Category Archives: Eget

Nedräkningen har börjat – Snart öppnar ett nytt Ungdomshus i Köpenhamn

Posted on by under Aktuellt, Eget, Italien

Allt handlar om styrkeförhållanden. Ungdomshusets kamp i Köpenhamn har blivit en viktig inspirationskälla och lektion för alla radikala aktivister i Europa. Den 1 juli öppnar nya Ungdomshuset portarna på Dortheavej 61, i Köpenhamns nordvästra kvarter. Måndagsmötet, ungdomshusetrörelsens högsta beslutande organ, beslöt på sitt möte 8 april att fortsätta förhandlingarna och ställa sig positiva till Dortheavej 61. Förhandlingarna handlar nu om praktiskt hur det ska gå tillväga, datumet för inflytt, 1 juli, är redan bestämt. En av Danmarks största ungdomsprotester har därmed gått segrande ur konflikten med Köpenhamns kommun och lyckats övervinna den danska ”normaliseringspolitiken”.

Konflikt och dialog

”Våld leder inte till resultat”, förklarade Köpenhamns borgmästare Ritt, efter en protestvåg brutit ut som svar på stormningen och vräkningen av Ungdomshuset 1 mars 2007. (Och då bortsåg hon givetvis från att vräkningen genomfördes med helikoptrar, insatstyrka och tårgasbombardemang. Det liberala våldet är ju inte våld, utan myndighetsutövning.). Därefter skulle ungdomshusetrörelsen bara vara en polisiär ordningsfråga. Men det var just genom en skicklig och väl avvägd balans mellan våld och dialog som ungdomshusrörelsen lyckades återfå ett Ungdomshus. Med stormningen av huset bröt Ritt all dialog med ungdomshusetrörelsen. De tre dagar av omfattande kravaller, som sedan upprepades vid flera tillfällen under våren och på hösten den 1 september, visade tydligt på kostnaden av angreppet på Ungdomshuset. Med de fredliga torsdagsdemonstrationerna däremot byggdes ett brett stöd upp för ett ungdomshus upp, och fler och fler grupperingar involverade sig. Ungdomshuset kom att bli en symbol för motståndet mot hela normaliseringsprocessen i Köpenhamn. Uthärdigheten, de ständiga inovationerna och nya allianserna gjorde att Ungdomshusetrörelsen inte svalnade eller minskade i styrka, som Ritt räknat med, utan istället ökade. Därigenom ökade även trycket från polisen, lokalbefolkningen i Nörrebro och handlarnas förening på politikerna att hitta en politisk lösning på det sociala problem kommunpolitikerna skapat, eftersom en polisiär lösning inte fungerade. Det samlade trycket på politikerna ökade att återgå till förhandlingsbordet och öppna dialogen igen, som Ritt sade var stängd för alltid. I det läget gjorde ungdomshuset-aktivisterna det geniala draget att organisera en massiv olydnadsdag, den så kallade G13, för att ta ett nytt ungdomshus, utifrån en strikt ickevåldskodex. Polisens försök att slå tillbaka olydnadsdagen genom övervåld och dränka varje fredlig sammankomst i tårgas, slog tillbaka mot dem. I det läget tvingades politikerna tillbaka till förhandlingsbordet och försöka hitta en politisk lösning. Denna dialog skulle givetvis aldrig öppnats utan hotet från kravallerna, generaliseringen av konflikten och erbjudandet om en öppning från ungdomshusetrörelsens sida. Ett halvårs förhandlingar har nu gett sitt resultat, den 1 juli öppnar nya Ungdomshuset, i ett likastort utrymme som det gamla huset.

Ungdomshusetfrågan skiljer sig inte från andra sociala eller fackliga kamper. Just fackliga konflikter är ju ett bra exempel, hur skulle fackföreningsrörelsen kunna genomföra förhandlingar och sluta avtal utan att ha strejkvapnet bakom ryggen, att kunna hota med konflikt. Varje social kraft behöver ha ett hotvärde för att ens kunna gå in i en förhandling. Och omvänt, vinster sker oftast inte genom en ren militans, utan skickligt utnyttjande av både konflikt och konsensus, tvång och dialog.

Öppnandet av ett europeiskt konfliktrum

En fantastisk sak med Ungdomshusetfrågan visade också hur Europa har blivit en självklar konfliktyta för sociala konflikter idag. Oavsett var de uppstår i Europa, sprids snabbt ett eko och en resonans uppstår i flera länder. Ungdomshuset blev direkt en europeisk angelägenhet, precis som CPE-protesterna och förortsrevolterna i Frankrike, universitetsprotesterna i Italien, Frankrike, Grekland och Tyskland, toppmötesprotesterna osv.

Här i Italien har Ungdomshusets kamp inspirerat bildandet av flera nya sociala center. Både det sociala centret Bruno i Trento och Crash i Bologna stormades i samma veva som ungdomshuset, men lyckades med god hjälp av den ökade uppmärksamheten kring Ungdomshuset skapa en stor lokal mobilisering och ta nya större och bättre hus i respektive städer, som idag är livaktiga sociala center med fullt med verksamhet. Även i Venedig, en av Italiens mest svårockuperade och turisttäta städer, med skyhöga hyres- och lokalpriser, öppnade ett nytt socialt center i oktober 2007. En grupp konstnärer och aktivister aktiva kring Biennalen höll i oktober en utställning, ”Lost in production”, på Magazzini del Sale, på en av Venedigs holmar. Efter utställningen struntade de att lämna tillbaka nycklarna till lokalerna, som annars skulle stått tomma, och fortsatte bedriva aktivitet där. Så uppstod sociala centret SALE Docks. Venedigs borgmästare Massimo Cacciari har givit det nya centret sitt medgivande.

”Det finns rum i staden som tillåter och kan ge mer utrymme åt de unga som bor i staden att få uttrycka sig i området. Även om detta innebär en risk, så är det priset man får betala för förändring. Vi vill inte fortsätta att bara trampa på, och hålla allt stängt”, förklarar de kulturansvariga för Venedig kommun, Luana Zanella och Giandomenico Romanelli, för lokaltidningen Il Gazzettino di Venezia.

Från Tyskland nåddes vi nyligen av nyheten att även centret Köpi i Berlin nu har räddats, i och med att den nya ägaren hellre valt att teckna ett nytt trettioårigt kontrakt med Köpi än att öppna en konflikt med dem.

I Finland inspirerade Ungdomshuset till en våg av husockupationer i Helsingfors, och nu senast en gryende ockupantrörelse i universitetsstaden Jyväskylä.

I ett försök att stärka ytterligare den europeiska dimensionen genomförs nu till helgen, fredagen den 11 april och lördagen 12 april, två europeiska aktionsdagar för öppnandet av nya ockupationer och sociala center.

Husockupantrörelsen, kampen för självstyrda mötesplatser för sociala rörelser, har dödförklarats gång på gång. Men hela tiden uppstår rörelsen på nytt, med varje ny protestvåg. Varje våg skapar sina mötespunkter och nya center som en självklar del av sin sammansättning, när den har en styrkeposition och tillräckligt stöd för att kunna upprätthålla dem. Så har vi sett de cykliskt återkommande husockupationsvågorna i Europa: 1971, 1977, 1981, 1987, 1991, 2001, 2007… med Italien, Tyskland, Holland, England, Danmark eller Spanien som olika epicentrum för skalven.

Frirum eller rebellnäste

På väggarna till flera av de italienska sociala centren finns det skrivet, ”Hic sunt leones” (latin: här finns det lejon), den stämpel som användes i romerska imperiet för att indikera de osäkra rebellzonerna i imperiet. Efter Ungdomshusets seger har nu en diskussion påbörjats, vad som kommer bli nästa steg. Är eftergifterna, att ge rörelsen ett hus, ett sätt att återställa den sociala freden och återigen lägga locket på? De sociala centren ställs ofta inför två vägar: att antingen förvandlas till alternativa frizoner eller bli en aktiv politisk pol i samhället. Oftast väljs båda vägarna samtidigt. De alternativa frizonerna innebär att centren blir en skyddad värld dit folk kan isolera sig, ett ghetto dit man kan undfly samhällets problem och för en stund glömma bort vardagens exploatering och misär. I den bemärkelsen blir centren bara en överlevnadsstrategi, som i långa loppet riskerar att befästa vår vardagliga situtation i kapitalismen. Till centren går man för att koppla av, ladda sina batterier, umgås med sina vänner för att klara ännu en vecka på jobbet. Ett ställe som lappar ihop de värsta skadorna kapitalismen orsakar oss, och reproducerar oss som arbetskraft. Men sociala center kan också fungera som ett rebellnäste, en plats där man skapar gemenskap och kan agera i samhället utifrån. Sociala centret kan vara ett redskap för att kommunicera med lokalsamhället, det ger rörelser en egen ekonomi, löser problemet med möteslokaler för sociala proteströrelser och ger dessutom en identitet att kommunicera utifrån. Med ungdomshusetprotesterna i Köpenhamn har nu ungdomshusetrörelsen fantastiska möjligheter om de väljer att ta denna väg: kontakten med övriga användare av Kulturhuset på Dortheavej och grannarna är redan upprättad och går att bygga vidare på. Tusentals ungdomar, varav många aldrig ens besökte gamla Ungdomshuset, identifierar sig med eller känner nu till ungdomshusrörelsen. Ungdomshuset kan bli en viktig mötesplats och kontaktyta för nya sociala protester, som gamla folkets hus var för arbetarrörelsen. Vi ser redan flera exempel på hur ungdomshuskonflikten vägrat fastna inom ramarna för att bara skaffa sig ett nytt hus: i hur rörelsen korsbefruktats med en bredare protest mot normaliseringen och försvaret av Christiania, hur denna rörelse samverkar med massdemonstrationerna för en utbygd välfärd, i ungdoms- och migrantkravallerna mot polisens rasistiska trackasserier och visitationszoner, i hur facket börjar med grundkurser i aktivism som metod igenom exempelvis Likalön nu-initiativet, i initiativ för nya allmänningar att öppna Köpenhamn, i hur globaliseringsprotesterna i Rostock, olydnadsdagen G13 och antifascist-aktionerna i Salem 2007 hämtade inspiration i varandras exprimenterande med nya former av massprotester. Ungdomshusrörelsens styrka byggde på sin generalisering av konflikten och det sättet kampen spreds till andra områden och andra grupper än enbart den som var berörd från början. Ett hus ger en oerhörd möjlighet att fortsätta den processen, om man väljer att gå den vägen.

Andra bloggar om Ungdomshuset-segern: Kim Müller

Gränser går inte runt länder, de går igenom dem

Posted on by under Aktuellt, Eget, Italien

Ibland får man glädjas. Läser på Petters blogg, Arbetaren och Motkraft att papperslösagruppen inom Stockholms LS av SAC har lyckats tvinga restaurangen Lilla Karachi till förhandlingsbordet och fått dem att betala ut 65 000 kronor till LS-medlemmen Muhammed Riaz, för den svarta delen av lönen restaurangen trodde de kunde blåsa honom på som ”rättslös” och papperslös arbetare. Den massiv uppbackning från Svenska dagbladets Maria Abrahamsson, Moderata ungdomsförbundet och Centerns ungdomsförbund av den lönefifflande restaurangen och dess exploatering av papperlös räckte inte till, Karachi blev ändå tvungna att sluta en uppgörelse med SAC.

Konflikten har lyckats på ett intressant sätt belysa olika parters inställning (och handlingsförlamning) i frågan att arbeta med papperslösas situation på arbetsmarknaden. Inom LO, Vänsterpartiet och Ung vänster har det funnits en olycklig tendens att enbart se frågan som politisk, att i första hand handla om medborgarskap och uppehållstillstånd för papperslösa, för att sedan i ett senare skede när en sådan politisk förändring (som ingen av dem driver aktivt) kunna organisera migrantarbetarna fackligt. SAC är i dagsläget enda svenska fackförening som organiserar papperslösa migranter, även om frågan ska diskuteras på LOs kongress i maj/juni. Petter lyckas bra fånga problemställningen i sitt debattinlägg i Expressen.

Diskussionen kring facklig organisering av papperslösa har bara börjat i Sverige, men den har pågått länge i övriga Europa och det finns mycket intressanta erfarenheter att hämta. Den 9 mars besökte jag ett möte organiserat av Melting pot på autonoma radiostationen Sherwood i Padua, Italien. Temat var just migrantarbete, prekarisering och självorganisering. På mötet samlades flera av de organisationer som de senaste åren i regionerna Veneto och Emilia-Romagna försökt med olika former av rådgivning, självorganisering och basfacksarbete för att förbättra papperslösas situation, för att utbyta erfarenheter med varandra. Mötet inleddes av anföranden från Sandro Mezzadra, doktorand i statsvetenskap i Bologna och Sandro Chignola, från universitetet i Padua, på temat ”kartografisk undersökning”. Deltagande undersökningar och militant kartografi är två metoder, med rötter i den operaistiska marxismen, som kan användas för att kartlägga och skapa en mer nyanserad och detaljrik bild av migranters situation och kampformer. Utgångspunkten är att inte se migranter som passiva offer, utan faktiska aktörer som försöker förändra sin situation, som genom sin mobilitet och flykt trotsar gränsregimer – det är alltså en reell rörelse vi måste förhålla oss till, som faktiskt existerar, och som inte går att förhindra med politiska sanktioner eller åtgärder.

Både Mezzadra och Chignola betonade gång på gång, att gränser är ingenting som går runt länder, runt Europa, utan något som går rakt igenom länderna. Det delar befolkningen i de med medborgerliga rättigheter och de som saknar. För arbetsmarknadens del innebär det här en tudelad arbetskraft, en med rättigheter (kollektivavtal, arbetsrättsligt skydd, vita löner) och en utan rättigheter.

”I kontrast mot delningen av denna världen är migrationen i sig en utmaning av distributionen av rättigheter och privilegier enligt en hierarkisk fördelning av sociala och politiska rum. […] Andra gränser har rests runt Europa, som visar på att gränser inte finns i periferin. Snarare är avgränsandet och hierarkiserandet av det sociala och politiska rummet en inre styrmetod i det nya institutionaliserade europeiska medborgarskapet.” (Frassanitonätverket, där Sandro Mezzadra är aktiv)

En kartografi, att teckna upp en karta över migrantflöden i Europa, kan därför inte bara ha en rumslig dimension – var man tar sig över gränserna, var migranter befinner sig, utan måste ses utifrån denna skiktning av rättigheter. Vi måste också kartlägga de filtermekanismer, den rättighetshierarki, som upprättats i Europa både spatialt och temporalt. Rättighetshierarkin blir en skala med olika arbetskraft med olika rättigheter och olika grad av osäkerhet: de papperslösa, de med förbrukat uppehållstillstånd och arbetstillstånd som arbetar kvar, de med arbetstillstånd men utan medborgarskap, tillfälliga gästarbetare, de med medborgerliga rättigheter men som utsätts för diskriminering. I detta finns också den temporala dimensionen: migranter som är här tillfälligt och säsongsarbetar, de som väntar på uppehållstillstånd, de i väntan på medborgarskap, ”andra generationens invandrare” – som trots att de är födda här drabbas av diskriminering på arbetsmarknaden och är underrepresenterade i högre utbildningar och så vidare.

Medborgarskapet och uppehållstillståndet är en viktig fråga, men genom att göra en kartografi över denna rättighetshierarki, blir bilden rätt tydlig att flera papperslösa migrantarbetare är inte intresserade av medborgarskap, utan är här och arbetar temporärt, säsongs- och gästarbetar, för att sedan återvända till sina ursprungsländer med de pengar de jobbat ihop. Denna del av arbetskraften kommer inte nås av politiska åtgärder LO och Vänsterpartiet kring medborgarskap, och fortfarande utgöra en egen skiktning.

”Kontrollerna har sedan länge upphört att bara vara begränsade till nationalstaterna utan ingår i innerstädernas trafikknutpunkter och överregionala färdleder i samma utsträckning som de gör i förhållande till icke-offentliga platser – med arbetsplatsen som det främsta av dessa.” (Frassanitonätverket)

Ytterligare ett steg för att kartlägga rättighetshierarkin, är att se hur tätt arbete, boende och medborgarskap knutits till varandra. För uppehållstillståndet behövs bostadsadress, för bostadskontrakt ofta ett fast arbete och därigenom arbetstillstånd. Många av grupperna på Melting pots möte berättade om svårigheten att separera dessa frågor, och hur de tvingades driva alla dem parallelt – om kampen för rätten att stanna, rätten att arbeta och rätten till en bostad. Melting pots rådgivning innebar både juridisk hjälp kring alla dessa tre frågor, och att faktiskt ockupera byggnader för att skaffa bostäder samt att organisera basfackligt för att säkra arbetsrätten. Det samlade begreppet initiativen hade för dessa tre kamper var ”de osynliga”, i Padua drev Melting pot och basfacket ADL-Cobas ”De osynligas rådgivning”, i Verona ”Invisible workers of the world”. Gränsen mellan migrantarbete, prekärt arbete och osäkra anställningar gick inte heller att dra tydligt, utan det var nödvändigt att knyta arbetet tätt till facklig praktik – inte bara för papperslösa, utan även osäkra anställda med medborgarskap.

I sitt avslutande inlägg tog Sandro Mezzadra upp och diskuterade tendenser inom migrations- och arbetsmarknadspolitiken inom EU. Den kontroversiella och omstridda Bossi-Finilagen som infördes under Berlusconiregeringen i 2000-talets början, för att begränsa invandringen till Italien, har kommit i konflikt med den spatiella förändring som EU och östutvidningen inneburit. Hela kartan för den europeiska arbetsmarknaden har ritats om på några år, och den fungerar illa med den rigiditet högerregimer i flera europeiska länder genomdrivit med stöd av de rasistiska högerextrema populistpartierna kring medborgarskap och invandring. Mezzadra visade på exemplet från Bulgarien, som genom östutvidningen gick från ett emigrationsland till ett imigrationsland, hur Bulgarien kunnat genom sin ”flexibla” hållning till rättighetshierarkierna och medvetna satsning på att ha en stor papperslös och rättighetslös migrantarbetsstyrka lockat till sig kapital och företagssatsningar. På flera stora fabriker i Sofia arbetar nu malaysiska eller indiska gästarbetare eller papperslösa och på Coca colas största europeiska fabrik, som förlagts till Bulgarien, arbetar enbart migrantarbetare från Senegal. Där blir rättighetshierarkin som tydligast, hur det finns ett ekonomiskt intresse i en skiktad tudelad arbetskraft, där det finns en del yrkesskolade medborgare med vissa rättigheter och en relativt hög lön, och en rättslös sektor oskolade prekariserade migrantarbetare, som kan arbeta utanför kollektivavtal, svart och under lägstalönernas nivåer.

Att övervinna denna skiktning och rättighetshierarki är en av de största utmaningar fackföreningsrörelsen står inför idag.

Multitudens rättigheter kommer ur dess mångfald

Posted on by under Eget

Ett stycke hemskrivning. Tillämpning och kritik av Charles Taylors ”Det mångkulturella samhället och erkännandets politik”, Daidalos 2003. Nu när mexikanska staten anfallit zapatisterna, blev den aktualiserad så jag kastar ut den här.

Den första januari 1994 inledde EZLN, zapatisterna, sitt uppror i regionen Chiapas i Södra Mexiko – samma dag som det amerikanska frihandelsavtalet började gälla. Under en veckas gerillakrigsföring utropades flera autonoma kommuner, självstyrande indianbyar, i Chiapas. Efter en veckas väpnad kamp, valde dock zapatisterna att arbeta med sociala kamper snarare än väpnad. Zapatistupproret är ett indianuppror som samlar ursprungsfolken tzotzil-, tzeltal, tojolabal- och cholindianer. I sina kommunikéer talade zapatisterna om rättigheter till ursprungsbefolkningarna, ett synliggörande av de fattiga indianernas situation som doldes i Mexiko.
Vid en första anblick passar zapatistupproret bra in i Taylors mall för en särartspolitik: hur minoritetsgrupper försöker nå erkännande på den politiska arénan och få rättigheter just som kultur. Zapatisternas krav på autonomi, värdighet, synliggörande av sin situation har en särartskaraktär, som sammanfattas i deras paroll om att kämpa för ”en värld av många världar”. En värld som erkänner minoriteternas särart, ger dem rättigheter och existensberättigande.

Zapatistupproret innehöll dock redan från början ett annat drag, som låg närmare en klassisk rättighetsliberalism. De första kraven de ställde i sin krigskommuniké hade inte en särartskaraktär, utan baserade istället universella rättigheter: deras elva krav var ”arbete, jord, tak, mat, hälsa, utbildning, oberoende, frihet, demokrati, rättvisa och fred”. Krav som är särartsblinda och universella. Zapatisternas politik var en ”politik för överlevande”, men inte överlevande enbart som kultur i Taylors bemärkelse, utan kanske i mer en reell överlevnad som människor i en situation där de var exploaterade och döende.

Men det finns även några andra punkter man kan ifrågasätta om zapatisternas kamp för autonomi, värdighet och synlighet motsvarar Taylors särartsliberalism.

Taylor skiljer på två varianter av liberaldemokrati (av Walzer kallad liberalism 1 och liberalism 2). Rättighetsliberalismen ser rättigheter som ett politiskt neutralt procedurmässigt förfarande. Detta är den klassiska liberalismens syn på staten som en garant för individuella rättigheter, där staten är blind för skillnader och neutral i förhållande till olika intressen och särarter. Statens uppgift är att ge skydd, ovillkorat och universellt, utan att det ska vara politiskt motiverat. Denna likvärdighetspolitik ser Taylor få sin tydligaste formulering hos Rousseau och Kant. För Taylor innebär dock denna liberalism ett problem, eftersom enligt den är särartsblind och därigenom inte kan fungera som en garant för erkännande, ge representation och bevara utsatta kollektiv, kulturer och minoriteter. Taylors projekt blir därför att konstruera en liberaldemokrati som inte är särartsblind och som baseras på erkännandets politik – en politik som inte är neutral utan har som projekt att främja, skydda och erkänna kulturella skillnader.

Problemet hos båda varianterna av liberalism är att de utgår från en rättighetsdiskurs där en statlig suverän skänker rättigheterna. Dessa bygger vidare på Hobbes, Lockes och Rousseaus samhällskontraktsteorier: där det Hobbes kallar multituden interpelleras av suveränen/staten till att bli folk beståendes av individer som medborgare. Även i Taylors modifierade variant, liberalism 2, är det staten som är garanten för erkännandet och som ger kulturen skydd, som är garanten för bevarandet av dess särart. Minoriteter behöver erkännandet från en extern källa, en suverän.

Taylor varnar för en variant av särartspolitik, den dekonstruktivistiska, som kritiserar liberalism 1:s universalism för att inte synliggöra att det universella är kopplat till diskurser och normer, som döljer att det bakom dessa finns dominerande gruppers vilja till politisk makt, antagonistiska intressen och hierarkier. För Taylor leder tex Foucaults och Derridas kritik mot värdeomdömena, normerna och makthierarkier till en ”nynietzscheansk relativism”.

En samtida kritik mot Hobbes samhällskontrakt riktades från Spinoza, som istället betonade multitudens egna sammansättande, baserad på en mångfald av olikheter, som en autonom process, där rättigheterna var immanenta. Spinozas rättigheter hänger samman med en intern erkännande av särarten, inte genom en suverän, utan genom utövandet av en demokrati baserad på mångfald: ju större mångfald multituden samlar, desto större rättigheter har den. Demokrati, erkännande, rätt och mångfald hänger intimt samman, det finns ingen motsättning mellan universalism och särart.

Detta perspektiv kan vara mer fruktbart att använda på zapatisterna. Deras autonomi, begrepp som värdighet och synliggörande baseras inte på ett erkännande från suveränen för att realiseras. Zapatisterna insåg tidigt att det enda sättet de kunde garantera rättigheter åt sin särart var genom att bygga upp nätverk och allianser med sociala rörelser och de civila samhällena i och utanför Mexiko. Genom att ordna ”intergalaktiska” träffar, ”för mänskligheten mot nyliberalismen”, bedrevs ett globalt samarbete mellan olika minoriteter konstruerades en ny form av universalism där de gemensamma rättigheterna byggde på erkännandet av och se styrkan i en heterogen sammansättning. En rörelse av rörelser som konstituerade sig som ett immanent fält av mångfald, skillnader och genom denna sammansättning kunde garantera autonomi, värdighet, synlighet och erkännande.

Zapatistupproret blev genom dessa nätverksbygganden en föregångare för globaliseringsrörelsen och de sociala forumen, vars hela grundidé var hitta det universella utan att utplåna skillnader och särart. ”En rörelse av rörelser”, som samlades ”många ja till ett nej” för att skapa en ”värld av många världar”. Denna universella särartspolitik, där identiteterna och rörelserna är flytande, i ett blivande, och i ett ständigt konstituerande, står i skarp kontrast mot Taylors särartspolitik baserade på konstituerade, fasta kulturer som ska ”bevaras” och inte blandas. Taylors position är inte väsenskild från extremhögerns ”etnopluralism” i den bemärkelsen.

/ mathiavelli – trött o utarbetad, men med en bunt översättningar på gång…

Den postmoderne fursten – Machiavelli och kommunismens ensamhet

Posted on by under Eget

Att ensam skapa något nytt ur tomheten. Ex nihilo. Tre kommunistiska teoretiker, italienarna Antonio Gramsci och Antonio Negri och fransmannen Louis Althusser, valde lösryckta från sina respektive rörelser att var för sig återvända till renässansmannen Niccolò Machiavelli, för att påbörja en nyorientering av sina teorier igenom en nyläsning av Machiavellis Fursten. Italienska teoretikern Antonio Gramsci, ledande inom det italienska kommunistpartiet, påbörjade under sin fängelsevistelse en artikel ägnad åt Machiavelli, Den moderne fursten, som en del i sina fängelseanteckningar mellan 1929-1937. Franska filosofen Louis Althusser, som hämtade mycket inspiration från Gramscis Machiavelliläsning återvände i sin tur till Machiavelli i en föreläsningsserie under rubriken ”Machiavellis ensamhet”. Hans texter om Machiavelli, föreläsningsanteckningar som han arbetade om gång på gång under 70-talet och 80-talet, gavs ut först efter hans död. På engelska har de samlats i boken Machiavelli and us 1999. Om Gramscis läsning av Machiavelli i första hand var politisk, ett sökande efter den politiska aktualiteten i Fursten, var Althussers läsning snarare filosofisk och antyder stegen i hans utveckling av en öppen aleatorisk materialism bortom det franska kommunistpartiets stelnade dialektiska materialism. Det är via Machiavelli och Spinoza som kungsvägen (voie royale) till Marxs materialism löper, menade Althusser.(1) Italienska teoretikern Antonio Negri påbörjade sin Machiavellistudie på landsflykt till Paris, för att undkomma en fängelsedom för sin roll som teoretiker för den italienska utomparlamentariska vänstern under 70-talet. 1992 gav han ut boken Il potere costituente, Den konstituerande makten, där ett kapitel ägnas åt en närläsning av Machiavellis böcker. Likt Althusser ägnar sig Negri åt att i Machiavelli söka efter en ny politisk ontologi och en öppen materialistisk teori utan teleologi.

Antonio Gramsci – Den moderne Fursten

Niccolò di Bernardo Machiavellis (1469-1527) politiska bana sammanföll med det republikanska upproret som omkullkastade Medicifamiljen i Florens. Under den kortlivade republiken arbetade han som sekreterare och diplomat för Florens och sändes ut för att bland annat studera den absoluta monarkin som statsskick i Frankrike. När medicéerna återtog makten över Florens 1512 fråntogs Machiavelli alla sina ämbeten, fängslades för ett kort tag och torterades för att ha deltagit i den republikanska sammansvärjningen mot Medici. Det var i exilen som Machiavelli påbörjade arbetena med sina två mest betydelsefulla politiska verk, boken om republiker, Discorsi sulla prima Deca di Tito Livio, och boken om furstendömena, Fursten.

Italienska halvön bestod i början av 1500-talet av ett flera mindre stater, som oftast befann sig i konflikt med varandra och under ständigt hot från angränsande monarkier såsom Frankrike och Spanien. Gramsci läser Machiavelli mot denna specifika situation, mot striderna i den florentinska republiken, vars utrikesstyrelse Machiavelli tidvis arbetade som sekreterare och diplomat åt, mot konflikterna mellan de italienska småstaterna och de europeiska nationalstaternas gemensamma kamp för maktpolitisk jämvikt på ett europeiskt plan.(2) Gramsci vände sig mot en historieskrivning att se Machiavelli som en första ”politisk vetenskapsman”, utan placerade hans verk som en direkt politisk intervention i den italienska situationen, ett försök att skapa en italiensk nationalstat. Italien behövde en enande furste, en ”statschef av militärdiktatorisk typ”, för att kunna grunda och konsolidera en modern nationalstat. En absolut nationell monarki var den politiska form som skulle kunna underlätta utvecklingen av borgerliga produktivkrafter och upprätta en nationell marknad. Mot detta projekt fanns en inhemsk stark lantlig jordaristokrati, som en absolut furste behövde tygla.(3) Men Machiavellis politiska intervention med boken Fursten riktar sig inte till att hitta en framtida makthavare, menar Gramsci. Fursten existerar inte, han är bara en utopi. Fursten ska enbart ses som en symbol för den kollektiva viljan hos folket, en sorelsk myt i en antromorfisk form där politisk ideologi och vetenskap sammansmält för att mobilisera och samla den kollektiva viljan i ett projekt för ett bestämt politiskt mål. Istället för att lägga fram undersökningar och klassficieringar av principer och handlingsmetoder, framställs dessa som egenskaper eller karaktärsdrag hos en konkret person.(4) Det är folket, inte fursten, som är det verkliga historiska subjektet och vars kollektiva vilja kan bli en motkraft mot jordartistokratin. Machiavellis ”’raseri’ är riktat mot resterna av den feodala världen, inte mot de progressiva klasserna”.(5) I det avslutande kapitlet i Fursten, med uppmaningarna om att ena Italien, ”blir Machiavelli själv folket, han smälter samman med folket”. Hans text speglar en intern självreflektion hos folket, ett folkets medvetande, enligt Gramsci. Därigenom går han emot hela den traditionen som ser Machiavellis Fursten som en handbok för monarker, en lärobok i de dolda politiska maktintriger och tekniker som givit upphov till begreppet ”machiavellism”. Det Machiavelli gör är snarare att avslöja dessa tekniker för folket. Avslöjandet är politiskt, inte moraliskt – det är inte tyrannhat som han lär ut, utan positiva politiska tekniker.(6) Det är stärkandet av den kollektiva viljan som är målet. Det är i ”viljan”, i bemärkelsen som ett ”verksamt medvetande om den historiska nödvändigheten”, som vi hittar Gramscis motsvarighet till Machiavellis furstliga aktiva kraft, virtù.(7) För att viljan ska bli en politisk kraft, måste den bryta in i det politiska livet. Det är ur denna synvinkel Gramsci betonar Machiavellis förslag med en milisreform, som ett sätt att involvera folket i staten och ge dem en maktbas.

Louis Althusser – Grundandet av den varaktiga republiken

Althusser tar sin utgångspunkt i Gramscis materialistiska läsning av Fursten, men byter sedan riktning och vidarutvecklar den i en filosofisk riktning. Klasskampen utgör motorn nationens konstituerande. Den ska skapa en form som inte ännu finns, en ny nation, och utgången är inte given: den är öppen och ”aleatorisk”, inte ett färdigt telos som ska förverkligas.(8) Projektet formas av möjligheter och begränsningar för nationens realiserande: ekonomiska, geografiska, historiska, lingvistiska och kulturella faktorer. Det krävs ett instrument för att lyckas med detta politiska projekt, att samla olika beståndsdelar och skapa en enhet. Italien befann sig vid den tidpunkten i ett kritiskt ögonblick, beskriver Althusser. Dess bedrövliga tillstånd hade gjort Italien ”formlöst”, det fanns ett politiskt vakuum att fylla och det saknades inte material, både som folkligt konsensus för ett enande och individuell virtù hos italienarna. Materialet väntade bara på en passande form att ena nationen.(9) Problemställningen i Fursten handlar om begynnelsen, om grundandet av det nya furstendömet genom framträdandet av en ny sorts furste, menar Althusser.(10) Parallellt med att Machiavelli skrev Fursten 1513, arbetade han även med en bok om republiker, Discorsi sulla prima Deca di Tito Livio, som färdigställdes mellan 1515 och 1517. Althusser sammanför dessa två böcker, boken om furstendömen och boken om republikerna, och läser dem mot varandra. I Discorsi beskriver Machiavelli om ”nödvändigheten att vara ensam när man grundar en ny republik”.(11) Republikens grundare, fursten, kan bara vara en person – den suveräne. En absolut början, ett nytt grundande kräver en absolut ensamhet hos grundaren. Hans makt måste vara odelad, grundaren måste vara helt omnipotent i grundandets kritiska och instabila ögonblick, ställd inför en aleatorisk framtid och för att kunna grunda en stat ur ingenting, ex nihilo.(12) Men för att vara en statsgrundare och inte en tyrann måste han därefter lämna sin ensamhet, avsäga sig sin exklusiva makt genom att stifta lagar och därigenom erkänna folket. Fursten måste slå rot hos sitt folk, genom lagarna. Detta är ett direkt organiskt moment, eftersom lagarna ingriper i klasskonflikten mellan folket och adeln: det är de folkliga kamperna mot adelns förtryck som producerar och skapar det direkta behovet av dem.(13) Det finns därigenom ingen motsättning mellan projekten i Fursten och Discorsi, Machiavelli har inte två ansikten utan båda böckerna är del av samma projekt, enligt Althusser. Om Fursten betonar ett första moment, skapandet och begynnelsen för republiken, ligger tyngdpunkten i Discorsi på upprätthållandet och expanderandet av republiken. Machiavelli använder sig av Rom, ”republikernas republik”, som exempel på att republiker grundas av kungar och som ger republiken dess lagar. Fursten behövs i begynnelsen genom sitt samlande av kraft, virtù, i en person.(14)

För att förstå övergången mellan styrelseformerna och se den problemställning som Discorsi ägnas åt, hur republiken blir varaktig, skissar Althusser hur Machiavellis teoretiska metod ser ut. Althusser lyfter fram tre teser hos Machiavelli, som genom sitt negerande och determinerande av varandra genererar en dynamisk och kraftfull teori. För det första ser Machiavelli världen som oföränderlig: naturliga och mänskliga sakers förlopp ändras inte. Denna tes negeras av den andra, att alla mänskliga handlingar befinner sig i en kontinuerlig och instabil rörelse där de stiger eller faller. Om första tesen handlar om en oföränderlig ordning så krockar den med den andra om en universell rörlighet. Båda teserna får sin lösning i en tredje, en syntes som upphäver motsättningen mellan dem. Machiavelli använder sig i Discorsi av Polybios cykliska historieteori. Polybios ordnade Aristotoles typologi över de tre ”goda” och tre ”dåliga” statsskick i en cyklisk rörelse. Denna cykliska teori innebär ett förkastande av både Aristotoles syn på människan som ett ”politiskt djur”, av ett naturgivet samhällstillstånd, och av kontraktsteorier där kontraktet är samhällets födelse. Hos Machiavelli kopplas denna cykliska teori samman med makthavarnas innehav av virtù. Monarkin upprättas genom virtú, men arvtagarna förlorar virtú och statsskicket degenererar till tyranni. Aristokratin med kraftigare virtù revolterar, men deras barn förlorar i sin virtú, då de inte har skapat staten med egen kraft och förlorar makten till folket som upprättar demokratin. När demokratin missköts urartar den till anarki tills cykeln sluts och en ny furste grundar nationen på nytt genom sin virtú.(15)

Dessa tre teser kastar Machiavelli framåt i en radikal position, enligt Althusser, för att överkomma systemets instabilitet. Det Machiavelli är intresserad av är inte statsskickscykeln, utan en annan styrelseform som kan garantera statens varaktighet och bryta cykeln av den eviga återkomsten. Det han söker är inte ytterligare en negation, utan en positiv motposition. Återigen får Rom stå som ett exempel, som den varaktiga staten, där de olika styrelseformerna balanserat ut varandra genom att kombineras till en blandkonstitution.(16)

Antonio Negri – Den konstituerande makten

Antonio Negri har en annan ingång i sin läsning av Machiavelli än Gramsci och Althusser. I sin bok Il potere costituente (på engelska: Insurgencies), gör Negri en genomgång av västerlandets revolutioner. Det begrepp han försöker beskriva är ”konstituerande makt”, den kraft som i juridisk teori och politisk filosofi upphäver en äldre ordning och som från intet reser sig som en positiv och kreativ kraft och skapar en ny. Negri kopplar samman den konstituerande makten med ett utövande av en absolut demokrati. För det subjekt som utövar den konstituerande makten och förverkligas i absoluta demokratin, kallar han efter Spinoza (och Machiavelli) för multituden (multitudo). Den konstituerande makten är ett begrepp konstant i kris, som riskerar att bli konstituerad makt: att slutas in i en ny konstitution, en ny ordning och institutionalisering, med nya former av representation och delegering. Il potere costituente inleds med ett kapitel om Machiavelli, där Negri lyfter fram begreppet virtù som ett exempel på konstituerande makt. Virtú definieras av Negri hos Machiavelli som en kraft som är överdeterminerande, som har förmågan att skapa och uppfinna i svåra stunder. Den är kopplad till ett agerande i tiden: att kunna agera i en situation, en kris, vid rätt tidpunkt och samla styrkan i handlandet som vilja, som ett subjekt med ett projekt.(17) Temat för Fursten är hur man konstruerar en kraft som kan bemöta den italienska krisen, en kraft som kan överdeterminera och har styrkan att styra de förändringar och svårigheter som sker. En virtù som kan betvinga Fortuna (ödet).(18) Den italienska krisen på 1500-talet är så djupgående att en konstituerande handling måste nå de mest radikala nivåer. Italiens svaghet ligger på en världsnivå, en maktbalans som har rubbats i Europa. Den kraft som eftersöks i Fursten måste därför vara en ny politisk kvalité: en ny furste som måste vara en ny styrka, ett nytt paradigm.(19) Likt Althusser sammanför Negri Fursten och Discorsi, och poängterar att Machiavelli gör en paus i skrivandet av Discorsi för att prioritera Fursten, för att utveckla en konstituerande princip som kan lösa problemen i Discorsi.(20) Machiavelli prioriterar därigenom att först göra en analys av grundandet och förutsättningarna för republiken, innan han behandlar uttrycket och friheten.(21) I Fursten inriktar han sig på att behandla nya furstendömen, som skapas av virtù, istället för republiker, demokratier och arvfurstendömen. Den nya fursten är ex nihilo själv ett värde, en kombination av styrka och sanning som ger upphov till såväl staten, som logik, språk, etik och lag. Det är en beväpnad virtú som skapar furstendömet, det räcker inte bara med vilja: de oväpnade profeterna är dömda att misslyckas. Vad är beväpnad virtù? Machiavelli skriver att fursten måste kunna lita på sina egna vapen, sina egna arméer. Ens egna vapen är folket, det beväpnade folket. Det är dessa vapen som är den konstituerande maktens instrument.(22) När konceptet med den konstituerande principen förs in i Discorsi, efter att ha utarbetats i Fursten, laddas hela boken om republiker. ”Republiken blir furstens kropp: den konstituerande maktens levande materia”.(23) Här skiljer sig Negris läsning från Althussers i synen på Machiavellis användning av Polybios cykliska teori om statsskick, den cirkeln inom vilken alla stater utvecklas. Machiavelli påpekar att cykeln kan brytas, den kan överdetermineras. I Roms blandkonstitution stabiliseras, enas och balanseras de tre goda styrelseformerna och bryts på så sätt från sina degenererade onda motsatser. Negri påpekar att det är två aktörer som skapar Rom, monarken (konsulen) och aristokratin (senaten), de följs kort därpå av tribunalen som påtvingar dem demokratiska principer. Men till skillnad från Polybios betonar Machiavelli att demokratins påförande innebär en faktisk revolution och som skapar en splittring, inte enhet, mellan plebejerna och senaten. Det är en kravallernas republik som producerar en bra ordning. Plebejernas kravaller, störningar och folkliga initiativen hotar inte det allmänna goda utan skapar lag och ordning, utökar den offentliga friheten. Detta blir även en drivkraft i republikens förmåga att expandera, den inre obalansen från multituden/folket skapar en folklig delaktighet och möjlighet för republiken att förskjuta obalansen mot utsidan och expandera. Machiavelli kontrar detta mot de ”tysta” republikerna, som antika Sparta eller dåtidens Venedig, med intern social fred mellan klasserna som fått till följd att dessa republiker inte heller expanderar.(24)

Machiavelli har här skapat en modell där strukturerna övergår till subjekt och blandkonstitutionen till demokratisk kreativitet. Hela Polybios mönster sprängs sönder, och därefter blir resten av Discorsi ”inget annat än en uppvisning av att det enda innehållet i den konstitutionella formen är folket, att furstens enda konstitution är demokratin”.(25) Hela systemet överdetermineras av den konstituerande kraften. I bok tre i Discorsi för Machiavelli fram att för att en republik ska bli varaktig måste den hela tiden föras tillbaka till sin begynnelse, det konstituerande ögonblicket. Framtiden måste säkras på nytt varje dag. Istället för Polybios cykel har teorin rört sig vidare till en affirmation av den konstituerande kraften, multitudens kämpande kropp istället för en suicidal upprepning.

Fursten – ett manifest?

I Gramscis genomgång av Fursten konstaterar han att den politiska intervention Machiavelli gör med sin text, hur han går från ett resonerande till en lidelsefull uppmaning till handling gör Fursten till ett politiskt manifest. Det är ett revolutionärt manifest, men med en utopisk karaktär, eftersom den furste som manifestet kallar på inte existerar i verkligheten.(26) Althusser fortsätter Gramscis resonemang. Fursten är en politisk handling, där Machiavelli tar ställning och har en åsikt, väljer sida och kommer med förslag på lösningar, ger sig in i debatter och försöker värva sympatisörer. Själva texten är en politisk handling i sig. Men det finns något märkligt med Fursten som manifest: texten och subjektet befinner sig på två olika platser. Machiavelli inleder Fursten med att förklara att precis som det endast är fursten som kan förstå folket, så är det endast folket som kan uttala sig klart om fursten och kan förstå ”furstarnas natur” (i plural). Genom den inledningen har Machiavelli deklarerat sin egen klassposition och klasståndpunkt. Han blir, som Gramsci beskriver det, ”ett med folket”. I boken Imperiet plockar Antonio Negri och Michel Hardt upp tråden och fortsätter Althussers diskussion. Ett manifest kännetecknas av det ”ett fullständigt specifikt dispositiv som upprättar speciella relationer mellan diskursen och dess ’objekt’ och mellan diskursen och dess ’subjekt’”.(27) Negri och Hardt jämför med Marx och Engels Kommunistiska manifestet, och den relation som upprättas där mellan diskursen, objektet och subjektet. I det Kommunistiska manifestet är det moderna proletariatet som är subjektet och kommunistpartiet och kommunismen som är objektet. Subjektet och objektet samexisterar och står i en direkt relation: ”en växande organisering av det första direkt medför skapandet av det andra”.(28) Men hos Machiavelli finns ett glapp mellan folket som subjekt och objektet fursten och den nya staten. Fursten som manifest vänder sig till folket, som Gramsci påpekar, men aktören är fursten. ”Medan Marx-Engels-manifestet skisserar en linjär och nödvändig kausalitet, framställer Machiavellis text snarare ett projekt och en utopi”.(29) Därför behöver Machiavelli ägna energi åt att försöka konstruera en demokratisk apparat som kan överbygga klyftan mellan folket och fursten.

Althusser beskriver Gramscis läsning av Fursten som ett projicerande av Machiavelli på framtiden. När Gramsci beskriver vad en modern furstemyt skulle innebära, påpekar han att det nu inte kan röra sig om en person eller konkret individ längre. Den moderne fursten måste vara en politisk organism som konkretiserar en kollektiv vilja: nämligen partiet. Gramsci dementerar i sin fångenskap att fascismen skulle kunna fylla en sådan funktion, eftersom en karismatisk personifiering av fursten i det moderna enbart skulle kunna fungera mobiliserande i ett projekt som syftar till en defensiv restaurering eller reorganisering av något förflutet. Ett parti är däremot en organisk konkretisering av en kollektiv vilja som skapas ex nuovo, som redan hävdat sig i handling och genomför ett kreativt skapande riktat mot ett mål i framtiden.(30) Den moderne fursten får av historien uppgiften att genomföra ett krav som ”står på dagordningen”, den proletära revolutionen. Istället för individen-fursten, har det moderna proletariatet försetts med ett parti som mobiliserar avantgardet. Avantgardet är den moderna fursten.(31)

I Imperiet överväger Negri och Hardt hur ett manifest för det postmoderna revolterande subjektet skulle se ut. I en tid där kapitalet har reellt underordnat hela samhället, med en postfordistisk produktion som fungerar biopolitiskt och hela samhället och sociala samvaron aktiverats som produktivkraft har politiken kommit att tappa betydelse och förlora sin transparens. Går det att konstruera en apparat som sammanför subjektet (mängden) och objektet (kommunismen, den absoluta demokratin)? Negri och Hardt ser ingen väg dit via att följa Marx och Engels manifest idag för organisering och det politiska formerande av subjektet av det levande arbetet (virtù). Befrielseprocessen och det produktiva subjektet tycks långt ifrån varandra. Kanske finns det då något att hämta från Machiavellis manifestform? ”Ur vårt postmoderna perspektiv tycks det machiavelliska projektets termer få en ny aktualitet. Om vi pressar analogin med Machiavelli en smula, kan vi formulera problemet på följande sätt: Hur kan produktivt arbete som spritts ut i olika nätverk finna ett centrum? Hur kan den materiella och immateriella produktionen hos mängden av hjärnor och kroppar konstruera en gemensam innebörd och inriktning, eller snarare hur kan strävan att överbrygga avståndet mellan formandet av mängden (multitudo) som subjekt och konstitutionen av en demokratisk politisk apparat finna sin furste?”(32)

/ Mathiavelli, januari 2006

Noter

1. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid xii
2. Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, sid 203
3. Ibid, sid 204.
4. Ibid, sid 191.
5. Ibid, sid 204.
6. Ibid, sid 198f.
7. Ibid, sid 196.
8. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 10.
9. Ibid, sid 54f.
10. Ibid, sid 69f.
11. Machiavelli, Niccolò, Discourses on Livy, sid 44ff.
12. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 63f.
13. Ibid, sid 65.
14. Ibid, sid 47f.
15. Ibid, sid 34ff.
16. Ibid, sid 48f.
17. Negri, Antonio, Insurgencies, sid 45.
18. Ibid, sid 45.
19. Ibid, sid 49.
20. Ibid, sid 60.
21. Ibid, sid 49.
22. Ibid, sid 52ff.
23. Ibid, sid 62.
24. Ibid, sid 64f.
25. Ibid, sid 66.
26. Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, sid 192.
27. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 55.
28. Hardt, Michael, Antonio Negri, Imperiet, sid 66.
29. Ibid, sid 66.
30. Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, sid 194f.
31. Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 13.
32. Hardt, Michael, Negri, Antonio, Imperiet, sid 67.

Litteraturlista

Althusser, Louis, Machiavelli and Us, Verso 1999
Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, Bo Cavefors Bokförlag 1967
Machiavelli, Niccolò, Discourses on Livy, Oxford University Press 2003
Machiavelli, Niccolò, Fursten, Natur och Kultur, Femte utgåvan 2002
Negri, Antonio, Insurgencies, University of Minnesota Press 1999
Negri, Antonio, Hardt, Michael, Imperiet, Vertigo förlag 2003

Filmrecenssion: Lavorare con lentezza

Posted on by under Eget

”De är mao-dadaister, de vill skapa krigsmaskiner. Det måste väl ändå vara uppvigling.” Den unga polisintendenten rusar in på sitt överordnades kontor och avlägger rapport. Han har satts att övervaka piratradiostationen Radio Alice i Bologna. Den unge polisen har svårt att förstå jargongen och de bisarra utspelen som strömmar ut ur radioapparaten på hans tjänsterum. Politiska tal blandat med busringningar, progg-gnissel möter de första punk-tolvorna. Och så en direkttelefonlinje in till radiostationen dit vem som helst ringer och pratar om vad som helst. Radiosändningen tystnar ett tag, programledaren har efter ett samtal rusat hem till sin flickvän för att ha sex och skivan han satt på står och hackar. Hur ska en nyutexaminerad polis kunna överblicka detta kaos och förstå den politiska sprängkraften i det. Hans överordnade verkar bara intresserade av att höra om kopplingar till Röda brigaderna.

Några som förstår Radio Alice direkt, vars språk når rakt in i deras vardagsliv, underlivshumor och bubblande hat mot chefer och skola är de unga arbetslösa proletärerna från Bolognas förorter. Deras enda sällskap är radion under de långa nätter de försöker gräva en lång tunnel för att kunna råna en bank. Språket talar också till den unga socialarbeterskan, som försöker ta hand om ungdomsbrottslingar. De två förortskillarna tar sig på kvällarna innan sitt ”underjordiska skift” in och knackar på på Radio Alices dörr på via del Pratello. Klivet in på radiostationen är ett kliv in en politisk myllrande rörelse, den ungdomsrevolt som exploderade i Bologna 1977, som Italiens kreativa kusin till punken. Sid Vicious i hippiekläder och rånarluva, hög på Marx och Deleuze.

Guido Chiesas film ”Lavorare con lentezza” (vilket betyder ”maska” eller jobba långsamt) från 2004 återskapar revolten i Bologna centrerade kring Radio Alice. Filmen fick pris under Venedigs filmfestival. Till hjälp med manus har Chiesa plockat in författarkollektivet Wu ming, som i detalj lyckas stämningarna, politiska viljan och kaoset kring Alice. Allt finns där, rätt musik och skivomslag, de tidstypiska klottrena på vägarna, Alices tidning A/Traverso ligger spridd överallt, de kaotiska stormötena på radiostationen, de autonoma feministernas revolt mot de machoaktiga aktivistmännen. Till och med Franco ”Bifo” Berardi själv – en av de gamla Potero Operaia-medlemmarna som var drivande bakom radiostationen – dyker upp i en cameoroll i filmen som advokat.

Italienska 77-rörelelsen, autonomia, existerade knappt i ett år. 1977 eskalerade dess manifestationer, ockupationer och ”proletära shoppingar” i konfrontationer med polisen. I Bologna skedde upptrappningen efter att polisen skjutit studenten Franscesco Lurosso under en konfrontation. De skäggiga och långhåriga studenterna och unga proletärerna drar på sig sjalar och luvor, gatorna barrikaderas och våldsamma konfrontationer med polisen utbryter. När polisen öppnar eld mot stenkastningen och brandbomberna, har demonstranterna beväpnat sig och skjuter tillbaka. ”Kamrat P38” hade gjort sin debut. Filmens mäktigaste parti visar kravallerna, barrikaderna och skottlossningarna i Bolognas trånga gränder, som fick polisen att sätta in tårgas och pansarvagnar. Så kunde polisen få Radio Alice till den terroristhärd de ville och stormar stationen. Medan eftertexterna rullar spelas den verkliga sändningen upp när man hör polisen slå in dörren, slagsmålen i trapporna och hur de stormar in på radiostationen – medan radiopratarna flyr ut på hustaken och bort i en bil med bärbar radiosändare och fortsätter sända och kommentera hela händelseförloppet. Oerhört gripande.

Det är stämningarna, detaljerna och miljöerna som är filmens styrka. Karaktärerna känns däremot som rätt stereotypa, med de unga arbetslösa proletärernas både lyckade och konfliktfyllda möte med studenter och feminister, eller krånglande föräldrar och förortsmisär. Vill man istället ha gripande personporträtt rekommenderas en annan italiensk film, ”I cento passi” (De hundra stegen). Även I centro passi handlar om en autonom piratradiostation på sjuttiotalet, Lotta continuas Radio AutAut på Sicilien och är även den baserad på en verklig historia. Radio AutAut drev med makten, kapitalet och framför allt den sicilianska maffian. En humoristisk scen i filmen visar hur kretsen från Radio Alice med Bifo i spetsen besöker Sicilien och det kaos som uppstår när de genom Radio AutAut uppmanar alla att komma och delta i att bada nakna på stranden. Italiens frigjorda nord krockar med moralkonservativa syd.

Men Radio AutAuts häcklande av maffian går inte ostraffat förbi. Talespersonen för Radio AutAut pappa var själv knuten till maffian, vilken skyddade sonen. Men när fadern dödas kommer maffian även efter honom. Sonen dödas i en brutal misshandel och sprängs sedan i luften. Detta blir startskottet för den största folkliga protestmanifestationen på Sicilien mot maffian där sonens moder och syster slutligen tar ställning, bryter tystnaden och ställer sig i spetsen.

Tyvärr har ingen av filmerna gått upp på svenska biografer. Men testa en dc-hubb nära dig så kanske du hittar dem, de är väl värda att se även om du inte förstår språket. Och någon vänlig själ borde väl kunna lägga upp en svenska subtitlar till dem.

Lavorare con lentezza:

http://www.lavorareconlentezza.com

Intervju med Wu ming: Den namnlöse hjälten

Posted on by under Eget

En namnlös främling rider in i byn och spelar ut de två rivaliserande familjerna mot varandra. Med list och styrka vinner han den slutliga uppgörelsen och återvänder till vildmarken igen, lika plötsligt som han kommit. Denna historia berättas i film efter film, remake efter remake. Främlingen är Mifunes samuraj i ”Yojimbo”, Clintans ”mannen utan namn” i ”För en handfull dollar” eller vikingen Gestur i ”Korpen flyger”. Nu är främlingen är här igen. Kulturterroristerna i den italienska kommunikationsgerillan Wu Ming (som betyder ”namnlös” på mandarin) har vänt upp och ner på vänsterns syn på myter och kommunikation. Vilda västern goes vilda vänstern.

Ursprungligen hade dock främlingen ett namn. Han hette Luther Blissett.

– Luther Blissett var ett projekt att skapa en folkhjälte, en kollektiv kampmyt inom populärkulturen, säger Roberto Bui från Wu Ming.

Bui är i trettioårsåldern, bor i Bologna och har en bakgrund i den autonoma rörelsen. I Italien är han mer känd under namnet Wu Ming 1, en av medlemmarna av författarkollektivet Wu Ming.

I början av nittiotalet svepte en våg av studentprotester över Italien och gav nytt liv åt den autonoma rörelsen. I den norditalienska universitetsstaden Bologna ockuperades litteraturfakulteten av studenterna. Pseudonymen Luther Blissett föddes ur denna ockupationsrörelse. Namnet lånades från en engelsk svart fotbollsspelare, som under en period på nittiotalet spelade för det italienska laget AC Milan och snabbt blev hatobjekt för de italienska nyfascistiska grupperna som verkade inom fotbollsklackarna. Det var

dock inte fråga om en individuell pseudonym utan en kollektiv sådan som vem som helst kunde använda. Under namnet Luther Blissett genomfördes välriktade mediasabotage, hackningar, mytskapande och desinformationskampanjer över hela Italien. I Radio Luther Blissett hette både programledarna och deras gäster Luther Blissett. Det började dessutom dyka upp artiklar, mystiska insändare och hela böcker författade av Luther Blissett. Teater Situanautico Luther Blissett genomförde pjäser och skapade situationer mitt i stan, som den kväll då en grupp människor som alla presenterade sig som Luther Blissett klev på en av stadens bussar och förklarade den ockuperad. På den ansedda konstbiennalen i Venedig året efter väckte en utställning med tavlor som påstods vara målade av apan Loota stor uppståndelse. Den lilla staden Viterbo drabbades av en moralpanik som nådde riksnivå, sedan videofilmer och insändare avslöjat hemliga satanistiska ritualer. Ännu värre uppståndelse väckte avslöjandena om en hiv-smittad prostituterad i Rom som sålde sig till politiker som hämnd på samhället. I tv-programmet ”Chi l’ha visto?” (Italiens motsvarighet till Efterlyst) efterlystes en engelsk popstjärna som försvunnit under en cykeltur i norra Italien. Experten Luther Blissett uttalade sig om samtliga dessa fall. Men varken satanistsekten, Moralens väktare, den hivsmittade prostituerade eller popstjärnan existerade på riktigt. De var alla planerade och planterade mediasabotage från Luther Blissett Projektet.

Luther Blissett planterade sin desinformation genom att utnyttja det glapp som finns i alla nyheter mellan en kärna av sanning och journalisternas egna spekulationer. Genom att sedan avslöja de falska nyheterna undergrävde Luther Blissett förtroendet för media som leverantör av sanningar.

– Luther Blissett var informationsålderns Robin Hood. Vi stal information från de rika och gav till de fattiga i perverterad form så att de fattiga slutade lita på de rika, säger Roberto Bui.

Luther Blissett är långt ifrån den första kollektiva pseudonymen. Tänk bara på jultomten, en identitet som vem som helst kan anta på julafton. Inom avantgardkonsten har tekniken använts av dadaisterna och surrealisterna. Metoden togs även upp av neoisterna på 70-talet i ett försök att skapa en horisontell rörelse genom en öppen identitet som kunde vara alla och ingen. Syftet var att radikalt undergräva synen på identiteten, kroppen, media och synen på ägande av kunskap och sanning. Den borgerliga uppdelning mellan individ och kollektiv skulle raseras. De angrep genikulten, synen på konstnären och författaren som skapar ett mästerverk ur sitt egna isolerade inre. Istället för patentskydd och upphovsrätt betonade de att allt skapande var kollektivt, och byggde på att man hämtade inspiration, plagierade och lånade från tidigare konst. Under en multianvändarpseudonym kunde alla vara delaktiga i skrivandet, alla fick använda namnet och alla kunde ändra, plagiera eller modifiera texterna. Fokuset flyttades från ”geniet” bakom texten, till innehållet i texten.

Luther Blissett-projektet försök att skapa en myt kring en fiktiv folkhjälte hämtade dessutom inspiration från historiska revoltrörelser. De upproriska bönderna i Sydtyskland på 1500-talet påstod sig ledas av arme Konrad, medan Nottinghams protesterande textilarbetare skrev under sina attacker med General Ludd när de slog sönder de textilmaskiner som gjort dem arbetslösa. På 1830-talet fick rika människor motta hotbrev undertecknade av Captain Swing, vilket antydde att de snart skulle hänga (swing) i galgen. Och i Chiapas rider fortfarande den gamla anarkisten Zapata runt som en mytologisk gestalt bakom zapatisterna, vars maskerade subkommendant Marcos utnyttjade den kollektiva mytbildningen och skickligt vände personifieringen av honom själv till en kollektiv identitet. ”Vi är alla Marcos”, ropar zapatisterna.

Den kollektiva skogen var dock inte en uteslutande manlig värld. Här fanns lika mycket rum för hjältinnor; Neoisterna hade Karen Eliot och Luther Blissett fick en kvinnlig kollega i tyskan Sonja Brünzels. Den holländska flickan Loesjes vardagsfunderingar täckte under 90-talet husväggarna i de flesta europeiska städerna med enkla fotokopierade svartvita affisher, ett medel alla kunde använda. Men varför inte helt och hållet gå bortom hela könsrollsdelningen? En kollektiv pseudonym är givetvis transsexuell, har alla färger och bor överallt och ingenstans.

Gruppen i Bologna drev Luther Blissett-projektet som en femårsplan, från 1994-1999. På nyårsnatten 1999 gjorde projektet sepukku, sitt rituella självmord och återföddes som Wu ming.

– Luther Blissett var ett öppet community, vi kände inte ens dem som var med. Vi var pionjärer inom det community-skapande som idag är det vardag på nätet. Luther Blissett-projektet hade en femårsplan, sedan lämnade personerna som grundade projektet. Men namnet används fortfarande, till exempel finns i Madrid idag Radio Luther Blissett. Projektet är nedlagt, men namnet lever, säger Roberto Bui.

Till skillnad från Luther Blissett är Wu ming ett klart definierat författarkollektiv bestående av fem personer i trettioårsåldern.

– Vi är ett band med fem författare, istället för musiker. Vi uppträder live, åker på turnéer och släpper även ”soloskivor”, säger Roberto Bui.

Men precis som Luther Blissett-projektet ägnar sig Wu ming fortfarande åt att skapa öppna communitys. Wu ming är ett laboratorium i kollektivt skrivande. Kring sin nätsite driver de nyhetsbrevet GIAP, där läsare kommenterar deras böcker och texter, och communityt Quindice. Där lägger deltagarna och Wu Ming upp noveller som behöver kommenteras och som sedan skrivs om i samråd med författarna innan de publiceras.

– Det är en slags självorganisering av läsare, och även en kollektiv rådgivning för bokförlaget vi ger ut våra böcker på. Flera av de som skriver på vårt community har blivit debutanter. Och andra författarkollektiv, som till exempel Kaizen, har vuxit fram bland GIAP-läsarna. Det är den konstituerande republiken av läsare, menar Roberto Bui.

Wu ming har släppt en essäsamling och två böcker, såväl som egna soloböcker. Som ett sista bidrag till Luther Blissett-projektet gav de ut boken ”Q” 1999. Q, som är en spionroman som utspelar sig under bonderevolterna i Europa på femtonhundratalet, har blivit en enorm bestseller i Italien och har översatts till tyska, danska och engelska. I England vann den dessutom 2003 The Guardians First Book Price.

Q kom ut samtidigt som globaliseringsrörelsen växte fram och boken låg i många ryggsäckar under Genua-protesterna. Det är lätt att dra paralleller mellan de revolter mot religiös överhöghet och brukande av tryckpressen som boken skildrar och dagens antikapitalistiska protester och användandet av internet för mobilisering. Wu ming deltog också själva som grupp aktivt i globaliseringsrörelsen, genom att delta i den så kallade vita overalls-rörelsen och vara med att utforma deras kommunikationsstrategier.

– Tute bianche, de vita overallerna, hämtade mycket inspiration från Luther Blissett, i till exempel hur de arbetade med mytskapande. Vita overallerna var inte en grupp eller organisation, den var en stil som alla kunde ha och använda, en kollektiv identitet precis som Luther Blissett, säger Roberto Bui.

De vita overallerna var ett resultat av flera olika projekt och diskussioner inom den italienska autonoma rörelsen. Dels var det en metod att skydda kroppen genom att klä sig i hjälm och skummgummi som jättesköldpaddor, som utvecklades kring det sociala centret Leoncavallo i Milano i mitten av nittiotalet och som sedan spreds till resten av Italien. Men det var också en diskussion om de nya formerna av arbete, om arbetarklassens nya sammansättning. Många som hängde på de autonoma sociala centrena motsvarade inte den traditionella bilden av arbetarklass, det vill säga arbetare i blå overaller som är fackligt organiserade och fast anställda på en stor fabrik. Istället pendlade de mellan studier, visstidsarbeten och arbetslöshet. Och deras arbeten – de vita overallsarbetena – var ofta av immateriell karaktär, det vill säga tjänster, vård eller kommunikation. Här mötte Luther Blissett-projektet och Wu mings tankar kring kommunikationsgerilla dessa ”prekära arbetares” klasskamp. Parallellt med dessa diskussioner pågick en debatt om hur man skulle bryta sig ur den autonoma vänsterns isolering i samhället och utveckla nya former att agera involverande i samhällskonflikter. En viktig inspirationskälla blev zapatisternas experimentella metoder.

Med toppmötesprotesterna i Prag, Göteborg och Genua överfördes vita overallstrategin till globaliseringsrörelsen.

– Den processen bröts i Genua, med mordet på Carlo och polisvåldet, hävdar Roberto Bui. Och Tute bianche var då redan slut, den hade blivit för mycket mediasensation. Media kopplade de vita overallerna till organisationer och grupper, det var inte längre en öppen identitet. Det fördes en diskussion inom Tute bianche om att skapa något nytt. Vissa grupper ville monopolisera vita overalls-rörelsen och ta copyright på konceptet. Det var samma personer som hösten 2001 grundade Disobbedienti. De såg Tute bianche som deras egendom och ville bilda en mer partiliknande struktur. Vi lämnade därför Tute Bianche och deltog inte i bildandet av Disobbedienti efter Genua.

Men Wu ming har inte lämnat politiken, utan istället kastat sig in i nya strider. Framför allt i kampen mot upphovsrätt, för fri information, öppna licenser på programvara och för fri fildelning.

– Det nationalistiska Lega Nords Umberto Bossi var tvungen att skapa en slogan när de gick in i regeringen för att fortfarande ha streetcred och inte tappa folket på gatan: ”Vi står med två fötter på gatan och en knytnäve i regeringen”. Wu ming skulle kunna ta deras slogan: Vi står med två fötter på gatan och en knytnäve i mainstreamkulturen. När vi höll på med Luther Blissett-projektet tyckte alla inom den traditionella vänstern att vi var galna. Idag hyllar de Luther Blissett och Wu ming, avslutar Roberto Bui.

/ Mathiavelli

Publicerad i Brand 3 – 2004

Wu Ming Foundation

Luther Blissettt Project

Intervju med Chainworkers: Hybriden mellan fack och aktivism

Posted on by under Eget

– Theres a new revolutionary subject emerging the first of May, you gotta come to Milano, ropar Alex Foti på telefonen.

Det går inte att ta miste på entusiasmen. Gruppen Chainworkers räknar med att bortåt hundra tusen personer ska delta i deras första maj-demonstration i Milano. Några autonoma globaliseringsaktivister som förläst sig på No Logo, har på några år blivit en politisk och facklig kraft att räkna med.

Nätarbetarna möter kedjearbetarna. Det är konceptet som Chainworkers bygger på. Kring en webbsite på nätet, seminarier och böcker har de blivit en tankesmedja för vänstern och börjat synliggöra och problematisera situationen med flexibelt arbete. De flexibla arbetarna, visstidsarbetare utan fast anställning som pendlar mellan studier, tillfälliga jobb, egna småföretag, vikariat och visstidsarbete, utgör idag en tredjedel av arbetsstyrkan i Italien och den växer snabbt. Det är en långt ifrån homogen grupp som samlas under beteckningen prekära arbetare, eller prekariatet, som italienska vänstern kallar dem. Den enda gemensamma nämnaren är mobiliteten, flexibiliteten och den osäkra arbetssituationen, som drabbar såväl lågavlönade svartarbetande migranter till högutbildade dataprogrammerare. Denna udda klassammansättning speglar Chainworkers. Projektet är sammansatt av en grupp som alla har sin specialiserade nisch. Några arbetar inom de stora varuhuskedjorna, några andra inom callcenters, någon som designer och flera som programmerare. Med sin webbsida som bas arbetar de för att sprida information om och sammanlänka prekära arbetare: på sidan finns fullt med nyheter, facklig rådgivning och information om hur de senaste lagändringarna drabbar visstidsarbetarna. Chainworkers har genom denna site, och genom sina aktioner och seminarier, men även genom ett brett utbyggt kontaktnät till de nya och gamla fackföreningarna, lyckats lyfta upp diskussionen om det flexibla arbetet i offentligheten.

– De stora facken blev förvånade när någon från utsidan kom och lyckades sätta agendan och göra kampanjer, berättar Alex Foti.

Projektet startades av Alex och hans flickvän Zowie efter en resa de gjorde i USA 1998. Där blev det så slående hur de stora varuhuskedjorna som Walmart beredde ut sig och agerade som spjutspetsen för den nyliberala ackumulationen. Men de möte även kedjearbetare som försökte göra motstånd: de intervjuade kvinnor på McDonalds i Kanada som försökte organisera supermarkets. Och de träffade Naomi Klein och ”antireklambyrån” Adbusters som visade på varumärkenas allt större betydelse. Tillbaka i Italien samlade de en krets med globaliseringsaktivister, nätaktivister och radikala fackfolk runt omkring sig och började skriva. Praktiken blev en hybridisering av facklig kamp och aktivism.

– Vi valde en strategi som byggde på att multiplicera, att hitta olika sociala strategier som stödde varandra och samverkade: som att blanda strejker med bojkotter och mediaaktioner, säger Alex Foti.

Chainworkers upptäckte att en välriktad mediaaktion mot ett stort företag kunde skada deras varumärke lika mycket som en strejk. Aktivism kunde befrukta facklig kamp. Mediala aktioner som blockader av varuhus, igenmurade arbetsförmedlingar, aktioner mot Manpower och personaluthyrningsföretag hjälpte till att föra upp frågor om de prekära arbetssituationen på den offentliga dagordningen, vilket möjliggjorde fortsatta kamper inne på arbetsplatserna. Sammanförandet av ”networkers” och ”network” med ”chainworkers” och ”chainwork”.

– Visst, vi är medelklass och kan spela på en planhalva de inte kan. Men utan dem är det inte möjligt att göra någon förändring överhuvudtaget, säger Alex Foti.

Intresset inom vänstern är stort för förändringarna av anställningsformer. Dels för att visstidsarbetandet och flexibiliseringen är en expanderande form som kommer att omforma allt mer av arbetet, men också för att det är en arbetsstyrka som övriga vänstern inte organiserar. Socialdemokratin håller fortfarande greppet kring de fast anställda arbetarna, och deras fackföreningar satsar i huvudsak på dem. Bland autonoma organisationer som Disobbedient, basfackföreningarna Cobas och CUB samt vänsterpartiet Rifondazione Communista riktas istället intresset mot prekariatet, myllret av människor i atypiska arbetsförhållanden.

Första maj 2001 bjöd Chainworkers in stort till en ”mayday parade”, en första majdemonstration tillsammans med basfackföreningarna Cobas. Parallellt höll de ett seminarium med flera tusen deltagare på det enorma sociala centret Leoncavallo, där gamla autonoma teoretiker som Sergio Bologna diskuterade med de nya unga globaliseringsaktivisterna om boendesitationen och arbetssituation för prekariatet i Milano. En organisering av prekära kräver därför nya former och nya sätt att tänka.

– Chainworkers vill förnya fackföreningens roll, kanske till och med ändra hela begreppet ”fackförening”. De prekära arbetarna idag skiter i facken och de sociala rörelserna. Deras identitet baseras inte på deras arbete. Identiteten formas istället kring bostadsområden, diskoteket man hänger på eller fotbollslaget man håller på, säger Alex.

Chainworkers samarbetar tätt med basfacken CUB och Cobas, gräsrotsfack med en syndikalistisk struktur. Den historiska syndikalismen, som ursprunglingen som rörelse växte fram ur en arbetssituation som liknar dagens flexibla arbete, fungerar som en inspirationskälla.

– Situationen idag liknar den som var 1900 och 1930, då den revolutionära unionismen och syndikalismen växte fram. Och jag har alltid drömt om att vara en wobblie, skrattar Alex Foti.

/ Mathiavelli

Chainworkers