En politisk rörelse baserad på en auktoritär krispolitik (”revolution från ovan”), som kombineras med en mobilisering av civila samhället underifrån. En politisk ideologi vars sammanhållande kärna är synen på en etnisk/nationell återfödsel av en organisk nation/gemenskap. Genom dem börjar vi ringa in en generisk definition av en fascistisk rörelse.

Flera artiklar på denna blogg har försökt beskriva dagens fascism som en hybrid, hur det skett en arbetsdelning inom den och hur dessa bitar samverkar. Vi kommer inte hitta något ”rent” fascistparti som motsvarar 30-talets kriterier, men alla fascismens beståndsdelar finns där och går bara att notera om man ser det som rörelse, som ett historiskt block snarare än avskilda organisationer. Få av dessa organisationer motsvarar Michael Manns definition, tagna var för sig. En stark ledarkult är ovanlig, även om flera av de populistiska extremnationalistiska partierna drivs av karismatiska partiledare (en ”karisma” som man nog kan se mer som ett resultat av att de leder framgångsrika partier, än orsak). Även fascismen har blivit postmodern: de nyfascistiska organisationerna är ofta ledarlösa och organiserade som nätverk, inte alltid av ideologiska skäl, utan snarare för att undvika åtal och kriminalisering.

Det är få högerextrema partier idag som har egna skyddskårer – Jobbik i Ungern och Lega Nord med sina grönskjortor tillhör undantagen. Men det innebär inte att extremhögern gett upp gatorna, tvärtom. Det har snarare skett en arbetsdelning mellan parlamentariska partier och gatukampsgrupper. De nyfascistiska gatugrupperna och gatuvåldet har fått en skenbar autonomi från partierna, men skulle vara omöjliga utan partiernas parlamentariska skydd. Tydligaste exemplet är symbiosen mellan Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) i Tyskland och Freie Kameradschaften, en allians som gett legalt skydd åt den nätverksstruktur av kamratgrupper och informella aktionsgrupper som uppstått som svar på kriminaliseringen av nynazistiska organisationer. Kamratgrupperna har en självklar roll att spela i NPD:s tredelade strategi att erövra ”gatorna, huvudena, parlamenten”. De stora gatumanifestationerna spelar en avgörande roll för denna aktionsallians, men även NPD:s ungdomsförbund, konserter och postorderverksamhet fungerar överbryggande mellan de två strukturerna. Freie Kameradschaften går inte att reducera till en underordnad struktur under NPD, utan har behållit sin autonomi och sätter sin egen agenda. I Italien kan vi se hur den ”sociala högern”, en tendens som växte fram inom efterkrigstidens Movimento Sociale Italiano (MSI), kommit att gång på gång sammansmälta med de nyfascistiska gatuorganisationerna och terrorgrupperna. Den sociala högern behöll sin ställning som en tendens i Alleanza nazionale och ingår nu i Berlusconis Popola della Liberta. De nyfascistiska strukturerna som CasaPound Italia och Forza Nuova har vid upprepade tillfällen ingått i valallianser, aktionspakter eller haft kandidater på vallistorna för den rad högerpartier som vuxit fram ur den sociala högern (la Destra, Fiamma Tricolore, Alternativo sociale) – partier som ett efter ett infogats i Berlusconis block. Dessa partier fungerar i sin tur som skydd mot kriminalisering av de nyfascistiska strukturerna, legaliserar deras husockupationer och medborgargarde-patrulleringar. I Storbritannien har British National Partys (BNP) genombrott följts av English Defence League’s (EDL) framväxt som gaturörelse – officiellt utan någon formell koppling, men informellt har flera av EDL-organisatörerna en bakgrund i och fortsatt tät kontakt med BNP.

Mellan populism och mobilisering

De yttersta högerpartierna i Europa är oftast av två olika typer. Det finns en kort väg att ta, som vilar på populistisk missnöjespolitik, ombytliga opinionsvindar och provokativa utspel. Detta är vägen för de radikala högerpopulistiska partierna. Och det finns en lång väg att ta, som bygger på att dagligen bygga en materiell bas i det civila samhället. En reaktionär mobilisering behöver inte enbart ta sig våldsamma uttryck, i en kamp om gatan, eller ens rasistiska uttryck. Partier som Front National, Lega Nord och Alleanza Nazionale har länge bedrivit en social kamp, och drivit fackföreningar, tagit sig in i hyresgästföreningar, kvartersorganisering, startat kulturföreningar, haft stark närvaro på fotbollsläktarna, samlat ungdomar på fritidsgårdarna och så vidare. NPD har försökt närvara såväl i de tyska måndagsprotesterna mot försämringarna av de sociala skyddsnäten som i de breda protesterna mot kriget i Irak. De radikala högerpopulistpartierna saknar oftast denna förmåga, att närvara i vardagslivet eller i de stora sociala mobiliseringarna. Partierna med rötter i historiska fascistorganisationer, som varit utestängda från de etablerade offentligheten och mediala kanalerna, har istället satsat på att genom aktiva medlemsstrukturer närvara i civilsamhället.

Är Sverigedemokraterna ett mobiliserande parti? Både ja och nej. Historiskt har de i omgångar försökt bygga en folkrörelse som organiserat seminarier, torgmöten, genomfört flygbladsutdelningar och demonstrationer – med en organisation som byggt på att aktivera medlemmarna och få dem delaktiga. Men det är just under dessa perioder av mobilisering som partiet flutit samman med nyfascistiska grupperingar. När Anders Klarström byggde upp partiet, var det ett parti som försökte synas ute i samhället genom manifestationer på offentliga platser, de återkommande 30 november- och Engelbreksdemonstrationer var de mest synliga, men partiet höll också mängder av torgmöten och manifestationer i städer i hela Sverige. För att manifestationerna skulle vara möjliga behövde SD stöd från nyfascistiska gatugrupper – som ofta var dubbelorganiserade i SDs ungdomsförbund. När Mikael Jansson 1995 tog över som partiledare styrde han bort partiet från gatumanifestationerna och bröt kontakten med skinnskallarna. Istället försökte man se närmare på Front nationales framgångar i Frankrike. Kring Tor Paulsson i Haninge byggdes en ny mobiliserande modell upp, baserad på aktionsinriktade flygbladsutdelningar och lokala torgmöten. Denna modell togs över från Haningeavdelningen till riksplanet, och Paulsson blev partiorganisatör för hela organisationen. De kommuner där SD ställde upp skulle dränkas i propaganda, aktivisterna skulle synas på gatorna, kvarteren skulle affischeras – och under denna kamp om gaturummet skulle lokala antirasister konfronteras. När Sverigedemokraterna uteslöt Paulsson 2001 följde en stor del av gatuorganisatörerna med in i hans nya parti, Nationaldemokraterna – som helt byggdes efter den mobiliserande modellen. Den skånska falang, ”De fyras gäng” (med Jimmie Åkesson som ansikte utåt, organisatören Björn Söder, ideologen Mattias Karlsson och tidningsmakaren Richard Jomshof) som tog över Sverigedemokraterna stöpte om partiet, upphörde med den mobiliserande verksamheten och försökte istället orientera partiet i en mer europeisk riktning med radikal högerpopulism och framför allt kopiera Dansk Folkepartiets framgångar. Detta innebar att de höll en tät kontroll över organisationen, uteslöt alla element som kunde uppfattas som kontroversiella, och inriktade sig på hemsidan, reklamutskick, tidningen, bygga upp en ordentlig valbudget och centralisera valkampanjen. Denna professionalisering av Sverigedemokraterna lämnade lite utrymme åt medlemmarna, och trots växande opinionssiffror var medlemsorganisationen svag – vilket visade sig i svårigheterna att tillsätta kommunala mandat, den höga frånvaron på fullmäktigemöten och de ständiga avhoppen av de valda representanterna som inte fullföljde sina mandatperioder. SD blev ett parti som ytterst sällan syntes på gatorna. De egna medlemmarnas initiativ sågs mer som ett problem, som gav ständiga upphov till mediala skandaler. I en stramt hållen organisation ovanifrån kommer medlemsbasen utveckla parallella projekt där de får utrymme för sin självaktivitet. Det är ett skäl till att det hela tiden uppstår nya utbrytningar, sidoprojekt och nya bloggnätverk i utkanten av Sverigedemokraterna.

Tankesmedjor

Hur har Sverigedemokraternas ideologi och världsbild producerats? Rasmus Fleischer har på sin blogg Copyriot bedrivit ett intressant resonemang hur det kommer sig att det inte finns några intellektuella sverigedemokrater.

Sverigedemokraterna har såvitt jag vet aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-kuriren vars nätupplaga nästan helt verkar bestå av kommentarer till händelser som redan omskrivits i dagspressen. Om de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll. Och hur mycket som det än talas om att Sverigedemokraterna har byggt en folkrörelse, vilket de har, så hör man sällan något om studiecirklar (däremot motorsport). Fascistiska rörelser har alltid tenderat att attrahera intellektuella. För att kanalisera all mikrofascism i en enda makrofascism krävs det att myten om den organiska staten ständigt produceras på nytt och även slukar stora mått av historisk-filosofisk bildning av det slag som av hävd hör till “de intellektuella”. Populistiska rörelser, å andra sidan, har tvärtom alltid stött ifrån sig de intellektuella. För högerpopulister räcker det tills vidare med negativa identifikationer för att upprätthålla bilden av den egna nationen.

Den ideologiska produktionen som influerat Sverigedemokraterna har alltid skett utanför dem. Argumenten för flyktingmotståndet hämtades på 90-talet via opinionsnätverk som Folkviljan och massinvandringen och tidskrifter som Fri Information eller Blågula frågor, som såg som sin uppgift att bereda mark för Sverigedemokraterna. Det radikalkonservativa godset har utvecklats i den nedlagda tidskriften Salt eller i Axess finare salonger. Och den franska Nouvelle Droits ”nya högerns” idéer (om etnopluralism och metapolitisk kulturkamp) har introducerats i Sverige av nyfascistiska ”tankesmedjor” som Föreningen för Folkens Framtid och Motpol.nu eller bokförlag som Nordiska förlaget, Arktos eller Arminius. De antimuslimska idéerna hämtas via danska lobbygrupper som Den Danske Forening eller counter-jihad-rörelsen. Sverigedemokraterna har tagit dessa influenser och omvandlat till partipolitiska program och valkampanjer.

Plantskola

Hur fungerar perspektivet att betrakta Sverigedemokraterna som en del av en gemensam rörelse eller block med de nyfascistiska grupperna? Tidningen Expo har gjort ett fantastiskt arbete med att belysa SD:s historiska rötter i och släktskap med fascistiska organisationer som Nordiska rikspartiet och Nysvenska rörelsen. I SD:s officiella historieskrivning rensades alla nynazistiska sympatisörer ut 1995, men Expo har fortsatt visa hur enskilda kandidater för partiet fortsatt dyka upp i nynazistiska sammanhang. Socialt sett ingår flera medlemmar i samma miljö som övriga extremhögern, lyssnar på samma musik, läser samma webbsidor, skriver på samma communities och läser samma böcker. SD svarar ofta med omedelbara uteslutningar av dessa medlemmar och arbetar med att hålla partiet fritt från sådana direkta kopplingar.

Istället för att leta fascistiska medlemmar och kandidater i Sverigedemokraterna kan det vara intressant att vända på perspektivet – något som sällan görs: Vilken roll har Sverigedemokraterna spelat för framväxten av den svenska nynazismen och extremhögern från 90-talet och framåt. En genomgång av den ”nationella rörelsen” visar att Sverigedemokraterna fungerat som en plantskola för den svenska extremhögern. Det är i SD som organisatörerna inom extremhögern fått sig sin ideologiska och organisatoriska skolning. Utan Sverigedemokraterna kan vi inte ens tänka oss dagens extremhöger.

Det var inte bara Sverigedemokraternas manifestationer på ”högtidsdagarna” (30 november, nationaldagen, Engelbrektsdagen) under sena 80-talet och tidiga 90-talet som spelade en viktig roll i politiserandet och förbrunandet av skinheadsscenen i Sverige, utan sverigedemokrater spelade också en viktig roll i framväxten av vikingarocken och vitmaktmusikscenen. Sverigedemokraternas föregångare finansierade Ultima Thules första skiva. Deras lokalavdelning i Södertälje användes vid startandet av Svea musik, det första skivbolag som fälldes för hets mot folkgrupp. Flaggskeppet för vitmaktmusikrörelsen var tidningen Nordland, vars redaktör kom från Sverigedemokraternas ungdomsförbund och stod för de ideologiska artiklarna, bland de mer omtalade en specialbilaga om judarnas makt i Sverige genom Bonniersfamiljen. Även Nordlands konkurrent Erik Blücher, som grundade Ragnarock records och drev Blood & Honour Scandinavia, hade varit medlem i SD.

Sverigedemokraternas första ungdomsförbund i början av 90-talet leddes av Robert Vesterlund. Igenom kontakterna i Sverigedemokratisk Ungdom utvecklades nätverket Unga nationalsocialister, av i stort sett samma personer, för att ta vid där Vitt ariskt motstånd (VAM) slutade. UNS-grupperna tog över VAMs tidning Storm och grundade nyhetsbladet Info-14. SDU:arna var drivande bakom flera av Sverigedemokraternas största demonstrationer, och stod för konfrontationerna med antirasistiska motdemonstranter. ”På den tiden var SD den mest aggressiva rörelsen medan VAM mer var en organisation för de [sic!] som satte kläder och floskler framför hårt arbete”, beskriver Vesterlund om varför han sökte sig till SD i en intervju på sajten Nationell.nu. Den ideologiska och organisatoriska skolning Vesterlund fick i Sverigedemokraterna har han fört vidare, den öppna nationalsocialismen tonades ner bara efter något år för att återgå till en sverigedemokratiskt inspirerad retorik där invandringsmotståndet var den centrala frågan. Ideologiskt är den enda skillnaden att Info-14 adderade nödvändigheten av en våldsam gatukamp vid sidan av parlamentarism för att stoppa invandringen. Salemmarschen mot ”svenskfientlighet” och ”svenskhat” utvecklades utifrån detta koncept och blev under 2000-talet den största och viktigaste högerextrema manifestation i Skandinavien. Info-14 tog över manifestationerna på de ”stora dagarna” som Sverigedemokraterna hade släppt.

Efter den nazistiska utvecklingen med Sverigedemokratisk ungdom beslöt SD att lägga ner organisationen 1995. Det tog tre år innan de vågade starta upp ungdomsförbundet igen, då med Jimmy Windeskog som ordförande (nu återfinns han i Nationaldemokraterna). Under åren utan ungdomsförbund drev Stockholmsdistriket i SD ändå en ungdomsgrupp, som kom att kallas Nationell ungdom. Nationell ungdom (med medlemmar som Daniel Friberg och Hampus Hellekant) bröt med moderpartiet efter bara något år och grundade en ny organisation – Svenska motståndsrörelsen – tillsammans med fd medlemmar (Klas Lund, Pär Öberg, Magnus Söderman) från Vitt ariskt motstånd, Riksfronten och Hembygdspartiet/Konservativa partiet (ett utbrytarparti startat av Sverigedemokraternas grundare Leif Zeilon). Svenska motståndsrörelsen tillhör idag den mest sekteristiska och fanatiska grupperingen inom den nationalistiska rörelsen i Sverige.

Den största utbrytningen inom Sverigedemokraterna skedde 2001, då partiorganisatören Tor Paulsson uteslöts och fick med sig flera av gräsrotsorganisatörerna att istället bilda Nationaldemokraterna enligt den organisationsmodell han utvecklat inom SD. Nationaldemokraterna har aldrig dolt sitt täta samarbete med den övriga fascistiska rörelsen, de deltar öppet på Salemmarscherna och har utvecklat en tät kontakt med Info-14s krets av fria nationalister – enligt modellen från Tyskland med NPD och de fria kamratgrupperna – som fungerat som fristående vaktstyrka på deras manifestationer, hjälpte till att sprida partiets propaganda inför valen och kampanja för presstöd för NDs tidning Nationell idag. ND har under sin korta existens drabbats av flera interna splittringar, och många av de äldre lämnat partiet. Partiordföranden Anders Steen lämnade politiken, hans efterträdare Tomas Johansson valde efter bara något år som partiledare att återinträda i SD, efterföljaren Nils-Eric Hennix satt även han bara något år innan lämnade för att bli fri skribent åt de nynazistiska organisationerna och webbsidorna. Efter konflikter med nuvarande partiordföranden Marc Abramsson lämnade även en stor del av ungdomsorganisationen partiet och grundade istället Nordisk ungdom, som är mer inriktade på aktionsinriktad gatuaktivism med en social agenda. ND fungerar idag som en uppsamlingsplats för de olika partimedlemmar och representanter som gör sig omöjliga i Sverigedemokraterna och rensats ut av de ”fyras gäng”. I NDs tidning, Nationell idag – den enda nationella veckotidningen – är Jan Milld och Kenneth Sandberg skribenter, som för bara något år sedan hade viktiga funktioner inom Sverigedemokraterna.

Att teckna en bild över den nutida svenska högerextremismen blir alltså omöjlig utan att placera dem i relation till Sverigedemokraterna, grenarna i deras släktträd börjar alltid i samma organisation. Det är i Sverigedemokraterna kärnkadern inom den svenska nationella rörelsen fått sin organisatoriska och ideologiska skolning – som de sedan tagit med sig när de byggt upp den mer våldsbenägna nynazistiska och nyfascistiska grupperingarna. Stundtals har tonläget varit hätskt mellan de som lämnat eller uteslutits och moderpartiet – framför allt i samband med bildandet av Nationaldemokraterna. Men med SD:s debut i rikspolitiken har de interna grälen mildrats, och en stor del av nationella rörelsen såg ett positivt genombrott med SD:s valframgångar. Sajten Info-14 beskriver till exempel valresultatet som ”en framgång för svensk nationalism, för arbetet för ett svenskt Sverige, och samtidigt en förlust för samhällets mörkermänniskor” och ett bevis på att ”svensken fått nog”. Målet med Salemmarschen 2010 för Robert Vesterlund och Info-14 är att nå denna målgrupp, att få SD-väljarna och sympatisörerna att med valframgången i ryggen ta ytterligare ett steg till: ut på gatorna.

Antijihadister

Den breda extremhögern har alltså blivit positivare inställda till SD efter deras valframgång. Innebär det att det finns tätare kontakter mellan nyfascistiska gatugrupper och SD? Det finns frågor som skiljer, framför allt synen på ”svenskhet”. ND samlar de som är besvikna på att SD blivit för ”liberala” som valt att organisera alla som sympatiserar med deras politik, inte bara ”etniska” svenskar. SD har med sin nya inriktning på en ”öppen svenskhet” öppnat upp för personer med utländsk bakgrund – som exempelvis de kristna kaldéerna i Södertälje – bara de ställer upp i kritiken mot ”massinvandring” och mot ”islamifieringen” av Sverige. De har också mildrat sina påhopp på homosexualitet. Framför allt går SD ut som ett tydligt proisraeliskt parti. Allt det här sticker i ögonen på de mer nationalsocialistiskt influerade grupperna.

Innebär denna ”arbetsdelning” att Sverigedemokraterna inte kan komma att utvecklas till ett mobiliserande parti i framtiden. Det finns några områden där man behöver hålla ett öppet öga på SD:s utveckling. Framför allt handlar det om Sverigedemokraternas antimuslimska kampanjer, som kretsar kring bröderna Kent Ekeroth och Ted Ekeroth. Kent Ekeroth sitter nu i riksdagen och är SDs internationella sekreterare. När hans SD-engagemang först blev känt fick han sparken från Svenska ambassaden i Israel, där han arbetade med marknadsundersökningar. Bröderna driver tillsammans Antiislamiseringsfonden, som de upprättat för att kunna arrangera seminarier om Islam i Sverigedemokraternas regi. Under beteckningen ”antijihad-frågan”, försöker bröderna skapa en svensk motsvarighet till den internationella islamofoba ”counter-jihadrörelsen”. Counter-jihadrörelsen har det senaste året tagit extra fart, framför allt i Storbritannien, med bildandet av English Defence League. EDL har enbart funnits i ett och ett halvt år, och gjort sig kända genom sina provokativa och konfrontativa massdemonstrationer med mängder av fotbollshuliganer i sina led. Flera av de drivande organisatörerna har en bakgrund i Brittish National Party, även om detta förnekas officiellt. Själva hävdar EDL att de samlar alla oavsett bakgrund och religion som vill arbeta mot islamism och mot ”införandet av Sharialagar i Storbritannien”. Som internationell sekreterare för SD har Kent Ekeroth ett konto på nätcommunityt 4 Freedoms Community, som är närstående EDL och sammanknyter de olika lokalorganisationerna världen över. I september 2009 organiserade Kent Ekeroth en av dessa antiislamiseringskonferenser i Malmö. Som inbjuden talare föreläste Alan Lake, som är en av nyckelfigurerna bakom EDL, om hur man kan använda Internet ”för att länka samman aktivister och organisationer som jobbar emot islamisering”. Under föredraget betonade han vikten av att knyta kontakter till fotbollssupportrar. Både Kent Ekeroth och EDL bedriver en stödkampanj för det holländska islamfientliga partiet PVVs ledare Geert Wilders, som står åtalad för sin hets mot muslimer i Nederländerna. EDL planerar en gemensam stödmanifestation till 30 oktober i Amsterdam, dit de försöker samla sympatisörer från hela Europa. Försök görs nu att starta upp en motsvarande gaturörelse i Sverige, Swedish Defence League – bland grundarna finns flera SD-sympatisörer och bekanta till Kent Ekeroth och Björn Söder. Hösten kommer visa om SD kan få en gatumobiliserande stödtrupp i sin ”antijihad-rörelse” och uppstartandet av SDL lyckas.

Politisk korrekthet

Anti-Jihadrörelsen har än så länge bara tagit sig uttryck i Sverigedemokraternas konferenser och en mängd bloggar och bloggnätverk. Bredvid termen ”anti-jihad” är det vanligaste kodordet för SD-sympatisörernas bloggnätverk mot ”politisk korrekthet”. Kampen mot den ”politiska korrektheten” är Sverigedemokraternas kulturkamp, att tvinga upp sina frågor på dagordningen och misskreditera de rådande hegemoniska åsikterna. Internet har under några år varit en av de få arenor där SD-medlemmarna och sympatisörerna har kunnat själva delta och bedriva ett aktivt arbete, framför allt genom att ”trolla” på olika forum, bombardera alla kommentarsfunktioner med sina inlägg och där ifrågasätta medias ”sanningar”.

De senaste två åren har det vuxit fram en mängd nya bloggar till stöd för SD:s politik, för att belysa ”massinvandringens konsekvenser”. Ett gemensamt drag hos dessa bloggar är att det inriktat sig på en viss form av kriminaljournalistik, där de specialiserat sig på att skriva om invandrares och meningsmotståndares brottslighet: genom sina uthängningar med namn och bild på personer, som media av pressetiska skäl maskat, lockar de till sig stora mängder läsare. Uthängningssidorna fungerar som sina egna folkdomstolar. Trots att sidorna anklagar media för att medvetet mörka brott, har de aldrig ansvarig utgivare eller skriver under med sina egna namn och tar därför heller aldrig konsekvenserna av sina artiklar. Den största sidan heter Politiskt Inkorrekt och drivs anonymt av Richard Svensson och Paul Lunnemark från Malmö. Det är på denna blogg Kent Ekeroth bedrivit sin personvalskampanj på betald annonsplats.

Annika Hamrud och Elisabet Quarford beskriver i boken ”Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna” Politiskt Inkorrekts agenda:

”De lägger ut namn och personnummer på misstänkta och målet är att visa att medierna mörkar brottsligheten bland människor de inte anser vara svenskar. Detta visar man genom att berätta vad den misstänkte heter. Det handlar inte om att generellt visa vem som begår brott och stilla människors nyfikenhet. Här gäller heller ingen ”öppen svenskhet”. Har man ett namn som antyder att man inte har en svensk bakgrund klassas man som icke-svensk. PI:s främsta mål är att visa att araber och andra människor från Mellanöstern och Nordafrika är särskilt misshagliga personer.”

Svensson och Lunnemark hänger inte bara ut personer med namn på bloggen, utan har också specialiserat sig på att fotografera vänsterdemonstrationer och försöka kartlägga deltagarna. Denna verksamhet är de inte ensamma med. Det nynazistiska nätverket kring Info-14 har länge sysslat med sådan Anti-AFA-verksamhet, där skribenter som Hampus Hellekant, Dan Berner och Andreas Laggar gett ut antirasisters namn, foton och identiteter för att göra dem till måltavlor för gatugrupperna att agera mot.

Det är viktigt att inte se Sverigedemokraterna som en isolerad företeelse, utan sätta in dem i en bredare bild. Faran med dem finns på flera plan: Dels hur de förflyttar gränserna inom den etablerade partipolitiken. Det är lätt att peka ut SD som de extrema, vilket tar bort blicken från den segregationspolitik, etnifiering av sociala frågor och exkludering som faktiskt drivs av den etablerade högern (och som även delas av socialdemokraterna, som inledde den restriktivare flykting- och asylpolitiken). Dels hur Sverigedemokraterna öppnar portarna för en gatufascism, genom att få upp sin problemformulering och peka ut invandringen och islam som samhällsproblem. Att denna politik drivs av ett riksdagspart ger legitimitet åt dem som tar problemformuleringen på orden och börjar agera på dessa ”problem”, oavsett om det är antimuslimska huliganmobbar, nyfascistiska Salemmarscher mot ”svenskhat” eller skjutningarna i Malmö.

Från Konfliktportalen.se: allaljuger skriver Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!, Bo Myre skriver Ett brev till socialdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Benulic med titeln marxist – Timbros kelgris, loaderrorready skriver Tröst åt ett fä, Anders_S skriver Moderat partisekreterare köpt av Shell, Fredrik Jönsson skriver Kommentar på SD-blogg: ”lasermannen han är bra”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Efter skrällen med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen rasar debatterna hur man bäst ska tolka deras genombrott i rikspolitiken. Den liberala mediekritiska diskussionen har mest handlat om den stora exponering partiet fått i valkampanjen: hjälpte att tidningarna slutat använda benämnen etiketterna ”högerextremistiska”, ”rasistiska” eller främlingsfientliga” på dem till att göra Sverigedemokraterna mer rumsrena eller underlättade det en seriösare granskning av dem snarare än slentrianmässiga avståndstaganden (se debatten mellan Gunnar Bergdahl och Nicklas Orrenius som belysande exempel). Från vänsterhåll har det å andra sidan på kultursidorna och nätet åter blossat upp en diskussion hur man ska beskriva Sverigedemokraterna politiskt.

Högerpopulism

Hur förstår man SD:s väljarunderlag, hur ser relationen till klassröstandet ut – ”vem vare som fackin rösta?”. Det handlar om att förstå väljarna, speciellt de arbetarväljare som flydde från arbetarpartierna. Hur ska man hantera sociologen Jens Rydgrens slutsatser att väljarkåren står till vänster om partierna i socioekonomiska frågor, ekonomiska fördelningsfrågor, men till höger om partierna i moral och värderingsfrågor. På Dagens konflikt menar flera av skribenterna att SD ställer rätt frågor, men ger fel svar. ”Om invandraren är SDs förklaring på samhällets alla problem så gäller det att vänstern har en bättre förklaring som också kan erbjuda en vision om ett framtida samhälle där det problemet löst sig.” Sverigedemokraterna har som parti adresserat osäkerheten och rädslan som uppkommer ur en nedmonterad välfärdsstat och avreglerad nyliberal arbetsmarknad, men som svar pekar de ut syndabockar och lägger skulden på invandrarna, ”kulturkrockarna” och invandringens ”kostnader”. Petter Nilsson använder sig av Laclau’s teorier om populism för att visa hur SD blivit en politikens avskrädeshög som samlar upp de frågor de andra partierna släppt: ”SD blir på det sättet, med Laclaus ord, en ”tom signifiant” där frustrerade människor kan stoppa all sitt förakt för politiker, all sin rädsla för välfärdens försvinnande och all sin oro för att framtid där alla slåss mot alla. För de människor som röstar på SD är i stor utsträckning människor som upplever, i många fall högst berättigat, att Sverige håller på att falla sönder. Att välfärden säljs ut, jobben försvinner, den kommunala servicen läggs ned eller flyttas och att de inte har något att säga till om i allt detta.” Roya Hakimnia varnar i sin tur för att bortförklara SD-väljarnas faktiska åsikter. De har faktiskt rasistiska värderingar, varför ska man inte benämna dessa arbetare som rasister. De vet vad de röstade på, är inte felinformerade. Diskussionen belyser hur Sverigedemokraterna allt mer kommit att efterlikna (och försöka efterlikna) de ”radikala högerpopulitiska partier” som vunnit stora framsteg i Europa (FPÖ i Österrike, Dansk folkeparti i Danmark och Fremskrittspartiet i Norge), partier som saknat såväl fascistiska rötter som en mobiliserande massbas i civilsamhället. (Se Fronesis temanummer om populism: ”kampen om folket” samt Dagens konflikt sammanfattning av diskussionen).

Fascister av klassiskt snitt?

Om Dagens konflikt riktat in sig på SD:s populistiska drag, så har diskussionen på Aftonbladet kultur rört sig kring om beteckningen ”fascism” fortfarande är användbar på dem. Sam Carlshamre och Daniel Strand menar att SD effektivt strukit bort all (biologisk) rasism från sitt program, men att fascism är ett mer passande begrepp för att diskutera deras politik. ”För att beskriva Sverigedemokraternas sammelsurium av främlingsfientlighet, kulturkonservatism och allmänborgerlig politik bör man tala om fascism snarare än om rasism”.

Åsa Lindeborg svarar Carlshamre och Malm och vill inte gå lika långt i definitionen av SD. Hon påpekar att om man skulle tillämpa Herbert Tingstens kriterier, den liberal som seriöst tog sig an att beskriva fascismens kännetecken, så skulle en stor del av Alliansens politik falla inom ramen för en fascismdefinition.

”’Fascismen är borgerlig till sin karaktär’, skrev Herbert Tingsten och radade upp en rad kriterier – genom vilka man kan betrakta även ’normal’ svensk regeringspolitik: Sverige har stängt gränserna och kastat ut romer med europeiskt medborgarskap. Man har desarmerat facket och bygger sin socialpolitik på idén att alla människor inte är lika mycket värda. I Reinfeldt har man en stark ledare som gör anspråk på att företräda ’allmänintresset’ – klasserna är av naturen givna, men klassmotsättningar får inte finnas.”

Men i och med att SD accepterar parlamentarismen och dessutom ligger nära de rödgröna i fördelningspolitiska frågor (ett påstående som effektivt vederläggs av Hegelund och Ariadad här) kan man inte kalla dem fascister, avslutar hon. Risken är för stor att stämpla deras väljare från arbetarklassen som fascister och driva in dem ytterligare i högern. ”Jimmie Åkesson är ingen Franco. Att – redan – kalla honom fascist, är att göra borgarna en tjänst”.

Även Petter Larsson kritiserar Carlshamre och Malm, utifrån den brittiske historikern Michael Mann’s fascismteori. Mann ställer upp fem kriterier han menar kännetecknar fascistiska organisationer.

”SD matchar de tre första: drömmen om den harmoniska gemenskapen, kulturrasismen, och viljan att starkt begränsa invandringen och hårdassimilera de invandrare som slipper igenom nålsögat. Men Manns sista två kännetecken saknas. Här finns ingen ledarkult och man har, gudskelov, inga paramilitära styrkor – till skillnad från till exempel ungerska Jobbik, som i så fall är tydligare fascistiskt.”

Debatten belyser problemet för vänstern att alltid halka in på gamla förklaringsmodeller för att analysera nya rörelser. Dagens högerextrema rörelse kommer inte ta samma form som 30-talets. Det går inte att använda historiska exempel som en mall för att bedöma hur en reaktionär mobilisering kommer att se ut idag, som en checklista att bara pricka av.

Fascismens kärna

Den brittiske historieprofessorn Roger Griffin har försökt beskriva fascismens föränderliga natur, genom att lokalisera en teoretisk ”kärna” och se övriga ideologiska element som adhoc, beroende på den historiska kontexten. Denna kärna identiferar han som strävan efter en nationell eller etnisk återfödsel (palingenetisk ultranationalism), synen att ett samhälle i ”förfall” kräver en total omvälvning för att återgå till en tänkt ”organisk samhällsgemenskap”, som rensats på skadliga element. Detta gör att man kan tala om en generisk fascism och se olika ”fascismer”. Fascismen kan ha en mer konservativ profil eller en social, vara monarkistisk eller republikansk, stödja parlamentarismen eller vara utomparlamentarisk, vara religiös eller ateistisk, verka via ”lag och ordning” eller utomlagliga gatustormtrupper, vara parti eller rörelse, ha en stark ledarkult eller vara ett ”ledarlöst motstånd”.

SD:s ideologiska kärna baseras fortfarande på en palingenetisk ultranationalism. Mats Lindberg, professor i statskunskap på Örebro universitet, bemöter i Nerikes Allehanda att SD skulle vara ett populistiskt missnöjesparti, likt Danske folkeparti, Ny demokrati eller Fremskrittspartiet. Han menar istället att det har sina tydliga rötter i en fascistisk tradition – förmedlad av Nordiska rikspartiet och Nysvenska rörelsen under efterkrigstiden. Förändringarna i SD menar Lindberg är mer av kosmetisk karaktär, än att spegla någon idémässig förändring. Ideologin baseras fortfarande på en organisk samhällssyn – traditionellt för den fascistiska världsåskådningen – och synen på ”befolkningsmässigt homogena” nationer, taget från nationalsocialismen. Hur man än formulerar dessa principer, får de alltid samma praktik: etnisk rensning.

”SD:s ideologi formuleras i partiprogrammen från 1989 och 2002 samt principprogrammet från 2003/2005. Man förbluffas över den starka närvaron av en gammaldags konservatism och nationalism. Man förbluffas också över den starka idémässiga kontinuiteten, även om ordvalet slipas av. Det program som den gamle NRP:aren Anders Klarström arbetar fram 1989 och de två som framkommer under 2000-talet är märkligt lika när det gäller grundtankar och grundprinciper.”

Tore Bjørgo, professor vid Polishögskolan i Norge, genomförde i sin doktorsavhandling, ”Racist and Right-Wing Violence in Scandinavia: Patterns, Perpetrators, and Responses” (1997), en detaljerad genomgång av Sverigedemokraterna och vitmaktmiljöns ideologiska ståndpunkter på 90-talet. Hans slutsats var att de skilda perspektiven mest handlade om temporalitet – men att grundståndpunkterna delades. Båda sidorna av den nationella rörelsen delade synen på samhället som hotat i grunden av en massinvandring som bröt sönder den organiska gemenskapen. För den ”rasrevolutionära” miljön hade katastrofen redan inträffat, ”raskriget” eller det etniska inbördeskriget pågick redan och det fanns inga möjligheter annat än med våld restaurera och nyföda nationen och den etniska gemenskapen. För de parlamentariska nationalisterna låg katastrofen några år in i framtiden, ”svenskarna är snart minoritet i sitt eget land”, och det fanns fortfarande möjlighet att via parlamentarisk väg återställa nationen till sitt ursprung genom omfattande repatriering, stängda gränser och etnisk rensning. Målet för båda delarna av den nationella rörelsen var en nationell återfödsel för att återupprätta en organisk folkgemenskap, men skillnaden i synen på temporalitet avgjorde valen av strategi: om det fanns tid för den parlamentariska vägen eller brådskan krävde en utomparlamentarisk kamp.

Fascistisering

Problemet med begreppsdiskussionen kring SD är att den ofta betraktar dem som ett isolerat fenomen. Medlemmarna och partiprogrammet skärskådas. Men det bredare samspel de ingår i missas. Ett undantag är Ali Esbati, som vidarutvecklar Jörn Svenssons teorier och försöker att inte betrakta ”fascismen” utan snarare ”fascistiseringen”, en bredare förbruning av högern och svårigheten att avgränsa extremhögern från högern. SDs politik är inte skiljd från Folkpartiets utspel om språktester och hårdare tag, Kristdemokraternas försök att polarisera ”verklighetens folk” mot en tänkt vänsterkulturelit, Alliansens segregationspolitik ett EU-projektet baserat på en avreglerad arbetsmarknad med hyperexploatering av papperslösa eller gästarbetare, en externaliseringen av gränser. Där SD säger ”utvisa”, säger högern ”tvångsintegrera” – men problemställningen är den samma, sociala konflikter har etnifierats. Högern försöker homogenisera befolkningen internt, samtidigt som gränserna stängs utåt. Extremhögern drar det bara ett steg längre, till etnopluralistiska slutsatser: att varje ”kultur” ska hålla sig i sitt land. Kultur görs hos SD till något oföränderligt, och får samma status som ras i den rasbiologiska rasismen – med exakt samma konsekvenser av särskiljande och separation.

Reaktionär mobilisering

Esbati försöker se till fascismens funktion: Vilka blockeringar står kapitalets partier inför idag, vilka dilemman står de inför där en fascistisering framstår som en möjlig lösning för dem på kapitalets problem att garantera en fortsatt kapitalackumulation och levererar rätt resultat? Han lyckas täcka in fascismens betydelse som en ”auktoritär krispolitik ovanifrån”, hur institutionerna förbrunas för att lösa de blockeringar kapitalismen står inför. Men är det fascism – vad skiljer i så fall denna från en allmänt reaktionär och aggressiv högerpolitik?

I Anarkistisk Tidskrifts klassiska temanummer om fascism (nr 12) vänder sig Magnus Hörnqvist mot ett sådant enkelriktat perspektiv, som bara täcker en aspekt av fascismen. Hörnqvist väljer att studera närmare den diskussion som pågick i Komintern under 20-talet, då de ledande kommunistiska intellektuella som Antonio Gramsci, Karl Radek, Clara Zetkin och Gyula Sas diskuterade fascismens natur och dess relation till den revolutionära vänsterrörelsens misslyckanden i Europa, innan stalinismen kvävde all debatt. Hörnqvist menar att fascismen i dessa diskussioner tolkades som:

* en politisk rörelse och inte som en ren ideologi eller allmänt reaktionära tendenser.
* en politisk utmaning och ett fysiskt hot som det för en socialistisk rörelse var nödvändigt att bemöta på alla plan.
* en motsägelsefull kombination av reaktionär mobilisering underifrån (det civila samhället) och auktoritär krispolitik uppifrån (stat och kapital).
* en reaktion på såväl de revolutionära resningarna och arbetarklassens organisering som den kapitalistiska krisen.
* ett korståg mot framför allt arbetarrörelsen och en strategi att från grunden bygga en ny politisk hegemoni.
* en rörelse som när den övergick till regim i Tyskland och Italien inte skapade någon ”folkgemenskap” men väl påverkade formen för de sociala motsättningarna.

Fascismens framväxt i tjugotalets början måste förstås mot två skeenden, både mot kapitalismens strukturella kris och mot arbetarrörelsens misslyckade revolutionsförsök i Europa mellan 1917-1920. Fascismen gick inte att förklara som enbart en ny auktoritär fas av kapitalismen, utan bestod både av en krispolitik från ovan och – vilket var det ”nya” med fascismen – en mobilisering av civilsamhället underifrån.

Det var sammansmältningen av reaktion uppifrån och folklig mobilisering underifrån – men inte från samhällets botten – som bildade fascismens styrka och originalitet. Fascismen var inte ett verktyg som överklassen kunde stampa fram ur marken när den kände sig pressad. Den fascistiska rörelsen stod också för en reaktionär mobilisering underifrån med egen dynamik.

Till skillnad mot Ryssland, där en revolution var möjlig när Tsarstaten vacklade, kunde de europeiska borgliga staterna enligt Gramsci gripa tillbaka på ett starkt civilsamhälle (organisationer av krigsveteraner, kyrkliga strukturer, konservativa folkrörelser) som politisk och organisatorisk resurs. ”Borgarklassen kunde organisera maktutövningen även då de etablerade institutionerna ifrågasattes. Det innebar framför allt att repressionen mot upproren kunde organiseras på privat basis, i det civila samhället, när den reguljära armén och polismakten inte längre var tillförlitliga.”

Krigsveteranrörelserna organiserade som frikårer ”bildade den organisatoriska grunden till de fascistiska rörelserna, som från början inte var partier utan snarare ett slags politiserade miliser”. Dessa utgjorde grunden i en strategi att först slå sönder arbetarrörelsens organisationer, för att sedan vägen via gatorna till parlamenten kunna avskaffa det parlamentariska systemet och de demokratiska rättigheterna.

Gramsci menade att fascismen attackerade arbetarklassen ”inte för vad den ’gjorde’ utan för vad den ’var'”. Den slog mot själva roten till ”arbetarnas styrka och kampberedskap”. Det handlade om att underminera arbetarklassens relativa maktställning genom att upphäva möjligheten att organisera sig. Även i det avseendet gick fascismen den långa vägen. Den startade ”vid basen av arbetarklassens organisatoriska verk” och var från första början som allra effektivast på lokal nivå.

En teori om fascistisering eller auktoritär krispolitik från ovan, som hos Esbati, måste alltså kombineras med att se fascismen som en självständig politisk rörelse, som mobilisering i samhället underifrån – inte bara en reaktion ovanifrån. Det är i ljuset av denna teori som AFA:s motstånd mot demonstrationer, torgmöten och försök till att skapa en folkrörelsestruktur hos den extrema högern måste förstås, som ett försök att hindra denna sociala mobilisering underifrån.

Om tjugotalets fascism uppkom både ur kapitalismens strukturella problem och behov av en auktoritär krispolitik och bemötandet underifrån genom ett reaktionärt mobiliserande av civilsamhället mot arbetarrörelsens maktbas så är frågan om denna modell går att lyfta över på dagens reaktionära mobilisering från högern. De nuvarande radikala högerpopulistpartierna såväl som de nyfascistiska grupperingarna har vuxit successivt under 30 år, i takt med att välfärdstaten försvagats och vänstern som projekt havererat. De perioder då en ”nyvänster” haft uppsving, som under globaliseringsrörelsens protestcykel, gick extremhögern tillfälligt bakåt, för att sedan växa med ny kraft efter denna vänsterns utmattning. Extremhögerns framväxt bör nog betraktas inte som en respons på en stark vänster eller stark arbetarrörelse, utan på grund av dess kris och misslyckanden, dess oförmåga att ge svar på krisen. Istället mobiliserar dagens extremhöger utifrån de problem som uppkommer ur välfärdsstatens nedmonterande, marknadens avreglerande – som stärks av den internationella finanskrisen: måltavlorna blir flyktingströmmarna, Islam som religion, jämstäldhetsideologier som feminism. Slavoj Zizek kopplar ihop detta med att den auktoritära krispolitiken och dess åtstramningsåtgärder gått från undantagstillstånd till att bli permanent inrättat.

Fram till nyligen var de flesta europeiska länder dominerade av två stora partier som riktade sig till majoriteten av väljarna: ett parti till höger om mitten (kristdemokratiska, liberala och konservativa) och ett till vänster (socialistiskt, socialdemokratiskt), med mindre partier (miljöpartister, kommunister) som vände sig till en smalare väljarkår. Senaste valresultaten i såväl väst som i öst signalerar den gradvisa framväxten av en annan uppdelning. Det finns nu ett dominerande mittenparti som står för global kapitalism, oftast med en liberal kulturell agenda (t.ex. tolerans mot abort, homosexuellas rättigheter, religiösa och etniska minoriteter). Mot detta parti står ett allt starkare invandrarfientligt populistiskt parti, vilket i sin periferi åtföljs av öppet rasistiskt nyfascistiska grupper.

De högerpopulistiska partierna kan på så sätt ses som en reaktionär mobilisering – även om deras stöd till en auktoritär krispolitik är komplicerat. Zizek tar upp hur ”rädslan” och syndabockspolitiken blivit den mobiliserande faktorn:

Det enda sättet att skapa passion i detta politiska landskap, det enda sättet att aktivt mobilisera människor, är genom rädsla: rädslan för invandrare, rädslan för brott, rädsla för gudlösa sexuella fördärv, rädslan för den stora staten (med dess börda av höga skatter och kontroll), rädslan för ekologisk katastrof samt fruktan för trakasserier (politisk korrekthet är det tydligaste liberala formen för rädslans politik). En sådan politik bygger alltid på manipulationen av en paranoid massa – det skrämmande samlandet av skrämda män och kvinnor. Det nya millenniets första decenniums stora händelse är att anti-invandringspolitik blev mainstream och slutligen klippte navelsträngen som hade förbundit den till högerextrema partier. Från Frankrike till Tyskland, från Österrike till Holland, i den nya anda av stolthet över sin kulturella och historiska identitet, börjar det bli acceptabelt för de stora partierna att säga att invandrare är gäster som måste anpassa sig till de kulturella värden som definierar värdlandet – ”Det är vårt land, love it or leave it” är budskapet.”

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Sköt mot flera poliser med hagelgevär, loaderrorready skriver Dagens citat, Fredrik Jönsson skriver Malmö: Demonstrera mot våld, petter skriver Fronesis och ”Kampen om folket”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.