Toni Negri: Om rörelsens tillstånd

Posted on 11 december, 2012 by guldfiske under Italien, Översättningar

Både amerikanska och europeiska kamrater har frågat mig varför vi inte hade en Occupyrörelse i Italien. Varför är NoTav-rörelsen det enda uttrycket för en social kamp? Trots dess stora framgång och trots att den är ett uttryck för en postmodernitetens klasskamp, saknar NoTav det som kännetecknar Occupyrörelsen: att vara en del av en social förändring, en ny makt som bryter sönder gamla hierarkier och – framför allt – en delad och ”gemensam” politisk dynamik som öppnar för ett radikalt politiskt uppror.

Men det finns en annan paradox: vilken relevans har den frågan nu? Occupyrörelsen verkar nästan död. Den arabiska våren har i de flesta länder krossats av militärkupper och inbördeskrig, eller har fört islamistiska regimer till makten vars undertryckande av friheten och politiska praktiker vi bara börjat ana – en status quo som fortsätter under ett annat namn, kanske till och med värre än de gamla teologiska-politiska diktaturerna. I Europa har rörelserna kvävts av den ekonomiska krisens ohälsosamma atmosfär, medan i USA håller den på att sväljas av de politiska strukturer som blir dominerande genom valkampanjen.

Kanske kan man se det på ett annat sätt. Occupyrörelsen har där den fanns och även om den har besegrats ändå förnyat den politiska aktionens dynamik. Den ryckte upp de konstitutionella programmens grund med rötterna och gav en ny bild hur demokrati kunde se ut: en demokrati som sätter det ”gemensamma” i centrum, i sina hjärtan och på varje socialt projekts horisont. Av alla rörelser så är Occupy den som påminner mest om Pariskommunen; något som markerade en förändring som inte gick att vända och som trots att den krossades öppnade en ny värld av möjligheter som kom att definiera den kommande världen. Ur denna synvinkel vann Occupyrörelsen: den lyckades skapa en ny politisk grammatik för det gemensamma. Vi kan inte gå tillbaka till hur det var innan Occupy.

För att återvända till frågan, varför fick vi inte en Occupyrörelse i Italien? Det handlar inte om en trend, som sådant är det irrelevant. Det är snarare viktigt att svara på frågan om vi vill förstå den politiska dagordning som har inför oss de närmaste månaderna – en agenda vars omedelbara, konkreta effekt på vår existens, livsstil, drömmar och desperation vi inte kan ignorera.

Troligen hade vi inte någon Occupy i Italien eftersom den italienska rörelsen fortfarande satt fast i de socialistiska åskådningarna från 1900-talet. Deras fortlevnad och tyngden från deras tradition kväver de nya formerna av begär, förhoppningar och experimenterande (det som vi tidigare kallat ”det gemensammas kraft”) som nya generationer har tagit med sig in i politiken. Denna kontinuitet har förvandlat Italien till ett land där rörelsernas tradition har lyckats att överleva och överföra sin kunskap och kapacitet trots en hård repression. Samtidigt har den paradoxalt nog förhindrat nya experiment från att äga rum. Arvet från de tidigare kamperna kan inte bli en egenskap, och om den blir det börjar den ta skada – precis som den gjort tidigare i historien – och blir till osynliggörande, tystnad och blindhet.

De italienska rörelserna har under sina långa historia lyckats hitta egna nya uttryck, antingen samtidigt eller vid olika tillfällen, på tre olika ”platser” för politisk aktion: på fabrikerna, i universiteten och i de sociala centren.

Ofta har rörelserna krossats i fabrikerna genom att aningslöst inleda allianser med socialistiska organisationer på arbetsplatsen. De har nästan aldrig sett produktivitetsideologin som fienden att bekämpa i fabrikerna, och när så skett har vi glömt bort det. Arbetets förändring under 1900- och 2000-talet har inte setts för vad det verkligen är (och vilket rörelsen för 30 år sedan klart och tydligt visade på): en radikal förändring från ”massarbetaren” till den ”samhälleliga” arbetaren, från materiellt arbete till ”ickemateriellt”, lingvistiskt, samverkande, affektivt arbete, ända tills vi nått fram till den kognitiva arbetarens hegemoniska tillstånd. De socialistiska organisationerna och fabriksfacken har ofta fortsatt betrakta arbetet som en ”allmännytta”, det vill säga den kapitalistiska exploateringens ”rätta mått”.

På skolor och universitet har rörelserna aldrig lyckats att ge kropp åt, materialisera och organisera en verklig efterfrågan efter frihet och kunskap, till och med när man kämpade mot ”meriterna” som princip (och de har knappt alls kämpat mot det effektivt och öppet). De har nästan aldrig försökt bygga kampen runt frågor om studier, utbildning och kvalifikation som program för ett politiskt skapande av det gemensamma. De har oftast fastnat i att försvara den fria offentliga utbildningen och – eftersom de varit helt oförmögna att skydda skolorna och universiteten från att nedmonteras – blivit ett viktigt redskap för samhällelig produktion i praktiken. Reformism är aldrig något bra. Om vi anstränger oss, kan vi ibland känna förståelse för reformismen, när den desperat försöker rädda det som går att rädda. Men vi hatar den när reformismen blir en medbrottsling till försämringarnas politik: en ökad underkastelse, nedgradering, disciplin, exploatering och förnedring för att rädda en stat som inte verkar bry sig det minsta om att rädda sina egna ”medborgare”.

Vad gäller de sociala centren, så har de alltid varit fundamentala, särskilt i fasen efter repressionen i slutet av 70-talet till början på 90-talet. Men de har ofta tappat alla politiska perspektiv förutom att se till sin egen överlevnad och fortlevnad. Sociala center har för det mesta varit platser och redskap i skapandet av kampvågor, kamper som därefter fortsatte med andra redskap trots 70-talets förluster. Men sociala centren har ofta blivit ett ändamål i sig själva, deras enda horisont i sikte har varit deras önskan att leva vidare på vilket sätt som helst. Många av dem har därför dukat under i entreprenörsverksamhet och tappat alla politiska perspektiv. De har förlorat sin förmåga att agera. Det är ingen slump att många av dem på senare tid har valt att agera institutionellt, både lokalt och på en nationell nivå. På en lokal nivå verkar kanske denna analys orättvis, och i många fall är den det. Men frågan måste ändå ställas: är vi säkra på att en ”slow food”-modell är rätt sätt att ta sig an de utmaningar och risker som krisen ställer oss inför? Eller räcker det ”goda” entreprenörskapet för att glömma det blodiga spel som pågår utanför väggarna på våra lokaler, i våra liv?

Vi har alltså dessa tre ”historiska” platser för social autonomi som har kunnat ge upphov till motstånd och organisering, experimenterande med praktiker och aktionssätt. Tre platser som just för de har varit ”historiska” verkar mer och mer opassande idag. Tre platser som för ofta framstår som antikviteter i våra minnen, ett balsamerat arv, fikonblad som är för spröda för att kunna stå emot verklighetens starka vind. Tre platser som har blivit en ”allmännytta”, precis som kyrkor, arbetsplatser, skolor och företag, där ”allmännytta” bara menar att det är en nytta som finns nära oss, som kan delas inom vår familj. Det gemensamma riskerar att reduceras till detta om det inte är en produkt av en viss dynamik: en uppsättning allmänningar med ett visst folkligt stöd, som till exempelvis försvaret av naturen, det goda livet, de genuina sakerna och den goda smaken. De misstas ofta för en hyllning av L’Ancien Régime: den gamla goda tiden, hur bra var det inte då, innan Europa, innan maskinerna, innan teknologin, innan moderniteten, innan globaliseringen, innan fabriksarbetaren, innan masskonsumtionen. Hurra, låt oss återvända till Peppone och Don Camillo, till det värdiga fabriksarbetet, till det Italien då man levde enkelt och arbetade mycket, till dansbanorna. För guds skull, låt oss lämna denna absurda och livsfarliga nostalgi till kyrkorna och Lega Nord, eller till de spillror som är kvar av kommunistpartiet (som fortsätter överleva sin egen död).

Många sociala rörelser, som inte stått ut med den nostalgin, har istället valt en snårig och mörk väg. De har gett med sig efter all press på att ta ställning i ”våldsfrågan”, i ett omvärderande av den representativa demokratin och dess institutioner. De har helt missat att se den korruption som drabbat dem. Behövde vi verkligen de hårda domarna över tio år efter Genuatoppmötet för att förstå vilken sida våldet står på? För att förstå detta ruttna spel som vi ställs inför så fort en rörelse växer (och växer i samma hastighet som det sociala missnöjet, desperationen och ilskan hos dem som inte pallar längre), den utpressning som varje upproriskt slagord kontras med – deras ”ja till våld, nej till våld”?

Många inom de sociala centren har försökt upprätta politiska allianser med sönderfallande politiska partier och har slutit allianser med fackföreningar som har fått exakt motsatt resultat mot vad de önskade. De lyckades bara driva fackföreningarna i en ännu mer extrem företagsposition och exkluderade dem från varje möjlig social välfärd eller allians med de prekära arbetarna. Många av dessa center har till och med dömt ut den arabiska våren, de engelska kravallerna eller andra former av självorganisering som negativa tendenser, politisk regression, opolitiskt spontant kaosande. Är vi verkligen så säkra på att vi inte borde försöka förstå dessa fenomen innan vi dömer ut dem? Eller är vi så besatta av vår egen överlevnad att allting annat har blivit sekundärt?

… ända till den senaste vändningen. Många klagar nu att de inte hade diskuterat igenom ordentligt vilken utpressning de skulle utsättas för att ”ta ställning i våldsfrågan”. De klagar att genom att vara så involverade i den sociala dynamiken gjorde det omöjligt för dem att ta några steg tillbaka och vara kritiska mot de ”mindre bakslag” som de hela tiden drabbades av. Dessa center funderar nu på om de ska åter plocka upp ”massillegaliteten”… det verkar vara ett gnällande, som vi har hört från en annan sida de senaste månaderna och som förvånar oss: Gud är våldsam!

För någon som redan gått igenom allt detta förut i rörelserna, så liknar denna fas väldigt mycket den som 68-rörelsen gick igenom, under vänstergruppernas sammanfall i början av 70-talet. Precis som för de sociala center som kom ur globaliseringsrörelsen, fanns det små partier 1973-1974 som överlevde sig själva. Några av dem kastade sig in i och kollrades bort i valrörelser, andra överlämnade sig till media och andra initiativs välvilja. Arbetarklassen och de sociala kampernas värld fortsatte utan dem. Det var så den autonoma rörelsen uppstod, med dessa år som utgångspunkt, och rörelsen hade en enorm förmåga för innovation och motstånd (motstånd leder till innovation), åtminstone fram till 1977. Och efter rörelsens förlust överlevde den sig själv som en etik och en organisationsmodell, och det är här vi kommer tillbaka till början av vår analys.

Idag försöker man återuppfinna den modellen. Dess begränsningar – för mycket individuell spontanitet och för mycket massvåld – håller redan på att övervinnas av de nya rörelserna, som har fått en stor spridning och kulturellt börjar mötas (det är ingen slump att några av de få incidenter som nyligen inträffat har skett bland kulturarbetare). De nya rörelserna håller på att politiskt orienteras mot att bygga det ”gemensamma”. Det är detta som vi vill kalla Occupy.

Vi behöver nya aktörer. Vi förespråkar en utspridd rörelseautonomi, vi vet att sökandet efter nya mål och enande experiment av nya kamper är den första fas som ska realiseras. Den ”prekära strejken”, ”den garanterade universella basinkomsten”, det akuta utbrottet av nya arbetarkamper om lönerna, praktiker som effektivt bemöter den kapitalistiska skuldoffensiven, det sociala försvaret av välfärden och så vidare. Alla dessa kamper är viktiga källor som enhet och kamp kan växa fram ur. Att organisera de fattiga och arbetarklassen tillsammans, inte bara för löner utan för välfärd; organisera studenter och skuldsatta med alla olika bakgrunder, inte bara för att ge dem stöd utan för att kräva en garanterad universell basinkomst; organisera migranter och pensionärer tillsammans, inte bara för att de första behöver medborgarskap och de sistnämnda har intresse i pensioner, utan för att det handlar om hela existensens biopolitiska organisation.

De autonoma rörelserna måste rikta sin kamp mot det politiska målet av en ny sammansättning. Och detta kan inte vara något annat än uttrycket för en konstituerande makt som radikalt kan förändra organiseringen av livet inom arbetet och inom samhället.

/ Toni Negri, Uninomade

Vara territoriet

Posted on 7 september, 2011 by guldfiske under Eget

Att flytta tillbaka till Stockholm var inte lätt, efter mina exilår i Malmö och Italien. Stockholm är en mardröm vad gäller boende. Bostadssituationen är kaotisk, köerna evighetslånga och hyresrätterna försvinner i en rasande takt. Och att finna sig tillrätta i den här staden blir allt svårare. Alla mina vänner bor utspridda i olika förorter, långt från varandra. Det spontana livet från Malmö, Bologna och Padua är borta, där alla ens vänner bodde nära. Då räckte det att ringa fem minuter innan och stämma träff. Vänner besökte varandra hemma. Nu måste man sitta med almenackan och boka in sina vänner, ”kanske kan vi klämma in och ses nästa vecka”. Enda sättet att umgås är att mötas på Söders kaféer, restauranger och barer, hela Stockholms vardagsrum.

Efter fyra flyttar på lika många år bor jag nu osäkert i andra hand, utan kontrakt, men i en förort jag gillar. Här har jag många vänner boendes i kvarteren eller inom gångavstånd. Det går inte att gå igenom centrum, vänta på kollektivtrafiken, gå förbi den lokala pubben eller handla utan att möta någon man känner. Vårat sociala kontaktnät i området bara växer. Äntligen känns det som en plats jag bor på, inte bara besöker tillfälligt.

Det är alltid lika fascinerande att vandra genom det lilla förortscentrumet och se de olika överlappande sociala sfärerna och kulturerna som rör sig där. Vi har de gamla utslitna och a-lagarna, som rör sig mellan fiket på morgonen, en tur via parkbänken eller kyrkan och sedan över till krogens uteservering på kvällen. Vid tobaksaffären hänger alltid ungdomsgänget, där Kartellen är gudar och Hells angels börjar fiska efter unga hangarounds. På grund av den risken har vi ovanligt mycket fritidsverksamhet, även för äldre ungdomar, i området. Och så står alltid en polispiket parkerad på torget och håller blicken spänd på dem. Många vänner som har familj och barn bor i området, de stora grönområdena runt knuten lockar. Familjerna delar med sig sina tips på den lokala bloggen om de bästa pulkabackarna i.trakten. Även ett gäng primitivister har lockats av naturområdena, och slagit upp sina tält på hemliga platser i skogen. Civilisationskritik – men då helst nära till storstan. Några av dem odlar upp lite tomma rabatter. Min förort har gott om konstnärsbohemer, i kvarterskällarna ligger trumaffärer och ateljeer. Många Sofo-hipsters visar sig egentligen bo i de här kvarteren – för vem har råd att ha en bostad på Södermalm? Förortens arbetarfamiljer handlar på det billigare ICA, medelklassen som har de extra slantarna konsumerar ekologiskt och rättvist på Konsum medan hemåtsläntrarna och nattsuddarna handlar på turklivset på väg hem från stan. Samma område befolkas av de olika kretsarna på olika tider, strömmarna avlöser varandra. Ibland möts de, oftast passerar de bara obemärkt förbi varandra.

Bebo ett område
En passage som fastnat i mitt huvud i Den osynliga kommitténs pamflett Det stundande upproret handlar om territoriet. I den vänstertradion jag befinner mig är alltid den centrala frågeställningen makten och ägandet, produktionen och exploateringen. Dessa områden problematiseras och diskuteras, kritiseras och belyses. Även när vi pratar om våra vardagsliv och våra bostadsområden, görs det oftast ur denna vinkel. Den osynliga kommittén gör en intressant (heideggeriansk?) vändning.

”För oss handlar det inte om att äga territoriet. Snarare är det en fråga om att öka Gemenskapernas täthet, cirkulation och solidaritet till den grad att området blir ogenomskinligt och omöjligt att tolka för all auktoritet. Vi vill inte ockupera territoriet, vi vill vara territoriet”.

Istället för att se ett område som bara en plats för olika identiteter att passera, ser Den osynliga kommittén den som en rad praktiker och möten, i de överskridande relationer som uppstår snarare än vad som förbinds. ”Varje praktik skapar territorier”.

”Regeln är enkel: ju fler territorium som finns ovanpå varandra i en viss zon desto större cirkulation är det mellan dem och desto svårare blir det för makten att få grepp om dem. Bistros, tryckerier, idrottsanläggningar, ödetomter, begagnade bokhandlar, hustak, improviserade gatumarknader, kebabställen och garage kan alla användas för andra ändamål än de officiella om tillräckligt många medbrottslingar möts i dem. Lokal självorganisering skapar sin egen geografi ovanpå statens kartografi, koder och suddar ut den: den producerar sin egen självständighet”. (Det stundande upproret)

I senaste numret av amerikanska tidningen Anarchy – A journal of Desire Armed (nr 70/71) tar skribenten Lupus Dragonowl i en essä upp denna syn på territoriet i Det stundande upproret.

”Territorium måste här förstås i förhållande till distinktionen inom geografin mellan platser (places), som är områden som har en betydelse för deltagarna, och rum (space). Kapitalismen baseras på rum som inte är platser, ”icke-platser”, som flygplatser, hotell eller stormarknader, som motsätter sig att förvandlas till lokala platser”.

Det finns en motsättning mellan platser och rum/ickeplatser, mellan de områden vi kan bebo och de vi bara kan befinna oss på. Dragonowl fortsätter:

”Återskapandet av den lokala platsen skapar det vi kan kalla en ’hemort’ (homeplace), en sorts plats där folk känner sig säkra och kan slappna av. Påförandet av ickeplatser är också ett påförande av en generaliserad osäkerhet och oro”.

Temporära autonoma zoner
Hur kan vi orientera oss mellan platserna? Tiqqun, tidskriften som Den osynliga kommittén växte fram ur, råder oss att börja skapa kartor för att hitta mellan dessa, en slags Portolankartor – efter de gamla sjöfartskartorna som inte korrekt avbildade geografin, utan vars syfte var att visa på färdvägar och riktningar mellan säkra hamnar.

”Vi behöver kartor. Inte kartor över okänt territorium. Utan kartor för navigation. Sjöfartskartor. Orienteringsredskap. Som inte försöker beskriva eller representera vad som finns i deserterandets övärldar, utan som visar hur man kan ansluta sig till dem”. (Hur görs det, publicerad i I stundens hetta).

Portolankartorna skiljer sig från Imperiets kartografi, fast båda visar på de okontrollerbara områdena (Hic sunt Leones! Hic sunt Dragones!). Men om Tiqquns hamnar är permanenta autonoma zoner, liknar Den osynliga kommitténs varande eller beboende av territoriet mer Hakim Beys temporära autonoma zoner (TAZ). Även om Bey konstaterar att en TAZ kan övergå till att bli permanent, är det just den temporära aspekten som är intressant i hans teori. Den tillfälliga användningen innebär att bebo platser trots att man inte äger dem. I den temporära autonoma zonen använder vi vår rörlighet och snabbhet till vår fördel, tar platser och fyller dem med möten, relationer och innehåll, och upplöser dem innan den imperiella makten hunnit mobilisera för att konfrontera dem. En TAZ kan organiseras öppet eller i smyg, vara mindre eller större i skara, vara kortvarig eller långvarig. TAZen bygger på överraskning, snarare än försvar, den sätter hastighet mot statens tröghet. Det kan röra sig om en gatufest, slå upp ett tält på torget, ta med egen öl på krogen, förvandla det lokala kaféet till en mötesplats, ordna en kvartersfest, genomföra en picnic på ängen, spraymåla gångtunnlarna, ställa ut egna soffor utanför huset, göra en guerilla gardening, hänga varje dag utanför tobaksaffären, bygga snögubbar på parkeringsplatsen, fixa en drakfest på ängen, ordna ett öppet folkkök i sitt kollektiv, spela fotboll på gatan. Till skilllnad från en permanent zon, som måste försvaras, kan den temporära zonen vara gäckande, undflyende, flytande, rörlig. Den kan försvinna när ordningsmakten kommer, och återuppstå så fort de åkt därifrån. Varje TAZ är en form av beboende av platsen, att vara territoriet. Men TAZ:en är svår att fånga in på en karta. Hur gör vi Portolankartor för dessa flexibla och temporära zoner?

Territoriell motmakt
I tidningen Brand, sedan vi rebootade den, har vi försökt se närmare på territoriet ur flera olika vinklar: genom husockupationerna, sociala centren och frizonerna, genom stadsdelskampen i förorten, genom migranternas flykt och upphävande av gränserna, genom att ta över torgen och återföda demokratin på dem och genom att skapa skyddade frizoner eller befästa röda fästen där vi försvarar våra rättigheter. Vi har använt oss av Deleuze och Guattaris teorier om deterritorialisering och reterritorialiering, hur man skapar släta (öppna) rum och räfflade (avgränsade/stängda) rum. De två termerna ska inte ses normativt, utan olika sätt att koda ett territorium. Flyktingarna som tar sig över Fort Europas gränser deterritorialiserar dessa och försöker hitta vägar att övervinna det räfflade rummet, att som ”krigsmaskiner” bryta sig igenom och skapa öppningar, skapa ett slätt rum för deras förflyttning. Men samma vänsterteorier har även plockats upp av den israeliska armén för att föreställa sig hur de ska röra sig i ett fientligt (räfflat) territorium, genom att vägra gå på de öppna vägarna – där krypskyttar och försåtsminor väntat dem – och istället sprängt sig igenom väggar och skapat ett nytt slätt rum för sin förflyttelse.

Om israeliska armén försöker lära av vänstern, så försöker den finska aktivisten Kalle Seppä i sin tur visa vad vi kan lära oss från (extrem)högerns teorier om geopolitik och geografisk dominans. (se Popvänster för en bra sammanfattning). Seppä visar hur den autonoma traditionen i Italien utvecklade en teori om ”territoriell motmakt”, hur man skulle skapa starka röda fästen i proletära förorter som baser för fortsatta attacker och angrepp in mot maktens centrum. Angreppet mot centrum blev katastrofalt, men Seppä betonar att det finns mycket att lära sig från de italienska autonoma, de nordirländska NoGo-områdena i Belfast och Free Derry eller de Svarta pantrarnas arbete i svarta stadsdelar i USA – hur dessa lokala motmakter konstruerades.

Den territoriella motmakten byggde på att utöva en dominans och kontroll över territoriet, lika mycket som att bebo det. Det gällde att kunna reappropriera samhällsrikedom, försvara ockuperade hus, hindra vräkningar av bostäder, med kraft reducera priserna i stormarknader och i kollektivtrafiken, genomföra hyresstrejker, gratis matprogram, hälsovård och egen undervisning. För att kunna garantera dessa fästen krävdes en våldspotential, för att kunna försvara dem. Problemet är hur ett sådant försvar kan göras utan att krossas militärt av staten – vilket skedde med exemplen i USA, Nordirland och Italien. Hur kan en territoriell motmaktstrategi se ut som inte går in i en symmetrisk konfrontation med staten – en konfrontation som vi är dömda att förlora.

Tiqqun och Den osynliga kommittén har en annan infallsvinkel. Istället för att se NoGo-området eller det röda fästet som ett statiskt tillstånd, ser den en process som sker genom territoriets beboende och de gemenskaper som förbinds. Detta får den statliga insynen i ett område försvagas succesivt, Tiqqun beskriver det med beteckningen hur ”opaciteten”, ogenomskinligheten, förändras. Utspridandet av ”zoner av opacitet” blir därigenom en process, ett skeende som sker gradvis, som en dimma av relationer som långsamt tätnar och försvårar en insyn utifrån.

Det är intressant att dra en parallell till Rosengårdsutredningen (som jag skrivit om här). I åtgärderna mot extremism beskrivs hur ”utanförskapsområdena” ses som en frontzon, ur statens synvinkel, där slaget står i det civila samhället. ”Islamister” eller ”extremvänster” infiltrerar det civila samhällets organ, öppnar källarmoskéer eller sociala center, arbetar på fritidsgårdar och i skolor, finns i föreningslivet, i kulturföreningar och sociala projekt – vilket steg för steg försvårar statens insyn och möjlighet att angripa ”radikaliseringen” i dessa områden. För att öka insyn och motverka radikaliseringen måste staten mobilisera hela civilsamhället, mot en gemensam god fiende (”extremismen”, ”terrorismen”, ”brottsligheten”, ”knarket”). Extremismsatsningarna genomsyras av denna paranoida syn på förorten.

Nationella befriade zoner
Faran med vänsterextremism och radikal islamism ur statens synvinkel är alltså att de hotar att infiltrera civilsamhället och skapa zoner av opacitet där en radikalisering är möjlig. Även i högerextrema kretsar har Hakim Beys temporära autonoma zoner (TAZ) försökt förverkligas. Hos de tyska fria nationalisterna och så kallade ”autonoma nationalisterna” används beteckningen ”nationella befriade zoner” (NBZ). I konceptet NBZ finns däremot bara den geopolitiska kontroll- och dominansbiten: de förhåller sig enbart till territoriet som rum (space), inte som plats (place). Det handlar om att på olika sätt markera ett territorium för att skapa räddsla och osäkerhet hos andra. Detta sker genom att terrorisera invandrarbutiker, spraya slagord på husväggar, marschera eller patrullera gatorna, genomföra torgmöten och på det sättet få folk med invandrarbakgrund eller vänsteråsikter att flytta från orten. En form av etnisk rensning på lokal nivå. Just denna syn att enbart dominera territoriet står i skarp kontrast mot att vara territoriet, att bebo det. Tyvärr har antifascismen ofta stagnerat att svara genom samma tänkande, att frågan enbart handlar om en kamp om dominans genom militans över gatorna eller stadsdelarna. Som konstrast kan vi se hur de olika nazilokalerna som tillhört DNSB i Danmark bemötts genom att grannarna och de boende i området gått samman, ordnat sociala aktiviteter, ljusmanifestationer och körsång utanför nazihusen, gemensamt målat över nazistklotter, lokala handlare har vägrat sälja till nazister. Territoriet har svarat på nazisternas försök till dominans genom att stärka sin gemenskap. Det är så vi ska se Nyköpings nyckelskramlande mot de ditresta nynazisterna från Svenska motståndsrörelsen, när dessa försökte ta över torgen: nyckelknippan – Nyköpings stadssymbol – var ett enkelt men tydligt budskap från lokalbefolkningen mot nazisterna: ”ni försöker dominera denna plats, men det är vi som bebor den”.

Territoriets parti

Posted on 5 september, 2011 by guldfiske under Eget, Italien

L’Auras video snurrar dygnet runt på italienska MTV. Laura Abeles karriär har gått spikrakt uppåt sedan hon var med i schlagerfestivalen San Remo. I videon till låten Basta! vandrar hon bort från det sociala centret Factory i Rom. Bakom henne kommer fullt med vänner från det sociala centret utrusandes och försöker hålla kvar henne. De sliter vemodigt i hennes armar, drar av henne munkjackan, vädjar. Men hon går vidare, i sitt symboliska uppstigande från subkulturen till mainstream och kändisskap. De sociala centren är en allmän referenspunkt i Italien och så ser den vanliga bilden ut: Graffitimålade, semilegala konsertlokaler i övergivna industribyggnader. De flesta ungdomar har gått på en spelning, technofest eller hiphopjam på ett socialt center. De är ett väsentligt inslag i den italienska musikscenen, den mylla som all independentmusik växer fram ur. De finns spridda över hela Italien, mer än 200 center fördelade på nästan alla större städer.

Men det finns också en annan välspridd bild av de sociala centren: Som en politisk aktör på yttersta vänsterkanten. På samma scen där L’Aura tidigare spelat, stod den 28 januari i år metallfackets generalsekreterar Maurizio Landini i det sociala centret Rivolta. Han förklarade varför arbetarna på Fiat, hotade av fabriksflyttar och med allt osäkrare anställningsformer, har samma intressen som studenterna och aktivisterna från centren. Han räckte ut handen till dem bakom vinterns våg av universitetsockupationer i protest mot marknadsanpassningen av utbildningsväsendet. Landini turnerade runt på de sociala centren för att få dem att ge sitt stöd till den kommande generalstrejken, och stärka det gemensamma initiativet Uniti contra la crisi (Enade mot krisen). Och han är inte ensam om att knacka på de sociala centrens portar. Även partiledaren Nichi Vendola har besökt centren det senaste året för att söka stöd till sitt nya partiprojekt för att pånyttföda den havererade vänstern.

Hur hänger de här två sidorna ihop? Å ena sidan sociala center som subkulturella fristäder och å andra sidan som realpolitisk aktör. Länken mellan dem finns i kampen i territoriet, i deras förankring i lokalsamhället.

Leoncavallo
Vi kastar oss lekfullt mot plastsköldarna, knuffar, slår, testar. Våra vänner har dragit på sig de vita overallerna, satt på sig skumgummiskydd och hjälmar. Kommer den här strategin verkligen att fungera? Det är vår 2001. Vi är en grupp svenska aktivister som rest ner till Milano, till ett internationellt möte på det sociala centret Leoncavallo. Vårt mål är att mobilisera inför det stundande Göteborgstoppmötet, och hämta inspiration. Globaliseringsprotesterna mot Världsbankens toppmöte i Prag har skett bara några månader tidigare. Då hade de tyska autonoma i svarta blocket, engelska Reclaim the streets rosa karnevalsblock och de italienska sociala centrens kroppsvadderade vita overaller från var sitt håll effektivt blockerat toppmötet. En mångfald av taktiker, uppdelade i gaturummet. På Leoncavallo möts vi igen. Leoncavallo är först, störst och kändast av de sociala centren. Som ett mindre Christiania i en byggnad. Hundra gånger så stort som Kafé 44, typ. I restaurangen sitter de gamla arbetarna och småsnackar över pastatallrikarna. Bokhandeln blandar tung teori med lätta droger, marijuanaplantorna samsas med Negriböcker. I teaterlokalen övas en ny pjäs in. Senare på natten är det rave med flera tusen personer i konsertlokalen. På gårdens uteserveringar fortsätter vi våra mötesdiskussioner. Och provar vita overallernas kroppsskydd.

Det är mitt första besök på ett socialt center. Men det kommer att bli många fler de följande tio åren. Året efter är vi tillbaka i Italien, på det Europeiska sociala forumet. Vita overallerna har lagts på hyllan, och de sociala centrens kampanj blivit till Disobbedienti, de olydiga. Jag sitter med i en panel på deras stormöte, denna gång för att mobilisera till EU-toppmötet i Köpenhamn. Nu går det bättre, de olydigas rörelse bestämmer sig för att resa upp till toppmötet. Vi stämmer möte på den klassiska autonoma radiostationen Radio Sherwood i Padua med Luca Casarini, språkrör för de Olydigas rörelse och nordöstra Italiens sociala center. Luca förklarar mästrande för oss vilka krav vi måste ställa, hur vi måste organisera demonstrationen, vilka taktiker vi måste använda. Mina resekamrater blir så förbannade att de går. Jag försöker försiktigt påpeka att vi ju arbetat med denna mobilisering i ett år, alla våra planer är redan lagda, nätverken redan uppbyggda.

– Globaliseringsrörelsen, de sociala forumen, framgångarna för böcker som No Logo och Imperiet har öppnat ett politiskt rum. Nu måste vi som sociala center fylla det, med vår praktik. För oss är det ett tillfälle att generalisera konflikter, säger Luca.

På den punkten håller jag med honom. Jag är imponerad av hur de italienska autonoma lyckas samla sig till politiska, öppna och synliga kampanjer i hela Italien. Att de lyckas bli en politisk kraft i rikspolitiken. Hur de under olika tider använt sig av de vita overallerna ”tute bianche” som intervention i globaliseringsrörelsen, de olydiga ”disobbedienti” för att genomföra massolydnad i antikrigsrörelsen, Euromaydayparaderna för att synliggöra prekariseringen, de ansiktslösa ”senza volto” för att ge röst åt papperslösa, kontraktslösa och bostadslösa i kommunalvalet i Rom. Eller Enade mot krisen nu idag, i protesterna mot åtstramnings- och nedskärningspaketen.

– Varje politisk kampanj har ett bäst-före-datum. Den är en direkt intervention i en bredare samhällsfråga. Därför kan vi inte göra den till en fast identitet, utan bara ett tillfälligt projekt, förklarar Luca under vår träff. Därför lade de sina vita overaller åt sidan i Genua.

Dessa synliga interventioner koordineras ofta genom ett nationellt stormöte på det sociala centret Rivolta utanför Venedig varje år. Jag besöker dem varje år. Det är på de mötena som min skepsis börjar växa. Stormötena känns ofta mer som ritualer än kreativa laboratorier. Femton män sitter på scenen och lägger ut texten om åt vilket håll rörelsen måste gå. Samma fraser. Allt är nytt, men egentligen är inget nytt – bara symboler och ord som är utbytta. Teorierna stelnar i ideologi. Och det är förvånansvärt hur fel de politiska analyserna ofta hamnar. Som i tilltron till en ny EU-konstitution. Eller de misslyckade försöken att samarbeta med partier, som alltid slutar med att man blir blåst. Eller hur man försöker lansera paroller som ”frihet” och ”självbestämmande”, i försök att sno sympatisörer från separatistpartiet Lega Nord.

Trots det finns de alltid mitt i varje social kamp i samhället. När de är ute på fel kurs är det något som alltid kastar tillbaka dem på rätt väg igen. Som tvingar ”överbyggnaden” att tänka om, att anpassa sig efter den reella situationen. Släppa det högtravande filosofiska språket och korrigera sina stora ideologiska berättelser. Det tar tid för mig att upptäcka det. Men det är när jag börjar resa runt bland de sociala centren, och se deras vardagliga praktik, deras arbete med basfack, lokala mötesplatser för stadsdelen, organisering av migranter, som jag förstår vad som håller dem på rätt kurs. Här finns förmågan till självkritik. När teoretikerna pekar åt ett håll och kamperna går åt ett annat – då får teoretikerna svansa efter. Praktiken korrigerar alltid teorin, leder den på rätt väg igen. Det är botemedlet mot att bli ideologi. Det är här all politik har sin förankring, sin grund. Tentaklerna ut i lokalsamhället som gör att de sociala centren kan fungera som ett territoriets parti.

Första vågen
De sociala centren föddes ur 68-vänsterns kris. Och de har haft en märklig förmåga att överleva kriser, perioder då övriga vänstern kollapsat. 1968 var universitetskampernas år och följdes av ”den heta hösten” 1969, fabrikskampernas år. Massarbetarna vid det löpande bandet och studenterna var de två samhällsgrupperingar som var ryggraden i den utomparlamentariska vänstern. Ur de två kampåren föddes en rad vänsterfraktioner: Marxistleninister, maoister, operaister, antiimperialister av alla tendenser. Alla organisationer fungerade som små mikropartier med sin kaderdisciplin, katekestuggande och blicken fast riktad mot de vilda strejkerna i de stora fabrikerna. Fabriksinterventionerna och fabriksgerillan – ”fabrikens parti”, som fokusen på basaktiviteter från arbetarna själva kom att kallas – gavs prioritet före allt. Och det fungerade. Lönerna sköt i höjden, produktiviteten i fabrikerna rasade i botten, cheferna tappade kontrollen. Arbetsköparna behövde några år på sig att organisera sin motattack. Men den kom, med massavskedningar, effektiviseringar, omstruktureringar och fabriksnedläggningar.

Utvecklingen skedde först i Milano. Arbetslösheten ökade, antalet arbetare som jobbade i mindre fabriker ökade och svartarbetet ökade. 1975 var krisen för ”fabrikens parti” ett faktum, och de utomparlamentariska vänsterpartierna upplöstes ett efter ett. Istället kom de gamla militanterna att flyta in i en ny rörelse, Autonomia Operaia, baserad på den nya klassammansättningen. Nya kamper blommade upp i Milanos förorter, utanför fabrikerna. Utan en fast fabrikslön blev hyresstrejker, självreduktioner av priser på biografer och kollektivtrafik till rimliga nivåer, allt viktigare för att få inkomsten att räcka till. Varför inte betala bara halva biljetten? Eller halva elräkningen, så lågt betalar ju Fiatbossen för elen i sin fabrik. Varför betala alls – Vi betalar inte, vi betalar inte! Bostäder ockuperades och antivräkningskommittéer försvarade dem. Allt skedde självorganiserat utifrån stadsdelarna, i kvarterskommittéer. I förorten växte samtidigt en ny ungdomsgeneration upp, som varken kommit in på universiteten eller fått jobb på de stora fabrikerna. De möttes på proggfestivaler, inspirerades av beatkulturen och situationisterna. Men till skillnad från den amerikanska hippierörelsen med rötterna i universiteten var deras italienska kusiner arbetarbarn och i möte med vänstermilitanterna politiserades de. Medvetna om sin klassbakgrund bildade de under 70-talet proletära ungdomsklubbar, circoli del proletariato giovanile, i varje förort.

De övergivna fabrikslokalerna i arbetarområdena togs över i en våg av ockupationer 1975-1976, av kvarterskommittéerna och de proletära ungdomsklubbarna. Lokalerna kom att kallas sociala center, ett tjugotal bildades under de åren i Milanos förorter. Det var i denna våg som Leoncavallo startade, som det center med djupast förankring bland de traditionella fabriksarbetarna. Det mest ortodoxa. Arbetsköparna, kristdemokraterna och kommunistpartiet hade redan kulturhus och Folkets hus, inriktade på att fylla arbetarnas fritid. Men de sociala centren var något helt annat; de var självorganiserade och deltagarstyrda. Här kunde kvartersmöten, teatergrupper, dagiskooperativ, drogkliniker och alternativmarknader få plats, organiserade direkt av lokalbefolkningen själva. De öppna sociala centren nådde en mycket bredare krets än bara ungdomsklubbarna och kvarterskommittéerna.

Under sjuttiotalets andra hälft genomlevde Italien en extrem polarisering. De två stora dominerande partierna, kristdemokraterna och kommunistpartiet, gick samman i en regeringskoalition för stabilitet. Samförståndspolitiken gjorde att den enda oppositionen var Autonomia Operaia, som på kort tid blev hegemonisk i vänstern utanför parlamentet. Delar av rörelsen trappade upp konfrontationerna med staten. Med den massiva repressionen kom de snabbt att radikaliseras och gå från massprotester till underjordisk väpnad kamp. I början av 80-talet hade tusentals autonoma aktivister fängslats och flera av dess organisatörer flytt till Frankrike. Rörelsen var död. Det enda som överlevde var de sociala centren.

Bryta sig ur isoleringen
Jag möter Luca Casarini igen. Han sitter på Radio Sherwood och dricker sitt kaffe i glappet mellan två möten. Sex år har gått sedan vårt första möte. Nu har jag lärt känna honom bättre och kan ställa mer kritiska frågor. Vad är centrens verksamhet bortom kampanjerna? Vad har han själv för relation till dem?

– Autonomia Operaias styrka var dess förankring i territoriet. Men när min generation blev aktiva i mitten av 80-talet var den rörelsen slagen i spillror. Det gick inte att hålla några möten på universitetet eller på torgen utan att polisen direkt stormade och avbröt all aktivitet, berättar han.

Det rådde nolltolerans under 1980-talet, utrymmet för en radikal vänsterpolitik var minimalt. Trots det spred sig de ockuperade sociala centren över Italien, framför allt med punken. Men de var inte längre öppna center i stadsdelarna. Sociala centrets väggar hade blivit till murar, bastioner som fungerade som fristäder i ett fientligt nyliberalt samhälle. Alla som inte passade in i det hätska högerklimatet hade här en tillflyktsort.

– 1986 bröt en våg av skolprotester ut i högstadieskolorna, först i Frankrike och sedan i Italien. Vi var fem studenter ur de protesterna som beslöt oss för att ockupera en byggnad själva. Det blev födelsen för sociala centret Pedro, säger Luca.

Samtidigt ockuperades Forte Prenestino i Rom. När det dessutom utbröt en ny cykel av universitetskamp 1990, ”Panterrörelsen”, följdes den av en våg av ockupationer i hela Italien. Den så kallade ”andra generationens sociala center”. För första gången på tio år existerade en massrörelse på gatorna igen. Samtidigt kollapsade det italienska politiska samförståndssystemet. Korruptionsskandaler och maffiakopplingar fick de två stora partierna Kristdemokraterna och kommunistpartiet att rasa samman i början av 90-talet. I tummultet uppstod en massa nya politiska partier. Berlusconi klev fram som politisk kraft, postfascisterna i MSI blev rumsrena igen och separatistpartiet Lega Nord växte lavinartat. Men det möjliggjorde också för en autonom rörelse att åter komma ut ur de sociala centren och ut på gatorna.

– Det pågick en debatt inom de sociala centren kring hur vi skulle bryta oss ur vår isolering, att inte bli getton. När Panterrörelsen kom valde vi att gå till dem, istället för att de skulle komma till oss. Vi monterade ner Pedros kök och satte upp det inne på den ockuperade psykologiinstitutionen istället. Under de tre månaderna universiteten var ockuperade serverade vi mat där. När studentprotesten var över fylldes Pedro med nya aktivister, berättar Luca.

Dessutom kom nya influenser utifrån.

– Zapatistupprorets utbrott i Chiapas 1994 gav de sociala centren nya idéer och ett helt nytt språk för att börja arbeta utåtriktat och involverande i samhället, säger Luca.

Inspirerade av zapatisternas samarbete med civilsamhället började de sociala centren arbeta tätare knutna till sociala kamper i stadsdelarna och i lokala sociala rörelser. Med sin tillgång till möteslokaler, kommunikationskanaler (radiostationer, webbsidor, kontaktnätverk) och aktivister blev de värdefulla resurser för lokalsamhället. De sociala centren, oavsett strömning, blev återigen en plats där kvarterskommittéerna kunde mötas, nyanlända invandrare kunde gå språkkurser, lokala ekohandlare kunde hålla marknader, kvarterets ungdomar spela fotboll eller gå på gymmet och fredskommittén få sändningstid på närradion.

Stormning och nyorientering
Det mörka 80-talet var slut. De sociala centren började ta plats i samhället igen. De flesta av dagens ockuperade självstyrda sociala center, Centro sociale occupato e autogestito (CSOA), uppstod under perioden 1990-1993. Elddopet kom när Milanos borgmästare från Lega Nord förklarade krig mot de sociala centren. 1994 stormades Leoncavallo. Borgmästaren förklarade att hädanefter skulle ockupanterna bara vara spöken i hans stad. Vräkningen gav upphov till en av de största kravaller någonsin i Milanos historia. Aktivisterna tog honom på orden, och satte på sig spöklika vita overaller. Vågen av gatuaktivitet – inte olik den som skedde efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn – ledde till att Leoncavallo snart fick en större och bättre lokal för att återställa lugnet i staden.

Men frågan om hur man skulle få de sociala centren att överleva kom att splittra rörelsen. Hur klarar man perioder av svacka, när vräkningshotet hänger över centren? Ska man börja förhandla för att få sina center legaliserade eller hårdnackat fortsätta den riskfyllda tillvaron som ockupanter? De mer dialog- och förhandlingsinriktade centren höll 1998 ett möte på nya Leoncavallo, där de antog ett strategidokument. I ”Carta di Milano” beskrivs hur de skulle försöka bredda det politiska utrymmet för sina sociala center, bland annat genom att ha egna kandidater på partilistor. Inom kort hade de representanter i Milano, Rom och Venedigs kommunfullmäktige, som skulle agera ”parlamentariska sköldar” åt centren.

– Med Carta di Milano försökte vi bryta oss ur den destruktiva dynamiken med ”konflikt-repression-kamp mot repressionen” och få tillstånd en annan utveckling, där de sociala konflikterna istället blev projekt som kunde ge upphov till en spiral av ”konflikt-projekt-utökning av rättigheter”, säger Luca Casarini.

Ett nytt steg för de sociala centren knutna till Carta di Milano var att inte bara arbeta lokalt i territoriet, utan även bedriva nationella kampanjer och ge sig in i rikspolitiken. Ett resultat av Milanomötet var en gemensam kampanj kring osäkra anställningar – eftersom de flesta sociala centerbesökarna saknade fast arbete. Som en gemensam symbol använde man sig av de vita overallerna, som tidigare använts av Leoncavallos demonstrationsvakter. Carta di Milano-centren började experimentera med nya sätt att ta konflikter och hur man kunde skapa bredaste möjliga konsensus runt radikala praktiker. Detta resulterade i ett socialt experimenterande med konfrontativt ickevåld och civil olydnad. De vita overallerna rörde sig i gränslandet mellan direkt aktion och symboliska protester. Massaktionerna var ofta spektakulära: Man bröt sig in på nykonstruerade flyktingförvar och nedmonterade dem, eller försökte öppet pressa sig igenom polisens avspärrningar kring makthavarnas toppmöten.

Bakom och bortom kampanjerna
Många sociala center är skeptiska till de politiska kampanjerna och har valt att inte ansluta sig till dem. Antingen på grund av att de misstror den formen av kampanjpolitik eller för att de har en annan politisk linje. Skillnaden mellan de olika centren är stora, vissa är mer opolitiska och kulturella, andra små mikropartier med leninistisk eller anarkistisk ideologi. Varje kampcykel skaffar sig sina center, som ackumulerar kamperfarenheterna i lågvattenperioder och för över dem till nästa våg. På ett möte mellan olika generationer husockupanter på Kafé Hängmattan i Stockholm hösten 2009 berättar Rocco från Crash om deras långvariga kamp för att skaffa sig ett socialt center i Bologna. Crash tillhör inte de nyorienterade Carta di Milano-centren, utan kommer ur en mer oldschool-strömning med rötterna i Autonomia Operaia.

Den första kortvariga ockupationen för sitt center genomförde de i november 2003 och de följande fem åren har de årligen fått ockupera nya byggnader så fort de vräkts från sin gamla. Steg för steg har kollektivet kommit att erkännas som en politisk aktör av kommunen.

– Under varje ockupation har vi stärkt vår styrkeposition och byggt upp kollektivet inför nästa ockupation, så att vi konstant kunnat öka trycket på Bolognas borgmästare, berättar Rocco.

När Crash stormats har det kallats till nationella demonstrationer, dit alla sociala center kommit för att visa sitt stöd. Därigenom har problemet för kommunen att storma ett center hela tiden växt. Efter en stökig och militant demonstration med 6 000 deltagare 2008 – direkt efter att Crash fått sin byggnad stormat – har kommunen nu låtit dem vara ifred i sina nya lokaler. Modellen att stödja varandra har i Rom formaliserats i en ”pakt om inbördes hjälp” mellan stadens alla sociala center. Oavsett vilken tendens de tillhör har de öppet deklarerat för stadens postfascistiska borgmästare att en attack mot en är en attack mot dem alla och att alla sociala center lovar att gå ut på gatorna om ett hotas.

Men stödet kan inte bara komma utifrån. Crash bedriver verksamhet i kvarteren, deras gym och kampsportlokaler är öppna för alla. Detta har varit avgörande för att bygga upp stödet, och för att bedriva politik överhuvudtaget.

– Det sociala centret fungerar som ett ”territoriets parti”, det bedriver sin politik utifrån sin lokala förankring, säger Rocco.

Skillnaden blir tydlig om man ser på hur man arbetar med till exempel frågan om prekarisering och osäkra anställningar. För basfacken som Cobas är frågan främst en arbetsplatsfråga, en fråga om anställningsformer. För EuroMayday-paraderna i Milano handlar det mer om att skapa politisk press, få fackföreningar och partier att agera genom att föra upp frågan på dagordningen. För Crash är prekariseringen inte bara en arbetsplatsfråga, utan något som även rör bostäder, inkomster och utgifter, medborgarskap och hela ens sociala tillvaro. Och de ser det sociala centret som ett verktyg för att arbeta med frågan: På Crash hålls självorganiserade verkstäder eller infopoints (”sportello”), där alla i en prekariserad livssituation är välkomna att delta, få information och gemensamt organisera kollektiva aktiviteter för att förbättra sin situation. Utifrån dessa träffar på det sociala centret ockuperar man bostäder, genomför kollektiva självreduktionsaktioner mot matpriser eller priserna på biobiljetter, blockerar arbetsköpare, organiserar papperslösa och sätter press på borgmästaren och kräver en social inkomst för alla. Bristen på kollektivitet i en flytande tillvaro och omkringhoppande mellan kortvariga jobb kan därigenom kompletteras genom den fasta samlingspunkt som det sociala centret kan vara. En mötesplats och ett socialt laboratorium för prekära att agera utifrån. Det kan ses som ett utslag av historiens ironi, att de fabrikslokaler som massarbetarna fördes samman i och som deras kamp tog sin utgångspunkt ifrån (fabrikens parti) nu återigen fått en funktion i klassens politiska sammansättning. Idag är de nu övergivna fabrikslokalerna ockuperade sociala center (territoriets parti) och den plats där visstidsarbetarna och de osäkert anställda kan finna varandra och ha som utgångspunkt för kollektiv aktion.

Publicerad i Brand #2 2011

I stundens hetta

Posted on 19 juni, 2011 by guldfiske under Eget, Översättningar

”Snart tar de till vapen”, varnade Aftonbladet med braskande rubriker om kampanjen det Osynliga partiet. Det är inte första gången de tidningarna låtit larmet gå larmat. Vargen kommer. Den utomparlamentariska vänstern är farlig. Samma nödrop gick ut när ”svartluvorna” och Commando Coca Cola störde den amerikanska presidenthustrun Nancy Reagans Stockholmsbesök 1986. Eller när bensinmackarna brann några år senare, mot Shells stöd till den sydafrikanska apartheidregimen. Samma sak när Borgen ockuperades i Malmö och Folkungagatan 164 i Stockholm. Återigen när Antifascistisk aktion blockerade de nynazistiska skinnskallarnas 30 november firande. När militanta veganer eldade mjölkbilar, eller radikala miljöaktivister saboterat vägmaskiner vid motorvägsbyggena under det sena 90-talet. Och framför allt, efter Göteborgskravallerna 2001.

Snart tar de till vapen. Så fel de hade, men ändå så rätt.

Den här boken handlar om ett sökande efter vapen, vapen för klasskampen. Om sökandet efter maktmedel och redskap som kan användas för sociala rörelser som strävar efter en samhällsförändring. Om olydnad som utmanar gränser. Som avbryter ordergivningen, sätter käppar i hjulet för maktutövningen, undandrar sig exploateringen.

Det gemensamma med alla texter i denna antologi är att de är skrivna mitt i en pågående kamp, mitt i stundens hetta, och handlar alla om att mitt i den brådskande situationen förstå vad som händer, vart man vill ta sig och vilka medel som är effektiva för att nå dit.

Sådana texter är av nödvändighet självkritiska och därför fulla av en ärlig uppriktighet. De är inte propagandistiska eller till för att övertyga någon om en viss uppsättning åsikter, utan har oftare formen av interna strategidokument eller utvärderingar. Det finns ingen poäng att lura sig själv, utan tvärtom kräver varje brinnande situation ett ögonblick av klarsyn, en realistisk uppskattning av ens förmåga.

Vad har vi för att sätta kraft bakom våra krav? Artiklarnas fokus är massmobiliseringar och massaktioner, aktionskampanjer och sociala kraftsamlingar. Men bakom diskussionerna om effektiva metoder finns en annan lika angelägen, och lika komplicerad, fråga som ringlar sig igenom texterna: vilka är detta ”vi”?

Ett ”vi” som anarkister? Som autonoma – autonoma från vad? Som aktivister – vad säger det? Antikapitalister – men är det en ståndpunkt eller en praktik? En rörelse – en rörelse av vad? Som rör sig vart? Är detta ”vi” baserat på en åsiktsgemenskap, en sammanhållen ideologi, ett medvetet val? Eller på en delad gemensam situation, en gemensam utsatthet, en gemensam antagonism? Ett ”vi” som arbetarklassen? Eller ett vi som en delad historia, en gemensam identitet?

Att utgå från ett ”vi”, inte istället för liberalismens isolerade individer, öar av skenbart självständiga ”jag”. Men inte heller den gamla vänsterns gemenskaper, där kollektivet antogs som förutsättning och självklarhet, klassen som ett homogent ”folk”. Utan ett försök att hitta något gemensamt i en mångfald, hitta det delade, gemensamma behov och begär, samma antagonism mot kapitalismen – att vara utsatta för samma exploatering.

Det vill säga. En materiell sida som utgångspunkt. Vår delade situation. Och en politisk sida, som projekt: att ur det uppsplittrade försöka konstruera en enhet, finna det gemensamma intresset. Genom kamp. Vi:et som fråga och problem, inte ett vi som identitet, ett fast avgränsat subjekt. Utan en kollektivitet stadd i förändring. Det är sällan samma vi som kommer ur en händelse, en samhällskonflikt, som trätt in i den. Vilket speglas i texterna, ”vi:et” i början av artiklarna är ofta inte samma ”vi” som i slutet på dem. Vi transformeras på vägen, gränserna luckras upp och vi:et breddas och kommer att involvera flera.

Den gamla arbetarrörelsens ”vi” var mycket enklare att se. De sammanfördes i fabrikerna och bostadsområdena, ställdes vid samma maskin, hade samma boss, följde samma order, stämplade in vid samma klockslag. Den massa de blev i produktionen kunde vändas till ett vapen, en disciplinerad kraft som krävde sin rätt genom att kollektivt hota med att lägga ner sitt arbete. Men vad är vår tids strejk? Och hur utvecklar vi en klassgemenskap och klassolidaritet, när vi inte är ett homogent klassubjekt från början: vi som arbetar korta perioder på olika ställen, bor i andrahandslägenheter, är mobila i rummet och flexibla i tiden. Fragmentiserade, uppdelade, omfördelade i tid och svårligen sammansatta.

Texterna i den här antologin brottas med det problemet, hur kan vi som ett uppsplittrat heterogent subjekt ändå finna en enhet, utan att förneka vår mångfald eller ta den enheten på förhand given. En mängd begrepp används för att försöka se hur en sådan process av politisk sammansättning kan gå till: det är samma grundproblem – frågan om att ena en mångfald utifrån ett gemensamt intresse och gemensam antagonism – som begreppen multitud, svärmar, emergenta system, nätverk, rörelse, det gemensamma, gemenskaper, prekariat, besmittande, generaliserade strejken, mänskliga strejken eller sammankopplande försöker lösa. Försöken att nå de stunder av överskridande där man finner nätverk bortom nätverken, en rörelse bortom rörelsen, aktivitet bortom aktivismen.

Generaliseringen av aktivismen

Diskussionen i boken måste ses mot bakgrund mot 90-talets aktivistkultur. Aktivismen kan inte ses som någon ahistorisk kategori, som alltid existerat. Aktivisten är inte samma som sjuttiotalsvänsterns militant från ett avantgardeparti eller gamla arbetarrörelsens kadermilitant. Aktivismen är ett ungt fenomen, en form av kamp som hänger tätt samman med den postfordistiska produktionens subjekt och en marknad som saluför individuella livsstilar snarare än massprodukter. Entreprenören och aktivisten är två sidor av samma mynt.

90-talsaktivismen uppstod efter realsocialismens sammanbrott, mitt under nyliberalismens kalla vindar. Den bredare vänstern hade börjat sin kräftgång, samtidigt som dess massbas i fabriksproduktionen försvagades. Kapitalismkritiken kom att få en allt mer undanskymd position, och övervintrade inom akademin eller marxistiska mikropartier. Kvar fanns sociala rörelser som främst organiserade sig som enfrågerörelser och kampanjer: feminism, miljökamp, antirasism, queer-hbt och djurrätt. De autonoma var i praktiken den militanta flygeln av dessa sociala rörelser. Kamperna kretsade kring identitet, kravet på representation och erkännande av minoriteters eller särbehandlades rättigheter, ett hävdande av sin partikularitet snarare än en universell politik. Även när försök till att lyfta klassfrågan gjordes, stöptes den ofta i identitetspolitikens förpackning. Klass diskuterades som social roll och kulturellt kapital snarare än produktion och exploatering.

Oförmågan under 90-talet att lyfta fram ett kraftfullt vänstersvar är slående, i en av de tider då de hårdaste angreppen – en klasskamp från ovan – fördes mot arbetarklassens vinningar: nedmonteringen av välfärdsstaten, tillbakapressandet av fackföreningarna, en partivänster och socialdemokrati i fritt fall. I Europa stod projektet med uppbyggandet av Europeiska unionen i centrum, denna nyliberala institution för att genomdriva en konkurrenskraftig inre marknad. Det var just kampen mot EU-projekten som många sociala rörelser förde på 90-talet: EU-motståndet, den militanta miljöaktivismen mot de 15 000 kilometer motorväg som den inre marknaden krävde för sina just-in-time-transporter, flyktingaktivisternas kamp mot konstruktionen av ”Fort Europa” och den allt restriktivare flyktingpolitiken, Europamarscherna mot den strukturella arbetslösheten. Det är i dessa kamper som antikapitalismen ”återupptäcks”, med protesterna mot ”marknadens diktatur”, privatiseringsvågen och nyliberalismens ”tredje världskrig” mot världens befolkningar. Zapatisternas uppror i Chiapas, Mexiko, tillförde dessa kamper ytterligare en beståndsdel, insisterandet på att vi ur denna mångfald av kamper och protester behövde hitta en ny global enhet och gemenskap, och generalisera de partikulära kamperna. Att bli ett gemensamt NEJ, beståendes av många mindre JA.

Till en början tog denna antikapitalism samma form som aktivismen, det vill säga, man försökte med aktivismen som redskap bedriva en antikapitalistisk kamp: genom att stänga ner företag eller finanscentra, samlas utanför huvudkontor och toppmöten. Men det är också inom dessa kamper som diskussionen om begränsningarna med 90-talsaktivismen börjar, som en aktivismkritik. Kritiken av identitetspolitiken inom de radikala rörelserna börjar intressant nog samtidigt som denna strömning börjar få brett ett bredare genomslag i samhället och spilla utanför aktivistmiljön. Det visade sig att identitetspolitikens målsättningar var väl integrerbara med den postfordistiska kapitalismen. Det är i denna interna aktivistkritik vår antologi tar sitt avstamp.

Med Seattle och globaliseringsrörelsen går denna aktiviströrelse-i-förvandling i totalkonfrontation mot nyliberalismens och frihandelns internationella institutioner. Rörelsen lyckas verkligen anta Europa, till och med världen, som sin konfliktterräng. Men steget från de stora händelserna och eventen, toppmötesmobiliseringarna, tillbaka till den vardagliga livssituationen är fortfarande komplicerat.

Styrkan i globaliseringsrörelsens mobiliseringar 1999-2001 är att den återvände till en universell politik igen, börjar se de generella krav och kamper som kan politiskt sammansätta den tekniskt uppsplittrade klassammansättningen (och som 90-talets partikulära kamper på ett sätt speglade). Rörelsens innovativa former, med globala aktionsdagar, taktikmångfald, aktivistmedia och mediaaktivism, öppen social olydnad, bröt 90-talsaktivismens isolering och kommunicerade globalt – och även lokalt. Svarta block, vita overaller och rosa parader – sammanlänkade i samma kamp.

Som en röd tråd genom hela denna bok löper diskussionen mellan en grupp brittiska Class War-aktivister från Leeds (via deras olika inkarnationer som Leeds May Day Group, the Free Association och tidskriften Turbulence) och den italienska (post)autonoma tidskriften DeriveApprodi löper som en röd tråd genom hela denna bok. Inför det första europeiska sociala forumet 2002 i Florens skickar DeriveApprodi ut ett öppet brev till den europeiska antikapitalistiska rörelsen, för att göra en gemensam undersökning om vilka kamper och subjekt denna nya rörelse samlar och uttrycker. Leedsfolket tar upp tråden, och diskussionerna mellan de båda tidskrifterna – väl förankrade i kamperna i sitt respektive land – om vad som är det ”gemensamma” som kan föra samman dagens sociala kamper mot kapitalismen fortsätter ända fram till dags datumidag.

En bärande diskussion genom texterna är hur kampmetoderna ska generaliseras och bli en del av bredare samhällsprotester, hur fler sociala rörelser ska hitta former baserade på självorganisering och deltagande i direkta aktioner.

Massprotesterna förenade ofta två olika tendenser: den disciplinerade och organiserade sociala olydnaden. Ooch den utspridda svärmande insurrektionella militansen utifrån affinitet. Under de tio år som gått från Seattle kan vi se hur båda dessa tendenser har generaliserats och fått sin spridning långt utanför aktivistkretsar.
Trots att de framstår som oförenliga, massolydnaden kräver en grad av kontroll och de lösa svärmangreppen förutsätter en okontrollerbarhet, har de två tendenserna många gånger lyckats hitta former att fungera tillsammans och komplettera varandras brister. Konceptet med ”taktikmångfald” eller globala aktionsdagar är sådana former som försökt skapa utrymme för de båda utan att de ska krocka eller hamna i motsättning mot varandra.

Massolydnaden har alltid en Plan B: om aktionen bemöts med repression och övervåld finns hotet att upphäva den ickevåldsliga aktionskonsensusen. I ickevåldet finns våldet som ett dolt hotvärde. ”Under de här omständigheterna kan vi inte längre garantera en fredlig manifestation”. Medan de militanta svärmattackerna ofta behöver de kontrollerade massaktionerna som skapar en plattform, öppnar upp en dialog, breddar toleransen och gör tillfälliga kraftsamlingar möjliga. De senaste årens antifascistiska massblockader och antikärnkraftsmotstånd i Tyskland, universitetsockupationer i Italien, Grekland, Spanien, England och Frankrike, den nordiska husockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn, nedskärningsprotester i Europa, har alla burit med sig en kombination av dessa två tendenser.

Den globala ekonomiska krisen 2008 har i land efter land omvandlats från ekonomisk kris till politisk kris och en djupare systemkris, från de arabiska länderna till stora delar av Europa. De erfarenheter som gjordes kring massprotester inom globaliseringsrörelsen har nu en rykande aktualitet och en stor social relevans för breda samhällsskikt. Därför har vi sammanställt dessa texter och erfarenheter, som en stafettpinne att lämna vidare som en stafettpinne till den nya vågen av sociala kamper.

Givetvis kräver en sådan här sammanställning sina avgränsningar. Fokus för den här boken är massprotesterna och olydnaden i Europa och Nordamerika, på erfarenheterna och diskussionerna mellan aktivister som befunnit sig mitt i dem, som organiserat och kravallat, svettats och älskat, tagit risker och vandrat frågande i denna rörelseprocess. Det finns massor med erfarenheter som flyter samman med dessa historier, trådar som inte utvecklas här utan bara antyds: aktivismens vändning till vardagen och arbetsplatskampen, stadsdelsorganiseringen och stadskampen, ockupationsvågen, nedskärningsprotesterna, universitetockupationerna och studentprotesterna, Noborder-lägren och migrantrörelserna, klimaträttviserörelsen och klimatlägren, feminismens och queerrörelsens liv efter identitetspolitiken, det latinamerikanska laboratoriet, den arabiska våren och demokratirevolten i Nordafrika. Listan kan göras lång. Den autonoma rörelsens historia återstår att skrivas. Snarare än en historik, hoppas vi att denna bok kan fungera som en form av kunskapsöverföring, ett överlämnande av en samling erfarenheter och redskap.

Söker du fortfarande efter vapen? Den här boken är ett. Plocka upp den. Rikta den rätt. Använd den.

Förordet till antologin I Stundens Hetta. Boken finns att köpa här.

Den stundande gemenskapen

Posted on 29 januari, 2011 by guldfiske under Eget, Italien

Så är vi tillbaka där allt började. Porto Marghera och Fiat Mirafiori, en gång i tiden arbetarautonomins starkaste fästen. I petrokemifabrikerna i Porto Marghera, industrizonen utanför Venedig, bildades Potere Operaio på 60-talet och de autonoma arbetarförsamlingarna på 70-talet. Fiats fabrik Mirafiori utanför Turin var med den heta hösten 1969 centrum för den italienska arbetarklassens kamp, med kulmen i en beväpnad ockupation av fabriken 1973: arbetarautonomins födelse i form av ”Det osynliga partiet på Mirafiori”. Då krävde man revolution, men fick en reform. Det direkta resultatet av vågen av arbetarkamp 1969-1973 resulterade i upprättandet i en modell med nationella avtal, en italiensk form av kollektivavtal mellan fackföreningsrörelsen och arbetsköparen. Den modellen håller nu på att falla samman.

Sommaren 2010 hölls en omröstning på Fiatfabriken Pomigliano d’Arco utanför Neapel bland alla anställda, fabriksarbetare och kontorspersonal, om att undandra Fiat från de nationella avtalen och införa ett hårdare arbetsschema (fler skift, kortare pauser, femtimmarspass utan matpaus osv). Arbetarna fick välja mellan försämringen eller av att produktionen av pandor istället skulle ske i på Fiat i Polen. En ren utpressning. Då förklarade man att denna nya avtalsform i Pomigliano var ett undantag. Men den 13-14 januari 2011 hölls en omröstning om att införa samma avtal även på Mirafiori, Fiats största fabrik. Valet stod mellan fabriksnedläggning eller ett försämrat avtal med kraftigt inskränkta fackliga rättigheter. Nu befarar man att modellen snart kommer att tillämpas på alla 22 000 Fiatarbetare i Italien (fabrikerna Melfi och Cassino står på tur) och sprida sig till andra sektorer, vilket kommer att rasera hela den italienska nationella avtalsmodellen. Fiat har förklarat att de endast tänker acceptera de fackförbund som accepterar avtalet som legitima fack att bedriva fortsatta förhandlingar med och representativa för arbetarna. Metallfacket Fiom-Cgil är det enda som vägrat underteckna det nya avtalet och hävdar att omröstningarna är utpressning och illegitima. (Läs mer på Motkraft )

Mario Tronti beskriver i Il Manifesto hur Fiats generaldirektör Marchionne försöker krossa Fiom, genom att spela ut dem mot arbetarna och splittra arbetarna mot varandra:

”Det handlar om att ge dödsstöten åt konfliktfacken för att ersätta dem med samarbetsvilliga fack. Och de stora facken anpassade sig direkt efter sin ’högste majestäts’ önskan. De som gör motstånd och sätter sig på tvären, skulle behöva underkasta sig arbetarnas ja-röster för avtalet mot de representativa fackens nej. Så kan arbetsköparen sedan hävda att det är Fiom, inte Fiat som hotar jobben i Pomigliano. Det är generalreceptet för att avlegitimera den facklig representationen. Det får bara finnas en representant för arbetarna, nämligen företagsledaren. Detta är den mest allvarliga aspekten i hela denna frågan. Tvångsdiktaten – med de flexibla arbetsskiften, mot sjukfrånvaron, förnekandet av rätten till hälsa, angreppen på strejkrätten, åtsidosättandet av obligatoriska konstitutionella rättigheter – sker av politiska skäl, inte på grund av produktionen kräver det. … Regeringen agerar på exakt samma sätt. Arbetsrätten (arbetarnas rättigheter) har degraderats till att bli arbetets rätt, eftersom det inte längre är personer som räknas, utan de funktioner de fyller. … Skälet är den dröm som förenar kapitalister över hela världen: avskaffandet av kollektivavtalen. Så syftet är att isolera Fiom i ett hörn. Men resultatet av folkomröstningen visar att de inte är isolerade. Och kanske är det bättre att stå isolerad i ett hörn, än i scenens mitt, med allt ansvar och samtidigt ha gett upp. Detta är en kamp som är politisk, det måste jag trycka på, men även kulturell. Den angår oss alla. Är det ett ofrånkomligt öde att vara passiva subjekt under konkurrenskraftens diktatur, att vi måste offra allt, mänsklig värdighet, individuell frihet, möjlighet att kämpa, att vilja förändra? En symbolisk attack behöver ett symboliskt svar. Tack Fiom för att ni har förstått det och fått oss att förstå det.”

”Arbetsmarknaden och avtalsformerna måste moderniseras”, säger näringslivet och högern. ”Arbetarna måste ta sitt samhällsansvar för krisen”, säger centervänstern. Trots alla gula fack uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att det mittenreformistiska partiet Partito Democratico tillsammans med alla partier i riksdagen uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att företagsledningen översköljt arbetarna med hot och propaganda så har närmare 40-50% gett Fiom sitt stöd. Stormötena på fabrikerna har visat att Fiom har stöd långt utanför de egna leden, långt utöver sin egna medlemsskara.

Om Fiom varit isolerade från alla de etablerade (gula) fackföreningarna och från alla politiska partier, har de fått sitt stöd från annat håll. Under hösten publicerades uppropet Enade mot krisen (Uniti contro la crisi), undertecknat av flera drivande aktivister från de sociala centren och studentprotesterna, som uppmanade alla att delta i den fackliga protesten i Bryssel och den europeiska generalstrejken 29 september och Fioms manifestation på piazza San Giovanni i Rom 16 oktober 2010. Dagen efter, den 17 oktober, hölls ett stormöte på Sapienza-universitetet i Rom där Fiom, studentrörelsen och de sociala centren började föra en gemensam dialog. Alliansen stärktes ytterligare den 14 december, då Rom fylldes med demonstranter samtidigt som parlamentets två kammare röstade om ett misstroendevotum mot Berlusconi och regeringen var en hårsmån från att falla.

Tillbaka till Marghera

Idag är många av industrierna i Porto Marghera nedlagda. I en av de gamla fabrikslokalerna finns nu det sociala centret Rivolta, nordöstra Italiens största center. Den 22-23 januari hölls en konferens för Uniti contro la crisi. 1500 personer från hela Italien hörsammade kallelsen och kom till mötet. Uniti contro la crisi är inte en ny organisation, ett nytt nät eller bara en ny ”logo”. Det är snarare ett försök att sammanföra olika kamper, singulariteter och sociala rörelser och försöka finna det gemensamma, att skapa ett gemensamt politiskt utrymme.

Det gemensamma är inte en tom fras eller slagord, utan ett sökande efter att hitta det som förenar kampen mot Marchionnes modell och Gelminis universitetsreform, mot vattenprivatiseringar och kärnkraft, försvaren för en gemensam välfärd och för nya sociala skyddsnät som motsvarar dagens klassammansättning.

På mötet, i paneldebatter och workshops sammanfördes flera olika tendenser, tre rörelser som bemöter krisen på olika sätt:

* Radikaliseringen av fabriksarbetarna mot fabriksnedläggningarna och nedskärningsåtgärderna. Fiom representerades av sin generalsekreterare Maurizio Landini, med målsättningen att knyta en allians med studentrörelsen och få stöd för generalstrejken den 28 januari. Studentrörelsen har deltagit i Fioms demonstrationer och hjälpt till att hålla picketlines och flygbladsutdelningar utanför Fiatfabrikernas grindar. Dagarna efter mötet besökte Landini universitetet Sapienza i Rom och sociala centret TPO i Bologna, för att förankra generalstrejken hos dem.

* Studentrörelsen, som fick ett uppsving 2008 (l’Onda, vågen) och tog fart på nytt hösten 2010 i kampen mot utbildningsminister Gelminis universitetsreform, som kommer innebära stora nedskärningar, höjda avgifter, knyta universitetet närmare näringslivet och göra slut på forskningens och utbildningens autonomi samt prekarisera doktorandtjänster och forskning ytterligare. Hela hösten har universitet ockuperats och studentrörelsen lamslagit de italienska storstädernas kommunikationsstrukturer. Även Fiom protesterar mot Gelminireformen, eftersom den kommer att utestänga arbetarklassens barn från högre studier och återigen göra universiteten till elitinstitutioner.

* De lokala rörelser där lokalsamhället slutit sig samman för att agera för allmännyttan, den gemensamma välfärden och miljön. Konfliktlinjerna har varit mellan en politik från ovan (stat/region) mot lokalsamhället. På mötet fanns representanter från sopprotesterna i Chiaiano utanför Neapel, motståndet mot höghastighetsjärnvägen Tav utanför Turin, mot Natobasen Dal Molina utanför Vicenca, kampanjen mot vattenprivatiseringar, kampanjen mot kärnkraft och de jordbävningsdrabbade i L’Aquila. I dessa lokala kampanjer har det funnits en bred radikalitet och massmilitans, en djupt förankrad territoriell kamp som varit beredd att bedriva en långtgående olydnad för att garantera sitt självbestämmande och hindra makthavarna. De sociala centren har spelat en viktig roll i dessa lokala kamper. Genom sin territoriella kamp har dessa kampanjer i praktiken också kommit att bliv en viktig utmanande faktor mot Lega Nord och dess territoriella anspråk.

Partivänstern återuppstår

Till detta kan man tillfoga en fjärde tendens, partipolitikens kris och partivänsterns försök att åter samla sig. Skandalerna kring Berlusconis utnyttjande av minderåriga och prostituerade har förlamat regeringen. Italienska näringslivet, Confindustria, klagar på att politiken istort sett står still sedan ett halvår, utan några nya politiska initiativ. Postfascisten Finis nya parti, det nationella mittenpartiet Futuro e liberta (Framtid och frihet), som är nära knuten näringslivet, har försökt ersätta Berlusconi genom att väcka ett misstroendevotum, som var bara några röster från att fälla regeringen. Samtidigt har Lega nords krav på en ökad federalism (att de rika regionerna i nord ska förfoga över sina skattepengar som inte ska utjämnas till fattigare syd) blockerats. Högeralliansen håller på att haverera, men det finns ingen vänster att utmana den. Det reformistiska centervänsterpartiet Partito Democratico har försökt plocka upp missnöjda högerväljare genom att röra sig ytterligare in mot mitten. Vänstern (Rifondazione comunista, de gröna, PdCI), som samlades i valalliansen Sinistra Arcobaleno i valet 2008 och som förlorade alla platser i parlamentets båda kammare, har de senaste åren fortsatt bryta samman i fler partisplittringar. Den enda vänsterkraft som växt fram ur dess haveri är Nichi Vendola, som styr regionen Puglia i Syditalien. Efter brytningen med Rifondazione comunista har han steg för steg byggt upp sitt egna nätverk, ”La Fabrica di Nichi” och grundat det nya vänsterpartiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster Ekologi Frihet). I alla opinionsundersökningar är han den största vänsterkandidaten, större än PDs kandidater. Italiensk media talar om en ”Obama-effekt”, medan Berlusconi bemött honom med hån över hans sexualitet: ”hellre en premiärminister som gillar unga tjejer, än en som är bög”. Vendola deltog i toppmötesprotesterna i Genua och skrev en diktsamling om Carlo Guiliani. Under arbetet med att samla vänsterkrafter för ett nytt parti har han hållit tät kontakt med flera sociala center, bland annat talade han på autonoma Sherwoodfestivalen sommaren 2010. Vendola deltog inte själv på mötet i Rivolta, men flera personer från hans nätverk. Även före detta partiledaren för Rifondazione comunista/Sinistra Arcobaleno Fausto Bertinotti, talade på Rivoltamötet.

Frågan om att närma sig ett nytt partiprojekt är givetvis omdiskuterat och kontroversiellt. Flera sociala center, speciellt de från Nordöst (Veneto mfl), menade att de måste hålla sig framme och vara beredda att ta plats i det nya utrymme som tar form, för att se vilka politiska möjligheter som öppnas med det. Medan kretsen kring Negri (tidningen Common, doktorandnätverket Uninomade 2.0) ställer sig kritiska till att närma sig ett nytt vänsterpartiprojekt, och deltog inte på Rivoltamötet.

Det gemensamma

Vad är då det gemensamma? Det finns en risk att ”enhet” bara blir ett artificiellt eller falskt adderande av en rad disparata subjekt. Vad har mekanikerna och massarbetarna från Fiat, studenterna, de prekära kunskapsarbetarna, rörelserna för ”gemensam välfärd” (lokala initiativ, attac osv) för rent konkreta gemensamma intressen. Detta ägnades de öppna workshops-diskussionerna åt, försöket att hitta generella politiska frågor och intressen, som sammanförde kamperna. De gemensamma beröringspunkterna löpte genom frågor om inkomst, allmänningar och demokrati.

* Prekariseringen, om behovet av en ny välfärdsmodell och garanterad inkomst. De osäkra anställningarna ska inte ses som en avgränsad grupp eller sektion av klassen, utan det framstår nu tydligt att det är ett villkor som drabbar alla, ett vapen som kapitalet använder för att krossa arbetsrätten, facklig organisering såväl som underordna utbildningen.
* Mot ”finansialiseringen”, privatiseringarna och marknadsanpassningarna. En vägran att låta försämrade arbetsvillkor vara en konkurrensfaktor, att låta bostäder vara föremål för spekulation, att låta gemensamma nyttigheter som vatten och miljö förvaruligas och privatiseras. En vägran att låta arbetare och studenter, genom nedskärningar, avgiftshöjningar och lönesänkningar, betala för den ekonomiska krisen.
* Demokratifrågan. Hur en omedelbar aktiv demokrati underifrån utan representation, i fabriksmötena, sociala centren, universitetsaulorna och i lokalsamhällena står mot den politiska vändningen till en auktoritär ”governance”, en aggressiv krispolitik från ovan utan kompromisser eller hegemoni, som tvingar fram en lydnad centralt ovanifrån. Kontrasten mellan arbetarmötena på Fiat organiserade av Fiom och Marchionnes fabriksomröstningar, en demokrati underifrån och ett skendemokratiskt val för att acceptera en strikt styrning ovanifrån är uppenbar. För alla sociala kamper framstår nu tydligt att rättvisa och legalitet/lag är inte samma sak, att de ofta står i motsättning. Och att politikens kris och institutionernas avlegitimering rymmer möjligheterna att stärka dessa demokratiska utrymmen underifrån. Demokratin, de deltagande och öppna mötena, som vänder sig utåt och involverar, är därför hjärtat i de sociala kamperna. Mot Marchionne (Fiat-VDn), Tremonti (finansministern ansvarig för åtstramningspaketen) och Gelminis (utbildningsministerns) modell av governance, auktoritära styrning utan samtycke.
* Försvaret och återtagandet av allmänningar och en gemensam välfärd (”bene comune”) går som en röd tråd igenom alla kamper, i behovet av inkomst, kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, försvaret av sociala skyddsnät mot prekarisering, behovet av gemensamma mötesplatser (ockupationer) och bostäder, försvaret av ekosystemet, behovet av en fri kunskap och fri forskning som ackumulerar ett kunskapsöverskott bortom patent och marknadslogik – med kunskap som inte gått att förvaruliga men som kan vara väsentlig för demokratin, klimatet och sociala kamper (social forskning, filosofi, miljövård osv), en öppen utbildning som garanterar arbetarklassens rätt till bildning. Ett återtagande av den samhälleliga gemensamt producerade rikedomen ställd mot kapitalets ständiga försök att inhägna nya områden, förvaruliga och marknadsutsätta.

Genom dessa områden kan ”den stundande gemenskapen” (GlobalProject, Il comune che viene) växa fram. Att ”skapa gemenskap utan att göra förbestämda antaganden eller villkor för medlemskap” (Agamben, La comunità che viene).

Slaktandet av heliga kor

Under diskussionerna fanns en stor vilja att göra upp med sin historia och att inse behovet att finna ett nytt gemensamt språk och nya gemensamma krav och målsättningar.

Fioms generalsekreterare Landini förklarade hur händelserna på Fiat fått honom att omvärdera synen på en garanterad inkomst. Hur Fiom tidigare sett arbetet som enda källan till inkomst (lön), men hur man nu med prekariseringen måste gå bortom detta perspektiv. Med den höga arbetslösheten, så stor del av arbetsstyrkan som passerar genom osäkra anställningar och visstidsjobb, med studenternas låga framtidsutsikter efter fullgjord utbildning, så måste någon form av ny social välfärdsmodell startas som garanterar en inkomst åt alla personer som befinner sig i detta tillstånd, som nu är permanent – inte temporärt. Fiom öppnade därigenom för det krav som drivits av sociala centren och studentrörelsen. En garanterad inkomst är ett sätt att upprätthålla en lägstalönenivå och vrida arbetslöshets- och produktionsflytt-vapnet ur arbetsköparens händer, menade Landini. Han menade att fackföreningsrörelsen nu måste se mer till de atypiska och prekära anställningsformerna, hur man garanterar en säkerhet och lönenivå där för att höja deras standard, än att bara slå vakt om de organiserade med fasta anställningar. De nationella kontrakten gäller främst fastanställda, medan för de atypiska arbetena växt fram en djungel (över 33 olika) anställningsformer och avtal.

För de sociala centren i nordöst, förklarade Luca Casarini, gällde det att göra upp med det gamla operaistiska framtidsoptimistiska schemat ”kris-motstånd-utveckling”, att bryta med tilltron till en stadig utvecklingslinje, förbättring och tillväxt. Kapitalets väg framåt har blivit att bara fortsätta samma modell som försatte den i krisen: massprekarisering, fortsatt ödeläggelse av klimat och ekosystem, förstörelse av sociala relationer, riva upp avtalsmodeller och rättigheter, attacken mot facken och den fackliga organisationsrätten. Det finns ingte ett nytt historiskt pådrivande hegemoniskt och antagonistiskt subjekt idag inom produktionen (massarbetaren, sociala arbetaren, prekariatet, den immateriella kunskapsarbetaren), ”centralitetet idag finns inte i ett subjekt, men i krisen”. Det var mot krisens verkningar, nedskärningspaket och attacker som en rad singulariteter och subjekt tvingades motsätta sig och fann varandra i. Därav ökar vikten för projektet att hitta en ”gemensam praktik”, en ”stundande gemenskap” mellan flera olika singulariteter och subjekt. En ickemekanisk, icke-teleologisk och ickelinjär process av sammansättande. Casarini gjorde upp med 90-talets postoperaistiska diskussion om det immateriella arbetets centralitet i den ”kognitiva kapitalismen”. Utopin om den ”kognitiva kapitalismen” (kunskaps och informationsbaserade kapitalismen) som frälsare, som till exempel tredje vägens socialdemokrati (New Labour) byggde hela sitt hopp på, har visat sig fallerad. Den kognitiva kapitalismen är lika ohållbar, lika exploaterande och visar samma kristendens som andra former av produktion och kapital. ”Det immateriella arbetet finns inte, en vara kan vara immateriell, men aldrig arbetet [som producerar den]. Arbetet är alltid slitsamt och exploaterat.” Det finns ingen anledning att göra någon separation mellan immateriellt kognitivt arbete och materiellt arbete.

Den generaliserade strejken

Studentrörelsen lämnade över sina erfarenheter till Fiom: om att se strejkvapnet inte bara som blockad av produktionen, utan även cirkulationen (i metropolen, transporterna, infrastrukturen, det ”förlängda löpande bandet”), som ett sätt att finna maktmedel och bygga en styrkeposition på. Generalstrejen måste kompletteras med den generaliserade strejken. ”Vi måste göra som i London. Om en bank vill in på universitetet, går vi till banken och håller våra lektioner i deras lokaler”. Maktmedlen är både ”destituerande”, som genom blockaderna, och ”konstituerande”, som studentrörelsens självbildning, ockupationer och egna kunskapsproduktion.

”Nej:et” på Pomiglino och Mirafiori har mött ”nej:et” från Sapienza, från Chiaiano, No Tav, No dal Molina, l’Aquila. Gemensamt mot Gelmini-Marchionne-modellen. Den 28 januari höll Fiom en generalstrejk, som generaliserades av sociala centren och studentrörelsen, på Fioms inbjudan. De sociala centren och studentrörelsen stod återigen utanför Fiatfabrikernas grindar, likt den heta hösten 1969. Nu återstår att se, om det nu liksom då, kommer ge upphov till en ny kampcykel.

Kidsen som gör allt rätt

Posted on 9 november, 2008 by guldfiske under Aktuellt, Eget

Ibland gör kidsen helt rätt. De senaste veckornas husockupationer i Lund är hoppingivande och de har genomförts exemplariskt. Just när husockupationerna som form dömts ut som ett avslutat kapitel i Europa, har en ny ockupantrörelse rest sig ur Ungdomshusprotesternas kölvatten.

När media på morgonen den 12 oktober anlände till den kommunägda fastigheten på Kävlingevägen 51 möttes de inte av barrikader och maskerade ungdomar, utan en ockupant i skjorta och slips som hälsade dem välkomna. Aktivisterna på ”Smultronstället”, som huset döpts till, undvek skickligt de stereotypa klichéerna och visade istället upp sin verksamhet i huset, presenterade ungdomarna bakom aktionen och deras politiska tankar. Hela organiseringen bakom aktionen kännetecknades av en öppenhet och transparens: alla var välkomna till Smultronstället, att delta på stormöten och aktivera sig. Huset och ockupationsprojektet antog en ickevåldsplattform och hade enbart alkoholfria tillställningar. Under de tre veckor ockupationen pågick bjöd aktivisterna in och pratade med grannar, delade ut flygblad som förklarade syftet med bostadsaktionen, gav intervjuer, gjorde utställningar, organiserade kulturtillställningar, konserter och möten. På det populära nätcommunityt Facebook startades en användargrupp som snabbt fick över 1500 användare, där Smultronstället lade upp foton, filmer, nyheter och musik från huset. På aktivistportalen Motkraft kunde man följa en minut-för-minut-rapportering inifrån huset, där ockupanterna via sms rapporterade om senaste utvecklingen. Öppenheten kring aktionen gjorde den därför svår att svartmåla och utdefiniera, vilket fick kommunen att tveka flera veckor med att vidta några motåtgärder.

Efter en vecka bjöd kommunen in ockupanterna till ett samtal, vilket välkomnades från aktivisterna som inledde en dialog med kommunpolitikerna, om behovet av ett självstyrt allaktivitetshus i Lund och bostadsproblemen för ungdomar. På mötet lovade kommunpolitikerna att ingen stormning av huset skulle genomföras och att dialogen skulle fortsätta. Men på tisdagsmorgonen den 4 november avslutade politikerna utan motivering dialogen och valde istället att använda sig av våldsåtgärder, de kallade in polisen som stormade huset. Huset revs därefter direkt. Ockupationsrörelsen lät sig dock inte hindras, utan på bara några timmar hölls en demonstration i Lund och senare på natten ockuperades direkt två nya hus. ”Tar ni ett av oss, tar vi två av er”, skrev ockupanterna i ett pressmeddelande. Denna gång valde polisen att trappa upp våldsnivån och stormade redan samma natt husen. Lundaaktivisterna har lovat att fortsätta med sina aktiviteter och utlyst en ny demonstration. Kommunen har av rädsla för att aktiviteterna ska fortsätta sprida sig placerat ut väktare vid tomma byggnader i staden.

Lärdomar
Det har ofta sagts att vågen av ockupationer är förbi, att det var ett realistiskt projekt för ett tjugotal år sedan, men att det idag är en omöjlighet. Att polisens repression, den allmänpolitiska situationen, den svagare vänsterrörelsen eller gentrifieringen förpassat ockupationerna till historien. Under slutet på 80-talet och 90-talets första år kom de europeiska husockupationerna att mer likna militära projekt: barrikaderade hus militant försvarade mot vräkningarna. Från att vara en utbredd praktik hade ockupationerna förvandlats till proffsaktiviteter.

Bostadssituationen har inte blivit bättre sedan dess. Utvecklingen har snarare gått i motsatt riktning. Det samma med utrymmen för politiska möten, kultur och föreningsverksamhet. De demokratiska mötesplatserna har stängts ett efter ett, i och med marknadshyrorna gjort det ekonomiskt omöjligt att finnas kvar.

Och ändå. Ockupationerna har överlevt, just för att behovet av dem är större idag. Varje ny våg av sociala rörelser har skapat nya ockupationer, i sitt behov av mötesplatser. Men sätten de framgångsrika ockupationerna genomförts på har tvingats att förändras för att lyckas. Kanske kan vi redan nu börja skissa på ett recept för framgång:

1. Bygg allianser
För det första har aktionerna redan i detta tidiga stadium lyckats skapa allianser med andra krafter i det civila samhället. I Lund har energin och inspirationen från alla möten under European Social Forum omsatts i praktik. Alla de kontaktytor som byggts upp igenom exempelvis Skåne Social Forum eller de antirasistiska 30 november-aktiviteterna har nu kunnat användas och kamperna generaliseras. Det har lett till ett brett vänsterstöd för aktionerna, vilket underlättats av ockupationernas öppenhet och ickevåldsplattform. Istället för att skapa en igenbunkrad isolerad plats, gjordes Smultronstället till en öppen och inkluderande aktion där huset använts som center för kommunikation med civilsamhället. Ockupationen blev inte bara ett mål i sig, utan även ett medel: ett medel att uttrycka sin kreativitet, sin vilja att kommunicera och diskutera – en direkt kanal till resten av sin omgivning och lokalsamhället. Därigenom är ockupationen mer än bara en frizon, det fungerar som ett samhälleligt center.

2. Tänk långsiktigt
Ett vanligt fel som gjorts vid ockupationer har varit att hålla frågan för begränsad, den har ofta blivit en kamp för att få ett specifikt hus. När det huset stormats och rivits har kampen dött. Framgångsrika kampanjer för sociala center eller aktivitetshus i olika europeiska länder har istället inriktat på att få ETT hus, snarare än en specifik byggnad. Har man vräkts från ett ställe har man direkt tagit ett nytt. Istället för att inrikta allt på att militant försvara det hus man utsett har rörelser bedrivit en smart kombination av fortsatta aktioner, demonstrationer och förhandlingar med kommunen. Kommunen tror ofta att frågan är slut bara för att ockupanter slängts ut från det hus de tagit. Då gäller det att fortsätta hålla trycket uppe, genom att hela tiden ta nya byggnader, hela tiden hålla frågan aktuell.

3. Krav och legitimitet
Lundaockupanterna har också gjort helt rätt i att redan från början politisera frågan, och inte hålla den som en enskild konflikt. Istället för att diskutera en enskild fastighet, så har de generaliserat kampen och väckt den universella frågan om rätten till bostad och rätten till mötesplats. Ställandet av dessa krav ska inte ses som en passiv vädjan till en suverän makt, ex kommunalpolitikerna, att garantera dessa rättigheter, utan kraven är konstituerande: de ligger till grund för och används för att legitimera faktiska reapproprieringar. Samtidigt som man väcker frågor och för upp dem på den offentliga dagordningen genomför man praktiker som ger svar på dessa frågor och direkt tillfredsställer behoven som påpekas. Mot legaliteten (ex ”privata äganderätten”) måste vi ställa legitimiteten (”rätten till bostad”), genom skapandet av allianser kring konstituerande krav.

4. Konflikt
I grund och botten handlar det alltid sociala kamper om en kraftmätning. Konflikten är dock asymmetrisk, och kan inte vinnas genom enbart militans eller hot om våld, den planhalvan behärskar staten för bra och har alldeles för mycket resurser att sätta in. Våra resurser är snarare vår möjlighet att sprida konflikten, generalisera och dra in flera. Det hänger alltså på vår förmåga att agera uthålligt, vår uppfinnings- och variationsrikedom, vårat antal och vår olydnad. Förhandlingar och dialog kan enbart nå resultat om de kombineras med ett hotvärde, om vi har en styrka att sätta bakom våra krav, att vi faktiskt är kapabla att genomföra dem eller åtminstone orsaka motparten så mycket problem att de tycker det är värt att ge oss eftergifter. Samtidigt får inte konfliktnivån vara för hög så att den legitimerar repressionen mot oss, eller avlegitimerar den kamp vi för. Vi måste helt enkelt hitta enkla konfliktmetoder, som är smarta, variationsrika och lätta att reproducera. Tänk efter vad motparten är oroliga för ska ske. Går det att ge dem dålig PR, anseende eller förstöra deras varumärke? Går det att lägga protester där de absolut inte får synas – som exempelvis vid kommunjippon, utanför snobbrestaurangen, shoppingcentrat eller på lördagsmarknaden. Varför inte bygga en symbolisk kåkstad på börshusets trappa? Går det få fler att ”tröttna” på konflikten, tex handelsföreningen som får sin försäljning störd vid varje protestdemonstration, och få dem att ligga på politikerna för en politisk lösning?

5. Vänd repressionen
Polisens våld kan vara ett vapen – för oss. Politiker kommer alltid försöka skjuta över sociala frågor på polisen och hävda att det bara rör sig om ordningsstörningar, lagbrott och kriminalitet, och därigenom polisärenden. Istället för att acceptera denna ”avpolitisering” måste vi kasta tillbaka bollen till politikerna. Vi måste hela tiden lyfta fram att sociala problem, att politiska frågor inte kan lösas med polisiärt våld. En sak måste vi få att framstå väldigt tydligt: att vi vill ha dialogen men det är politikerna som stänger den, att vi vill hitta en politisk lösning, men politikerna försöker skjuta bort sitt ansvar. Därför måste vi vända polisens våld så att det slår tillbaka mot dem själva: att vi agerar fredligt och berättigat, medan polisen använt övervåld och agerat utan berättigande. Det är därför viktigt att vi dokumenterar alla polisinsatser, med videofilm, foto, läkarintyg och JO-anmälningar, och använder dessa för att ifrågasätta polisingripandena. Det handlar inte om att vi ska bli martyrer eller välkomna polisbrutaliteten, utan om att vara smarta och använda varje övergrepp från deras sida för att undergräva deras trovärdighet och begränsa deras handlingsutrymme. Vilket utrymme det finns för repression är alltid en politisk fråga. Medborgarvittnen, föräldraföreningar eller etablerade vänsterorganisationer som deltar som observatörer begränsar polisens möjlighet att använda våld och tvång vid insatser. Använd mänskliga ”sköldar” när ni fruktar att polisen kommer att angripa aktionen: bjud in journalister, kändisar, etablerade vänsterpersoner att befinna sig på plats. Vänd på polisdialogen: använd dialogpoliserna för att sätta press på poliskommenderingen: ”Om piketpoliserna går hårdare i det här läget, kan inte vi längre garantera vad som sker. Ta ert ansvar o backa”. Visa på att situationen kommer trissas upp vid enskilda gripanden, att saker riskerar att gå er ur händerna osv om inte polisen backar undan. Rätt hanterat kan polisens repression vändas till vår fördel, fungera avlegitimerande för motparten och stärkande av vår legitimitet, och tvinga kommunpolitikerna att hitta en politisk lösning på frågan, dvs bemöta något av våra krav.

6. Ockupera media
Media är ofta den offentlighet där utdefiniering av en social rörelse sker, det forum där en rörelse avlegitimeras eller ges legitimitet. De stora mediakoncernerna är givetvis inte på vår sida, men vet man vilken logik media agerar efter går det att förutse deras reaktioner och skriverier. Massmedia är ett rum som går att ockupera precis som andra rum. Vi måste vara medvetna om att alla våra aktioner är kommunikativa, innehåller en symbolisk dimension och sänder ut signaler, oavsett om vi väljer att ställa upp på intervjuer eller inte. Vi måste därför alltid kunna förhålla oss till mediadreven kring våra aktiviteter. Det kan kännas hårt när media kör sina hetskampanjer, men vi kan även där undergräva deras skriverier. Egen dokumentation är avgörande från vår sida. Genom att stärka alla våra egna kommunikativa kanaler: direkta genom grannkontakter, flygblad, personliga samtal eller organisationskontakter och indirekta genom vår egna media, bloggar, insändare och utskick, så kan vi se till att andra versioner når ut vad som hänt, av vilka vi är och varför vi gör som vi gör. När många röster börjar göra sig hörda som ifrågasätter en svartvit mediabild kommer den till slut krackelera. Ju mer officiella massmedia vet att andra versioner, bilder, filmer, ögonvittnesrapporter, finns ute eller ligger uppe på nätet, desto mer måste de anpassa sin bild för att inte uppenbart hamna för långt från det verkliga skeendet. Det är svårt, även för stora mediadrakar, att exempelvis hävda att en polisinsats gick lugnt och fredligt till, om det ligger videoklipp på Youtube som visar på polisen misshandla demonstranter.

Bostadsaktionerna i Lund befinner sig bara i sin linda. De har skapat bra förutsättningar och agerat helt taktiskt rätt i sina aktiviteter för att lägga grunden för en framgångsrik ockupationsrörelse. Aktivisterna har lyckats undvika många av de fallgropar som tidigare ockupationer fallit i. Och ockupanterna i Lund är inte ensamma. Bara dagarna efter deras husaktion, ockuperades hus i Umeå och sedan Göteborg. Fortsätter denna vågen, om vi lär av andra framgångsrika bostads och sociala center-kampanjer i andra länder, kommer vi snart sitta med kontrakt på hus precis som Ungdomshuset i Köpenhamn och ”Projektet Socialt Center” i Helsingfors gör idag.

Konflikt: På Dagens Konflikt har Mia Sands inlägg om vikten av ett folkförsvar som en vänsterfråga utlöst ett debatterande mellan skribenterna, Petter, Redundans och Jordränta hänger på drevet. Vida Latina tar upp senaste skandalen kring Colombias antiterror-”säkerhetspolitik”, och Autonoma Kärnan väljer att återigen lyfta fram arbetarklassen inom den autonoma marxismen/operaismen.

År noll

Posted on 23 oktober, 2008 by guldfiske under Aktuellt, Eget, Italien

Det är år noll. En ny början. Kallelsen till mötet på det sociala centret Rivolta i Mestre, Veneto, utmålade samlingen som ett första försök att skapa ett nytt rum, sedan den italienska partivänstern dött och lämnat fältet fritt för de antagonistiska sociala rörelserna. Den 10-12 oktober 2008 samlades ett tusental deltagare att påbörja denna gemensamma vandring. Ett hundratal talare från olika initiativ, sociala center, grupper och kämpande lokalsamhällen presenterade sina kamper och projekt. Gemensamma större assemblies hölls för studentnätverken och de sociala centren, för att koordinera samman sig.

Med en aggressiv höger vunnit regeringsmakten, där Berlusconis stöd i opinionsmätningarna bara ökar, ser situationen mörk ut. Mötet på Rivolta försökte dock hitta öppningarna. Det är inte bara vänstern och de sociala rörelserna som krisar: globaliseringens kris (sammanbrotten i förhandlingsrundorna av frihandelsavtal, svårigheten att nå legitimitet, folkomröstningarna mot EU-konstitutionen, de globala krigen som aldrig når stabilitet) sammanfaller med nyliberalismens kris (finanskrisen, bankkonkurserna, matupploppen) – kriser som både drabbar oss, men som också skapar blockeringar för kapitalismen och öppnar nya motståndsmöjligheter.

De hundratalet presentationerna av olika kamper skissade fram konturerna på en ny politisk rörelse, gemensamma drag och beröringspunkter, i en process av konstituerande absolut demokrati. Denna rörelse saknar fortfarande en ”logo”, ingen gemensam organisation eller profil kommer forceras fram, utan det är något som kommer att växa fram de kommande månaderna mellan projekten i en process av olika kamper. Betoningen ligger på vad man gör, inte vilka man är. Men även om ingen ny kollektiv identitet är formad, så antydde ändå flera av mötestalare de centrala begrepp som många av rörelsens praktiker och slogans skulle komma att formas runt i globaliseringen och nyliberalismens kris: frihet, oberoende, territorium och rörelseautonomi.

Trots försöket till en positiv stämning på Rivoltamötet, är det en rörelse ur civilsamhällen under attack, som formerar sig. Högerns attack mot civila samhället och sociala rörelser sker på många plan samtidigt: dels genom nedskärningspolitiken som slår hårt mot framför allt den offentliga utbildningen och universiteten, genom ”säkerhetspolitiken” med patrullerande militärer på gatorna, trakasserier och rasistiska angrepp på migranter, dels regeringens försök att köra över lokala proteströrelser i miljö och fredsfrågor (No Tav, No Dal Molina, motståndet mot sopdumpning i Neapel osv), Berlusconiregeringens upprivande av de små sociala reformer kring osäkra anställningar som vänstern han genomföra, och slutligen de ökande angreppen på sociala center från högern i hela Italien.

”Vi tänker inte betala er kris”

Knappt en vecka efter mötet exploderade en första våg av sociala protester, gemensamt organiserad av studentrörelsen och basfacken CUB och Cobas. Det som utlöser protesten är regeringens så kallade Gelmini-reform, lag 133 som innebär en privatisering av de italienska universiteten, nedskärningar för forskning och mindre offentliga fonder för utbildning. Studentrörelsens kopplar direkt samman privatiseringen med den globala finanskrisen: ”universiteten ska inte betala er kris.”

Fredagen den 17 oktober hade basfacken utlyst en generalstrejk i Milano och Rom i utbildning, transport och offentlig sektor. Generalstrejken övergick i en generaliserad strejk, i hela det sociala rummet. I Rom började studentrörelsen protesterna redan dagen innan. 10 000 studenter deltog i ett stormöte på universitetet mot lagförslaget. Studenterna höll därefter en demonstration som blockerade stadens gator. Under två timmar blockade de finansministeriet, och sedan ytterligare en timmes blockader av tågstationen Termini. Demonstrationen återvände därefter till universitetet La Sapienza i San Lorenzo och ockuperade litteraturfakulteten. Dagarna efter ockuperades även fysik-, kemi- och statsvetenskapliga fakulteten av studenter.

I Milano hölls en demonstration med 50 000 fackföreningsmedlemmar och studenter under anti-Gelminidagen. När 2000 studenter efteråt försökte blockerade norra järnvägsstationen vid Piazzale Cadorna anfölls de av karbinjärpolis, som besköt dem med tårgas och slog dem med batonger. Ett tiotal studenter skadades. Under dagen dök även de prekäras skyddshelgon San Precario upp i igen i Milano. På vår tids katedral, börshusets port, spikade han upp 95 teser om osäkra anställningar, precis som Martin Luthers teser 1517 på kyrkoporten i Wittenberg.

I Florens hölls ytterligare en massdemonstration med 40 000 deltagare. 600 studenter blockerade tågstationen och olika universitetsinstitutioner. Andra demonstrationer hölls under dagen i Genua, Cagliari, Aquila, Parma, Pavia, Perugia, Palermo, Turin och Napoli. Även i Napoli ockuperades en universitetsinstitution av studenterna. Media har redan börjat prata om protesterna som en ny italiensk CPE-revolt ala Frankrike 2006.

Berlusconi höll en presskonferens onsdagen 22 oktober, förklarade att han inte tänker backa om lagförslaget med nedskärningar i offentliga studier, och hotade att polisen skulle börja storma de ockuperade universitetsinstitutionerna.

Studentrörelsen har utropat fredagen 7 november som en ny aktionsdag mot lagförslaget, och ytterligare en generalstrejk är varslad till fredagen den 14 november.

Inbördes hjälp

Under möteshelgen på Rivolta hölls även en assembly för de italienska sociala centren, för att diskutera hur de skulle försvara de nya angreppen på frizoner från högerregeringen. Bara några dagar senare, den tisdagen 21 oktober, stormades på militärt maner två sociala center och vräktes, det återockuperade centret Laboratori Paz i Rimini och sociala centret Horus i Rom. Stormningarna utlöste direkt en rad aktiviteter på gatorna i båda städerna.

Efter att postfascisten Alemanno valts till borgmästare i Rom har hoten mot de 23 sociala centren där ökat. Som motvikt mot försöket att dela upp de sociala centren i ”goda” och ”onda”, de som sysslar med ”kultur” och de som ockuperar för boende, har för första gången alla Roms sociala center gått ihop och slutit ett gemensamt avtal om ”inbördes hjälp” och att gemensamt stödja varandra vid vräkningshot. Uttalandet underteckades av sociala centren Acrobax, Angelo Mai, Auro e Marco, Brancaleone, Corto Circuito, Decolliamo, Esc, Forte Prenestino, Horus occupato, Intifada, Kollatino, Lucha y Siesta, Onda Rossa 32, Rialto, Sans Papiers, Spartaco, Spazio occupato Il comitato primavalle, Strada, Strike, la Torre, Villaggio Globale, Vittorio occupato och Zona a rischio.

Territoriet i revolt

Precis som med protesterna mot privatiseringarna inom utbildningsväsendet och den hårda linjen mot ockupationer, har Berlusconi valt att köra en hård linje även mot alla lokala proteströrelser. En av de stora valfrågorna Berlusconi lovade genomföra, var att snabbt komma till rätta med sophanteringen i Neapel. En av hans ”lösningar” var att sätta in militären och storma den dalgång som lokalbefolkningen i Marano, Chiaiano och Mugnano ockuperat i nästan ett år för att hindra upprättandet av en enorm sopdumpningsplats i ett av Neapels sista grönområden, en sopstation som klassats som en ”miljökatastrof”. Militären rev ner alla barrikader, drev bort det permanenta presidiet som vaktat området och upprättade en egen bevakad zon med militärpatruller och taggtråd. Lördagen 28 september hölls en protestmanifestation mot den militära belägringen med 10 000 lokalbor. Bara en halvtimme efter att manifestationen påbörjats blockerades och stormades den av karbinjärpoliser. Karbinjärerna hade tidigare på dagen omringat och gripit personer vid det sociala centret Insurgencia för att hindra dem att ta med sig skumgummi och plast, material som skulle kunna användas för att pressa sig igenom polisavspärrningar och vara skydd mot polisbatonger. Motståndet i Chiaiano fortsätter, men har tvingats söka nya former för att undkomma den allt hårdnande repressionen mot dem.

I motståndet mot konstruktionen av den nya Natobasen Dal Molina i Vicenza har det gått bättre. Den lokala proteströrelsen och de sociala centren genomförde en gemensam vallista i kommunvalet, vilket gav vänstern seger. Därigenom kunde man besluta om att genomföra en folkomröstning lokalt om den amerikanska militärbasen. Den 5 oktober deltog närmare en tredjedel av lokalbefolkningen i staden i folkomröstningen, och en överväldigande majoritet, 95,66% ställde sig mot en Natobas. Planerna är fortfarande inte stoppade, regeringen hotar att köra över kommunen, och det råder därigenom en öppen konflikt mellan Vicenza och Berlusconiregeringen.

En dödlig cancer

En cancer äter långsamt upp Italien, rasismens cancer. Den nya högerregeringens tal om ”säkerhet” visade sig inte omfatta landets invandrare, som utsatts för allt mer trakasserier och angrepp. ”Säkerhetspaketet” riktat mot ”invandrarbrottslighet” har lett till en explosionsartad ökning av grovt våld mot migranter. Två händelser den senaste månaden har fått extra stor uppmärksamhet. Den 14 september slogs den 19 åriga migranten Abdoul till döds av butiksägare i Milano, anklagad för att ha snattat ett paket kakor. De sociala centrens antirasistiska minnesmarsch som hölls några dagar senare, 20 september, angreps av polisen. Den 19 september skedde en blodig massaker i Castelvolturno, Neapel, där camorran sköt ihjäl sex migranter från Liberia, Ghana och Togo, som mejades ner av fyra personer med pistoler och kalashnikovs som sköt 130 skott mot dem. Media var snabba att utmåla händelsen som en ”intern uppgörelse” mellan kriminella, vilket väckte enorm vrede i det svarta communityt, eftersom flera av de döda var vanliga arbetare utan någon brottslig koppling alls. Dagen efter blockerade upprörda migranter hela stadsdelen och kravaller utbröt. 4 oktober höll de lokala migrantorganisationerna tillsammans med sociala centret Ex Canapificio en stor demonstration med 15 000 deltagare mot det rasistiska våldet, mot camorran och mot den rättslösa situation som regeringens säkerhetspaket skapat.

Continue reading →

Den öppna staden – Från kvarterskommitté till stadsdelsrevolt

Posted on 9 juli, 2008 by guldfiske under Aktuellt, Eget, Italien

Stadsdelskamp och territoriet. Del I.

”Nu jävlar ska vi höras”, säger den gamla damen som bor granne med mig. Kommunfullmäktigemöten verkar alltid hållas kvällstid här. På kvällen den 7 juli bänkar jag mig på åhörarplats med ett trettiotal tanter och gubbar, kvinnor och män från mitt kvarter, Sacra famiglia. Paduas kommunfullmäktige ska besluta om uppsättandet av en 3G-antenn i vårt kvarter, en ny kraftig sändare för 3G-TV till de nyaste mobiltelefonerna. Grannarna i kvarteret ogillar att få den starka sändaren planterad på sitt hus. Men de har inte haft någon möjlighet att säga till om det förrän nu. När fullmäktigemötet inleddes rullade en kvinna ut en stor banderoll, flygblad delades ut och tanterna och gubbarna började ropa ”No antenna, no antenna”. Väktare började slita i min grannfru och efter mycket tummult lyckades de baxa ut oss alla på gården utanför. ”Nu vet de att de har hela kvarteret emot förslaget och måste”, sade grannfrun.

Telefonbolagen har lyckats knöka sig runt de byrokratiska beslutssystemen, och helt enkelt bestämt sig att bygga på sina gamla master utan att fråga om lov. I december kom de för att sätta upp antennerna. Men det gick inte så smidigt som de tänkt sig. Grannarna i kvarteren lade märke till antennmontörernas bil, ringde varandra, och direkt samlades alla och hindrade montörerna från att kunna frakta upp den nya jättemasten. Sedan dess har grannarna haft utkik och gjort en telefonkedja. Nu turas de om varje dag att sitta på kvarterskaféet Bar al Posto Giusto för att hålla utkik. Och så har de gjort i ett halvår.

Det är svårt att flytta in obemärkt i mitt kvarter. Grannkvinnan presenterade sig direkt, när hon såg ett nytt ansikte på gården. Och sedan blev jag de närmaste dagarna bekannt med alla i småbutikerna, cykelreparatören, tjejen i brödaffären, systrarna som har kaféet. Efter någon månad ringde även prästen från kvarterskyrkan på dörren och undrade om han fick komma in och välsigna lägenheten, nu när de bodde en ny person där. Han klev vant in i mitt vardagsrum innan jag ens hann bjuda in honom, och jag fick mumlande förklara att jag aldrig sagt ett amen i mitt liv och inte tänkte göra det nu heller.

Men det var inte förrän jag bestämde mig för att intervjua några autonoma aktivister i mitt kvarter, som jag verkligen blev introducerad för kvarteret. Luchino var alltid upptagen, och jag ville prata med honom om hans jobb på basfackföreningen Associazione Difesa Lavoratore, men eftersom han varje morgon vid sju satt vakt på lokalkaféet och tog sin morgonkafé innan jobbet började jag göra det samma. På så sätt fick man en lugn pratstund varje morgon, jag kunde fråga ut honom. Och varje dag blev jag presenterad för en mängd nya grannar som han kände, och som alla var där för att hålla sig uppdaterade.

Så hade en så banal fråga som en ny mobilmast börjat ena ett helt kvarter. Överallt i kvarteret, i butikerna, på väggarna, dök det med jämna mellanrum upp hemmamålade banderoller, kallelser till möten, flygblad mot ”elektrosmoggen”. Och frågan knoppade av sig. Nu har kvarterskommittén börjat diskutera hur de ska agera mot den lilla militära och privata flygplatsen som bostadsområdet ligger granne med, för att få stopp på helikoptrarna som flyger över området. Kvarterskommittén har steg för steg börjat få en permanent karaktär, och aktivisterna från de sociala centren är där och deltar.

Dragkampen med Lega

Några stora banderoller hängde vid bilrondellen där Sacra Famiglia börjar, med texten ”Padova Citta Aperta”, Öppna Padua, för att visa att det här var ett öppet och inkluderande kvarter, där alla skulle känna sig välkommna, där man kämpade för alla oavsett bakgrund. Sacra Famiglias kvarterskommitté är en av de nyare och mindre, i många av stadsdelarna finns motsvarande kommittéer. Vissa har bildats kring lokala miljöfrågor, samlats kring en gemensam lokal eller projekt, eller bildats för att göra något åt kriminaliteten i området. Eller åt moskén som ska byggas. Det är inte givet något radikalt eller progressivt över kvarterskommittéerna. Snarare pågår det en dragkamp mellan Lega nord och de sociala centren kring dem, eftersom båda dessa sfärer är starkt aktiva i olika lokalkommittéer. Några kommittéer deltar i kvällspatrulleringar med Lega nord i sitt område, andra organiserar sina öppna möten med aktiviteter för barnen på det sociala centret.

I området kring gamla flodhamnen, Portello, har de sociala centren satsat mycket verksamhet. Området ligger bredvid det media kallar ”gettot”, miljonprogramhusen Via Anelli, där politikerna stuvat in alla migranter i ett Paduas svar på Malmvägen. Bostadshusen, som har haft hög arbetslöshet och mycket sociala problem, drog också till sig kriminell aktivitet från hela Padua. På gatorna runtomkring dealades det och såldes stöldgods och droger som ett mellanled i italienska droghandeln. Paduas vänsterregerings svar på de sociala problemen var att bygga en stor mur runt bostadsområdet, införa videoövervakning och upprätta checkpoints med väktare 24 timmar om dygnet, en modell närmast hämtad från Israels appartheidåtgärder mot Palestina. De enda som protesterade var sociala centren och migrantorganisationerna.

Istället flyttade brottsligheten, drogförsäljningen och prostitutionen ett stenkast bort, till universitetskvarteren och bostadsområdena i Portello. Problemet var akut, många boende i området kände obehag att röra sig ute på kvällarna. Och dessutom stod Lega nord och knackade på dörren, med sina medborgargarden. Så sociala centren satsade stort på kvarterskommittéen, många aktivister bodde i området. Men sociala centrens lösning var inte medborgargarden på gatorna, utan att istället öka närvaron på gatorna genom att fylla dem med aktiviteter. Man flyttade ut mycket av sin verksamhet på gatan. Ställde ut bord på gator och genomförde middagar. Organiserade kabarettföreställningar och en utomhusbio. Sociala centrens fotbollsklubb, Polisportivo San Precario, och deras motionsgrupp lade sina vanliga joggingturer i området på kvällarna. De två lokaler sociala centren satt på i området öppnade de upp. Den ena lokalen lånades ut till kvarterskommittén, och gjordes om från internet-kafé till en lokal träffpunkt för boende, med ett stort lekrum för barnen. Föräldrarna i kvarteret kommer dit med sina barn, och medan ungarna leker tar de en kaffé, pratar och läser den fotokopierade lokaltidningen som görs därifrån. Sociala centrens andra lokal, Officina Sociale San Precario, den lokal där de autonoma har sina rådgivningskontor för papperslösa migranter, öppnades upp för migrantföreningarna att använda. En stor sal ockuperades i huset, där man inrättade en kombination av församlingslokal och gym. I de olika kontorsrummen finns solidaritetsorganisationen Ya Basta, antirasistföreningen associazione Razzismo Stop, migrantrådgivningsgruppen Melting Pot samt ett klassrum för ”italienska för invandrare”-lektioner. Det koordineras också olika boendeockupationer i förorten därifrån, där bostadslösa hjälps att få bostad. Basfackföreningen ADL har även där ett rådgivningskontor, för att organisera migrantarbetare, oavsett om de har arbetstillstånd eller inte, arbetar vitt eller svart.

Förutom att skapa tryggare kvarter mot den organiserade brottsligheten på gatan, har kvarterskommittén tagit upp kampen mot ett garagebygge i området. Vänsterstyret i kommunen har beslutat att riva en park på en innergård för att bygga ut en stor underjordisk parkering, ett högriskbygge eftersom det genomförs precis vid floden. Kommittén har på olika sätt försökt blockera arbetet, låst sina grindar för provborrningar, och varje steg i byggprojekteringen måste genomföras med en stor polisinsats för att få bort lokalbefolkningen och aktivisterna i området.

Även i den andra stora förorten där aktivister bor, området Sacrosanta Trinita , deltar aktivisterna i kvarterslivet för att organisera kommittéer. I det området ligger sociala centret Pedro som traktens, och stadens, alla ungdomar besöker. På ängen utanför brukar centret organisera kvartersaktiviteter, barndagar och andra sociala aktiviteter. Den lokala fotbollsplanen har laget Polisportivo San Precario som sin hemmaplan, och korpmatcherna där har blivit en social nav för flera att träffas kring.

Resursmobilisering

De sociala centrens strategi bygger alltså på att ta de boende i stadsdelarnas behov, begär och oro på allvar, och att själva aktivt engagera sig i de områden som aktivisterna själva bor. Det är också genom att vara där, att bedriva verksamhet i territoriet som de verkligen utgör ett hot mot Lega nord. Kvarterskommittéerna i Padua har bildats ganska spontant och riktningen de skulle ta har inte varit självklar. Det sociala centren gjort har varit att ställa hela sin koordinerade apparat, alla sina resurser till förfogande åt kommittéerna. Pengar och partipolitisk makt har ju inte varit sociala centrens starka sida, den planhalva Lega nord besitter, men däremot har centren kunnat ställa upp med aktivister, lokaler och kommunikationskanaler. Den autonoma radiostationen Sherwood låter kvarterskommittéer sända, intervjuar dem, har lokala studios i kvarterslokaler, och hjälper dem på olika sätt att föra ut sitt budskap i hela regionen. Aktivister från hela sociala center-strukturen hjälper till vid blockader, affischeringar, demonstrationer eller större aktioner. Och centrens lokaler öppnas upp för möten, både i bemärkelsen att kommittéerna och migrantorganisationer kan förlägga sina möten dit, och att centren organsierar egna utåtriktade aktiviteter för kvarteret, som fester, middagar, filmvisningar, föredrag, teater, sportkvällar och så vidare.

Den utspridda metropolen

När man reser på vägen mellan Padua och Venedig är det som den ena staden aldrig tar slut och den andra börjar, de flyter in i varandra. Hela Venetoregionen är ett tätt nätverk av samhällen och städer, med tät kontakt. Även produktionen sker regionalt snarare än i vissa städer, med rätta pratar de om ”den difusa utspridda fabriken”. Så ser det även ut bland sociala centren. Paduas struktur är navet för hela nordöst-regionen och samlar sociala center och projekt från Treviso, Vicenza, Mestre, Venedig, Verona, Trento och Rovigo. ADL, Ya Basta och Melting pot har kontor i de olika städerna, och Radio Sherwood lokalredaktioner.

Utanför Vicenza driver till exempel det sociala centret där tillsammans med lokalsamhället en kampanj mot utbyggandet av en Natobas i Dal Molin. Kampanjen No Dal Molin har ett permanent läger och tältkontor, ”presidio”, i området där basen ska utökas. Därifrån sänds dagligen program på Radio Sherwood till hela regionen om de senaste nyheterna från Natobas-motståndet. Fredsrörelsen No Dal Molin har lyckats bli en stark politisk kraft i den stad som är ett av Lega Nords (och nyfascistiska grupper som Veneto Fronte Skinheads) starkaste fäste. No Dal Molina ställde upp med en egen vallista i kommunalvalen, fick in flera mandat och fick långt mycket mer röster än vänsterpartiernas valallians i trakten, tack vare sin djupa lokala förankring.

Den 30 juni reste jag upp till Dal Molin tillsammans med de sociala centren för att delta i en manifestation mot Natobasen i samband med att frågan skulle diskuteras av det nya parlamentet. I huvudet hade jag föreställt mig ett motståndsläger som de engelska vägmotståndarnas subkulturella tältläger på 90-talet. Men allt såg helt annorlunda ut. Det var kvinnor och män i alla åldrar som arbetade med kampanjen, som satt i solstolarna på ängen utanför lägerkontoret. I tälten hade en stor mötessal byggts upp, samt en fungerande restaurang och fullt med informationsbord. No Dal Molin-kampanjens stormöte hade dagarna innan stormats av insurrektionella anarkister som i klassisk svartablock-mundering stormat in maskerade och deklarerat att de skulle hålla ett eget block i demonstrationen. Grupperingen har de senaste månaderna gjort sig kända för att försöka utnyttja andras manifestationer för att själva ställa till med kaos, och sedan söka skydd bland de breda demonstrationerna när polisen attackerat och därigenom sett till att alla drabbats av repressionen. Polariseringen hade gått så långt att anarkoinsurrektionalisterna attackerat sociala centret Crash i Bologna. No Dal Molin-kampanjen vände sig därför till strukturen av sociala center och bad oss om hjälp att vakta demonstrationen för att hålla provokatörerna borta.

Lokalsamhällen i revolt

Samarbetet mellan revolterande lokalsamhällen och sociala center sker inte bara i Nordöst, utan på olika platser i hela Italien. Det intressanta är att det sker helt och hållet utanför och oberoende av partivänstern – i många fall uppkom protesterna som ett direkt motstånd mot opopulära beslut som centervänstern fattade vid sina två år i regeringsposition. Rörelserna och lokalsamhällena håller sig därför väldigt måna om att värna sin autonomi.

Genom No Dal Molin har en tät kontakt byggts upp med andra revolterande lokalsamhällen i Italien. Det främsta exemplet är motståndet mot höghastighetstågen (TAV) i val di Susa vid Turino. Under tio års tid har det sociala centret Askatasuna genomfört torgmöten, dörrknackningar, gjort turnéer och organiserat i Val di Susa. När bygget väl skulle starta i december 2005 bröt ett upprorsliknande tillstånd ut i bergsbyarna, och utvecklades till en massiv olydnadskampanj från lokalsamhällena, med allt från fredliga blockader till kravaller och sabotage mot järnvägsbygget.

En liknande händelseutveckling sker nu i Neapel, i spåren av sopprotesterna. Berlusconi lovad stort att snabbt lösa sopproblemet i Neapel när han kom till makten. Hans medel har varit att ge en kommitté specialbefogenheter, samtidigt som alla protester i italiens tredje största stad ska bemötas med en järnhand.

Ett av de första åtgärderna för att få bort sopbergen, som nu växer på Neapels gator, har varit att påbörja nya megasoptippar. I norra Neapel har den nya borgmästaren Iervolino utsett det sista stora grönområdet, parkdalen Parco delle Colline Metropolitane, till ny lämplig dumpningsplats för 700 000 ton sopor. De boende i kvarteren Chiaiano och Marano gick direkt ut på gatorna i protest, både för vilka hälsoeffekter en enorm dumpningsplats skulle få för dem, den sista ekologiska och ekonomiskt bärande agrikulturen i staden och för att försvara sin omtyckta park. Den 29 april hölls en demonstration med 10 000 personer från de båda stadsdelarna mot nya sopstationen. Lokalkommittéer bildades för att stoppa planerna, med civil olydnad från hela lokalsamhället, om så krävdes. Den 3 maj inleddes en permanent mobilisation för att försvara skogsdalen. Runt omkring i Chiaiano och Marano byggdes barrikader för att hindra sopbilar att ta sig till området. Barrikadmaterial saknades inte, med alla sophögar liggandes runt om i förorterna. Ett tiotal blockader upprättades i området runt dalgången och två permanenta vaktkontor, så kallade presidier, öppnades, där det varje dag hölls öppna stormöten. I dalgången använde man en grävskopa för att gräva vallgravar och reste murar av jord, för att försvåra fordon att ta sig in i området.

Den 6 maj genomfördes den första attacken mot blockaderna från ordningsmaktens sida, då ett flertal personer från bostadsområdena och det sociala centret Insurgencia greps. Men istället för att knäcka motståndsandan stärktes den. Protesterna fick verkligen en social karaktär och kom att involvera stora delar av lokalsamhället: butiksägarna genomförde en strejk, lokalbefolkningen demonstrerade, byggde nya barrikader och hängde ut protestbanderoller från sina balkonger. Den 11 maj blockerade 3 000 personer stadscentrum i Neapel vid kommunfullmäktiges möte. När Berlusconi höll sitt första ministerråd i Neapel den 21 maj sammanstrålade nio olika demonstrationer med miljöaktivister, lokala kommittéer, sociala center, medborgargrupper och vänsterorganisationer i en massiv protest utanför. Som en spontan revolt fortsatte gatublockaderna på fler och fler platser, sopbergen blev barrikader och sattes i brand. Gamla gummor och gubbar gick ut med röda sjalar för ansiktena, folk i alla åldrar deltog.

Den 23 maj gjorde polisen en ny stormning och attackerade de 3 000 personer som samltas vid vaktpresidiumet i Chiaiano. Familjer som satt fredligt på marken misshandlades av karbinjärerna. Hundratals tog sig till polishäktet och fortsatte gatublockader där. 24 maj genomfördes nya polisattacker, i en upprensningsaktion mot för att försöka få bort gatubarrikaderna. En 12 årig kille misshandlades svårt och fick föras akut till sjukhus. För att försöka hindra protesterna att spridare ytterligare utfördes en arresteringsorder och husransakningar tidigt på morgonen mot 25 personer från proteströrelsen den 27 maj. Men som svar kallade presidiumet för lokalkommittéerna till en landsomfattande protestdemonstration och skickade ut en appell till alla kämpande kollektiv, rörelser och lokalsamhällen – som No Tav utanför Turino, No Dal Molin i Vicenza, No Mose i Venedig i norra Italien. Över 10 000 personer hörsammade kallelsen och demonstrerade lördagen den 1 juni igenom Chiaiano. Längst gatorna och på balkongerna stod applåderande folksamlingar och manifestationen växte för varje steg den tog i kvarteren, för att avslutas med ett stormöte vid presidiumets blockader.

Uppdatering fredag 11 juli: Det händer saker hela tiden. I Vicenza har nu No Dal Molin-kampanjen lyckats driva igenom att det ska hållas en lokal folkomröstning, och håller därmed på att öppna en öppen konflikt med regeringen i frågan. I napolitanska förorten Chiaiano stormade militären den ockuperade skogsdalen på torsdagmorgonen den 10 juli, och har satt ut militära posteringar i hela dalgången. Flera hundra personer från lokalbefolkningen samlades genast och inrättade nya blockader och ”mobila blockader” i form av ”slow walking” på gatorna kring militärfordonen. La Repubblica skriver att flera infarter i stadsdelen blockeras av ”ungdomar i rånarluvor på vespor”.

Continue reading →

Utomparlamentariskt syre efter vänsterns död

Posted on 25 juni, 2008 by guldfiske under Aktuellt, Eget, Italien

Utomparlamentariskt syre. Parollen stod stort på banderollen och affischen för Rifondazione comunistas veckolånga festival i Padua. Sedan ”väljartsunamin” som sköljt ut alla vänsterpartier ur det italienska parlamentet, har det pågått några månader av febril diskussion hur partierna ska kunna återskapa vänstern. Samma slutsats kommer upp gång på gång. Partierna behöver andas de sociala rörelsernas syre för att kunna överleva. Men de unga sociala rörelserna lös med sin frånvaro när de tre partierna från valalliansen Sinistra arcobalena (Regnsbågsvänstern) skulle debattera ”Vilken framtid för vänstern?”

En publik på 60 personer, med en medelålder på över femtio år, och bara några få under 30 år, kom för att lyssna. Värden Ramon Mantovani, från Partito Rifondazione Comunista inledde med att dödförklara vänstern, den vänster som tror att den kan representera och styra. Med valalliansen Sinistra arcobalena hade de skapat ett monster. Istället ville han återvända till den roll Rifondazione hade under Genua-protesterna, att kämpa tillsammans med de sociala rörelserna, att utgå från samhället och fylla en samhällelig funktion, att ”fare società”.

Även Lalla Trupia, från socialdemokratiska Sinistra Democratica, hyllade en återgång till de sociala rörelserna. I hennes kommun Vicenza misslyckade SA totalt, medan de sociala centren med sin lista, No Dal Molina, mot Natomilitärbasen hade valframgångar. Hon pekade på sociala centren som förebild, att ”de fick rösterna för att de var folkliga, i de sociala protesterna, de fanns nära folks vardag, nära arbetsplatserna”. Hon förklarade Lega Nords framgång på samma sätt, dessa ”rädslans entreprenörer” lyckades inte på grund av de frågor de drev, utan på grund av VAR de drev frågorna – att de fanns ute i lokalsamhället, mitt ibland folk dagligen, och kunde ge dem sina svar. ”Vad spelar det för roll om vi har ett korrekt eller effektivt svar, om vi inte finns bland dem som efterfrågar det”, frågade hon retoriskt.

Jacopo Venier från mer ortodoxa kommunistpartiet Partito di Comunisti Italiani betonade även han vikten av att närvara i dagskamperna, men betonade till skillnad från PRC vikten att göra det utifrån en tydlig kommunistisk identitet. Att kalla sig kommunister, att bära hammaren och skäran, att återvända till frågan om ägandet över produktionen. För att bekämpa högerreaktionen ville han återgå till den traditionella folkfrontstrategin igen, och försöka samla alla demokratiska krafter mot dem.

Alla tre debattörerna var överens om att vänsterns kris var total, att högern verkligen lyckats på djupet att förankra sina värderingar och genomföra ett skifte i hela samhället. En kris så djupgående att det möjligen inte fanns någon förhoppning att kortsiktigt ens återskapa en partivänster. I det nya bipolära politiska läget mellan Berlusconis Popolo della liberta och Veltronis Partito democratico kommer alltid en partivänster dra det kortaste strået: väljer vänsterpartierna en radikalare hållning framstår en röst på dem som bortkastad och väljer de en mer reformistisk röstar väljarna hellre på orginalet. Både alternativet att stå utanför en centervänster-regering, eller att ta regeringsansvar i en centervänsterregering, är förödande för dem. Så enda vägen framåt är utomparlamentarisk? Alla tre partierna upprepade gång på gång, att den enda väg framåt var ett återvändande till territoriet, till den lokala förankringen.

Marxister – men inte vänster

Stämningen var helt annorlunda på Radio Sherwoods övervåning. På första representantmötet för alla Venetos politiska kollektiv efter valet dök 200 personer upp, varav hälften var gamla 50-åriga ”veteraner” från 77-autonomia-rörelsen, medan andra hälften var aktiva ungdomar från de sociala centren. Skadeglädjen var stor. Kommunistpartiet har alltid betraktats i bästa fall som en konkurrent, i värsta fall en bitter fiende till den antagonistiska rörelsen. Talare efter talare betonade vilka möjligheter som öppnades upp nu när partivänstern var borta.

Några helger senare hölls ett större möte, med 700 personer från hela Italien, på det sociala centret Rivolta i Venedig-Mestre. De olika sociala centren från ex-disobbedienti-miljön och de starka lokala proteströrelserna i regionerna hade skickat sina representanter. I inledningstalet betonade Beppe Cacia och Luca Casarini att ”Vi är inte vänstern, vi kan nu säga Goodby mr Socialism, farväl socialismen. Vi är marxister, men inte vänster”. Representationens kris skapade möjligheterna att stärka rörelsernas autonomi och självbestämmande, fri från partivänstern. Partivänsterns försvagade partier var inte välkommen tillbaka till de sociala rörelserna.

Franscesco Raparelli från sociala centret ESC i Rom, nära knutet till studentkollektiven på universitetet Sapienza, återvände även han till vikten av att starkare satsa på territoriet i sitt inledningstal. Men han varnade för en allt för stark naturalistisk eller geografisk syn på territoriet, för att bara överta Lega Nords syn. Territorium är inte bara ett geografiskt område, utan alltid en konstruktion, något uppfunnet. Det handlar snarare om olika former av gemenskaper, av sociala utrymmen, som är föränderliga och inte alltid lokala. Det går vare sig att se territoriet i strikt ideologiska termer, som bara något projekt ska överföras på – men inte heller att tänka sig territoriet bra som geografi, utan något projekt. Det är snarare ett projekt att skapa gemenskaper, utifrån vissa materiella förutsättningar som inte är enhetliga överallt.

Brandkårspolitik?

Med högerförändringar i ett rasande tempo är det lätt att bara låsa sig i en försvarsställning, att bara reagera på varje attack och genomföra motmobiliseringar eller protester. Och till viss del har sociala rörelserna inget val. På bara de månader högern har suttit vid makten genomför de en målmedveten förändring i ett rasande tempo. Säkerhets-diskursen har dragits upp ytterligare ett varv, och nu motiverar högern öppet alla sina åtgärder utifrån att det råder en ”nödsituation” som kräver tillfälliga specialåtgärder: så motiveras de 3 000 insatta soldaterna som ska patrullera gatorna i de större städerna, så motiveras upprensningarna i nomad- och romalägren, så motiveras Italiens beslut att gå emot EUs regler och kriminalisera alla migranter som saknar papper, så motiverar Berlusconi sina stopplagar mot de rättsliga utredningarna mot honom (att utreda honom är att försvaga staten i en nödsituation, eftersom han som person representerar hela regeringen, förklarade han för media). De senaste veckorna har två sociala center vräkts, all’Eire i Milano och Paz i Rimini. Och inrikesministern har uttalat att i Milano måste militärpatrulleringen användas för att knäcka de fästen där en ”illegalitetens kultur” råder – de fästen han åsyftar är Milans moské och det sociala centret Leoncavallo, Italiens största och äldsta av sitt slag.

Högerextrema organisationer gör vad de kan för att trissa upp situationen ytterligare, genom att inrikta en kampanj mot universiteten, ”ett av de sista röda fästena”. Genom att ansöka om möten på universitetet för att rentvå de fascistiska soldater som dödades under andra världskriget försöker de provocera fram reaktioner från studentrörelsen för att därigenom kunna väcka högerkrav om vikten att kontra universitetens ”vänstervridning”. Konfrontationerna på Sapienza i Rom har följts av fascistprovokationer mot universiteten i Bologna, Turino och Padua.

Steget för de sociala centren och sociala rörelserna är inte självklart att ta, om man ska bemöta dessa angrepp eller fortsätta sitt arbete med att stärka sin position territoriellt. Eller går det att kombinera? Reaktionen på mordet på Nicola i Verona natten till 1 maj av fotbollshuliganer nära stående Forza nuova, visade på problematiken. Rifondazione comunista och vänsterpartierna såg sin möjlighet att göra en första styrkemanifestation efter valet genom en uttalad antifascistisk manifestation mot det nyfascistiska våldet. De genomförde en landsomfattande manifestation den 25 maj i Verona tillsammans med många av de antifascistiskt orienterade sociala centren, som utgjorde hälften av den 5 000 starka demonstrationen och med ett stort antifascistiskt svart block.

Men de sociala centren från Veneto och Reggio Emelia som länge bedrivit ett lokalt basfackligt arbete i Verona bland migrantarbetare, och som bara veckorna innan genomfört en starkt förankrad och självorgansiserad migrantdemonstration, avstod från att demonstrera med vänsterpartierna och antifascisterna. Istället deltog dessa sociala center i en migrantledd antirasistisk manifestation som pågick samtidigt i Verona, med 3 000 personer, riktad mot det klimat Lega Nords borgmästare skapat i staden och kopplade därigenom mordet till en bredare rasistisk diskurs och kommunens agenda för ”säkerhet”, snarare än gatufascistiskt våld. De två demonstrationerna visar förutom en skillnad i synen på politisk kamp mellan de olika sociala centren, även en skild analys om hotet från högerreaktionen: medan aktivisterna i Veneto (med sina lierade i Milano, Bologna och Rom) ser Lega Nords territoriella förankring som det stora hotet, har några andra sociala center i Milano, Turin, Bologna och Rom snarare byggt upp en identitet kring antifascism och reagerar mest på de nyfascistiska grupperingarnas öppna gatuvåld.

Autonoma antifa-grupper från Milano kritiserade migrantdemonstrationen i Verona för att de saknade paroller och tydliga ställningstaganden mot fascismen. Jag frågade under en intervju med antirasistprojektet Melting Pot hur de ställde sig till kritiken. Nicola från Melting pot ryckte på axlarna och svarade:

”Att antifascism som begrepp inte användes i Verona vid migranternas demo, har att göra med att det är ett begrepp de inte använder, som inte har någon historia hos dem. De ser det fascistiska gatuvåldet och ser att det existerar inom en mer övergripande intolerant klimat i staden, som organiseras av fascister, fast ”fascister” i partier vid makten, som Lega Nord. Och svaret måste komma med deras språkbruk, deras sätt att uttrycka sig. För vänsterns slogans och symboler har jag aldrig varit någon stor anhängare.”

Nicola varnar för att antifascismen får inte bli en identitet, ideologi eller estetik, som han tycker flera av de nordeuropeiskt influerade sociala centren fallit för.

Jag vet att antifascism är en väldig viktig fråga i Nordeuropa. Och grupperna i Milano ser nog för mycket till Nordeuropa och Tyskland, men för lite till vad som sker i Milano och Verona. Jag anser ärligt, utan att vara polemisk mot någon, att det knappast finns något utrymme idag i samhället för den radikala ”antifa-estetiken”, även om den förr kanske hade en poäng. Så klart är vi antifascister. Men jag har aldrig ansett att det finns en antifascism som ideologi. Antifascismen som ”anti” blir en fetisch, bara antifa-fanor som symboler på t-shirts och antifascistiska pressmeddelanden. Vi har ju till och med en konstitution här som är antifascistisk, som är mot fascismen. Och inte ens det räcker, inte ens den italienska konstitutionen.

När Forza nuova ansökte om att hålla ett möte på universitetet i Padua, såg aktivisterna kring Pedro, Melting pot och Radio Sherwood de antifascistiska aktiviteterna för att stoppa mötet snarare som en möjlighet: en möjlighet att skapa studentnätverk utifrån den motmobilisering som skapades och därur bygga en politisk rörelse genom att sedan introducera studentfrågor snarare än fortsatt antifascism när den akuta elden släckts.

Herrar i sitt eget hus

Men trots ambitionen att ersätta antifascismen med en egen offensiv politik, tvingas även de sociala centren i nordöst att svara på högerreaktionen. Lega nords valframgångar i Italien och Veneto har inte fått partiet att trappa ner sin utomparlamentariska verksamhet, snarare tvärtom. Partiet genomför just nu en satsning med massmöten i flera av städerna, deras medborgargarden patrullerar gatorna och partiet genomför även mer provokativa och mediala aktioner. I Venedig-Mestre tog legisterna i två dagar, 3-4 juni, och kedjade fast sig vid den nya campingplats som skulle öppnas för stadens nomader, sinti och romer. Konstruktionen av lägerplatsen har pågått under flera år, och det har funnits en bred politisk konsensus bakom byggbeslutet. Men först veckorna innan campingen ska öppna, veckor efter pogromerna och polisrazzior mot romläger på olika platser i Italien, väljer Lega Nord att inleda en kampanj i Venedig och direkt blockera campingplatsen slutförande. Men aktivister från Venedig-Mestres sociala center Rivolta och Morion valde att svara Lega Nord med samma mynt. Den 4 juni, medan Lega Nord stod fastkedjade vid lägergrindarna, tog aktivisterna och vräkte Lega Nords kontor. De satte upp en stor banderoll utanför lokalen, körde ut personalen och bar ut alla möbler i kontoret på gatan. Till Lega nords ytterligare irritation hade många av sociala center-aktivisterna flaggor i händerna med stadssymbolen för Venedig. Aktivisterna gjorde ett helt försök att omdefiniera och utmana vem som representerade det ”yttre” hotet mot staden och vilka som representerade territoriet. ”Om det är några som inte hör hemma i vår öppna stad, så är det Legas rasism”, förklarade de sociala centren i en kommuniké.

Några dagar senare var det Paduas tur. Den 7 juni hade Lega Nord utannonserat en antimoskédag, med stöd av Allianza nazionale och Forza Italia. På en mängd platser i staden skulle torgmöten mot moskébygget, som de menade var en ”säkerhetsrisk” och skulle medföra kriminalitet, med de tre partiernas riksdagsledamöter som talare. Sociala centret Pedro svarade med att de skulle hålla en critical mass-cykeldemonstration mot torgmötena, ”Ingen tolerans mot de intoleranta” och höll öppna planeringsmöten i flera kvarter i Padua för att involvera civilsamhället. Polismyndigheten i Padua utfärdade cykelförbud i hela innerstaden samma morgon, den 7 juni, och satte in en stor styrka för att skydda varje stor infartsväg till centrum runt staden. Men hur stoppar man 150 cyklister som dagligen brukar cykla igenom just innerstaden och kan varenda gränd, genväg och bakgata. Cykeldemonstrationen delades in i olika färger, som efter en halvtimme längs den legala demonstrationsvägen, på en given signal avvek och snabbt svepte förbi varenda polisspärr och polisbilar, in bland lördagshandeln och folkvimlet, för att ta sig via slingriga bakvägar rakt på Lega Nordtorgmötet och överösa det med slagord och ägg. Polisen fick givetvis panik när äggen träffade riksdagspolitikerna, attackerade Critical mass-cyklisterna, men avbröt även Lega Nords torgmöten. Alla Legas övriga torgmöten ställdes därefter in för hela dagen. ”De kallar sig herrar i sitt eget hus, men måste sedan be Roms poliser skydda dem. Det visar bara på hyckleriet i deras projekt”, ropade en av sociala centeraktivisterna i megafon, medan alla cyklade triumferande därifrån.

Continue reading →

Nedräkningen har börjat – Snart öppnar ett nytt Ungdomshus i Köpenhamn

Posted on 9 april, 2008 by guldfiske under Aktuellt, Eget, Italien

Allt handlar om styrkeförhållanden. Ungdomshusets kamp i Köpenhamn har blivit en viktig inspirationskälla och lektion för alla radikala aktivister i Europa. Den 1 juli öppnar nya Ungdomshuset portarna på Dortheavej 61, i Köpenhamns nordvästra kvarter. Måndagsmötet, ungdomshusetrörelsens högsta beslutande organ, beslöt på sitt möte 8 april att fortsätta förhandlingarna och ställa sig positiva till Dortheavej 61. Förhandlingarna handlar nu om praktiskt hur det ska gå tillväga, datumet för inflytt, 1 juli, är redan bestämt. En av Danmarks största ungdomsprotester har därmed gått segrande ur konflikten med Köpenhamns kommun och lyckats övervinna den danska ”normaliseringspolitiken”.

Konflikt och dialog

”Våld leder inte till resultat”, förklarade Köpenhamns borgmästare Ritt, efter en protestvåg brutit ut som svar på stormningen och vräkningen av Ungdomshuset 1 mars 2007. (Och då bortsåg hon givetvis från att vräkningen genomfördes med helikoptrar, insatstyrka och tårgasbombardemang. Det liberala våldet är ju inte våld, utan myndighetsutövning.). Därefter skulle ungdomshusetrörelsen bara vara en polisiär ordningsfråga. Men det var just genom en skicklig och väl avvägd balans mellan våld och dialog som ungdomshusrörelsen lyckades återfå ett Ungdomshus. Med stormningen av huset bröt Ritt all dialog med ungdomshusetrörelsen. De tre dagar av omfattande kravaller, som sedan upprepades vid flera tillfällen under våren och på hösten den 1 september, visade tydligt på kostnaden av angreppet på Ungdomshuset. Med de fredliga torsdagsdemonstrationerna däremot byggdes ett brett stöd upp för ett ungdomshus upp, och fler och fler grupperingar involverade sig. Ungdomshuset kom att bli en symbol för motståndet mot hela normaliseringsprocessen i Köpenhamn. Uthärdigheten, de ständiga inovationerna och nya allianserna gjorde att Ungdomshusetrörelsen inte svalnade eller minskade i styrka, som Ritt räknat med, utan istället ökade. Därigenom ökade även trycket från polisen, lokalbefolkningen i Nörrebro och handlarnas förening på politikerna att hitta en politisk lösning på det sociala problem kommunpolitikerna skapat, eftersom en polisiär lösning inte fungerade. Det samlade trycket på politikerna ökade att återgå till förhandlingsbordet och öppna dialogen igen, som Ritt sade var stängd för alltid. I det läget gjorde ungdomshuset-aktivisterna det geniala draget att organisera en massiv olydnadsdag, den så kallade G13, för att ta ett nytt ungdomshus, utifrån en strikt ickevåldskodex. Polisens försök att slå tillbaka olydnadsdagen genom övervåld och dränka varje fredlig sammankomst i tårgas, slog tillbaka mot dem. I det läget tvingades politikerna tillbaka till förhandlingsbordet och försöka hitta en politisk lösning. Denna dialog skulle givetvis aldrig öppnats utan hotet från kravallerna, generaliseringen av konflikten och erbjudandet om en öppning från ungdomshusetrörelsens sida. Ett halvårs förhandlingar har nu gett sitt resultat, den 1 juli öppnar nya Ungdomshuset, i ett likastort utrymme som det gamla huset.

Ungdomshusetfrågan skiljer sig inte från andra sociala eller fackliga kamper. Just fackliga konflikter är ju ett bra exempel, hur skulle fackföreningsrörelsen kunna genomföra förhandlingar och sluta avtal utan att ha strejkvapnet bakom ryggen, att kunna hota med konflikt. Varje social kraft behöver ha ett hotvärde för att ens kunna gå in i en förhandling. Och omvänt, vinster sker oftast inte genom en ren militans, utan skickligt utnyttjande av både konflikt och konsensus, tvång och dialog.

Öppnandet av ett europeiskt konfliktrum

En fantastisk sak med Ungdomshusetfrågan visade också hur Europa har blivit en självklar konfliktyta för sociala konflikter idag. Oavsett var de uppstår i Europa, sprids snabbt ett eko och en resonans uppstår i flera länder. Ungdomshuset blev direkt en europeisk angelägenhet, precis som CPE-protesterna och förortsrevolterna i Frankrike, universitetsprotesterna i Italien, Frankrike, Grekland och Tyskland, toppmötesprotesterna osv.

Här i Italien har Ungdomshusets kamp inspirerat bildandet av flera nya sociala center. Både det sociala centret Bruno i Trento och Crash i Bologna stormades i samma veva som ungdomshuset, men lyckades med god hjälp av den ökade uppmärksamheten kring Ungdomshuset skapa en stor lokal mobilisering och ta nya större och bättre hus i respektive städer, som idag är livaktiga sociala center med fullt med verksamhet. Även i Venedig, en av Italiens mest svårockuperade och turisttäta städer, med skyhöga hyres- och lokalpriser, öppnade ett nytt socialt center i oktober 2007. En grupp konstnärer och aktivister aktiva kring Biennalen höll i oktober en utställning, ”Lost in production”, på Magazzini del Sale, på en av Venedigs holmar. Efter utställningen struntade de att lämna tillbaka nycklarna till lokalerna, som annars skulle stått tomma, och fortsatte bedriva aktivitet där. Så uppstod sociala centret SALE Docks. Venedigs borgmästare Massimo Cacciari har givit det nya centret sitt medgivande.

”Det finns rum i staden som tillåter och kan ge mer utrymme åt de unga som bor i staden att få uttrycka sig i området. Även om detta innebär en risk, så är det priset man får betala för förändring. Vi vill inte fortsätta att bara trampa på, och hålla allt stängt”, förklarar de kulturansvariga för Venedig kommun, Luana Zanella och Giandomenico Romanelli, för lokaltidningen Il Gazzettino di Venezia.

Från Tyskland nåddes vi nyligen av nyheten att även centret Köpi i Berlin nu har räddats, i och med att den nya ägaren hellre valt att teckna ett nytt trettioårigt kontrakt med Köpi än att öppna en konflikt med dem.

I Finland inspirerade Ungdomshuset till en våg av husockupationer i Helsingfors, och nu senast en gryende ockupantrörelse i universitetsstaden Jyväskylä.

I ett försök att stärka ytterligare den europeiska dimensionen genomförs nu till helgen, fredagen den 11 april och lördagen 12 april, två europeiska aktionsdagar för öppnandet av nya ockupationer och sociala center.

Husockupantrörelsen, kampen för självstyrda mötesplatser för sociala rörelser, har dödförklarats gång på gång. Men hela tiden uppstår rörelsen på nytt, med varje ny protestvåg. Varje våg skapar sina mötespunkter och nya center som en självklar del av sin sammansättning, när den har en styrkeposition och tillräckligt stöd för att kunna upprätthålla dem. Så har vi sett de cykliskt återkommande husockupationsvågorna i Europa: 1971, 1977, 1981, 1987, 1991, 2001, 2007… med Italien, Tyskland, Holland, England, Danmark eller Spanien som olika epicentrum för skalven.

Frirum eller rebellnäste

På väggarna till flera av de italienska sociala centren finns det skrivet, ”Hic sunt leones” (latin: här finns det lejon), den stämpel som användes i romerska imperiet för att indikera de osäkra rebellzonerna i imperiet. Efter Ungdomshusets seger har nu en diskussion påbörjats, vad som kommer bli nästa steg. Är eftergifterna, att ge rörelsen ett hus, ett sätt att återställa den sociala freden och återigen lägga locket på? De sociala centren ställs ofta inför två vägar: att antingen förvandlas till alternativa frizoner eller bli en aktiv politisk pol i samhället. Oftast väljs båda vägarna samtidigt. De alternativa frizonerna innebär att centren blir en skyddad värld dit folk kan isolera sig, ett ghetto dit man kan undfly samhällets problem och för en stund glömma bort vardagens exploatering och misär. I den bemärkelsen blir centren bara en överlevnadsstrategi, som i långa loppet riskerar att befästa vår vardagliga situtation i kapitalismen. Till centren går man för att koppla av, ladda sina batterier, umgås med sina vänner för att klara ännu en vecka på jobbet. Ett ställe som lappar ihop de värsta skadorna kapitalismen orsakar oss, och reproducerar oss som arbetskraft. Men sociala center kan också fungera som ett rebellnäste, en plats där man skapar gemenskap och kan agera i samhället utifrån. Sociala centret kan vara ett redskap för att kommunicera med lokalsamhället, det ger rörelser en egen ekonomi, löser problemet med möteslokaler för sociala proteströrelser och ger dessutom en identitet att kommunicera utifrån. Med ungdomshusetprotesterna i Köpenhamn har nu ungdomshusetrörelsen fantastiska möjligheter om de väljer att ta denna väg: kontakten med övriga användare av Kulturhuset på Dortheavej och grannarna är redan upprättad och går att bygga vidare på. Tusentals ungdomar, varav många aldrig ens besökte gamla Ungdomshuset, identifierar sig med eller känner nu till ungdomshusrörelsen. Ungdomshuset kan bli en viktig mötesplats och kontaktyta för nya sociala protester, som gamla folkets hus var för arbetarrörelsen. Vi ser redan flera exempel på hur ungdomshuskonflikten vägrat fastna inom ramarna för att bara skaffa sig ett nytt hus: i hur rörelsen korsbefruktats med en bredare protest mot normaliseringen och försvaret av Christiania, hur denna rörelse samverkar med massdemonstrationerna för en utbygd välfärd, i ungdoms- och migrantkravallerna mot polisens rasistiska trackasserier och visitationszoner, i hur facket börjar med grundkurser i aktivism som metod igenom exempelvis Likalön nu-initiativet, i initiativ för nya allmänningar att öppna Köpenhamn, i hur globaliseringsprotesterna i Rostock, olydnadsdagen G13 och antifascist-aktionerna i Salem 2007 hämtade inspiration i varandras exprimenterande med nya former av massprotester. Ungdomshusrörelsens styrka byggde på sin generalisering av konflikten och det sättet kampen spreds till andra områden och andra grupper än enbart den som var berörd från början. Ett hus ger en oerhörd möjlighet att fortsätta den processen, om man väljer att gå den vägen.

Andra bloggar om Ungdomshuset-segern: Kim Müller

Guldfiske

Tag Archives: sociala center

Toni Negri: Om rörelsens tillstånd

Vara territoriet

Territoriets parti

Den stundande gemenskapen

Kidsen som gör allt rätt

År noll

Den öppna staden – Från kvarterskommitté till stadsdelsrevolt

Utomparlamentariskt syre efter vänsterns död

Nedräkningen har börjat – Snart öppnar ett nytt Ungdomshus i Köpenhamn