Sparka på de döda

Efter att vi blivit misshandlade, inspärrade, häktade, husrannsakade, utsläpade, slagna och skjutna på av polisen under EU-toppmötet i Göteborg 2001 hände något vi aldrig glömmer.

Socialdemokraterna delade ut rosor till till polisen.

Rosor? Till den poliskår som för första gången öppnat eld mot demonstranter sedan Ådalen 1931. Den gången var det socialdemokraterna som var de skjutna. Den här gången stod socialdemokraterna på andra sidan gevärspiporna.

Sparka på nyliberalismens lik

Vi var i Göteborg för att protestera mot nyliberalismen, inspirerade av de framgångsrika blockaderna i Seattle ett par år innan. I Seattle möttes miljörörelsen, internationella solidaritetsrörelser, fackföreningsrörelsen och anarkistiska aktivister på gatorna i en gemensam blockad av Världshandelsorganisationens toppmöte. På gatorna hittade de varandra. Kamper som varit isolerade och förts i det tysta möttes. Nyliberalismens myter vacklade under några år. Frihandeln visade sig inte vara så fri, marknadsekonomin visade sig klara sig dåligt utan statliga interventioner för att gång på gång rädda den, de avreglerade marknaderna klarade sig inte utan nya former av regleringar. De internationella frihandelsinstitutionerna tappade sin legitimitet.

Seattle inspirerade oss. Men protestvågen mot nyliberalismen kom inte ur tomma intet. 90-talets aggressiva högerpolitik, med privatiseringar och utförsäljningar väckte starka – men ofta isolerade – reaktioner. Zapatisternas uppror i Mexiko hjälpte oss att peka ut nyliberalismen som en gemensam fiende. De franska arbetslöshetsprotesterna i mitten av nittiotalet gav upphov till Europamarscherna mot arbetslöshet. På Europamarschen vid EU-toppmötet i Amsterdam 1997 fick vi för första gången känna på en ny repression, massarresteringar av sociala protester. Vi inringades, greps och sattes på ett expressplan hem till Sverige.

I Göteborg 2001 samlades vi återigen på gatorna mot den nyliberala politiken. Men politikerna på andra sidan kravallstaketen – eller snarare containermurarna – var inte de samma. Statscheferna bar nu rosor i sina knapphål, trots att den ekonomiska politiken inte märkbart hade förändrats. I land efter land i Europa hade en ny form av socialdemokrati – ”den tredje vägen” – återvänt till makten inspirerade av Tony Blairs New Labours framgångar. Den formen av råa avreglerade och frihandelsbaserade marknadsnyliberalism vi protesterade emot låg redan på knä. Istället stod vi inför en nyliberalism som hade fått ett socialdemokratiskt ansikte.

De röda nyliberalerna

Den tredje vägens socialdemokrati accepterade den nyliberala högerns förändringar och såg marknaden som en frigörande kraft, dessa skulle vändas till samhällets fördel. Även den offentliga sektorn skulle baseras på marknadslösningar. Genom att stimulera kapitalismen skulle en tillväxt uppstå som kunde fördelas genom välfärdsstaten hette det. De nya socialdemokraterna delade nyliberalismens syn på individens strävan efter att maximera nytta och att vara ekonomiskt rationell. Med synsättet att marknaden i grunden var något positivt, som utvecklade både individen, samhället och välfärden, gjorde att tredje vägen saknade en konflikteori, de kunde inte se intressemotsättningar i samhället.

Den sociala ingenjörskonsten från folkhemsbygget var tätt förbunden med både den fordistiska kapitalismens behov (en reproduktion av arbetarklassen) och den fordistiska arbetarklassens behov (ett visst skydd mot marknaden). I den sociala ingenjörskonsten fanns en kontinuitet till den nya socialdemokratin. Det den tredje vägens socialdemokrati bidrog med till nyliberalismen var en stark tro på att individen var formbar. Individen sågs som antingen stark och självgående eller lat, fuskande och bråkig. Välfärdsstatens roll var att tvinga fram sociala beteenden och motverka asociala. ”Inga rättigheter utan skyldigheter” var ledordet för den nya arbetslinjen. ”Welfare” blev ”workfare” – de arbetslösa skulle aktiveras (bli aktiva ”jobbsökare”), bidrag skulle sammankopplas med hårda krav på motprestationer. Strukturella problem, som arbetslöshet och arbetsbrist, segregering eller kriminalitet, invidualiserades därigenom.

Tony Blair omformade inte bara politiken med New Labour, utan även hur denna politik utformades. Tankesmedjor, reklambyråer och spinndoktorer fick en central betydelse, snarare än partimöten och folkrörelsestrukturer. Genom så kallad ”triangulering” försökte man attrahera motståndarens väljare genom att delvis ta över deras politik och retorik i sina utspel.

Det var denna nya socialdemokrati som släppte in bemanningsföretagen på arbetsmarknaden, som backade upp Bushs och hans neocons krig i USA, som gick i spetsen för att utarbeta offentligt-privata partnerskap – och därigenom föra in vinstintressen i den offentliga sektorn. Detta förändrade sjukersättningarna och stärkte de ”aktiverande” tvångsåtgärderna i de sociala skyddsnäten. Det var inte konstigt att våra kamper och sociala protester under det tidiga 2000-talet allt mer kom att hamna i konflikt och konfrontation med socialdemokratin.

De osynliga

Styrkan i de stora toppmötesprotesternas kraftsamlingar, med tusentals aktivister som möttes på manifestationer, i olydnadsaktioner och på sociala forum var att det hjälpte oss att finna gemensamma beröringspunkter och intressen, hittade en samhörighet och samtidighet som stärkte våra kamper. Men toppmötesprotesterna hade också en negativ sida: de slukade stora delar av våra resurser och möttes av en allt hårdare repression. I sin värsta form var toppmötesprotesterna helt frikopplade från våra vardagsliv och behov, bara tillfälliga ”opinionsprotester” som vi samlades kring – utan någon form av kontinuerlig förankring. Motreaktionen blev att ta tillbaka aktivismen till vardagen, återvända med vår stridsvilja till våra arbetsplatser, bostadsområden och utbildningar. Vi slog rot.

Inför valet 2006 genomfördes en kampanj som försökte föra samman dessa två ben: gemenskapen i massprotesten och den kontinuerliga förankringen i vardagen. Kampanjen syftade till gemensamma kraftsamlingar av de ofta osynliga vardagskamperna mot en gemensam ”fiende”. Vi kallade detta det ”osynliga partiet”. Vi ville uppnå samtidigheten och samhörigheten som globaliseringsrörelsen lyckats nå, men samtidigt behålla och stärka förankringen i de kontinuerliga vardagskamperna mot arbetskraftsuthyrningen genom bemanningsföretagen, försämringarna av arbetsrätten och ”prekariseringen” för unga, den strukturella arbetslösheten, det obetalda ”kvinnoarbetet” och marknaden för ”extraknäckande” studenter.

Sparka på nya socialdemokratins lik

Framför allt attackerade vi socialdemokraternas ”workfare”-åtgärder och aktiveringsprogram mot arbetslösa, för att istället kräva ovillkorade rättigheter och försöka slå in en kil mellan ”rättigheter” och skyldigheter. Vi menade att arbetslösheten inte var en individuell fråga, att det inte uppstod mer jobb bara för att man drev på arbetslösa att söka fler jobb. Vi menade att de sociala skyddsnäten – att a-kassan, socialbidragen och CSN-lånen – utgjorde en skyddsvall för lönedumpning, den nivå lägstalönenivån inte kunde gå under. Medan vi stod och höll manifestationer mot Arbetsförmedlingens aktiveringsprogram, de ”center” – vi valde att kalla ”vuxendagis” – där arbetslösa tvingades sitta av tiden varje dag för att få sin arbetslöshetsersättning, satt samtidigt Maud Olofsson från Centerpartiet i debattprogrammen och angrep med samma ordalag socialdemokraternas ”vuxendagis” för ”bidragstagare”. Vilket var absurt, eftersom Centerpartiet var det parti som gav ett ansikte åt angreppen på arbetsrätten och sänkandet av lägsta lönenivåerna för unga. Den form av ”arbetslinje-genom-workfare”-socialdemokrati som vi protesterade emot låg redan på knä. Istället stod vi inför en arbetslinje från en höger som förklätt sig till arbetarparti.

Det blå arbetarpartiet

Det är svårt att inte se den influens New Labour har haft i utformandet av Fredrik Reinfelds och PR-proffset Per Schlingmans Nya moderaterna. Precis som den tredje vägens socialdemokrater inte gick till angrepp på nyliberalismen, utan försökte driva den i sin riktning, har de nya moderaterna tagit över betydande delar av den tredje vägens socialdemokrati: arbetslinjen, disciplineringen av individen till att bli ett nyttomaximerat subjekt, den individualiserade synen på arbetslöshet (problemet finns hos den arbetssökande, inte i bristen på jobb eller den strukturella arbetslösheten), en välfärdssektor baserad på marknadslösningar, statliga interventioner i ekonomin och stödpaket för att motverka marknaden från att förstöra sig själv. Den ekonomiska krisen som bröt ut 2008 påskyndade denna utveckling då högern steg mycket riktigt in och räddade krisen genom offentliga medel till banker. Krisen raserade vägen tillbaka till de gamla moderaternas myt om den självreglerande marknaden.

Men i högerns egna retorik presenteras det däremot på ett annat sätt. De nya moderaterna har nu varit framgångsrika i att sälja in sin berättelse om Sverige, om deras ”arbetslinje” – baserad på en ”piska” (försämringar för arbetslösa och sjuka) och en ”morot” (bonusar och skattelättnader för de som lyckas klättra uppåt), att det nu ”lönar sig att vara flitig, men straffar sig att vara lat”. I den berättelsen kontrasterades högerns ”arbetslinje” mot socialdemokraternas ”bidragslinje”, där arbetslösa undanhölls arbetsmarknaden genom arbetslöshetsåtgärder och belönades genom de sociala skyddsnätens utformning, något som högern menar skapade ”bidragsberoende”.

Den tredje vägens socialdemokrati, som i slutet av 90-talet tog Europa med storm, har nu kollapsat totalt och vänstern håller på att utraderas från parlament efter parlament. Samtidigt måste vi se hur socialdemokratin sopade vägen för den ekonomiska politik som nu drivs och den höger som sitter vid makten. Det kanske inte är konstigt att deras protester nu ekar ihåligt.

Prolog: Livet i limbo

Texten ovan skrevs som ett förord till Brands publikation till Turbulence text Livet i limbo, men fick inte plats i tidningen. Så här presenterade vi numret:

Nyliberalismen borde vara död med sina kriser och självdestruktivitet. Politiskt är det ingen längre som försvarar den. Ändå stapplar den på, som en zombie. Tio år efter Seattle, där en omfattande toppmötesprotest satte de globala frihandelsinstitutionerna i gungning, släppte tidningen Turbulence artikeln ”Livet i limbo” som ett bidrag till en internationell diskussion om tillståndet för dagens rörelse. Vad är det egentligen vi har gemensamt? Kapitalismen har förändrats. Den senaste ekonomiska krisen fick den till och med nästan att haverera. Det krävdes massiva statliga insatser för att få den på benen igen och stappla vidare. Nu tar statsekonomierna smällen för räddningsaktionen, och får själva söka stöd hos IMF. Ett motstånd kan inte baseras på var vi stod för tio år sedan, eller var hur den globala suveräniteten och marknadsekonomin var strukturerad då, utan måste formeras genom att tackla dagens situation. Runt om i Europa havererar partivänstern – och samtidigt pågår omfattande protester på gatorna i flera europeiska länderna mot försämringarna av våra livsvillkor, studier, pensioner och lönesänkningar. Kanske är det till och med ointressant att prata om en motsättning mellan ”höger” och ”vänster”, konfliktlinjen går snarare mellan kapitalet och dess partier vid makten däruppe och vi underifrån som drabbas, organiserar oss och kämpar emot.

Turbulence försöker initiera en diskussion hur en ny protestvåg kan hitta sin samtidighet och se det gemensamma i de partikulära kamperna. Hur kan vi nysammansätta dessa kamper så de stärker oss både lokalt och globalt?

Vad har vi egentligen gemensamt?
Delar vi samma visioner?
Har vi samma fiende?

Det gemensamma – oavsett om vi pratar om arbetarklassen, en social rörelse eller vänstern – är inte något som är givet, utan något som skapas. Det måste upptäckas. I kamper som sammanlänkas där våra verkligheter korsas. I ett igenkännande på gatan, i upptäckten av gemensamma intressen i bostadsområdet, eller ihopsnackandet i fikarummet på jobbet. Om vi ska hitta en väg framåt så måste vi höja blicken och se varandra.

Andra svar på Livet i limbo:
Anarkisterna.com: Still not dead

Från Konfliktportalen.se: Erik skriver Dagen då den brittiska parlamentsmajoriteten sattes i rubbning, allaljuger skriver Du ser. Du känner. Du fångar det. Du skrattar åt det. Du krossar det., Kaj Raving skriver Ersätt soldaterna i Afghanistan med bistånd!, Röda Lund skriver Om Gud inte finns, Stefan Bergmark skriver Början på slutet för biblioteket?, herman skriver När vi generaliserar, och när vi inte gör det

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Giorgio Agamben – Rörelse

Mina reflektioner idag kommer ur en känsla av oro och framträder ur en rad frågor som jag ställde mig själv medan jag var på ett möte för ett tag sedan i Venedig med bland andra Toni Negri och Luca Casarini. Under detta möte dök ett ord dök upp om och om igen i den diskussionen: rörelsen. Detta är ett ord med en lång historia inom vår tradition och det verkade vara det vanligaste återkommande ordet i Tonis anförande. Även i hans bok dyker ordet rörelse strategiskt upp så fort multituden (multitudo) behöver definieras, till exempel när konceptet mängden avskiljs från det falska alternativet mellan suveränitet och anarki. Min olustkänsla kom från faktumet att jag för första gången insåg att detta ord aldrig definierades av de som använde det. Jag kunde själv inte ens ha definierat det. Förr brukade jag som en tankeövning använda en outtalad regel, nämligen formeln: ”När rörelsen finns, agera som den inte fanns och när den inte finns, agera som om den fanns”. (Quando il movimento c’e, fare come ci non fosse. E quando il movimento non c’e, fare come si ci fosse) Men jag visste inte vad detta ord betydde. Det är ett ord som alla verkar förstå men ingen definierar. Var kommer till exempel detta ord ifrån? Varför kallas en avgörande politisk instans för rörelse? Mina frågor uppkom ur denna insikt att det inte går att lämna detta begrepp odefinierat. Vi måste fundera över rörelsen eftersom detta begrepp är vårt otänkta och så länge det fortsätter vara något sådant riskerar det att kompromettera våra val och strategier. Detta är inte bara ett filologiskt tvivel beroende på att terminologin är det poetiska, och därigenom tankens produktiva ögonblick. Jag vill inte heller göra det bara för att det skulle vara mitt jobb att definiera begrepp, som av vana. Jag tror verkligen att ett okritiskt användande av begrepp kan bära skulden för många nederlag. Jag föreslår att en undersökning påbörjas som försöker att definiera rörelsen och jag tänker försöka börja själv med några allmänna betraktelser för att ge några riktlinjer åt framtida undersökningar.

Först några banala historiska fakta: begreppet rörelse, som har en lång historia inom fysiken och filosofin, får först på 1800-talet en tekniskt relevant betydelse i politiken. En av de första gångerna begreppet framträdde sträcker sig tillbaka till franska julirevolutionen 1830, då förändringsförespråkarna kallade sig själva för partie du mouvement och deras motståndare för partie du l’ordre. Det är först med Lorenz von Stein, en författare som influerade både Marx och Schmitt, som detta koncept blir mer precist och börjar ange ett strategiskt tillämpningsfält. I hans ”De sociala rörelsernas historia i Frankrike” (1850) ställer han begreppet rörelse i en dialektisk motsättning mot statsbegreppet. Staten är den statiska och legala beståndsdelen medan rörelsen är ett uttryck för samhällets dynamiska krafter. Rörelsen är därigenom alltid en social rörelse, i antagonism mot staten som primärt är det juridiska och legala i samhället. Men von Stein definierar inte rörelsebegreppet: han tillskriver den en dynamik och anger dess funktion men han ger varken en definition eller en topos för den. Några intressanta historiska indikationer om rörelsernas historia kan man hitta i Arendts bok om totalitarianism. Hon definierar inte heller rörelsen. Men visar att runt första världskriget, omedelbart före och efter kriget, genomgick rörelserna i Europa en exceptionell utveckling som en strategisk motsättning mot partier när de senare gick in i en kris. Under denna period sker en explosionsartad ökning av rörelsen som begrepp och fenomen, en terminologi som används av både högern och vänstern: fascismen och nazismen definierar sig alltid i första hand som rörelser och i andra hand som partier.

Begreppet överskrider det politiskas sfär: som hos Walter Benjamin om jugendbewegung. Eller för att ta ett exempel, när Freud skriver en bok 1914 för att kunna beskriva vad han är en del av, kallar han det inte för en skola eller ämnesdisciplin, utan för en psykoanalytisk rörelse. Det finns här fortfarande ingen definition, men i vissa historiska ögonblick påtvingar sig tydligen oemotståndligt vissa slagord och tas upp av antagonistiska positioner utan att behöva definieras.

Den pinsamma punkten i min undersökning, där blindheten blir uppenbar är när jag insåg att den enda personen som försökte att definiera det politiska och juridiska fältet för detta begrepp var den nazistiska juristen Carl Schmitt. 1933 i en essä kallad ”Stat, rörelse, folk” (Stat, Bewegung, Volk) med undertiteln ”Den politiska enhetens tredelning”, försöker han att definiera rörelsebegreppets politiskt konstitutionella funktion. Detta blir genant eftersom det är i denna essä Schmitt försöker definiera det nazistiska rikets konstitutionella struktur, det han kallar ”die heutige Verfassungslage”. Jag ska ta och kort summera hans teser. Enligt Schmitt baseras det Tredje Rikets politiska enhet på tre beståndsdelar eller medlemmar: staten, rörelsen och folket. Den första beståndsdelen är staten som är den politiskt statiska sidan: ämbetsverksapparaten. Folket är å andra sidan den opolitiska, ickepolitiska (nonpolitische) beståndsdelen som växer fram i skuggan och under beskydd av rörelsen. Rörelsen är den verkligt politiska beståndsdelen, det dynamiskt politiska elementet som finner sin specifika form i relationen med det nationalsocialistiska partiet och dess ledning. För Schmitt är führern bara en personifiering av rörelsen. Schmitt antyder att denna tredelning också finns i den sovjetiska statens konstitutionella apparat.

Min första betraktelse är att rörelsebegreppets primat finns i funktionen av folkets opolitisk-blivande (kom ihåg att folket är den opolitiska beståndsdelen som växer i skuggan av och under rörelsens beskydd). Rörelsen blir det avgörande politiska begreppet när folket tonas ned som demokratiskt begreppet, som en politisk kropp. Demokratin slutar där rörelserna framträder. I huvudsak finns det inga demokratiska rörelser (om vi med demokrati menar det traditionella perspektivet som betraktar folket som den politiska kroppen som är konstitutiv för demokratin). Dessa antaganden, att rörelsen betecknar slutet på folket som politisk kropp, delar den revolutionära vänstertraditionen med nazismen och fascismen. Det är ingen slump att dagens teoretiker som försöker tänka nya politiska kroppar, som Toni, tar avstånd från begreppet folk och istället använder mängden. För mig är det talande att det runt Jesus aldrig finns laos eller demos (tekniska termer på grekiska för folk), utan bara oclos och turba (en massa, ett myller, en mängd). Rörelsebegreppet förutsätter försvinnandet av synen på folket som konstituerad politisk kropp.

Den andra implikationen av Schmitts rörelsebegrepp är att folket är en opolitisk beståndsdel vars framväxt rörelsen måste skydda och odla (Schmitt använder beteckningen wachsen, biologiskt växande, som med växter och djur). Detta opolitiska folk motsvaras av administrationens opolitiska sfär [Selbstvervaltung] och han frammanar också den fascistiska korporativa staten. När vi idag betraktar detta kan vi inte missa att se, just i denna bestämning av folket som opolitiskt, ett underförstått erkännande av dess biopolitiska karaktär, något som Schmitt aldrig uttalade. Folket omvandlas nu från konstituerad politisk kropp till befolkning: en demografisk biologisk enhet och som sådant opolitisk. Ett väsen som rörelsen måste skydda och odla. När folket under 1800-talet upphörde att vara ett politiskt väsen och omvandlades till demografiska och biologiska befolkningar blev rörelsen en nödvändighet. Detta är någonting vi måste vara medvetna om: vi lever i en tidsålder då förvandlingen av folk till befolkning, från ett politiskt väsen till ett demografiskt väsen, är ett uppnått faktum. Folket är en biopolitisk enhet i Foucaults bemärkelse och detta gör rörelsekonceptet nödvändigt. Om vi vill se på begreppet biopolitik på ett annat sätt, som Toni gör, om vi tänker på det som det inre politiserandet av det biopolitiska, som redan är alltid är politiskt och som inte behöver politiseras genom rörelsen, då måste vi också tänka om hela rörelsebegreppet.

Detta definitionsarbete är nödvändigt eftersom om vi fortsätter med läsandet av Schmitt ser vi hotfulla aporias: om rörelsen är den determinerande politiska beståndsdelen, det autonoma elementet, och folket är opolitiskt, då kan rörelsen bara finna sitt egna politiska varande genom att påföra folkets opolitiska kropp en intern klyvning (cesura) som tillåter den att politiseras. Denna klyvning är hos Schmitt det han kallar arternas identitet (Artgleichheit). Här når Schmitt den högsta identifikationsnivån med rasismen och det största överensstämmandet med nazismen. Detta är ett faktum men vi måste se att detta val, av varandet tvunget att identifiera en klyvning i folkets opolitiska kropp, är en omedelbar konsekvens av hans syn på rörelsens funktion. Om rörelsen är den politiska beståndsdelen som ett självständigt väsen, var hämtar den då sin politiskhet ifrån? Dess politik kan bara hittas i dess kapacitet att identifiera en fiende inom folket, i Schmitts fall ett rasmässigt främmande element. Där det finns rörelse finns det alltid en klyvning som skär rakt igenom och delar folket, och i detta fall identifierar en fiende. Detta är varför jag anser att vi måste tänka om rörelsebegreppet och dess förhållande till folket och mängden. Hos Schmitt ser vi att de från rörelsen exkluderade opolitiska delarna återkommer som det som måste bestämmas över, det politiska måste bestämma över det opolitiska. Rörelsen bestämmer politiskt över det opolitiska. Det kan vara etniskt eller rasmässigt som hos Schmitt men det kan också vara uppgiften av regera över befolkningar, som idag.

Det här är mina frågor:
Måste vi fortsätta att använda rörelsebegreppet eller ska vi överge det? Om det signalerar tröskeln för en politisering av det opolitiska, kan det då finnas en rörelse som är något annat än inbördeskrig? Eller åt vilket håll kan vi formulera om rörelsebegreppet och dess förhållande till biopolitiken?
Jag kommer här inte ge några svar, det är ett långsiktigt researchprojekt, men jag har några indikationer åt vilket håll man skulle kunna röra sig:
Rörelsebegreppet är centralt för Aristotoles, som kinesis, i förhållandet mellan potenza (kraft) och handling. Aristotoles definierar rörelse som potenzas handlande som potenza (l’atto di potenza come potenza), snarare än som en övergång till att agera. För det andra säger han att rörelsen är ateles, en ofullständig handling, utan ett slut. Här skulle jag vilja föreslå en modifikation av hans syn och kanske skulle Toni här för en gångs skull hålla med mig: att rörelsen är konstituerandet av potentza som potenza. Men om detta stämmer, då kan vi inte tänka på rörelsen som yttre eller autonom i förhållande till mängden eller folket. Den kan aldrig vara föremål för ett beslut, organisation eller ledning av folket. Den kan aldrig vara ett element av politiserande av mängden eller folket.

En annan intressant aspekt hos Aristotoles är att rörelsen är en ofullbordad handling, utan telos, vilket innebär att rörelsen behåller en nödvändig relation till en avsaknad, till en frånvaro av telos. Rörelsen är alltid konstitutionsmässigt relationen till sin brist, sin frånvaro av mål, ergon, telos och opera (arbete). Vad jag alltid är oense om med Toni är detta betonande på produktivitet. Här måste vi ta tillbaka frånvaron av opera som något centralt. Detta uttrycker omöjligheten av ett telos, opera eller ergon för politiken. Rörelse innebär just det politiskas obestämdhet och ofullkomlighet. Det lämnar alltid kvar en rest.

Sett ur detta perspektiv skulle det motto som jag formulerade som en regel för mig själv kunna ontologiskt omformuleras så här: ”Rörelsen är det som om det finns är som det inte fanns, det saknar sig självt, och om den inte finns är som om den fanns, den överskrider sig självt.” (Il movimento cioé che se é come se non fosse, manca a se stesso. E se non è, é come si fosse, eccede si stesso.) Det är obestämbarhetens tröskel mellan ett överskridande och en ofullständighet som markerar gränsen för varje politik i sin konstituerande ofullkomlighet.

/ Giorgio Agamben

Översatt från Adrianna Boves engelska översättning och transkribering, sedan genomlyssnat mot det italienska orginalet.

Finns som mp3-fil på italienska här.

Maurizio Lazzarato – Enskilda handlingar, gemensamma rättigheter

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

Ett projekt för en självundersökning av ”form-samordning”

Jag vill här påbörja ett arbete av att undersöka eller självundersöka relationen form-samordning (forma-coordinazione). För att lansera den nämnda debatten slänger jag ut en ofullständig serie av teman och problem, som samtidigt kan komma att skapa diskussionssubjektet. Jag kan inleda denna med att diskutera samordnande handlingar utifrån två synvinklar: att ”vara-emot” och ”vara-tillsammans”.

Vara emot

1. Samordningens födelseakt är ett ”nej”, en ”vägran”. Men det gäller ett ”nej” och en ”vägran” som framför allt inkarnerar det som Michel Foucault hävdade mot slutet av sitt liv: hur de politiska rörelserna inte bara kan motsätta eller försvara sig men också affirmera sig i dessa kreativa krafter. Redan detta kan skapa ett radikalt skifte i relationerna inom arbetarrörelsens tradition, eftersom den politiska händelsen utgör (definisce) en assymetri mot den dialektik marxismen har använt för att definiera konflikten och kampen. ”Nej:et” mot makten öppnade därmed inte längre en dialektisk kamp likt de tidigare kamperna (för att ta makten eller maktens ledning) utan på ett ”blivande”. Att säga ”nej” utgör motståndets minimiform. Denna form måste vara ganska öppen och en process av skapande, en situations omvandlande och aktivt deltagande i en konstituerande process. Det är detta som är att ”göra motstånd” enligt Foucault.

2. Från 1968 och framåt agerade under en tid den politiska rörelsen och singulariteterna på två plan: det plan som påfördes dem av statens institutioner och det som valdes av rörelserna och av singulariteterna själva. På första planet konstituerade sig de politiska rörelserna och individualiteten enligt ”vägrans logik”, av ”vara-emot”, av separering. Vid första anblicken ser det ut som de reproducerar uppdelningen mellan ”vi och dem”, mellan vän och fiende, som kännetecknar arbetarrörelsens och framförallt politikens logik. Men detta ”nej”, denna delningens affirmation, uttrycker sig på två olika sätt. Å ena sidan är denna omedelbart riktat mot politiken och uttrycker en radikal separation ifrån representationens regel, eller snarare så är det ett iscensättande av denna världs inre uppdelningar; den andra delen är förutsättningen för en öppning av blivande och en klyvning av världarna och deras konfliktsammansättning (som på inget sätt är enade). Vägran är förutsättningen för att uppfinna ett ”vara-tillsammans”, som det gäller att framställa. Här på detta andra plan finns det utan tvivel gräl och konflikter mellan kraft och individualitet, men mer som ett spel utan att vara fiende.

3. På första planet uttrycker sig kampen som en flykt från institutionerna och från politikens regler. Institutionerna, de politiska partierna och fackföreningarna är bokstavligen tömda på ”deltagande”. Här undandrar man sig på radikala sätt, här distansierar man sig på sätt som folk i öst drog sig undan, korsandes gränserna eller genom att på stående fot proklamera Bartlebys formell ”I would prefer not to”. Det andra planet är hur de individuella och kollektiva singulariteterna som utgör rörelsen utvecklar en dynamik av subjektivering som sammantaget blir en affirmation av skillnaderna och ett sammansättande av det gemensamma, inte som en slutpunkt på konstruerandet, utan som förutsättningen för processen av heterogen subjektiviering. Praktiken med politiskt undandragande i första fallet, strategin med de olika världarnas ”empowerment” i andra fallet. Rörelserna och singulariteterna passerar med en viss lätthet från en terräng till en annan, medan den konstituerande makten har konstituerats att förbli på ett enda plan, totalitetens plan.

4. Min hypotes är att de politiska rörelserna och singulariteterna efter sextioåtta har radikalt brutit med den socialistiska och kommunistiska traditionen. En ny dynamik gör rörelsernas och singulariteternas beteenden grumliga och obegripliga för forskare i politisk samhällsvetenskap, sociologer, politiska partier och fackföreningar. Avpolitiseringen, individualismen och tillbakadragandet till den privata sfären som det pratas om är redan här – detta konstaterande görs regelbundet men det dementeras hela tiden av framträdandet av fortsatta kamper och av nya former av motstånd och skapande.

5. Dessa nya ickedialektiska sätt av ”vara-emot” måste uppfinna sina egna aktionssätt och handlingsformer. Samordningen måste uttrycka sig genom att korsa ett avmystifierande av de kodifierade fackliga kampformerna (manifestationer, möten osv) med uppfinnande av nya handlingsformer, där deras intensitet och omfång blir allt större ju mer de öppnar sig för synliggörande och sabotage, och fortsätter gerillakriget mot samhällets och företagens maktnät. Mot ekonomins, arbetets och de sociala rättigheternas avreglering, sätter man konfliktens avreglering, som fortsätter där maktens organisationer slutar inom deras kommunikationsnätverk, inom dess expressiva maskiner (igenom avbrott av tv-sändningar, adbusting av den offentliga reklamen, interventioner på tidningsredaktioner osv) som den klassiska fackliga kampen gjorde det stora misstaget att ignorera. Till fackens monumentala mobiliseringar (strejkerna), koncentrerade i tiden och rummet, har samordningen lagt till (med en fördubblande effekt) en aktionernas differentiering (i antalet deltagare och i variationen av målsättningar), ett ”kontinuerligt flöde ” (korsandes organisationens deltagande med snabbheten i genomförandet av dessa aktionerna) som gör att det numer går att föreställa sig det som skulle kunna vara effektiva handlingar inom och emot den kapitalistiska produktionens mobila, flexibla och avreglerade organisation och inom/emot de expressiva maskinerna (media, marknadsföring, reklam osv) som är konstitutiva för produktionen.

Vara tillsammans

6. Samordningen föds inte som förutsättning för öppnandet av en annan ”problematisk” process, av skapande och aktualisering, som handlar om multipliciteten hos subjektiviteterna som sammansätter denna samordning. Just ”problematisk” är det som kännetecknar livet och organiserandet av samarbetet. Den i kamp involverade subjektiviteten är fångade mellan mottaglighetens gamla uppdelning (som redan slutat existera) och denna nya (som ännu inte är, en modalitet av mottaglighetens förvandling). Samordningen är inte en helhet, ett kollektiv, utan en singularitetens kartografi, sammansatt av nätverk och överlappningar (en pluralitet av frågor och initiativ, av platser för diskussion och utformande, av aktivister från politiska och fackliga grupper, av utifrån kulturella och arbetsplatsen sammansatta affinitetsnätverk, av nätverk mellan vänner – alltså en multiplicitet av arbeten och yrken osv) som de snabbt och med varierande målsättningar konstruerar och dekonstruerar åt sig själva. Processen som här visar sig i skapandet av multipliciteten är inte organisk, utan polemisk och konfliktfylld. Bland de som deltar i denna process ingår det vid upprepade tillfällen individer eller grupper som är starkt sammansvetsade i de identiteter, roller och funktioner som ”politiken” (administrationen av produktionen och samhället) har format åt dem, och individer och grupper som är involverade i en radikal process av avsubjektifiering av just de samma formerna. Igenom sitt egna handlande (farsi) och i cirkulerandet av diskurser, sker blixtartade politiskt upplysande aha-upplevelser, och det finns stunder med återupprepade sidospår och den allmänna opinionens smittande stereotyper. Detta finns sätt att agera och sätt att tala som är konservativa och andra som är nyskapande, utspridda mellan olika individer och grupper, eller som passerar mellan dessa individer eller grupper.

7. I samordningen uttrycker sig alltså som olika sätt att agera och tala om subjektivitet, och utvecklas till ”stunder av kollektiv kunskap” (momenti di conoscenza collettivi), framträdandes varje gång som politiska objekt och subjekt. Lärande och kunskap som när de fungerar delar på både problemen och spridandet av lösningarna.

8. Samordning är ett experimenterande med dispositiven av ”vara-mot” och ”vara-tillsammans” som ibland upprepar de redan kodifierade protokollen och procedurerna, och som ibland uppfinner andra, men som tagna tillsammans är extremt uppmärksamma åt att främja singulariteternas möten och knyta samman de skilda världarna och universumen.

9. Inom samordningen finns de olika principerna (principi) för organisering och militans. Den allmänna organisationsformen är inte vertikal och hierarkisk som hos partier och fackföreningar, utan den har snarare formen av ett utspritt nätverk, i vilken olika organisationsmetoder och beslutsfattande verkar, samexisterar och anpassar sig till varandra på mer eller mindre lyckade sätt. Stormöten fungerar enligt majoritetsbeslutsprincipen, men likväl utan att utse eliter eller skapa vertikala strukturer och direktiv. Funktionen av samordning av olika frågor gör man samtidigt utifrån en överlappande modell, som på ett mer flexibelt och ansvarsfullt sätt tillåter en individ eller en grupp att lansera egna initiativ och nya aktionsformer. Denna organisationsform är mer öppen för lärande och tillägnelse av politiska handlingar för alla. Nätverken hjälper fram utvecklandet av en politik och ett beslutsfattande hos minoriteter. Det är helt klart mycket enklare att i klump kritisera dessa moment av lärande, kunskapsuttrycken och dessa organisatoriska dispositiv, som utgår från det politiskt universella (universale della politica) och dess uppmaningar, att säga att detta går bra och detta går inte bra (och varför det gör det) men samordningens hjärta består i sitt sätt att sammanbinda skillnader i ett blivande-gemensamt som får det att expandera istället för att kodifiera det, och som är förmöget till att alltid hålla med en ”reserv av varande”, virtuellt disponibel för ett annat blivande.

10. Samordningen har antagit en strategi som agerar transversalt i förhållande till politikens och majoritetsmodellernas institutionella uppdelningar (representerade/representerande, privat/offentligt, individuellt/kollektivt, expert/novis, socialt/politiskt, allmänhet/åskådare osv). Öppnandet av detta konstituerande rum håller liv i en spänning mellan affirmerandet av den inom politiken proklamerade jämlikheten (vi är alla lika i rättigheterna) och de mellan singulariteterna alltid asymetriska maktrelationerna (i ett möte, under en diskussion, i ett beslutsfattande, i cirkulerandet av begrepp, platser och funktioner är de aldrig baserade på [jäm]likhet).

11. Man förkastar skillnaden som makten påför men sammanbinder skillnaderna mellan singulariteterna (på detta andra plan kan jämlikheten inte vara möjligheten för var och en av oss av att inte vara separerade från de som kan, för att till slut nå till gränsen för deras kraft) (l’eguaglianza non può essere che la possibilità per ciascuno di noi di non essere separato da quello che egli può, quindi di andare fino al limite della sua potenza). I samordningen vägrar man denna makthierarki som är konstruerad att utgå från majoritetsmodeller och de sammanbinder därför de asymetriska relationerna mellan singulariteterna (som i konstnärernas värld, där det inte finns absoluta regler utan enbart olika rum), de båda är inkommensurabla med varandra. Det är händelsen och dess realisering i samordningen av handlande som skapar möjligheten av att överskrida gränserna, att blanda samman och skapa hybrider av uppdelningarna, klassifikationerna och de sociala positioner vi tvingas in i. Samordningens plats stabiliserar sig transversalt mellan jämlikhetens logik och olikhetens (frihetens) logik och konstruerar våra relationer som problem, försöker att undersöka dessa gränser som socialismen och liberalismen hade övervägt och praktiserat på skilda och motsatta sätt. Samordnandet är en konfliktplats av multiplicitetens förvandling (av en befriad avsubjektifierad och frisläppt multiplicitet) mot en ny multiplicitet av vilken man ännu inte kan se konturerna på): denna förvandling sker i händelsens tecken.

Från Posse, ”I nuovi animali politici”, sommar 2004.