Vintern 2008 var vintern då fritidsgårdarna höll öppet. Kommunanställda socialarbetare extrainkallades, inte bara i Malmö – som skakats av flera kvällars oroligheter i stadsdelen Rosengård – utan även i Stockholms förorter. Det fanns en oro att förortsprotesterna skulle sprida sig norröver. Att fler skulle blanda sig i. Att det fanns de som eldade på de sociala konflikterna, som utnyttjade dem, knöt kontakter och konspirerade. Att vi skulle få en ”fransk situation” i Sverige.
När de wahabitiska Islamiska Kulturföreningen och Islamic Youth Centers källarmoské i Herrgården vräktes valde en grupp ungdomar, som tidigare använt lokalen för läxläsning och träffpunkt, att ockupera den – och hävdade den nya husockupationsvågen i Lund som inspirationskälla. (Se Kidsen som gör allting rätt) När lokalen i mitten av december 2008 stormades av polisen och förseglades med en mur av sex stora skeppscontainrar – containrar som fortfarande står där – utbröt flera nätter av kravaller, där källarmoskéungdomar, Lunds och Malmös husockupanter kämpade sida vid sida. Tidningarnas ledarsidor rasade, hade det bildats en allians mellan muslimska fundamentalister och autonoma?
Det är alltid tacksamt att tillskriva alla problem en yttre aktör, provokatörer utifrån. Det har varit autonoma AFA och reclaimare, kriminella gängen Black Cobra eller Lions Family eller muslimska fundamentalister i källarmoskéer. Och visst har alla dessa grupperingar funnits på plats, dykt upp när det hettat till. Vissa autonoma grupper har valt att spela med i detta spel, det har krävts oerhört små provokationer för att få det lokala etablissemanget, Sydsvenskans ledarsidor, polisen och stadsdelsförvaltningen rasande i panik. Med utropandet av reclaimfesterna i Västra hamnen och Rosengård har man hittat de två ömma punkter, de två yttersta polerna i det segregerade Malmö, där man absolut inte fick peta. Högern ropade på medborgargarden, polisinsatser, demonstrationsförbud. Men dessa aktivister valde också att kasta sig in i komplexa situationer där de inte hade förankring, mitt i konflikter mellan de kriminella gängen, mellan islamistiska strömningar. Ett reclaim får samma symbolvärde i Rosengård som i Västra hamnen – som en provokation, en konfrontation, mot den stadsdel där den hålls. Önskvärt när det gäller rikemansghettot Västra hamnen, katastrofalt när det gäller en proletär stadsdel. I Rosengård exploderade det tillbaka på festarrangörerna. De hade kraftigt felbedömt sin förankring och sitt stöd i stadsdelen, de lyssnade inte på alla varningsord från kamrater i och utanför Rosengård. Arrangörerna trodde det räckte att spela på ett gemensamt polishat för att få med sig lokalbefolkningen och missbedömde samhällssatserna i civilsamhället. Det räcker inte att ta fram en banderoll med ”Fuck aina” för att skapa enhet, enbart polishat som materiell grund att basera en gemenskap på. Romantiserandet av ”förortskidsen” som något slags revolutionärt subjekt och den insurrektionella vurmen för förortskravallen slog tillbaka. Om den enhet som uppstod mellan källarmoskéockupanterna och lundaockupanterna baserades på en ömsesidig respekt och inbördes hjälp mellan två kämpande kollektiv, så uppfattades reclaimet snarare helt korrekt som en yttre aktör som ville exploatera och utnyttja ett lokalt missnöje för sina egna syften och dolda agendor.
Spöket ”utifrån” har varit lätt att ta till för myndigheter och media. Men det har också gjort det tacksamt att slippa tala om sociala problem. Om segregationen, trångboddheten, spekulerande hyresvärdar, en arbetslöshet på 38% (i området Herrgården 85%). Åtminstone för stunden.
”Hoten mot värdegrunden”
I januari 2009, knappt en månad efter Rosengårdskravallerna, trillade Försvarshögsskolan och Centrum för Asymmetriska Hot- och TerrorismStudier’s (CATS) rapport ”Hot mot demokrati och värdegrund” ner, beställd på uppdrag av regeringen – som systerrapport till en granskning av extremistiskt våld (jag tidigare skrivit om här). Rapportförfattarna Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos varnade för ”radikaliseringsprocessen” i Rosengård, den process som sågs leda ungdomar in i extremism eller fundamentalism. Rapporten sågades ur forskningssynpunkt (se till exempel Mattias Gardells hårda kritik) på grund av sitt undermåliga forskningsmaterial. Bland de intervjuade källorna fanns enbart myndighetspersoner och representanter från skola, polis och socialtjänst – medan inga personer från moskéerna, källarmoskéerna, kulturföreningarna eller boende i området hade hörts. Källmaterialet hade dessutom förstörts, så granskning från andra forskare hade omöjliggjorts. Rapporten gav därför en skev bild av boendet i Rosengård, enades kritikerna om.
Men frågan är om inte kritikerna missar det intressanta med rapporten. Forskningsmodellen Ranstorp och Dos Santos använde sig av, den så kallade Delphimetoden, en metod framtagen av amerikanska militära tankesmedjan Rand corp. I den amerikanska staten och militärmaktens komplexa system av olika underrättelsetjänster och experter, som ofta lämnade motstridiga rapporter och analyser, behövdes ett system för att få en mängd olika disparata experter från olika instanser att nå en samlad beskrivning, att hitta någon gemensam konsensus i sin hotbildsanalys.
Rosengårdsrapporten säger alltså inget om den faktiska situationen i Rosengård, hur den upplevs av de boende där, men den säger däremot oerhört mycket om myndigheternas syn på Rosengård. Med Delphimetoden lyfte Ranstorp och Dos Santos fram den bild som fanns hos huvudintressanterna bakom projektet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet, Säpo, Malmö kommun och Försvarshögskolan) och hos SSP-samarbetet i Rosengård (samverkan mellan skola, socialtjänst och polis). Fram tonar bilden av myndigheter som arbetar i ”frontlinjen” (deras beskrivning) i ett fientligt och okontrollerat territorium – där den inre sociala situationen (trångboddheten, segregationen, arbetslösheten) och yttre samhällssituationen (globala konflikthärdarna och krigen) skapat förutsättningar för en radikaliseringsprocess av ungdomar, pådrivna av ”åsiktskontrollanter” som predikade svenskhat (”hotet mot svenska värdegrunden”) från källarmoskéer och fundamentalistorganisationer förtäckta till kulturföreningar. Myndigheterna måste paranoid övervaka insatserna i frontlinjen, så att inte kulturföreningar, kvarterssatsningar och kvartersvärdar infiltreras av krafter med osvensk värdegrund och därigenom riskerar att bli redskap för åsiktskontrollanterna.
Det är utifrån denna myndighetssyn som man nog måste förstå ”Rosengårdsmiljonerna”, de ekonomiska satsningar som skjutits till efter kravallerna. 9,2 miljoner extrainsatta kronor ska bekosta nya socionom- och socialsekreterartjänster (inom SSP-samarbetet), två nya ”mötesplatser” för ungdomar ska öppnas och den av containrar plomberade gamla ockuperade källarmoskén ska återöppnas i kommunal regi som mötesplats för vuxna. Och som om denna mobilisering både av civilsamhället och kommunens ”frontlinjeinstanser” inte räckte, så inleddes även i maj en enormt omfattande polispatrullering av Rosengård – dit Malmös polisstyrka sats i beredskap varje kväll (”för att de boende ska känna att de är där för deras skull”). Rosengård i allmänhet och Herrgården i synnerhet är som en belägrad zon.
”Utanförskapet”
Om det hos den ”radikala” vänstern funnits en naiv syn på Rosengårdsbornas revolutionära potential, på grund av dess sociala utsatthet, en åskådning som historiskt närmast liknar anarkismens vurm för trasproletariatet (se mitt tidigare inlägg här), har inte heller högern varit sena att dra stora politiska växlar på de segregerade förorterna. Begreppet ”utanförskap” blev en central stöttesten i Alliansens valkampanj 2006. I tidskriften Arena nr 3, 2009, har Leila Zoubir försökt skärskåda begreppet. Om begreppet tidigare användes mest för att täcka in ett politiskt utanförskap (områden med lågt valdeltagande, låg delaktighet i det politiska livet och politiska organisationer) och socialt utanförskap, har Alliansen istället gett det en tydlig koppling till arbetslinjen.
Alliansens ”utanförskap” är ett ideologiskt begrepp för att samla alla kategorier som befinner sig utanför arbetsmarknaden för stunden, dvs personer som går på arbetslöshetsersättning, är sjukskrivna, förtidspensionerade, går på försörjningsstöd som socialbidrag och a-kassa, eller ingår i arbetsmarknadsåtgärder.
Alliansen använder begreppet mycket bredare än det som använts under socialdemokratin, ”öppen arbetslöshet”, i och med att det inkluderar även förtidspensionärer och heltidsstudenter som söker arbete. Alla dessa kategorier summeras bara rakt av som mått på utanförskapet, oavsett om personerna i statistiken är sådana som bara tillfälligt finns inom de sociala skyddsnäten, passerar mellan jobb, är sjukskrivna för stunden, studerar för ett yrke, går på a-kassa mellan jobb – begreppet gör därigenom ingen skillnad på hur man står utanför arbetsmarknaden, om det är kortvarigt eller långvarigt. Den ideologiska aspekten blir tydlig när man ser den viktiga sociala position arbetet ges i begreppet. Utanförskapet indikerar i den borgerliga tappningen en direkt koppling mellan arbete och samhällsdeltagande. Är man utan arbete är man utanför samhällsgemenskapen. Att stå utanför arbetsmarknaden ges därför en enorm laddning, att vara utanför hela samhället.
Alliansens ansträngningar att få ner arbetslösheten genom att skapa ett låglöneproletariat, att låta det sämst betalda skiktet på arbetsmarknaden dela på lönekakan och pressa löneskalan neråt, ges därmed en ideologisk motivation – påförandet av arbetslinjen och lönedumpningarna kan motiveras genom att utanförskapet minskar och att personerna med svältlöner nu integrerats i samhället genom att i alla fall ”fått in en fot på arbetsmarknaden”. Kortad studietid och CSN-lån, a-kassehöjningar och försvagade fackföreningar, krisavtal och bemanningsföretagens strejkbrytarförmedlingar är alla pusselbitar för att bryta upp arbetarklassens sammansättning och göra låglöneproletariatet möjligt.
Hos Folkpartiet dras utanförskapsbegreppet ytterligare ett steg, där blandas etnicitet in med klass. I sin rapport ”Utanförskapets karta” 2008 definierar de vissa förorter och städer som ”utanförskapsområden”, där sysselsättningsnivån är under 60% för ålderskategorin 24-64. I en artikel på DN debatt 8 juli 2009 förklarade Nyamko Sabuni att det fanns 156 sådana områden i Sverige, och att de tre värsta var Botkyrka, Landskrona och Malmö (Rosengård).
Den tydliga gränsdragningen mellan ”arbetets folk”, de ”vanliga lönearbetarna”, och de i ”utanförskapet”, de boende i ”utanförskapsområdena” ska dock inte ses som en knivskarp åtskillnad. De nya ”farliga klasserna” ses som något som hotar hela samhällsordningen. Magnus Dahlstedt skriver i Socialistisk Debatt:
”För Alliansen utgör dock utanförskapet inget randfenomen i det svenska samhället, förlagt enbart till storstädernas periferier. Utanförskapet sägs snarare kasta sin mörka skugga över hela samhället. Hotbilden om utanförskap påminner därmed om det sätt på vilket det ständigt närvarande ’terrorhotet’ idag presenteras. Hotet uppges finnas inte bara där utanför, utan här, mitt bland oss. Det gör hotet så mycket mer allvarligt. För att skydda den bestående ordningen krävs kraftfulla, extraordinära och löpande interventioner”.
Extremhögern och ”utanförskapet”
Utanförskapsbegreppet får hos Alliansen fungera som ideologisk legitimitet för att villkora sociala rättigheter och försvaga de sociala skyddsnäten – med motiveringen att dessa låser folk i ett utanförskap – och istället driva på en ökad flexibilisering, försämrad arbetsrätt och försvaga fackföreningarna, för att kunna öka låglöneproletariatet och hävda ett stärkande av arbetslinjen. Därigenom kan de utmåla sig som det nya arbetarpartiet (arbetets parti) och vädja till en arbetaridentitet, som inte ställs mot kapitalet, utan placerar motsättningen mellan de innanför och utanför samhällets (dvs arbetets) gemenskap. Men utanförskapet har en mörk sida: de farliga ”klassernas” återkomst. Fredrik Reinfeldt varnar själv för en dubbel utveckling. Dels riskerar de i utanförskapet att cementeras till ett oanställbart skikt.
”Med tiden uppges de som hamnar ’utanför’ riskera att utveckla en allt mer samhällsfrånvänd, misstroende livsstil eller mentalitet, som i värsta fall förs över från generation till generation. Om utvecklingen inte bryts riskerar det att etableras ett parallellt samhällsliv i det svenska samhället, ett slags ’samhälle i samhället’.”
Situationen blir än mer explosiv när ”extrema grupper” blandar sig i leken, menar Reinfeldt. ”Det [utanförskapet] är något som i sin förlängning riskerar att skapa grogrund för de politiska krafter som erbjuder de enkla lösningarnas politik och ställer människor mot varandra”.
Men det är just i användandet av utanförskapbegreppet vi ser en tydlig koppling mellan högerprojektet och extremhögern. I och med att i begreppet ”utanförskapet” på arbetsmarknaden, dvs de personer som får stöd av de sociala skyddsnäten i samhället, tillskrivs etniska och politiska egenskaper, och stämplas som i ett socialt utanförskap.
I Magnus Marsdals bok Högerpopulismen dissekerad (FRP-koden) beskrivs norska Fremskrittspartiets framgångar. Marsdal tar speciellt och tittar på den identitetspolitik som partiet drivit, hur de förändrat arbetarklassbegreppet.
Den historiska arbetarrörelsens arbetaridentitet ställdes alltid i motsatts till kapitalet, arbete-kapital var grundmotsättningen. Men när vänstern slutat att prata om klass, har Fremskrittspartiet kunnat förändra arbetaridentiteten, där grundkonflikten ses som arbete/arbetaren ställd mot utanförskapet (parasiter, snyltare, extremister). Arbetets identitet samlar alla de som ”gör rätt för sig”, oavsett om det är knegaren på golvet, småföretagaren eller företagsbossen i ledningen. Mot dessa ställs de som ”inte gör rätt för sig”, olika ”samhällsparasiter” som befinner sig både högt och lågt: flyktingen, brottslingen, börsspekulanten, kulturvänstern, stekaren, journalistiska förståsigpåaren, politruken, fackpampen, socfallet, extremisten, akademiska besserwissern. Därigenom blev det möjligt att para ihop rasism, arbetaridentitet och ett nyliberalt företagsklimat i ett gemensamt politiskt projekt.
Motsättningen arbete-kapital finns ju fortfarande kvar, är fortfarande central. Men vad händer om arbetarna inte längre identifierar sig med andra proletärer, om deras identitet byggs kring sig själva som enbart individuella konsumenter eller avgränsning mot andra ickekapitalister.
”Antag att en grupp busschaufförer har gått ut i strejk med krav på att det ska bli omöjligt för arbetsköparen att bedriva social dumpning genom att flytta de anställda från ett avtalsområde till ett annat, till exempel från kommunsektorn till Näringslivets Hovedorganisasjon. Antag att den här principstriden angår dig indirekt, eftersom du arbetar i en bransch där samma sak kan hända, till exempel renhållning. Hur reagerar du på strejken, när den drabbar dig som oskyldig ’tredje part’? Vad säger du om Verdens Gang frågar dig som en av ”fem på gatan”? Vad gör du om några på arbetet föreslår att fackföreningen ska ge de strejkande ekonomiskt stöd?
Om du tänker som konsument finns det inte någon anledning för dig att stödja de strejkande. Så du röstar emot att fackföreningen ska bevilja stöd, och svarar Verdens Gang att ’det är förfärligt att en liten grupp som strejkar kan drabba så många oskyldiga”.
Så de strejkande förlorar kampen om opinionen och tvingas ge upp. Det införs inte någon princip som förhindrar social dumpning genom att byta avtalsområde. Ett år senare blir din arbetsplats omvandlad till aktiebolag och du och dina kollegor flyttas över till ett annat avtalsområde där ni går miste om 20 000 i pensionsrättigheter varje år. Du föreslår att ni ska strejka mot försämringarna, men ingen av de anställda tror att det går att få stöd bland vanligt folk. Den enkla moralen är att om du tänker kortsiktigt, som konsument, kan du undergräva dina egna intressen som arbetare. Inte så smart i längden: ju sämre lön du har som arbetare, desto mindre har du råd till som konsument.
Arbetarrörelsen visste från dag ett att identitetskampen är en förutsättning för fackföreningarnas styrka. Rörelsen la stor kraft på att förstärka en gemensam upplevelse av var de viktigaste skiljelinjerna i samhället går. Fremskrittspartiet bekämpar denna identitet dag och natt, 365 dagar om året.”
Arbetare som inte ser sitt gemensamma intresse, som slutar se var huvudskiljelinjerna går, slutar att agera som klass. Utanförskapet är inget klassbegrepp. Det ger individuellt ansvar åt ett kollektiv personer för strukturella problem som segregation, arbetslöshet och utslagning. Istället för kollektiva lösningar, serveras bara kortsiktiga individuella lösningar som i längden undergräver för oss alla. Lösningarna på utanförskapet är att ta låglönejobb, att försvaga facket, att luckra upp sociala skyddsnät, arbetsrätt och LAS, att ges individuella morötter i form av skattelättnader för de individer som lyckas klättra uppåt.
Från Konfliktportalen.se: eiz skriver Livet är en Schlager, Anders_S skriver Oegentligheter på privatskola, kamratwot skriver Vi lovar och svär.., Jinge skriver Arctic Sea i rubrikerna igen