på imperial kontrainsurrektionell verksamhet.
Den verkar på befolkningen.
När en intensitet har uppträtt, när någonting har hänt, är de situationens french doctor.
De som drar upp,
under vaccinerandets täckmantel,
de sanitära gränslinjer för karantänen som ska isolera
smittan.
De säger vad de fruktar. I detta dokument skriver de. Vad de fruktar är ”träsket av politisk anonymitet”.
Imperiet är rädd.
Imperiet är rädd för att vi kan bli vad som helst.
En obegränsad miljö, en beväpnad organisation. Dessa fruktar den inte. Men en expansiv sammansättning av ockupationer, självstyrda gårdar, kollektiva bostäder, mål-i-sig-själv-möten [assembramenti som självändamål], radios, förmågor och idéer. Det hela sammankopplat genom en intensiv cirkulation av kroppar, och av affekter mellan kroppar. Detta är något helt annat.

Kropparnas konspiration. Inte de kritiska hjärnornas, utan de kritiska kroppsligheterna.
Det är vad Imperiet fruktar. Detta är vad som sakta reser sig,
med ökningarna i flödena,
i samhälleliga undandragandet.
Det finns en opacitet inneboende i kontakten mellan kroppar. Det är inte kompatibelt med det imperiala styret som bara riktar sitt strålkastarljus på saker för att utplåna dem.
Zoner av Offensiv Opacitet är inte
något som ska skapas.
De finns redan där, i alla relationerna i vilka det sker en verklig kommunikation mellan kroppar.
Allt vi behöver göra är att anta att vi är en del av denna opacitet. Och skaffa oss själva redskapen för att utöka den,
Att försvara den.
Där helst vi lyckas att motarbeta de imperiala anordningarna, att förstöra Biomakten och Skådespelets hela dagliga arbete att bryta ut en fraktion medborgare ur befolkningen. Att isolera nya smittobärare (untorelli). I denna återhämtade utan åtskillnad kommer ett autonom etiskt mönster spontant skapa en plan med separatistisk konsekvens.
Kroppar samlas. Andas på nytt. Konspirerar. Att sådana zoner är dömda till att militärt krossas spelar egentligen ingen roll. Vad som betyder något är, varje gång, att bevara en säker flyktväg. Och sedan åter samlas.
Någon annanstans.
Senare.
Vad som var ett bakomliggande problem för ”Vad bör göras?” var myten om generalstrejken.
Det som svarar på frågan ”Hur det bör göras” är den mänskliga strejkens praktik.
Generalstrejken syftade till att exploateringen var begränsad i tid och rum,
Att alienationen var delvis, eftersom det fanns en igenkännbar fiende, och därigenom möjlig att besegra.
Den mänskliga strejken motsvarar en tidsålder i vilken gränserna för arbete och liv har helt suddats ut.
I vilken att konsumera och överleva, producera ”subversiva texter” och hantera de mest förgiftade effekterna av det industriella samhället, att syssla med sport, älska, vara en förälder eller gå på Prozac.
Allt är arbete.
Eftersom Imperiet styr och förtär, absorberar och återintigrerar allt levande.
Till och med ”vad jag är”, subjektiveringen som jag inte förnekar hit et nunc,
Allt är produktivt.
Imperiet har satt allt i arbete.
Det ideala är om min personliga utbildningsprofil kommer att sammanfalla med mitt eget ansikte.
Även om det inte skrattar.
Rebellernas grimascher säljer bra, trots allt.

Imperiet är när produktionsmedlet blivit kontrollmedel samtidigt som när det motsatta visat sig bli lika sant.
Imperiet betyder att i alla saker dominerar den politiska beståndsdelen över den ekonomiska.
Och mot detta är generalstrejken hjälplös.
Vad som måste sättas in mot Imperiet är en mänsklig strejk.
Som aldrig attackerar produktionsförhållandena utan att alltid samtidigt attackera de affektiva noder som underhåller dem.
Som underminerar dess skamliga libidnala ekonomi,
Som återupprättar det etiska elementet – hur:et – som undertryckts i varje kontakt mellan neutraliserade kroppar.
Den mänskliga strejken är strejken där, när man vet att det kommer bli den eller den förutsägbara reaktionen eller den eller den förkrossade eller indignerade tonen,
JAG FÖREDRAR ATT INTE GÖRA DET.
Det glider undan anordningarna. Det genomsyrar det eller
spränger det i luften.
Plockar ihop sig själv, föredrar
något annat.
Något annat som inte tillhör anordningarna auktoriserade möjligheter.
Vid den ena eller andra socialtjänstkontorets disk,
vid kassan i den ena eller andra stormarknaden, i en artig konversation, under en snutrazzia,
enligt maktbalansen,
ger den mänskliga strejken konsistens åt rummet mellan kropparna,
pulveriserar det dubbla band som de är fångade av,
tvingar dem att bli närvarande.
Det finns en hel luddism att uppfinna, en luddism för
det mänskliga maskineriet
som Kapitalet lever på.

I Italien var radikalfeminismen en embryoform till den mänskliga strejken.
”Slut på mödrar, kvinnor och flickor, låt oss förstöra familjer!” var en inbjudan till en handling att bryta den förväntade kedjan av händelser,
att släppa ut alla dessa komprimerade potentialiteter.
Det var ett slag mot de uppfuckade kärleksaffärerna, mot den vanliga prostitutionen.
Det var en uppmaning att övervinna paret som den grundläggande enheten i alienationens styre.
En uppmaning till komplicitet, alltså.
En sådan praktik krävde spridning, besmittning.
En kvinnostrejk uppmanade implicit till en mans- och barnstrejk,
och uppmanade dem att fly från fabriker, skolor, kontor och fängelser,
att för varje situation skapa ett annat sätt att vara,
ett annat hur.
Italien på sjuttiotalet var ett enormt område av mänsklig strejk.
Självreduktioner, blockader, ockuperade kvarter, beväpnade demonstrationer, piratradios, oräkneliga fall av Stockholmssyndromet, till och med Moros berömda brev innehöll i slutet en praktik av den mänskliga strejken.
Stalinisterna brukade på den tiden tala om en ”utspridd irrationalitet”,
då kan du tänka dig.

Det finns författare också
som inte gör något annat än
den mänskliga strejken.
Kafka, Walser, Miller
eller Michaux,
till exempel.
Att kollektivt erhålla denna förmåga att skapa
det familjära.
Konsten att hantera, inom sig själv,
den mest störande av alla gäster.

I det nuvarande kriget,
där kapitalets framträdande reformism måste klä ut sig
som revolutionär för att höras,
där de mest demokratiska kamperna,
toppmötesprotesternas,
genomför direkta aktioner,
finns en roll förberedd för oss.
Rollen som den demokratiska ordningens martyrer,
som preventivt slår alla som kan slå.
Jag borde låta mig själv bli orörlig framför datorn medan kärnkraftverken exploderar, medan man leker med mina hormoner och förgiftar mig.
Jag borde börja sjunga offrets retorik. Vilket är
välkänt,
alla är offer, till och med förtryckarna.
Och räddningen är en diskret spridning av masochism
som åter förtrollar situationen.

Den mänskliga strejken innebär idag
att vägra spela rollen som offer.
Attackera offerrollen.
Ta tillbaka våldet.
Påföra straffrihet.
Få paralyserade medborgare att förstå
att om de inte ansluter sig till kriget så befinner de sig i det ändå.
Att när vi får berättat för oss att livet är så här eller att dö, är det
alltid
i verkligheten
så här och att dö.

Därför,
mänsklig strejk
efter mänsklig strejk för att nå
upproret,
där det inte finns något utom
att vi alla är
vilken som helst
singularitet.

Comment faire? Publicerades i Tiqqun nr 2, oktober 2001. Titeln anspelar på Lenins Vad bör göras? (på franska Que faire?). Översatt från engelska och italienska 2007, men blev liggande. Kom gärna med förslag på förbättringar av översättningen.

Michael Hardt: Allt åt alla – Varken offentligt eller privat men gemensamt

Jag måste börja med att konstatera att vi har en ovana att se på världen som uppdelad mellan det privata och offentliga, de ses som det är bara dessa två möjligheter som existerar. Mark är till exempel antingen offentlig eller privatägd egendom. Samma sak händer när vi talar om andra nyttigheter, om till exempel immateriella nyttigheter som idéer, musik och så vidare. Så om vi vill angripa den nyliberala strategin att privatisera allting, framstår det som det enda vapen vi har till vårt förfogande är ett offentligt ägande, en statlig kontroll.

Det är däremot tydligt att det finns många världar, naturen och också många idéer och praktiker som varken är offentliga eller privata, som ingår i en självorganisering av lokalsamhället eller olika samhällen. Detta blir ett kritiskt förhållningssätt till både privat och offentlig egendom. En kritik mot själva grundbegreppet, ägandet. Denna kritik motsvarar ett politiskt praktiserande av autonomi, dvs en politik som strider både mot kapitalet (privatiseringarna) och statlig kontroll (offentlig förvaltning), och som leder till skapandet av en samhällelig autonomi, till självstyre. Detta är det perspektiv som jag under några års tid har försökt att utveckla tillsammans med den italienska filosofen Antonio Negri.

Som ett första antagande kan vi säga att det finns två sorters allmänningar: de ekologiska naturliga allmänningarna och de artificiella samhälleliga allmänningarna. Båda utmanar och konfronteras samtidigt med äganderätten som begrepp, de båda bryter mönstren och de traditionella måtten för det ekonomiska värdet som kapitalet försöker att mäta dem i. Detta beror på att det gemensamma, allmänningen, bara har en enda skala för bedömning, nämligen livet. Å andra sidan framstår det som om det finns en motsättning mellan de två allmänningarna (den ekologiska och den samhälleliga). Den ekologiska allmänningen sköts med avsikt att bevaras, medan den artificiella är baserad på expansion, ett obegränsat skapande. Den ekologiska allmänningen har dessutom som sin horisont biosfären i sin helhet, medan den artificiella å andra sidan har hela mänsklighetens intressen som sitt centrala fokus.

Det är avgörande enligt min åsikt att sätta det gemensamma i centrum. Hypotesen är att vi befinner oss mitt i ett epokskifte: från en kapitalistisk ekonomi baserad på industriproduktion till en kapitalism baserad på immateriell produktion eller biopolitik. Uttryckt på ett annat sätt, den industriella produktionen är inte längre central, inte på grund av att det inte skulle finnas fabriker längre, utan för att industriproduktionen inte längre motsvarar formerandet av ett industriellt samhälle, det är snarare den immateriella produktionen som ger form åt dagens samhälle.

Det är inte en kvantitativ, utan en kvalitativ skillnad. Om så är fallet måste vi tänka på att om frågan om rörligheten tidigare satte egendomen på spel – genom spänningen mellan orörlig mark och en rörlig varumarknad – bestäms egendomen idag av en nyttighets exklusivitet eller möjligheten att reproducera den. Här uppstår ett nytt problem: idéer, musik, relationer, kunskap fungerar enbart om de är gemensamma och delade.

Det är därför vi säger att när den immateriella produktionen är den nya källan till rikedom för kapitalet blir staden central. Och kommer samtidigt bära på en motsättning. Det finns ett behov av att införa gemensamma idéer, känslor, kunskap, eftersom de ökar och får produktiva resultat, men detta krockar med behovet av att hålla dessa gemensamma nyttigheter privata, som en strukturell dimensionen inom den kapitalistisk ackumulationens mönster.

Ur vår synvinkel är därigenom den första läxa vi måste lära oss att inse hur mycket av vår värld, hur mycket av vår erfarenhet som redan är gemensam. Uttryckt på ett annat sätt: det stämmer inte att allt i vår värld redan skulle vara egendom. Detta betonar jag, inte för att hävda att det inte skulle finnas några problem, utan för att se att det finns en punkt att utgå ifrån. Det är denna bas som autonomin som projekt försöker expandera och utifrån denna man försöker reappropriera det gemensamma.

En förvaltning av det gemensamma som inte är egendom eller utanför egendomen är inte något naturligt och spontant. Det är inte så att vi upptäcker någon naturlig egenskap hos oss att hantera det gemensamma bara vi eliminerar det privata ägandet och den statliga kontrollen. Tvärt om, det är något vi måste skapa.

Det viktigaste och vackraste i zapatisternas lokalsamhällen är därför känslan av experimenterande i deras politiska verksamhet. Det vill säga att vi måste experimentera med förvaltningsformen, med kommunen – det finns inga förutbestämda formler att använda sig av. Experimenterandet är det enda sättet att erövra former av självstyre och finna olika sätt att förvalta det gemensamma.

Efter Köpenhamn, en ny etapp för rörelsen

Den stora framgången i Köpenhamn var att det blev det första stora mötet mellan två olika sociala rörelser, det vill säga mellan de ekologiska rörelserna inriktade på klimatförändringarna och de sociala rörelserna som kämpar inte bara mot den nyliberala globaliseringen utan även till förmån för autonomi och skapandet av gemenskaper. Det var ett bra möte, och var helt klart en stor förening av gemensamma begär, praktiker och tankar, men å andra sidan syntes en viss skillnad, i viss utsträckning även motsättning i formen på hur man skulle konfrontera den globala makten. I denna situation var mötet (och krocken) mellan dessa två synsätt ett stort steg framåt, även om detta lyfte fram några allvarliga problem, både ur ett begreppsmässigt hänseende och som rörelse. Det finns något som vi kan definiera som allmänningens motsättning: å ena sidan står vi inför en allmäning som är begränsad av ekologins ramar, å andra sidan har vi en allmänning som är obegränsad i den meningen att produktionen av våra begär, idéer, föreställningar, det ”mänskliga området”, innebär så att säga en produktion av samhället, av sociala relationer. Vad vi ser är skillnaden mellan en politik inriktad på planetens gränser och begränsningar, de ekologiska allmänningarna, och en annan inriktad på våra begärs brist på gränser. Detta är skillnaden som innebär vissa begreppsmässiga och politiska svårigheter.

Det syntes även i våra slagord. Det finns en slogan som har varit mycket populär de senaste femton åren, den som säger att vi vill ha ”allt åt alla”. När det gäller de ekologiska begränsningarna framstår detta som ett galet slagord med tanke på att det finns en gräns för mark, vatten och resurser där det begreppsmässigt inte går att uppnå detta mål. Men för oss är denna målsättning hjärtat i vår verksamhet. Å andra sidan, sett ur våra gränslösa begärs perspektiv är det ofta använda slagordet ”There is no planet B” fint men passar också väl samman med den konservativa politik som till exempel personifierades i Margaret Thatcher och hennes ”There is no alternative”. Den antikapitalistiska rörelsen skapar alltid alternativ. Detta är en del av vår brist på gränser: att producera alternativ är en del av vårt DNA.

Det finns också en annan mycket viktig skillnad mellan de två inriktningarna: tidsaspekten. I den autonoma tradition – det vill säga i rörelsen från Seattle, zapatisterna, kvartersförsamlingarna i Argentina osv – finns det helt klart en viss brådska, eftersom det vi vill ha begär vi nu omedelbart, men denna temporalitet bestäms av konstruerandets takt, det är en konstituerande tid som ibland löper lika långsamt som det tar tid att bygga en gemenskap. Klimatförändringarnas temporalitet, å andra sidan, ser annorlunda ut: där handlar den huvudsakliga tidsaspekten om hur akut det är att lösa problemen, om en tid som vi kanske inte längre har. Rent generellt kan man säga, att för miljöaktivisterna innebär tidsaspekten att om det inte sker en förändring nu kommer allt vara förlorat.

Detta är alltså en annan viktig skillnad: de två temporaliteterna som begreppsmässigt skiljer de två rörelserna åt och visar sig i deras praktiker. Skillnaden återspeglas därför i praktiken, och detta är den sista skillnaden som jag ser: för globaliseringsrörelsen innebär autonomi inte att huvudmålsättningen med aktionerna är att begära att nationalstaterna ska börja agera – utan att huvudaktören i skapandet av autonomin är gemenskapen och lokalsamhället. För miljö- och klimatrörelserna däremot är ofta den centrala uppgiften att uppmana staterna att agera, eftersom det är de som kan staka upp och korrigera världens färdriktning. Det är uppenbart att detta har att göra med det som vi nämnde tidigare, nämligen tidsskillnaden i hur akut man definierar situationen, om vi väntar på att en autonomi ska skapas och att gemenskaperna ska kunna fatta besluta kan det vara alldeles för sent. För mig är det mycket intressant och viktigt att jämföra dessa skillnader, dessa motsättningar – jag vet inte om det är ett alltför akademiskt sätt att ta upp frågan, men det här är de tankarna som dyer upp i mitt huvud. Det är viktigt att ta upp dessa aspekter, inte på grund av att de utgör ett hinder för varandra, det är inga dramatiska skillnader – men de skulle kunna bli mycket värre och därför måste vi ta itu med dessa två positioner. Med andra ord, det är inte en oförenlig skillnad, utan en skillnad som kan vara fruktbar.

Jag tror att lösningen går att finna i rörelsernas praktik. Till exempel, för tio år sedan i Seattle, och även i Genua, hade vi en motsättning mellan globaliserings och antiglobaliseringsrörelsen, att vi var emot den nyliberala globaliseringen och därför kallade massmedia oss för ”globaliseringsmotståndare”. Detta var ett begreppsmässigt problem: Vår uppgift var att lösa denna ickeexisterande tudelning. Det tog utan tvekan en lång gemensam ansträngning för att skapa inte bara ett begrepp utan också alterglobaliseringsrörelsens metoder, det vill säga lösningen på den motsägelse som tillskrevs oss. På samma sätt kan dagens rörelser möta dessa skillnader med erfarenheter från Köpenhamn, inte som en slutpunkt utan som en utgångspunkt.

Statsmakten kontra autonomin

De sociala rörelsernas kamper mot privatiseringar och mot nyliberalismen i Latinamerika har varit en av det senaste deceniets framgångar. Dessa är konstituerande, men det finns olika vägar och jag tror att den ena inte utesluter den andra. Det vill säga, erövrandet av statsmakten via val kan vara en del av detta konstituerande projekt som, enligt mitt sätt att se det, är produktionen av autonomi, av subjekt kapabla till självstyre och självförvaltning. Det utesluter inte att en ”progressiv” statsmakt kan vara en del av denna process. Klart att erövringen av denna makt inte är slutmålet, men den kan vara ett medel. Om det är så blir allting tveklöst mycket mer komplext, eftersom detta kan vara ett sätt att skapa autonomi men kan också vara ett hinder för denna process. I Bolivia, som är ett av de finaste exemplen på försök att gå via staten, är det mycket svårt att avgöra hur mycket Evo Morales presidentsskap hjälper och hur mycket det hindrar uppnåendet av en autonomi för ursprungsbefolkningarnas och andra grupper i landets lokalsamhällen.

Enligt min uppfattning både och. Och ofta realiseras de sociala rörelsernas kamp mot staten inom detta område för att sedan gå bortom dessa hinder. Det finns helt klart en dimension av att en stat av denna sorten kan inom vissa konturer utföra en viss form av underlättande.

Den stora svårigheten i denna bemärkelsen är att inte sträva efter en renhet i denna process. Jag tror att det finns en tendens till två motsatta positioner: antingen försvarar vi erövring av statsmakten eller så kritisera vi den, eftersom den makten inte är slutmålet för rörelserna. Jag tror det är nödvändigt att ha en övergripande vision, och vi måste kunna dra nytta av det gynnsamma i situationen, men vara hårda och kritiska mot dessa regeringar. I den bemärkelsen är rörelserna i Latinamerika mycket mer avancerade än i USA, sett mot att det även här finns en regering som tagit makten genom sociala rörelser. Idag finns det två positioner både som vänster och som rörelse: å ena sidan finns det de som säger att vi måste stödja Obama, att han är en av oss och representerar oss, å andra sidan finns de som säger att han bara är en ny Bush. Jag tror att han varken är det ena eller det andra. Jag tror att vi måste utnyttja de möjligheter som öppnas med denna regering, men utan att ha något större förtroende för den.

Det är därför Obamas seger ödelade rörelserna, fick dem att försvinna. Idag finns ett slags begreppsförvirring. Under Busheran var allt begreppsmässigt så enkelt: han var fienden och vi visste alla varför. Men i dag är det svårare. Vi måste hitta ett sätt att vara antagonistiska mot denna Obamas regering, som vi ännu inte klurat ut. I Latin Amerika har rörelserna kommit mycket längre på detta område och i USA ligger vi långt efter.

Matteo Deans intervju med Michael Hardt den 4 mars 2010. Intervjun är publicerad i marsnumret av tidningen Desinformemonos.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver “City is not a company – Rozbrat stays!”, loaderrorready skriver Greppet hårdnar, Anders_S skriver Förvirrade knäppskallar, Kaj Raving skriver Anders Åkesson (c) argumenterar för städhjälp åt Lidingö-direktörer, Cvalda skriver Strejken mot strejken, Hans Norebrink skriver Varken staten eller kapitalet

Tjugo teser om metropolens omstörtande

Tes 1
Vi definierar metropolen som den kompakta samling av territorier och heterogena dispositiv som i varje punkt genomkorsas av en disjunktiv syntes; det finns inte någonstans i metropolen där det potentiellt samtidigt inte finns makt och motstånd, dominans och sabotage. En antagonistisk process mellan två sidor som befinner sig i en fientlig relation till varandra genomsyrar helt metropolen. Å ena sidan består metropolen, trogen sin etymologi, i utövandet av en styrning (comando) som genomsyrar alla andra områden – så att metropolen finns närvarande överallt. Det är det utrymme i vilket och från vilket intensiteten och koncentrationen av förtrycksmekanismer (dispotivi dell’oppressione), exploatering och herravälde (dominio) uttrycks till maximal grad och utsträckning. I metropolen kollapsar och upphör staden och landsbygden, moderniteten och den andra naturen. I metropolen utgör industrin, kommunikationen och skådespelet en produktiv helhet, där maktutövandets uppgift består i att koppla samman och kontrollera den samhälleliga samverkan som är grunden för att sedan kunna utvinna mervärdet med biopolitiska instrument. Å andra sidan är det en helhet av de territorier i vilka en heterogen blandning av subversiva krafter – singulära, gemensamma, kollektiva – som kan uttrycka den tendensiellt mer organiserade och horisontella nivån av antagonism mot maktens styrning. Det finns inte platser och icke-platser i metropolen: det finns områden som ockuperas militärt av de imperiella styrkorna, områden som kontrolleras genom biomakt och områden som börjar bedriva motstånd. Ibland, väldigt ofta, korsar dessa tre sorters områden varandra, andra gånger skiljer sig den sistnämnda från de andra två, och vid ytterligare andra tillfällen hamnar den sista i krig mot de två första. Förorten (banlieue) är typisk för denna ”tredje” form av territorium, men om metropolen finns överallt så är det också sant att förorten finns överallt. I storstadens förlängning av det gemensamma livet, lever intensiteten i den revolutionära föreställningen om den ”kommande kommunismen”.

Tes 2
I metropolens kamper utgör den biopolitiska strejken det huvudsakliga uttrycket för den attackstrategi som de nysammansatta livs-formerna (forme-di-vita) antar mot metropolens styrning. Idag kan arbetsvägran inte innebära något annat än en vägran att överlämna delar av livet, känslofragment och kunskapsskärvor till den cybernetiska kapitalismen. Idag innebär kamp mot kapitalismen ett direkt undandragande av kroppar från exploateringen och en attack mot avkastningen (rendita), ett gerillakrig mot gentrifieringen och en våldsam appropriering av allmänningar, sabotage av kontrollmekanismer och en destabilisering av den politiska och sociala representationen. På samma sätt, och precis lika omedelbart är det vilda experimenterandet med nya livs-former, befrielsen av affektioner, skapandet av kommuner, inympning av lycka och en dynamisk expansion av begär. Precis som kroppar – både som singularitet och befolkning – är målet för den biopolitiska polisen och exploateringen, är det bara genom att utgå från kropparnas singularitet som varje mänsklig biopolitisk generalstrejk mot metropolen startar: det är i singulariteten som livs-form som oregerbarheten som motsätter sig biomakten finns. Den feministiska demonstrationen den 24 november 2007 var ett av de mest magnifika uttrycken på de italienska gatorna för detta. Man kan förutse de kapitalistiska initiativen åtminstone om en utspridd singulär vägran åtföljs av beslutet att skapa en storstadsorganisering av autonomin som kan få de rebelliska lisv-formerna att bli en upprorisk multitud. När singulariteter reser sig som en gemensam kropp, kan oregerbarheten bli en revolutionär process.

Tes 3
Blockadtaktiken blir essentiell för den biopolitiska strejkens effektivitet när denna verkligen blir stadsövergripande, det vill säga när den överskrider specificiteten och sträcker sig överallt som en förlamning av kontrollen, en blockering av cirkulationen, ett virus av motbeteenden, ett avbrott i produktionen och reproduktionen, en störning i kommunikationsfabriken. Med andra ord: när de hindrar den kapitalistiska värdeförmeringens normala förlopp. Det är igenom blockaderna som det är möjligt att se den biopolitiska strejkens generalisering. De arbetslösas blockader, piqueteros-rörelsen, i Buenos Aires och upproret mot CPE i Frankrike belyste dess kraft och organisationskapacitet. Blockader är ett materiellt tecken på en brytning med kapitalet och biomakten. Varje blockad i metropolen öppnar andra vägar, andra passager, andra liv: blockaderna i metropolen är nödvändiga för konstruerandet och försvaret av en exodus.

Tes 4
Sabotaget svarar mot behovet av att förena en destabilisering av styrningen (governo) med ett nedbrytande av herraväldet (comando) och förstärker därmed blockaderna i metropolen. Det intervenerar på olika nivåer i metropolens liv: från den anonyma singulariteten som maskar och bromsar takten i värdeproduktionens cirkulation över till den öppna konfliktens punktinriktade och förödande intervention. I det första fallet är det ett spontant utspritt beteende mot arbetet, i andra fallet är det en omstörtandets intelligens som diagonalt avbryter regementalitetens konfliktmedling. Metropolens subversiva vetenskap definieras därför också som sabotagets vetenskap.

Tes 5
När den biopolitiska strejken, sabotaget och blockader sammanstrålar skapas förutsättningarna för storstadsrevolten. Metropolens uppror blir möjlig när sammankopplandet av specifika kamper och ackumuleringen av revolter blir en övergripande strategi som slår mot (eller tar över) territorier, existenser, maskiner och dispositiv.

Tes 6
Sociala center, befriade utrymmen, hus och aktiva territorier borde underordnas multitudens politiska kritik och förvandlas till samhällen för inbördes hjälp. Precis som på 1800 och 1900-talen kan dessa territoriella sammanslutningar inte bara stå för solidaritet mellan individer, gemensamhet mellan livs-former och organisering för både specifika och generella kamper, utan även för singulariteterna och lokalsamhällets medvetandestruktur genom att de är både förtryckta och utsugna. Det gemensamma (il comune) som en politisk handling föds därför som en process i vilken vänskapen och ömsesidighet mellan dem som är egendomslösa förvandlas till motståndskommuner (le comune delle resistenza). Idag kan alla socialiserade utrymmen bli platsen där en autonom organisation i och mot metropolen formeras ur deras upproriska intensitet. Visstidare, arbetare, homosexuella, studenter, kvinnor, lesbiska, lärare, invandrare, queerfolk, barn – vilka singulariteter som helst måste kunna referera till dessa områden för att skapa revolutionära livs-former och organisera sig så att de är oangripbar från biopolitiska polisen. Gemensamma element – som fonder för inbördes hjälp, kollektivboende, kvarterskolonilotter och parker, autonoma produktions- och reproduktionsredskap, passioner och känslor – borde rekupereras, uppfinnas, byggas, och göras tillgängliga för alla som väljer att inleda motstånd, gå i strejk eller i uppror. Summan av alla dessa element kommer i territorium efter territorium sammansätta 2000-talets allmänningar.

Tes 7
Den enda säkerhet som de livs-former som vägrar underordna sig strävar efter är upphörandet av förtryck och exploatering. Den materiella och etiska fattigdom som biomakten begränsar miljontals män och kvinnor till är källan till den osäkerhet som råder i storstaden och styr över befolkningen. Mot detta kan vi inte trilla i fallgropen att begära rättigheter, som innebär mer styrning och därför icke-frihet: den enda gemensamma rätt (diritto) skapas och bestäms genom att revolutionärt praktiseras. Varje önskan, alla behov som multitudens livs-former kan uttrycka har sin rätt. Genom att de uttrycker dem vederlägger de Rätten (il Diritto).

Tes 8
Utan en brytning finns det ingen möjlighet att föra flyktlinjerna bortom maktens herravälde (comando). Varje brytning motsvarar en krigsförklaring från de rebelliska livs-formerna mot metropolernas imperium: minns Genua 2001. I metropolen råder en asymmetri mellan biomakten och livs-formerna, men det är just denna asymmetri som kan bli ett grundläggande vapen i metropolernas gerillakrig: effekten mellan olika livs-former och styrningen skapar ett överflöd och som när det uttrycks med kraft och styrka kan bli en revolutionär organisering av det gemensamma livet.

Tes 9
I metropolen är uttryckandet och sammankopplandet mellan olika krafter och inte mediering det som driver deras intensitet till att köra spelet av subversiva allianser. Konstruerandet och förverkligandet av Rostockrevolten mot G8 2007 visade på styrkan i detta ”spel.” Autonomin, som en strategisk uppgift för att avskilja sig från biomakten, betyder metropolernas politiska sammansättning ett sammanförande av samtliga minoritets-blivanden till ett gemensam-blivande, en horisontell spridning av kontraproduktiva beteenden flyttad till ett enda konsistensplan utan att någonsin skapa en transcendent enhet. I metropolen finns det inget Revolutionärt Subjekt: det finns ett subversionens konsistensplan som låter varje singularitet att välja sin del.

Tes 10
Den viktiga delen i varje social metropolrörelse finns i det överflöd (eccedenza) som den producerar. Varje form av överflöd (eccesso) uttrycker sanningen i en kamp. Det som finns kvar från varje kamp är alltid en gemensam sanning.

Tes 11
Utan ett delat språk finns det aldrig någon möjlighet att dela någon form av rikedom. Språkets gemenskap skapas endast i och genom kamp.

Tes 12
En av största farorna för de autonoma livs-formerna är att vara släpphänt i en teknisk åtskillnad mellan liv och politik, mellan styrandet av det existerande och omstörtande verksamhet, mellan varor och gemensam användning, mellan förkunnelse och materiell sanning, mellan etik och blind aktivism för sina egna skull. Förvirringen mellan vad som är gemensamt och vad som hålls privat, mellan individualism och cynism, skingras igenom praktik, det vill säga genom en etik om det gemensamma som smitts samman i konflikt. Det personliga är biopolitiskt, politik är opersonligt.

Tes 13
Autonomins alla arkitekturer i metropolen är horisontella. Som sådana följer de med organiserande-former i alla dess konstituerande politiska former och vice versa. De maktbaserade arkitekturerna i alla dess former och överallt där det finns, är alla vertikala och det är så de skiljer individerna från det gemensamma. Dessa arkitekturer måste överges, omringas, neutraliseras och, när det är möjligt, attackeras och förstöras. Det enda möjliga vertikala i metropolens autonomi är konfrontationen med makten.

Tes 14
Organisations-formen kan i dagens historiska förhållanden inte vara annat än livs-formen. Den är en icke-normativ reglering av det gemensamma för det gemensamma. Disciplin innebär här inte något annat än den gemensamma organiseringen av odisciplinering. Organisations-formen är konsistensplanet på vilken individer och multituder, affektioner och uppfattningar, reproduktionsredskap och begär, kompisgäng och motsträviga konstnärer, vapen och kunskap, kärlek och sorg cirkulerar: en mängd flöden som går in i en politiska sammansättning som tillåter allas kraft att växa och samtidigt minskar motståndarens. Ett horisontellt mångfaldigande av organisationen i centraliseringen av målsättningar, det är den disciplin (la disciplina) som vi föreslår som artificiellt mått på den revolutionära processen i vilken metropolens subversiva parti skapas.

Tes 15
I metropolen är individer enbart kroppsliga återspeglingar av biomakten, medan singulariteter är den enda levande närvaron (ad essere presenza vive) kapabel till ett blivande. Singulariteter älskar och hatar medan individer är oförmögna att leva dessa känslor, om de inte får dem förmedlade av skådespelet. Därför är de underkastade och neutraliserade redan innan makten blivit närvarande. Individen är biomaktens basenhet medan singulariteten är den minsta enheten som varje praktik inriktad på frihet kan utgå ifrån. Individen är singularitetens fiende. Singulariteten är det mest gemensamma vi kan vara.

Tes 16
Det är dags att börja problematisera kategorin ”medborgarskap”, det arv från en urban modernitet som inte längre existerar någonstans. I en storstad innebär ett medborgarskap bara ett återinträdande i regementalitetens biopolitiska arbete, instämma i det ”lagliga” i en stat, en nation och en republik som inte existerar annat än som en nod i imperiets organiserade repression. Singulariteten överskrider medborgarskapet. Att kräva sin egen singularitet mot medborgarskapet är det motto som till exempel migranter dagligen skriver med sitt blod längs Medelhavskusten, i de revolterande flyktingförvaren CPT, på stålmuren som skiljer Tijuana från San Diego eller på den hinna av kött och cement som skiljer romernas bidonvilles från skammens glittrande innerstan. Medborgarskap har blivit en belöning för trogenhet mot den imperiella ordningen. Singulariteten klarar sig så fort den kan lyckligtvis utan medborgarskapet. Endast singulariteterna kan riva murarna, gränserna, hinnorna och begränsningarna som skapats av biomakten som herraväldets infrastruktur.

Tes 17
Precis som den kapitalistiska avkastningen (rendita) parasitärt utnyttjar den samhälleliga samverkan i metropolen, sammanfaller politiken med den parasitära avkastningen (rendita) i styrningen av multitudens livs-former: ett våldsamt eller ”demokratiskt” avtvingande av samförstånd, det privata offentliga användningen av det gemensamma, och det missbrukande utövandet av en tom suveränitet över samhället är de sätt som den politiska inkomsten (rendita) göder sig i skuggan av det globala kapitalets skyskrapor. I metropolen är det politiska (il politico) den enda möjligheten som är kvar av att utöva det gemensamma och en mångfald tidsfrister (scadenza) för dess appropriering. Man ska aldrig bedriva politik (la politica), om man vill nå en ”punkt det inte finns någon återvända ifrån”. Politiken (la politica) är alltid en form av regerande. Det politiska (il politico) är ibland revolutionärt.

Tes 18
Den biopolitiska metropolen administreras enbart genom styre (governance). Sociala rörelserna, de autonoma krafterna och alla dem som verkligen önskar omstörta status quo har insett att när en kamp börjar ska man aldrig skulle begå det fatala misstaget att genast förhandla med ledningen (governance), sätta sig ned vid deras ”bord”, acceptera dess former av korruption och därmed bli deras gisslan. Tvärtom är det nödvändigt att redan från början påtvinga makten (governance) ett slagfält, tidsfrister och även kampens former. Först när maktbalansen omkullkastas till förmån för autonomin i metropolen kommer det att vara möjligt att förhandla om maktens (governance’s) kapitulation och samtidigt stå fast, på stadiga ben. Det utomordentliga Ungdomshus-upproret i Köpenhamn visar på det som är möjligt, om man bara har modet att ta initiativ och hålla fast vid det.

Tes 19
Just när arbetet har blivit överflödigt i metropolen måste alla, paradoxalt nog, arbeta intensivt hela tiden, från vaggan till graven och kanske ännu längre. Tvånget att arbeta är alltmer uppenbart en politisk skyldighet påförd befolkningen så att den kommer att vara foglig och lydig, producerandes varor på löpande band och individuellt sysselsatta i produktionen i och för sig själva som imperiella subjekt (sudditi). Vi förespråkar arbetsvägran och skapandet av andra former av produktion och reproduktion av livet som inte är belastat under lönens ok, som inte ens är språkligt definierbara av kapital, som utgår ifrån och avslutas i det gemensamma, i allmänningen. En garanterad inkomst i metropolen kan bara bli ett gemensamt faktum när praktikerna med appropriering och autonomins expanderar över territoriet och massivt tvingar fram en ny maktbalans. Fram till man nått en sådan maktbalans finns det risk att en garanterad inkomst istället kommer att – som till exempel det som sker i de lokala och regionala förslagen om en så kallad ”medborgarlön” – utvecklas till en fragmentering av allmänningen, det gemensamma, och i en hierarki av livsformerna. 60-talets och 70-talets autonoma erfarenheter har lärt oss att det först när vi faktiskt kan finna det gemensamma i våra liv, att riskera dem i kampen, som alla egalitära anspråk blir resonliga. I vår historia har det aldrig funnits ett ekonomiskt krav som inte varit omedelbart politiskt: precis som när fabriksarbetare förr sade ”mer lön åt alla” och det då betydde ”mer makt åt alla”, betyder idag ”inkomst åt alla” samtidigt ”makt delad av alla”. Som singulariteter som har valt att vara på den subversiva sidan måste vi ha modet att bygga och dela det gemensamma och allmänningen framför allt mellan oss själva. Detta är vad som kommer göra oss starka.

Tes 20
En ny sentimental utbildning är på gång i rebellsamhällena, uppfinnandet av och de mikrofysiska experimenten med denna är på dagordningen för varje sann revolutionär erfarenhet som slåss mot imperiet idag. Man kan inte tala om vänskap, kärlek, broderskap och systerskap, om man inte gör det som en del inom upprorets strategiska framskridande mot biomakten och för det gemensamma. I samma ögonblick som en vänskap uppstår, som kärleken blir det gemensammas kraft eller ett gäng bildas för att bekämpa herraväldet (dominio), framträder deras fiende vid horisonten. Förstörelsen av den kapitalistiska metropolen kan bara vara ett resultat av en irreducibel kärlek och av de gemensamma försöken från alla singulariteter som med glädje kommer att resa sig mot lidandets präster och de hyrda ligister som satts att försvara maktens torn. Den kommande kommunismen kommer uppstå ur multitudens livs-former som valt det gemensammas parti mot biomakten.

Smid planer, var redo.

/ Marcello Tari, Plan B-Byrån

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Aldrig förr har de fattiga tvingats betala hela krisen, Jinge skriver Gott Nytt År?, Kaj Raving skriver Gott Nytt År önskar jag er alla – och avger ett nyårslöfte, Bo Myre skriver Best of 2000, Fredrik Jönsson skriver Är hedersvåld från sverigedemokrater bättre?

Wildcat: Storma himlen – Intervju med Steve Wright

En översättning av tyska klasskampstidningen Wildcat’s intervju med Steve Wright i samband med att boken Storming Heaven släpptes i Tyskland 2004, med anledning av studiecirkeln på samma bok som pågår just nu.

Wildcat: Vad sysslade du med innan boken kom ut?

Jag blev intresserad av anarkism och rådskommunism som tonåring, och upptäckte senare operaismen i slutet av sjuttiotalet när jag var universitetsstudent i Melbourne, Australien – där jag bor. Jag blev senare aktiv i antikärnkraftsrörelsen, och sedan som fackföreningsdelegat. I slutet av 90-talet gick jag med i den lokala avdelningen av IWW, som rasade samman för några år sedan. Så jag återgick till att vara en ”hemlös hund”. Efter att ha haft ett antal korttidsjobb och tillfälliga universitetsanställningar under 90-talet och de första åren på 00-talet, har jag från i år en fast anställning som föreläsare i informationsmanagement (till exempel klassifikationsteori, informationssökning) på Monash universitet.

Wildcat: Vad var ditt huvudsakliga politiska syfte med din bok ”Storming Heaven”?

Det viktigaste målet var dubbelt: a) att ge någon sorts historisk kontext för de kamrater som ville ta reda på mer om den italienska operaismo-traditionen, som idag ju främst är känd (om den ens är det) som den bakgrund som Imperiets författare kom ifrån; b) att dokumentera utvecklandet av begreppet klassammansättning som operaismens särskilda bidrag till vår förståelse av klassdynamiken.

Boken är en uppdaterad version av min doktorsavhandling, som jag blev färdig med i slutet på 80-talet. På den tiden verkade det inte finnas något stort intresse i de engelskspråkiga kretsarna att ta reda på mer om operaismen, trots alla försöken från kretsar som engelska Red Notes eller kamraterna som arbetat med amerikanska tidningen Zerowork. Det är bara det senaste decenniet som ett växande intresse för den italienska rörelsen vuxit fram, parallellt med den ökande uppmärksamheten kring Negri (delvis tack vare hans kopplingar till en viss ådra av fransk teori?).

Wildcat: Vilken sorts feedback fick du och från vem?

Försäljningen har gått sådär – jag har tyvärr inte kunnat sluta lönearbeta. Å andra sidan, åtminstone en person har scannat boken och lagt ut den på nätet, vilket är smickrande – jag önskar bara de hade gjort en bättre scanning än de gjorde.

En tysk utgåva kommer senare i år, vilket jag är mycket nöjd med. Det har också kommit informella förfrågningar från kamrater som varit intresserade att översätta boken till turkiska och franska. Jag skulle gärna se att det kom en italiensk utgåva, men än så länge har ingen börjat jobba med det. [Den italienska utgåvan kom sommaren 2008 – Guldfiskes anm]. Jag har haft lite samtal med vänner, och vänners vänner, som läste boken och de verkar tycka den är användbar. De recensioner som betytt mest för mig är de som skrivits av personer som Sergio Bologna, Damiano Palano och Patrick Cuninghame: folk som är väldigt bekanta med operaismens konturer, och därför i position att bedöma om ”Storming Heaven” faktiskt är en användbar introduktion till den traditionen.

Wildcat: Sergio Bologna och Damiano Palano hyllade dig båda två för att ha förstått operaismens ”komplexitet” och därigenom din förmåga ”att bryta med den dominerande tendensen att antingen nedvärdera eller idealisera operaismen” (Sergio Bologna). Hur undviker du att ”idealisera” eller ”nedvärdera” en tendens vars förespråkare befann sig å ena sidan i en position där de alltid har varit de radikalaste mot institutioner som staten och fackföreningarna, medan de å andra sidan alltid befunnit sig inom dessa institutioner, om som var kända för sin insikt att ”strategin finns inom arbetarklassen” och sedan på bara några år vände den till ”strategin finns i partiet”?

Jag tror att en del i svaret finns just det: att försöka förstå varför många av operaisterna hade verkligen radikala intuitioner, men sedan backade undan från att följa dem till sin konsekvens, hur de istället vände sig till genvägar. Det är ett av min boks teman: att så många av dem som till en början sökte ett systematiskt sätt att undersöka klassammansättningen var oförmögna att fullfölja det de påbörjade. Jag hade inte tillgång till det dussin intervjuer med operaister som låg till grund för boken ”Futuro Anteriore”, som också publicerades i början på 2002. Jag tror att man kan hitta fler ledtrådar i utskrifterna från de intervjuerna.

Wildcat: I din bok försöker du skilja på olika tendenser inom operaismen, varav en du kallar den ”rationella” delen…

För mig var de ”rationella” (Primo Moronis begrepp?) de som på sjuttiotalet fortsatte försöka att ”leta efter det politiska innehållet och strategin inom själva klassammansättningen” – till skillnad från sådana som Negri som ”tog sina drömmar för verklighet”. Mina sympatier ligger helt klart hos personer som Bologna, den självformade ”klassammansättningsskolan”, och de yngre kretsarna som ”Collegamenti” som var influerade av dessa (och alla som har koll på Collegamenti kan direkt säga hur inflytelserika deras arbete i sin tur har varit för mina tolkningar). Jag respekterar de ”rationella” eftersom de försökte ställa de svåra frågorna, att säga ”ja, men…”, snarare än att uppslukas av den triumferande retoriken som kan finnas i tidningen Rosso [Negris tidning på sjuttiotalet – Guldfiskes anm]. I den bemärkelsen verkade de ”rationella” fortsätta vara en mer lekfull, ironisk och självkritisk röst inom operaismen.

Wildcat: Det skulle också kunna gå att göra en åtskillnad mellan operisterna utifrån deras syn på värdelagen – Negri, Marazzi, Montano och så vidare har helt klart övergivit begreppet ”värde”, även om Negri fortsätter att hävda att de olika nya sammansättningar han funnit ändå producerar mervärde! De ”irrationella” är de som i hög grad har övergett ”värde” som ett centralt begrepp i kapitalrelationen.

Jag är inte så säker på att den åtskillnaden är så tydlig när det gäller dessa två grupper, speciellt på sjuttiotalet. Jag kan helt klart se hur en kritik av den politiska ekonomin kan överleva övergivandet av värdeläran. Om kapitalet inte längre begränsas till värdelagen, måste kapitalet rent definitionsmässigt ha förvandlats till en helt annan form av social dominans. Faktumet att kapitalet fortsätter att hitta sätt att avvärja några av värdelagens effekter för (allt större) tidsperioder har lett vissa till den felaktiga slutsatsen att kapitalet på något sätt brutit sig loss från sina förtöjningar.

Wildcat: Idag känns det som en déjà-vu: precis som på sjuttiotalet har de ”irrationellas” röst blivit mycket mer högljudd. Många talar om operaism utan att ens lägga märke till att operaism hade ”något” att göra med arbetare… Hur kan vi intervenera i detta? Vad kan vi sätta mot boken Imperiet?

Trots all min kritik mot Imperiet tror jag den har varit användbar att sätta en ”katt bland duvorna”, i bemärkelsen att ifrågasätta alla dem som tror att ett nytryck av Lenins pamfletter är allt vi behöver som nutidsanalys. Jag är inte säker på hur mycket ”vi” – till exempel de av oss som vill fortsätta arbetet som sjuttiotalets ”klassammansättningsskola” gjorde – faktiskt i nuläget har något som kan ”sättas mot Imperiet”. Jag kan inte läsa tyska, men vad jag förstått har nyligen några från Wildcat börjat lyfta fram, precis som jag också gjort, de teoretiska bidragen från världssystemteoretiker som Arrighi och Silver. I denna bemärkelse kanske en kritisk läsning av deras verk ha något att erbjuda som vi inte kunnat utveckla själva.

Jag tror att Beverly Silvers Forces of Labor är en väldigt viktig bok av flera skäl: dess globala perspektiv; betonandet på kampcykler som förändras över tid och rum, den försiktiga optimism som följer ur dess centrala argumentation. Det är en kort bok, men det finns mycket att diskutera kring, både vad gäller det som Silver tar upp och det som hon förbiser. Men som en uppsättning hypoteser som kan ligga till grund för en inledande diskussion om vad en ny sammansättning på en global nivå kan innebära, tror jag att den har mycket att erbjuda. Den har också förtjänsten att vara tydligt skriven, lättillgänglig även för dem som är nya på världsmarknadssystemteorin, som trots allt är en ofta väldigt komplex uppsättning perspektiv. I denna bemärkelse påminner den om Sergio Bolognas citat, som brukar irritera mina vänner: ”tydlighet är viktigare än vare sig optimism eller pessimism”.

Wildcat: Låt oss vända oss till ett centralt argument i din bok. Genom att betona begreppet klassammansättning som något centralt för vad operisterna uppnådde så använder du dess historia mot Negris krumsprång. Vad är kärnan i ”arbetarundersökningarna”? Är det förhållandet mellan ”kapitalets tekniska sammansättning / klassens politiska sammansättning”? Eller är det observationen som så många gjort före, att det inte finns något som ”spontanitet” (eftersom om du ser på förhistorian eller ”förberedelsen” till en spontan kamp kommer du alltid hitta ett tålmodigt arbete av gräsrotsaktivister)? Min tanke är att dessa båda löpte samman på 60-talet (”Quaderni Rossi”) men skiljde sig åt igen på 70-talet. Senare kamrater talar om att ”undersökningarna” delades in i två fraktioner – en blev besatt i att hitta den ”centrala klassammansättningen”, den andra blev ”muntlig historia”, och tappade sin ”revolutionära böjning”.

Erfarenheten med Quaderni Rossi var fascinerande eftersom det för en kort tid verkade finnas en öppning i den officiella arbetarrörelsens utkant för argument som pekade mot Socialisme ou Barbarie eller Correspondences perspektiv. Jag tror inte vi kan nog betona vikten av det mötet för en generation kamrater som då fanns på insidan av PSI och PCI. I den bemärkelsen var omständigheterna väldigt speciella, och går inte direkt att återskapa någon annanstans. När Bologna och de andra på 70-talet insåg att klassammansättningen verkligen var en ”kulturell” fråga, så tror jag att det var just detta som de förstod: att klass-självorganiseringens former har sin egen historia, där gräsrotsaktivisterna spelade en viktig roll. Detta fascinerade även Alquati på 60-talet. Jag ser inte ”svängningen” till muntlig historia i och runt tidningen Primo Maggio som något så negativt: som bäst var det ett kraftfullt medel för att förstå processer både om uppsplittring och nysammansättning på en detaljnivå som en läsning av den tekniska sammansättningen inte kan ge.

Wildcat: Vad gäller Primo Maggio har du i stort sett rätt, men det sista numret publicerades 1988, och därefter har det väldigt schematiskt bildats två ”läger”: Negri och de som fortsatte med sin besatthet kring en ”central sektor”, hittar en ”nysammansättning” med varje ny bok, och andra som verkligen undersökte, men som hade tappat bort strävan efter ”revolution” eller var uppknutna till institutioner (till exempel Rifondazione Comunista). Den politiska kärnan i deltagande undersökningarna enligt den modell som Quaderni Rossi föreslog har förlorats. Är deltagande undersökande möjligt utan perspektivet om en centralitet? Kan du tala om klassammansättning utan föreställningen om en ”central sektor” för kapitalet? Här är din bok enligt min mening lite otydlig.

På den punkten gillar jag Dario Lanzardos hävdande att deltagande undersökande förkroppsligar ”en metod av politiskt arbete implicit i den allmänna formuleringen i kritiken av den politiska ekonomin”, nämligen arbetarklassens självbefrielse. Det innebär dock inte att säga att många användbara insikter inte kan komma från några konventionella sociologiska undersökningar; eller motsatt, att vilken ”självundersökning” som helst skulle göra ”överlägsna” upptäckter. Vi skulle behöva en kritisk historik över de deltagande undersökningar som gjorts under dessa år i Italien och på andra platser.

Det problem jag har med perspektivet om en centralitet är att inom operaismen har detta betraktats som vissa skikt av arbetares dominans över andra. Till exempel på det sena sextiotalet var ett vanligt argument att massarbetarna var tvungna att ”leda” klassen som helhet. Det råder ingen tvekan att de italienska massarbetarnas beteenden vann en viss hegemoni vid den tiden – delvis på grund av deras framgångar, och delvis på grund av de tayloristiska och fordistiska principernas utökning till sektorer som inte var inbegripna i massproduktion av konsumtionsvaror vilket innebar att massarbetarnas egna taktiker ofta hade en viss praktisk relevans för andra arbetare. Men det måste inte innebära att andra skikt inom den bredare klassammansättningen måste underordna sig detta skikt, vilket många i Potere Operaio hävdade.

Wildcat: Jag tycker nog att det är missvisande att säga att ett visst skikt arbetare måste leda. I förväg kan bara frågan om centralitet ställas som ett problem. Quaderni Rossi hade även de fel när de hävdade att de ”nya krafterna” (teknikeryrket) på Fiat skulle bli avantgardet. Bara när kamperna utvecklas kan vi se vilket specifikt ”skikt” som är ”centralt”. Men detta leder till en annan fråga: kan redskapet ”klassammansättning” bara användas efteråt? På vissa ställen i din bok verkar du antyda det.

Jag tänker att klassammansättnings-analyser kan ibland spela en förutseende roll. Kanske inte i den mer storslagna bemärkelsen att kunna förutse hela nya klassammansättningar som kan framträda – även om det även där i varje givet ögonblick kan skissas fram en hel uppsättning tänkbara framtida scenarios. Utan i en snävare bemärkelse, som Alquati gjorde med de ”nya krafterna” i början på sextiotalet, när han argumenterade för att masskamper var troliga att snart bryta ut på Fiat – ett påstående som många inom vänstern tyckte var hutlöst på den tiden.

Vad jag tycker är mest irriterande är rationaliserandet om skiftena i klassammansättning som gjorts i efterskott, till exempel Negris hävdande, som återupprepats många gånger de senaste tjugo åren eller nått, att han redan i begynnelsen av sjuttiotalet kunde se att massarbetaren var på tillbakagång. I boken försöker jag visa att attityden bland Potere Operaio-medlemmar var mer komplex, och mer motsägelsefull än det. Och jag misstänker att mycket av det tvivlet som uppstod i dessa kretsar på 70-talet framåt handlade mindre om ett förutseende utan snarare om en frustration över att många av dessa aktörer började göra saker som de inte var tänkt att de skulle göra.

Wildcat: På sid 208 nämner du Lapo Bertis kritik av Sergio Bolognas artikel ”The Tribe of Moles”: ”Enligt hans åsikt… var krisen i de stora fabrikerna en prövosten för klasspolitiken som ifrågasatte den fortsatta relevansen av kopplingen mellan teknisk och politisk sammansättning som traditionellt gjorts i operaismen.” Är detta en fundamental kritik eller är det mer en begreppsmässig eftersläpning bakom en föränderlig verklighet? I din avslutning säger du på sid 225 ”En annan av de mer uppenbara svagheterna för den italienska operaismen… skulle vara ett för snävt fokus på vad Marx benämnde som den omedelbara produktionsprocessen…” Men det stämmer ju inte. Det var bara i begynnelsen som operiasterna försökte göra detta, men med PotOp och framåt var de flesta upptagna med att ”bygga partiet”, de talade till vänstern och inte längre till arbetarna. Det fanns några undantag (runt Primo Maggio, några av Volscis kollektiv mfl) med kamrater som fortsatte ”undersöka” på 70-talet – men för dem stämmer inte din kritik (”för snävt fokus på den omedelbara produktionsprocessen”) Och som alla andra operaistiska strömningar (Negri, paduafolket) inte ens brydde sig om.

Du har rätt, Lapo Berti och många andra kastade ut barnet med badvattnet genom att helt överge klassammansättningsanalysen. Vad gäller din kritik: jag tror att jag tydliggjorde i samma passage som du citerar att operaisternas ”för snäva” fokus på den direkta produktionsprocessen bara stämde på sextiotalet.

Wildcat: Fast redan i de första texterna av Alquati ägnar han en del åt att ta upp arbetarnas reproduktion (familj, skolor för barnen, till och med vilken bil de körde eller vilken tidning de läste).

Ja, Alquati tar upp dessa frågor, även om hans fokus fortsätter ligga på vad detta innebär för arbetarnas subjektivitet inom arbetsplatsen. Hans Olivettitext slutar just vid denna punkt, där den reser (men inte följer upp) frågan om arbetarnas bredare ”sociala struktur”. Men jag har inte fått uppfattningen att de flesta av Alquatis samarbetspartners i Quaderni Rossi eller Classe Operaia skulle varit lika intresserade i dessa frågor som han var.

Wildcat: På vilket sätt kan Storming Heaven ge, som du skriver, ”en möjlighet att reflektera vidare över de hinder som klassens nysammansättning stöter på, och hur dessa kan hanteras på ett sätt som både är effektivt och passa med den sociala självorganiseringen”?

Boken dokumenterar några framgångsrika försök kring problemen, även om dessa är inskränkta i tid och rum, och därigenom inte kan fungera som några lätt övertagbara modeller att använda idag. Den pekar också ut vissa saker vad man inte ska göra. Förutom vissa möjliga undantag som Volsci i Rom, så är Autonomia Organizzatas resultatlista som ”klassammansättningens underlättare” knappast någon man kan överta – och även de mer framgångsrika tidigare försöken med ”interventioner”, som på Fiat 1969, behöver också utsättas för en kritisk granskning.

Från Wildcat nr 70, sommaren 2004.

Konflikt: Kim Müllers sida intervjuar två personer från arbetsplatstidningen Motarbetaren en tjej som jobbar som tidningsutdelare om hennes arbetssituation, Petter diskuterar Johan Norbergs flippade analys av finanskrisen och den skenande spekulationskapitalismen, Mllstrm läser Jacques Rancieres bok Hatet mot demokratin och tar fram belysande exempel från Almedalen och FRA-lagen för att visa på Ranicieres teser, Autonoma kärnan hyllar skånskt snuthat, Vardagspussel diskuterar sin generationsklyfta med sin egen generation och på Dagens Konflikt diskuterar Herman Gilles Dauves text Revolutionär antifascism en självmotsägelse.

Frassanitonätverket: Gränser finns för att undergrävas

Utdrag ur Frassanitonätverkets tematidning ”Migrationsrörelser” till European Social Forum i London 2004.

Gränsernas förändring återspeglar en förändring i de politiska strategierna att hantera migration. Det återspeglar också det faktum att varken fysiska eller lagliga gränser kan hindra folks rörelser. Migranter är inte bara en bieffekt av den globala kapitalismen: de är aktiva aktörer i en fri rörelse som utgör en omstörtande kraft gentemot nationalstaternas suveränitet såväl som de nya hyperexploaterande regimerna på en global nivå. Framställandet av nationella och övernationella gränser som redskap vars funktion bara är att stoppa oönskade migranter är missvisande eftersom det misslyckas både att förstå migration som en social rörelse och att ta hänsyn till kampen mot gränserna. Huvudfunktionen för den globala gränsregimen och migrationskontrollstrategierna är inte att bara hålla folk utanför, utan snarare att styra deras handlingar och beteenden i rummet, vilket ger upphov till ett system av selektiv inkludering genom illegaliserandet av migranter. Gränser tillskriver folk differentierade sociala, politiska och legala rum som sträcker sig inåt och utåt genom nationella och övernationella territorier. Utvisningar och flyktingförvar utgör ett differentierat rättssystem inriktat på att administrera utlänningars handlingar utanför garantierna till medborgerliga rättigheter och de allmänna lagliga principerna. På samma sätt definierar de legala mekanismer som begränsar folks fria cirkulation en de facto differentierad regim för gästarbetare inriktad på att expropriera det inre värdet av folks rörlighet. I kontrast mot delningen av denna världen är migrationen i sig en utmaning av distributionen av rättigheter och privilegier enligt en hierarkisk fördelning av sociala och politiska rum. Medan globaliserandet av gränsregimerna är ett symptom på den ökande svårigheten med att tygla våldet i arbetets kommodifieringsprocess inom de nationella gränsernas ramar, visar migranternas vardagliga trotsande av gränserna samtidigt denna globaliseringsprocess svaghet. Förstörelsen av gränserna är inte en politisk utopi, det är en kamp som migranter för varje dag när de erövrar Fort Europa – eller vilken annan institution som helst baserad på gränser – och när de kämpar för sina sociala, politiska och civila rättigheter.

November 2003 lanserade Europeiska rådet begreppet ”virtuella havsgränser” för att övervinna begränsningarna med att kontrollera haven. Den generella frihetsprincipen på allmänt vatten, snarare än att dela upp den mellan staterna, betydde bokstavligen att havet var en allmänning och fritt rum som ”tillhörde” och kunde användas av alla. Som kontrast kan nu varje fartyg som misstänks för att transportera illegala migranter ses som en ”virtuell gräns” och utsättas för kontroller med den mest avancerade militära tekniken som hjälpmedel. Å ena sidan visar detta exempel på hur gränserna inte bara utgörs av fysiska hinder utan blir allt mer ”virtuell” och spridas över rum som tidigare sätts som ”fria”. Samtidigt lyfter det fram en sida av gränserna som ofta förbises: själva handlingen att dela jorden och havsytan genom att dra upp gränser, oavsett om de är fysiska, virtuella eller legala gör det också möjligt att expropriera dess resurser. De resurser som exproprieras är däremot inte bara det fördelade territoriet. Snarare är det också att subjektivt göra anspråk på folk att fritt välja område som de vill bo och vilken sorts relation de vill upprätta till detta område. Med andra ord, gränser förvandlar folks anspråk på rörelse till en resurs som kan exproprieras och bytas. EUs invandringspolitik exproprierar och byter folks mobilitet genom avtal som förbehåller kvoter av legalt inträde för medborgare till de stater som samarbetar i att bekämpa illegal invandring. International Organisation for Migrants (IOM) projekt för att ”kontrollera illegal migration” exproprierar och byter folks mobilitet genom program som filtrerar och väljer rekryteringen av migrantarbetare i deras ursprungsländer enligt de sponsrande staternas arbetsmarknaders behov. Legala anspråk enligt vilka migranternas rätt till uppehållstillstånd underordnas villkoret för ett giltigt arbetskontrakt överlämnar åt arbetsköparna en stor makt över migrantarbetarnas liv. Dessa mekanismer förvandlar effektivt arbetsköpare till ”privatiserade” gränskontrollsaktörer. Detta är bara några få exempel på sättet som gränsregimer exploaterar och profiterar på skiljeväggen som gränserna i sig skapar mellan folk.

Betydelsen av de autonoma migrationsflödena uppmärksammas i de senaste gränshanterings-strategierna (strategies of border management). De nya avtalen med Libyen och andra sydliga medelhavsländer – som kommit till efter påtryckningar från de italienska och tyska regeringarna – syftar också till att upprätta ett internationellt nätverk at ”Europeiska unionen rörlighet serviceplatser” (European union mobility service points). Dessa serviceplatser kommer att utgöra en sorts vägspärr för migranter och asylsökare som vill ta sig till Europa. Asylsökandes ansökningar och den medföljande skyldigheten att ge skydd kommer att hanteras i skyddscenter placerade utanför Europa. Samma center kommer även att ta hand om frivilliga migranter vars planer att migrera kommer att omdirigeras av EUs myndigheter enligt värdländernas behov och den globala migrationshanteringen. Kommentatorer och anhängare av denna plan rekommenderar också att hjälpen borde betalas tillbaka genom att migranterna och asylsökande får arbeta eller skydd i utbyte mot ”förmånliga” lån. Bakom den uttalade syftet att minska illegal invandring, förfinar gränsregimerna deras strategier med målsättningen att administrera de autonoma migrationsflödena i ”konstruktiva” och profitabla sätt för värdländerna.

Den växande tendensen av externaliserad migrationshantering – som nu håller på att införas vid Medelhavets södra kust – tillämpas redan vid Europas östra gränser. Långt innan EU utökades var de ansökande staterna tvungna att fullständigt införa EUs migrationsstandard och asylpolitik trots det faktum att de inte hade någon del alls i förhandlings eller beslutsprocessen. För att kunna tjäna på visum-undantaget för sina medborgare, var kandidatländerna tvungna att införa åtgärder för att förhindra genomresa av illegala invandrare genom deras territorium, garantera återinträde av migranter tillbakaskickade från medlemsländerna och successivt införa ett hårdare system av visum-regleringar, grunden som redan hade upprättas inom Schengen-avtalet. ”Europeifierandet” av den inhemska lagstiftningen i de nya medlemsländerna och kandidatländernas (som Rumänien och Bulgarien) har fört med sig införandet av legala institutioner som exempelvis det administrativa förvaret av migranter. Det har utökat förutsättningarna för utlänningarnas förvisning och har stärkt dess tillämpningssystem genom konstruktionen av skyddsförvar för migranter och asylsökare. Europeiska yttre gränser bevarar och förstärker de defensiva redskapen från den gamla ”järnridån” som, genom Phare-program (Pologne-Hongrie: Assistance à la reconstruction économique), kommer att förflyttas till östfronten. Till exempel planeras förstärkta/fortliknande gränsövervakningstorn att byggas varje 15 till 20 kilometer, där varje torn utrustas med de mest avancerade och kostsamma elektroniska och optiska redskapen.

Till skillnad från de konventionella geopolitiska gränserna, är de nya europeiska yttre gränserna inte befästa mot hotet av militära invasioner. Istället utgör de nya gränsregimerna en socioteknologisk attack mot den informella gränsöverskridande ekonomin och mot transitmigration. Som följd har alla dessa åtgärder lett till en massiv ”illegalisering” av rörelser. Till exempel, nya visumkrav mellan Polen, Ukraina, Ryssland och Vitryssland illegaliserar befolkningars rörelser som tidigare sågs som lagliga. Efter järnridåns fall har en ny ridå av inresevisum och administrativa procedurer upprättats med syftet att inte bara begränsa tillträdet till de europeiska medlemsländerna utan också att till kandidatländerna och grannländer, vilket skapar frustration efter det löftet om rörelsefrihet som nyligen erhölls. Vidare motsvarar också illegaliserandet av rörelser illegaliserandet av gästarbete. Faktum är att införandet av en EU-standard för migrationspolicys i central- och östeuropeiska länderna utesluter den fria tillgängligheten av gästarbetare till den officiella arbetsmarknaden om de inte redan har ett visum för arbetstillstånd och ett anställningskontrakt. Även om den första vågen av EUs utvidgning avslutades första maj 2004, får medborgarna i de åtta postkommunistiska medlemsstaterna inte direkt någon omedelbar fördel av Schengens upphävande av de nationella gränserna. Under en övergångsperiod som sträcker sig på mellan två till sju år kommer arbetarna inte kunna cirkulera fritt. Under denna period kommer migrantrörelser med anställningssyfte att regleras enligt lokal och nationell policy, även om man kan sluta överenskommelser om andra villkor utifrån bilaterala relationer mellan enskilda medlemsländer och kandidatländer. Storbritannien, Irland och Sverige är de enda länderna som inte införde förbundet mot fri cirkulation för arbetare från de nya medlemsländerna. Andra gränser har rests runt Europa, som visar på att gränser inte finns i periferin. Snarare är avgränsandet och hierarkiserandet av det sociala och politiska rummet en inre styrmetod i det nya institutionaliserade europeiska medborgarskapet.

För att kunna förstå i vilken utsträckning gränser utövar deras effekt, måste vi följa dem utanför EU och kandidatländernas territorium. Vi måste följa strömmarna av inträdesavtal och ”utvisningsflödena” som de ger upphov till; likt väl som kartografin av differentiella rättssystem som utvisningsförvaren för migranter ritar upp inom och utanför EU. Gränser blir allt mer virtuella och deras repressiva karaktär blir ofta svårare att se. Denna repressiva karaktär kan uppträda överallt, av den ena eller andra anledningen, och med en uppsättning olika konsekvenser. Gränser vänder och vrider sig inåt och utåt, de sträcker sig ut i ”säkra” tredjeländer och expanderar ut i kustlandet genom diffusa kontrollmekanismer som SIS (Schengen Information System för utbyte av personuppgifter) och Eurodac (EU-system för utbytet av biometriska uppgifter). Kontrollerna har sedan länge upphört att bara vara begränsade till nationalstaterna utan ingår i innerstädernas trafikknutpunkter och överregionala färdleder i samma utsträckning som de gör i förhållande till icke-offentliga platser – med arbetsplatsen som det främsta av dessa.

Rörelsefrihet är inte bara ett krav gentemot Europas synliga och militariserade gränser. När migranter forcerar och övervinner de europeiska gränserna genom deras dagliga kamper utövar de en alternativ konstituerande makt som skiljer sig från den europeiska materiella konstitution som baserats på hierarkiserandet av sociala och politiska rum. Migrationsautonomin är en subversiv rörelse mot en rasistisk syn på världen där alla ska stanna i sin ”egna” hemort.

/Frassanitonätverket

Wu ming: Partikeln Mu i “kommunismen”

Wu mings bidrag till antologin Make Everything New: a Project on Communism.

Så ni vill att vi ska bidra med en text om kommunismen.
Inte om någon viss grupp människor som har kallat sig själva kommunister.
Inte om någon av de oräkneliga strömningarna av ”kommunism”.
Inte om de farsartade nationsstaterna som Laos och Nordkorea.
Nej, ni menar om kommunismens kärnkoncept. Ni vill att vi ska gräva och beröra dess rötter.
Tack vare både kommunister och antikommunister framstår kommunismen som dagens mest opopulära, förlegade och miserabla fråga.
Själva begreppet har svärtats ner, förändrats, vulgariserats, slitits och hamrats ut ur det offentliga samtalet.
Så det är dags att ta sig an det igen.

Ordet Kommunismus/Communismus skapades som en neologism (både i tyskan och latinet), och användes sporadiskt på ett nedvärderande sätt under och efter de religiösa krig som satte Europa i brand under från den sena medeltiden till den tidiga moderniteten. Lärorna från 1500-talets radikala strömningar som hutteriterna, hussiterna och taboriterna beskrevs som communisticae av deras samtida fiender och senare belackare. Sedan begravdes ordet och dök inte sensationellt upp igen förrän 1800-talet. Alla dessa kätterska 1500-talsrörelserna förespråkade delat ägande och gemensamt boende, och några av dem förespråkade expropriering med tvång från adeln och prästerskapet. Under det tyska bondekriget (1524-1525), då en rad kravallsituationer startade en våg av revolter över hela centrala Europa, hade predikanten Thomas Müntzer som ett av sina stridsrop Omnia sunt communia, allt saker är gemensamma. Det behöver väl inte nämnas att betoning på delandet har djupa rötter i den kristna historien och läran. ”Erant illis omnia communia” (Act 4.32): ”Sakerna delades gemensamt mellan dem”. Sankt Augustinus påbud (cirka 400 e Kr) lyder: ”Et non dicatis aliquid proprium, sed sint vobis omnia communia”: “Kalla inget ditt eget, utan låt allt vara ert gemensamt”.
Commūnis. Låt oss titta närmare på detta latinska adjektiv.
Commūnis betyder “gemensamt” “allmänt”, “allmänt delat”.
Mūnĭa betyder “plikter”, “offentliga sysslor”, “avgifter”, “bortskärande”, och alla former av offentliga tjänster och skyldigheter till samhället.
Därför betyder Cum mūnis “med plikter”, “med fodringar”, “med förpliktelser”, det vill säga att vara skyldig att delta i livet i ett reglerat samhälle.
Spännande nog är antonymen till Commūnis Immūnis, som betyder “utan några plikter”, utan något ansvar” och “skattebefriad”. [1]
Det här är bara början på en resa tillbaka i tiden, eftersom ordet Mūnĭa självt har en väldigt lång historia.
Den forntida roten ”Mai”/”Mau”/”Mu” handlar om att räkna, väga, mäta saker – antagligen för att byta dem mot likvärdiga föremål eller distribuera dem mellan dina gelikar.
Vi kan hitta motsvarigheter i många forntida språk.
I sanskrit, Indiens 4000 år gamla heliga språk, betyder Mâti ”att mäta”.
På latin betyder Mensio “mäta” (på franska: Mesure; italienska: Misura).
På gamla slavnoniskan (det första skrivna slaviska språket, som utvecklades på 800-talet) betyder Mena ”utbyta”, ”köpslå”.
På gamla lithauniska (1400-talet) hade Maínas samma betydelse.
På germanska språk finns en åtskild men parallell terminologisk utveckling: det tyska adjektivet Gemeinas motsvarar perfekt Commūnis. Ge-meinas = Cum-mūnis. [2]
Det är också är härifrån det engelska orden Moon (Grekiskans: Mène; Gotiskans [3]: Mēna; Fornengelskans [4]: Mōna) och Month (Grekiskans: Mèn, Latinets: Mensis) kommer från. Månen användes för att räkna dagarna och mäta längre tidsperioder.
Det är också härifrån Mind (Latinets: Mens) kommer från. ”The mind”, sinnet eller förståndet, är det organ som räknar/mäter/väger och som sedan ger värdena och meningen åt saker. Ordet Meaning har så klart samma ursprung.
Ännu mer betydelsefullt är det akkadiska ordet Manû som betyder ”att räkna på fingrarna”. [5]
Akkadiskan är ett forntida semitiskt språk. Den talades (och skrevs i kilskrift) över stora delar av Mesopotamien för 4 500 år sedan. Akkadiskan var den tidens ”internationella” handelsspråk. Massor med inskriptioner och lertavlor har funnits över hela Mindre Asien.
Den mest prestigefulla och kontroversiella italienska lingvisten och filologen, den nyligen avlidne Giovanni Semerano (1913-2005), vigde hela sitt liv åt att spåra alla de europeiska språken tillbaka till akkadiskan och en gemensam semitisk grund. Han fyllde igen nästa alla luckorna i etymologin mellan de grekiska och latinska begreppen. Vi hämtar mycket här från hans arbeten och upptäckter. [6]
Låt oss nu gå ännu längre tillbaka i tiden.
Vad är anledningen att roten ”Mai”/ ”Mau”/”Mu” har med mäta och dela att göra?
Det akkadiska ordet för ”vatten” är Mû. Ugaritiska [7]: Mj. Arameiska [8]: Majjā.
Vatten är den värdefullaste resursen, du kan inte köpslå om något om du är törstig. Vatten är stöttepelaren för varje samhälle, den första sak som måste delas jämlikt. Nödvändigheten att distribuera och dela vatten är förutsättningen och grunden för all ekonomi och social reglering.
Om vi sänker oss ännu längre ner i historiens djup och spekulerar om det mänskliga språkets själva födelse. Det finns en absolut korrespondens mellan konsonanten ”M” och vatten. Ljudet ”M” är ett onomatopoetiskt ljud som härmar drickandet. Om du är törstig och dricker häftigt, skapar du ett djupt lågt ljud som kan beskrivas som ”Oom… Oom… Oom…”
På italienskt bebisspråk är ordet för vatten Bumba (uttalat ”Boom-bah”).
Slutligen kan vi hävda att “-mu(n)”-partikeln som ingår i ordet ”Kom-mun-ism” har att göra med vatten. Som nu blivit en råvara det råder brist på.
Om ordet ”kommunism” fräschas upp, laddas på nytt, putsas till, kunde dess återkomst till vårt språkförråd inte komma lägligare i tiden.
/ Wu ming

Noter.
1. Om antonymen till “gemensam” (common) är “immun” (immune), då är kommunismen ideologin om “icke-immunitet”, och då stämmer det att “Kommunismen är en sinnets sjukdom” som den amerikanska journalisten och moralväktaren George Putnam hävdade 23 oktober 1966. Det var hans slutkläm i hans minnestal över den ungerska revolten 1956.
2. Föresten var Gemeinwesen (“samhälle”, ”gemensam essens”, “samhälleligt varande”) en av Karl Marx’s favoritord, och dessuto, en av huvudbegreppen i hans tidiga texter, som “Critical Notes on the Article ’The King of Prussia and Social Reform. By a Prussian’.” (1844):
”But do not all rebellions without exception have their roots in the disasterous isolation of man from the gemeinwesen? Does not every rebellion necessarily presuppose isolation? Would the revolution of 1789 have taken place if French citizens had not felt disasterously isolated from the gemeinwesen? The abolition of this isolation was its very purpose. But the gemeinwesen from which the worker is isolated is a gemeinwesen of quite different reality and scope than the political gemeinwesen. The gemeinwesen from which his own labor separates him is life itself, physical and spiritual life, human morality, human activity, human enjoyment, human nature.”. Vad gäller utvecklandet av detta begrepp inom den kritiska postmarxismen under 1900-talet, se texterna av den franska teoretikern Jacques Camatte.

3. Gotiska var det germanska språk som talades av goterna (100-400-talet). De splittrades senare upp i två olika stammar, Ostrogoter och Visigoter, och tog över delar av det döende Romerska imperiet i södra Europa.

4. Med fornengelska (även kallat “anglosaxiska”) menar lingvister det germanska språk som talades i England innan normandernas invasion 1066.

5. Det är den enda resonabla etymologiska förklaringen till det latinska ordet Manus, ”hand”. Italienska och spanska: Mano; Portugisiska: Mão; Franska: Main; Katalanska: Mà.

6. Semeranos upptäckter systematiserad i hans omfattande verk Le origini della cultura europea [Den europeiska kulturens ursprung] som publicerades i två band vars undertitlar är Rivelazioni della linguistica storica [Historiska lingvistiska uppdaganden] (Olschki, Florens 1984, ISBN 8822232542) and Basi semitiche delle lingue indo-europee [De indoeuropeiska språkens semitiska grund] (Olschki, Florens 1994, ISBN 8822242335). Under det följande årtiondet “populariserade” han teorierna i kortare böcker och fortsatte publicera banbrytande böcker om det etruskiska språket. Han sista arbete bestod av La favola dell’indoeuropeo [Sagan om det indoeuropeiska språket] (B. Mondadori, Milano 2005, ISBN 8842492744) och Il popolo che sconfisse la morte: Gli Etruschi e la loro lingua [Folket som besegrade döden: Etruskerna och deras språk] (B. Mondadori, Milano 2006, ISBN 8842490709). Vad vi känner till finns det inga engelska översättningar av hans böcker.

7. Ugaritiska var ett semitiskt språk som talades i Syrien från 1300 till 1100 före Kristus.

8. Arameiska är ett annat semitiskt språk, som är väldigt nära hebreiskan. Det var Jesus av Nazareths modersmål och var vardagsspråket som talades av judarna i Palestina under den tid som regionen var en del av Romarriket. Arameiska och dess dialekter talas fortfarande i några delar av Mellersta Östern (speciellt Syrien). Några av böckerna i Bibeln skrevs ursprungligen på arameiska (som till exempel Daniels bok).

Rosario Piccolo: Tillbakablickandes på Panzieri

Detta är ett utdrag från texten Ripensando Panzieri, trenta anni dopo, av Rosario Piccolo i tidskriften Vis-à-Vis nr 4 1996, sidorna 133-135. http://web.tiscali.it/visavis/4b.pdf

En analys av klasskompositionen är av avgörande betydelse därför att “arbetarklassen enbart förstår och organiserar sig själv från insidan av det system av kamprörelser de befinner sig i”.1 Verktyget för att förstå arbetarklassen är undersökningen.

Undersökningsmetoden är just den metod som bör kunna undvika varje form av mystistifierat sätt att betrakta arbetarrörelsen, alltid kunna säkerställa en vetenskaplig observering av arbetarklassens grad av medvetande och den bör därför också vara sättet för att höja denna kunskap till högre nivåer: med detta synsätt finns det en noggran kontinuitet mellan det sociologiska obsvervationsmomentet, genomförd enligt seriösa och strikta kriterier, och den politiska aktionen.2

Undersökningen får sitt strategiska värde just om den lyckas att få subjekten inom myllret av betala och obetalda arbeten att kommunicera med varandra, och ur denna aspekt ömsesidigt påverka en cirkulering av de kamper som de olika områdenas subjekt borde försöka genomföra. Arbetet med undersökningar på produktionsplatser bör följas upp med en social undersökning som tar sig an det vidsträckta området av icke-arbete, alltså utöver det obetalda arbetet, prekariatet, och så vidare. Faktum är, att om maktrelationen [rapporto di comando] och konfrontationen mellan kapitalet och klassen sätts i centrum, blir det nödvändigt att som referenspunkt ha samhällsfabriken, vars väsentliga utmärkande drag verkar vara en stigande teknologisk massarbetslöshet och en hela tiden mer märkbar klyfta mellan den växande samhälleliga rikedomen och det drastiskt minskade tillträdet till denna.

Det politiska målet med undersökningen är föra upp “arbetarklassens medvetenhet till högre nivåer”: kommunikationen mellan kämpande subjekt, cirkuleringen av de kamper som de värdesätter mest – värderingar, behov, erfarenheter och konflikter – uppbackat av en noggrann och systematisk kunskap om deras ställning som utsugna och om arbetsorganiseringen, kommer att utgöra en viktig punkt när när väl kännedomen av konsekvenserna av det kapitalistiska användandet av maskiner blivit ett spritt och explosivt socialt fenomen. Den politiska rekompositionen mellan mångfalden av subjekt kan vid denna punkt anta en antagonistisk riktning där de progressiva beståndsdelarna i projektet kan utgöra en socialt kombinerad kraft som kämpar för ett verkligt övervinnande av kapitalismen.

När man talar om klassens politiska rekomposition kan man inte tvinga undersökningsmetoden i en viss riktning för att försöka identifiera det sociala subjekt som är kapabelt att leda kamperna. Det är inte frågan om att välja bland olika sociologiska typer: fabriksarbetare å ena sidan, studenter, prekära och arbetslösa å den andra. Debatten kan inte begränsas av sociologins gränser och frågeställningen handlar inte om att identifiera en viss uppsättning av sociala typer framför en annan.3

Problemet ligger snarare i målsättningen med klassens politiska rekomposition, om denna antingen hänger samman med konfrontationen med kapitalet genom att fortsätta vara belägen inom det borgerliga produktionssättet eller om klasskampen istället ses som en process för att lämna kapitalismen. I det senare fallet kan man inte bortse från en omfattande omorganiseringsprocess av den utsugna klassen. Mycket arbete kommer behöva göras inom klassen för att kunna ge de enskilda kamperna och de olika erfarenheterna en plats och en grundläggande roll inom ett helhetsmönster av samhällsomvandling där varje grupp av sociala subjekt måste ge sitt egna politiska bidrag. Detta är en sorts federativ sammanslutning vars utgångspunkt grundar sig i självorganiseringen och som utvecklas till en generell politisk process, en social bas som är kapabel att politisera den pågående endemiska konfrontationen.

Det gäller att i denna kontext åter sätta den samhälleliga arbetskraftens produktions- och reproduktionsförhållanden i centrum för den teoretiska diskussionens och den politiska kampen genom att fokusera på både det oavlönade arbetet och det avlönade arbetet. Det som skall försöka uppnås är en materialistisk grund för en teori om det historiska subjekt som i klasskompositionen får sin materiella och politiska komplexitet. I egenskap av bärare av ett historiskt alternativ utmärker sig subjektet, utrustat med de resurser och den potential som ensamma klarar av att genomföra det rådandes omkullkastande och födelsen av det nya, av framtiden, ett samhälle skapat för människan där vilket profiten som rättesnöre tillhör samhällsorganisationens arkeologi.

Konfrontationen kapital-arbetarklass har de senaste trettio åren gett upphov till ett enormt socialt samarbete som på sina avgörande punkter är lika generellt som det är skört, något vi sammanfattningsvis kan använda Marx ord för att beskriva:

Då i och med utvecklingen av arbetets reella underordning under kapitalet eller det specifikt kapitalistiska produktionssättet inte den enskilde arbetaren utan mer och mer en socialt kombinerad arbetsförmåga blir den totala arbetsprocessens verklige funktionär, och då de olika arbetsförmågor som konkurrerar och bildar hela den produktiva maskinen deltar på högst olika sätt vid varu- eller bättre här produktbildningen, den ene mera med händerna, den andre mera med huvudet, den ene som manager, ingenjör, teknolog etc, den andre som overlooker, den tredje som direkt kroppsarbetare eller till och med blott hantlangare, så inrangeras allt fler funktioner hos arbetsförmågan under det produktiva arbetarens begrepp, den arbetare som är direkt utsugen av kapitalet och överhuvudtaget underordnad dess föröknings- och produktionsprocess.4

Det är intressant att notera att hos Marx ges inte något företräde för någon viss produktiv aktör framför andra. Han målar faktiskt upp en generell beskrivning där en central aktör, som man kan inrikta sig på för att konkretisera arbetets politiska rekomposition, saknas eftersom det inte finns en specifik massifiering av ett arbete jämfört med ett annat. Varken det materiella eller det immateriella arbetet ges en priviligierad plats där det ena är mer representativt än det andra.5

Kapitalet styr [comanda] samarbetet av en mer och mer socialt kombinerad arbetsförmåga. Inom den tekniska kompositionens funktion, lägger de produktiva arbetarna (och alla de som bidrar till deras reproduktion, från de oavlönade6 arbetarna till de arbetslösa) en enorm resurspotential i kapitalets händer, men de är under dessa omständigheter inget annat än den kapitalistiska ackumulationens redskap. I den mån alla arbetare börjar vägra denna roll, när de gör anspråk på att vara subjekt som bär på andra värderingar, kapabla att föreställa sig andra verkligheter, kan de bli en politisk kraft med ett eget autonomt projekt baserat på ett övervinnande av kapitalismen.

Det vill säga gå från den tekniska kompositionen till klassens politiska rekomposition. Och från den politiska rekompositionen till projektet. Det är dags att samarbeta. Det vill säga att kämpa, hela tiden allt mer offensivt och mindre defensivt. Det handlar om att, för att använda Panzieris ord, “om man vill ’göra något’ att finna det teoretiska och politiska engagemanget”.

/ Rosario Piccolo

Översatt av PrekaRiot, korrläst av Guldfiske.

Noter:

1. Romano Alquati, Sulla Fiat, 1975, sid. 15
2. Raniero Panzieri, Spontaneità e organizzazione, sid. 119
3. Klasskompositionen är inte arbetskraftens struktur, det vill säga inte ett koncept som ryms inom sociologiska eller fackliga kategorier. Det är snarare ett koncept inom en process av sedimenterande av öppen eller underjordisk kamp, organiserad eller “spontan” (det vill säga direkt organiserad genom mekanismerna inom arbetarnas kommunikation). Den inbegriper den fackliga sociologins kategorier men dessa utgör inte huvudinnehållet. Den äger i sig en potentialitet för kamp och förvandling och, beroende på vilka målsättningar man valt, väljer den praktiker för konfrontationen, motsättningar att trycka på och ett förverkligande av de organisatoriska processerna. Kort sagt, den avlönade och oavlönade klassen definierar aktivt sig själv, genom de kamper som fogar den samman, behoven som den utvecklar autonomt och uppfattningen den på detta sätt får om sig själv och sin roll. Klasskompositionen definieras genom att hänvisa till den nivå kamperna och organisationen som det samhälleliga arbetets olika subjekt gång på gång når; hänvisning till de historiskt växande behovens nivå; hänvisning till arbetsprocessens form och rör därigenom formen för samarbete; hänvisning till arbetsprocessens innehåll och rör därigenom proportionen inom arbetsdagen mellan nödvändigt arbete och mervärde.
4. Karl Marx, Den omedelbara produktionsprocessens resultat, sid. 633
5. Så här fortsätter Marx på samma sida: “Betraktar man den totalarbetare som fabriken består av så förverkligas materiellt sett hans kombinerade verksamhet omedelbart i en totalprodukt som samtidigt är en totalmassa av varor, varviddet är helt likgiltigt om funktionen hos den enskilde arbetare, som blott är en del av denne totalarbetare, står närmare eller fjärmare från det omedelbara kroppsarbetet.”
6. Se vidare Mariarosa Dalla Costas verk om oavlönat arbete.

Giorgio Agamben – Rörelse

Mina reflektioner idag kommer ur en känsla av oro och framträder ur en rad frågor som jag ställde mig själv medan jag var på ett möte för ett tag sedan i Venedig med bland andra Toni Negri och Luca Casarini. Under detta möte dök ett ord dök upp om och om igen i den diskussionen: rörelsen. Detta är ett ord med en lång historia inom vår tradition och det verkade vara det vanligaste återkommande ordet i Tonis anförande. Även i hans bok dyker ordet rörelse strategiskt upp så fort multituden (multitudo) behöver definieras, till exempel när konceptet mängden avskiljs från det falska alternativet mellan suveränitet och anarki. Min olustkänsla kom från faktumet att jag för första gången insåg att detta ord aldrig definierades av de som använde det. Jag kunde själv inte ens ha definierat det. Förr brukade jag som en tankeövning använda en outtalad regel, nämligen formeln: ”När rörelsen finns, agera som den inte fanns och när den inte finns, agera som om den fanns”. (Quando il movimento c’e, fare come ci non fosse. E quando il movimento non c’e, fare come si ci fosse) Men jag visste inte vad detta ord betydde. Det är ett ord som alla verkar förstå men ingen definierar. Var kommer till exempel detta ord ifrån? Varför kallas en avgörande politisk instans för rörelse? Mina frågor uppkom ur denna insikt att det inte går att lämna detta begrepp odefinierat. Vi måste fundera över rörelsen eftersom detta begrepp är vårt otänkta och så länge det fortsätter vara något sådant riskerar det att kompromettera våra val och strategier. Detta är inte bara ett filologiskt tvivel beroende på att terminologin är det poetiska, och därigenom tankens produktiva ögonblick. Jag vill inte heller göra det bara för att det skulle vara mitt jobb att definiera begrepp, som av vana. Jag tror verkligen att ett okritiskt användande av begrepp kan bära skulden för många nederlag. Jag föreslår att en undersökning påbörjas som försöker att definiera rörelsen och jag tänker försöka börja själv med några allmänna betraktelser för att ge några riktlinjer åt framtida undersökningar.

Först några banala historiska fakta: begreppet rörelse, som har en lång historia inom fysiken och filosofin, får först på 1800-talet en tekniskt relevant betydelse i politiken. En av de första gångerna begreppet framträdde sträcker sig tillbaka till franska julirevolutionen 1830, då förändringsförespråkarna kallade sig själva för partie du mouvement och deras motståndare för partie du l’ordre. Det är först med Lorenz von Stein, en författare som influerade både Marx och Schmitt, som detta koncept blir mer precist och börjar ange ett strategiskt tillämpningsfält. I hans ”De sociala rörelsernas historia i Frankrike” (1850) ställer han begreppet rörelse i en dialektisk motsättning mot statsbegreppet. Staten är den statiska och legala beståndsdelen medan rörelsen är ett uttryck för samhällets dynamiska krafter. Rörelsen är därigenom alltid en social rörelse, i antagonism mot staten som primärt är det juridiska och legala i samhället. Men von Stein definierar inte rörelsebegreppet: han tillskriver den en dynamik och anger dess funktion men han ger varken en definition eller en topos för den. Några intressanta historiska indikationer om rörelsernas historia kan man hitta i Arendts bok om totalitarianism. Hon definierar inte heller rörelsen. Men visar att runt första världskriget, omedelbart före och efter kriget, genomgick rörelserna i Europa en exceptionell utveckling som en strategisk motsättning mot partier när de senare gick in i en kris. Under denna period sker en explosionsartad ökning av rörelsen som begrepp och fenomen, en terminologi som används av både högern och vänstern: fascismen och nazismen definierar sig alltid i första hand som rörelser och i andra hand som partier.

Begreppet överskrider det politiskas sfär: som hos Walter Benjamin om jugendbewegung. Eller för att ta ett exempel, när Freud skriver en bok 1914 för att kunna beskriva vad han är en del av, kallar han det inte för en skola eller ämnesdisciplin, utan för en psykoanalytisk rörelse. Det finns här fortfarande ingen definition, men i vissa historiska ögonblick påtvingar sig tydligen oemotståndligt vissa slagord och tas upp av antagonistiska positioner utan att behöva definieras.

Den pinsamma punkten i min undersökning, där blindheten blir uppenbar är när jag insåg att den enda personen som försökte att definiera det politiska och juridiska fältet för detta begrepp var den nazistiska juristen Carl Schmitt. 1933 i en essä kallad ”Stat, rörelse, folk” (Stat, Bewegung, Volk) med undertiteln ”Den politiska enhetens tredelning”, försöker han att definiera rörelsebegreppets politiskt konstitutionella funktion. Detta blir genant eftersom det är i denna essä Schmitt försöker definiera det nazistiska rikets konstitutionella struktur, det han kallar ”die heutige Verfassungslage”. Jag ska ta och kort summera hans teser. Enligt Schmitt baseras det Tredje Rikets politiska enhet på tre beståndsdelar eller medlemmar: staten, rörelsen och folket. Den första beståndsdelen är staten som är den politiskt statiska sidan: ämbetsverksapparaten. Folket är å andra sidan den opolitiska, ickepolitiska (nonpolitische) beståndsdelen som växer fram i skuggan och under beskydd av rörelsen. Rörelsen är den verkligt politiska beståndsdelen, det dynamiskt politiska elementet som finner sin specifika form i relationen med det nationalsocialistiska partiet och dess ledning. För Schmitt är führern bara en personifiering av rörelsen. Schmitt antyder att denna tredelning också finns i den sovjetiska statens konstitutionella apparat.

Min första betraktelse är att rörelsebegreppets primat finns i funktionen av folkets opolitisk-blivande (kom ihåg att folket är den opolitiska beståndsdelen som växer i skuggan av och under rörelsens beskydd). Rörelsen blir det avgörande politiska begreppet när folket tonas ned som demokratiskt begreppet, som en politisk kropp. Demokratin slutar där rörelserna framträder. I huvudsak finns det inga demokratiska rörelser (om vi med demokrati menar det traditionella perspektivet som betraktar folket som den politiska kroppen som är konstitutiv för demokratin). Dessa antaganden, att rörelsen betecknar slutet på folket som politisk kropp, delar den revolutionära vänstertraditionen med nazismen och fascismen. Det är ingen slump att dagens teoretiker som försöker tänka nya politiska kroppar, som Toni, tar avstånd från begreppet folk och istället använder mängden. För mig är det talande att det runt Jesus aldrig finns laos eller demos (tekniska termer på grekiska för folk), utan bara oclos och turba (en massa, ett myller, en mängd). Rörelsebegreppet förutsätter försvinnandet av synen på folket som konstituerad politisk kropp.

Den andra implikationen av Schmitts rörelsebegrepp är att folket är en opolitisk beståndsdel vars framväxt rörelsen måste skydda och odla (Schmitt använder beteckningen wachsen, biologiskt växande, som med växter och djur). Detta opolitiska folk motsvaras av administrationens opolitiska sfär [Selbstvervaltung] och han frammanar också den fascistiska korporativa staten. När vi idag betraktar detta kan vi inte missa att se, just i denna bestämning av folket som opolitiskt, ett underförstått erkännande av dess biopolitiska karaktär, något som Schmitt aldrig uttalade. Folket omvandlas nu från konstituerad politisk kropp till befolkning: en demografisk biologisk enhet och som sådant opolitisk. Ett väsen som rörelsen måste skydda och odla. När folket under 1800-talet upphörde att vara ett politiskt väsen och omvandlades till demografiska och biologiska befolkningar blev rörelsen en nödvändighet. Detta är någonting vi måste vara medvetna om: vi lever i en tidsålder då förvandlingen av folk till befolkning, från ett politiskt väsen till ett demografiskt väsen, är ett uppnått faktum. Folket är en biopolitisk enhet i Foucaults bemärkelse och detta gör rörelsekonceptet nödvändigt. Om vi vill se på begreppet biopolitik på ett annat sätt, som Toni gör, om vi tänker på det som det inre politiserandet av det biopolitiska, som redan är alltid är politiskt och som inte behöver politiseras genom rörelsen, då måste vi också tänka om hela rörelsebegreppet.

Detta definitionsarbete är nödvändigt eftersom om vi fortsätter med läsandet av Schmitt ser vi hotfulla aporias: om rörelsen är den determinerande politiska beståndsdelen, det autonoma elementet, och folket är opolitiskt, då kan rörelsen bara finna sitt egna politiska varande genom att påföra folkets opolitiska kropp en intern klyvning (cesura) som tillåter den att politiseras. Denna klyvning är hos Schmitt det han kallar arternas identitet (Artgleichheit). Här når Schmitt den högsta identifikationsnivån med rasismen och det största överensstämmandet med nazismen. Detta är ett faktum men vi måste se att detta val, av varandet tvunget att identifiera en klyvning i folkets opolitiska kropp, är en omedelbar konsekvens av hans syn på rörelsens funktion. Om rörelsen är den politiska beståndsdelen som ett självständigt väsen, var hämtar den då sin politiskhet ifrån? Dess politik kan bara hittas i dess kapacitet att identifiera en fiende inom folket, i Schmitts fall ett rasmässigt främmande element. Där det finns rörelse finns det alltid en klyvning som skär rakt igenom och delar folket, och i detta fall identifierar en fiende. Detta är varför jag anser att vi måste tänka om rörelsebegreppet och dess förhållande till folket och mängden. Hos Schmitt ser vi att de från rörelsen exkluderade opolitiska delarna återkommer som det som måste bestämmas över, det politiska måste bestämma över det opolitiska. Rörelsen bestämmer politiskt över det opolitiska. Det kan vara etniskt eller rasmässigt som hos Schmitt men det kan också vara uppgiften av regera över befolkningar, som idag.

Det här är mina frågor:
Måste vi fortsätta att använda rörelsebegreppet eller ska vi överge det? Om det signalerar tröskeln för en politisering av det opolitiska, kan det då finnas en rörelse som är något annat än inbördeskrig? Eller åt vilket håll kan vi formulera om rörelsebegreppet och dess förhållande till biopolitiken?
Jag kommer här inte ge några svar, det är ett långsiktigt researchprojekt, men jag har några indikationer åt vilket håll man skulle kunna röra sig:
Rörelsebegreppet är centralt för Aristotoles, som kinesis, i förhållandet mellan potenza (kraft) och handling. Aristotoles definierar rörelse som potenzas handlande som potenza (l’atto di potenza come potenza), snarare än som en övergång till att agera. För det andra säger han att rörelsen är ateles, en ofullständig handling, utan ett slut. Här skulle jag vilja föreslå en modifikation av hans syn och kanske skulle Toni här för en gångs skull hålla med mig: att rörelsen är konstituerandet av potentza som potenza. Men om detta stämmer, då kan vi inte tänka på rörelsen som yttre eller autonom i förhållande till mängden eller folket. Den kan aldrig vara föremål för ett beslut, organisation eller ledning av folket. Den kan aldrig vara ett element av politiserande av mängden eller folket.

En annan intressant aspekt hos Aristotoles är att rörelsen är en ofullbordad handling, utan telos, vilket innebär att rörelsen behåller en nödvändig relation till en avsaknad, till en frånvaro av telos. Rörelsen är alltid konstitutionsmässigt relationen till sin brist, sin frånvaro av mål, ergon, telos och opera (arbete). Vad jag alltid är oense om med Toni är detta betonande på produktivitet. Här måste vi ta tillbaka frånvaron av opera som något centralt. Detta uttrycker omöjligheten av ett telos, opera eller ergon för politiken. Rörelse innebär just det politiskas obestämdhet och ofullkomlighet. Det lämnar alltid kvar en rest.

Sett ur detta perspektiv skulle det motto som jag formulerade som en regel för mig själv kunna ontologiskt omformuleras så här: ”Rörelsen är det som om det finns är som det inte fanns, det saknar sig självt, och om den inte finns är som om den fanns, den överskrider sig självt.” (Il movimento cioé che se é come se non fosse, manca a se stesso. E se non è, é come si fosse, eccede si stesso.) Det är obestämbarhetens tröskel mellan ett överskridande och en ofullständighet som markerar gränsen för varje politik i sin konstituerande ofullkomlighet.

/ Giorgio Agamben

Översatt från Adrianna Boves engelska översättning och transkribering, sedan genomlyssnat mot det italienska orginalet.

Finns som mp3-fil på italienska här.

Franco Berardi: Vad innebär autonomi idag?

Subjektivering, social sammansättning, arbetsvägran

Jag tänker inte här göra en historisk återblick över rörelsen som kallades Autonomia, men jag vill försöka visa på dess särart genom att översiktligt lyfta fram några av dess koncept, som ”arbetsvägran” och ”klassammansättning”. Journalister använder ofta ordet ”operaismo” för att definiera den politiska och filosofiska rörelsen som dök upp i Italien på 60-talet. Jag tycker verkligen illa om det begreppet, eftersom den reducerar den sociala verklighetens komplexitet enbart till faktumet om industriarbetarens centrala roll i den sena modernitetens samhällsdynamik.

Ursprunget till denna filosofiska och politiska rörelse kan hittas i Mario Tronti, Romano Alquati, Raniero Panzieri och Toni Negris arbeten, och dess centrala fokus kan ses i frigörandet från det hegelianska subjektkonceptet.

Istället för att tala om det historiska subjektet, ett begrepp som övertagits från Hegels arbeten, borde vi prata om en subjektiveringsprocess. Subjektiveringen ersätter subjektets konceptuella plats. Denna konceptuella rörelse ligger väldigt nära den modifiering av det filosofiska landskapet som de franska poststrukturalisterna genomförde. Subjektivering istället för subjekt. Det betyder att vi inte borde fokusera på en identitet, utan en process av blivande. Det betyder också att klassbegreppet inte ses som ett ontologiskt koncept, utan snarare som ett vektorkoncept.

Inom de autonoma teoriernas ramverk har klasskonceptet omdefinierats till en investering av sociala begär, vilket betyder kultur, sexualitet och arbetsvägran. Teoretikerna som på 60-talet och 70-talet skrev i tidningar som Classe Operaia och Potere Operaio talade inte om sociala investeringar av begär: de hade ett mycket mer leninistiskt sätt att uttrycka sig. Men deras filosofiska åtbörd skapade en förändring i det filosofiska landskapet, från arbetaridentitetens centralitet till den decentraliserande subjetiveringsprocessen.

Felix Guattari som stötte på både operaismen och de autonoma teoretikerna först efter 1977, hade alltid betonat tanken på att vi inte borde tala om subjekt, men om ”processus de subjectivation”. Det är utifrån detta perspektiv som vi kan förstå vad begreppet arbetsvägran verkligen betyder.

Arbetsvägran innebär inte bara det självklara faktumet att arbetarna inte gillar att bli exploaterade, utan någonting mer. Det betyder att den kapitalistiska omstruktureringen, den teknologiska förändringen och den allmänna omvandlingen av samhällsinstitutionerna skapas genom dagliga handlingar av undandragande från exploateringen, av förkastande av det påförda tvånget att skapa mervärde för att öka kapitalets värde och minska livets värde. Jag gillar inte begreppet ”operaism” eftersom det antyder en reducering till en smal social referens (arbetarna, ”operai” på italienska) och jag föredra istället att använda ordet ”sammansättning”. Konceptet social sammansättning, eller ”klassammansättning” (som är vida använt av den grupp teoretiker vi talar om) har mycket mer att göra med kemi än med samhällshistoria.

Jag gillar tanken att den plats där de sociala fenomenen sker, inte är ett fast klippigt historiskt territorium av hegeliansk härstamning, utan snarare är en kemisk miljö där kultur, sexualitet, besmittande och begär kämpar, möts och blandas vilket kontinuerligt förändrar landskapet. Om vi använder konceptet ”sammansättande”, kan vi bättre förstå vad som hände i Italien på 70-talet och vi kan bättre förstå vad ”autonomi” innebär: inte hur ett subjekt är inrättat, inte den starka identifikationen mellan människor och ett socialt öde, utan en kontinuerlig förändring av sociala relationer, sexuella identifikationer eller avidentifikationer och arbetsvägran. Arbetsvägran uppstod faktiskt ur komplexiteten i begärens sociala investeringar.

Ur denna synvinkel betyder autonomi att det sociala livet inte bara beror på den av ekonomiska makten påförda disciplinära regleringen, utan också beror på en inre förskjutning, skiftningar, bestämningar och upplösningar som är det levande samhällets process för en egen sammansättning. Kamper, tillbakadragande, alienation, sabotage och flyktlinjer från det kapitalistiska systemet av dominans.

Autonomi är den sociala tidens autonomi från kapitalismens temporalitet. Detta är betydelsen av uttrycket arbetsvägran. Arbetsvägran betyder helt enkelt: Jag vill inte gå och jobba eftersom jag föredrar att sova. Men denna lathet är källan till intelligens, teknologi och framsteg. Autonomi är samhällskroppens självreglerande i dess självständighet och dess interaktion med den disciplinära normen.

Autonomi och avregleringar

Där finns en annan sida av Autonomia, som än så länge nästan aldrig erkänts. Det är att processen av arbetarnas undandragande och autonomi från den disciplinerade roll de påfördes resulterade i en social jordbävning som satte igång en kapitalistisk avreglering. Avregleringen som påbörjades på världsplanet i Thatcher-Reagan-eran, kan ses som det kapitalistiska svaret mot undandragandet från arbetets disciplinära ordning. Arbetarna krävde frihet från kapitalistisk reglering och sedan gjorde kapitalet samma sak, fast på ett omvänt sätt. Friheten från statliga regleringar har utvecklats till ett ekonomiskt herravälde över hela den sociala fabriken. Arbetarna krävde frihet från industrifabrikens livstidsfängelse. Den kapitalistiska avregleringen ställde motsvarande krav, men på att arbetet skulle flexibiliseras och splittras upp i mindre enheter. 70-talets autonoma rörelse satte därigenom igång en farlig process, en process som utvecklades från den i samhället spridda vägran mot kapitalistisk disciplinär styrning vidare till en kapitalistisk hämnd som tog formen av avregleringar, företagens allt större frihet från staten, nedmonteringen av sociala skyddsnät, downsizing och en externalisering av produktionen, nedskärningar av offentliga utgifter, skattesänkningar och slutligen flexibilisering.

Autonomins undandragande rörelse råkade faktiskt sätta igång en destabilisering av det sociala ramverket som hade växt fram som resultat av ett helt sekels påtryckningar från fackföreningarna och statsregleringar. Var det ett fruktansvärt misstag vi gjorde? Skulle vi förkastat de sabotage och avvikande handlingar, den autonomi och arbetsvägran som verkar ha fått kapitalisterna att driva fram avregleringar?

Självklart inte. Den autonoma rörelsen hann faktiskt förekomma kapitalets drag, men avregleringsprocessen var inskriven i den framväxande kapitalistiska postindustriella utvecklingen och fanns naturligtvis antydd i den teknologiska omstruktureringen och i produktionens globalisering.

Där finns ett nära samband mellan arbetsvägran och fabrikernas informationalisering, downsizingen, arbetets utläggande på anbud samt arbetets flexibilisering. Men detta förhållande är inte mer komplext än en ”orsak och verkan”-kedja. Avregleringsprocessen fanns inbyggd i de nya teknologiernas utveckling som gav kapitalistiska företag möjligheten att släppa lös globaliseringsprocessen.

En liknande process hände inom media under samma period. Tänk på sjuttiotalets fria radiostationer. På den tiden i Italien hade staten monopol och fria radiosändningar var förbjudna. 1975-1976 började en grupp mediaaktivister skapa små fria radiostationer, som Radio Alice i Bologna. Den traditionella vänstern (italienska kommunistpartiet och så vidare) kritiserade dessa mediaaktivister, varnade dem för faran att försvaga det offentliga mediasystemet och att de därigenom öppnade portarna för privatägd media. Borde vi idag anse att dessa personer från den traditionella vänstern hade rätt? Jag tror inte det, det var oundvikligt och yttrandefrihet är dessutom bättre än centraliserad media. Den traditionella statsvänstern var en konservativ kraft, dömd att besegras när de desperat försökte försvara ett föråldrat ramverk som inte längre var hållbart i den postindustriella övergångens nya teknologiska och kulturella situation.

Vi skulle kunna säga nästan samma sak om Sovjetimperiets och den så kallade ”realsocialismens” fall. Alla vet att det ryska folket troligen hade en bättre levnadsstandard för tjugo år sedan än idag och låtsas att demokratiseringen av det ryska samhället än så länge mest har varit en förstörelse av sociala skyddsnät, lössläppandet av en social mardröm av aggressiv konkurrens, våld och ekonomisk korruption. Men socialistregimens upplösning var oundviklig eftersom den ordningen blockerade de sociala begärsinvesteringarnas dynamik och eftersom den totalitära regimen försökte tvinga fram kulturella uppfinningar. Kommunistregimernas upplösning var inskriven i den kollektiva intelligensens sociala sammansättning, i de föreställningar som skapades av nya globala media och i den kollektiva begärsinvesteringen. Det är därför som den demokratiska intelligentian och de kulturella krafterna av dissidenter deltog i kampen mot socialistregimen, även om de visste att kapitalismen inte var paradiset. Nu plundrar avregleringarna det gamla sovjetsamhället och folk upplever exploatering, misär och förnedring till en aldrig tidigare uppnådd nivå. Men denna övergång var oundviklig och på ett sätt måste det ses som en progressiv förändring. Avreglering behöver inte bara innebära befriandet av privata företag från statsregleringar, minskandet av offentliga utgifter och nedmonterandet av sociala skyddsnät. Det innebär också arbetets ökade flexibilisering.

Realiteten med arbetets flexibilisering är den andra sidan av en sådan befrielse från kapitalistisk reglering. Vi borde inte underbetona kopplingen mellan arbetsvägran och den flexibilisering som följde. Jag kommer ihåg att en av de starka idéerna från den proletära autonoma rörelsen under 70-talet var iden att ”prekaritet är bra”. Prekära arbeten är en form av autonomi från vanliga livslånga fasta arbeten. På 70-talet brukade många människor arbeta i några månader, dra iväg på en resa och sedan komma tillbaka och arbeta för ytterligare ett tag. Detta var möjligt i en period av nästan full sysselsättning och i en tid med en jämlik kultur. Denna situation tillät folk att arbeta för sina egna intressen och inte i kapitalisternas intresse, men självklart kunde detta inte vara för evigt och den nyliberala offensiven på 80-talet inriktades på att vända maktrelationerna.

Avreglering och flexibiliseringen av arbetet har varit effekten och ett vändande av arbetarautonomin. Det måste vi veta inte bara av historiska skäl. Om vi vill förstå vad som går att göra idag, i den fullt flexibiliserade arbetets tidsålder, måste vi försöka förstå hur det kapitalistiska övertagandet av de sociala begären kunde ske.

Det kognitiva arbetet och det rekombinerade kapitalets uppgång och fall

Under det senaste årtiondet har maskinernas informatisering spelat en avgörande roll i arbetets flexibilisering, tillsammans med intellektualiserandet och immaterialiseringen av de flesta viktiga produktionscykler. Införandet av de nya elektroniska teknologierna och informatiseringen av produktionscykeln öppnade vägen för skapandet av ett globalt nätverk av informationsproduktion, deterritorialisering, avlokalisering och avpersonalisering. Arbetets subjekt kan allt mer identifieras med informationsproduktionens globala nätverk.

Industriarbetarna hade vägrat deras tilldelade roll i fabriken och fått större frihet från kapitalistisk dominans. Men denna situation drev kapitalisterna till att investera i arbetsbesparande teknologier och även förändra den arbetsprocessens tekniska sammansättning för att kunna utesluta de väl organiserade industriarbetarna och för att skapa en ny arbetsorganisation som kunde vara mer flexibel.

Intellektualiserandet och immaterialiseringen av arbetet är en sida av den sociala förändringen i produktionsformen. En världsomspännande globalisering är den andra. Immaterialiseringen och globaliseringen stöder och kompletterar varandra. Globalisering har verkligen en materiell sida, eftersom industriarbetet inte försvinner i den postindustriella tidsåldern utan bara flyttar till det geografiska område där det är möjligt att betala lägst löner och som har minst regleringar.

I sista numret av tidningen Classe operaia 1967 skrev Mario Tronti: ”Det viktigaste fenomenet nästa årtionde kommer att vara arbetarklassens utveckling på en världsomspännande global skala.” Denna intuition baserades inte på en analys av kapitalets produktionsprocess, utan snarare på en förståelse av förvandlingen av arbetets sociala sammansättning. Globaliseringen och informationaliseringen kunde inte förutspås som en effekt av arbetsvägran i de kapitalistiska västländerna.

Under nittonhundratalets sista två årtionden bevittnade vi en sorts allians mellan det rekombinerade kapitalet och kognitivt arbete. Det som jag kallar nysammansatt är de delarna av kapitalismen som inte är nära kopplat till en viss sorts industriell tillämpning, utan som kan lätt förflyttas från en plats till en annan, från en industriell tillämpning till en annan, från en sektor av ekonomisk aktivitet till en annan och så vidare. Finanskapitalet som tog den centrala rollen i politiken och i kulturen på 90-talet kan kallas nysammansatt. Alliansen mellan kognitivt arbete och finanskapital har producerat viktiga kulturella effekter, nämligen arbetets och företagets ideologiska identifikation. Arbetarna har blivit förledda att se sig själva som egna entreprenörer och detta var inte helt falskt under it-boomen, då den kognitiva arbetaren kunde skapa sigg eget företag, genom att investera sin intellektuella kraft (en idé, ett projekt, en formel) som en resurs. Detta var den period som Geert Lovink definierade som ”dotcom-manin” (i hans fantastiska bok Dark Fiber). Vad var dotcom-manin? På grund av massdeltagandet i 90-talets finansinvesteringscykel uppstod en omfattande process med självorganisering från kognitiva producenter. Kognitiva arbetare investerade sin expertis, kunskap och kreativitet, och fann i aktiemarknaden medlen för att skapa företag. I flera år blev den entrepreneurformen mötespunkten mellan finanskapitalet och högt produktivt kognitivt arbete. Den frihetliga och liberala ideologi som var förhärskande i den (amerikanska) cyberkulturen på 90-talet idealiserade marknanden genom att framställa den som en naturlig miljö. Precis lika naturligt som att de starkas kamper för överlevnad gjorde evolutionen möjlig, skulle arbetet i denna nya miljö hitta de nödvändiga medlen för att kunna valorisera sig självt och bli företag. Väl lämnad åt sin egna dynamik var det ekonomiska systemet destinerat att maximera de ekonomiska vinsterna för såväl ägare som arbetare, bland annat eftersom skillnaden mellan ägare och arbetare skulle bli allt mindre märkbar när man steg in i den virtuella produktionscykeln. Denna modell, som teoretiserades av författare som Kevin Kelly och som av tidningen Wired förvandlade till en sorts digitalliberal, hånfull och triumfalistiskt Weltanschauung, blev helt bankrutt efter millenieskiftet, tillsammans med den nya ekonomin och en stor del av armén av egenanställda kognitiva entreprenörer som befolkade dotcom-världen. Den blev bankrutt eftersom modellen med en perfekt fri marknad är en praktisk och teoretisk lögn. Vad nyliberalismen stödde i det långa loppet var inte den fria marknaden, utan monopolen. Medan marknaden idealiserat sågs som en fri plats där kunskap, expertis och kreativitet möttes, visade det sig i verkligheten att stora maktgrupper agerade på sätt som var långt ifrån frihetliga, genom införandet av en teknologisk automatisering och som genom en kontroll av media eller pengar kunde genomdriva sin dominans och utan skam till slut råna massorna av aktieinnehavare och kognitivt arbete.

Under andra hälften av 90-talet uppträdde en verklig klasskamp inom de högteknologiska produktiva kretsarna. Internets framväxt har kännetecknats av denna kamp. Kampens utgång är i nuläget oklart. Ideologin om en fri och naturlig marknad visade sig helt klart vara en miss. Tankarna om att marknaden skulle fungera som en naturlig miljö där det sker en jämlik konfrontation mellan idéer och projekt, mellan den produktiva kvaliteten och tjänsternas nyttighet, har helt sopats bort av den bittra sanningen om det krig som monopolen har drivit mot mängden av egenanställda kognitiva arbetare och mot de lätt patetiska massorna av småföretagare.

Kampen för överlevnad vanns inte av de bästa eller mest framgångsrika, utan av den som drog sin pistol – våldets, rånens och den systematiska stöldens pistol, i ett våldförande på alla legala och etiska normer. Bush-Gates-alliansen sanktionerade likviderandet av marknaden och punkten där den virtuella klassens interna kampfas nådde sitt slut. En del av den virtuella klassen gick in i det teknomilitära komplexet; en annan del (den stora majoriteten) slängdes ut från företagen och drevs ut i periferin i en uttrycklig proletarisering. På det kulturella planet framträder förutsättningarna för bildandet av kognitariatets social medvetande och detta kan vara de kommande årens viktigaste fenomen, den enda nyckeln som erbjuder en lösning till katastrofen.

IT-boomen var ett övningslaboratorium för en produktiv modell och för en marknad. I slutändan besegrades och kvävdes marknaden av företagen och hela armén av självanställda entreprenörer och spekulerande mikrokapitalister plundrades och upplöstes. Därigenom började en ny fas: de nya grupperna som blivit dominerande i nätekonomins cykel skapade en allians med den dominanta gruppen ifrån den gamla ekonomin (Bush-klanen, som represent för olje- och militärindustrin) och denna fas innebär ett hejdande av globaliseringsprojektet. Nyliberalismen producerar sin egen negation och de som var de mest entusiastiska anhängarena till den blev dess marginaliserade offer.

Med dotcom-kraschen har det kognitiva arbetet separerats från kapitalet. De digitala hantverkarna, som kände sig som entreprenörer med sitt egna arbete under 90-talet, har sakta insett att de har blivit vilseledda, exproprierade och detta kommer att skapa förutsättningarna för en ny medvetenhet hos de kognitiva arbetarna. De senare kommer att inse att fast de sitter på hela produktivkraften, har de blivit exproprierade på dess frukter av en minoritet bestående av ignoranta spekulanter som bara är bra på att sköta produktionsprocessens legala och finansiella aspekter. Den inproduktiva delen av den virtuella klassen, advokaterna och revisorerna, approprierade det kognitiva mervärdet från fysiker och ingenjörer, från kemister, författare och media-operatörer. Men dessa kan lösgöra sig från semiokapitalismens juridiska och finansiella slott, genom att bygga en direkt relation till samhället, mellan användare: då kanske en process av det kognitiva arbetets autonoma självorganisering kan börja. Denna process är redan på väg, som erfarenheterna från mediaaktivismen och upprättandet av solidaritetsnätverken med migrantarbetare visar.

Vi behövde gå igenom dotcom-skärselden, genom illusionen om möjligheten av en fusion mellan arbete och kapitalistiska företag och sedan genom helvetet av recession och ändlösa krig, för att tydligt och klart kunna se problemet. Å ena sidan, det värdelösa och besatta systemet med den finansiella ackumulationen och privatiserandet av den offentliga kunskapen, som ett arv från den gamla industriella ekonomin. Å andra sidan, ett produktivt arbete som allt mer inbegriper samhällets kognitiva funktioner: det kognitiva arbetet börjar att se sig själv som kognitariat och skapa institutioner av kunskap, skapande, omsorg, uppfinnande och utbildning som är autonoma från kapitalet.

Fraktualisering, vanmakt och självmord

I nätekonomin har flexibilitet utvecklats till en form av fraktalisering av arbetet. Frakturalisering betyder en fragmentering av tidsaktiviteten (time-activity). Arbetaren existerar inte längre som en person. Han är bara en utbytbar producent av mikrofragment nykombinerande semiotik (recombinant semiosis) som inträder i nätverkens kontinuerliga flöden. Kapitalet köper inte längre tillgängligheten att få exploatera arbetaren under en längre tidsperiod, det betalar inte längre en lön som täcker en arbetande persons hela bredd av ekonomiska behov. Arbetaren (som bara är en maskin med en hjärna som kan användas under en tidsperiod) betalas för hans punktinsatser. Arbetstiden är fraktualiserad och cellulariserad (cellularised). De små tidscellerna säljs på nätet och företagen köper så många de behöver. Mobiltelefonen (cell phone) är det redskap som bäst beskriver relationen mellan fraktalarbetaren och det rekominerande kapitalet.

Kognitivt arbete är en ocean av mikroskopiska tidsfragment och cellularisering (cellularisation) är förmågan att kombinera tidsfragment inom en enda semiprodukts ramverk. Mobiltelefonen kan ses som det kognitiva arbetets löpande band. Detta är effekten av flexibiliseringen och fraktualiseringen av arbetet: vad som brukade vara arbetsstyrkans autonomi och politiska styrka har nu blivit det kognitiva arbetets totala beroende av den kapitalistiska organiseringen av de globala nätverken. Detta är den centrala kärnan i upprättandet av semiokapitalismen. Vad som tidigare brukade vara arbetsvägran har nu blivit ett totalt beroende av känslor och tankar över informationsflödet. Och effekten av detta blir en sorts nervöst sammanbrott som slår det globala medvetandet och orsakar det som vi brukar kalla dotcom-kraschen.

Dotcom-kraschen och den finansiella masskapitalismens kris kan ses som en effekt av kollapsen av ekonomiska investeringar i det sociala begäret. Jag använder ordet kollaps inte i en metaforisk bemärkelse, utan snarare som en klinisk beskrivning av vad som sker i det västerländska medvetandet. Jag använder kollaps för att kunna uttrycka en verklig patologiskt sammanbrott i den psykosociala organismen. Vad vi har sett under den period som följde efter de första tecknena på en ekonomisk krasch, under det nya årtusendets första månader, är ett psykopatologiskt fenomen, det globala medvetandets kollaps. Jag ser den nuvarande ekonomiska depressionen som en sidoeffekt av en psykisk depression. Det intensiva och utdragna investerandet i arbetet av begär, mentala och libidnala energier har skapat en psykisk miljö för kollapsen, vilket nu visar sig inom den ekonomiska recessionens område, på den militär aggressions område och i självmordstendenser.

Uppmärksamhetens ekonomi (attention economy) har under den nya millentiets första år blivit ett viktigt område.

Virtuella arbetare har mindre och mindre tid att ägna åt uppmärksamhet, de är inbegripna i ett växande antal av intellektuella uppgifter och har ingen tid att ägna åt sina egna liv, åt kärlek, omtanke och affektion. De tar Viagra eftersom de inte har tid för sexuella förspel. Cellularisationen har skapat en sorts ockupation av livet. Effekten är en psykopatologisering av de sociala relationerna. Symptomen är rätt tydliga: det säljs miljoner av prozac-askar varje månad, en bristande uppmärksamhet växer bland bland ungdomar, droger som Ritalin blir allt vanligare bland skolungdomar och panikepidemin sprids.

Scenariot under det nya milleniets första år verkar domineras av en våg av psykopatiska beteenden. Självmordet som fenomen sprider sig långt utanför det islamistiska fanatiska martyrskapets gränser. Efter World Trade Center-attacken 11 september har självmord blivit en väsentlig politisk handling på den globala politiska arenan.

Aggressiva självmord borde inte bara ses som bara ett fenomen av förtvivlan och aggression, utan måste ses som ett tillkännagivande om slutet. Självmordsvågen verkar antyda att mänsklighetens tid har runnit ut och förtvivlan har blivit ett utbrett sättet att se på framtiden.

Jaha. Jag har inga svar. Allt vi kan göra är det vi faktiskt redan nu gör: det kognitiva arbetets självorganisering är det enda sättet att gå bortom den psykopatiska nutiden. Jag tror inte att världen kan styras av Förnuftet. Upplysningens utopi har misslyckats. Men jag tror att spridningen av självorganiserad kunskap kan skapa ett socialt ramverk som innehåller oändliga självständiga världar.

Processen med att skapa nätverk är så komplex att den inte kan styras av mänskligt förnuft. Den globala medvetandet är för komplext för att helt kunna kännas och styras av underavdelade lokala medvetandet. Vi kan inte känna till allt om, kontrollera och styra det globala medvetandets hela kraft.

Men vi kan styra en singulär process med att producera en singulär värld av socialitet. Detta är autonomin idag.

/ Franco ”Bifo” Berardi

Taget från:
Rekombinant

Antonio Conti – Undersökningen som politisk metod

Under hela den tid som vi har funderat över, planerat, organiserat och genomfört undersökningar, har ett spöke svävat ovanför dessa projekt: vad är den politiska aspekten i detta undersökande? Osäkerheten kring om det bara är att påbörja en ny sådan undersökningsprocess, vars objekt skulle vara de icketypiska, flexibla och osäkra arbetsformerna inom de postfordistiska metropolerna, förde med sig att många av de subjekt som vi mötte under researcharbetets gång helt rättfärdigat frågade oss vad undersökningen politiskt leder till, eftersom detta inte var givet. För många kamrater framstod inte undersökningen omedelbart som en politisk metod.

Det här beskriver faktiskt det som är svårigheten med att göra deltagande militanta undersökningar (conricerca militante). Det är nämligen ett oundvikligt drag att undersökningen konstituerar sig som en politisk metod: det är undersökningens essens och specifika uppgift. Samtidigt känns det som om många inte ser denna rikedom. Att bedriva militanta undersökningar verkar bara ses som ett allmänt antagonistiskt användande av sociologiska undersökningar, ett undersökande underifrån där man plockar med sig dessa opolitiska verktyg till politikens område, med alla de risker som är förbundna med detta. Det vi här vill trycka på, är att researchverktygen fortfarande tillhör den samhällsomvandlande rörelsens verktygslåda, även om de inte har använts på ett tag, blivit rostiga och några har glömt bort att de existerar. Nu när vi håller på att putsa upp dessa redskap och börjar använda dem igen, kan det vara bra att komma ihåg vilken funktion de fyllde, hur de användes och varför de ligger i vår verktygslåda. Vi kan inte argumentera för ett återanvändande av undersökningarna genom att bara hänvisa ”ex cathedra” till de proletära undersökningarnas historia, utan vi måste kolla upp hur de lämnats vidare hela vägen från arbetarrörelsens födelse till 60- och 70-talet, hur användbara de var då, vad som garanterar att de är användbara även idag. Vi måste blåsa liv i deras om än korta historia, för att kunna hitta nya sätt att använda dem och för att finna en mening med dem som ligger i tiden.

Vi känner väl till undersökningarnas historia, från Marx till tidskriften Quaderni Rossi. Denna historia säger oss något och den är utgångspunkten för våra observationer. Men vi vet också att ett slaviskt upprepande av erfarenheter från det förgångna är helt värdelöst. Det förgångna måste förstås i sin essens, vi måste tränga in i dess metod för att sedan återaktualisera den, även med våld om så är nödvändigt, för att göra den användbar för dagens situation. Därför kommer vi att börja från den kanske mest mogna fasen av arbetarundersökningar och se på vad tidskriften Quaderni Rossi har att säga oss. Lite filologi, tack…

”Vad har våra kamrater gjort? Bland kamraterna och även bland arbetarna i Ivrea rådde det en djup misstro mot sociologi. Många visste vad denna innebar för dem, det hade de fått känna på. (…) De sade: ’Vi har fått uppleva den mot vårt skinn, i det nya arbetstempot’. Dessutom (…) var folk inte beredda att lyfta ett finger och ställa upp för något som i slutändan bara skulle hamna i en bok eller bli en tidningsartikel. På de förberedande mötena tog alla upp just detta problem: om vi verkligen gör något för att i fabriken politiskt och konkret organisera arbetarna, oavsett om de är medlemmar eller inte, för att lyfta kamperna ur en ond cirkel, finns det ett fullständigt stöd. Men om vi bara snackar och skriver kommer det inte fungera. (…) Inför dessa målsättningar (…) är den stora begränsningen den nästan helt stagnerade situationen, det låga trycket och nivån på kamperna, som kännetecknade de stora företagen och som var det mest centrala problemet med detta allmänna tillståndet. Stagnationen innebar (detta följer vi uppmärksamt) en maximal uppsplittring, man skulle kunna säga att misstänksamheten och den totala passiviteten bland arbetarna innebar en självbegränsning, ett avskärmat skötande av sina egna arbetsuppgifter och ett accepterande av den officiella versionen. Detta innebar att gå med på företagets myter, som dessa mystifierade exploateringsförhållandet med. Detta innebär isolering, otålighet, privatiseringar och så vidare. Därigenom förminskas till ett minimum möjligheten att utveckla ett arbete underifrån. Men det innebär också den oerhörda svårigheten att komma utifrån till fabrikerna. Därigenom förvärrades den massiva svårigheten att föra fram en annan sida av problemen och vårt förhållande till arbetarna reduceras till att bli en ventil där de kunde avreagera sig en stund eller till en mekanisk intervju där vilken arbetarna bara lämnar faktainformation utan att deras åsikter eller attityder förändras ett dyft.

Om man därför utgick från undersökningens förberedande fas, från ett kartläggande av problemen, i en relation som nödvändigtvis är extern och baserad på intervjuer för att kunna nå en miniminivå som det gick att fördjupa diskussionen med andra utifrån. En nivå därifrån det går att påbörja ett mer djupgående och omfattande samtal. På så sätt närmade vi oss ett fördjupande i problemen med ett jämförande och cirkulerande av erfarenheter på ett kritiskt sätt. Vårt första mål var att avslöja de officiella myterna och fördomarna, som ser till att hålla arbetaren isolerad och maktlös inför det organiserade kapitalet, att rationalisera dennes desperata position för att göra den förståelig. Vi behövde ha tillgång till en hel uppsättning riktig fakta, för att kunna ge arbetaren chansen att nå ett rationellt tillstånd, det vill säga att bli kritisk angående sin egen position och utifrån denna punkt hjälpa honom/henne med dessa kritiska betraktelser med målsättningen att hitta en väg ut. Hjälpa till med en analys av systemet, dess inre motsättningar och på vilket sätt det är möjligt att organisera sig i denna allmänna situation för att kunna nå definitiva lösningar för det faktiska exploateringsförhållandet. Våra gemensamma samtal hamnade alltid i slutändan i en diskussion om hur de andra såg på situationen och vilka lösningar som dessa hade föreslagit. (…) Parallellt med att undersökningsarbetet spreds och utvecklades kvantitativt uppmuntrade vi de unga arbetarna att själva direkt fortsätta undersökandet genom att prata med nya människor, så att det blev en intensifierad utveckling. Samtidigt som denna mobilisering spred sig bland de unga och de lokala kamperna ökade, blev de problemen de själva upplevde allt mer centrala i samtalen. Detta var möjligt om man alltid återvände tillbaka till samma arbetare för att fortsätta samtalet, genom att följa den objektiva tråden i de politiserade ämnena och inte bara för att ’avsluta intervjun eller undersökningen’, utan för att bygga upp en stabil relation kring de uppstådda problemställningarna, just för att kunna skapa en politisk organisation bland fabriksarbetarna som svarade mot dessa problem, på produktionsförhållandenas nivå och som uppmuntrande en alternativ och underförstått revolutionär nivå.” (Romano Alquati, ”Kapitalets och arbetskraftens organiska sammansättning på Olivetti”, ”Composizione organica del capitale e forza-lavoro alla Olivetti”, Milano 1962)

Ett första påpekande: misstänksamheten. Den liknar på många sätt den misstänksamhet som vi möter idag. Misstänksamheten fanns redan i begynnelsen på den kampcykel som avslutades för tjugo år sedan. Det som vi ser idag, rör sig därför inte om en avsaknad på personligt subjektivt förtroende: analogin är för stark för att avfärdas som ett sammanträffande. Misstänksamheten måste problematiseras i undersökningsarbetet som en sorts aktiv vaksamhet mot möjligheten att undersökningen spårar ur. Det finns två sorters urspårningar: för det första att ”i sitt skinn” erfara de sociala vetenskapernas konsekvenser som ett hårdare arbetstempo och för det andra att allt snack som i slutändan bara blir något som hamnar i böcker eller tidningsartiklar, med andra ord en teknisk eller intellektuell degenerering, som producerar information utan någon koppling till den politiska självorganiseringens väg. Den första formen av urspårning är inte den som rör oss eller den militanta undersökningen. Det är bara en misstänksamhet mot sociala vetenskaper, eftersom de har varit ett kodifierande av kunskap och ett redskap för att kunna göra mer effektiva omorganiseringar av produktionen och för att reproducera kapitalets styrning. Den andra formen av degeneration är den som angår oss och som vi oundvikligen kommer att röra oss mot, eftersom att göra undersökningar och deltagande militanta undersökningar innebär att ta sig an frågan om en politisk organisering underifrån. Det innebär ett skapande av scenarios och medvetande för sociala kamper, att föra fram dessa i praktiken, vilket är att göra något som lämnar det skrivna eller talade samtalen och ordens värld, något som lever inom den subjektiva rikedomen av mängden levande arbete (ricchezza soggetiva della multitudo del lavoro vivo) och särskilt i utmaningen hur denna mängd kan politiskt konstituera sig. Denna utmaning är den militanta undersökningen (inchiesta militante). Dess framgång kan varken mätas genom riktigheten i de rapporterade uppgifterna eller i hur precist de beskriver produktionsstrukturerna, inte heller i hur sofistikerade deras politiska förslag är, utan bara igenom sin förmåga att producera ett kritiskt och antagonistiskt socialt samarbete, i hur långt dess politiska nätverk sträcker sig. Det kan alltså inte vara resultatet av några fås arbete, utan ett horisontellt, omfattande och vitt spritt arbete från mängder av personer.

Ett andra påpekande. Efter att ha överskridit misstänksamheten startar den proletära undersökningen ”en preliminär undersökning, vars mål är att nå den miniminivå från vilken det är möjligt att inleda samtal med andra”. Detta är bakgrundsresearchens moment, i vilken man koncentrerar sig på att undersöka vissa produktionssegment, inte för att avsluta vårt arbete där, utan för att ta fram diskussionsmaterial. Det är här uppenbart, att det inte kommer att uppstå en politisk fruktbar interaktion mellan politiska aktivister och arbetare om inte de förstnämnda förstår den produktionsprocess som de försöker undersöka. Även denna fas kännetecknas av politisk intervention, vars ”mål är att avslöja de officiella myterna och fördomarna, som ser till att hålla arbetaren isolerad och maktlös inför det organiserade kapitalet, att rationalisera dennes desperata position för att göra den förståelig.”. I detta förberedande stadium handlar det om att skapa förutsättningarna genom vilka arbetssituationen kan kritiseras, det vill säga att göra det till en förutsättning som kan förvandlas till ett organiserande underifrån, till kamper. För att orsaka detta måste man få de enskilda individerna att gå utanför deras isolerade erfarenheter, genom att prioritera jämförandet och cirkulationen av erfarenheten.

Ett tredje påpekande. Det måste finnas en annan fas som överskrider cirkulationen av erfarenheter och införandet av en kritisk rationalitet i förhållande till produktionsprocessen, som är undersökningens kraft och styrka. Vi upplever det ofta som att de subjekt vi träffat varken har föreställt sig eller förstått det. Som om researcharbetet borde vara någonting som kommer innan politiken, dess medvetna redskap och att politiken kommer därefter, på samma sätt som en produkt lanseras till ett visst marknadssegment genom en särskild kommunikationsstrategi, framtagen efter en marknadsundersökning. Det problem som här dyker upp är frågan om avantgardet. Men detta kommer vi ta upp senare. Låt oss istället titta på vad den proletära undersökningens nästa nivån innebär, det vill säga dess slutgiltiga form. Det rör sig om ett ’breddat arbete’ som följs av en ’intensifierad utveckling’. ”Parallellt med att undersökningsarbetet spreds och utvecklades kvantitativt uppmuntrade vi de unga arbetarna att själva direkt fortsätta undersökandet”, vilket innebär att underlätta den första övergången till att undersökningen verkligen börjar fungera, där den blir ett självundersökande. Detta är ett moment där skillnaden mellan aktivisten som tagit initiativ till undersökningen och det levande arbetets subjektivitet försvinner, ett moment när det levande arbetets självstyrande sociala samarbete producerar ett klassmedvetande.

Den ”intensifierade utvecklingen” föds just ur detta, att undersökningen har fungerat som en tändhatt: att i första hand införa kritisk rationalitet på en individuell nivå, ett utökande och spridande av kontakterna för att utveckla detta medvetande på det kollektiva planet, och när denna har fått fäste i undersökningen, kan detta bara leda till en politisk organiseringen inom fabrikerna och nya arbetarkamper. Undersökningen lever därigenom i arbetarkamperna och i den politiska fabriksorganisationen. Här hittar den sitt förverkligande och skälet till sin existens.

Den proletära undersökningen är en kraftfull interventionsmetod inom det politiska arbetet och fick en noggrann systematisering i Quaderni Rossis teori och praktik. Det är en sådan mogen erfarenhet att den inte bara kan vara en uppfinning av dessa kamrater. Den måste ha en egen historia och värdiga föräldrar. Därför inleds det nummer av Quaderni Rossi som ägnas åt undersökningar, det numret som innehåller många av de anföranden som hölls på planeringsseminariet för proletära undersökningar i Turin den 12-14 september 1964, med en artikel om den undersökning som Marx gjorde 1880 i tidningen Revue Socialiste. Det handlar om ett formulär med 101 frågor till de franska arbetarna, som trycktes upp i 25 000 exemplar och som föddes ur den franska proletära rörelsens behov att förstå de reella villkoren för exploateringen, medvetande- och organisationsnivån hos arbetarna. Samtidigt som Marx konstruerade formuläret som ett redskap för att samla in kunskap, inkluderade han en rad frågor som inte kan reduceras till bara detta syfte. Dessa frågor är synnerligen tendensiösa, som exempelvis ”Beskriv dina arbetsuppgifter: berätta inte bara om de tekniska delarna, utan även om det som är ansträngande och påfrestande för musklerna och vilka de allmänna effekterna är för arbetarnas hälsa”. Och en bit längre fram: ”Rengörs maskinerna av arbetare som är speciellt tilldelade denna arbetsuppgift, eller rengörs de gratis av arbetarna som använder maskinerna?”; ”Hur mycket tid förlorar du för att resa till och från jobbet?”. Eller denna underbara: ”Oavsett om du betalas för utfört arbete eller arbetstid, när får du lönen? Det vill säga, hur lång lånetid låter du din arbetsgivare ha innan du får betalningen för ditt utförda arbete?”. Och slutligen två synbart oskyldiga frågor: ”Känner du till några tillfällen där regeringen har satt in ordningsmakten att agera i kapitalisternas tjänst mot arbetarna?”, ”Känner du till några tillfällen där regeringen har agerat för att skydda arbetarna från arbetsgivarnas utpressning eller från deras olagliga karteller?”. Denna sortens frågor, i tillägg till användandet av formuläret, hänger direkt samman med det politiska anspråk som den gamle Marx tillskriver observationernas funktion och vänder upp och ner på frågeformulärets karaktär genom att få det att mer likna ett agitationsblad än ett utpräglat redskap för sociologiska undersökningar. Instoppandet av omdömen med ett rent politiskt värde maskerade till frågor i formuläret, ett formulär som är indelat i fyra delar (arbetsmiljön, arbetstiden, lönen och arbetarnas organisation) följer ur proletariatets intellektuella utveckling, enligt vilken ”arbetarnas frigörelse måste vara dess eget verk” (Marx). Genom att tänja på de vetenskapliga och sociologiska redskapen blir dessa därigenom politiska redskap och en politisk metod. Bara en enkel läsning av formuläret får arbetaren att betrakta sin egna osäkra vardagstillvaro i ett nytt ljus, att uppmärksamma exploateringsförhållandet och att betrakta detta förhållande som historiskt bestämt, vilket leder bortom det som framstår som naturligt och oföränderligt, vidare till möjligheten med den kommunistiska förvandling och frigörelse som historien erbjuder.

Marx undersökningsformulär erbjuder ett koncept av vetenskapliga undersökningar som å ena sidan inte känner till neutralitet och som inte är underställt kapitalets styre och som å andra sidan omedelbart och direkt framträder som klasskampens vetenskap. Detta visas av faktumet att bara hundra formulär lämnades in ifyllda av de utdelade 25 000 exemplaren, vilket inte påverkade dess politiska effektivitet. Från den borgerliga sociologins synvinkel skulle detta ha varit ett misslyckande, men ur arbetarrörelsens perspektiv var det helt irrelevant. Konceptet med en omedelbart politisk undersökning är helt klart den viktigaste aspekten som plockades över från Marx frågeformulär till Quaderni Rossis vidarutvecklande av de proletära undersökningarna och detta är punkt att hålla fast vid, eftersom den lätt glöms bort. Raniero Panzieri konstaterade på seminariet i Turin om den proletära undersökningen: ”Jag tror att det lätt går att påstå att en av marxismens kännetecken är att betrakta sociologin som en politisk vetenskap. Om man måste ge en allmän definition av marxismen, skulle jag säga att den är just detta: en sociologi betraktad som politisk vetenskap, som revolutionens vetenskap”. Innan vi avslutar denna resa i den nutida arbetarrörelsens arkeologi, ska vi försöka att sammanfatta den metod som den politiska undersökningens redskap baseras på.

Vi har tre distinkta faser:
1. Förslaget på ett undersökningsarbete, vars syfte är att övervinna misstänksamheten och skapa ett förtroende hos arbetarna för förslagets effektiva kraft.
2. Den förberedande fasen, där bakgrundsresearch görs och en kommunikationsstrategi skapas, en strategi som lyfter fram frågeställningar och kritik rörandes arbetsvillkoren och som cirkulerar olika sorters erfarenheter.
3. Den genomförande fasen, under vilken arbetarna själva gör undersökningarna (självundersökningar), som baseras på fabriksorganisationen och kamperna som dessa kan understödja.

Efter vi har uppdaterat och tagit bort rosten kan vi plocka ut undersökningsmetodens politiska redskap från det gamla verktygslagret där vi har förvarat dem av nostalgi i väntan på att de kanske skulle bli användbara igen, och lägga dem i den lilla och flexibla verktygslåda som vi dagligen bär med oss, under förutsättning att vi redogör för hur dessa verktyg kan vara användbara och värdefulla i vår tid, en tid då arbetet inbegriper koder, språk, information och affekter, och då arbetet har trätt utanför fabrikens fyra väggar.

Vad vi är intresserade av här är att undersökningarna i alla dess faser visar sig som lingvistiskt arbete, som en kommunikativ aktivitet, som ett kontinuerligt upprättande av stabila relationer som omplaceras till ett allt högre och högre plan, det vill säga till en mer kollektiv och antagonistisk nivå. Detta visar på något som inte är av underordnad betydelse: att göra undersökningar är en metod som inte baseras på objektivt vetande, utan är ett sätt att bygga relationer, en helt och hållet subjektiv metod som lägger grunderna för arbetarautonomin och inom vilken uppmärksamheten hela tiden riktas mot den sociala konstitutionsprocessen av det levande arbetets kritiskt medvetande.

Det handlar därför inte om att förmedla ett fixt och färdigt schema eller en objektiv modell för produktionssystemets förvandling till arbetarna på ett uppmanande, ideologiskt och enkelriktat sätt, utan om att sätta en kumulativ mekanism i rörelse, ett lingvistiskt arbete där kritiken kan konstitueras på ett konkret sätt genom att utgå från den subjektiva förståelsen av de materiella villkoren, där arbetarnas subjektivitet autonomt lever.

Men vad menar vi här med begreppet ”lingvistiskt arbete”? Vad innebär det att betrakta undersökningar som lingvistiskt arbetet? För det första innebär det att definiera en väg, en process som tar någonting för att förvandla det till någonting annat. Att säga ”arbete” (Aristoteles) innebär att skilja det från handlande (attività), som är ett ändamål i sig självt. Det innebär att föra fram arbetets karaktäristiska kännetecken: det är produkten som är dess mål. Att säga ”lingvistiskt arbete” (Rossi-Landi) betyder affirmerandet av språkets externa betydelse, det sociala utbytet av meddelanden, och att betrakta dess produkt, människors gemensamma handlande, som dess specifika kännetecken och förutsättning, som kommunikation i dess fulla bemärkelse. Att säga att undersökande arbete är kommunikativt arbete innebär därför att föra fram det levande proletära arbetet till skapandet av de gemensamma aktiviteters område och definiera dem på den sociala förändringens nivå, på den antagonistiska självorganiseringens politiska nivå. Allt detta verkar vara helt bortglömt när man bara betraktar undersökningarna som en ”kognitiv” aktivitet kopplad till vetande. Det handlar inte om att veta någonting, eller om att känna till en viss produktionsforms materiella förutsättningar, utan om att kollektivt och socialt producera villkoren för gemensamt antagonistiskt agerande.

Undersökningens mål är inte att tolka världen, utan organiseringen av dess förvandling.

/ Antonio Conti

Publicerad i Posse nr 2, januari 2001
Översatt från italienska och engelska.

A/Traverso – En smågrupp som multipliceras

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

En smågrupp som multipliceras (Piccolo gruppo in moltiplicazione)

Rörelsens subjekt finns någon annanstans, den har förskjutits till ett rum som idag är svårtdefinierat och som är omöjligt att reducera till vare sig institutionernas stagnerade kategorier eller till den akademiska och respekterade utomparlamentarismen. Den finns någon annanstans, lössläppt och otyglad. Frisläpptheten är den sociala aktionens innovativa form.

Men hur hittar man en enhet, hur sätter man igång en process av nysammansättande (ricomposizione), hur bedriver man politik?

Varför brådska fram ett svar? Den reella rörelsen troligen kommit mycket längre än vår förmåga att förstå den, detta behövs påpekas. Krisen och reformismen i en kombination, som pågått sedan länge, har besegrat det politiska landskap som uppstod ur uppsvinget 1968-1969. Delvis har de införlivat detta med en nyreformistisk politik och delvis har de lyckats bryta ner detta landskap och lämnat det där man nu kan finna det: ställd inför problemen med självigenkännande och definiera den nya terräng som man nu rör sig i.

Men rörelsen har kommit mycket längre än politiken; den har nått mycket längre än de gamla problemställningarna om kamp och enhet; den befinner sig i en dimension av radikalt utanförskap (estraneità) och vägran. Mot denna stat (Stato) är det inte värt att kämpa; den institutionella politiska sfären är för miserabel och även de antagonistiska aktionerna är torftiga järmfört med den rikedom som subjektet i rörelse kan utveckla.

Den institutionella politiken slickar sina sår och försöker kontinuerligt (alltid lika förskräckta av 68-händelserna, av det oförutsedda framträdandet av något annat, av autonomia) att göra sig av med allt som vägrar underordna sig. De gammelsocialistiska gruppernas och bourgeosins deltagande-demokratiska kategorier försöker att ge ett ansikte åt detta odefinierbara subjekt; de unga, arbetarna, studenterna, kvinnorna, det förvandlingens subjekt som igår gäckade en öppen kamp och deras fientlighet, och idag gäckar dem genom sin utanförskap. Dessa måste vara katalogiserade, de måste ha ett namn och som sådana befinna sig inom en ordning. Därför att det är bara inom en ordning man kan tvinga människor att arbeta.

Lössläppthet, hämningslöshet, fest. Det är på detta plan som de ungas, arbetarnas, studenternas och kvinnornas beteende finns. Och om detta inte är politiskt för byråkraterna, må så vara, för detta är vår politik även om vi heller skulle benämna den på andra sätt. Appropriering, kroppens befriande och en kollektiv förvandling av de mellanpersonliga relationerna är de sätt inom vilka vi idag rekonstruerar ett projekt mot fabriksarbetet, mot vilken ordning som helst som baseras på prestation och exploatering.

Smågruppernas praktik är den terräng där man kan se autonomin (l’autonomia), den mininivå där man har hejdat sönderfallsprocessen. Det tjänar ingenting till idag att planera ett terroristiskt och mekaniskt återförenande som abstrakt tar sig an problemet med enhet. Smågruppens praktik är inte en konfrontativ praktik av sammandrabbningar. Man antar hellre en position av ignorans, förskjutande eller omplacerande någon annanstans och utanförskap.

Nysammansättandets problem är övergången från den utspridda och lösa utanförskapet till ett rekonstruerande av nya instrument för begärets sammanförande och kollektivisering. Men detta problem löser man inte från organisationens avskiljda plats och inte heller med abstrakta diskurser om enhet: nysammansättandet sker på den praktisk förvandlings plan som löper tvärs över vardagslivets uppsplittrade delar.

Det behövs en skrift som löper tvärs över hela existensens uppdelningar, över alla de sorter som klassubjektetet uttrycker sig igenom. Vi planerar därför en smågrupp som multipliceras och som transversalt nysammansätts. För att konstituera sig med önskan att ena ett kollektiv måste man börja kunna tolka nysammansättningens begär: de flöden som löper igenom klassen och som rör massornas vardagsliv. En nysammansättning är inte ett moraliskt imperativ, ett politiskt dogma; det är rörelsens begär. Vi behöver hitta en beteendemaskin som tolkar detta begär.

Vi försöker på skrivandets terräng. Inte som en extern syntes eller som en spegel, utan som en tillgänglighet för att underlätta en vändning i processen, utgörandes tendensens praktiska subjekt. En skrift kapabel att i sig ge kropp åt tendensen, att förkroppsliga tendensen som begär och skriva in i det kollektiva livet möjligheten till befrielse.

/ A/Traverso
Bologna, maj 1975

Sandro Mezzadra, Brett Nielson – Varken här eller någon annanstans

[En australiansk intervju av forskare Brett Nielsson med Sandro Mezzadra, doktorand och aktivist ifrån Bologna. Mezzadra var en av de drivande bakom organiserandet den europeiska aktionsdagen för öppna gränser 2 april 2005. Han arbetade tidigare med tidningen Derive Approdi, som han nu beskriver som ett avslutat kapitel för hans del. Där var han med och författade dokumentet ”Allmänna platser” som finns att läsa här. Inom italienska vänstern har hans viktigaste bidrag varit att utveckla ett ickestatligt ”positivt rättighetsbegrepp”, framför allt i boken ”Rätten att fly”. Idag är han aktiv i Tavolo Migranti, Bolognas nod i det internationella No border-nätverket. Han arbetar också med Uninomade, ett ”autonomt” nätverket av prekära universitetsforskare, studenter och doktorander, som under vintern 2004-2005 kommit att bli en viktig tankesmedja för post-operaistisk teoribildning.]


En dialog om migration, lager och desertering

Sandro Mezzadra undervisar i samtida politisk teori på Bolognas universitet. Han är aktiv i den alternativa globaliseringsrörelsen i Italien och har speciellt varit inblandad i projektet att göra migrationsfrågan till en central del inom denna rörelsen. Mezzadra är författare till böcker som ”Rätten att fly – Migration, medborgarskap och globalisering” (Diritto di fuga: Migrazioni, cittadinanza, globalizzazione, 2001) och ”Bortom Genua, bortom New York – Teser om globaliseringsrörelsen” (Oltre Genova, oltre New York: Tesi sul movimento globale, 2001. Skriven tillsammans med Fabio Raimondi). Han är också medlem i tidningen Derive Aprodis redaktionskollektiv (denna tidning är en av de viktigaste arenorna för kritisk analys av den samtida kapitalismen i Italien). Vi träffades i Bologna en dimmig eftermiddag i januari 2003 för att diskutera den globala rörelsen, migration och gränskontroll i Europa och Australien.

Neilson: I ditt föredrag på seminariet ”Rätten att migrera, rätten till asyl” (Diritto a migrare, diritto d’asilio) under ESF betonade du att migrationsfrågan har blivit en central fråga för globaliseringsrörelsen i Italien. Medan migrantionsfrågan inte hade varit en central fråga vid det första WSF i Porto Alegre, framträdde den som en fundamental fråga i mobiliseringen till Florens-mötet, i synnerhet G8-protesterna i Genuas kölvatten. Kan du beskriva hur migration blev en huvudfråga för globaliseringsrörelsen och på samma gång berätta lite om den senaste utvecklingen kring gränskontroller på europeisk nivå?

Mezzadra: Först måste vi fråga oss vilken form den globala rörelsen har tagit sedan det första explosionsartade framträdandet i Seattle hösten 1999. Uppenbarligen har rörelsens centrala plattform varit kampen mot den nyliberala kapitalismen och i synnerhet mot de stora institutionerna för transnationell förvaltning, som Världsbanken och Världshandelsorganisationen. Jag vill inte förneka den analytiska betydelse begreppet nyliberalism har, vilken fungerat till att betona några av de centrala förändringarna kapitalismen genomgått de senaste två årtiondena. Vidare kan inte den ”mobiliserande kraften” i detta begrepp förnekas, eftersom det har spelat en central roll i processen att ”namnge fienden” (som är strategiskt viktig i konstituerandet av en social rörelse). Men inte desto mindre har kritiken av nyliberalismen, som exemplifieras i publikationer som Le Monde Diplomatique (som influerar rörelsen väldigt mycket), tenderat att framställa de som lider av globaliseringen i den globala söderns effekter som blotta offer och i detta förnekat dem en position som aktörer eller aktiva sociala subjekt i den samtida globala förvandlingsprocessen. Ur detta perspektiv blir migrationen bara en i en lång rad av katastrofer som orsakats av nyliberalismen och globaliseringen blir en process som passerar ovanför folks huvuden; något som är oundvikligt och således immunt mot kritik från allt annat än ett nostalgiskt perspektiv.

På de första två WSF-mötena i Porto Alegre upptog denna kritik av nyliberalismen en central plats. En av konsekvenserna var att det inte fanns några workshops ägnade speciellt åt migration och nästan all migrationsdiskussion filtrerades genom den dominerande diskursen om global ekonomisk förödelse. Men då hände något viktigt som förändrade detta. Under protesterna mot G8-mötet i Genua i juli 2001 ägde det ett stort möte organiserat av flyktingar rum. Trots att det hade förekommit flyktingprotester i Italien sedan tidigt 90-tal, var detta det första mötet mellan globaliseringsrörelsen och flyktingorganisationer på gräsrotsnivå. Mötet blev en stor framgång och det resulterade i en mer eller mindre permanent mobilisering mot Bossi-Finil-agarna (som tillåter flyktingars närvaro i Italien bara på villkoret att man har ett anställningsbevis), vilka senare introducerades av center-högerregeringen under sommaren 2002. Karaktäristiskt för denna kamp var en hög grad av flyktingdeltagande. Den 19 januari 2002 skedde ännu en enorm självorganiserad flyktingprotest i Rom, mellan 100 000 och 150 000 människor slöt upp. Det var otvivelaktigt den största flyktingaktionen i Europa sedan sans papiers-demonstrationerna i Paris 1996. Och när förberedelserna för ESF påbörjades, intog migrationsfrågan en central plats i våra diskussioner och planer.

I planerandet av de workshops om migration som skulle hållas på ESF insisterade vi på nödvändigheten av att inte bara skapa en kritik av Maastrichts Europa (alltså, de nyliberala principer som 1991-1992 etablerades av Maastrichtavtalet som Europas ekonomiska grund), utan också skapa en kritik av Schengens Europa (alltså den nya ”gränsregimen” vars institution framlades 1985 i Schengenavtalet och sedan realiserades under 90-talet). Vi resonerade med andra ord för att när vi för en kamp mot villkoren för det europeiska medborgarskapet (som detta tar form) är det också nödvändigt att ifrågasätta gränserna som definierar detta medborgarskap. Och vi angrep detta väldigt mycket som en principfråga. Att betrakta Europa genom migrationens lins ger väldigt annorlunda resultat än att betrakta Europa genom linsen för något annat koncept eller praktik, tex. nyliberalismen. Genom hela 90-talet var en av migrationspolitiken på EUs nivås kännetecken en växande harmoniering av nationalstaternas politiska praxis och instrument för gränskontroll, men detta har inte gjort EUs gränser likvärdiga den moderna nationalstatens. Frågan om de europeiska gränserna (och inskränkningarna av det europeiska medborgarskapet) är extremt komplex.

Nielson: Delar av denna komplexitet blir uppenbara i Enrica Rigas artikel ”Den gemensamma platsen av ’frihet, säkerhet och rättvisa'” (”Lo spazio commune di ’libertà, sicurezza e giustizia'”, 2002), som publicerades i det senaste numret av Derive Aprodi. Rigo beskriver hur överenskommelser för utvisning mellan EU-nationer och så kallade ”säkra tredjeländer” (mellanländer) i sin tur supplementeras av överenskommelser mellan dessa ”säkra tredjeländer” och nationer längre bort från de mäktiga västeuropeiska staterna. Till exempel en flykting som kommer in i Tyskland via Polen kan kastas ut till Polen, som i sin tur har tecknat avtal med Ukraina, Slovakien, Rumänien och Bulgarien. Detta skapar vad Rigo kallar ”utvisningsflöden”, vilka delvis bestäms av subjektiva beslut fattade av de flyktingar som kastats ut ur EU.

Mezzadra: Detta är ett intressant exempel på komplexiteten hos de europeiska gränserna. Till skillnad från den institutionella versionen av Europa (skapad genom överenskommelser likt de som gjorts i Schengen och Dublin), är de migrationella flödenas Europa ett globalt politisk rum, ett rum som karaktäriseras av rörelser som kontinuerligt decentraliserar och provinsialiserar Europa, för att använda ett uttryck som blivit populärt i postkoloniala studier. Migrationella rörelser ifrågasätter möjligheten att identifiera en europeisk insida och utsida, vilket var huvudsyftet med Schengen och Dublinavtalen. Som Rigo visar finns det ingen enkel distinktion mellan Europas in- och utsida. Det rör sig snarare om gradskillnader: Polen är mindre externt till EU än Ukraina. I denna mening är EUs gränser mycket mer flexibla än den klassiska nationalstatens och denna flexibilitet står i direkt proportion till de migrationella rörelsernas egen flexibilitet.

Det som händer här är i verkligheten en dubbel rörelse. Först finns det migrationella flöden som gör Europas gränser porösa, som gör det möjligt att se hur mycket av Asien som finns Europa, hur mycket av Afrika… hur mycket av världen. För det andra finns det regulativa rörelser som syftar till att styra dessa flöden, att behålla dem inom administrationella strukturer. Detta betyder att exportera instrumenten för gränskontroll utanför EUs officiella gränser. Till exempel är gränsen mellan Tyskland och Polen idag en extern EU-gräns, som kontinuerligt forceras av flyktingar. Men snarare än att försöka förstärka denna gräns, har de tyska myndigheterna involverat Polen i sin förvaltning. I och med att Polen identifieras som ett ”säkert tredjeland”, måste Polen acceptera alla flyktingar och invandrare som reste inom dess territorium och vilka utvisats ur Tyskland. Polen har i sin tur slutit en serie av liknande avtal, med till exempel Ukraina. Som ett resultat av detta finns det nu planer på att upprätta flyktingförvar i Ukraina enligt den tyska modellen, sådana som redan finns i Polen. Poängen är att denna utvisningsväg – Tyskland, Polen, Ukraina – följer omvänt vägen flyktingarna själva etablerat. Många asiatiska och afrikanska flyktingar går in i Tyskland genom Ukraina. I någon mening är flyktingarna i kontroll, i det att deras rörelser etablerar denna geografiska rutt och gör de exkluderande åtgärderna till enbart en reaktion.

Nielson: I Australien har också migrationella rörelser etablerat en ny geografi och detta har lett till en viss ambivalens kring rummet. The Border Protection Act, som antogs av parlamentet 2001 undantar vissa territorier från Australiens avtal vad gäller anländanden med båt. Platser som Christmas Island och Ashmoore Reef blir konsekvent en särskild sorts icke-platser, varken Australien eller icke-australien. Vidare började den australiensiska regeringen efter tampa-incidenten i augusti 2001 betala utländska regeringar för att sätta upp flyktingförvar på sina territorier, platser som stillahavsön Nauru och Nya Guineas Manus Island. Administrerade av privata säkerhetsfirmor markerar dessa frånlandsförvar en förvandling av suveräniteten eftersom det som är till salu i dessa transaktioner är i någon mening suveräniteten själv. I kontrast till detta verkar relationen mellan EU och låt säga Polen eller Ukraina mer bestämd av politisk makt än marknadsrelationer. I den mån dessa nationers beslut formas av deras ambition att bli en del av EU, måste dock frågan om marknaden åter träda fram.

Mezzadra: Man kan helt klart säga att på grund av dessa gränsinstrument förskjuts en viss del av den tyska suveräniteten till Polen eller Ukraina. För bägge dessa land är beslutet av anta dessa instrument för gränskontroll kopplat till viljan att gå med i EU. Grunden till dessa överenskommelser lades under det tidiga 90-talet, huvudsakligen igenom byråkratiska kanaler. Men situationen är återigen komplex, eftersom Schengenavtalet från 1985 i verkligheten slöts mellan nationella polisväsenden och först senare (och då gradvis) skrivits in i europeisk lag. I detta avseende har ”byråkratiska kanaler” skapats vilka delvis befinner sig utanför EUs huvudinstitutioners kontrollsfär. Det är också viktigt att förstå detaljerna i ”säkert tredjeland”-konceptet. Detta trädde i kraft 1997, i ramverket som definierades av Dublinkonventionen, vilket fastlade kriterierna för bestämningen av stater kapabla att undersöka en asylansökan. Genom denna princip har ett antal till EU angränsande stater identifierats som ”säkra tredjeländer”, vilket innebär att om en flykting passerar genom ett av dessa territorier på sin väg mot EU kan de skickas tillbaka till detta land, eftersom de teoretiskt sett kunde ha lämnat in en asylansökan där. Konceptet gäller inte bara Polen utan också ett antal andra stater vars ”demokratiska” natur är minst sagt tvivelaktig. I Tysklands, Polens och Ukrainas fall kan man dock väldigt tydligt se hur systemet fungerar. Tyskland är en rik EU-stat som exporterar sina gränstekonologier till Polen, som är en kandidat till EU-medlemskap. I sin tur exporterar Polen dessa teknologier till Ukraina, en stat som står väldigt långt ner på listan över potentiella EU-medlemmar. Detta mönster är direkt relaterat till skillnaderna i politisk makt och även ekonomisk kraft (eftersom priset på arbetskraft är ungefär tre gånger billigare i Polen än i Tyskland och runt tio gånger billigare i Ukraina).

Neilson: Som du antydde tidigare väcker gränskontrollfrågan viktiga frågeställningar om naturen hos globaliseringens politiska rum. Du talar om att principen om det ”säkra tredjelandet” etablerar grader av externalitet, men på grund av gränsernas porositet övergår aldrig denna externalitet riktigt i en ren utsida. Samtidigt talar du utan problem om ett ”annanstans”. Du var helt säkert aktiv i organisationen av den stora demonstrationen den 30 november 2002 mot flyktingförvaret (centro di permanenza temporanea, CPT) på Corso Brunelleschi i Turin. Denna protest utfördes under parollen ”Né qui, né altrove” (varken här eller någon annanstans). Kan du förklara denna parolls betydelse, vilken uppenbarligen förenklar ett väldigt stort tankearbete (och praktik) men också otvivelaktigt kristalliserar någonting viktigt?

Mezzadra: 30 november-protesten i Turin var antagligen den största politiska aktionen som någonsin genomförts mot förvar-systemet i Europa. Genom att använda parollen ”Né qui, né altrove” ville vi först och främst understryka att aktionen riktade sig mot ett särskilt flyktingförvar på en särskild plats. Detta var viktigt eftersom för den italienska regeringen fungerar förvaret i Turin särskiljt bra. Vi ville också betona det specifika i situationen i Turin, vilken är extremt känslig för tillfället på grund av krisen på Fiat, den massiva prekära arbetssituationen hos arbetskraften, fackens pågående aktioner, GMs avhopp från företaget och så vidare. Förvisso är denna sort av perpetuell kapitalistisk omstrukturering (och den medföljande prekära situationen för arbetarna) vid detta laget generaliserad, men dess effekter är särskilt intensiva i gamla företagsindustriella städer som Turin. Vi ville lyfta fram detta och på samma gång peka på kopplingarna mellan sådana omstruktureringar av arbetsmarknaden och flyktingförvarens roll i att begränsa och kontrollera arbetskraftens mobilitet. Med andra ord hävdade vi att flyktingförvaret på Corso Brunelleschis uppkomst och krisen på Fiat är ömsesidigt implicerade på en djup strukturell nivå.

För att se detta samband måste man dock tänka bortom de rent lokala omständigheterna i Turin, för att förstå interaktionen mellan kapitalistisk omstrukturering och arbetskraftens rörlighet på en global nivå. Därav vikten av att öppna protesterna för den globala dimensionen, av att ta ställning mot alla sådana platser som fråntar människor deras rättigheter: som till exempel flyktingförvaren i Polen eller i Australien lika mycket som det på Corso Brunelleschi. Detta var också nödvändigt för att undvika några av det tvetydigheter som har kännetecknat kampen mot flyktingförvar. Ofta hör man kritiker som menar att ett särskilt förvar borde stängas eftersom förhållandena där är inhumana, som om förvar med bättre förhållanden skulle vara helt och hållet rättfärdigade. Eller så stöter man på protester mot flyktingförvar från människor som skulle föredra att inte ha så kallade ”clandestini” (illegala invandrare) i sitt grannskap. Genom att använda parollen ” Né qui, né altrove” antydde vi att protesten var en principfråga, en ställning mot lagersystemet som sådant och inte bara mot ett särskilt förvar.

Nielson: Man finner helt klart liknande tvetydigheter i kampen mot flyktingförvaren i Australien. Till exempel, en framstående plattform tar upp det faktum att barn hålls i flyktingförvar. Således är ”Barn hör inte hemma i flyktingförvar” en vanlig paroll (som om sådana platser är okej för vuxna). En annan populär paroll är ”Flyktingar är välkomna här”, vilket i realiteten tar samma hållning som regeringen i relation till asylsökare, men bara inverterar svaret (ja du är välkommen, snarare än nej du är inte välkommen). Denna paroll antar att australiensiska medborgare har rätten att välkomna eller avvisa och i denna bemärkelse erkänner den inte det som du kallat ”diritto di fuga” (rätten att fly, flyktingens rätt att själva kontrollera sin mobilitet). En liknande tvetydighet finns även i argumentet att förvar-systemet svartmålar Australiens anseende i den övriga världens ögon (en poäng som ofta görs i kölvattnet av FN-rapporter om de inhumana förhållandena i de australiensiska lägren, tydligast i lägret vid Woomera). I detta fall är hållningen ännu mer narcissistisk, som om förvarspolicyn borde stoppas för att upprätthålla någon sorts uppdiktad vision om Australien som en välvillig och human plats. Grupper som ”Australiensare mot rasism”, som har stora annonser mot flyktingförvar i dagstidningarna, tenderar att bejaka denna logik. Jag skulle påstå att frasen ”Australiensare mot rasism” är något av en oxymoron, givet att nationen byggdes upp på erövrandet av aboriginernas land, kontrakterat dagslönearbete (coolie labour), den historiska uteslutningen av asiater. För min del verkar det som att för att motsätta sig rasism behöver man först ifrågasätta den australiensiska statens konstituerade makt och dess motsvarande former av identitet och subjektivitet. På samma gång är det livsviktigt att sådana aktioner organiseras på en nationell nivå. Er paroll ”Né qui, né altrove”, tar med i beräkningen vikten av lokala och/eller nationella mobiliseringar, men den signalerar också nödvändigheten av att öppna sådana kamper för den globala dimensionen.

Detta frambringar en annan fråga kring flyktingförvarens funktion i att upprätthålla och förnya anspråket på nationell suveränitet i en tid av ökade migrationella rörelser. Som du noterade tidigare fråntar dessa platser människor deras rättigheter. I den italienska kampanjen mot flyktingförvar har ordet ”lager” (italienskan: lager) en väldigt framskjuten position. I Australien har referenserna allmänt sett mer hänvisat till straffkolonierna som anlades av engelsmännen (parollen ”Vi är alla båtfolk” syftar till att skapa en homologi mellan de historiskt deporterade fångarna från England och dagens asylsökare) såväl som till de olika läger, missioner och ”hem” i vilka ursprungsbefolkningen internerades (och skiljdes från sina familjer) under det utdragna koloniala folkmordet. Ändå har en italiensk tänkares teorier, vilken också privilegierar begreppet ”lager”, varit mycket lärorika för teoretiker i Australien som har försökt förstå lägrets politiska struktur. Jag syftar på Giorgio Agambens texter om ”det bara livet” (1998, 2000). Agambens inflytande är uppenbart till exempel på Suvendrini Pereras artikel ”What is a camp?” ((2002, publicerad i första numret av Borderlands). Det verkar som att detta begrepp om det ”bara livet” inte är speciellt närvarande i dina teorier och skrifter. Visserligen finns det huvudteoretiker inom den italienska operaistiska och autonomistiskt marxistiska traditionen som har polemiserat ganska kraftigt mot Agambens förståelse och bruk av detta begrepp. Jag tänker närmast på Luciano Ferrari Bravo i ”Från fordism till globalisering” (Dal fordismo alla globalizzazione, 2001) och Antonio Negris artikel i ”Monstrets längtan” (Il desiderio del mostro, 2001). Är begreppet ”bart liv” användbart eller inte när det kommer till att förstå lägrets politiska struktur?

Mezzadra: Låt oss börja med frågan om användandet av begreppet ”lager”, eftersom detta är något som vi har diskuterat väldigt djupgående inom den italienska rörelsen. Uppenbarligen är det nödvändigt att vara väldigt försiktig med användandet av detta begrepp i kontexten av kampen mot flyktingförvaren. Faran är att man kan verka blanda ihop nuvarande former för global kontroll med styrelseformerna som dominerade i den europeiska fascismen under tidigt 1900-tal. Det är därför nödvändigt att trycka på att begreppet förvar inte enkelt går att reduceras till lägren som existerade i den europeiska fascismen eller för den delen i nazismen. Faktum är att lager har ett kolonialt ursprung i platser som Cuba och Sydafrika… eller för den delen, precis som du påpekar, i Australien som på sätt och vis var ett enormt lager. Så i användandet av denna term vill vi först peka på kolonialismens och koloniala maktförhållandes fortlevande inom samtida regeringsmodeller och samhällsmetropoler. Vidare är det nödvändigt att förstå att till och med det nazistiska lagret inte helt kort kan likställas med koncentrationslägren i Auschwitz eller Treblinka. Med start 1933 var lagren administrativa läger som etablerades över hela Tyskland med syfte att internera politiska motståndare och de så kallade asociala (”asozialen” – folk som zigenare, mentalsjuka eller homosexuella) och inte direkt eller enbart judarna som i förlängningen skulle utrotas. Så i identifierandet av samtidens flyktingförvar som lager, likställer vi dem inte med koncentrationsläger (vilket de helt klart inte är). Detta är extremt viktigt, eftersom en sådan identifikation på ett allvarligt sätt skulle banalisera det nazistiska folkmordet. Jag tycker det också är intressant att notera att en viktig bok om flyktingförvaren som lager, ”Negerad autobiografi. Immigranter i nutidens lager” (Autobiografie negate. Immigrati nei Lager del presente, 2002), skrivits i Italien av Federica Sossi, som är filosof och aktivist och har vart djupt engagerad i konfronterandet av shoahs arv.

Lagret är ett administrativt rum i vilket män och kvinnor som inte har begått några brott förnekas sin rätt till mobilitet. I detta avseende är det helt och hållet legitimt att identifiera dagens flyktingförvar som lager. Det är också giltigt att påpeka att sådana rum, som är associerade med en av de mörkaste perioderna i den europeiska historien, inte har försvunnit från dagens politiska scen. Tvärtom har de upplevt en allmän utspridning över den så kallade västvärlden (och även i andra delar av världen). Om vi tänker på Hannah Arendts ”The Origins of Totalitarianism” (1951), vilken är en av de viktigaste källorna till Agambens föreställning om det ”bara livet”, är det talande att hon finner lagrets koloniala ursprung och spårar den första uppkomsten av sådana ställen i Europa till koncentrationslägren som dök upp efter första världskriget. Dessa var inte utrotningsläger utan platser för internering av män och kvinnor som, på grund av de förändringarna av europakartan som följde ur kriget, inte hade något tydligt nationellt medborgarskap (de så kallade ”apatrides” eller ”heimatlosen”). Även ur detta avseende är det passande att tala om samtida flyktingförvar som lager, eftersom de också tjänar till att begränsa rörelsen hos folk utan någon tydlig juridisk koppling till en särskild nationalstat eller med ”fel” medborgarskap.

För att gå direkt på frågan om det ”bara livet”, är det viktigt att säga att Agambens arbete tillhandahåller en väldigt kraftfull uppsättning begrepp för att förstå lägrets politiska struktur. Självklart har hans argument visat sig vara fundamentala för aktivister som engagerar sig i att protestera mot existensen av flyktingförvar i Italien: i synnerhet beskrivningen av den märkliga dialektiken mellan exklusion och inklusion som verkar i lägren. Ett subjekt som inte alls erkänns av den legala ordningen (den ”illegala utlänningen”) inkluderas i denna ordning (genom ”inklusionen” i ett flyktingförvar) bara för att exkluderas från det rum i vilket den legala ordningen själv gäller. Detta är verkligen ett viktigt bidrag till att förstå lägrets logik. På samma gång har jag fått intrycket av att Agamben riskerar att lägga alltför stor vikt vid lägrets undantagsmässiga karaktär (detta är ett element i hans arbete som härrör från Carl Schmitt). Problemet är att dominanslogiken som verkar i lägret är en logik som också agerar i andra sociala rum. Denna typ av domination är verkligen spridd genom hela samhällsstrukturen. Du nämner några invändningar mot Agambens begrepp om det ”bara livet”, från företrädare för den italienska operaismen som Antonio Negri och Luciano Ferrari Bravo. Men det är värt att fundera över vad de har att säga. Ferrari Bravo tycker att begreppet om det ”bara livet” är dunkelt eftersom det utesluter frågan om arbetet (labour) från den teoretiska observationens sfär. Luciano frågade sig själv om man inte också borde kolla på, förutom Auschwitz, Ellis Island för att förstå de samtida lägrens logik. En annan företrädare för operaismen, Paolo Virno, påpekar polemiskt i sin bok ”Minnet av det nuvarande” (Il ricordo del presente, 1999) att det bästa exemplet på det som Agamben menar med ”bart liv” är arbetskraft (labour power), arbetskraft enligt Marx definition som en form av potentialitet. Det verkar som denna ansats riktar uppmärksamhet mot den fundamentala relationen mellan dagens flyktingförvar och den omfattande omstruktureringen av arbetsmarknaden i den globala kapitalismen.

Flyktingförvaret är en sorts dekompressionskammare som sprider ut spänningar som ackumulerats på arbetsmarknaden. Dessa platser visar kapitalismens nya flexibilitets andra ansikte: de är konkreta rum för statligt förtryck och en generell metafor för den despotiska tendensen att kontrollera arbetskraftens mobilitet – vilket är ett strukturellt kännetecken för den ”historiska kapitalismen”, som påpekats i ett antal färska studier. Det verkar viktigare att tala om lägren på detta sätt snarare än i termer av ”bart liv”. Detta är fallet även om begreppet om det ”bara livet” har lyft fram något i den grundläggande logiken enligt vilken dessa platser fungerar i ljuset. Enligt Agamben utför lägret uppenbarligen en våldsam ”avskalning”. Men denna avskalning bör förstås i relation till de nya lformerna för liv som produceras i den globala kapitalismen. Om den globala kapitalismen ger upphov till nya former för flexibilitet, som många argumenterat, visar den kontinuerliga rörelsen hos migranterna det subjektiva ansiktet i denna flexibilitet. På samma gång är det tydligt att migrationella rörelser exploateras av den globala kapitalismen och flyktingförvar är en avgörande beståndsdel i detta exploateringsystem. Detta är en av de saker som blir uppenbara i Yann Moulier Boutangs viktiga bok ”Från slaveri till lön” (De l’esclavage au salariat, 1998), vilken precis har översatts till italienska. Med ett vitt historiskt perspektiv på det kapitalistiska världssystemet argumenterar Moulier Boutang att former av kontrakterad och förslavad arbetskraft alltid spelat och kommer att fortsätta spela en fundamental roll i den kapitalistiska ackumulationen. Långt ifrån att vara föråldrade eller övergående justeringar ödesbundna att raderas av moderniseringen är dessa arbetets regimer konstituerande av den kapitalistiska utvecklingen och uppstår precis ur försöket att kontrollera eller begränsa arbetarens flykt. I detta perspektiv blir mödan att kontrollera migrantens mobilitet motorn i det kapitalistiska systemet och dagens flyktingförvar framstår som en i en lång rad av administrativa mekanismer som verkar för detta ändamål.

Nielson: I din bok ”Rätten att fly” (Diritto di fuga) framhåller du vikten av den senaste tidens ansträngningar att tänka om medborgarskapsbegreppet i syfte att förstå migrationen i dagens värld. I Australien var frågan om medborgarskap väldigt närvarande i våra diskussioner under 90-talet, särskilt beroende på försöken från den så kallade ”kulturpolitiken”, som använde sig av Foucaults koncept ”governmentality” för att visa på vikten av samarbete mellan intellektuella och statliga institutioner. Under några år på 90-talet var medborgarskapstemat ett av de teman som det australiensiska forskningsrådet såg som prioriterade områden för statligt finansierad forskning. Medborgarskapsstudier började framträda som en rätt mainstreamaktig form för intellektuella och politiska frågeställningar, även om många av de studier som publicerades betonade de sätt på vilka medborgarskapet inte längre är kopplat exklusivt till nationalstaten.

I Tampa-incidentens kölvatten efter august 2001 började några australiensiska tänkare dock närma sig frågarna kring migration och förvar snarare genom suveränitetsbegreppet än medborgarskapet. Jag tänker på verk som ”Sink the tampa”, efterskriften till Anthony Burkes bok ”In fear of security” (2001), McKenzie Warks artikel ”Globalisering underifrån: Migration, suveränitet, kommunikation” (Globalisation from below: Migration, sovereignty, communication, 2002). Suveränitetsbegreppet verkade viktigt av tre anledningar: 1) efter Tampaincidenten började den australiensiska regeringen etablera flyktingförvar i områden utanför Australien; 2) ny lagstiftning för gränskontrollen undantog vissa områden från Australien när det gäller ankomster via båt; och 3) efter misslyckandet med den officiella försoningsprocessen som pågick under tio år, utfärdade ursprungsbefolkningsgrupper ett nytt krav på suveränitet genom undertecknandet av ett fördrag. Visserligen är det svårt att tala om suveränitet utan att också tala om medborgarskap (och vice versa), men denna skillnad verkar viktig. I vilken utsträckning har frågan om suveränitet (och dess förändringar under globaliseringen) varit en central fråga för de som sysslar med kampen för migranters rättigheter i Europa?

Mezzadra: Jag skulle nog säga att i Italien hände saker i omvänd ordning. Suveränitetsbegreppet har alltid varit centralt inom den italienska politiska teorin och diskursen, medan medborgarskapsbegreppet har spelat en marginell roll. Ett sätt att konstatera detta är att konsultera den välkända boken ”Politisk uppslagsbok” (Dizionario di politica, 1983), för vilken Norberto Bobbio, Nicola Matteucci och Gianfranco Pasquino är redaktörer, i vilken medborgarskap inte finns med bland uppslagsorden. Inte förrän det tidiga 90-talet började folk som Giovanna Zincone (1992) och Danilo Zolo (1994) på allvar skriva om medborgarskapet och debatten i Italien har alltid varit tätt sammankopplad med debatten runt immigration. I ”Diritto di fuga” och i några andra texter (2002), försökte jag erbjuda en radikal omläsning av T.H. Marshalls klassiska text om medborgarskap och social klass (från 1949). Detta innebär att identifiera två sidor hos medborgarskapet: den första är medborgarskapet i den formella institutionella meningen medan den andra är sammankopplad med sociala praktiker, alltså med en kombination av politiska och praktiska krafter som utmanar medborgarskapets formella institutioner. I denna andra innebörd reser frågan om medborgarskap även frågan om subjektivitet. Och fast jag helt klart värdesätter den foucauldianska kritiken av medborgarskapsbegreppet, i det att jag påpekar att denna subjektivitet är konstruerad genom ett antal disciplinära praktiker, understryker jag också att det finns ett fristående utrymme för subjektiv handling som kan tvinga fram markanta institutionella förändringar. För mig är att tala om medborgarskap framför allt ett sätt att lyfta in frågan om subjektivitet i den politiska teorin. Och att tänka på medborgarskap i denna andra bemärkelse är ett sätt att fokusera debatten specifikt på migranter, det vill säga på människor vilka inte erkänns som formella medborgare inom ett partikulärt politiskt område. Migrantionsrörelser är ett utövande av medborgarskap som under de senaste tio åren har satt mer och mer tryck på det formella medborgarskapets gränser. Medborgarskapet förstått på detta sätt är ett begrepp som låter oss fråga hur dessa påtryckningar påverkar klassiska politiska begrepp, som suveränitet. Så att tala om medborgarskap betyder inte på något sätt att sluta tala om suveränitet. Medborgarskap är framför allt ett begrepp som låter oss sätta migrantens subjektiva krav i centrum för den politiska diskussionen.

Samtidigt sträcker sig begreppet om medborgarskap bortom denna väldigt direkta referens till migrationella rörelser. En stor teoretisk utmaning är att individuera det nexus som sammankopplar de specifika krav på medborgarskap som uttrycks genom migrantiella rörelser med andra sociala praktiker som inte nödvändigtvis innefattar krav på formellt medborgarskap. Jag har försökt identifiera (på ett väldigt skissartat sätt) vad som är gemensamt för migrationella subjektiva sociala praktiker och krav på medborgarskap som förts fram i den så kallade västvärlden under de senaste årtiondena, främst inom kvinno- och arbetarrörelserna. Begreppet ”rätten att fly” låter detta nexus framträda. Jag försöker inte föreslå någon sorts nivellerande homologi mellan migranters kamper och de kamper som förs av feminister och arbetare. Tvärt om är kopplingen helt och hållet formell och inte omedelbart kommunicerbar. Med det finns en länk vad det gäller arbetskraftens rörlighet. Återigen relaterar detta till Yann Moulier Boutangs argument i ”De l’esclavage au salariat”, vilket identifierar den subjektiva praktiken hos arbetskraftens rörlighet som den sammanbindande tråden i kapitalismens historia. Från 70-talet och framåt har det i Italien förts intensiva diskussioner om arbetarens flykt från fabriken, en arbetsvägran på ett ganska banalt och konkret sätt. Man kan se relevansen hos denna rörelse av arbetares flykt från fabriksdisciplinen i bestämmandet av management- och företagsorganisationstrategier i den rätt nya boken ”Le nouvel esprit du capitalisme” av Luc Boltanski och Éve Chiapello (1999). De visar hur ”flexibilitet”, innan det blev ett nyckelord i företagsideologin, vid 70-talets början sågs som det främsta problemet för den kapitalistiska kontrollen, i skepnad av arbetskraftens mobilitet. På samma sätt involverar feminismens vägran riktad mot hemarbetet och den patriarkala familjen ett krav på kontroll över subjektiva beslut rörande arbetskraftens mobilitet. Kategorin ”rätten att fly” kopplar samman dessa subjektiva utövanden av rörlighet med migrantens krav på medborgarskap, med migrantens rätt att ta kontroll över hans/hennes egna rörelser.

Neilson: Du argumenterar för att detta subjektiva utövande av rörlighet begränsar möjligheten att förstå migration i förmodat objektiva termer (den globala ekonomins olika faktorer, demografiska obalanser, etc.). En viktig aspekt av detta argument innefattar en kritik av multikulturalismen, vilken i din åsikt reducerar det singulära i migrantens erfarenhet, i det att detta perspektiv placerar honom/henne som en representant för en kultur, etnicitet eller ett samhälle. Som du vet är den multikulturalistiska diskurserna och praktikerna ganska utvecklade i Australien. Sedan 70-talet har multikulturalismen varit regeringens officiella policy, även om de institutioner som administrerar denna policy har varit bland de hårdast drabbade av nedskärningarna i välfärdsstaten. Kritiker pekar ofta på en diskontinuitet mellan den officiella multikulturalismpolitiken och den brutala behandlingen av migranter i australiensiska flyktingförvar (i vilka det inte finns någon begränsning för hur länge man kan hållas där). Andra har argumenterat för att det finns en kontinuitet mellan förvarspolitiken (etnisk inburning) och den officiella multikulturalismens blott spektakulära och konsumistiska ethos. Jag tänker i synnerhet på boken ”White Nation” (1998) av Ghassan Hage, som du citerar i ”Diritto di fuga”. Jag tycker det verkar som om du är engagerad i ett liknande projekt, i ditt försök att tänka migrantion i termer som rör sig bortom multikulturalismen. Kan du säga något om hur din betoning på de subjektiva aspekterna relaterar till multikulturalism som den förstås i den italienska eller europeiska kontexten?

Mezzadra: Låt mig först säga något om migranternas subjektivitet, vilken är en fråga med både en teoretisk och politisk sida. I den teoretiska meningen betyder tyngdpunkten på den subjektiva aspekten av migrationen en rörelse bort från mainstreamdiskussionerna, som helt och hållet uteslutit denna dimension, i det att de bara talar om ekonomiska faktorer, demografi och så vidare. I ”Diritto di fuga” pekade jag på nödvändigheten av att belysa den subjektiva dimensionen för att förstå beslutet att migrera, beslutet att lämna ogynnsamma eller oönskade förhållanden på en särkskild plats. Detta är en ansats som sammanfaller med mycket av det etnografiska arbete som gjorts på migranter i Italien, av till exempel personer som Alessandra dal Laga (1999) och Ruba Salih (2003). Det råder inget tvivel om att detta etnografiska arbete har levererat en mycket rikare och med komplex förståelse av migration än den man finner i mainstreamdiskurserna. Framför allt sätter det migrationen inom en kontext av en livshistoria där den subjektiva aspekten blir väldigt tydlig. Och detta tillåter en rörelse bort från stereotypa narrativ i vilka beslutet att migrera innefattar ett sökande efter frihet och emancipation. Ibland är så fallet, ibland inte. Många av de marockanska kvinnor som till exempel intervjuats i Italien har antytt att de valde att migrera eftersom de inte längre kunde stå ut med att leva i ett extremt patriarkalt samhälle. I detta fall är det rimligt att tala om migration som ett sätt för emancipation. Men man finner också människor som har absolut banala orsaker till sin migration, inte bara ekonomiska problem utan också existentiella sådana. En av de första intervjuerna jag någonsin läste var med en ung marockan som hade beslutat sig för att lämna sina studier i Casablanca och åka till Italien för att hans flickvän hade lämnat honom. Den här sortens subjektiva motiv är precis lika giltiga som de förknippade med ekonomiska problem eller mer generella sociala förhållanden. Slutligen är det viktigt att komma ihåg det att när jag trycker på den subjektiva aspekten av migrationen försöker jag inte återinföra någon sorts mytisk förståelse av cartesiansk subjektivitet. Snarare talar jag om subjetivationsprocesser i den foucauldianska meningen och samtidigt som dessa kan innefatta smärta och fattigdom kan de också innehålla njutning.

När vi rör oss vidare mot mer politiska frågor är det nödvändigt att erkänna att mycket av det arbete som gjorts i solidaritetens namn med migranter i Italien har behandlat dem som offer, som folk i behov av hjälp, omvårdnad eller beskydd. Detta arbete har utan tvivel varit inspirerat av nobla motiv, men har dessutom en viss tvetydighet. Genom att utforska migrationens subjektiva aspekt har man möjlighet att röra sig bortom denna paternalistiska vision och att se migranterna som de centrala aktörerna i de nuvarande globala förändringsprocesserna. Vad multikulturalismen beträffar kan man med säkerhet säga att det inte har funnit mycket praktisk erfarenhet av multikulturalistisk politik i Europa. Här importerades multikulturalism-diskursen från Nordamerika och har alltid i den allmänna debatten varit tätt kopplad till migrationsfrågan. Precis som i Australien och Nordamerika har debatten i stort drivits av en sorts vit fundamentalism som betraktar multikulturalismen som någonting som bör bekämpas. I Italien har vi personer som Giacomo Biffi, den romersk-katolska kardinalen i Bologna, som argumenterar för att alla migranter borde vara kristna (2000) eller Giovanni Sartori, som har kommit fram till en liknande position och som hävdar att vissa migranter (speciellt de som kommer från muslimska länder) hotar den europeiska upplysningstraditionen (2002). Ställda inför en debatt som håller sig på denna nivå, har många människor reflexmässigt intagit en multikulturalistisk position, i synnerhet de som identifierar sig med den institutionella vänstern eller till och med gräsrotsvänstern.

Men till och med i denna vänsterkontext omges den multikulturalistiska politiken av tvetydigheter. Om du till exempel föreställer dig en grupp aktivister som arbetar tillsammans med migranter för att organisera en festival, kommer det alldeles säkert att finnas någon som hävdar att varje kultur som är inblandad borde ha utrymme att uttrycka sig själv. Olika kulturer föses inte bara in i olika utrymmen, utan kultur och etnicitet klappas också samman. Om du ber personen som för fram denna position identifiera hans/hennes egen etnicitet eller kultur, skulle personen i fråga troligtvis känna sig förvirrad eller hotad. Vithets-studiernas grundläggande lärdom (att vithet är en markerad identitet och inte en neutral eller universell position) har inte helt och hållet trängt in i den europeiska vänstern och etnisk partikularitet tenderar fortfarande att identifieras i kontrast till den vita europeiska medborgaren.

Vidare finns det i Europa en växande tendens att ställa frågor om kulturellt erkännande mot frågor om ekonomiskt eller socialt välbefinnande. Axel Honneth är den mest intelligenta förespråkaren för detta argument (1996). En sådan tendens är särskilt oroande i en period där välfärdsstaten är under attack. Marco Martinello berättar en väldigt målande historia (1997). I Frankfurt öppnade de ett kontor för multikulturella angelägenheter. Andra allmänna kontor började skicka migranter till detta kontor, även fast problemen de hade var ganska banala och absolut ”materiella” (arbete, bostad osv.); myndigheterna verkade arbeta utifrån antagandet att migranter framför allt (om inte bara) var ”kulturella” problem. Detta visar något av gränserna för multikulturalistisk politik när det kommer till det verkliga livets subjektiva erfarenheter hos migranter i Europa. Precis som i andra delar av världen har multikulturalismen blivit totalt förknippad med identitetspolitik. Uppenbarligen är frågan om identitet viktig, men under multikulturalismens hegemoni reduceras alla de olika aspekterna och problemen med migration till att handla om identitet. Och i Europa förstås identitet i stort som en fråga om kulturell samhörighet, som någonting som innehålls i officiella geografiska gränser, som något givet snarare än konstruerat. Kanske är detta anledningen till att den strömning av postkoloniala studier som trycker på idén om hybriditet, vilken vid detta lag är ganska mainstream i den engelsktalande världen, fortfarande betraktas som ganska cutting-edge i Italien.

Nielson: Jag noterade att det visades en film om utbrytningen från Woomera påsken 2002 under upptakten till demonstrationen mot förvaret i Turin den 30 november. Nästan alla aktivister jag har talat med i Italien känner till denna händelse, som är den hittills största civil olydnads-aktionen i kampen mot förvaren. I Italien har ju rörelsen som kallas Disobbedienti spelat en väldigt viktig roll i den globala rörelsen. Skulle du kunna berätta något om rollen som civil olydnad har i kampen mot lagren och inom rörelsen mer allmänt? Det skulle vara intressant att höra dina tankar om det sätt på vilket olydnadsaktioner har definierats som brott och kopplats till hotet om terrorism. Vilken roll fyller denna kampform i ljuset av det ”permanenta globala kriget”, polis- och militärmakternas kollaps, disciplin och säkerhet?

Mezzadra: Jag skulle säga att olydnad, som innefattar ett ”skådespelifierande” av politiken och en produktion av symboliska aktioner, har varit extremt viktig för den globala rörelsens mognad och tillväxt. Olydnaden har helt klart varit avgörande för att skapa intrycket av ett utbrytande från en tidigare marginalisering, för att vinna plats på kvällsnyheterna och för att ta en plats i radiosändningarna. Denna sorts aktioner är helt klart effektiva i en social kontext som mer och mer tenderar mot att domineras av symboler och skådespel och bör av denna anledning inte demoniseras. Men det uppstår ett problem när spektaklet blir ett ändamål i sig, när det börjar kolonisera hela det politiska uttrycket. Under sådana omständigheter upphör olydnad vara en del i en serie politiska aktioner och förlorar därmed sin koppling till ett program för politisk förändring. Om vi för ett ögonblick ser till rörelsens praktiska politik ser vi att det var viktigt att Disobbedienti under ESF höll sig borta från fortet, det huvudområde där seminarierna och diskussionerna ägde rum. Inom fortet spreds olydnadspraktiker såväl som seriösa diskussioner om hur rörelsen ska gå vidare. Men på denna alternativa plats hade Disobbedienti ingenting att göra. Mot denna bakgrund finns det en fara i att olydnad inte blir något annat än en sorts marknadsföring av sig själv. Något av en logo, skulle man kanske kunna säga.

Samtidigt är detta öppet för diskussion, eftersom även folk som mig som kritiserar Disobbedienti finner det svårt att hitta politiska aktionsformer som skulle kunna vara så exemplariska som deras och samtidigt bidra till en djupare strukturell förändring. Detta är ett stort problem som relaterar till motivationen hos människorna som är aktiva i rörelsen. Där finns en viktig skillnad mellan aktioner som talar ett etikens språk och aktioner som talar politikens språk, även om att erkänna denna skillnad inte behöver betyda en nedvärdering av etikens språk. Kanske är vikten av den ”etiska” motivationen, som inte ska blandas ihop med ”moralism”, inom rörelsens sammansättande att den säger oss något väldigt viktigt och samtidigt helt materiellt: det kan tolkas som den subversiva sidan av ett produktionsätt som har en tendens att värdera arbetarnas subjektivitet och så vidare. Hur som helst visar det på några problem. Det stora dilemma som rörelsens står inför är hur den ska rusta sig och röra sig bortom de utopiska känslor som har skapats under de oväntat stora demonstrationerna. För medan det är sant att rörelsen har upplevt en fantastisk tillväxt, måste man mellan protestmarscherna fråga sig vad som lockar hundratusentals människor utifrån dessa allmänna (etiska?) motiv: ”Var är alla, vad gör de?”. Utmaningen är att hitta konkreta tillämpningspunkter för rörelsen. En möjlighet finns inom universiteten, eftersom att trots de senaste reformerna finns en ny generation av studentaktivister i Italien och en verklig möjlighet för universiteten att framträda som ett laboratorium för experimenterande med nya politiska diskurser och praktiker. Det har också pågått några intressanta experiment i kopplingen mellan rörelsen och institutionerna, speciellt på kommunal nivå. I Cosenza till exempel är borgmästaren väldigt öppen för rörelsen och intressanta saker sker som ett resultat av detta. Jag tänker att det är viktigt att hålla detta experimenterande med institutioner på en viss distans från projekten av att vinna konstituerad politisk makt på nationalstatens nivå.

För att gå över till frågan om repression, skulle jag vilja påstå att i kontexten av 11 september och det ”permanenta globala kriget” står rörelsen inför en helt annorlunda situation. Detta är inte en situation av en allmän ickediskriminerande repression. Vi kan till exempel hålla detta samtal ett hundratal gånger utan att gripas, men på hundraförsta tillfället kan vi gripas för anledningar som framstår som rätt godtyckliga och helt sakna relation till någonting som vi faktiskt har diskuterat. Risken är helt klart mycket högre att drabbas av en sådan repression för folk som var inblandade i rörelsen förr i tiden. Vi agerar i en situation i vilken det definitivt finns färre grundläggande rättigheter och garantier. Om det blir krig i Irak till exempel, är jag inte riktigt säker på vilka möjligheter som det kommer att finnas för att inta en radikal position mot militära interventioner, även om det kommer att finnas mer möjlighet för det i Europa än USA. Framväxten av en stark antikrigsrörelse i USA är huvudfrågan för globaliseringsrörelsen de närmaste månaderna.

Neilson: Jag skulle nog säga att det kommer finnas fler möjligheter till opposition i Europa mot kriget, även om det just nu finns ett viss fart i antikrigsrörelsen i USA. I Europa hittar du helt klart stora mainstream-partier som är mot kriget och så är inte fallet i USA eller i Australien (där oppositionen ofta följer FN:s säkerhetsråds positioner och om säkerhetsrådets resolution stöder attacken så är det ett rättfärdigt krig). Men hur kan vi förstå detta nya klimat av risker och repression? Ska vi förstå det som ett bakslag eller reaktion?

Mezzadra: Jag försöker i allmänhet att undvika att använda begreppet reaktion. Jag tror inte det verkligen har ägt rum någon reaktion i den moderna historien, åtminstone inte sedan Napoleonkrigen. Vad vi har att göra med är mer frågan om en reorganisering snarare än reaktion eller bakslag. Jag vet att Antonio Negri har refererat till den nuvarande situationen som en backlash (2002). För mig verkar den positionen komma ur en av de svagare aspekterna i boken han har skrivit med Michael Hardt. Det är ingen tvekan om att Empire (2000) är en väldigt viktig bok som har öppnat nya rum för politisk teori och handling i andra delar av världen, inte bara i engelsktalande länder utan även platser som Turkiet och Korea. Enligt min åsikt riserar dock Hardt och Negris argumentation att acceptera en framstegsbetonad modell av historiska förändringar, som nästan är linjär. Jag syftar då på de inslagen i boken som argumenterar för att imperiet är ett steg framåt och något att föredra framför klassisk nationalstatlig imperialism, den argumentationslinjen som syftar tillbaka på Woodrow Wilsons projekt att inrätta en världsregering för fred. En nackdel med detta perspektiv är att det får det att verka som om det imperiet som Hardt och Negri beskriver som framväxte under Clintonåren är det enda möjliga imperiet. För mig är den teoretiska modell de själva beskriver (speciellt i det nyskapande kapitlet kallat ”Blandkonstitution”) mycket mer komplex och komplicerad än detta. Det är en modell som kan införliva konflikter och angrepp.

Snarare än att tala om en backlash eller reaktion tror jag det är bättre att förstå den nuvarande situationen som en i vilken olika inslag av denna blandkonstitution genomför en process av omdefiniering och omorganisering. De nuvarande konflikterna sker inom imperiet och de bekräftar inte en enkel rörelse tillbaka till en tidigare period av ekonomisk och militär nationalism. Vad vi ser är en uppsättning förskjutningar och justeringar inom en ny form av konstitutionalism som i sig själv är ett spänningsfält och kan passera genom olika faser av jämvikt och obalans. Idén om en blandkonstitution är för mig den starkaste aspekten i Hardt och Negris bok och en som fungerar som motpol till de mer metadiskursiva narrativen som bara ser motimperiet framträda till den utsträckning som imperiet ersätter det äldre systemet med nationalstater på ett helt linjärt sätt. Det finns en fara att falla ner i en viss hegelianism här och det enda sättet att komma ur detta är att börja prata om backlash eller reaktion. Visst är det viktigt att erkänna att bokens utopism är en av de mest lockande aspekterna, och som jag har sagt, dess öppnande av nya politiska vyer har i det stora hela varit positivt. Men det verkar för mig som om de linjära framstegsaspekterna i Hardt och Negris argumention hamnar på kant med några av de de andra teoretiska exkurserna de gör, speciellt kring kopplingarna till postkolonial teori. Det är därför jag vill ha en straffavgift på användandet av ord som bakslag och reaktion.

Neilson: Jag skulle vilja fråga om din åsikt om argumentet att Europa är den svaga länken inom imperiet, denna nya globala konstitution. Detta verkar vara det centrala temat i ”Europa Politica” (2002) som Heidrun Friese, Antonio Negri och Peter Wagner var redaktörer för och som du bidrog med en text till (tillsammans med Alessandro dal Lago). Är det sant att det inom Europa finns ett redan existerande system av övernationell administration som antyder möjiligheten att konstruera nya styrelseformer bortom nationalstatssystemet. Detta kan ju vara sant även om Europa är inblandat i att utföra ett ännu mer komplext och repressiv form av gränskontroll, som vi pratade om tidigare. Där finns några teoretiker i Italien som argumenterar för möjligheten att arbeta för en förändring genom redan existerande instiutioner i EU, som till exempel genom Nice-avtalet (försöket att inrätta europeiska rättigheter). Andra är mer skeptiska. Några hävdar att att tiden är mogen, efter Frankrike och Italiens valfiaskon (och positionerna från de tyska och brittiska centervänsterregeringarna i frågor som om krig och migration) att börja arbeta för att reformera den institutionella vänstern på en europeisk nivå. Hur bedömmer du sådana argument? Finns det en fara i att genom att se Europa som den svaga länken i imperiet förstörs projektet att skapa allianser och kanaler för politisk kommunikation med sociala rörelser utanför Europa?

Mezzadra: Låt mig börja med att prata om förhållandet mellan rörelsen och den institutionaliserade vänstern. Detta är ett tydligt problem som vi behöver möta. Just nu i Italien finns det troligen en bättre chans än tidigare att förändra den institutionaliserade vänstern. Kanske är det mer korrekt att säga att situationen har delvis förbättrats. Det är klart att rörelsen måste börja tänka på nya sätt att relatera till sociala och politiska institutioner. Detta är nödvändigt för att uppnå konkreta förändringar. En av svårigheterna är att det idag finns en heterogen rörelse i Italien med ett deltagarantal och styrka som inte har några motsvarighet, men vi har trots det ändå inte lyckats förändra något. Vi kämpade till exempel mot Bossi-Fini-lagstiftningen, men nu är den italiensk lag. Vi behöver skissa på en modell som kan få oss att uppnå konkreta mål. Detta är inte en fråga om reformer. Snarare handlar det om att tänka på nya relationer till institutionerna, att se på institutionerna på ett annat sätt.

Det är tydligt att det bästa sättet att förhålla sig till institutionerna är på en europeisk nivå. Institutionerna i EU är redan rätt så väl etablerade (det är svårt att tänka sig en ”tillbakagång” till gamla nationalstatsystemet). Så när vi börjar tänka på nya relationer till den institutionaliserade vänstern, föreslår vi inte ett reformerande av den italienska, franska eller tyska vänstern. Vi tänker på nya sätt att koppla sig till (och reorganisera) det europeiska styrets rum. Ur denna synvinkel är detta jag tog upp tidigare om migrantrörelser extremt viktigt. Att tänka på Europa i termer av migrantrörelser tillåter oss att föreställa oss en helt annan version av Europa än den som håller på att skapas nu på det institutionella planet. Rörelsens första uppgift när den börjar experimentera med institutionerna är att hålla kritiken öppen mot EU-medborgarskapets gränser. I denna bemärkelse är det nödvändigt att förstå att den europeiska konstitutionalismen antyder en väldigt annorlunda gränsmodell än den som kännetecknade nationalstaterna. EU:s materiella konstitutionen är komplex, flexibel och har många olika nivåer. Den integrerar och omorganiserar kontinuerligt rum och funktioner. Detta öppnar definitivt för nya möjligheter för sociala rörelser. På denna nivå finns det möjlighet att använda de motsägelser som finns i den nya konstitutionalismen, att ockupera luckor som har uppstått av dessa flexibla handlingar (även om de bara är tillfälliga). Att påstå att detta bara är fallet eftersom EU agerar på en övernationell nivå är att förutsätta en konflikt mellan denna nya konstituionalism och nationalstatens styre. Detta kan ha varit fallet på 60- eller 70-talet, men integrerandet av Europa är något som nu är genomfört. Denna integration fyllde helt klart funktionen av att stärka det globala kapitalistska styrets mekanismer, men det finns också rum för alternativ.

Neilson: Kan du slutligen säga något om det nya projekt som du är inblandad i med Derive Approdi? Medan du förespråkar dessa nya möjligheter för institutionella kopplingar på en europeisk nivå, är du också inblandad i att skapa nya möjligheter för kommunikation, utbyte och dialog mellan sociala rörelser på en global nivå. Vad är betydelsen och resonemanget bakom detta försök till ett globalt öppnande?

Mezzadra: Derive Approdi startades under tidigt 90-tal och har varit ett av de viktigaste laboratorierna i Italien för en kritisk analys av postfordism och globalisering. Den växte fram ur operaismo-traditionen och hade en stark koppling till ett program av praktiska politiska aktioner. När globaliseringsrörelsen bröt ut i Italien med Genuaprotesterna i juli 2001 tog tidningen en helt ny riktning mot vad som var tänkt på 90-talet. Av den anledningen beslöt redaktionskollektivet att inleda en ny omgång av tidningen, som skulle undersöka en av de mest nyskapande aspekterna av den nya rörelsen, nämligen dess globala karraktär. Genom att göra detta ville vi både ta ett steg bort från en plattform som baserades på att bara kritisera nyliberalismen och att särskilja vår position från den som ser nationalstaten som den sista bastionen i försvaret mot en global kapitalism. Samtidigt som vi erkände den fortsatta vikten av mobiliseringar på en lokal och nationell nivå, bekräftade vi att rörelsen självt visar en alternativ bild av globaliseringen. Utifrån några av Hardt och Negris argument i Empire ville vi visa på en annan form av globalisering, en globalisering av kamper och motstånd som inte började i Seattle utan har en lång historia, av bland annat antikoloniala kamper.

Samtidigt hävdade vi att det som skedde i Seattle var en sorts explosion som ledde till skapandet av en ny global föreställning. Detta var inte en antiglobaliseringsrörelse, utan en rörelse som själv var verkligt global. Detta var fallet trots många av rörelsernas begränsningar och motsägelser, speciellt i förhållande till tendensen att visa ett paternalistiskt ansikte mot kamperna i syd. Det verkade för oss som om detta var den första gången i de systemkritiska rörelsernas historia där en rörelse hade framträtt som tog jordens enande inte som ett slutmål utan som en utgångspunkt. Av denna anledning planerade vi en serie på tre nummer för att undersöka förutsättningarna för en rörelse på en global nivå och började med ett nummer om den europeiska rörelsen, och gick sedan vidare till Afrika, Asien och Latinamerika för att avsluta med ett om Nordamerika och Oceanien. Tanken för att skapa ett nytt lexikon eller föreställning för att påbörja arbetet med att artikulera kamperna inom, mellan och tvärs över olika politiska rum. I denna bemärkelse handlar Derive Approdi-projektet i hög grad om kampernas förmåga att kommunicera. Detta erkänner nödvändigheten att agera på alla nivåer (kommunalt, nationellt, kontinentalt, globalt) utan att ta politiken av geografisk skala (eller mer precist, att hoppa mellan skalor) som ett mål i sig självt. I denna bemärkelse skiljer sig tidningen mycket från arbetet som gjordes på 90-talet, som koncentrerade sig på förhållandet globalt/lokalt (glokalt) och har rört sig bort från ett perspektiv som oproblematiskt jämställde det globala med det ekonomiska (eller nyliberala) och det lokala med det kulturella (eller motståndet). Snarare är detta ett projekt om kampernas artikulering, om skapandet av en ny global föreställning som agerar på ett helt annat plan än den rationella upplysningens dialog eller den lyckliga postkoloniala hybriditetens. Men projektet pågår fortfarande, så vi får vänta med denna diskussion till ett senare tillfälle.

/ Brett Neilson
Översättning: HS

Bibliografi

Agamben, Giorgio (1998) Homo Sacer Sovereign Power and Bare Life trans. Daniel Heller-Roaze. Stanford: Stanford UP, 1998.

________ (2000) Means without End: Notes on Politics trans. Vincenzo Binetti and Cesare Casarino. Minneapolis: Minnesota U.

Arendt, Hannah (1951) The Origins of Totalitarianism. New York: Harcourt Brace Jovanovich.

Biffi, Giacomo (2000) ’Sulla immigrazione: Intervento al seminario della Fondazione Migrantes’ http://www.we-are-church.org/it/
attual/Biffi-Islam.html September 30.

Bobbio, Norberto, Nicola Matteucci and Gianfranco Pasquino (1983) Dizonario di politica. Torino: Utet.

Boltanski, Luc and Éve Chiapello (1999) Le nouvel esprit du capitalisme. Paris: Puf.

Burke, Anthony (2001) In Fear of Security: Australia’s Invasion Anxiety. Sydney: Pluto Press.

Dal Lago, Alessandro (1999) Non-persone: L’exclusione dei migranti in una società globale. Milano: Feltrinelli.

Ferrari Bravo, Luciano (2001) Dal fordism alla globalizzazione. Roma: manifestolibri.

Friese, Heidrun, Antonio Negri and Peter Wagner, eds (2002) Europa politica: Ragioni di una necessità. Roma: manifestolibri.

Hage, Ghassan (1998) White Nation: Fantasies of White Supremacy in a Multicultural Nation. Sydney: Pluto Press.

Hardt, Michael and Antonio Negri (2000) Empire. Cambridge: Harvard UP.

Honneth, Axel (1996) The Struggle for Recognition: The Moral Grammar of Social Conflicts trans. Joel Anderson. Cambridge: MIT Press.

Marshall, Thomas Humphrey (1949) Citizenship and Social Class. Cambridge: Cambridge University Press.

Martiniello, Marco (1997) Sortir des ghettos culturels. Paris: Presses de Sc Po.

Mezzadra, Sandro (2001) Diritto di fuga: Migrazioni, cittadinanza, globalizzazione. Verona: ombre corte.

______ (2001) Oltre Genova, oltre New York: Tesi sul movimento globale. Roma, DeriveApprodi.

______ (2002), Diritti di cittadinanza e Welfare State. Citizenship and Social Class di Tom Marshall cinquant’anni dopo, in T.H. Marshall, Cittadinanza e classe sociale. Roma – Bari, Laterza.

Moulier Boutang, Yann (1998) De l’esclavage au salariat. Économie histoire du salariat bride. Paris: Puf.

Negri, Antonio (2001) ’Il mostro politico. Nuda vita e potenza’ in Ubaldo Fadini, Antonio Negri and Charles T, Wolfe, eds. Il desiderio del mostro: Dal circo al laboratorio alla politica. Roma: manifestolibri.

______ (2002) ’Il backlash imperialista sull’Impero. Intervista con Ida Dominijanni’ Il manifesto September 14.

Perera, Suvendrini (2002) ’What is a camp…?’ borderlands 1.1 http://www.borderlandsejournal.adelaide.edu.au/
vol1no1_2002/perera_camp.html

Rigo, Enrica (2002) ’Lo spazio commune di ”libertà, sicurezza e giustizia”’ DeriveApprodi 22: 157-161.

Salih, Ruba (2003), Gender in Transnationalism: Home, Longing and Belonging among Moroccan Migrant Women. London: Routledge.

Sartori, Giovanni (2002) Pluralismo, multiculturalismo, e estranei: Saggio sulla società multietnica. Milano: Rizzoli.

Sossi, Frederica (2002) Autobiografie negate. Immigrati nei Lager del presente. Roma: manifestolibri.

Virno, Paolo (1999) Il ricordo del presente: Saggio sul tempo storico. Torino: Bollati Boringhieri.

Wark, McKenzie (2002) ’Globalisation from Below: Migration, Sovereignty, Communication’ fibreculture http://lists.myspinach.org/
archives/fibreculture/2002-January/001062.html

Zincone, Giovanna (1992) Da sudditi a cittadini. Bologna: Il Mulino.

Zolo, Danilo, ed. (1994) La cittadinanza: Appartanenza, indentità, diritti. Bari: Laterza.
The URL for this article is:
http://www.borderlandsejournal.adelaide.edu.au/
vol2no1_2003/mezzadra_neilson.html

Maurizio Lazzarato – Enskilda handlingar, gemensamma rättigheter

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

Ett projekt för en självundersökning av ”form-samordning”

Jag vill här påbörja ett arbete av att undersöka eller självundersöka relationen form-samordning (forma-coordinazione). För att lansera den nämnda debatten slänger jag ut en ofullständig serie av teman och problem, som samtidigt kan komma att skapa diskussionssubjektet. Jag kan inleda denna med att diskutera samordnande handlingar utifrån två synvinklar: att ”vara-emot” och ”vara-tillsammans”.

Vara emot

1. Samordningens födelseakt är ett ”nej”, en ”vägran”. Men det gäller ett ”nej” och en ”vägran” som framför allt inkarnerar det som Michel Foucault hävdade mot slutet av sitt liv: hur de politiska rörelserna inte bara kan motsätta eller försvara sig men också affirmera sig i dessa kreativa krafter. Redan detta kan skapa ett radikalt skifte i relationerna inom arbetarrörelsens tradition, eftersom den politiska händelsen utgör (definisce) en assymetri mot den dialektik marxismen har använt för att definiera konflikten och kampen. ”Nej:et” mot makten öppnade därmed inte längre en dialektisk kamp likt de tidigare kamperna (för att ta makten eller maktens ledning) utan på ett ”blivande”. Att säga ”nej” utgör motståndets minimiform. Denna form måste vara ganska öppen och en process av skapande, en situations omvandlande och aktivt deltagande i en konstituerande process. Det är detta som är att ”göra motstånd” enligt Foucault.

2. Från 1968 och framåt agerade under en tid den politiska rörelsen och singulariteterna på två plan: det plan som påfördes dem av statens institutioner och det som valdes av rörelserna och av singulariteterna själva. På första planet konstituerade sig de politiska rörelserna och individualiteten enligt ”vägrans logik”, av ”vara-emot”, av separering. Vid första anblicken ser det ut som de reproducerar uppdelningen mellan ”vi och dem”, mellan vän och fiende, som kännetecknar arbetarrörelsens och framförallt politikens logik. Men detta ”nej”, denna delningens affirmation, uttrycker sig på två olika sätt. Å ena sidan är denna omedelbart riktat mot politiken och uttrycker en radikal separation ifrån representationens regel, eller snarare så är det ett iscensättande av denna världs inre uppdelningar; den andra delen är förutsättningen för en öppning av blivande och en klyvning av världarna och deras konfliktsammansättning (som på inget sätt är enade). Vägran är förutsättningen för att uppfinna ett ”vara-tillsammans”, som det gäller att framställa. Här på detta andra plan finns det utan tvivel gräl och konflikter mellan kraft och individualitet, men mer som ett spel utan att vara fiende.

3. På första planet uttrycker sig kampen som en flykt från institutionerna och från politikens regler. Institutionerna, de politiska partierna och fackföreningarna är bokstavligen tömda på ”deltagande”. Här undandrar man sig på radikala sätt, här distansierar man sig på sätt som folk i öst drog sig undan, korsandes gränserna eller genom att på stående fot proklamera Bartlebys formell ”I would prefer not to”. Det andra planet är hur de individuella och kollektiva singulariteterna som utgör rörelsen utvecklar en dynamik av subjektivering som sammantaget blir en affirmation av skillnaderna och ett sammansättande av det gemensamma, inte som en slutpunkt på konstruerandet, utan som förutsättningen för processen av heterogen subjektiviering. Praktiken med politiskt undandragande i första fallet, strategin med de olika världarnas ”empowerment” i andra fallet. Rörelserna och singulariteterna passerar med en viss lätthet från en terräng till en annan, medan den konstituerande makten har konstituerats att förbli på ett enda plan, totalitetens plan.

4. Min hypotes är att de politiska rörelserna och singulariteterna efter sextioåtta har radikalt brutit med den socialistiska och kommunistiska traditionen. En ny dynamik gör rörelsernas och singulariteternas beteenden grumliga och obegripliga för forskare i politisk samhällsvetenskap, sociologer, politiska partier och fackföreningar. Avpolitiseringen, individualismen och tillbakadragandet till den privata sfären som det pratas om är redan här – detta konstaterande görs regelbundet men det dementeras hela tiden av framträdandet av fortsatta kamper och av nya former av motstånd och skapande.

5. Dessa nya ickedialektiska sätt av ”vara-emot” måste uppfinna sina egna aktionssätt och handlingsformer. Samordningen måste uttrycka sig genom att korsa ett avmystifierande av de kodifierade fackliga kampformerna (manifestationer, möten osv) med uppfinnande av nya handlingsformer, där deras intensitet och omfång blir allt större ju mer de öppnar sig för synliggörande och sabotage, och fortsätter gerillakriget mot samhällets och företagens maktnät. Mot ekonomins, arbetets och de sociala rättigheternas avreglering, sätter man konfliktens avreglering, som fortsätter där maktens organisationer slutar inom deras kommunikationsnätverk, inom dess expressiva maskiner (igenom avbrott av tv-sändningar, adbusting av den offentliga reklamen, interventioner på tidningsredaktioner osv) som den klassiska fackliga kampen gjorde det stora misstaget att ignorera. Till fackens monumentala mobiliseringar (strejkerna), koncentrerade i tiden och rummet, har samordningen lagt till (med en fördubblande effekt) en aktionernas differentiering (i antalet deltagare och i variationen av målsättningar), ett ”kontinuerligt flöde ” (korsandes organisationens deltagande med snabbheten i genomförandet av dessa aktionerna) som gör att det numer går att föreställa sig det som skulle kunna vara effektiva handlingar inom och emot den kapitalistiska produktionens mobila, flexibla och avreglerade organisation och inom/emot de expressiva maskinerna (media, marknadsföring, reklam osv) som är konstitutiva för produktionen.

Vara tillsammans

6. Samordningen föds inte som förutsättning för öppnandet av en annan ”problematisk” process, av skapande och aktualisering, som handlar om multipliciteten hos subjektiviteterna som sammansätter denna samordning. Just ”problematisk” är det som kännetecknar livet och organiserandet av samarbetet. Den i kamp involverade subjektiviteten är fångade mellan mottaglighetens gamla uppdelning (som redan slutat existera) och denna nya (som ännu inte är, en modalitet av mottaglighetens förvandling). Samordningen är inte en helhet, ett kollektiv, utan en singularitetens kartografi, sammansatt av nätverk och överlappningar (en pluralitet av frågor och initiativ, av platser för diskussion och utformande, av aktivister från politiska och fackliga grupper, av utifrån kulturella och arbetsplatsen sammansatta affinitetsnätverk, av nätverk mellan vänner – alltså en multiplicitet av arbeten och yrken osv) som de snabbt och med varierande målsättningar konstruerar och dekonstruerar åt sig själva. Processen som här visar sig i skapandet av multipliciteten är inte organisk, utan polemisk och konfliktfylld. Bland de som deltar i denna process ingår det vid upprepade tillfällen individer eller grupper som är starkt sammansvetsade i de identiteter, roller och funktioner som ”politiken” (administrationen av produktionen och samhället) har format åt dem, och individer och grupper som är involverade i en radikal process av avsubjektifiering av just de samma formerna. Igenom sitt egna handlande (farsi) och i cirkulerandet av diskurser, sker blixtartade politiskt upplysande aha-upplevelser, och det finns stunder med återupprepade sidospår och den allmänna opinionens smittande stereotyper. Detta finns sätt att agera och sätt att tala som är konservativa och andra som är nyskapande, utspridda mellan olika individer och grupper, eller som passerar mellan dessa individer eller grupper.

7. I samordningen uttrycker sig alltså som olika sätt att agera och tala om subjektivitet, och utvecklas till ”stunder av kollektiv kunskap” (momenti di conoscenza collettivi), framträdandes varje gång som politiska objekt och subjekt. Lärande och kunskap som när de fungerar delar på både problemen och spridandet av lösningarna.

8. Samordning är ett experimenterande med dispositiven av ”vara-mot” och ”vara-tillsammans” som ibland upprepar de redan kodifierade protokollen och procedurerna, och som ibland uppfinner andra, men som tagna tillsammans är extremt uppmärksamma åt att främja singulariteternas möten och knyta samman de skilda världarna och universumen.

9. Inom samordningen finns de olika principerna (principi) för organisering och militans. Den allmänna organisationsformen är inte vertikal och hierarkisk som hos partier och fackföreningar, utan den har snarare formen av ett utspritt nätverk, i vilken olika organisationsmetoder och beslutsfattande verkar, samexisterar och anpassar sig till varandra på mer eller mindre lyckade sätt. Stormöten fungerar enligt majoritetsbeslutsprincipen, men likväl utan att utse eliter eller skapa vertikala strukturer och direktiv. Funktionen av samordning av olika frågor gör man samtidigt utifrån en överlappande modell, som på ett mer flexibelt och ansvarsfullt sätt tillåter en individ eller en grupp att lansera egna initiativ och nya aktionsformer. Denna organisationsform är mer öppen för lärande och tillägnelse av politiska handlingar för alla. Nätverken hjälper fram utvecklandet av en politik och ett beslutsfattande hos minoriteter. Det är helt klart mycket enklare att i klump kritisera dessa moment av lärande, kunskapsuttrycken och dessa organisatoriska dispositiv, som utgår från det politiskt universella (universale della politica) och dess uppmaningar, att säga att detta går bra och detta går inte bra (och varför det gör det) men samordningens hjärta består i sitt sätt att sammanbinda skillnader i ett blivande-gemensamt som får det att expandera istället för att kodifiera det, och som är förmöget till att alltid hålla med en ”reserv av varande”, virtuellt disponibel för ett annat blivande.

10. Samordningen har antagit en strategi som agerar transversalt i förhållande till politikens och majoritetsmodellernas institutionella uppdelningar (representerade/representerande, privat/offentligt, individuellt/kollektivt, expert/novis, socialt/politiskt, allmänhet/åskådare osv). Öppnandet av detta konstituerande rum håller liv i en spänning mellan affirmerandet av den inom politiken proklamerade jämlikheten (vi är alla lika i rättigheterna) och de mellan singulariteterna alltid asymetriska maktrelationerna (i ett möte, under en diskussion, i ett beslutsfattande, i cirkulerandet av begrepp, platser och funktioner är de aldrig baserade på [jäm]likhet).

11. Man förkastar skillnaden som makten påför men sammanbinder skillnaderna mellan singulariteterna (på detta andra plan kan jämlikheten inte vara möjligheten för var och en av oss av att inte vara separerade från de som kan, för att till slut nå till gränsen för deras kraft) (l’eguaglianza non può essere che la possibilità per ciascuno di noi di non essere separato da quello che egli può, quindi di andare fino al limite della sua potenza). I samordningen vägrar man denna makthierarki som är konstruerad att utgå från majoritetsmodeller och de sammanbinder därför de asymetriska relationerna mellan singulariteterna (som i konstnärernas värld, där det inte finns absoluta regler utan enbart olika rum), de båda är inkommensurabla med varandra. Det är händelsen och dess realisering i samordningen av handlande som skapar möjligheten av att överskrida gränserna, att blanda samman och skapa hybrider av uppdelningarna, klassifikationerna och de sociala positioner vi tvingas in i. Samordningens plats stabiliserar sig transversalt mellan jämlikhetens logik och olikhetens (frihetens) logik och konstruerar våra relationer som problem, försöker att undersöka dessa gränser som socialismen och liberalismen hade övervägt och praktiserat på skilda och motsatta sätt. Samordnandet är en konfliktplats av multiplicitetens förvandling (av en befriad avsubjektifierad och frisläppt multiplicitet) mot en ny multiplicitet av vilken man ännu inte kan se konturerna på): denna förvandling sker i händelsens tecken.

Från Posse, ”I nuovi animali politici”, sommar 2004.

Autopsy vs Michael Hardt: Det politiska projektet blivande-multitud

Den internationella mailinglistan Autopsy sammanställde i januari 2005 en kollektiv intervju, efter att ha haft en diskussion om Hardt och Negris bok Multitude. Här är frågorna de skrev till och svaren de fick från Michael Hardt.

Autopsy: I Labor of Dionysus skriver du och Negri att definitionen av vad som är arbete är en politisk fråga. En del av det attraktiva i ert senaste arbete är just den utvidgade definitionen av arbetet. Hur går denna utvidgning till? Innebär det att en del av icke-arbetet har blivit arbete? Eller är det vi som insett att vissa aktiviteter som tidigare inte kallats arbete faktiskt trots allt är arbete?

Hardt: Något som jag tycker är väldigt användbart när det gäller detta är något som Diane Elson skrev för flera år sedan om ”arbetsvärdeläran” och jag anser att den feministiska socialismen i allmänhet är det område där dessa frågor har klarast teoretiserats. Att bestämma vilka aktiviteter som hänger samman med ekonomiskt värde är ofta en politisk kamp. Det var detta som har varit målet för många feministiska kamperna, att hemarbete, omvårdande arbete eller relationsarbete skulle erkännas som produktivt. Man skulle också kunna betrakta, för att hoppa till ett helt annat perspektiv, hela idén om en produktiv utsida som ekonomer brukar tala om som aktiviteter som är kapitalproduktiva men inte erkända som sådana. Vi bör också lägga märke till, och detta har historiskt varit en styrka i de feministiska debatterna, att det kan finnas negativa konsekvenser med att hävda att vissa aktiviteter är arbete. En del skulle säga att benämna saker jag gör för dem jag älskar (reproduktivt arbete för barnen, föräldrarna osv) som arbete degraderar den aktiviteten. Andra skulle säga att om allt jag gör är arbete kan jag aldrig fly från kapitalet.

Ett annat sätt att närma sig denna fråga är genom Deleuze och Guattari. I Anti-Oidipus och Tusen platåer är allt produktion. Tänk bara på begärsproduktion som ett sätt att utöka vad som betraktas som arbete.

En annan aspekt att trycka på är att även kapitalet fortlöpande förändrar vad som räknas som arbete. Generellt sett är min synpunkt att kapitalet följer efter exemplena på vägran i detta avseende. Jag kommer ihåg att Toni och jag lade fram ett argument – eller egentligen inte ett argument, utan snarare hävdade i kapitel 3.4 i Imperiet att denna arbetsvägrans primära kvalitet på 60-talet och den motsvarande utvidgning av vad som betraktades som produktivt – inräknandet av intellektuella, affektiva och kommunikativa aktiviteter – följaktligen var den huvudsakliga grunden för den kapitalistiska produktionens omorganisering på 80-talet. Detta är bara ett annat exempel på den allmänna hypotesen om arbetarklassen och deras arbetsvägrans aktiva och kreativa natur och kapitalets reaktiva natur.

Hur förhåller sig utformandet av nya arbetsformer till det ni identifierar som multitudens blivande? Finns det ett blivande-multitud kopplat till ett blivande-produktiv, eller ett ”realiserande av vara multitud” kopplat till ett ”realiserande av vara produktiv”?

Det är precis detta som vi försöker undersöka med beteckningen arbetets blivande-gemensamt. Det som här ifrågasätts är inte bara utvidgandet av vad som betraktas som arbete utan även möjligheten till kommunikation och samarbete hos de olika formerna av arbete. Det här är det enda sättet du skulle kunna se vårt begrepp multituden som att stå väldigt nära det traditionella begreppet proletariat, det vill säga den klass som består av alla de som producerar – efter att själva begreppet produktion har blivit tillräckligt omarbetat och utvidgat.

Jag vill också påpeka att just ”produktivitet” inte alltid är det rätta sättet att tänka sig detta. Ibland verkar ”kreativitet” vara ett bättre begrepp, men detta begreppet duger heller inte jämt. Eftersom det vi vill kunna inkludera i detta begrepp inte bara uppkomsten av en ny idé i duschen eller liggandes i sängen, utan även när man tar en kopp te med en vän. Vi behöver tänka igenom vad som är produktivt i de sociala relationerna, i själva samhället.

Vi tolkar det som att en del av era texter säger att all social levande-tid (life-time) är produktiv. Detta koncept är lockande genom att det utvidgar definitionerna av arbete och vem som kan vara ett politiskt subjekt. Men å andra sidan, menar ni att bokstavligt all social levande-tid är produktiv för kapitalet? Om vi för kapitalet alltid är produktiva, hur kan vi då tänka oss och praktisera avbrott och brytningar? Vilken betydelse kan exodus ha här, om vi alltid befinner oss i faraos Egypten?

Jag ser generellt detta som att vara “inom och mot”. Allt som fabriksarbetaren gör när han inte är i fabriken är inte direkt produktivt för kapitalet. Det finns auktoriserad och oauktoriserad ledig tid, och det finns tusentals små undanflykter, och så finns det ibland koordinerade sabotage och revolter. Jag tänker att det i allmän bemärkelse är likadant för oss alla i det kapitalistiska samhället. Kom då så klart ihåg att kapitalet som vi producerar är inte bara varor – dessa är bara ett mellansteg i processen. Det producerade kapitalet är primärt en social relation. Vi måste försöka att förstå hur vi i all social levande-tid, precis som du säger, genom oräkneliga aktiviteter producerar och reproducerar kapitalet. Det finns självklart ledig tid i denna process, det finns tusentals små undanflykter som vi hittar på, och bland lyckas vi att få till stånd koordinerade sabotage och revolter. Min tanke är att allt detta sker inifrån, om du hänger med på mina topologiska föreställning. Vår exodus eller vår nomadism är en som aldrig lämnar insidan och trots detta lyckats att upprätta en opposition och utgöra ett alternativ.

Är ert koncept av “alltid-redan multitud” tänkt som en kritik av tanken att bara en kan styra, att de många kan inte styra sig själva (det vill säga, den sociala och politiska kroppen har alltid varit mångfaldig, de många har alltid kunnat styra sig själva, och först nu förstår vi detta) eller är det en diagnos som konstaterar att den endas styre historiskt uttömts (det vill säga, den endas styre var bara möjligt förut, tidigare försök att skapa multituden inträffade för tidigt, först nu i denna tidsperiod kan vi överskrida den enskildes styre)?

Jag lutar nog åt att hålla med om er senare formulering, att uttömmandet av den endes styre och formerandet av multituden är möjligt först nu idag. ”Alltid-redan” syftar på multitudens virtuella existens. Men jag undrar om det verkligen har funnits några tidigare försökt att bilda multituden eller om det snarare är först idag vi i efterhand kan betrakta vår historia ur denna bemärkelse. Kanske är det som i den strofen i Marxs introduktion till Grundrisse om att människans anatomi föregår apans anatomi.

Och som uppföljning på den frågan, om ni med begreppet mängden syftar till en form av kritik, hur blir denna till handling? Å andra sidan, när ni uttrycker den endas historiska uttömmande, finns det ett avantgarde, en spjutspets som leder denna process?

Den andra frågan är lite motsägelsefull, är den inte?

När det gäller den första delen, multituden är inte bara en form av kritik, det är också ett sätt av social organisering. För att besvara frågan om hur den blir handling, är det nog bästa att se på vad folk faktiskt gör. Med andra ord, hur skapar människor idag horisontella, mångfaldiga organisationer av singulariteter. Det här är ett sådant tillfälle när den teoretiska frågan kanske bäst kan besvaras på genom att titta på praktiker.

Ni talar om ett inte-ännu-multitud, en kommande multitud. Vad menar ni med detta? Hur relaterar detta till Agambens ”kommande samhälle” (coming community)? Och hur förhåller sig detta inte-ännu/kommande till kamp?

Det syftar på Agambens kommande samhälle, speciellt i den bemärkelsen, om jag minns det rätt, att han beskriver denna gemenskap som att den inte är baserat på tillhörighet. Han experimenterade med begreppet av ett icke-identitetssätt att tänka och skapa social organisering. Detta är också multitudens projekt. I filosofiska termer försöker vi, likt Agamben, att förskjuta den motstridiga paret identitet/skillnad och istället arbeta med det gemensamma, singularitet och multiplicitet.

Vår tanke om ett “icke-ännu” är verkligen väldigt enkel. Förutom att anspela på Blochs begrepp utopi, ville vi bara betona att multituden är ett projekt, ett politiskt projekt, som måste genomföras och ges liv genom kollektiv kamp.

När man läser Agamben får man känslan av att den enda anledningen till att det kommande samhället inte framträdde på Tiananmen-torget var makten från den kinesiska regeringens stridsvagnar. Detta antyder att det primära problemet för det kommande samhället eller inte-ännu multitud är hur det ska överleva attackerna från företagsledarna och staten, en fråga om organisering. Hur förhåller sig organisering till mängdens temporalitet, dess status som inte-ännu eller kommande?

Det är helt klart en viktig fråga hur man överlever attacker, och mer generellt är frågeställningen hur man organiserar sig på ett sätt som är kraftfullt nog att kunna förstöra den nuvarande maktregimen. Men jag skulle inte säga att det här är det enda eller ens det viktigaste problemet. Här är ett annat problem: hur hanterar vi konflikter inom multituden? Multituden är självklart inte bara ett fält för det gemensamma utan också ett konfliktfält. Det finns ingen garant att singulariteterna kommer att komma överens, och det borde det inte heller finnas. Detta är trots allt multitudens skönhet, dess verkliga multiplicitet och dess fria uttryck av skillnader och även konflikter. Jag misstänker att frågan om konflikter inom multituden är en av de frågor som det är bättre vi ställer i praktiska termer snarare än på denna ganska filosofiska nivå.

Om multituden definieras som ett politiskt projekt, finns det då ett telos? Om detta finns, vad skiljer ert synsätt från hegelianska marxister som försöker att definiera klassen enligt en ”revolutionär” essens, och därigenom förskjuta de aspekterna som inte är ”revolutionära” till det ”falska medvetandets” område?

Toni har pratat länge om ett materialistiskt telos och det är just detta som han menar – ett telos som konstrueras genom våra begär. Det finns ingenting nödvändigt, idealt eller på förhand givet med detta telos. Se det som typ en logbok för våra kollektiva begär och strävanden som följer varandra.

Den yttersta högern i dagens USA har visat sig väldigt kapabel att organisera och mobilisera många människor genom radioprogram, tv-predikningar och det affektiva arbete som missionärer, ungdomsgrupper osv utför. Hur förhåller sig denna sorts aktivitet till multituden? Kan mängden vara eller bli reaktionär? Eller finns det en reaktionär ”anti-multitud” skapad på samma grund som multituden? Vad är förhållandet mellan dessa formationer, oavsett om det är en ”god och ond” multitud eller en ”multitud och antimultitud”?

För det första (jag vet att ni inte frågar om detta, men det kan vara bra att ta upp igen) är det meningslöst att förknippa konceptet multitud med nazisternas massor eller folksamlingar, la Kracauer eller Canetti. Alla definitioner av multituden gör denna åtskillnad tydlig.

Några definitioner av multituden lämnar hur som helst dess politiska natur tvetydig. Om du definierar multituden i bara formella termer – till exempel som en horisontellt utspridd nätverksstruktur så kan du ha en reaktionär multitud. Och då skulle det vara viktigt att ställa upp kriterier som hjälper oss att skilja mellan dem.

Jag lutar mer åt att ge en mer substantiell definition av multituden som konceptet som till stor del begränsar dess tvetydighet. När man till exempel ställer det fria uttryckandet av skillnader (som för mig verkar ingå i varje föreställning av multiplicitet eller singularitet) då klargör du hur alla dessa reaktionära fenomen, från populistiska formationer i USA till terroristnätverk, inte har någon relation till multituden.

Om multitudens framtid ligger i det globala medborgarskapet, hur ser ni då på förhållandet mellan multituden som projekt och framträdandet av en global humanitär militarism?

Jag är inte säker att jag förstår denna fråga. Varför skulle medborgarskap medföra militarism? Medborgarskap är i vilket fall ett problematiskt koncept och det är inte direkt självklart vad det innebär. (Jag har föresten beundrat det som Etienne Balibar gjorde av det begreppet). I Imperiet använde vi begreppet globalt medborgarskap huvudsakligen på ett negativt sätt, det vill säga för att visa på gränsernas nedrivande och därigenom en rörelsefrihet för alla. Medborgarskap kan också ha en positiv sida som innehåller en hel serie positiva rättigheter. Men det är inte så vi använder begreppet i Imperiet.

Ni har förespråkat en allmän medborgarlön och flera nutida rörelser i Europa ställer liknande krav. Som vi förstår er rättfärdigar ni dessa anspråk genom att säga att ”vi är alla produktiva, hela tiden och eftersom vi alltid producerar borde vi betalas en allmän garanterad inkomst.” Ni verkar framställa en allmän inkomst som något rättvist och resonabelt, istället för som ett krav som ska kämpas för och påtvingas företagsledarna (som tex åttatimmarsdagen). Några rörelser av prekära arbetare har en helt annan ton när de kräver en allmän lön. De verkar istället säga ”vi behöver denna inkomst för att leva, de nuvarande åtgärderna fungerar inte för oss”. Vad är poängen med uppmaningen till en allmän lön? Ser ni denna som någonting som ligger i både kapitalet och mängdens bästa intresse, åtminstone för stunden? Eller ser ni denna som ett möjligt sammanförande krav, någonting som multituden kan mobilisera runt för att starta och sprida nya kamper som går bortom kapitalet?

Jag tycker du har rätt i att kravet på en grundläggande inkomst, särskilt när den sammankopplas med arbetslösa eller prekära arbetare, är ett kraftfullt krav som kan hjälpa till att utforma och organisera kamper. Det tycker jag är, precis som du antyder, den centrala poängen.

Vårt argument vara bara att detta krav också är försvarligt även utifrån enbart ett användande av kapitalets egna logik, det vill säga att basera inkomsten enbart på produktivt arbete. Detta är ett rätt ironiskt argument, men också ett rätt användbart tycker jag det verkar som. Det är ett exempel på när kapitalets egna logik pekar bortom de kapitalistiska relationerna.

http://users.resist.ca/%7Ejon.beasley-murray/index.html

Subcomandante Marcos: Sju tankar om världen

Medan maktens dagordning håller på att rasa samman och medan de stora mediekoncernerna vacklar mellan de absurditeter och tragedier som uppförs och främjas av världens politiska klass, så har rörelserna i den enorma och vidspännande källaren till det svajande Babels torn inte försvunnit. Och även om rörelserna fortfarande stapplar, börjar de få tillbaka orden och sin förmåga att agera spegel och lins. Medan disonansens politik bestäms däruppe, hittar de ”andra” i världens källare både varandra och andra som är annorlunda och som finns ännu längre ner på botten.

Som en del av detta återskapande av orden som spegel och lins, har Zapatistarmén för nationell befrielse på nytt inlett samtal med sociala eller politiska rörelser och organisationer i världen. Till en början har syftet varit att – med bröder och systrar från Mexico, Italien, Frankrike, Tyskland, Schweiz, staten Spanien, Argentina och USA – skapa en dagordning för en gemensam diskussion.

1. Teori

Teorins position (och den teoretiska analysens) i politiska och sociala rörelser är ofta självklar. Allt som är självklart döljer hur som helst ofta ett problem, i detta fall vilken teorins effekt är på praktiken och hur den teorin ”återknyter” till den senare. Jag jämställer inte rollerna ”teoretiker” eller ”teoretisk analytiker” med en ”intellektuell”. Den senare är en bredare kategori. Teoretikern är en intellektuell, men den intellektuelle är inte alltid en teoretiker.

Den intellektuelle (och därför även teoretikern) anser att han har rätten att utrycka sin åsikt om rörelserna. Det är inte bara hans rätt, det är hans skyldighet. Några intellektuella går ännu längre och blir tankens och handlingens nya politiska kommissarier och delar ut epitet som ”goda” eller ”onda”. Deras ”domar” har att göra med den positionen de har och de positioner de aspirerar på. Vi anser att en rörelse får inte återgälda deras ”domar” och inte igengälld börja dela in intellektuella i ”goda” och ”onda”, utifrån hur dessa intellektuella karaktäriserar rörelsen. Anti-intellektualism är inte något annat än en missförstådd självursäkt och som en sådan kännetecknar den en omogen rörelse.

Vi anser att ord lämnar spår, spår visar på riktningar, riktningar innehåller definitioner och förpliktelser. De som ställer sitt ord för eller mot rörelsen har en skyldighet att inte bara tala om det, utan också ”slipa” det, hålla dess mål i minnet. ”För vad?” och ”Mot vad?” är frågor som borde komma med ordet. Inte för att tysta det eller att få det att sänka rösten, utan för att fullborda det och göra det mer effektivt. Med andra ord, så att det vi säger kan höras av dem som borde höra det. Att producera teori inifrån rörelsen är inte samma sak som att producera det inifrån akademin. Och jag talar inte om det i bemärkelsen av sterilitet eller en (ickeexisterande) vetenskaplig ”objektivitet”, utan bara för att kunna lägga märke till platsen för reflektion och intellektuell produktion som varandes ”utanför” rörelsen. Och ”utanför” betyder inte att det inte finns ”sympatier” eller ”antipatier”, utan att den intellektuella produktionen inte äger rum inom rörelsen, snarare ovanför den. Och så bedömer och dömer de akademiska teoretikerna de bra och dåliga punkterna, smarta dragen och misstagen hos gårdagens och dagens rörelser, och försöker sig på att sia om riktningar och öden.

Ibland händer det att vissa akademiska teoretiker strävar efter att leda en rörelse, det vill säga att rörelsen borde följa hans direktiv. Och därför är akademikerns vanligaste förebråelse, att rörelsen inte ”lyder” honom. Att rörelsens alla misstag i grunden kommer ur faktumet att de inte klart kan se det som är självklart för akademikern. Bristen på minne och oärlighet är ofta genomgripande (inte alltid, men det stämmer ofta) bland dessa skrivbordsteoretiker. Ena dagen säger de en sak och förutser någonting, nästa dag händer det motsatta, men teoretikern har då tappat minnet och går tillbaka till att teoretisera medan han ignorerar vad han nyligen sagt. Därför är han också oärlig, eftersom han inte bryr sig om att respektera sina läsare eller lyssnar. Han kommer aldrig att säga ”igår sade jag detta, det hände inte eller motsatsen hände. Jag hade fel”. Fast i medias ständiga ”dagsläge”, tar skrivbordsteoretikern tillfället att ”glömma”. Denna sorts akademiker producerar för intellektet den teoretiska motsvarigheten till skräpmat. Med ”när” med andra ord inte, utan bara distraherar.

Andra gånger låter rörelsen akademikernas teoretiska förmyndarskap ersätta sin spontanitet. Den lösningen är vanligen skadligare än bristfälligheten. Om akademin har fel, ”glömmer” den. Om rörelsen har fel, misslyckas den. I vissa situationer söker rörelsens ledarskap efter ett ”teoretiskt alibi”, det vill säga något som backar upp den och ger sammanhållning åt deras praktiker. Då vänder den sig till akademin för att kunna ackumulera den. I dessa fall är teorin inget mer än en okritisk och något retorisk ursäkt.

Vi anser att en rörelse borde producera sina egna teoretiska reflektioner (märk väl, inte sina ursäkter). Där kan den införliva det som är omöjligt i skrivbords-teorierna, det vill säga rörelsens samhällsförändrande praktiker. Vi hade föredragit att lyssna och diskutera med dem som analyserar och reflekterar teoretiskt inom och med rörelserna och organisationerna, och inte utanför dem eller, ännu värre, på deras bekostnad. Vi har trots det gjort en ansträngning att höra på alla röster, och inte ta hänsyn till vem som talar utan varifrån de talar.

I vår teoretiska analys talar vi om vad vi ser som tendenser, inte fullbordade eller oundvikliga handlingar. Tendenser som inte blivit homogena och hegemoniska (ännu), men som kan (och borde) vändas.

Vår teoretiska reflektion som zapatister är allmänt inte om oss själva, utan om den verklighet som vi rör oss i. Och dess natur är ungefärlig och begränsad i tiden och rummet, i koncepten och i dessa koncepts strukturer. Det är därför vi förkastar varje försök till universalitet och evighet i det vi säger och gör.

Svaren på frågor om zapatismen finns inte i våra teoretiska reflektioner och analyser, utan i våra praktiker. Och praktik, i vårt fall, bär på en tung moralisk etisk börda. Det vill säga att vi försöker handla (inte alltid med framgång) enligt inte bara en teoretisk analys, utan framför allt även enligt vad vi anser vara vår skyldighet att göra. Vi försöker alltid att vara konsekventa. Kanske är det därför som vi inte är pragmatiska (vilket bara är ett annat sätt att säga ”handling utan teori och utan principer”).

Avantgarden känner en skyldighet att leda någon eller någonting (och i denna bemärkelse visar de på många likheter med de akademiska teoretikerna). Avantgarden försöker och arbetar för att ta ledningen. Några av dem är till och med villiga att betala priset för misstag och felsteg i sitt politiska arbete. Det gör inte akademikerna.

Vi anser att det är vår plikt att inleda, följa upp, följa med, hitta och öppna rum för något och någon, däribland även oss själva.

En karavan, även om det bara är en skildring av de olika formerna av motstånd i ett land eller på jorden, är inte bara en undersökning. Där kan man förgylla framtiden, ännu mer än nutiden. De som deltar i denna turné och de som gör undersökningen, kan upptäcka saker som de drar ifrån och lägger till i från sitt skrivbord av samhällsvetenskaper inte kan klara av att se. Att förstå att resenären och hans väg räknas, ja visst, men vad som räknas är framför allt denna väg, riktningen och tendensen. Att notera och analysera, igenom diskussioner och gräl, gör vi inte bara för att kunna veta vad som händer och förstå det, utan också framför allt för att försöka att förändra det.

II. Nationalstaten och Staden

På nationalstaternas bortdöende dagordning var den politiska klassen den som hade den beslutsfattande makten. En makt som faktiskt tog med ekonomisk, ideologisk och social makt i beräkningarna, men som behöll en relativ autonomi i förhållande till dem. Denna relativa autonomin gav makten möjligheten att ”se bortom” och leda nationalstaterna till den framtiden. I den framtiden fortsatte inte bara den ekonomiska makten att vara makt, utan var även den starkaste.

I konsten att bedriva politik var Stadens (Polis) ”konstnär” den styrande: en specialiserad ledare, väl insatt i vetenskapen och de mänskliga konsterna, inklusive de militära. Visdomen att regera består i att rätt styra och förvalta de olika statsresurserna. De olika regeringsformerna kännetecknades av en större eller mindre fördelning av dessa resurser. En balanserad administration, politik och repression var en utvecklad demokrati. Mycket politik, lite administration och dold repression var en folklig regim. Mycket repression och ingen politik eller administration var en militär diktatur.

I den internationella arbetsdelningen på den tiden tillhörde statsmännen (och statskvinnorna) den utvecklade kapitalismen. Länderna med en vanställd kapitalism hade skurkregeringar. Militärdiktaturer representerade modernitetens sanna ansikte: ett blodtörstigt djuransikte. Demokratierna var inte bara en mask som dolde denna brutala inre natur. De förberedde också nationerna för ett nytt stadium, där marknaden skulle hitta bättre villkor för tillväxt. Globaliseringen, som detta är och som gör världen verkligen världsomfattande, är inte bara färgad av den digitala teknologiska revolutionen. Pengarnas all-närvarande internationalistiska utformning fann medlen och förutsättningarna för förstörandet av de hinder som stoppade dem, gränserna och nationalstaterna, vilket kan beskrivas som ett världskrig (det fjärde). Nationalstaterna står inför denna situation utan ekonomiska, politiska, militära och ideologiska resurser och utan lagligt skydd, som det nyligen visat sig kring och frihandelsavtal.

Historien slutade inte med Berlinmurens fall och besegrandet av det socialistiska blocket. Denna nya världsordning är fortfarande målet för pengarnas stridsformation, men nu ligger nationalstaten i dödsryckningar på stridsfältet och väntar på att hjälp ska komma. Vi kallar det kollektiva styre som ersatt den politiska klassen i det grundläggande beslutsfattandet för ”Maktkretsen” (society of Power). Dessa är en grupp som har mer än den ekonomiska makten och inte i mer än en nation. Mer än att ha blivit organiskt sammansatt (enligt modellen av ett ” hemligt sällskap”), försöker den nya ”maktkretsen” att fylla vakuumet som nationalstaterna och de politiska klasserna lämnat efter sig. ”Maktkretsen” kontrollerar finansorganen (och därför hela länder), media, industriella och kommersiella bolag, utbildningscentra, arméer och samt offentliga och privata poliskårer. ”Maktkretsen” eftersträvar en världsstat med en övernationell regering, men den engagerar sig inte i att skapa denna.

Globaliseringen har verkligen varit en traumatisk erfarenhet för mänskligheten, särskilt för ”maktkretsen”. Nedtyngda av ansträngningen att utan medling passera från kvarteren eller lokalsamhällena till Hyper-Polis, från lokalt till globalt, och medan den övernationella regeringen håller på att konstrueras, har maktkretsen än en gång flytt till den borttynande nationalstaten. Maktkretsens nationalstat ger bara intrycket av att vara kraftfull, vilket är rätt schizofrent. Ett hologram, det är vad nationalstaten är idag i metropolerna.

Efter att i decennier upprätthållits som referenspunkten för stabilitet, håller nationalstaten på att upphöra att existera. Men dess hologram finns kvar, gödd av de dogma som kämpar för att fylla det tomrum som globaliseringen inte bara skapat, utan även upprätthåller. Att göra världen världsomfattande i både tid och rum är för makten en process som fortfarande måste styras. ”De andra” finns inte längre någon annanstans, utan överallt och hela tiden. Och för makten är ”de andra” ett hot. Hur kan detta hot bemötas? Genom att upprätta hologrammet ”nationen” och utmåla ”de andra” som angripare. Var inte ett av senõr Bushs argument för kriget i Afghanistan och Irak, att båda hotade den nordamerikanska ”nationen”? Men förutom i den ”verklighet” som CNN skapade, så är de flaggor som vajar över Kabul och Bagdad inte ”the stars and stripes” utan de multinationella bolagens.

I nationalstats-hologrammet har modernitetens vanföreställningen par exellence, c’est a dire, den ”individuell friheten”, tagits gisslan och satts i ett fängelse som inte är mindre repressivt bara för att det är globalt. Individen är så otydlig att inte ens bilderna av gårdagens hjältar kan erbjuda det minsta hopp om att sticka ut. ”The self made man” existerar inte längre, och eftersom det är omöjligt att tala om ett ”self made” företag, är samhällsförväntningarna på glid. Vad är då hoppet? Att gå tillbaka och kämpa för sin gata, sitt kvarter? Inget av dem. Fragmentiseringen har varit så hänsynslös och vårdslös att inte ens de minsta identitetsbitarna har fortsatt vara stabila. Familjehemmet? Var då och hur då? Om teven gled in som en drottning genom ytterdörren, hackade Internet sin väg in genom en spricka i cyberrymden. Nästan varje hus på planeten har invaderats av de brittiska och nordamerikanska trupperna som ockuperade Irak. Nationalstaten som nu tagit över titeln som ”Herrens gudomliga hand”, USA, existerar bara på teve, på radio och i några tidningar, magasin och på bio. I de stora mediakonsortiernas drömfabriker är presidenter intelligenta och sympatiska, och rättvisan segrar alltid. Samhället besegrar tyrannen, uppror mot de egenmäktiga bemöts snabbt och effektivt. ”Och sedan levde alla lyckliga” är fortfarande slutet som nationerna lovar. Men i verkligheten är det tvärtom.

Var finns hjältarna från invasionen av Afghanistan? Var är de från ockupationen av Irak? Vad jag menar är, att den 11 september 2001 hade sina hjältar: brandmännen och stadsinvånarna i New York, som kämpade för att rädda offren från den messianska galenskapen. Men dessa verkliga hjältar var inte till någon användning för Makten, det är därför som de så snabbt glömdes bort. För Makten är en ”hjälte” någon som erövrar (det vill säga, förstör), inte någon som räddar (det vill säga, skapar). Bilden av brandmannen täckt av aska, arbetandes mitt i Twin towers ruiner i New York, ersattes av pansarvagnar som rev ner Husseins staty i Bagdad.

Den enda saken som det moderna Staden (jag använder beteckningen ”Polis” [här översatt som Staden med stort s] istället för ”staden” för att betona att det jag syftar på är ett urbant rum med ekonomiska, ideologiska, kulturella, religiösa och politiska relationer) delar med Platons klassiska definition är den ytliga och lättsinniga bilden av fåren (folket) och herden (han som styr). Moderniteten upplöste helt den platonska bilden. Nu är Staden ett industrikomplex: några får klipps för ull, andra offras för att få mat. Några får, de ”sjuka”, isoleras, elimineras och ”bränns” så att de inte smittar resten.

Nyliberalismen presenterade sig själv som den kompetenta administrationen för denna blandning av slakthus/fålla som är Staden är, men visade på att den kompetensen skulle bara vara möjlig genom att riva ner metropolens gränser och istället sprida ut dem över (det vill säga, invadera) hela planeten: skapandet av Hyperpolis – hyperstaden.

Men så händer det att ”administratören” (den som regerar/vallar) har blivit galen, och han har bestämt sig för att offra alla lammen, även om ägaren inte kan äta allihop, och även om det inte kommer finnas några får kvar att klippa eller att offra imorgon. Den gamla politikern, den från förr (jag menar inte från ”före Kristus”, utan fram till 1900-talets slut), var specialiserad i att upprätthålla förutsättningarna för flockens tillväxt och att det skulle finnas får för olika saker och i gengälld skulle fåren inte revoltera.

Nypolitikern är inte längre en ”kultiverad” herde. Han är en korkad och ignorant varg (som inte ens gömmer sig i fårakläder), som är nöjd med att få äta den delen av flocken som de ger honom, men som har övergivit sina grundläggande uppgifter. Skulle man inte kunna tänka att det som behövs inte är ett ”humaniserande” av den moderna Stadens fålla/fabrik/slakthus utan snarare med ett raserande av den logiken? Att dra av fårakläderna och fårlös upptäcka att ”herden/slaktaren/klipparen” inte bara är onödig, utan rentav ett hinder?

Nationalstatens logik var (i stora drag) att en stad håller till i ett territorium (och inte tvärtom), en provins samlar en serie av städer, en nation finns i en uppsättning av provinser. Och därför var Staden nationalstatens grundbyggsten, och Huvudstaden påtvingade sin logik på resten av alla andra städer.

Då fanns det en sorts gemensam sak, en eller flera faktorer som höll städerna samman i sig själva, precis som där fanns faktorer som höll samman nationalstaten (territorium, språk, valuta, ett juridiskt-politiskt system, kultur och så vidare). Dessa faktorer har urholkats och sprängts sönder (ofta inte i den bildliga bemärkelsen) av globaliseringen.

Men hur är det med Staden under nationalstatens nuvarande nedgång (som nästan nått till punkten dess av försvinnande)? Och vilket kom först? Staden eller nationalstaten? Den ene eller den andres sönderfall? Det spelar ingen roll, åtminstone inte i de termer som jag nu talar om. Om fragmentiseringen (och därför nationalstatens tendensiella borttynande) beror på fragementiseringen av Staden eller vice versa, är inte den fråga som jag syftar på.

Staden, precis som nationalstaten, har förlorat det som höll den samman. Varje Stad är ingenting annat än en oordnad och kaotisk fragmentering, Staden påförd från ovan. Dessa är inte bara olika sinsemellan, utan ibland även i konflikt. Pengarnas makt kräver en speciell plats, som inte bara speglar dess storhet och välmående, men som kommer ytterligare skydda den mot ”andra” städer (som är ”de andras” städer) som omger den och hotar den. Dessa ”andra” städer är inte samma sak som gårdagens barbariska samhällen. Pengarnas Stad försöker införliva dem i sin logik och den behöver dem, men fruktar dem samtidigt.

Där det tidigare fanns en nationalstat (eller det utrymme som de fortfarande kämpar med dem om), finns idag Stadens kaotiska ackumulation. Pengarnas Stad i världen är maktkretsens ”boningar”. Där det tidigare fanns ett juridiskt och institutionellt system som reglerade nationalstatens inre liv och relationen mellan staterna (den internationella juridiska strukturen), finns det idag ingenting. Det internationella juridiska systemet är förlegat och dess plats har ockuperats av kapitalets spontana ”rättsliga” system: den brutala och hänsynslösa konkurrensen med alla tillbuds stående medel, inklusive krig.

Vad är städernas offentliga säkerhetsprogram om inte ett skyddande av dem som har allting mitt upp i ansiktet på dem som inte har någonting? ”Mutatis mutandis”, nationella säkerhetsprogram är inte längre nationella, riktade mot andra nationer, utan de riktas mot allting, överallt. Bilden av staden omringad (och hotad) av kretsar av misär och bilden av nationen som trakasserad av andra länder, har börjat förändras. Fattigdom och missnöje (från ”de andra” som inte har haft vettet att försvinna) finns inte längre i periferin, utan kan ses i nästan alla delar av metropolerna och i länderna.

Det jag vill peka på är att ”omorganiseringen”, som genomförs av städernas regeringar, ur dess spillror, som en övning eller ”träning” för en nationell reorganisering, är verkningslös. Eftersom den uppgift de står inför, mer än att skapa en ny ordning, är att isolera de ”skadliga” delarna och mildra effekten som dessas krav, kamper och motstånd skulle kunna ha på pengarnas Städer. De som styr Staden administrerar bara dess fragmentiseringsprocess, med förhoppningen att kunna avancera till att administrera den nationella fragmentariseringsprocessen.

Privatiserandet av stadsrummet är ingenting annat än rädslan som våldför sig på och bryter sina egna regulationer. Staden har omvandlats till ett anarkistiskt utrymme av öar. ”Samexistensen” bland de få är möjlig på grund av den allmänna rädslan för ”de andra”.

Vad kärnvapenkriget inte gjorde, kan företagen göra. Förstöra allt, även det som ger dem välstånd. En värld där inga världar ryms, inte ens deras egen. Detta är projektet hyperpolis som håller på att resas ur nationalstatens spillror.

III. Politik

Finns det några nationella frågor längre som håller städerna, nationerna och samhällena samman? Eller finns det inte längre politiker kapabla att ta sig an dessa frågor? Tvivlet på politiken är något annat än detta: den är något av hat och bitterhet. Den genomsnittlige medborgaren rör sig tendentiellt, från likgiltighet över de politiska klassernas utbrott, till ett förkastande som tar allt mer ”uttrycksfulla” former. ”Flocken” motsätter sig den nya logiken.

Gårdagens politiker fastställde de gemensamma samhällsuppgifterna. Den moderna försöker men misslyckas. Varför? Eftersom de själva har orsakat sin egen prestigeförlust, eller rättare sagt de har prostituerat saken, de har prostituerat ett yrke. I brist på en verklighet som referenspunkt, skapar den moderna politiska klassen ett hologram som inte baseras på storleken på deras aspirationer, utan på storleken på deras nuvarande dagordning: de som styr ett folk har inte gett upp tanken på styrandet av en stad, en provins, en nation och hela världen. Det är bara det att deras ”idag” skapar befolkningen, och de måste vänta på nästa val för att ta nästa steg.

Om nationalstaten tidigare hade förmågan att ”se längre” och planera de nödvändiga förutsättningarna för kapitalet att fortsätta reproducera sig och växa, att hjälpa kapitalet att hantera sina periodiska kriser, hindrar idag förstörelsen av dess grundläggande maktbaser den från att fullfölja den uppgiften.

”Samhällsskeppet” är på drift, och problemet är inte att det saknas en duglig kapten. Det är snarare så att de har stulit rodret och kan inte hitta det någonstans. Om pengarna var dynamiten, var politikerna de som genomdrev förstörelsen. Genom att förstöra nationalstatens maktbaser, har den politiska klassen också förstört sitt alibi: den allsmäktige politiska atleten får nu, förvånat och klentroget, se upp på en sketen butiksägare, som inte har någon idé alls om statskonsten. Han har inte besegrat dem, utan bara ersatt dem. Den traditionella politiska klassen är oförmögen att återskapa nationalstatens grund. Som en rovfågel, nöjer den sig med att livnära sig på landets rester, och den lever på blodet i leran från vad pengarnas imperium har byggt. Och medan den äter, väntar pengarnas herre vid sitt bord.

Den fria marknaden har genomlidit en fruktansvärd förvandling: du är nu fri att välja att gå till vilket shoppingcenter du vill, men det är bara samma butiker och samma varumärke. Den falska friheten i marknadens tyranni, ”fri tillgång och fri efterfrågan” har fallit sönder.

Grunden för den ”västerländska demokratin” har sprängts. Kampanjer och val bedrivs fortfarande i dess ruiner. Valens fyrverkerier lyser högt uppe på himlen, så högt upp att de inte klarar av att kasta det minsta ljus över det politiska arbetets ruiner därnere. På samma sätt är inte regeringsarbetets bärande pelare, Statsintressena (the Reasons of State), längre användbara. Nu är det marknadsintresset som styr politiken. Varför anlita politiker om marknadsanalytikerna förstår den nya maktlogiken mycket bättre? Politikern, statsmannen, har ersatts av (företags)ledaren. Och därför liknar statsvisionen en marknadsvision (ledaren är ingenting annat än gårdagens företagschef, som bestämt ”tror” att framgången för hans företag är det samma som hans egna framgång) och horisonten krymper, inte bara i bemärkelse av avstånd utan även i omfattning.

Ombud och riksdagsmän stiftar inte längre lagar, det arbetet görs av en ”lobbyistkår” av rådgivare och konsulter. De traditionella politikerna och deras intellektuella är nu föräldralösa och änkor, och sliter sitt hår (de som fortfarande har något) och övar om och om igen på nya alibin som de ska kunna erbjuda på åsiktsmarknaden. Men detta är värdelöst. Där finns det ett överskott av säljare, men inga köpare.

Att vända sig till den traditionella politiska klassen som en allierad i motståndskampen är en fin uppvisning i nostalgi. Att vända sig till nypolitikerna är ett symptom på schizofreni. Det finns inget att göra däruppe, annat än att vadslå om att det skulle finnas något som går att göra. Det finns dem som ägnar sig åt att fantisera att rodret fortfarande existerar och kämpar för att ta över det. De finns dem som söker i vrakresterna, övertygade om att det någonstans måste finnas något kvar. Och det finns de som skapar en ö, inte som en självnöjd tillflyktsort, men som ett skepp för att söka efter ännu en ö, och ännu en och ännu en.

IV. Kriget

I maktkretsens postmoderna stress fungerar kriget som en psykologsoffa. Dödens och förstörelsens katarsis lindrar, men den botar inte. Den nuvarande krisen är värre än de tidigare och därför är den radikala lösning som makten har för dem också värre än under tidigare perioder.

Globaliseringen, den största blåsningen genom tiderna, har nu inte ens anständigheten att försöka att rättfärdiga sig. Tusentals år efter ordens uppkomst, och med dem de resonerande argumenten, är det återigen styrkan som ockuperar den avgörande beslutspositionen. I historien om hur makten konsolideras har människans förmåga att leva i harmoni förändrats till samexistens. Och är samtidigt i krig. Dikotomin med dominerande-dominerad som idag kännetecknar världsamhället, försöker nu bli det nya kriteriet för ”mänskligheten”, till och med för det globala samhällets mest avskiljda delar.

Tomrummet som statsmännen lämnade efter sig fylls upp av nationalstatens hologram, av ledare och nykomlingar. I kapitalets skenbara ordning inkorporerar företagssoldaten (en ny generation som inte bara läser och tillämpar Sun Tzu, utan också har de materiella resurserna att genomdriva hans manövrar och rörelser) det militära kriget (för att kunna skilja det från ekonomiska, ideologiska, psykologiska och diplomatiska krig) som ännu en faktor i deras marknadsstrategi. Marknadens logik (mer profit jämt och till vilket pris som helst) påförs över den gamla krigslogiken (förstöra motpartens stridskapacitet). Internationell lagstiftning hamnar då i vägen, den måste ignoreras eller förstöras. Tiden för rimligt rättfärdigande är över. Där är inte ens någon stor tyngd lagd på ett ”moraliskt” eller ens ”politiskt” rättfärdigande av kriget längre. Internationella organ är nu oanvändbara och betungande monument.

För maktkretsen kan människor antingen vara kunder eller brottslingar. För att säkra de förstas medgivenhet och eliminera de andra, lånar politikern ut ett sken av legalitet åt maktens illegitima våld. Krig behöver inte längre lagar som ”rättfärdigar” eller ”backar upp” dem. Det räcker att ha politiker som förklarar krig och undertecknar orderna.

Om Förenta staternas regering har tagit på sig rollen som ”polisman” för Hyperpolis, måste man fråga vilken ordning det är de vill upprätthålla, vilken egendom de ska försvara, vilka brottslingar de ska spärra in och vilka lagar som ger dess handlingar sammanhang och ordning. Med andra ord, vilka är de ”de andra” som maktkretsen måste skyddas ifrån?

Det finns ingen sämre general för att bedriva krig än en militär, och det är just därför de tidigare stora generalerna, krigssegrarna (inte de som utkämpade kriget) var politiker, statsmän. Men om dessa inte längre finns, vem är det då som bedriver den nuvarande kampen om herravälde? Jag tvivlar på att det finns någon med klartänkt som skulle hävda att det är Bush eller Rumsfeld som leder kriget i Irak.

Så de som leder kriget är antingen militären, eller så är de inte dem. Om det är dem kommer vi snart att få se resultaten. Militären är inte nöjd förrän den har totalt förstört sin motpart. Helt och hållet med andra ord, inte bara har besegrat dem, utan tagit bort dem, gjort sig av med dem, förintat dem. Och då är krisens lösning bara upptakten på en större kris, på en mardröm som är omöjlig att beskriva med ord.

Om det inte är militären, vem är det då som styr? Företagen, skulle man kunna svara. Men de har också logiker som de måste påföra över individernas egna, och dessa styr över dem. Som en levande och intelligent varelse, lär företagen sina medlemmar att gå än hit och än dit. Men i vilken riktning? Dit profiten finns. Enligt denna logik styr pengarna sig själva i riktning dit de kan säkra de bästa villkoren för en snabb, växande och kontinuerlig profit. Kommer den att dirigera sig själv dit där det finns mindre eller där det finns mer? Ja, företagen kommer tendentiellt att gå mot andra företag.

Kommer resultaten av kriget i Irak att lösa krisen som de stora företagen står inför? Nej, åtminstone inte direkt. Konfliktens avledande effekt på förväntningarna på nationalstaten-med-aspirationer-på-att-bli-övernationell har livslängden av ett tevereklaminslag. ”Vi har redan vunnit kriget i Irak”, kommer Förenta staternas medborgare att säga. ”Och nu då? Ett nytt krig? Var då? Är detta den nya världsordningen? Ett krig jämt och överallt, som endast avbryts för tevereklampauser?”

V. Kultur

Utvilandes på krigets soffa, betraktar maktkretsen sina komplex och spöken. Dessa har många namn och många ansikten, men en gemensam nämnare: ”de andra”. Detta ”de andra” som före globaliseringen fanns långt bort i tid och rum, men som det oordnade skapandet av Hyperpolis har fört rakt in till maktkretsens bakgård. ”De andras” kultur har blivit den föraktade spegeln. Inte på grund av att den speglar makten i dess inhumana grymhet, utan eftersom den berättar historien om ”de andra”. De annorlunda som inte bara inte är beroende av maktens ”jag” utan också har en egen historia och storhet, utan att ens ha lagt märke till att ”jaget” existerar eller tänkt på dess framtida form.

Hos maktkretsen döljs misslyckandet hos människan att leva i harmoni, hennes varande i det kollektiva varandet bakom den individuella framgången. Men den senare döljer i sin tur att framgången gjordes möjlig genom förstörandet av ”de andra”, av det kollektiva varandet. Det är nödvändigt att än en gång fördriva från paradiset den rebelliska Lucifer, som Maktens nya ”bibel” beskrivit (en bibel som inte predikar ånger, utan underkastelse). Och de ”smarta bomberna” spelar det flammande svärdets roll.

”De andras” ansikte är deras kultur. Det är där deras skillnad ligger. Språk, trosföreställningar, värderingar, traditioner, historier, görs till en kollektiv kropp i nationen och gör det möjligt för den att särskilja sig från andra, och baserat på dessa skillnader att relatera till andra. En nation utan kultur är en varelse utan ansikte, med andra ord, utan ögon, utan öron, utan näsa, utan mun och utan hjärna.

Att förstöra ”de andras” kultur är det mest brutala sättet att eliminera dem. Plundringarna av Iraks kulturskatter var inte bara en produkt av oaktsamhet eller ointresse från ockupationstrupperna. Det var en militär aktion i krigsplanen. De stora krigen, de stora tyrannerna och massmorden har ägnat en stor möda åt kulturell förstörelse. Att det finns en likhet i Hitler och Bushs kulturella fobier, är inte för att de visar samma symptom på galenskap. Likheten finns i projektet att skapa en världsomfattande värld, som var drivkraften för den ene och styrde den andra.

Kultur är en av de få saker som fortfarande håller nationalstaten vid liv. Eliminerandet av kulturen kommer att vara en coup d’grace. Ingen kommer att komma till begravningen, inte på grund av brist på kunskap, utan på grund av dess låga tittarsiffror.

VI: Manifestationer och demonstrationer

Den handling som grundlade det nya århundradets krig var inte Twin towers fall och inte heller Saddam Hussein-statyns klumpiga ospektakulära fall. 2000-talet började med ett globalt ”Nej till kriget” som gav tillbaka mänskligheten sin essens och sammanförde dem i en gemensam fråga. Planeten skakades som aldrig tidigare i mänsklighetens historia av detta ”nej”. Från alla möjliga sorters intellektuella till de ej skrivkunniga invånarna i världens mest bortglömda hörn, blev ”nejet” en bro som enade samhällen, städer, byar, provinser, länder och kontinenter. I manifestationer och demonstrationer, försökte ”nejet” försvara förnuftet mot styrkan.

Även om detta ”nej” har dämpats, delvis med ockupationen av Bagdad, finns det mer hopp än impotens i dess eko. Men en del har flyttat sig till den teoretiska terrängen. De har bytt ut frågan ”vad ska vi göra för att stoppa kriget?” till ”vad kommer nästa invasion att bli?”.

Det finns dem som naivt hävdar att uttalandet från USAs regering om att de inte ska göra något mot Kuba visar att det inte finns någon anledning att frukta en nordamerikansk militär aktion mot de karibiska öarna. De nordamerikanska regeringarnas önskan att invadera och ockupera Kuba är verklig, den är något mer än en önskan. Det finns redan planer med ruter, tider, katastrofplaner, steg och delmål. Kuba är inte bara ett territorium att erövra, de är framför allt en förolämpning. En oacceptabel buckla i den nyliberala modernitetens lyxbil. Och marinsoldaterna är kroppsmännen. Om dessa planer förverkligas kommer det att visa sig, som nu i Irak, att målet inte var att störta senor Castro Ruz och inte heller att genomdriva en förändring av den politiska regimen.

Invasionen och ockupationen av Kuba (eller av någon annan geografisk plats i världen) behöver inte intellektuella som är ”förvånade” över de Förenta staternas aktioner för inre kontroll (de är nog de sista som fortfarande är förvånade över sånt i Latinamerika). I och med att den nordamerikanska regeringen inte brydde sig det minsta av FN och den första världens regeringars ljumna fördömande, och inte heller om det tydliga fördömandet från miljontals människor över hela planeten, kommer de intellektuellas fördömande eller påhejande ord inte att kunna uppmuntra eller stoppa detta krig. (När vi talar om Kuba, måste jag ta upp de israeliska soldaternas ”heroiska” aktion som nyligen blev känd. Dessa avrättade en palestinier med nackskott. Palestiniern var 17 månader gammal. Kom det då något uttalande, sammanställdes det något manifest med upprörda signaturer? Är det en selektiv rädsla? Eller ingår inte de doser av terror som de däruppe alltid kör ner i halsen på dem härnere i det ”Vi fördömer dem överallt och vilka de än är”? Räcker det att säga ”nej” en gång?).

Demonstrationer kommer heller inte att räcka, hur stora och ofta de än är, inte ens om de är inom USA. Jag menar: Inte enbart.

En avgörande faktor är de angripnas motståndskapacitet, förmågan att kombinera motståndsformer och något som kan låta ”subjektivt”, de angripna människornas beslutsfattningsförmåga. Territoriet som ska besegras (kalla det Syrien, Kuba, Iran, Sydöstra Mexikos berg) måste då förvandla sig självt till ett motståndsterritorium. Och jag syftar då inte på antalet skyttegravar, vapen, fällor och säkerhetssystem (som även de är nödvändiga), utan på viljan (någon skulle kanske säga ”moralen och kampandan”) hos de människor som ska göra motstånd.

VII. Motstånd

Kriser föregår medvetandet om deras existens, men reflektioner över dessa krisers resultat eller lösningar kommer att vändas till politiska handlingar. Förkastandet av den politiska klassen är inte ett förkastande av att bedriva politik, utan bara av ett visst sätt att göra det på. Bara för det faktumet att det inom den snäva horisonten för maktens agenda inte dykt upp något nytt sätt att bedriva motstånd, innebär inte att det inte sker i några få eller i många andra samhällsdelar över hela världen.

Allt motstånd i människans historia har framstått som ineffektivt, inte bara i tiden omedelbart före, utan även under natten för attacken. Ser man på detta sätt är tiden paradoxalt nog på deras sida.

Många statyer kan falla, men om flera generationers beslutsamhet upprätthålls och uppmuntras, är det möjligt att motståndet kan triumfera. Detta kommer inte att ske på ett precist datum, det kommer inte heller hållas tröttsamma parader, utan i slutändan vara en apparats förutsägbara sammanbrott, när den vänt sitt eget maskineri mot sitt egna projekt för en ny ordning.

Jag predikar inte ett tomt hopp, men minns lite av världshistorien och en bit varje lands nationella historia. Vi kommer att vinna, inte på grund av att det är vårt öde eller att det står skrivet så i våra revolutionära böcker, utan eftersom vi arbetar och kämpar för det.

Det är därför det behövs lite respekt för ”de andra” som också kämpar någon annanstans, såväl som en massa ödmjukhet för att komma ihåg att mycket kan läras från dessa andra, en vishet att inte kopiera, men att skapa en teori och en praktik som inte har en arrogans i sina principer, utan som inser sina gränser och vilka redskap som fyller en funktion.

Det handlar inte om att stärka dagens statyer, utan arbeta för en värld där många former av motstånd ryms. En international av motstånd, med en mångfärgad flagga och en melodi med många stämmor. Om det låter lite falskt och skär lite i dagsläget, är det eftersom dagordningen underifrån fortfarande håller på att stämma sig, där alla kommer att hitta sin plats, sin resonans och framför allt, sin samklang med andra toner.

Historien är långt ifrån över. I framtiden kommer en harmonisk samexistens att vara möjlig, inte på grund av de krig som försöker dominera andra, utan på grund av att ”nejet” som gav mänskligheten en gemensam kamp – som det gjort tidigare i historien – och med denna ett hopp: hoppet om mänsklighetens överlevnad, mot nyliberalismen.

Från sydöstra Mexikos berg

/ Subkommendant Marcos

Toni Negri och Michael Hardt: Svärmintelligens

När ett utspritt nätverk attackerar, omsvärmar det sin fiende: det verkar som oräkneliga självständiga styrkor slår till från alla riktningar vid en viss punkt och sedan försvinner de tillbaka in i miljön. Från ett utomstående perspektiv beskrivs nätverksattacken som en svärm, eftersom den verkar vara formlös. Eftersom nätverk inte har något centrum som ger order, antar de som bara kan tänka i termer av klassiska organisationsmodeller att det inte finns någon organisation alls – de ser bara spontanitet och anarki. Nätverksattacken framstår som en flock fåglar eller svärm insekter i en skräckfilm, en mängd av hjärndöda angripare, okända, obestämbara, osedda och oväntade. Men om man betraktar det inifrån ett nätverk, kan man se att det verkligen är organiserat, rationellt och kreativt. Det har en svärmintelligens.

Nyligen har forskare på artificiell intelligens och programmeringsmetoder använt begreppet svärmintelligens som namn åt kollektiva och utspridda problemlösningstekniker utan centraliserad kontroll eller tillhandahållna av en global modell. Ett problem med en stor del av den tidigare forskningen om artificiell intelligens, hävdar forskarna, är att dessa ansåg intelligensen som något som fanns i individuella sinnen, medan forskarna nu utgår ifrån att intelligensen i grunden är social. Dessa forskare har därför börjat se på svärmen som ett kollektivt beteende mellan sociala djur, som myror, bin och termiter, för att undersöka multiaktörsfördelade system av intelligens. Några vanliga djurbeteenden kan ge en första uppskattning av denna idé. Tänk till exempel på hur tropiska termiter bygger fantastiska gemensamt konstruerade valvstrukturer genom att kommunicera med varandra; forskarna har hypotesen att varje termit följer den feromon-koncentration som andra termiter i svärmen lämnat efter sig. Även om ingen av de individuella termiterna har någon högre intelligens, bildar termitsvärmen ett intelligenssystem utan någon central styrning. Svärmintelligensen baseras i huvudsak på kommunikation. För forskarna på metoder för artificiell intelligens och datahantering kan förståelsen av detta svärmbeteende hjälpa till att skriva algoritmer för att optimera problemlösande datauträkningar. Datorer kan också konstrueras att bearbeta information snabbare om de använder svärmarkitektur snarare än en konventionell centraliserad datahanteringsmodell.

I svärmmodellen som baserats på djursamhällen och som utvecklas av dessa forskare, antas att varje aktör eller partikel i en svärm är lika och för sig självt inte särskilt kreativ. Svärmen som vi ser framträda i de nya politiska nätverken däremot är sammansatt av en mängd av olika kreativa aktörer. Detta tillför ytterligare nivåer av komplexitet till denna modell. Medlemmarna i mängden behöver inte bli lika eller förkasta sin kreativitet för att kunna kommunicera och samarbeta med varandra. De fortsätter vara olika ifråga om etnicitet, kön, sexualitet och så vidare. Vad vi måste kunna förstå är den kollektiva intelligens som kan framträda ur kommunikationen och samarbetet i en sådan varierad multiplicitet.

När vi insett svärmintelligensens enorma potential, först då kanske vi kan förstå varför Arthur Rimbaud i sin vackra hymn över Pariskommunen 1871 hela tiden tänkte sig de revolutionära kommunarderna som insekter. Om man går tillbaka till händelserna åren innan, beskriver faktiskt Emile Zola i sin historiska roman Le débâcle preussarnas ”svarta svärmar” som helt kör över de franska armépositionerna i Sedan som en invaderande myrsvärm, ”un si noir fourmillement de troupes allemends.” Sådana insektmetaforer om fiendesvärmar betonar den oundvikliga förlusten medan de fortfarande ser sig som överlägsna fienden – dessa är bara hjärndöda insekter. Men Rimbaud tar denna krigskliché och vänder den, och sjunger en svärmens lovsång. Kommunarderna försvarade deras revolutionära Paris mot regeringsstyrkorna som attackerade från Versailles, och strömmar genom gatorna som myror (fourmiller) i Rimbauds poesi och deras barrikader myllrar av aktivitet som en myrstack (forumilières). Varför skulle Rimbaud beskriva kommunarderna som han älskade och beundrade som svärmande myror? När vi ser närmare på detta kan vi se att all Rimbauds poesi är full av insekter, speciellt ljudet från insekterna, surrandet, svärmandet, myllrandet (bourdonner, grouiller). En läsare beskriver Rimbauds poesi som ”insektsvers”, ”musiken från svärmen”. Nyvaknandet och återuppfinnandet av sinnena i den ungdomliga kroppen – det centrala stycket i Rimbauds poetiska värld – äger rum i köttets surrande och svärmande. Detta är en ny sorts intelligens, en kollektiv intelligens, en svärmintelligens, som Rimbaud och kommunarderna förutsåg.

/Toni Negri och Michael Hardt

Utdrag ur Multitude