[En australiansk intervju av forskare Brett Nielsson med Sandro Mezzadra, doktorand och aktivist ifrån Bologna. Mezzadra var en av de drivande bakom organiserandet den europeiska aktionsdagen för öppna gränser 2 april 2005. Han arbetade tidigare med tidningen Derive Approdi, som han nu beskriver som ett avslutat kapitel för hans del. Där var han med och författade dokumentet ”Allmänna platser” som finns att läsa här. Inom italienska vänstern har hans viktigaste bidrag varit att utveckla ett ickestatligt ”positivt rättighetsbegrepp”, framför allt i boken ”Rätten att fly”. Idag är han aktiv i Tavolo Migranti, Bolognas nod i det internationella No border-nätverket. Han arbetar också med Uninomade, ett ”autonomt” nätverket av prekära universitetsforskare, studenter och doktorander, som under vintern 2004-2005 kommit att bli en viktig tankesmedja för post-operaistisk teoribildning.]

En dialog om migration, lager och desertering

Sandro Mezzadra undervisar i samtida politisk teori på Bolognas universitet. Han är aktiv i den alternativa globaliseringsrörelsen i Italien och har speciellt varit inblandad i projektet att göra migrationsfrågan till en central del inom denna rörelsen. Mezzadra är författare till böcker som ”Rätten att fly – Migration, medborgarskap och globalisering” (Diritto di fuga: Migrazioni, cittadinanza, globalizzazione, 2001) och ”Bortom Genua, bortom New York – Teser om globaliseringsrörelsen” (Oltre Genova, oltre New York: Tesi sul movimento globale, 2001. Skriven tillsammans med Fabio Raimondi). Han är också medlem i tidningen Derive Aprodis redaktionskollektiv (denna tidning är en av de viktigaste arenorna för kritisk analys av den samtida kapitalismen i Italien). Vi träffades i Bologna en dimmig eftermiddag i januari 2003 för att diskutera den globala rörelsen, migration och gränskontroll i Europa och Australien.

Neilson: I ditt föredrag på seminariet ”Rätten att migrera, rätten till asyl” (Diritto a migrare, diritto d’asilio) under ESF betonade du att migrationsfrågan har blivit en central fråga för globaliseringsrörelsen i Italien. Medan migrantionsfrågan inte hade varit en central fråga vid det första WSF i Porto Alegre, framträdde den som en fundamental fråga i mobiliseringen till Florens-mötet, i synnerhet G8-protesterna i Genuas kölvatten. Kan du beskriva hur migration blev en huvudfråga för globaliseringsrörelsen och på samma gång berätta lite om den senaste utvecklingen kring gränskontroller på europeisk nivå?

Mezzadra: Först måste vi fråga oss vilken form den globala rörelsen har tagit sedan det första explosionsartade framträdandet i Seattle hösten 1999. Uppenbarligen har rörelsens centrala plattform varit kampen mot den nyliberala kapitalismen och i synnerhet mot de stora institutionerna för transnationell förvaltning, som Världsbanken och Världshandelsorganisationen. Jag vill inte förneka den analytiska betydelse begreppet nyliberalism har, vilken fungerat till att betona några av de centrala förändringarna kapitalismen genomgått de senaste två årtiondena. Vidare kan inte den ”mobiliserande kraften” i detta begrepp förnekas, eftersom det har spelat en central roll i processen att ”namnge fienden” (som är strategiskt viktig i konstituerandet av en social rörelse). Men inte desto mindre har kritiken av nyliberalismen, som exemplifieras i publikationer som Le Monde Diplomatique (som influerar rörelsen väldigt mycket), tenderat att framställa de som lider av globaliseringen i den globala söderns effekter som blotta offer och i detta förnekat dem en position som aktörer eller aktiva sociala subjekt i den samtida globala förvandlingsprocessen. Ur detta perspektiv blir migrationen bara en i en lång rad av katastrofer som orsakats av nyliberalismen och globaliseringen blir en process som passerar ovanför folks huvuden; något som är oundvikligt och således immunt mot kritik från allt annat än ett nostalgiskt perspektiv.

På de första två WSF-mötena i Porto Alegre upptog denna kritik av nyliberalismen en central plats. En av konsekvenserna var att det inte fanns några workshops ägnade speciellt åt migration och nästan all migrationsdiskussion filtrerades genom den dominerande diskursen om global ekonomisk förödelse. Men då hände något viktigt som förändrade detta. Under protesterna mot G8-mötet i Genua i juli 2001 ägde det ett stort möte organiserat av flyktingar rum. Trots att det hade förekommit flyktingprotester i Italien sedan tidigt 90-tal, var detta det första mötet mellan globaliseringsrörelsen och flyktingorganisationer på gräsrotsnivå. Mötet blev en stor framgång och det resulterade i en mer eller mindre permanent mobilisering mot Bossi-Finil-agarna (som tillåter flyktingars närvaro i Italien bara på villkoret att man har ett anställningsbevis), vilka senare introducerades av center-högerregeringen under sommaren 2002. Karaktäristiskt för denna kamp var en hög grad av flyktingdeltagande. Den 19 januari 2002 skedde ännu en enorm självorganiserad flyktingprotest i Rom, mellan 100 000 och 150 000 människor slöt upp. Det var otvivelaktigt den största flyktingaktionen i Europa sedan sans papiers-demonstrationerna i Paris 1996. Och när förberedelserna för ESF påbörjades, intog migrationsfrågan en central plats i våra diskussioner och planer.

I planerandet av de workshops om migration som skulle hållas på ESF insisterade vi på nödvändigheten av att inte bara skapa en kritik av Maastrichts Europa (alltså, de nyliberala principer som 1991-1992 etablerades av Maastrichtavtalet som Europas ekonomiska grund), utan också skapa en kritik av Schengens Europa (alltså den nya ”gränsregimen” vars institution framlades 1985 i Schengenavtalet och sedan realiserades under 90-talet). Vi resonerade med andra ord för att när vi för en kamp mot villkoren för det europeiska medborgarskapet (som detta tar form) är det också nödvändigt att ifrågasätta gränserna som definierar detta medborgarskap. Och vi angrep detta väldigt mycket som en principfråga. Att betrakta Europa genom migrationens lins ger väldigt annorlunda resultat än att betrakta Europa genom linsen för något annat koncept eller praktik, tex. nyliberalismen. Genom hela 90-talet var en av migrationspolitiken på EUs nivås kännetecken en växande harmoniering av nationalstaternas politiska praxis och instrument för gränskontroll, men detta har inte gjort EUs gränser likvärdiga den moderna nationalstatens. Frågan om de europeiska gränserna (och inskränkningarna av det europeiska medborgarskapet) är extremt komplex.

Nielson: Delar av denna komplexitet blir uppenbara i Enrica Rigas artikel ”Den gemensamma platsen av ’frihet, säkerhet och rättvisa'” (”Lo spazio commune di ’libertà, sicurezza e giustizia'”, 2002), som publicerades i det senaste numret av Derive Aprodi. Rigo beskriver hur överenskommelser för utvisning mellan EU-nationer och så kallade ”säkra tredjeländer” (mellanländer) i sin tur supplementeras av överenskommelser mellan dessa ”säkra tredjeländer” och nationer längre bort från de mäktiga västeuropeiska staterna. Till exempel en flykting som kommer in i Tyskland via Polen kan kastas ut till Polen, som i sin tur har tecknat avtal med Ukraina, Slovakien, Rumänien och Bulgarien. Detta skapar vad Rigo kallar ”utvisningsflöden”, vilka delvis bestäms av subjektiva beslut fattade av de flyktingar som kastats ut ur EU.

Mezzadra: Detta är ett intressant exempel på komplexiteten hos de europeiska gränserna. Till skillnad från den institutionella versionen av Europa (skapad genom överenskommelser likt de som gjorts i Schengen och Dublin), är de migrationella flödenas Europa ett globalt politisk rum, ett rum som karaktäriseras av rörelser som kontinuerligt decentraliserar och provinsialiserar Europa, för att använda ett uttryck som blivit populärt i postkoloniala studier. Migrationella rörelser ifrågasätter möjligheten att identifiera en europeisk insida och utsida, vilket var huvudsyftet med Schengen och Dublinavtalen. Som Rigo visar finns det ingen enkel distinktion mellan Europas in- och utsida. Det rör sig snarare om gradskillnader: Polen är mindre externt till EU än Ukraina. I denna mening är EUs gränser mycket mer flexibla än den klassiska nationalstatens och denna flexibilitet står i direkt proportion till de migrationella rörelsernas egen flexibilitet.

Det som händer här är i verkligheten en dubbel rörelse. Först finns det migrationella flöden som gör Europas gränser porösa, som gör det möjligt att se hur mycket av Asien som finns Europa, hur mycket av Afrika… hur mycket av världen. För det andra finns det regulativa rörelser som syftar till att styra dessa flöden, att behålla dem inom administrationella strukturer. Detta betyder att exportera instrumenten för gränskontroll utanför EUs officiella gränser. Till exempel är gränsen mellan Tyskland och Polen idag en extern EU-gräns, som kontinuerligt forceras av flyktingar. Men snarare än att försöka förstärka denna gräns, har de tyska myndigheterna involverat Polen i sin förvaltning. I och med att Polen identifieras som ett ”säkert tredjeland”, måste Polen acceptera alla flyktingar och invandrare som reste inom dess territorium och vilka utvisats ur Tyskland. Polen har i sin tur slutit en serie av liknande avtal, med till exempel Ukraina. Som ett resultat av detta finns det nu planer på att upprätta flyktingförvar i Ukraina enligt den tyska modellen, sådana som redan finns i Polen. Poängen är att denna utvisningsväg – Tyskland, Polen, Ukraina – följer omvänt vägen flyktingarna själva etablerat. Många asiatiska och afrikanska flyktingar går in i Tyskland genom Ukraina. I någon mening är flyktingarna i kontroll, i det att deras rörelser etablerar denna geografiska rutt och gör de exkluderande åtgärderna till enbart en reaktion.

Nielson: I Australien har också migrationella rörelser etablerat en ny geografi och detta har lett till en viss ambivalens kring rummet. The Border Protection Act, som antogs av parlamentet 2001 undantar vissa territorier från Australiens avtal vad gäller anländanden med båt. Platser som Christmas Island och Ashmoore Reef blir konsekvent en särskild sorts icke-platser, varken Australien eller icke-australien. Vidare började den australiensiska regeringen efter tampa-incidenten i augusti 2001 betala utländska regeringar för att sätta upp flyktingförvar på sina territorier, platser som stillahavsön Nauru och Nya Guineas Manus Island. Administrerade av privata säkerhetsfirmor markerar dessa frånlandsförvar en förvandling av suveräniteten eftersom det som är till salu i dessa transaktioner är i någon mening suveräniteten själv. I kontrast till detta verkar relationen mellan EU och låt säga Polen eller Ukraina mer bestämd av politisk makt än marknadsrelationer. I den mån dessa nationers beslut formas av deras ambition att bli en del av EU, måste dock frågan om marknaden åter träda fram.

Mezzadra: Man kan helt klart säga att på grund av dessa gränsinstrument förskjuts en viss del av den tyska suveräniteten till Polen eller Ukraina. För bägge dessa land är beslutet av anta dessa instrument för gränskontroll kopplat till viljan att gå med i EU. Grunden till dessa överenskommelser lades under det tidiga 90-talet, huvudsakligen igenom byråkratiska kanaler. Men situationen är återigen komplex, eftersom Schengenavtalet från 1985 i verkligheten slöts mellan nationella polisväsenden och först senare (och då gradvis) skrivits in i europeisk lag. I detta avseende har ”byråkratiska kanaler” skapats vilka delvis befinner sig utanför EUs huvudinstitutioners kontrollsfär. Det är också viktigt att förstå detaljerna i ”säkert tredjeland”-konceptet. Detta trädde i kraft 1997, i ramverket som definierades av Dublinkonventionen, vilket fastlade kriterierna för bestämningen av stater kapabla att undersöka en asylansökan. Genom denna princip har ett antal till EU angränsande stater identifierats som ”säkra tredjeländer”, vilket innebär att om en flykting passerar genom ett av dessa territorier på sin väg mot EU kan de skickas tillbaka till detta land, eftersom de teoretiskt sett kunde ha lämnat in en asylansökan där. Konceptet gäller inte bara Polen utan också ett antal andra stater vars ”demokratiska” natur är minst sagt tvivelaktig. I Tysklands, Polens och Ukrainas fall kan man dock väldigt tydligt se hur systemet fungerar. Tyskland är en rik EU-stat som exporterar sina gränstekonologier till Polen, som är en kandidat till EU-medlemskap. I sin tur exporterar Polen dessa teknologier till Ukraina, en stat som står väldigt långt ner på listan över potentiella EU-medlemmar. Detta mönster är direkt relaterat till skillnaderna i politisk makt och även ekonomisk kraft (eftersom priset på arbetskraft är ungefär tre gånger billigare i Polen än i Tyskland och runt tio gånger billigare i Ukraina).

Neilson: Som du antydde tidigare väcker gränskontrollfrågan viktiga frågeställningar om naturen hos globaliseringens politiska rum. Du talar om att principen om det ”säkra tredjelandet” etablerar grader av externalitet, men på grund av gränsernas porositet övergår aldrig denna externalitet riktigt i en ren utsida. Samtidigt talar du utan problem om ett ”annanstans”. Du var helt säkert aktiv i organisationen av den stora demonstrationen den 30 november 2002 mot flyktingförvaret (centro di permanenza temporanea, CPT) på Corso Brunelleschi i Turin. Denna protest utfördes under parollen ”Né qui, né altrove” (varken här eller någon annanstans). Kan du förklara denna parolls betydelse, vilken uppenbarligen förenklar ett väldigt stort tankearbete (och praktik) men också otvivelaktigt kristalliserar någonting viktigt?

Mezzadra: 30 november-protesten i Turin var antagligen den största politiska aktionen som någonsin genomförts mot förvar-systemet i Europa. Genom att använda parollen ”Né qui, né altrove” ville vi först och främst understryka att aktionen riktade sig mot ett särskilt flyktingförvar på en särskild plats. Detta var viktigt eftersom för den italienska regeringen fungerar förvaret i Turin särskiljt bra. Vi ville också betona det specifika i situationen i Turin, vilken är extremt känslig för tillfället på grund av krisen på Fiat, den massiva prekära arbetssituationen hos arbetskraften, fackens pågående aktioner, GMs avhopp från företaget och så vidare. Förvisso är denna sort av perpetuell kapitalistisk omstrukturering (och den medföljande prekära situationen för arbetarna) vid detta laget generaliserad, men dess effekter är särskilt intensiva i gamla företagsindustriella städer som Turin. Vi ville lyfta fram detta och på samma gång peka på kopplingarna mellan sådana omstruktureringar av arbetsmarknaden och flyktingförvarens roll i att begränsa och kontrollera arbetskraftens mobilitet. Med andra ord hävdade vi att flyktingförvaret på Corso Brunelleschis uppkomst och krisen på Fiat är ömsesidigt implicerade på en djup strukturell nivå.

För att se detta samband måste man dock tänka bortom de rent lokala omständigheterna i Turin, för att förstå interaktionen mellan kapitalistisk omstrukturering och arbetskraftens rörlighet på en global nivå. Därav vikten av att öppna protesterna för den globala dimensionen, av att ta ställning mot alla sådana platser som fråntar människor deras rättigheter: som till exempel flyktingförvaren i Polen eller i Australien lika mycket som det på Corso Brunelleschi. Detta var också nödvändigt för att undvika några av det tvetydigheter som har kännetecknat kampen mot flyktingförvar. Ofta hör man kritiker som menar att ett särskilt förvar borde stängas eftersom förhållandena där är inhumana, som om förvar med bättre förhållanden skulle vara helt och hållet rättfärdigade. Eller så stöter man på protester mot flyktingförvar från människor som skulle föredra att inte ha så kallade ”clandestini” (illegala invandrare) i sitt grannskap. Genom att använda parollen ” Né qui, né altrove” antydde vi att protesten var en principfråga, en ställning mot lagersystemet som sådant och inte bara mot ett särskilt förvar.

Nielson: Man finner helt klart liknande tvetydigheter i kampen mot flyktingförvaren i Australien. Till exempel, en framstående plattform tar upp det faktum att barn hålls i flyktingförvar. Således är ”Barn hör inte hemma i flyktingförvar” en vanlig paroll (som om sådana platser är okej för vuxna). En annan populär paroll är ”Flyktingar är välkomna här”, vilket i realiteten tar samma hållning som regeringen i relation till asylsökare, men bara inverterar svaret (ja du är välkommen, snarare än nej du är inte välkommen). Denna paroll antar att australiensiska medborgare har rätten att välkomna eller avvisa och i denna bemärkelse erkänner den inte det som du kallat ”diritto di fuga” (rätten att fly, flyktingens rätt att själva kontrollera sin mobilitet). En liknande tvetydighet finns även i argumentet att förvar-systemet svartmålar Australiens anseende i den övriga världens ögon (en poäng som ofta görs i kölvattnet av FN-rapporter om de inhumana förhållandena i de australiensiska lägren, tydligast i lägret vid Woomera). I detta fall är hållningen ännu mer narcissistisk, som om förvarspolicyn borde stoppas för att upprätthålla någon sorts uppdiktad vision om Australien som en välvillig och human plats. Grupper som ”Australiensare mot rasism”, som har stora annonser mot flyktingförvar i dagstidningarna, tenderar att bejaka denna logik. Jag skulle påstå att frasen ”Australiensare mot rasism” är något av en oxymoron, givet att nationen byggdes upp på erövrandet av aboriginernas land, kontrakterat dagslönearbete (coolie labour), den historiska uteslutningen av asiater. För min del verkar det som att för att motsätta sig rasism behöver man först ifrågasätta den australiensiska statens konstituerade makt och dess motsvarande former av identitet och subjektivitet. På samma gång är det livsviktigt att sådana aktioner organiseras på en nationell nivå. Er paroll ”Né qui, né altrove”, tar med i beräkningen vikten av lokala och/eller nationella mobiliseringar, men den signalerar också nödvändigheten av att öppna sådana kamper för den globala dimensionen.

Detta frambringar en annan fråga kring flyktingförvarens funktion i att upprätthålla och förnya anspråket på nationell suveränitet i en tid av ökade migrationella rörelser. Som du noterade tidigare fråntar dessa platser människor deras rättigheter. I den italienska kampanjen mot flyktingförvar har ordet ”lager” (italienskan: lager) en väldigt framskjuten position. I Australien har referenserna allmänt sett mer hänvisat till straffkolonierna som anlades av engelsmännen (parollen ”Vi är alla båtfolk” syftar till att skapa en homologi mellan de historiskt deporterade fångarna från England och dagens asylsökare) såväl som till de olika läger, missioner och ”hem” i vilka ursprungsbefolkningen internerades (och skiljdes från sina familjer) under det utdragna koloniala folkmordet. Ändå har en italiensk tänkares teorier, vilken också privilegierar begreppet ”lager”, varit mycket lärorika för teoretiker i Australien som har försökt förstå lägrets politiska struktur. Jag syftar på Giorgio Agambens texter om ”det bara livet” (1998, 2000). Agambens inflytande är uppenbart till exempel på Suvendrini Pereras artikel ”What is a camp?” ((2002, publicerad i första numret av Borderlands). Det verkar som att detta begrepp om det ”bara livet” inte är speciellt närvarande i dina teorier och skrifter. Visserligen finns det huvudteoretiker inom den italienska operaistiska och autonomistiskt marxistiska traditionen som har polemiserat ganska kraftigt mot Agambens förståelse och bruk av detta begrepp. Jag tänker närmast på Luciano Ferrari Bravo i ”Från fordism till globalisering” (Dal fordismo alla globalizzazione, 2001) och Antonio Negris artikel i ”Monstrets längtan” (Il desiderio del mostro, 2001). Är begreppet ”bart liv” användbart eller inte när det kommer till att förstå lägrets politiska struktur?

Mezzadra: Låt oss börja med frågan om användandet av begreppet ”lager”, eftersom detta är något som vi har diskuterat väldigt djupgående inom den italienska rörelsen. Uppenbarligen är det nödvändigt att vara väldigt försiktig med användandet av detta begrepp i kontexten av kampen mot flyktingförvaren. Faran är att man kan verka blanda ihop nuvarande former för global kontroll med styrelseformerna som dominerade i den europeiska fascismen under tidigt 1900-tal. Det är därför nödvändigt att trycka på att begreppet förvar inte enkelt går att reduceras till lägren som existerade i den europeiska fascismen eller för den delen i nazismen. Faktum är att lager har ett kolonialt ursprung i platser som Cuba och Sydafrika… eller för den delen, precis som du påpekar, i Australien som på sätt och vis var ett enormt lager. Så i användandet av denna term vill vi först peka på kolonialismens och koloniala maktförhållandes fortlevande inom samtida regeringsmodeller och samhällsmetropoler. Vidare är det nödvändigt att förstå att till och med det nazistiska lagret inte helt kort kan likställas med koncentrationslägren i Auschwitz eller Treblinka. Med start 1933 var lagren administrativa läger som etablerades över hela Tyskland med syfte att internera politiska motståndare och de så kallade asociala (”asozialen” – folk som zigenare, mentalsjuka eller homosexuella) och inte direkt eller enbart judarna som i förlängningen skulle utrotas. Så i identifierandet av samtidens flyktingförvar som lager, likställer vi dem inte med koncentrationsläger (vilket de helt klart inte är). Detta är extremt viktigt, eftersom en sådan identifikation på ett allvarligt sätt skulle banalisera det nazistiska folkmordet. Jag tycker det också är intressant att notera att en viktig bok om flyktingförvaren som lager, ”Negerad autobiografi. Immigranter i nutidens lager” (Autobiografie negate. Immigrati nei Lager del presente, 2002), skrivits i Italien av Federica Sossi, som är filosof och aktivist och har vart djupt engagerad i konfronterandet av shoahs arv.

Lagret är ett administrativt rum i vilket män och kvinnor som inte har begått några brott förnekas sin rätt till mobilitet. I detta avseende är det helt och hållet legitimt att identifiera dagens flyktingförvar som lager. Det är också giltigt att påpeka att sådana rum, som är associerade med en av de mörkaste perioderna i den europeiska historien, inte har försvunnit från dagens politiska scen. Tvärtom har de upplevt en allmän utspridning över den så kallade västvärlden (och även i andra delar av världen). Om vi tänker på Hannah Arendts ”The Origins of Totalitarianism” (1951), vilken är en av de viktigaste källorna till Agambens föreställning om det ”bara livet”, är det talande att hon finner lagrets koloniala ursprung och spårar den första uppkomsten av sådana ställen i Europa till koncentrationslägren som dök upp efter första världskriget. Dessa var inte utrotningsläger utan platser för internering av män och kvinnor som, på grund av de förändringarna av europakartan som följde ur kriget, inte hade något tydligt nationellt medborgarskap (de så kallade ”apatrides” eller ”heimatlosen”). Även ur detta avseende är det passande att tala om samtida flyktingförvar som lager, eftersom de också tjänar till att begränsa rörelsen hos folk utan någon tydlig juridisk koppling till en särskild nationalstat eller med ”fel” medborgarskap.

För att gå direkt på frågan om det ”bara livet”, är det viktigt att säga att Agambens arbete tillhandahåller en väldigt kraftfull uppsättning begrepp för att förstå lägrets politiska struktur. Självklart har hans argument visat sig vara fundamentala för aktivister som engagerar sig i att protestera mot existensen av flyktingförvar i Italien: i synnerhet beskrivningen av den märkliga dialektiken mellan exklusion och inklusion som verkar i lägren. Ett subjekt som inte alls erkänns av den legala ordningen (den ”illegala utlänningen”) inkluderas i denna ordning (genom ”inklusionen” i ett flyktingförvar) bara för att exkluderas från det rum i vilket den legala ordningen själv gäller. Detta är verkligen ett viktigt bidrag till att förstå lägrets logik. På samma gång har jag fått intrycket av att Agamben riskerar att lägga alltför stor vikt vid lägrets undantagsmässiga karaktär (detta är ett element i hans arbete som härrör från Carl Schmitt). Problemet är att dominanslogiken som verkar i lägret är en logik som också agerar i andra sociala rum. Denna typ av domination är verkligen spridd genom hela samhällsstrukturen. Du nämner några invändningar mot Agambens begrepp om det ”bara livet”, från företrädare för den italienska operaismen som Antonio Negri och Luciano Ferrari Bravo. Men det är värt att fundera över vad de har att säga. Ferrari Bravo tycker att begreppet om det ”bara livet” är dunkelt eftersom det utesluter frågan om arbetet (labour) från den teoretiska observationens sfär. Luciano frågade sig själv om man inte också borde kolla på, förutom Auschwitz, Ellis Island för att förstå de samtida lägrens logik. En annan företrädare för operaismen, Paolo Virno, påpekar polemiskt i sin bok ”Minnet av det nuvarande” (Il ricordo del presente, 1999) att det bästa exemplet på det som Agamben menar med ”bart liv” är arbetskraft (labour power), arbetskraft enligt Marx definition som en form av potentialitet. Det verkar som denna ansats riktar uppmärksamhet mot den fundamentala relationen mellan dagens flyktingförvar och den omfattande omstruktureringen av arbetsmarknaden i den globala kapitalismen.

Flyktingförvaret är en sorts dekompressionskammare som sprider ut spänningar som ackumulerats på arbetsmarknaden. Dessa platser visar kapitalismens nya flexibilitets andra ansikte: de är konkreta rum för statligt förtryck och en generell metafor för den despotiska tendensen att kontrollera arbetskraftens mobilitet – vilket är ett strukturellt kännetecken för den ”historiska kapitalismen”, som påpekats i ett antal färska studier. Det verkar viktigare att tala om lägren på detta sätt snarare än i termer av ”bart liv”. Detta är fallet även om begreppet om det ”bara livet” har lyft fram något i den grundläggande logiken enligt vilken dessa platser fungerar i ljuset. Enligt Agamben utför lägret uppenbarligen en våldsam ”avskalning”. Men denna avskalning bör förstås i relation till de nya lformerna för liv som produceras i den globala kapitalismen. Om den globala kapitalismen ger upphov till nya former för flexibilitet, som många argumenterat, visar den kontinuerliga rörelsen hos migranterna det subjektiva ansiktet i denna flexibilitet. På samma gång är det tydligt att migrationella rörelser exploateras av den globala kapitalismen och flyktingförvar är en avgörande beståndsdel i detta exploateringsystem. Detta är en av de saker som blir uppenbara i Yann Moulier Boutangs viktiga bok ”Från slaveri till lön” (De l’esclavage au salariat, 1998), vilken precis har översatts till italienska. Med ett vitt historiskt perspektiv på det kapitalistiska världssystemet argumenterar Moulier Boutang att former av kontrakterad och förslavad arbetskraft alltid spelat och kommer att fortsätta spela en fundamental roll i den kapitalistiska ackumulationen. Långt ifrån att vara föråldrade eller övergående justeringar ödesbundna att raderas av moderniseringen är dessa arbetets regimer konstituerande av den kapitalistiska utvecklingen och uppstår precis ur försöket att kontrollera eller begränsa arbetarens flykt. I detta perspektiv blir mödan att kontrollera migrantens mobilitet motorn i det kapitalistiska systemet och dagens flyktingförvar framstår som en i en lång rad av administrativa mekanismer som verkar för detta ändamål.

Nielson: I din bok ”Rätten att fly” (Diritto di fuga) framhåller du vikten av den senaste tidens ansträngningar att tänka om medborgarskapsbegreppet i syfte att förstå migrationen i dagens värld. I Australien var frågan om medborgarskap väldigt närvarande i våra diskussioner under 90-talet, särskilt beroende på försöken från den så kallade ”kulturpolitiken”, som använde sig av Foucaults koncept ”governmentality” för att visa på vikten av samarbete mellan intellektuella och statliga institutioner. Under några år på 90-talet var medborgarskapstemat ett av de teman som det australiensiska forskningsrådet såg som prioriterade områden för statligt finansierad forskning. Medborgarskapsstudier började framträda som en rätt mainstreamaktig form för intellektuella och politiska frågeställningar, även om många av de studier som publicerades betonade de sätt på vilka medborgarskapet inte längre är kopplat exklusivt till nationalstaten.

I Tampa-incidentens kölvatten efter august 2001 började några australiensiska tänkare dock närma sig frågarna kring migration och förvar snarare genom suveränitetsbegreppet än medborgarskapet. Jag tänker på verk som ”Sink the tampa”, efterskriften till Anthony Burkes bok ”In fear of security” (2001), McKenzie Warks artikel ”Globalisering underifrån: Migration, suveränitet, kommunikation” (Globalisation from below: Migration, sovereignty, communication, 2002). Suveränitetsbegreppet verkade viktigt av tre anledningar: 1) efter Tampaincidenten började den australiensiska regeringen etablera flyktingförvar i områden utanför Australien; 2) ny lagstiftning för gränskontrollen undantog vissa områden från Australien när det gäller ankomster via båt; och 3) efter misslyckandet med den officiella försoningsprocessen som pågick under tio år, utfärdade ursprungsbefolkningsgrupper ett nytt krav på suveränitet genom undertecknandet av ett fördrag. Visserligen är det svårt att tala om suveränitet utan att också tala om medborgarskap (och vice versa), men denna skillnad verkar viktig. I vilken utsträckning har frågan om suveränitet (och dess förändringar under globaliseringen) varit en central fråga för de som sysslar med kampen för migranters rättigheter i Europa?

Mezzadra: Jag skulle nog säga att i Italien hände saker i omvänd ordning. Suveränitetsbegreppet har alltid varit centralt inom den italienska politiska teorin och diskursen, medan medborgarskapsbegreppet har spelat en marginell roll. Ett sätt att konstatera detta är att konsultera den välkända boken ”Politisk uppslagsbok” (Dizionario di politica, 1983), för vilken Norberto Bobbio, Nicola Matteucci och Gianfranco Pasquino är redaktörer, i vilken medborgarskap inte finns med bland uppslagsorden. Inte förrän det tidiga 90-talet började folk som Giovanna Zincone (1992) och Danilo Zolo (1994) på allvar skriva om medborgarskapet och debatten i Italien har alltid varit tätt sammankopplad med debatten runt immigration. I ”Diritto di fuga” och i några andra texter (2002), försökte jag erbjuda en radikal omläsning av T.H. Marshalls klassiska text om medborgarskap och social klass (från 1949). Detta innebär att identifiera två sidor hos medborgarskapet: den första är medborgarskapet i den formella institutionella meningen medan den andra är sammankopplad med sociala praktiker, alltså med en kombination av politiska och praktiska krafter som utmanar medborgarskapets formella institutioner. I denna andra innebörd reser frågan om medborgarskap även frågan om subjektivitet. Och fast jag helt klart värdesätter den foucauldianska kritiken av medborgarskapsbegreppet, i det att jag påpekar att denna subjektivitet är konstruerad genom ett antal disciplinära praktiker, understryker jag också att det finns ett fristående utrymme för subjektiv handling som kan tvinga fram markanta institutionella förändringar. För mig är att tala om medborgarskap framför allt ett sätt att lyfta in frågan om subjektivitet i den politiska teorin. Och att tänka på medborgarskap i denna andra bemärkelse är ett sätt att fokusera debatten specifikt på migranter, det vill säga på människor vilka inte erkänns som formella medborgare inom ett partikulärt politiskt område. Migrantionsrörelser är ett utövande av medborgarskap som under de senaste tio åren har satt mer och mer tryck på det formella medborgarskapets gränser. Medborgarskapet förstått på detta sätt är ett begrepp som låter oss fråga hur dessa påtryckningar påverkar klassiska politiska begrepp, som suveränitet. Så att tala om medborgarskap betyder inte på något sätt att sluta tala om suveränitet. Medborgarskap är framför allt ett begrepp som låter oss sätta migrantens subjektiva krav i centrum för den politiska diskussionen.

Samtidigt sträcker sig begreppet om medborgarskap bortom denna väldigt direkta referens till migrationella rörelser. En stor teoretisk utmaning är att individuera det nexus som sammankopplar de specifika krav på medborgarskap som uttrycks genom migrantiella rörelser med andra sociala praktiker som inte nödvändigtvis innefattar krav på formellt medborgarskap. Jag har försökt identifiera (på ett väldigt skissartat sätt) vad som är gemensamt för migrationella subjektiva sociala praktiker och krav på medborgarskap som förts fram i den så kallade västvärlden under de senaste årtiondena, främst inom kvinno- och arbetarrörelserna. Begreppet ”rätten att fly” låter detta nexus framträda. Jag försöker inte föreslå någon sorts nivellerande homologi mellan migranters kamper och de kamper som förs av feminister och arbetare. Tvärt om är kopplingen helt och hållet formell och inte omedelbart kommunicerbar. Med det finns en länk vad det gäller arbetskraftens rörlighet. Återigen relaterar detta till Yann Moulier Boutangs argument i ”De l’esclavage au salariat”, vilket identifierar den subjektiva praktiken hos arbetskraftens rörlighet som den sammanbindande tråden i kapitalismens historia. Från 70-talet och framåt har det i Italien förts intensiva diskussioner om arbetarens flykt från fabriken, en arbetsvägran på ett ganska banalt och konkret sätt. Man kan se relevansen hos denna rörelse av arbetares flykt från fabriksdisciplinen i bestämmandet av management- och företagsorganisationstrategier i den rätt nya boken ”Le nouvel esprit du capitalisme” av Luc Boltanski och Éve Chiapello (1999). De visar hur ”flexibilitet”, innan det blev ett nyckelord i företagsideologin, vid 70-talets början sågs som det främsta problemet för den kapitalistiska kontrollen, i skepnad av arbetskraftens mobilitet. På samma sätt involverar feminismens vägran riktad mot hemarbetet och den patriarkala familjen ett krav på kontroll över subjektiva beslut rörande arbetskraftens mobilitet. Kategorin ”rätten att fly” kopplar samman dessa subjektiva utövanden av rörlighet med migrantens krav på medborgarskap, med migrantens rätt att ta kontroll över hans/hennes egna rörelser.

Neilson: Du argumenterar för att detta subjektiva utövande av rörlighet begränsar möjligheten att förstå migration i förmodat objektiva termer (den globala ekonomins olika faktorer, demografiska obalanser, etc.). En viktig aspekt av detta argument innefattar en kritik av multikulturalismen, vilken i din åsikt reducerar det singulära i migrantens erfarenhet, i det att detta perspektiv placerar honom/henne som en representant för en kultur, etnicitet eller ett samhälle. Som du vet är den multikulturalistiska diskurserna och praktikerna ganska utvecklade i Australien. Sedan 70-talet har multikulturalismen varit regeringens officiella policy, även om de institutioner som administrerar denna policy har varit bland de hårdast drabbade av nedskärningarna i välfärdsstaten. Kritiker pekar ofta på en diskontinuitet mellan den officiella multikulturalismpolitiken och den brutala behandlingen av migranter i australiensiska flyktingförvar (i vilka det inte finns någon begränsning för hur länge man kan hållas där). Andra har argumenterat för att det finns en kontinuitet mellan förvarspolitiken (etnisk inburning) och den officiella multikulturalismens blott spektakulära och konsumistiska ethos. Jag tänker i synnerhet på boken ”White Nation” (1998) av Ghassan Hage, som du citerar i ”Diritto di fuga”. Jag tycker det verkar som om du är engagerad i ett liknande projekt, i ditt försök att tänka migrantion i termer som rör sig bortom multikulturalismen. Kan du säga något om hur din betoning på de subjektiva aspekterna relaterar till multikulturalism som den förstås i den italienska eller europeiska kontexten?

Mezzadra: Låt mig först säga något om migranternas subjektivitet, vilken är en fråga med både en teoretisk och politisk sida. I den teoretiska meningen betyder tyngdpunkten på den subjektiva aspekten av migrationen en rörelse bort från mainstreamdiskussionerna, som helt och hållet uteslutit denna dimension, i det att de bara talar om ekonomiska faktorer, demografi och så vidare. I ”Diritto di fuga” pekade jag på nödvändigheten av att belysa den subjektiva dimensionen för att förstå beslutet att migrera, beslutet att lämna ogynnsamma eller oönskade förhållanden på en särkskild plats. Detta är en ansats som sammanfaller med mycket av det etnografiska arbete som gjorts på migranter i Italien, av till exempel personer som Alessandra dal Laga (1999) och Ruba Salih (2003). Det råder inget tvivel om att detta etnografiska arbete har levererat en mycket rikare och med komplex förståelse av migration än den man finner i mainstreamdiskurserna. Framför allt sätter det migrationen inom en kontext av en livshistoria där den subjektiva aspekten blir väldigt tydlig. Och detta tillåter en rörelse bort från stereotypa narrativ i vilka beslutet att migrera innefattar ett sökande efter frihet och emancipation. Ibland är så fallet, ibland inte. Många av de marockanska kvinnor som till exempel intervjuats i Italien har antytt att de valde att migrera eftersom de inte längre kunde stå ut med att leva i ett extremt patriarkalt samhälle. I detta fall är det rimligt att tala om migration som ett sätt för emancipation. Men man finner också människor som har absolut banala orsaker till sin migration, inte bara ekonomiska problem utan också existentiella sådana. En av de första intervjuerna jag någonsin läste var med en ung marockan som hade beslutat sig för att lämna sina studier i Casablanca och åka till Italien för att hans flickvän hade lämnat honom. Den här sortens subjektiva motiv är precis lika giltiga som de förknippade med ekonomiska problem eller mer generella sociala förhållanden. Slutligen är det viktigt att komma ihåg det att när jag trycker på den subjektiva aspekten av migrationen försöker jag inte återinföra någon sorts mytisk förståelse av cartesiansk subjektivitet. Snarare talar jag om subjetivationsprocesser i den foucauldianska meningen och samtidigt som dessa kan innefatta smärta och fattigdom kan de också innehålla njutning.

När vi rör oss vidare mot mer politiska frågor är det nödvändigt att erkänna att mycket av det arbete som gjorts i solidaritetens namn med migranter i Italien har behandlat dem som offer, som folk i behov av hjälp, omvårdnad eller beskydd. Detta arbete har utan tvivel varit inspirerat av nobla motiv, men har dessutom en viss tvetydighet. Genom att utforska migrationens subjektiva aspekt har man möjlighet att röra sig bortom denna paternalistiska vision och att se migranterna som de centrala aktörerna i de nuvarande globala förändringsprocesserna. Vad multikulturalismen beträffar kan man med säkerhet säga att det inte har funnit mycket praktisk erfarenhet av multikulturalistisk politik i Europa. Här importerades multikulturalism-diskursen från Nordamerika och har alltid i den allmänna debatten varit tätt kopplad till migrationsfrågan. Precis som i Australien och Nordamerika har debatten i stort drivits av en sorts vit fundamentalism som betraktar multikulturalismen som någonting som bör bekämpas. I Italien har vi personer som Giacomo Biffi, den romersk-katolska kardinalen i Bologna, som argumenterar för att alla migranter borde vara kristna (2000) eller Giovanni Sartori, som har kommit fram till en liknande position och som hävdar att vissa migranter (speciellt de som kommer från muslimska länder) hotar den europeiska upplysningstraditionen (2002). Ställda inför en debatt som håller sig på denna nivå, har många människor reflexmässigt intagit en multikulturalistisk position, i synnerhet de som identifierar sig med den institutionella vänstern eller till och med gräsrotsvänstern.

Men till och med i denna vänsterkontext omges den multikulturalistiska politiken av tvetydigheter. Om du till exempel föreställer dig en grupp aktivister som arbetar tillsammans med migranter för att organisera en festival, kommer det alldeles säkert att finnas någon som hävdar att varje kultur som är inblandad borde ha utrymme att uttrycka sig själv. Olika kulturer föses inte bara in i olika utrymmen, utan kultur och etnicitet klappas också samman. Om du ber personen som för fram denna position identifiera hans/hennes egen etnicitet eller kultur, skulle personen i fråga troligtvis känna sig förvirrad eller hotad. Vithets-studiernas grundläggande lärdom (att vithet är en markerad identitet och inte en neutral eller universell position) har inte helt och hållet trängt in i den europeiska vänstern och etnisk partikularitet tenderar fortfarande att identifieras i kontrast till den vita europeiska medborgaren.

Vidare finns det i Europa en växande tendens att ställa frågor om kulturellt erkännande mot frågor om ekonomiskt eller socialt välbefinnande. Axel Honneth är den mest intelligenta förespråkaren för detta argument (1996). En sådan tendens är särskilt oroande i en period där välfärdsstaten är under attack. Marco Martinello berättar en väldigt målande historia (1997). I Frankfurt öppnade de ett kontor för multikulturella angelägenheter. Andra allmänna kontor började skicka migranter till detta kontor, även fast problemen de hade var ganska banala och absolut ”materiella” (arbete, bostad osv.); myndigheterna verkade arbeta utifrån antagandet att migranter framför allt (om inte bara) var ”kulturella” problem. Detta visar något av gränserna för multikulturalistisk politik när det kommer till det verkliga livets subjektiva erfarenheter hos migranter i Europa. Precis som i andra delar av världen har multikulturalismen blivit totalt förknippad med identitetspolitik. Uppenbarligen är frågan om identitet viktig, men under multikulturalismens hegemoni reduceras alla de olika aspekterna och problemen med migration till att handla om identitet. Och i Europa förstås identitet i stort som en fråga om kulturell samhörighet, som någonting som innehålls i officiella geografiska gränser, som något givet snarare än konstruerat. Kanske är detta anledningen till att den strömning av postkoloniala studier som trycker på idén om hybriditet, vilken vid detta lag är ganska mainstream i den engelsktalande världen, fortfarande betraktas som ganska cutting-edge i Italien.

Nielson: Jag noterade att det visades en film om utbrytningen från Woomera påsken 2002 under upptakten till demonstrationen mot förvaret i Turin den 30 november. Nästan alla aktivister jag har talat med i Italien känner till denna händelse, som är den hittills största civil olydnads-aktionen i kampen mot förvaren. I Italien har ju rörelsen som kallas Disobbedienti spelat en väldigt viktig roll i den globala rörelsen. Skulle du kunna berätta något om rollen som civil olydnad har i kampen mot lagren och inom rörelsen mer allmänt? Det skulle vara intressant att höra dina tankar om det sätt på vilket olydnadsaktioner har definierats som brott och kopplats till hotet om terrorism. Vilken roll fyller denna kampform i ljuset av det ”permanenta globala kriget”, polis- och militärmakternas kollaps, disciplin och säkerhet?

Mezzadra: Jag skulle säga att olydnad, som innefattar ett ”skådespelifierande” av politiken och en produktion av symboliska aktioner, har varit extremt viktig för den globala rörelsens mognad och tillväxt. Olydnaden har helt klart varit avgörande för att skapa intrycket av ett utbrytande från en tidigare marginalisering, för att vinna plats på kvällsnyheterna och för att ta en plats i radiosändningarna. Denna sorts aktioner är helt klart effektiva i en social kontext som mer och mer tenderar mot att domineras av symboler och skådespel och bör av denna anledning inte demoniseras. Men det uppstår ett problem när spektaklet blir ett ändamål i sig, när det börjar kolonisera hela det politiska uttrycket. Under sådana omständigheter upphör olydnad vara en del i en serie politiska aktioner och förlorar därmed sin koppling till ett program för politisk förändring. Om vi för ett ögonblick ser till rörelsens praktiska politik ser vi att det var viktigt att Disobbedienti under ESF höll sig borta från fortet, det huvudområde där seminarierna och diskussionerna ägde rum. Inom fortet spreds olydnadspraktiker såväl som seriösa diskussioner om hur rörelsen ska gå vidare. Men på denna alternativa plats hade Disobbedienti ingenting att göra. Mot denna bakgrund finns det en fara i att olydnad inte blir något annat än en sorts marknadsföring av sig själv. Något av en logo, skulle man kanske kunna säga.

Samtidigt är detta öppet för diskussion, eftersom även folk som mig som kritiserar Disobbedienti finner det svårt att hitta politiska aktionsformer som skulle kunna vara så exemplariska som deras och samtidigt bidra till en djupare strukturell förändring. Detta är ett stort problem som relaterar till motivationen hos människorna som är aktiva i rörelsen. Där finns en viktig skillnad mellan aktioner som talar ett etikens språk och aktioner som talar politikens språk, även om att erkänna denna skillnad inte behöver betyda en nedvärdering av etikens språk. Kanske är vikten av den ”etiska” motivationen, som inte ska blandas ihop med ”moralism”, inom rörelsens sammansättande att den säger oss något väldigt viktigt och samtidigt helt materiellt: det kan tolkas som den subversiva sidan av ett produktionsätt som har en tendens att värdera arbetarnas subjektivitet och så vidare. Hur som helst visar det på några problem. Det stora dilemma som rörelsens står inför är hur den ska rusta sig och röra sig bortom de utopiska känslor som har skapats under de oväntat stora demonstrationerna. För medan det är sant att rörelsen har upplevt en fantastisk tillväxt, måste man mellan protestmarscherna fråga sig vad som lockar hundratusentals människor utifrån dessa allmänna (etiska?) motiv: ”Var är alla, vad gör de?”. Utmaningen är att hitta konkreta tillämpningspunkter för rörelsen. En möjlighet finns inom universiteten, eftersom att trots de senaste reformerna finns en ny generation av studentaktivister i Italien och en verklig möjlighet för universiteten att framträda som ett laboratorium för experimenterande med nya politiska diskurser och praktiker. Det har också pågått några intressanta experiment i kopplingen mellan rörelsen och institutionerna, speciellt på kommunal nivå. I Cosenza till exempel är borgmästaren väldigt öppen för rörelsen och intressanta saker sker som ett resultat av detta. Jag tänker att det är viktigt att hålla detta experimenterande med institutioner på en viss distans från projekten av att vinna konstituerad politisk makt på nationalstatens nivå.

För att gå över till frågan om repression, skulle jag vilja påstå att i kontexten av 11 september och det ”permanenta globala kriget” står rörelsen inför en helt annorlunda situation. Detta är inte en situation av en allmän ickediskriminerande repression. Vi kan till exempel hålla detta samtal ett hundratal gånger utan att gripas, men på hundraförsta tillfället kan vi gripas för anledningar som framstår som rätt godtyckliga och helt sakna relation till någonting som vi faktiskt har diskuterat. Risken är helt klart mycket högre att drabbas av en sådan repression för folk som var inblandade i rörelsen förr i tiden. Vi agerar i en situation i vilken det definitivt finns färre grundläggande rättigheter och garantier. Om det blir krig i Irak till exempel, är jag inte riktigt säker på vilka möjligheter som det kommer att finnas för att inta en radikal position mot militära interventioner, även om det kommer att finnas mer möjlighet för det i Europa än USA. Framväxten av en stark antikrigsrörelse i USA är huvudfrågan för globaliseringsrörelsen de närmaste månaderna.

Neilson: Jag skulle nog säga att det kommer finnas fler möjligheter till opposition i Europa mot kriget, även om det just nu finns ett viss fart i antikrigsrörelsen i USA. I Europa hittar du helt klart stora mainstream-partier som är mot kriget och så är inte fallet i USA eller i Australien (där oppositionen ofta följer FN:s säkerhetsråds positioner och om säkerhetsrådets resolution stöder attacken så är det ett rättfärdigt krig). Men hur kan vi förstå detta nya klimat av risker och repression? Ska vi förstå det som ett bakslag eller reaktion?

Mezzadra: Jag försöker i allmänhet att undvika att använda begreppet reaktion. Jag tror inte det verkligen har ägt rum någon reaktion i den moderna historien, åtminstone inte sedan Napoleonkrigen. Vad vi har att göra med är mer frågan om en reorganisering snarare än reaktion eller bakslag. Jag vet att Antonio Negri har refererat till den nuvarande situationen som en backlash (2002). För mig verkar den positionen komma ur en av de svagare aspekterna i boken han har skrivit med Michael Hardt. Det är ingen tvekan om att Empire (2000) är en väldigt viktig bok som har öppnat nya rum för politisk teori och handling i andra delar av världen, inte bara i engelsktalande länder utan även platser som Turkiet och Korea. Enligt min åsikt riserar dock Hardt och Negris argumentation att acceptera en framstegsbetonad modell av historiska förändringar, som nästan är linjär. Jag syftar då på de inslagen i boken som argumenterar för att imperiet är ett steg framåt och något att föredra framför klassisk nationalstatlig imperialism, den argumentationslinjen som syftar tillbaka på Woodrow Wilsons projekt att inrätta en världsregering för fred. En nackdel med detta perspektiv är att det får det att verka som om det imperiet som Hardt och Negri beskriver som framväxte under Clintonåren är det enda möjliga imperiet. För mig är den teoretiska modell de själva beskriver (speciellt i det nyskapande kapitlet kallat ”Blandkonstitution”) mycket mer komplex och komplicerad än detta. Det är en modell som kan införliva konflikter och angrepp.

Snarare än att tala om en backlash eller reaktion tror jag det är bättre att förstå den nuvarande situationen som en i vilken olika inslag av denna blandkonstitution genomför en process av omdefiniering och omorganisering. De nuvarande konflikterna sker inom imperiet och de bekräftar inte en enkel rörelse tillbaka till en tidigare period av ekonomisk och militär nationalism. Vad vi ser är en uppsättning förskjutningar och justeringar inom en ny form av konstitutionalism som i sig själv är ett spänningsfält och kan passera genom olika faser av jämvikt och obalans. Idén om en blandkonstitution är för mig den starkaste aspekten i Hardt och Negris bok och en som fungerar som motpol till de mer metadiskursiva narrativen som bara ser motimperiet framträda till den utsträckning som imperiet ersätter det äldre systemet med nationalstater på ett helt linjärt sätt. Det finns en fara att falla ner i en viss hegelianism här och det enda sättet att komma ur detta är att börja prata om backlash eller reaktion. Visst är det viktigt att erkänna att bokens utopism är en av de mest lockande aspekterna, och som jag har sagt, dess öppnande av nya politiska vyer har i det stora hela varit positivt. Men det verkar för mig som om de linjära framstegsaspekterna i Hardt och Negris argumention hamnar på kant med några av de de andra teoretiska exkurserna de gör, speciellt kring kopplingarna till postkolonial teori. Det är därför jag vill ha en straffavgift på användandet av ord som bakslag och reaktion.

Neilson: Jag skulle vilja fråga om din åsikt om argumentet att Europa är den svaga länken inom imperiet, denna nya globala konstitution. Detta verkar vara det centrala temat i ”Europa Politica” (2002) som Heidrun Friese, Antonio Negri och Peter Wagner var redaktörer för och som du bidrog med en text till (tillsammans med Alessandro dal Lago). Är det sant att det inom Europa finns ett redan existerande system av övernationell administration som antyder möjiligheten att konstruera nya styrelseformer bortom nationalstatssystemet. Detta kan ju vara sant även om Europa är inblandat i att utföra ett ännu mer komplext och repressiv form av gränskontroll, som vi pratade om tidigare. Där finns några teoretiker i Italien som argumenterar för möjligheten att arbeta för en förändring genom redan existerande instiutioner i EU, som till exempel genom Nice-avtalet (försöket att inrätta europeiska rättigheter). Andra är mer skeptiska. Några hävdar att att tiden är mogen, efter Frankrike och Italiens valfiaskon (och positionerna från de tyska och brittiska centervänsterregeringarna i frågor som om krig och migration) att börja arbeta för att reformera den institutionella vänstern på en europeisk nivå. Hur bedömmer du sådana argument? Finns det en fara i att genom att se Europa som den svaga länken i imperiet förstörs projektet att skapa allianser och kanaler för politisk kommunikation med sociala rörelser utanför Europa?

Mezzadra: Låt mig börja med att prata om förhållandet mellan rörelsen och den institutionaliserade vänstern. Detta är ett tydligt problem som vi behöver möta. Just nu i Italien finns det troligen en bättre chans än tidigare att förändra den institutionaliserade vänstern. Kanske är det mer korrekt att säga att situationen har delvis förbättrats. Det är klart att rörelsen måste börja tänka på nya sätt att relatera till sociala och politiska institutioner. Detta är nödvändigt för att uppnå konkreta förändringar. En av svårigheterna är att det idag finns en heterogen rörelse i Italien med ett deltagarantal och styrka som inte har några motsvarighet, men vi har trots det ändå inte lyckats förändra något. Vi kämpade till exempel mot Bossi-Fini-lagstiftningen, men nu är den italiensk lag. Vi behöver skissa på en modell som kan få oss att uppnå konkreta mål. Detta är inte en fråga om reformer. Snarare handlar det om att tänka på nya relationer till institutionerna, att se på institutionerna på ett annat sätt.

Det är tydligt att det bästa sättet att förhålla sig till institutionerna är på en europeisk nivå. Institutionerna i EU är redan rätt så väl etablerade (det är svårt att tänka sig en ”tillbakagång” till gamla nationalstatsystemet). Så när vi börjar tänka på nya relationer till den institutionaliserade vänstern, föreslår vi inte ett reformerande av den italienska, franska eller tyska vänstern. Vi tänker på nya sätt att koppla sig till (och reorganisera) det europeiska styrets rum. Ur denna synvinkel är detta jag tog upp tidigare om migrantrörelser extremt viktigt. Att tänka på Europa i termer av migrantrörelser tillåter oss att föreställa oss en helt annan version av Europa än den som håller på att skapas nu på det institutionella planet. Rörelsens första uppgift när den börjar experimentera med institutionerna är att hålla kritiken öppen mot EU-medborgarskapets gränser. I denna bemärkelse är det nödvändigt att förstå att den europeiska konstitutionalismen antyder en väldigt annorlunda gränsmodell än den som kännetecknade nationalstaterna. EU:s materiella konstitutionen är komplex, flexibel och har många olika nivåer. Den integrerar och omorganiserar kontinuerligt rum och funktioner. Detta öppnar definitivt för nya möjligheter för sociala rörelser. På denna nivå finns det möjlighet att använda de motsägelser som finns i den nya konstitutionalismen, att ockupera luckor som har uppstått av dessa flexibla handlingar (även om de bara är tillfälliga). Att påstå att detta bara är fallet eftersom EU agerar på en övernationell nivå är att förutsätta en konflikt mellan denna nya konstituionalism och nationalstatens styre. Detta kan ha varit fallet på 60- eller 70-talet, men integrerandet av Europa är något som nu är genomfört. Denna integration fyllde helt klart funktionen av att stärka det globala kapitalistska styrets mekanismer, men det finns också rum för alternativ.

Neilson: Kan du slutligen säga något om det nya projekt som du är inblandad i med Derive Approdi? Medan du förespråkar dessa nya möjligheter för institutionella kopplingar på en europeisk nivå, är du också inblandad i att skapa nya möjligheter för kommunikation, utbyte och dialog mellan sociala rörelser på en global nivå. Vad är betydelsen och resonemanget bakom detta försök till ett globalt öppnande?

Mezzadra: Derive Approdi startades under tidigt 90-tal och har varit ett av de viktigaste laboratorierna i Italien för en kritisk analys av postfordism och globalisering. Den växte fram ur operaismo-traditionen och hade en stark koppling till ett program av praktiska politiska aktioner. När globaliseringsrörelsen bröt ut i Italien med Genuaprotesterna i juli 2001 tog tidningen en helt ny riktning mot vad som var tänkt på 90-talet. Av den anledningen beslöt redaktionskollektivet att inleda en ny omgång av tidningen, som skulle undersöka en av de mest nyskapande aspekterna av den nya rörelsen, nämligen dess globala karraktär. Genom att göra detta ville vi både ta ett steg bort från en plattform som baserades på att bara kritisera nyliberalismen och att särskilja vår position från den som ser nationalstaten som den sista bastionen i försvaret mot en global kapitalism. Samtidigt som vi erkände den fortsatta vikten av mobiliseringar på en lokal och nationell nivå, bekräftade vi att rörelsen självt visar en alternativ bild av globaliseringen. Utifrån några av Hardt och Negris argument i Empire ville vi visa på en annan form av globalisering, en globalisering av kamper och motstånd som inte började i Seattle utan har en lång historia, av bland annat antikoloniala kamper.

Samtidigt hävdade vi att det som skedde i Seattle var en sorts explosion som ledde till skapandet av en ny global föreställning. Detta var inte en antiglobaliseringsrörelse, utan en rörelse som själv var verkligt global. Detta var fallet trots många av rörelsernas begränsningar och motsägelser, speciellt i förhållande till tendensen att visa ett paternalistiskt ansikte mot kamperna i syd. Det verkade för oss som om detta var den första gången i de systemkritiska rörelsernas historia där en rörelse hade framträtt som tog jordens enande inte som ett slutmål utan som en utgångspunkt. Av denna anledning planerade vi en serie på tre nummer för att undersöka förutsättningarna för en rörelse på en global nivå och började med ett nummer om den europeiska rörelsen, och gick sedan vidare till Afrika, Asien och Latinamerika för att avsluta med ett om Nordamerika och Oceanien. Tanken för att skapa ett nytt lexikon eller föreställning för att påbörja arbetet med att artikulera kamperna inom, mellan och tvärs över olika politiska rum. I denna bemärkelse handlar Derive Approdi-projektet i hög grad om kampernas förmåga att kommunicera. Detta erkänner nödvändigheten att agera på alla nivåer (kommunalt, nationellt, kontinentalt, globalt) utan att ta politiken av geografisk skala (eller mer precist, att hoppa mellan skalor) som ett mål i sig självt. I denna bemärkelse skiljer sig tidningen mycket från arbetet som gjordes på 90-talet, som koncentrerade sig på förhållandet globalt/lokalt (glokalt) och har rört sig bort från ett perspektiv som oproblematiskt jämställde det globala med det ekonomiska (eller nyliberala) och det lokala med det kulturella (eller motståndet). Snarare är detta ett projekt om kampernas artikulering, om skapandet av en ny global föreställning som agerar på ett helt annat plan än den rationella upplysningens dialog eller den lyckliga postkoloniala hybriditetens. Men projektet pågår fortfarande, så vi får vänta med denna diskussion till ett senare tillfälle.

/ Brett Neilson
Översättning: HS

Bibliografi

Agamben, Giorgio (1998) Homo Sacer Sovereign Power and Bare Life trans. Daniel Heller-Roaze. Stanford: Stanford UP, 1998.

________ (2000) Means without End: Notes on Politics trans. Vincenzo Binetti and Cesare Casarino. Minneapolis: Minnesota U.

Arendt, Hannah (1951) The Origins of Totalitarianism. New York: Harcourt Brace Jovanovich.

Biffi, Giacomo (2000) ’Sulla immigrazione: Intervento al seminario della Fondazione Migrantes’ http://www.we-are-church.org/it/
attual/Biffi-Islam.html September 30.

Bobbio, Norberto, Nicola Matteucci and Gianfranco Pasquino (1983) Dizonario di politica. Torino: Utet.

Boltanski, Luc and Éve Chiapello (1999) Le nouvel esprit du capitalisme. Paris: Puf.

Burke, Anthony (2001) In Fear of Security: Australia’s Invasion Anxiety. Sydney: Pluto Press.

Dal Lago, Alessandro (1999) Non-persone: L’exclusione dei migranti in una società globale. Milano: Feltrinelli.

Ferrari Bravo, Luciano (2001) Dal fordism alla globalizzazione. Roma: manifestolibri.

Friese, Heidrun, Antonio Negri and Peter Wagner, eds (2002) Europa politica: Ragioni di una necessità. Roma: manifestolibri.

Hage, Ghassan (1998) White Nation: Fantasies of White Supremacy in a Multicultural Nation. Sydney: Pluto Press.

Hardt, Michael and Antonio Negri (2000) Empire. Cambridge: Harvard UP.

Honneth, Axel (1996) The Struggle for Recognition: The Moral Grammar of Social Conflicts trans. Joel Anderson. Cambridge: MIT Press.

Marshall, Thomas Humphrey (1949) Citizenship and Social Class. Cambridge: Cambridge University Press.

Martiniello, Marco (1997) Sortir des ghettos culturels. Paris: Presses de Sc Po.

Mezzadra, Sandro (2001) Diritto di fuga: Migrazioni, cittadinanza, globalizzazione. Verona: ombre corte.

______ (2001) Oltre Genova, oltre New York: Tesi sul movimento globale. Roma, DeriveApprodi.

______ (2002), Diritti di cittadinanza e Welfare State. Citizenship and Social Class di Tom Marshall cinquant’anni dopo, in T.H. Marshall, Cittadinanza e classe sociale. Roma – Bari, Laterza.

Moulier Boutang, Yann (1998) De l’esclavage au salariat. Économie histoire du salariat bride. Paris: Puf.

Negri, Antonio (2001) ’Il mostro politico. Nuda vita e potenza’ in Ubaldo Fadini, Antonio Negri and Charles T, Wolfe, eds. Il desiderio del mostro: Dal circo al laboratorio alla politica. Roma: manifestolibri.

______ (2002) ’Il backlash imperialista sull’Impero. Intervista con Ida Dominijanni’ Il manifesto September 14.

Perera, Suvendrini (2002) ’What is a camp…?’ borderlands 1.1 http://www.borderlandsejournal.adelaide.edu.au/
vol1no1_2002/perera_camp.html

Rigo, Enrica (2002) ’Lo spazio commune di ”libertà, sicurezza e giustizia”’ DeriveApprodi 22: 157-161.

Salih, Ruba (2003), Gender in Transnationalism: Home, Longing and Belonging among Moroccan Migrant Women. London: Routledge.

Sartori, Giovanni (2002) Pluralismo, multiculturalismo, e estranei: Saggio sulla società multietnica. Milano: Rizzoli.

Sossi, Frederica (2002) Autobiografie negate. Immigrati nei Lager del presente. Roma: manifestolibri.

Virno, Paolo (1999) Il ricordo del presente: Saggio sul tempo storico. Torino: Bollati Boringhieri.

Wark, McKenzie (2002) ’Globalisation from Below: Migration, Sovereignty, Communication’ fibreculture http://lists.myspinach.org/
archives/fibreculture/2002-January/001062.html

Zincone, Giovanna (1992) Da sudditi a cittadini. Bologna: Il Mulino.

Zolo, Danilo, ed. (1994) La cittadinanza: Appartanenza, indentità, diritti. Bari: Laterza.
The URL for this article is:
http://www.borderlandsejournal.adelaide.edu.au/
vol2no1_2003/mezzadra_neilson.html