Det började skymma. Tårgasen svepte in demonstrationen som trött tågade hem efter en dags blockader på Strasbourgs gator. No border-lägret sommaren 2002 hölls inte vid någon av EUs yttre gränser, utan vid hjärtat av dess inre gräns: vid huvudkontoret för Schengens databaser över de ickeönskade ickemedborgarna. Jag stötte till Seba med armbågen. ”Titta”, mumlade jag under min sjal. ”Där är ju Strasbourgs universitet. Det var där allt började!”. Vi smet ut ur demonstrationen och tog vår obligatoriska kravallturistbild på oss själva framför universitetsbyggnaden. Det var här de franska situationisterna tumultartat kuppade kårvalet 1967 och lät trycka upp skriften ”Misären i studentens miljö” i massupplaga. Skandalerna i Strasbourg inspirerade studenterna i Paris, gav språk och nya idéer åt den rörelse som exploderade maj 68. Det anrika Sorbonneuniversitetet i Paris ockuperades, barrikader i Latin-kvarteren, generalstrejken med miljoner arbetare. Ce n’est qu’un debut. Det här är bara början.

De trötta demonstranterna anlände i skymningstid till tältlägret utanför stan, infösta i ”aktivistghettot” av horder av kravallpoliser. Seba och jag vandrade trött hem bland alla barrios, tältkvarter, där de olika folkköken börjat servera mat och pubbarna börjat sälja öl och dra igång sina soundsystem. Ljudkaskader av kängpunk, dampig Scootertechno, seg reggae – den obligatoriska musiken. Tårgasdofterna från de svarta munkjackorna upphängda på tälten på vädring. En trött känsla av misär. Men från vårt barrio lät det annorlunda. Några elegant klädda fransmän spelade Liaisons Dangereuses gamla elektroniska bodyklassiker blandat med obskyra franska schlagers. Vi tog varsin tallrik av barriots folkkökmat och fick samtidigt fransmännens tidskrift åtstuckna oss i handen. Tiqqun, organ för det Immaginära partiet. Tjock som en telefonkatalog. Med rubriker om ”Misären i den subversiva miljön”, ”Teser om den fruktansvärda gemenskapen”, ”Teori om den unga kvinnan”, ”Detta är inget program”, ”Sällskapet för utvecklandet av kriminell kunskap”. En tidskrift tydligt placerad i situationisternas tradition, uppdaterad med Foucaults biopolitik filtrerad genom Agamben, någon slags snetrippad Negri blandat med Camattes antipolitiska gäng och en dos insurrektionell anarkism. Hegel, Heidegger och Carl Schmitt snodda från reaktionen och givna åt upproret som vapenarsenal. Allt lockade till läsning, men allt var på franska. Nästan inga av Tiqquns texter gick att hitta på engelska, däremot på italienska, spanska och tyska.

Tiqqun gav en mörk beskrivning av livet i kapitalismens storstäder. Imperiet, den globala kapitalismen, är inte bara en uppsättning företag, överstatliga institutioner eller statligt våldsmonopol. Den ekonomiska och politiska makten verkar snarare mitt ibland oss, direkt i våra liv, i våra begär, i våra mellanmänskliga relationer. Imperiet finns lika mycket i den dagliga jantelag, den ”hemska gemenskap” som håller oss nere. Jakten på att förverkliga sig själv som individ lämnar oss bara tommare. Tillståndet i Imperiet kan närmast liknas vid ett permanent inbördeskrig. Katastrofen har redan ägt rum. Vänsterns organisationer erbjuder oss ingen möjlighet till befrielse, utan är förstelnade former som snarare parasitärt livnär sig på kamper än att underblåsa dem. Hur överlever vi i detta tillstånd?

Det finns ljusglimtar. Explosioner som ger hopp, som visar på en möjlig väg att gå, att bryta sig loss. Bränderna i de franska banlieue-förorterna vintern 2005, studentockupationerna och blockaderna av Paris innerstad våren 2006 mot CPE-lagstiftningens upprivande av arbetsrätten för unga, det grekiska upproret efter dödsskjutningen av en ung student vintern 2007. Samtidigt som vi som Osynliga partiet i Sverige demonstrerade vårt stöd för de franska protesterna ockuperades Sorbonne igen i Paris. Ockupationskommittén skickade ut sina brinnande kommunikéer i världen. Det här är bara början. Skriften Upprop (Apell) förklarade revoltandan: “Vi protesterar inte mot något, vi kräver inget. Vi formerar oss som kraft, som en materiell kraft, som en autonom materiell kraft mitt i det globala inbördeskrigets hjärta”. Ur askan av Tiqqun uppstod Den osynliga kommittén.

I mars 2007 kom boken Det stundande upproret (L’insurrection qui vient), författad av Den osynliga kommittén. Här gjordes ett försök att återupptäcka den befriande potentialen i Gemenskapen, i den gemenskap som uppstår i revolten, i sabotagen eller undandragandet. En Gemenskap som ett konstant kollektivt experimenterande i våra vardagsliv. Dessa Gemenskaper, kommuner, är sättet att överleva krisen. Ett formerande av utspridda och horisontella motståndsbaser i inbördeskriget.

Kanske kan Gemenskapen i den lilla bergsbyn Tarnac i mellersta Frankrike fungera som ett exempel? Den lilla byn med 350 invånare har en stolt historia som partisanfäste under andra världskriget. Till den avfolkningsbygden har de senaste flera unga aktivister från Paris flyttat, köpt sig en gård och öppnat upp matbutiken igen som kooperativ, startat en restaurant, bidrar till byns sociala liv med en filmklubb och ett litet informellt bibliotek. De hjälper sina grannar med skörden och kör hem mat från butiken till de gamla.

Den 11 november 2008 landade helikoptrarna i Tarnac. 150 maskerade antiterroristpoliser stormade en av gårdarna och grep ett tjugotal personer. Nio häktades misstänkta för att ligga bakom sabotage mot höghastighetstågens strömledningar. Mediapådraget var stort. Inför tv-kamrorna visade polisen upp bevismaterialet, på lantgården hade de funnit stegar, tågtidtabell och bultsax. Inrikesminister Michèle Alliot-Marie höll omedelbart presskonferenser, där hon förklarade att tillslaget riktats mot ”ultravänstern”, mot den ”anarko-autonoma tendens” som uppstått i kölvattnet av den institutionaliserade partivänsterns kollaps. Franska säkerhetspolisen släppte samtidigt sin rapport: ”Från anti-CPE-konflikt till uppbyggandet av ett preterroristiskt nätverk”. Statsminister Sarkozy förklarade för media att ”Vi kan inte ha ett nytt maj 68 i jul” och beordrade full polisberedskap inför julledigheten. Det grekiska upprorets spöke hemsökte den franska högerregeringen.

Kärnan i Tarnac-åtalet för ”koppling till terroristsammanslutning” konstruerades kring boken, eller”terroristmanualen” som åklagaren kallade den, Det kommande upproret. Julien Coupat, en av de nio gripna med bakgrund i Tiqqunredaktionen, anklagades för att vara författare till boken och följaktligen hjärnan bakom vågen av sabotagaktioner, ”pre-terrorismen”. Åtalet ökade bara intresset för boken. Det stundande upproret har nu sålt enorma 27 000 exemplar.

I Tarnacbyn bildade lokalfolkningen en stödkommitté och fler stödkommittéer skapades kort därpå i allt från Bryssel och Paris till New York och Moskva. Stöduttalanden strömmade in från kända intellektuella och kulturpersonligheter. En efter en släpptes de häktade fria under månaderna som gick. Bevismaterialen var för tunna. Åtalet mot Julien Coupat pågår däremot fortfarande. Föräldrarna till de gripna har kallat hela polisoperationen för en ”dokusåpa-polisaktion”, medialt iscensatt och välregisserad framför kamerorna i realtid. Trots åtalet fallit i bitar har det varit en framgång för Sarkozyregeringen. Den franska antiterroristlagstiftningen har nu förlängts till att gälla till 2012, med Tarnac-affären och den ”anarko-autonoma pre-terrorismen” som förevändning.

Läs mer om Tarnac9.

Publicerad i Brand #1 2010. Den osynliga kommitténs ”Det stundande upproret” har släppts på svenska av Pluribus förlag.

Vintern 2008 var vintern då fritidsgårdarna höll öppet. Kommunanställda socialarbetare extrainkallades, inte bara i Malmö – som skakats av flera kvällars oroligheter i stadsdelen Rosengård – utan även i Stockholms förorter. Det fanns en oro att förortsprotesterna skulle sprida sig norröver. Att fler skulle blanda sig i. Att det fanns de som eldade på de sociala konflikterna, som utnyttjade dem, knöt kontakter och konspirerade. Att vi skulle få en ”fransk situation” i Sverige.

När de wahabitiska Islamiska Kulturföreningen och Islamic Youth Centers källarmoské i Herrgården vräktes valde en grupp ungdomar, som tidigare använt lokalen för läxläsning och träffpunkt, att ockupera den – och hävdade den nya husockupationsvågen i Lund som inspirationskälla. (Se Kidsen som gör allting rätt) När lokalen i mitten av december 2008 stormades av polisen och förseglades med en mur av sex stora skeppscontainrar – containrar som fortfarande står där – utbröt flera nätter av kravaller, där källarmoskéungdomar, Lunds och Malmös husockupanter kämpade sida vid sida. Tidningarnas ledarsidor rasade, hade det bildats en allians mellan muslimska fundamentalister och autonoma?

Det är alltid tacksamt att tillskriva alla problem en yttre aktör, provokatörer utifrån. Det har varit autonoma AFA och reclaimare, kriminella gängen Black Cobra eller Lions Family eller muslimska fundamentalister i källarmoskéer. Och visst har alla dessa grupperingar funnits på plats, dykt upp när det hettat till. Vissa autonoma grupper har valt att spela med i detta spel, det har krävts oerhört små provokationer för att få det lokala etablissemanget, Sydsvenskans ledarsidor, polisen och stadsdelsförvaltningen rasande i panik. Med utropandet av reclaimfesterna i Västra hamnen och Rosengård har man hittat de två ömma punkter, de två yttersta polerna i det segregerade Malmö, där man absolut inte fick peta. Högern ropade på medborgargarden, polisinsatser, demonstrationsförbud. Men dessa aktivister valde också att kasta sig in i komplexa situationer där de inte hade förankring, mitt i konflikter mellan de kriminella gängen, mellan islamistiska strömningar. Ett reclaim får samma symbolvärde i Rosengård som i Västra hamnen – som en provokation, en konfrontation, mot den stadsdel där den hålls. Önskvärt när det gäller rikemansghettot Västra hamnen, katastrofalt när det gäller en proletär stadsdel. I Rosengård exploderade det tillbaka på festarrangörerna. De hade kraftigt felbedömt sin förankring och sitt stöd i stadsdelen, de lyssnade inte på alla varningsord från kamrater i och utanför Rosengård. Arrangörerna trodde det räckte att spela på ett gemensamt polishat för att få med sig lokalbefolkningen och missbedömde samhällssatserna i civilsamhället. Det räcker inte att ta fram en banderoll med ”Fuck aina” för att skapa enhet, enbart polishat som materiell grund att basera en gemenskap på. Romantiserandet av ”förortskidsen” som något slags revolutionärt subjekt och den insurrektionella vurmen för förortskravallen slog tillbaka. Om den enhet som uppstod mellan källarmoskéockupanterna och lundaockupanterna baserades på en ömsesidig respekt och inbördes hjälp mellan två kämpande kollektiv, så uppfattades reclaimet snarare helt korrekt som en yttre aktör som ville exploatera och utnyttja ett lokalt missnöje för sina egna syften och dolda agendor.

Spöket ”utifrån” har varit lätt att ta till för myndigheter och media. Men det har också gjort det tacksamt att slippa tala om sociala problem. Om segregationen, trångboddheten, spekulerande hyresvärdar, en arbetslöshet på 38% (i området Herrgården 85%). Åtminstone för stunden.

”Hoten mot värdegrunden”

I januari 2009, knappt en månad efter Rosengårdskravallerna, trillade Försvarshögsskolan och Centrum för Asymmetriska Hot- och TerrorismStudier’s (CATS) rapport ”Hot mot demokrati och värdegrund” ner, beställd på uppdrag av regeringen – som systerrapport till en granskning av extremistiskt våld (jag tidigare skrivit om här). Rapportförfattarna Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos varnade för ”radikaliseringsprocessen” i Rosengård, den process som sågs leda ungdomar in i extremism eller fundamentalism. Rapporten sågades ur forskningssynpunkt (se till exempel Mattias Gardells hårda kritik) på grund av sitt undermåliga forskningsmaterial. Bland de intervjuade källorna fanns enbart myndighetspersoner och representanter från skola, polis och socialtjänst – medan inga personer från moskéerna, källarmoskéerna, kulturföreningarna eller boende i området hade hörts. Källmaterialet hade dessutom förstörts, så granskning från andra forskare hade omöjliggjorts. Rapporten gav därför en skev bild av boendet i Rosengård, enades kritikerna om.

Men frågan är om inte kritikerna missar det intressanta med rapporten. Forskningsmodellen Ranstorp och Dos Santos använde sig av, den så kallade Delphimetoden, en metod framtagen av amerikanska militära tankesmedjan Rand corp. I den amerikanska staten och militärmaktens komplexa system av olika underrättelsetjänster och experter, som ofta lämnade motstridiga rapporter och analyser, behövdes ett system för att få en mängd olika disparata experter från olika instanser att nå en samlad beskrivning, att hitta någon gemensam konsensus i sin hotbildsanalys.

Rosengårdsrapporten säger alltså inget om den faktiska situationen i Rosengård, hur den upplevs av de boende där, men den säger däremot oerhört mycket om myndigheternas syn på Rosengård. Med Delphimetoden lyfte Ranstorp och Dos Santos fram den bild som fanns hos huvudintressanterna bakom projektet (Integrations- och jämställdhetsdepartementet, Säpo, Malmö kommun och Försvarshögskolan) och hos SSP-samarbetet i Rosengård (samverkan mellan skola, socialtjänst och polis). Fram tonar bilden av myndigheter som arbetar i ”frontlinjen” (deras beskrivning) i ett fientligt och okontrollerat territorium – där den inre sociala situationen (trångboddheten, segregationen, arbetslösheten) och yttre samhällssituationen (globala konflikthärdarna och krigen) skapat förutsättningar för en radikaliseringsprocess av ungdomar, pådrivna av ”åsiktskontrollanter” som predikade svenskhat (”hotet mot svenska värdegrunden”) från källarmoskéer och fundamentalistorganisationer förtäckta till kulturföreningar. Myndigheterna måste paranoid övervaka insatserna i frontlinjen, så att inte kulturföreningar, kvarterssatsningar och kvartersvärdar infiltreras av krafter med osvensk värdegrund och därigenom riskerar att bli redskap för åsiktskontrollanterna.

Det är utifrån denna myndighetssyn som man nog måste förstå ”Rosengårdsmiljonerna”, de ekonomiska satsningar som skjutits till efter kravallerna. 9,2 miljoner extrainsatta kronor ska bekosta nya socionom- och socialsekreterartjänster (inom SSP-samarbetet), två nya ”mötesplatser” för ungdomar ska öppnas och den av containrar plomberade gamla ockuperade källarmoskén ska återöppnas i kommunal regi som mötesplats för vuxna. Och som om denna mobilisering både av civilsamhället och kommunens ”frontlinjeinstanser” inte räckte, så inleddes även i maj en enormt omfattande polispatrullering av Rosengård – dit Malmös polisstyrka sats i beredskap varje kväll (”för att de boende ska känna att de är där för deras skull”). Rosengård i allmänhet och Herrgården i synnerhet är som en belägrad zon.

”Utanförskapet”

Om det hos den ”radikala” vänstern funnits en naiv syn på Rosengårdsbornas revolutionära potential, på grund av dess sociala utsatthet, en åskådning som historiskt närmast liknar anarkismens vurm för trasproletariatet (se mitt tidigare inlägg här), har inte heller högern varit sena att dra stora politiska växlar på de segregerade förorterna. Begreppet ”utanförskap” blev en central stöttesten i Alliansens valkampanj 2006. I tidskriften Arena nr 3, 2009, har Leila Zoubir försökt skärskåda begreppet. Om begreppet tidigare användes mest för att täcka in ett politiskt utanförskap (områden med lågt valdeltagande, låg delaktighet i det politiska livet och politiska organisationer) och socialt utanförskap, har Alliansen istället gett det en tydlig koppling till arbetslinjen.

Alliansens ”utanförskap” är ett ideologiskt begrepp för att samla alla kategorier som befinner sig utanför arbetsmarknaden för stunden, dvs personer som går på arbetslöshetsersättning, är sjukskrivna, förtidspensionerade, går på försörjningsstöd som socialbidrag och a-kassa, eller ingår i arbetsmarknadsåtgärder.
Alliansen använder begreppet mycket bredare än det som använts under socialdemokratin, ”öppen arbetslöshet”, i och med att det inkluderar även förtidspensionärer och heltidsstudenter som söker arbete. Alla dessa kategorier summeras bara rakt av som mått på utanförskapet, oavsett om personerna i statistiken är sådana som bara tillfälligt finns inom de sociala skyddsnäten, passerar mellan jobb, är sjukskrivna för stunden, studerar för ett yrke, går på a-kassa mellan jobb – begreppet gör därigenom ingen skillnad på hur man står utanför arbetsmarknaden, om det är kortvarigt eller långvarigt. Den ideologiska aspekten blir tydlig när man ser den viktiga sociala position arbetet ges i begreppet. Utanförskapet indikerar i den borgerliga tappningen en direkt koppling mellan arbete och samhällsdeltagande. Är man utan arbete är man utanför samhällsgemenskapen. Att stå utanför arbetsmarknaden ges därför en enorm laddning, att vara utanför hela samhället.

Alliansens ansträngningar att få ner arbetslösheten genom att skapa ett låglöneproletariat, att låta det sämst betalda skiktet på arbetsmarknaden dela på lönekakan och pressa löneskalan neråt, ges därmed en ideologisk motivation – påförandet av arbetslinjen och lönedumpningarna kan motiveras genom att utanförskapet minskar och att personerna med svältlöner nu integrerats i samhället genom att i alla fall ”fått in en fot på arbetsmarknaden”. Kortad studietid och CSN-lån, a-kassehöjningar och försvagade fackföreningar, krisavtal och bemanningsföretagens strejkbrytarförmedlingar är alla pusselbitar för att bryta upp arbetarklassens sammansättning och göra låglöneproletariatet möjligt.

Hos Folkpartiet dras utanförskapsbegreppet ytterligare ett steg, där blandas etnicitet in med klass. I sin rapport ”Utanförskapets karta” 2008 definierar de vissa förorter och städer som ”utanförskapsområden”, där sysselsättningsnivån är under 60% för ålderskategorin 24-64. I en artikel på DN debatt 8 juli 2009 förklarade Nyamko Sabuni att det fanns 156 sådana områden i Sverige, och att de tre värsta var Botkyrka, Landskrona och Malmö (Rosengård).

Den tydliga gränsdragningen mellan ”arbetets folk”, de ”vanliga lönearbetarna”, och de i ”utanförskapet”, de boende i ”utanförskapsområdena” ska dock inte ses som en knivskarp åtskillnad. De nya ”farliga klasserna” ses som något som hotar hela samhällsordningen. Magnus Dahlstedt skriver i Socialistisk Debatt:

”För Alliansen utgör dock utanförskapet inget randfenomen i det svenska samhället, förlagt enbart till storstädernas periferier. Utanförskapet sägs snarare kasta sin mörka skugga över hela samhället. Hotbilden om utanförskap påminner därmed om det sätt på vilket det ständigt närvarande ’terrorhotet’ idag presenteras. Hotet uppges finnas inte bara där utanför, utan här, mitt bland oss. Det gör hotet så mycket mer allvarligt. För att skydda den bestående ordningen krävs kraftfulla, extraordinära och löpande interventioner”.

Extremhögern och ”utanförskapet”

Utanförskapsbegreppet får hos Alliansen fungera som ideologisk legitimitet för att villkora sociala rättigheter och försvaga de sociala skyddsnäten – med motiveringen att dessa låser folk i ett utanförskap – och istället driva på en ökad flexibilisering, försämrad arbetsrätt och försvaga fackföreningarna, för att kunna öka låglöneproletariatet och hävda ett stärkande av arbetslinjen. Därigenom kan de utmåla sig som det nya arbetarpartiet (arbetets parti) och vädja till en arbetaridentitet, som inte ställs mot kapitalet, utan placerar motsättningen mellan de innanför och utanför samhällets (dvs arbetets) gemenskap. Men utanförskapet har en mörk sida: de farliga ”klassernas” återkomst. Fredrik Reinfeldt varnar själv för en dubbel utveckling. Dels riskerar de i utanförskapet att cementeras till ett oanställbart skikt.

”Med tiden uppges de som hamnar ’utanför’ riskera att utveckla en allt mer samhällsfrånvänd, misstroende livsstil eller mentalitet, som i värsta fall förs över från generation till generation. Om utvecklingen inte bryts riskerar det att etableras ett parallellt samhällsliv i det svenska samhället, ett slags ’samhälle i samhället’.”

Situationen blir än mer explosiv när ”extrema grupper” blandar sig i leken, menar Reinfeldt. ”Det [utanförskapet] är något som i sin förlängning riskerar att skapa grogrund för de politiska krafter som erbjuder de enkla lösningarnas politik och ställer människor mot varandra”.

Men det är just i användandet av utanförskapbegreppet vi ser en tydlig koppling mellan högerprojektet och extremhögern. I och med att i begreppet ”utanförskapet” på arbetsmarknaden, dvs de personer som får stöd av de sociala skyddsnäten i samhället, tillskrivs etniska och politiska egenskaper, och stämplas som i ett socialt utanförskap.

I Magnus Marsdals bok Högerpopulismen dissekerad (FRP-koden) beskrivs norska Fremskrittspartiets framgångar. Marsdal tar speciellt och tittar på den identitetspolitik som partiet drivit, hur de förändrat arbetarklassbegreppet.

Den historiska arbetarrörelsens arbetaridentitet ställdes alltid i motsatts till kapitalet, arbete-kapital var grundmotsättningen. Men när vänstern slutat att prata om klass, har Fremskrittspartiet kunnat förändra arbetaridentiteten, där grundkonflikten ses som arbete/arbetaren ställd mot utanförskapet (parasiter, snyltare, extremister). Arbetets identitet samlar alla de som ”gör rätt för sig”, oavsett om det är knegaren på golvet, småföretagaren eller företagsbossen i ledningen. Mot dessa ställs de som ”inte gör rätt för sig”, olika ”samhällsparasiter” som befinner sig både högt och lågt: flyktingen, brottslingen, börsspekulanten, kulturvänstern, stekaren, journalistiska förståsigpåaren, politruken, fackpampen, socfallet, extremisten, akademiska besserwissern. Därigenom blev det möjligt att para ihop rasism, arbetaridentitet och ett nyliberalt företagsklimat i ett gemensamt politiskt projekt.

Motsättningen arbete-kapital finns ju fortfarande kvar, är fortfarande central. Men vad händer om arbetarna inte längre identifierar sig med andra proletärer, om deras identitet byggs kring sig själva som enbart individuella konsumenter eller avgränsning mot andra ickekapitalister.

”Antag att en grupp busschaufförer har gått ut i strejk med krav på att det ska bli omöjligt för arbetsköparen att bedriva social dumpning genom att flytta de anställda från ett avtalsområde till ett annat, till exempel från kommunsektorn till Näringslivets Hovedorganisasjon. Antag att den här principstriden angår dig indirekt, eftersom du arbetar i en bransch där samma sak kan hända, till exempel renhållning. Hur reagerar du på strejken, när den drabbar dig som oskyldig ’tredje part’? Vad säger du om Verdens Gang frågar dig som en av ”fem på gatan”? Vad gör du om några på arbetet föreslår att fackföreningen ska ge de strejkande ekonomiskt stöd?

Om du tänker som konsument finns det inte någon anledning för dig att stödja de strejkande. Så du röstar emot att fackföreningen ska bevilja stöd, och svarar Verdens Gang att ’det är förfärligt att en liten grupp som strejkar kan drabba så många oskyldiga”.

Så de strejkande förlorar kampen om opinionen och tvingas ge upp. Det införs inte någon princip som förhindrar social dumpning genom att byta avtalsområde. Ett år senare blir din arbetsplats omvandlad till aktiebolag och du och dina kollegor flyttas över till ett annat avtalsområde där ni går miste om 20 000 i pensionsrättigheter varje år. Du föreslår att ni ska strejka mot försämringarna, men ingen av de anställda tror att det går att få stöd bland vanligt folk. Den enkla moralen är att om du tänker kortsiktigt, som konsument, kan du undergräva dina egna intressen som arbetare. Inte så smart i längden: ju sämre lön du har som arbetare, desto mindre har du råd till som konsument.

Arbetarrörelsen visste från dag ett att identitetskampen är en förutsättning för fackföreningarnas styrka. Rörelsen la stor kraft på att förstärka en gemensam upplevelse av var de viktigaste skiljelinjerna i samhället går. Fremskrittspartiet bekämpar denna identitet dag och natt, 365 dagar om året.”

Arbetare som inte ser sitt gemensamma intresse, som slutar se var huvudskiljelinjerna går, slutar att agera som klass. Utanförskapet är inget klassbegrepp. Det ger individuellt ansvar åt ett kollektiv personer för strukturella problem som segregation, arbetslöshet och utslagning. Istället för kollektiva lösningar, serveras bara kortsiktiga individuella lösningar som i längden undergräver för oss alla. Lösningarna på utanförskapet är att ta låglönejobb, att försvaga facket, att luckra upp sociala skyddsnät, arbetsrätt och LAS, att ges individuella morötter i form av skattelättnader för de individer som lyckas klättra uppåt.

Från Konfliktportalen.se: eiz skriver Livet är en Schlager, Anders_S skriver Oegentligheter på privatskola, kamratwot skriver Vi lovar och svär.., Jinge skriver Arctic Sea i rubrikerna igen

Det kan inte vara en slump att Leninmuseet och Muminmuseet i Tammerfors bara ligger några hundra meter från varandra. Såklart Lenin bor granne med Mumin. I illustratören och författaren Tove Janssons böcker från 50- och 60-talet skildras den bohemiska muminfamiljen, familjen som alltid skyr arbetet men alltid söker det kollektiva äventyret. Familjen är anarkins parti i Mumindalen: muminpappan som alltid är beredd att återsöka sin äventyrsfyllda ungdom, mumintrollets existentiella grubblerier över varför tillvaron är som den är, vagabonden Snusmumriken som för sitt privatkrig mot inhägnader, murar/gränser och parkvakter, badhusockupanten Tootiki (R.I.P!). Rebellen Lilla My som ”härjar, slåss med polisen och festar”. Muminmamman som kan få alla att känna sig välkomna, involverade och delaktiga – oavsett hur udda de är, till och med de osynliga blir sedda av hennes muminfamilj. (Visst, könsrollerna kanske inte är de bästa, men de lämnar många öppningar och gränsöverskridanden).

Med sitt muminhus som bas är familjen ett organiskt förankrat parti i Mumindalen. Huset är alltid öppet, beredd att ta hand om flyktingar från katastrofer, gömma folk från polisen, lånas ut eller bli en kollektiv mötesplats. Det som skiljer muminfamiljen från resten av de ”ansedda” invånarna i Mumindalen; den egocentrerade neurotiska Filifjonkan eller den autistiska samlaren Hemulen, är att Muminfamiljen alltid är beredda att tänka utanför sig själva, göra saker som involverar hela dalen, bryta mot vardagens konventioner. Muminfamiljen har förmågan att ta beslutet: de ordnar festerna, skapar ett skydd mot ett yttre hot, bjuda in på tebjudningar och blir därigenom Mumindalens naturliga samlingspunkt och referenspunkt. Även när familjen är frånvarande, finns de som ständig referens i mumindalenbornas liv – som i boken Sent i november som kretsar kring muminfamiljens frånvaro, där de övriga isolerade och ensamma mumindalsborna till slut samlas i familjens tomma hus, tar själva på sig rollerna av att skapa den kollektivitet som familjen och huset förknippats med.

Fragment om mumintroll

Förutom muminböckerna formades jag som barn oerhört mycket av skivan ”Mumintrollen”, en skiva med en märklig bakgrund och som ofta glöms bort när muminhistorierna diskuteras.

På den experimentella svenskspråkiga scenen Lilla Teatern i Helsingfors sattes 1958 upp en pjäs om mumintrollen, ”Troll i kulisserna”, skriven av Tove Jansson. När pjäsen kort därpå fördes över till Stockholm, utökades den med musik. Tove Jansson skrev texterna och pianisten Erna Tauro gjorde musiken. Teatern blev succé i Stockholm, och låtarna släpptes 1960 på en EP, och senare en längre LP, där Birgitta Ulfsson, Lasse Pöysti och Gösta Ekman sjöng visorna och vävde in dem i en ramberättelse om mumintrollen.

Ramberättelsen till visorna byggde på teaterpjäsen, men hade under 60-talet utvecklats av Tove och Lars Jansson till en planerad tv-serie för SVT. Serien blev aldrig av, manuset försvann i glömska, och blev endast kvar som fragment i form av LP-skivans korta berättelse kring visorna. Efter ett långt letande och dektektivarbete har Svenska Teatern i Helsingfors nu lyckats hitta det manus som varit försvunnet i 40 år och utifrån det satt upp teaterpjäsen ”Kungen i Mumindalen”.

I sagan skådar Kungen ut över Mumindalen i sin kikare, och blir upprörd när han ser mumintrollens anarkistiska leverne. Han kallar sig till dem i sitt slott för att ”civilisera dem” (i Danmark hade det väl kallats ”normalisera” dem).

”I berättelsen ska mumintrollen anpassas till rådande normer, smältas in i den grå massan, avkläs sina särdrag: de ska ”avminoriseras”. Så länge en minoritet inte syns, ryms den fint inom rikets gränser! Kungen i Mumindalen är en aktuell, varmhjärtad och melankolisk satir. Det handlar om en kultur där avvikelser inte tillåts, där en majoritet med dåligt självförtroende försöker kuva en minoritet. Men först och främst är det en berättelse som genomsyras av mumintrollens avväpnande och förtrollande livsfilosofi.”

Det intressanta är hur kungen försöker civilisera muminfamiljen. Han gör det genom att sjunga och spela tre visor för dem (på skivan sjungna av Gösta Ekman): visan om alltings värde (”Var kryp i mitt rike må höra, att det dyra är det som är stort. För det stora tar lång tid att göra, och kostar mera än det som går fort”), Visan om lag och rätt (där han klagar på att ”närmast är det skurken ni bjuder in på té” i Mumindalen, och Mumin får försvara sig med att de aldrig haft någon lag förut, och att lagar verkar så relativa) och paradmarschen. Civilisation bygger alltså på de tre hörnstenarna arbetsvärdeläran, våldsmonopolet och nationalkänslan – tre beståndsdelar muminfamiljen inte alls kan ta till sig eller relatera till. Istället tar de med kungen till slottets tjänstekvarter, ställer till en fest hos personalen i köket (där kungen aldrig varit förut) och tar till slut med honom till äventyren i det ociviliserade mumindalen istället. Kungen beslutar därefter att respektera Mumindalens territoriella autonomi.

Skapa två, tre, flera Mumindalar

Mumin och Lenin bor inte bara grannar i Tammerfors, utan även i Helsingfors. Några hundra meter från Svenska teatern ligger Helsingfors universitet. Helgen 13-15 mars ockuperades universitetet av studenterna – igen. Kampanjen Studentaktionen höll möten och diskussioner om det nya lagförslag som högerregeringen lagt om att minska den statliga finansieringen och istället släppa in näringslivets sponsring av universitetsutbildningarna. Studentaktionen bildades som motkampanj, och samlade studenter från vänstern, de gröna och framför allt den autonoma studentgruppen AutOp. Inspiration kom från den italienska vågen av universitetsprotester under hösten, och lagförslaget blev en kristalliserande punkt för att få fart på en finsk våg.

Fredagen 13 mars genomförde studentrörelsen aktiviteter i de flesta finska universitetsstäder, med allt från mindre fackeltåg till aulaockupationer. Flera städer hade också arrangerat bussar och tog sig till demonstrationen i Helsingfors. 1300 samlades framför presidentspalatset och universitet, och tågade sedan igenom innerstaden till riksdagen, för att sedan återvända till universitetet, gå in och ockupera byggnaderna.

Trots att studentrörelsen växt fram, fått många nya personer att engagera sig och spridit sig över hela Finland rådde en märklig otålighet under stormötena. Hur skulle man kunna transformera denna våg till en varaktig rörelse, efter att lagförslaget – en ju i praktiken redan förlorad kamp – tagits. Hur skulle man se på studenternas och universitetets funktion? Vissa betonade vikten av universitets (eller ännu pretantiösare, kulturens) autonomi från de politiska institutionerna och näringslivet, andra om studenterna som kunskapsarbetare och universitetet som en fabrik som producerade information, forskning och kunskap för samhället, och att det därför var rätt att kräva statliga finansiering. I mindre workshops diskuterades om det fanns möjligt att sprida studentrörelsen utanför universitetet: fackföreningsrörelsen, som rustade för strid i en kamp mot högergröna regeringens förslag att höja pensionsåldern, hade sträckt ut en hand till studentrörelsen. När regeringen backade och drog tillbaka förslaget, bröts dock den kontakten. Studentaktionen försökte även koppla studentdemonstrationerna till protesterna mot Lex Nokia, ett FRA-liknande lagförslag som kommer göra det möjligt för arbetsköpare att kontrollera sina anställdas epost. En annan möjlighet att bredda studentkampen var att knyta an till bostadsfrågan, en alltid aktuell studentfråga, och där sprida den ut i samhället. Skulle studentrörelsen kunna bli en ny bostadsockupationsrörelse? Mötet enades om att kräva en permanent lokal inne på universitetet, en ockuperad sal, för att kunna fortsätta studentrörelsens kamp inne på universitetet, men utanför studentkåren. En diskussion som däremot saknades är den som förts i Sverige, om den funktion studenterna fått på arbetsmarknaden, som lönedumpande prekär arbetskraft i bemanningsföretag genom extraknäcken för att dryga ut det låga studiebidraget. Diskussionerna pågick långt in på småtimmarna, tills ljudanläggningen släppades in och en fest i universitetsmatsalen drogs igång.

Autonom offensiv och vita overaller

Under 90-talet fick vi många gånger besök av finska anarkistfederationen, som kom översläntrades efter en blöt kryssning och träffade Stockholmsanarkisterna. Vi gjorde liknande resor till dem. Kontakterna var sporadiska och rätt tillfälliga. Hösten 1999, under finska EU-ordförandeskapet, bjöds vi dock över att delta på motaktiviteterna i Tammerfors, då ministrarna skulle lägga grunden för det så kallade ”Tammerforsprogrammet”, den femårsplan som skulle reglera EUs gräns- och flyktingpolitik. Under motkonferensen lades grunden för No Border-nätverket, det autonoma europeiska nätverk som arbetade för att underlätta för öppna gränser och migranters rättigheter. På det mötet mötte jag för första gången de finska autonoma. ”Jodå, vi har fått en finsk autonom rörelse nu”, förklarade en finsk anarkist för mig. ”De fyra sitter i hörnet därborta”. Autonom Offensiv 99 var dock ett ambitiöst projekt, de fyra deltagarna hade lagt grunden för projektet två år tidigare, och hämtade – såsom vi kort därpå också skulle göra – en stor dos inspiration från den italienska operaismo- och postoperaism-traditionen. Finland blev vår genväg till Italien. Autonom offensiv kom rätt i tiden. Bara månaden efter briserade Seattle och globaliseringsrörelsen sprang fram. De finska autonoma befann sig mitt i den. Med erfarenheterna av Världsbanksprotesterna i Prag, tog de med sig det vitaoverallkonceptet hem, och bildade den finska vitaoverall-rörelsen. I december 2000 försökte de störa presidentsbalen på självständighetsdagen och iklädda vita overaller och kroppsskydd bryta sig igenom polisavspärrningarna, i de ”objudna gästernas fest”. De finska vita overallerna började tillsammans med Globalisering underifrån öppet planera en vitaoverallsaktion inför EU-toppmötet i Göteborg. ”I Europa är kärnan i de vita overallernas politiska projekt att vara Europas osynligas armé, som kämpar för minoriteternas rättigheter”, konstaterades det i en kommuniké som förklarade varför man skulle försöka bryta sig in på toppmötet. Den aktionen blev polisens topprioritering att stoppa, vilket resulterade i polisbelägringen av Hvittfeldska gymnasiet – där vita overallerna bodde och hade sina kroppsskydd – den polisiära massarrestering som blev gnistan som utlöste de omfattande Göteborgskravallerna.

Omkast, sköldar och påverkan

Med Genua, månaden efter Göteborg, tog de vita overallerna i Italien av sig sina overaller och ombildades till den mycket mer omfattande ”de olydigas rörelse”. De finska overallerna följde efter.

”Vår styrka var att vi skapat en oerhört flexibel organisationsstruktur och aktivistkader, som kunde göra väldigt snabba omställningar. Vi kunde på 24 timmar kasta om hela organisationen, släppa en identitet eller projekt och skapa ett annat, för att befinna hos mitt i kamper”, berättar finska aktivisten Markus för mig.

I ett diskussionsunderlag till det nordiska nätverk som byggdes upp ur vita overallsaktionen och den radikala globaliseringsrörelsen, PGA-inspirerade NorthEuropean Anticapitalist Network, diskuterades just hur en flexibel organisationsstruktur skulle kunna garanteras:

”Hur kan man ge kontinuitet åt diskontinuitet, när spontanitet inte verkar räcka till? Tja, ”spontanitet” i sig har aldrig varit ”tillräckligt”, då resultaten (nästan) alltid varit otillräckliga och ingenting någonsin är fullständigt spontant utan även resultatet av avsiktlighet. Inte desto mindre verkar frågan om organisering uppta en väldigt central plats just nu, för det första som sköld eller vapen mot reformistisk expropriering av vad vi gör och vad vi är, och för det andra som utbildning och politisk arbete av ”professionella revolutionärer”.”

Trots det till det yttre framstod som en spontan och organisationslös rörelse, hölls de finska aktivisterna samman av en gemensam diskussion, gemensamma strategier och projekt.

”I det andra fallet, är det inte fråga om att vara i kvantitativ majoritet, utan snarare en fråga om kvalitativ majoritet, den höga nivån av politiskt arbete. Det syftar också på förmågan att kunna förändra den taktiska linjen under mycket korta tidsperioder, att vara flexibel nog för att kunna producera det mest önskvärda förhållandet. Paradoxalt nog, om virtuositet är en av de förmågor som utkrävs av den postfordistiska produktionen – samtidigt som postmodern politik har en mycket liten grad av autonomi och givit upp sitt anspråk på virtuositet och att styra ”det möjliga” – handlar det nu om att återföra denna virtuositet till det politiska fältet i form av antagonistisk aktivitet. ”

En av slutsatserna ur detta resonemang var att upprätta en ”pol” i det finska miljöpartiet, återigen likt den italienska Disobbedienti-rörelsen, för att skapa ”parlamentariska sköldar” som kunde skapa legitimitet och legalitet åt utomparlamentariska och antagonistiska praktiker. Finska Grön ungdom, Unga gröna hade vid denna tidpunkt knappt femtio medlemmar, när olydnadsaktivisterna gick med i ungdomsförbundet. I flera omgångar innehade aktivister från de olydiga ordförandeposten, upprättade många av de unga grönas politiska dokument och projekt, samt byggde upp hela organisationen – idag har unga gröna över femhundra medlemmar. Genom De gröna försökte aktiviströrelsen vinna stöd för sina krav på medborgarlön och öppna gränser. Strategin hade mycket begränsad framgång, men gav ekonomiska och materiella resurser, möjlighet till opinionsbildning och offentlighet samt ett politiskt kontaktnät, som aktiviströrelsen kunde använda vid utomparlamentariska praktiker.

”De vita overallerna förtjänar att tillskrivas bedriften att ha gjort de unga bröna till den mest dynamiska institutionella politiska ungdomsorganisationen i Finland. Men vi kan inte heller förneka att i de platser där klassammansättningen varit traditionellt industriellt, har våra kamrater istället arbetat på ett framgångsfullt sätt inom vänsteralliansen (Vasemmistoliitto) och dess ungdomsorganisation. Partiet innebär just detta: förmågan att kunna agera på ett konsistent sätt i olika kontexter beroende på klassammansättningen. Där det immateriella arbetet var hegemoniskt, har de Gröna varit en central institutionell påverkanskanal, medan där industriarbetet är hegemoniskt har vänsteralliansen varit den viktigaste kanalen för påverkan. Däremot har vi aldrig bildat egna fraktioner inom dessa partier eller ungdomsorganisationer. Våra kamrater har alltid varit lojala och öppet berättat om sina åsikter.”

Viljan till makt

2003 lades de olydiga ner i Italien och Finland, i samband med att globaliseringsrörelsen ebbat ut. Men den autonoma aktiviströrelsen fortsatte arbeta vidare genom sina projekt: en finsk version av Planka.nu skapades, No border-kontakterna upprätthölls och framgångsrika försvarskampanjer för utvishotade flyktingar drevs. Genom reclaim the streets-artade graffitidemonstrationer (”Gatukonsternas natt”) skapdes ett tätt kontaktnät med de proletära förortsungdomarna i graffiti- och hiphopscenen. Nättidningen Megafoni förmedlade och utvecklade den politiska, kulturella och filosofiska diskussionen, och skapade kontaktnätverk inom universitetsvärlden, bland studenter och doktorander.

I texten Sunset Boulevard, vid nedläggandet sommaren 2003 av finska Indymedia, som spelat ut sin roll, beskrevs hur kärnan i det politiska projektet, som en politisk vilja och ett subjekt strävandes efter makt och resultat, fortgick oavsett öppna synliga organisationsidentiteter:

”I samhälleliga rörelser är det inte frågan om humanism, värdegrunder eller ett chomskyistiskt åstadkommande av mänsklig rättvisa, utan om materiella förändringar som kan produceras och kontrolleras politiskt. Ibland är det självklart vettigt att ge en naiv bild av sig själv, men det omintetgör inte det faktum att ett politiskt subjekt och en politisk vilja existerar. Vi har inte namngett vår organisation, vårt subjekt eller ens vår vilja, trots att vi gett dem många namn under tre eller fyra års tid.”

Sociala center

En sammanhållande praktik var försöket att upprätta ett ockuperat socialt center i Helsingfors. Ockupationer hade pågått under 80- och 90-talet i flera finska städer, och den dialoginriktade rörelsen Oranssi hade till och med lyckats ockupera bostäder, rusta upp och framgångsrikt skaffa billiga hyreskontrakt. Olydnadsaktivisternas mål när de påbörjade sin kampanj var dock inte i första hand att ockupera ett boendehus, utan att öppna en politisk lokal, ett socialt center. Efter flera ockupationer lyckades de förhandla till sig ett kontrakt på en liten trävilla som ockuperats utanför Helsingfors. Sociala centret, som döptes till Siperia, varade mellan 2002 och 2006, då huset brann ner. Utifrån Siperia uppstod en ny ung generation, som kom in via konserterna och de kulturella aktiviteterna – aktiviteter som tidsvis riskerade att helt överskugga politiken – in i de politiska projekten. Som socialt center led Siperia av mycket barnsjukdomar och svårigheten att dra en gräns mot opolitiska hippiesar som bara sökte en alternativ frizon, men erfarenheten av en självstyrd lokal blev värdefull för den husockupantrörelse som följde efter Siperia förlorats. Kampen för Ungdomshuset i Köpenhamn 2007 gjöt nytt liv i finska husockupantrörelsen, och startade en ny våg ockupationer i flera finska städer. Med start sommaren 2007 började kontinuerliga ockupationer och förhandlingar med Helsingfors ungdomsstyrelse för att skapa ett nytt socialt center. Och efter diverse kortvariga ockupationer eller tillfälliga kontrakt, gav faktiskt ungdomsstyrelsen ockupanterna kontrakt på en fastighet vintern 2008/2009. Vid detta tillfälle gav taktiken med arbetet inom de Gröna utkastning, att det fanns så bra upprättade kontaktkanaler in i de politiska institutionerna att det gick att genom återuppreppat sätta press genom nya ockupationer kontinuerligt hålla förhandlingarna öppna och slutligen få ett kontrakt på ett ”autonomt styrt” socialt center. Våren 2009 kan därigenom Sociala centret Satama (Hamnen) slå upp portarna.

Mayday mayday

Efter globaliseringsrörelsens borttynande deltog finska rörelsen aktivt i det internationella EuroMayDay-nätverket, det nätverk som uppkommit för att sätta ljuset på de osäkra anställda, det nya prekariatets, livssituation och arbetssituation i Europa, för att kräva nya sociala skyddsnät, anställningstrygghet och en garanterad inkomst/medborgarlön. EuroMayDay-paraderna i Finland, som hölls på Valborgskvällen – den traditionella festkvällen – väckte stor medial uppmärksamhet, och begreppet prekarisering blev en allmänt vedertagen term i diskussionen om arbetsmarknadens villkor. Men till skillnad från Sverige förvandlades aldrig frågan om prekarisering till en organisatorisk fråga, att hitta arbetsplatskamper, organisationsformer och stridsåtgärder som fungerar för den nya tekniska sammansättningen av arbetsstyrkan – utan hölls istället som en politisk fråga. Enstaka försök att organisera sig på callcenters, eller bli basaktiva funktionärer i fackförenignsrörelsen, genomfördes, men blev aldrig någon central strategi för organiseringen kring osäkra anställda. Istället kretsade allt mycket kring att framföra kravet på medborgarlön, bland annat genom valkandidater på de Grönas listor – en kampanj som aldrig blev framgångsrik. Samtidigt som CPE-protesterna i Frankrike och Osynliga partiet-kampanjen i Sverige väckte dock sajten Prekariaatti.org och Euromayday en enorm offentlig diskussion – särskilt efter ockupationen av en rivningshotad lagerlokal mittimot Riksdagshuset, som efter en natts brytfest med tusentals deltagare brann upp och övergick i ett våldsamt upplopp utanför riksdagen. Med Euromaydays tappade betydelse som nätverk 2008, de finska Grönas inträde i högerregeringen med Centerpartiet och Högerpartiet, och framväxten av husockupant- och studentrörelsen, släppte de finska aktivisterna frågan om osäkra anställningar och prekarisering.

Lenin i Finland

Inför internationella Euromayday-mötet i Liege i mars 2009 gick det ut strategidokument på nätverkets maillista, som presenterade den organisationsdiskussion som pågått under 2008 i Helsingfors. Dokumentet ”Potemkin” stod i skarp kontrast till Euromaydays rätt spretiga och anarkistiska framtoning. De finska aktivisterna förespråkade ett återvändande till Lenin och att diskussionen om att agera som parti stod på den politiska dagordningen, för att övervinna de brister och den reformistiska ”lightaktivism” som uppstått ur globaliseringsrörelsen.

Bakgrunden till dokumentet var den koordinering, den process att starta ett gemensamt politiskt kollektiv, som pågått mellan de olika finska post-vitaoverallerna-projekten. Potemkin var ett bokslut över de gemensamma tio åren av politisk autonom aktivism, en utvärdering för att vidarutveckla strategin för att röra sig vidare.

Om vänstern i stort i samhället har allt mer kommit att överge antagonismen, motsättningar och kamp, och istället förespråka dialog, diskussion och samförstånd – en ”lightaktivism” inriktad på kulturkamp som bara producerat oändliga diskussioner, utan verklig vilja att agera för förändring, så måste de autonoma projekten organisera sig för makt. ”Det är dags vi sätter tre kategorier i centrum för det politiska handlandet: beslutet, fienden och Partiet”.

”Denna partidefinition given av Karl Marx är för oss den heligaste doktrinen av alla: klassen är partiet. Å andra sidan, måste vi också fösa samman våra fiender: bourgeoisin – arbetet, staten och krigets parti. Dessa två partier har allt för ofta glömts bort. För många gånger har det lämnats osagt att målet för den multitudska proletariatet kan inte vara något annat än förändringen av sakernas nuvarande tillstånd: förstörandet av kapitalismen, arbetet och staten. Bara efter denna premis kan vi diskutera garanterad inkomst, sociala center och graffiti.”

Istället för att i det oändliga agera gramsciansk think tank måste de autonoma inleda ett schmittianskt tank think, börja tänka och organisera sig för att bli stridsskeppet Potemkin.

”Med andra ord, det vi föreslår på ett teoretiskt plan är ’beväpnandet” av våra tankar. Vi är inte intresserade i de oändliga diskussionernas tankesmedjor, utan snarare intresserade i en beväpnad teori som rullar över all postmodern lätthet: tanktänkandet (tank think). En teoretisk tanke som gjutits i en form, från ett helt stålstycke, utan några postmoderna ränder eller sprickor”.

Dokumentet författat av Kalle Seppä (en förfinskning av namnet Carl Schmitt, Kalle Smed) hymlar inte att det är en kaderorganisation som behövs byggas upp.

”Funktionen för vår organisation är att organisera en kader och intellektuella, att ge en hierarkisk struktur av prioriteringar och uppgifter, att organisera och leda konflikter. Med ett enda ord, att besluta.”

Partiet kan inte ses som enbart en organisation, utan den struktur som är kapabel att genomföra en funktion, att fatta beslutet, att genomföra praktiken.

”Den politiska organisationens funktion är främst att sammankoppla konflikter till en strategi. Från Torneo till Helsingfors, från Rovaniemi till Tammerfors. Som målet, förgörandet av fienden – den kapitalistiska staten.”

Garry Adams i Östra Helsingfors

Men vad bygger det ”i stål helgjutna partiet” sin styrka på? Begreppet multituden visade på möjligheten att konstruera en rörelse av rörelse, men lyckades aldrig etablera sig som ett klassbegrepp, visa på sin rot i produktionen. Även om prekariatbegreppet hade sina brister, satte det produktionen i centrum – även i sina urvattnade former av bara politiska krav på nya skyddsnät. Faran i dessa begrepp var kanske i sin popularitet, att de bäddade för en lightaktivism, bara en åsiktsproduktion och kulturkamp, aldrig lyckades riktigt bli organisatoriska vapen i interventionen för att bidra till en politisk klassammansättning. I Italien har svängningen gått från fokuserandet på arbetarautonomin i produktionen tillbaka till den territoriella autonomin (vilket jag skrivit om här och här tidigare på Guldfiske). Även det finska strategidokumentet föreslår ett liknande steg för att organisera sig som proletariat inom och emot metropolerna. Om arbetarautonomin hade bilfabrikerna i Italien på 60-talet som sin modell, har den territoriella autonomin snarare Norra Irland 70-talet som sin modell.

Satsningarna på att skapa proletära fästen, kallar Kalle Seppä för ”organiserandet av förläggningar” (the organization of compounds), försöket att upprätta proletära zoner, röda fästen där en intensivare motmakt kan utövas i området. Istället för att vara en åsikts eller opinionsrörelse måste praktikerna baseras på en förankring i förorten, bland migranter, arbetslösa, det unga storstadsproletariatet. Det är där den nödvändiga motvikten i krisen kan uppstå, områden där annars extremhögern är de som kan mobilisera och skapa förankring territoriellt. Som inspiration för hur sådan organisering av proletära ”compounds” kan se ut, lyfter Seppä fram Provisional IRAs tidiga verksamhet och bildande som en förebild – inte som en väpnad organisation, utan som en territoriell motmakt, i dess skapande av proletära nogo-områden.

”Det provisionella IRA föddes när en del av medlemmarna i den republikanska armen övergav idén om en konsistent centralistisk nationell befrielse, och beslöt att istället prioritera försvaret av deras egna proletära lokalsamhällen, i framför allt områdena i Belfast och Derry.”

Även om Potemkin pratar om en brytning med Toni Negri (”teoretiker utan skägg”) och operaismen, så är det precis den brytning Autonomiarörelsen genomförde på 70-talet med operaismen, en förskjutning från arbetarautonomi till (proletär) territoriell autonomi. När organisationen Potere operaio sprack var det just i de falangerna, de fabriks- och arbetsplatsbaserade operaisterna, och de insurrektionella leninisterna i Rom, som förespråkade upprättandet av ”röda baser” (basi rossi), befriade förorter, nogo-områden, efter irländsk modell – just efter en studieresa i Norra Irland i 70-talets början. Brytningen står alltså fortfarande och stampar inom den italienska traditionen, och följer den inriktningen på att bemöta Lega nord och högerns valframgångar med territoriell organisering som just pågår i Italien.

Stadsdelskampen, satsandet på röda fästen, har många intressanta beståndsdelar: självreduktionskampanjer, ockupationer, generaliserade strejken som blockerar stadens infrastruktur, territoriell motmakt, reappropriationskampanjer och direkta attacker/upploppet som återtagandet av stadsrummet. Men denna proletära strategi är också problematisk, utifrån hur proletariatet definieras – att klassbegreppet riskerar att tappa sin bas i den omedelbara produktionsprocessen. Risken finns att kasta ut det operaistiska barnet med badvattnet. (Just denna frågeställning territoriell autonomi/arbetarautonomi kommer bli central för mig under vårens planerade inlägg på denna blogg).

Det återstår att se om kamraterna i Helsingfors ska lyckas med sin territoriella strategi, att bygga sitt muminhus och bli det organiskt förankrade partiet i sin mumindal. Men jag önskar dem lycka till och kommer nyfiket följa utvecklingen i vårt grannland.