Till kamrat vem som helst

Vad gör man dagen efter upproret? När barrikaderna redan rests, gatstenarna kastats, torgockupationen tröttnat, massmanifestationerna avlöst varandra, stormötena går på tomgång, tågstationen redan blockerats och en uppsättning korrupta politiker bara bytts ut mot en annan. När varje revolthandling gjorts, men inget förändrats. Vad händer då?

2007 kom Osynliga kommittén med sin bok Det stundande upproret. Det var en peppande bok man kunde ge till vem som helst, en medryckande föraning om den stormvind som skulle komma i den globala finanskrisen och krispolitikens spår. Och framför allt, vad vi – vem som helst – kunde göra när stormen kom. Sju år senare har Osynliga kommittén kommit med uppföljningen, Till våra vänner, som nu kommit på svenska (TankeKraft förlag 2015). Om Det stundande upproret var ett manifest, ett brett upprop för en kommande strid och en kommande kampgemenskap, är Till våra vänner den kranka eftertanken vad som gick snett, var revolterna körde fast och hur de kan komma loss ur den stagnation de drabbats av. Om Det stundande upproret vände sig till vem som helst, vänder sig Till mina vänner till Osynliga kommitténs vänner från kravallerna, torgockupationerna och blockaderna. Den är ett samtal kamrater emellan, sammansvurna i samma projekt. Ofta med udden polemiskt riktad mot andra deltagare i upprorsvågen; de ”vänsterister” som beskylls för ligga bakom revoltens misslyckande.

Trots att Till våra vänner närmar sig samma frågeställningar som revolutionärer i alla tider tvingats ta upp – frågan om aktörskap, relationen mellan revoltens olika subjekt, mellan strategi och taktik, voluntarism och organisation, revolt och revolution, organisationens (partiets) roll – lyfter Osynliga kommittén fram deras diskussion som annorlunda. Deras manifest är ett ickemanifest, partiet ett ickeparti, organisationsformen en ickeorganisation, subjektet ett identitetslöst ickesubjekt. Må så vara. Projekt mår ofta bra av att dra en polemisk demarkationslinje mot sina föregångare och utmåla sig själva som något helt annat. Som sådana fungerar Osynliga kommitténs skrifter bra även för dem som inte delar deras slutsatser, som poetiska provokationer, korrigeringar och ifrågasättande, som tvingar alla att betrakta sina egna projekts risker och tillkortakommanden. De är lika uppfriskande att läsa när man håller med som när man inte håller med.

Tristast blir skrifterna däremot när de liknar skuggboxning mot parodiska skildringar av andra kommunistiska teoribildningar som deltagit i samma revolter. Osynliga kommittén snor och inspireras friskt från sina teoretiska ”konkurrenter”, för att sedan spotta ut de oönskade resterna och tillskriva andra närstående strömningar. De som borde vara närmast utmålas som längst bort och det stora hotet mot varje uppror – till och med fiender på insidan, förskansade i våra huvuden.

Så varför inte göra en tillbaka-kaka och göra samma läsning i retur av Osynliga kommitténs skrifter, se vad vi kan använda, sno tillbaka och vad vi kan dumpa. Låta de autonomistiska teorier de försöker digestera explodera i deras mage, som en trojansk häst, och fritt få blomma upp och återbefrukta Osynliga kommitténs projekt i en annan riktning än vad de själva tänkt sig. Vad händer om man läser Till våra vänner med Negris, Trontis och operaisternas glasögon? (Tack till kamrat Krigsmaskinen för uppslaget!)

Upprorets tid

Ett sympatiskt drag i Osynliga kommitténs insurrektionalism är deras uppmaning till handling nu. Direkt, omedelbart och omedierat. Det finns inget gyllene tillfälle att vänta på, ingen ultimat situation som ska uppstå, inget strategiskt kairos att vänta in. Det är bara att börja, där du är och med dem du har runtomkring dig. För Osynliga kommittén är den historiska tiden upphävd, det gäller bara att avtäcka kollektiviteten som redan finns där, färdig i de delade motståndshandlingarna. Det finns inget löfte om framtida extaser eller en mytisk urtid, det är bara i nuet som möjligheten att förändra världen existerar.

Men sen ett aber. Upproren har kommit, men inte revolutionen, konstaterar Osynliga kommittén krasst. Revolten visade sig inte övergå i revolutionen. Den lyckades inte förbinda kortsiktiga och långsiktiga handlingar, taktik och strategi, ackumulera segrar som kunde leda till en systematisk förändring.

Vad fick upproren att stanna av? Osynliga kommittén har två svar. Det ena är att se hur kampcyklerna upplöses när de lyckas bli generaliserade och blivit allmängods. ”Sedan 2005 är det som om antiglobaliseringsrörelsen har upplösts av verkligheten. Den har försvunnit, just därför att den har förverkligats”. Under krisprotesterna tog alla folkliga protester, även de fascistiska på Maidantorget, globaliseringsrörelsens erfarenheter som sin självklara grund. Nätverksorganiseringen, aktionsdagarna, rådsförsamlingarna, den breda militansen, alternativmedian, blockaderna, kritiken mot finanskapitalismen – de har alla blivit allmängods. Globaliseringsrörelsens partikularitet försvann därmed genom generalisering. Antagonismen hade konstituerats på en högre nivå, som Negri hade uttryckt det. Protesterna kan därigenom aldrig vända bakåt, utan utgår alltid i sin stundande kampcykel från en ny nivå. Kommitténs andra svar, och där placerar de sig i en lång fransk ultravänstertradition, är att se vänstern som problemet. Det är vänsterismen som håller tillbaka revoltörerna och bestulit dem på revolutionen. Det krävs bara en sista brytning. ”Revolutionärernas passionerade rivalitet med vänstern håller kvar den på samma terräng, snarare än att frigöra dem. Låt oss kasta loss”. Därför är Till våra vänner en paradoxal skrift, eftersom kommittén där – till skillnad från Det stundande upprorets insurrektionalism och skapande av kommuner – återvänder till en vänsterbegreppsapparat: revolutionen, produktionen, partiet osv.

I sin recension av Till våra vänner ställer Jason E Smith frågan: kom verkligen upproren? Var verkligen torgrörelsen upprorisk? Den lyckades inte utmana några djupare maktstruktur – ens i Egypten – utan lämnade dem intakta. Protesterna inriktade sig mot åtstramningspaket snarare än i mot relationerna i produktionen eller i ett reellt utmanande av statliga våldsmonopolet. Istället för att se proteströrelsen som något kapat av en vänster, måste man kanske betrakta dess brister inifrån: att den redan från sin start var begränsad, motsägelsefull, bar på reformistiska illusioner och förhoppningar. Men också att protesterna agerade inom geopolitiska intressen och med konkurrerande reaktionära krafter som också försökte fånga momentumet, vilket kastade in de sociala protesterna i inbördeskrig (som i Syrien och Libyen).

Vem som helst

Upproret kan bedrivas var som helst och följaktligen av vem som helst. Saknas det därigenom subjekt och antagonistisk subjektivering för Osynliga kommittén? ”Det finns inget nytt revolutionärt subjekt vars framträdande skulle undgått upptäckt fram tills nu. Om man då hävdar att det är ’folket’ som är ute på gatorna, då är det inte ett folk som existerade i förväg, utan som saknades i förväg”.

Här förlitar de sig tungt på den italienska filosofen Giorgio Agamben och hans teori om vemsomhelst-singulariteter och deras relation till den kommande gemenskapen (hos kommittén, i form av kommunen). Agambens vemsomhelst-singularitet är ingen ny subjektivitet, utan ett angrepp på identitet, suveränitet och teleologi. Agamben försöker tänka i koncept som överskrider identiteter och inte är förbundna med kollektivitet. Vemsomhelst är en singularitet som varken är universell eller partikulär, något som spelar roll oavsett vad det är och inte kan reduceras till sina egenskaper. Detta märkliga subjekt som ett ickesubjekt, en (icke)aktör som inte kan koopteras av staten och som flyr undan suveränitetens logik. Grunden är en vägran, undandragande, Bartlebys ”I prefer not to”, snarare än formerandet av ett nytt subjekt. Denna vemsomhelst-singularitet tar sig på en kollektiv nivå uttryck i en kommande gemenskap / kommun, utifrån vemsomhelst-singulariteternas antagonism mot suveräniteten. Denna gemenskap går för Agamben inte att se som någon gemensam essen.

Hos Osynliga kommittén kommer det här tydligt till uttryck på synen på upproret och blockadens (icke)subjekt: om strejkens subjekt under 1800- och 1900-talet var arbetaren, är blockaden/upprorets (icke)subjekt ”vem som helst”. Men denna syn motsägs i kommitténs egna skrift genom att samtidigt betona den unika position och kunskap som arbetarna sitter på i produktionen, som av kommittén reduceras till en kunskap om produktionsprocessen som kommunerna måste stjäla för att kunna blockera den. Att utgå från sin materiella position och situation – som borde vara kommitténs utgångspunkt – dribblas bort och kantrar över i en idealistisk voluntarism. Här måste perspektivet vändas rätt igen.

Marx perspektiv står i kontrast till Agambens; hur motsättningarna och antagonismen i produktionen, de olika relationerna till produktionsmedlen och deras olika former av inkomst hos Marx tar sig uttryck i en subjektivering som blir klasserna som aktörer. Men det finns också hos Agamben en tydlig skillnad mot Negri, Deleuze, Guattari och Foucault, som delar kritiken mot teleologi och suveränitet – och som likt Agamben betonar singulariteter snarare än homogena sammansättningar. Negri, Deleuze, Guattari och Foucault ser däremot det gemensamma som något som måste produceras, ett heterogent sammansättande av olika singulariteter i ett gemensamt projekt. Det blir mycket mer fruktbart att läsa Osynliga kommitténs kommande kommuner genom de senares glasögon, än Agambens, som något som måste skapas, ett politiskt projekt som måste sammansättas och singulariteter som måste förbindas i en ömsesidig pakt. Kommitténs beskrivning av den medeltida innebörden av kommunen, ”Den gemensamt svurna eden bland invånare i en stad eller på landsbygden att hålla ihop”, befinner sig redan i denna fåra. Pakten hos Osynliga kommittén motsvarar Negris syn på multitudens sammansättande, från ontologisk till politiskt formerande, genom en gemensam pakt för att backa varandra, räknandet av sin egna kraft som källan till frihet. Detta sammansättande är inte ett identitetsprojekt, utan snarare något som genom sina kombinationer överskrider subjekten. Kommunen är varken kooperativen, facken, kollektiven eller de sociala centren – utan det som uppstår när dessa samverkar, sammansvärjs och kombineras. ”Det var samarbetet mellan allt detta, livet som utvecklades mellan allt detta, och som inte kan tilldelas någon av dessa aktiviteter, någon av deras entiteter”. ”Kommunen är då det som får alla ekonomiska gemenskaper att kommunicera sinsemellan, det som genomborrar den och överskrider den, den är sambandet som motarbetar deras benägenhet till självupptagenhet”. Osynliga kommittén rör sig här redan bortom Agamben, som ser gemenskapen som reellt redan existerande och bara kräver ett perspektivskifte, ett annat sätt att förhålla sig till världen.

Blockaden – mål eller medel

Om fabriksarbetarna som subjekt hade strejken som sin kampmetod i produktionen är vem som helst-singulariteternas kampmetod idag blockaden. Makten har flyttat ut ur institutionerna, menar Osynliga kommittén, och in i infrastrukturen. Makten är biopolitisk och verkar direkt in i våra levda världar, men den verkar – vilket är det viktiga – genom sin cybernetiska styrning över en utspridd infrastruktur och dess kommunikation. ”Regerandet finns inte hos regeringarna”, istället för att se på statsmakten måste man se ”dess politiska konstitution är dess materiella konstitution”.

Produktionen sker i flöden och fabriken ersatts av produktionsanläggningar, som flödets noder. Snarare än producera färdiga varor ägnar sig dessa anläggningar åt en omvandling av det som passerar in och ut, för att sedan skickas vidare till nästa nod för fortsatt bearbetning eller montering. Arbetaren har reducerats till en maskinövervakare, vars uppgift snarare är att träda in för att åtgärda stopp i arbetet – medan maskinerna utför produktionen. Den cybernetiska kapitalismen har helt införlivat reproduktionen i sig, det finns inte längre någon separat eller semiautonom reproduktions- eller distributionssfär.

Den cybernetiska kapitalismen är sårbar överallt, genom att dess flöden löper igenom hela samhället och potentiellt går att blockera. Vem som helst kan blockera produktionen, inte enbart arbetaren. Och attackerar man produktionens flöden attackeras kapitalismen i hela sin totalitet.

Jason E Smith ser här en av de svagaste bitarna i Osynliga kommitténs resonemang. Den missar den roll blockaderna av logistiken spelat historiskt de senaste 40 åren. Oftast har blockaderna varit det sista redskapet att ta till under en social protest eller facklig konflikt. Blockaderna har ofta snarare haft rollen som generaliserade strejker, där fackföreningarna initierat protesterna och kunnat styra dem. Så även i det exemplet Osynliga kommittén tar upp, med rörelsen 2010 mot pensionsreformen i Frankrike där facket CGT stängde ner oljeraffinaderierna med sina strejker och vem som helst kunde generalisera strejkerna genom blockaderna av bensintransporter och trafik. Men dessa blockader kontrollerades till syvende och sist av CGT, som kunde utöva sin hegemoni över dem.

Arbetarnas särställning i produktionen försvinner i kommitténs jämställande av produktion, distribution och cirkulation. Osynliga kommittén reducerar denna strategiska position enbart till en fråga om knowhow. Fabriksarbetarnas möjlighet till strejk kom ur en koncentration av arbetare i fabriken, en kunskap om arbetsprocessen som gav viss kontroll över arbetet, råvaror och lager. ”Den som vet hur ett system fungerar kan också sabotera det på ett effektivt sätt”. Med den cybernetiska kapitalismen måste motståndet stjäla denna kunskap och göra den tillgänglig för vem som helst. ”Att konstruera en revolutionär kraft idag är just detta, att artikulera alla de nödvändiga revolutionära världarna och teknikerna, sätta samman den tekniska intelligensian till en historisk kraft och inte ett system för regerande”.

Frågan är vilken funktion blockaderna fyller. Hos Osynliga kommittén verkar de mest ha ett strategiskt antikapitalistiskt värde, genom att de negerar produktionsprocessen. Men stärker blockaderna verkligen vår makt? Alberto Toscano riktar i texten ”Logistik och opposition” en operaistiskt influerad kritik av kommitténs fokusering på logistiken. Toscano saknar en diskussion om hur produktionen kan användas och omställas till nya mål. ”Interstitial enclaves or temporary liberated zones, ornamented by discourses of withdrawal and difference, have widely replaced the reference of an advancing, unifying and largely homogeneous planetary movement of liberation”, skriver han. Detta resulterar i en fetischering av brytningen, som inte skapar några förutsättningar för en ickekapitalistisk livsform.

Toscano beskriver det som en ”katastrofisk optimism” hos Osynliga kommittén, att blockerandet av kapitalismens flöden i sig skulle resultera i en antikapitalistisk kollektivitet – men att resultatet likaväl kan bli en massiv irritation och öppna för reaktionen. Istället frågar Toscano efter ”hur kan vi vända strukturer/flöden som separerar oss från kollektivt handlande till ny användning/mål snarare än bara stoppa dem”. Hur kan kapitalistiska strukturer göras användbara snarare än oanvändbara för oss, vilka tendenser i dem kan omvandlas i riktning mot ett kommunistiskt samhälle?

Den snabbt växande urbanismen vilar på allt längre och omfattande försörjningskedjor, vilket försätter en intensifierad exploatering och expansion. Så logistiken har en central funktion, ur ett maktperspektiv. ”The metropolis is in fact a processing centre”. Dessa försörjningskedjor bygger på standariseringar, i allt från gemensamma förvaringsformer (moduler, containers) till streckkoder, kommunikationssystem, infrastruktur och regleringar. Istället för att se blockaden som mål, blir det ett mer strategiskt perspektiv att betona den som medel – att se vilka maktredskap det ger arbetarna att skaffa sig bättre förhandlings- och styrkeposition genom sin möjlighet att kunna avbryta produktionen. Toscano lyfter fram Sergio Bolognas undersökning av hamnarbetares kamp över försörjningskedjehanteringen som exempel. Eller varför inte Angry Workers of the Worlds undersökningar av migrantarbetares kamp i den brittiska logistiksektorn. Blockaden skiljer sig på så sätt inte från strejken, vare sig som kampmedel eller i fråga om subjekt (inom och emot produktionen).

Här blir blockadstrategin mer intressant att sätta in i dagens autonoma diskussioner internationellt om den sociala strejken. Hur kan blockaderna användas för att generalisera konflikter i produktionen, skapa nya sammansättningar inom och utanför produktionen på ett samhälleligt plan. Blockaden kan på så sätt användas som maktmedel för att vinna segrar och bygga makt, som avancerar klassens positioner inom och emot kapitalets utvecklingstendens.

En konstituerande motmakt

Ett användbart redskap i Det stundande upproret och Till våra vänner är kommitténs (heideggerianskt färgade) beskrivning av kommunernas varande territoriet och beboende av rummet. Här finns fantastiska verktyg att använda sig av. Bildandet av kommuner, av sammanslutningar av konspirationer, handlar om att bebo områden. Kommittén pekar på ordet geografis etymologi, som geo-grafi – att skriva in sig i ett område. Kommunen skapar ett politiskt territorium som inte nödvändigtvis följer rummet, utan bryter mot det, förgrenar sig och expanderar. De skriver ständigt in andra i sin geo-grafi. ”Genom sin blotta existens river den isär rummets uttänkta indelning och dömer varje viljesats till en ’rumslig samhällsplanering’ att misslyckas”.

Jason E Smith lyfter fem användbara steg av subjektivering, där han bänder på Osynliga kommitténs teser, för att ta stegen från vem som helst via kommunen till det historiska partiet:
1) Betonandet av arbetarna som förkroppsligande av tekniska kunskap inom produktionsflödena. Hur arbetarna måste skaffa sig en ”strategic intelligence of the present”.
2) Hur strejken kan ses som en territoriell aktion (blockaden som social strejk). Strejkens genomslag och påverkan på ett territorium avgörs hur mycket den lyckas involvera de utanför, skapa lojaliteter i kvarteren. Det gäller lika mycket idag som under arbetarrörelsens uppkomst.
3) Hur gemenskaperna och kommunerna baseras på inbördes hjälp och solidaritet
4) Hur kommunerna inte bara blockerar eller saboterar produktionen, utan övertar och transfomerar den.
5) Se partiet som hur kommunernas territoriella fästen bildar en allt tätare etisk väv, en konspiration och inbördes pakt.

Den stora skillnaden mellan Osynliga kommitten/Agamben och de autonoma/Negri är synen på konstituerande makt. Agamben och kommitténs beskrivning av den cybernetiska makten och biopolitiken genomsyras av dess syn på den statliga suveräniteten, dess övervakning och upprorsbekämpning. Detta perspektiv på den suveräna statsmaktens regerande läggs sedan som ett raster på förståelsen av kapitalismen. Ekonomiska kriser reduceras till subjektiv politik för att genomdriva omstruktureringar, ”destabilisera för att stabilisera”. ”Krisen inte är ett ekonomiskt faktum utan en politisk metod för att regera. Vi genomlever inte en kris för kapitalismen, utan en triumf för kriskapitalismen” – här ligger kommittén inte så långt från Negris 70-talsskrifter. Kapitalismen verkar genom bryter upp och omstrukturera samhället, genom en cybernetiskt verksam biopolitik.

Motståndshandlingen blir enbart att angripa (”alla svin har en adress”) eller desertera undan den suveräna maktens kontroll. Makten måste destitueras och fråntas sin legitimitet. ”Att destituera makten är att beröva den dess fundament”. Varje diskussion om konstituerande makt kan för kommittén därigenom bara ses som att återge den suveräna makten legitimitet. ”Att inrätta eller konstituera makt är att ge den en bas, en grund, en legitimitet”. Syftet med den ”konstituerande maktens fiktion” är att regera revolutionen.

Här blir kommitténs skuggboxning som tydligast, där de inte kan ta av sig Agambenglasögonen när de läser Negri. Negris användning av begreppet konstituerande makt (hämtat från Machiavelli och Spinoza) handlar inte om att ge den suveräna statskonstitutionen ett nytt fundament och legitimitet, utan Negri diskuterar snarare hur den maktbas som suveräna makten åberopar kan undandras. Genom Spinoza försöker Negri se hur den konstituerande makten kan bli en öppen process, där en sammansättning och rättigheter ges immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra, snarare än garanteras genom negativ maktöverlåtelse till en rättighetsgaranterande suverän. Den konstituerande makten Negri söker är den som destituerar den konstituerade makten. Begreppet blir ännu mer potent när det kombineras med operaisternas läsning av Marx begrepp levande arbete.

Ironiskt nog beskriver det Foucaultcitat kommittén lyfter fram exakt den logik Negri betonar med multitudens politiska sammansättande: ”Den dialektiska logiken är en logik som låter motsägelsefulla termer sammanstråla, inom det homogenas domän. Och jag föreslår att man ersätter denna dialektikens logik med strategins logik. Strategins logik framhåller inte motsägelsefulla termer i det homogenas domän, vilket utlovar deras upplösning i en enhet. Strategins logik har till funktion att undersöka vilka samband som är möjliga att etablera mellan olikartade termer, vilka förblir olikartade. Strategins logik, det är logiken i det heterogena samband, inte logiken i det motsägelsefullas homogenisering”.

Det här är partiet. För såväl Negri som Osynliga kommittén. En sammansättning eller konspiration som skapas. Agamben skulle däremot aldrig skriva under på det, det är långt ifrån hans vemsomhelst-singulariteters kommande gemenskap.

Eventifieringen

Vid varje protestvåg de senaste åren har det startat en diskussion om sociala medias roll. Är de nya protesterna möjliga på grund av sociala media (facebookrevolutioner, infokaskader, twitterstormar och bloggbävningar), eller missar teknikfixeringen helt de bakomliggande orsaker och den vardagliga långsiktiga organisering som föregått de öppna protestutbrotten – de fysiska mötena ansikte till ansikte mellan människor? De teknikoptimistiska perspektiven, om de nya organisatoriska möjligheterna till mobilisering och kampanjer genom sociala media, ställs mot teknikpessimistiska om ökad övervakning, klickjakt, postpolitisk tomt åsiktsposerande och ökat näthat. Ur ett aktivistiskt perspektiv är det däremot inte svårt att se att sociala media förändrat förutsättningarna för sociala rörelser att verka och mobilisera: det påverkar rörelsernas subjektivitet, temporalitet och spatialitet – de måste förhålla sig till aktörskap, tid och rum på ett annat sätt. Det blir extra tydligt när man ser på de större manifestationer de senaste åren – vilka som organiserat dem, vilka som kommer dit, vilken spridning de fått: hur Facebook kommit att bli den överlägset viktigaste mobiliseringsplattformen. Det har skett en eventifiering av sociala protester.

Hastigheten
Innan sociala media krävde manifestationer en lång planering. Demonstrationshyper behövde tid för att byggas upp. Internationella aktionsdagar beslutades ofta ett halvår i förväg, som enda sättet att få internationell samtidighet i frågor som skulle lyftas på ett europeiskt eller globalt plan. Mobiliseringarna behövde spridas genom flygbladsutdelningar, affischer och klistermärken för att folk skulle komma. Reclaim the city-gatufesterna i början av 00-talet tog detta ett steg längre, med användandet av gatukonst och graffiti i mobiliserande syfte. Det gav ett synligt inslag i gaturummet, på elskåp, ansikte-mot-ansikte-möten – budskapen fanns ofta kvar även efter manifestationen. Blixtinkallade spontana manifestationer var ovanligare och genomfördes genom telefonkedjor. De riktigt stora manifestationerna krävde massmedial uppbackning, att tidningar och teve lyfte upp dem i förhand och gav dem en hype. Interaktionen med media tar en helt annan form idag, mobiliseringarna inom sociala media lever i en intim symbios med etablerade media. Många manifestationer sker i direkt svar på en upprörande nyhet, i en emotionell respons som liknar moralpanikens. Ett beslut om en manifestation kan bli viral på några timmar och snabbt spridas över hela landet (och utanför). En massdemonstration som svar på en händelse inom 24 timmar är inte längre ovanligt. En lyckad demonstration skapar dessutom lätt en epidemi över resten av landet.

Initiativet
Det är inte bara de sociala medieplattformarna, utan även hastigheten, som förändrar vilka sociala aktörer som kan kalla till en demonstration. Vem som helst kan starta ett facebookevent. Tidigare var det otänkbart att en enskild individ skulle kalla till en manifestation – med eventifieringen har det blivit vanligt. Det innebär också att individer ofta tar initiativet snabbare än nätverk, nätverk med självständiga lokala grupper snabbare än organisationer och partier. Det problematiska är att frågan ofta kommer att tillhöra den som är snabbast att ta initiativet, de får rama in problematiken och ge den ett narrativ. Vilket sker mer eller (ofta) mindre genomtänkt, pga hastigheten i utförandet. Vem som skaffar sig hegemoni i frågan förskjuts från vilka som arbetar kontinuerligt med frågan till vem som är snabbast på att exploatera den och ta initiativet vid särskilda händelser. De kommer att representera en hel social protest, vara dess ansikte och röst. Detta har förflyttat makten bort från traditionella organisationer över till nätverk och individer, speciellt de personer som har satt i system att direkt utlysa protester. Den person eller organisation som gör ”eventet” kan själv välja vilka andra organisationer eller aktörer som ska släppas in och få delta. Ofta ser vi därför flera olika kallelser; en första som får masspridning av en individ eller grupp, och fler efterföljande först någon vecka senare, kallade till av organisationer som behövt ta upp det internt i sin beslutsstruktur – och som ofta försöker efterhärma det första framgångsrika enskilda initiativet men få in den i deras problemformulering. Så kunde en privatperson kalla till den första spontana kaotiska manifestationen efter Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 (”vem vare som fuckin’ rösta?”), medan uppföljningsdemonstrationerna togs över av trotskistiska Rättvisepartiet socialisterna och åter paketerades in i en traditionell mötesstruktur, med organisationstalare och långa appeller.

Kunskapen
Manifestationerna samlar betydligt fler och är frekventare än tidigare – utan att vanan att arrangera demonstrationer har ökat. Det är lätt att starta ett facebookevent, svårare att sätta ihop en scen, koppla ihop en ljudanläggning, sammanställa ihop ett peppande mötesprogram, ha en uttänkt demorutt, ha en kapacitet att genomföra en olydnadsaktion eller skydda manifestationen mot polisangrepp. Demonstrationsarrangörerna är mer utelämnade till polisens ”upprätthållande” mötesordningen, än att själva kunna styra demonstrationens syfte och mål.

Verifieringen
Tidigare så var inte bara demonstrationens budskap viktig, utan även vem som var avsändaren. Vilka som arrangerade en demonstration påverkade vilka som slöt upp. Med eventifieringen handlar det nu allt mer bara om budskapet, vem som arrangerar det har kommit att bli mindre viktigt för dess spridning. Arrangörerna kan vara okända privatpersoner, adhoc-aktionsgrupper som ingen hört talas om eller okända nätverk. Det har kommit att allt mer handla om vad demonstrationen agerar i för sammanhang, vilken nyhet eller händelse den är ett svar på. Eftersom eventsen visar hur många som ”attendar” så hänger mycket på hur viral manifestationen lyckas bli – om den lyckas uppnå en snöbollseffekt så ansluter sig ännu fler, och arrangör bakom blir mindre viktig. Det blir därigenom också oklarare vilken sorts demonstration man beger sig till, vilka som egentligen står bakom och vad det verkliga syftet är.

Uppföljningen
För många av facebookmanifestationerna är manifestationen i sig målet. Den som startat eventet vill ha ihop folk till demonstrationen och släpper sedan frågan, utan att fundera på var folk tar vägen sen. Istället för att se demonstrationen som en del av en kampanj, eller som en startpunkt på ett engagemang som måste följas upp med organisering och aktiviteter, är eventet slutpunkten. Organisationer och nätverk har ett intresse i att engagera deltagarna i fortsatt arbete, men massmöten sammankallade av privatpersoner är isolerade händelser i sig, utan att arrangören har en fortsatt tanke om hur man går vidare för att genomdriva de krav och frågor manifestationen väckt. Facebookeventen blir därigenom ofta snarare slutet än början på en organisering, de fångar upp en indignation, kanaliserar den till ett enskilt avgränsat tillfälle, en symbolisk åsiktsmarkering.

Tolkningen
Eftersom facebookeventen oftast inte väger in fortsättningen, vad som sker efter folk samlats, så tar de heller sällan i övervägande hur manifestationen kommer att presenteras och tolkas. Varje manifestation är ett iscensättande av en konflikt, men det är fortfarande öppet hur de skildras, vilket narrativ de sätts in i. Facebookeventsen kan därför lätt tas upp av etablerade politiska aktörer, opionsbildare eller ledarskribenter för att lägga fram deras egna teser. När manifestationen saknar ett eget medialt efterarbete öppnar det upp för att andra gör det, utifrån sina egna målsättningar.

Kapningar
Just oklarheten vem som står bakom manifestationerna och vem som har sammankallat eventsen öppnar lätt för kapningar. När ett event nått massdeltagande är lockelsen stor att använda plattformen för att föra ut andra frågor, även efter att initiativtagaren lämnat aktiviteten. Vi kan ta Utopikarnevalen 2010 som exempel, där arrangörerna lämnade den sammankallade kampanjen ”Ta tillbaka välfärden” vind för våg efter sin gatufest och facebookgruppen togs över av ökända vänstertroll, som använde den övertagna plattformen för att trolla sönder andra vänsterorganisationers arrangemang och events. Svenska Occupyrörelsens facebookforum och events blev snabbt en samlingsplats för konspirationsteoretiker och högerextrema att kunna lägga upp sina länkar. Eller Anonymous demonstration mot SL:s prishöjningar våren 2015, där det lämnade eventet gavs ny datum, namn och plats för det antisemitiska Partiet de fria.

Kontrollen
Beroendet av Facebook för att genomföra stora manifestationer har gjort demonstrationsarrangörer utelämnade till ett privat företags nycker och polisen har lätt kunnat be Facebook stänga ner evenemang, som till exempel antifascistiska motdemonstrationer, med hänvisning till att de kan utvecklas till ordningsstörningar. Facebookeventet gör det också lätt att kartlägga, uppskatta och planera det polisiära bemötandet av demonstrationer. Facebook har också, efter den arabiska våren och de senaste årens krisprotester, gjort mycket för att försvåra att eventsen ges masspridning, gjort det svårare att bjuda in stora mängder deltagare. Det enda sättet för eventen att växa i styrka har varit att det skett viralt och snabbt, medan mer långsiktiga mobiliseringar varit sårbarare för nedstängning. Evenemangen har också blivit ett sätt för Facebook att kunna göra pengar på sitt community, genom att allt mer ta betalt för spridning genom sponsrade marknadsföringskampanjer. Sociala protester har därigenom kommit att bli allt mer utelämnade åt ett kommersiellt företag för att kunna nå ut och genomföras.

Identitärerna – från vitmaktmusik till metapolitik

De senaste åren har de högerextrema grupperna ökat sin närvaro på Internet. Portalen Nordisk.nu, för att ta ett exempel, har i skrivande stund över 15 000 registrerade användare. Framför allt bland ungdomar är det idag mer regel än undantag att de exponeras för högerextrem propaganda. Med tanke på att det för drygt tio år sedan väckte våldsamma reaktioner när en betydligt mindre andel ungdomar förklarade sig ha kommit i kontakt med vitmakt-musik, är det märkligt att utvecklingen väckt så lite uppseende. En förklaring kan naturligtvis vara att den högerextrema propaganda som finns på Internet uppfattas som relativt rumsren. Det kan till och med uppfattas som ett framsteg när de högerextrema grupperna går från våldets till ordets – och musikens – propaganda. Men blir de därigenom mindre farliga?

Den här artikeln kommer att undersöka om den högerextremism som idag dominerar på Internet på något avgörande sätt skiljer sig från de former som dominerade i slutet av det för den högerextrema scenens vidkommande våldsamma 1990-talet. Samtidigt som jag tecknar en bakgrund till de organisatoriska och ekonomiska strukturer som gjorde offensiven på nätet möjlig, kommer jag också att undersöka om den tekniska omvandlingen följs av en ideologisk. Jag kommer att försöka besvara följande frågor: vilken roll spelar musiken i utvecklingen av de nazistiska organisationerna, hur ser dessa grupper på politik, vilka interna och externa svårigheter möter det nazistiska moderniseringsprojekt som tar form runt musiken och så småningom även Internet, och i vilken mån har detta projekt inspirerats av internationella förebilder? Genom att besvara dessa frågor vill jag belysa den idémässiga och politiska kontinuiteten i utvecklingen från Nordland till Nordiska förbundet – trots att organisationernas respektive verksamheter är relativt olikartade.
Det finns olika sätt att genomföra en studie av det här slaget. Allra bäst kanske det är att knyta kontakter inom den studerade rörelsen och studera den genom långvariga fältstudier. Detta har inte varit möjligt för mig, jag har inte haft tillgång till de resurser som en sådan studie skulle fordra. Den här artikeln har skrivits utan offentligt stöd, och på min fritid. Den är baserad på texter; i en del fall tryckta, i andra fall virtuella. I en del fall har dessa texter varit allmänt tillgängliga (om än ibland svåra att få tag på), i andra fall har de kommit i mina händer tack vare personer vars identitet jag måste skydda.

Jag har följt diskussioner om politisk strategi, både interna och offentliga, bland de personer som arbetade med tidskriften Nordland och som fortsatte vidare via Folktribunen till att starta Nordiska förlaget. Den offentliga diskussionen har förts via artiklar i tidningarna och på organisationernas officiella webbsidor, den interna i foruminlägg och i redaktionella epostbrev som jag har fått tillgång till och har i sin ägo. Jag har också försökt följa diskussioner av och kring Peter Melander, Lennart Berg, Daniel Friberg, Lars Linden – alla med från Nordland till Nordiska förbundet – samt Filip Jelder (”Peter Andersson”) på Nordland och Joakim Andersen (”Oskorei”), ansvarig för bloggportalen Motpol.nu som är knuten till Nordiska förbundet. Artikeln bygger huvudsakligen på texter som dessa personer skrivit och som behandlat taktik och strategi, samt målsättningen med de politiska projekten. En del av de uppgifter jag redovisar har jag emellertid alltså fått från personer som omfattas av källskydd (jag bidrar till den här antologin som journalist, inte som akademisk forskare). I de flesta fallen gör jag ingen anmärkning angående detta, men jag har i ett mindre antal fall ändå markerat att så är fallet.

Artikeln är uppdelad i sex delar, samt ett summerande och avslutande avsnitt. I den första tecknar jag den tidiga historien, där framförallt musiktidningen Nordland spelar en viktig roll. Runt musiken skapades både en strategi och en infrastruktur, som framgångsrikt motstod kritiken från de båda andra lägren – de som valde att bilda främlingsfientliga partier och de som föredrog att arbeta i våldsamma aktionsgrupper. I andra avdelningen tittar jag närmare på Nordlandgruppens ideologi, som övertog element från den franska nya högern. Under några år i början av 2000-talet samarbetade gruppen runt Nordland, nu ombildad till Nordiska förlaget, till en början framgångsrikt, med det främlingsfientliga partiet Nationaldemokraterna. I den tredje delen visar jag hur de sedan utvecklade en egen teoretisk bas, vilket för fram till den utvecklade ideologi, metapolitiken, som jag behandlar i den fjärde avdelningen. I den femte avdelningen behandlar jag utvecklingen av en mångfacetterad närvaro på Internet. Där har den egna ideologiutvecklingen ytterligare skjutit fart, vilket bland annat har lett till stora konflikter i frågan om vilka organisationsprinciper som är lämpligast. Dessa konflikter beskriver jag i artikelns sjätte avsnitt. Det idémässiga innehållet i den senare ideologiska nyorienteringen beskriver jag i avsnitt sju, som handlar om de så kallade identitärerna. I den åttonde och sista delen summerar jag artikeln och för en diskussion om hur den tekniska och strategiska utvecklingen hänger ihop, och hur denna parallella utveckling gjort det möjligt för en grupp aktivister som härrör ur den nazistiska musikrörelsen på 1990-talet att etablera en egen ideologisk position och identitet, om än huvudsakligen med virtuell existens. Samtidigt är de konflikter som artikeln tecknar viktiga att förstå, eftersom de i hög grad är samma motsättningar som i juni 2009 stoppade den årliga gemensamma nationaldagsdemonstrationen. En antirasism som inte förstår mekanismerna bakom den nazistiska rörelsens framgångar och motgångar, står snart handfallen.

Musiken som vapen – och andra vapen
Vi börjar vår beskrivning av den nationella kulturkampen under 90- och 00-talen med ”slaget om Brottby”, som musiktidningen kom Nordland i efterhand att kalla händelsen. Det amerikanska bandet Max Resist hade just gått av scenen och det återförenade kultbandet Vit aggression spelade sina första låtar inför de trehundrafemtio unga skinnhuvudena i publiken. Då bestämde sig polisen för att ta sig in i lokalen i syfte att stoppa tillställningen. Polisen möttes av flaskkastning och grep därför alla konsertbesökarna, inklusive det amerikanska bandet.

Händelsen den 3 januari 1998 markerade en skärpt hållning gentemot de nynazistiska vitmaktkonserterna. En liknande konsert några veckor senare stoppades helt sedan polisen skickat tillbaka ett engelskt band direkt vid ankomsten till flygplatsen och dessutom avbokat konsertlokalerna. Samtidigt pågick rättsprocesser för hets mot folkgrupp mot de ledande skivbolagen för vit makt-musik och deras ekonomiska redovisning började allt mer att synas i sömmarna.
Under några korta år i mitten av 90-talet var Sverige ett världscentrum för produktionen av vitmakt-musik. Tidningen Nordland, med en upplaga på 15 000 ex, betraktades internationellt som den främsta i sin genre; deras postorderverksamhet hade det största utbudet av musik och de band de signat till sitt skivbolag var eftertraktade liveakter på konserter i Europa och USA. På hemmaplan drog Nordlands konserter 600-1000 besökare, siffror som vida överträffade deltagarantalet på de demonstrationer extremhögern arrangerade under 90-talet.

När tidningen Nordland vintern 1994-95 gav ut sitt första nummer, hade tidningens grundare Peter Melander redan lång erfarenhet av alternativ medieproduktion. Melander startade 1986 Sveriges första vitmakt-musikfanzine Streetfight, som han senare följde upp med de än mer radikala tidningarna Vit Rebell och Storm. Genom tidningarna knöt Melander också tidigt kontakt med det brittiska bandet Skrewdriver. Han organiserade flera konserter med dem i Sverige, och med deras stöd startade han musiktidningen Blod och Ära som en del av Skrewdrivers internationella musikrörelse, Blood & Honour. Efter Skrewdriver-sångaren Ian Stuarts död hösten 1993 utbröt en ledarstrid i brittiska Blood & Honour. Melander bröt med den ledande fraktionen och döpte om sin tidning till Nordland.
Grundtanken i Nordlands politiska projekt var att musiken fungerade som ett effektivt kampvapen genom att medvetandegöra ungdomar och direkt förmedla dem nationella känslor. Musikern Matti Sundqvist sammanfattade Nordlands strategi på följande sätt:

Jag är helt övertygad om att musiken är det bästa sättet att väcka de unga och få dem att förstå att de faktiskt är värda något, till skillnad mot vad samhället och massmedia påstår. Vi måste verka som en motpol till MTV och dylikt, som hjärntvättar den vita ungdomen med det självhatande budskapet. Vi måste lära dem att känna stolthet istället för skuld, styrka istället för självförakt och folkgemenskap istället för egoism.

Musiken hade också större genomslagskraft än andra former av propaganda och nådde betydligt fler än extremhögerns flygbladsutdelningar, tidningsförsäljningar och opinionsarbete. Men det fanns de inom den nationella rörelsen som var skeptiska inför den stora tilltron till musiken och dess betydelse, och som förordade andra metoder och själva antingen anslutit sig till den nya Blood & Honour-ledningens ultramilitanta linje (inspirerad av brittiska Combat 18) eller försökte bygga politiska kamporganisationer (som Nationalsocialistisk front, här: NSF). En tredje grupp valde den populistiska strategin (som Sverigedemokraterna). Nordland argumenterade för att det fanns en väg mellan partibyggandets kompromisser och den ultramilitanta linjens kompromisslöshet:

Våra fiender försöker desperat beskriva oss som en marginell företeelse medan skeptikerna menar att det är meningen att vi bör förbli en ”modetrend”. Det är dock ett obestridligt faktum att var tionde svensk tonåring någon gång har lyssnat på musik som öppet manar till kamp för vårt folks överlevnad och stolthet över vårt eget unika ursprung.

Kopplingen mellan vitmakt-musiken och den politiska aktivismen var stark, men det var långt från självklart vilken form den skulle ta sig. Till en början var kopplingen direkt, musikerna var också aktivister. Med tidningen Storm som nav organiserades det löst sammansatta rasrevolutionära nätverket Vitt ariskt motstånd 1991. Bandmedlemmarna i vitmakt-grupperna, som Vit aggression, Division S och Dirlewanger, var samtidigt ledande i de lokala VAM-grupperna. När VAM-medlemmarna började fängslas för bankrån och vapenstölder riktades myndigheternas uppmärksamhet även mot tidningen Storm, och Peter Melander fälldes för uppvigling. När Nordland startades försökte Melander därför hålla ett större avstånd till de politiska organisationerna. Försöket att 1996 bygga upp och stödja en ny rasradikal organisation, Nationella alliansen, med de då frigivna gamla VAM-aktivisterna blev kortvarigt och slutade i en brytning mellan Nordland och de aktivistorienterade unga nationalsocialistgrupperna kring den militanta nyhetsbulletinen Info-14.

Efter detta betonade Nordland vikten av att musikrörelsen skulle vara självständig och agera fristående från den politiska rasrevolutionära rörelsen. Musiken var ett propagandavapen, men måste stå fri i förhållande till den politiska grenen och istället användas i arbetet för en ”värderingarnas revolution hos ungdomen”. Nordland såg som sin uppgift att bereda väg för kommande politiska organisationer, inte att vara den organisationen:

Det är exakt det som är vår uppgift: Att plöja marken åt de organisationer som har målet att genomföra sina program från en framtida maktposition.

Genom denna form av kulturkamp var Nordlands målsättning att utvecklas från en ”underjordisk ungdomsprotest” till en ”nynordisk motkultur” , ett slags alternativ kulturell infrastruktur som ”ska bli så stark att den är kapabel att konfrontera det sönderfallande samhällets.”

Ett försök att bredda Nordlands verksamhet och även stimulera framväxten av en alternativ rasradikal mediastruktur inleddes 1997. Nordland hade vid den här tiden expanderat och hade såväl redaktioner som lagerlokaler i Stockholm, Linköping och Göteborg. Tidningarna Framtid i Göteborg, Folktribunen i Stockholm och Gripen i Östergötland startades med Nordlands bistånd. Nordland var vidare tidiga med att utnyttja Internet som medium. Tillsammans med Daniel Fribergs Göteborgsprojekt Alternativ media startade Nordland det elektroniska veckonyhetsbrevet Frihetsbrevet. Tanken att bygga en alternativ infrastruktur som ett samhälle i samhället fanns dock inte bara inom Nordland. Även Alternativ media och stockholmsorganisationen Nationell ungdom drev liknande projekt, med målsättningen att starta en egen struktur av nationella företag.
När massgripandet i Brottby inträffade och produktionen av vitmakt-media börjat försvåras, var Nordland redan på väg att överge praktiken som ren musikrörelse. Musikrörelsens tillbakagång kom att ske parallellt med ett ökat behov av reorganisering inom den högerextrema miljön och frågan debatterades i alternativmediernas tidningar. Nordland publicerade texter inspirerade av Derek Hollands bok Den politiske soldaten, som handlar om den nationella kämpens uppgift och ansvar. De gav 1999 ut boken Sturm 33 om SA-mannen Hans Maikowskis gatukamp i trettiotalets Tyskland. Av de böcker Nordland gav ut var det dock Corneliu Codreanus Till mina legionärer (på svenska 2001) som kom att få störst inflytande på de nya nationella organisationerna. Codreanu grundade och ledde den rumänska 30-talsorganisationen Ärkeängeln Mikaels Legion, kallad Järngardet – en organisation som lyftes fram ur historiens dimmor och hyllades som förebild av den italienska inflytelserika nyfascistiska organisationen Tredje positionen på 70-talet. Boken översattes av Nordlands Dan Berner och blev en stor inspirationskälla vid uppbyggandet av organisationen Svenska motståndsrörelsen, som organiserades efter legionärernas modell.
Den nya organisationen Svenska motståndsrörelsen (SMR) lanserades 1998 av tidningen Folktribunen och Nationell ungdom i Stockholm. Senare samma år gick Alternativ media i Göteborg upp i denna organisation. Nordlands Göteborgsbutik valde också att öppna en försäljningsverksamhet, Midgård, i egen regi. Nordland fick det därmed allt svårare att klara sig ekonomiskt, trots att de öppnat en butik i Linköping. Nordlands butik kallades allmänt ”bunkern” och sköttes av Anders Lagerström. Hösten 1999 kom sista numret av Nordland. Tidningen lades ner och även Nordland gick upp i SMR. Peter Melander och Lennart Berg från Nordland samt Daniel Friberg från Alternativ media började arbeta med Folktribunen. Med de erfarna redaktionsarbetarna från Nordland i den nya tidningen höjdes kvalitetsnivån väsentligt. Tidningen blev mer professionell samtidigt som de mest vulgärrasistiska formuleringarna tonades ner. Folktribunen blev under åren 1999-2001 den viktigaste tidningen inom extremhögern med en läsekrets som bestod av såväl de rasrevolutionära aktivisterna som Sverigedemokraternas sympatisörer. SMR etablerade ett livligt utbyte med Tredje positionens italienska arvtagare, Forza Nuova, och tyska Nationaldemokratische Partei Deutschlands, NPD. Dessa organisationers national- och socialrevolutionära inriktning hade starkt inflytande på SMR. Organisationen var militant och radikal, men utan betungande koppling till 30-talets nazism och fascism.

Folktribunen försökte behålla det rasradikala innehållet från tidigare nationell kamp förpackad i en mer acceptabel form, utan att använda frasradikala slagord och klyschor. Således lades stor vikt vid formuleringarna i tidningen. Lennart Berg sammanställde en särskild mall till alla skribenter för hur tidningsnotiserna skulle utformas:

Målsättningen är att läsaren ska få intrycket att vi med våra notiser helt enkelt förmedlar den oförfalskade sanningen om vad som händer i världen, utan att alls lägga in några egna värderingar. Det betyder inte att vi inte ska vinkla nyheterna överhuvudtaget, utan bara att vinklingen ska vara så sofistikerad att den inte märks för ett otränat öga. Vinklingen gör sig framförallt gällande i form av det urval av nyheter vi förmedlar, vilket ger sig mer eller mindre automatiskt, eftersom vi skriver om det som intresserar oss och som vi anser vara viktigt, och som kan få läsaren att stödja vår sak. Den gör sig också gällande i det ordval vi använder, vilket i korthet innebär att vi alltid ska använda ord med en positiv klang när vi skriver om oss själva, eller om våra fienders fiender, och ord med negativ klang för att beteckna våra fiender. Detta innebär inte att beteckningarna inte skall vara med sanningen överensstämmande. Våra fiender kan exempelvis betecknas med ord som ”svenskfientlig”, ”regimtrogen”, ”politiskt korrekt”, eller i särskilt allvarliga fall, ”folkförrädare” eller ”kollaboratör”; medan våra egna kan betecknas med exempelvis ”patriot”, ”regimkritiker”, ”politiskt inkorrekt”, ”oliktänkande” eller ”oppositionell”. På samma sätt är vår kamp inte i första hand en kamp för att ”kasta ut invandrare”, utan en nationell befrielsekamp; en kamp mot främmande exploatering, och för svenska folkets rätt till sitt eget land.

I Ytterby grundade Daniel Friberg våren 2000 tryckeriet Rennemo Tryck AB tillsammans med två medlemmar från Nationell Ungdom, SMR:s ungdomsförbund. Under det följande året trycktes där en stor del av extremhögerns material. Rennemo tryck fick flera tryckfrihetsmål mot sig, bland annat för att ha tryckt upp NSF:s skrifter utan att ange vare sig tryckeri eller tryckort. Ett eget tryckeri förenklade för SMR att ge ut egen propaganda, såväl en tabloidtidning och flygblad samt böcker som Till mina legionärer. Den mest omfattande kampanj Nationell ungdom kom att driva var Alternativ medias ”Operation nordisk kvinnofrid”, med flygbladsutdelningar i hela landet riktade mot invandrares överrepresentation i gruppvåldtäkter. Flera lokalgrupper byggdes upp av organisatörerna Daniel Friberg och Lars Lindén i Göteborgs förorter.

Sommaren 2001 utbröt en konflikt mellan SMR:s mer nationalsocialistiskt influerade ledare Klas Lund och den nationalrevolutionära inriktningen kring Folktribunens redaktion. Redaktionen riktade kritik mot att Klas Lund misskötte sina uppgifter som ledare för organisationen. Lund uteslöt då Daniel Friberg varpå redaktionsmedlemmarna Peter Melander, Lars Lindén, Anders Lagerström och Lennart Berg direkt följde Friberg och lämnade organisationen. Svenska motståndsrörelsen utvecklades därefter snabbt i en mer klassiskt nationalsocialistisk riktning. För att stärka kontrollen flyttade Svenska motståndsrörelsen Rennemo tryck till Uppsala. Motståndsrörelsens aktivister tömde senare med våld butiken Bunkern i Linköping på alla Nordlands produkter. Historien om Nordland och dess inflytande över den svenska vitmakt-musikrörelsen hade därmed nått sitt slut.

Den nordiska rasen
Två av Nordlands skribenter och översättare, Dan Berner och Omar Filmersson, bildade 1999 tillsammans med Robert Almgren ett ideologiskt sidoprojekt: Föreningen för Folkens Framtid (FFF). Föreningens syfte var att lyfta fram den amerikanska debattören Richard McCullochs nya rasteorier. Till en början arbetade de med att översätta McCullochs skrifter och artiklar, som lades upp på hemsidan. De gav ut McCullochs böcker, Det rasliga fördraget (i original 1994) och Änglarnas levnadsöden (i original 1982). Under polisrazzian mot Rennemo tryck 20 oktober 2000 hittades makulatur från Det rasliga fördraget i containern utanför tryckeriet, vilket ledde till att Föreningen för Folkets Framtid uppmärksammades i media.

Richard McCulloch förespråkar en raslära där mångfalden ges ett egenvärde. Istället för att rangordna och socialdarwinistiskt se raser som i konflikt och konkurrerande – McCulloch försökte distansera sig från de nynazistiska rörelserna – förespråkade han att FN skulle erkänna den rasliga mångfalden och tillskriva de olika raserna rättigheter; rätten till skillnad. I de rasliga rättigheterna skulle rätten till eget territorium ingå. Globalisering, migrationsflöden och masskonsumtion innebar en nivellering av alla rasliga skillnader, att mångfalden utplånades. Risken med detta upplösande av raserna i en enhetlig massa, beskrev McCulloch som ett gigantiskt folkmord. Den ras som befann sig i farozonen att först utrotas, var den McCulloch kallade den ”nordiska rasen”. Genom sin starka emfas på rasernas divergens och mångfald, hamnade McCullochs ståndpunkter nära den franska nya högerns så kallade etnopluralism.

Föreningen för folkens frihet publicerade sina böcker vid en tidpunkt när de hade som störst möjlighet att få genomslag. Det var inte bara i Svenska motståndsrörelsen som en stor grupp aktivister uteslöts sommaren 2001. Ännu mer betydande var den splittring som skedde inom Sverigedemokraterna, där partiorganisatören Tor Paulsson och en krets av aktivister från avdelningen i Haninge uteslöts efter att ha konspirerat mot partiledningen om makten i partiet. Med Tor Paulsson lämnade en stor del av gräsrotsorganisatörerna Sverigedemokraterna och skapade under sommaren 2001 en ny partistruktur: Nationaldemokraterna. Paulsson fångade upp de personer som uteslutits ur Svenska motståndsrörelsen och involvera dem i det nya partiprojektet. Stora delar av Nationell ungdom Göteborg och Linköping gick över till Nationaldemokraterna. Partiets första offentliga kampanj, mot gruppvåldtäkter, var också en direkt kopia av Nationell ungdoms ”Operation nordisk kvinnofrid”.
Föreningen för folkens frihet fick stor betydelse för utformandet av Nationaldemokraternas ideologi. Omar Filmersson skrev partiprogrammet tillsammans med partiideologen Vávra Suk, och baserade det helt på McCullochs teorier – även om ordet ras byttes ut mot etnicitet. Etnopluralismen tog sig hos Nationaldemokraterna uttryck i bland annat stöddemonstrationer för Tibets frihet. På grund av att Nationaldemokraterna bildats, och Dan Berner något senare dömdes till fängelse för dråp, lades FFF ner. Omar Filmersson och Robert Almgren gick med i Nationaldemokraterna och fick där nyckelpositioner – även om Filmersson på grund av sin etniska bakgrund – hans far kommer från Bangladesh och hans mor är värmländska – aldrig fick några utåtriktade partiuppgifter. Filmersson fortsatte på eget bevåg översättningarna av McCullochs skrifter och startade förlaget Preservationist Books som en fortsättning på FFF.

Parallellt med arbetet inom Nationaldemokraterna startade Anders Lagerström hösten 2001 ett nytt förlag ur resterna av Nordland i linköpinglokalen Bunkern. Förlaget fick det McCulloch-inspirerade namnet Nordiska förlaget. De första boksläppen på det nya förlaget bestod också av McCullochs skrifter.

Med ena foten i Nationaldemokraterna och den andra utanför hos Nordiska förlaget började den gamla Nordlandkretsen samla sig igen och åter bygga upp sitt nationella medieimperium. Gruppen försökte knyta till sig intressanta skribenter, framför allt var det Jonas De Geers radikalkonservativa magasin Salt som lockade. När De Geer offentliggjorde att han planerade att lägga ner Salt inleddes förhandlingar för att starta ett nytt tidningsprojekt tillsammans med medlemmar ur Nationaldemokraterna och redaktionen från Folktribunen. Den syndikalistiska tidningen Arbetaren avslöjade planerna på den nya tidningen, och Jonas De Geer drog sig ur projektet. Istället startades Nationaldemokraterna i april 2002 en egen tidning, Nationell idag.

Nordiska förlaget släppte emellertid inte planerna på en bredare nationell tabloid. Tidningen Folkets nyheter startades 2003 av Lennart Berg från Folktribunen/Nordland och förre kristdemokraten Björn Herstad, från det konservativa nätverket Engelbrekt. Målsättningen var att tabloiden skulle bli den första nationella veckotidningen. I tidningen skrev kretsen från Nordiska förlaget, samt Henrik Johansson från McCulloch-inspirerade Internetprojektet Nationens änglar, och Jonas De Geer. Efter tre nummer tog Nordiska förlaget officiellt över tidningen.
Nordiska förlaget planerade ytterligare en tidning, Nordisk frihet. Målgruppen var besökarna på Salem-manifestationerna, minnesmarscher för ett ungt skinnhuvud som mördades i en utdragen misshandel i stockholmsförorten Rönninge i december 2000. Salem-manifestationerna innebar en möjlighet för den nynazistiska rörelsen att bryta sig ur den isolering den befunnit sig i sedan slutet av 90-talet och gjorde det möjligt för dem att börja organisera offentliga tillställningar igen. Nordlands förra redaktör Peter Melander hjälpte arrangörerna i Salemfonden med designen och utformandet av propagandan till manifestationerna. Inför Salem-manifestationen 2003 släppte Nordiska förlaget ett provnummer av Nordisk frihet, som delades ut gratis till de cirka 2000 marschdeltagarna. Tidningen var till utseendet identisk med Nordland, bara logotypen var ändrad. Kring tidningen samlade Melander en redaktion med deltagare från andra nationella projekt, som Robert Almgren från Nationaldemokraterna och Timmy Grohs från Info-14. Även innehållet påminde om Nordland, fast med den viktiga skillnaden att musiken nu hade en mindre framträdande roll.
Sommaren 2004 inträffade en händelse som blev katastrofal för Nationaldemokraterna. På midsommarafton misshandlade partiorganisatören Tor Paulsson sin flickvän inför ögonen på de andra partikamraterna. Paulsson uteslöts, och med honom lämnade partiledaren Anders Steen och hela Haninge-gruppen Nationaldemokraterna. De följande månaderna skakades Nationaldemokraterna av interna strider om makten, och en majoritet av lokalgrupperna och partimedlemmarna hoppade av organisationen. Kvar blev den radikalare kretsen kring ungdomsförbundet. Med Nationaldemokraternas sammanbrott lämnade även Nordiska förlaget-kretsen partiet och satsade istället på att bygga upp sin egen struktur igen.

Folkbildarna
När Nationaldemokraterna rasade ihop var Nordiska förlaget tillbaka på samma punkt där de stått fem år tidigare, med en liknande struktur som på Nordlandtiden; en förlags- och postorderverksamhet som sköttes från Linköping, en stark lokalstruktur i Göteborg och tidningsredaktioner med bas i Stockholm och Karlstad. Tryckeriet låg fortfarande i Estland. De hade med sig ett omfattande adressregister, baserat på Sverigedemokraternas och Nationaldemokraternas medlemsregister, sammanslaget med tidningarna Nordlands och Salts prenumerantregister. Direkt efter Nationaldemokraternas sammanbrott började Nordiska förlaget, Folkets nyheter och Nordisk frihet planera ett nytt organisationsprojekt: Nordiska förbundet. Målet var att skapa en organisation runt tidningarna och förlaget för att sprida deras verksamhet, genom föredragsserier, försäljning och studieverksamhet:

Det har varit ett önskemål från flera håll att utvidga Nordiska förlagets verksamhet med en medlemsorganisation med inriktning mot just folkbildning, så att fler kan vara delaktiga i det viktiga arbetet med att sprida kunskap om den politiskt inkorrekta aspekten på vår historia, samtid och framtid. Den närmaste kretsen kring Nordiska förlaget har därför sonderat terrängen och förberett en lansering av en sådan organisation under en längre tid.

Genom telefonförsäljning till de olika adressregister som Nordiska förlaget satt på skulle de kunna sälja in förlagets produkter och värva medlemmar till förbundet. De skulle anställa telefonförsäljare på kommission. Starten av förbundet förbereddes under hösten 2004, med en föredragsserie i Göteborg, där Nordiska förlaget fortfarande hade kvar den gamla Nationell ungdom-strukturen. Peter Melander förklarade syftet i den interna korrespondensen:

Nordiska förbundet kommer således [snarare] att verka som en skola, en skola som arbetar med en folkbildningsprocess, den process som initierats genom Nordiska förlagets verksamhetssfär, än [som] ett politiskt parti eller gruppering.

Nordiska förbundet skulle verka för att skapa en ”nordisk nationalstat”, som sammanfaller med den ”nordiska rasen”. Vägen dit skulle gå genom ”folkbildning”, ”kulturkamp” och skapandet av ett ”alternativsamhälle”. Arbetarrörelsens gamla begrepp ”folkbildning” gavs en helt ny betydelse. I dokumentet Kampen för ett nordiskt förbund beskriver de förbundets historiska mission: ”[s]å första uppgiften är att utbilda ett ledarskap som kan förmedla den nordiska tanken till folket; så fröna som kan skördas av senare generationer”; vidare läser vi att inspirationen kring begreppet ”kulturkamp” har hämtas från franska nya högerns nyläsning av den italienske marxisten Antonio Gramsci:

Kulturkampen är viktig i det första steget. Medvetenheten om en egen kultur är en förutsättning för att kunna bekämpa vår kulturs fiender. Istället för att vara en anti-rörelse, måste vi bygga upp en pro-rörelse. Ett nytt samhälle ska byggas upp efter att det nuvarande rasat.

Under beteckningen Folkgemenskap skriver de i presentationstexten ”Framtiden tillhör de som erövrar den”:

Nordiska förbundet kommer att odla en orubblig gemenskap genom gruppsamverkan och inåtriktad solidaritet; vi kommer att bygga ett samhälle i samhället, förstärka våra positioner inom alla samhällsområden av betydelse och bygga upp en ekonomisk styrka; vi kommer att odla fram en elit som helt och hållet, och uthålligt, underordnar sina egna intressen under gruppens; vi kommer att underlätta för medlemmarna att bilda barnrika familjer och föra över Nordiska förbundets värderingar till den uppväxande generationen.

Som en uppföljning på lanserandet av Richard McCullochs teorier, blev Nordiska förbundets första verksamhet att introducera en annan amerikansk rasteoretiker i Sverige. Hösten 2004 släppte Nordiska förlaget David Dukes Den judiska rasismen (urspr. 2003) i översättning av Jonas De Geer och med efterord av Lennart Berg. Boksläppet väckte uppmärksamhet och Östgöta-Correspondenten ägnade en utförlig recension åt att påvisa de antisemitiska konspirationsteorierna i Linköpingsförlagets bok:

Om du ser ”Nordiska förlaget” på en bok eller skiva – då är det hög tid att dra öronen åt sig. Det är det vi vill visa i dag.

David Duke var en dem som ”moderniserade” Ku Klux Klan på 1970-talet, och han lyckades efter en personvalskampanj bli invald till en distriktsplats i New Orleans. På senare år driver han den rasideologiska organisationen European-American Unity and Rights Organization (EURO), som organiserar årliga internationella konferenser. Nordisk frihet rapporterade 2004 om dessa konferenser, och våren efter begav sig en svensk delegation bestående av Lennart Berg från Nordiska förbundet och Vávra Suk från Nationaldemokraterna dit. Den täta kontakten med David Duke fick Nordiska förbundet att ta över honom till Sverige för en föredragsturné i februari 2005, med föredrag i Stockholm, Göteborg och Helsingborg.
David Duke blev också huvudtalaren på Nordiska festivalen, ett årligt kulturevenemang som Nordiska förbundet höll för första gången hösten 2005. Nordiska festivalen är en helgfestival där Nordiska förbundet har försäljningsbord och presenterar internationella författare och teoretiker för en svensk publik. Festivalerna innehåller också spelningar med internationella vitmakt-artister och kan betraktas som arvtagare till Nordlands konserter; de hålls på hemlig plats på landsbygden dit de föranmälda deltagarna fraktas i bussar. Förutom David Duke fick de 300 besökarna höra tal av Klaus Menzel från NPD, Tyskland, Tord Morsund från tidskriften Nation & Kultur, Norge, och Henrik Johansson från Nordiska förlaget.

Metapolitik
Med bildandet av Nordiska förbundet centraliserades de olika tidnings- och opinionsprojekten: Nordiska förlaget, Folkets nyheter och Nordisk frihet samlades under samma tak och formell ägare blev det nya aktiebolaget NFSE AB. Nordiska förbundet blev ingen framgång vad gäller tillströmningen av nya medlemmar och organisationens folkbildande verksamhet, i form av föredragsserier och möten, höll sig på en begränsad nivå. Det område Nordiska förbundet istället skulle expandera på var internet, med för den nationella rörelsen banbrytande projekt. Nordiska förbundet lyckades knyta flera professionella programmerare till sina projekt. Flera av de skribenter som talade på Nordiska festivalen (Henrik Johansson, Tord Morsund) eller skrev i Folkets nyheter drev egna bloggar på nätet. Sommaren 2006 började planer växa fram på att samla dessa bloggar i ett gemensamt projekt. Initiativtagarna var de inflytelserika bloggarna Oskorei (Joakim Andersen), Anark (Pär Sandin) och Autonom (Tord Morsund). Flera av skribenterna hade fått kontakt via internationella webbaserade diskussionsforum, som Skadi.net, där en fri diskussion kring ett bredare fascistiskt idéhistoriskt arv fördes. Här skapades ett intresse för konservativ revolution, Julius Evolas traditionalism, italienska tredje positionen och den franska nya högern – strömningar som dittills inte hade haft något fäste i den svenska nationella debatten. I juli startades bloggportalen Motpol, som ett samarbete mellan bloggarna och Nordiska förbundet. I Folkets nyheter presenterades bloggportalen:

Skribenterna representerar ett brett politiskt och ideologiskt spektrum, men är alla förenade i en gemensam värdegrund baserad på värnandet om nordisk kultur och tradition.

På Motpols internforum började Nordiska förbundet för första gången lyfta fram den franska Nouvelle droïte, nya högerns, teorier. Den del av teorin som först fick inflytande var den kulturkamp som utvecklades av Antonio Gramsci. I nya högerns händer blev Gramscis teorier om kamp om hegemoni en flexibel teori om ”metapolitik”; ett slags högergramscianism. Fokus flyttades bort från politiken, både den parlamentariska och utomparlamentariska, och inriktades istället på dess förstadium: var etableras värderingar och attityder och var skapas idéer? Varför verkar den radikala högern alltid på förhand diskvalificerad från varje offentligt politiskt samtal? Den nya högern försökte med den gramscianska metapolitiken förstå hur samhällelig konsensus, kulturella värderingar och samtycke producerades i samhället. Vann man denna ”kulturkamp” skulle politiken följa, eftersom politiska partier sällan gick emot den offentliga opinionen och det allmänna förnuftet.

I den internt mycket diskuterade artikeln ”Europas metapolitiska återfödelse” skrev den tyska nya högern-teoretikern Pierre Krebs från Thule-Seminar:

Man kan nämligen inte störta någon politisk apparat utan att dessförinnan ha försäkrat sig om den kulturella makten som den politiska makten ytterst vilar på. Först måste man vinna folkets samtycke: man måste först inverka på idéerna, sedvanorna, tankesätten, värdesystemet, konsten, utbildningen. Inte förrän människorna känner behovet av skifte som en självklar nödvändighet vacklar därefter den från det allmänna konsensus lösgjorda politiska makten – och faller. Metapolitiken är något av ett revolutionärt krig på världsåskådningens, tankekonstens och kulturens nivå.

Om det var liberalismens hegemoni över tänkandet som var huvudmotståndaren för den franska nya högern, var det i Motpols tappning snarare 68-vänstern. Den nya vänstern hade lärt sig sin Gramsci, och även om de förlorade kampen om de ekonomiska och politiska institutionerna hade de tagit och erövrat den kulturella makten genom att ta över universiteten och media. På Motpols internforum rekommenderade administratörerna från Nordiska förbundet en artikel ur vänstertidskriften Clarté om Gramscis teorier som obligatorisk läsning för alla som skulle delta i Motpol-projektet.

Det här är den strategi som kommunisterna använde i sitt angrepp på Sverige. Deras mål var att förbereda en politisk revolution. Och i ett långsamt positionskrig lyckades man delvis bearbeta det folkliga medvetandet genom att infiltrera och ta kontroll över samhällets meningsförmedlande institutioner (skolan, kyrkan, massmedia). Den så kallade ”marschen genom institutionerna”.

Även om vänsterns teorier om ekonomisk demokrati, övertagandet av produktionen, urvattnades, hade de uppnått hegemoni med sina idéer och åsikter om antirasism och feminism, genom sin kontroll över ”tänkandets laboratorier”. Därigenom blev jämlikhetsidéer och positiv särbehandling, massinvandring och mångkultur, kärnfamiljens upplösande och acceptansen av homosexualitet politiskt genomförbara och försvarbara, oavsett vilket parti som satt vid makten. Våren 2006 publicerade Nordiska förlaget boken Kritikerkulturen (i original 1998) av amerikanen Kevin MacDonald där detta kulturella maktövertagande skärskådades. I Folkets nyheter sammanfattade Lennart Berg huvuddragen i McDonalds bok i en artikel om just Frankfurtskolan och 68-rörelsens ideologiska rötter.

I Europas metapolitiska återfödelse skissade Krebs på en metapolitisk strategi för att bemöta vänsterns inflytande:

Det är just den metapolitiska nivån som är vår utgångspunkt. Vi vill också ta över tänkandets laboratorier. Vår uppgift är därmed att mot den egalitära moralen, den egalitära socioekonomin ställa en världsåskådning baserad på differentiering: det innebär en kultur, en etik, en socioekonomi som respekterar rätten att vara olika. Vi vill skapa de värde- och världsåskådningssystem som är nödvändiga för att säkra den kulturella makten.

Amerikanen Michael O’Meara lyfte fram tre målsättningar för den nya högerns metapolitiska projekt. Den metapolitiska kampen måste ta sig an de dagsaktuella frågorna, ta de aktuella idéer som är populära, och försöka vända dessa, rekuperera dem, till sin fördel. Allt från postmodernism till filmatiseringar av Tolkiens böcker går att läsa selektivt och användas för att kommunicera den nya högerns värderingar. Bloggaren Oskorei nämner Alternativ Medias kampanj mot gruppvåldtäkter, Operation nordisk kvinnofrid, som ett framgångsrikt exempel på hur den nationella rörelsen lyckades vända den statliga kampanjen Operation kvinnofrid till sin fördel och få den att riktas mot det mångkulturella samhället.

Det andra målet är att hela tiden försöka underminera de liberala humanistiska idéerna, genom att exempelvis lyfta fram forskning som visar på det mångkulturella samhällets problem, sociobiologiska rön som kan användas för att undergräva begrepp som jämlikhet, eller genom att påvisa hur den liberala staten säger sig vara baserad på frihet men fängslar ”oliktänkande”. Det tredje och mest storslagna målet är att vinna kulturell hegemoni inom samhällseliten, genom infiltration och övertagande av samhällsinstitutionerna.

Motpol följdes under det närmaste året av fler projekt. I oktober 2006 lanserade Nordiska förbundet Motpols systerprojekt, det nätbaserade deltagaruppbyggda wikiuppslagsverket Metapedia.org. Den alternativa encyklopedin Metapedia ”har ett metapolitiskt syfte, att informera om tabubelagda eller medvetet bortglömda ämnen och företeelser för att påverka samhällsdebatten, kulturen och historiesynen”. Metapedias uppbyggnad följer samma struktur, har samma utseende och arbetsform som uppslagsverket Wikipedia. Den svenska varianten följdes under de följande åren av versioner på danska, tyska, engelska, franska, portugisiska, tjeckiska, ryska, slovakiska, spanska, ungerska och rumänska, uppbyggda enligt samma mall. På Metapedia samsas artiklar om nationell historia, politisk teori och svensk kultur, med namnlistor på makthavare, antirasister och journalister. Den senare aspekten uppmärksammades av Sveriges Radios journalist Christoph Andersson i en artikel i Dagens Nyheters kulturdel i februari 2007: ”Bakom portalen döljer sig ett register, som i huvudsak delar upp människor i två kategorier: judar och svenskar. Detsamma gäller för företag: judiskägda och svenskägda.” Justitiekanslern inledde en granskning av Metapedia, men valde att inte väcka åtal eftersom NFSE Media AB hade skaffat utgivningsbevis för sidan hos radio- och tv-verket och omfattades av pressfriheten. Nordiska förbundet bemötte mediedrevet som följde DN-artikeln med att starta en insamling som samlade 100 000 kronor till en egen rättsfond för att försöka stämma Christoph Andersson och Dagens Nyheter för förtal.

Efter Motpol och Metapedia inledde Nordiska förbundet arbetet på sina nästa Internetsatsningar. Programmerarna började utveckla ett Internetspel, Imperium, med den stora skaran av spelare på World of Warcraft och liknande onlinespel som målgrupp. På Motpols forum berömde bloggaren Nordsol spelidén som

en genial idé, att skapa ett politiskt inkorrekt dataspel. Man lägger upp hinder och så vidare som kräver nationellt tänkande för att komma vidare? Spelaren upplever att han måste tänka mycket fritt och självständigt för att ta sig fram vilket han kanske också gör, men tänkande är ändå helt styrt från början för att förmedla en viss världsåskådning!

I mars 2007 lanserade Nordiska förbundet Altermedia, en nationell version av vänstermedia-nätverket Indymedia. Den globalt samlande domänen tillhörde David Duke:

Altermedia sedan 2002 har fungerat som en alternativ nyhetsbyrå som förmedlar politisk inkorrekta nyheter och information. Nätverket har idag 22 upplagor i 18 länder. Altermedia är även enligt uppgift den mest välbesökta nationalistiska nyhetssidan på nätet – med 30 000 unika besökare per dag.

Altermedias franska grundare, Emmanuel Brun d’Aubignosc, bjöds även över till Nordiska festivalen hösten 2007, för att tala och presentera tankarna bakom projektet.

Nordisk.nu
Det nätprojekt som fick störst genomslag är internetcommunityt Nordisk.nu, som Nordiska förbundet öppnade i april 2007. Under det första året som nätforumet existerade fick det 10 000 medlemmar. Forumet försöker vara en nationell variant av andra populära ungdomscommunities på nätet, såsom Lunarstorm, som håller en strikt linje mot hets mot folkgrupp på sitt forum. I en presentationstext beskrivs Nordisk.nu på följande vis:

Har du också fått nog av att när någon väl protesterar mot detta blir han kallad ”rasist”, ”fascist”, ”nazist” och så vidare och därefter utkastad ur communityt av dess politiska kommissarier?

”Trött på Lunarstorm? Välj det svenska alternativet. Vi ses på Nordisk.nu” ”Fuck Lunarstojm! Nu finns svenskarnas mötesplats… Nordisk.nu”, heter det vidare på två av klistermärkena för Nordisk.nu. Designen på hemsidan är befriad från nationella eller vitmakt-relaterade symboler och bryter mot den annars rådande ”kampinriktade”, pompösa eller militanta estetik som andra nationella sidor har. Istället används en populärkulturell design, ofta med dataillustrationer. Av bilderna och estetiken går det inte att avgöra sidans politiska innehåll. Startsidan har formen av en nyhetsportal. De nyhetsforum som presenteras är Nordiska Förbundets egna Motpol.nu och Metapedia.se, samt Motstand.nu.

I likhet med andra webbcommunitys består Nordisk.nu inte bara av diskussionsforum. Varje medlem erbjuds en egen medlemssida med gästbok och blogg, samt möjligheter att skicka privatmeddelanden och lägga upp bilder i ett gemensamt fotogalleri. Medlemmen väljer själv vilken grad av anonymitet eller öppenhet hon/han vill ha. Communityt har många interaktiva funktioner, för att göra sidan mer attraktiv att återkomma till: där finns tävlingar, omröstningar, ”Nordiska mp3-radion” (med ”800 låtar i flera olika genrer”, varav många är släppta av band signade på Nordiska förlaget eller dess föregångare Nordland) och en spelavdelning med klassiska dataspel. I communityts egna webbomröstningar ges även en enkel statistik över besökarna. Av 190 svarande anger ca 43 % att de är i åldrarna mellan 16 och 20, ca 27 % i åldrarna 21-25 och 17 % mellan 26-30 år, som är de tre stora ålderskategorierna. Av 1 129 tillfrågade uppger hälften att de hittat till Nordisk.nu genom en kompis, och 32 % via länkar från annan webbplats.

Det politiska syftet med communityt är inte lätt att se vid första ögonkastet, eftersom det är utformat som ett deltagande forum. Det är istället genom att se vilka diskussionstrådar som läggs upp, lyfts överst (”klistras”) och vilken rangordning som forumen kan ge, som konturerna på ett sådant projekt börjar skymta. Den näst högst placerade forumdelen handlar om ”Aktivism och manifestationer”. Där har tre separata avdelningar skapats för aktiviteterna Nationaldagen, Nordiska festivalen och Salem-manifestationen. Den första och sista tillställningen organiseras av de oberoende nationalisterna i Info14, medan festivalen arrangeras av Nordiska förbundet. I de allmänna diskussionerna har trådarna om aktivism klistrats överst. Därutöver förekommer trådar om de senaste aktiviteterna, där deltagarna diskuterar och lämnar personliga rapporter (NSF:s torgmöten, 30:e novemberfirande, och så vidare).
Formen uppmanar till spridandet av en aktionskultur och bildandet av egna separata aktivistgrupper, enligt den modell som tillämpas av de oberoende nationalisterna. Två grupper bildade av Nordisk.nus administratörer från Nordiska förbundet ges också extra uppmärksamhet: Helsingborgskampanjen i Helsingborg och Aktivism Öresund, som samlar oberoende nationella i Malmö, Lund och Köpenhamn. Forumet verkar därigenom aktiverande, för nationell aktivism i allmänhet och för Nordiska förbundets aktivistgrupper i synnerhet. Forumets återkommande omröstningar tillämpas på samma aktiverande sätt. Frågeställningarna är ofta: vilka kommer på den aktiviteten, vad tyckte ni om Nordiska festivalen?

Forumet innehåller internt ett helt system med belöningar, titlar, utmärkelser och bestraffningar. Deltagare i Nordiska förbundets eller de fria nationalisternas aktiviteter förses med medaljer på sina personliga sidor, som: ”Artist Nordiska festivalen 2007”, ”Fanbärare Nordiska festivalen 2007”, ”Talare Nordiska festivalen 2007” eller vinnare av tävlingen ”Sveriges hårdaste patrioter” på arrangemang anordnade av kampanjen Svensk ungdom – Sveriges framtid. Donatorer som ger ekonomiska bidrag till Nordisk.nu förses också med egna medaljer. Varje medlem ges en position, där utgångspunkten är titeln ”odalbonde”; sedan kan man avancera till ”väpnare”, ”bärsärk”, ”riddare”, ”marskalk”, eller – om man fått straffpoäng – reduceras till ”träl” eller ”landsförvisad”. Straffpoängen utdelas av administratörerna. Bland de grövsta förseelserna finns ”etnomasochism”, ”angrepp på Nordisk.nu” och ”uppenbar provokatör”. Dessutom uppmanas alla medlemmar att delta i att betygssätta varandra genom att ge positiva eller negativa ryktespoäng för olika diskussionsinlägg.

Första delen av forumet är en elitdel, som enbart utvalda medlemmar kan använda, men som är öppen för alla att läsa:

Idavallen kan ses som vår spjutspets, en sylvass sektion som bidrar till att höja nivån på hela nordisk.nu. Dels genom att redan befintliga medlemmar inspireras av innehållet samt pressas att själva prestera bättre för att få tillträde till Idavallen och dels genom att vi med Idavallen kan lyfta fram särskilt intressanta områden som ännu bättre kan attrahera nya medlemmar.

Trots att formen är helt annorlunda än 30-talets nationalsocialistiska partier, försöker Nordiska förbundet liksom dem skapa en strikt intern hierarki mellan medlemmarna, med samma målsättning att tillämpa ”ledar- och ansvarsprincipen”.

Belönings- och bestraffningssystemen används också av Nordiska förbundets medlemmar i syftet att göra sig av med konkurrenter från andra nationella organisationer. Särskilt hård har konflikten varit mellan Nordiska förbundets aktivistgrupp Helsingborgskampanjen och Svenska motståndsrörelsen, vilken framför allt kom till uttryck när medlemmar i SMR i mars 2007 trängde in i bostaden hos en medlem i kampanjen, pistolhotade honom och krävde att han skulle stänga ner Nordisk.nu. Efter det har Nordisk.nu systematiskt missgynnat medlemmar från SMR i communityt och hindrat dem från att sprida sin information eller länka till sina webbsidor. Regel 12, ”Det är inte tillåtet att länka till sidor som motarbetar och/eller har en fientlig inställning till nordisk.nu”, används specifikt mot SMR:s webbsida www.patriot.nu, och gör det möjligt att stänga av SMR-användare från forumet.

Nordisk.nu presenteras med devisen: ”[d]enna sida har just vårt arv och vår nordiska framtid som tema”. Första regeln för communityt är: ”Nordisk.nu är en portal för nordisk identitet, kultur och tradition. Angrepp på de nordiska folken och vår kultur kommer därför inte att accepteras”.

”Ledarprincipen” och fria aktivister
Om Nordiska förbundet vid starten hade svårigheter att skapa en aktiv medlemsstruktur, fick de i Nordisk.nu ett redskap för att utveckla aktivism på basplanet. Den ort som tidigast började med en egen verksamhet var Helsingborg. Under Nationaldemokraternas kris 2005 gick den unga organisatören Kristoffer Dahlström över till Nordiska förbundet och började organisera föredrags- och kulturkvällar. David Dukes föredrag, under turnén våren 2005, visade att Helsingborgsgruppen var kapabel att nå ut till hela den nationella rörelsen i Skåneregionen och få folk att delta oavsett vilken högergruppering de tillhörde. Helsingborgsgruppen skaffade sig tidigt kontakter inom den tyska rörelsen av Freie Kameradschaften, ”fria nationalister”, vilken blev en viktig politisk influens. I juli 2006 hölls en gemensam ”tysk-svensk kulturfestival” i skånska Hyllinge med målsättningen att utveckla samarbetet mellan den tyska och den svenska rörelsen.
Nordiska förbundet var inte ensamt om att hämta influenser från de tyska fria nationalisterna. Även Stockholmskretsen kring nyhetssajten Info-14, organisatörerna av den årliga Salem-manifestationen, arbetade aktivt med att skapa en struktur av fria nationalister i Sverige. Nordiska förbundets och Info-14s verksamheter överlappade varandra: Info-14s nyheter, kampanjer och manifestationer hade en framskjuten plats på Nordisk.nu, och Nordiska förbundets medlemmar, särskilt den livaktiga gruppen i Skåne, arbetade aktivt med att sprida Salemfondens propaganda. Peter Melander utformade propagandan för Salemmarschen och Timmy Grohs från Info-14 ingick i redaktionen för Melanders tidning Nordisk frihet, som riktade sig just till Salembesökarna. Den andra Nordiska festivalen, som hölls i Stockholms skärgård 2006, organiserades i samarbete mellan Melander och Info-14, eftersom Nordiska förbundet saknade en aktiv medlemsgrupp i Stockholm.

Ansatserna till lösare sammansatta, oberoende, aktivistnätverk av fria nationalister sågs dock inte med blida ögon av den ”organiserade” flygeln av den nationella rörelsen; NSF och SMR. Info-14s försök att lansera Salem-marschen som en bred enhetsmanifestation innebar också att de ”oberoende” höll tillbaka NSF:s och SMR:s allt radikalare och öppet nationalsocialistiska tal. Både NSF och SMR ställde in sina tal vid marschen 2006, i protest mot Info-14s linje. De ”organiserade” betraktade de ”oberoende” allt mer som ett konkurrerande projekt. Kritiken mot de oberoende kom ofta att ges en ideologisk klädnad, som gick ut på att de fria aktivistnätverken hämtade för mycket inspiration från de ”kätterska” högerradikala strömningarna utanför den rena nationalsocialismen . Detta framkommer i följande citat från SMR:s hemsida:

En av vår kamps värsta fiender är den inre fienden (inom den s.k. nationella rörelsen). Denna inre fiende har många ansikten och förklär sig i olika ideologiska och politiska skepnader. Vi har valt att benämna hela detta spektrum av mot oss fientliga strömningar med ett generiskt samlande namn: Strasserism.

I SMR:s tidning riktade organisationens ledare, Klas Lund, ett generalangrepp mot den nya organisationsformen:

En annan, mycket viktig, beståndsdel i den generiska strasserismen är förkastandet av vad vi kallar för ”ledarprincipen”, och förkastandet av begrepp som ”organisation” till förmån för ”oberoende” och ”nätverk”.

Den nationella rörelsen måste renas från den nya skadliga tendensen, menade Klas Lund, precis som anhängarna till bröderna Strasser rensades ut ur NSDAP och SA under de långa knivarnas natt i 30-talets Tyskland. Konflikten nådde, som redan nämnts, sitt klimax i mars 2007 när Helsingborgsgruppen i Nordiska förbundet valde att formalisera sitt lokala samarbete och bilda Helsingborgskampanjen. En knapp vecka efter offentliggörandet av den nya organisationen bröt sig tre medlemmar från Svenska motståndsrörelsen in hos Kristoffer Dahlström och tvingade under pistolhot till sig organisationens propagandamaterial.

Nordiska förbundet fördömde kraftigt den ”oacceptabla” attacken mot Dahlström. På Altermedia skrev Lars Linden:

Detta är oerhört skadligt, och vi har inte råd att ägna kraft åt dessa barnsligheter. Hemfridsbrottet och hotet mot 21-åringen i Helsingborg måste fördömas, först och främst av SMR:s ledning. Om inte så sker måste SMR isoleras från den nationella rörelsen och brännmärkas som en inre fiende till allt vad svensk, nordisk och europeisk nationalism heter.

Snarare än att isolera Nordiska förbundet skapade Motståndsrörelsens attack bara mer sympati för dem. Sommaren 2007 hölls Nordiska festivalen för tredje gången, och blev med över 500 deltagare den dittills största tillställningen. Men just när Nordiska förbundets aktivism började hitta sin form, knakade det i fogarna inom organisationen igen. Under hösten började flera av kärnmedlemmarna frysas ut och lämna förbundet; först Peter Melander, sedan Kristoffer Dahlström och Lars Lindén. Alla tre anslöt sig istället till gruppen bakom Info-14. Saken komplicerades för Nordiska förbundet av att både Melander och Lindén var delägare i aktiebolaget NFSE Media och krävde att bli utköpta. NFSE Media låg redan efter med sin bokföring och hade svårt att hantera de avhoppade delägarnas krav.

Samtidigt uppstod politisk konkurrens mellan Info-14 och Nordiska förbundet. Konflikten handlade främst om försöken att bygga oberoende nätverk, något som dittills gjorts gemensamt. Info-14 planerade sommaren 2007 att formalisera nätverket Fria nationalister, bland annat genom att utveckla en gemensam internetportal för de fria grupperna. Projektet sköts dock på framtiden till förmån för den nya skolkampanjen och multimediasatsningen ”Svensk ungdom”, som de utarbetade tillsammans med Peter Melander. Nordiska förbundet hade också planer på en aktivistportal, som de fortsatte att arbeta med. Genom att kreativt använda communityt Nordisk.nu lyckades de skapa flera nya aktivistgrupper kring förbundet, såsom Aktivism Öresund i Skåne, Identitet Väst i Göteborg, Dan Berners Svenska Uppsala i Uppland och något senare även Anders Lagerströms Reaktion Östergötland. Den 29 januari lanserade Nordiska förbundet aktivistportalen Motstand.nu, och fyra dagar senare svarade Info-14 med att offentligt lansera sitt nätverk Fria nationalister. I presentationstexten kritiserade Info-14 Nordiska förbundet för att inte vara oberoende:

Skillnaden mellan Nordiska förbundets projekt och Fria nationalister är bland annat att det sistnämnda är både ideologi- och organisationsobundet.

Nordiska förbundet svarade med ett eget uttalande där de anklagade Info-14 för att bedriva en förtalskampanj och bröt därefter allt samarbete med portalen:

NF är för övrigt varken en traditionell medlemsorganisation eller ett politiskt parti. NF är ett nätverk och en arbetsgemenskap vars syfte är att främja de nordiska folkens intressen och inspirera till etnisk medvetenhet över hela Norden. En del av nätverkets arbete består i att erbjuda tjänster till den nationella rörelsen, som communityt Nordisk.nu och nu även aktivistportalen Motstand.nu. Info-14-ledningens ogrundade påståenden om Motstand.nu skapar en konflikt där det inte borde finnas någon.

Alla länkar till Info-14 plockades bort på Nordisk.nu och alla deras medlemmar uteslöts från communityt. Situationen förvärrades av att den avhoppade delägaren Lars Linden satt på Nordiska förlagets kundregister, vilket han valde att undanhålla förlaget som påtryckning för att få dem att köpa ut honom. När han till slut hotade med att sälja kundregistret om han inte fick sina pengar, blev Nordiska förbundet desperata. Natten till den 8 februari 2008 bröt sig – enligt Uddevalla tingsrätts förundersökning – Daniel Friberg, Anders Lagerström och andra ledande personer från Nordiska förbundet in hos Lars Lindén, och lade under pistolhot beslag på hans dataserver.

Nordiska förbundet bemötte kritiken från Info-14 med att de hade bevis för att Lindén börjat arbeta där, och planerat ta över förlaget, samt använda förbundets webbplattformar till Info-14:s nya Internetprojekt. Med ekonomiska problem och de ledande personerna häktade fick Nordiska förbundet svårt att klara av all sin övriga verksamhet. Efter Melanders avhopp lades Nordisk Frihet ner och efter Lindéns avhopp avslutades svenska Altermedia. Nästa projekt som hamnade i kris var tabloiden Folkets nyheter. Hösten 2007 gjorde Nordiska förbundet en nysatsning på att få igång tabloiden, fortfarande med målsättningen att bli veckotidning. Förbundet erbjöd Dan Berner heltidsanställning som redaktionschef, men kunde inte finansiera projektet. Delägaravhoppen och Lars Lindén-affären påverkade ekonomin och förbundet kunde inte betala ut Berners lön. Medan de ledande personerna i Nordiska förbundet satt häktade kontaktades Dan Berner av Nationaldemokraternas konkurrerande tidning, Nationell idag, och erbjöds anställning där – vilket Berner accepterade. Berner hoppade därefter av Nordiska förbundet, och tog med sig aktivistgruppen Svenska Uppsala till Info-14s: Fria nationalister. I september 2008 meddelade Nordiska förbundet att de lade ner Folkets nyheter, för att istället satsa på ett nytt tidningsmagasin.

Identitära manifestet
Konflikterna först med SMR, sedan med Info-14, Fria nationalister och Nationaldemokraterna fick Nordiska förbundet att allt mer distansera sig från resten av den nationella rörelsen. Den 6 juni 2008 avstod de helt från att delta i manifestationen Folkets marsch, och höll en egen sluten tillställning i Linköping. Skandalerna kring Folkets marsch, där SMR greps för upplopp och hets mot folkgrupp efter att ha skanderat ”Adolf Hitler”, fick förbundet att ytterligare markera avstånd från dessa grupper. Att ens kalla sig för nationalist bedömdes som svårt, beteckningen hade blivit för stigmatiserad och utdefinierad för att ett nationellt projekt skulle kunna få framgång. Metapolitiskt var det viktigt att använda sig av en begreppsapparat som inte var historiskt nedtyngd, som kunde öppna snarare än att stänga dörrar. Istället satsade Nordiska förbundet på att lansera nya högerns begrepp ”identitär” som politisk beteckning: ett positivt laddat begrepp för dem som värnade sin etniska identitet.

Även om begreppet identitär hånades av de andra grupperingarna inom den nationella rörelsen, inleddes en omfattande diskussion på Motpol-bloggarna. Flera av den nya högerns idéer togs över och ventilerades. Diskussionen utmynnade i en skrift från Nordiska förbundet, Identitet och Metapolitik. Strategier och visioner för Nordens folk i 2000-talet, där de presenterade ett identitärt manifest och en metapolitisk strategi. Grunden i det identitära manifestet var en etnopluralistisk åskådning, utifrån varje etnicitets och folks rätt till sin egen kultur. Tre faktorer definierar individens och folkgemenskapens identitet: etniciteten (både det biologiska och det sociala arvet i kombination), kulturen och geografin/naturen (territoriet). Den etniska identiteten var därigenom både en produkt av biologin och den historiskt framväxta kulturen och hade en omedelbar koppling till det territorium, den region, där den växt fram. För Skandinaviens del var problemet att nordborna genom långvarig invandring och kulturell påverkan hade ”i det närmaste en obefintlig identitet”.

Det identitära programmet syftade till en ”återfödelse av den organiska folkstammen.” I dagens ”senmoderna samhälle” är identiteter flyktiga och i ständig förändring, påverkade av det politiska klimatet, globaliseringen, migrationen och kapitalismens masskonsumtion. Dessa förändringar skapade en homogeniserad och utslätad kultur, där skillnader och mångfald försvann. Istället för denna tillfälliga identitet behövde man återknyta till en förmodern nordisk identitet, som skulle ge nordborna tillbaka både en historia och ett framtida öde – att föra vidare, återknyta till och återupprätta den naturliga kulturen där individen var och en är en del av en större organisk helhet.

[En] identitär strategi börjar med individer som sedan bildar den enskilda gemenskapen, stammen som sedan organiskt utvecklas till en folkgemenskap. Gemenskapen byggs upp genom att inhämta och sprida kunskap, skapa och utveckla kulturuttryck, bilda nätverk som fungerar som mindre samhällen och slutligen genom att arbeta politiskt.

Den etniska identiteten existerade på flera plan, som en regional, nordisk och europeisk folkgemenskap. Däremot lades ingen större vikt vid nationen eller staten som arena. Staten var enbart en ”administrativ kvarlevnad” tömd på sitt innehåll, en ”symbol för förtryck av europeiska folkgemenskaper och kulturer.” Istället förespråkades en europeisk federation av regioner, med egna kulturella särdrag.
Frågan om ett direkt erövrande av statsmakten – via parlamentariska val eller utomparlamentariska revolutionära grupper – blev därför mindre intressant. Istället gavs den metapolitiska kulturkampen en central roll. Identitärerna behövde delta i dagsaktuella debatter, kunna kommunicera med populärkulturella strömningar, skapa opinion och bilda egna åsiktslaboratorier. ”För den identitära är alla medel legitima som leder fram till att säkra det identitära samhällets framtid och identitärer drar sig inte för att använda sina motståndares taktik för att gynna den egna långsiktiga strategin”; med en högerläsning av Gramsci skulle 68-vänsterns framgångar kunna återupprepas, och målsättningen är ”att underlätta skapandet av ett brett kontaktnät etniskt medvetna emellan och därmed främja ett etniskt medvetet avancemang inom såväl näringsliv och utbildningsvässende [sic] som inom offentlig förvaltning, forskning och andra samhällsområden”.
En alternativ samhällsstruktur skulle konstrueras parallellt med dagens samhälle, där identitärerna ”bygger våra egna, oberoende institutioner, en autonom folkgemenskap bortom massmedialt och statligt integrationstryck”. Metapolitikens uppgift är att förändra de villkor enligt vilka politiken i sig utspelas. Först när viljan till förändring skapats blir den politiska kampen möjlig. Den politiska kampens uppgift blir då att ”säkra ett territorium och ett kulturellt livsrum för den identitära gemenskapen”. Detta ”livsrum” skapas inte i första hand genom statens institutioner, utan underifrån genom ”aktivism, nätverksbyggande, folkbildning och kulturkamp”.
När Nordiska förbundet höll den fjärde Nordiska festivalen i augusti 2008, gjordes ytterligare försök att lansera den identitära ideologin i Sverige. Förbundet hade bjudit in den nya högern-teoretikern Tomislav Sunić, från tidningen Élemente, och EU-parlamentarikern Roberto Fiore, ledare för italienska ”tredje positionen”-organisationen Forza Nuova, som talare. Brottet med den nationella rörelsen märktes genom ett minskat antal deltagare: enbart 150 personer deltog. Den enda utomstående gruppering som dök upp var NSF, vars bokförlag Logik hade ett försäljningsbord. Resten av den nationella rörelsen lyste med sin frånvaro.

Avslutning
Vi har sett hur den nazistiska musikrörelsen utgjorde utgångspunkten för ett nytt organisationsprojekt, som placerade sig mitt emellan de partibyggande och aktivistiska – ibland snarare terroristiska – delarna av naziströrelsen från 1990-talet och framåt. De aktivister som byggde upp musikrörelsen började även tidigt förstå sig själva som aktiva på en egen politisk arena – den kulturella. Med referens till bland annat till den italienske kommunisten Antonio Gramsci konstaterade de att den som inte har makt över tankarna inte heller kommer att ha politisk makt. Detta kombinerade strategi- och ideologiprojekt inspirerades starkt av den franska nya högern, både direkt och via framför allt amerikanska epigoner som David Duke och Robert McCullogh. Strategin handlade till största delen om att värva ungdomar till de nazistiska idéerna, som omformats till etnopluralism. Men det faktum att denna lilla aktivistgrupp lyckats etablera sig sågs inte enbart med blida ögon av konkurrenterna på det nazistiska politikfältet. Motsättningarna ledde i flera fall till våldsamma urladdningar, och i skrivande stund är läget allmänt sett spänt mellan de olika delarna av den nazistiska rörelsen.
När den franska tankesmedjan Grece bildades 1968, med Alain de Benoïst som en av de främsta företrädarna, var det för att bryta sig ur ett dödläge för den franska extremhögern. Genom seminarier, bokproduktion och debattartiklar försökte Grece ge ”intellektuell ammunition” för den yttersta högern, som skulle hjälpa den att bryta sin isolering och ta sig in i den officiella debatten igen. De fick sitt genombrott i Frankrike 1978-79, efter en artikelserie om dem i Le Monde, där de döpts till ”nouvelle droïte”, den nya högern, som ett svar på den nya vänstern. Ett internationellt genombrott följde i slutet på 80-talet när den amerikanska anrika vänstertidskriften Telos ägnade ett helt dubbelnummer åt att presentera den nya högern och de Benoïsts teorier, framför allt hans modernitets- och globaliseringskritik.

Det är inte svårt att se var lockelsen låg för Nordiska förbundet i den nya högerns teorier. Nya högerns metapolitik och högergramscianism satte ord på det Nordiska förbundet och Nordland före dem redan intuitivt agerat utifrån; vikten av en kulturkamp friställd från extremhögerns politiska organisationer. Samtidigt visade metapolitiken på ett sätt att bryta med den nationella rörelsens isolerade och utdefinierade position utan att förkasta den ideologiska kärna de burit med sig under sina olika transformationer.

Den här artikeln har påvisat kontinuiteten från Nordland fram till Nordiska förbundet. Redan under nordlandtiden betonades musikrörelsens självständighet i förhållande till politiska rörelser; att musikens uppgift var att ”plöja marken” för politiken genom att förmedla värderingar och stolthet (white pride) som lade grunden för en folkgemenskap. Musiken var del av en kulturkamp, och av en motkultur, och användes för att väcka den ”slumrande ungdomen” som var ”hjärntvättad av MTV-kulturen”. Målet för den motkulturella rörelsen var inte bara att förändra värderingar, att verka ”folkbildande”, utan även att konstruera ett alternativsamhälle, ett samhälle i samhället – ett sätt att här och nu återupprätta den förlorade folkgemenskapen.

Nordlands redaktion hörde inte och Nordiska förbundet hör inte till de större nationella organisationerna i Sverige. Nordiska förbundet tas sällan med i artiklar och skildringar av extremhögern, exempelvis listas de inte på Säkerhetspolisens hemsida bland de andra ledande organisationerna i den så kallade ”vit makt-miljön”. Men deras kulturella betydelse är långt större deras medlemsantal. Från Nordland till Nordisk.nu har den lilla gruppen personer kring Peter Melander, Daniel Friberg, Anders Lagerström och Lennart Berg lyckas föra ut sitt budskap långt utanför den isolerade extremhögern. I CEIFO och BRÅ:s enkät bland skolungdomar 1997 lyssnade 12 procent av de svarande på vitmakt-musik. Nordiska förlagets wikiuppslagsverk Metapedia spreds på bara något år till 12 olika språk, medan nyhetstjänsten Altermedia, som de öppnade en gren av, finns i 18 länder. Webbforumet Nordisk.nu hade i juni 2009 ca 17 000 användare. Den metapolitiska strategins framgång kan därför inte bedömas utifrån organisationsmedlemmar, röster i val eller demonstrationsdeltagare, som ofta är måttstocken för övriga extremhögern. Den är svårare att mäta, och kanske just därför mer sällan omtalad. Frågan huruvida den är lika farlig som den våldsammare delen av rörelsen återstår därför att besvara.

Tidigare publicerad i boken Det vita fältet: samtida forskning om högerextremism (Swedish Science Press, 2010)

Bruna rötter, blågul stam, bruna grenar

Sverigedemokraterna som plantskola för svensk extremhöger

Vi vet var Sverigedemokraterna kommer ifrån. Vi har alla hört om den bruna myllan de har sina rötter i. Åtskilliga artiklar har skrivits om deras politiska bakgrund, hur kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt grundades av medlemmar ur Nordiska rikspartiet, NSAP-Svensk Socialistisk Samling (den så kallade Lindholmsrörelsen) och Nysvenska rörelsen.

Men det var då. Nu har partiet förändrats, skärpt till sig, städat ut liken ur sin garderob. Sverigedemokraterna har lämnat en etniskt orienterad nationalism (”etnonationalism”) bakom sig, brutit med de europeiska postfascistiska partierna och infört en nolltolerans mot rasism. Vart har alla de personer tagit vägen som skolats i Sverigedemokraterna och sedan lämnat eller uteslutits ur partiet?

Denna artikel ska undersöka hur Sverigedemokraterna fungerat som en plantskola för den svenska extremhögern. Om vi ser den svenska extremhögerns stamträd har Sverigedemokraterna inte bara bruna rötter, utan är även den blågula stam som de nya skotten och bruna grenarna skjutit ut ifrån.

Sverigedemokraterna bygger partiet på gatorna

När Sverigedemokraterna bildades som parti inför valet 1988, ur resterna av kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt och Sverigepartiet, saknade de både ekonomiska resurser, en stabil organisationsstruktur och partimedlemmar. Enda vägen att nå ut var att skapa uppmärksamhet genom kontroversiella politiska manifestationer för att dra till sig gatuaktivister som kunde sprida partiets propaganda. Partiet behövde etablera en plattform på gatorna genom att försöka varje helg hålla flygbladsutdelningar, torgmöten och demonstrationer. Men för att genomföra dessa möten krävdes konfliktvana aktivister på gatorna. Partiet behövde ungdomar.

Medlet blev vikingarocken, som fick ett nationellt genomslag under det tidiga 90-talet genom Ultima Thule, och dess radikalare rasideologiska sidogren vitmaktmusiken, som följde i dess kölvatten. Sverigedemokraternas föregångare BSS hade hjälpt till att lägga grunden för denna musikscen genom att sponsra Ultima Thules första skiva och använda dem som husband på Sverigepartiets tillställningar.

Vikingarocken och vitmaktmusiken blev den första effektiva kanalen för att sprida ett nationellt budskap till ungdomar. 1997 beräknade Brottsförebyggande rådet att 12 procent av alla skolungdomar lyssnade på vitmaktmusik. Nya nationella band och skivbolag bildades i snabb takt – och Sverigedemokraternas medlemmar höll sig i framkant. Skivbolag som Last Resort Records (nära Sverigedemokraternas lokalavdelning i Haninge), Bifrost Musik (knuten till lokalavdelningen i Trollhättan) och Svea Musik (bildat ur Södertäljeavdelningen) drevs av partimedlemmar. Redaktören och flera av redaktionsmedlemmarna för vitmaktmusikscenens flaggskepp, tidningen Nordland, kom ur Sverigedemokraterna. Ofta hölls konserter i anslutning till partiets demonstrationer och möten – konsertplatserna hölls hemliga och utannonserades först på demonstrationen för deltagarna.

Med vikingarocken i ryggen blev demonstrationerna möjliga och Sverigedemokraterna kunde genomföra årliga marscher på Engelbrektsdagen i april, nationaldagsfiranden i juni och Karl XII-manifestationer i november och bli synliga som parti. Mellan 1991 till 1994 höll partiet en manifestation i någon svensk stad nästan varje månad. Sverigedemokraternas Engelbrektsmarsch 1994, till minne av det medeltida Engelbrektsupproret mot Kalmarunionen, samlade 700 deltagare. En så stor manifestation har partiet inte hållit sedan dess. Genom dessa manifestationer fick Sverigedemokraterna sina gatuaktivister. En hel generation aktivister fick sin grundskolning inom Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund under dessa år – erfarenheter som de sedan tog med sig vidare.

Gatorna, musiken och konserterna blev forumen för den nya extremhögern, den aggressivt rasideologiska vitmaktrörelsen. Och med dem kom kopplingarna till gatuvåldet, attacker på vänsterlokaler, bränder mot flyktingförläggningar och mord på homosexuella.

Ungdomsförbundet som inkörsport till nazismen

Med tillströmningen av ungdomar till Sverigedemokraterna beslöt man att bilda ett självständigt ungdomsförbund 1993, Sverigedemokratisk ungdom (SDU). Ungdomsförbundet skötte mobiliseringarna till partiets manifestationer och delade ut partiets propaganda. Men manifestationerna drog också till sig motdemonstrationer, antirasistiska protestmöten följde Sverigedemokraterna i fotspåren – och ofta blev det konfrontationer mellan ungdomsförbundet och antifascister.

Massmedia fokuserade på bråken i samband med partiets aktiviteter. Dessutom radikaliserades ungdomsförbundet snabbt och byggde upp en parallellstruktur. De olika SDU-avdelningarna använde sig samtidigt av namnen Unga Nationalsocialister och fick ta över utgivningen för den nynazistiska militanta tidningen Storm. Snart startade de ett eget nationalsocialistiskt nyhetsbrev, Info-14, som rapporterade om militanta aktioner mot antirasister och flyktingförläggningar.

Ungdomsförbundet började bli ett allt större problem för partiet, men så länge Anders Klarström satt kvar som partiledare var ungdomarna skyddade. När han lämnade partiet 1995 upplöste Sverigedemokraterna hela ungdomsförbundet, i ett försök att under nya partiordföranden Mikael Jansson börja städa upp och kapa kopplingarna till den nynazistiska aktiviströrelsen. Med uteslutningen av SDU upphörde också partiet med sin utåtriktade gatuverksamhet, som gett partiet så mycket negativ publicitet. Sverigedemokraterna upphörde med Karl XII-manifestationer och Engelbrektsmarscher.

Från SDU till terrorism

Tidskriften Info-14 kom att bli den viktiga samlingspunkten för den militanta rasideologiska miljön i Sverige och började driva allt närmare terrorism. Kulmen kom 1999, när nätverkets medlemmar var inblandade i bilbomben mot ett journalistpar i Nacka, polismorden i Malexander och mordet på den fackliga aktivisten Björn Söderberg – händelser som Info-14 detaljerat redovisade och försvarade i sin specialbilaga ”Kampnytt”.

De grova våldsdåden gav upphov till en massiv samhällsreaktion på alla plan, med antifascistiska massmöten, ökad medial granskning av extremhögern och hårdare polisinsatser mot vitmaktscenen. I detta läge gjorde tidningen Info-14, som vid det laget blivit en nätsajt, en omvändning och bytte strategi, från en offensiv retorik om raskrig till en defensiv där nationalister utmålades som offer för en omvänd rasism, en ”svenskfientlighet”. Med mordet på en ung skinnskalle i Salem år 2000 fick sidan en välbehövlig martyr som de kunde samla den fragmenterade vitmaktscenen kring till en ny rörelse, Salemrörelsen mot svenskfientlighet. Under hela 00-talet kom Salemmarscherna att utgöra en av Nordeuropas viktigaste nynazistiska manifestationer, med uppemot 1 500 deltagare.

De unga aktivisterna var skolade i att arrangera Sverigedemokraternas Engelbrektsmarscher och kunde nu själva som ”fria nationalister” (som de kallade sig) organisera mycket större manifestationer som samlade nynazister från hela Norden och Tyskland. Detta samtidigt som Sverigedemokraterna som parti stod och stampade på samma punkt, utan att kunna få sitt genombrott.

Nya försök till ungdomsförbund, samma resultat

Efter misslyckandet med första versionen av Sverigedemokratiska ungdomsförbundet undvek partiet att skapa ett nytt officiellt ungdomsförbund. Istället bildades ett inofficiellt förbund av yngre SDU:are, med Sverigedemokraternas informella ekonomiska stöd och politiska uppbackning.

Organisationen Oberoende Nationalistisk Ungdom bildades 1995. Snart förkortades namnet till Nationell ungdom och organisationen började likt sina föregångare SDU att radikaliseras. Nationell ungdom lyfte fram en mer nationalrevolutionär retorik än Sverigedemokraterna och började alltmer betona vikten att förbereda sig inför ett nära förestående raskrig.

Nationell ungdom bröt efter något år med Sverigedemokraterna och byggde upp en ny moderorganisation: Svenska motståndsrörelsen. Organisationen inspirerades av terrororganisationen Järngardet från Rumänien, en fanatisk katolsk-fascistisk sekt som genomförde koscherslakt på rumänska judar på 30-talet. Likt Järngardet organiserades Svenska motståndsrörelsen i en cellstruktur av så kallade ”nästen”.

Det nationalistiska budskapet byttes steg för steg ut till en klassisk nationalsocialistisk ideologi. Svenska motståndsrörelsen kom att bli den våldsammaste nynazistiska gruppen i Sverige.

Partisplittringen

Ett tredje försök att starta upp Sverigedemokraternas ungdomsförbund gjordes inte förrän 1998, efter att ungdomarna fått hålla sig inom partiet och under strikt översyn under flera år. Men även denna gång bröt sig stora delar av ungdomsförbundet ut och radikaliserades.

År 2001 genomgick Sverigedemokraterna sin största partisplittring i en konflikt mellan partiets ledning och partiorganisatörens gatuorganisationsstruktur. När partiorganisatören uteslöts tog han med sig partistrukturen i Stockholms län och större delen av ungdomsförbundet.

Utbrytarna bildade partiet Nationaldemokraterna. Istället för Sverigedemokraternas kulturnationalistiska ideologi betonade Nationaldemokraterna en mer biologiskt orienterad etnonationalism, så kallad ”etnopluralism” (varje etnicitet har rätt till sin egen nation, alla etniciteter har rätt till sina särdrag och är lika mycket värda, inga etniciteter får blandas). Nationaldemokraterna tog över Sverigedemokraternas internationella kontaktnät till bland annat franska Front National, österrikiska Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ) och engelska Brittish National Party (BNP).

Nationaldemokraterna återvände till Sverigedemokraternas tidigare strategi som ett mobiliserande parti på gatorna. De tog upp traditionen med torgmöten, flygbladsutdelningar, 30 november-demonstrationer och nationaldagsfirande.

Verksamheten lockade över den mer aktionsorienterade ungdomen från Sverigedemokraterna. Nationaldemokraternas flygbladsutdelningar inspirerades av gerillarörelsers propagandaaktioner i tredje världen, med så kallade ”G-grupper” (där G står för gerilla) som genomförde snabba hemliga samlingar, genomförde flygbladsutdelningar och sedan flyttade sig vidare till en ny plats innan några antirasister hunnit reagera. Nationaldemokraternas verksamhet var mer konfrontativ och provokativ än Sverigedemokraternas. Exempelvis rönte Nationaldemokraternas våldsamma attack mot Prideparaden i Stockholm 2003 stor medial uppmärksamhet.

Denna konfrontativa linje blev möjlig genom ett nära samarbete med gatukämparna i Info-14:s nätverk av Fria nationalister – en modell för arbetsdelning som Nationaldemokraterna hämtade inspiration från i Tyskland, där samma uppdelning genomförts mellan Nationaldemokratiska Partiet Tyskland (NPD) och den nynazistiska rörelsen av ”freie nationalisten”. Denna informella organisatoriska allians lade grunden för Salemmarscherna.

Nationaldemokraterna som parti genomgick åtskilliga splittringar och lades slutligen ner 2014. Partiets organisationsmodell lyftes över till nynazistiska Nationalsocialistisk front i samband med namnbytet till Svenskarnas parti. Flera ledande nationaldemokrater gick också över till det nya partiet.

Ungdomsförbundet tar över partiet

Hela Sverigedemokratiska ungdomsförbundet gick inte över till Nationaldemokraterna. År 2000 tog Jimmie Åkesson och hans Skånekrets över förbundet. Under Åkesson blev SDU en samlingsplats för de skånska förnyare som ville städa upp Sverigedemokraterna och använda Dansk Folkeparti som förebild.

År 2005 hade de byggt en så stark maktbas i partiet, att de kunde utmanövrera den gamla så kallade Bunkerfalangen – de etnonationalistiska sverigedemokrater som följt partiet sedan starten. Bunkerfalangen behöll dock en maktbas i Västsvenska distriktet.

Partiet professionaliserades och blev strikt toppstyrt. Sverigedemokraterna drabbades av växtvärk, de ökade i opinionsundersökningarna och gick under 00-talet fram i valen – men organisationen kunde inte växa och utvecklas i samma takt. Steg för steg började den politiska inriktningen slås om, bort från en allmän invandringskritik till att allt mer riktas mot muslimer. Den nationalistiska retoriken tonades ner.

År 2011 stormade det återigen kring ungdomsförbundet, då Bunkerfalangens unga rekryter lyckades ta över förbundet med nya ordföranden Gustav Kasselstrand. Kasselstrand har sedan dess försökt få ut Sverigedemokraterna på gatorna igen genom manifestationer och genom att återuppta det förlorade internationella kontaktnätet som Nationaldemokraterna hade tagit med sig (bland andra Front National, FPÖ, Vlaams Belang med flera).

Detta sågs inte med blida ögon av moderpartiet, eftersom det är just dessa postfascistiska partier som Sverigedemokraterna har försökt bryta med för att kunna släppas in i Dansk folkepartis internationella kontaktnät. SDU bildade april 2014 tillsammans med de andra postfascistiska ungdomsförbunden det europeiska ungdomsförbundet Young European Alliance for Hope. Samarbetet, som grundats av ungdomsförbunden till belgiska Vlams Belang, Österrikiska Frihetspartiet (FPÖ), Front national och Sverigedemokraterna är tänkt att föra moderpartierna närmare varandra och bygga en europeisk ungdomsrörelse baserad på både en europeisk och nationell identitet. ”Ett genuint kamratskap kombinerat med föreställningen om ett nationernas Europa kommer att leda oss idag och in i framtiden”, skriver de i sitt gemensamma manifest.

Muslimhat på gatan och i bloggnätverk

Den rasideologiska nynazismen ligger ideologiskt nära etnonationalismen och en radikalisering av Sverigedemokraternas medlemmar har oftast lett till en glidning mellan de två. Men Sverigedemokraternas vändning till en kulturnationalism och socialkonservatism med Jimmie Åkessons Skånekrets innebar inte att Sverigedemokraterna slutade vara plantskola för extremhögern, eller att en radikalisering av partimedlemmarna blev omöjlig.

Den kulturrasistiska radikaliseringen skedde inom den antimuslimska miljön, den så kallade kontrajihadiströrelsen, som Sverigedemokraterna spelade en avgörande roll i uppbyggandet av i Sverige. I kölvattnet av terrordådet den 11 september 2001 och USA:s så kallade ”kriget mot terrorismen” växte en amerikansk högerströmning fram. I konspirativa ordalag utmålade den islam som det stora hotet mot väst och menade att det pågick ett krig med både terrordåd och tyst kolonisering (genom invandring), där muslimernas mål är att krossa Europa och USA inifrån.

Efter terrordåden i Madrid 2004 och London 2005 fick denna amerikanska antimuslimska strömning även fäste i Europa. Teorierna populariserades och fick en masskanal efter genombrottet för de sociala medierna – bloggar blev den centrala kommunikationsformen för den antimuslimska extremhögern. 2007 samlades de ledande antimuslimska bloggarna till det de själva kallade ett ”kontrajihadmöte” i Köpenhamn, för att diskutera hur de skulle kunna nätverka i kampen mot den muslimska invasionen och maktövertagandet av västvärlden.

Den svenska länken i detta internationella kontrajihadistnätverk blev Sverigedemokraternas Ted Ekeroth och Kent Ekeroth. Bröderna Ekeroth startade Antiislamiseringsfonden och organiserade själva en rad antiislamistiska konferenser i Sverigedemokraternas regi, där de ledande kontrajihadistteoretikerna från nätverket bjöds över att föreläsa. På Sverigedemokraternas första egna dag i Almedalen 2010, inför riksdagsgenombrottet, höll de ett av kontrajihadistseminarierna.

Den antimusliska aktiviteten kring kontrajihadismen tog olika former: opinionsbildande, partiverksamhet, gatuaktivism – och terrorism. Opinionsbildningen tog formen av en kulturkamp mot vad kontrajihadisterna menade var den inre fienden, skyldig till att godkänna ”massinvandringen” av muslimer: ”kulturmarxismen” och den ”politiska korrektheten”. Partiverksamheten innebar att följa holländska Geert Wilders modell och bilda ”frihetspartier” i flera europeiska länder. Gatuaktivismen växte med det brittiska politiserade huligannätverket English Defence League som förebild och med Anders Behring Breivik övergick kontrajihadismen till terrorism.

Huliganer mot islam

På Sverigedemokraternas antiislamiseringskonferenser höll en av English Defence Leagues ideologer föredrag om hur den våldsamma brittiska gaturörelsen hade startat. Det sista seminariet i serien planerades hållas i riksdagens lokaler efter att partiet valts in, men fick ställas in. Några av de sverigedemokratiska gräsrötter som anmält intresse till seminariet träffades istället och bildade Swedish Defence League. Organisationens talesman, som var suppleant för Sverigedemokraterna i Katrineholms kommunfullmäktige, fick lämna partiet.

Swedish Defence Leagues Facebookgrupp växte snabbt, men organisationen lockade få till sina gatumanifestationer och kom istället mest att fungera som en propagandakanal. Vid sidan av Swedish Defence League bildade även kontrajihadistmiljön kring Sverigedemokraterna en svensk avdelning av danska antimuslimska Tryckfrihetssällskapet och startade tidningen Dispatch International. Tidningens chefredaktörer är den svenska journalisten Ingrid Carlqvist och danska författaren Lars Hedegaard, som båda också driver Tryckfrihetssällskapet i respektive land. Dispatch International har blivit den viktigaste samlingsplatsen för antimuslimska skribenter i Skandinavien. Flera sverigedemokrater – däribland Jimmie Åkesson – har deltagit på Tryckfrihetssällskapets möten eller skrivit för Dispatch International. Första pappersutgåvan skickades också ut av Sverigedemokraterna till partiets alla medlemmar. Sverigedemokraterna har anställt Dispatch Internationals skribent Jan Sjunnesson som chefredaktör för sin kommande dagstidning på nätet, Samtiden.

Terrordådet på Utöya sommaren 2011 fick Sverigedemokraterna att bli mer aktsamma i sina kontakter med kontrajihadistmiljön. Anders Behring Breivik hade själv skrivit på flera av miljöns forum, hans terrormanifest var till största delen hämtat från en av kontrajihadistnätverkets centrala bloggare och han var ett tag även medlem i Norweigan Defence League.

Breiviks terrordåd och English Defence Leagues gatuvåld visade att Sverigedemokraternas politiska omställning till en socialkonservativ och kulturnationalistisk ideologi inte hade avlägsnat dem från våldsbenägna rörelser eller motverkat en intern radikalisering av deras medlemmar – trots partiets distansering från de etnonationalistiska och rasideologiska extremistgrupperna. Även på de antimuslimska bloggarna förekom krigsretoriken, beskrivningen av en närstående civilisationskollaps och ett inbördeskrig på grund av ”islamiseringen” av Europa, vilket öppnade för ett mer radikaliserat militant muslimhat.

Sverigevännerna – ett nationellt Folkets hus på nätet

Vikingarocken och vitmaktmusiken gav Sverigedemokraterna en första masskanal för att nå ut, förbi den etablerade medieapparaten. Med Internet, nätforumen och bloggarna fick Sverigedemokraterna en ännu viktigare arena för att forma en egen motoffentlighet. Sverigedemokraternas egen papperstidning SD-Kuriren lyckades aldrig nå en större läsekrets. De bloggar som växte fram runt Sverigedemokraterna fick däremot en masspridning. Bloggarna kom inte till på något centralt initiativ från partiet, utan var en vildvuxen motoffentlighet som uppkom självorganiserat underifrån.

I takt med att de stora dagstidningarna och debattforumen började moderera sina kommentarsfält hårdare och rensa ut rasistiska kommentarer växte det fram ett behov av självkontrollerade forum. Flashbacks underforum Integration och invandring blev en viktig samlingsplats där sympatisörer till Sverigedemokraterna ocensurerat kunde diskutera.

2007 kom vågen av interaktiva sociala medier och det öppnade upp för en mängd nya internetplattformar. Den rasistiska nätmiljön var tidigt ute med att starta personliga bloggar, för att i nästa steg koppla samman dem i bloggringar och kollektiva bloggprojekt. Just ett sådant kluster av anonyma bloggare och sverigedemokratiska sympatisörer bildade 2008 ”Nätverket mot politisk korrekthet”.

Den främsta bloggen i nätverket, som senare kom att assimilera de andra skribenterna och bli ett kollektivt projekt, var sajten Politiskt Inkorrekt. Sidan drog snart på sig flera JK-anmälningar, men då ansvarig utgivare saknades väcktes aldrig något åtal. Politiskt Inkorrekt blev snabbt den viktigaste sidan inom den rasistiska nätmiljön och var bara något år efter lanseringen Sveriges mest välbesökta politiska blogg.

När Politiskt Inkorrekts redaktör och ansvarige dog i mars 2011 förlorade sajten tillgång till såväl den egna servern som sina postgirokonton. Istället ställde den sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth Antiislamiseringsfondens konto, som han administrerade, till förfogande. På hösten samma år ombildades Politiskt Inkorrekt till sidan Avpixlat.

Avpixlat följdes snart av de liknande sajterna Exponerat och Fria Tider. Om Avpixlat och Exponerat räknar sig som ”Sverigedemokratvänliga sidor” står Fria Tider närmare Sverigedemokratiska ungdomsförbundet. Tillsammans kallar sig nätsidorna för den ”Sverigevänliga rörelsen”. Avpixlats krönikör Stefan Torsell skrev i oktober 2012 en krönika med titeln ”Min syn på Avpixlat” där han redogör för rörelsens relation till Sverigedemokraterna:

Den enda vägen för Sverigedemokraterna att få ett genombrott och betraktas som statsbärande är att stödja sig på den Sverigevänliga folkrörelsen. Avpixlat utgör en viktig del i den nya Sverigevänliga folkrörelsen. […] Avpixlat är såväl Folket Hus som bygdegårdarna och sockenstugorna. Här förs debatten och det är i kommentarerna som samtalen, övervägandena men också fränheten och engagemanget finns.

Sverigedemokraternas fotsoldater och nätkrigare

När deltagarna via kommentarstjänster som Disqus dagligen kan vara inne och delta i de dagsaktuella diskussionerna får sidorna även karaktären av forum, eller communityn om man så vill. Över 50 000 personer har deltagit i dessa diskussionsforum, även om majoriteten enbart har skrivit ett fåtal inlägg. Runt 1 500 personer deltar dagligen i nätdiskussionerna på dessa sajter. Eftersom artiklarna i huvudsak är omskrivningar av nyheter som publicerats i etablerade medier (då utan de aspekter Avpixlat med flera lyfter fram) riktas inte sällan skribenternas ilska mot ursprungsnyheterna. De stora tidningarna anklagas konsekvent för att ”inte berätta hela sanningen” eller ”ljuga för sina läsare”.

I Avpixlats artiklar förekommer aldrig hot, men kommentarsfälten fylls snabbt av både hat och hot. Kommentarsskribenterna kompletterar och bidrar till artiklarna genom att gräva rätt på personuppgifter, hemadresser eller på andra sätt delta i att hänga ut de personer som figurerar i artiklarna.

På så vis bereder Avpixlat plats för nätmobbar och drev och riktar skaror av anonyma tyckare mot utpekade måltavlor. Det kan röra sig om mångkulturförespråkare, representanter för ”medieeliten” eller personer som kritiserat Sverigedemokraterna offentligt. Om hatet tar form och ges riktning i kommentarsfälten på Avpixlat, så sker hoten oftast utanför – i mejl eller telefonsamtal till dem som hängs ut.

Infiltrera eller värva?

Med Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 växte även partiets medlemsskara. 2003, kort efter partisplittringen med Nationaldemokraterna, hade Sverigedemokraterna bara 1 126 medlemmar. Vid riksdagsinträdet 2010 hade medlemsskaran stigit till över 5 000, för att i slutet av 2013 nå över 12 000 personer. De nya partimedlemmarna har snabbt kommit in i partiet, skolade på de ”Sverigevänliga” nätsajterna.

Med partiets inträde i maktens korridorer har även intresset från extremhögern utanför Sverigedemokraterna ökat – innan sågs de som en konkurrent, nu vill fler nationella grupperingar få en del av kakan. Strategin från dessa grupper går från infiltration till ”lobbyism” – att vrida Sverigedemokraterna i rätt riktning eller uppvakta lokala partiföreträdare för att värva dem till andra organisationer. Sverigedemokraternas rikskansli har därför behövt skärpa kontrollen över partiorganisationen, för att se till att värja sig mot dessa konkurrerande nationella strömningar. Det är denna funktion partiets ”nolltolerans mot rasism” fyller. Det handlar om att ge partiledningen ett maktredskap att kunna rensa ut konkurrerande fraktioner och återställa kontrollen över partiorganisationen. Sedan valet 2010 har över 50 partiföreträdare uteslutits, varav flera av partiets toppnamn i Göteborg.

Den nyfascistiska franska strömning som kallas ”nya högern” (nouvelle droite) är ett teoretiskt försök att uppdatera den fascistiska ideologin, ge den en ansiktslyftning och drapera den i positivt laddade värdebegrepp (mångfald, pluralism, särart). I Sverige är den nya högern främst representerad av tankesmedjan Motpol, förlaget Arktos och organisationen Nordisk Ungdom.

Denna krets har lyckats locka till sig en stor del av de uteslutna Sverigedemokraterna, framför allt kring Patrik Ehn som var SD:s starke man i Göteborg. Ehn och den nya högerkretsen har tagit över Nationaldemokraternas tidning Nationell idag, men har även skribenter i Nya Tider och Fria tider.

Veckotidningen Nationell idag (som uppbär presstöd från staten) titulerar sig nu som ”oberoende sverigedemokratisk” och försöker påverka Sverigedemokraterna att återgå till en etnonationalistisk riktning och implantera den nya högerns kulturfascistiska agenda.

Kring nämnda tidningar har flera av de uteslutna Sverigedemokraterna samlats. Vintern 2013 tvingades Sverigedemokraternas partiorgan SD-Kuriren gå ut och varna sina medlemmar för att läsa eller skriva i nyfascistiska Fria Tider och undvika Motpolkretsen. Sverigedemokraterna har också fått bryta med Dispatch international, efter att den antimuslimska tidningen har öppnat sina sidor för nyfascistiska grupperingar som Bloc Identitaire och Motpol.

Om Motpolkretsen försöker skapa kontakter in i Sverigedemokraterna och påverka partiet i en viss riktning använder det nynazistiska Svenskarnas parti en annan strategi. En stor del av partiets propaganda är riktad till sverigedemokratiska väljare, för att locka över dem till sin etnonationalism. ”Alla som äter ris är inte kineser” är rubriken på Svenskarnas partis flygblad riktat specifikt till sverigedemokrater och där de förklarar skillnaden mellan partiernas syn på nationalism. Bara för att en invandrare assimileras till en svensk kultur blir personen inte etniskt svensk, menar Svenskarnas parti med udden riktad mot Sverigedemokraternas öppna assimilerande kulturnationalism. Svenskarnas parti har idag mandat i fyra kommuner genom kommunalpolitiker som har värvats från Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Partiet har även växt genom att ersätta och äta upp en stor del av 2000-talets nationalistiska grupperingar. Info-14 och deras nätverk av Fria nationalister gick efter valet 2010 upp i Svenskarnas parti och den årliga manifestationen mot ”svenskfientlighet” (före detta Salemmarschen) organiseras nu av partiet.

Skakar hunden svansen – eller svansen hunden?

Sverigedemokraterna har därigenom idag stora problem att få kontroll över sina partimedlemmar. De stora ”Sverigedemokratvänliga” nätsidorna Avpixlat, Fria Tider och Exponerat står utanför partiledningens kontroll. Ungdomsförbundet går sin egen väg och har byggt upp ett internationellt kontaktnät med de postfascistiska partiorganisationer som Sverigedemokraterna försökt bryta med. Kontrajihadrörelsen kring Tryckfrihetssällskapet, Dispatch International och Swedish Defence League utvecklades i en för radikal riktning för att kunna fortsätta få partiets stöd.

Diasporan av uteslutna partimedlemmar börjar nu bli så stor att nyfascistiska medieprojekt som Nationell Idag och Nya tider kan värva kända före detta partiföreträdare att skriva för dem. De sverigedemokrater som befunnit sig nära de ”Sverigevänliga” nätsajterna, som riksdagspolitikern Thoralf Alfsson, har inför valet 2014 ersatts och strykts från valsedlarna. Även om Sverigedemokraterna är en starkt centraliserad och toppstyrd partiorganisation har dess diaspora nu blivit så stor och det har uppkommit så många maktcentra utanför partiets kontroll att partiet har svårt att kunna driva sin partipolitik lokalt.

Miljön runt omkring och utanför Sverigedemokraterna har blivit en egen maktfaktor som partiet måste ta hänsyn till – och varken kan släppa för nära eller avlägsna sig för långt ifrån. Sverigedemokraterna går inte längre att se som ett parti som enbart står på egna ben, utan existerar i ett bredare block med högerextrema krafter.

Nationella rörelsen som ett block med en arbetsdelning

Det är ett misstag att betrakta Sverigedemokraterna isolerat. Partiet måste placeras in i sitt sammanhang, i det block de bildar med andra liknande krafter, och bör förstås efter hur arbetsdelningen mellan dem ser ut. Vi ser hur extremhögern i Sverige idag har kommit att bilda två konkurrerande block: ett kulturnationalistiskt antimuslimskt, som utmålar en civilisationskonflikt mellan västvärlden och islam, samt ett etnonationalistiskt, vilket ofta är antisemitiskt, nationalsocialistiskt eller nyfascistiskt. Men vi får inte missa de gemensamma drag som förenar de två blocken.

Ett annat misstag är att se extremhögern som ett spektrum, där det finns en rumsren sida med Sverigedemokraterna, och en extrem och våldsam sida med Svenska motståndsrörelsen och Svenskarnas parti – å ena sidan slipsar, å andra sidan batonger. Det misstaget gjorde Säkerhetspolisen som lade all uppmärksamhet på Svenska motståndsrörelsen – den gruppering som ligger närmast att utvecklas i en terroristisk riktning – men totalt missade lasermannen Peter Mangs och Anders Behring Breivik, trots att båda har varit aktiva på högerextrema webbforum nära Sverigedemokraterna och inte har dolt sina radikala åsikter. Mangs och Breiviks världsbild ligger närmare Sverigedemokraternas än Svenska motståndsrörelsens gammaldags nationalsocialism. Krigsretoriken i antimuslimska kontrajihadrörelsen når ända in i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp: det utmålas med stora gester en civilisationernas konflikt mellan västvärlden och islam, ett pågående krig som förs med barnvagnar snarare än pansarvagnar.

Skillnaden i perspektiv mellan reformistiska och radikala högerextrema grupper är en fråga om temporalitet, hur långt det har gått – om det finns tid att stoppa mångkulturalismen och invandringen genom riksdagsarbete för att stänga gränserna och repatriera landet, eller om konflikten gått så långt och makten korrumperats till den grad att bara gatorna eller vapnen återstår. Det är ingen artskillnad utan en gradskillnad, och den utgår från samma argumentation och en gemensam världsbild.

Att betrakta extremhögern som ett block innebär att kunna se arbetsdelningen mellan olika högerprojekt: hur den parlamentariska flygeln samexisterar och samverkar med de grupperingar som försöker bedriva en kulturkamp via bloggar och bokförlag, de nätverk som försöker mobilisera på gatorna och verka i civilsamhället och de personer som tar till terroristiska metoder.

De existerar i ett sammanhang, deltar i en diskussion, delar en världsbild. På så sätt kan vi se den roll Sverigedemokraterna fyller som plantskola för dagens extremhöger, den organisation där dagens kader fått sin skolning och radikaliserats från. Sverigedemokraterna har inte bara bruna rötter – även dess grenar bildar trädkronan i det svenska högerextrema släktträdet.

Publicerad i Sverigedemokraternas svarta bok, Verbal förlag 2014.

När feminismen äter sig själv

Feminismen har aldrig varit enhetlig. Och det har alltid varit dess styrka. Diskussionen har internt ofta varit het och hård mellan olika strömningar, men oftast fört feminismen som helhet framåt.

Oftast. Men ibland har den vänt sig inåt i en självdestruktiv tendens. Feminismen har ätit sig själv. Den feministiska rörelsen började diskutera fenomenet redan i början av sjuttiotalet. I en självutlämnande artikel i Ms Magazine beskrev 1976 den amerikanska tongivande feministen Jo ”Joreen” Freeman i artikeln ”Systerskapets mörka sida”, den förtals- och utfrysningskampanj som hade pågått mot henne och som helt knäckt henne. Denna form av psykiska misshandel internt i en rörelse kallade hon ”trashing”. Trashingen riktades mot den feministiska rörelsens mer framträdande talespersoner eller skribenter, oftast kombinerade med anklagelser om karriärism, svek eller maktfullkomlighet. En intern maktkritik som eskalerade bortom alla proportioner. Trashingen kom alltid underifrån och riktades uppåt, som ett karaktärsmord som bröt ner personens integritet och fryste henne ute ur alla sammanhang. “Systerskap är kraftfullt: den kan döda systrar”, konstaterade feministen Ti-Grace Atkinson lakoniskt.

Diskussionen om trashing har fått en ny aktualitet de senaste åren. Framväxten av sociala medier har gynnat spridandet av en feministisk diskussion och givit röster åt dem som sällan hördes eller fick plats i den tidigare. Men den har också bidragit till trashingkulturens spridande. Framför allt handlar det om en krock med den feministiska taktiken med ”call-outs”, det vill säga offentliga påpekanden och synliggöranden av förtryckande eller privilegierade beteenden. Callouts har en positiv ambition, att synliggöra och bemöta nedvärderande kommentarer. Calloutsen kommer ofta underifrån och riktas uppåt.

Problemet uppstår när calloutsen går över styr och blir trashing. Många varnande röster har höjts. Flavia Dzodan varnade på bloggen Tiger Beatdown hur calloutkulturen, trots de ofta haft en positiv och god ambition till sin början, börjat skapa ett förgiftat klimat på Twitter, blivit en dokusåpaifiering av det feministiska samtalet, med drev efter blod. Skribenten Sarah Ditum påpekar att åsikter lätt förvanskas i calloutsen och varnar för att det blir personen snarare än handlingen som angrips. I dreven får den utpekade inte chans att försvara sig, utan bara be om ursäkt eller utestängas och utfrysas. Bloggaren Gappy Tales påpekade att de livligast deltagande i dreven ofta inte var de ickepriviligierade som var drabbade, utan andra så kallade ”allierade” i samma position som den som kritiserades, där deltagandet i drevet blev en chans att själv stå fri från kritik.

Calloutförsvararna har hävdat att de förtryckta har rätt till sin vrede och inte behöva anpassa sig till någon ”god ton” på nätet, och att det inte går att förtrycka någon uppåt. Men det behövs inte fler än några få personer för att starta ett drev som kan knäcka även härdade feministiska skribenter och debattörer. Bara för att en person har mindre samhällsprivilegier betyder inte det att många i ickeprivilegierade i grupp är maktlösa.

Kan ett befriande redskap bli förtryckande? Vi kan dra en parallell till synliggörandet av härskartekniker, en form av callouts som använts i sociala rörelser i Norden. Som ung aktivist höll de äldre feministerna föredrag för oss om Berit Ås så kallade fem härskarteknikerna. Härskarteknikerna var ett benämnande av de informella maktmetoder som ofta användes i föreningslivet och samhället för att hålla kvinnor nere. Vi lärde oss rätt snabbt att det fanns en sjätte härskarteknik: att kunna tysta någon genom att påpeka vilka härskartekniker personen använt. I bästa fall fungerade medvetenheten om härskarteknikerna som ett synliggörande hur maktrelationer verkade i en grupp. I sämsta fall blev påpekandet om härskartekniker ett sätt att tysta personer, ett effektivt och okritiserbart maktmedel som inte gick att argumentera emot.

Den diskussion som pågått under några år i USA och Storbritannien har nu kommit hit. I en krönika i ETC beskriver feministen Kajsa Ekis Ekman de hatdrev hon utsatts för, både från en aggressiv höger – men också i form av interna trashingkampanjer mot henne på grund av en lösryckt mening i en av hennes böcker (med rätta) kritiserades för att vara nedvärderande mot transkvinnor. I ett drev i sociala media gjordes försök att bannlysa länkningar till hennes texter, hennes arbetsgivare utsattes för påtryckning att sparka henne och föredragshållare att avboka henne. Åsa Linderborg tog i Aftonbladet drevet som exempel på hur calloutsen höll på att utvecklas till åsiktspoliser som kvävde en nödvändig debatt snarare än att föra den framåt.

För problemet med calloutkulturen och trashingen är att den skapar inga öppningar för fortsatt diskussion, bara brännmärkningar och uteslutningar. Rätt hanterade konflikter är bästa sättet att utveckla en rörelse. Varje motsättning kan fungera berikande för feminismen. Men det kanske kräver att vi lägger de giftiga nätgrälen åtsidan för en stund och ordnar möten där vi sitter öga mot öga och pratar. Även med de feminister (eller antirasister, eller vänsteraktivister) vi inte håller med eller till och med kritiserar. Endast så kan vi bemöta den självdestruktiva tendensen inom feminismen.

Det är inte bara vart i kön vi står som är det viktiga, utan varför vi ens ska behöva stå i den

Tänk dig att du står i en kö. Du köar för att komma in till ett ställe med begränsade platser. Kanske en klubb eller en exklusiv restaurang. Kön är märklig, alla behöver inte vänta på sin tur. Vissa glider före i kön på en räkmacka, sorteras in före eller bakom dig. Hela kön är ett sorteringssystem, trögrörlig och med olika positioner.

Den här bilden kan sammanfatta dagens antirasistiska och feministiska diskussion om privilegier, normer och positioner. Privilegiekritik går ut på att få dem i kön att tänka, se sig om, fundera på sin position, vilken plats de betraktar sorteringssystemet utifrån. Att göra en privilegiekarta över var i samhällets positioner och strukturer de befinner sig. Privilegiekritik fungerar bra för att se det nära, de direkta relationerna i en omgivning. Varför står du där, inte här? Varför fick du gå före?

Det enda de som står i kön kan göra som individer medvetna om detta är att byta platser med varandra. Släppa fram någon som står längre bak, medan någon annan stiger bakåt något steg. Men det förändrar inte kön, det påverkar inte sorteringssystemet. Det ger bara kön en viss social rörlighet, en inre dynamik.

Privilegiekritiken lyckas däremot sämre med att ta upp den grundläggande frågeställningen: varför står vi i en kö? Varför råder en begränsning? Vem kontrollerar tillgången? Hur fördelas den? Vem har makten över inträdet, över sorteringssystemet, över resurserna, de begärda platserna?

Enda sättet att upphäva sorteringssystemet är att göra det kollektivt. Det kräver en samordning över privilegiegränserna, tillsammans. Det svåra är att olika smulor faller ner olika långt i kön. Intresset att rasera kösystemet avtar med ökad rörlighet eller position i kön. Den som glider före och har lättare att ta sig fram har ofta mindre motivation än den som står långt bak.

En individuell strategi för att upphäva privilegietrappan fungerar inte. Att kräva att ingen får glida före, är ett självklart krav – men det ifrågasätter fortfarande inte den begränsade tillgången. Det ger mer jämlika möjligheter att klättra på andra, men majoriteten släpps fortfarande inte in.

Vilka är det subjekt som kan rasera sorteringssystemet? Vilka har strategisk position? Alla? De längst fram? Största klumpen i mitten? De längst bak – som kan skjuta alla framför sig?

Privilegieteori diskuterar enbart ”makt att”. Vem som har den privilegierade makten att glida före. Vem som har lättare att få bostad, att få ett jobb, att göra klassresa. På grund av sin hudfärg, kön, klassbakgrund, sexualitet, utseende, kroppsfunktionalitet. Men privilegieteorin tar inte upp ”makt över”. Vem kontrollerar bostäderna, jobben, produktionen, ekonomiska resurserna, mediekanalerna och statsapparaten? Vad är det systemets drivkrafter?

Du kan vara man, vit, hetero – utan att ha ”makt över”, trots din ”makt att” är aningen större än andras. Privilegiet är ett ytterst begränsat och villkorat privilegium. Ett privilegium till rörlighet i kön, varken mer eller mindre. Den stora majoriteten, privilegierade som oprivilegierade, saknar ändå en ”makt över”, saknar kontroll.

Exploateringen och ackumulationen av det värde och varor som skapas syns nämligen inte i privilegieteorin. Då måste man ta steget in i produktionens dolda verkstad: titta på hur lönearbetet ser ut, både på ett samhälleligt och globalt plan. Arbetsdelningen, produktionssättet, det oavlönade arbetet, profitkvoter och värdeförmering, inhägnandet och fråntagandet. Inte heller hur systemet reproduceras, hur det dagligen återskapas. Genom familjen, utbildningsväsendet, infrastrukturen, stadsplaneringen och sociala ingenjörskonsten.

Än mer komplicerat blir det när vi ser på vilka som skapar värdet som fördelas, vilka som exploateras och som betalar skatt som bygger bostäderna. Då börjar vi se ett gemensamt intresse som löper tvärs över fördelningen av privilegier. Nått som förbinder oss där utanför i privilegietrappan, inte bara separerar oss. Det gemensamma intresset, som exkluderade och exploaterade, som löper utöver skillnaderna. Det handlar inte längre om direkta relationer mellan dig och mig, vem som är norm eller vem som har förtur. Utan en samhällelig materiell relation som löper genom fabrikernas struktur, maskinernas införlivade tekniska förmåga, vetenskapens utformning, statens planering, råvarujakt, överstatliga avtal, finansiella flöden och global arbetsdelning.

Innebär det att privilegiekritiken är värdelös? Inte alls. Den är ett par glasögon, en hjälpreda. Oumbärlig hur för vi kollektivt ska organisera oss. Den ser det bagage vi bär på, vår plats i kön. En pusselbit.

Men privilegiekritik räcker inte i sig som förklaring av samhället. Den är bara ett begränsat perspektiv som måste kompletteras men en rad andra analyser. Utan dessa andra analyser, om produktion, reproduktion, och fördelning, riskerar privilegiekritiken att bara bli systembevarande: den blir ett försvar av individuell social rörlighet.

Förstå. För att bättre kunna slå

Det börjar alltid med en kravall. Just i det ögonblicket då vänstern skulle dödförklaras dök den upp igen, som fågel Fenix ur askan. I den italienska hamnstaden Genua samlades sommaren 1960 unga arbetare på torgen i ilska mot att fascistpartiet MSI skulle hålla partikongress i staden. Många hade randiga tröjor, den stora modétrenden bland ungdomar. ”De randiga tröjornas kravall”, som händelsen därför kom att kallas i media, spred sig till alla industristäder på bara några dagar. Vilka var dessa ungdomar i randiga tröjor? Den unga generationen arbetare hade stämplats som opolitisk, individualistisk och likgiltig – till skillnad från deras föräldrageneration som kämpat mot fascismen och organiserat sig i arbetarrörelsens organisationer och partier.

Ilskan stannade inte vid antifascistiska kravaller. Den smittade av sig, in i fabrikerna, där den stora majoriteten unga jobbade skift vid de löpande banden. En våg vilda strejker bröt ut de kommande åren. En ung protest som inte tog hänsyn till partibok eller fackföreningsmedlemskap, okontrollerbar och orepresenterad. Kravallerna som utbröt i fabriksstaden Turin under avtalsrörelsen då de strejkande arbetarna tågade ut ur fabriken nådde en intensitet som Italien inte skådat sen partisanstriderna mot fascismen.

Det var en märklig situation. En nyvaknad arbetarkamp växte fram samtidigt som vänstern och fackföreningsrörelsen befann sig i en djup kris. Fabriksstaden Turin hade historiskt varit vänsterns starkaste fäste. Den röda fabriksstaden. Det var här det italienska fabriksrådsupproret bröt ut 1919-1920, ”de två röda åren” innan fascismens ankomst. Och det var i den här staden som arbetarna inledde sin generalstrejk 1943. Då stoppade 100 000 arbetare produktionen, vilket blev början på fascismens fall. Men under hela 50-talet blödde fackföreningarna, de tappade stora delar av sina medlemmar. Sovjetunionens brutala krossande av rådsupproren i Ungern och Polen 1956, i kombination med att omfattningen av stalinismens fruktansvärda förbrytelser blev kända, hade lett till en flykt från kommunistpartierna i Europa – som allt mer började distansiera sig från Sovjet. Många vänsterintellektuella sökte nya vägar. Flera samlades kring det italienska socialistpartiet.

Det fanns en tillfällig öppning inom vänstern. Man behövde förstå den nya situationen, få kontakt med de unga arbetarna och hitta en väg ut ur vänsterns kris. Vissa började läsa Marx på nytt. Fast utan marxism-leninismens dogmatiska filter och förenklade scheman. Andra funderade på om sociologin kunde ge redskap för att förstå varför fackföreningarna tappade medlemmar. Tidskriften Quaderni Rossi (Röda häften) föddes ur mötet mellan dessa båda strömningar i sextiotalets början. Målsättningen var att kombinera industrisociologins metoder och plocka ner den marxistiska teorin från sitt elfenbenstorn för att gå ut i fabrikerna och göra enkäter om de ”nya krafterna” inom arbetarklassen. Marx egna franska arbetarenkäter, ”enquëte ovrière”, dammades av och togs som modell. Socialistpartiet ställde sina arbetsplatskontakter till tidningens förfogande.

Socialistisk sociologi

Den amerikanska industrisociologin utvecklades nära knuten till näringslivets och arbetsköparnas behov. De sociologiska undersökningarna gjordes för att identifiera problem i arbetsprocessen för att öka produktiviteten och effektivisera produktionen – en kunskap som arbetarna i fabrikerna fick vänd mot sig som ökad rationalisering, högre arbetstempo och hårdare arbetstakt. Kunde man istället använda sociologins redskap för arbetarrörelsens syften? Den frågeställningen delade snabbt redaktionen kring Quaderni Rossi. Gällde det bara att utveckla en ”kritisk sociologi”, som identifierade problemen och försökte förstå arbetarklassens situation, för att fackföreningsrörelsen och partierna återigen skulle kunna fånga upp deras intresse och knyta dem till sig? Eller kunde undersökningarna på fabriken vara till stöd för arbetarklassens självorganisering, intervenera i dem och hjälpa dem att hitta nya effektiva organisationsformer som de själva kontrollerade?

Frågan ställdes på sin spets med de unga fabriksarbetarnas vilda strejker och kravaller under avtalsrörelsen. Hur skulle man ställa sig till dessa kampformer? Quaderni Rossis undersökningar fick ett snabbt och snöpligt slut. Socialistpartiet drog in sitt stöd och anklagade tidningen till att ha uppviglat arbetarungdomarna snarare än att knyta dem till partiet. Partipiskan ven och Quaderni Rossi rättade sig i ledet. Istället bildade den interventionistiska falangen tidskriften Classe Operaia (Arbetarklassen) av Mario Tronti, Romano Alquati, Antonio Negri och Sergio Bologna. Syftet var att fortsätta arbetarplatsundersökningarna och ställa dem till den autonoma arbetarkampens förfogande. Strömningen kom att kallas ”operaismo” (arbetarism).

Klassammansättning

Det banbrytande med tidningen Quaderni Rossi var deras analys av hur arbetarkamp och kapitalets organisering av produktionen dialektiskt påverkade varandra. För att effektivisera produktionen behövde kapitalisterna bryta upp arbetarklassens organisering och styrka. Vapnet var att planera produktionen, genom en ökad rationalisering, ökad arbetsdelning (socialisering) och automatisering, för att höja produktiviteten. Arbetarklassen mötte därför kapitalistens angrepp i form av kapitalets plan – en omfattande förändring av produktionen som inte gick att backa tillbaka från. Varje tidigare klassformation har behövt förstöras för att frigöra ”råmaterial”, de proletärer som kan bli nya arbetare med nya arbetsuppgifter. Omorganiseringen av produktionen försökte neutralisera antagonismen och splittra klassen. Quaderni Rossi menade att organiseringen av produktionen, rationaliseringarna och automatiseringen aldrig var en ”neutral” process. Utan ett moment i klasskampen.

Men omorganisering i produktionen kunde inte radera arbetarkampen. Den förändrade bara kampens form. Omorganiseringen ändrade hur arbetarna relaterade till varandra, vilken kunskap de satt på, vilka uppgifter de utförde och vilka positioner de hade. Kort sagt förändrade den arbetarna som subjekt och hur proletariatet sammansattes som klass. Detta skedde inte vid en given tidpunkt i historien, utan var en pågående process.

Quaderni Rossi menade att det var här vi skulle förstå arbetarrörelsens sammanbrott på 50-talet. Omorganiseringar genom införandet av löpande bandet skapade en ny arbetartyp: unga oskolade och ickekvalificerade arbetare, ofta med migrantbakgrund från Syditalien. Deras kampformer och sätt att organisera sig skiljde sig från den gamla klassammansättningen av yrkesskolade och specialiserade fabriksarbetare, som i högre grad var fackligt organiserade. Tidningen plockade här upp Marx analys om sambandet mellan materiella villkor och subjektivitet, varande och medvetande, och Lenins diskussion om hur objektiva krafter skulle förvandlas till subjektiva krafter. Operaisternas undersökningar gick ut på att förstå dessa ”nya krafter” inom produktionen – den unga arbetarklass vars behov och beteenden skiljde sig från de äldres. Unga arbetare som oftast utmålades som oorganiserade, spontana, odisciplinerade, ”lösa hundar” eller ”terrone” (”bonnläppar”, rasistisk betäckning på syditalienare). Ungdomarna i de randiga tröjorna.

Militanta undersökningar

Syftet med undersökningarna var att studera vilka nya kamper och klassubjekt som uppkommit i produktionen. Men Quaderni Rossi och Classe Operaia tog dem ett steg längre. Målet var att bryta ner uppdelningen mellan undersökning och de som undersöktes. Att göra undersökningen till en deltagande undersökning (”conricerca”), en självundersökning. Dessa undersökningar kallades ”militanta undersökningar”, militanta i bemärkelsen aktivistiska eller aktiverande. Det är genom kampernas utveckling som undersökningarna får sin praktiska verifiering, som hypoteserna visar sin giltighet. Undersökningen blir ett delmoment av aktionen, som görs gemensamt mellan militanter utifrån och arbetarmilitanter inifrån.

Förgrundsgestalten i att utveckla metodologin med de militanta undersökningarna var Romano Alquati (1935-2010), en av de drivande operaisterna. För Quaderni Rossi och Classe Operaia genomförde han deltagande undersökningar på två av Italiens största företag, FIAT och Olivetti, båda belägna i Turin. De båda fabrikerna hade gått från att vara vänsterns starkaste fästen till att bli förlorat land. Medan operaister som Mario Tronti och Antonio Negri formulerade teorierna, ramade in arbetarkamperna i en stor berättelse, studerade Romano Alquati snarare direkt på arbetsplatsgolvet kampernas alla möjligheter och komplikationer. Vad deras styrkor och svagheter var, utan att vare sig förenkla eller romantisera. Alquatis militanta undersökningar byggde på flera steg, och rörde sig från enkäter och diskussioner över till interventioner och politisk organisering.

Det första steget i Alquatis undersökningar var att ställa företagens myter mot arbetarnas egna erfarenheter. FIAT hade på 60-talet ett rykte om sig att vara ett socialt medvetet företag, där arbetarna hade högre löner, bättre skyddsnät och större karriärsmöjligheter. Alquatis intervjuer klädde av dessa myter om de priviligierade FIAT-arbetarna och visade på de låga lönerna, det hårda arbetet, missnöjet mot bristen på karriärstillfällen. Olika arbetstitlar användes för att skapa hierarkier och löneskillnader i arbetsstyrkan, trots att samma arbetsuppgifter utfördes. Mot företagsideologin ställdes arbetarperspektivet. Varje omorganisering, rationalisering eller hierarkisk indelning betraktades med arbetarnas synvinkel som utgångspunkt.

Mikrokonflikter

Istället för att stirra sig blind på de stora synliga strejkerna och manifestationerna utgick Alquatis undersökning från de vardagliga ”osynliga” mikrokonflikterna på arbetsplatsen. I dessa spontana kamper såg Alquati en embryoform till politisk organisering. Det var de osynliga nätverken i vardagskonflikterna som sedan låg till grund för de öppna och synliga protesterna. Mot den bakgrunden blev den vilda strejkvågen förstålig. Det var mikrokonfliktualiteten som var den kampterräng där klassmedvetenheten började ta form och de första stegen togs för att ”förvandla de objektiva krafterna till subjektiva krafter”.

Mikrokonflikterna tog sig ofta formen av en vägran. En form av ickesamarbete eller ovilja att genomdriva den plan kapitalisten hade för produktionen. Denna olydnad var inte rent negativ, utan byggde på en informell kunskap hos arbetarna att vända arbetsorganisationens medel mot dess planerade mål, till sin egen fördel.

De vardagliga individuella problemen behövde synliggöras som kollektiva problem, som bara gick att lösas kollektivt. Redan i det personliga missnöjet med sin situation på arbetet fanns en kärna som kunde vändas till ett samverkat ickesamarbete. En frustration som kunde få kollektivt utlopp. Varje form av personliga behov som krockar med företagets myter och löften, mikrokonflikter och olydnad som ställer sig mot kapitalistens plan är små pusselbitar som om de läggs samman – med den militanta undersökningens och militanta interventioners hjälp – bildar en ”motplan” (contropiano), med Alquatis terminologi.

Motplanen var den strategiska sammanställningen av den viktiga kunskap arbetarna individuellt satt på över produktionen som kunde kortsluta kapitalets plan. Ingen produktion är möjlig utan arbetarnas egna initiativ för att lösa alla de luckor och buggar som finns i den kapitalistiska planen. Som att fixa ihop de saker som inte klaffar i chefens order. Den kunskapen över produktionen kunde också bli en subversiv kunskap. Planen kunde förses med element som kapitalismen inte kunde svälja.

Från undersökning till motstånd

Den proletära osynliga organisationen var alltså inte bara en spegling av den kapitalistiska arbetsdelningen, utan snarare en reaktion på dess irrationalism och splittring. De militanta undersökningarna hjälpte till att gemensamt pussla ihop och cirkulera dessa erfarenheter, till exempel genom flygblad, fabrikstidningar, stormöten utanför fabriken eller samtal vid fabriksgrindarna. Här fyllde de externa militanterna, operaisternas aktivister, rollen som kampens budbärare. Målet var att utveckla kommunikationens former så att dessa motståndspraktiker kunde sprida sig igenom de enorma fabrikernas alla olika avdelningar och mellan de olika fabrikerna i samhället. På så sätt skulle kamperna generaliseras i samhället. Det var en central uppgift i byggandet av en revolutionär organisation utifrån arbetsplatserna. Eftersom företagens arbetsorganisering bygger på att hålla arbetarna uppsplittrade behövdes strukturerna byggas upp – med ena benet i de redan existerande osynliga nätverken, men också genom skapandet av yttre strukturer baserade på dessa. Militanta undersökningen fyllde en funktion att förbinda dessa nivåer.

Denna ”antagonistiska samverkan” kom inte ur ett vakuum, utan bar med sig politiska spår av arbetarklassens tidigare subjektiva struktur och utgjorde en förutsättning för de följande kamperna. Varje tidigare kampcykel hade lämnat en utkristaliserad politisk rest som bakades in i de nya kamperna.

Alquati betonade att om inte kamperna förbands eller generaliserades riskerades de att infångas inom systemet, ebba ut eller bara medieras av företags- eller fackföreningsbyråkratin. Att bara ha personliga erfarenheter av förtryck leder inte nödvändigtvis till en heltäckande analys eller kollektiv praktik. De osynliga kamperna i sig blev inte nödvändigtvis radikala eller per automatik antagonistiska mot kapitalet. Det gällde att organiskt vidarutveckla dem till politisk organisering. De som befanns sig i mikrokonflikterna kunde inte nödvändigtvis själva se helheten. De kunde inte greppa omfattningen av kapitalets plan – utan bara se sin del i arbetsprocessen, utan att förstå den värdeskapande process arbetet ingick i.

De individuella kampformerna av störningar, vägran och sabotage var inte tillräckliga. De behövde få en medveten och organiserad form – vilket de institutionaliserade fackföreningarna inte kunde ge. Det behövdes revolutionära organisationer, förankrade i fabrikerna, men som löpte utanför. Teorin och undersökningarna skapade i sig inte själva detta perspektiv, utan kunde bara understödja det och hjälpa till att artikulera det, som kampredskap som förvandlade teorin till en politisk organisation förmögen att socialisera sig själv. Utan att undersökningarna återkopplades i politiskt arbete riskerade de att bara bli reformistiska. Syftet var att ”förstå, för att bättre kunna slå” (”Capire. Per meglio colpire”), som Classe Operaia sammanfattade det.

Det var denna process som var klassens politiska sammansättning, ett gemensamt artikulerande av alla former av antagonistiskt ickesamarbete och arbetsvägran inom produktionen i en gemensam politisk process.

Från fabriken till samhället

Alquatis militanta undersökningar stannade inte vid fabriksgrindarna. I rapporterna i Classe Operaia betraktade han också var arbetarklassen möttes utanför fabrikerna, vilka former av arbetarkultur som existerade som kunskapsöverföring, hur de stora protestmanifestationerna på torgen uppstod och förbands i det tidiga 60-talets upploppsvågor. Kapitalets plan löpte ut ur fabriken över hela samhället, och så gjorde även motståndet. Relationen staden-fabriken blev en central del i analysen, för att se hur även kamperna sammansattes och generaliserades utanför fabriken. Även om Alquati i första hand undersökte en invandrad, ung och manlig arbetarklass så lämnades här en öppning i de militanta undersökningarna, som kom att explodera i mängder av projekt under 60- och 70-talet. Undersökningarna av lönearbetet överfördes på kvarteren, bröt sig in i kärnfamiljen och undersökte det oavlönade hemarbetet och arbetskraftens reproduktion (med andra vågens feminism), undersökte arbetslösheten, universiteten och prekariseringen (redan på 70-talet!). Undersökningarna som verktyg överfördes på hela samhällsterrängen. Som ett värdefullt redskap för politisk organisering underifrån. Arbetsplatsbladen och tidningarna fick sällskap med piratradiostationer och sociala center öppnades upp i arbetarkvarteren för att öka mötesplatserna. Kvinnohus, studiegrupper, tidningsprojekt multiplicerades och breddade rörelsen till samhällets alla områden.

Alquatis modell för militanta undersökningar är lika användbar för oss idag. Även en undersökning idag behöver gå igenom dessa steg. Vi behöver även idag skingra alla de myter och ideologiska propaganda som läggs som en våt filt över våra erfarenheter. Det kan vi göra genom att vi lyfter berättelser, sätter ord på våra erfarenheter och synliggör en materiell verklighet. Att vi utgår från mikrokonflikterna och de osynliga nätverk och gemenskaper där våra erfarenheter redan idag möter andras och blir gemensamma intressen och delade situationer. Att vi utifrån dessa mikrokamper ser hur vi kan forma organisationer, öppna kamper, cirkulera och generalisera dessa erfarenheter till ett helhetsperspektiv – en motplan med krav och målsättningar – och en kollektiv politisk process – ett politiskt sammansättande. Så går vägen från undersöka och synliggöra våra egna erfarenheter till att bli ett gemensamt politiskt projekt. Så blir det personliga politiskt.

/ Mathias Wåg

Läs mera:
Steve Wright: Stormining Heaven
Wildcat: The Renaissance of workerism
riff-raff nr 3-4: Tema militanta undersökningar
Evan Calder Williams: Invisible organization – Reading Romano Alquati

Är du för söt äter världen upp dig, är du för sur spottar den ut dig

”Är du för söt äter världen upp dig,
är du för sur spottar den ut dig”.

– danskt ordspråk

Avståndskraven har börjat bli en hysteri. Det går inte att föra en enda social kamp, driva ett enda vänsterinitiativ som inte borgerliga politiker eller opinionsbildare försöker avkräva en muntlig bekännelse – att rörelsen måste dra en tydlig demarkationslinje och avgränsa sig mot den radikala vänstern. Vägran att spela med, acceptera problemställningen eller försöka nyansera debatten bemöts med hätska drev. Har du inte tagit avstånd är du en del av problemet. Avståndstagandet är det enda godtagbara svaret. Det fick förortsorganisationen Megafonen känna efter Husbybränderna, nätverket Linje 17 märka inför Kärrtorpsmanifestationen, Ung vänster Örebro uppleva sedan de offentligt försvarat militant antifascism. Själv fick jag också en släng av sleven runt Antirasistiskt forum på ABF-huset, med krav från liberala debattörer att jag skulle ta avstånd från min bakgrund i Antifascistisk aktion. Avståndstagandets politik är tröttsam, onyanserad och vulgariserad. Våldsdiskussionerna är en fälla riggad för vänstern. Vi kan aldrig vinna de ”debatterna”, bara förlora på att ta dem. Kraven på avståndstaganden försvinner aldrig hur mycket vi än backar och bekänner. Istället flyttas bara gränsen för vad som ses som extremt. Pacifister som Ofog, queeraktivister på Pride, migrantaktivisters blockader av utvisningar, Megafonens poliskritik. Varje form av direkt aktion tolkas om som våld och illegalitet, ”ovärdigt ett demokratiskt samhälle”.

I ett större perspektiv är det lätt att se att avståndstagandekraven enbart riktas mot vänstern. De rikas enbart mot de sociala rörelser som försöker vara en aktiv kraft i samhället genom självständig organisering. Och de riktas brett mot all social organisering. Läser man polisens handlingsplan mot upplopp efter Husbybränderna eller Birgitta Ohlssons åtgärdsplan mot ”våldsbejakande radikalisering” syns det tydligt att problemet ur statsmaktens synvinkel inte är den isolerade yttersta vänstern, de militanta aktionsgrupperna, utan de bredare sociala rörelser och organisering som uppfattas som en gråzon. För att motarbeta en social radikalisering i samhället krävs en total mobilisering av säkerhetspolis, polis, socialtjänst, skola och civilsamhällets aktörer för att skapa social stabilitet. Alla strukturer som däremot utgår från en social autonomi, en självständig, direktdemokratisk och självorganiserad verksamhet i samhället, ses med skepsis från myndighetshåll. De betraktas som en potentiell konfliktmiljö som kan bli en frizon för radikalisering. Att vägra delta i den samhällsbevarande mobiliseringen betraktas därigenom som ett hot. Alla krafter måste rätta sig i ledet och sorteras in i de ”goda” mot de ”onda”. När Megafonen vägrade ta avstånd från ungdomarna som brände bilar bröt de mot denna systembevarande mobilisering, ställde inte upp på den ”goda sidan”, och därför att betrakta som ett lika stort samhällshot som de som brände bilar. När Linje17 tackade de militanta antifascisterna för att ha skyddat dem mot ett nazistangrepp gick även de över gränsen från ”goda krafter” till de ”onda”, ifrågasatte statens våldsmonopol. Kravet på avståndstagande är därför alltid riktat mot den öppna sociala iniativen för att få in dem i fållan igen, att tvinga dem att välja sida. ”Våldsbejkande” är alltså inte synonymt med ”våldsbenägen” eller ”våldsutnyttjande”. Begreppet ”våldsbejakande” syftar därför inte främst på de ”våldsamma” – utan riktas mot de bredare sammanhang som ses som systemkritiska, ”ickefördömmande”, inte accepterar problemformuleringen eller som kritiserar statsmakten. (För en bra kritik av begreppet ”våldsbejakande”, se Copyriot).

Diskussionen är givetvis inte ny. Sådana bekännelsekrav har alltid ingått i de motstrategier som riktats mot samhällskritiska rörelser. Under tidiga 90-talet drabbades vi av samma förlamande vålds/ickevåldsdiskussion (och den besläktade diskussionen om legalitet/olydnad). Pressen riktades mot folkrörelser att distansiera sig och ta avstånd från den radikala vänstern. Diskussionerna förlamade även den autonoma rörelsen internt. Vi var tvungna att bryta oss ut dess falska problemställning för att kunna ta oss vidare. Den bok som hjälpte oss då var den norska sociologen och fångkampsaktivisten Thomas Mathiesens bok Makt och motmakt (på svenska 1982, förlaget Korpen). Mathiesen i sin tur summerade de erfarenheterna som sociala rörelser gjort i slutet av 70-talet och tidiga 80-talet, inom fångkamp, arbetslöshets- och hemlöshetsorganisering, freds- och miljörörelsen, under en period där den sociala vänstern såg sitt politiska handlingsutrymme inskränkas, en högervind började torna upp och partivänstern snabbt rörde sig inåt mitten. Mathiesen försöker i Makt och motmakt analysera de strategier som sätts in för att bemöta de sociala rörelserna – och hur dessa rörelser kan kontra dessa och ta sig runt dem. Hans bok är full av exempel från sjuttiotalets sociala kamper, kamper som fördes utanför den parlamentariska vänstern (även utanför dess utomparlamentariska mikropartier).

Thomas Mathiesen börjar med att (inspirerad av Foucault) definiera makt som möjligheten att genomdriva (3) sin vilja (1) över andra i samhället (2), det vill säga makten är ”intentionell (1), relationell (2) och genomtvingande (3)”. Makten över andra vilar alltid på deras vanmakt, menar Mathiessen. Motståndets syfte är att bryta vanmakten och omvandla den till en motmakt. Makten utövas genom olika tekniker och strategier som försöker upprätthålla vanmakten och bryta ner motmakten för att åter försätta den i vanmakt.

Mathiesen väljer schematiskt att betrakta tre områden makten verkar inom: offentligheten (politiskt), det normativa (socialt) och socio-materiellt (ekonomiskt). Den intressanta avdelningen i Mathiesens bok för att förstå avståndstagarhetsen som vänstern ställs inför och de borgerliga dreven är kapitlen om ”offentligheten som handlingsarena”. Mathiesen stödjer sig i dessa kapitel på Jörgen Habermas teorier om den borgerliga offentligheten och kampen om hegemoni inom den. ”Offentligheten erövras i en kamp där individer och grupper med starka medel vinner, och genom erövringen skapas framställningarna inom offentligheten, varigenom kontroll av beteenden igångsätts – i extremfallen till exempel i form av rena förföljelser”, skriver Mathiessen. Offentligheten är inte en enhetlig arena, den består av större och mindre offentligheter, ovanifrån och underifrån, subkulturer och motoffentligheter. Men det är genom sin tillgång till en offentlighet som en social rörelse kan kommunicera med en bredare miljö, som dess handlingar framstår som förnuftiga och förklarbara, aktiviteter ges betydelse eller förkastas om obegripliga eller mot det ”suna förnuftet”. Offentligheten står inte över den normativa eller socio-materiella/ekonomiska nivån, men påverkar hur materiella kamper och handlingar tolkas och förstås, vilket får effekt för om de sprids eller isoleras.

Det är två repressiva motstrategier som används för att bemöta sociala rörelser, Mathiesen kallar dem ”indefiniering” och ”utdefiniering”. Båda strategierna syftar till att oskadliggöra en rörelse, antingen genom att det ”kollektiva handlandet görs olönsamt” eller att ”handlingselementet göras meningslöst”. Strategierna indefiniering och utdefiniering är en kniptångsmanöver som drabbar rörelser från två håll samtidigt.

Indefiniering är strategier för att ta över en rörelse, göra dem ofarliga genom att kooptera dem, införliva dem och rekuperera dem. Syftet är att öka pressen på sociala rörelser för att få dem att integrera sig i systemet igen. Detta kan göras genom att uppmana dem ”att överge en oansvarig, rabulistisk orientering till fördel för en ansvarsfull, förnuftig ståndpunkt”. För att ges tillgång till forum och diskussioner krävs rörelser ta avstånd från radikala element, de uppmanas agera ansvarsfullt, hålla sig till praktiska realpolitiska realiserbara frågor och kortsiktiga förbättringar (istället för systemkritik). De indefinierande strategierna syftar till att göra det kollektiva handlandet olönsamt och neutralisera den konfliktfrågan som en rörelse mobiliseras kring. Enskilda aktivister kan ges möjlighet att bli representanter, ges möjlighet att träffa ansvariga politiker, få en rådgivande funktion, skriva artiklar på kultursidorna, få en personlig anställning. Socialdemokraterna har ofta varit mästare på denna form av ”repressiva tolerans” som inlemmat kritiska röster och få dem att sammansmälta med systemet.

Utdefiniering innebär strategier som syftar på att slå sönder det kollektiva handlandet, få det att framstå som meningslöst och isolera rörelserna från det bredare samhället. Rörelser kan stämplas som ”våldsvänster”, extremister, världsfrånvända teoretiker, att deras kamp motarbetar kortsiktiga förbättringar, att de förstör möjligheten att uppnå en bred enighet (med systemkrafterna) eller att rörelserna egentligen styrs från mörka dolda krafter i bakgrunden. Den utdefinierade rörelsen blir ”orörbar” för andra sociala organisationer, som riskerar att själva stämplas genom att ha kontakt med dem. De utmålas som ”krisskapare”, som verkar splittrande (genom sina medel eller mål) och att deras metoder egentligen motverkar det de säger sig vilja uppnå.

”Det är svårare att försvara sig mot de utdefinierande argumenten, därför att de är av den typen att påstående står mot påstående, formulerat i en situation där det ena påståendet – det utdefinierande – verkar mest trovärdigt. Närmare bestämt: påståendet från representanterna för det etablerade systemet verkar mest trovärdigt mot bakgrund av den stillatigande förutsättningen i vårt samhälle – som tas för given, som anses självklar – att representanter för etablerade system, framför allt staten, i högre grad än andra förvaltar den ’objektiva sanningen.'”

Indefinieringen och utdefinieringen fungerar som morot och piska, de används i en växelverkan och snärjer rörelserna från två håll.

Motmakt

Thomas Mathiesen stannar däremot inte vid att bara identifiera den rävsax som sociala rörelser fångas i, han skissar även på sätt att neutralisera dessa processer och bygga en motmakt, utifrån sina egna erfarenheter inom den norska fångkampen. Dessa motmaktstrategier bygger på att vägra låta sig definieras av systemet och befinna sig i en ”randzon” i offentligheten, kunna balansera mellan in- och utdefiniering. Motmaktstrategierna fungerar bäst, menar han, om de kombineras – inifrån och utifrån.

En första strategi kallar han för ”arenautbrytning”. Det innebär att den sociala rörelsen i huvudsak arbetar på insidan med hela tiden gör utbrytningar och agerar utanför de uppsatta gränserna. Rörelsen kan baseras på vardaglig organisering, bygga bredare allianser, för att sedan försöka använda oväntade former eller delta i en militant olydnadsaktion. Dessa aktioner utformas så de inte går att pressa in i en stereotyp av hur militanta grupper är (”svarta blocket”, ”manliga huligangäng”, ”proffsaktivister”) och vägrar acceptera uppdelningen ”goda/onda” eller ”seriösa/oseriösa” aktivister. Har man kastat sten ena dagen gäller det att dela ut pepparkakor på torget, göra stödgalor för hemlösa och organisera läxläsning de andra. Genom att stå säkert i en ”okontroversiell” verksamhet löper rörelsen mindre chans att isoleras i sina ”radikalare” praktiker. Det går också att utforma de lagbrytande eller militanta aktionerna på sätt som samlar största möjliga mängd deltagare – och som ett försvar av lokalsamhället mot yttre angrepp. Militansen görs mer förstålig om den ges ett ”varför”, om den kopplas till ett behov – varför en rörelse måste skydda sig och slå tillbaka mot öppet auktoritära strukturer utifrån.

Den andra strategin är ”informationsvridning” (vi skulle kunna kalla det ”informationsjudo”) och försöker bemöta kniptången av att antingen införlivas i ett reforminriktat realpolitiskt praktiskt arbete eller betraktas som praktikfrånvända teoretiker. Informationsvridning innebär att hela tiden förbinda de praktiska kamperna och kraven i en politisk-teoretisk ram. Det måste finnas en större berättelse och analys som ger stöd åt praktiken, och praktiken fungera som ett realiserande och konkretiserande av analysen. Att visa hur man tänker genom konkreta exempel och sedan förklara hur de ska leda vidare. Informationsvridning handlar om att skaffa sig ett kunskapsövertag, genom att ha läckor eller ”eldtjuvar” på insidan i systemet. Till exempel att ha kontakt med politiskt förtroendevalda som kan tipsa rörelserna inifrån, att göra ordentligt med research och kunna avslöja. Genom att kombinera aktiviteter med vält underbyggt material varför försvåras möjligheten att koptera aktiviteterna eller bara sopa undan dem som irrelevanta och döma ut dem på förhand.

Den tredje strategin Mathiesen tar upp är ”maktbildning”. Maktbildning handlar om att bemöta kniptången mellan att arbeta för kortsiktiga förbättringar (och överge sina långsiktiga mål) eller att ses bara som kritiker, krisskapare och motarbetare. Maktbildning innebär att presentera realiserbara förslag men som sätts in i ett långsiktigt perspektiv och stärker rörelsens motmakt. Det handlar om att kräva ”reformer som både representerar kortsiktiga krav från de underordnade i systemet och som samtidigt, vid genomförandet, ger de underordnade en stärkt maktposition i arbetet för målsättningar på längre sikt”. Ett sådant exempel är Planka.nu:s förbindande av plankandet (direkt avgiftsreduktion) med det långsiktiga kravet på avgiftsfri (skattefinansierad) kollektivtrafik. Praktiken ger tyngd åt kravet, kravet ger legitimitet åt praktiken. Mathiessen menar att detta är en svår väg att gå som lätt fastnar i reformism och kopteras, om den inte kombineras med andra motmaktsstrategier parallellt.

En fjärde strategi är ”sakprioritering”. Denna strategi riktar sig mot kniptången att antingen betona enigheten i systemet (”verka inom för att gemensamt förbättra”) och utmålas som splittrare/splittrade (och därför ej värd att ta på allvar). En social rörelse med många krav och avancerad analys kan ses som ”skrämma bort” alla som inte håller med hela programmet, medan realpolitikens sakfrågeorientering försöker uppnå majoritetsstöd för sina frågor. ”Sakprioritering” innebär att hela tiden försöka skapa block kring vissa frågor för att få större tyngd, att identifiera huvudkonflikter och centrala bärande frågor som det går att bygga allianser kring – sedan kan rörelserna ha egna analyser och längre gående krav själva. Enhetsfronter och fokus på huvudkonfliktfrågor ger det möjligt att försöka samla en bredd, utan att behöva offra sin systemkritiska analys och långtgående systemförändrande ambitioner.

En femte strategi är ”problemformulering” eller ”premissformulering”. Denna strategi bemöter å ena sidan tvingas ta liberala ”centrumpositioner” för att accepteras eller ta radikala positioner och stämplas/utmålas som extremist. Denna strategi innebär att vägra acceptera systemets grundpremisser som diskussioner ska föras utifrån (”representativ demokrati, legalitet, statligt våldsmonopol” – och stämplandet av de som avviker som ”extremister, våldsverkare, antidemokrater, kriminella”), och i stället sätta upp egna premisser som aktiviteterna ska diskuteras och bedömas utifrån. ”Genom att presentera sådana grundligt genomarbetade egna premisser gör man det svårt, i bästa fall omöjligt, för representanterna för det etablerade systemet att behandla de aktuella problemställningarna på deras premisser”. Istället för att diskutera våld så diskuteras hur rasistiska övergrepp ska kunna stoppas och hur organisationer själva kan skapa trygghet, istället för legalitet utgå från legitimitet – vilket stöd som finns för dessa frågor, varför de ligger i folks intresse, och varför det är rätt att göra det. Istället för att diskutera det illegala att ockupera ett hus, hävda rätten till bostad och mötesplatser och förklara aktionerna utifrån det. Systemet kommer alltid vilja föra in och tolka alla systemkritiska aktiviteter utifrån de systemfunktionella premisser de själva sätter upp. För att ge ytterligare tyngd åt den egna problemformuleringen krävs egna fakta, undersökningar, analyser. Detta kräver ”ett mycket grundligt förararbete, med utmejslandet av premisser och problemställningar som gör ’snitt’ i offentligheten, och med användning av varierad och kunnig expertis”. Genom att lyfta fram röster från de berörda (drabbade av nazivåld, papperslösa som utsatts för REVA, arbetare som strejkar osv) kan man betona att ”detta är vad det handlar om”, ”detta är problemet/frågan vi måste utgå från”. Premissformuleringen innebär att aktivt försöka sätta ramarna för debatten, välja vad som ska diskuteras och var det ska diskuteras. Det kräver aktiva motstrategier mot medielogiken.

Mathiessen avslutar med en sista strategi, som bygger på att man kan kombinera de andra och har uppnått en viss styrkeposition för att bli en verklig motmakt. Denna strategi kallar han ”alternativformulering”, att rörelsen själv kan skapa alternativa motoffentligheter, egna masskanaler för att nå ut, en egen förankrad struktur som kan i direktkontakt med en bred bas kan besvara borgerliga utspel och repressionsförsök – med målsättningen att utkonkurrera behovet av den etablerade borgerliga offentliga arenan. Mathiesen tar upp exemplet med hur alternativ- och miljörörelsen under tidiga 80-talet med sina bulletiner, folkrörelsenätverk och gatunärvaro lyckades skapa en egen offentlighet, en masskontaktyta som under en tid kunde kringgå (och därigenom utmana) den borgerliga offentligheten.

Dessa motmaktsstrategier som diskuterats ovan är ett politiskt arbete som kräver ett ”både-och” snarare än ett ”antingen-eller”. Det ska inte sammanblandas med att bara vara en opinionsrörelse eller bara ägna sig åt ”kulturkamp” eller dagsdebatter i sociala medier. Det handlar snarare att se hur offentligheten är en handlingsarena och slagfält vid sidan av andra (normativa, ekonomiska), men som påverkar hur våra verksamheter på de andra tolkas, mottages, betraktas och uppfattas. Det är alltså ingen ”pr-strategi” för att kunna sälja vänstern bättre – men en aspekt av våra praktiker och kontinuerliga kamper som vi alltid måste väga in och parallella strategier för. Indefinieringen och utdefinieringen som strategier påverkar våra (materiella) handlingsmöjligheter. Är vi medvetna om hur dessa strategier fungerar kan vi också se till att motmaktsstrategierna blir en självklar del av våra praktiker och stärka våra kampmöjligheter.

Deleuze och Guattari diskuterar i Tusen plattåer skillnaderna mellan en majoritetspolitik, som ser sig själv som självklar homogen norm och centrum, en minoritetspolitik, som ser sig själv som särkultur eller egen avgränsad identitetssfär i relation till majoriteten – och sätter dessa båda i kontrast mot en minoritär (minoritarian) politik, en subaltern politik som försöker gå bortom sig själv och överskrider identiteter. Den minoritära politiken uppstår i trängda utrymmen (cramped spaces), och tvingar fram en kreativ experimenterande, en aktiv process att skapa något annat. Den minoritära politiken är inte baserad på en identitet, utan tillblivande (becoming minor). Thomas Mathiessens möjligheter till att konstruera en motmakt är en minoritär politik, som utgår från att den enda plats sociala rörelser fruktbart kan befinna sig är i randzonerna, undflyendes både in- och utdefinieringens stratifieringar och infångstapparater. Motmakten är alltid en flyktlinje. En vägran att varken vara för söt och sväljas eller för sur och spottas ut. Bara i denna randzon kan en verkligt revolutionerande politik uppstå.

Berlusconismen som pornografisk postpolitik

I tjugo år har Berlusconi dominerat italiensk politik. Trots korruptionsanklagelser, rättsprocesser och massiva folkliga protester emot sig har han alltid kommit tillbaka. Men nu verkar Berlusconis era på väg att nå sitt slut. Berlusconi har in i det sista försökt stoppa åtalen mot honom och hindra att hans immunitet dras in – nu senast genom hotet om att hans parti Frihetens folk skulle dra sig ur den blocköverskridande koalitionen. Domen på sju års fängelse mot 76-åriga Silvio Berlusconi för att ha utnyttjat prostituerade minderåriga och missbrukat sin maktposition kommer troligen aldrig att verkställas, precis som han genom amnestier och sin höga ålder kringgått tidigare domar på fyra år för finansbrott. Det som däremot får politisk effekt är beslutet att förbjuda Berlusconi från att väljas till offentliga poster under fem års tid.

Få räknade med att Berlusconi och hans partiallians Frihetens folk (Popolo della libertà) skulle återhämta sig efter den politiska vanskötseln av ekonomin och prostitutionsskandalerna, men Berlusconi har haft en förvånansvärd förmåga att läsa in stämningar i landet och ge populistiska svar. Genom vallöftet att återbetala fastighetsskatten – den skatt som kommunal verksamhet till stor del finansieras på – lyckades han i riksdagsvalet i februari 2013 i en sällan skådad valspurt lyfta partiet från 13 procent till 22 procent på bara några veckor. Valfiaskot för både teknokraten Mario Monti och vänstern samt populistpartiets Fem stjärnors rörelse (Movimento 5 Stelles) valframgång lämnade den segertippade centervänstern kring Demokratiska partiet (Partito Democratico) utan majoritetsstöd. Centervänstern tvingades genomföra en blocköverskridande regering med centerhögern – utan någon formell position åt Berlusconi. Ett skört regeringssamarbete bakom Enrico Letta som Berlusconi kunnat stjälpa när han vill, genom att dra tillbaka sitt stöd, och kräva nyval. Det var detta kort Berlusconi försökte spela ut i oktober.

Centerhöger har kallat rättsprocesserna mot Berlusconi för politiska och slagit från sig domarna, som de ansett varit angrepp från en ”kommunistisk domarkår”, en ”populismo penale” riktade mot Frihetens folk. Det som kallats ”domarnas parti” har tidigare ingripit i två viktiga övergångsperioder, 1979 och 1990, med långtgående politiska konsekvenser. Och faktum är att högern utan Berlusconi nu slagits i bitar. Detta visade sig tydligt i regionalvalen i juni, där centervänstern tog hem segern i de 16 viktigaste städerna – däribland Rom där postfascisten Alemanno fick lämna borgmästarposten och Treviso, som tidigare varit Lega Nords starkaste fäste. Utan Berlusconi befinner sig centerhögern i kris.

För övriga Europa har alltid Berlusconis långvariga grepp över Italien framstått som ett mysterium. Inom Italien har däremot en hel del intressant analys av fenomenet berlusconism producerats.

Berlusconi klev ut på den politiska arenan i en period av politisk kris, när hela det bipolära italienska blocksystemet höll på att falla sönder i korruptionsanklagelser 1990 och de två stora partierna, kristdemokraterna och socialisterna, imploderade i skandaler.

Den konstitutionella ordning som växt fram efter andra världskriget var i grunden antifascistisk och hade som mål att hindra återkomsten av fascismen. Den parlamentariska processen blev därför långsam, svårförändering och ofta ineffektiv. Istället växte det fram ett parallellsystem med informella överenskommelser mellan samtliga partier. Den italienska klientilismen byggde på att partierna bytte statliga resurser mot röster, genom sina investeringar kunde de skaffa sig en kontroll över civilsamhället, katolska organisationen Azione Cattolica och PCI:s fackföreningsrörelse. Den klientilistiska formen av korruption var institutionaliserad. Detta system skakades om av murens fall och kalla krigets slut. Den antikorruptionskandal som kallades Tangentopoli, Mutstaden, öppnade för ett nytt politiskt klimat med en starkt antistatlig grundsyn. I det här läget lanserades Berlusconis parti Forza Italia, baserat på marketing och teve. 1994 nådde de sin första valframgång och fick 60 procent av förstagångsväljarna.

Journalisten Gibelli menar att Berlusconi var den skickligaste att tolka den politiska krisen i början av 90-talet, läsa de antipolitiska strömningarna och fyllde det tomrum som uppstod på den politiska scenen genom sina skrupelfria och innovativa metoder. ”Det var ett slags revolt bland medelklassen /…/ och den byggde på ovilja mot skatter och politik, önskan om en hedonistisk livsstil, irritation över regler.” Berlusconis budskap var ett löfte om att rikedomen och lyckan fanns inom räckhåll för alla, men att staten satte upp hinder. Berlusconis postpolitik var en tillåtelse att vara vulgär, som exemplifierades i ledarens exhibitionism och uppvisande av sitt privatliv. Makten blev pornografisk. Författarkollektivet Wu Ming beskriver ”burlesquonismens pimp power” som en fetischistisk masskult maskerad till evig ungdom, formerad kring ”den nutida kapitalismens centrala imperativ: njut!” och ”gör vad fan du vill”. Förneka sedan alltid alla anklagelser offentligt medan du samtidigt blinkar ironiskt åt dina väljare och håller fingrarna korsade bakom ryggen. ”Inför ett samhälle där solidariteten var på tillbakamarsch var centerhögern inriktat på att prisa egoismen, tolkad på ett positivt sätt (löften om lycka) och på ett negativt (hat gentemot alla som var annorlunda och skydd mot rädslan)”, menar Gibelli. Den populistiska antipolitiska mobiliseringen kombinerades med en hätsk antikommunism, där stämpeln ”kommunism” gavs åt allt politiskt motstånd.

”Han har använt kraften i en retorik som bygger på motsatspar hämtade från det känslomässigt mycket djupgående med oförenliga: vi/de, kärlek/hat, liv/död. Han har väckt gamla spöken som kommunismen vid liv för att ge näring åt det moraliska föraktet för motståndaren, han har konsekvent frammanat tanken på en intern fiende, vilket är typiskt för krigets logik /…/ Det har lett till en oavbruten mobilisering, paradoxalt nog med stöd av en retorik och en samförståndets estetik som i själva verket har använts för att söndra och inte för att ena, på fullkomligt klassisk orwellskt manér”.

I personen Berlusconi sammanstrålade den formella och informella makten, han personifierade en koncentration av den ekonomiska makten, verkställande makten och ”tredje statsmakten” (media). Gibelli använder Marx och Gramscis begrepp ”bonapartism” för att beskriva hur högern kom att centreras så starkt kring personen Berlusconi, ”en auktoritär regim kring en person grundad på folkets bifall”. Näringslivsmyten kring den framgångsrika och effektiva företagsledaren överfördes på politiken.

Med Forza Italia byggdes en effektiv valkampanjorganisation i en karismatisk ledares tjänst upp. Men berlusconismen fungerade sämre som modell för ett riktigt parti. Frihetens folk (Popolo della liberta), som bildades ur sammanslagningen mellan Forza italia och postfascistiska Nationella allinansen (Allianza nazionale) slets sönder av Berlusconis despotism – samtidigt som den inte heller klarade sig utan honom som samlande kraft. Efter valet 2008 bröt sig en fraktion av postfascisterna kring Fini ut och närmade sig istället det italienska näringslivets arbetsgivarorganisation. ”Paradoxalt nog var det denna gång arvtagaren till den postfascistiska högern som fördömde de nyauktoritära dragen och de populistiska aspekterna av det nya maktsystemet”, skriver Gibelli.

Enade populismer i en person

Berlusconis styrka var att kunna ena hela högern, från den kristdemokratiska högern till den extrema fascistiska, under samma paraply. Carlo Ruzza menar att populismen var det enande projektet mellan partierna i Berlusconis allians mellan Lega Nord, MSI/Allianza nazionale och Forza Italia. De tre partierna representerade tre olika former av höger, med förankring i olika delar av civilsamhället och näringslivet.

”Som politisk doktrin betraktad består populismen i en idealisering av ett odifferentierat ’folk’ som är naturligt rättskaffens, enhetligt i sina intressen och motståndare till korrupta politiska eliter. Det finns ett underförstått antagande om en övergripande konflikt mellan samhälle och stat – en uppfattning som är grundläggande för de populistiska partierna på den italienska högerkanten. Alla tre betraktar den karismatiska ledaren som en viktig förmedlingslänk mellan stat och samhälle.”

För Forza Italia var folket de moderna konsumenterna i ett idealistiskt filantropisk civilsamhälle ställd mot de korrupta politikerna och slukande välfärdsstaten. Forza Italias stora problem var att de saknade territoriella rötter. Nationella alliansens folk var det de etniska italienska kärnfamiljerna, ett organiskt civilsamhälle som hotades av globaliseringen, mångkulturen och yttre kulturella influenser. För Lega Nord var folket de territoriella lokalsamhällena och byarna i nord som hotades av staten, centralstyret i Rom och EU. Tre olika former av folk, olika civilsamhällen men vars ideologiska skillnader kunde skylas över i en yttre representation, igenom ledaralliansen mellan partierna och Berlusconis person.

”Populismen är det kitt som binder dessa tre partier samman och som har möjliggjort en sammanslagning av två av dem till en koalition som har behärskat den italienska politiken i många år. Dens idealisering av det civila samhället är ett nytt och särpräglat sätt att betrakta politisk representation.”(Ruzza)

Eurokrisen och Berlusconis fall

Ironiskt nog blev det en annan form av populism som stjälpte högerpopulismen: komikern Beppe Grillos antipolitiska populism riktad mot hela den ”politiska klassen” (la casta). Berlusconi må vara slut som politisk kraft i Italien, men hans populism har visat sig vara en förelöpare, en föraning vilken form en antipolitisk politik som mobiliserar civilsamhället kan ta sig i postpolitikens tidsålder.

Tragiskt nog blev Berlusconi vid flera tillfällen vänsterns fall, genom att de knöt upp sin oppositionspolitik så hårt till att vara emot honom, att använda honom som den figur att bygga en enande mobilisering emot. Även den utomparlamentariska vänstern och de sociala rörelserna gick i denna fälla. Globaliseringsrörelsen och antikrigsprotesterna knöt sig nära vänsterpartierna och sedmera frontfigurer i Demokratiska partiet i formandet av en gemensam anti-Berlusconi-opposition. Den kortvariga centervänsterkoalition under Prodi som lyckades bröt genast med den utomparlamentariska vänstern när den återfick makten 2006 – för att sedan själv falla sönder av sina interna motsättningar två år senare. Krisprotesterna försökte 2010 åter samla alla olika kämpande sociala protester – studentockupationerna, lokala protestgrupperna mot strukturprojekt, metallfacket FIOM – i en gemensam vänsteropposition mot Berlusconi. Projektet havererade i samband med kravallerna den 15 oktober 2011, i samband med misstroendevotumet mot Berlusconis regering. Folkomröstningen i juni 2011 om vattenprivatiseringar, blev däremot grunden för en framväxande allmänningsrörelse mot privatiseringar, som kommit att bli en politisk kraft i Italien. Som en del av folkomröstningen röstades även om att dra in Berlusconis åtalsimmunitet, vilket blev ytterligare en bidragande orsak till hans fall. Men allmänningsrörelsen styrka ligger i att den inte formerades som en opposition mot Berlusconi, utan ett bredare angrepp på privatiseringar och åtstramningspolitik – vilket fick den att bli en samlande kraft mot Trojkans (Eu-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella Valutafonden) besparingskrav.

Det var inte vänsterprotesterna som fick Berlusconi att stiga bort från makten, utan Trojkans påtryckningar. Italien är Europas tredje största ekonomi vars statsskuld idag ligger på 127% i förhållande till landets bruttonationalprodukt. PIIGS-länderna har drabbats hårdast av eurokrisen. Den 16 november 2011 ersattes Berlusconis regering av en teknokratisk samlingsregering under ledning av före detta EU-kommissionären och Goldman-Sachsrådgivaren Mario Monti, som tillträdde som både premiärminister och finansminister för att genomdriva åtstramningspaket och arbetsmarknadsreformer enligt Trojkans villkor. Berlusconi kunde genom att kliva åt sidan återuppta sina populistiska utspel mot den EU-dikterade politiken – vilket gav honom ett oväntat starkt stöd i valet 2013, trots många hade räknat ut honom. En maktposition han försökte använda i oktober för att dra sina fem ministrar ur samlingsregeringen och tvinga fram ett nyval.

Den italienska vänstern samlar sig nu till en ny nationell mobilisering den 19 oktober. Denna gång inte som en antiBerlusconi-opposition, utan i direkt antagonism mot EU:s krispolitik underifrån.

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska undergången

1. Vem fan vågar föda?

Vi hängde på skolgården med våra cyklar. Det brukade vi göra. Men idag var det lite speciellt. Skolgården var full av journalister och tevekamror. Vi försökte få en glimt. Tyckte det var lite spännande att Palme gick och röstade just i vårt klassrum i Vällingbyskolan. Det är mitt första politiska minne. Mitt första politiska gräl. Vi cyklade runt i cirklar på skolgården och skrek åt varandra. Är du galen, vill du ha atomkraft? Vi kommer ju alla dö om en reaktor havererar, fattar du inte det? Idiot! Skolkamraterna delades i två läger.

Jag var nio år gammal. Satte upp klistermärken mot kärnkraften. En litografi på en gravid kvinna med förvridet ansikte, som Munchs skriet. I hennes mage ett foster. ”Vem fan vågar föda?” stod det. Det dramatiska budskapet fångade mig. Domedagsstämningen.

Sjuttiotalets vänstervåg hade ebbat ut, sextiotalsmaoisterna hade växlat om och gjort karriär. Kvar fanns alternativrörelsen: miljö- och fredsrörelsen. I England hade Thatcher fått makten, nyliberalismen hade nått Europa. There is no alternative. Frågan är om ens alternativrörelsen trodde på ett alternativ. Det var snarare hotet från den överhängande katastrofen som var drivkraften. Hotet från atomkriget och miljökatastrofen.

Kort därpå gick jag med i Fältbiologerna. Gick kurser om skogsdöd och försurning. Lärde mig de lavarter på träd som indikerade döende skog. Sålde symboliskt barrfria julgrannar i Vällingby centrum. Klistrade upp falska trafikskyltar med sänkta hastigheter. Satte klistermärken med ”Avstängd pga miljölagen” på parkeringsautomater. Kapade ett flygplan (i papiermache, med såg) på Arlanda.

På högstadiet fick jag höra om anarkismen för första gången. ”Tre anarkister vann rockbjörnen” var rubriken i Aftonbladet. Jag frågade min mamma vad det betydde. Anarkism? Det är människor som vill förstöra hela samhället och skapa ett nytt ur ruinerna. Klart jag blev såld. De tre tyska anarkisterna hade dessutom gjort en smittande låt om atomkriget. Alphavilles Forever young. Av någon anledning handlade alla mina favoritlåtar om det ämnet: Kraftwerks Radioactivity, Fad Gadgets Fireside favorites, Ultravox Dancing with tears in my eyes. Katastrofen var nära förestående. 1984, Eurythmics soundtrack fick mig att sluka boken. Dystopierna. Pink Floyds The Wall, Karin Boyes Kallocain. Mina tonår.

Sommaren 1987. Hanstaskogen hotades med skövling för att ge plats åt en motorled runt Stockholm. Men de motiverade det med att det skulle byggas ungdomsbostäder. Det gick vi inte på. Varje dag vaktade vi skogen. Och varje natt. Vandrade runt i hassellundarna i månsken. I en skogsdunge höll vi en sen kväll en demonstration. Inte bara för miljörörelsen, utan vi hade även bjudit ut ”Bostadslös ungdom” – de unga husockupanter som kämpade för ungdomsbostäder. Trehundra Siouxsie and the Banshees-kloner med stora tuperade svarta hår kom tågandes ut till oss i skogsdungen. Surrealistiskt. Så detta var anarkisterna. En gyllene hord.

206486_5333614111_8229_n

2. No Future

”’77 wasn’t like ’68. ’68 was anti-establishment, ’77 was radically alternative. This is why the ’official’ version portrays ’68 as good and ’77 as bad; in fact, ’68 was co-opted whereas ’77 was annihilated. This is why, unlike ’68, ’77 could never make foran easy object of celebration” (Nanni Balestrini, Primo Moroni, Den gyllene horden)

1977 har alltid legat mig närmare än 1968. Punkens ilska snarare än proggens propaganda. 1968 var det globala vänsteruppsvingets år, då massarbetarna gick ut i vilda strejker i fabrikerna och studenterna ockuperade universiteten. Den nya vänstervågen bar med sig hopp och framtidsvisioner. 1977 var något annat, den ”mörka sidan” av 1968. Det sena sjuttiotalets revolt skiljde sig på många sätt från det sena sextiotalets. Det bärande subjektet var inte längre massarbetarna i de fordistiska fabrikerna. Automatisering och outsourcing bröt upp de fabriker som varit arbetarrörelsens starka fästen. Fordismen började ersättas av postfordism. Och med det förändrades revoltens subjekt. 1977 kallades en ungdomsrevolt. Sociologer hävdade att ”de nya sociala rörelserna” var identitetsrörelser snarare än en klassrörelse. Men en klassrörelse var just var det var. Bara att det var för ungdomar som postfordistisk produktion, osäkra anställningar och massarbetslöshet först blev märkbar. En ny klassrörelse, det unga storstadsproletariatet, som var ett brokigt, spretigt och heterogent subjekt, inte lika samlat och disciplinerat som den homogena klassammansättningen innan.

77-revolten saknade 68-revoltens utopiska drömmar om att förändra hela världen. Den bar istället på en ”här och nu”-mentalitet. Punkens slogan ”No future” sammanfattade tidsandan för en generation utan framtid och utan framtidshopp. Situationisterna sprejade på Paris väggar 1968 att ”tristessen är alltid kontrarevolutionär”. För punken blev tristessen revolutionär. Det fanns inget att göra, inga förväntningar på att någon annan skulle fixa det åt en. Om man nu levde i ruinerna av en värld som rusade med blixtfart mot nyliberalismen, hur kunde man bebo dessa ruiner, göra dem till sina. No future blev därigenom en rasande uppmaning till aktivitet, snarare än passivitet. Tristessen födde en självaktivitet, snarare än förnöjd konsumtion. Ett myller av punkband, spelningar, fanzines, ockupationer. I Storbritannien tog 77-revolten formen av punken, i Italien som Autonomia-rörelsen. Italienska aktivisten Federico Campagna beskriver skillnaden: ”För punken 1977 var slagordet No Future ett desperat rop, om att vi inte har någon framtid. Autonomia sade snarare: No Future – vi behöver ingen framtid, vi behöver inte förhala något. Det är rätt tid att agera nu. Vi behöver inte en politik som delar upp tiden i ’först måste vi…, sen kan vi få reformer’. Tanken var att se vardagslivet och det omedelbara som det område där politisk kamp sker”.

Autonomias styrka var skapandet av en territoriell motmakt, dess förankring i stadsdelarna och kvarteren. När vågen av vilda strejker kastades ut ur fabrikerna spred de sig i hela samhällsterrängen. Rörelsen självreducerade hyror och kollektivtrafikavgifter, genomförde proletär shopping i stormarknader – där de bara betalade det de tyckte de hade råd med. Eller organiserade proletära garden, där de samlat gick och pressade arbetsköpare på högre lön för de osäkert anställda och anställningskontrakt åt de svartarbetande. Dessa praktiker krävde en viss, som de själva kallade det, ”resonabel våldsnivå”. Men rörelsen kom snabbt att radikaliseras i konfrontationen med staten, dess massillegalitet övergick i väpnad kamp. Stora delar av Autonomia kom att driva mot Röda Brigaderna och deras militariserade terrorkrig mot staten.

Men en social rörelse har svårt att vinna en militär konflikt mot statsmakten. Repressionen slog hårt mot alla sociala kamper. 1979 arresterades Autonomias intellektuella, som inspiratörer och organisatörer för rörelsen. I början av 80-talet, samtidigt som jag stod med min cykel på skolgården och tog mina första politiska diskussioner, satt 4 000 aktivister fängslade i Italien.

3. Exodus

”Våra irrfärder, förstör städerna.
Vi är den nya Gyllene Horden,
denna gång utan Djingis Khan.
Det är inte lång tid till kollapsen.”

(Einstürzende Neubauten, Kollaps 1981)

Byte av soundtrack till ett passande för en borttynande rörelse. Från Sex Pistols God Save the Queen till Einstürzende Neubautens Kollaps. Eller kanske för ett mer glamoröst försvinnande, Fade to Grey med Visage. Steve Strange festade i modemetropolen Milano. Benettons klädmanufakturer i Po-deltat var det nya italienska ekonomiska miraklet. Osäkra anställningar på små underleverantörer snarare än fasta jobb på en stor fabrik. En generation aktivister sitter bakom lås och bom.

Tidningen Metropoli kom bara med fem nummer. Redaktionen i Rom ville göra ett brett magasin, som kunde ena hela den brokiga och sönderfallande autonoma rörelsen. Redan efter första numret 1979 burades redaktionen in. En tecknad serie om turerna kring mordet på kristdemokraternas ledare Aldo Moro var för realistiskt. Så redaktionen klumpades ihop med alla andra intellektuella i de gigantiska rättsprocesserna mot Autonomia. Inspiratörerna, de ”onda hjärnorna” bakom våldet, cattivi maestri.

De fem numren av Metropoli ägnades åt att försöka analysera den framväxande postfordismen och förstå förändringarna i produktionen, se vilka nya subjekt som uppstod. De följde spänt vågen av förortskravaller i London och husockupationer i Berlin. Gjorde restaurangguider och betygsatte sina fängelsematsalar. Läste Spinoza. Försökte blicka ut från sina celler.

Toni Negris artikel från Rebbibiafängelset, ”En hyllning till minnesförlusten” (Elogia dell’assenza di memoria, 1981), slog an en ny riktning. Den autonoma rörelsen kunde inte låsa sig i nostalgi över en kampcykel på väg att avslutas. De satt fängslade för sin historia, nu hade deras historia blivit ett fängelse. Proletariatet hade inget minne, menade Negri. Det fanns ingen poäng att sörja över förlorade kamper, kopiera gamla stelnade organisationsformer från tidigare revolutioner. I ett dokument i april samma år, ”En hel politisk generation har fängslats”, undertecknad av ett femtiotal fångar på Rebbibia, förklarade aktivisterna att de ville försöka öppna upp en ny politisk process och lanserade begreppet ”dissociazione”, ett avskiljande från både partipolitiken och de väpnade grupper som de satt fängslade tillsammans med. Avskiljandet var inte ett avståndstagande, utan ett försök att vägra låta sig placeras i terroristfacket. Dokumentet gav upphov till en djupt självkritisk diskussion ibland de revolutionära fångkollektiven om den väpnade kampen och attacken mot statens misslyckanden.

En av författarna till texten, Paolo Virno från Metropoli-redaktionen, vidarutvecklade konceptet: hur kunde man tänka sig en ny väg ut ur katastrofen, som varken gick in i systemet som partivänstern eller ställde sig på en självdestruktiv kollitionskurs som de väpnade grupperna. Virnos texter började laborera med taktiker som flykt, massdesertering och undandragande. Istället för att tänka sig en asymmetrisk konfrontation och öppen revolt mot staten – för att ta eller krossa makten – försökte han se hur en rörelse kunde undandra sig statsmakten. Hur en rörelse och kampvåg kunde överväga möjligheten att lämna en ogynnsam situation, istället för att den enda möjligheten skulle vara att protestera mot en övermäktig situation. Här fanns också den antika föreställningen om en taktisk reträtt, att fly för att sedan kunna attackera vid ett gynnsammare tillfälle. Att förena säkerhet med kamp.

Den historiska förebilden var Moses uttåg ur Egypten. Ställda inför valet att antingen underkasta sig faraonerna eller öppet revoltera mot makten (A eller icke-A) så såg det hebreiska folket ytterligare en möjlighet: att fly från Egypten. En möjlighet (B) som inte ens funnits på den sociopolitiska kartan öppnades.

Moses exodus byggde på att det fanns en annan plats, någon annanstans att fly till, ett förlovat land. Men Virno menar inte exodus som en flykt till något yttre, till en geografisk plats. Utan snarare möjligheten att tänka sig andra alternativ och dra sig undan makten här och nu, på insidan. Dagens imperium har inte någon utsida. Virno betecknar detta område som ett massundandragande mitt i samhället skapar för en ”ickestatlig offentlig sfär” (sfera pubblica non-statale). Upprättandet av en motmakt mot staten, en dubbelmakt inom och mot det kapitalistiska samhället, där våldet snarare fyllde en försvarande och bevarande funktion – som skydd av det gemensamma – än som attack. Virnos exodus var ingen ny gröna vågen, dropout-kultur eller flykt undan civilisationen. Utan snarare ett eroderande av samhället inifrån, mitt i det, genom att undandra arbetskraften från kapitalet och genom dess kreativa förmåga och kollektivitet expandera en reell rörelse, en motmakt inom och emot kapitalet.

4. Hopp

George Costanza: ”I don’t want hope. Hope is killing me. My dream is to become hopeless. When you’re hopeless you don’t care. And when you don’t care, that indifference makes you attractive.”
Jerry Seinfeld: ”So, hopelessness is the key?”
George Costanza: ”It’s my only hope.”

Jag är ingen deprimerad typ, men jag har mina svackor. Hur jag mår är väldigt tätt förbundet med hur det går för alla de projekt jag arbetar med. När de lyfter och en öppen samhällskonflikt rasslar loss blir jag en krigsmaskin, lever i en total mobilisering. Hela livet känns exalterat, det är som jag orkar hur mycket som helst.

Men mina mest kreativa stunder är de gånger allt rasar. Först kommer depressionen. Jag låser in mig, hyperventilerar, har ångest. Gör mitt hem till min fängelsecell. Blir besviken på alla kollektiv, alla mina kamrater. Och så vänder det snabbt. Jag blir rasande förbannad. Kastar alla mina drömmar och stora visioner får stiga åt sidan. Släpper allt hopp. Depressionen blir en hyperrealism, ett ögonblick av klarsyn. Tankarna har lösts från sina bojor och inkörda hjulspår. Jag börjar febrilt sortera mina alternativ. Vända och vrida på allt. Försöka hitta nya vägar. Gilla läget. Reality check. Från detta tar jag spjärn och kastar mig framåt, kreativt manisk. Med nya projekt, rebootade. Alla möjligheter framstår öppna. Jag har alltid trivts i katastrofen.

Den amerikanska författaren och miljöaktivisten Derrick Jensen varnade i en artikel ”Beyond hope” den gryende klimatrörelsen för att hoppas för mycket, att sätta för stor tilltro till att staten, teknologin eller en grön kapitalism skulle lösa klimatproblemen. Miljöaktivisternas engagemang pendlade ofta mellan ett euforiskt hopp om möjliga lösningar och ett uppgivet ”we’re fucked”.

”Ärligt talat så har jag inte mycket hopp”, skriver Jensen. ”Men det tror jag är bra. Hopp är det som håller oss bundna till systemet, till det komplex av folk, föreställningar och ideal som orsakar förstörelsen av jorden. Det finns ett falskt hopp att plötsligt på något sätt ska systemet börja förändras. Eller att teknologin ska rädda oss. Eller Moder Jord själv, aliens från Alfa Centauri, Jesus eller jultomten. Alla dessa falska förhoppningar leder till inaktivitet, eller åtminstone till ineffektivitet. En anledning till att min mamma stannade kvar hos min misshandlande pappa var att det inte fanns några kvinnojourer på 50- och 60-talet, men en annan var hennes falska förhoppning om att han skulle förändras. Falskt hopp håller kvar oss i odrägliga situationer och gör oss blinda för de verkliga möjligheter som finns.”

Hopp är det vi känner när vi inte gör något, när vi förväntar oss att någon annan ska agera och lösa problemet åt oss. Att ge upp hoppet är inte att ge upp, utan enbart se att det kommer inte ske något om vi inte själva agerar. Att varje handling vi gör räknas. Det finns inget att vänta på. Släpper vi hoppet, menar Jensen, blir vi immuna mot politiska löften och hot.

5. Kollaps

Aldrig har förhoppningarna varit så stora. Förväntningarna att klimattoppmötet COP15 skulle ta tag i klimatproblemen på allvar. Näringslivets pr-maskiner klädde om Copenhagen till Hopenhagen. De liberala delarna av klimatrörelsen hoppades på att grunden för en grön new deal skulle läggas, en grön tillväxtvänlig kapitalism med handel kring utsläppsrätter. De reformistiska delarna av rörelsen hoppades på hårdare utsläppsmål och de radikala på att en allians skulle kunna bildas mellan tredje världens rörelser och de sociala rörelsernas i nords civilolydnadsaktioner – som gemensamt skulle kunna blockera toppmötet och tvinga fram en radikalare agenda. Tio år hade passerat efter Seattle. Det receptet hade fungerat så bra då. Efter den globala rättviserörelsen skulle nu klimaträttviserörelsen ha sin debut. Men allt sket sig. För alla. Snarare än en räddning blev Cop15-mötet 2009 sammanbrottet för den globala beslutsmodell kring klimatfrågor som startade med FNs miljökonferens i Rio de Janerio 1992.

Det var en desillusionerad klimatrörelse som återvände hem från Köpenhamn. De som bäst sammanfattade den besvikna andan var brittiska The Dark Mountain Project. För dem ledde besvikelsen till ett ifrågasättande av hela klimatrörelsens grundsatser och naiva optimism. Den kapitalistiska tillväxtekonomin och de fosila bränslena är för intimt sammanbundna för att kunna brytas loss från varandra. Det kommer inte ske en radikal kursändring, det är försent för en stor klimatomställning.

”Vi kommer inte rädda planeten”, förklarade grundaren Paul Kingsnorth, som tidigare varit redaktör på den ansedda tidningen The Ecologist. ”Planeten är inte vår att rädda. Jorden är inte döende, men vår civilisation kanske är det, och varken grön teknologi eller etisk konsumtion kommer att hindra en allvarlig kollaps”.

Och det handlar inte bara om klimatkrisen, problemen är mycket större än så. Lägg till den ekonomiska krisen, addera energikrisen. Det är inte bara peak oil, utan ett peak everything. Om den resursbrist hela kapitalismen skapat, genom att på tvåhundra år göra slut på naturtillgångar och energikällor. The Dark Mountain Project menar att i det här läget måste vi börja tänka i termer av civilisationens nedgång, en långtgående kollaps. Vi måste börja överväga ordentligt vad det innebär och ”titta över kanten”.

”Falskt hopp är värre än inget hopp”, fortsätter Kingsnorth. ”Utmaningen är inte hur vi ska stötta upp ett sönderfallande imperium med vågmaskiner och globala toppmöten, utan att börja tänka på hur vi ska genomleva imperiets fall, och vad vi kan lära oss från dess kollaps.”

Klimataktivisten och författaren David Jonstad har vidarutvecklat Dark Mountains teori i sin bok Kollaps. Kritikerna talar om att det är ett cyniskt perspektiv, en beredskap att offra miljoner människors liv. Men det är, menar Jonstad, för att de tänker sig kollapsen som en katastrof tagen från en Hollywoodfilm, som en plötslig händelse. Istället bör man se nedgången som en långtgående och långsam process som kan ta flera hundra år. Att civilisationer föds, expanderar, når en topp och sedan faller sönder. Fejda ut i grått. Som en klimatversion av Oswald Spenglers Västerlandets undergång. Men att se kollapsen som en process innebär att se den som ett öppet läge, att den kan ta flera olika vägar. Därigenom öppnar sig också möjligheter för oss att agera, att välja vilken framtid vi vill bygga, menar Jonstad. Slutsatsen blir då långtifrån cynisk.

Den italienska autonoma teoretikern Franco ”Bifo” Berardi slutsats var långt mindre optimistisk, när han summerade den situation sociala rörelser stod inför tio år efter Seattle. Om det är ett vägval vi står inför, Rosa Luxemburg skulle sagt att det balanserar mellan ”socialism eller barbari”, så ser det ut snarare ut som barbariet är på väg att segra totalt. Denna gång utan Djingis Khan. ”Vi måste förbereda oss på en lång fas av barbarisering och våld. Vi måste skapa skyddade tillflykter för de små minoriteter av världens befolkning som vill rädda den mänskliga civilisationens arv och det allmänna intellektets potential, som befinner sig i ett allvarligt hot från den skenande militariseringen”, menar Bifo. Som munkklostren under medeltiden bevarade civilisationen under en period av kollaps. Munkkloster som kan fungera både som ett minne och ett frö.

Det som kollapsat är den västerländska framgångstanken, även i dess marxistiska form, som en linjär progressiv utveckling mot allt högre stadium, en deterministisk och teleologisk tro på en evig tillväxt och utveckling. Utgången är inte given, systemets motsättningar och antagonism leder inte nödvändigvis framåt till förbättringar. Vart vi hamnar är en öppen fråga.

6. Katastrofen är här

Vi behöver inte vänta längre. Katastrofen har redan inträffat. Det finns inget att vänta på, det enda vi kan göra är att agera. Det är utgångspunkten i franska Den osynliga kommitténs masspridda pamfletter Upprop och Det stundande upproret. Kapitalismens civilisation är en öken som breder ut sig. Krisen finns över allt runt oss. ”Vi måste inse att ekonomin inte är ‘i kris’, ekonomin är i sig själv krisen”. Ett ständigt omorganiserande, omlokaliserande, resursflyttande och processande som utövas direkt över våra liv.

Vi föds inte till individer, vi blir det. Eller snarare, vi chockas till det, tvingas, piskas och jagas till det. Vi pressas in att bli ekonomiska rationella subjekt, skapa våra identiteter i konsumtion och arbete. Kapitalismen måste förstöra alla världar, alla livs-former och levda former av gemenskap, för att skapa individens öken. Den totala avskärmningen från varandra.

”Vi hävdar att vår tid är en öken, och att denna öken blir allt djupare. Detta är inte något poetiskt redskap, utan något uppenbart”, menar Den osynliga kommittén. ”Öknen är det fortskridande avbefolkandet av världarna – den vana vi har lagt oss till med som om vi inte var från denna värld.” Jaget är ”i ett permanent stadium av nedbrytande, i ett kroniskt stadium på gränsen till kollaps”. ”Liberalismen må ha uppfunnit individen, men den föddes vanställd”, skriver de i texten Upprop.

”Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris, det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött”.

Och det är just här i individens kollaps vi ser möjligheterna till motstånd, att identifiera det gemensamma i vår situation, i vår vantrivsel i individen. ”Människorna hanterar med detta sakernas tillstånd genom lögner, cynism, brutalisering eller medicinering.” Situation verkar mörk, men vi måste kanske identifiera varför detta undandragande sker. ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk”, proklammerar de. Vårt trillskande är en vägran att fullfölja individualiseringsprocessen. ”Vår svårighet att anpassa oss, vår utmattning, är bara problem för dem som försöker att underkuva oss”. Givetvis ska dessa beteenden inte romantiseras, fast det gäller samtidigt att se möjligheterna i dem, i sökandet och längtan efter något annat. Det är här en stundande gemenskap tar sin början, i de motståndshandlingar som tar denna destruktiva, trasiga uppbromsning av Imperiets subjektiveringsprocess som sin startpunkt, och utifrån den försöker hitta de gemensamma erfarenheter som lägger grunden till mötesplatser för ett nytt deltagande.

Katastrofen bär på en möjlighet när den slår över i en systemkris och kontrollen glider ur makthavarnas händer. Kommittén tar upp orkanen Katrinas ödeläggelse av New Orleans som exempel, där myndigheterna reagerade med tvångsförflyttningar och militär intervention för att stoppa plundringar när de humanitära hjälpinsatserna drog ut på tiden. I detta läge ”återuppstår självorganiseringens självklara betydelse”. Lokalbefolkning och anarkister ockuperade bostäder, vägrade flytta och satte upp den självorganiserade Common ground-kliniken. I katastrofen, när vi ställs inför utplånandet, framstår självorganiseringen och gemenskapen som en möjlighet igen. ”Det enda möjliga sättet att inte gå under tillsammans med den här världen är att återknyta till de rörelser som ligger begravda under årtal av normaliserat liv. Och kanske kommer då en tid vari man kan förälska sig.”

Den osynliga kommittén närmar sig här Paolo Virnos tankar om en politisk exodus och skapandet av en ”ickestatlig offentlig sfär”. Det finns en stundande gemenskap som kan växa fram, när vi börjar finna varandra och se det gemensamma oavsett vilka vi är och vilka särdrag vi har. I kamper, protester kan vi finna varandra. Men även i vänskapen, i affiniteten. ”All vänskap är politisk”, är kommitténs budskap. När Virno betonade en exodus – inte som en plats att fly till – utan snarare som ett annat sätt att förhålla sig till det territorium där vi redan befinner oss, vidarutvecklas detta perspektiv hos Den osynliga kommittén. Iställer för att som vänstern traditionellt bara förhålla sig till makten och ägandet av territoriet, undersöker Den osynliga kommittén hur man kan ”bebo” territoriet, att bli ett område genom att stärka banden, gemenskaperna och motståndet i det.

”För oss handlar det inte om att äga territoriet. Snarare är det en fråga om att öka Gemenskapernas täthet, cirkulation och solidaritet till den grad att området blir ogenomskinligt och omöjligt att tolka för all auktoritet. Vi vill inte ockupera territoriet, vi vill vara territoriet”.

Istället för att se ett område som bara en plats för olika identiteter att passera, ser Den osynliga kommittén den som en rad praktiker och möten, i de överskridande relationer som uppstår snarare än vad som förbinds. ”Varje praktik skapar territorier”.

”Regeln är enkel: ju fler territorium som finns ovanpå varandra i en viss zon desto större cirkulation är det mellan dem och desto svårare blir det för makten att få grepp om dem. Bistros, tryckerier, idrottsanläggningar, ödetomter, begagnade bokhandlar, hustak, improviserade gatumarknader, kebabställen och garage kan alla användas för andra ändamål än de officiella om tillräckligt många medbrottslingar möts i dem. Lokal självorganisering skapar sin egen geografi ovanpå statens kartografi, koder och suddar ut den: den producerar sin egen självständighet”. (Det stundande upproret)

Steg för steg befolkas öknen igen.

7. Tabula rasa

“There is a great disorder under heaven, the situation is excellent”. (Mao Zedong)

Katastrofen har alltid hängt över mitt huvud. Jag har vandrat vid dess sida så länge att den blivit min vän. Undergången skrämmer mig inte, bara stillheten, status quo. Jag har lärt mig trivas i kollapsen. Inte så att jag gillar den, eller välkomnar den. Inte så att jag gottar mig åt alla olyckor. Det finns alldeles för många ABF-seminarier, Ordfront-reportage eller pliktskyldiga sorgliga torgmöten för en vänster som älskar att frossa i misär och nicka förnumstigt över hur rätt de har i sin kritik av den rådande ordningen. En vänster som älskar självspäkning. ”Allt är kört. Men vi hade rätt.”

För mig fungerar det snarare tvärtom. Alla illusioner har fallit, det finns inget att vänta på. Inga löften biter längre, inga hot är något att frukta. Kvar finns bara att agera. Att bebo ruinerna, bita sig fast i dem och göra dem till motståndsnästen, som den nya gyllene horden kan rida ut ifrån. Ett tabula rasa fullt av möjligheter. Kollapsen innebär att framtiden för första gången känns möjlig att skapa.

Texten publicerades i fanzinet Världens Ende #3 inför Göteborgs bokmässa 2012. För en välbehövlig kritik av Derek Jensen och Paul Kingsnorths spenglerianska klimatcynism, balanserandes på gränsen till ekofascism, se Andreas Malms ”Tre nyanser av brungrönt” i Brand 4/2012.

CIMG1606

Fyra positioner i rasismdebatten

Det stormar i den antirasistiska debatten. Det senaste året har olika rasistskandaler och antirasistiska kulturdebatter avlöst varandra. Rasstereotyper i Tintin i Kongo, lussetåg, blackfacetårtor, polisens informationsfilmer om hedersvål och Lilla Hjärtat har diskuterats. REVA-protesterna mot rasprofilering och hetsjakten på papperslösa i våras visade att de upprörda antirasistiska rösterna kunde till och med skaka ministrar och få ut tiotusentals personer på gatorna. Hijabupprop och Kippavandringar har blivit en ny form av solidaritetsmanifestation – inte utan kritik. Timbros Adam Cwejman utmålade ”postkolonialismen” som det stora hotet från vänstern. Men det var ingen traditionell höger-vänsterdiskussion. Debatterna innehåller snarare flera olika positioner, där debatten inom de sociala rörelserna och den ”breda” vänstern varit lika hätsk internt som den varit mot högern.

Det här är ett försök att skissa på fyra olika positioner i denna antirasistiska debatt. De sammanfaller inte enkelt med höger-vänsterpositioner, vissa åsikter och hållningar löper snarare rakt igenom de olika ideologiska lägren. Positionerna ska ses som idealtyper, oftast är de inte så renodlade i den faktiska debatten.

Vi kan benämna de fyra olika positionerna ”Repatriering”, ”Assimilering”, ”Integrering” och ”Erkännande”.

Kulturell skillnad eller likhet

Repatrieringsblocket betonar särart. Oavsett om separeringen motiveras med biologi (”ras”), kultur, civilisation eller etnicitet betonar de att olika folkgrupper omöjligt kan samexistera inom samma territoriella område. Samlevnad är omöjlig och leder bara till konflikter.

Även Assimilieringsblocket betonar ”kulturernas” eller ”civilisationernas” särart, men att individerna är föränderliga. De separerar på ”våra” värderingar och De Andras. Flyende är välkomna hit och få asyl, men de bör lämna sin kulturella bakgrund bakom sig för vår mer jämlika, utvecklade och demokratiska.

Integreringsblocket betonar likhet (i särarten), att det finns en enhet i den kulturella mångfalden. Kulturer ses som sociala konstruktioner, föränderliga och hela tiden under ständig förhandling. Även om det finns värderingar, åsikter, kulturellt bagage som skiljer människor åt finns det också mycket som förbinder, delade materiella situationer (behov av arbete, bostad, försörjning, trygghet) som går bortom kulturella uppdelningar.
Erkännandeblocket utgår från att särart måste behandlas lika, att ett mångkulturellt samhälle måste erbjuda en jämlik representation åt personer med olika kulturell identitet, etnisk bakgrund eller hudfärg (”socialt konstruerad ras”). De Andra måste ges representation och erkännande.

För Repatrieringsblocket saknar Europa en kolonial historia, de varnar snarare för en ”omvänd kolonialism”, en demografisk kolonisering som sker genom invandring och riskerar att tränga undan ”urbefolkningen”. För Assimileringsblocket har den europeiska kulturen, de ”västerländska värderingarna” gjorts universella och dess historia döljs därigenom. Skillnaden i separering mellan Repatrieringsblocket och Assimileringsblocket är en förskjutning från ”ethnos” till ”ethos”, en weberiansk ”ansvarets etik” som ställs mot De Andras ”förtryckande” etik. Erkännandeblocket baserar sin kritik på en postkolonial analys, en uppgörelse och krav på återupprättelse mot det koloniala tillståndet och historian. De påvisar hur rasism och västerländsk universalism legat nära varandra som positioner och försöker föra fram de subalternas röster, De Andras perspektiv, vilket kräver en aktiv positiv särbehandling. Integrationsblocket har en splittrad syn, med en äldre falang som betonar gemenskapen och alliansen med antikoloniala krafter och en nyare diskussion, som pågått de senaste 20 åren, som snarare rör sig ”post” postkolonialismen. Denna diskussion betonar att globaliseringen inte bara fått Väst att implodera, utan även De Andra. Uppdelningen ”West and the Rest” håller inte längre, centret har fallt. Postkolonialismen ses som en rörelse som just förhållit sig som ett ”post”, befunnit sig i en tät relation och uppgörelse med det koloniala tillståndet och kommit till uttryck i postkoloniala rörelse som politisk islam, befrielsenationalism och ”tredjevärldensocialism”. Alla dessa tre former är i dag i kris, precis som föreställningen om väst och ”civilisationernas konflikt”. Integrationsblocket betonar snarare hur globala proteströrelser och krisprotester löpt över gränserna och kontinenterna, delat motiv och krav, inspirerat varandra och inte kan ses som separata fenomen.

Motpart och konflikt

Repatrieringsförespråkarna ser mångkulturen som hotet som hotar till en folkannihilering och reducerandet av ”urbefolkningen” till en ”andra gradens medborgare i sitt eget land”. Antirasistisk politik, antidiskrimineringslagar och flyktingpolitik ses som ett angrepp och förtryck av den inhemska befolkningens kultur. Det är genom ”metapolitik” eller ”kulturkamp” som makteliten förändrar landets värderingar och försöker skapa en konsensus för det mångkulturella samhället. Denna motpart, kulturelit, benämns som ”kulturmarxister” – ett allomfattande begrepp för samhällets ”politiskt korrekta” värderingar, pådyvlade ovanifrån genom myndigheter och media. Repatrieringskommentarsherrarna menar att det finns en strukturell rasism, men att den är omvänd, drabbar svenskar och tar sig i sin grövsta form uttrycket som ”svenskfientlighet”.

För Assimilationsförespråkarna är problemet snarare en ”kulturrelativism” som hotar att bryta ner de universella värderingarna genom att hyperproblematisera och kritisera sönder dem, använda sig av ”dubbla måttstockar” där De Andras kulturella hot och negativa sidor tonas ner eller osynliggörs. ”Postmodern” relativism hotar att kollapsa ”upplysningens” värderingar. De Andras kultur behandlas mest i bemärkelsen en begränsning som hindrar en (negativ) frihet till egenmakt och självförverkligande. Hedersvåldet och motståndet mot hederskulturer får därigenom en central roll i denna föreställning.

Integrationsblocket ser snarare nyliberalismen som sin motpart i rasismfrågan, där den ökade samhällsklyftorna leder till större segregation, ”rasifierad” låglönemarknad och ökad diskriminering. Rasismen ses som strukturell, men nära knuten till arbetsmarkandens exploatering och skiktning. Resultatet blir istället för ett betonande på ”makt att” snarare ett krav på ”makt över” (boende, arbetssituation, produktionsmedel, stat). I sin radikala form påpekar integrationsaktivister att uppdelningen mellan ”vita”/väst och ”De Andra” kollapsat på dagens globaliserade kapitalism.

Även Erkännandeblocket ser rasismen som strukturell, påpekar både den öppna och dolda (omedvetna) rasismen. Men framför allt genomförs en kritik av privilegiumhierarkier och ställs krav på att allierade i den antirasistiska kampen (oftast från Integrationsblocket) måste göra upp med sina privilegier. Ickevita möter ett glastak som hindrar dem från samma sociala rörlighet och klassresa som vit medelklass har möjlighet till. Kritiken riktas mot ”vita” antirasister (både Assimilations– och Integrationsblocket) för att ”tala om och för De Andra”. I sin radikala form menar Erkännandeaktivisterna att gränsen mellan vit antirasism och rasism har kollapsat.

Socioekonomisk vs sociokulturell skala

De fyra blocken rör sig på två olika skalor i sin argumentation. För Erkännandeaktivisterna och Repatrieringsskribenterna är kulturkampen den primära arenan, de rör sig båda i ett sociokulturellt diskussionsfält (värderingar, identiteter, normer). För Assimilations- och Integrationsdebattörerna är däremot kulturkampen sekundär, deras huvudfokus är den socioekonomiska skalan (fördelningsfrågor, ekonomi, produktion, klyftor).

I synen på ekonomi så lyfter Repatrieringsblocket fram behovet av en protektionism och att välfärden ska villkoras för den egna ”urbefolkningen” (apartheidrättigheter och välfärdschauvinism). Assimilationsdebattörerna betonar oftast arbetsmarknadens assimilerande funktion, grunden för assimileringen (”brytandet av utanförskapet”) går genom arbetslinjen och att ”sänka tröskeln” för invandrare och ickevita att ta sig in på arbetsmarknaden (genom skapandet av ett låglöneproletariat). Integrationsaktivisterna betonar istället vikten av gemensamma rättigheter, att genom att lyfta upp de som har det svårast förbättras situationen för alla på arbetsmarknaden (underbud och lönedumpning försvåras), vilket skapar gemensamma intressen mellan vita- och ickevita arbetare. I argumentationen betonar de ofta mellan att formellt är alla lika värda, men i praktiken inte har samma möjligheter och försöker påvisa det relationella i varje maktutövning (”vilka vinner, vilka förlorar”). Erkännandeaktivisterna betraktar arbetsmarknaden utifrån diskriminering, representation (”hur många politiker, vd:s, doktorander, journalister är ickevita… är det en representativ kvot?”) och möjlighet till social mobilitet (”finns det ett glastak som möter ickevita?”) Både Integrations- och Erkännandeaktivister ser kvoteringar och positiv särbehandling som ett redskap att komma till rätta med en strukturell obalans, medan Repatrieringsfolket ser detta som omvänd diskriminering och Assimileringsskribenterna förkastar det som statlig intervenering och försvarar obalansen som baserad på skillnad i kompetens.

De fyra blocken betonar olika former av gyllene storhetstider och förfallsperioder. För Repatrieringsaktivisterna skedde förfallet med 68-vänsterns ”långa marsch genom institutionerna”, vilket rev ner det homogena folkhemmet och öppnade för det mångkulturella samhället med ”politisk korrekthet som överideologi”. Om Repatrieringsrörelsen är reaktiv är Assimileringsrörelsen progressiv, den strävar framåt mot en ny guldålder. Folkhemmet och Saltsjöbadsavtalet (1938) och 68-vågen ses som förfallsperioder som begränsade den fria marknaden, medan realsocialismens fall 1989 öppnade dörren för en ny frihetsperiod av frihandel. Kulturkamperna ses som ”vänsterns” sista arena, där Assimileringsdebattörerna måste ta sig in i det sista fästet och rensa ut Integrations- och Erkännandeakademiker. Integrationsaktivisterna ser historiska utvecklingen som en rad kampcykler, där varje kampvåg uppnått vissa vinster som måste försvaras i nedgångarna – rörelsen pendlar därigenom mellan att vara progressiv och reaktiv, även om den övergripande rörelsen ses som framåtskridande. Erkännandeaktivisterna ser förfallsperioderna i kolonialismen och slaveriet, för Sveriges del den statligt sanktionerade rasism vars främsta exempel var startandet av det Rasbiologiska institutet 1922. Men de betraktar även kritiskt krigsslutet 1945, hur Sverige revisionistiskt skrev om sin historia och gjorde antirasismen till en ideologisk komponent i en självglorifierande bild som den ”goda nationen” – en föreställning som försvårat synliggörandet av den faktiska rasism och diskriminering som förekommer här. Även 68-vänstern bakas in i denna kritik av den vita antirasismen. Inställningen till folkhemmet är kluvet, det finns delvis en kritik av folkhemmets sociala ingenjörskonst och biopolitiska ”rashygien” och samtidigt synen på folkhemmet som ett oinfriat löfte.

Retoriska modeller

De kulturdebatter som har rasat under året handlar för Repatrieringsförespråkarna om ett ”kulturkrig” mellan PK-elit och ”Sverigevänner”, för Assimilationsskribenterna om en kamp om problemformuleringsprivilegiet mot en ”vänstervriden media”, för Integrationsblocket om en intressemotsättning som resulterar i en (sekundär) kamp om hegemoni och legitimering samt för Erkännandeaktivisterna om definitionsmakten, rätten att själv definiera det ”förtryck” man utsätts för.

De fyra positionerna ser sig alla debattera utifrån en utsatt position: Repatrieringsaktivisterna som tystade underdogs mot åsiktsförtrycket, Assimilationspersonligheterna som ifrågasatta pga ”vänstervridningen”, Integrationsförespråkarna som utsatta för en politisk utdefiniering och Erkännandeaktivisterna som osynliggjorda.

De känslor som mobiliseras är för Repatrieringsblocket främst ressentiment och moralpanik (riktad mot snyltare, syndabockar, censur, vonoben-attityd), individuell affirmation (att bryta med De Andras kultur) för Assimileringsaktivisterna, kollektiv affirmation (genom hitta gemensamma beröringspunkter i kamp) för Integrationsaktivisterna och revanschistisk ressentiment (mot närstående priviligierade, förövare, förtryckare) för Erkännandeaktivisterna.

Alla fyra positionerna har sina egna retoriska modeller som alltid kommer fram i varje diskussion. Repatrieringsfolket kör på sina mantran om ”jag är inte rasist men…”, ”fast det får man ju inte säga i det här landet” och försöket att vända varje anklagelse mot sin motpart, ”antirasisterna är de egentliga rasisterna, för de förnekar rätten till svenskhet – vilket är rasistiskt”. Assimileringsskribenterna följer på samma sätt en återkommande formel, vilket Maria Sveland lyfter fram i sin bok Hatet: först anklaga debattörer som påpekar ett strukturellt förtryck för att tagit på sig en ”offerkofta” och bara anlagt ett felaktigt perspektiv – jämfört med andra tider och andra länder (De Andras förtryckande kultur) finns inget förtryck i Sverige, därefter hävda att personen har ett individuellt ansvar att ta sig ur sin underordnade position (”att skylla på strukturer bara ett sätt att slippa sitt egenansvar”). Och slutligen påpeka personlig inkonsevens hos debattören (”du är ju själv priviligierad, skriver i en tidning, får din röst hörd”). Strukturen finns inte, är dessutom ditt egna fel och dessutom är du gynnad av den strukturen. Integrationsaktivisternas retoriska modell går ut på att utdefiniera meningsmotståndaren, dra en demarkationslinje och förklara vad som är acceptabelt/ickeacceptabelt i en debatt – vilket ofta upplevs som en vonoben-attityd. Erkännandeaktivisterna använder retoriskt ofta den egna positionen: enbart den som är utsatt för ett förtryck har rätt att uttala sig om det och definera det, att vara oförstående eller förneka deras påpekanden visar bara på ett (medvetet eller omedvetet) försvar av sin priviligierade position.

Flera av dessa fraser fungerar mest som retoriska diskussionsdödare och används för att kortsluta diskussion, utan att egentligen behöva föra fram några argument. Debatten förs direkt upp på en metanivå och kommer att handla om vem (position) som sagt något och på vilket sätt (härskartekniker) det framförts, snarare än att diskutera innehållet.

Dessa fyra idealtyper kan hjälpa till att förstå de antirasistiska debatter som rasat, de positioner, allianser, trianguleringar och konflikter som ägt rum. Det kan också hjälpa till att bryta ner den förenklade bilden av en ”vänster” mot en ”höger” i kulturdebatten, visa på en komplexare karta och aktörer.

Moster-maskinen

Sitter vid sjukbädden vid hennes sida. Ser henne kämpa för sitt liv, att återigen försöka lura döden. Denna gång förgäves. En vägg av maskiner bakom henne som genom ett nät av sladdar och slangar försöker underlätta hennes kamp. Andningsrespiratorn, monitorer som mäter syrehalt och hjärtfrekvens, dropp i varje arm, kateter, en direktkran in i blodådrorna i halsen, slang ner i halsen med hjärtmedicin, sönderstuckna ljumskar och armar.

Hon har lurat döden fler gånger än någon annan. Tagit sig igenom allt med en ren viljestyrka, trots en så svag kropp. Men nu finns det inga marginaler kvar att ta av. Blodförgiftningen sprider sig upp via benen, upp i underlivet. Lever och njure redan lagt av. 15 liter vatten pumpats in i kroppen för att få upp blodtrycket. Benen börjar dö, huden börjar lossna och läcka. En blå ton sprider sig över hela kroppen. Respiratorn håller lungorna med möda igång. Hjärtat sviktar, kämpar vidare tack vare hjärtmedicinen.

På mornarna möter jag läkarna. De kallar det krigsråd. Informerar om läget, vilka beslut som måste tas, vilken prioritet som ges för att försöka rädda henne. Först få hjärtat att verka stabilt, sedan få upp blodtrycket för att hoppas lever och njure går igång, därefter försöka få ut giftet ur kroppen. Sedan diskutera hur mycket av kroppen som kanske kommer behöva amputeras. Varje steg förenat med ett stort ”om”. Om hon klarar steg ett, om hon klarar steg två. Hur mycket det är värt att utsätta hennes kropp för.

För att till slut konstatera att kroppen inte svarar på några behandlingar. Kroppen, huden, köttet börjar dö. Det får inte tillräckligt blod och syre. Blodförgiftningen och urinförgiftningen sprider sig. Hjärta och lungor hålls igång av maskiner, i en blå zombiekropp. Medan medvetandet finns kvar, livsviljan – men som nu sover tungt av den fysiska utmattningen. Kroppen koncentrerar all energi till det väsentliga. Krigsrådet konstaterar den fjärde dagen att det är dags att samla familjen. Det är inte humant att låta förfallet fortgå. Vid tolvtiden stänger de av maskinerna, kopplar ur allt livsuppehållande, tar bort hjärtmedicinen och respiratorn. Vi ser på när hon dör, hur hjärtat börjar svaja och inte orkar, hur hon drar in de sista andetagen. Sedan borta.

Moster-maskinen

Min mosters liv har alltid varit beroende av maskiner. Tekniska maskiner och sociala maskiner. Maskinerna har blivit en del av henne, stegvis förvandlat henne till en cyborg, en maskinkropp. Hon blev rullstolsbunden när hon var tolv år. Hennes kropp formade sig efter rullstolen, stolen efter henne. Varje försök att byta till en ny bättre stol avvisades, de passade aldrig, kändes fel och sitta i, sittkuddarna avlastade på fel ställen. Hon hade växt samman med sin gamla stol. För sjutton år sedan fick hon sin respirator. Med bättre syresättning förändrades allt, sömnen blev bättre, panikångesten på grund av den ständiga syrebristen försvann, kroppen slapp vara konstant utmattad och blev starkare. Med datorn, Internet och ett smart program att kunna skriva utan tangentbord öppnades helt nya möjligheter till ett socialt liv. Via alla communities, chattar, spelsidor och dajtingsajter växte det sociala umgänget, hon fann kraft att bryta med sin sambo och träffa en ny man. Med respirator, rullstol och dator levde hon ett allt socialt rikare liv trots en att kroppen försvagades. Varje maskin markerade å ena sidan kroppen sönderfall, men innebar å andra sidan ett kvalitativt förbättrat liv.

I Gerhard Raunigs bok A Thousand Machines (Semiotexte) går han igenom hur synen på maskiner förändrats genom historien och spårar ordets ursprung i grekiskans mechané och romerskans machina. Istället för synen på en maskin som en avgränsad sak lyfter han fram Deleuze och Guattaris perspektiv på maskiner som sociala, tekniska eller abstrakta, baserade på sammankedjanden och sammankopplingar. En maskin är inte en sak, utan är sammankopplandet av x OCH y OCH z, hur de verkar tillsammans. Cykeln är ingen maskin, men däremot cykeln och cyklisten i kombination. Raunig tar upp två exempel på två tidiga förekomster av maskiner; krigsmaskiner och teatermaskiner. Krigsmaskinen är apparater för att belägra, storma, bryta sig in eller försvara en befäst stad. Maskinerna består både av en teknisk sida och en social; användandet av list. På samma sätt med teatermaskiner, som var en teknisk lösning för att genomföra ett berättartekniskt grepp och framskapa illusioner på teaterscenen. Vi kan jämföra med ordet ”uppfinnings” dubbla betydelse. Denna dubbla betydelse av maskin förändras under 1700-talet, då begreppet börjar få mer innebörden av en avgränsad apparat. Deleuze och Guattari återvänder till dess tidigare betydelse, som ett assemblage av koncept.

Maskiner är inte organiska, där allt har sin givna plats och funktion i en väl balanserad helhet(jämför den materialistiska upplysningsfilosofen Julien Offray de La Mettrie’s verk L’Homme machine, ett mekaniskt perspektiv på Människo-maskinen). Maskiner kopplas samman, sammankedjas och expanderar. Och de bryter samman, fungerar ibland, tvingas kompletteras, lagas eller sättas samman med andra för att fungera. En maskin är i rörelse, havererar ofta och byggs om eller får ett nytt användningsområde.

Assistentmaskinen

Moster-maskinen var inte bara tekniska apparater, respiratorer, andningsmaskiner, hostapparater, slemsugar, lyftar, syremätare och termometrar. Det var också hela sammankedjandet av arbetare, personliga assistenter och släktingar, som blev beståndsdelar i moster-maskinen. Som beståndsdel i moster-maskinen var vår uppgift att sköta moster-kroppen; både den levande fysiska och den tekniska maskinkroppen. Vi kopplade samman sugar och halsar, respiratorer och sömn, halskanyler och andning. Varje apparats larm kopplades direkt till våra hjärnor, skapade automatiska reflexer som fick oss att agera snabbare än tanken. Men assistentmaskinen var lika mycket ett sammankopplande av kroppar, att vara någons händer och fötter. För henne blev det en självklar vana, precis som att sträcka ut sin hand beordrade hon en hand att sträckas ut och hämta det hon behövde. Händer och fötter som lyfte, tvättade, lagade mat, körde bil, transporterade, kliade och flyttade runt. Ett morgonbad kunde se ut som en koreograferad dans, en sammankoppling av badkar, rullstol, taklyft, respirator, två assistenter och en mosterkropp. Som ibland snubblade, krockade, men också fungerade med sömngångaraktig säkerhet som bara lång samspelt vana kan ge.

Kroppen som arbetsfält skapar en speciell inställning, ett avtrubbande och en neutral blick, men också en avdramatiserande humor. Varje dag tvättande av kroppen och intimhygien, varje liten skråma granskades, salvades eller plåstrades. Varenda skavank, varenda liten svullnad skulle kollas igenom. Kroppens syrehalter, slemtjocklek, sockerhalter, vätskehalter och temperaturer skulle ständigt mätas och uppskattas.

Arbetare i moster-maskinen

I första bandet av Kapitalet skriver Karl Marx om framväxten av automatiska maskinsystem. Det orginella i hans kapitel är att han ser de sociala relationer som maskinerna bär på och införlivat. Marx börjar med att diskutera samverkan, hur arbetare kombineras samman i arbetsprocessen till något större än deras enskilda arbete. Kapitalisten betalar varje arbetare för dess individuella arbetsförmåga, men genom samverkan sätts arbetskrafterna samman till en kombinerad produktivkraft vars verkningsgrad är långt mycket större än de enskilda delarna – det fiffiga för kapitalisten är att hen behöver inte betala ett enda öre extra för denna kombinerade produktivkraft, den samverkade arbetar-maskinen. För arbetaren framstod denna arbetare-maskin som något helt stående utanför henne, som något som står i kapitalets makt.

”Sammanhanget mellan deras funktioner och deras enhet som produktiv organism ligger utanför dem själva, i kapitalet, som för dem tillsammans och håller dem tillsammans. Sammanhanget mellan deras arbeten möter dem därför ideellt som kapitalistens plan, praktiskt som hans auktoritet, som en främmande viljas makt som underordnar deras verksamhet sina syften.”

Samverkan av arbetarna fördes in i de automatiska maskinsystemen, som objektifierad kunskap i det fasta kapitalet, maskinerna som arbetsredskap. Det levande arbetet underkastades det döda arbetet, fick följa dess rytm och rörelser. Den ”kombinerade samhälleliga arbetsprocessen” i maskinsystemen fungerade därigenom subjektiverande när den underkastade arbetskraften maskinen som en främmande kraft, en ”maskinisk förslavning” där arbetarna kastats åt sidan i produktionsprocessen och hens allmänna produktivkraft approprierats. Här finns hos Marx en liknande fetischteori motsvarande varufetischismen, hur maskinfetischismen innehåller en social relation som möter arbetarna som något yttre när arbetarna kombineras i arbetsprocessen.

Denna alienering bär på ett motstånd, kapitalet måste alltid övervinna ett visst hinder och ovilja hos arbetarna för att kunna kombinera dem samman. Arbetsprocessen kräver med nödvändighet styrning, övervakning och kontroll, som arbetarna möter som en yttre antagonistisk kraft.

”Med antalet arbetare, som samma kapital sysselsätter, växer deras motstånd och därmed med nödvändighet även det tryck, som kapitalet utövar för att övervinna detta motstånd”

Arbetsvägran i assistentmaskinen

Hur arbetar man fackligt som personlig assistent, om arbetsköparen, arbetsledaren, brukaren och ens släkting är samma person. Och om pengarna inte kommer från henne, utan från Försäkringskassan. Det är svårt. Den enklaste nivån är att se till att arbetsrätten följs, speciellt när det är en arbetsköpare som har noll koll på sånt. En annan nivå är att hålla samman mot Försäkringskassan, de som administrerar, tilldelar timmar och fördelar pengarna.

Assistentmaskinen är en kombinerad produktivkraft, som inte producerar någon vara – bara ser till att ge brukaren ett drägligt liv. Den arbetsförmåga vi säljer är både som fysisk arbetskraft och affektiv. Vårdyrken tar hårt på båda bitarna, det sliter på kropparna att vara någon annans kropp – och det sliter på sinnet att vara underställd någon annans sinne. Att vara handikappad och få sin assistentkropp att röra sig sker inte alltid friktionsfritt, ”bara sträcka ut sin (externa) hand”, utan måste alltid bortse från assistens egen vilja, övervinna dess tröghet. ”Hjärnan” i assistentkroppen kommer att använda hela känsloregistret för att röra sin kropp; be, manipulera, hota, skrika, spela på känslor, vädja till solidaritet, använda list, ge motiveringar, vägra ge motiveringar, vara uttänkt, inte tänka alls på konsekvenserna. Att vara någons händer och ben, en kugge i assistentmaskinen, kräver att sätta sin egna vilja åt sidan – vilket aldrig går att göra helt ut. Varje handling kommer därför innehålla en viss tröghet, en fördröjning – ibland större och märkbar, ibland omärkbar och nonchalerbar. Det tar på ens sinne som assistent. Assistentarbetet är därför ett genomströmningsjobb, få stannar länge. Det är ett sidojobb, mellanjobb, ett steg på vägen.

En assistentvägran går inte bara ut över vårdtagaren, utan även över assistentkamraterna. En viktig del i att få assistentmaskinen att fungera, men också för att få assistenterna att hålla, är att alltid vara solidarisk mot varandra. Om en assistent sjukar sig utan förvarning kan den som hade passet innan lämna, fastnar och kläms. Assistentmaskinen riskerar alltid att gå sönder, beroendes om assistenterna fungerar i kombination med varandra. Skitpratet, intrigerna, svartsjuka, intern konkurrens om arbetstider, okamratligheten är den friktion som hela tiden hotar att stjälpa assistentmaskinen.

Cyborgaffinitet

I Donna Haraways klassiska Cyborgfeministmanifest från 1985 försöker hon lansera cyborgen som en feministisk tankemodell, en myt för att överskrida feministisk identitetspolitik och hitta en ny politisk väg framåt för emancipativ politik. Cyborgen är ingen dialektisk helhet av två beståndsdelar med separata historier, utan snarare en ny kombination som saknar historia, natur eller dualistiska uppdelningar. Det cyborgen snarare behöver är kopplingar.

”Modern medicin är också fulla av cyborgs, av kopplingar mellan organism och maskin, var och en betraktad som en kodad anordning, i en intimitet och med en makt som inte skapats genom sexualitetens historia”.

Haraway försöker beskriva en ny form av heterogen enhet, som varken baseras på essentialism, naturalism, identitet eller politisk hegemoni. Hon vill istället lyfta fram enhetsskapande som en process av sammansättande, till skillnad från en enhet-genom-dominans eller enhet-genom-underordning.

”Från ett annat perspektiv skulle en cyborg kunna handla om levda sociala och kroppsliga realiteter i vilka folk inte är rädda för förenade släktskap med djur och maskiner, inte rädda för permanenta partiella identiteter och motsatta ståndpunkter”.

Cyborgen skapar istället gemenskaper och enhet genom affinitet. Detta raserar dualistiska uppdelningar, tydliga identitetsavgränsningar och familjestrukturer.

”Det är ingen tillfällighet att det symboliska systemet av mannens familjesystem – och kvinnans essens – bryter samman vid samma tidpunkt som nätverken av att koppla samman människor på jorden är mångfaldiga, fruktbara och komplexa i en inte tidigare skådad skala”

Moster-maskinen är en familjemaskin, som bryter ner och nysammansätter familjen. Familjen utökas, dess gränser suddas ut, dess medlemmar flyter in och ut. Genom sitt behov av hjälp, av andras händer och fötter, skapade moster-maskinen tidigt – redan innan den blev en assistent-maskin – en muterad familjeform. Min mor och min moster var gravida samtidigt, men min mosters barn dog kort innan det skulle födas. Istället placerades jag långa perioder hos min moster och växte upp med två mödrar. Senare fick hon två egna barn, som blivit som mina syskon – fast de biologiskt är mina kusiner. Mormor, morfar och min mor var ständigt närvarande för att sköta min moster. Moster blev navet i en utökad familjekombination, där männen/fädrerna var marginella och kvinnorna de som bar släkten framåt. När hon fick personliga assistenter kunde hon frigöra sig från familjen och sambon, utveckla ett eget socialt liv utan behöva be om släkten hjälp. Samtidigt så drogs assistenterna in och blev familjemedlemmar, kom med sina problem och gjorde henne till en moder. Arbete och familjeaffinitet blev flytande gränser, på gott och ont.

Sammanflytandet av assistenter och familj förändrad alla inblandade. Assistentuppgifterna var arbetsuppgifter som setts som könskodade; affektivt arbete, intimhygien, hemarbete, omvårdande, reproduktivt arbete; förlorad sin genusbetydelse i moster-maskinen. Assistentstyrkans mångkulturella sammansättning, med assistenter från Chile, Turkiet, Colombia, Afghanistan, Ghana, Etiopien, Indien, förändrade de inskränkta smygrasistiska värderingar som en svenssonfamilj bär på. Det är lätt att muttra generaliserande om vissa invandrargrupper, men när det är personer som knyts in i familje-maskinen och är med och vårdar det innersta går sådana fördomar inte att upprätthålla. Den nya sambon, en Ultima thulelyssnande raggare med machojargong, kastades in i maskinen och förändrades utan vare sig pekpinnar eller konfrontationer. Mannen som aldrig lyft ett finger hemma stod snart och strök, tvättade, lagade mat och vårdade, den rasistiska jargongen föll platt och försvann. De affirmativa familjebanden i den utökade assistentfamiljen hade inget utrymme för sånt och fick honom att oväntat blomma upp. Gamla hundar är aldrig för gamla, bara de hamnar i rätt sammansättning och kopplas in i rätt maskiner.

Sammanbrott

En kropp med svaga organ knöt till sig ett helt assemblag av nya kroppar, organ, apparater. Men den gemensamma moster-maskinen hade ett centrum. Maskinen kunde hålla liv i en sammanhållande kropp, i 17 år efter att läkarna ville stänga av apparaterna för första gången. Moster-maskinen överlevde blodförgiftningar, bilolyckor och lunginflammationer. Men till slut nådde maskinen sin gräns, när för många organ krånglade samtidigt och det fanns ingen chans att återhämta sig.

Med mosters död föll moster-maskinen samman. Familjen bröts upp. Assistenterna spreds för vinden. Moster-maskinen kunde inte överleva henne. I den stund respiratorn stängdes av dog hela den sociala maskin som fanns runt den. Kvar är ensamma individer, vissa sökandes på väg till nya sammankopplingar, andra lämnade i ensamhet.

I 62 år levde hon, i 42 år fanns hon som en extramamma, i 17 år arbetade jag som assistent i moster-maskinen. 17 år av nattarbete och lyft har slitit på kroppen. Den psykiska pressen av att natt efter natt lyssnat på dödsångesten, alltid redo att studsa upp vid maskinlarmen, tar ut sitt pris.

Nu: Tröttheten. Tröttheten. Tröttheten.

Nätpopulism 2.0

[Populism III]. Kan det finnas en liberal populism? Det låter som en motsägelse, att sammanföra liberalismens starka tilltro till den självständiga okränkbara individen med populismens homogena folk. Men tittar vi på några av de senaste årens nätpolitiska rörelser kan vi fog prata om en liberal populism. Intressant nog sammanfaller framväxten av en liberal nätpopulism med web2.0 och de sociala mediernas framväxt.

Att diskutera internets roll för politik är givetvis ett problematiskt område. Det är lätt att falla i en teknikoptimistisk (sociala medier drivkraft i demokratiseringsprocess, Facebook orsakade den egyptiska revolutionen, Wikileaks den tunisiska, Anonymous förtjänst att Occupy uppkom osv) eller teknikpessimistisk hållning (nätet har bara gett makthavarna en ökad kontrollmekanism, se hur de vitryska eller iranska nätorganiserade motstånden effektivt kartlades och bemöttes med repression) – två positioner som delar samma fetischerande syn på tekniken som en autonom kraft.

Sociala kamper har alltid använt sig av de billiga kommunikationsmedel som funnits till hands: sociala rörelser har varit snabba på att använda sig av flygblad, telegraf, billiga stencilapparater, enkla radioutrustningar, telefonkedjor, faxar, bbs:er och mobiltelefoner i sin verksamhet. Zapatisternas spridande av sina kommunikéer via BBS:er som European CounterNetwork väckte stort intresse hos militära amerikanska tankesmedjor som Rand Corp. De globala aktionsdagar som koordinerade motståndet mot transeuropeiska nätverket av motorvägar och senare protesterna mot frihandelsavtalen skedde via maillistor och förenklade organiserandet av globala aktionsdagar. De alternativa undergroundkulturerna inom vänstern från sextiotalet och framåt var innovativa i att experimentera med kommunikationsformer, detourneringar, kommunikationsgerilla, pranks, taktisk media/mediaaktivism, gräsrotspress, piratradios, öppna kollektiva identiteter, communities och så vidare. Internets struktur som ett distribuerat nätverk passade de distribuerade sociala rörelserna och subkulturella undergroundmiljöerna, som ofta blev pionjärer i den tekniska utvecklingen. Men sociala proteströrelser har inte bara förändrat kommunikationsformerna – vi måste också se hur ”nätvaron”, som Christoffer Kullenberg i pamfletten ”Det nätpolitiska manifestet” kallar den särskilda existensen där nätet kommit att spela en allt större roll i våra sociala gemensamma liv, också har förändrat de sociala protesterna.

När internet på 90-talet öppnades upp för allmänheten, efter att tidigare tagits fram av amerikanska militären och universiteten, började också de första försöken att hitta en kommersiell användning av nätet. Den ”nya ekonomin” och IT-bubblan under sena 90-talet inriktade sig främst på hitta former av att sälja varor eller tjänster via nätet. Dotcomkraschen 2000 försatte denna modell i kris. Web2.0 var en rekalibrering av nätekonomin, ett försök att upprätta en ny ”new economy” med kodordet som social media. Företagsmodellen med ”social networking” byggde på att få en återinvestering i nätföretag för

Istället för att främst sälja tjänster och varor till användarna, byggde web2.0 på att sälja användare till företagen. Genom ”privatiserade sociala nätverk” kunde man attrahera massor genom plattformar för sociala relationer. Företagsmodellen gick ut på att valorisera och inhägna sociala nätverk, inte genom att avkräva avgifter från användarna, utan att sälja annonser, sälja data om användaraktiviteter, använda den sociala interaktionen som gratisarbete (tex gratis kundsupport, produktutveckling, konsumtionstester och så vidare) åt betalande företag. Precis som Dagens Nyheters affärsidé är att sälja läsare till annonsörer, läsarna är produkten – tidningen bara ett medel – så är användarna den vara som företag köper i sociala medier.

De privatiserade sociala nätverken, som Facebook, google+, Twitter, WordPress, Flickr och så vidare är ”inhägnade parker” (walled gardens) där social aktivitet kan ske under vissa förbestämda former – men helt på tvären mot den form av distribuerade, decentraliserade och federade nätverk som internet skapades och växte fram kring.

Rasmus Fleischer går så långt att han beskriver sociala medier/molnet/web2.0 som en kontrarevolution och backlash mot den amatörutvecklingen som skedde på nätet mellan mitten av 90-talet till mitten av 2000-talet. Han tar upp den våg av nya affärsmodeller som Spotify, Newsmill och Twingly, som försökte inhägna fildelning och lansera det som en vara igen.

Christoffer Kullenberg beskriver två parallella utvecklingar, sammanfattad som en ökad ”panspektrisk övervakning” av nätvaron. Ena tendensen handlar om Google, Facebook med fleras försök att kartlägga konsumtionsmönster, matcha konsumentgrupper via inbäddning i sökmotorer, communites och så vidare.

Hur nöjesindustrin blivit bättre på att påverka politiska processer som syftar till att begränsa och blockera nätvaron eller kapitalisera på den. Istället för delning står de privatiserade sociala nätverken för ett förmedlande av underhållning knutet till specifika företagskonglomerat, web2.0 som ett ”kabelteveinternet” som mot betalning eller reklam streamar deras urval av tjänster.

Den andra tendensen handlar om en utveckling inom underrättelseverksamhet, hur övervakningen gått från signalspaning över eter till nät. Den panspektriska övervakningen sker både för vinning (marknadsanalys) och säkerhetspolitiskt. En ökad panspektrisk nätövervakning underlättar preventiva polisiära insatser, genom att man kan analysera mönster, sannolikheter, sociogram över breda miljöer i riskzon för radikalisering och så vidare. Den radikalisering som skett nätpolitiskt från 2006 och framåt handlar enligt Kullenberg om den reaktion som uppstått ”när ’nätvaron’ tvingas till självförsvar”.

Det är i denna kontext vi kan betrakta de olika nätpolitiska protestformer som växt fram efter 2006; dels hur de underlättats av de plattformar som privatiserade sociala media gjort möjligt och dels hur de reagerat på inskränkningarna av den ”nätvaro” som vuxit fram som distribuerade nätverk på internet.

EXEMPEL 1: INTIGRITETSPOPULISM

”Jag är varken höger, vänster eller mittemellan. Jag är liberal.”
– Amanda Brihed, Liberaldemokraterna och fd folkpartistisk riksdagskandidat

Bloggandet som social mediafenomen fick sitt genomslag i mitten av 2000-talet. I Sverige kom högern rätt snabbt att dominera bland de politiska bloggarna, kanske för att formen passade bra ihop med en postpolitiskt samhällsdebatt: bloggen var en enkel form att nå ut med personligt tyckande och åsikter, komma med dagspolitiska kommentarer och ge respons på mediaartiklar. Massmedia uppmuntrade även till bloggande, genom att lyfta fram bloggar som kommenterade deras nyheter och mäta nyhetens genomslag i bloggrespons. Protesterna mot FRA-lagen sommaren och hösten 2008 blev första stora kraftmätning för ”bloggosfären”, som organiserade protesten i form av ett ”bloggbävning” och på irc-kanaler – trots en (till en början) medial tystnad. 2006 hade de borgerliga partierna vunnit valet och det första året kännetecknades av stora protester från vänsteroppositionen och fackföreningar mot Alliansens snabbt genomdrivna systemskifte. FRA-protesterna är intressant, för att den främst kom från högerhåll. Den markerade en tydlig splittring inom det borgerliga lägret, framför allt mellan moderpartierna och ungdomsförbunden. De borgerliga ungdomsförbunden uttalade sig försiktigt positivt om fildelning och MUF genomförde civil olydnad mot det Nordiska ministermötet i protest mot FRA-lagen. Många av de tongivande debattörerna hade borgerlig bakgrund: Henrik ”Hax” Alexandersson (med bakgrund i Frihetsfronten), Piratpartiets Rick Falkvinge, Oscar Swartz och Pär Ström (anställd som integritetsombudsman av den Timbronärstående tankesmedjan Den nya välfärden).

I retoriken målades skräckscenariot upp av ett övervakningssamhälle som skulle hota den personliga integriteten och i förlängningen avskaffa hela demokratin. Försvarets radioanstalt (FRA) skulle genom sin signalspaning över all nättrafik som passerade landets gränser kunna övervaka varje enskild medborgare, läsa deras epost, ta del av deras näthistorik. FRA-motståndet passar bra in under beteckningen liberal populism, där folket består av de individuella medborgarna som övervakas och vars integretet kränks av en storebrorstat. FRA-protesterna samlade en stor bredd på gatorna, allt ifrån höger till vänstergrupperingar deltog i manifestationerna utanför riksdagen. Men de tongivande debattörerna kom från liberalt håll. Genom sina kontakter in i moderpartierna i Alliansen hotade faktiskt FRA-motståndet att stjälpa lagen, den vägde på bara fyra röster. För Alliansens och borgerliga samhällsdebattörer verkar den liberala populismen ha varit en chockartad upplevelse, en femtekolon rakt in i deras egna led som hotade deras koalition. Partipiskan tvingades vina hårt i de egna leden för att driva igenom lagen.

FRA-protesterna skapade en turbulens inom den unga borgerliga generationen. Nätverket Svart Måndag (åsyftandes på den måndag då FRA-lagen drevs igenom i juni 2008), som tog vid där FRA-protesterna slutade, bestod till större delen av liberala debattörer och bloggare, till en början ”mest IT-intresserade män i trettioårsåldern”, som deklarerade att ”Det är dags för folket att slå tillbaka och för oss alla att ta våra demokratiska rättigheter tillbaka”. Flera av personerna från Nätverket Svart Måndag, Piratpartiet och Alexander Bards liberala nätverk inom Folkpartiet tog tillsammans efter valet 2010 att bryta sig ut och bilda det lilla liberala partiet Liberaldemokraterna. Rörelsemobiliseringen kom att söka nya angränsande frågor, andra liknande hot mot ”nätvaron”, och fortsatte en kampanj mot EUs telekompaket och IPRED1-direktivet

Demonstrationerna i juli 2009 kan fungera som en illustration över skillnaden i synen på övervakningen mellan liberalpopulister och vänsteraktivister. Under Sveriges ordförandeskap i EU våren 2009 hamnade det på Cecilia Malmströms bord att utforma EUs nya femårsplan för gränspolitik, polissamarbete och antiterrorism, den så kallade Stockholmsprogrammet. No Bordernätverket planerade genom den svenska förgreningen Aktion mot deportation en demonstration med migrantaktivister för flyktingars rörelseautonomi och vänsterbloggarna kring Dagens Konflikt arrangerade ett seminarium och Antirasistiskt Forum och EUs gränsregim. Fokus lades på de subjekt som åtgärderna inriktades mot och skulle övervakas (migranter, politiska aktivister) och diskuterade Frontex och polissamarbetenas nya funktioner för EU, dess effekter för asylrätt, organisering av papperslösa arbetare och internationella politiska mobiliseringar. Nätverket Svart Måndag oroades över att ”det nästa FRA-motståndet” därigenom skulle tas över av ”vänsterextremister” och höll i stället en manifestation i Humlegården med fokus på ökad dataövervakning, storebrorssamhället och hotet mot den personliga integriteten för den enskilde individen. De liberala demonstranterna uppmanades hjälpa polisen att hålla koll på ”stenkastande vänsterextremister”, och peka ut dessa för polisens dialoggrupp för identifiering – ironiskt nog just samma subjekt som Stockholmsprogrammet skulle övervaka. Ett strukturellt och politiskt perspektiv på övervakningen (preventiva åtgärder mot riskgrupper, uppbyggandet av ett ”Fort Europa”) ställdes mot ett liberalpopulistiskt (övervakningsstat mot medborgarnas integritet och demokratiska rättigheter).

De som skördade den liberalpopulism som såddes i FRA-motståndet var Piratpartiet. De bildades av Rick Falkvinge 2006, växte snabbt efter razzian mot The Pirate Bay – men var ända fram till FRA-protesterna och The Pirate Bay-rättegången ett marginellt fenomen. Piratpartiet gav en organisationsstruktur åt den spontana rörelsen, ett enkelt system för medlemskap och tillhörighet, en kontinuitet och fortsatt projekt – att ta sig in i parlamentariska församlingar. Flera av de drivande organisatörerna i FRA-protesterna fortsatte åren efter följa Piratpartiets lila fana (”varken blå eller röd”), som förde vidare frågan om ”försvaret av medborgarrätten” mot övervakning, kontroll och korruption. Partiet nådde sin kulmen vid EU-parlamentsvalet 2009, månaderna efter TPB-rättegången, vilken gav dem två mandat – och intressant nog ryckte undan mattan för Sverigedemokraternas förväntade valframgång. Väljarundersökningarna visade att partiets stöd bestod främst av män i 18-29 årsåldern, främst i universitetsstäder. I riksdagsvalet fick partiet bara 0,65% av rösterna, den nätpolitiska protestvågen hade ebbat ut – eller tagit andra former.

EXEMPEL 2: TRANSPARENSPOPULISM

Samma år, 2006, som flera av de europeiska piratpartierna startades grundades även Wikileaks av Julian Assange. Även Wikileaks kan sägas uppkommit ur ”försvaret av nätvaron” mot den panspektriska nätkontrollen. Men om Anonymous, Cryptoparties och cipherspace-projekten arbetat för att skapa större gråzoner, tunnlar och försvåra myndigheters insyn och integritetspopulisterna verkat för ett ökat personskydd så baserades Wikileaks strategi istället på att arbeta för en ökad transparens, riktad mot stater och företag. Om integritetsaktivisterna varnar för ”storebrors” övervakning, försöker transparensaktivisterna snarare övervaka staterna tillbaka, stärka ”lillebrors” insyn i maktens dolda sfärer och trycka på en ökad transparens inom politik och ekonomi. Detta krävde givetvis egna darknets och krypterade kommunikationsnät för att göra det möjligt för whistleblowers att ge information, som sedan kunde offentliggöras; stats-, säkerhetstjänster, företag och militära hemligheter görs transparenta.

I Wikileaks manifest, skrivet av Assange, målas en samhällsbild upp där hotet är en ”auktoritärisering” av staterna, utvecklandet av en auktoritär tendens genom beslut fattade i statsmaktens dolda korridorer och på hemliga möten. Wikileaks är eldtjuven som rövar bort dessa hemliga planer och återbördar till folket. Folket revolterar när de får reda på sina makthavares illasinnade dolda planer.

”Autoritära regimer ger upphov till krafter som motsätter sig det de gör, genom att de går emot den individuella och kollektiva strävan efter frihet, sanning och självrealisering. När planerna som visar på det auktoritära styret upptäcks skapar det motstånd”.

Wikileaks ska enligt Assange fungera som ett “Folkets säkerhetstjänst” (“intelligence agency of the people”). Genom skapandet av ett eget ciphernet kan de garantera en krypterad anonymitet som lyckas skydda sina källor och gör det möjligt att publicera materialet globalt.

Målet är att transparensen och den ökade insynen ska starta ett folkligt motstånd som tvingar tillbaka staterna till ett ”good governance”, men som lämnar regimen intakt. Informationen ses ha sprängkraft i sig, som om data i sig skapar motstånd. Wikileaks inskränker sig därför till att publicera rådata – utan att analysera dessa fakta. Problemet är att fakta i sig säger ingenting, fakta är bara material för analys – den politiska potentialen finns i hur dessa fakta tolkas. Även Wikileaks jämställande av dolda aktiviteter och auktoritärt styre är problematisk och lämpar sig väl för populistiska konspirationsteorier. Största delen av staternas och företagens aktiviteter sker öppet, det är inga hemligheter att företag strävar efter att öka sin vinst och expandera. Staten är beroende av att skapa samtycke och öppen mobilisera till stöd för sina projekt. Fokuset på ”det dolda”, de ”hemliga maktnätverken”, ”konspirationerna”, missar att påvisa hur makten verkar. (Se exempelvis kritiken av Wikileaks i Furball)

För att lösa sin egna prekära och hotade situation har Assange nu lanserat WikiLeaks Party som ska ställa upp i valet till den australiensiska senaten.

Partiet ska enligt Assange vara en förlängning av WikiLeaks arbetat inom informationen, tagen in i politiken. Wikileaks fortsättning, med andra medel. Partiet ska baseras på ett transparent beslutsfattande, men samtidigt ha en tydlig ledning – som ska befinna sig i direktkontakt med sin medlemsbas genom sin digitala struktur och därigenom undvika en medierande partistruktur.

“Partiet kommer att kombinera en liten centraliserad ledning med ett maximalt gräsrotsdeltagande och stödarbete. Genom att baseras på en decentraliserad wikipedialiknande form, användarskapade strukturer, kommer den inte bestå av partibyråkrater. Partiet kommer att vara okorrumperbart och ideologiskt enat”.

WikiLeaks Party är varken vänster eller höger. “Jag föraktar att vänstern är så reaktiv”, säger Assange i en intervju med tidningen The Conversation. Därför hämtar han istället inspiration från isländska Det bästa partiet, som är med och styr Reykjavik, tyska Piratenpartei (med deras ”liquid democracy”) och Beppe Grillos parti Fem stjärnor.

Om det svenska Piratpartiet baserade sin verksamhet på integritetspopulismen så har deras tyska systerparti snarare byggt sin ideologi på transparenspopulismen. Tyskland är ett av de få europeiska länder där populistiska rörelser aldrig fått fotfäste, vare sig till höger eller vänster – Piratenpartei brukar lyftas fram som ett av de första exemplen på ett tyskt populistparti med framgångar i opionsundersökningarna.

Rasmus Fleischer har beskrivit hur integritetsfrågan klöv den tyska nätpolitiska rörelsen. Det gamla anrika hackerforumet Chaos Communication Club kampanjade för en ökad privat integritet. ”Dess talespersoner förordar stark lagstiftning för att skydda privatsfären från såväl polisiära som kommersiella intrång”. Yngre generation, ”datenschutzkritisch”, valde en annan väg, genom att inrikta sig på krav på ökad transparens. ”Dessa formerade sig under 2011 till ett nätverk för ’post-privacy’. En av frontfigurerna blev Julia Schramm, som samtidigt var talesperson för Piratenpartei – ett faktum som visar på en politisk klyfta som faktiskt kan finnas mellan piratpartister och hacktivister.”

Likt Wikileaks sågs transparensen som motvikt mot den auktoritära tendensen inom staten och dess samhällsvision skilde sig från cipherspace- och integritetsaktivisternas mörkare syn: ”Förespråkarna för post-privacy drömde om en tolerantare värld. Privatsfärens bortvittrande skulle tvinga alla att utmana sina egna känslor av skam inför sin egen livshistoria. Rädslan för en repressiv stat viftades bort. Varje totalitär tendens skulle neutraliseras genom ökad transparens.”

Tyska Piratpartiet är uppbyggt kring en teknisk onlineplattform, ”liquid feedback”, med 5 000 användare (varav knappt 300 deltar aktivt), som kan delta direktdemokratiskt i partiets transparenta beslutsprocess. Partiet har fått platser i fyra regionala parlament, med störst framgång i Berlin där partiet 2011 fick 8,9% och 12 mandat. Partiet nådde sina högsta siffror i tyska opinionsmätningar i maj 2012, med 13%, men har sedan dalat kraftigt. Två tredjedelar av partiets väljare är män. Förutom kravet på ökad transparens och insyn i den statliga beslutsprocessen, driver partiet frågor som fri kollektivtrafik och medborgarlön.

EXEMPEL 3: SVÄRMPOPULISM

”People should not fear their government. Governments should fear their people.”
– Alan Moores parafras på Thomas Jeffersson i V for Vendetta.

Den andra vågen av inhägnander av nätvaron i den nya ”nya ekonomins” affärsmodeller (web2.0, sociala media) och den ökade kommersiella och statliga panspektriska övervakningen av internet födde mellan 2006-2009 en våg av nätpolitiskt ”självförsvar” och politisering.

De nätpolitiska reaktionerna och den nätpolitiska aktivismen tog olika former, som vi sett: Liberalpopulismen försökte mobilisera mot lagförslag och senare partipolitiskt utifrån en motsättning mellan övervakningsstat och medborgarnas personliga integritet. Kampanjerna inriktades på att stärka det rättsliga skyddet för den personliga integriteten.

Andra nätaktivister gick till angrepp, svarade med överbelastningsattacker, dataintrång och informationsläckage. Pirate Bay-rättegången innebar ett politiserande av nätaktivisterna samlade kring 4chan-forumet och som använde den öppna identiteten ”Anonymous”. Under rättegången genomfördes en massiv överbelastningsattack mot IFPI. Dessa nätpraktiker från Anonymous (ett ”nedstängande” genom överbelastning) och Telecomix (ett ”uppbyggande” genom nätöppnande, informationscirkulerande mot regimens mediaskugga, skapande av ciphertunnlar, överskridande av övervakningssystem) förebådade den praktiska solidaritet som de nätpolitiska aktivisterna skulle bygga upp några månader senare i samband med den gröna revolutionen i Iran sommaren 2009 (och som skulle vidarutvecklas och multipliceras under den arabiska våren och Occupyrörelsens framväxt några år senare).

Nätforskaren Marcin De Kaminski, med bakgrund i Piratbyrån och Telecomix, beskriver i Den anonyma svärmen (Brand 4/2011) hur nätaktiviströrelsen Anonymous förändrats och genomgår en politisering 2008-2009 (från ”lulz” till ”srs bsns”), först genom kampanjerna mot Scientologerna och sedan till försvar för The Pirate Bay och Wikileaks. Med Occupy tog Anonymous steget ut på gatorna, iklädd Guy Fawkesmaskerna från V for Vendetta. Bortom överbelastningsattackerna och dataintrången fungerar Anonymous nu också som en viktig nod i informationsspridningen mellan krisprotester och sociala kamper, genom exempelvis sina twitterkonton.

Likt Occupy pendlar Anonymous mellan social kamp och populism, en process av sammansättande och en syn på ett homogent folk mot en korrupt elit. Anonymous syn på den agerande svärmen rymmer intressant nog både en populism (de som är kapabla att tolka folkets vilja och representera det i sin attack) och antipopulism (en mångfald sociala kamper och personer som inte kan reduceras till en representant eller ett ansikte). Å ena sidan kan vem som helst göra kommunikéer och starta ”operationer” i Anonymous namn (sedan om de får med sig deltagare är en annan sak), å andra sidan kan ingen uttala sig och säga sig representera Anonymous. Praktikerna är inte populistiska, men de förpackas i en populistisk självbild och retorik – Anonymous är folkets försvarare mot de korrupta regimerna, den frihetsrörelse som genom attacker eller intrång hindrar regeringarna att förgripa sig på folk. Guy Fawkesmasken, den anonyma svärmen, är den tomma signifikant som sätts att representera det orepresenterbara och uttrycka folkviljan.

Christoffer Kullenberg diskuterar i en kommentar på Copyriot olika tendenser i Anonymous populism (kallad ”fawkeismen” av Kullenberg):

”Anonymous mobiliserar väldigt bra i USA, England och Australien, enligt tanketropen ’individen mot den förtryckande staten’. […] Fawkeismen är inspirerad av och ligger nära Orwellianismen, som framförallt får fäste bland folk som ogillar ’samhället’. Här finns det gott om utrymme att röra sig politiskt, och motståndet mot ’thought police’ kan få diverse sunkiga uttryck, speciellt när man utser ’feminism’ eller ’mångkulturalism’ till ’statsideologier’. Anonymous svenska bidrag har bland annat gjort diverse utfall mot uppsättningen av SCUM-manifestet, vilket är ett rätt bra exempel på hur fawkeismen har en cancerogen dödsdrift inbyggd i sig själv”. […] Alltså, så här fungerar fawkeism-logik: Individens ’rättigheter’ är det som ska försvaras. SCUM-manifestet anses uppmana till mord av ’män’ och då ’kränks’ dessa ’män’. Kränkandet av män är en känslig fråga för denna grabbiga kultur, så i inkonsekvensens namn parentessätts den andra viktiga ’mänskliga rättighet’ som Fawkeismen utsett, dvs ’yttrandefriheten’, och man mobiliserar kraft för att göra diverse ’attacker’ mot SCUM-teatern”.

EXEMPEL 4: DIREKTDEMOKRATISK NÄTPOPULISM

I de populistiska rörelsernas motsättning mellan folk och korrupt etablissemang, där den populistiska rörelsen/ledaren ses stå i en mer organisk, genuin och direkt relation till folket än den representativa demokratin. De populistiska rörelsernas inställning till direktdemokrati skiljer sig från de sociala rörelsernas, där populister ofta försöker uppställa en ny form av representation och ser direktdemokratin som en ”marknadsundersökning” för att hävda att de representerar folkviljan, medan de sociala rörelserna ser direktdemokratin som ett medel att skapa ett mer involverande deltagande, fördjupa ett självstyre – men också föra samman olika röster och söka finna gemensamma beröringspunkter. För populisterna är folkets enhet som uttrycks i direktdemokratin (folkopionen) förutsättningen, för sociala rörelser en målsättning att sträva efter och direktdemokratin den form mångfalden kan komma till uttryck. I många direktdemokratiska experiment förekommer båda synsätten, de sociala protesterna öppnar en dörr åt populismen. Speciellt märks detta inom nätaktivismen, där nya omröstnings- och beslutssystem via nätet görs till en fetisch att driva som självändamål, en ny teknikoptimism ställd mot det gamla systemets trögrörlighet och föråldrade struktur. Direktdemokratiska nätpopuliströrelser har därför börjat bli ett vanligare inslag i sociala protester i samband med representationens kris, misstron mot hela det politiska etablisemanget, ökar.

Om motståndet mot FRA-lagen i Sverige kanaliserades i en liberal riktning (”personlig integritet vs övervakningsstaten”), tog motsvarande mobilisering i Spanien en mer social riktning. Kampanjerna mot den så kallade Sindelagen, mot Internetövervakning och nätcensuren, samlade en massrörelse som dessutom utmanade det politiska etablisemanget i valet genom sin ”No les votes” (rösta inte på dem). Kampanjen mot Sindelagen var inte ensam i sitt slag: 2004 organiserades spontant via en sms-mobilisering (”pàsalo”, skicka vidare) massprotesten 13M, precis innan valet, mot högerregeringens desinformation om bombattacken i Madrid. Och 2006 hölls en liknande massdemonstration 14 maj, V de Vivienda, om bostadsproblemen i Spanien. Erfarenheterna med dessa tre massmobiliseringar, där ett kreativt användande av nya kommunikationsformer spelade en viktig roll, lade grunden för vågen av krisprotester 2011: Democracia Real Ya, Indignados, #spanishrevolution, torgockupationerna, #tomalaplaza, generalstrejken #29M och studentdemonstrationerna #primaveravalenciana mot nedskärningarna i utbildningsväsendet. Spanien har nu kommit att bli det intressantaste europeiska laboratoriet i utvecklandet av nya kreativa motståndsformer mot krispolitiken. Rörelsen har tagit starkt ställning mot den spanska bipolära blockpolitiken och den representativa politiken, ”varken höger eller vänster – utan underifrån”. Istället har de betonat vikten av att återuppfinna demokratin, skapa en ”verklig demokrati” underifrån. Manuel Castells beskrev fenomenet som att det ”finns ingen rörelse, bara personer i rörelse som delar ett förkastande av den politiska representationen”.

Ur dessa krisprotester bildades 8 januari i år Partido X – El partido del Futuro, som ett experiment i direktdemokrati via nätet. Partiet har inget program, utan driver enbart frågan om demokrati (”democracia y punto”, demokrati punkt!). Partiet är anonymt, har ingen centralkommitté eller representation. Partido Xs enda målsättning är att förverkliga en omedierad demokrati, en ”wikistyrning”, med direktdemokratiska omröstningar på nätet och torgen.

I Sverige har flera liknande populistiska direktdemokrati-partier bildats. I valet 2010 ställde PopVox upp i kommunalvalen i Stockholm, och försökte få stöd för sitt partiprojekt i rörelsen kring det ockuperade Aspuddsbadet. Två mikropartierna har ställt upp i riksdagsvalet, Direktdemokraterna och Aktiv Demokrati. De senare var även aktiva i Occupy Göteborg och försökte värva sympatisörer. Ingen av partierna har rört någon större framgång. Det enda parti som fått några mandat är Demoex som fått in två representanter i Vallentuna kommun.

EXEMPEL 5: WEB2.0-POPULISM

Den framgångsrikaste europeiska populistiska rörelsen, italienska MoVimento 5 Stelle (Rörelsen Fem stjärnor) kring tevekomikern Beppe Grillo, har byggts upp kring sociala media.

Beppe Grillos parti har skakat om Italien. Populismen har länge varit högerns kännetecken, både Lega Nord och Berlusconis partier Heja Italien/Frihetens folk har baserats på populism. Men Lega Nord och Berlusconi har under sin långvariga tid vid makten kommit att förknippas med samma problem – korruption, maktfullkomlighet och skandaler – som de en gång i tiden vann folkligt stöd genom att mobilisera mot. En populistisk politik är svår att upprätthålla när rörelsens företrädare själva blivit etablissemanget. Beppe Grillo är en antipolitisk motreaktion, som vänder populismen mot högern. ”Beppe Grillo är Berlusconis fortsättning men med andra medel”.

Beppe Grillo har en lång bakgrund som populär tevekomiker under 70- och 80-talet. Hans politiska satir ledde till att han fick ett teveförbud på fem år efter att ha skämtat om socialistpartiets ledare Craxi 1987 – en händelse byggde upp bilden av honom som en ironisk kritiker av den politiska korruptionen. Hans återkomst till teve fick tittarrekord med 16 miljoner åskådare. År 2000 öppnade han tillsammans med pr-mannen Gianroberto Casaleggio en satirblogg som drev med makthavarna, vilket blev en av världens mest välbesökta bloggar och en italiensk maktfaktor.

2007 släppte Grillo boken ”De moderna slavarna – prekären i underlandet” och genomförde i samband med det sina första gatumanifestationer över hela Italien med bloggens följeslagare, de så kallade grillianerna. Manifestationen kallades V-Day, Vaffanculo Day (Vadihelvete-dagen) – en parafras både på V for Vendetta och D-day. Ur denna lösa rörelse registrerade Beppe Grillo MoVimento 5 Stelle hösten 2009. Det är inget parti i vanlig bemärkelse: Grillo äger varumärket och bestämmer själv vilka som får använda det – han beskriver sig själv som ”partiets ledare – som garant”. Den korta plattformen lyfter fram frågor som ekologi, tillväxtkritik, nätfrihet, direktdemokrati och transparens.

Parallellen mellan Berlusconis tevecentrerade populism och Beppe Grillos antipolitiska nätpopulism – som två former av ”medialiserad populism” – är intressant. Grillo är skolad inom den italienska teveform som kallas ”neotelevision” på 80-talet, den form av teve som försökt skapa en aktivare teve där konsumenten också blir en aktör, en aktiv ”prosument”. Tittarna aktiveras genom tävlingar, telefonväkteri, insändarbrev, zappande och studiopublik. Tevemediet används för att adressera tittarna/väljarna i hemmet, in i privatlivet och vardagsrummet. Att ställa upp en motsättning mellan ”gammelmedia” (Berlusconimedia) och ”nymedia” (sociala media, web2.0) blir därigenom en falsk motsättning. Italiensk teve var ett laboratorium i ”interaktiv kommunikation”, det laboratorium Grillo kom ur – en italiensk motsvarighet till Robert Aschberg. Författaren Giuliano Santoro beskriver i sin bok ”Un Grillo Qualunque” att han bara fört över nytevemodellen på Internet, att det rör sig om en ”televisiv användning av nätet”. Det rör sig fortfarande om en vertikal kommunikation, men med en stänk deltagande.

Web2.0-populismens nätanvändande skiljer sig från nätaktivismen som växte fram kring hackerspaces och resulterade i kommunikationsformer som Indymedia i slutet av 90-talet – nätaktivismen experimenterade med information underifrån, medan web2.0-kommunikationen erbjudit ett vertikalt genomslag som tidigare bara massmedia fyllt. Massan har trätt ut på nätet och finns sammanfösta i sociala medias inhägnade fållor, 14 miljoner italienare är till exempel varje dag inloggade på Facebook.

Beppe Grillos användning av sociala media ansluter sig bara till en lång rad av vertikalt användande av teknologi och media som ett totalitärt instrument – från Mussolinis radio till Berlusconis nyteve. För Grillo är bara sociala medier en kanal för att nå ut till miljoner, utanför Berlusconis mediaimperium. Web2.0 som kabelteveinternet.

Bloggen är det enda forumet som för fram rörelsens politiska linje. Grillo ställer själv aldrig upp i tevedebatter utan kommunicerar enbart genom bloggen eller partiets tillställningar. Han deltar själv aldrig i diskussionen på bloggens kommentarsfält. Grillos Youtubekanal används för att kommunicera hans budskap och tal till rörelsen. Femstjärnans övriga politiska kandidater ges inte tillgång till bloggen, utan får kommunicera via Facebook till sina väljare. Internt koordineras partiet via det sociala nätverket Meetup. Organisationsstrukturen har byggts upp av webmarketingexperten och organisatören Roberto Casaleggio från pr-byrån Casaleggio Associati.

Grillos roll som ledare skiljer sig på ett plan från andra populistiska karismatiska ledare; han planerar att inte själv kandidera till parlamentet, utan fungera som en ”garant” för rörelsen – så han själv står fri från etablisemanget.

Nätfolket vs Kasten

Från att tidigare hånat Internetanvändandet och slagit sönder datorer på scen i sina teveprogram har 64-åriga Beppe Grillo lyckas omstöpa sig till röst för ”Internets folk”.

Kärnan i Grillos populism går ut på att det politiska etablisemanget i Italien blivit en egen klass, ”la casta”. Alla Grillos texter bygger på polariseringen mellan tvärpolitiska La Casta och Folket.

Retoriken har fått ytterligare skjuts av Berlusconis korruptionsskandaler och Mario Montis teknokratiska ”opolitiska” krisregering. Fem stjärnor påpekar att partierna abdikerat inför Europeiska centralbankens diktat och alliansen mellan president Napolitano, statsminister Monti och centralbankens italienska ledare Draghi. Dessa går ”tyskarnas” och ”de tyska bankernas” ledband, utan att se till det italienska folkets bästa.

I sammanklumpningen La Casta förenar Grillo den politiska kasten, de ohederliga och inkompetenta politikerna han häcklar och driver med, och det ekonomiska kasten, som är föråldrad, ohederlig och inkompetent utan förmåga att förstå den nya ekonomin. Grillismens folk saknar uppdelningar, klasskillnader eller konflikter – den är en homogen och passiv massa. Höger/vänster eller fascism/antifascism (den italienska konstitutionen står på en antifascistisk grund) förkastas av Grillo som historiskt förlegade idéer som bara splittrar Folket och får Kasten att växa. Grillo förklarar på sin blogg att det handlar inte om att representera de ”99 procenten”, ala Occupy Wall Street, utan att hans rörelse är för de ”100 procenten” – det odelade folket. Grillo gör poänger på att hur även vänstern är en del av kasten genom sitt ”svansande för USA” i de olika militära interventionerna och i sin positiva EU-inställning – de förråder därigenom de italienska intressena.

All kommunikation sker genom bloggen där Beppe Grillo inte bara för fram sina idéer, utan även det språkbruk, benämnande och inramningen för hur samhällsfrågor ska adresseras till sina sympatisörer. Bloggen återupprepar fraser som formulerar problemen på sitt sätt, normaliserar sina egna resonemang genom upprepningen tills de framstår som det givna sättet. Nya ord, begrepp och metaforer används som för in läsaren i författarens ideologiska ramar. Partier benämns alltid som zombies, den teknokratiska regeringen som vampyr, kronofogdemyndigheten som pirayor. Författarkollektivet Wu Ming beskriver språket på Grillos blogg som ett ”förgiftat narrativ” (tossico narrativo); irrationella begrepp som aldrig förklaras, saknar ideologisk kärna och som blir självrefererande används för att mobilisera känslor snarare än att ge förklaringar. Samhällsproblemen individualiseras och tillskrivs personer. Grillo går aldrig in i svaromål, ställer aldrig upp i debatter – hans kommunikation är alltid en envägskommunikation på hans egna premisser, via hans egna kanaler.

Umberto Eco har beskrivit komikern som en person som bryter mot ett förbud, överskrider en gräns och säger något osägbart åt en publik. Komikern fungerar därigenom genom en delegering, den som kan tänja gränserna åt publiken. Komikern har rätten att förenkla, undvika komplexa förklaringar, behöver aldrig svara för sina banaliseringer och avnjuter en ”teatral immunitet”. Beppe Grillo använder sig av denna position för politiken, en populistisk nisch som gick att fylla i ett individualiserat och postpolitiskt klimat.

Teknikoptimismen hos Fem stjärnor är genomsyrande, tekniken ses som en autonom kraft. För Beppe Grillo existerar inte historien, bara den ”nya erans” framtid – där politiker och ideologier alla representerar något gammalt, medan Nätet är den nya mytologiska organiska och konfliktfria värld där allt har sin naturliga ordning. Som om det inte fanns ojämlikhet, styrkeförhållanden, monopolkoncerner och exploatering på nätet. Grillos parti står för de nya (nätbaserade) produktionsformerna, mot ”det gamla” systemet, som överlevt sig självt och vars kast blivit en reaktionär kraft och bara håller sig själva bakom ryggen. Invandringen kommenteras på samma sätt som att ”ett land kan inte ladda ner år sina medborgare de problem som tiotusentals romer från Rumänien som kommer till Italien orsakar”.

Även om grillismen som ideologi är svår att ringa in finns det ett tydligt ideologiskt släktskap till piratpartierna, med samma ”frihetliga” ideologi baserad på en liberal utopi om en idéernas marknad där sanningen och den mest lämpade kommer att vinna, enligt ett nätets och åsikternas ”osynliga hand”. På nätets ideologiska marknad finns inte klasser, maktrelationer eller konflikter, bara individer som ska förverkliga sig.

Fem stjärnors väljarbas

Fem stjärnor har sitt väljarstöd i de områden där Lega Nord traditionellt varit starka och hämtar större delen av sina röster från både Lega Nord, Berlusconis Frihetens Folk och Demokratiska partiet. Partiet har två baser i Norditalien: Emilia Romagna och Piemonte där partiet fått över 10% i lokalval, Liguria, Veneto och Toscana där det fått mer än 5%.

Om Lega Nord har varit småföretagarnas parti är Fem stjärnor de prekäras parti – då särskilt den proletariserade/deklasserade medelklassen, den högutbildade unga delen av befolkningen som saknar yrkes- och karriärsmöjligheter efter avklarad utbildning och den del arbetare som kallas ”lavoro autonomo” (f-skattesedlarna) som tidigare röstade höger.

Men Fem stjärnor har även haft stora valframgångar på Sicilien, där vänstern är helt försvunnen. De sicilianska valframgångarna kan inte förklaras genom sin användning av sociala medier. Framgången för Grillos parti hänger där snarare samman med att det lyckats knyta an till den lokala krisproteströrelse som kallas Movimento dei Forconi (högafflarnas rörelse), den rörelse av småbönder och lastbilschaufförer som genomfört omfattande blockader på Sicilien i protest mot höga levnadskostnader och stigande bensinpriser – en revolt där vänstern var frånvarande.

Beppe Grillos relation till de sociala och territoriella rörelserna är komplicerad och intressant. Grillo gav inte bara sitt stöd till högaffelrörelsen – utan är även en av de få politiker som stött den massiva olydnaden NoTav mot höghastighetstågen i Val di Susa, han backade upp rörelsen och folkomröstningen mot vattenprivatiseringar. På 90-talet profilerade sig Beppe Grillo hårt som kritiker av multinationella företag, höll möten med Vandana Shiva till stöd för de indiska bönderna mot Monsanto och kritiserade genmodifierade grödor. Han gav även sitt stöd till globaliseringsrörelsens protester i samband med Genuatoppmötet 2001. Under de åren sågs han som en fristående vänsterdebattör.

Samtidigt är Fem stjärnor svagast som parti där de sociala rörelserna är starkt territoriellt förankrade och de sociala centren politiskt verksamma, som med NoTav i Val di Susa, No Dal Molina-rörelsen i Vicenza, vänstern kring Pisapia i Milano och kring De Magistris i Napoli. Där fungerar inte den populistiska bilden av Grillo versus Kasten, eftersom det redan finns en kanaliserad social antagonism. Femstjärnan fungerar bäst på ett nationellt plan, mot Montis teknokratregering, där vänstern är svag.

Även om Fem stjärnor lockar väljare från högern så kan man tydligt se partiets framväxt som förbunden med globaliseringsrörelsens nederlag. Grillismen ockuperade det tomrum som lämnades. Den radikala vänstern i Italien misslyckades att formulera en krisrörelse, de byggde sina valallianser mellan partier, studentrörelse, sociala center och vänsterfack i ett motstånd mot Berlusconi – och när Berlusconi tvingades stiga åt sidan för Montis teknokratregering föll vänsteroppositionen samman. Fram steg Grillo som ett oprövat kort, en populism utanför Berlusconis populism.

Politikerföraktet hos Grillo gör att de flesta politiska kommentatorer i media beskriver hans parti som ”antipolitiskt”. Genom partiformens kris, både till höger och vänster, har Grillo lyckats förvandla ”antipartiet” till parti. Grillo själv försöker presentera sitt parti som en räddning, att vänstern borde vara tacksamma: ”hade ni inte haft mig hade ni istället fått Gyllene Gryning” – att då hade oppositionen blivit nyfascismen. I de senaste opinionsundersökningarna fick Fem stjärnor 16 procent av rösterna. Italien har nu fyra stora block i italiensk politik: centervänstern (socialdemokraterna och de gröna), centerhögern (Berlusconis Frihetens folk och Lega Nord), mitten (med Monti och näringslivet) och Fem stjärnor, samt ett femte mindre block med vänstern (antimaffia-domarnas parti och kommunistpartierna). Inget av de stora blocken är tillräckligt stora för att styra själva, utan kommer tvingas till en allians. Beppe Grillos parti har blivit en joker i spelet, som hotar alla de andra blocken.

Två självständighetsförklaringar

Populism II. De kom med knappt ett års mellanrum, de två självständighetsförklaringarna. Två ”declarations” inspirerade av den amerikanska självständighetsförklaringen. Michael Hardt och Antonio Negris ”Förklaring” (Declaration) släpptes i maj 2012 (på svenska februari 2013, Tankekraft förlag), Anders Behring Breiviks ”2083 – A European declaration of independence” i juli 2011. De båda självständighetsförklaringarna är politiskt helt disparata, varandras motpoler, men de griper båda sig an en pågående förändring i samhället, söker subjekt i det ögonblick nyliberalismen passerat från sin triumf till sin kris – en kris som yttrar sig i nationalstaten och de övernationella institutionernas kris, den ekonomiska krisen och välfärdsstatens kris, i representationens kris och postpolitikens genombrott.

Hardt och Negris Förklaring är skriven för Occupy Wall Street, vågen av torgockupationer och krisprotester. Dess amerikanska kontext märks av titeln och bokens upplägg, som direkt anspelar på Thomas Jeffersons United States Declaration of indepencence (1776) som alla amerikanska skolelever får läsa och känner till.

”Det här är inget manifest”, inleder Negri och Hardt sin pamflett. Ett manifest frammanar ett subjekt, kallar fram en aktör som ska genomföra förändringen, läser tendenser och pekar ut en väg. En självständighetsförklaring däremot deklareras av ett redan etablerat subjekt, som redan trätt fram på den sociala och politiska arenan.

”Förändringens aktörer har redan gått ut på gatorna och ockuperat torgen, de hotar inte bara med och faktiskt störtar regenter, utan frammanar också visioner om en ny värld. Och multituderna har, vilket kanske är ännu viktigare, genom sina logiker och praktiker, sina slogans och begär redan utropat en ny uppsättning priciper och sanningar. Hur kan deras förklaring bli grunden för att konstitutera ett nytt och hållbart samhälle?”

Hardt och Negris skrift kommer efter revolten, dess mål är inte att uppvigla utan att konstituera revolten, finna former som den revolutionära och upproriska energin kan bäras vidare från de första heta dagarna på torgen, bortom ”stundens hetta”. Varje revolt behöver en konstituerande kraft, inte för att avsluta den utan för att ”fortsätta den, garantera det den uppnått och hålla den öppen för fortsatta innovationer”. Förklaring försöker slå fast de dispotif av subjektitetsproduktion och de gemensamma ickestatliga institutioner som kan bevara multitudens segrar, bli organ kapabla att självstyra det gemensamma och bära revolten vidare för att inte stagnera eller kastas tillbaka.

Breiviks förklaring är ett manifest. Den uppmanar ett kuvat folk att resa sig. ”Tiden för dialog är över. vi gav freden en chans. Tiden för väpnat motstånd är kommen. PCCTS, Knights Templar förklarar härmed å Europas fria folks vägnar ett förebyggande krig mot Västeuropas kulturmarxistiska/multikulturalistiska regimer”. Det intressanta är inte det extrema i Breiviks manifest eller handling – den massaker på unga socialdemokrater han iscensatte för att ge sitt manifest maximal uppmärksamhet och ”marknadsföring” – utan snarare hur manifestet formulerar och knyter an till en europeisk och nordamerikansk reaktionär strömning som idag brytit sig in i mainstreampolitiken. Breiviks världsbild, som han till stor del hämtar från counterjihadbloggar, skiljer sig inte från verklighetsbeskrivningen hos de högerpopulistiska partier och rörelser som växer i Europa och USA.

Stomen i Breiviks manifest bygger på 38 texter av den norska bloggaren Peder ”Fjordman” Jensen. Framför allt är ”2083 – A european declaration of independence” en vidarutveckling av Fjordmans ”Native Revolt – A european declaration of independence” (2007), även den inbakad i manifestet. Fjordman reser fortfarande runt och möter sverigedemokrater, Tryckfrihetssällskapet, Geert Wilders och counterjihadaktivister. Diskussionen vars anda uttrycks i manifesttexten är levande.

Men vad är det för subjekt Fjordman-Breiviks självständighetsförklaring vädjar till? Där kan en läsning av Negri-Hardts Förklaring ge en ledtråd.

Folk eller multitud

Den postoperaistiska teoretikern Paolo Virno, som verkar i samma idétradition som Negri och Hardt, beskriver i sin bok Multitudens grammatik (Tankekraft förlag 2012) hur en av 1600-talets centrala debatter – vid modernitetens och den centraliserade statens födelse – åter har aktualiserats och pånytt fått en politisk centralitet. Virno sätter upp polariteten Folk och Multitud, En och Många, med Hobbes och Spinoza som representant för de två olika synsätten att beskriva den kropp som utgör samhället.

Folket är en homogen enhet, som hålls samman av en centripetal kraft. Folket har en allmänvilja som artikuleras genom politikens representation, vilket gör att folket är en politisk aktör. Hobbes beskriver i De Cive: ”Folket är något som är en, med en vilja, som en handling kan tillskrivas”. Multituden, de många, var något som existerade innan staten – ett allas krig mot alla – men med upprättandet av en suverän bildades folket som är ett politiskt subjekt. Staten och folket är intimt förbundna. Multituden är för Hobbes antistat och antifolk, folkets motsats. ”Medborgare, när de revolterar mot staten, är multituden mot folket” (Hobbes, 1642). Multituden är pluralistisk, avskyr politisk enhet, sluter inga avtal och är olydig. För Spinoza är multituden kapabel att självkonstituera sig som en politisk kraft, utan staten. Multituden är ”en pluralitet som består som sådan i det offentliga”, som handlar kollektivt utan att bli en. Multituden är kapabel till ickerepresentativa former av demokrati

Multituden och Folket som formeringar förhåller sig olika till universaliteten – för folket är den ett löfte (som uttrycks via representation/staten/suveränen), för multituden är den en premiss – det universella skapas som det gemensamma i en process, men utifrån att varje singularitet delar något universellt. I synen på folket är individen en utgångspunkt – folket byggs upp av individer, som ges individuella rättigheter av suveränen – medan i multituden är individen resultatet, en följd av ett gemensamt delande.

Det som gör denna filosofiska diskussion från 1600-talet relevant idag är hur fordismens övergång till postfordismen, den nationella suveränitetens omvandling under globalismen, de globala migrant- och kapitalflödena alla försatt ”folket” som begrepp i kris, och återaktualiserat den spinozistiska multituden som begrepp. Den homogena industriarbetarklassen (som folk) har successivt kommit att övergå i en ny klassammansättning, en prekär postfordistisk arbetskraft (som multitud).

Om folket var det begrepp som gick segrande ur 1600-talets strider, och som bars vidare i föreställningen om den absoluta staten, i Rousseaus samhällskontrakt, i såväl liberalismen, socialismen som fascismen, så är folket nu försatt i kris. Banden mellan den nya globala suveräniteten och folket har försvagats. De nya sociala krafter och sociala rörelser som formerat sig de senaste 30-40 åren har snarare hämtat inspiration i en diskussion om multituden, hur man formerar sig som ett heterogent och pluralistiskt subjekt – där det universella och gemensamma betyder något annat än det gjorde för det homogena folket.

Krissubjekt och reaktion

När Franco ”Bifo” Berardi nyligen besökte Stockholm hade vi en diskussion om den senaste kampcykeln, om 2012 som reaktionens år som följde efter upprorets år 2011. Bifo konstaterade att Negri aldrig kunnat föreställa sig reaktionen. Möjligheten av en reaktion förekommer knappt i Negris skrifter, varje kampcykel beskrivs utifrån ett (aktivt) formerande klassubjekt i motsättning till en (reaktiv) omorganisering av produktionen och därigenom ett uppsplittrande av arbetarklassens politiska sammansättning. Negris texter är mobiliserande, menade Bifo. De skrivs i en kamp och koncenterar sig på huvudkonflikten, följer den kommunistiska tendensen i varje kamp och målar messianskt upp multitudens väg mot kommunismen. Att kamperna skulle misslyckas, utmattas, ta en reaktiv vändning, blockeras eller att kontrarevolutionära mobiliseringar skulle uppkomma diskuteras aldrig i Negris texter.

Folket är inte ute ur bilden, menar Bifo. Det kämpar i motvind mot kapitalismens utveckling, men försöker samtidigt utmåla sig som en (falsk) lösning på kapitalismens kris. Folket kan fortfarande formeras som svar på multituden, som en populistisk rörelse som söker en yttre representation och försöker återvända eller återaktualisera det förgångna. Om suveränen hos Hobbes kan avsättas av folket, om suveränen inte garanterar folkets dess rättigheter – så är populismen just en sån omförhandling. Den är ett försök att mobilisera folket som ett homogent subjekt bakom en yttre representation (den nya suveränen) – som står i motsättning till den gamle korrupte suveränen som misslyckades med sitt uppdrag att upprätthålla folket som (suveränt) folk, mot en hotande upplösning som multitud. Populismen vill ersätta en suverän med en annan, multituden vill förkasta suveräniteten helt.

Principen är bärande i den amerikanska självständighetsförklaringen, formulerad av Thomas Jefferson:

”That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness. […] It is their right, it is their duty, to throw off such Government, and to provide new Guards for their future security.”

Subjektstyper

Krisen och kapitalismens förvandling (finanisalisering, nyliberalismens kris, globaliserad produktion, prekarisering) innebär en social och antropologisk förvandling av de subjektiva figurerna som kan formera sig politiskt. Hardt och Negri beskriver fyra nya subjektsfigurer i blivande: de skuldsatta, de mediatiserade, de säkerhetiserade och de representerade.

De ”skuldsatta” är det subjekt som bildas med den kraftigt ökade skuldsättningen av arbetarklassen, hand i hand med den expanderande finansialiseringen av ekonomin, där ackumulationen av välstånd snarare sker genom ränta än profit. En ökad levnadsstandard sker genom att göra det enklare att få lån snarare än högre lön. Hardt och Negri menar att det skett en övergång från ”välfärd” (welfare) till ”skuldfärd” (debtfare), att lån förutsätts täcka de sociala behov som tidigare skulle täckas genom lön och skatt (boende, sjukvård, sociala skyddsnät osv).

Istället för en massa lönearbetare i den fordistiska produktionen (där exploateringen mystifierades av det fria och jämlika utbytet mellan varuägare) så är arbetskraften i den postfordistiska produktionen en multitud av prekära arbetare. De mystifierande kategorierna ”arbetstagare” och ”arbetsköpare” får nu samsas med ”låntagare” och ”långivare”. Om den tidigare arbetsregimen hade ett tydligt mått i arbetstiden, är den postfordistiska produktionen svårare att mäta och utvinns genom finansiella instrument. Den skuldsatte säljer inte sin dagliga arbetstid utan sin livstid, ett löfte om sin framtida arbetslön. Skuldsättningen är en subjektivering, den förändrar hur arbetarklassen kämpar och relaterar till varandra. De arbetare som är skuldsatta har mer att förlora på att strejka, den ekonomiska skulden får samma effekt som en hög arbetsmoral – rädslan för att förlora jobbet ökar. Till skillnad på lönekampen, som är kollektiv, ses den ekonomiska skulden som ett privat ansvar och de som skuldsätts stigmatiseras som även moraliskt skyldiga att inte ha skött sin ekonomi. Den privata skulden är svårare att revoltera mot än kapitalet som arbetsköpare. Proletären som dubbelt fri, fri från egendom och fri att sälja sin arbetskraft, förändras med den skuldsatte, som är livegen under den ekonomiska skulden.

Den andra subjektkategorin som Hardt och Negri räknar upp är den ”mediatiserade” (mediatized). För tidigare generationer arbetarkamper har det varit en lång kamp för att få tillgång till information och kommunikationsmedel. Till fördel för arbetarklassen var att den fördes fysiskt samman och blev massa i fabrikerna, men en homogen kultur och närhet, vilket underlättade organiseringen. Utanför fabrikerna byggdes kommunikationsstrukturer upp med egen press, egna möteslokaler (folkets hus osv) och egen kultur. Dessa har idag tappat betydelse i och med att arbetarklassens struktur förändrats, spridits utanför fabriken och informationskanalerna i samhälle expanderat. Idag har vi snarare ett kvantitativt överskott av information, där alla ska ha egna åsikter och profilera sig – medan den kvalitativa nivån försvagats och erfarenheterna blivit ytligare. Kommunikationsteknologin har blivit central för dagens samverkan i produktionen, genom våra datorer och mobiler förbinds vi ständigt till jobbet, vi är ständigt tillgängliga. Media och sociala media strävar inte efter att göra oss passiva, utan uppmanar till att delta, välja, kommentera, ”like:a”, dokumentera. De mediatiserade, menar Hardt och Negri, har subsumerats och absorberats i nätet, deras medvetande fragmentiserats och spridits ut. Accelerationismen och de ökade hastigheterna i informationsspridning, bloggbävningar och twitterstormar, kulturdebatter och moralpanikdrev, försvårar eftertanke, de komplexa narrativen drunkar i förenklingar, de invecklade frågorna får stå tillbaka för de enkla svartvita.

Den tredje kategorin är de ”säkerhetiserade” (securitized). Här diskuterar Negri och Hardt den diffusa säkerhetsregim som expanderar i samhället med en panspektrisk övervakning. Den totala övervakningen har spridits ut ut fängelserna, panoptikon har blivit panspektrisk. Precis som den arbetslöse och socialbidragstagaren utsätts för workfare, inspektioner och aktiveringsåtgärder – som syftar till att skapa ett aktivt arbetssökande subjekt vars egna initiativförmåga ständigt mäts och kontrollerar – har modellen spridit sig i andra områden som skolan, sjukhus och statlig myndighetsutövning. Vi utsätts för ökade inspektionssystem, övervakning och informationslagringssystem, som allt mer överlappar varandra. Sociala media på internet sonderar marknaden, konsumtionsmönster, fångar in gratisarbete, upprättar sociogram, som sedan säljs vidare.

Den säkerhetiserade består av två typer, fången och fångvaktaren, som smält samman till en. Vi är både övervakningens objekt och subjekt. Vi ska aktivt delta i övervakningen av varandra, se på Efterlyst, gola ner varandra, grannsamverka mot brott, hänga ut pedofiler, vara misstänksamma. Säkerhetsregimen är ett permanent undantagstillstånd, det lågintensiva krigstillståndet som producerar rädsla och fruktan för de farliga klassernas återkomst. Samhället militariseras, de polisiära funktionerna ökar. Lägren, förvaren, häktena och fängelsernas population växer och synliggör en tydlig rasialiserad ordning.

Den fjärde kategorin – de representerade – innehåller de första tre och syftar till de politiska kanaler de kan följa. Hardt och Negri diskuterar hur representationens kris och förändrade form påverkar oss som subjekt. Med de försvagade nationalstaterna, suveränitetens utspridning, den globala marknaden och kraftiga koncentrationen av rikedom, mäktiga lobbygrupperna, de allt mer kostsamma valkampanjerna innebär det att den representativa demokratin har försatts i kris. Partierna och fackföreningarna har försvagats, även om det fortfarande råder en stark nostalgi över dem, med civila samhällets borttynande (i och med arbetarklassens förändring). Det postpolitiska klimat som detta fört med sig innebär lägre valdeltagande, ökat politikerförakt, mindre tilltro till politiken, svårare att skilja på de politiska blocken, ökat rörlighet mellan partierna. I postpolitiken har dörrarna stängts för de representerades deltagande eller egna politiska agerande. ”När de inte längre aktivt kunna delta i det politiska livet finner den representerade sig bland de fattiga och kämpar ensam i det sociala livets djungel”.

”Precis som de skuldsatta förnekas kontroll över deras produktiva sociala makt, precis som intelligensen, de mediatiserade förråds på sina affektiva kapaciteter och makt igenom lingvistisk innovation; precis som de säkerhetiserade, som lever i en värld reducerad till fruktan och terror, har berövats varje möjlighet till ett förenat, rättvist och kärleksfullt utbryte, på samma sätt har de representerade inte tillgång till något effektivt politiskt handlande”.

Progressivt eller reaktivt sammansättande

Hardt och Negri identifierar tendenserna och de öppningar som multituden kan sammansätta sig politiskt ur alla dessa fyra figurer. Alla fyra figurerna är produkter av mystifikationer som de har möjlighet att bryta med, de har alla en möjlighet att revoltera, att finna sin makt och politiskt formera sig. De kan utveckla ”ett subjektivt kairos som bryter med dominerande relationerna och kastar över ända de processer som reproducerar underordningen”. Att subjekten upplever sig som depotentialiserade är för de avskärmats från sin kraft, vad de kan göra. Subjektens kollektiva handlade och varande måste förenas. Det är så alla politiska rörelser föds: från ett beslut att bryta (en vägran) tilll ett förslag att agera tillsammans.

Men det ligger också en varning underförstådd, hur dessa krissubjekt kan ta en annan väg. När medialiseringen blockerar politiken och kamper, när fruktan för de farliga klasserna och de arbetslösa leder till en jakt på syndabockar och pogromer, de skuldsatta upplever fruktan att ”falla”, när de representerade ser att de representativa strukturen kollapsat men inte finner några alternativ och kastas in i fruktan: ”det är ur denna fruktan som populistiska eller karrismatiska former av politiker reser sig”, tömda på ens den möjliga händelsen att representeras. Fruktan är en ”tom signifikant” som kan fyllas. Populismen mobiliserar genom att övertyga subjekten ”att de tillhör en identitet, som bara är en social gruppering som inte längre är koherent”.

Högerpopulistiska och högerextremistiska rörelserna försöker mobilisera de fyra subjekttyperna i ett nationalistiskt projekt.

De skuldsatta som subjekt adresseras genom en populism mot de korrupta bankerna och parasitära finanskapitalet (ofta som illa förklädd antisemitism), en exkluderande välfärdschauvinism där ”invandringens kostnader” ställs mot pensionärer och sjuka, en balkanisering och nationell protektionism utmålas som ett redskap mot eurokrisen, kapitalflykt och utlokaliserad produktion. De skuldsatta står ensamma i sin skuld och söker en yttre representation för att förenas, till skillnad från ”de avlönade”. I högerpopulismen flyter den skuldsatte samman med ”den beskattade”, om skulden inte kan undvikas kan åtminstone statens beskattning motarbetas för att åstadkomma en märkbar plånbokspolitik. Högerpopulismen och reaktionen har alltid byggt sin mobilisering på den proletariserade eller deklasserade medelklassens fruktan att falla.

De medialiserade mobiliseras genom en populistisk polarisering mot ”etablisemangsmedia”, som enbart en propagandakanal för kulturmarxism (politisk korrekthet, feminism och mångkulturalism). Sociala media används för att skapa en ”enklavism”, slutna självbekräftande forum där de ”politiskt inkorrekta” åsikterna får fritt framföras och ideologiskt formuleras.

De säkerhetiserade mobiliseras mot syndabockar, som lynchmobb eller medborgargarden, som nätdrev och uthängningskampanjer, för att så misstro och intolerans mot inre (kulturmarxism, feminism) och yttre fiender (invandring, islam).

Populistiska mobiliseringar fångar upp den vanmakt de representerade känner, över det glapp som uppstått mellan dem och de parlamentariska partierna, fast i representationens kris. Förtroendeklyftan mot den officiella politiken och det ökade politikerföraktet exploateras – för att kunna lyfta fram nya oprövade representanter som utmanare mot den korrupta politiska kasten. Sociala medierna möjliggör en direktkontakt mellan nya ledare och de representerade, utan att behöva gå omvägen via det politiska systemet.

De inföddas revolt

De fyra subjektstyper Hardt-Negri beskriver har därför sin motsvarighet i Fjordman-Breiviks analys, de tendenser, problemområden och möjliga subjekt de beskriver i sina europeiska självständighetsförklaringar.

De säkerhetiserades växande oro för brottsligheten spelar en avgörande roll i Fjordmans självständighetsförklaring. De europeiska befolkningarna är hotade och brottsligheten ökar som en följd av ”massinvandring”, som är en medveten kolonisering av väst. I flera städer uppstår laglösa områden, Fjordman lyfter särskilt fram Malmö som ett europeiskt exempel. ”I fler och fler städer över kontinenten trackasseras, rånas, våldtas, knivhuggs och till och med dödas ickemuslimer av muslimer. De infödda europeerna börjar långsamt bli en andragradens medborgare i sina länder”. Handlingarna är politiska, menar Fjordman. ”Detta våld som muslimer utövar kallas vanligvis ’brott’ men jag tror det är mer passande att kalla det jihad”. Brottsligheten i Malmö är en del i ett ”krig mot svenskarna.”

Sverige tacksamt koloniseras på grund av den höga tilltro, det ”sociala kapital”, som under århundraden byggts upp. Fjordman menar att det var denna tillit, baserad på ett homogent folk, som gjorde Sverige tryggt tidigare, men som också innebar att den utländska koloniseringen kunde påbörjas utan motstånd från de infödda, eftersom de nykomna visades tillit som de missbrukade. Ökar misstron mellan medborgarna faller också det inhemska företagsklimatet samman och gör samhället mer sårbart.

Fjordman ser en dubbel rörelse, att samtidigt som en tillit mot ”ockupationsstyrkan” uppmuntras av makthavarna i väst, så attackeras den tillit som finns mellan de inhemska medborgarna. Vapnet är den ”multikulturella ideologin” och makthavarna använder det mot de inhemska genom kulturen och media.

Folket – den Ena – bryts upp och förvandlas till en hotande multitud – de Många. ”För att kunna lyfta fram och betona mångfalden nedvärderas medvetet allt som liknar en ’inhemsk kultur’. Invändningar mot denna policy betraktas som en form av rasism”. Genom de ideologiska statsapparaterna (media, skola, kultur) sprids multikulturella ideologin, kulturmarxismen: ”Multikulturalism har aldrig handlat om tolerans. Det är en antivästlig hatideologi som används som ett instrument för att ensidigt montera ner den europeiska kulturen”. Lagstiftningen om hets mot folkgrupp används för att kväsa all opposition, ”med hets mot folkgrupp-lagar berövas vi rätten att protestera mot att dränkas av invandring som till slut kommer göra oss till en minoritet”.

Kulturkampen är därför ett politiskt slagfält, ett första steg i ett försvarskrig för att skydda sig mot ”en hel kulturs utplåning”. ”…vi, Europas folk, har inte bara en rättighet utan också en skyldighet att motsätta oss den [multikultiideologin]”. De medialiserade som subjekt är indoktrinerade, slumrande, men kan vändas genom att effektivt användande av sociala media och alternativa nyhetskanaler.

När Europas makthavare, EU-eliten – i maskopi med de muslimska länderna – vänt folket ryggen, ökar representationens kris. Demokratin har satts ur spel av en ”paneuropeiskt EU-diktatur”. Fjordman diskuterar inte skuldsättningen utan lyfter i skattepopulistisk anda snarare fram ”de beskattade” som subjekt. Medborgarnas skatter används av EU mot dem själva. ”Posteuropeer vet fortfarande inte att EU-ledarna använder deras pengar utan deras medgivande för att smälta samman Europa med arabvärlden, eftersom deras media inte berättar det för dem”. Euron och upphävande av nationsgränserna inom EU förenklar denna process. Fjordman hänvisar till Jefferssons formulering i den amerikanska självständighetsförklaringen om folkets rätt att störta en destruktiv regering som arbetar mot folkets intresse. ”Vi behöver en Europeisk självständighetsförklaring, som uppmanar till vår befrielse från den byråkratiska feodalismen från Bryssel och den totalitära ideologin multikulturalism”. Som alla koloniserade folk har europeerna rätt att bedriva motstånd mot kolonialiseringen för sin egen självständighet. ”Och vi tänker utöva den [rättigheten]”.

”Om dessa krav inte fullt genomdrivs, om Europeiska unionen inte monteras ned, om multikulturalismen inte förkastas och den muslimska immigrationen stoppas så kommer vi, Europas folk (the peoples of Europe), lämnas med inga andra val än att dra slutsatsen att våra makthavare har övergett oss och att de skatter de samlar in är orätta och att de lagar som de stiftar utan vårt medgivande är illegetima. […] Vi kommer sluta betala skatter och ta till de nödvändiga medel som krävs för att skydda vår egen säkerhet och garantera vår nationella överlevnad”.

Ett konstituerande uppror

Hard och Negris självständighetsförklaring för de sociala rörelserna är en viktig text. Den är viktig för att den försöker lösa ett problem få vänstertexter tar upp. Problemet vi står för idag är inte att starta uppror, inte att få ut folk på gatorna och ockupera torgen. Krissubjektens uppror har spridit sig spontant över hela jorden i olika vågor sedan finanskrashen 2008 och eurokrisens utbrott, upproren följer ur nyliberalismens haveri och kapitalismens kris. Problemet vi står inför är snarare hur upproren ska överleva det första utbrottet, det första snabba uppblossandet. Vad händer dag två, när folk väl ockuperat sina torg, haft sina stormöten, rest (och vräkts från) sina tältläger, när strejkerna nått sin kulmen, när kravallens barrikader börjar brinna ut? Det är där självständighetsförklaringen kommer in, i en diskussion om hur man omvandlar revolten i en öppen konstituerande process, i byggandet av en långvarig motmakt, i övergången från manöverkriget till ställningskriget. Negri och Hardt diskuterar former för allmänninggörandet/gemensamgörandet, ”commoning”, hur man institutionaliserar det gemensamma till en öppen process.

Förklaring är därför en viktig skrift både kommunistiskt – och antifascistiskt. Kommunistiskt, eftersom den försöker se hur tendensen i upproret kan bäras vidare. Och antifascistiskt, eftersom den griper in precis i det ögonblick där reaktionen uppstår – i stunden revolten riskerar att mattas av, när insurrektionen är på väg att dö. Den upprorsrörelse som misslyckas lösa de frågor Negri och Hardt diskuterar är den upprorsrörelse som riskerar att falla för reaktionen, där makten lämnas öppen att gripas i en kontrarevolutionär kupp. Eller där de desillusionerade krissubjekten riskerar att mobiliseras i en annan riktning – och gripas av Fjordman-Breiviks manifest.

Varken höger eller vänster

Populism I. Rotschildavenyn i Tel Aviv fylldes med tält och stormöten. Precis som på Puerto del Sol i Madrid. Och Syntagmatorget i Aten. Eller Liberty Plaza i New York, utanför Wall Street. ”Vårt mål är ett bättre Israel för våra barn. Det handlar inte om höger eller vänster, utan vi vänder oss till alla invånare. Vi riktar oss mot Knesset, inte mot enskilda partier”, förklarade Merev Yachin för Fria tidningen. (Fria tidningen, nr 54, 2012). Ett liknande svar som de spanska torgockupanterna gav. Under seminariet ”Uppror och frihet i en epok utan framtid” i april 2012 berättade två representanter från den spanska Indignados-rörelsen om stormötena på det ockuperade Soltorget i Madrid. De betonade att de var en ny egalitär rörelse som ”varken är höger eller vänster, utan underifrån”.

I presidentsvalet i Frankrike hösten 2012 försökte Marianne Le Pen utmana både Sarkozy och Hollande. Front National gick till val under devisen ”varken höger eller vänster”, riktad mot de båda huvudkandidaterna – en slogan som dessutom hade fördelen att automatiskt utesluta kommunisterna som tredje alternativ. Fascismen har enda sedan dess födsel positionerat sig som en ”tredje position” – varken kapitalism eller socialism – trots att fascismen som rörelse uppkom som en högerreaktion på en vänsterrevolt. Den historiska fascismen lyckades förklä en reaktionär högerpolitik i vänsterretorik och utmålade den som revolutionär. Själva begreppet fascio (förbund) togs från vänsterförbunden av arbetare och bönder, som fasci siciliani dei lavoratori.

Varken höger eller vänster. Det är devisen för de Piratpartier som bildats i Europa det senaste året. Precis som det var parollen för vågen av gröna partier som uppkom ur miljörörelsen i början av 80-talet. Italienska författarkollektivet Wu ming tar i en text på sin blogg och försöker kritiskt belysa parollen. Vad innebär det att varken vara ”vänster eller höger”? Uttalandet är delvis ”en deklaration av icke-tillhörande” riktat mot en bipolär politik. Den är ett förkastande av de kollektiva subjekt som identifieras med politiken, ett utmålande av sin egna politik som något nytt och ”helt annat”. När den bidimensionella vänster-högerskalan upplevs för snäv, för att istället lyfta fram en multilinjär och multidimensionellt politisk skala.

Ta till exempel de italienska katolska väljarna, skriver Wu ming, som ofta är till vänster och progressiva i socioekonomiska frågor, men till höger och konservativa i sociokulturella frågor om kön, sexualitet, brott/straff och civilrätt. Eller de gröna partierna som ofta är till höger och marknadsliberala i socioekonomiska frågor, medan de står till vänster i värderings-, identitets- och miljöfrågor. Höger-vänsterskalan räcker inte till för att täcka in deras politik.

Men det finns en annan sida av denna fras, som får varningsklockorna att ringa för Wu ming när de betraktar rörelserna som går framåt under devisen ”varken höger eller vänster”. Rörelsernas utmålande av sig själva som en helt ”ny kraft”, utanför historien, mot ett gammalt förstelnat etablisemang, är de populistiska rörelsernas kännetecken. ”Varken höger eller vänster” är också en grundformel för populismen. Frasen används ofta för att skylla över klassamhällets motsättningar, en vägran att diskutera ekonomisk makt, fördelning och marknadens effekter, en förskjutning från det socioekonomiska planet till en sociokulturell/etisk/moralisk diskussion.

Men kan politik vara klassneutral? Wu ming citerar den franska författaren och vänsteraktivisten Serge Quadruppani och konstaterar: ”Det finns två sätt att vara ’varken höger eller vänster’: ett högersätt och ett vänstersätt”.

I artikeln ”Ett avslut som blev en öppning” här på Guldfiske beskrevs hur de senaste årens sociala protester tagit sig formen av ”oheliga allianser”, en mängd olika vänster- och högerinitiativ, såväl som apolitiska krafter eller konspirativa grupperingar, har samsats i samma protestvåg, ibland i en fungerande ny sammansättning orienterad kring en sakfråga, ibland i en bitter kamp om hegemoni och problemformulering.

I en serie texter här på bloggen kommer vi se närmare på dagens populistiska rörelser, vilka olika nya former de kommit att ta. Den tes som ska undersökas är att populismen blivit en allt vanligare form att bedriva politik (och mystifiera sociala konflikter) i det postpolitiska tillstånd som följt ur nyliberalismens och postfordismens globala segertåg och hegemoniska kris. Den blockpolitik med en tydlig vänster-höger, som var så bärande för efterkrigstidens politik fram till murens fall, har allt mer luckrats upp, skillnaderna mellan vänstern-högern blivit allt svårare att se.

Gramsci använde beteckningen ”ceasarism” för att beskriva den tredje position som kan framträda när två block hamnat i ett låst läge, i en kamp som inte funnit sitt utlopp utan fastnat i en låst blockering – när en proletär rörelse misslyckats i sin utmaning av kapitalet och kapitalet misslyckats i sitt projekt att disciplinera arbetarklassen och upprätthålla en stabil produktivitetsökning och värdeförmering. Cesarismen hos Gramsci, eller bonapartismen hos Marx, syftar till att beskriva hur blockeringen skapar en öppning för en stark personlighet att stiga in på den historiska arenan, lierad med en massbas i en deklasserad klass och/eller som en yttre representation som politiskt uttryck för en splittrad klass oförmögen till självartikulation. Gramscis och Marx diskussioner är bra att ha med sig när vi betraktar olika nutida populistiska rörelser närmare.

Populismdefinitioner

En enkel generisk grunddefinition av begreppet populism är att det syftar på en föreställning där den centrala motsättningen i samhället ses gå mellan ”folket” och ”eliten”. Populistiska ideologier betonar en motsättning mellan ett (socialt homogent, enhetligt, autentiskt) folk och ett (styrande politisk-ekonomisk, manipulativ, korrupt, ockult) etablisemang. Populismen är ett mobiliserande instrument mot en dominerande ideologi och åberopar folket som den legitima grunden för sin politik och ser folket (i singular) som demokratins suveräna subjekt. Mot det etablerade politiska systemet, den konstitutionella representativa demokratin, som ses som ockuperad av eliten, ställs den egna hävdade direkta kontakten med folket.

Denna vaga definition kan givetvis innehålla mängder olika rörelser, vilket är populismbegreppets svaghet. Begreppen behövs även preciseras, eftersom de givits olika innehåll av olika rörelser som brukar räknas som populistiska.

– Vilken historisk situation har den populistiska rörelsen uppkommit? Vilka klasser eller klassegment mobiliseras av rörelsen?
– Vilket folk åsyftas? Vilka inkluderas i definitionen av folket och vilka exkluderas? Vilket socialt block ska upprättas?
– Vilken antagonism? Vilka är eliten som folket befinner sig i motsättning med? Vilken maktanalys används?
– Vilket politiskt uttryck och vilken form av mobilisering tar populismen? Vilken organisationsdynamik?

Populismforskare som Margaret Canovan, Ernesto Laclau, Paul Taggart och Cas Mudde har alla lämnat olika bidrag till att klargöra dessa frågor.

Olika populistiska rörelser

Margaret Canovan och Cas Mudde har var för sig försökt klassificera olika populistiska rörelser. En klassificering hjälper till att visa vad som skiljer och förenar populistiska strömningar som populistisk radikalhöger/högerpopulism, agrarpopulism, skattepopulism/missnöjespolitik/nyliberal populism, postkolonial populism/”tredje världenpopulism” och social populism/vänsterpopulism. Canovan (1981) delade in de populistiska rörelserna i två familjer: agrarpopulismen och den politiska populismen.

Agrarpopulismen är en tydligt klassbaserad populism med en socioekonomisk bas bland jordbrukarna. Marx beskrev i Louis Bonapartes adertonde brumaire hur den splittrade franska bondeklassen (”en säck potatis”) genom Napoleon IIIs mobilisering fick en politisk sammansättning och en yttre representation som den inte var kapabel att formera själv. Till denna form av populism kan vi räkna den amerikanska jordbrukarradikalismen kring de lantbrukar- och konsumtionskooperativ som lade grunden till Peoples Party i slutet av 1800-talet, samt den intellektuella agrarsocialistiska rörelsen narodnikerna (”de folkliga”) i Ryssland. I Lenins skrifter utvecklar han sin polemik mot de ”konkurrerande” vänsterströmningarna i form av narodnikernas populism och enbart arbetsplatsorienterade ekonomisterna. Narodnikerna, som kom ur städernas intellektuella miljöer och spreds som en bonderomantisk och slavofil väckelserörelse på landsbygden, kritiserades av Lenin för att de ”såg utvecklingen i backspegeln”. Den ryska agrarpopulismen spreds och influerade liknande rörelser på Balkan, i Öst- och Centraleuropa efter andra världskriget. Den fascistiska reaktionen slog inte bara hårt mot den proletära arbetarrörelsen i industricentra utan riktades även mot de agrarpopulistiska rörelserna i öst. Både Centerpartiet i Sverige och Agrarförbundet/Landsbygdspartiet i Finland utvecklades ur agrarpopulismen. Dagens finska högerpopulistiska parti Sannfinländarna har vuxit fram ur resterna av det agrarpopulistiska Landsbygdspartiet.

Under 1900-talet, då speciellt perioden från krigsslutet 1945 till 1973, förekom få populistiska partier i Europa. Partierna var tydligt kopplade till klasser och samhällsintressen, den ekonomiska efterkrigsboomen och expansiva utbyggnaden av välfärdsstaten lämnade inget utrymme för populism. 60- och 70-talets politiskt polariserade klimat av sociala kamper missgynnade även det de populistiska rörelsernas framväxt.

Canovan kallar den andra familjen populistiska rörelser, som växer fram efter andra världskriget och framför allt efter 1973, för politisk populism. Den politiska populismens socioekonomiska klassbas är svagare och de tar sig snarare ett uttryck som en klassallians (”folket”).

Till dessa nypopulistiska rörelser räknar hon ”populistiska diktaturer”, de latinamerikanska populistiska diktaturer där en karismatisk ledare välde att gå runt övriga samhällseliten och basera sin makt genom ett direkt stöd på folket – och då främst arbetarklassen. Den ”kvasifascism” som bland annat Peròn stod för i Argentina och Várgas i Brasilien, var modernistiska och vände sig i första hand till arbetarna, snarare än bönder, för ett mobiliserande stöd utanför staten. Genom att basera sin makt på en direkt personlig allians med arbetarklassen snarare än en organisatorisk eller byråkratisk makt blev dessa populistiska rörelser svaga som organisationsinstitutioner. Klasstödet upprätthölls genom att garantera vissa korporativistika välfärdsreformer. En annan form av populism var de postkoloniala rörelser i bland annat Afrika som försökte upprätta breda koalitionsbyggen för sina nationella projekt, en form Canovan klassar som ”politiker-populism”. Nutida exempel är Berlusconis valallians, som förenade olika högerkrafter i en gemensam valallians, med en populism som sammanhållande kit.

I Europa började de populistiska rörelserna växa först efter 1973 igen. I Skandinavien tog det formen av skattepopulistiska missnöjespartier riktade mot välfärdsstaten. En föregångare var de så kallade ”poujadisterna” med franska partiet Enighet och Broderskap (UFF) som bildades kring frontfiguren Pierre Poujade på femtiotalet. 1973 bildades Mogen Glistrups Fremskridtsparti i Danmark, som kom att få 16% av rösterna. Kort därpå bildades Anders Langes Fremskrittsparti i Norge. I Sverige dröjde det ända fram till 1991 innan missnöjespartiet Ny Demokrati bildades och fick 6,7% av rösterna. Klassmässigt växte de skattepopulistiska rörelserna fram ur småbourgeoisin/medelklassen, men lyckades göra en inbrytning in i arbetarklassväljarna. ”Eliten” som rörelserna pekade ut och reagerade på var välfärdsstatens institutioner, socialdemokratins sammansmältning med maktapparaten (”järnrumporna i etablisemanget”, som Ny Demokrati formulerade det), ”skattetrycket”, alkoholmonopolet, byråkratiska regelverk, ett ”förmyndarsamhälle” och USA framhölls ofta som idealland. Cas Mudde beskriver denna populism som ”nyliberal populism”, en föraning av den nyliberala samhällsomvandling som sedan blev mainstream med Thatcher, Reagan och Timbrohögerns segertåg.

Även om de skattepopulistiska rörelserna sade sig representera folket mot etablisemanget, och ofta lyfte fram vikten av att lyssna på ”folkets röst” genom folkomröstningar, byggde de ofta organisatoriskt svaga rörelser, där interndemokratin saknades. Partierna drevs som företag med sina partiledare som VD:ar.

De skattepopulistiska rörelserna plockade även upp ett invandringsmotstånd från extremhögern, men frågan hade till en början en underordnad betydelse. Efter murens fall och det kalla krigets slut, den bipolära världens sammanbrott, vann populismen ytterligare mark. Invandringsmotståndet började få en allt mer central roll och nya högerpopulistpartier bildades där den frågan stod överst på agendan. Margaret Canovan kallar dessa populistiska rörelser för ”reaktiv populism”. Cas Mudde skiljer på tre närliggande former: radikal högerpopulism, nyliberal populism och extremhögern (nyfascism/postfascism). Gränserna mellan dessa är flytande: nyliberal populism har under 00-talet allt mer kommit att bli mer flyktingfientlig och övergå i radikal högerpopulism, samtidigt som flera partier med rötter i extremhögern försökt putsa på sina fasader och omvandla sig till radikala högerpopulistpartier. Om det populistiska flyktingmotståndet under 80- och 90-talet skedde kombinerat med en nyliberal antivälfärdspolitik har den under 00-talet gjort en helvändning och blivit mer välfärdschauvinistisk (”om vi stoppar invandringen har vi pengar till välfärd”).

Vi kan se denna utveckling i Danmark, där utbrytarna Dansk folkeparti bildades 1995 ur Fremskridtspartiet. Dansk folkeparti tonade succesivt ner sitt skattemissnöje till att börja ställa välfärdens kostnader mot invandringens kostnader. Utvecklingen har skett parallellt med att välfärdssektorerna öppnats för marknaden och de nyliberala ekonomiska aktörerna släppts in att göra vinster i den skattefinansierade verksamheten.

Cas Mudde beskriver tre ideologiska fundament hos de radikala högerpartierna: nativism (etnonationalism), auktoritanism, populism. Det homogena folkets (i singular) sunda förnuft hotas av en mångkulturvurmande korrupt elit som inte speglar den ”sanna folkviljan”. Folkviljan får aldrig ”inskränkas av ’odemokratiska’ institutionella restriktioner så som konstitutionellt skydd av minoriteter”. (Cas Mudde: Den populistiska radikalhögern, ur Fronesis)

En sista kategori som Canovan räknar upp är de för ”populistisk demokrati” (Mudde kallar dem ”socialpopulister”): medborgarinitiativ och folkrörelser som är direktdemokratiskt baserade, som bildar proteströrelser där ett ”folk” ställs mot ett ekonomiskt/politiskt etablisemang. Globaliseringsrörelsen och kampcykeln 1999-2003 lade grunden för en sådan våg av populism med tydlig vänsterprofil, framför allt i Latinamerika. Till denna form av socialpopulism skulle vi kunna räkna Occupy och Indignados.

I vilken situation uppkommer populismen?

Vi kan alltså se hur nypopulismen framträtt efter fordismens och välfärdstatens guldålder (1945-1973). Nypopulismen har tagit fart i olika vågor: 1973, 1989, 1999, 2008 – ofta sammanfallande med ekonomiska kriser och perioder av politisk och social turbulens.

Just populiströrelsernas relation till kriser har varit en omdiskuterad fråga bland populismforskarna. Ska man se populismen som ett undantag eller ett normaltillstånd? Paul Taggart (2000) menar att populismen är en reaktion på en (inbillad eller verklig) krissituation. Krisen tvingar den populistiska rörelsen att övervinna sin ovilja mot den smutsiga och korrumperade politiken, och ge sig in i politiken för att utmana eliten, som ses som ansvarig för kristillståndet.

Schenchs-Klingemann förklarar den radikala populisthögern utifrån en normalpatologi-tes: radikalhögern är en patologi, en avvikelse som kan förklaras med och framträder i kriser. Demokratin är normaltillståndet. Till skillnad från extremism/fascism så är radikalismen ”antiliberalt demokratisk”, den går utanför det normala men använder sig av demokratin (och demokratins kris). Den populistiska radikalhögern ses då som en kravleva från förr, som enbart får stöd under onormala förhållanden. Vid en kris eller snabb förändring mobiliserar de proteströster från ”moderniseringens förlorare”. Den radikala högerpopulismen uppvisar därigenom som reaktion ett tydligt släktskap till fascismen. Cas Mudde polemiserar mot denna ”normalpatologites” genom att se högerpopulismen som en ”patologisk normalitet”. Högerpopulismen är bara en radikal variant på konventionella värderingar som finns i det här samhället, motsättningar som bara väntat på att artikuleras. Snarare kan man se perioden 1945-1973 som en undantagsperiod, en historisk parantes med sin höga tillväxt, sociala stabilitet och höga sysselsättning – som inte går att göra till historisk norm. Båda dessa teser har givetvis bäring: populistiska rörelser framträder som reaktion i krissituationer, men dess ”folkliga mobilisering” måste historiceras och kan inte bedömas utifrån ett demokrartiskt normaltillstånd. (Cas Mudde: Den populistiska radikalhögern, ur Fronesis)

Det homogena folket

Folket är inte en given storhet, utan något som måste konstrueras. Vilka ”folket” skiljer sig hos olika populistiska rörelser: det kan handla om det suveräna folket, folk som klass (arbetare och/eller bönder), folk som nation, folk som en ”völkish” solidaritetsgemenskap knuten till territorium (blut und boden). Folket kan vara ett inkluderande ”enande folk” (medborgarna, icke-överhet), ett exkluderande ”vårt folk” eller ett genuint/autentiskt ”vanligt folk”/”verklighetens folk”.

Bland de flesta strömningarna inom agrar- eller den politiska populismen identifieras folket oftast med ett idealiserat hjärtland, bunden till ett geopolitiskt territorium, och som en grupp oberoende av samhällsklass. Föreställningen om ”hjärtlandet” är en exkluderande process, som skapas genom att blicka bakåt och fetischera traditioner, att ”göra som man gjorde förr” i en idealiserad storhetstid innan förfallet.

Sir Isaiah lyfter fram hur populismens folk anspelar på ett historiskt ”naturligt tillstånd”, innan krisen, och som ska återupplivas genom ett framlyftande av traditionella normer och värderingar. Det görs en åtskillnad mellan ett integrerat sammanhållet samhället och staten som politiska institutioner, som försett samhället i kris. Föreställningen menar Sir Isaiah framträder i samhällen som genomgår en snabb krisartad samhällsförändring. Koen Abts och Stefan Rummens varnar för att föreställningen av det ”homogena folket” tillhör populismens farligaste sida och bäddar för ett totalitärt samhälle, eftersom det förkastar en demokratisk pluralism, mångfald och tolerans.

Anders Hellström och Mi Lennhag beskriver i Fronesis temanummer om folket: ”populism som massrörelse gör ofta anspråk på att vara klassöverskridande – den strävar efter att förena grupper över klassgränserna och att neutralisera socioekonomiska klasskonflikter – och mobilisera folket mot en ’eliternas klass'”.

Folket konstrueras i förhållande till vilka som ses som den (maktfullkomliga korrumperade) eliten: en elit som kan jämställas med en klass (”de besuttna”), ett politiskt skikt (politikerna, ”teknokraterna”, ”sjuklövern”), de representativa institutionerna/statsadministrationen (”byråkraterna”), den ekonomiska makten (storföretagen, bankerna), den kulturella makten (kultureliten), den juridiska strukturen, medierna (mediaetablisemanget), ideologiska strömningar (”statsfeminism”, ”kulturmarxism”), etniska eller religiösa krafter (”judendomen”, ”katolikerna”)

Populismen som form och ideologi

Populismen reducerar sociala konflikter till en förenklad elitistisk komplott, som bortser från olika styrkerelationer och social kamp i samhället. Populistiska rörelser tenderar åt att inrikta sig på sociokulturella frågor snarare än socioekonomiska. Deras styrka är att konstruera egna berättelser, myter och symboler om ”folket”, ”eliten” och ”krisen/förfallet” – där ”särdrag” i samhället ofta lyfts fram och görs till ”huvuddrag”. Populistiska rörelser försöker oftast göra sig till ägare av en sakfråga (invandring, skatter, EU osv).

Svårigheten att definiera populistiska rörelser har inte bara med att de kan ta olika former, utan även att de internt är föränderliga. Populismen har ett ”tomt hjärta”, saknar ett ideologiskt centrum, och kan fyllas med olika innehåll. Populistiska rörelser kan därigenom lyfta och släppa sakfrågor, byta huvudinriktning och anta frågor som skapar moralpanik eller massindignation för stunden. De populistiska rörelserna är kameleonter.

Ett särskilt fält inom populismforskningen är att undersöka den täta relationen mellan populistiska rörelser och massmedia. De populistiska rörelserna lever ofta i ett samspel med mediauppmärksamhet, där de samtidigt kan befinna sig i strålkastarljuset och hävda de placerats i mediaskugga.

Pierre-André Tagineff använder beteckningen ”télépopulisme” och beskriver ledarens genomslagskraft i media som en av populismens viktigaste resurser. Att hamna i mediaskugga eller strålkastarljus kan ofta vara en win-win-situation: antingen får rörelsens talesperson en plattform och kan lyfta sin politiska fråga, men ges de negativ publicitet kan det användas som bekräftelse på att de är en rörelse som avviker från eliten/etablisemanget, bevisar deras konspirationsteori och stärker deras martyrroll som ”underdogs”.

Populistiska rörelsernas genomgår oftast olika faser, enligt Cas Mudde. En ”genomslagsfas” där de försöker ta en kamp om den offentliga dagordningen och markera en politisk sakfråga som sin, för att i sin ”förtätningsfas” lyckats uppnå ett ”ståndpunktsägande”: att de till exempel är missnöjesrösten om invandring och ingen invandringsdebatt kan äga rum utan att de ges utrymme.(Cas Mudde: Den populistiska radikalhögern, ur Fronesis)

De populistiska rörelserna är ofta kortvariga. Det hänger samman med populismens egna begränsning: de uppkommer som en proteströst mot etablisemanget, men blir de inte framgångsrika så tystnar de och blir de framgångsrika så löper de risken att själva bli en del av det etablisemang de själva mobiliserat emot. De populistiska rörelserna har också ofta en svag organisationsstruktur, eftersom rörelsen oftast bygger på en direktförbindelse mellan ledarna och massorna. Ledarna ”äger” rörelsenamnet och trots populismen oftast betonar att de är en direktdemokratisk folklig reaktion mot den representativa politiken, så återspeglas inte denna direktdemokrati i en interndemokrati i rörelsen: eftersom rörelsen är en representation för det homogena folket finns inget utrymme för interndiskussion och intern idédebatt. De populistiska partiernas nedgång och fall beror ofta på interna motsättningar och stridigheter, som den svaga organisationsstrukturen inte klarar av att hantera.

Med denna begreppsdefinition av populismen kommer vi i några artiklar se närmare på olika populistiska rörelser som kommit att influera och påverka sociala mobiliseringar de senaste åren. Det som intresserar mig är att se närmare på de gråzoner och överlappningar som uppstått; att se de tvärpolitiska mobiliseringar eller oheliga allianser som kännetecknat de senaste årens massprotester. Kan populismbegreppet hjälpa oss att identifiera några av de svagheter som de senaste årens krisprotester burit inom sig?

Toni Negri: Om rörelsens tillstånd

Både amerikanska och europeiska kamrater har frågat mig varför vi inte hade en Occupyrörelse i Italien. Varför är NoTav-rörelsen det enda uttrycket för en social kamp? Trots dess stora framgång och trots att den är ett uttryck för en postmodernitetens klasskamp, saknar NoTav det som kännetecknar Occupyrörelsen: att vara en del av en social förändring, en ny makt som bryter sönder gamla hierarkier och – framför allt – en delad och ”gemensam” politisk dynamik som öppnar för ett radikalt politiskt uppror.

Men det finns en annan paradox: vilken relevans har den frågan nu? Occupyrörelsen verkar nästan död. Den arabiska våren har i de flesta länder krossats av militärkupper och inbördeskrig, eller har fört islamistiska regimer till makten vars undertryckande av friheten och politiska praktiker vi bara börjat ana – en status quo som fortsätter under ett annat namn, kanske till och med värre än de gamla teologiska-politiska diktaturerna. I Europa har rörelserna kvävts av den ekonomiska krisens ohälsosamma atmosfär, medan i USA håller den på att sväljas av de politiska strukturer som blir dominerande genom valkampanjen.

Kanske kan man se det på ett annat sätt. Occupyrörelsen har där den fanns och även om den har besegrats ändå förnyat den politiska aktionens dynamik. Den ryckte upp de konstitutionella programmens grund med rötterna och gav en ny bild hur demokrati kunde se ut: en demokrati som sätter det ”gemensamma” i centrum, i sina hjärtan och på varje socialt projekts horisont. Av alla rörelser så är Occupy den som påminner mest om Pariskommunen; något som markerade en förändring som inte gick att vända och som trots att den krossades öppnade en ny värld av möjligheter som kom att definiera den kommande världen. Ur denna synvinkel vann Occupyrörelsen: den lyckades skapa en ny politisk grammatik för det gemensamma. Vi kan inte gå tillbaka till hur det var innan Occupy.

För att återvända till frågan, varför fick vi inte en Occupyrörelse i Italien? Det handlar inte om en trend, som sådant är det irrelevant. Det är snarare viktigt att svara på frågan om vi vill förstå den politiska dagordning som har inför oss de närmaste månaderna – en agenda vars omedelbara, konkreta effekt på vår existens, livsstil, drömmar och desperation vi inte kan ignorera.

Troligen hade vi inte någon Occupy i Italien eftersom den italienska rörelsen fortfarande satt fast i de socialistiska åskådningarna från 1900-talet. Deras fortlevnad och tyngden från deras tradition kväver de nya formerna av begär, förhoppningar och experimenterande (det som vi tidigare kallat ”det gemensammas kraft”) som nya generationer har tagit med sig in i politiken. Denna kontinuitet har förvandlat Italien till ett land där rörelsernas tradition har lyckats att överleva och överföra sin kunskap och kapacitet trots en hård repression. Samtidigt har den paradoxalt nog förhindrat nya experiment från att äga rum. Arvet från de tidigare kamperna kan inte bli en egenskap, och om den blir det börjar den ta skada – precis som den gjort tidigare i historien – och blir till osynliggörande, tystnad och blindhet.

De italienska rörelserna har under sina långa historia lyckats hitta egna nya uttryck, antingen samtidigt eller vid olika tillfällen, på tre olika ”platser” för politisk aktion: på fabrikerna, i universiteten och i de sociala centren.

Ofta har rörelserna krossats i fabrikerna genom att aningslöst inleda allianser med socialistiska organisationer på arbetsplatsen. De har nästan aldrig sett produktivitetsideologin som fienden att bekämpa i fabrikerna, och när så skett har vi glömt bort det. Arbetets förändring under 1900- och 2000-talet har inte setts för vad det verkligen är (och vilket rörelsen för 30 år sedan klart och tydligt visade på): en radikal förändring från ”massarbetaren” till den ”samhälleliga” arbetaren, från materiellt arbete till ”ickemateriellt”, lingvistiskt, samverkande, affektivt arbete, ända tills vi nått fram till den kognitiva arbetarens hegemoniska tillstånd. De socialistiska organisationerna och fabriksfacken har ofta fortsatt betrakta arbetet som en ”allmännytta”, det vill säga den kapitalistiska exploateringens ”rätta mått”.

På skolor och universitet har rörelserna aldrig lyckats att ge kropp åt, materialisera och organisera en verklig efterfrågan efter frihet och kunskap, till och med när man kämpade mot ”meriterna” som princip (och de har knappt alls kämpat mot det effektivt och öppet). De har nästan aldrig försökt bygga kampen runt frågor om studier, utbildning och kvalifikation som program för ett politiskt skapande av det gemensamma. De har oftast fastnat i att försvara den fria offentliga utbildningen och – eftersom de varit helt oförmögna att skydda skolorna och universiteten från att nedmonteras – blivit ett viktigt redskap för samhällelig produktion i praktiken. Reformism är aldrig något bra. Om vi anstränger oss, kan vi ibland känna förståelse för reformismen, när den desperat försöker rädda det som går att rädda. Men vi hatar den när reformismen blir en medbrottsling till försämringarnas politik: en ökad underkastelse, nedgradering, disciplin, exploatering och förnedring för att rädda en stat som inte verkar bry sig det minsta om att rädda sina egna ”medborgare”.

Vad gäller de sociala centren, så har de alltid varit fundamentala, särskilt i fasen efter repressionen i slutet av 70-talet till början på 90-talet. Men de har ofta tappat alla politiska perspektiv förutom att se till sin egen överlevnad och fortlevnad. Sociala center har för det mesta varit platser och redskap i skapandet av kampvågor, kamper som därefter fortsatte med andra redskap trots 70-talets förluster. Men sociala centren har ofta blivit ett ändamål i sig själva, deras enda horisont i sikte har varit deras önskan att leva vidare på vilket sätt som helst. Många av dem har därför dukat under i entreprenörsverksamhet och tappat alla politiska perspektiv. De har förlorat sin förmåga att agera. Det är ingen slump att många av dem på senare tid har valt att agera institutionellt, både lokalt och på en nationell nivå. På en lokal nivå verkar kanske denna analys orättvis, och i många fall är den det. Men frågan måste ändå ställas: är vi säkra på att en ”slow food”-modell är rätt sätt att ta sig an de utmaningar och risker som krisen ställer oss inför? Eller räcker det ”goda” entreprenörskapet för att glömma det blodiga spel som pågår utanför väggarna på våra lokaler, i våra liv?

Vi har alltså dessa tre ”historiska” platser för social autonomi som har kunnat ge upphov till motstånd och organisering, experimenterande med praktiker och aktionssätt. Tre platser som just för de har varit ”historiska” verkar mer och mer opassande idag. Tre platser som för ofta framstår som antikviteter i våra minnen, ett balsamerat arv, fikonblad som är för spröda för att kunna stå emot verklighetens starka vind. Tre platser som har blivit en ”allmännytta”, precis som kyrkor, arbetsplatser, skolor och företag, där ”allmännytta” bara menar att det är en nytta som finns nära oss, som kan delas inom vår familj. Det gemensamma riskerar att reduceras till detta om det inte är en produkt av en viss dynamik: en uppsättning allmänningar med ett visst folkligt stöd, som till exempelvis försvaret av naturen, det goda livet, de genuina sakerna och den goda smaken. De misstas ofta för en hyllning av L’Ancien Régime: den gamla goda tiden, hur bra var det inte då, innan Europa, innan maskinerna, innan teknologin, innan moderniteten, innan globaliseringen, innan fabriksarbetaren, innan masskonsumtionen. Hurra, låt oss återvända till Peppone och Don Camillo, till det värdiga fabriksarbetet, till det Italien då man levde enkelt och arbetade mycket, till dansbanorna. För guds skull, låt oss lämna denna absurda och livsfarliga nostalgi till kyrkorna och Lega Nord, eller till de spillror som är kvar av kommunistpartiet (som fortsätter överleva sin egen död).

Många sociala rörelser, som inte stått ut med den nostalgin, har istället valt en snårig och mörk väg. De har gett med sig efter all press på att ta ställning i ”våldsfrågan”, i ett omvärderande av den representativa demokratin och dess institutioner. De har helt missat att se den korruption som drabbat dem. Behövde vi verkligen de hårda domarna över tio år efter Genuatoppmötet för att förstå vilken sida våldet står på? För att förstå detta ruttna spel som vi ställs inför så fort en rörelse växer (och växer i samma hastighet som det sociala missnöjet, desperationen och ilskan hos dem som inte pallar längre), den utpressning som varje upproriskt slagord kontras med – deras ”ja till våld, nej till våld”?

Många inom de sociala centren har försökt upprätta politiska allianser med sönderfallande politiska partier och har slutit allianser med fackföreningar som har fått exakt motsatt resultat mot vad de önskade. De lyckades bara driva fackföreningarna i en ännu mer extrem företagsposition och exkluderade dem från varje möjlig social välfärd eller allians med de prekära arbetarna. Många av dessa center har till och med dömt ut den arabiska våren, de engelska kravallerna eller andra former av självorganisering som negativa tendenser, politisk regression, opolitiskt spontant kaosande. Är vi verkligen så säkra på att vi inte borde försöka förstå dessa fenomen innan vi dömer ut dem? Eller är vi så besatta av vår egen överlevnad att allting annat har blivit sekundärt?

… ända till den senaste vändningen. Många klagar nu att de inte hade diskuterat igenom ordentligt vilken utpressning de skulle utsättas för att ”ta ställning i våldsfrågan”. De klagar att genom att vara så involverade i den sociala dynamiken gjorde det omöjligt för dem att ta några steg tillbaka och vara kritiska mot de ”mindre bakslag” som de hela tiden drabbades av. Dessa center funderar nu på om de ska åter plocka upp ”massillegaliteten”… det verkar vara ett gnällande, som vi har hört från en annan sida de senaste månaderna och som förvånar oss: Gud är våldsam!

För någon som redan gått igenom allt detta förut i rörelserna, så liknar denna fas väldigt mycket den som 68-rörelsen gick igenom, under vänstergruppernas sammanfall i början av 70-talet. Precis som för de sociala center som kom ur globaliseringsrörelsen, fanns det små partier 1973-1974 som överlevde sig själva. Några av dem kastade sig in i och kollrades bort i valrörelser, andra överlämnade sig till media och andra initiativs välvilja. Arbetarklassen och de sociala kampernas värld fortsatte utan dem. Det var så den autonoma rörelsen uppstod, med dessa år som utgångspunkt, och rörelsen hade en enorm förmåga för innovation och motstånd (motstånd leder till innovation), åtminstone fram till 1977. Och efter rörelsens förlust överlevde den sig själv som en etik och en organisationsmodell, och det är här vi kommer tillbaka till början av vår analys.

Idag försöker man återuppfinna den modellen. Dess begränsningar – för mycket individuell spontanitet och för mycket massvåld – håller redan på att övervinnas av de nya rörelserna, som har fått en stor spridning och kulturellt börjar mötas (det är ingen slump att några av de få incidenter som nyligen inträffat har skett bland kulturarbetare). De nya rörelserna håller på att politiskt orienteras mot att bygga det ”gemensamma”. Det är detta som vi vill kalla Occupy.

Vi behöver nya aktörer. Vi förespråkar en utspridd rörelseautonomi, vi vet att sökandet efter nya mål och enande experiment av nya kamper är den första fas som ska realiseras. Den ”prekära strejken”, ”den garanterade universella basinkomsten”, det akuta utbrottet av nya arbetarkamper om lönerna, praktiker som effektivt bemöter den kapitalistiska skuldoffensiven, det sociala försvaret av välfärden och så vidare. Alla dessa kamper är viktiga källor som enhet och kamp kan växa fram ur. Att organisera de fattiga och arbetarklassen tillsammans, inte bara för löner utan för välfärd; organisera studenter och skuldsatta med alla olika bakgrunder, inte bara för att ge dem stöd utan för att kräva en garanterad universell basinkomst; organisera migranter och pensionärer tillsammans, inte bara för att de första behöver medborgarskap och de sistnämnda har intresse i pensioner, utan för att det handlar om hela existensens biopolitiska organisation.

De autonoma rörelserna måste rikta sin kamp mot det politiska målet av en ny sammansättning. Och detta kan inte vara något annat än uttrycket för en konstituerande makt som radikalt kan förändra organiseringen av livet inom arbetet och inom samhället.

/ Toni Negri, Uninomade

Gramsci III: Ceasarismen – Fascismen som tredje alternativ

Den 8 november 1926 fängslades italienska kommunistpartiets ledare Antonio Gramsci för ”konspiration mot statsmakten, uppmaning till inbördeskrig, hetsande till klasshat och subversiv propaganda”. När fascisterna införde undantagsbefogenheter 1926 var fängslandet av Gramsci en av deras första åtgärder, i ett försök att tysta en kritiker och beröva den kommunistiska rörelsen en viktig organisatör. Fascismens övergång till diktatur tvingade Gramsci att ompröva sina teorier om fascismen. I sina artiklar i L’Ordine Nuovo hade han analyserat den framväxande fascismen, fascismen som reaktion på proletariatets revolutionsförsök. I artiklarna i L’Unità, när fascisterna väl kommit till makten i det demokratiska parlamentet, försökte Gramsci utveckla enhetsfronttaktiken som en möjlighet att skapa en kommunistisk proletär hegemoni i en period av ebb för den revolutionära kampen. Han antog att fascismen skulle bli en kortvarig parantes vid makten, en instabil klassallians som var inkapabel att lösa kapitalismens kris. Under fängelsetiden skedde en förskjutning i Gramscis analys, från att se fascismen som instabil till att försöka förstå fascismens hållbarhet och anlägga ett långsiktigt perspektiv. Gramsci antog i sina fängelseanteckningar att fascismen kunde bli långvarig vid makten. Den reaktionära ideologin hade fått en folklig förankring och genom en långtgående påtvingad integration gjort uppror mindre sannolika. Gramsci tog sig an i sina fängelseanteckningar att försöka förstå denna stabillitet.

Medan Gramsci sitter isolerad i sin fängelsecell händer stora förändringar ute i världen, både inom den kommunistiska internationalen och reaktionens frammarsch. Efter Lenins död 1924 tog Stalin makten över det sovjetiska kommunistpartiet och Komintern. Relationen till PCI var ansträngd vid tiden för Gramscis fängslande. Under åren 1928-1935, den så kallade ”tredje perioden”, slog Komintern an en mer ultravänsteristisk linje, där de ansåg att revolutionen fortfarande stod för dörren i Europa och huvudfiende blev socialdemokratin som stämplads som ”socialfascism”, fascismens tvillingbroder. Börskraschen 1929 ingav hopp om att en ny revolutionär kris skulle uppstå. Två år senare påbörjades revolutionen i Spanien. Men det var inte kommunistpartierna som fördes fram till makten, utan reaktionen. I januari 1933 valdes Adolf Hitler till rikskansler i Tyskland och två månader senare vann NSDAP valsegern. På Kominterns VII kongress, 1935, kastade Stalin tvärt om linjen och genomdrev folkfrontstaktiken. Kommunistpartiet skulle varje land visa sig demokratiskt, regeringsdugligt och försöka inleda allianser med alla borgerliga krafter. 1936 började taktiken framgångsrikt tillämpas i Frankrike.

Det är under denna period, mellan 1929-1935, som Gramscis 33 fängelsehäften skrivs. För Gramsci var det en hård strid för att få rätten att studera på sin cell, få tillgång till politisk litteratur och få häften att anteckna i. Han fick bara ha två häften i cellen åt gången och enstaka litteratur. Fängelsehäftena underkastades en trippel censur. Häftena lästes inte bara av de fascistiska myndigheterna, Gramsci tvingades också genomdriva en långtgående självcensur för att kunna komma runt censuren och inte förlora sina privilegier. Fascismanalysen i fängelsehäftena framgår därför aldrig öppet i dem, men de historiska tendenser Gramsci väljer att analysera är lätta att applicera på fascismen. En tredje form av censur fängelseanteckningarna utsattes för efter Gramscis död var när de sammanställdes av Togliatti i Moskva, där bitar som stred mot Kominterns folkfrontspolitik utelämnades i det urval som publicerades i Italien 1948-51 och först offentliggjordes på sjuttiotalet.

De häften som berör Gramscis fascismanalys är Quaderni 10 (som vidarutvecklar/omarbetar anteckningarna i Quaderni 8) och Quaderni 13 (”Den moderne Fursten”, som vidarutvecklar/omarbetar Quaderni 9), skrivna troligen mellan 1931-1932. Trots att de är skrivna under svåra omständigheter och under perioder av svår sjukdom, är de ett försök från Gramsci att mer systematiskt samla och organiskt uttrycka de teorier som han tidigare lagt fram sina journalistiska texter och har en röd tråd som löper igenom dem.

Civil hegemoni

Det var under Gramscis period i Moskva 1922-1923 och deltagande på Kominterns fjärde kongress som han kom i kontakt med den ryska debatten om proletär hegemoni. I Gramscis texter i Unità använder han begreppet hegemoni främst på detta sätt, att se hur proletariatet taktiskt ska kunna utöva en dominans och ledarskap över andra subalterna klasser och knyta dem till det kommunistiska projektet. I fängelsehäftena börjar Gramsci däremot använda hegemonibegreppet för att analysera borgarklassens ideologiska dominans.

Det Gramsci tar sig an är att undersöka hur undertryckta ansluter sig till styrande klassers världsåskådning, hur det borgerliga tänkandet kan bli ”sunt förnuft”. Hur vinns massorna över till den härskande klassens normsystem? Gramsci utgår från Marx uppdelning i bas (ekonomisk struktur) och överbyggnad (ideologisk och politisk samhällsstruktur), som Marx beskriver i Den tyska ideologin och Förord till kritiken av den politiska ekonomin. Relationen mellan bas och överbyggnad är tendenser, och inte nödvändigtvis realiserade med automatik. Det är en process som har sina komplikationer. Gramsci stödjer sig här på Marx skrift Louis Bonapartes adertonde brumaire. Ideologin är inte abstrakt för Gramsci, inte ett ”falskt medvetande”, utan en ”objektiv och operativ realitet”. De dominerande klassernas position och funktion vilar alltid på massornas samtycke. Denna legitimitet kräver en aktiv och praktisk inblandning för att vinna samtycke – hegemonin är inte en passiv dominerande ideologi. Den är inget som vinns en gång för alla utan måste permanent upprätthållas. Hegemonin har därigenom olika klassinnehåll: ur borgarklassens synvinkel är det samma klass vid makten, ur arbetarklassens synvinkel olika klassallianser, baserad på vilka som lyckas mobilisera arbetarklassen och får dess stöd.

Gramsci tar upp två former av maktutövande, som han hämtar från Machiavellis kentaur i Fursten: kraft och samtycke, som hos Gramsci formuleras som dominans och hegemoni, våld och civilsamhälle. Borgarklassens makt utövas därigenom inte bara genom en kontroll över våldsmonopolet, utan också genom produktionen av samtycke och medgivande. Dominansen måste kombineras med en intellektuell och moralisk ledning, som hegemoni. När den ekonomiska strukturen (basen) förbinds med en ideologisk struktur, i form av ett politiskt och civilt hegemoniskapande projekt i civilsamhället, kallar Gramsci det för upprättandet av ett ”historiskt block”.

Hegemonibegreppet ges i denna analys en mer kulturell laddning än hos Lenin. Här finns en fara i Gramsciläsningen, i ett överbetonande av en ”hegemonisk kultur” som leder till en ”kulturell syndikalism”, allt handlar om kamp över kulturell/civil hegemoni.

Peter Thomas beskriver i sin bok Gramsci and us hur hegemonin upprättas genom olika apparater: ”En klass hegemoniapparat är en bred uppsättning institutioner (förstått i dess bredaste bemärkelse) och praktiker, från nyhetstidningar och bildningsorganisationer till politiska partier, genom vilka en klass och dess allierade tar sig an sin motståndare i en kamp om politisk makt – de medel som en klassmakt i civilsamhället förvandlas till en kraft i det politiska samhället igenom.”

När Gramsci ska beskriva varför revolutionsförsöket i Italien 1919-1920 misslyckade, medan ryska revolutionen 1917 lyckades gör han det genom att beskriva hur de hegemoniska apparaterna i ”väst” var starkare än de i ”öst”. I Ryssland hade tsarmakten bara repression att falla tillbaka på, medan i Italien kunde bourgeoisin mobilisera civilsamhället, det fanns en sfär där den kunde utöva en kulturell hegemoni.

”I öster var staten allt, det civila samhället var primitivt och geléartat; i väster rådde ett väl avvägt förhållande mellan stat och civilt samhälle och så snart staten råkade i skälvning skönjde man genast det civila samhällets kraftiga struktur.” (Den moderne Fursten)

Civilsamhället ska här förstås som det används hos Marx, som alla ickestatliga institutioner i kapitalismen och är ej synonymt med individuella ekonomiska behov. Gramsci hänvisade till Marx beskrivning i Louis Bonapartes adertonde brumaire hur bourgeoisin och Napoleon III försökte mobilisera, kontrollera och reglera civilsamhället.

Perry Andersen går i artikeln ”The antinomies of Antonio Gramsci” igenom de olika glidningar som hegemonibegreppet och framför allt relationen mellan staten och civilsamhället – som överbyggnadens två nivåer – har i Gramscis skrifter: hur Gramsci tenderar att ibland se relationen mellan civilsamhället och staten som en balanserad relation där de ställs i kontrast emot varandra, ibland behandla staten som summan av det politiska samhället (partier, parlamentarism) och civilsamhället, och ibland se staten och civilsamhället som identiska. Ibland beskrivs hegemonin som den kraft som används inom civilsamhället, medan kraft/dominans den som används politiskt av staten. Peter Thomas väljer att i sin bok om Gramsci betona relationen mellan stat/politisk hegemoni/dominans och civilsamhälle/kulturell hegemoni som en dialektisk enhet, verksam på båda planen integrerat och som bildar staten som en integrerad stat i väst. Perry Andersen betonar snarare hur den borgerliga demokratin bygger på en uppdelning mellan staten och civilsamhället, privat och offentligt, ekonomi och politik – denna uppdelning är en specifik relation som är viktig för arbetarklasspolitik och en separation som måste övervinnas.

I sin analys av kulturell hegemoni och civilsamhällets roll i väst övergår fascismen för Gramsci att bara vara en våldsam reaktion, bourgeoisins användande av illegala metoder för att återställa legalismen, till att betrakta fascismen som en rörelse som mobiliserar civilsamhället och försöker skapa konsensus och samtycke, för att få en långsiktig hållbarhet. Den reaktionära mobiliseringen och hegemonin över civilsamhället stampades inte instrumentellt fram som svar på proletariatets revolt, utan har en lång historia.

Ställningskrig

Ett starkt civilsamhälle och stark borgerlig hegemoni komplicerar möjligheten för den proletära revolutionen. Gramsci tog upp en tråd från Rosa Luxemburg, som jämfört den revolutionära strategin med krigsstrategin med ett manöverkrig. Gramsci lyfte istället fram den andra av de två konkurrerande strategierna under första världskriget: ställningskriget. Vad kunde dessa krigsstrategier lära klasspolitiken? Gramsci menade att den revolutionära strategi som Rosa Luxemburg förespråkat (”Viktigaste böckerna inom motsvarigheten till manöverkrig i politiken”), men även Leo Trotskij med sin permanenta revolution och de franska syndikalisterna med sin generalstrejk, det vill säga ett snabbt manöverkrig som slog in en bräsch i den borgerliga makten var effektiv i stater med svagt civilsamhälle och enklare struktur. I det framåtskridna och utvecklade borgerliga samhället, har civilsamhället ”blivit en mycket komplicerad struktur som är motståndskraftig mot det omedelbara ekonomiska elementets (kriser, depressioner osv) katastrofala ’infall’: det borgerliga samhällets överbyggnad är som skyttegravssystemet i det moderna kriget” (Den moderne fursten). Civilsamhället är som befästa försvarssystem som förhindrar rörlighet och snabba attacker och skapar en motståndskraft mot kriser.

Gramsci diskuterar tre möjliga revolutionära strategier: manöverkrig, ställningskrig och underjordiskt krig. Som exempel på manöverkrig nämner han strejken, som ställningskrig den gandhianska bojkotten och det underjordiska kriget ”arditismen”, militanta stormtrupper. Manöverkriget är den insurrektionella kamper för att erövra makten, storma vinterpalatset. Men även ställningskriget måste ses som en revolutionär strategi, förbundet med uppbyggandet av en mothegemoni i civilsamhället, upprättandet av ett historiskt block som gör sig redo att utmana makten. I vissa textpassager skildras de olika strategierna som tätt sammanhängande, manöverkriget kan övergå i ett ställningskrig, ställningskriget kan föregå och lägga grunden för manöverkriget. Medan i andra stycken så beskrivs strategierna som mer passande för olika perioder eller länder, beroende på om statsmakten baserades enbart på kraft eller även hegemoni genom civilsamhället. Ställningskriget blev då den revolutionära strategin för ett utvecklat borgerligt samhälle med ett komplext försvarssystem i sin hegemoni över civilsamhället. Ställningskrigets uppgift var att undergräva denna ideologiska hegemoni.

I L’Unita i september 1926, kort innan Gramsci greps, diskuterade han att möjligheten till manöverkrig som revolutionär strategi, att med strejken utmana makten, hade avslutats redan i mars 1921, bara två månader efter att PCd’I bildats. PCd’I hade därmed missat chansen att ställa sig i täten för en proletär revolt av rysk modell. Strategierna hängde i denna text tätt samman med en kampcykels/revoltvågs flod (manöverkriget möjligt) och ebb (som krävde ställningskriget). När fabriksrevolten tappat sitt momentum 1920 hade PCI behövt slå om omedelbart till att förankra sig i civilsamhället, bygga allianser med andra subalterna klasser, samlas kring dagskrav som arbetarenhet gick att uppnå till, binda upp socialistpartiets bas och oorganiserade arbetare till kommunistpartiet: det vill säga tillämpa enhetsfrontstrategin.

”… positionen med en instabil jämvikt gav upphov till den italienska fascismens kraft, som organiserade sig och grep makten genom metoder och system som – även om de hade en italiensk egenart, var förbundna med den italienska traditionen och den omedelbara situationen i vårt land – hade och har en viss likhet med metoderna och systemen som beskrevs av Karl Marx i Louis Bonapartes adertonde brumaire, det vill säga den allmänna taktik som bourgeoisin i fara har använt i alla länder”. (Luciano Canfora, Gramsci in carcere e il fascismo, 2012)

Gramsci nämner även en tredje revolutionär strategi, ”arditismen”, stormtrupperna, vilket underförstått är den form den fascistiska reaktionen tog 1920-1922. ”En försvagad statlig organisation är som en förslöad här; så träder stormtrupperna i funktion, dvs de privata väpnade organisationerna, som har två uppgifter: använda olagliga medel, medan staten förefaller att hålla sig inom laglighetens gränser, för att omorganisera själva staten”. (Den moderne fursten). Gramsci varnar dock för att denna metod är svår att använda för en proletär revolt, ”man inte kan härma de dominerande klassernas kampmetoder utan att lätt falla i bakhåll”. ”Att tro att man mot den privata illegala verksamheten kan sätta upp en annan liknande verksamhet är enfaldigt; det innebär att tro att staten evigt förblir overksam, vilket aldrig inträffar…” Det är även en fråga om ekonomiska resurser, den kommunistiska rörelsen kan inte ha specialutbildade eller permanenta stormtrupper, som de privatarméer bourgeoisin kan finansiera, efter som den proletära kampen sker ideellt och inte avlönat.

Passiv revolution

Ett centralt begrepp hos Gramsci för att förstå fascismens hållbarhet är begreppet ”passiv revolution”. Gramsci rör sig med det begreppet bortom reaktionen som ett manöverkrig och börjar betrakta dess långsiktiga förändringar ovanifrån. Den passiva revolutionen är en restaurationsrevolution som verkar genom långsamma förändringar, kapilärt i samhället, genom ”molekylära modifikationer” som omvandlar hela samhällsstrukturen utan en folklig revolution underifrån.

Gramsci utgår från varje samhällsförändrings objektiva och subjektiva förutsättningar. Finns de objektiva förutsättningarna kan de subjektiva inte utebli, en ”ingen samhällsformation försvinner innan produktivkrafterna mognat” och de ”materiella förutsättningarna är redo”. Men vilken form de subjektiva krafterna tar när förutsättningarna är redo är inte givet – de kan variera i omfattning, intensitet eller olika subjektiva krafter kan stå i motsättning till varandra. Förändringen kan vara progressiv, reaktionär eller olika mellanformer: antireaktionär utan att vara progressiv, eller progressiv i en reaktionär form. Gramsci tar sig i Den moderne Fursten an och analyserar olika historiska exempel.

Det första exemplet är de borgerliga revolutionerna under 1800-talet. De borgerliga revolutionernas avslutades inte med epoken 1789-1848, som var en period av folkliga massrevolter, utan fortsatte 1800-talet ut. Bourgeoisins nedbrytande av feodalsamhället och dess monarki pågick inte bara genom öppna revolter, utan fortsatte även i perioder som framstod som reaktioner och återgångar till monarkin – men dolt och på ett djupare plan. Utifrån en läsning av Louis Napoleons adertonde brumaire diskuterade Gramsci Napoleon I, Napoleon III och Bismarcks samhällsföränindringar som passiv revolution: ”perioden av revolution underifrån kommit till ett slut, åtminstone för stunden; nu börjar en period av revolution ovanifrån”. Statens organisationsstruktur hade blivit allt fastare, autonomt och mer komplex, civilsamhället mindre autonomt. Genom liberalismens passiva revolution och ställningskrig 1815-1870 hade överbyggnaden anpassats till de förändrade produktivkrafterna.

Även det italienska nationella enandet 1848-1871, risorgimento, tolkade Gramsci på samma sätt som en passiv liberal revolution, ett frammognande av den borgerliga nationen. Gramsci analyserade samspelet mellan de olika borgerliga krafterna, vad som hindrade radikalerna i Aktionspartiet att gå över till jakobinism och inordna sig i ett moderat program. Statsmannen Cavour, menade Gramsci, lyckades binda upp Aktionspartiet, genom att både vara medveten om sin och deras historiska uppgift, medan de enbart var medvetna om sin egen uppgift. Den borgerliga nationella rörelsen var en klassallians mellan industribourgeoisin i nord och markägarna i syd, vilket förhindrade att enandet medförde radikala markreformer – trots att enandet skedde genom en ”demagogisk” massrörelse. Det nationella enandet som en passiv revolution var ”Ett progressivt enande på ett reaktionärt sätt”.

Som tredje exempel diskuterade Gramsci fascismen och fordismen (av honom kallad ”amerikanismen”) som två lösningar på samma kapitalistiska kris. Gramsci menade att både amerikanismen och fascismen var två former som lyckades modernisera kapitalismen ovanifrån, båda lyckades skingra och bryta upp proletariatets styrka, separera proletariatets intressen från böndernas, och därigenom återvitalisera kapitalismen. Båda kunde därför betecknas som passiva revolutioner, restaureringsrevolutioner, som försökte överkomma en organisk kris. Genom att upprätta sin egen version av fordismen efter den globala finanskrisen 1929, i form av korporativismen, påbörjade fascismen en passiv revolution som förändrade den ekonomiska strukturen till en blandform mellan planering och liberalism. Denna passiva revolution menade Gramsci var skälet till att fascismen överlevt sin första instabila fas, att efter dess period av manöverkrig 1917-1921, inträdde den en period av ställningskrig. Fascismen riskerade att därigenom få samma hållbara utveckling som liberalismen under dess passiva revolution; fascismen (och amerikanismen) var den ”nya liberalismen”. Genom överkommandet av den organiska krisen försökte fascismen få massornas konsensus, så social hegemoni. Denna analys gick bortom att bara se fascismen som reaktion.

Organisk kris

I anteckningsboken Den moderne Fursten, där Gramsci samlade sina anteckningar om Machiavelli, utvecklar han sin partiteori. Texten bygger vidare på artikeln Il Capo (ledaren), som Gramsci publicerade i L’Ordine Nuovo efter Lenins död 1924, och där han försöker särskilja vad som kännetecknade Lenin från Mussolini som en historisk ledare, som agerar parti i en historisk situation. Hur ser relationen ut mellan massa, avantgarde och ledning? I Den moderne fursten diskuterar han den nya ”fursten” som en sorelsk myt, en symbol för den kollektiva viljan.

”Den moderna fursten, myten-fursten, kan inte vara en verklig person, en konkret individ; den kan bara vara en organism, ett sammansatt samhällselement i vilken det redan föreligger en begynnande konkretisering av en erkänd kollektiv vilja som redan delvis hävdat sig i handling. Denna organism är redan given den historiska utvecklingen, och det är det politiska partiet: den första cell i vilken är inneslutna de frö till kollektiv vilja som tenderar att bli universella och totala”. (Den moderne Fursten)

Ideologin som sorelsk myt måste ha sin förankring i folket för att ha förutsättningen för att bli en nationell-folklig kollektiv vilja. ”… en politisk ideologi som framläggs inte som kall utopi eller doktrinärt resonemang, utan som en skapelse av konkret fantasi, som verkar på ett splittrat och pulveriserat folk för att upptäcka och organisera dess kollektiva vilja”. Genom att skapa en politisk sammansättning, genom civil och politisk hegemoni, skapas ett historiskt block, ”motsatsernas och de åtskildas enhet”.

Det organiska partiet som ”den moderne fursten” är inte ett formellt parti, utan det ”ideologiska partiets intellektuella generalstab” är snarare en samling av olika krafter som ”… arbetar som om den vore en fristående levande kraft, överlägsen partiernas och ibland betraktad som sådan av allmänheten”. Parti och massa befinner sig i en tät relation, vilket gör att ett parti aldrig blir fullbordat eller fullständigt format, partiblivandet är snarare en process i rörelse.

Även anarkiströrelsen beskrivs av Gramsci som fungerande som ett parti, men av mer indirekt karaktär, och som verkar inom det organiska partiet för att driva det åt ett håll och ta kampen om klasshegemonin genom den direkta aktionens propaganda. ”… anarkiströrelsen inte är självständig, utan lever i de andra partiernas marginal, ’för att fostra dem’”. Det finns en anarkism inneboende i varje organiskt parti; ”Vad är de ’intellektuella och cerebrala anarkisterna’ annat än en aspekt av denna ’marginalism’ i förhållande till de dominerande sociala gruppernas stora partier?”

Ett organiskt parti, eller historiskt block, är alltid en fråga om klasshegemoni över olika skikt och sammanbindandet av olika klassegment i ett gemensamt projekt – ett projekt som alltid baseras på ett samtycke underifrån. Men här kommer skillnaden in mellan olika historiska block, om hur de relaterar till mobiliseringen, hur detta samtycke skapas.

”Det framträder emellertid två former av ’parti’ som såsom sådant tycks undandra sig direkt politisk aktion: det som består av en elit bildade män, som har funktion att ur kulturens och den allmänna ideologiernas synpunkt leda en stor rörelse av besläktade partier (som i realiteten är funktion av ett och samma organiska parti); och under senare tid ett parti som inte består av en elit utan av massor, vilka såsom massor inte har annan politisk funktion än en rent allmän trohet, av militär typ, mot ett synligt eller osynligt politiskt centrum. ” (Den moderne Fursten)

Den senare rörelsen, fascismen, kännetecknas av en demagogisk massmobilisering: ”Massan tjänar helt enkelt till ’manöver’ och ’intas’ med moralpredikningar, känslomässiga sporrar, messianska myter om väntan på en sagolik tidsålder där alla motsatser och allt elände i det närvarande automatiskt skall upplösas och botas”.

Gramsci föreslår följande analysväg för att se förbindelsen av massan till partiet:

1. Det sociala innehållet i den massa som ansluter sig till rörelsen
2. Vilken funktion har denna massa i den styrkeojämvikt som skapas
3. Vilken politisk/social innebörd har de krav som ledarna ställer och som når samtycke? Mot vilka behov svarar de?
4. Stå medlen i samklang med det mål man uppställt?
5. Hypotesen i rörelsen med nödvändighet kommer att ändra natur och tjäna andra syften än den anhängarmassorna väntar sig.

Partier är klassuttryck. Men varje parti kan även knyta till sig andra klassintressen, utöva hegemoni över andra klassegment och knyta dem till sig. Gramsci intresserade sig särskilt för vad som hände när sociala grupper skiljdes från sina partier, den organiska kris som uppstod.

”Fastän varje parti är uttryck för en social grupp och bara för en, inträffar det likväl, att vissa partier visserligen representerar en enda social grupp, under vissa givna förhållanden, men utövar en funktion av jämvikt och skiljedom mellan den egna gruppens intressen och de andra grupperna och åstadkommer att utvecklingen av den grupp de representerar äger rum med samtycke och hjälp från allierade grupper eller rent av från grupper som är avgjorda motståndare.” (Den moderne Fursten)

Olika klasser kan omorientera sig olika snabbt, en härskande klass ställer om sitt program snabbare än underordnade klasser. Partiet måste i det läget vara flexibelt och snabbt kunna reagera. Den största faran är partibyråkratin, att partiet agerar vanemässigt och konservativt. Byråkratin riskerar att partiet töms på sitt sociala innehåll och blir självtillräcklig, en mumifierad och anakronistisk luftkonstruktion, oförmögen att förstå den föränderliga politiska situationen. Återigen hänvisar Gramsci till Louis Bonapartes adertonde brumaire.

När de traditionella partierna inte längre erkänns som en uttrycksform för sin klass eller klassfraktion uppstår en organisk kris. Den organiska krisen är en hegemoni- och auktoritetskris, där den ledande klassen misslyckats i sitt politiska projekt eller med våld försökt framtvinga samtycke. Denna period är en ömtålig, turbulent och farlig period, ett öppet fält där karismatiska personer och våldshandlingar kan få utrymme. Under sådana perioder kan massrörelser av bönder eller småborgerliga intellektuella uppkomma, som går från passivitet till aktivitet, och genom demagogiska löften ”ställer krav som i sin oorganiska helhet utgör en revolution”. I organiska kriser finns öppningar för karismatiska ledare, våldsamma gaturörelser av militär karaktär, ”rörelse av ’kosack-typ’”, med mobiliseringar av krigsveteraner och pensionerade militärer.

”När krisen inte får denna organiska lösning utan istället löses genom en karismatisk ledare innebär detta att det föreligger en statisk jämvikt […]; att ingen grupp, varken de konservativa eller den progressiva, har kraft till seger och att även den konservativa gruppen har behov av en herre.” (Den moderne Fursten)

Ceasarismen

Det är här Gramsci visar på det öppna i den politiska sammansättningen ur klassens tekniska sammansättning. När de progressiva klasskrafter som verkar i samklang med produktivkrafternas utveckling hamnar i en blockering i mötet med de klasskrafter som stöder sig på en tidigare produktionsform, som ännu inte helt uttömt sina historiska möjligheter. Låsningen och styrkejämvikten skapar en öppning för andra krafter att tillkämpa sig utrymme. Denna lösning är ”bonapartismen”, eller ”ceasarismen” som Gramsci väljer att kalla den – de två beteckningarna används synonymt.

”Man kan säga att ceasarismen uttrycker en situation, där de kämpande krafterna på ett katastrofalt sätt uppväger varandra, dvs de väger så jämnt att den fortsatta striden inte kan sluta annat än med ömsesidig förintelse. När den progressiva kraften A kämpar mot den regressiva kraften B, kan det inte bara inträffa att A besegrar B, eller att B besegrar A, detta kan också inträffa att varken A eller B vinner utan bara får varandra att förblöda och att en tredje kraft C ingriper utifrån och lägger under sig vad som återstår av A och B”. (Den moderna fursten)

Den ceasaristiska lösningen är när en tredje kraft kliver in, en godtycklig lösning kopplad till en stor personlighet. ”Historiska tilldragelser som kulminerat i en stor ’heroisk’ personlighet.” I Italien trädde fascismen in som en sådan kraft när bourgeoisin inte klarade av att lösa kapitalismens kris och proletariatet var oförmöget att gripa makten. I den instabila jämvikten uppstod ett utrymme för en tredje kraft att agera som ”skiljedomslösning”.

Gramsci skiljde på två former av ”auktoritär politik” eller ceasarism, en progressiv och en ”objektivt regressiv och reaktionär”. Som exempel på den förstnämnda tog han upp Ceasar och Napoleon, som exempel på den andra Louis Bonaparte/Napoleon III och Bismarck, även om gränsen inte var hårfin – han antyder att Napoleon III var bärare av en ”objektivt progressiv” liberal förändring (passiv revolution) trots sin reaktionära form (restauration).

1848 gjorde de progressiva krafterna en framryckning i ett förtidigt stadium, när förutsättningarna inte var mogna. Samtidigt hade de ”existerande sociala formerna inte uttömt sina utvecklingsmöjligheter”. Napoleon III representerade fullföljandet av dessa inneboende och latenta möjligheter. Napoleon III var regressiv genom att hans regim bara var en kvantitativ gradskillnad, en utveckling av samma statstyp. Ceasar och Napoleons maktövertaganden däremot var progressiva eftersom de innebar en kvantitativ-kvalitativ artskillnad, en övergång och utvecklandet av en ny statstyp. Den reaktionära/regressiva ceasarismens mobilisering byggde på att varje samhällesformation alltid hade en marginal att ta av från tidigare strukturer. ”… eftersom en social form ’alltid’ har marginalmöjligheter till fortsatt utveckling och organisatorisk ordning, och särskilt kan den räkna med den relativa svagheten hos den progressiva motståndarstyrkan…”

Den regressiva ceasarismen kunde gripa tillbaka på ett legalt statsvåld eller ett illegalt kosackvåld, men ”den moderna ceasarismen snarare är polisiär än militär”, för att ”lägga fjättrar på historiens levande krafter”. Den eftersträvade ”ordning snarare än militärt krossande”, och sökte vidmakthålla andra klassers svaghet snarare än att krossa dem. Det gällde att ta hänsyn till hur relationen såg ut mellan de fundamentala klassernas huvudgrupper av olika typ, socio-ekonomisk och teknisk-ekonomiskm samt vilka allierade de hade (och om de var underkastade hegemoni eller dominans), som exempelvis militärer, bönder, småbourgeoisin och så vidare.

En stor heroisk personlighet var ingen nödvändighet för bonapartismen, det kunde uppstå en ceasarism utan Ceasar, i form av en koalition eller samförståndsavtal. ”Varje koalitionsregering är en begynnelsegrad av ceasarism”. Gramsci försökte se närmare på hur labourledaren i England, MacDonald, lyckats samla en konservativ majoritet i en parlamentarisk kompromiss, som ett exempel på ceasarism.

Gramsci tar även upp ett exempel på en blockering av ceasarismen; den så kallade Dreyfusskandalen i Frankrike och den rörelse den gav upphov till. Dreyfusrörelsen ”förhindrat uppträdandet av en ceasarism under förberedelse, av klart reaktionär karaktär”. Dreyfusrörelsen kunde inte klassificeras som revolutionär, men inte heller reaktionär – den var ”relativt progressiv”, men av gamla latenta krafter som en ceasaristisk reaktion inte förmått utnyttja. ”Marginalkrafterna”, denna gång i form av städernas ”underordnade element” och småborgare, snarare än bönder, var ej progressiva och kunde inte bli ”epokgörande”. De var ur stånd att själva uttrycka en egen rekonstruktiv vilja, men lyckades undanrycka basen från reaktionen. ”De har blivit historiskt effektiva pga motståndet konstruktiva svaghet, inte pga en egen inre styrka”. (Den moderne Fursten)

Enhetsfront eller folkfront?

Gramscis texter handlade alltid om revolutionär strategi och försöka utröna hur strategin måste ändras beroende på om den proletära kampen befanns sig i ett ebb eller flod, hur den nationella kontexten såg ut, den inhemska bourgeoisin, staten och civilsamhällets roll. De relaterade även i högsta grad till Kominterns diskussioner om internationell strategi. Gramscis fängelseanteckningar måste bedömas med utgångspunkt i denna diskussion. Men också utifrån den isolering Gramsci skrev i, den begränsade insyn han hade i Kominterns fortsatta öde efter staliniseringen och de olika kursändringarna i dem. Och även om Gramsci var isolerad från den diskussionen kom hans texter senare att användas för att legitimera olika politiska projekt och strömningar som kom efter hans tid. Gramscis tänkande formades av diskussionen i Komintern under dess formerande period (1917-1925), andra period (1925-1928) och i viss begränsad mån den ultravänsteristiska tredje perioden (1928-1935).

Efter PCd’Is bildande och fascisternas maktövertagande befann sig Gramsci i Moskva från maj 1922 till november 1923, för att sedan flytta till Wien december 1923 till maj 1924, där han ansvarade för Kominterns nygrundande byrå för antifascistisk aktion.

PCd’I var mellan 1922 och 1926 ett semilegalt parti. En stor del av partiets kader satt fängslade och strukturen var under konstant angrepp från fascisterna. Bordiga fängslades 1922, han frikändes och friades – men vägrade återta sin position som PCd’I:s ledare och plats i centralkommittén. Partiet befann sig därigenom i ett ledarlöst interregnum mellan 1923-1924, sliten mellan Bordigas vänstermajoritet, Gramscis centerströmning och Tascas högerströmning. Gramscis politik försökte manövrera i det landskapet, mellan den internationella utvecklingen och enhetsfronten, inhemska italienska situationen med fascismen, och kampen inom partiet mot Bordiga och Tasca.

Italienska kommunistpartiet var under denna period oense med Komintern i flera centrala frågor, framför allt kring enhetsfrontstaktiken. Partiet hade nyligen brutit med socialistpartiet och det smärtade att inleda på Kominterns order inleda ett samarbete med den socialdemokratiska ledningen. Både Bordiga, Togliatti och Gramsci var överens om att en enhetsfront måste byggas underifrån, i att söka samarbete genom gemensamma aktioner och dagsfrågor på kommunisternas initiativ för att få med sig massorna. På Kominterns femte kongress 1924 i Moskva ägnade Togliatti och Bordiga en stor del av sina tal åt att kritisera socialdemokraterna som vänsterfascister, vars pacifikationspolitik avväpnade arbetarklassen. Enhetsfronten underifrån behövde kämpa på två håll, både mot fascismen och socialdemokratin. Socialdemokratin hävdade att den proletära revolutionen inte längre stod på dagordningen, medan Komintern såg bakslagen som en tillfällig ebb i den revolutionära rörelsen.

1924 skiftade italienska kommunistpartiets ledarskap från Bordigas vänsterfraktion till L’Ordine Nuovokretsen och Gramsci återvände till Italien och blev PCd’I:s nya partiledare. Han började bygga upp partiet igen, lyckades genom grundandet av tidningen Unità (enhet) bedriva enhetsfrontspolitik och knyta till sig socialistpartiets vänsterfalang.

Gramsci tillträdde i ett ögonblick då en tillfällig lucka öppnades, i samband med skandalen kring mordet på Matteotti och regeringskrisen för Mussolini. Under ett halvår, hösten 1924, lyckades den borgerliga antifascistiska oppositionen organisera sig igen och kommunistpartiet kunde stärka sina strukturer. Men redan i januari 1925 lade Mussolini locket på och fascisterna inledde en ny våg av repression. I oktober 1925 tecknade arbetsköparna ett kollektivavtal med enbart de fascistiska korporationerna, vilket gav de fascistiska facken ensamrätt till förhandling. Socialistiska facket CGL stängdes därmed ute och föll samman, medan de av Gramsci uppbyggda kommunistiska autonoma fackliga kommittéerna inom CGL, commisioni interne, utsattes för repression – och försökte återuppbygga CGL underjordiskt. Kommunistpartiet intensifierade sitt arbete att skapa autonoma fackkommittéer. I november 1925 ställdes all oppositionsmedia under fascistisk kontroll, även om socialistiska Avanti och kommunistiska Unità lyckades fortsätta komma ut semilegalt. Fascistpartiet började steg för steg under 1926 lägga grund för en korporativ ordning inom ekonomin, som sedan kom att byggas ut under trettiotalet.

Komintern genomgick många tvära kast under Lenins sjukdomsperiod och efter hans död. Efter den misslyckade revolutionen i oktober 1923 genomfördes en vänstersväng, vilket underlättade PCd’Is relation till Komintern. Samtidigt utbröt en maktkamp inom det sovjetiska kommunistpartiet vilket fick stora konsekvenser för den kommunistiska rörelsen internationellt. Den ”andra” perioden inom Komintern, kännetecknades av Zinovievs vänstersväng 1924-1926 och Bukharins högersväng 1926-1928. Komintern centraliserades och påbörjade en kamp mot vänsterfraktionen kring Trotskij och Zinoviev, vilket förenade Bukharins höger och Stalin – och gav genomslag för deras devis om ”socialism i ett land”. Vänstersvängen avmattades av Macdonald-regeringens fall i Storbritannien och Herriots i Frankrike, Hindeburgs steg mot makten i Tyskland och repressionen mot tyska KPD, Mussolinis ökade maktbefogenheter i Italien och den reaktionära svängningen i Polen och Estland – som alla sågs som ytterligare tecken på att kapitalismen temporärt hölls på att stabiliseras upp.

Bukharins tes om kapitalismens ”relativa stabilisering”, efter nederlaget i Tyskland, krävde defensiva strategier. Gramsci var skeptisk till stabiliseringstesen och fortsatte hävda att revolutionen fortfarande kunde komma upp på dagordningen. Han menade, i polemik mot både Bukharin och Trotskij, att det inte gick att lansera en enhetlig internationell strategi, utan den måste skräddarsys i varje land utifrån landets strukturella position i världsekonomin, om det var läge för en offensiv eller defensiv fas. Överklassen hade i länderna olika tillgång till politiska och organisatoriska resurser. Partiets uppgift var fortfarande att förbereda för revolutionen oberoende av kapitalismens fluktuation. Att ta makten var alltid på agendan, oavsett om kampcykeln befann sig i ebb eller flod. Gramsci hamnade därigenom i konflikt med ”socialism i ett land”-doktrinen, som han kritiserade för att måla över kommunismens förluster genom att bara hävda att en ny ekonomisk fas inletts.

Enhetsfrontsarbetet, när det väl kom igång i Italien, fortsatte dra på sig Kominterns kritik. Arbetet organiserades dubbelt, dels genom defensiva fackliga försvarskommittéer, Comitati di difesa sindacale och dels genom offensiva agitationskommittéer för proletär enhet, Comitati di agitazione. Agitationskommittéerna kritiserades av Moskva för att inte ligga i linje med Kominterns politik. Ännu mera kritik fick Bordiga och vänsterströmningens samarbetskommittéer, Comitati d’Intesa, som fick upplösas efter Kominterns kritik.

Kominterns fraktionsstrider kom allt mer att påverka även de interna fraktionerna inom PCd’I. Gramscis politiska enhetsfrontlinje betonade Italiens särdrag och försökte agera i den specifikt nationella kontexten, vilket kritiserades av Trotskijs och Bordigas anhängare. Gramscis försökte att samla de ”folkliga krafterna” runt kommunistpartiet och ta sig an ”sydfrågan”, att den kommunistiska proletära rörelsen måste skapa en allians mellan arbetare och bönder (för att bryta ut dessa ur det fascistiska blocket) – och där hamnade han internationellt i konflikt med Trotskij. Gramsci såg enhetsfronten som ett motmaktsprojekt, vilket var en annan inriktning än Trotskijs enhetsfronttaktik från ovan. Bordiga började också bedriva ett taktiskt samarbete med Trotskijs vänsteropposition mellan 1924 och 1930, och riktade allt hårdare kritik mot Stalin.

På PCd’I:s tredje kongress, Lyonkongressen i januari 1926, kontrollerade Gramscis centerfraktion 90 procent av partiet, från att ha varit i minoritet bara två år tidigare. Även om Gramsci gav ett formellt stöd till Stalinsidan mot vänsteroppositionen, så var han tekniskt oense med Moskva hur de interna fraktionerna skulle bemötas. Gramsci manade till Kominterns centralkommitté att behålla enheten, trots oppositionens felsteg. Han såg till att den italienska vänsteroppositionen skulle få plats i alla nivåer inom partiet och Bordiga återvaldes in i centralkommittén. Gramsci riktade i ett brev till sovjetiska centralkommittén kritik mot förföljelsen av oppositionen, men Togliatti – som tagit plats som PCd’Is kontaktperson i Moskva – undvek att leverera brevet. Stämningen var spänd mellan Komintern och PCd’I när Gramsci greps av fascisterna. Togliatti fick efter gripandet i uppgift att fullfölja Kominternlinjen att skapa en enhetsfront ovanifrån, men lyckades inte implementera taktiken i Italien.

1929 utmanövrerades Bukharin och Stalin fick total kontroll över Komintern. Den så kallade ”tredje perioden” inleddes (1928-1935), med en hård opposition mot socialdemokratin, ”fascismens tvilling”. Komintern bedömde återigen situationen, efter finanskrisen, som förrevolutionär och beordrade kommunistpartierna att trappa upp det offensiva arbetet. Fascismen bedömdes som var sista stadiet i kapitalismens kollaps, revolutionen skulle bryta ur direkt ur fascismens kris – utan någon liberalt eller socialistisk parlamentarisk mellanperiod – all form av samarbete med andra antifascistiska krafter bedömdes som onödigt. Gramsci informerades i fängelset om den nya linjen 1930, vid det läget hade redan fem av åtta medlemmar i italienska kommunistpartiets medlemmar uteslutits och Bordiga slängts ut ur centralkommittén och partiet. I Komintern och PCd’I bedömdes Gramscis politik ligga i konflikt med Kominterns VI kongress. Under tredje perioden osynliggjordes därför Gramsci, han skrevs ut ur partihistorien och nämndes inte alls i partipressen. En planerad bok med Gramscis texter ställdes in.

Det var alltså i total isolering i fängelset, både från PCd’I och övriga kommunistiska fångar, som Gramsci påbörjade sitt studieprojekt i anteckningsböckerna i Turi-fängelset 1929. Hans texter utgår från och relaterar till diskussionerna inom Komintern, speciellt dess andra och tredje period, om än ofta i förtäckta ordalag. En stor del av Gramscis kritik av Trotskij i häftena verkar snarare riktad, med en machiavellisk förskjutning, mot Stalin och Bukharin (kritiken av manöverkriget som insurrektionell adventurism, bonapartismen, regressiv byråkratisk totalitarianism osv). Han kritiserade Bukharins vulgärmaterialism och Croces historicism och försökte genom sin praxisfilosofi omformulera historiematerialismen som gav större utrymme för de subjektiva ingripandena i samhällsförändringarna.

På Kominterns VII kongress 1935 skedde en ny svängning och folkfronten lyftes som samlande taktik. Stalinismen kan, med Nimtz beskrivning, skildras som en påtvingad ”demokratisering” av den kommunistiska rörelsen. Nationalsocialismens maktövertagande i Tyskland innebar ett reellt hot mot Sovjetunionen och de revolutionära förhoppningarna efter krisen 1929 hade grusats i land efter land. Kommunistpartierna skulle nu istället söka allians med alla demokratiska krafter för att rädda den liberala parlamentarismen och visa sig som trovärdiga demokratikämpar och regeringsdugliga. De kommunistiska partierna skulle bli nationellt-folkliga partier. Gramsci var i det läget för sjuk för att kunna skriva och verkar ha varit helt isolerad från diskussionerna i Komintern. 1937 avled han på ett sjukhus, strax efter att han frigivits av fascisterna.

Från att ha varit en ”onämnbar” person under tredje periodern kom Gramsci efter sin död att fylla en funktion för det italienska kommunistpartiet att förverkliga folkfrontslinjen. Gramscis historia utsattes för en revisionism och hans begrepp om kravet på en antifascistisk ”konstituerande församling”, behovet av samla de ”folkligt-nationella” krafterna (hos Gramsci att proletariatet skulle liera sig med andra subalterna krafter till ett historiskt block), fogades in i PCd’I:s folkfrontsideologi.

Togliatti lyfte fram Gramsci som en samlande nationalklenod, för skapandet av en nationell kultur. ”Gramsci tillhör varje italienare.” Teorierna om hegemoni, historiska block och passiv revolution infogades i Togliattis och PCd’Is program för strukturella reformer, transformism och politikens autonomi – och lade grunden för den italienska eurokommunismen och dess ”fredliga väg till socialismen”. 1944-1947 tog Togliatti och PCd’I plats i regeringskabinettet, efter den fascistiska regimen störtats. 1947 publicerade också Togliatti ett redigerat urval av fängelsebreven och åren efter av fängelseanteckningarna. Gramsci separerades från tredje internationalens diskussioner och presenterades som enbart en intellektuell. Det är den Gramsci som senare akademin fångade upp och lyfte in i ”cultural studies”, postkolonial teori och subalterna studier, en Gramsci helt utbruten ur sin kommunistiska och revolutionära kontext – reducerad till en teoretiker om kulturell hegemoni och de intellektuellas roll.

Gramscis texter förtjänas att läsas igen, direkt från källorna – utan att passera genom eurokommunismen eller cultural studies – eftersom de ger en bra analytisk grund för att inte bara förstå den tidens fascism, utan med begrepp som ”passiv revolution”, ”ceasarism/bonapartism”, ”ställningskrig/manöverkrig” och ”historiska block” kunna analysera dagens högerpopulistiska rörelser. Det blir nästa projekt är på bloggen.

Gramsci II – Antifascism som proletär hegemoni

”Vi vill göra som i Ryssland”, skanderade fabriksarbetarna när de fick höra nyheterna från Ryssland. I augusti tågade de spontant ut ur fabrikerna och började bygga barrikader på Turins gator. 1917 störtades tsaren i Ryssland. Den borgerliga revolutionen förbikördes efter några månader av boljsevikernas. Den första framgångsrika kommunistiska revolutionen sände vågor av hopp och chock över hela världen. Kampvågen spred sig över Europa. Arbetarna i alla länder hämtade inspiration från och blickade mot den ryska revolutionen. Upproret i Turin slutade i ett blodbad, 500 arbetare sköts till döds innan den spontana revolten upphörde. Men fabriksarbetarklassen var satt i rörelse och skulle under de kommande fyra åren gång på gång mäta sin styrka mot industribourgeoisin.

Den andra internationalen kollapsade under första världskrigets nationalistiska våg som slet sönder arbetarklassens internationella sammansättning. 1919 grundade de ryska bolsjevikerna Tredje internationalen och flera socialdemokratiska partier anslöt sig. Även italienska socialistpartiet, PSI, närmade sig Tredje internationalen. PSI blev enskilt största partiet i valet 1919 och deras fackförening CGL växte från 250 000 medlemmar vid krigsslutet till 2 miljoner. På Kominterns andra kongress 1920 deltog Amadeo Bordiga från Italien. Komintern ställde krav på PSI för att ansluta sig, bland annat att PSI skulle rensa ut hela sin reformistiska flygel – vilket partiet vägrade. Istället bildades kommunistiska fraktioner inom PSI, med Bordigas antiparlamentariska falang som den största. Den falang som fick störst medgivande och stöd från Komintern var kretsen kring tidningen L’Ordine Nuovo, med Antonio Gramsci. Tidningen positionerade sig nära den framväxande fabriksrådsrörelsen i Turin.

I april 1920 bröt en generalstrejk ut i Turin som spred sig över hela Piemonte-regionen och blev början på elva dagar av dubbelmakt då fabriksråden spred sig från fabrik till fabrik. Varken industriföretagarna eller fackföreningarna erkände fabriksråden, PSI vägrade utöka generalstrejken till resten av landet och dess tidning Avanti kritiserade fabriksrevolten. Strejkvågen slutade i ett misslyckande, men i augusti och september tog den ny fart. Strejken spreds från fabrikerna, spred sig till järnvägs- och vägarbetarna. ”Det som i april framstod som en ’utopi’ har nu blivit offentligt accepterat”, konstaterade Gramsci. Denna gång ockuperades fabrikerna i alla större industricentra i Italien. Istället för att lägga ner produktionen tog en halv miljon fabriksockupanter och producerade för sig själva. Samtidigt som fabrikskampen expanderade var den mer defensiv. Missnöjet mot PSI växte och allt fler industriarbetare orienterade sig till den kommunistiska oppositionen kring L’Ordine Nuovo – medan Bordigas fraktion ställde sig avvisande till den ”tradeunionistiska kampen” i fabrikerna. ”Turins arbetarklass var snabba att se Tredje internationalen som världsproletariatets kropp, med uppgiften att leda inbördeskriget, gripa den politiska makten, upprätta proletariatets diktatur och upprätta en ny ordning av ekonomiska och samhälleliga relationer”, skrev Gramsci i L’Ordine Nuovo (Turins fabriksrådsrörelse, L’Ordine Nuovo 1920) Samma höst började den fascistiska rörelsen att expandera och bli ett massfenomen.

Fabrikens parti

I programmet för tidningen L’Ordine Nuovo (1920) summerade Gramsci, Togliatti mfl tidningens målsättning. Efter krigsslutet ägnade ”de all sin uppmärksamhet åt att studera fabriksproduktionen”. Med inspiration från Marx (fokus på industriproletariatet), De Leon (IWW) och Lenin (sovjeterna) inriktade de sig på att studera ”fabriken som en politisk organism” och spåra fröet till sovjeter i produktionen. ”Sovjeten är den universella formen – inte en enbart rysk institution; Sovjeter är den form i vilken proletärer överallt de befinner sig i kamp erövrar sin industriella autonomi, arbetarklassen visar sin vilja att befria sig själv. Sovjeten är självstyrets form för arbetarmassorna…” (Ordine Nuovos program, 1920). Genom att studera embryona till fabriksråd hittar man en ”offentlig”, öppen organisationsform för arbetarklassen – till skillnad från de mer exklusiva, ”privata” voluntaristiska formerna som parti/fackförening, som kräver medlemskap och tillhörighet.

I sina artiklar under fabriksockupationerna och rådsrörelsen vände Gramsci innovativt på Lenins partiteori i sin åtskillnad mellan ”den revolutionära processen” och ”de revolutionära organisationerna” (fack/parti). Den revolutionära processen sker underjordiskt, i fabrikens dolda verkstad, mitt i produktionsprocessen. I fabrikerna saknas demokrati och frihet, relationen mellan arbetare och arbetsköpare är en relation mellan förtryckta/förtryckare, utsugda/utsugare. De revolutionära organisationerna har däremot uppkommit i den borgerliga demokratiska sfären. De befinner sig inom, affirmerar och utökar den politiska friheten och generella demokratin. I den borgerliga demokratin ställs ”medborgarna” bara emot varandra som medborgare, med politiska rättigheter”.

Den revolutionära processen kan använda sig av de revolutionära organisationerna, menar Gramsci. Om massorna känner igen sig i och anser deras behov speglas i dessa organisationer kan de fylla ett syfte. Men arbetarklassen kommer inte vara revolutionär genom den borgerliga staten eller demokratin, utan ”när hela klassen i fabriken genom sin handling lägger grunden för en arbetarstat”. De revolutionära organisationerna kan bara verka inom den borgerliga politiska sfärens begränsningar. Fabriksproletariatet är däremot konfigurationen för ett nytt samhälle, vars intressen är universella för alla subalterna grupper, de rör hela mänskligheten. Formerandet av fabriksråden är den nya arbetarstatens grundbyggsten. (Fabriksrådet, L’Ordine Nuovo, juni 1920). ”Varje fabrik har blivit en illegal stat, en proletär republik som lever från dag till dag och avvaktar hur händelserna ska falla ut”. (Den röda söndagen, Avanti, sept 1920).

Gramsci angav flera skäl till fabriksråden som kommunismens frö: de agerar i en direkt antagonism mot kapitalistklassen (motsättningen är direkt mellan arbetare och arbetsköpare), proletära autonomin i fabrikerna angriper direkt den kapitalistiska äganderätten, proletariatet tvingas bli eget subjekt (klass för sig) i fabrikens motsättningar och proletariatet är enda klass som kan befria produktivkrafterna från kapitalismens begränsningar och utveckla produktionens kommunistiska potential. ”Arbetarna som ockuperar fabikerna kan inte förlita sig på några andra än sig själva. De måste därför utveckla sin initiativförmåga: från ett disciplinerat industriobjekt blir de ett ansvarstagande subjekt. De måste skapa för sig själva en kollektiv personalitet, en kollektiv själ, en kollektiv vilja”. (Fem månader senare, Avanti sept 1920).

Som massrörelse övervinner fabriksrådet problemet med att driva partikulära frågor, bara vara ”tradeunionistiskt” som fackföreningarn. Denna industriella autonomi måste återspeglas i partiet. ”[Proletariatet] visar på händelsernas inre logik, den kapitalistiska ordningens oförmåga att tillfredsställa de breda folkliga massornas behov; de visar hur kraftfull och bestämd arbetarklassen har blivit; de visar på den nära förestående förvandlingen av sociala och historiska värderingar”. (Ockupationen, Avanti sept 1920). Fabriksråden indikerar ett annat samhälle – men Gramsci påpekar samtidigt att de skapar inte själva en ny definitiv situation. Kapitalet tillåter ”… dess territorium att invaderas av en fientlig arme, men de behåller sina styrkor intakta, fortfarande i full kraft”. Fabriksockupationerna berövar inte kapitalet makten, utan den fortsätter vara i kapitalets händer genom dess kontroll över armén, den offentliga administrationen, bankväsendet, handeln och så vidare.

Gramsci invänder dock att bara krossandet av den borgerliga politiska staten inte är tillräckligt för att kallas en kommunistisk revolution. Han särskiljer mellan olika subalterna revolter, revolterna som bara är en destruktiv handling (krossandet av staten) och de proletära revolterna som är en rekonstruerande process. ”Revolutionen är inte nödvändigtvis proletär/kommunistisk om den bara vill krossa borgerlighetens politiska stat, bara vill ta över representationen/statsapparaten eller bara ett folkligt uppror som ger makten åt folk som påstår de är kommunister. Den är bara revolutionär om den befriar de proletära kommunistiska produktivkrafter som arbetats fram inom det dominerande kapitalistiska samhället”. (Två revolutioner, L’Ordine Nuovo, juni 1920). Bara yttre förutsättningar räcker inte (ett kommunistiskt parti, den borgerliga statens krossande, proletariatets beväpning), menar Gramsci i polemik mot Bordiga. Dessa ”… kan inte ersätta brist på produktivkrafternas utveckling och expansion, den proletära massans medvetna rörelse i fabrikerna för att genomdriva sin ordning. Att i fabrikerna skapas cellerna för en ny stat”.

De kommunistiska krafternas uppgift är att ge ”… medvetande och organisation åt de produktivkrafter som essentiellt är kommunistiska, för att skapa en säker och permanent ekonomisk bas för en politisk kraft i proletariatets händer”. ”Fabriksrådet, som form för producentens autonomi inom det industriella området och som bas för den kommunistiska ekonomiska organisationen är instrumentet för en dödlig kamp med den kapitalistiska regimen där förutsättningarna skapas för ett överskridande av ett samhälle indelat i klasser och där alla nya indelningar i klasser görs ’materiellt’ omöjliga”. (Två revolutioner, L’Ordine Nuovo, juni 1920). Industriarbetet som homogen specialiserad arbetskraft (maestranze specializzate) är ”den enda kraft kapabel att fungera enande och koordinerande för hela samhället” (Lyonteserna, 1925).

I slutet av 1920 var Gramsci ensam om att försvara fabriksråden inom den kommunistiska rörelsen. Amadeo Bordiga, ledare för den kommunistiska oppositionen, riktade hård kritik mot L’Ordine Nuovo. ”Enligt dem finns den kommunistiska revolutionens essens i att sätta upp nya organ av proletär representation, vars fundamentala kännetecken är deras strikta band med produktionsprocessen; dessa organ ska inom sinom tid ta en direkt kontroll över produktionen. […] vi ser detta som ett överbetonande av tanken att det ska finnas ett samband mellan arbetarklassens representativa organ och det tekniska-ekonomiska produktionssystemets olika delar” (Bordiga, Upprättandet av arbetarråd i Italien, il Soviet 1920). Bordiga lyfte istället fram arbetarråden som massorgan, mot Gramscis fabriksråd. För arbetarråden låg fokuset på ett politiskt gripande av makten och var organ för proletariatets diktatur – som hos Bordiga likställdes med partiets diktatur. Arbetarråden var snarare territoriella enheter och inte förbunden med en viss produktionsgren. Sovjeterna kunde först i ett revolutionärt skede upprättas och uppfylla sin funktion (proletariatets diktatur). Fabriksråden kritiserades för att vara särintressen, medan arbetarråden ”… är ett system av politiska sovjeter valda direkt av massorna, med målet att välja representanter som har ett generellt politiskt program och som inte bara är talesmän för ett smalt yrkes- eller företagskategori” (Bordiga, Upprättandet av arbetarråd i Italien, il Soviet 1920).

Klasshegemoni

Problemet det proletära avantgardet stod inför, en frågeställning som kom att bli allt mer central för Gramsci efter 1920, var dess isolering från andra subalterna klasser. Å ena sidan: ”Genom att befria sig själv kommer proletariatet att förutom sig själv befria alla förtryckta klasser” (Befolkningen i kolonierna, L’Ordine Nuovo, juni 1920). Å andra sidan Turins fabriksproletariats isolering. Italien hade på den tiden fyra miljoner industriarbetare, fyra miljoner landbruksarbetare och fyra miljoner småbönder. Inom alla dessa klasser skedde en radikalisering, en våg av uppror och sociala kamper. Men de förbands inte med varandra. Gramsci kom efter fabriksrevoltens misslyckande att närma sig Bordigas oppositionella kommunistiska tendens. Bildandet av ett kommunistiskt parti, som redan redan existerar ”potentiellt” inom socialistpartiet. För industriarbetarklassen ”… är det nödvändigt med en kompromiss med de klasser som industrin utövar en begränsad hegemoni över, särskilt inom jordbruket och småbourgeoisin”. (Lyonteserna, 1925) Partiets uppgift är att upprätta denna kompromiss, att ”… bli det parlamentariska demokratiska partiet för alla förtryckta klasser, under kommunistiska proletariatets ledning”. (Två revolutioner, L’Ordine Nuovo, juni 1920)

”Politiska partier är en spegling och nomenklatur av samhällsklasser. De uppkommer, utvecklas, förfaller och förnyar sig när de olika skikt av samhällesklasserna som befinner sig i kamp med varandra genomgår en förändring i ders historiska betydelse, finner sina utvecklings- och existensvillkor radikalt förändrade och får ett större och mer klarsynt medvetande om sig själva och sina egna vitala intressen”. (Det kommunistiska partiet, L’Ordine Nuovo, sept 1920) 1920 var ett sådant historiskt ögonblick när partierna var i förändring, menade Gramsci. De stora jordbrukarnas och markägarnas parti, Partito populare, var på väg att splittras eftersom dess massbas, småbrukarna, höll på att radikaliseras. Samma utveckling såg Gramsci i PSI, en ökad konflikt mellan partiledningen och massorna. ”Här har vi förklaringen till den historiska paradoxen att i Italien är det massorna som driver på och ’utbildar’ arbetarklassens parti och inte partiet som styr och utbildar massorna”. (Det kommunistiska partiet, L’Ordine Nuovo, sept 1920). Men hos småbönderna fanns inte någon enande kraft kapabel att skapa en stat, det fanns bara hos proletariatet.

Behovet om att bilda ett kommunistiskt parti hängde därför intimt samman med behovet av att upprätta en proletär hegemoni över de subalterna klasserna.

Antifascism

Det kommunistiska partiet bildades 1921, samma år som det fascistiska partiet. PCd’I:s kritik mot PSI kom att inriktas på deras antifascistiska politik. Gramsci menade att det var PSI:s misstag som brett folkligt parti som gjort att de tappade småborgarna till fascismen och småbönderna till Partito Populare. PSI:s analys av fascismen, menade Gramsci, gick mest ut på att se den som en ytlig manifestation av en efterkrigspsykos eller en ytlig analys av dess ideologi. Gramsci menade att fascismen var organiskt kopplad till den ekonomiska krisen och inte kan betraktas utifrån sin ideologi utan från dess objektiva realitet ”… som en spontan avknoppning på reaktionära energier som stelnar, upplöses och sammanfogas igen, som följer en officiell ledare bara när deras order motsvarar rörelsens inre natur” (Folkmilisen, L’Ordine Nuovo, 1921). Det fascistiska våldet mot arbetarrörelsen avskräckte PSI från att göra motstånd och de drevs in i parlamentariskt samarbete med de borgerliga partierna, nedtonade sin klasskaraktär och försökte sluta en pacifikationspakt med fascisterna – en pakt som visade sig vara vatten värd för Mussolini. (De två fascismerna, L’Ordine Nuovo, 1921). Den parlamentariska antifascistiska oppositionen mot Mussoliniregeringen visade sig vara tandlös, eftersom den vägrade uppmana till massaktioner utanför parlamentet. ”Men utan direkta aktioner kan fascismen aldrig störtas”, skrev Gramsci. (Varken fascism eller liberalism: Sovjetism!, L’Unita 1924). PSI och CGL:s generalstrejk i juli 1922 till försvar för konstitutionen och medborgerliga rättigheter blev ett fiasko – fascisterna tog in svartfötter och lyckades driva industrin vidare trots strejkvarslet.

Den antifascistiska oppositionen missade dessutom sin stora chans, den fascistiska regeringskrisen i samband med att fascistiska mordet på socialistiska parlamentsledamoten Giacomo Matteotti 1924 skapade en våg av indignerade protester i media och på gator. Men fascistpartiet lyckades rida ut krisen, Mussolini gick ut och tog på sig ”fullt ansvar” för händelsen och sade att nationen behövde lägga denna tragiska händelse bakom sig och gå vidare. Så enkelt desarmerades oppositionen.

”I grunden för allt finns problemet med fascismen självt: det är en rörelse som bourgeoisin trodde kunde fungera som ett enkelt ’instrument’ för reaktionen i dess händer, men när de väl hade släppt lös den så visade den sig vara värre än djävulen, vägrade sig styras, utan fortsätte med sina egna mål”. (Fascismens fall, L’Ordine Nuovo, nov 1924).

Men den parlamentariska antifascismen var inte den enda antifascismen. Det växte även fram en militant antifascism som försökte bemöta fascisterna på gatorna. Alla milisveteraner (”arditi”, attackstyrkor) gick inte in i de fascistiska kampförbunden – flera sökte sig mer till anarkistiska och syndikalistiska idéer. 1921 bildade en gemensam vänster (PSI, PC’dI, syndikalistiska Unione Sindicale Italiana och anarkistiska Unione Anarchica Italiana) Arditi di Popolo, Folkmiliserna. Flera av Arditi di Popolos medlemmar hade deltagit i Gabriele d’Annunzios korta ockupation av staden Fiume – vilket även en stor del av fascistiska legionsmännen hade gjort. Men trots d’Annunzios inflytande på Mussolini fanns det en stark kontakt mellan en strömning inom milissoldaterna och Komintern.

Kort efter bildandet samlade Arditi di Popolo 20 000 män, organiserade i en paramilitär struktur i 144 sektioner med militär disciplin, uniformer och symboler (en döskalle med en kniv mellan tänderna). Lenin var en av de första att hylla initiativet med Arditi di Popolo i en artikel i Pravda. Arditi di Popolos mest berömda aktion var när några hundra antifascister lyckades försvara proletära kvarteret Oltretorrente i Parma mot en militär attack från 10 000 fascistiska milismän i augusti 1922. Under tiden för Mussolinis marsch till Rom var Arditi di Popolo en stark fysisk kraft att räkna med. Med PSI:s pacifikationspakt med fascisterna i augusti 1921 drog sig socialisterna ur. Även PCd’I drog sig ur, men upprättade istället egna arditi-miliser. Gramsci gav inledningsvis Arditi di Popolo sitt stöd och kritiserade kommunistpartiet för att inte ta ledning över rörelsen, det informella ledningsskapet i Arditi di Popolo utgjordes av anarkisterna och syndikalisterna kring Argo Secondari. Även om Gramsci förespråkade en militant antifascism och beväpning av proletariatet varnade han dock för att förenkla konflikten med fascisterna till bara gatukamp. Den fascistiska våldsvågen var enbart möjlig på grund av det stöd som de åtnjutit från det statliga polisväsendet – den fascistiska illegaliteten hade ett legalt stöd, vilket den antifascistiska illegaliteten saknade.

Gramsci drog parallellen till metalarbetarnas steg in i illegaliteten i september 1920, hur de var tvungna att beväpna sig för att kunna genomföra fabriksockupationerna. Men misstaget var att när man inträder på illegalitetens område måste man vara beredd att löpa linan ut, annars kommer man garanterat att förlora, vilket kommer straffas med repression och död. Man gör inte uppror halvvägs. (Arditi del Popolo, L’Ordine Nuovo, 1921)

Gramsci förespråkade en beväpning av proletariatet och menade att endast ett brett massuppror kunde hindra en reaktionär statskupp. Men en underjordisk förberedelse krävde en öppen laglig propaganda, en roll som Gramsci i polemik mot Bordiga menade att kommunistpartiet borde ta.

PCd’I måste reorganisera den splittrade arbetarklassen, skapa en ny kraft som kunde intervenera på den politiska scenen. Enhetserfarenheterna underifrån med bildandet av fabriksråden kunde ligga som modell för en antifascistisk organisering, menade Gramsci. En enhetsfront underifrån kunde skapas genom att sätta upp ”arbetar- och bondekommittéer mot fascism”. (Demokrati och fascism, L’Ordine Nuovo, nov 1921). Gramsci fick dock inte gehör för sin linje i kommunistpartiet innan fascistpartiet hann gripa makten. 1924 hade fascisterna lyckats kriminalisera och krossa Ariditi di Popolo, vilket fick flera kvarvarande antifascistiska motståndsmän att gå underjorden och börja bedriva terroristisk verksamhet. En del reste senare till Spanien och deltog i internationella brigaden i inbördeskriget. 1926 genomförde de en våg terrorattentat och mordförsök på Mussolini, vilket den fascistiska regeringen använde som förevändning att införa undantagsbefogenheter och avskaffa den parlamentariska demokratin. Kort därpå grep de och fängslade Gramsci. Den parlamentariska antifascistiska oppositionen kollapsade.

(Läs mer om Arditi di Popolo på Libcom)

Hegemoni

Från juni 1922 till november 1923 bodde Gramsci i Ryssland, studerade ryska och deltog i kommunistpartiets diskussioner. Det var under sitt år i Ryssland som Gramsci kom i kontakt med den ryska inomsocialdemokratiska debatten kring upprättandet av ”hegemoni”. Begreppet hegemoni (gegemoniya) började användas inom den ryska socialdemokratin i slutet av 1890, av Plekhanov och Axelrod. De försökte formulera en taktik hur socialdemokratin skulle kunna skaffa sig en ledande roll i demokratirörelsen mot tsaren, en rörelse där borgerliga och liberala krafter var starka. Proletariatet behövde ta ledning, vara avantgardet och utöva en dominans över de andra klasserna i kampen för de demokratiska rättigheter.

Hos Lenin överfördes hegemonidiskussionen till att handla om hur arbetarklassen skulle kunna utöva ett politiskt ledarskap över bönderna. Som ett medel för att upprätta hegemoni förespråkade Lenin i Vad bör göras? (1902) uppstartandet av en allrysk tidning, Iskra. Lenin ställde proletariatets hegemoni mot en skrå- eller korporativistisk politik som former en proletär politik kunde ta. Han polemiserade med hegemonibegreppet både mot populisterna – som ansåg att ”folket” skulle göra revolution och inte diskuterade klasskiktningar – och mot ekonomisterna – som enbart fokuserade på arbetarnas ekonomiska kamper, men överlät de rättsliga/politiska på liberalerna. För Lenin behövde proletariatet organisera sig autonomt, som proletärer, och ha ett politiskt oberoende – men de behövde samtidigt utveckla egna politiska svar i frågor som rörde andra sociala grupperingar och skaffa allierade i andra klasskikt.

Efter ryska revolutionen och inbördeskriget blev återigen hegemoni ett viktigt begrepp för Lenin, i hans sista texter från 1921, i det som kom att kallas ”Lenins sista strid”. Hur skulle den ryska rådsrepubliken kunna gå från motstånd till ett politiskt program och förändra hela sociala relationerna i samhället, upprätta en politik som lyfte ekonomin för alla subalterna klasser. Där lanserades Nya Ekonomiska Politiken (NEP) för Ryssland och enhetsfronten för Komintern. Kominterns första två världskongresser diskuterades proletariatets plikt att utöva hegemoni över andra exploaterade grupper. På den tredje kongressen, 1921, användes begreppet för första gången på borgarna – hur bourgeoisin uthövade sin påverkan över proletariatet och lyckades separera ekonomi från politik. Dessa dokument kom att ha en stark påverkan på Gramsci i Moskva, där han studerade ryska och arbetade tätt med den bolsjevikiska ledningen.

Gramsci överförde diskussionen till en västkontext: vilka var arbetarklassens hegemoniska apparater. Hur kunde man upprätta ett system av enhetsfronter, klassallianser som hela tiden omformades, där proletariatet behöll en ledning över bredare ”plebejiska” skikt. När Gramsci återvände till Italien blev det hans centrala problemställning, vad innebär en enhetsfront under ett fascistiskt styre och en arbetarklassledning i kampen mot fascismen.

(För en bra historisk genomgång av hegemonibegreppet, från ryska socialdemokratin till Gramsci rekommenderas klassikern Perry Andersen, The antinomies of Antonio Gramsci)

Enhetsfronttaktiken

På Kominterns tredje (1921) och fjärde världskongress (1922) var diskussionen om fascismens snabba framväxt central. Parollen för den tredje kongressen var ”Till massorna”, den kommunistiska intelligentian bedömde att den revolutionära vågen 1917-1920 hade mattats av och gått in i en period av ebb. Fascismen och reaktionen var inte längre bara ett hot i Italien, utan hade börjat gå ut på gatorna i Tjeckoslovakien, Ungern, Balkanländerna, Polen, Bayern i Tyskland, Österrike och visade sig även i länder som USA, Frankrike, England och Norge.

”De karaktäristiska kännetecknen för den italienska fascismen, den ’klassiska’ fascismen, som nu har hela landet i sitt grepp, består däri att fascisterna inte bara bildar mindre kontrarevolutionära, till tänderna beväpnade kamporganiationer utan även försöker genom social demagogi skaffa sig en grundval bland massorna, i bondekretsarna, bland småbourgeoisin, till och med i vissa delar av proletariatet, varvid de skickligt söker utnyttja alla missräkningarna över den så kallade demokratin”. (Teser över Internationalens taktik, 1922)

Det viktiga att göra i det stadiet och för att förekomma reaktionen var att bygga massrörelser, söka allianser och knyta till sig socialistiska och oorganiserade arbetare till de kommunistiska organisationerna. Splittringen mellan socialistpartierna och kommunistpartierna runt om i Europa hade försvagat arbetarrörelsen – Komintern försökte hitta ett sätt att skapa en ny enhet underifrån, under kommunistpartiernas ledning. ”… kommunisterna [måste] deltaga i arbetarklassens alla elementära strider och aktioner och leda arbetarnas angelägenheter i alla konflikter mellan dem och kapitalisterna angående arbetsdagen, arbetslönen, arbetsvillkor osv.” Metoden kallades enhetsfronttaktiken. Det rörde sig om en taktik för en revolutionär minoritet, som gått från offensiv till defensiv kamp i och med kampcykelns ebb.

”Enhetsfronttaktiken är helt enkelt ett initiativ där kommunisterna föreslår att ansluta sig i en gemensam kamp med alla arbetare, som tilllhör andra partier eller grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetarklassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje kamp för det minsta dagsaktuella krav utgör en källa till revolutionär upplysning och skolning, ty kampen erfarenheter kommer att övertyga arbetarna om revolutionens oundviklighet och om kommunismens betydelse.” (Teser över Internationalens taktik, 1922)

Enhetsfronten innebar en tillbakagång till vardagskampen och dagskraven, för att kommunisterna skulle vinna inflytande bland majoriteten av proletariatet. Det var en underifråntaktik, ”enheterfrontstaktikens verkliga framgång växer fram nedifrån, från arbetarmassornas eget djup”. Man varnade samtidigt för att ingå allianser med ledande socialister eller ställa upp på gemensamma vallistor. Taktiken skulle tillämpas i ”organisatoriska stödjepunkter inom arbetarmassorna (driftsråd, kontrollkommitteer, aktionskommitteer)”.

Ur denna vardagskamp i arbetarmassorna, för att nå en ny politisk sammansättning, skulle motståndet mot fascismen bedrivas. ”En av de kommunistiska partiernas uppgifter är att organisera motståndet mot den internationella fascismen, gå före hela arbetarklassen i striden mot fascistbanden och även på detta område energiskt använda enhetsfrontstaktiken, varvid illegala organisationer är obetingat nödvändiga”.(Teser över Internationalens taktik, 1922)

Enhetsfronttaktiken blev ett krav från Komintern på sina medlemspartier att bedriva i sina respektive länder. Ett av de länder som gick mest i polemik mot taktiken var Italien. Bordiga, Gramsci och PCd’I, som nyligen brytit sig ur socialistpartiet och just bildat sitt egna parti ställde sig kallsinniga mot att återigen inleda samarbete med socialister på basplan. Bordiga kritiserade all form av frontpolitik som en återgång till den förkrigspolitik som socialistpartiet hade bedrivit för att förhindra första världskrigets utbrott och som han ansåg öppnade dörren för socialistpartiets avradikalisering och övergång till reformism. Enhetsfrontens stora förespråkare var Leo Trotskij, som kritiserade PCd’I för att förenkelt bara räkna bort fascismen som en ”kapitalistisk reaktion”. Han menade att det var en ”vulgär radikalism” att inte kunna skilja på olika former av reaktion (borgerlig diktatur, fascism) och se deras olika särdrag.

Gramsci kom själv att byta hållning i frågan om enhetsfronten. Han deltog själv som Italiens representant på Kominterns fjärde kongress 1922. När han återvände till Italien, efter att Bordiga och stora delar av centralkommittén fängslats av fascisterna, var det för att genomdriva enhetsfronttaktiken. Ett första steg blev startandet av tidningen L’Unità (Enhet) 1924.

1926 tillträdde Gramsci som ny ordförande för PCd’I och genomdrev enhetsfrontteserna. Hans position som partiledare blev kort, efter en våg av mordförsök på Mussolini infördes undantagsbefogenheter och Gramsci greps, med motiveringen ”att förhindra denna hjärna att verka i minst 20 år”. Gramsci fängslades – men inte hans hjärna. Från fängelsecellen kom han att utveckla hegemonibegreppet och skapa en teori som fick bestående inflytande på marxismen.

I nästa och sista blogginlägget om Gramsci ser vi närmare på fascismanalysen i Fängelseanteckningarna.

Gramsci I: Fascismen som reaktion

Antonio Gramsci var en av de tidigaste kommunistiska teoretikerna som försökte analysera och bemöta den framväxande fascismen på 1920-talet och satte den i relation till det misslyckade italienska revolutionsförsöket 1919-1920. I tre bloggtexter ska vi följa hur Gramscis analys av fascismen (och antifascismens roll) utvecklas i takt med fascismens framväxt och maktövertagande.

Antonio Gramsci växte upp på Sardinien under en tid av sociala protester. Fadern, som var en lägre tjänsteman, fängslades för sin politiska verksamhet när Gramsci var ung. Gramsci tvingades därför tidigt avsluta sina studier och börja arbeta för att få familjens ekonomi att gå runt. 1911 fick Gramsci ett stipendium för fattiga sardinska ungdomar för att studera på universitetet i Turin. Turin höll då på att etablera sig som Italiens främsta industricentra, med Fiat och Lancias stora fabriker. Bara mellan 1910-1920 växte Fiat från 4 000 till 20 000 anställda. Staden blev centrum för en socialistisk och facklig organisering, vilket Gramsci drogs in i. 1913 anslöt han sig till det italienska socialistpartiet, PSI. På universitetet influerades Gramsci av den italienska hegelianska filosofen Benedetto Croces praxisfilosofi. Gramsci, som var sjuklig och utfattig, tvingades avsluta studierna innan han var färdig och började istället skriva för PSI:s partitidningar.

1919 grundade Gramsci tillsammans med Palmiro Togliatti (sedmera efterkrigstidens historiske partiledare för kommunistpartiet), Angelo Tasca och Umberto Tarracini veckotidningen L’Ordine Nuovo (Den Nya Ordningen). Tidningen kom att utgöra en intern opposition inom socialistpartiet, men de särskilde sig även från den större oppositionella (antiparlamentariska) strömningen kring Bordiga. Lenin förklarade i Pravda att L’Ordine Nuovo-gruppen var de han ansåg stod närmast de ryska bolsjevikernas position. Särskilt hårt drev tidningen linjen med ett ovillkorat stöd till den framväxande självständiga rådsrörelsen som uppstått i Turin, efter Lenins devis ”all makt åt sovjeterna”. L’Ordine Nuovo kom att fungera som ett organ för fabriksråden.

Efter Första världskriget befann Italien sig i en allvarlig ekonomisk kris, som kom att pågå ända fram till 1927. Liran tappade 80% av sitt värde 1914-1920, statsunderskottet steg, produktionen minskade och veteproduktionen avtog. Som svar utbröt en strejkvåg inom de italienska fabrikerna. Fabriksråden i Turin befann sig i främsta ledet och inledde beväpnade fabriksockupationer. Under två år, de så kallade röda åren 1919-1920 (Biennio Rosso), stod Italien på gränsen till revolution. Men både PSI och den oppositionella strömningen vände rådsrörelsen ryggen och vägrade generalisera upproret och utöka generalstrejkerna i Turin. I slutet var Gramsci den enda marxist som fortsatte försvara fabriksråden. Amadeo Bordiga, ledare för den antiparlamentariska oppositionella kommunistiska strömningen inom PSI, kritiserade Gramscis stöd till fabriksråden som en ”tradunionistisk” och syndikalistisk avvikelse, inspirerad av Georges Sorel och Daniel DeLeon. Hösten 1920 avbröts strejkerna, sedan fackföreningsrörelsen gått bakom ryggen på de strejkande arbetarna.

Gramsci drog slutsatsen att fabriksrådens misslyckande bottnade i problemet att generalisera fabrikskampen utanför Turin och de stora industricentra, att proletariatet misslyckats med att liera sig med andra revolterande delar av befolkningen. Detta visade, enligt honom, på nödvändigheten att upprätta ett kommunistiskt parti kapabelt att generalisera kamperna och förbinda dem med varandra. 1921 följde Ordine Nuovo-gruppen med Bordigas strömning och bröt sig ut ur PSI och grundade Italiens kommunistiska parti, PCd’I, med Bordiga som partiledare.

Åren 1922-1923 befann sig Gramsci i Sovjetunionen. Han kom där i kontakt med den ryska debatten inom bolsjevikpartiet kring upprättandet av hegemoni, en diskussion han sedan tog med sig tillbaka och vidarutvecklade i Italien. Lenin hade insjuknat, stigit bort från makten och avled 1924. Gramsci deltog 1922 på Kominterns fjärde kongress, som till stor del ägnas åt att analysera revolutionsvågens krossande och reaktionens frammarsch. (Se Magnus Hörnqvists artikel Förlorade år och vunna insikter i Anarkistisk tidskrift samt Socialistisk Debatt nummer 201). Kongressen analyserade det nya hotet fascism. Som motstrategi lanserade de enhetsfronten – en dubbel strategi hur de europeiska kommunistpartierna både skulle försöka skapa en enad arbetarrörelse mot fascismen genom enhetsinitativ underifrån och samtidigt underminera socialistpartiernas grepp om arbetarrörelsen. Det italienska kommunistpartiet, som bara året innan brutit med PSI, tillhörde kritikerna av enhetsfrontkonceptet. PCd’I under Bordiga förkastade antifascismen – vilket fick utstå hård kritik från resten av Komintern.

De Italienska kampförbunden (Fasci italiani di combattimento) bildades av Mussolini 1919. De har redan från starten intog de en fientlig hållning till arbetarrörelsens organisationer. Samma år genomförde de fascistiska kampförbunden en attack mot PSI:s tidning Avanti!, den tidning som Mussolini själv varit redaktör för innan första världskriget. Hösten 1920 gick fascismen från att vara ett marginellt fenomen till att bli ett massfenomen och ett allvarligt fysiskt hot för arbetarrörelsen. Italienska industriförbundet gick in som sponsorer tillsammans med Banca Commerciale åt Mussolini. Den ekonomiska krisen förvärrades och 1921 gick en rad företag i konkurrs. 1922 genomförde fascisterna marschen till Rom, där kung Victor Emmanuel III utsåg Mussolini till statsminister, trots att fascistpartiet ännu var ett minoritetsparti – för att avvärja kommunisternas, anarkisternas och socialisternas hot om generalstrejk. Två månader efter Mussolinis makttillträde genomförde fascister en massaker på fackföreningsaktivister i Turin. Flera arméofficerer anslöt sig för att hjälpa de fascistiska kampgrupperna i deras attacker mot arbetarörelsen.

Under Mussolinis första år som statsminister lät han gripa Bordiga och italienska kommunistpartiets ledning. När Gramsci återvände från Ryssland skickades han tillbaka för att genomdriva Kominterns enhetsfrontsstrategi och återbygga resterna av det söndrade PCd’I. 1924 grundade han tidningen L’Unità (Enhet), 1926 ersatte han formellt Bordiga som partiledare för PCd’I och lyckades driva igenom enhetsfrontstrategin. Samma år tog Mussolini upprepade anarkistiska attentatförsök mot honom som förevändning att införa undantagsbefogenheter åt den fascistiska regeringen, upplösa demokratin och lät gripa Gramsci. Den parlamentariska antifascistiska oppositionen, bestående av liberaler och socialister, kollapsade.

Klassammansättning och reaktion

I L’Ordine Nuovo mellan 1920-1924 och i L’Unità mellan 1924-1926 publicerade Gramsci en rad artiklar där han analyserade den fascistiska rörelsens utveckling. Likt Marx i Louis Bonapartes 18 brumaire försökte Gramsci utläsa reaktionens klassammansättning. Han såg fascismen som ett politiskt uttryck som förenade två klasser. ”Den är en allians mellan småborgare i städerna och större- och mellanstora jordägare i de norditalienska jordbruksområdena Emilia, Toscana, Veneto och Umbria” (De två fascimerna/I due fascismi, L’Ordine Nuovo, 1921). Den småbourgeoisi som sökte sin representation i fascismen var de personer som ”tappat sin ekonomiska roll i produktionen med storindustrins och finanskapitalets utveckling” (Apfolket/Il popolo delle scimmie, L’Ordine Nuovo, 1921).

Småbourgeoisin var den enda ”nationella” klassen, den enda som var i behov av en enande stat och därför framstod fascismen som en lösning. De ökade klasskonflikterna hotade statens sammanhållning vilket tvingade borgare och jordägare att söka en kompromiss. Övriga borgarklassen ”överlåter parlamentet och statens institutioner till småbourgeoisin för att få bättre beskydd mot den revolutionära klassen” (Apfolket/Il popolo delle scimmie, L’Ordine Nuovo, 1921).

Fascismen trädde fram som ordningens parti, till försvar av egendom, stat och stabilitet. I det fascistiska projektet uppnåddes ett ”enande av reaktionära krafter”, ett realiserande av en organisk enhet mellan alla borgerliga krafter i en enda politisk organism. I fascismen sammanfördes parti, regering och stat. Den guddomliggjorda Mussolini var den ”personliga koncentratet av den italienska småbourgeoisin”. (Ledare/Capo, L’Ordine Nuovo, 1924)

Italien som nation enades senare än andra europeiska länder. Gramsci satte in den italienska reaktionen i nationens korta historia. ”Fascismen lyckades modifiera ett redan dominerande program av konservatism och reaktion”. (Lyonteserna/Tesi di Lione, 1925) Han delade in den unga statens historia i fyra perioder, med olika former av reaktionära block (beteckningen historiskt block hämtade Gramsci från Sorel). Under perioden 1870-1890 var rörelsen för Italiens enande (”risorgimento”) en progressiv kraft, där katolicismen utgjorde ett reaktionärt block med en kraftig förankring i jordbruket. Katolska kyrkan erkände inte den nya italienska nationen och intog en antistatlig inställning. Under nästa period, 1890-1900, luckrades det reaktionära blocket upp och agrarkapitalet påbörjade en allians med industrikapitalet. Gramsci benämnde denna period, med statsmannen Giovanni Giolitti som enande politisk kraft, som ”borgarskapets diktatur”. Vatikanen utgjorde den reaktionära kraften. I Syditalien, där närmast koloniala förhållanden rådde, började en progressiv revoltvåg utförd av självägande bönder och landlösa, de revolutionära så kallade ”fasci siciliani” (sicilianska förbunden). Under perioden 1900-1910 ökade jordbruksarbetet på storgodsägarnas marker i Norditalien kraftigt. Vatikanen bröt sin politiska isolering och började sin intervenering i civilsamhället genom grundandet av Azione Cattolica – en massmobilisering kyrkan genomförde för att inte tappa sin massbas i de allt mer radikaliserade subalterna klasserna. Motsättningen stod under denna period, menade Gramsci, mellan en insurrektionell rörelse och en reaktionär stat. Inför första världskriget hade småbourgeoisin mobiliserats – samtidigt som den kapitalistiska apparaten militäriserades och fabrikerna förvandlades till arbetarbarracker. Denna struktur tog småborgeoisin med sig ut ur kriget och organiserade pogromer mot arbetarrörelsen, katolska och socialistiska lantarbetar- och bonderörelser. Under perioden 1914-1922 ökade de subalterna klassernas revolter. Proletariatet och lantarbetarna i nord (le leghe rosse, de röda förbunden) och småbönderna i syd revolterade. Här menade Gramsci att arbetarrevolten misslyckas, den klarade inte av att gå i täten för detta folkuppror – utan hölls isolerad i fabrikerna.

Fascismen var inte bara en urban rörelse, riktad mot fackföreningsrörelsen. Den fick även starkt fäste på landsbygden. Agrarkapitalismen upprättad vita garden för att med ren terror bemöta lantarbetarnas kraftfulla tvärfackliga kommittéer, de röda förbunden. Formen överfördes sedan till städerna i form av de fascistiska kampförbunden för att bryta upp arbetarklassens styrka. Fascismen, en ”rörelse av beväpnad reaktion”, stod på dessa två kontrarevolutionära benen.

”Det står utom tvekan att reaktionen i Italien blir allt starkare och kommer försöka ta över genom våld vilken stund som helst. Reaktionen har alltid existerat, den följer sina egna utvecklingslagar och detta kommer att kulminera i den mest grymma terror världen någonsin skådat”. (Reaktion/Reazione, Avanti!, okt 1920)

Reaktion mot proletariatet

När Fasci italiani di combattimento (Italienska kampförbunden) föddes efter kriget, ur krigsveteranmiliser, ärvde de motståndet mot socialismen från förkrigstidens motsättning mellan socialistpartiet och de organisationer som förespråkade intervention i kriget.

Trots sin reaktionära målsättning förklädde fascismen sig som revolutionär. ”Ägaren, för att skydda sig, finansierar och stödjer en privat organisation, vilken döljer sin reella natur för alla och måste anta en politisk ’revolutionär’ pose och upplösa den mäktigaste försvaren av egendomen: staten”. (Apfolket/Il popolo delle scimmie, L’Ordine Nuovo, 1921) Men fascismen hade inget revolutionärt program, ingen essens eller kärnfrågor, menade Gramsci.

”Fascismens essens uppkom 1922-1923 ut ett visst system av maktrelationer som fanns i det italienska samhället. Idag har det systemet förändrats i grunden och dess ’essens’ har försvunnit. Fascismens kännetecken är att lyckas bilda en massorganisation av småbourgeoisin. […] Fascismens orginalitet består i att ha funnit en adekvat organisationsform för en social klass som alltid varit oförmögen att ha en enad struktur och en enhetlig ideologi: denna form är den mobiliserade armén. Milisen är därigenom det Nationella fascistpartiets kärna: det går inte att upplösa milisen utan att även hela partiet upplöses.” (Den italienska krisen/La crisi italiana, L’Ordine Nuovo, 1924)

Efter första världskriget var den italienska statsmakten svag och hade förlorat folklig legitimitet. Generalstrejker i fabrikerna, lantarbetarrevolter och de landlösas uppror kanaliserade ett omfattande socialt missnöje i olika delar av landet. Armén hade kollapsat efter italienska krigsförlusten och behövde omorganiseras underifrån, av de lägre officerarna och samla milisveteraner. Denna process pågick parallellt med fascismens framväxt. Många milisveteraner och underofficerare sökte sig till de fascistiska kampförbunden.

Gramsci varnade tidigt för vad som stod på spel under strejkerna 1920 – att det gällde för proletariatet att lyckas, annars skulle de utsättas för en våldsam terror som svar för att tvinga tillbaka den gamla ordningen och infoga ett passiviserat proletariat i den kapitalistiska produktionen igen.

”Den nuvarande fasen för klasskampen i Italien är en föregående fas: som föregår antingen det revolutionära proletariatets erövrande av den politiska makten och övergången till nya produktions- och distributionssätt som kommer att lägga grunden för en återhämtning i produktiviteten – eller en enorm reaktion från de besuttna klasserna och styrande skiktet. Inget våld kommer att sparas för att få industriproletariatet och jordbruksproletariatet att underdånigt arbeta: de kommer att försöka krossa en gång för alla arbetarklassens politiska kamporgan (Socialistpartiet) och införliva dess ekonomiska kamporgan (fackföreningar och kooperativ) i den borgerliga statens maskineri”. (Mot ett förnyande av det socialistiska partiet/Towards a renewal of the socialist party, L’Ordine Nuovo, maj 1920)

Det fascistiska kampförbundet kunde slå mot arbetarnas gemenskap och organisatoriska sammanhang vid basen, slå mot arbetarrörelsens rötter. Fascismen agerade inte då den proletära rörelsen var som mest massiv, på sin topp, utan först när den gick in i en period av passivitet, när revoltvågen redan börjat försvagas och ebba ut.

”Den [fascismen] väntade snarare att agera tills arbetarorganisationerna hade inträtt i en period av passivitet och gav sig då på dem, slog mot dem sådana – inte för vad de ’gjorde’ utan på grund av vad de ’var’ – med andra ord, som en källa till kontakter kapabla att ge massan en form och yttre drag”. (Demokrati och fascism/Democrazia e fascismo, L’Ordine Nuovo, nov 1921)

Det den fascistiska terrorn slog sönder var ”möjligheten att mötas och diskutera, ha en kontinuitet, välja representanter”. Den slog mot ”förbund, kooperativ, partiavdelningar” och förstörde systematiskt underifrån proletariatets möjlighet att bli en organiserad rörelse. Fascisterna gav sig på alla ”center för proletariatets organiska enhet”. På så sätt lyckades den slå sönder 30 års organisatoriska arbete för arbetarrörelsen.

”Efter tre år med sådana aktioner hade arbetarklassen tappat all sin form och organiska helhet, den hade reducerats till en osammanhängande, fragmenterad, utspridd massa”. (Demokrati och fascism/Democrazia e fascismo, L’Ordine Nuovo, nov 1921)

Reaktion, demokrati och legalitet

”Reaktionen är den legala statens misslyckande”, menade Gramsci. I den borgerliga dagspressen ställdes krav på att agera mot arbetarrörelsens ”illegalism”, den röda faran som hotade ordningen. Men det var inte bara arbetarrörelsen som gick utanför legaliteten. Äventyraren D’Annunzios militära ockupation av Fiume, svartskjortornas miliser och vita garden, vapenförsäljning, spekulation – Gramsci såg dem alla som exempel på italienska reaktionen. De var både en del av problemet (ordningsförlusten) och lösningen (ordningsupprättandet). Fascismen framstod som attraktiv för industrikapitalet och agrarkapitalet just på grund av dess illegalism: ”fascismen kan agera utanför lagen”. (Den italienska krisen/La crisi italiana, L’Ordine Nuovo, 1924). Dessa klasser ”litade mer på väpnad direkt aktion än statens auktoritet”. (De två fascismerna/I due fascismi, L’Ordine Nuovo, 1921).

Den fascistiska illegalismen blev ett reellt alternativ för att återupprätta legalismen, ett undantagstillstånd som skulle lägga grund för en ny ordning. ”Fascismen är den illegala aspekten av det kapitalistiska våldet: statens återupprättande är legaliserandet av detta våld…” (Vad är reaktionen?/Cosa è la reazione?, Avanti, nov 1920)

Bourgeoisin valde därför att se mellan fingrarna för det fascistiska våldet, den statliga repressionen riktades bara mot arbetarrörelsen. Ingen straffades för att bränna ner vänsterredaktioner, attackera fackföreningskontor och mörda kommunister.

Samtidigt som illegalismen legaliserades pågick en annan process: illegalismens ambition att bli den nya legalismen växte. ”Nu för tiden försöker terrorismen att röra sig från den privata till offentliga sfären. Den nöjer sig inte längre med den straffrihet som staten garanterade den – den ville bli staten”. De politiserade kampförbunden på gatan bildade 1921 Partito Nazionale Fascista (Nationella fascistpartiet), miliserna blev parti. Från gatan strävade efter statsmakten. ”Reaktionens ’tillkomst’: det betyder att reaktionen har blivit så mäktig att den inte längre ser den legala statens mask som användbar för sina ändamål. Det betyder att reaktionen vill använda alla statens resurser för att uppnå sitt mål”. (Avanti!, okt 1920)

Gramsci trodde vid fascismens makttillträde 1922 att den skulle bli kortvarig vid makten, att dess klassallians var ohållbar och att den snabbt skulle förlora sin massbas. Han varnade för att demokratin och fascismen bara var ”två aspekter av samma realitet”, nämligen borgarklassens aktivitet för att hindra proletariatet. Det fanns bara en arbetsdelning mellan de två. Fascismen kunde agera utanför lagen när staten var svag och statsapparaten inte räckte till för att bromsa arbetarklassens revolt.

Den unga italienska republiken hade heller inte hunnit utveckla sin demokrati innan första världskriget, man hade ”varken fullt utvecklade ekonomiska eller politiska friheter”. Kombinationen korruption och våld hindrade utvecklingen av nya krafter. Systemets brister var för stora och led av för många barnsjukdomar. Det framstod därför som uppenbart för borgarna efter första världskriget, menade Gramsci, ”att det inte gick att fortsätta styra inom det demokratiska systemet”.

När fascismen den illegala vägen slagit söner arbetarrörelsen ansåg delar av borgerligheten att det då var läge att återupprätta demokratin, som om fascismen genom ”att söndra arbetarklassen återupprättat möjligheten för ’demokratin’ att existera”.

”… växlingen från fascism till demokrati och från demokrati till fascism är inte en process abstraherad från andra ekonomiska och politiska fakta, utan äger rum simultant med en exkluderingen och intensifiering av både den kapitalistiska ekonomins generella kris och de maktrelationer som bygger på denna” (Demokrati och fascism/Democrazia e fascismo, L’Ordine Nuovo, nov 1921)

Gramscis förhoppning om fascismens snabba sammanbrott skulle inte infrias, utan fascismen stärkte steg för steg sitt grep om makten. En del av den liberala bourgeoisin kom därför att motsätta sig fascismen, de industriborgare som ville ha reformer och som hade sin massbas i Syditalien. Denna del av bourgeosin utgjorde en borgerlig antifascistisk opposition mot fascismen och fann sitt ”informella parti” i frimureriet, menade Gramsci, vilket föranledde Mussolinis hätska kampanjer för att förbjuda frimurarorganisationer. Fascisternas begränsande av alla ickefascistiska organisationer och partier drabbade även bourgeoisins liberala partier.

Reaktion och krispolitik

För agrar- och industrikapitalismen framstod fascismen både som en möjlighet att knäcka revolterna för att återfå kontrollen över produktionen men också ett återupprättande av en stat som var kapabel att påföra en krispolitik från ovan. Italienska ekonomin var svårt sargad efter kriget, en halv miljon italienare hade dött och lika många invalidiserats, en stor utvandring skapade arbetsbrist och skatteförluster, kapitalflykten ur landet ökade och mängder av familjer tvingades i konkurrs. Stålindustrin hölls igång med statligt stöd.

”Kapitalismen är reaktionär när den inte längre kan få bukt på landets produktivkrafter”, menade Gramsci. Men även den mest auktoritära krispolitik skulle få svårt att få ekonomin på fötter igen. Även om arbetarrörelsen krossades och arbetarna tvingades jobba 16 timmar om dagen skulle inte det räcka för att betala statsskulden. Den borgerliga paniken inför en sönderfallande stat och en krisande kapitalism på nedåtgående, ”däri finns reaktionens källa: den otyglade rädslan för att dö utmattningsdöden… ” Ambitionen var därför ett påförande av en auktoritär krispolitik från ovan, för att stabilisera ekonomin. Men det krävde ett krossande av arbetarprotesterna som första steg och ett tillbakatvingande av dem in i fabrikerna. (Vad är reaktionen?/Cosa è la reazione?, Avanti, nov 1920)

Fascistisk krispolitik innebar sänkta löner, ökad arbetstid, ökade skatter, ökad arbetskraftutvandring. Efter avskaffandet av demokratin och undantagstillståndet 1926 kunde fascisterna ge företagen monopol på att sätta lönerna i Italien, vilket ledde till att lönerna sänktes till hälften för arbetarna. De övergav Cavours tidigare frihandelslinje från slutet av 1800-talet och ställde om mot ekonomisk protektionism och statsintervention. Den ekonomiska krisen bromsades inte och mellanskikten ruinerades.

Fascismen lyckades inte infria sina löften om förbättringar, under fascismens år vid makten sänktes löner, ökade arbetstiden, skatterna steg och arbetskraftsutvandring ökade. Begränsandet rättigheterna för alla ickefascistiska organisationer/partier accellerade snarare än vände mellanskiktets kris.

Den enda lösningen fascisterna stod inför, menade Gramsci tidigt, var att istället att inleda imperialistiska äventyr och sökte ”hitta ekonomiska lösningar utanför den egna nationen”. ”Reaktionen försöker att kränga sig ur den nuvarande siutationen genom att starta ett nytt krig. Den försöker kompensera statsunderskottet genom att plundra angränsande nationer”. Detta är reaktionens imperialistiska funktion: ”… reaktionens målsättning är inte att återupprätta ordningen på hemmaplan, utan att förbereda för krig utomlands”. (Reaktion/Reazione, Avanti!, okt 1920)

Fascismen som reaktionär mobilisering

Styrkan i Gramscis texter, skrivna mitt i fabriksrådens revolt och under fascismens första år, då de snabbt växte från politiserade miliser till politiskt parti och slutligen sammansmälte med statsmakten, finns i dess öppenhet och komplexa resonemang kring fascismen som reaktionär mobilisering och auktoritär krispolitik. Gramsci menar att fascismen måste ses utifrån vilka klassintressen som stödjer den och vilket klasskikt som den mobiliserar. Gramsci pekade här ut agrarkapitalet och finanskapitalets behov av att bryta proletariatet och jordbruksarbetarnas autonomi. Småbourgeoisin som klasskikt drabbades hårt av kriget, samtidigt som de givits en organisationsstruktur genom den krigsförande nationens militarisering av samhället och produktionen. Denna milisstruktur låg till grunden för fascistpartiet – Gramsci gick så långt att hävda att fascistpartiet inte gick att ses som något annat än de politiska milisernas förändring. Miliserna var fascismens centrala beståndsdel. Kampförbunden bidrog till att höja den interna turbulensen i Italien – men kunde samtidigt utmåla sig som den politiska kraft som genom sin illegalitet kunde återupprätta legaliteten och ordningen, genom att krossa det röda hotet. Fascismen slog till mot arbetarrörelsen – inte när den befann sig i en peak – utan när en revoltvåg börjat ebba ut och stagnera, när den befann sig i ett redan passiviserat läge efter att inte vunnit några vinster under tre års intensiv klasskamp. Den borgerliga staten legitimiserade och legaliserade det systematiska fascistiska våldet mot arbetarrörelsen, som på tre år krossade trettio års organisationssamarbete. Gramsci menade att fascismen slog mot de proletära organisationerna inte för vad de gjort, utan för vad de var. Varje socialt sammanhang som politiskt sammansatte proletariatet som klass attackerades, tills arbetarklassen slagits sönder till en formlös massa färdig att användas i fabriksproduktionen igen. Fascismens ambition upphörde dock inte med krossandet av arbetarrörelsen, utan när det väl blivit en politisk maktfaktor att räkna med kunde vända sig mot den reformvänliga delen av kapitalistklasserna och ta över statsapparaten. Dess fortsatta stöd från bourgeoisin berodde på fascistpartiets möjlighet att genomdriva en auktoritär krispolitik – men också att starta imperialistiska projekt för att försöka ta staten ur sin skenande statsskuld.

Nästa blogginlägg kommer se närmare på Gramscis syn på revolutionär, reformistisk och borgerlig antifascism under åren som antifascistisk opposition (1922-1926).

Marx antifascisten

1848 svepte en exceptionellt intensiv revoltvåg över hela Europa och skakade resterna feodalsamhället och monarkierna. 1848 gjorde proletariatet sin kollektiva debut på den politiska arenan. Revoltvågen markerade slutet på borgarklassens revolutionära roll och skakade även dem, en nya klass som stigit fram mot makten. Borgarnas forna allierade vände vapnen mot dem själva. Hade de öppnat Pandoras ask och släppt lös krafter de själva inte kunde betvinga? Spöket löpte fritt i Europa.

1846-1847 drabbades Europa av en svår ekonomisk kris, som spred sig från jordbrukssektorn till handeln och industrin. Industrialiseringen pågick förfullt i Storbritannien, men i resten av Europa låg den fortfarande i sin linda. Det var enbart i England som proletariatet blivit den numerärt största klassen, i andra länder var arbetarklassen fortfarande i minoritet.

I Frankrike var minnet av den franska revolutionen färskt, trots att landet kastats tillbaka till monarki via Napoleons kejsardöme. 1820-1821 och 1830 hade nya borgerliga revolter briserat, med krav på en demokratisk parlamentarisk republik och politiska friheter. 1848 följde samma mönster som dessa två revolter, stora människomassor samlades i Paris och demonstrerade, protester som övergick i barrikader, konfrontationer och öppen revolt. Men 1848 hade sammansättningen på revolten förändrats, arbetare och hantverkare spelade en allt mer central roll, medan borgarna föstes åt sidan. Marx beskrev 1848 som den första öppna klasskonfrontationen mellan bourgeoisi och proletariat. Revolten spreds från Frankrike till Italien, Habsburgska imperiet och Tyska konfederationen – av Europas stormakter var det bara Ryssland och Storbritannien som inte drabbades.

Men inget av de demokratiska experimenten i Europa 1848-1849 överlevde, de dränktes alla i blod. De gamla suveränerna återvände överallt till makten – även om det i Frankrike skedde som en återgång till kejsardöme snarare än monarki. Aristokratin behöll makten, men de borgerliga värderingarna började de närmaste tjugo åren steg för steg sippra igenom. De följande tjugo åren, 1850-1873 var en period av ekonomisk högkonjuktur och kraftig tillväxt. Frankrike och Tyskland hann ikapp Storbritanniens industrialisering och ekonomiska utveckling. Perioden avbröts endast av kortvariga kriser 1857-1858 och 1866-1867 – historiens första kapitalistiska cykliska kriserna, överproduktionskriser som hade sina rötter i industriproduktionen, inte i jordbruket, med kedjereaktioner på marknaden, börsras och prisfall. Industrin mekaniserades, järnvägen och ångloket revolutionerade transportmöjligheterna, telegrafen gjorde en snabb kommunikation möjlig (ett budskap som tidigare tagit tre månader att leverera från London till Tokyo tog nu tre minuter), urbaniseringen tog fart.

Den första internationella proletära revolten var slagen i spillror, vilket drev arbetarorganisationerna antingen under jorden, till en blanquistisk insurrektionalism, eller in i utopiska proudhonistiska kooperativ. Enbart i England var de proletära organisationernas struktur intakt och utvecklades till en massorganisering i form av fackföreningar. Det var under de här åren, i högkonjukturen mellan två revolter, en period med kapitalismens två första ekonomiska kriser, som Karl Marx släppte sina viktigaste verk.

Marx och Engels Det kommunistiska manifestet kom med en oerhörd tajming, i början av 1848, då Marx också kortvarigt bodde i Paris under revolten. Marx historiska pamfletter Klasstriderna i Frankrike (1850), Louis Bonapartes adertonde brumaire (1852) och Pariskommunen (1871) var hans försök att förstå de krafter som resulterade i revolution och reaktion, de klassmotsättningar och politiska spel som den unga proletära kommunistiska rörelser fann sig indragna i. De anteckningsböcker där Marx börjar utveckla sin kritik av den politiska ekonomin, som samlats i skriften Grundrisse, kom till under den ekonomiska krisen 1857. Kapitalets band I publicerades i sin tur under den andra ekonomiska krisen 1867.

Klass hos Marx

I den i all hast ihopkastade stridsskriften Det kommunistiska manifestet, som släpptes mitt under den europeiska revoltvågens utbrott 1848, var klasskampen central. Klassbegreppet var spekulativt, i manifestet beskrevs enbart två antagonistiska färdigformerade klasser – proletariatet och bourgeoisin – som stod i antagonistisk motsättning till varandra. Alla andra klasser hade abstraherats bort. Båda klasserna var progressiva: borgarklassen var ett framåtskridande i förhållande till feodalklassen och proletariatet i förhållande till bourgeoisin. Proletariatets subjektivering sammanföll med produktionens organisering: genom industrialiseringen blev proletariatet en homogen disciplinerad massa i fabrikerna, en organiserad armé färdig att storma borgarklassen, ta makten över produktionsmedlen och kontrollen över merarbetet. Manifestet frammanade ett subjekt, framkastade krav och visade på en riktning.

I Marx tre band av Kapitalet hamnar proletariatet i bakgrunden, huvudfokus är satt på att leverera en kritik av den borgerliga nationalekonomin och skärskåda den kapitalistiska produktionsprocessen. Först i det av Engels sammanställda tredje bandet förekommer ett kapitel om klasser, några korta sidor sist i volymen. Där diskuterar Marx tre klasser: lönearbetare, kapitalister och jordägare. De tre klasserna har olika inkomstkällor – arbete, kapital och jord – och är personifieringar (”sociala representanter”) för olika produktionsfaktorer – arbetskraft, produktionsmedel och mark. Det är genom bytet av dessa som de relaterar till och träder i förbindelse med varandra.

I Kapitalet ses de samhälleliga klasserna i en strukturell bemärkelse: Klass bestäms ur ställning i den samhälleliga produktionensprocessen. I Marx historiska skrifter kompletteras detta perspektiv med att betrakta klasser ur historisk bemärkelse: hur sociala grupper i bestämda historiska situationer, bestäms i förhållande till andra. De historiska skrifterna bär därigenom på ett dubbelt klassperspektiv: att både se klassernas materiella grund och klasserna som sociala formationer i vardande. Klasstriderna i Frankrike och Louis Bonapartes adertonde brumaire skrevs åren efter nederlaget 1848, när den proletära rörelsen krossades och sopades bort från den historiska arenan för många år framöver. Marx övergår i sina historiska texter till att använda ett analytiskt klassbegrepp, där klasstrukturen sönderfaller i en mångfald sociala klasser i förändring och formerande.

De klasser Marx beskriver i de historiska skrifterna är, förutom proletariatet, de olika grenarna inom bourgeoisin (finansbourgeoisi, industribourgeoisi, jordägare), mellanskikt som småbourgeoisin (affärsidkare, arbetsledare, självanställda entreprenörer osv) och statsanställda, men även ”subalterna” klasser som självägande småbönder och den grupp av deklasserade och ”klasslösa” som Marx kallar trasproletariat.

Marx analys av reaktionen

Louis Bonapartes adertonde brumaire är historiskt intressant eftersom den är Marx försök att beskriva reaktionen mot revolutionen 1848, den form en kontrarevolutionär rörelse tog som avskaffade den Andra republiken och införde det Andra kejsardömet. När den internationella kommunistiska rörelsen konfronterades med fascismen på 1920-talet, som en reaktion på 1917s revolutionsvåg, såg de många likheter och hämtade analys från Marx historiska skrifter om revolutionsvågen 1848 och den kontrarevolutionära reaktion som krossade den tidens proletära uppsving. I Marx Louis Bonapartes adertonde brumair hittar vi motiv som sedan återkommer i den kommunistiska rörelsens förståelse av fascism, populism och reaktion.

Själva beteckningen ”reaktionär” var ett av flera politiska positionsbeteckningar som började användas under franska revolutionen (tillsammans med konservativ och höger). Beteckningen sattes på den aristokrati som motsatte sig revolutionen och ville behålla feodalismens som samhällsordning, ett återvändande till l’ancien régime. 1848 var det en etablerad beteckning på de krafter som ville stärka den premoderna monarkin och idealiserade feodalismen. Bourbounmonarkisterna, som stödde Louis Phillips dynasti, kallades ”legitimist reaction”.

Begreppet reaktion, som en kontrarevolutionär mobilisering för l’ancien regime eller ett upprätthållande av status quo, i motsättning till en progressiv eller revolutionär samhällsutveckling, måste sättas i sitt sammanhang. Louis Bonapartes regim sammanföll med en kraftig ekonomisk tillväxt och syn på en linjär progressiv utveckling. Positivismen var en dominerande ideologi inom vetenskapen, Darwins evolutionsteori lanserades och upplysningens tro på framskridande fördes tillbaka på en mer materialistisk grund – även i det borgerliga tänkandet – efter romantikens idealistiska utvecklingssyn.

Marx historiemateralism, som den kommer till uttryck i exempelvis Den tyska ideologin, Kommunistiska manifestet och inledningen till Grundrisse, har kritiserats för att vara teleologisk, deterministisk och linjärt progressiv. Men i Marx konkreta historiska analys av de politiska konflikterna faller all historiedeterminism i hans teorier bort – historien är alltid öppen och avgörs av styrkeförhållandena mellan klasserna och produktionens utveckling. Utvecklingen är inte på förhand given, samhället utvecklas inte progressivt linjärt, utan väljer väg, hoppar framåt eller kastas bakåt. Klassernas utveckling följer inte rent automatiskt ur produktionsprocessen, utan måste ur sina materiella förutsättningar politiskt formeras och organiseras.

Marx identifierar en progressiv tendens, där produktivkrafterna utvecklas, de lösgörs från sina begränsningar, arbetsdelningen ökar och produktionen blir samhällelig. Men han diskuterar även denna progressiva utveckling som en utökning av rättigheter och friheter. Reaktionen är de bromsande krafter som försöker begränsa produktivkrafternas utveckling, kvarhålla en tidigare produktionsform och stärka dess privilegier, bevara l’ancien regime och begränsa eller inskränka hur rättigheter och friheter generaliseras i samhället.

Utifrån denna preliminära beskrivning kan vi gå in och se närmare på hur Marx analyserar olika former av reaktion i Louis Bonapartes adertonde brumaire.

Reaktionen som form och innehåll

Det första Marx gör är att försöka se bortom skenet, att se till revolutionerna (och kontrarevolutionens) innehåll. Revolten 1848 stödde sig tungt på den franska revolutionen och lånade likt den sitt formspråk från historien. Marx beskriver revolternas sken med begrepp som ”kostym, ”drapera sig i”, ”lånat”, ”frammanar de dödas andar”. Dess sken säger inget om revolten är progressiv eller reaktionär, men den spelar på ett återvändande genom att referera till en historisk period. Om de två konkurrerande monarkistiska dynastierna vände sig till den franska historien, lånade småborgligheten och bonapartismen skrud från Romerska riket, dess period som republik och kejsardöme. ”… dessa gladiatorer fann i det klassiska stränga arvet från den romerska republiken de ideal och de konstformer, de illusioner de behövde för att för sig dölja det borgerligt begränsade innehållet i sina strider…” Kända historiska referenser får fungera som mobiliserande myter. Historien frammanas som ett skådespel, men för att ”frigöra och skapa det moderna borgerliga samhället”. Det nya kläs i det gamla. Efter fullbordat värv behövdes inte dessa kostymer längre, när mobiliseringen är över och den nya samhällsordningen upprättad kan de läggas åt sidan.

De olika borgerliga och aristokratiska klasserna använde myterna för att mobilisera bredare skikt och få en massbas. Proletariatets revolter skiljde sig från dessa genom att inte använda myter från historien. ”1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden”. Proletariatet var den nya klassen för en helt ny samhällsordning. ”Låt de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll”, manade Marx den proletära rörelsen.

Reaktion mot proletariatet

Den proletära revolten ser därför inte ut som den borgerliga revolten. Men Marx visar samtidigt att det inte funnits någon ren borgerlig eller proletär revolution.

Proletariatet deltar i de borgerliga revolterna, mobiliseras och kastar sig in i revolutionen när situationen uppstår. ”Så snart något av samhällsskikten över det råkar i revolutionär jäsning, ingår proletariatet ett förbund med detsamma. De delar så alla nederlag, som de olika partierna efter varandra lider.” Proletariatet ger den liberala bourgeoisin massa. ”Det proletära partiet uppträder som bihang till det småborgerligt-demokratiska”. Den borgerliga revolten behövde därför ständigt vara på sin vakt, att dess lierade i proletariatet inte går för långt, överskrider den borgerliga revolutionens krav och ambitioner.

Februarirevolutionen 1848 kom som en överraskning (en coup de main, överraskningskupp), även för den republikanska borgerligheten. Den borgerliga ”revolutionen” genomfördes – men som en reaktion mot proletariatets revolution. Den borgerliga republiken upprättades, som borgarklassens oinskränkta depoti över andra klasser. Men den republikanska borgerligheten kom inte till makten ”… som den under Louis Philippe hade drömt om genom en borgerlig liberal revolt mot tronen utan genom proletariatets med militärmakt kuvade resning mot kapitalet. Vad den hade föreställt sig som en ytterst revolutionär händelse, utspelade sig i verkligheten som en ytterst kontrarevolutionär”. Istället för att spela en revolutionär roll kom den borgerliga klassen att spela en reaktionär – i den borgerliga revolutionen.

Proletariatets ”inom och emot” de borgerliga revolutionerna gör att den proletära revolutionen inte får samma form, den blir inte linjärt progressiv. De proletära revolterna ”kritiserar ständigt sig själva, avbryter sitt eget förlopp, går tillbaka till det skenbart fullbordade för att ta itu med det på nytt…” Den gamla mullvadens tunnlar är aldrig linjära. Efter de borgerliga revoltförsöken träder proletariatet åter i bakgrunden och de ledande proletärerna grips. Men reaktionen innebar inte ett totalt besegrande av proletariatet. ”Samhället tycks nu ha kastats tillbaka bortom sin utgångspunkt, i verkligheten måste det först skapa sig den revolutionära utgångspunkt, den situation, de förhållanden, de betingelser, som är nödvändiga för att den moderna revolutionen skall få en allvarlig karaktär”. Try, fail, try again, fail better.

Småborglighetens strävan efter republik, universella demokratiska rättigheter och friheter – mötesfrihet, pressfrihet, rösträtt – genomfördes tack vare proletariatets februarirevolt. Men när proletariatet började använda sig av just dessa friheter och sätta press på den nya republiken deklarerade borgarna undantagstillstånd och satte in repressionen mot arbetarmanifestationerna. ”Bourgeoisin insåg mycket riktigt, att alla vapen den smitt mot feodalismen vände sin spets mot dem själva…”. De borgerliga friheterna var aldrig tänkta att ges till andra än borgarklassen själv. I ”egendomen, familjen, religionen och ordningens” namn drogs de liberala rättigheterna in. Under juni 1848 startades ”ett kontrarevolutionärt korståg”, där de olika tidigare stridande delarna av den monarkistiska bourgeoisin förenades med den republikanska småbourgeoisin. ”Alla klasser och partier hade under junidagarna förenat sig till ordningens parti mot den proletära klassen som anarkins parti, socialismens, kommunismens parti”.

Med de drivande arbetarledarna fängslade, avrättade eller i exil gjorde arbetarrörelsen sin exodus från den politiska arenan och kastade sig istället in i ”doktrinära experiment, bytesbanker och arbetarassociationer, alltså i en rörelse, där det gör avkall på att omvälva den gamla världen med sina egna stora samhälleliga medel och snarare söker uppnå sin befrielse bakom ryggen på samhället, på privat sätt, inom ramen av sina begränsade existensbetingelser, och alltså med nödvändighet misslyckas”.

Reaktion som borgerlig klassammansättning

Den andra republiken grundades på så sätt i arbetarnas blod. Den repressiva apparat som de republikanska borgarna släppte lös kom därefter att riktas mot småbourgeoisin. Med junidagarnas uppdelning i ”samhällets försvarare” och ”samhällets fiender” kom repressionen att riktas mot det mellanskikt som samlats kring republikansk liberalism och social demokrati – de småborgare vars materiella intressen i Frankrike hotades av kontrarevolutionen och som hade närmat sig arbetarna. Men som till skillnad från det revolutionära proletariatet hade som målsättning att skapa harmoni mellan kapital och lönearbete, inte upphäva relationen. ”Sedan dessa grundat en republik för bourgeoisin, fördrivit det revolutionära proletariatet från valplatsen och tills vidare bringat det demokratiska småborgarskapet att tiga, skjutes de själva åt sidan av bourgeoisins massa, vilken med rätta lägger beslag på denna republik som sin egendom”. Varje liberal reform brännmärktes som socialism, ett attentat mot hela samhället.

Marx analys av reaktionen i form av Ordningens parti är intressant, för den går på djupet med att diskutera den politiska klassammansättningens betydelse för att artikulera (eller misslyckas artikulera) materiella klassintressen. Ordningens parti var en syntes av skilda klasser, som endast kunde finna sin enhet i en politisk organisation, som reaktion. Monarkisterna i 1800-talets Frankrike var uppdelade på två falanger, anhängarna av Bourbondynastin och anhängarna av dynastin Orléans, som representerade två klasser. Legitimisterna stöddes av storgodsägarna, den gamla aristokratin, medan Orleanisterna stöddes av finansaristokratin.

Reaktionen mot februarirevolten, den ”natt där alla katter är grå”, fick dessa två fraktioner och klassintressen att enas i Ordningens parti, som kunde uttrycka deras generella intresse. ”Det som alltså skilde dessa fraktioner från varandra var inga så kallade principer, [utan] två skilda slag av egendom, det var den gamla motsättningen mellan stad och land, rivaliteten mellan kapital och jordegendom”.

Republiken blev därigenom det enda sättet som Ordningens parti, den enade bourgeoisins herravälde över andra klasser, kunde upprättas – det enda sätt deras allmänna klassintresse kunde artikuleras.

”Den parlamentariska republiken var mer än det neutrala område, där den franska bourgeoisins två fraktioner, legitimister och orleanister, mäktiga jordägare och industribaroner, kunde leva likaberättigade sida vid sida. Den var den oundvikliga betingelsen för deras gemensamma herravälde, den enda statsform, under vilken deras allmänna klassintresse samtidigt blev rådande över deras särskilda fraktioners krav som över alla övriga samhällsklasser. Som rojalister föll de tillbaka i sin gamla motsättning, i kampen mot jordegendomens eller penningens överhöghet, och det högsta uttrycket för denna motsats, personifikationen av densamma var deras konungar själva, deras dynastier”.

Som Ordningens parti enades de som en samhällelig klass – bourgeoisi, det samhälleliga kapitalet – till skillnad mot det politiska uttrycket som rojalister, som bara var ett uttryck för olika partikulära kapitalintressen.

”De förrättade sina verkliga angelägenheter som ordningens parti, dvs under en samhällelig inte under en politisk skylt, såsom representanter för den borgerliga världsordningen och inte som riddare för vandrande prinsessor, som bourgeoisiklass mot andra klasser och inte som rojalistiser mot republikanerna.”

För att kunna uttrycka sitt gemensamma (materiella) klassintresse behövde de överskrida sitt partikulära politiska klassintresse. Därför gav de bonapartisten Louis Bonaparte sitt stöd i tillträdande som andra republikens president.

Reaktionen som reaktionär mobilisering

Louis Bonapartes makt som president skilde sig från borgarklassens makt genom det republikanska parlamentet. Parlamentet hade upplöst den allmänna rösträtten och var ickerepresentativt, medan presidenten hade valts av folket och stod i ett personligt förhållande till nationen. Bonapartes makt byggde på att han kunde använda sig av två parallella strukturer, statsapparaten och en utomparlamentarisk gatumobilisering. Med kontrollen över den verkställande makten, den centraliserade byråkratiska statsapparaten och militären, gavs Bonaparte förfogande över en tjänstemannakår på en halv miljon anställda.

Den franska statens centralisering (och ökade autonomi) hade pågått obrutet, oavsett formellt statsskick. Den utvecklades under monarkin och feodalväldet, stärktes ytterligare under Franska revolutionen och dess centralisering fulländades under Napoleon I, för att bryta upp den lokala och territoriella särmakten.

Vid sidan av statsmakten stödde sig Louis Bonaparte på en mobilisering underifrån, uppbyggandet av en egen stödförening. 10 decemberföreningen – ”denna förening för oordning, prostitution och stöld” med Bonaparte som ”chef för trasproletariatet” – bildades formellt som en välgörenhetsförening, betald av både Bonapartes president- och personliga kassa, för att organisera trasproletariatet i hemliga sektioner underställda presidenten. Marx använder trasproletariatet som en slaskbeteckning på olika klasslösa och deklasserade segment (”avskum från alla klasser”), personer som levde på tiggeri, stöld, lurendrejeri, spel och andra former av välmosor från överklassen, snarare än en inkomst via produktion (lön, profit och ränta). 10 decemberföreningen hade till uppgift att vara hejarklack på Bonapartes iscensatta manifestationer och cermoniella jippon, i ”en maskerad med dräkter, ord och poser”. Men deras uppgift var framför allt att trakassera politiska motståndare. ”10 decemberföreningen skulle utgöra Bonapartes privata arme, tills han lyckats förvandla den statliga armén till en 10 decemberförening”.

Genom denna kontroll över den statsbyråkratiska apparaten, den verkställande maktens relativa autonomi, kontroll över både militären och en utomparlamentarisk kårverksamhet baserad på trasproletariatet, kunde Louis Bonaparte steg för steg manipulera ut Ordningens parti och genomföra sin statskupp den 2 december 1851. Den andra republiken ersattes av det andra kejsardömet, med ”trasproletariatet till makten”.

Reaktionen som representation

Men trots Bonapartes skenbara autonomi genom sin mobilisering av byråkrati och trasproletariat menade Marx att det var inte dessa sociala skikt som Bonaparte var ett politiskt uttryck för. Marx menade att ”Bonaparte representerar en klass, och till och med den talrikaste klassen i det franska samhället, småbönderna”. Bonapartes välde var böndernas reaktion mot att de fick betala februarirevoltens kostnader, en ”landsbygdens reaktion mot staden”.

Småbönderna hade sin egna funktion för den framväxande kapitalismen. Befriandet av småbönderna hade å ena sidan berövat feodalismen dess näring och grund. Men samtidigt var jordräntan viktig för kapitalet.

Det är i analysen av småböndernas klassintresse som Marx briljans kommer till sitt klaraste uttryck i boken. Böndernas viktigaste frågor är inte lönearbetet eller exploatering, utan den skatt, avkastning och ränta de tvingas avbetala på sin mark – ett intresse som sätter dem i motsättning mot både jordegendomens aristokrati och bankväsendet, men i en individuell motsättning snarare än artikulerad som ett gemensamt klassintresse.

”Småbönderna utgör en oerhörd massa, vars medlemmar lever under samma förhållanden men utan att komma i mångsidig beröring med varandra. Deras produktionssätt isolerar dem från varandra i stället för att bringa dem att umgås med varandra. Isoleringen gynnas av de dåliga kommunikationsmedlen i Frankrike och av böndernas fattigdom. Den jordlapp de brukar, parcellen, tillåter ingen arbetsdelning i driften, inget utnyttjande av vetenskapen, alltså ingen mångsidig utveckling, inga olikartade talanger, inga rika samhälleliga förhållanden. Varje enskild bondefamilj är nästan självförsörjande, producerar själv omedelbart största delen av vad den konsumerar och får sålunda sina livsförnödenheter mer genom byte med naturen än genom umgänge med samhället. Parcellen, bonden och familjen; bredvid en annan parcell, en annan bonde och en annan familj. Några dussin av dem bildar en by och några dussin byar ett departement. På så sätt bildas den stora massan av den franska nationen helt enkelt genom addition av lika storheter, ungefär som en säck med potatis bildar en potatissäck.”

Småbönderna utgör en klass i bemärkelsen att leva under samma materiella existensbetingelser, men deras bristande arbetsdelning och atomisering gör att de inte kunnat formera sig som klass, nå en politisk sammansättning utifrån sina materiella intressen.

”För så vitt miljoner familjer lever under ekonomiska existensbetingelser, som skiljer deras levnadssätt, deras intressen och deras bildning från de andra klassernas och ställer dem i fientligt förhållande till dessa, bildar de en klass. För så vitt det endast finns ett lokalt samband mellan småbönderna, för så vitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon gemenskap, någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon klass. De är därför ur stånd att i sitt eget namn göra sitt klassintresse gällande, vare sig genom parlamentet eller genom ett konvent. De kan inte representera sig själva, de måste representeras. Deras representant måste samtidigt uppträda som deras herre och som en auktoritet över dem, som en oinskränkt regeringsmakt, som beskyddar dem mot de andra klasserna och sänder dem regn och solsken från ovan. Småböndernas politiska inflytande får alltså sitt sista uttryck i att den verkställande makten underordnar samhället under sig.”

Småbönderna skiljer sig därigenom från proletariatet, som blir massa i produktionen och som genom sin arbetsdelning utvecklar ”rika samhälleliga förhållanden”. Proletariatet är därigenom kapabelt att representera sig själva, de kan uttrycka sitt klassintresse genom självrepresentation – medan småbönderna kräver en yttre representation utifrån. ”Deras representant måste samtidigt uppträda som deras herre och som en auktoritet över dem…” Det var i Louis Bonaparte som småbönderna fann en sådan representation som klass, någon kapabel att uttrycka deras klassintresse mot bourgeoisin och aristokratin.

Men småböndernas politiska klassintresse kan gå åt olika håll, den kan vara radikal eller reaktionär – beroende på vilken klass som blir dess representant och tar hegemonisk ledning. Marx menar att småbönderna vanligen finner ”sina naturliga bundsförvanter och ledare i stadsproletariatet, vars uppgift det är att omstörta den borgerliga ordningen”. Bonaparte däremot ”representerar inte den revolutionära utan den konservativa bonden, inte den bonde, som vill bort från sin sociala existensbetingelse, parcellen, utan den som snarare vill befästa den…”. Bonaparte attraherade böndernas reaktionära sida, de bönder som vill rädda sina småbruk och bevara sina privilegier, snarare än att bryta sin utsatta situation. Här spelar böndernas medvetandenivå in, menar Marx. Det fanns en motsättning mellan de bönder som nått ett modernt medvetande, genom ett sekulariserat skolväsende, och de bönder som satt fast i ett traditonellt medvetande genom att få sin utbildning genom prästväsendet. Böndernas klassartikulation är därigenom inte given på förhand.

I Louis Bonapartes adertonde brumaire ser vi hur Marx använder en komplex klassanalys för att förklara vilket uttryck reaktionen mot proletariatets revolt tar sig, vilka klassintressen som spelas ut mot varandra och hur det för Louis Bonaparte, denna 1800-talets plumpa Berlusconi eller Putin-gestalt, till makten. Marx visar på det klassernas politiska sammansättning som en process som ser olika ut i olika klasser, vilka klassintressen som kan uttryckas inifrån genom en självrepresentation och vilka partikulära klassintressen som kräver en yttre representation för att kunna enas efter sitt allmänna klassintresse. Bonapartes framlyftande till makten genom ett taktiskt stöd från bourgeoisin för att bemöta det revolutionära hotet från proletariatet, hans populistiska bas hos bondemassorna och hans förmåga att agera både inom statsapparaten, överskrida den genom undantagstillståndet och skapa en mobilisering utanför legaliteten genom trasproletära stödkårer visar på den form en reaktionär mobilisering kan ta och de beståndsdelar den kan bestå av. Marx analys av reaktionen i form av Louis Bonaparte kom därför att bli betydelsefull för den kommunistiska rörelsens när den 70 år senare stod inför utmaningen att analysera och förstå fascismens klasstöd, klassbas och klassmobilisering.