Tag Archives: common

I stundens hetta

Posted on by under Eget, Översättningar

”Snart tar de till vapen”, varnade Aftonbladet med braskande rubriker om kampanjen det Osynliga partiet. Det är inte första gången de tidningarna låtit larmet gå larmat. Vargen kommer. Den utomparlamentariska vänstern är farlig. Samma nödrop gick ut när ”svartluvorna” och Commando Coca Cola störde den amerikanska presidenthustrun Nancy Reagans Stockholmsbesök 1986. Eller när bensinmackarna brann några år senare, mot Shells stöd till den sydafrikanska apartheidregimen. Samma sak när Borgen ockuperades i Malmö och Folkungagatan 164 i Stockholm. Återigen när Antifascistisk aktion blockerade de nynazistiska skinnskallarnas 30 november firande. När militanta veganer eldade mjölkbilar, eller radikala miljöaktivister saboterat vägmaskiner vid motorvägsbyggena under det sena 90-talet. Och framför allt, efter Göteborgskravallerna 2001.

Snart tar de till vapen. Så fel de hade, men ändå så rätt.

Den här boken handlar om ett sökande efter vapen, vapen för klasskampen. Om sökandet efter maktmedel och redskap som kan användas för sociala rörelser som strävar efter en samhällsförändring. Om olydnad som utmanar gränser. Som avbryter ordergivningen, sätter käppar i hjulet för maktutövningen, undandrar sig exploateringen.

Det gemensamma med alla texter i denna antologi är att de är skrivna mitt i en pågående kamp, mitt i stundens hetta, och handlar alla om att mitt i den brådskande situationen förstå vad som händer, vart man vill ta sig och vilka medel som är effektiva för att nå dit.

Sådana texter är av nödvändighet självkritiska och därför fulla av en ärlig uppriktighet. De är inte propagandistiska eller till för att övertyga någon om en viss uppsättning åsikter, utan har oftare formen av interna strategidokument eller utvärderingar. Det finns ingen poäng att lura sig själv, utan tvärtom kräver varje brinnande situation ett ögonblick av klarsyn, en realistisk uppskattning av ens förmåga.

Vad har vi för att sätta kraft bakom våra krav? Artiklarnas fokus är massmobiliseringar och massaktioner, aktionskampanjer och sociala kraftsamlingar. Men bakom diskussionerna om effektiva metoder finns en annan lika angelägen, och lika komplicerad, fråga som ringlar sig igenom texterna: vilka är detta ”vi”?

Ett ”vi” som anarkister? Som autonoma – autonoma från vad? Som aktivister – vad säger det? Antikapitalister – men är det en ståndpunkt eller en praktik? En rörelse – en rörelse av vad? Som rör sig vart? Är detta ”vi” baserat på en åsiktsgemenskap, en sammanhållen ideologi, ett medvetet val? Eller på en delad gemensam situation, en gemensam utsatthet, en gemensam antagonism? Ett ”vi” som arbetarklassen? Eller ett vi som en delad historia, en gemensam identitet?

Att utgå från ett ”vi”, inte istället för liberalismens isolerade individer, öar av skenbart självständiga ”jag”. Men inte heller den gamla vänsterns gemenskaper, där kollektivet antogs som förutsättning och självklarhet, klassen som ett homogent ”folk”. Utan ett försök att hitta något gemensamt i en mångfald, hitta det delade, gemensamma behov och begär, samma antagonism mot kapitalismen – att vara utsatta för samma exploatering.

Det vill säga. En materiell sida som utgångspunkt. Vår delade situation. Och en politisk sida, som projekt: att ur det uppsplittrade försöka konstruera en enhet, finna det gemensamma intresset. Genom kamp. Vi:et som fråga och problem, inte ett vi som identitet, ett fast avgränsat subjekt. Utan en kollektivitet stadd i förändring. Det är sällan samma vi som kommer ur en händelse, en samhällskonflikt, som trätt in i den. Vilket speglas i texterna, ”vi:et” i början av artiklarna är ofta inte samma ”vi” som i slutet på dem. Vi transformeras på vägen, gränserna luckras upp och vi:et breddas och kommer att involvera flera.

Den gamla arbetarrörelsens ”vi” var mycket enklare att se. De sammanfördes i fabrikerna och bostadsområdena, ställdes vid samma maskin, hade samma boss, följde samma order, stämplade in vid samma klockslag. Den massa de blev i produktionen kunde vändas till ett vapen, en disciplinerad kraft som krävde sin rätt genom att kollektivt hota med att lägga ner sitt arbete. Men vad är vår tids strejk? Och hur utvecklar vi en klassgemenskap och klassolidaritet, när vi inte är ett homogent klassubjekt från början: vi som arbetar korta perioder på olika ställen, bor i andrahandslägenheter, är mobila i rummet och flexibla i tiden. Fragmentiserade, uppdelade, omfördelade i tid och svårligen sammansatta.

Texterna i den här antologin brottas med det problemet, hur kan vi som ett uppsplittrat heterogent subjekt ändå finna en enhet, utan att förneka vår mångfald eller ta den enheten på förhand given. En mängd begrepp används för att försöka se hur en sådan process av politisk sammansättning kan gå till: det är samma grundproblem – frågan om att ena en mångfald utifrån ett gemensamt intresse och gemensam antagonism – som begreppen multitud, svärmar, emergenta system, nätverk, rörelse, det gemensamma, gemenskaper, prekariat, besmittande, generaliserade strejken, mänskliga strejken eller sammankopplande försöker lösa. Försöken att nå de stunder av överskridande där man finner nätverk bortom nätverken, en rörelse bortom rörelsen, aktivitet bortom aktivismen.

Generaliseringen av aktivismen

Diskussionen i boken måste ses mot bakgrund mot 90-talets aktivistkultur. Aktivismen kan inte ses som någon ahistorisk kategori, som alltid existerat. Aktivisten är inte samma som sjuttiotalsvänsterns militant från ett avantgardeparti eller gamla arbetarrörelsens kadermilitant. Aktivismen är ett ungt fenomen, en form av kamp som hänger tätt samman med den postfordistiska produktionens subjekt och en marknad som saluför individuella livsstilar snarare än massprodukter. Entreprenören och aktivisten är två sidor av samma mynt.

90-talsaktivismen uppstod efter realsocialismens sammanbrott, mitt under nyliberalismens kalla vindar. Den bredare vänstern hade börjat sin kräftgång, samtidigt som dess massbas i fabriksproduktionen försvagades. Kapitalismkritiken kom att få en allt mer undanskymd position, och övervintrade inom akademin eller marxistiska mikropartier. Kvar fanns sociala rörelser som främst organiserade sig som enfrågerörelser och kampanjer: feminism, miljökamp, antirasism, queer-hbt och djurrätt. De autonoma var i praktiken den militanta flygeln av dessa sociala rörelser. Kamperna kretsade kring identitet, kravet på representation och erkännande av minoriteters eller särbehandlades rättigheter, ett hävdande av sin partikularitet snarare än en universell politik. Även när försök till att lyfta klassfrågan gjordes, stöptes den ofta i identitetspolitikens förpackning. Klass diskuterades som social roll och kulturellt kapital snarare än produktion och exploatering.

Oförmågan under 90-talet att lyfta fram ett kraftfullt vänstersvar är slående, i en av de tider då de hårdaste angreppen – en klasskamp från ovan – fördes mot arbetarklassens vinningar: nedmonteringen av välfärdsstaten, tillbakapressandet av fackföreningarna, en partivänster och socialdemokrati i fritt fall. I Europa stod projektet med uppbyggandet av Europeiska unionen i centrum, denna nyliberala institution för att genomdriva en konkurrenskraftig inre marknad. Det var just kampen mot EU-projekten som många sociala rörelser förde på 90-talet: EU-motståndet, den militanta miljöaktivismen mot de 15 000 kilometer motorväg som den inre marknaden krävde för sina just-in-time-transporter, flyktingaktivisternas kamp mot konstruktionen av ”Fort Europa” och den allt restriktivare flyktingpolitiken, Europamarscherna mot den strukturella arbetslösheten. Det är i dessa kamper som antikapitalismen ”återupptäcks”, med protesterna mot ”marknadens diktatur”, privatiseringsvågen och nyliberalismens ”tredje världskrig” mot världens befolkningar. Zapatisternas uppror i Chiapas, Mexiko, tillförde dessa kamper ytterligare en beståndsdel, insisterandet på att vi ur denna mångfald av kamper och protester behövde hitta en ny global enhet och gemenskap, och generalisera de partikulära kamperna. Att bli ett gemensamt NEJ, beståendes av många mindre JA.

Till en början tog denna antikapitalism samma form som aktivismen, det vill säga, man försökte med aktivismen som redskap bedriva en antikapitalistisk kamp: genom att stänga ner företag eller finanscentra, samlas utanför huvudkontor och toppmöten. Men det är också inom dessa kamper som diskussionen om begränsningarna med 90-talsaktivismen börjar, som en aktivismkritik. Kritiken av identitetspolitiken inom de radikala rörelserna börjar intressant nog samtidigt som denna strömning börjar få brett ett bredare genomslag i samhället och spilla utanför aktivistmiljön. Det visade sig att identitetspolitikens målsättningar var väl integrerbara med den postfordistiska kapitalismen. Det är i denna interna aktivistkritik vår antologi tar sitt avstamp.

Med Seattle och globaliseringsrörelsen går denna aktiviströrelse-i-förvandling i totalkonfrontation mot nyliberalismens och frihandelns internationella institutioner. Rörelsen lyckas verkligen anta Europa, till och med världen, som sin konfliktterräng. Men steget från de stora händelserna och eventen, toppmötesmobiliseringarna, tillbaka till den vardagliga livssituationen är fortfarande komplicerat.

Styrkan i globaliseringsrörelsens mobiliseringar 1999-2001 är att den återvände till en universell politik igen, börjar se de generella krav och kamper som kan politiskt sammansätta den tekniskt uppsplittrade klassammansättningen (och som 90-talets partikulära kamper på ett sätt speglade). Rörelsens innovativa former, med globala aktionsdagar, taktikmångfald, aktivistmedia och mediaaktivism, öppen social olydnad, bröt 90-talsaktivismens isolering och kommunicerade globalt – och även lokalt. Svarta block, vita overaller och rosa parader – sammanlänkade i samma kamp.

Som en röd tråd genom hela denna bok löper diskussionen mellan en grupp brittiska Class War-aktivister från Leeds (via deras olika inkarnationer som Leeds May Day Group, the Free Association och tidskriften Turbulence) och den italienska (post)autonoma tidskriften DeriveApprodi löper som en röd tråd genom hela denna bok. Inför det första europeiska sociala forumet 2002 i Florens skickar DeriveApprodi ut ett öppet brev till den europeiska antikapitalistiska rörelsen, för att göra en gemensam undersökning om vilka kamper och subjekt denna nya rörelse samlar och uttrycker. Leedsfolket tar upp tråden, och diskussionerna mellan de båda tidskrifterna – väl förankrade i kamperna i sitt respektive land – om vad som är det ”gemensamma” som kan föra samman dagens sociala kamper mot kapitalismen fortsätter ända fram till dags datumidag.

En bärande diskussion genom texterna är hur kampmetoderna ska generaliseras och bli en del av bredare samhällsprotester, hur fler sociala rörelser ska hitta former baserade på självorganisering och deltagande i direkta aktioner.

Massprotesterna förenade ofta två olika tendenser: den disciplinerade och organiserade sociala olydnaden. Ooch den utspridda svärmande insurrektionella militansen utifrån affinitet. Under de tio år som gått från Seattle kan vi se hur båda dessa tendenser har generaliserats och fått sin spridning långt utanför aktivistkretsar.
Trots att de framstår som oförenliga, massolydnaden kräver en grad av kontroll och de lösa svärmangreppen förutsätter en okontrollerbarhet, har de två tendenserna många gånger lyckats hitta former att fungera tillsammans och komplettera varandras brister. Konceptet med ”taktikmångfald” eller globala aktionsdagar är sådana former som försökt skapa utrymme för de båda utan att de ska krocka eller hamna i motsättning mot varandra.

Massolydnaden har alltid en Plan B: om aktionen bemöts med repression och övervåld finns hotet att upphäva den ickevåldsliga aktionskonsensusen. I ickevåldet finns våldet som ett dolt hotvärde. ”Under de här omständigheterna kan vi inte längre garantera en fredlig manifestation”. Medan de militanta svärmattackerna ofta behöver de kontrollerade massaktionerna som skapar en plattform, öppnar upp en dialog, breddar toleransen och gör tillfälliga kraftsamlingar möjliga. De senaste årens antifascistiska massblockader och antikärnkraftsmotstånd i Tyskland, universitetsockupationer i Italien, Grekland, Spanien, England och Frankrike, den nordiska husockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn, nedskärningsprotester i Europa, har alla burit med sig en kombination av dessa två tendenser.

Den globala ekonomiska krisen 2008 har i land efter land omvandlats från ekonomisk kris till politisk kris och en djupare systemkris, från de arabiska länderna till stora delar av Europa. De erfarenheter som gjordes kring massprotester inom globaliseringsrörelsen har nu en rykande aktualitet och en stor social relevans för breda samhällsskikt. Därför har vi sammanställt dessa texter och erfarenheter, som en stafettpinne att lämna vidare som en stafettpinne till den nya vågen av sociala kamper.

Givetvis kräver en sådan här sammanställning sina avgränsningar. Fokus för den här boken är massprotesterna och olydnaden i Europa och Nordamerika, på erfarenheterna och diskussionerna mellan aktivister som befunnit sig mitt i dem, som organiserat och kravallat, svettats och älskat, tagit risker och vandrat frågande i denna rörelseprocess. Det finns massor med erfarenheter som flyter samman med dessa historier, trådar som inte utvecklas här utan bara antyds: aktivismens vändning till vardagen och arbetsplatskampen, stadsdelsorganiseringen och stadskampen, ockupationsvågen, nedskärningsprotesterna, universitetockupationerna och studentprotesterna, Noborder-lägren och migrantrörelserna, klimaträttviserörelsen och klimatlägren, feminismens och queerrörelsens liv efter identitetspolitiken, det latinamerikanska laboratoriet, den arabiska våren och demokratirevolten i Nordafrika. Listan kan göras lång. Den autonoma rörelsens historia återstår att skrivas. Snarare än en historik, hoppas vi att denna bok kan fungera som en form av kunskapsöverföring, ett överlämnande av en samling erfarenheter och redskap.

Söker du fortfarande efter vapen? Den här boken är ett. Plocka upp den. Rikta den rätt. Använd den.

Förordet till antologin I Stundens Hetta. Boken finns att köpa här.

Sparka på de döda

Posted on by under Eget

Efter att vi blivit misshandlade, inspärrade, häktade, husrannsakade, utsläpade, slagna och skjutna på av polisen under EU-toppmötet i Göteborg 2001 hände något vi aldrig glömmer.

Socialdemokraterna delade ut rosor till till polisen.

Rosor? Till den poliskår som för första gången öppnat eld mot demonstranter sedan Ådalen 1931. Den gången var det socialdemokraterna som var de skjutna. Den här gången stod socialdemokraterna på andra sidan gevärspiporna.

Sparka på nyliberalismens lik

Vi var i Göteborg för att protestera mot nyliberalismen, inspirerade av de framgångsrika blockaderna i Seattle ett par år innan. I Seattle möttes miljörörelsen, internationella solidaritetsrörelser, fackföreningsrörelsen och anarkistiska aktivister på gatorna i en gemensam blockad av Världshandelsorganisationens toppmöte. På gatorna hittade de varandra. Kamper som varit isolerade och förts i det tysta möttes. Nyliberalismens myter vacklade under några år. Frihandeln visade sig inte vara så fri, marknadsekonomin visade sig klara sig dåligt utan statliga interventioner för att gång på gång rädda den, de avreglerade marknaderna klarade sig inte utan nya former av regleringar. De internationella frihandelsinstitutionerna tappade sin legitimitet.

Seattle inspirerade oss. Men protestvågen mot nyliberalismen kom inte ur tomma intet. 90-talets aggressiva högerpolitik, med privatiseringar och utförsäljningar väckte starka – men ofta isolerade – reaktioner. Zapatisternas uppror i Mexiko hjälpte oss att peka ut nyliberalismen som en gemensam fiende. De franska arbetslöshetsprotesterna i mitten av nittiotalet gav upphov till Europamarscherna mot arbetslöshet. På Europamarschen vid EU-toppmötet i Amsterdam 1997 fick vi för första gången känna på en ny repression, massarresteringar av sociala protester. Vi inringades, greps och sattes på ett expressplan hem till Sverige.

I Göteborg 2001 samlades vi återigen på gatorna mot den nyliberala politiken. Men politikerna på andra sidan kravallstaketen – eller snarare containermurarna – var inte de samma. Statscheferna bar nu rosor i sina knapphål, trots att den ekonomiska politiken inte märkbart hade förändrats. I land efter land i Europa hade en ny form av socialdemokrati – ”den tredje vägen” – återvänt till makten inspirerade av Tony Blairs New Labours framgångar. Den formen av råa avreglerade och frihandelsbaserade marknadsnyliberalism vi protesterade emot låg redan på knä. Istället stod vi inför en nyliberalism som hade fått ett socialdemokratiskt ansikte.

De röda nyliberalerna

Den tredje vägens socialdemokrati accepterade den nyliberala högerns förändringar och såg marknaden som en frigörande kraft, dessa skulle vändas till samhällets fördel. Även den offentliga sektorn skulle baseras på marknadslösningar. Genom att stimulera kapitalismen skulle en tillväxt uppstå som kunde fördelas genom välfärdsstaten hette det. De nya socialdemokraterna delade nyliberalismens syn på individens strävan efter att maximera nytta och att vara ekonomiskt rationell. Med synsättet att marknaden i grunden var något positivt, som utvecklade både individen, samhället och välfärden, gjorde att tredje vägen saknade en konflikteori, de kunde inte se intressemotsättningar i samhället.

Den sociala ingenjörskonsten från folkhemsbygget var tätt förbunden med både den fordistiska kapitalismens behov (en reproduktion av arbetarklassen) och den fordistiska arbetarklassens behov (ett visst skydd mot marknaden). I den sociala ingenjörskonsten fanns en kontinuitet till den nya socialdemokratin. Det den tredje vägens socialdemokrati bidrog med till nyliberalismen var en stark tro på att individen var formbar. Individen sågs som antingen stark och självgående eller lat, fuskande och bråkig. Välfärdsstatens roll var att tvinga fram sociala beteenden och motverka asociala. ”Inga rättigheter utan skyldigheter” var ledordet för den nya arbetslinjen. ”Welfare” blev ”workfare” – de arbetslösa skulle aktiveras (bli aktiva ”jobbsökare”), bidrag skulle sammankopplas med hårda krav på motprestationer. Strukturella problem, som arbetslöshet och arbetsbrist, segregering eller kriminalitet, invidualiserades därigenom.

Tony Blair omformade inte bara politiken med New Labour, utan även hur denna politik utformades. Tankesmedjor, reklambyråer och spinndoktorer fick en central betydelse, snarare än partimöten och folkrörelsestrukturer. Genom så kallad ”triangulering” försökte man attrahera motståndarens väljare genom att delvis ta över deras politik och retorik i sina utspel.

Det var denna nya socialdemokrati som släppte in bemanningsföretagen på arbetsmarknaden, som backade upp Bushs och hans neocons krig i USA, som gick i spetsen för att utarbeta offentligt-privata partnerskap – och därigenom föra in vinstintressen i den offentliga sektorn. Detta förändrade sjukersättningarna och stärkte de ”aktiverande” tvångsåtgärderna i de sociala skyddsnäten. Det var inte konstigt att våra kamper och sociala protester under det tidiga 2000-talet allt mer kom att hamna i konflikt och konfrontation med socialdemokratin.

De osynliga

Styrkan i de stora toppmötesprotesternas kraftsamlingar, med tusentals aktivister som möttes på manifestationer, i olydnadsaktioner och på sociala forum var att det hjälpte oss att finna gemensamma beröringspunkter och intressen, hittade en samhörighet och samtidighet som stärkte våra kamper. Men toppmötesprotesterna hade också en negativ sida: de slukade stora delar av våra resurser och möttes av en allt hårdare repression. I sin värsta form var toppmötesprotesterna helt frikopplade från våra vardagsliv och behov, bara tillfälliga ”opinionsprotester” som vi samlades kring – utan någon form av kontinuerlig förankring. Motreaktionen blev att ta tillbaka aktivismen till vardagen, återvända med vår stridsvilja till våra arbetsplatser, bostadsområden och utbildningar. Vi slog rot.

Inför valet 2006 genomfördes en kampanj som försökte föra samman dessa två ben: gemenskapen i massprotesten och den kontinuerliga förankringen i vardagen. Kampanjen syftade till gemensamma kraftsamlingar av de ofta osynliga vardagskamperna mot en gemensam ”fiende”. Vi kallade detta det ”osynliga partiet”. Vi ville uppnå samtidigheten och samhörigheten som globaliseringsrörelsen lyckats nå, men samtidigt behålla och stärka förankringen i de kontinuerliga vardagskamperna mot arbetskraftsuthyrningen genom bemanningsföretagen, försämringarna av arbetsrätten och ”prekariseringen” för unga, den strukturella arbetslösheten, det obetalda ”kvinnoarbetet” och marknaden för ”extraknäckande” studenter.

Sparka på nya socialdemokratins lik

Framför allt attackerade vi socialdemokraternas ”workfare”-åtgärder och aktiveringsprogram mot arbetslösa, för att istället kräva ovillkorade rättigheter och försöka slå in en kil mellan ”rättigheter” och skyldigheter. Vi menade att arbetslösheten inte var en individuell fråga, att det inte uppstod mer jobb bara för att man drev på arbetslösa att söka fler jobb. Vi menade att de sociala skyddsnäten – att a-kassan, socialbidragen och CSN-lånen – utgjorde en skyddsvall för lönedumpning, den nivå lägstalönenivån inte kunde gå under. Medan vi stod och höll manifestationer mot Arbetsförmedlingens aktiveringsprogram, de ”center” – vi valde att kalla ”vuxendagis” – där arbetslösa tvingades sitta av tiden varje dag för att få sin arbetslöshetsersättning, satt samtidigt Maud Olofsson från Centerpartiet i debattprogrammen och angrep med samma ordalag socialdemokraternas ”vuxendagis” för ”bidragstagare”. Vilket var absurt, eftersom Centerpartiet var det parti som gav ett ansikte åt angreppen på arbetsrätten och sänkandet av lägsta lönenivåerna för unga. Den form av ”arbetslinje-genom-workfare”-socialdemokrati som vi protesterade emot låg redan på knä. Istället stod vi inför en arbetslinje från en höger som förklätt sig till arbetarparti.

Det blå arbetarpartiet

Det är svårt att inte se den influens New Labour har haft i utformandet av Fredrik Reinfelds och PR-proffset Per Schlingmans Nya moderaterna. Precis som den tredje vägens socialdemokrater inte gick till angrepp på nyliberalismen, utan försökte driva den i sin riktning, har de nya moderaterna tagit över betydande delar av den tredje vägens socialdemokrati: arbetslinjen, disciplineringen av individen till att bli ett nyttomaximerat subjekt, den individualiserade synen på arbetslöshet (problemet finns hos den arbetssökande, inte i bristen på jobb eller den strukturella arbetslösheten), en välfärdssektor baserad på marknadslösningar, statliga interventioner i ekonomin och stödpaket för att motverka marknaden från att förstöra sig själv. Den ekonomiska krisen som bröt ut 2008 påskyndade denna utveckling då högern steg mycket riktigt in och räddade krisen genom offentliga medel till banker. Krisen raserade vägen tillbaka till de gamla moderaternas myt om den självreglerande marknaden.

Men i högerns egna retorik presenteras det däremot på ett annat sätt. De nya moderaterna har nu varit framgångsrika i att sälja in sin berättelse om Sverige, om deras ”arbetslinje” – baserad på en ”piska” (försämringar för arbetslösa och sjuka) och en ”morot” (bonusar och skattelättnader för de som lyckas klättra uppåt), att det nu ”lönar sig att vara flitig, men straffar sig att vara lat”. I den berättelsen kontrasterades högerns ”arbetslinje” mot socialdemokraternas ”bidragslinje”, där arbetslösa undanhölls arbetsmarknaden genom arbetslöshetsåtgärder och belönades genom de sociala skyddsnätens utformning, något som högern menar skapade ”bidragsberoende”.

Den tredje vägens socialdemokrati, som i slutet av 90-talet tog Europa med storm, har nu kollapsat totalt och vänstern håller på att utraderas från parlament efter parlament. Samtidigt måste vi se hur socialdemokratin sopade vägen för den ekonomiska politik som nu drivs och den höger som sitter vid makten. Det kanske inte är konstigt att deras protester nu ekar ihåligt.

Prolog: Livet i limbo

Texten ovan skrevs som ett förord till Brands publikation till Turbulence text Livet i limbo, men fick inte plats i tidningen. Så här presenterade vi numret:

Nyliberalismen borde vara död med sina kriser och självdestruktivitet. Politiskt är det ingen längre som försvarar den. Ändå stapplar den på, som en zombie. Tio år efter Seattle, där en omfattande toppmötesprotest satte de globala frihandelsinstitutionerna i gungning, släppte tidningen Turbulence artikeln ”Livet i limbo” som ett bidrag till en internationell diskussion om tillståndet för dagens rörelse. Vad är det egentligen vi har gemensamt? Kapitalismen har förändrats. Den senaste ekonomiska krisen fick den till och med nästan att haverera. Det krävdes massiva statliga insatser för att få den på benen igen och stappla vidare. Nu tar statsekonomierna smällen för räddningsaktionen, och får själva söka stöd hos IMF. Ett motstånd kan inte baseras på var vi stod för tio år sedan, eller var hur den globala suveräniteten och marknadsekonomin var strukturerad då, utan måste formeras genom att tackla dagens situation. Runt om i Europa havererar partivänstern – och samtidigt pågår omfattande protester på gatorna i flera europeiska länderna mot försämringarna av våra livsvillkor, studier, pensioner och lönesänkningar. Kanske är det till och med ointressant att prata om en motsättning mellan ”höger” och ”vänster”, konfliktlinjen går snarare mellan kapitalet och dess partier vid makten däruppe och vi underifrån som drabbas, organiserar oss och kämpar emot.

Turbulence försöker initiera en diskussion hur en ny protestvåg kan hitta sin samtidighet och se det gemensamma i de partikulära kamperna. Hur kan vi nysammansätta dessa kamper så de stärker oss både lokalt och globalt?

Vad har vi egentligen gemensamt?
Delar vi samma visioner?
Har vi samma fiende?

Det gemensamma – oavsett om vi pratar om arbetarklassen, en social rörelse eller vänstern – är inte något som är givet, utan något som skapas. Det måste upptäckas. I kamper som sammanlänkas där våra verkligheter korsas. I ett igenkännande på gatan, i upptäckten av gemensamma intressen i bostadsområdet, eller ihopsnackandet i fikarummet på jobbet. Om vi ska hitta en väg framåt så måste vi höja blicken och se varandra.

Andra svar på Livet i limbo:
Anarkisterna.com: Still not dead

Från Konfliktportalen.se: Erik skriver Dagen då den brittiska parlamentsmajoriteten sattes i rubbning, allaljuger skriver Du ser. Du känner. Du fångar det. Du skrattar åt det. Du krossar det., Kaj Raving skriver Ersätt soldaterna i Afghanistan med bistånd!, Röda Lund skriver Om Gud inte finns, Stefan Bergmark skriver Början på slutet för biblioteket?, herman skriver När vi generaliserar, och när vi inte gör det

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Michael Hardt: Allt åt alla – Varken offentligt eller privat men gemensamt

Posted on by under Översättningar

Jag måste börja med att konstatera att vi har en ovana att se på världen som uppdelad mellan det privata och offentliga, de ses som det är bara dessa två möjligheter som existerar. Mark är till exempel antingen offentlig eller privatägd egendom. Samma sak händer när vi talar om andra nyttigheter, om till exempel immateriella nyttigheter som idéer, musik och så vidare. Så om vi vill angripa den nyliberala strategin att privatisera allting, framstår det som det enda vapen vi har till vårt förfogande är ett offentligt ägande, en statlig kontroll.

Det är däremot tydligt att det finns många världar, naturen och också många idéer och praktiker som varken är offentliga eller privata, som ingår i en självorganisering av lokalsamhället eller olika samhällen. Detta blir ett kritiskt förhållningssätt till både privat och offentlig egendom. En kritik mot själva grundbegreppet, ägandet. Denna kritik motsvarar ett politiskt praktiserande av autonomi, dvs en politik som strider både mot kapitalet (privatiseringarna) och statlig kontroll (offentlig förvaltning), och som leder till skapandet av en samhällelig autonomi, till självstyre. Detta är det perspektiv som jag under några års tid har försökt att utveckla tillsammans med den italienska filosofen Antonio Negri.

Som ett första antagande kan vi säga att det finns två sorters allmänningar: de ekologiska naturliga allmänningarna och de artificiella samhälleliga allmänningarna. Båda utmanar och konfronteras samtidigt med äganderätten som begrepp, de båda bryter mönstren och de traditionella måtten för det ekonomiska värdet som kapitalet försöker att mäta dem i. Detta beror på att det gemensamma, allmänningen, bara har en enda skala för bedömning, nämligen livet. Å andra sidan framstår det som om det finns en motsättning mellan de två allmänningarna (den ekologiska och den samhälleliga). Den ekologiska allmänningen sköts med avsikt att bevaras, medan den artificiella är baserad på expansion, ett obegränsat skapande. Den ekologiska allmänningen har dessutom som sin horisont biosfären i sin helhet, medan den artificiella å andra sidan har hela mänsklighetens intressen som sitt centrala fokus.

Det är avgörande enligt min åsikt att sätta det gemensamma i centrum. Hypotesen är att vi befinner oss mitt i ett epokskifte: från en kapitalistisk ekonomi baserad på industriproduktion till en kapitalism baserad på immateriell produktion eller biopolitik. Uttryckt på ett annat sätt, den industriella produktionen är inte längre central, inte på grund av att det inte skulle finnas fabriker längre, utan för att industriproduktionen inte längre motsvarar formerandet av ett industriellt samhälle, det är snarare den immateriella produktionen som ger form åt dagens samhälle.

Det är inte en kvantitativ, utan en kvalitativ skillnad. Om så är fallet måste vi tänka på att om frågan om rörligheten tidigare satte egendomen på spel – genom spänningen mellan orörlig mark och en rörlig varumarknad – bestäms egendomen idag av en nyttighets exklusivitet eller möjligheten att reproducera den. Här uppstår ett nytt problem: idéer, musik, relationer, kunskap fungerar enbart om de är gemensamma och delade.

Det är därför vi säger att när den immateriella produktionen är den nya källan till rikedom för kapitalet blir staden central. Och kommer samtidigt bära på en motsättning. Det finns ett behov av att införa gemensamma idéer, känslor, kunskap, eftersom de ökar och får produktiva resultat, men detta krockar med behovet av att hålla dessa gemensamma nyttigheter privata, som en strukturell dimensionen inom den kapitalistisk ackumulationens mönster.

Ur vår synvinkel är därigenom den första läxa vi måste lära oss att inse hur mycket av vår värld, hur mycket av vår erfarenhet som redan är gemensam. Uttryckt på ett annat sätt: det stämmer inte att allt i vår värld redan skulle vara egendom. Detta betonar jag, inte för att hävda att det inte skulle finnas några problem, utan för att se att det finns en punkt att utgå ifrån. Det är denna bas som autonomin som projekt försöker expandera och utifrån denna man försöker reappropriera det gemensamma.

En förvaltning av det gemensamma som inte är egendom eller utanför egendomen är inte något naturligt och spontant. Det är inte så att vi upptäcker någon naturlig egenskap hos oss att hantera det gemensamma bara vi eliminerar det privata ägandet och den statliga kontrollen. Tvärt om, det är något vi måste skapa.

Det viktigaste och vackraste i zapatisternas lokalsamhällen är därför känslan av experimenterande i deras politiska verksamhet. Det vill säga att vi måste experimentera med förvaltningsformen, med kommunen – det finns inga förutbestämda formler att använda sig av. Experimenterandet är det enda sättet att erövra former av självstyre och finna olika sätt att förvalta det gemensamma.

Efter Köpenhamn, en ny etapp för rörelsen

Den stora framgången i Köpenhamn var att det blev det första stora mötet mellan två olika sociala rörelser, det vill säga mellan de ekologiska rörelserna inriktade på klimatförändringarna och de sociala rörelserna som kämpar inte bara mot den nyliberala globaliseringen utan även till förmån för autonomi och skapandet av gemenskaper. Det var ett bra möte, och var helt klart en stor förening av gemensamma begär, praktiker och tankar, men å andra sidan syntes en viss skillnad, i viss utsträckning även motsättning i formen på hur man skulle konfrontera den globala makten. I denna situation var mötet (och krocken) mellan dessa två synsätt ett stort steg framåt, även om detta lyfte fram några allvarliga problem, både ur ett begreppsmässigt hänseende och som rörelse. Det finns något som vi kan definiera som allmänningens motsättning: å ena sidan står vi inför en allmäning som är begränsad av ekologins ramar, å andra sidan har vi en allmänning som är obegränsad i den meningen att produktionen av våra begär, idéer, föreställningar, det ”mänskliga området”, innebär så att säga en produktion av samhället, av sociala relationer. Vad vi ser är skillnaden mellan en politik inriktad på planetens gränser och begränsningar, de ekologiska allmänningarna, och en annan inriktad på våra begärs brist på gränser. Detta är skillnaden som innebär vissa begreppsmässiga och politiska svårigheter.

Det syntes även i våra slagord. Det finns en slogan som har varit mycket populär de senaste femton åren, den som säger att vi vill ha ”allt åt alla”. När det gäller de ekologiska begränsningarna framstår detta som ett galet slagord med tanke på att det finns en gräns för mark, vatten och resurser där det begreppsmässigt inte går att uppnå detta mål. Men för oss är denna målsättning hjärtat i vår verksamhet. Å andra sidan, sett ur våra gränslösa begärs perspektiv är det ofta använda slagordet ”There is no planet B” fint men passar också väl samman med den konservativa politik som till exempel personifierades i Margaret Thatcher och hennes ”There is no alternative”. Den antikapitalistiska rörelsen skapar alltid alternativ. Detta är en del av vår brist på gränser: att producera alternativ är en del av vårt DNA.

Det finns också en annan mycket viktig skillnad mellan de två inriktningarna: tidsaspekten. I den autonoma tradition – det vill säga i rörelsen från Seattle, zapatisterna, kvartersförsamlingarna i Argentina osv – finns det helt klart en viss brådska, eftersom det vi vill ha begär vi nu omedelbart, men denna temporalitet bestäms av konstruerandets takt, det är en konstituerande tid som ibland löper lika långsamt som det tar tid att bygga en gemenskap. Klimatförändringarnas temporalitet, å andra sidan, ser annorlunda ut: där handlar den huvudsakliga tidsaspekten om hur akut det är att lösa problemen, om en tid som vi kanske inte längre har. Rent generellt kan man säga, att för miljöaktivisterna innebär tidsaspekten att om det inte sker en förändring nu kommer allt vara förlorat.

Detta är alltså en annan viktig skillnad: de två temporaliteterna som begreppsmässigt skiljer de två rörelserna åt och visar sig i deras praktiker. Skillnaden återspeglas därför i praktiken, och detta är den sista skillnaden som jag ser: för globaliseringsrörelsen innebär autonomi inte att huvudmålsättningen med aktionerna är att begära att nationalstaterna ska börja agera – utan att huvudaktören i skapandet av autonomin är gemenskapen och lokalsamhället. För miljö- och klimatrörelserna däremot är ofta den centrala uppgiften att uppmana staterna att agera, eftersom det är de som kan staka upp och korrigera världens färdriktning. Det är uppenbart att detta har att göra med det som vi nämnde tidigare, nämligen tidsskillnaden i hur akut man definierar situationen, om vi väntar på att en autonomi ska skapas och att gemenskaperna ska kunna fatta besluta kan det vara alldeles för sent. För mig är det mycket intressant och viktigt att jämföra dessa skillnader, dessa motsättningar – jag vet inte om det är ett alltför akademiskt sätt att ta upp frågan, men det här är de tankarna som dyer upp i mitt huvud. Det är viktigt att ta upp dessa aspekter, inte på grund av att de utgör ett hinder för varandra, det är inga dramatiska skillnader – men de skulle kunna bli mycket värre och därför måste vi ta itu med dessa två positioner. Med andra ord, det är inte en oförenlig skillnad, utan en skillnad som kan vara fruktbar.

Jag tror att lösningen går att finna i rörelsernas praktik. Till exempel, för tio år sedan i Seattle, och även i Genua, hade vi en motsättning mellan globaliserings och antiglobaliseringsrörelsen, att vi var emot den nyliberala globaliseringen och därför kallade massmedia oss för ”globaliseringsmotståndare”. Detta var ett begreppsmässigt problem: Vår uppgift var att lösa denna ickeexisterande tudelning. Det tog utan tvekan en lång gemensam ansträngning för att skapa inte bara ett begrepp utan också alterglobaliseringsrörelsens metoder, det vill säga lösningen på den motsägelse som tillskrevs oss. På samma sätt kan dagens rörelser möta dessa skillnader med erfarenheter från Köpenhamn, inte som en slutpunkt utan som en utgångspunkt.

Statsmakten kontra autonomin

De sociala rörelsernas kamper mot privatiseringar och mot nyliberalismen i Latinamerika har varit en av det senaste deceniets framgångar. Dessa är konstituerande, men det finns olika vägar och jag tror att den ena inte utesluter den andra. Det vill säga, erövrandet av statsmakten via val kan vara en del av detta konstituerande projekt som, enligt mitt sätt att se det, är produktionen av autonomi, av subjekt kapabla till självstyre och självförvaltning. Det utesluter inte att en ”progressiv” statsmakt kan vara en del av denna process. Klart att erövringen av denna makt inte är slutmålet, men den kan vara ett medel. Om det är så blir allting tveklöst mycket mer komplext, eftersom detta kan vara ett sätt att skapa autonomi men kan också vara ett hinder för denna process. I Bolivia, som är ett av de finaste exemplen på försök att gå via staten, är det mycket svårt att avgöra hur mycket Evo Morales presidentsskap hjälper och hur mycket det hindrar uppnåendet av en autonomi för ursprungsbefolkningarnas och andra grupper i landets lokalsamhällen.

Enligt min uppfattning både och. Och ofta realiseras de sociala rörelsernas kamp mot staten inom detta område för att sedan gå bortom dessa hinder. Det finns helt klart en dimension av att en stat av denna sorten kan inom vissa konturer utföra en viss form av underlättande.

Den stora svårigheten i denna bemärkelsen är att inte sträva efter en renhet i denna process. Jag tror att det finns en tendens till två motsatta positioner: antingen försvarar vi erövring av statsmakten eller så kritisera vi den, eftersom den makten inte är slutmålet för rörelserna. Jag tror det är nödvändigt att ha en övergripande vision, och vi måste kunna dra nytta av det gynnsamma i situationen, men vara hårda och kritiska mot dessa regeringar. I den bemärkelsen är rörelserna i Latinamerika mycket mer avancerade än i USA, sett mot att det även här finns en regering som tagit makten genom sociala rörelser. Idag finns det två positioner både som vänster och som rörelse: å ena sidan finns det de som säger att vi måste stödja Obama, att han är en av oss och representerar oss, å andra sidan finns de som säger att han bara är en ny Bush. Jag tror att han varken är det ena eller det andra. Jag tror att vi måste utnyttja de möjligheter som öppnas med denna regering, men utan att ha något större förtroende för den.

Det är därför Obamas seger ödelade rörelserna, fick dem att försvinna. Idag finns ett slags begreppsförvirring. Under Busheran var allt begreppsmässigt så enkelt: han var fienden och vi visste alla varför. Men i dag är det svårare. Vi måste hitta ett sätt att vara antagonistiska mot denna Obamas regering, som vi ännu inte klurat ut. I Latin Amerika har rörelserna kommit mycket längre på detta område och i USA ligger vi långt efter.

Matteo Deans intervju med Michael Hardt den 4 mars 2010. Intervjun är publicerad i marsnumret av tidningen Desinformemonos.

Från Konfliktportalen.se: Bo Myre skriver “City is not a company – Rozbrat stays!”, loaderrorready skriver Greppet hårdnar, Anders_S skriver Förvirrade knäppskallar, Kaj Raving skriver Anders Åkesson (c) argumenterar för städhjälp åt Lidingö-direktörer, Cvalda skriver Strejken mot strejken, Hans Norebrink skriver Varken staten eller kapitalet

Maurizio Lazzarato – Enskilda handlingar, gemensamma rättigheter

Posted on by under Italien, Översättningar

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

Ett projekt för en självundersökning av ”form-samordning”

Jag vill här påbörja ett arbete av att undersöka eller självundersöka relationen form-samordning (forma-coordinazione). För att lansera den nämnda debatten slänger jag ut en ofullständig serie av teman och problem, som samtidigt kan komma att skapa diskussionssubjektet. Jag kan inleda denna med att diskutera samordnande handlingar utifrån två synvinklar: att ”vara-emot” och ”vara-tillsammans”.

Vara emot

1. Samordningens födelseakt är ett ”nej”, en ”vägran”. Men det gäller ett ”nej” och en ”vägran” som framför allt inkarnerar det som Michel Foucault hävdade mot slutet av sitt liv: hur de politiska rörelserna inte bara kan motsätta eller försvara sig men också affirmera sig i dessa kreativa krafter. Redan detta kan skapa ett radikalt skifte i relationerna inom arbetarrörelsens tradition, eftersom den politiska händelsen utgör (definisce) en assymetri mot den dialektik marxismen har använt för att definiera konflikten och kampen. ”Nej:et” mot makten öppnade därmed inte längre en dialektisk kamp likt de tidigare kamperna (för att ta makten eller maktens ledning) utan på ett ”blivande”. Att säga ”nej” utgör motståndets minimiform. Denna form måste vara ganska öppen och en process av skapande, en situations omvandlande och aktivt deltagande i en konstituerande process. Det är detta som är att ”göra motstånd” enligt Foucault.

2. Från 1968 och framåt agerade under en tid den politiska rörelsen och singulariteterna på två plan: det plan som påfördes dem av statens institutioner och det som valdes av rörelserna och av singulariteterna själva. På första planet konstituerade sig de politiska rörelserna och individualiteten enligt ”vägrans logik”, av ”vara-emot”, av separering. Vid första anblicken ser det ut som de reproducerar uppdelningen mellan ”vi och dem”, mellan vän och fiende, som kännetecknar arbetarrörelsens och framförallt politikens logik. Men detta ”nej”, denna delningens affirmation, uttrycker sig på två olika sätt. Å ena sidan är denna omedelbart riktat mot politiken och uttrycker en radikal separation ifrån representationens regel, eller snarare så är det ett iscensättande av denna världs inre uppdelningar; den andra delen är förutsättningen för en öppning av blivande och en klyvning av världarna och deras konfliktsammansättning (som på inget sätt är enade). Vägran är förutsättningen för att uppfinna ett ”vara-tillsammans”, som det gäller att framställa. Här på detta andra plan finns det utan tvivel gräl och konflikter mellan kraft och individualitet, men mer som ett spel utan att vara fiende.

3. På första planet uttrycker sig kampen som en flykt från institutionerna och från politikens regler. Institutionerna, de politiska partierna och fackföreningarna är bokstavligen tömda på ”deltagande”. Här undandrar man sig på radikala sätt, här distansierar man sig på sätt som folk i öst drog sig undan, korsandes gränserna eller genom att på stående fot proklamera Bartlebys formell ”I would prefer not to”. Det andra planet är hur de individuella och kollektiva singulariteterna som utgör rörelsen utvecklar en dynamik av subjektivering som sammantaget blir en affirmation av skillnaderna och ett sammansättande av det gemensamma, inte som en slutpunkt på konstruerandet, utan som förutsättningen för processen av heterogen subjektiviering. Praktiken med politiskt undandragande i första fallet, strategin med de olika världarnas ”empowerment” i andra fallet. Rörelserna och singulariteterna passerar med en viss lätthet från en terräng till en annan, medan den konstituerande makten har konstituerats att förbli på ett enda plan, totalitetens plan.

4. Min hypotes är att de politiska rörelserna och singulariteterna efter sextioåtta har radikalt brutit med den socialistiska och kommunistiska traditionen. En ny dynamik gör rörelsernas och singulariteternas beteenden grumliga och obegripliga för forskare i politisk samhällsvetenskap, sociologer, politiska partier och fackföreningar. Avpolitiseringen, individualismen och tillbakadragandet till den privata sfären som det pratas om är redan här – detta konstaterande görs regelbundet men det dementeras hela tiden av framträdandet av fortsatta kamper och av nya former av motstånd och skapande.

5. Dessa nya ickedialektiska sätt av ”vara-emot” måste uppfinna sina egna aktionssätt och handlingsformer. Samordningen måste uttrycka sig genom att korsa ett avmystifierande av de kodifierade fackliga kampformerna (manifestationer, möten osv) med uppfinnande av nya handlingsformer, där deras intensitet och omfång blir allt större ju mer de öppnar sig för synliggörande och sabotage, och fortsätter gerillakriget mot samhällets och företagens maktnät. Mot ekonomins, arbetets och de sociala rättigheternas avreglering, sätter man konfliktens avreglering, som fortsätter där maktens organisationer slutar inom deras kommunikationsnätverk, inom dess expressiva maskiner (igenom avbrott av tv-sändningar, adbusting av den offentliga reklamen, interventioner på tidningsredaktioner osv) som den klassiska fackliga kampen gjorde det stora misstaget att ignorera. Till fackens monumentala mobiliseringar (strejkerna), koncentrerade i tiden och rummet, har samordningen lagt till (med en fördubblande effekt) en aktionernas differentiering (i antalet deltagare och i variationen av målsättningar), ett ”kontinuerligt flöde ” (korsandes organisationens deltagande med snabbheten i genomförandet av dessa aktionerna) som gör att det numer går att föreställa sig det som skulle kunna vara effektiva handlingar inom och emot den kapitalistiska produktionens mobila, flexibla och avreglerade organisation och inom/emot de expressiva maskinerna (media, marknadsföring, reklam osv) som är konstitutiva för produktionen.

Vara tillsammans

6. Samordningen föds inte som förutsättning för öppnandet av en annan ”problematisk” process, av skapande och aktualisering, som handlar om multipliciteten hos subjektiviteterna som sammansätter denna samordning. Just ”problematisk” är det som kännetecknar livet och organiserandet av samarbetet. Den i kamp involverade subjektiviteten är fångade mellan mottaglighetens gamla uppdelning (som redan slutat existera) och denna nya (som ännu inte är, en modalitet av mottaglighetens förvandling). Samordningen är inte en helhet, ett kollektiv, utan en singularitetens kartografi, sammansatt av nätverk och överlappningar (en pluralitet av frågor och initiativ, av platser för diskussion och utformande, av aktivister från politiska och fackliga grupper, av utifrån kulturella och arbetsplatsen sammansatta affinitetsnätverk, av nätverk mellan vänner – alltså en multiplicitet av arbeten och yrken osv) som de snabbt och med varierande målsättningar konstruerar och dekonstruerar åt sig själva. Processen som här visar sig i skapandet av multipliciteten är inte organisk, utan polemisk och konfliktfylld. Bland de som deltar i denna process ingår det vid upprepade tillfällen individer eller grupper som är starkt sammansvetsade i de identiteter, roller och funktioner som ”politiken” (administrationen av produktionen och samhället) har format åt dem, och individer och grupper som är involverade i en radikal process av avsubjektifiering av just de samma formerna. Igenom sitt egna handlande (farsi) och i cirkulerandet av diskurser, sker blixtartade politiskt upplysande aha-upplevelser, och det finns stunder med återupprepade sidospår och den allmänna opinionens smittande stereotyper. Detta finns sätt att agera och sätt att tala som är konservativa och andra som är nyskapande, utspridda mellan olika individer och grupper, eller som passerar mellan dessa individer eller grupper.

7. I samordningen uttrycker sig alltså som olika sätt att agera och tala om subjektivitet, och utvecklas till ”stunder av kollektiv kunskap” (momenti di conoscenza collettivi), framträdandes varje gång som politiska objekt och subjekt. Lärande och kunskap som när de fungerar delar på både problemen och spridandet av lösningarna.

8. Samordning är ett experimenterande med dispositiven av ”vara-mot” och ”vara-tillsammans” som ibland upprepar de redan kodifierade protokollen och procedurerna, och som ibland uppfinner andra, men som tagna tillsammans är extremt uppmärksamma åt att främja singulariteternas möten och knyta samman de skilda världarna och universumen.

9. Inom samordningen finns de olika principerna (principi) för organisering och militans. Den allmänna organisationsformen är inte vertikal och hierarkisk som hos partier och fackföreningar, utan den har snarare formen av ett utspritt nätverk, i vilken olika organisationsmetoder och beslutsfattande verkar, samexisterar och anpassar sig till varandra på mer eller mindre lyckade sätt. Stormöten fungerar enligt majoritetsbeslutsprincipen, men likväl utan att utse eliter eller skapa vertikala strukturer och direktiv. Funktionen av samordning av olika frågor gör man samtidigt utifrån en överlappande modell, som på ett mer flexibelt och ansvarsfullt sätt tillåter en individ eller en grupp att lansera egna initiativ och nya aktionsformer. Denna organisationsform är mer öppen för lärande och tillägnelse av politiska handlingar för alla. Nätverken hjälper fram utvecklandet av en politik och ett beslutsfattande hos minoriteter. Det är helt klart mycket enklare att i klump kritisera dessa moment av lärande, kunskapsuttrycken och dessa organisatoriska dispositiv, som utgår från det politiskt universella (universale della politica) och dess uppmaningar, att säga att detta går bra och detta går inte bra (och varför det gör det) men samordningens hjärta består i sitt sätt att sammanbinda skillnader i ett blivande-gemensamt som får det att expandera istället för att kodifiera det, och som är förmöget till att alltid hålla med en ”reserv av varande”, virtuellt disponibel för ett annat blivande.

10. Samordningen har antagit en strategi som agerar transversalt i förhållande till politikens och majoritetsmodellernas institutionella uppdelningar (representerade/representerande, privat/offentligt, individuellt/kollektivt, expert/novis, socialt/politiskt, allmänhet/åskådare osv). Öppnandet av detta konstituerande rum håller liv i en spänning mellan affirmerandet av den inom politiken proklamerade jämlikheten (vi är alla lika i rättigheterna) och de mellan singulariteterna alltid asymetriska maktrelationerna (i ett möte, under en diskussion, i ett beslutsfattande, i cirkulerandet av begrepp, platser och funktioner är de aldrig baserade på [jäm]likhet).

11. Man förkastar skillnaden som makten påför men sammanbinder skillnaderna mellan singulariteterna (på detta andra plan kan jämlikheten inte vara möjligheten för var och en av oss av att inte vara separerade från de som kan, för att till slut nå till gränsen för deras kraft) (l’eguaglianza non può essere che la possibilità per ciascuno di noi di non essere separato da quello che egli può, quindi di andare fino al limite della sua potenza). I samordningen vägrar man denna makthierarki som är konstruerad att utgå från majoritetsmodeller och de sammanbinder därför de asymetriska relationerna mellan singulariteterna (som i konstnärernas värld, där det inte finns absoluta regler utan enbart olika rum), de båda är inkommensurabla med varandra. Det är händelsen och dess realisering i samordningen av handlande som skapar möjligheten av att överskrida gränserna, att blanda samman och skapa hybrider av uppdelningarna, klassifikationerna och de sociala positioner vi tvingas in i. Samordningens plats stabiliserar sig transversalt mellan jämlikhetens logik och olikhetens (frihetens) logik och konstruerar våra relationer som problem, försöker att undersöka dessa gränser som socialismen och liberalismen hade övervägt och praktiserat på skilda och motsatta sätt. Samordnandet är en konfliktplats av multiplicitetens förvandling (av en befriad avsubjektifierad och frisläppt multiplicitet) mot en ny multiplicitet av vilken man ännu inte kan se konturerna på): denna förvandling sker i händelsens tecken.

Från Posse, ”I nuovi animali politici”, sommar 2004.