Sommaren 1982 på mentalsjukhuset Soisy-sur-Seine plockade filosofen Louis Althusser upp pennan igen och började skriva. Han skrev i ensamhet, isolerad både från det kommunistiska parti han varit verksam i sedan 1948 och den universitetstjänst på École normale supérieure han erhållit samma år. Personligt ensam, utan sin fru sociologen Hélène Rytmann, som han strypt till döds under ett mentalt sammanbrott och depression i november 1980.

Under 50- och 60-talet hade Louis Althusser varit en vänstercelebritet, en av det franska kommunistpartiet Parti communiste français (PCF:s) kändaste filosofer och ansedd professor på École normale supérieure i Paris.

Vägen dit hade varit lång. Ursprungligen född i Algeriet 1918, med en fader som var banktjänsteman och moder som var lärare, flyttade familjen till Marseille när Althusser var 12 år. Under andra världskriget kallades han in i armén och satt fem år i tyskt fångläger, vilket lämnade djupa spår i honom med återkommande depressioner och kriser.

Althussers projekt var att betona marxismen som ett filosofiskt snarare än som ekonomiskt eller sociologiskt system. Sitt medlemskap i Franska kommunistpartiet till trots riktade han kritik mot den reformistiska eurokommunismens framväxt. Han angrep humanismen påverkan på marxismen och resterna av Hegels idealism i Marx historieteori, hur detta skapat en idealistisk världsåskådningsmarxism. (Althusser, För Marx, sid 102) Istället lyfte han in delar av strukturalismen i sin marxistiska filosofi. Det gemensamma tänkandet sammanställdes på 60-talet i Althussers marxistiska verk För Marx och Läsa Kapitalet, den senare skriven med sin marxistiska studiegrupp av studenter, där bland annat filosoferna Étienne Balibar och Jacques Rancière ingick. Kritiker som brittiska historikern E.P Thompsson menade att Althusser gav de stalinistiska Sovjetdoktrinerna den filosofiska systematisering de själva saknade.

Althussers filosofi banade väg för poststrukturalismen, i hans försök att komma bortom strukturalismens begränsningar. En generation radikala filosofiska tänkare föreläste och skolades på Althussers seminarier i filosofins historia på École normale supérieure på 50- och 60-talet. Där deltog Gilles Deleuze, Jacques Lacan, Michel Foucault, Jacques Derrida och Pierre Bourdieu. Seminarierna om Machiavelli, Hobbes, Rousseau och Montesquieu tog Althusser med sig in i sin uppgörelse med Hegels idealistiska historiefilosofi. Här började Althusser försök att spåra en underjordisk materialistisk strömning som kastade nytt ljus på Marx filosofi.

När den franska studentrevolten bröt ut 1968 var Althusser inlagd för sin depression. I hans texter som följde revolten visade han föga förståelse för den. Detta ledde till kritik från hans forna studenter, vilket fick Althusser att påbörja en självkritisk reflektion över sin marxism. Inför valet 1978 och nederlaget för PCF:s valallians Vänsterunionen hamnade han i öppen konflikt med partiet och hans kritik censurerades i partitidningarna.

Här i Sverige fick Althusser spridning främst genom Bo Cavefors och Göran Therborn. Althussers två viktigaste marxistiska skrifter (För Marx och Läsa Kapitalet) gavs ut i svensk översättning under slutet av 60- och början av sjuttiotalet på Bo Cavefors bokförlag. Göran Therborns urval av Althussers texter, Filosofi från en proletär klasståndpunkt, gavs ut 1976. Therborns Zenitkrets översatte också Althussers artikelserie från tidningen Le Monde som kritiserade PCF, Vänsterunionen och eurokommunismens valstrategi som första del i deras häftesserie, samma år som artiklarna publicerades i Frankrike.

När Althusser djupt förvirrad under en depression ströp sin fru i december 1980 hade han redan dragit sig undan från stora delar av den franska vänstern. Det blev slutet för hans tjänst på École normale supérieure och medlemskap i kommunistpartiet. På mentalsjukhuset Soisy-sur-Seine var han isolerad från omvärlden, samhällsutvecklingen och politiken. Nu började han att skriva på sitt manus som kallades Den underjordiska strömningen för en sammanstötningens materialism. Skriften var inte ett brott med hans tidigare teoribildning. Steget från en strukturalistisk marxism till en poststrukturalistisk var inte en negation eller ett upphävande, utan att följde ett redan påbörjat spår och dra det till sin konsekvens; avtäckandet av den underjordiska strömning som han redan tidigare börjat undersöka, för att utveckla en marxistisk materialism bortom den hegelianska dialektiska historiematerialismen.

I Motsättning och överbestämning (1962) tog sig Althusser an uppgiften att frigöra Marx från ”Hegels skugga”. Han kritiserar påståendet att Marx skulle ha vänt Hegels idealistiska historiefilosofi på huvudet, vilket bara skulle ha bevarat den inre idealistiska drivkraften hos dialektiken. Istället påpekar han hur Marx förändrar dialektiken, gör om den. Hegels dialektik bygger, enligt Althusser, på att reducera totaliteten till en inre enkel motsättning, som återfinns i alla delar. Genom att fokusera på denna enkla princip, motsättningens rena form som blir självmedveten, bevarar även den hegelianska marxismen idealismen. Men motsättningen arbete-kapital är aldrig enkel, påpekar Althusser. Han lånar istället begreppet överbestämning från Sigmund Freud. I sin drömtydning menade Freud att drömmotiven inte går att reducera till enbart en förklaring eller representation, utan speglar många olika orsaker samtidigt. Det finns ett överskott, en mångfald motiv och skäl som bestämmer (överbestämmer) drömmotivet och ger det dess mångbottnade och mångsidiga betydelse. (Ibid, sid 89 ff)

Å ena sidan är motsättningen arbete-kapital central för marxismen, skriver Althusser, och är bestämmande i sista hand. Den är den genomsyrande grundmotsättningen, som visar sig ur ett historiskt perspektiv. Men å andra sidan spelar en rad omständigheter, kvarvarande historiska strukturer och självständiga motsättningar in, vilka varierar i olika situationer och på olika platser i världen. Dessa olika element har en egen historia och autonomi, och skapar den överbestämning som motsättningen arbete-kapital verkar inom. Revolutionen kommer aldrig som en stormvind som kastar omkull allt, utan den modellerar samman historiska komponenter i en ny kombination och omformar dem i sin tur i olika grad. De tidigare elementen kan överleva och komma att återaktiveras. (Ibid, sid 113ff)

Althusser lyfter olika former som varierar historiskt och geografiskt, som gör att utslaget av motsättningen arbete-kapital blir olika. Det handlar om skillnader i överbyggnadens former (ideologi, religion, statsregerande, politiska strömningar), inre och yttre historiska situationer som skillnader i den nationella historien (lokala seder, nationella traditioner, fullbordade eller uppskjutna borgerliga revolutioner) och det världspolitiska sammanhanget (imperialismen och konkurrens mellan stater). (Ibid, sid 104)

Han tar Ryska revolutionen 1917 som exempel där en rad faktorer spelade in: hur de imperialistiska krigen och finansmonopolets underordning av industrimonopolet resulterade i en ökad exploatering av både arbetarklassen i väst och i kolonierna, där arbetarklassen dessutom mobiliserades in i arméerna och användes som kanonmat. Allt detta ställde motsättningen arbete-kapital på sin spets och skapade en revoltvåg genom Europa, men det var bara i Ryssland som revolutionen lyckades. Den ryska klassammansättningen skiljde sig från den europeiska genom en regim som fortfarande var feodal, där bonderevolterna på landsbygden drevs till att sluta upp bakom arbetarrevolterna i Putilovverken i Petrograd, världens då största fabrik. Revolten skedde under en period där den härskande klassen var splittrad i interna motsättningar samtidigt som en ny massorganisation växte fram underifrån med arbetarråden, sovjeterna. Revolutionen 1905 fungerade därigenom som en generalrepetition för 1917. Samtidigt var arbetarklassens revolutionära elit skickad i landsflykt till Europa, där den skolades i arbetarrörelsens erfarenheter i väst, en medvetenhet de kunde återvända hem med. På ett internationellt plan ville Storbritannien och Frankrike göra sig av med ryska tsaren. Alla de här faktorerna, det slumpartade möten av alla dessa motsättningar verkade överbestämmande och gjorde att den ryska revolutionen segrade genom ”en hopning och tillspetsning av historiska motsättningar” (Ibid, sid 95)

Det räckte inte med en motsättning mellan två klasser, arbetarklass och kapitalister, för att sätta revolutionen på dagordningen, utan för att motsättningen skulle bli aktiv krävdes en anhopning omständigheter som ”’smälter ihop’ i en brytningens enhet”. Detta ”leder till att folkmassornas överväldigande majoritet samlats i en anstormning mot en regim som dess härskande klasser är oförmögna att försvara”. (Ibid, sid 97)

Samma år som Althusser skrev Motsättning och överbestämning höll han en kurs om renässansmannen Niccolo Machiavelli (1469-1527). Machiavellis Fursten blev ett återkommande motiv i Althussers teoretiserande. Mellan åren 1971 och 1976 lade han grunden till den text som senare kom att publiceras postumt som Machiavel et nous (Machiavelli och oss). (På franska i Althusser, Louis, Écrits philosophuques et politiques, band II, red Francois Matheron, Éditions Stock/IMEC, Paris 1995. På engelska i Althusser, Louis, Machiavelli and Us, Verso 1999) Althusser läser där samma textpassager som Antonio Gramsci använde i sina fängelseanteckningar Den moderna fursten.

I ett av de avslutande kapitlen i Fursten diskuterar Machiavelli om ödets betydelse för furstens handlande, om de yttre omständigheter människan inte kunde rå över. Ödet ”kan liknas vid en av de ödeläggande floder, som när den stiger över sina bredder översvämmar slätterna, förstör träd och byggnader, spolar bort jord på ett ställe och dämmer upp den på ett annat […]”. (Fursten, sid 123f). Men trots människor inte kan veta när eller hur mycket vatten som ska svämma över, vet de att den kommer att göra det, vilket gör att de kan planera för översvämningen. De kan fånga in vattnet i dammar och skapa fördämningar som håller vattenreserver till torrare tider.

”På samma sätt är det med ödet, det visar sin makt där det inte finns någon kraft som är beredd att motstå det och riktar sin våldsamhet dit, där det vet det inte byggts några vallar eller fördämningar för att hejda det”. En fursten är inte maktlös inför ödet. Han kan med sin virtù, hans dygd och kraft, lära sig ta kontroll över slumpen och verka medvetet utifrån de yttre omständigheterna för att vända dem till sin fördel. Furstens virtù kan kuva Fru Fortuna.(Fursten s 124ff). Machiavellis skrift var den manual en furste behövde för att fullt ut kunna använda sin kraft och tygla ödet.

För Althusser utgör klasskampen motorn för nationens konstituerande i Fursten. Den ska skapa en form som inte ännu finns, en ny nation, och utgången är inte given: den är öppen och ”aleatorisk”, inte ett färdigt telos som ska förverkligas.(Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 10.) Projektet formas av möjligheter och begränsningar för nationens realiserande: ekonomiska, geografiska, historiska, lingvistiska och kulturella faktorer. Det krävs ett instrument för att lyckas med detta politiska projekt, att samla olika beståndsdelar och skapa en enhet. Italien befann sig vid den tidpunkten i ett kritiskt ögonblick, beskriver Althusser. Dess bedrövliga tillstånd hade gjort Italien ”formlöst”, det fanns ett politiskt vakuum att fylla och det saknades inte material, både som folkligt konsensus för ett enande och individuell virtù hos italienarna. Materialet väntade bara på en passande form att ena nationen.(Ibid, sid 54f.)

Problemställningen i Fursten handlar om begynnelsen, om grundandet av det nya furstendömet genom framträdandet av en ny sorts furste, menar Althusser.(Ibid, sid 69f.) Parallellt med att Machiavelli skrev Fursten 1513, arbetade han även med en bok om republiker, Discorsi sulla prima Deca di Tito Livio (på svenska: Republiken), som färdigställdes mellan 1515 och 1517. Althusser sammanför dessa två böcker, boken om furstendömen och boken om republikerna, och läser dem mot varandra. I Discorsi beskriver Machiavelli om ”nödvändigheten att vara ensam när man grundar en ny republik”.(Machiavelli, Niccolò, Discourses on Livy, sid 44ff.) Republikens grundare, fursten, kan bara vara en person, den suveräne. En absolut början, ett nytt grundande kräver en absolut ensamhet hos grundaren. Hans makt måste vara odelad, grundaren måste vara helt omnipotent i grundandets kritiska och instabila ögonblick, ställd inför en aleatorisk framtid och för att kunna grunda en stat ur ingenting, ex nihilo.(Althusser, Louis, Machiavelli and Us, sid 63f.)

Men för att vara en statsgrundare och inte bli en tyrann måste han därefter lämna sin ensamhet, avsäga sig sin exklusiva makt genom att stifta lagar och därigenom erkänna folket. Fursten måste slå rot hos sitt folk, genom lagarna. Detta är ett direkt organiskt moment, eftersom lagarna ingriper i klasskonflikten mellan folket och adeln: det är de folkliga kamperna mot adelns förtryck som producerar och skapar det direkta behovet av dem.(Ibid, sid 65.) Det finns därigenom ingen motsättning mellan projekten i Fursten och Discorsi, Machiavelli har inte två ansikten utan båda böckerna är del av samma projekt, enligt Althusser. Om Fursten betonar ett första moment, skapandet och begynnelsen för republiken, ligger tyngdpunkten i Discorsi på upprätthållandet och expanderandet av republiken. Machiavelli använder sig av Rom, ”republikernas republik”, som exempel på att republiker grundas av kungar och som ger republiken dess lagar. Fursten behövs i begynnelsen genom sitt samlande av kraft, virtù, i en person. (Ibid, sid 47f.)

Det är dessa föreläsningar och skrifter som Louis Althusser återvänder till i sin isolering sommaren 1982 och fortsätter sin undersökning in i det slumpmässiga mötets materialism, i att spåra en underjordisk väg till Marx, för att kasta nytt ljus från marxismen och befria den från idealismen. En filosofisk väg som löper via Epikuros, Machiavelli, Spinoza, Hobbes och Rousseau fram till Marx, och vidare till Heidegger och Derrida. (Althusser, Philosophy of the Encounter, sid 167)

Det Althusser vill göra är att avtäcka en annan materialism, en historie-aleatorisk, att ställa mot den dialektiska. Han vill göra upp med varje essentialistisk filosofi, ett radikalt förkastande av en historiesyn baserad på en inre logik som utvecklas, en orsak eller förnuft (logos, ratio, Vernuft) som framträder genom historiens lopp. Han kritiserar den essensens materialism som avslöjar en naturlig ordning och mening (nationell, moralisk, religiös), med en tydlig uppkomst och slut, där ursprunget är en föraning av slutet.(Ibid, sid 188)

Den underjordiska strömningen han spårar är istället en sammanfallandets materialism, en ”antiteleologisk rekonceptualisering”. Han skriver att denna ”… materialism of the encounter is the materialism out of a subject (be it God or the proletariat), but of a process, a process that has no subject, yet imposes on the subjects (in or others) which it dominates the order of its development, with no acigable end” (Ibid, sid 190)

Althusser börjar sin underjordiska vandring hos den antika grekiska filosofen Epikuros. Hos Epikuros finns en tidig materialistisk filosofi om att världen består av atomer som regnar genom ett evigt universum. Det finns inget utanför, inget bakom, inget mål, ingen plan eller vilja. Atomerna bara faller fram i parallella banor. Men de är inte helt parallella, det finns avvikelser, atomer vars bana lätt böjer sig och stöter samman med andra. Sammanstötningen möjliggör ett sammankopplande, atomerna tar fasta vid varandra, bildar anhopningar. Det slumpartade mötet mellan dem blir varaktigt. När det blir ett varaktigt sammanfallande blir det en värld. Världen, helheten, bestämmer delarna, atomernas, funktion. Men den har inte skapat dem, avtäckt någon inre essens, eller förverkligat deras mening. (Ibid, sid 168ff)

I Machiavelli ser Althusser, vilket återknyter till hans tidigare läsning, en tänkare som försöker föreställa sig villkoren och konstatera förutsättningarna för att upprätta en nationalstat. Machiavelli lyfter inte fram någon samtida furste eller furstendöme, som den möjlige enaren, utan vänder sina förslag till en namnlös furste från en namnlös plats. Han försöker skapa villkoren för en avvikelse bland de parallellt existerande stadsstaterna och kommunerna. Althusser menar att detta är ett aleatoriskt sätt att resonera. Det kräver att ett möte ska ske mellan en man och en region. Fursten måste äga rum. Men det mötet kan ske, tillfället tas eller missas. Mötet kan bli kortvarigt eller varaktigt. För att lyckas förutsätts ett annat sammanfallande, mellan furstens virtù/kraft och fortuna/öde. Fursten måste lära sig bemästra ödet genom att träna och förbereda sina mannar, vara beredd både på använda kraft och list. Då kan fursten förankras, ta fäste, han kan ta form hos folket. Precis som hos Epikuros skapar inte fursten förutsättningarna, alla beståndsdelar finns redan där, mötet kan ske nu eller senare. Det är ett spel, ett tärningskast, inte något som är förutbestämt och historiskt determinerat att ske vid ett visst tillfälle. Det finns heller ingen garant att den nation som fursten upprättar blir varaktig. (Ibid, sid 171 ff)

Spinozas gudssyn, där Gud är världen (Deus et Natura), utan någon utsida och för evigt existerande, placerar hans filosofi i samma underjordiska strömning. Vi kastas in i ett redan givet och skapar ett samhälle utifrån redan givna immanenta förutsättningar. (Ibid, sid 176ff) Hos Spinoza finns redan ett sammanhang, förbindelser sker redan hela tiden, medan hos Hobbes uppkommer samhället ur en atomiserad tillvaro. I naturtillståndet råder allas krig mot alla, som Althusser ser som ett försök av varje människa att bekämpa allt som blockerar dem från att existera. Den ömsesidiga pakt som sluts med en suverän, Leviathan, skapar med sitt kontrakt en legal gräns för våldet och terrorn, även om Leviathan placeras utanför och obunden av kontraktets förbud. Återigen är det inget förutbestämt att fursten, suveränen, ska framträda. Samhället och dess regler är inte eviga ideal utan något som skapas ur ett sammanstötande, ett möte. Förhoppningen är att suveränens roll till slut ska tyna bort och samhället självt upprätthålla kontraktet. (Ibid, sid 179 ff) Althusser avtäcker något liknande i Rousseaus samhällskontraktsteori. Människan är isolerad i naturtillståndet, människorna vandrar vilsna i en skog utan att mötas. Det krävs något extra till, en form av naturkatastrof, som begränsar utrymmet, skapar en avgränsad ö där människorna trängs samman, delar ett begränsat utrymme och tvingas mötas, för att samhället ska uppstå. Det finns en radikal frånvaro av samhället, före samhället, som villkor för det. Mötet måste påföras folket och när de tvingas att mötas skapar de fria associationer. Relationerna uppstår genom en begränsning. Så kan en samhällelig mänsklig natur uppstå, i en ackumulerad process som hotas av avgrunden, krig och kamp. (Ibid, sid 183 ff) ”There is no beginning, because nothing ever existed before anything at all”, skriver Althusser och stakar där ut den vidare vägen efter Marx till Nietzsche, Heidegger, Deleuze och Derrida. (Ibid, sid 188)

Vad innebär denna underjordiska strömning för läsningen av Marx? På vilket sätt utgör det här en alternativ historiesyn och aleatorisk materialism? Althusser ser att marxismen innehåller både den aleatoriska materialismen, då från främst i Friedrich Engels Den arbetande klassens läge i England och Marx Kapitalet, kapitlen om arbetsdagen och den ursprungliga ackumulationen, medan andra delar av Kapitalet genomsyras av dialektisk materialism. I teorin om övergångar mellan produktionssätt finns spår kvar av idealismen, en beskrivning av kapitalismen som essens.

Althusser förklarar sitt resonemang om Marx två materialismer genom en diskussion om hur han i Kapitalet beskriver övergången från feodalism till kapitalism gått till. Enligt ett idealistiskt eller dialektiskt materialistiskt perspektiv växte kapitalismen fram som ekonomisk kraft inom feodalismen. Feodalismen bar på ett borgerligt samhälle i sig, som skulle födas när antagonismen mellan de två klasserna (feodal aristokrati och merkantil borgarklass) hade mognat. Men Althusser menar att den merkantila borgerligheten inte räckte till som förklaring för kapitalismens födsel. Den var heller inte en antagonistisk anomali inom feodalismen, utan var som klass genomsyrad av och inbäddad i feodalismen. Feodalismen var snarare en dominansapparat, den landägande aristokratins klassdiktatur och klassdominans. För att förklara övergången till kapitalismen försöker Althusser istället spåra hur ett ENCOUNTER mellan friställda proletärer och kapitalägare ägde rum och fick fäste. En regim förändras inte förrän dess dominansapparat gör det. Det krävs ett övermått av klassmakt, ett överflöd av politisk, ekonomisk och filosofisk kraft starkare än klassfienden. Den merkantila borgarklassens överskott av kapital var inte orsaken till att lantarbetare och livegna friställdes från feodalherrarna, dessa två processer pågick parallellt. En motsvarande utveckling pågick i italienska Podalen, tidigare än den satte igång i England. Men trots det i Podalen skedde en ackumulation av pengar, teknologi, producenter (proletärer) och råvaror uppstod inte kapitalismen i Italien. Andra förutsättningar saknades för att ett möte skulle bli varaktigt. Det fanns ingen enad italiensk nationalstat och därigenom saknades en inre marknad som kunde absorbera en ökad produktion. De olika elementen som sammanföll i kapitalismens uppkomst var oberoende av varandra och hade olika historia, de bar inte på en organisk och teleologisk relation till varandra. De behövde sammanföras, men var inte varandras orsak. När de väl sammanförts, måste den nya sammansättningen kunna reproduceras. Vilket den italienska merkantila borgarklassen inte klarade av, den kunde inte permanent omvandla den feodala produktionen till industriproduktion. Det kapitalistiska produktionssättet dog många gånger innan det fick fäste och lyckades varaktigt reproducera sig självt och sin dominans. (Ibid, sid197 ff)

Althusser påpekar hur det sker sammankopplingar, elementen möts och hakar in i varandra. Elementen ”kastas” slumpvis ihop, vi vet inte var eller när. Det blir en överraskning, något radikalt nytt. Mötet äger rum och tar plats, mötets struktur bestämmer sedan ordningens form. För att ett varande ska finnas måste ett sammanstötande ha ägt rum. Varje sammanstötning är aleatorisk i ursprung och affekt. (Ibid, sid 192f)

Men Althussers materialismanalys intresserar sig inte bara för det varaktiga mötet, han ägnar än mer uppmärksamhet åt de ickevaraktiga mötena, de som inte lyckas reproducera sig och behåller sina motstridiga autonoma element i sig. Den sovjetiska socialismen är ett sådant exempel, enligt Althusser. Inom socialismen finns en spänning mellan samexisterande element av kapitalistiska och kommunistiska produktionssätt. Delarna ingick i en överbestämd helhet, men bevarade sin autonomi och historia. Det var en socialistisk stat driven med ett kapitalistiskt bränsle, menade Althusser. De presocialistiska ideologiska statsapparaterna fanns inbakade i Sovjetstaten och hindrade det från att bli en verklig klassdiktatur och kunna reproducera sig själv. Sovjetsocialismen var inte historiens sista stadium, utan en instabil och motsägelsefull produkt, med svårigheter att upprätthålla sig själv annat än genom borgerlig statsmakt och ideologiska apparater. (Althusser, Introduktion av G.M. Goshgarian, sid xxxv ff)

Althusser visade i sina texter hur den aleatoriska materialismen skulle kunna användas för en analys av feodalismens övergång till kapitalismen samt på Sovjetunionens uppkomst och instabilitet. På motsvarande sätt, för att ta ett nutida exempel, skulle vi kunna använda den som en modell för att förstå uppkomsten av det kurdiska självstyret i Rojava, den delen av Kurdistan som ligger i nordöstra Syrien.

Om vi börjar med den världshistoriska situationen blir det att följa Osmanska imperiets sammanbrott, de imperialistiska och koloniala motsättningar som ledde till Sykes-Pikotavtalet där Storbritannien och Frankrike satte delar av forna osmanska imperiet under sitt protektorat (nuvarande Libanon och Irak), den turkiska statens uppkomst kring Kemal Atatürk och iranska staten under Reza Khan. Hur de fyra länderna delade upp imperiet mellan sig i Lausanneföredraget 1923 och därmed även delade upp Kurdistan på fyra länder. Vidare över till panarabiska Baathpartiets framväxt och maktövertagande i Syrien och Irak. Revolutionen i Iran och upprättandet av Islamiska republiken och shahväldet. Sovjetunionens sammanbrott, med dess effekter för den panarabiska socialismen. Därpå Europeiska unionens framväxt. De två Gulfkrigen och Iraks sönderfall efter amerikanska invasionen och motsättningar mellan shia- och sunnimiliser, vilket möjliggjorde Islamiska statens framväxt. Lägg därtill de globala rörelsevågor som kom underifrån, som 68-vänstervågen, och de med ekonomiska globala kriser förbundna globaliseringsrörelsen 1999 och den arabiska vårens torgrörelse 2011.

Därefter gå in på den nationella situationen med Turkiets motsättning mellan storstadsregioner och periferi, de feodala klanstrukturerna på landsbygden. Kemalismens sekulariserade och nationella enhetsprojekt, som bekämpade minoritetskulturer (däribland kurdiskan) och tryckte undan religionen. En keynsiansk och fordistisk kapitalism kretsande kring storindustri, gruvnäring och stor statlig sektor. Återkommande statskupper som gjorde att Turkiet pendlade mellan öppnare perioder och mer repressiva. Vilket i sin tur skapade en vänster van att både massmobilisera och bedriva arbete underjordiskt och från fängelserna. En vänster som var splittrad mellan olika marxistleninistiska analyser, de mer antiimperialistiska som såg Turkiet som ett land förtryckt av USA-imperialismen och de kurdrevolutionära, som såg Turkiet som ett imperialistiskt projekt och den turkiska vänsterns negligerande av den kurdiska frågan. Öppningen med kemalismens uppluckring när Republikanska folkpartiet (CHP) förlorade makten 2002 och när istället Recep Tayyip Erdoğans nybildade islamistiska-liberalkonservativa parti Rättvise och utvecklingspartiet (AKP) kom till makten. Med Erdoğans styre följde ett närmande till den Europeiska unionen och ekonomiska omstruktureringsprogram för att få lån från Internationella Valutafonden, med hårda privatiserings- och åtstramningskrav. Därpå med Geziparkprotesterna 2013 i Istanbul nådde arabiska våren Turkiet.

En analys av överbyggnaden skulle lyfta det ekonomiska skiftet från Atatürks keynsianska kemalism till Erdogans nyliberala åtstramningspolitik och nyosmanska intressen att stärka Turkiet geopolitiskt i regionen. Den skulle behöva ta in skiftningarna inom den repressiva statsapparaten, Erdogans utrensningar av kemalister ur den militärindustriella djupa staten, hans tillfälliga allians med den muslimska Gülenrörelsen inom statsapparaten och sedan vändande emot den. Skiftet skulle också kunna skildras utifrån konflikterna inom den ideologiska statsapparaten, övergången från en sekulariserad nationalistisk och korporativistisk kemalism över till en konservativ islamism, samt motsättningarna mellan Erdogans och Gülens linjer inom denna.

Alla de här förutsättningarna spelar in på framväxten av Kurdistans arbetarparti (PKK). PKK:s ledning formas av både perioder av repression, militärdiktatur och fängelsevistelser, men också från en konfliktfylld relation till den turkiska vänstern och både den sovjetiska och kinesiska realsocialismen. Fram växer ett beväpnat vänsterparti i konfrontation med de feodala klanstrukturerna i Kurdistan i första hand och först senare mot den kemalistiska staten. Med en stor diaspora av sympatisörer utanför Kurdistan, däribland i Europa, finns en stödapparat som kan bidra med finansering och mediekanaler utifrån. Trots stora militära motgångar under slutet av 80- och början av 90-talet gynnades PKK av att de nationella gränsdragningarna gick rakt genom Kurdistan, vilket gjorde att gerillan kunde skaffa säkra baser på andra sidan gränsen, med högkvarter i Syrien. För syriska Baathpartiet fungerar därmed PKK som ett påtryckningsmedel i förhandlingar mot Turkiet om deras regleringar av Eufrats vattenflöde och bevattningen av det syriska jordbruket. När avtalet var klart deporterades PKK:s ledare Abdullah Öcalan och grips 1999. Från fängelset beordrar Öcalan en ensidig vapenvila för PKK och förklarar den nationella kampen avslutad.

Här skulle PKK:s historia kunna sluta, men istället påbörjas en ideologisk och organisatorisk omorientering, där PKK hämtar in influenser från de rörelsevågor som pågår i världen utanför. Som en följd av Turkiets förhandlingar och medlemsansökan till EU, fick Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter inflytande och Öcalans dödsstraff omvandlades till livstids fängelse. I fängelset kommer Öcalan i kontakt med ekoanarkisten Murray Bookchins böcker, vilket får stort inflytande på kursändringen, att sträva efter regional autonomi och demokratisk konfederalism. Den nya strategin innebär att gerillan går ut i mångfalden av sociala rörelser, som gått ut på gatorna med arabiska våren och Geziprotesterna, är med och bildar nya lokala partier, kulturföreningar och bredare samarbeten.

När arabiska vårens protester i Syrien övergår i inbördeskrig ger Turkiet stöd åt de muslimska oppositionen mot Baathpartiet, samtidigt som sunnimiliserna från Irak, Islamiska staten, börjat upprätta sitt kalifat i delar av Irak och Syrien. Detta skapar det tomrum där PKK:s gren i Syrien, PYD, kan börjar genomföra den demokratiska konfederalismen i tre kantoner, Rojava, när syriska armén dragit sig tillbaka. Efter att PYD:s styrkor drivit tillbaka Islamiska staten, med luftstöd från USA, stärks Rojavas autonomi. Turkiet har därefter infört undantagstillstånd vid gränsen och vid upprepade tillfällen (2018, 2019, 2023) genomför invasioner och bombningar av Rojava. (De Jong Alex, Stalinist caterpillar into libertarian butterfly? The evolving ideology of the PKK, Hämtad från Libcom.org 1 november 2023, Karlsson, Anders, Kurdernas kamp, PKK och Rojava, Röda rummet 1, 2023, Widén, Peter, PKK:s väg mot demokratisk socialism, Röda rummet nr 4, 2003.)

Althusser skulle hävda att det vore problematiskt att via en dialektisk materialistisk analys se en huvudmotsättning bakom denna utveckling, som kommer till uttryck i realiserandet av Rojava. Den aleatoriska materialismen kan istället hjälpa oss se den överbestämning som Rojava är ett uttryck av, den mångfald motsättningar som ackumulerats och skapat utrymmet för ett direktdemokratiskt experiment i de kurdiska bergen. Det är ett flertal moment med egna separata historier och vars banor böjt sig så kopplingar kunnat ske, sammanträffanden som skapat möten och gett upphov till världar. PKK som organisation har inte varit bättre än några på att läsa dessa tendenser, flera av deras analyser har varit katastrofala i dess krigföring mot Turkiet. Men de har kunnat öppna sig för de sammanträffanden som skett vid viktiga tillfällen, haft den organisatoriska kapaciteten att transformera sin hårda kaderstruktur med förändringarna för att fungera i den nya situationen. Althusser hade pekat på dessa möten, de sammanträffanden och sammanstötningar som skett, inte nödvändigt innebar en varaktig förändring, utan snarare pekade på tillfälliga sammansättningar som inte kunde reproducera sina egna förutsättningar och behållit spår av tidigare strukturer. Den demokratiska konfederalismen är både mer frihetligt demokratisk och bär spår av en marxistleninistisk kaderstruktur. Rojavas experiment med gemensamt ägda kooperativ är fortfarande beroende av en privat marknad. Det demokratiska experimentet vilar på en delikat geopolitisk maktbalans mellan Turkiet, USA, Syrien, Ryssland och internationell solidaritet från den kurdiska diasporan. Det feministiska projektet sker i en territoriell ficka i en feodal och konservativ omgivning. PKK har försökt skapa sina egna repressiva statsapparater (den militära flygeln, partiets ledarskikt) och ideologiska statsapparater (kaderskolning, egna akademier, teoretisk produktion, studieverksamhet, ideologi), kombinera huvudideologen Öcalans isolering i fängelset med en öppenhet för sociala proteströrelser och revolter (som nu senast i kvinnoprotesterna i Iran, särskilt i de kurdiska delarna, samlade bakom det av Öcalan myntade slagordet kvinna, liv, frihet). Vissa av Rojavas förutsättningar kan de själva ta kontrollen över och reproducera, i andra moment står reproduktionen utanför deras makt och bestäms av ett större geopolitiskt spel och ekonomisk utveckling.

Althussers förkastande av teleologin, en resa med ett färdigt slutmål och ett uppnått resultat, gestaltar han i en bild. Han tänker sig vandraren på prärien som går mot horisonten och söker en stig men bara finner mer prärie. Rojava är vandraren i bergen som går mot horisonten, men bakom varje krön finner nya berg de måste ta sig över.

Publicerad i Fronesis nr 82-83, tema Slumpen.

Källförteckning:

Althusser, Louis, ”Det måste bli en förändring i partiet” (Till kritiken av franska kommunistpartiets ledning och strategi i Vänsterunionen)., Zenit Häften 1, 1979.
Althusser, Louis, För Marx, Bo Cavefors Förlag 1968
Althusser, Louis, Machiavelli and Us, Verso 1999
Althusser, Louis, Philosophy of the Encounter, Later writings, 1978-1987, red: Francois Matheron och Oliver Corpet, översättning och introduktion av G.M. Goshgarian, Verso 2006.
De Jong Alex, Stalinist caterpillar into libertarian butterfly? The evolving ideology of the PKK, Hämtad från Libcom.org 1 november 2023
Gramsci, Antonio, En kollektiv intellektuell, Bo Cavefors Bokförlag 1967.
Karlsson, Anders, Kurdernas kamp, PKK och Rojava, Röda rummet 1, 2023.
Machiavelli, Niccolò, Discourses on Livy, Oxford University Press 2003.
Machiavelli, Niccolò, Fursten, Natur och Kultur, Femte utgåvan 2002.
Widén, Peter, PKK:s väg mot demokratisk socialism, Röda rummet nr 4, 2003.

I högerns värld ses den fjärde vågens feminism som urkällan till vänsterns styrka. Delar av vänstern ser den i stället som en underminerande kraft. I själva verket kan vi redan urskilja de första tecknen på en ny rörelse.

Det finns ett enkelt sätt att ringa in den samtidsanda som dominerade den politiska diskussionen 2014. Det är att se vilka begrepp som Utbildningsradions program Bildningsbyrån förklarade i sin programserie Ordförrådet året därpå. Här presenterades de ord som var nödvändiga för att delta i det offentliga samtalet vid tidpunkten. De första sju avsnitten ägnades åt orden diskurs, struktur, kontext, intersektionalitet, appropriation, hegemoni och norm.

2014 påbörjades ett hegemoniskifte. Den marxistiska teoretikern Chantal Mouffe beskrev det som ett kortvarigt populistiskt ögonblick som sprang upp, en öppen situation där den gamla nyliberala världsordningen vacklade och något nytt kunde ta form. Skiftet var tveklöst populistiskt, men kunde gå åt höger eller vänster – samhället kunde bli mer tolerant eller konservativt. Väljargrupper var i rörelse, gamla partier föll samman och nya bildades. Normer luckrades upp, nya sätt att prata formulerades. Och en ny intersektionell feminism vällde fram.

Feminismen kommer i vågor. 2014 svepte den fjärde in över Sverige. Den forsade genom partipolitiken, institutionerna och gatorna. Alliansen och Fredrik Reinfeldt förlorade på hösten valet efter åtta år vid makten. I Stefan Löfvens rödgröna regering blev den nyblivna miljöpartisten Alice Bah Kuhnke kultur- och demokratiminister. Likabehandlingsplaner, jämställdhetsfrågor och kultursatsningar skulle spegla samhällets mångfald.

Feministiskt initiativ missade riksdagsspärren med en hårsmån, men kom in i Europaparlamentet med aktivisten Soraya Post, som hade ett långt arbete för romers rättigheter i bagaget. Förändringarna märktes även inom feminismen och inom partiet. Gudrun Schyman fick successivt maka på sig från partiledarstolen när en ny generation unga med migrantbakgrund strömmade in i partiet.

De första två feministiska vågorna är självklara referenser i historieskrivningen. Först den tidiga kvinnorörelsen runt sekelskiftet, med suffragetter som kämpade för rösträtt och lika rättigheter. Sedan den nya vänsterns feminism efter 1968, som kämpade för dagisplatser, aborträtt och likalön.

I samband med nyliberalismens genombrott dök en tredje, mer svårdefinierad våg upp. Inspirationen kom från diverse akademiska teorier med prefixet post, där feminismens grovyxade binära kategorier började brytas upp, dekonstrueras och pusslas ihop igen. Här kom queerteori, postkolonialism och poststrukturalism att spela en viktig roll.

Fjärde vågen är ännu svårare att sätta fingret på. Beteckningen används ibland på den feministiska rörelse från 2010-talet och framåt som använt nätplattformar för sin mobilisering. Den har svepande kommit att betecknas som en instagramfeminism, samlad på tumblr-bloggar och kring hashtaggar (#prataomdet, #fatta, #metoo) eller diskussionsgrupper på Facebook (Varför apor aldrig bär rosa klänning, Postkolonialt perspektiv).

Men rörelsen var mer än så. Den antirasistiska och feministiska vågen skedde inte bara från ovan, inom partipolitiken, akademin och kulturdebatterna. Den vilade på en stark subaltern strömning underifrån. Under Alliansens sista period vid makten, vilket också var Sverigedemokraternas första mandatperiod i riksdagen, växte denna rörelse fram.

I miljonprogram och ytterförorter blomstrade en ny förortsorganisering med grupper som Megafonen, Pantrarna och Nätverket Linje 17. Förortsfeminismen tog olika uttryck som Streetgäris och Amineh Kakabavehs Varken hora eller kuvad. De nya rörelserna mötte de gamla. ABF, Hyresgästföreningen och Rädda Barnen knöt till sig aktivister, öppnade upp sina lokaler och gav dem anställningar. Hyreshöjningarna, renovräkningarna och ombildningarna av allmännyttan mötte motstånd av självorganiserade nätverk av boende, som Alby är inte till salu, Rädda Linjalen och Pennygångens framtid, baserade på ömsesidig hjälp och kunskapsutbyte.

Dessa olika förortsnätverk stod bakom massprotesterna mot polisens rasprofilering, de så kallade Reva-kontrollerna våren 2013, i flera svenska städer. I maj 2013 utbröt Husbykravallerna efter ett polismord, vilket tvingade förortsgrupperna att samarbeta allt tätare över landet, uppbackade av en kulturell rörelse av ny svensk hiphop och poetry slam. I december 2013 hölls en antirasistisk massdemonstration i Kärrtorp och efter 8 mars 2014 en motsvarande i Malmö efter nynazistiska attacker. Det var denna rörelsevåg underifrån under de sista Reinfeldtåren som Feministiskt initiativ och även Miljöpartiet knöt an till och red på.

Den fjärde feministiska vågen var en postkolonial och antirasistisk feminism. Eller omvänt beskrivet, en feministisk antirasism. Det var inte längre en feminism dominerad av vita. Den var normkritisk och intersektionell, belyste kulturell appropriering och strukturella förtryck. De intersektionella diskussionerna hämtades delvis in i feminismen från antirasismen.

Varje feministisk våg har följts av en motrörelse. Dels i form av en reaktionär antifeminism, men den tar också skepnaden av en frustrerad intern feministisk diskussion, om huruvida den nya kvinnorörelsen gått för långt och hotar att omintetgöra den gamla kvinnorörelsens framsteg i sin uppgörelse med sina ”mödrar”. De gamla vågorna försvinner inte för att nya tillkommer.

Framträdandet av den fjärde vågens feminism polariserade samhällsdebatten, men inte efter en given höger-vänsterskala. Några av de tidigaste kritikerna kom faktiskt från vänster, och dömde ut den nya postkoloniala feminismen som en farlig identitetspolitik som riskerade driva arbetarväljarna in i Sverigedemokraternas famn.

En av de mest högljudda motståndarna var Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som hösten 2014 i en serie artiklar anklagade den nya antirasistiska feminismen för att ”förgifta debatten om ras och kön” med politiskt korrekthet och identitetspolitik. Hon lyfte i den fortsatta debatten något år senare fram Alice Bah Kuhnke som ansvarig för att använda normkritiken som en tvångströja på kulturinstitutionerna. Medan Aftonbladet kultur och delar av vänstern stängde dörren för den nya vågen av antirasistisk feminism så var det i stället Expressens kultursidor som öppnade sig för den.

Mottagandet av sajten Rummet, ”en kollektiv plattform för feminister och antirasister som rasifieras”, som startade i januari 2014 är talande. Sidan blev snabbt både hyllad och hatad, grundarna blev en projiceringsyta för hela diskussionen om rasifierad feminism och identitetspolitik. Men skribenterna fick också öppna dörrar till allt från Flamman och Bang till Dagens Nyheters kultursidor och Utbildningsradion.

Filosofen Nancy Fraser och statsvetaren Wendy Brown påpekar båda hur nyliberalismen tog en ny riktning under slutet av 90-talet och början av 00-talet. Den ekonomiska högerpolitiken lämnades orörd, men kombinerades med en större känslighet för representation. Nyliberalismen lärde sig omfamna Pridetågen, legalisera homoäktenskap och lyfta fram en mångkulturell antirasism med ett öppet hjärta. Fraser och Brown kallade denna fas för progressiv nyliberalism. Reinfeldt och Löfvens politik skilde sig ur detta perspektiv inte nämnvärt från varandra. Det fanns en öppning för radikala rörelser att verka inom, vilket fick resultatet att vissa frågor lyftes och andra försummades. Krav på erkännande och åtgärder mot diskriminering var lättare att vinna än att kämpa sig till högre löner, stoppa privatiseringar och motverka ökade ekonomiska klyftor.

Vincent Bevins påvisar i boken If we burn (2023) hur en global våg av massprotester svepte över jorden från 2011 och framåt, en våg som vi fortfarande lever i. Det antirasistiska stråket kom tydligast till uttryck under flyktingvågen 2015, då Refugees welcome-stödgrupper snabbt upprättades över hela Europa. Den fanns också i förgrunden med Black lives matter-protesterna i USA. Den feministiska fjärde vågen var också inbäddad i denna våg av massprotester, med kampanjer mot våld mot kvinnor och till försvar för aborträtt, transvård och reproduktiva rättigheter. Organisationer som Ni una menos, Inte en [kvinna] mindre, i Argentina 2015, International women’s strike och Women’s march i USA 2017 och den globala metoo-rörelsen samma år blev stilbildande och fick internationell spridning.

Men som Judith Butler lyfter i sin Who’s afraid of gender? (2024) så var det också i motreaktionen mot denna postkoloniala och antirasistiska feminism som dagens konservativa hegemoni började formeras och fick ett globalt genombrott. Det högerpopulistiska uppsvinget från 2016 och framåt liknades vid högerns 1968. Genusvetenskap, postkolonialism, kritiska vithetsstudier och kraven på klimatomställning har gemensamt utmålats som huvudfienden för dagens högerprojekt att samlas mot.

Dagens utspel från högern, som exempelvis utbildningsminister Mats Perssons utredning om cancelkulturen på Sveriges universitet, ägnar sig åt en skuggboxning mot det högern såg ske 2014, att institutionerna och media ”infiltrerades” av en ”wokeaktivism och politisk korrekthet” som bet sig fast i HR-avdelningarna, likabehandlingsplanerna, speglingsuppdragen och klimatåtagandena.

Den fjärde feministiska vågen blev trängd. Att rasifierade feminister tog plats i den offentliga diskussionen 2014 sände chockvågor genom hela det politiska spektrumet som är märkbara än i dag. Från högern beskylldes den vara orsaken till vänsterns styrka, att ha infiltrerat samhällsinstitutionerna och förändrat dem inifrån. Medan från delar av vänstern beskylldes den för att vara orsaken till vänsterns svaghet, att ha alienerat den vita manliga arbetarklassen genom sin identitetspolitik.
Men den fjärde vågen är inte bara en passiv mottagare av en motreaktion, dess intersektionella teori kan också visa på en väg framåt för att bemöta reaktionen och bedriva motstånd. Judith Butler trycker på att reaktionens framgångar bygger på dess förmåga att isolera och attackera varje radikal fråga, minoritet och rörelse enskilt.

Men här finns också möjligheten. Det öppnar dörren för alliansbyggen, där attackerade och utsatta stödjer varandra. Här finns ”förutsättningarna för en transnationell feminism och en effektiv solidaritet mot antigenusideologi-rörelsen”, mot högerreaktionen, menar Butler. När Ni una menos uppmärksammade våldet mot transpersoner som en del av våldet mot kvinnor, svarta amerikanska feminister och queera uttrycker sitt stöd för Palestina, strejkande amerikanska lärare också protesterar mot utrensningarna av feministisk och svart litteratur från skolbibliotek och gästarbetarna i Solidariska byggare hjälper kvinnliga migrantarbetare i städbranschen att organisera sig fackligt efter deras modell, byggs sådana broar. Det är solidariteten mellan många utsatta minoriteter som kan skapa en intersektionell majoritet, och lägga grunden för en femte feministisk våg.

Publicerad i Flamman 3 juli 2024.

De framställs ofta som magiska ödeplatser bortom mänskligt liv. I själva verket har öknen alltid varit bebodd, exploaterad och central för våra ekonomier.

I slutet av april sänkte sig ett tätt ökendis över Grekland i flera dagar. Det dagsljus som trängde igenom dimman färgade allt i ett orange sken. Myndigheterna varnade för att sandpartiklarna var farliga att andas in och uppmanade folk att hålla sig inomhus. Bilderna från ett folktomt och rödtonat Aten påminde om scener ur en postapokalyptisk film.

De heta vindarna från Sahara har under våren blivit mer frekventa. Det sandfärgade diset har nått södra Frankrike och tagit sig upp i schweiziska Alperna. Med de heta vindarna följer vilda skogsbränder som lämnar ett öde landskap efter sig. Öknen sprider sig över en allt varmare planet.

Västerlandet har alltid oroats för öknar, även långt innan klimatförändringarna. Öknarna har trängt in i vår kollektiva föreställningsvärld och blivit en referenspunkt för vårt tänkande. De vidsträckta ödemarkerna lyfts fram som civilisationens motsats. Öknen har kontrasterats mot våra levande städer och kultiverade agrara landskap. Inom filosofin, religionen och geopolitiken har den fått bli den ”andra platsen”: en exotisk utsida för drömmar och orientalism, dolda oaser och profetior, flykt och dystopiska framtidsvisioner.

Öknen sprider sig även in i biosalongerna. Andra delen av Denis Villeneuves episka rymdfilm Dune (2024) har under våren dragit fulla hus på biograferna världen över. Dune är något så ovanligt som science fiction baserad på islam. Filmen skildrar ett heligt jihadkrig mot ett galaktiskt imperium. På ökenplaneten Arrakis finns galaxens viktigaste resurs, den hallucinogena krydda som gör rymdfart möjlig. Kryddan är en analogi till våra öknars svarta guld, oljan, men även den mexikanska kaktusdrogen peyote. Grundkonflikten i berättelsen är hur konkurrerande feodalhus kämpar om monopolet på kryddutvinningen, samtidigt som de försöker driva bort urbefolkningen fremerna från öknens kryddfält.

Det är svårt att inte slås av en kognitiv dissonans när man i biofåtöljen översköljs av tre timmar romantiserat gerillakrig i öknen. Det är sällan en storfilm från Hollywood hamnat så fel i tiden. Eller så rätt. Samtidigt i världen utanför salongen bombas Gaza till ruiner, Mellanöstern står på randen till ett nytt regionalt krig, oljepriset skenar i höjden och världshandeln genom Suezkanalen blockeras av jemenitiska ökenrebeller.

Författaren Frank Herbert fick idén till Dune när han på 1950-talet arbetade med ett reportage om det amerikanska jordbruksdepartementets experiment för att stoppa ökenspridningen i Florence, Oregon. De enorma sanddynerna svepte fram i långsamma vågor på flera hundra meters höjd och kunde sluka städer, vägar och odlingar. Departementet försökte plantera ut resistenta grässorter för att binda dynerna. Dessa odlingar i öknen imponerade på Herbert och den ekologiska insikten inspirerade honom att skriva romanen.

I Herberts Dune (1965) är drivkraften hos det inhemska fremenfolket att försöka terraforma ökenplaneten. De försöker ställa om till ett grönt paradis genom att bygga upp underjordiska vattenreservoarer och odla fram allt mer komplexa ekosystem. Första bokens appendix är ett tidigt ekologiskt manifest. ”Syftet är enkelt: att bibehålla och producera koordinerade mönster av större och större mångfald. Liv förbättrar det slutna systemets förmåga att upprätthålla liv. […] Hela landskapet blir levande, fylls med relationer, och relationer inom relationer”, skriver Herbert.

Föreställningen att öknen ska blomma och ge liv är ett vanligt religiöst motiv. Efter Moses uttåg ur Egypten regnade det livgivande manna från himlen, ”himlens bröd”, under de israeliska stammarnas ökenvandring. Profeten Jesaja förkunnade i Gamla testamentet att öknen ska ”blomstra som en lilja”, av ”förbränt land ska bli en sjö” och där ökenhundar vilar ”skall växa gräs” när Guds rike kommer. Vägen genom öknen kan leda till Edens lustgård eller det utvalda landet, den oas eller stad i öknen där det råder överflöd. Öknen är platsen att fly eller göra sin exodus till, där man kan söka räddning från förtryck. I det mest karga och obeboeliga kan frälsningen finnas.

Öknen är profeternas plats snarare än prästerskapets, de monoteistiska religionernas födelseort. Bibelns profeter får sina visioner och möter sina demoner i öknens vildmark. Den karga tillvaron utanför civilisationen är den prövning som föregår erfarenheten.

I Frank Herberts bok är det arvtagaren Paul Atreides från ett besegrat feodalhus som söker skydd i öknen. Där får han visioner om sin jihad och återvänder som profet. Som ökenplanetens messias leder han fremenfolket i en kamp mot imperiet för att förverkliga deras dröm om en grönskande planetär lustgård. Herberts bok är en varning mot att följa profeter, berättelsen om Paul Atreides är en mörk historia om fall, folkmord och korruption. Bokserien bär mer drag av Gudfadern än Sagan om ringen eller Stjärnornas krig.

Aidan Tynan tar sig i The desert in modern literature and philosophy (2020) an att teckna öknens betydelse i den filosofiska historien. När Friedrich Nietzsche i Så talade Zarathustra (1883) låter sin profet Zarathustra förkunna Guds död och början på nihilismens tidsålder förs temat fram i en ökenmetafor. ”Den växer, öknen, ve den öknar gömmer!” diktar Zarathustras mörka skugga som följer efter profeten genom ödemarken. Det är moderniteten som Nietzsche beskriver som en växande andlig öken. Meningslösheten breder ut sig i tillvaron och värderingarna förlorar betydelse. Från Nietzsche tar den tyske filosofen Martin Heidegger över ökenliknelsen, hur människan som varande i världen upplever en känsla av att inte höra hemma. Vi upplever oss vara hemlösa i och separerade från världen. ”Afrikanska Sahara är bara en form av ödemark. […] Ödeläggelsen kan jaga oss överallt på det mest ickejordiska sätt, genom att hålla sig dold. Ödeläggelse betyder inte bara att sjunka ned i sanden”, skriver Heidegger i sina lektioner om tänkandet.

”Öknen kan inte växa mer, den är överallt. Men den kan fortfarande tränga djupare”, skriver aktivistkollektivet Den osynliga kommittén i Nietzsches och Heideggers anda. Nihilismen har i senkapitalismen blivit existentiell, den gör oss till främlingar för både varandra, för oss själva och platsen där vi bor. ”Öknen är världarnas fortskridande avbefolkning – den plats där vi lever som om vi inte tillhörde denna värld”, skriver de.

Men en annan filosofisk tradition betraktar öknen mer i Frank Herbert och Dunes anda, som den utsida som motståndet kan utgå ifrån. De franska poststrukturalistiska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari beskriver öknen, ödemarkerna och stäpperna som de nomadiska folkens plats, där de bildar samhällen som hindrar statsmakten från att spridas. Deleuze och Guattari ser nomadismen som ett varande i världen som bryter med en fixerad plats och rum. Kännedomen om öknen kräver en särskild form av erfarenhet av territorier. Det behövs en nomadkunskap för att veta hur man kan förflytta sig över de rörliga sanddynerna, hitta nya vägar som leder till nästa oas och veta hur man tar sin karavan genom svåra omständigheter och med knappa resurser.

”Nomader bebor dessa platser, han förblir på dem och han får dem att växa, ty det har visats att nomaden skapar öknen lika mycket som han själv skapas av den”, skriver de i Tusen platåer (1980). För att beskriva förflyttningen i öknen citerar Deleuze och Guattari gerillakrigarnas rörelse över sanddynerna i Herberts Dune. ”Han gick med den slumpartade gång som alstrade endast de ljud som var naturliga i öknen. Inget i hans gång skulle indikera att mänskligt kött förflyttade sig. Det var ett sätt att gå så djupt rotat i honom att han inte behövde tänka på det. Fötterna gick av sig själva, utan någon urskiljbar rytm.”

Sven Lindqvists essäer om Sahara, böckerna Bänkpress (1988), Ökendykarna (1990) och Utrota varenda jävel (1992), är en litterär undersökning som påbörjas när han bestämmer sig för att förverkliga sin barndomsdröm och göra en ökenresa i Sahara. Han följer i spåren på ökenpiloten Antoine de Saint-Exupére, författaren till Den lille prinsen (1943). ”Det som gör öknen vacker, sade den lille prinsen, är att den någonstans gömmer en brunn”, skriver de Saint-Exupére i sin fantasifulla barnbok. Lindqvist hyr en skruttig bil och följer oaserna, karavanvägarna och brunnarna genom Saharaöknen och berättar dess historia. Det blir en berättelse om brunnsdykararna, öknens hjältar, som hade som uppgift att gräva ut och rensa brunnar, för att skapa plats för liv. Men om Lindqvist förväntar sig öknen öde och tom, påpekar Judith Kiros i ett nyskrivet förord (2020) till de första två romanerna i sviten, finner han det i stället ”bebott, ockuperat och militariserat”.

Hans ökendrömmar grusas och han finner sanden dränkt av blod och olja. Lindqvist målar i essäerna fram den europeiska kolonialismens massakrer, gestaltade av de lik som dumpades i brunnarna för att göra byarna obeboeliga. Han beskriver sahariernas antikoloniala beduinkrigare som hårdnackat bekämpade fransmännen och spanjorerna. Lindqvist möter deras arvtagare i gerillarörelsen Polisario i det av Marocko ockuperade Västsahara. Men Lindqvist berättar även om de udda existenser i Europa som sökte sig till de laglösa områdena i kolonialismens utmarker för att kunna leva ut sin homosexualitet, om de prostituerade, transpersoner och queera som gömmer sig i öknen.

Handelsvägarna och karavanerna i Saharaöknen och på arabiska halvön fyllde en viktig betydelse för världsmarknadens framväxt. På kamelryggarna byggdes de leder upp som förband öst och väst, nord och syd. Bygget av Suezkanalen mellan Medelhavet och Röda havet i mitten av 1800-talet öppnade östra Afrika för europeisk kolonialisering och blev en central led för världshandeln. Oljefyndigheterna som upptäcktes i öknarna under 1900-talet blev blodomloppet för den globala fossilkapitalismen och oljeledningarna centrala sabotagemål för de antikoloniala rörelserna, vilket Andreas Malm lyfter fram i How to blow up a pipeline (2021). Dagens öknar är centrala för kapitalismen samtidigt som de hotas allt mer av den globala uppvärmningen, vilket också gör dem till geopolitiska konfliktzoner. Precis som i Dune.

Herbert och Villeneuve ansluter sig till en lång rad ökenskildrare, från profeten Jesaja och Moses, Nietzsche och Heidegger, Deleuze och Guattari till Sven Lindqvist. I öknen fann de eremiterna, profeterna, de flyende kättarna, de utstötta européerna, de upproriska beduinkrigarna, handelskaravanerna, nomaderna och kolonisatörerna. De fann livet och liken. Den tomhet, den utsida de sökte var misstänkt likt vår egen civilisation, vår civilisations mest brutala och nihilistiska sida. Öknen, såväl Saharas som Dunes, tvingar oss att se vår historia och världspolitik utifrån, med andra ögon. Filosofiskt ärliga, västerländskt naiva och hallucinogent blåa ögon.

Publicerad Flamman 1 juni 2024.

Kommunistiska manifestet är som en trollformel. Den framkallar något som ännu inte finns. Manifestets spöke som skrämmer borgerligheten tar form framför deras ögon. Det är det speciella med ett manifest. Det manifesterar någonting. Men det trollar inte fram det ur tomma intet. Det formar det av ett material framför oss, som redan börjat framträda. Med formelns blandning av förhoppning, vetenskap och poesi får det liv.

Ett manifest ska inte bedömas som en politiskt debattinlägg, ett historiskt dokument eller en sociologisk undersökning. Manifestets styrka är vad det gör. Vilka effekter det får. Vad det uppviglar till. Det är ett par solglasögon får dig att se världen annorlunda när du sätter på dem. Som klär av den dominerande samhällsideologin och visar på en annan materiell verklighet. Manifestet renodlar de konflikter och antagonism som genomsyrar världen, det gör dem manifesta.

I Kommunistiska manifestet träder en ny hjälte in på historiens scen: proletariatet, den arbetande befolkningen. Inte arbetarklasserna i plural, som var vanligt i den samtida samhällsdiskussionen då manifestet skrevs, utan arbetarklassen i singular. Det är Karl Marx och Friedrich Engels innovation. En samlad och enad klass. Sammansvetsad till en homogen armé i fabrikerna. Proletariatet är den nya klassen, ett subjekt med egen agens och stridsvilja. Men enandet är också en produkt av manifestet, något det vill skapa. Det är arbetarnas gemensamma politiska projekt.

Manifestet pekar ut en tydlig fiende: den kapitalistiska borgerligheten, kapitalägarna. I Kommunistiska manifestet finns det bara två fientliga klasser som står mot varandra. Proletariatet och dess motståndare bourgeoisien, som manifestet manar till strid mot. Manifestet uppviglar, samlar sina styrkor och peppar dem med brandtal. Bourgeoisien i sin tur har tidigare dräpt sin fiende, feodalherrarna. Nu är deras egna dagar räknade.

I Karl Marx andra skrifter, i hans historiska journalistiska analyser av klasstriderna i Frankrike, beskriver han massor med olika klasser som alla politiskt intrigerar mot varandra och strider om makten. Där finns uppkomlingar som industriborgare och bankägare, besuttna storgodsägare och populistiska bönder, ränksmidande statsbyråkrater och våldsbenägna trasproletärer vars olika intressen arbetarklassen måste manövrera emellan, liera sig med eller utnyttjas av. Det är mer Game of thrones än Sagan om ringen. I Marx stora verk, Kapitalet, förekommer arbetarklassen knappt. Där analyseras kapitalismens drivkrafter, varuformen och mervärdet, profiten och världsmarknaden. Kapitlet om klasserna lämnades ofärdigt, på en och en halv sida allra sist i tredje bandet av Kapitalet. I Engels egna skrifter undersökte han närmast sociologiskt hur den engelska arbetarklassen historiskt växte fram.

I Kommunistiska manifestet gör Marx och Engels något helt annat. De skalar bort allt utom huvudmotsättningen i kapitalismen, konfliktens kärna. Kokar fram essensen. Lyfter den motsättning som all annan analys måste utgå från. Genom att lyfta fram proletariatet, mitt under den europeiska revoltvågen 1848, kastar de sig också in i striden. De ställer sig på barrikaderna med sitt manifest och vevar med knytnävarna. Samlas och slåss!

Genom manifestet framträder en bild som gör att varje arbetare och arbetarorganisation kan se sin avskiljda och lokala kamp som en del av ett större gemensamt projekt. Varje löneförhandling, varje strejk, varje demonstration, varje motsättning kring en varas pris ingår i en större kamp. De ingår i det kommunistiska projektet. Som proletär står du aldrig själv.

Manifestet visar inte bara vem som kan förändra världen utan också hur. Vilka krav man kan ställa för att enas. Vilka vapen som arbetarna kan använda. Men framför allt var en brytning kan ske. Var en ny värld kan framträda mitt i den gamla döende. Den hämtar inspiration från sin fiende. Ser ur bourgeoisien också är en revolutionär kraft som sprängde feodalismens band, bryter alla begränsningar och frigör industrins frustande produktivkrafter att skena fram med lokomotivet och telegrafens hastighet över världen. Nu har den mött sin egna gräns, där proletariatet pressar kapitalismen bortom sig själv och får dess inre motsättningar att explodera.

Kommunistiska manifestet är en apokalyptisk text. Det förkunnar att den sista striden är här. Det är nu eller aldrig det gäller. Det är här kritikerna utbrister ”men ser ni inte hur fel de har”? Kapitalismen dog inte, revolutionerna misslyckades. Övervärderade Marx och Engels arbetarklassens och undervärderade kapitalets revolutionära förmåga? Lyckades inte kapitalismen ta varje kris och göra den till en drivkraft att utvecklas? Kapitalismen föll varken med revolutionerna 1848, 1871, 1917 eller, för den delen, 2011. Men manifestet var ingen profetia. Det är en kampskrift. De motsättningar som beskrevs 1848 består än i dag. Kapitalets revolutionerande förmåga att överleva handlar om att alltid skjuta sina motsättningar på framtiden, att fortsätta leva på lånad tid. Arbetarrörelsens lönekamper ”löstes” genom produktivitetsökningar (”Jobba hårdare! Jobba monotonare vid en maskin!”), krav på ökat välstånd med lån (”Köp din bostad och bil på kredit!”), de ökade klyftorna och bristande jämställdheten med en individuell social rörlighet (”Jobba på så kan du bli boss! Spräng glastaket och bli kvinnlig VD eller svart president!), resursförbrukning och klimatförstörelse med kommande teknik (”Kärnkraft och elektrifiering kommer fixa allt om några år, då blir den eviga tillväxten grön”). Men motsättningarna består.

Det gör Kommunistiska manifestet till en tidlös text. Varje ny generation som plockar fram manifestet, som börjar uttala trollformeln, kommer se sina kamper och sociala frågor i ett nytt ljus. Med manifestet kommer de kunna se nya betydelser och möjligheter i sina kamper, förbinda dem till ett större projekt och frammana ett nytt spöke att skrämma borgerligheten med. De kommer hitta sina vapen och bundsförvanter för en ny slutgiltig strid. I händerna på communityorganisatören i Black lives matter, klimatstrejkande eleven i Fridays for future, det gigarbetande cykelbudet, vilt strejkande pendeltågsförare, pandemibekämpningens frontkämpar i vården eller transfeministiska Non una di meno får manifestets antikapitalism en ny aktualitet. Vid varje läsning kommer den manifestera nya möjliga världar och horisonter.

Läs den. Läs den högt. Läs den offentligt. Läs den gemensamt och något kommer att manifestera sig framför dina ögon. Det är det förenade proletariatet i alla länder som träder fram.

Förord till Mats Kejonens serieversion av Kommunistiska manifestet, Verbal förlag.

Finns framtiden i apans anatomi eller i att bryta stormens utveckling? En vänster som tappat framtidstron är dömd att blicka bakåt. Nu behöver vi åter finna en gemensam horisont att sträva emot.

Det finns nog inget som tydligare visar vänsterns släktskap till kristendomen än synen på framtiden. Historien har en början och går mot ett fullbordande. Arbetarrörelsen var ett modernistiskt projekt och drevs av en stark framtidstro. Arbetarklassen var den klass som bar på framtiden inom kapitalismen, klassen som skulle kröna historien och vara dess slut. Den hegelianska marxismen såg historien gå mot ett mål (telos), som utvecklades progressivt genom de olika historiska epokerna. Även anarkister föreställde sig en ny ordning skulle växa fram genom en sista stor strid, en revolution i blod och eld ur vilken den nya världen skulle resa sig.

Realsocialismens sammanbrott och socialdemokratins tappade reformtro sammanföll med modernitetens kris och nyliberalismens globala triumftåg. Det var inte längre givet att vi gick mot en ljusare framtid, att utvecklingen var något positivt och i de stora dragen progressivt. Fredric Jameson beskriver det tillstånd efter modernismen vi genomlever som en period då tiden har slutat att flyta. Bara nutiden finns kvar, medan framtiden och historien har upplösts.

Så här är vi nu. Fast i nuet. Vänstern har tappat sin karta, har ingen utopi längre och tror inte längre på reformer. En annan värld framstår som omöjlig. Slutet på kapitalismen går inte att ens föreställa sig. Tidöhögerns snabba nedmonterande av den svenska modellen gör denna framtidsbrist smärtsamt påmind. I Ungdomsbarometerns mätningar varnas för att de unga får allt mindre tilltro till att de kan påverka samhällets utveckling och forma sin egna framtid. En majoritet av ungdomarna i undersökningarna menar att samhället är på väg åt fel håll. Nu famlar vänstern i blindo. Både Flamman, Aftonbladet Kultur och Centrum för marxistiska samhällsstudier har ägnat senaste halvåret åt att försöka väcka diskussionen om utopier, medan tankesmedjor som Katalys och Balans försöker återupprätta en tro att progressiva reformer fortfarande är möjliga att genomdriva.

Det är inte första gången vänstern tappat tron på framtiden. På 1920- och 30-talet, när vågen av arbetarrevolter hade krossats i Europa, var det svårt att upprätthålla en progressiv materialistisk historiesyn. Den tyska marxisten Walter Benjamin, färgad av sin judiska tro och ställd inför Nazitysklands framväxt, kritiserade historiematerialismen i sina postumt utgivna Historiefilosofiska teser (1940). Historiens ängel blickar inte framåt, menade Benjamin, utan drivs baklänges mot framtiden av en storm och kastar sina blickar bakåt mot historien. Det som ser ut som progressiva framsteg är i ängelns (historiens) ögon snarare en fortgående kedja av katastrofer. En ödeläggelse som tornar upp sig mot framtiden. Historiens framsteg är snarare katastrofens fortskridande. ”Marx säger att revolutionen är världshistoriens lokomotiv. Men kanske är det tvärtom. Kanske är revolutioner ett försökt från passagerarna på tåget – mänskligheten – att dra i nödbromsen”, menar Benjamin.

”Utvecklingen” är ett förfall och för den marxistiska teorin återstår kritiken, negationen av stormens utveckling. Andreas Malm lyfter detta perspektiv i sin bok The progress of this storm (Verso, 2017). Fossilkapitalismen leder hela planeten mot dess undergång. Det som krävs nu av politiken är att stoppa framtiden, att bromsa tåget. För det krävs politiska beslut, antingen i form av ett heroiskt militant sabotage av fossilkapitalismen fortskridande eller en krigskommunistisk statlig planering som agerar utifrån det planetära nödläget. Voluntaristisk anarki och centraliserad kommunism.

”Denna bild av en överhängande och fortgående katastrof är nyckeln till Malms verk och metod: den förser hans text med en affektiv laddning, dess känsla av brådskande nödvändighet och ett modigt insisterande på radikalt handlande. Den berättelse som framträder ur en sådan katastrofism är nödvändigtvis episk, dess protagonist heroisk och dess metodiska procedur bygger på beslut”, skriver Bue Rübner Hansen i Viewpoint magazine om Malms marxism.

En mer anarkistisk variant på en sådan negation av den mörka framtiden är det som inom den insurrektionella traditionen kallas destituerande (se Överlevandets öken i Brand 1, 2023). I Den osynliga kommitténs Det stundande upproret (Pluribus, 2010) betonas att katastrofen är inte något som hotar i framtiden, den är redan här och vi lever i kollapsen. Det enda vi kan göra är att finna varandra, dra oss undan från kapitalismens sammanbrott och skapa egna kommande gemenskaper (kommuner). Mitt i tillvarons öken får vi göra vårt bästa att ge utrymme för nya små världar och livsformer.

Walter Benjamin har mer att säga. Faran finns att bristen på framtid har skapat en melankolisk vänster, varnar han. Vänstern sörjde sina förluster till den grad att den blev tillbakablickande och konservativ. I Resisting Left Melancholy (Duke university press, 1999) menar Wendy Brown att vänstern inte längre kan föreställa sig hur världen kan organiseras annorlunda. Istället längtade den tillbaka till en tid när vänstern var enad, en massrörelse med klassbaserad politik och letar bittert syndabockar att beskylla vänsterns impotens på – varför vänstern blivit svag, fragmenterad och tappat riktning.

Enzo Traverso försöker i Left-Wing Melancholia: Marxism, History, and Memory (Colombia University Press, 2017) ge vänstermelankolin ett progressivt drag och se hur melankolin ska kunna kombineras med organisering, kamp och projicerande framåt. Han lyfter Judith Butlers diskussion om att försöka hitta en militans ur sorg, likt Act up-rörelsen i USA:s kamp mot AIDS-epidemin fick dem att både sörja och kämpa mitt under de mörkaste Reaganåren. På samma sätt försöker den judiska vänstern använda det historiska minnet av övergrepp, förintelse och förföljelse som en maning att ingripa mot dagens förtryck och folkmord i Palestina. Historien kan öppna upp framtiden, menar Traverso.

En annan strömning inom nutida marxismen försöker rädda den progressiva synen på ett historiskt framåtskridande, utan att hamna i determinism och teleologi. Istället för att verka negerande, försöker den hitta affirmativa sätt att öppna upp en bättre framtid. Diskussionen pågick intensivt på de internationella konferenserna Kommunismens idé i mitten av 10-talet. Inom denna strömning skiljer de på två framtidsbegrepp. Det dominerande perspektivet idag är att framtiden (franska: futur) är en linjär fortsättning på nuet, en identisk repetition av tiden vi lever i. Vi kommer att fira semester nästa år, ha samma jobb, fortsätta åka bil och konsumera som vi gör nu. Kapitalismens tillväxt föreställs som evig. Mot det ställs det kommande (franska: avenir), ankomsten av något oväntat, en diskontinuitet. En händelse tar oss i en ny riktning. Framtiden är öppen att forma.

Nutiden innehåller en rad möjliga vägar, vissa radikala, som immanenta inneboende tendenser samhället kan slå in på och radikala brytningar samhällsutvecklingen kan ta. Det är därför inte historien som förklarar nutiden, utan tvärtom. Karl Marx ger exemplet att det inte är apans anatomi som förklarar människans, utan människans anatomi som ger ledtrådar om apans.Historiestudier hjälper oss inte att förstå nutiden, utan nutiden kan förklara vilka historiska tendenser som realiserats. Vi behöver därför se vilka tendenser i nutiden som öppnar för ett kommande, en utveckling mot kommunismen eller anarkismen. Genom att föreställa oss det framtida postkapitalistiska samhället spårar vi tendenser i vår tid som leder dit. ”Det är detta som gör det möjligt att göra en läsning där framtiden belyser nutiden, för att kunna skapa projekt som visar på en framtid”, skriver Toni Negri.

Ett annat sätt att beskriva det är att vi behöver en kommunistisk eller anarkistisk horisont, som ger våra handlingar i nuet mening. När vi tar revolutionens aktualitet för given och uppfattar den revolutionära brytningen som nödvändig slår vi fast det riktmärke som all revolutionär politik idag måste orientera sig mot. Den revolutionära förväntan bär på en kraft som skapar ”den framtida revolutionens förmåga att samordna de handlingar som den själv frambringar”, menar Jodi Dean. Revolutionen blir både sin egen förutsättning och sitt resultat.

Destituerande eller konstituerande, kritik eller affirmation, voluntaristiskt beslut som drar i bromsen eller accelerera en immanent motsättning. Det gemensamma är att föreställa sig framtiden som en händelse som bryter ett linjärt förlopp och öppnar upp ett kommande, frigör potentialer och skapar en horisont av möjligheter. Det är vårt gemensamma projekt att upptäcka.

Publicerad i Brand nr 2/2024, tema Framtider.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Det var inte bara den redan av avindustrialisering och sjunkande reallöner ansatta arbetarklassen som drabbades, utan även den skuldsatta medelklassen och studenterna, som trots sina diplom stod inför prekarisering. Vid rodret för krishanteringen stod blocköverskridande samlingar i mitten: teknokratiska regeringar där liberaler och socialdemokrater gemensamt utformade åtstramningarna. Följden blev en massiv väljarflykt från åtstramningspartierna, både socialdemokrater och liberaler, och ett politiskt tomrum. Särskilt på vänsterkanten, när hela den politiska skalan drev högerut.

Politiken, precis som naturen, avskyr tomrum. Finns det en lucka kommer någon eller något att fylla den. Arthur Borriellos och Anton Jägers bok Populist moment: The left after the Great recession (Verso books, 2023) och Vincent Bevins If we burn: The mass protest decade and the missing revolution (Wildfire, 2023) undersöker två vildväxta strömningar från vänster som försökte fylla upp gläntan efter en bortvissnande socialdemokrati.

Bevins skriver med blicken från São Paulo i Brasilien. Där fanns den anarkistiska Fribiljettsrörelsens (Movimento passe livre) massprotester mot prishöjningar i kollektivtrafiken 2013 som råkade skapa ett momentum som fångades upp av högern kring Jair Bolsonaro. Högern kopierade konceptet och startade Brasilianska frihetsrörelsen (Movimento Brasil livre) och styrde bort missnöjesprotesterna från biljettpriserna till att korruptionsanklaga Arbetarpartiets Lula da Silva och Dilma Rouseffs presidentskap. Utifrån sina deltagande observationer i denna protest vidgar Bevins blicken och intervjuar organisatörer i Egypten, Chile, Indonesien, Sydkorea, Hongkong och Ukraina om varför det gick som det gick. Av de tio upprorsrörelser han följer fick folket i sju av länderna det sämre. Högern kom till makten, diktatorer stärkte sitt grepp, inbördeskrig bröt ut och dissidenter fängslades.

Till råga på allt menar Bevins att aktivisterna själva har en skuld till att massprotesterna misslyckas och tas över av högern. De har sällan tänkt igenom vad de ska göra dagen efter revolten. Bevins upptäcker att det inte bara var brasilianska Fribiljettsrörelsen som saknade en plan. Vad ska ske när torgen väl fyllts av folk, polisen jagats bort och media börjat ta demonstranternas parti? Då måste det finnas krav att ställa, en organisation att ge protesterna kontinuitet och en vana att utöva makt. Annars griper reaktionära krafter tillfället när regeringsmakten vacklar.

Den frihetliga ådran i aktivismen, att organisera sig direktdemokratiskt, ledarlöst och horisontellt, underlättade till en början att få ut miljontals på gatorna. Men snart blev den ett hinder, något som blockerade en förändring. I de fall där massprotester inte ledde till försämringar, påpekar Bevins, fanns det starka äldre folkrörelser, fackföreningar och partier som kunde kliva in. I Chile hade studentrörelsens ledare gått in i kommunistpartierna och lyckats ta landets presidentpost, medan Sydkoreas och Tunisiens starka fackföreningar var en garant för att massprotesterna skulle lyckas.

Massprotesternas decennium på 10-talet gled sömlöst in i vänsterpopulismens, vilket Borriello och Jäger undersöker i sin bok. Socialdemokraternas krispolitik och sammanbrott skapade det tomrum till vänster som en ny, populistisk vänster kunde fylla. Det skedde både inom de etablerade partierna, som med Jeremy Corbyn och Bernie Sanders, och genom skapandet av nya partier, som Podemos och Syriza.

Torgprotester och vänsterpopulism kan framstå som två motsatta fenomen, men likheterna är många. Båda fenomenen vilar på ett förkastande av de gamla partiformationerna, ett uppsträckt ”avgå alla”-långfinger mot de etablerade partierna. De nya populistiska ”digitala partierna”, som Borriellos och Jäger kallar dem, har precis som gatuprotesterna sänkt tröskeln för att delta. I stället för att ockupera torg vill man storma riksdagen via valurnan.

Bevins lyfter att även de horisontella protesterna har informella hierarkier och ledargestalter som tar de initiala initiativen. Borriellos och Jäger påpekar i sin tur att populistpartierna som är uppbyggda kring karismatiska ledarfigurer också skapar en öppen direktdemokratisk partistruktur, med vag åtskillnad mellan partimedlemmar och ickemedlemmar. Båda formerna handlar om politik som ett snabbt manöverkrig, att snabbt ta tillfället när det ges och bygga upp en kritisk massa.

Men när tillfället är över, när makten ska utövas, grips båda varianterna av förlamning. Om gatuprotesternas svaghet är att inte kunna genomdriva krav har populistpartierna i sin tur svårt att genomföra de förhandlingar och kompromisser som krävs för att samla politiska majoriteter. ”Allt eller inget” tenderar i båda fallen att sluta i ett inget.

Så lösningen är att gå tillbaka till den klassiska partiformen? Den slutsatsen blir märklig. Bevins, Borriello och Jäger diagnostiserar ett problem: partiernas och folkrörelsernas långvariga medlemstapp och uppluckring. Det är detta som skapar öppningen för massprotesterna och populismen. Orsaken bakom masspartiernas försvagning spårar de till avindustrialiseringen och massarbetsplatsernas uppstyckning globalt.

Men om vi inte längre blir en massa genom våra jobb, var blir vi det då? Religionen och fotbollen är två massformer som spelat en roll under protestdecenniet, just genom dess samlande organiserande förmåga (i moskéer och på fotbollsstadion), homogena föreställningar (tron, stödet till laget) och i förlängning även fanatiska militans. Under den egyptiska revolten fungerade moskéerna, särskilt efter fredagsbönen, som en viktig samlingsplats. Detta gav också Muslimska brödraskapet en position som innebar att de kunde ta över revolten för sina syften. Fotbollssupportrar, ultras, spelade en betydande roll genom sitt våldskapital och sin erfarenheter av konfrontationer för att bilda försvarsstyrkor och skydda torgockupationerna och demonstrationerna i Egypten, Turkiet och Brasilien mot polisens attacker. Samtidigt var det ultras tillsammans med nazistiska grupper som kunde se till att vänstern rent fysiskt drevs ut ur Majdanprotesterna i Ukraina.

Man kan vända på Bevins, Borriellos och Jägers frågeställning: varför misslyckas de traditionella partierna att interagera med vår tids massprotester? Varför befinner de sig inte på gatorna, levererar de krav som protesterna saknar, öppnar upp sina lokaler och resurser, bidrar med sin erfarenhet och analys? Vad har partierna att erbjuda Fridays for future, Black lives matter, Gula västarna eller solidaritetsrörelsen med Palestina, som kan gifta samman protest med parti?

Protestdecenniet hade som sagt en tydlig startpunkt, den ekonomiska krisen 2008. Men har det en slutpunkt? Borrellio och Jäger räknar ut vänsterpopulismen efter 2022. Vågen av nya massprotester har däremot inte bromsats upp, trots att de ännu kämpar med att lösa sina föregångares organisationsproblem.

Torgen fortsätter att fyllas, men det politiska tomrummet består. Vi behöver fortfarande ett svar på vad vi ska göra dagen efter revolten.

Publicerad i Flamman 15 mars 2024.

Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots det skrämmer oss. Våra partier tävlar om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande innehållet av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver fram. Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.

En av Sveriges radios populäraste podcasts är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3 Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarios som klimatförstörelse, krig, svält, pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men levererar också dystopiska skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influencers, wellnessindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och reklam. Programmet tar tendenser som finns idag och driver till sin spets, ser hur de skulle kunna utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarios blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.

Ett liknande upplägg har programmet Black mirror, som startade på brittiska Channel 4 för tolv år sen och sedan flyttade till Netflix efter två säsonger. Budskapet är detsamma som hos P3 Dystopia, även om upplägget är mer spekulativ fiktion. Dystopin håller redan på att ta form, katastrofen är bara en fortsättning av det som sker idag. Dystopierna ligger i en nära framtid, en möjlig morgondag.

De båda serierna delar ett annat drag. Ingen av dem nämner kapitalismen. K-ordet är frånvarande. Trots att det är uppenbart att de flesta avsnitten på olika sätt kritiskt tar upp kapitalismens negativa effekter. Den marxistiska filosofen Fredric Jameson konstaterade att det i vår tid verkar lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut. Vi behöver nog modifiera det påståendet. Vi överöses idag av föreställningar om kapitalismens undergång, bara utan att det ekonomiska systemet namnges. Vi kan mycket väl föreställa oss kapitalismens kollaps, men inte vad som skulle kunna ersätta det. Utopierna är helt frånvarande. Kvar finns bara dystopierna.

I slutet av mars släppte P3 Dystopia sitt avsnitt om revolutioner. Revolutioner är inget som tillhör det förgångna, utan tvärtom ökar i antal. Men de misslyckas i allt högre grad. De djupgående sociala revolutionerna blir nya totalitära regimer. De politiska revolutioner som störtar en diktator men håller systemet intakt blir kortvariga vid makten, korrumperas snabbt eller avsätts i en kontrarevolution.

I den italienska historikern Enzo Traversos bok Left-wing melancholia. Marxism, History and Memory (Columbia University Press) från 2016 beskrivs arbetarrörelsens revolter och kamper som ett tvåhundraårigt pärlband av förluster. Men det var förluster som skapade lärdomar och manade till ny kamp. Varje ny revolt hämtar inspiration från de tidigare för att sedan bryta ny mark. Traverso lyfter franska revolutionen 1789 som födseln för ett nytt revolutionskoncept och tidsuppfattning, där revolter inte ses som en cyklisk återgång till en förlorad ursprunglig tid, utan som en brytning och radikal förnyelse. Att förstöra den gamla ordningen och skapa en ny, inte återgå till en äldre naturlig ordning. Tidigare sågs historien som en reservoar att hämta erfarenheter ifrån. Nu blev framtiden något som måste uppfinnas. Så sådde franska revolutionen fröet till socialismen som föreställning. Men också till utopierna, det nya som skulle skapas och som aldrig tidigare existerat.

Under två sekler var utopierna en ledstjärna, en ”hoppets princip” om ett annat möjligt samhälle. Detta hopp bröts aldrig av förluster och kontrarevolutioner, utan nederlagen sporrade till nya kamper för upprättelse. Men detta mönster bröts vid murens och realsocialismens fall, menar Traverso. Händelserna 1989 verkade återknyta till 1789 men kortslöt två århundraden av kamp för socialism. Utopin som drömmen om en annan sorts samhälle framstod nu som farlig, att den bar på ett potentiellt totalitärt drag. Kommunismen reducerades till en symbol för alienation och förtryck. Utopierna blev dystopier. Francis Fukuyamas tes om historiens slut slog fast att de enda idealen kvar var friheten som politisk representation, enligt den klassiska liberalismens modell.

Enzo Traverso skildrar hur 2000-talet inleddes med utopiernas borttynande och på så sätt skiljde sig från de tidigare århundradena. Nyliberalismen blev den första ideologi som nådde global hegemoni. ”Utopierna förstördes av att de privatiserades in i en reifierad värld”, skriver Traverso. Drömmarna om konkreta utopier baserade på kollektiv befrielse ersattes av en individuell strävan efter en oupphörlig varukonsumtion. Dystopierna om framtida miljökatastrofer och totalitära regimer ersatte den farliga drömmen om en befriad mänsklighet. ”Hoppets princip” ersattes av en ”ansvarets princip”. Med en mörknande framtid i sikte blev målet ett garanterande av status quo genom en ansvarsfull politik, vad gällde statsfinanser, minoriteters rättigheter och klimatåtaganden. Förväntningarna försvann. Istället ersattes de av en vänstermelankoli.

Marxisten Walter Benjamin myntade begreppet vänstermelankoli i en recension på 1930-talet. Han använde det för att beteckna det vänsterperspektiv som sörjde sina förluster och vakade oroligt över sina tidigare vinster, till den grad att den blev tillbakablickande och konservativ. Detta gjorde den oförmögen att agera på den nya situationens krav och öppningar, ovillig att ta risker eller sträva efter en radikal förändring av den rådande ordningen. Wendy Brown plockade upp Benjamins begrepp i sin Resisting Left Melancholy (1999). Vänstern hade under nyliberalismen blivit bevarande, den kunde inte längre föreställa sig hur världen kunde organiseras annorlunda. Istället längtade den tillbaka till en tid när vänstern var enad, en massrörelse med klassbaserad politik. Den vänstern ”misstolkade inte bara nutiden utan förde även in traditionalismen i hjärtat av sin praktik”, menade Brown. Istället letade den syndabockar att beskylla vänsterns impotens på – varför vänstern blivit svag, fragmenterad och tappat riktning. Identitetspolitiken och postmodernismen fick klä skott för vänstermelankolins ilska. För socialdemokratin blev det helt otänkbart att föreställa sig en radikal attack mot status quo, något som ifrågasatte stabiliteten och den nuvarande ordningen. Till och med reformkrav betraktades som ansvarslös extremism. Wendy Browns önskan om att övervinna vänstermelankolin genom att återgå till en radikal kritisk och visionär anda igen, där nya diskussioner om att förvandla samhället i grunden fick utrymme, fångades upp i toppmötesprotesterna i Seattle samma år. Återigen började vänstern att drömma om att en annan värld var möjlig.

Men utopierna återkom inte. När Enzo Traverso plockar upp diskussionen 2016 försöker han ge vänstermelankolin ett progressivt drag. Han lyfter hur vår tid är besatt av historien. ”En värld utan utopier tittar oundvikligen bakåt”, skriver Traverso. Med utopiernas försvinnande har varje form av framtid blivit hotfull. Varje försök att planera för en framtid, oavsett om det gäller för att garantera en klimatomställning, utjämna sociala klyftor, bemöta en pandemi eller försöka rättvist fördela den globala migrationen ses som hot mot den historiska ordningen. Framtiden måste ställas in för att nutiden ska kunna fortsätta oförändrad. Traverso försöker istället lyfta en vänstertradition där melankolin kombineras med organisering, kamp och projicerande framåt. Han lyfter Judith Butlers diskussion om att försöka hitta en militans ur sorg, likt Act up-rörelsen i USA:s kamp mot AIDS-epidemin fick dem att både sörja och kämpa mitt under de mörkaste Reaganåren.

Segrarna må skriva historien. Men de besegrade kommer i det långa loppet att vara de som drar slutsatserna, får sin kunskap och erfarenhet ur historien. Detta eftersom förlorarna inte kommer att hylla historien som regimideologi utan kommer kunna studera den kritiskt utan illusioner. På så sätt menar Traverso kan vänstern låta historien projicera oss in i framtiden, mana till nya kamper och återta förhoppningarna om en ny värld.

Men kan den ersätta frånvaron av utopier?

Ett annat sätt att närma sig frågan är att se på de teoretiska diskussioner som uppstod under den förra vänstervågen med krisprotester och vänsterpopulism som svepte över världen efter den ekonomiska krisen 2008. Två parallella diskussioner försökte sätta framtiden på agendan igen för vänstern. Den ena handlade om att åter lyfta kommunismen som idé, den andra om postkapitalismen.

Den franska marxistiska filosofen Alain Badious stridsskrift L’hypothèse communiste (Den kommunistiska hypotesen) från 2008 uppmanade vänstern att åter ta upp diskussionen om kommunismen som idé, att tänka det på nytt som ett universellt emancipatoriskt projekt. Boken gav upphov till en serie internationella konferenser mellan 2009 och 2018 där en rad vänsterteoretiker som Slavoj Žižek, Étienne Balibar, Antonio Negri, Richard Seymour, Angela Davis, Terry Eagleton, Ruth Wilson Gilmore och Silvia Federici tog upp Badious kastade handske att åter ta sig an kommunismen som ett radikalt filosofiskt projekt. ”Den enda idé värdig en filosof”, med Badious ord. Ett bra exempel på diskussionen är Jodi Deans bok The communist horizon från 2015. Genom att placera kommunismen som ett framtida (utopiskt) mål menar Dean att handlingar idag ges ett sammanhang, mening och riktning, som vänsterkamper annars saknar. Istället för att låta historien projiceras på framtiden låter Jodi Dean framtiden projiceras på nuet: om detta är vårt mål – vad är det då vi kan, måste och ska göra nu? Utan den filosofiska diskussionen om kommunismen som horisont lämnas vänstern utan kompassriktning att orientera sig och tappar bort sig i sina kamper. Kommunismens idé är den utopiska riktningen återupprättad.

Den andra diskussionen utgick från det nätverk av bloggar och författare som växte fram på 00-talet av tidigare studenter från det brittiska Warwickuniversitetet. Författaren Benjamin Noys myntade beteckningen accelerationism för denna strömning, men ett lika använt begrepp är postkapitalism. En av de centrala teoretikerna var Mark Fisher, med sina texter om postkapitalistiska begär. 2013 publicerades Nick Srnicek och Alex Williams #Accelerate – Manifesto for an accelerationist politics och två år senare kom uppföljaren Inventing the future – Postcapitalism and a world without work, som fångades upp av miljön kring brittiska studentrörelsen och Momentum. Diskussionen fördes vidare av journalisten Paul Mason i boken Postkapitalism. Vår gemensamma framtid (Ordfront 2017), den amerikanska tidskriften Jacobins Peter Fraser i Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld (Daidalos, 2017), Novara medias Aaron Bastani i Helautomatisk lyxkommunism (Verbal 2019) samt Leigh Phillips och Michal Rozworskis Folkrepubliken Walmart (Verbal 2020).

Författaren Matt Colquhoun återvänder i januari i år med blogginlägget Nowhere fast: What happened to accelerationism? till denna strömning. Accelerationisterna försökte under finanskraschen förstå hur kapitalismens inre utveckling av produktivkrafterna gick allt snabbare, men hur samtidigt dess löner, kultur, styrningstekniker och ideologi släpade efter. Kapitalismen undergrävde konstant sig självt och tvingades begränsa och lappa ihop sina egna motsättningar. Systemet var både flexibelt och sårbart, sprängde gränser och satte upp nya, skapade överflöd och konstgjord brist, ökade mängden arbetare och gjorde arbetet överflödigt samt bedrev en rovdrift på ekosystemet det var beroende av. Accelerationisterna försökte förstå vad detta fick för effekt på samhällssubjekten, hur vänstern kunde använda denna kunskap om de olika motsättningarna och hastigheterna inom kapitalismen.
Istället för att lägga en utopi transcendent utanför kapitalismen försökte accelerationisterna förstå vad i kapitalismen, i dess produktivitetsökning, automatisering, sjunkande priser, reducerande av arbetet, som undergrävde kapitalismens egna förutsättningar. Gick denna utveckling att accelerera bortom kapitalismens gränser? Men denna postkapitalistiska utveckling var inte bara ”teknisk” i produktionen. Det handlade också om vilka nya begär, behov, handlingsmönster och subjekt skapades i denna process, som också hotade kapitalismen underifrån? Gick det att formera dem politiskt?

Utopin finns alltså virtuellt inom kapitalismens motsättningar. Den postkapitalistiska framtiden framträder inom kapitalismen, när vissa delar inom produktionen, dess självförstörande mekanismer, drivs bortom kapitalismen.

Dessa två exempel, kommunismens idé och postkapitalismen, kan ge oss en föreställning om hur utopin kan återkomma, hur vänstern kan vinna framtiden åter. Varför inte hämta konceptet från P3 Dystopia och Netflix Black Mirror? Att låta en möjlig framtid projiceras på nuet. Där de spårar de dystopiska tendenserna i vår nutid kan vi spåra de kommunistiska eller postkapitalistiska tendenserna. Vi kommer kanske aldrig få Sveriges Radio att starta ett P3 Utopia, men vi kan göra såna podcasts och seminarier själva. Istället för en Black Mirror kan vi skapa en Red Mirror, en röd spegel att betrakta vår samtid i. I alla samhällsfenomen runt omkring oss finns inte bara en dystopisk tendens utan även en utopisk. Det finns frön, en virtuell annan värld som kan födas. Men det kommer krävas att vi identifierar dessa tendenser och driver på dem. Att söka de stora och små utopierna, spåren av kommunism och överskridande av kapitalismen inom dagens värld, kommer att mana till handling och aktivitet, snarare än melankoli och passivitet. Det kommer att lyfta fram alternativa framtider snarare än att den enda räddningen finns i att blicka bakåt till en historiskt trygg punkt. Genom att se i den röda spegeln kan vi upptäcka vad runt omkring oss som redan nu bär fröet till den nya världen i sitt sköte. Är inte det allt vi kan kräva av en utopi?

Publicerad i Flamman, maj 2023.

Hur ser en debatt om könskriget ut när ena sidan är frånvarande? När ingen i samtalet är feminist. Navid Modiris podcast Hur kan vi? har under fem år försökt utforska möjligheten att mötas genom samtal i en polariserad tid. Hans samtalsaktivism har velat peta i svåra och känsliga frågor. I Modiris trygga rum har även högerextremisten, förintelseförnekaren och den metoo-utfrysta fått bli hörda och ge sin version. Från högern har samtalsaktivismen mötts med öppna armar, från vänstern med en stor dos skepsis. Men efter fem år har Modiris projekt nått vägs ände. Samhällsdiskussionen har förändrats och skruvats i en konservativ riktning. De då marginaliserade är nu mainstream. Därmed föll syftet med podcasten.

För att fira podcastens nedläggning höll Navid Modiri den 28 januari en avslutande gala i samtalets tecken på teater Intiman i Stockholm. Ett av de fyra samtalen handlade om könskriget. Feministen Myra Åhbeck Öhrman som skulle varit motpol till Ivar Arpi, Paolo Roberto och David Eberhard, tvingades lämna återbud. Istället bjöd Navid Modiri upp särartsfeministen Pamela von Sabljar ur publiken, att sitta med i panelen för att ge en slutreflektion efter männens diskussion.

Istället för ett samtal om könskriget fick vi ett om könskrigarna. De fyra männen på scenen var fyra arketyper av könskrigare. De representerade olika strömningar inom den antifeministiska, eller ickefeministiska, delen av mansrörelsen. Publiken bjöds på en provkarta över särartsmännens värld.

Första arketypen är den offrade. Mannen som den sårade, förtryckta och cancellade i dagens samhälle. Psykologen David Eberhard, författaren till boken Det stora könsexperimentet (2018), står tydligt i den tradition som i Sverige kommit att kallas jämställdism. Eberhard lyfte i samtalet hur förtryckt den svenska mannen är av radikalfeminismen, som blivit samhällets överideologi. Det är majoriteternas tystnad som gör att minoritetsextremisterna kan styra, menar Eberhard. Han tog från scenen inför ett fullsatt salong sig själv på exempel på en av de män som tystats på grund av en cancelkultur.

Jämställdismen var den svenska grenen av den amerikanska mansrättsrörelse som bildades som motreaktion mot de feministiska mansgrupperna. I Sverige var det Pär Ström och hans blogg GenusNytt som blev den samlande noden, med pubkvällar i flera svenska städer. I Ströms böcker Mansförtryck och kvinnovälde (2007), Sex feministiska myter (2011) och Mansförbjudet: könsdiskriminering av pojkar och män (2012) diskuterade han hur feminister höll på att skapa ett matriarkalt Amazonia av Sverige. Jämställdismen vände upp och ner på feminismen. Det var männen som var förtryckta som grupp och offer i samhället, medan kvinnorna privilegierade. Det var också bland män som förlorat vårdnadskonflikter, papparättsrörelsen, som de fick sitt största genomslag. Efter Pär Ström stängde ner sin blogg 2012 har David Eberhard varit en ensam fanbärare för denna strömning av könskrigare.

Den toxiske är den andra arketypen. Dessa könskrigare avskyr jämställdisternas svaghet och offerperspektiv. Paolo Roberto är den tydligaste svenska representanten för denna tendens, den så kallade manosfären. I hans inlägg under samtalskvällen lyftes antifeminismen tydligast. Roberto varnade för hur feminismen feminiserade männen.

Manosfären växte fram ur amerikanska bloggar samtidigt som de sociala medieplattformarnas genombrott. Samlande forum var subredditforumet /r/TheRedPill och bloggen Return of Kings. Manosfären gjorde skillnad på de naturligt manliga männen, alfamännen, och de feminiserade betamännen. Genom coachning, personlighetsutveckling och råd skulle starka machomän skapas, som kunde ta för sig. Män var biologiskt överlägsna kvinnor, skulle dominera och skydda dem. Manosfären flöt samman både med den framväxande altrighthögern och incelrörelsen, de män som såg sig leva i ofrivillig celibat. Men i manosfären ingick även miljön av pickup-artister, män som delade råd hur de skulle effektivast ragga på krogen, knep för att skaffa sig ett psykologiskt övertag över kvinnor för att tvinga sig till sex. Det var manosfärens öppna kvinnohat, nättrakasserier och i vissa fall rena terrordåd mot kvinnor som gav upphov till diskussionen om toxisk maskulinitet.

Den kändaste influencern idag från manosfären är kickboxaren Andrew Tate och hans nätplattform Hustlers University, med 100 000 deltagare. Tate och hans bror sitter just nu häktade i Rumänien, under utredning för trafficking av kvinnor till hans livecam-sexsajt. Med Andrew Tate drogs en gräns i Modiris panelsamtal. Eberhard påpekade att män som sexuellt utnyttjade kvinnor var omanliga män, de som stod lägst i rank även på fängelserna. Paolo Roberto höll med utan att blinka. Men Tate var ändå viktigt för att påkalla det ”feministiska hyckleriet” för ungdomar. Giftig maskulinitet måste bara serveras i rätt doser för att bli en medicin.

Den tredje arketypen är den kännande, den vise fadersgestalten som har kontakt med sitt inre känsloliv. Det behövdes positiva manliga förebilder, menade Navid Modiri. Själv har han mansgruppen Storebror, kopplad till internationella ManKind Project. Modiri vidarutvecklade sin syn på mansaktivism dagarna efter galan i Ivar Arpis podcast Rak höger, då han kunde lägga moderatorrollen åt sidan. Denna del av mansrörelsen, den mytopoetiska, är inspirerade av psykologen Carl Gustav Jungs teorier om manliga och kvinnliga arketyper. Jungs teorier är bärande för poeten Robert Blys bok Järnhans (1990). Boken blev inspirationen till den mytopoetiska mansrörelsen, män som försökte återknyta till en ursprunglig manlighet genom olika gemensamma ritualer. Modiri menade att mannen varken får bli tyrann eller fjant, varken för macho eller för fjollig. Genom fysiska hårda ritualer och övergångspassager ska män coacha män att ta sig genom uppväxtens faser och kriser. Kvinnor föder pojkar, men män skapas av män.

Denna mansströmning har en svensk historia tillbaka till tidiga 90-talet, då Anders Carlberg och Rigmor Robert höll sina drömtydningsgrupper på Fryshuset, för att erbjuda manliga vägledare åt vilsna unga våldsbenägna pojkar med frånvarande fädrer. Bly har genom åren ersatts av Jordan B Peterson som jungiansk ikon, vars rådgivningsböcker blivit bestsellers om hur män måste börja ta ansvar över sin situation och rycka upp sig själva.

Det är denna mytopoesiska mansrörelse som nordiska rörelsen Maniphesto startades kring, efter Alexander Bards mansläger på kursgården Ängsbacka 2017. Ivar Arpi betonade i panelen i sin tur hur han ställde sig skeptisk till denna rörelse. Trummandet i skogen, könskrigare som dansade runt lägereldar och kramades i symboliska råa ritualer riskerade att bli för mycket nyandlig kult och likna ett lajvrollspel. Hur mycket förändrar dessa skogsritualer männens vardagsliv, undrade Arpi. Den mytopoetiska och jungianska mansrörelsen kopierade bara feminismens metoder med medvetandehöjande basgrupper som arbetade med sina känslor.


Istället sökte sig Arpi till den fjärde arketypen, den förbundne. Männerbunds eller mannaförbund är män som stöttade varandra och gjorde saker tillsammans i sina liv. Männen som söker bilda en stam av män. Där fokus inte läggs på relationen till kvinnor, utan till andra män.

En viktig bok är journalisten Sebastian Jungers Tribe: On homecoming and belonging (2016), som diskuterar hur de moderna männen saknar gemenskap med varandra och behöver återskapa nya stammar ihop i sin vardag. Högerprofilen Jack Donovans utvecklar ett liknande resonemang i sin The way of men (2012), en kultbok inom alternativhögern. ”En man är inte bara en man, utan en man bland män, i en värld av män.” Männen behöver som grupp stötta varandra och finnas till för varandra genom vått och torrt. De behöver umgås, dricka öl ihop, träna ihop, gamea ihop, ta ansvar för varandra. Dessa mannabund är vänkretsar som är verksamma i vardagen, snarare än i ritualiserade skogsträffar.

De fyra arketyperna av könskrigare (den offrade, den toxiske, den kännande och den förbundne) har olika strategier, olika syn på relationen mellan män och kvinnor och olika syn på vad mansrollen innebär. När den enda kvinnan i panelen, Pamela von Sabljar, fick en chans på slutet av samtalet att göra en summerande reflektion, synliggjordes det gemensamma dragen mellan de olika perspektiven. De bar alla på en biologisk grundsyn, där män och kvinnor är väsensskilda och fyller olika funktioner. Bara genom att männen bejakar sin manlighet och kvinnor sin kvinnlighet kan en balans uppstå. Där hotet gemensamt ses i feminismen som normupplösare, nedbrytare av de traditionella könsrollerna, som gör gränserna mellan könen diffusa och flytande. Feminismen är kvinnan som draken eller batikhäxan, det hotande kaoset, där mannen måste skapa ordningen. Där finner de olika könskrigarna sin gemensamma fiende.

Det är genom samtalet som vi kan se varandra som människor och börja respektera varandras åsikter, förklarade Navid Modiri. Bara könen håller sig på sin kant. Med den normhotande feminismen finns däremot ingen dialog, bara krig.

Publicerad i Dagens ETC februari 2023

Såhär är det: Moderaterna under Alliansen gjorde ett fel. Jag sitter och tjuvlyssnar på ett gäng löst högerfolk i utkanten av Sverigedemokraterna hålla låda på Twitters samtalsrum, Clubhouskopian Spaces. Deras fel var att de bara tog makten formellt. Men de rensade aldrig ut institutionerna. De lät vänsterstrukturen sitta kvar i byråkratin. Den här gången får högern inte göra samma misstag, konstaterar debattörerna. De som pratar är inte intressanta i sig, de är nobodies i högern. Men ska man förstå var högern rör sig kan man inte bara lyssna på topparna, det gäller även att höra vad som blivit gemensamma sanningar hos gräsrötterna. De är en vindflöjel för att förstå var högervindarna blåser. Vilka åsikter som blivit samlande för att knyta Sverigedemokraterna till borgerligheten i Tidöavtalet. Att det som står på spel nu är kampen om institutionerna. Donald Trumps valkampanj som ledde till presidentsposten summerade budskapet i två ord: dränera träsket.

Reinfeldtsårens Nya moderaterna började sina åtta år vid makten med att lägga ner Arbetslivsinstitutet. Direkt därpå angrep de a-kassan, höjde avgifterna och försökte koppla loss arbetslöshetsersättningen från facket. New public management, valfrihet och marknadslösningar drevs igenom i välfärden. Men värderingsmässigt stod Alliansen också för det marxisten Nancy Fraser kallar en progressiv nyliberalism, som antog jämställdhetsplaner, respekterade asylrätten, drev antirasistiska kampanjer och gick i Pridetågen. De höll sin armlängds avstånd till public service, kulturen, presstöd och folkskolor. Fokuset var på en nyliberal ekonomisk omställning, på valfriheten. De vann det nyliberala klasskriget, men förlorade kulturkriget genom sin kapitulation – enligt dagens högerperspektiv.

Med Tidöregeringen ska det nyliberala klasskriget och institutionella kulturkriget giftas samman till en enad front. Men giftermålet mellan nyliberalism och högerpopulism har skapat en brokig höger som måste hålla samman. Dagens högerideologier existerar därför i ett spektrum. Konspirativa ytterhögertankar existerar sida vid sida med mer moderata med små ideologiska modifikationer. Det är ett ideologiernas McDonalds där du själv kan pussla ihop din egna meny, utifrån samma grundingredienser och stoppade i liknande förpackningar. Så kan en höger gemensamt motsätta sig en klimatomställning men av olika skäl, från en tilltro till marknadens automatiskt löser problemen över till klimatförnekelse eller konspirationer att World Economic Forum använder klimatfrågan att införa global kommunism.

När det gäller kriget mot institutionerna är det en rad föreställningar som förekommer samtidigt. De sammanfaller för hela högern i etiketterna kulturkriget, djupa staten och aktivismen, men har olika innehåll för olika strömningar. Föreställningen om kulturkriget vilar på en syn att sextioåttavänstern förlorade striden om ekonomin, men istället gjorde en kulturell vändning och försökte ta över institutionerna för att inifrån systemet ändra samhället och radera de västerländska värderingarna. Tyska studentledaren Rudi Dutschkes Maoparafras att vänstern behöver göra ”den långa marschen genom institutionerna” tas för en etablerad historisk sanning, att vänstern har barrikaderat sig i myndigheter, universitet och media. Istället för att se ekonomin och politiken som maktens centrala baser, ses kulturen som förstadiet för politiken (”politiken ligger nedströms kulturen”). Den som kontrollerar kulturen kontrollerar därigenom samhället. Så länge högern och näringslivet inte kan utmana den kulturella makten är de i opposition, även om de sitter i regeringen, enligt detta perspektiv. I sin mer konspiratoriska form ses denna kulturella strategi som skapad av de judiska marxisterna i Frankfurtskolan. Deras kritiska teori ses som ursprunget till postmodernism, kritiska rasstudier, postkolonialism och queerteori, som är kulturmarxismens nya ansikten.

Föreställningen om den djupa staten är en annan variant på samma föreställning att de ekonomiska och politiska ledarna i världen inte innehar den verkliga makten. Begreppet förknippas ursprungligen med den stat i staten som byggdes upp under Kemal Atatürks Turkiet, hur det så kallade militärindustriella komplexet fungerade som en skuggregering inom staten. En analys av den djupa staten har varit viktig för att förstå de latinamerikanska statskupperna (ofta i samarbete med CIA) mot socialistiskt valda regeringar. Under Trumps styre kom begreppet djupa staten att få en ny och mer konspirativ laddning, för att beskriva liberal lagstiftning, byråkrater och tjänstemän som ett eget maktblock inom staten som blockerade Trumps maktutövning. Det var dessa begreppet dränera träsket riktades mot. I sin mest konspirativa form, i den så kallade Qanon-rörelsen, ses djupa staten som en satanistisk pedofilkabal som styr i det dolda. Föreställningen om djupa staten har lyfts över till Sverige i de SD-nära alternativmedierna om en socialdemokratisk djup stat, det skuggstyre som Tidöpartierna måste kämpa emot vid makten.

Ett tredje centralt begrepp i högerns krig mot institutionerna är omdefineringen av aktivism. Från att känneteckna sociala rörelser som verkar genom direkt aktion, gatuprotester och civil olydnad, har aktivismbegreppet nu kommit att stämplas på byråkrater, journalister, jurister och akademiker. Myndighetsaktivister ses som de kulturmarxister som påbörjat marschen in i institutionerna och utgör en woke deep state eller den socialdemokratiska djupa staten. Begreppet fick en stor spridning efter professor Jan Olsson på Örebro universitet kom med boken Green Inside Activism for Sustainable Development: Political Agency and Institutional Change 2017. Boken blev en skräll inom högern, dess tes plockades direkt upp av Timbro, Sverigedemokraterna skrev debattartiklar om den och Kristdemokraterna väckte interpellationer i riksdagen. Myndighetsaktivister ses som personer som använder sig av internationella lagar, jämställdhetsplaner och regelverk, kombinerat med opinionsbildning och upprop, för att undergräva och blockera Tidöpartiernas politiska beslut. Särskilt inom miljöskydd, skogshållning och gruvnäring finns en rädsla för att institutionerna befolkas av fientliga aktivister som nitiskt försöker stoppa industrins framfart. Klimatforskning döms ut som aktivistisk, asylrättsjournalister som aktivister, genusforskning som ickeakademisk aktivism. I sin förlängning ses myndighetsaktivisterna som en egen klass, där en marxistisk analys om en professional managerial class (PMC) – byråkrati och tjänstemän som en kategori av medelklass – fått ett nytt liv och plockats upp av högern. Institutionerna ses som ekonomiskt nedtyngda av denna klass som parasitärt lever på skattepengar och har ett egenintresse i att staten fortsätter finansiera dem. Med högerretorik, ett ”transferiat”.

Det gemensamma för alla dessa föreställningar är att de bygger på att fienden finns på insidan av systemet, mitt i staten, genom en långtgående infiltration. Det ligger därför nära för analysen att glida över i klassiska konspirationsteorier om välorganiserade krafter som styr i det dolda. Dessa analyser sätter också högern i en oppositionsroll, oavsett om de har parlamentarisk majoritet och näringslivets stöd. Även som regeringsbärande partier är de underdogs som kämpar i opposition, till och med när de har världens ledande presidenter på sin sida. Dränerandet av träsket kräver både utrensningar, yrkesförbud, tystnadsplikt, nedstängningar av myndigheter och universitetsdiscipliner, en ökad kontroll över personal och återinfört tjänstemannaansvar för beslut som tas, men också omfördelningar i budget där ekonomisk finansiering av kultur, media, forskning och folkbildning blir viktiga styrinstrument.

För att kunna göra detta krävs en ideologisk operation från högern. Det politiska behöver göras opolitiskt och det opolitiska göras politiskt. Frågor kring klimat, jämställdhet, mänskliga rättigheter måste göras till politiska särintressen, bemötas som ideologisk indoktrinering och aktivism, som staten inte ska husera eller finansiera. Medan det nationalkonservativa projektet med att återskapa en traditionell svenskhet, kärnfamiljen, inskränkningar i aborträtten, ökade polisiära befogenheter måste avpolitiseras och ses som neutral utövning. Vad kan vi svara? Genom att vända på det. Det de försöker skildra som opolitiskt måste vi ladda och lyfta som kontroversiellt, det de skildrar om politiskt måste vi normalisera. Ska vi försvara institutionerna i civilsamhället är det inte genom att lyfta deras politiska funktion, utan bara genom att leva dem, pusha för aktiviteter i folkhögskolor, studieförbund, lyfta fram rapporter, göra klassiska grävande journalistik och läsa utbildningar. Fortsätta göra dem oskiljbara från folks vardagsliv, göra dem till en viktig resurs i lokalsamhället. Svämma över institutionerna underifrån. Så att när högern går till angrepp kan de inte hävda det är en nedstängning av vänsteraktivistiska projekt, utan att varje förslag från dem kommer att upplevas som ett angrepp på folks vardagsliv och lokalsamhälle.

Publicerad i Brand 1, 2023.

Den lokala festivalen Hylla myllan på ön Ingarö har varit en viktig inspiration och samlingspunkt för Omställningsrörelsen, det nätverk av odlingsprojekt som arbetar för att ställa om matproduktionen i en hållbar ekologisk riktning. Efter festivalen sommaren 2020 blev det också nätverkets mest omdiskuterade och kontroversiella händelse, då de lät extremhögerns alternativmediekanal Exakt24 filma festivalen och göra en ”feel good”-dokumentär om omställningsinitiativet. Arrangören Pella Thiel försvarade sitt deltagande med att det var viktigt för Omställningsrörelsen att föra en dialog även med ytterhögern. När omställning möter fascism kan nåt lossna, menar hon.

”Vid tillväxtens slut finns det goda skäl till oro, även om den riktas åt håll som inte alltid är så trevliga eller konstruktiva. Finns det något bättre sätt att hantera oron och frustrationen som ligger under det pyrande hatet och misstron, än att jobba med lokal omställning?”, skrev Thiel i tidningen Syre. En stor del av Omställningsrörelsen köpte inte hennes argument, men tog händelsen som utgångspunkt för att påbörja en omfattande diskussion inom miljörörelsen om ekofascism, klimatförnekelse och kolonial rasism.

Det här var inte första gången extremhögern visade ekologisk odling intresse. Exakt24 ingår i samma mediehus som tidningen Nya tider. I tidningen blandas invandringsmotståndet med odlingstips på giftfri mat, analyser av den omfattande matkrisen och jordbrukets problem. Med en vikingagrupp gjorde tidningen sommaren 2021 ett resereportage till Saltå Kvarn och den biodynamiska trädgården vid antroposofiska kulturhuset i Järna. Om Nya tider drivs av kopplingen mellan blod och jord, det lokala och det traditionella, så har de genom sin vurm för konspirationsteorier funnit en beröringspunkt till new agekretsar. Vaccinmotstånd och framlyftandet av giftfri mat blir här två sidor av samma mynt: oron över vad som förs in i ens kropp. Alternativrörelsen har blivit en målgrupp för Nya tider.

Medan Exakt24 gått på Extinction Rebellions demonstrationer, kartlagt deras kommunikationskanaler och utmålat dem som ”ekoterrorister”, har Nya tider istället inriktat sig på att angripa Miljöpartiet. Till skillnad från övriga högern som hade gjort Miljöpartiet till sin huvudfiende i valet 2022, för att försöka få ut dem ur riksdagen och få bort klimatfrågan från agendan, har Nya tider flera skribenter med en bakgrund i Miljöpartiet. De menar att Miljöpartiet liberaliserats till att bli flyktingvänliga, av rädsla för att en kombination av nationalism och miljökamp skulle få dem stämplade som ekofascister. Nya tider försöker snarare utforska den kombinationen, en längtan tillbaka till landsbygden och det lokalproducerade. Ekofascismen utforskas i tidningen med personporträtt av ”den kompromisslöse civilisationskritikern” Pentti Linkola från Finland.

Den öppet ekofascistiska rörelsen i Sverige är liten, men inte obefintlig. Den hämtar sin inspiration från Linkola, satanisten Varg Vikernes (Burzum) och UNA-bombaren Ted Kaczynskis civilisations- och teknikkritik. Miljön kretsar kring amerikanska nätforum och telegramkanaler, och har blivit en grogrund för terrorism. I flera manifest efter terrordåd, som skolskjutningen i Jokelaskolan i Finland 2007, moskémassakern i Christchurch 2019 och masskjutningen samma år i El Paso, Texas, har det lämnats referenser till ekofascistiska motiv.

När amerikanska nätforumet och organisationen The Base nystades upp avslöjades en svensk gren, The Green Brigade, där två ungdomar greps misstänkta för att ha bränt ner en minkfarm och planerat terrordåd mot HBTQ-lokaler i Sverige. The Green Brigade spred affischer i Stockholm med uppmaningar att läsa den internationella nihilistiska ekofascistgruppen Individuals tending towards the Wilds tidskrift. I telegramgrupper som Granskogsfolket samlas en fascistisk survivaliströrelse, sprungen ur splittringen mellan Nordiska motståndsrörelsen och Nordisk styrka.

Så en del av extremhögern lockas av ekofascismen. För en annan del har ekofascismen blivit den stora hotbilden de varnar för. Begreppet har kastats om och används som anklagelse mot Miljöpartiet och klimatrörelsen. Denna vändning låter sig göras genom att högern separerar klimatfrågan från ekologi. Klimatfrågan ses som ett konkurrerande narrativ, ett övernationellt projekt som ska tvinga på nationerna planering från ovan – i förlängningen som en kommunistisk agenda förverkligad genom World Economic forum och FN:s klimattoppmöten. Medan försvaren av vilda skogsområden, vilddjur, lokala producenter, giftfri mat och naturkult ses som ett bärande nationellt drag. På så sätt kan Sverigedemokraternas ideolog Mattias Karlsson utmåla att huvudmotsättningen står i ”kampen mellan demokrati och ekofascism” och den centrala klimatförnekarsajten Klimatrealisterna varna för att ”Ekofascismen breder ut sig”.

Nationalismen ses som motståndsrörelsen mot ”globalisternas” införande av den nya världsordningen, en plan lanserad under täckmanteln av en global klimatagenda. Synen på klimatavtalen som en totalitär agenda från ovan (Agenda 2030, Parisavtalet) förenar hela högerspektrat, från newagemiljöerna som väntar på det stora uppvaknandet (the great awakening), de högerextrema som fruktar folkutbytet (the great replacement) och de antisemitiska konspiracisterna som fruktar frihandelsorganisationernas planer på att återstarta ekonomin globalt efter pandemin (the great reset). I den dagliga praktiken innebär det kombinationen att aggressivt angripa klimatrörelsen, dreva mot Miljöpartiet, utmåla Greta Thunberg som marionett i händerna på dolda intressen, samtidigt som de försöker ta sig in i omställningsgrupper, ekobutiker och alternativrörelsens strukturer för att där sprida sin agenda. En brungrön miljökamp ställs mot en rödgrön klimatkamp. Myllan ska inte bara hyllas. I sann blod och jord-anda ska den heilas också.

Publicerad i Brand 4, 2022

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

I boken La France périphérique (Det perifera Frankrike, 2014) förutspådde han hur de bortträngda klasserna skulle utgöra grunden för kommande proteströrelser och proteströstande, något som gav honom rollen som expertkommentator när gula västarna gick ut på gatorna. I nya boken De degraderade (2023) utvecklar han detta tema. Guilluy skildrar en nationell gentrifieringsprocess, hur landet delas i centrum och periferi. De folkliga klasserna har deklasserats, drivits bort från kusterna och storstäderna, till glesbygdens småstäder och övergivna industrilandskap. Förorten skohornas däremot in i analysen och skildras som en transitort för metropolernas tillfälliga förvaring av arbetskraften.

De folkliga klasserna utgör 60 procent av befolkningen, alltså majoriteten av det franska folket. Ändå förekommer de aldrig i den politiska debatten, syns inte i medierna och deras kultur lyfts aldrig fram. Det vilar en politisk, kulturell och social dimma över dem som inte bara gör dem osynliga som subjekt, utan också ser till att deras intressen aldrig lyfts. Den urbana vänstern däremot har inlemmats i elitblocket, menar Guilluy, och förenats med en progressiv nyliberalism, wokekapitalismen.

Men nu håller de degraderade på att få sin revansch. Majoriteten går inte längre att bortse ifrån. Deras protester bryter genom dimman. Det folkliga klassernas revolter, likt gula västarna, lyfter inte fram några kravpaket eller program, de ber inte om medborgarlön eller ökad välfärd. De kämpar snarare för sin existens, att politiskt, socialt och kulturellt få fortsätta finnas. Det nyliberala elitblocket kan inte tillfredsställa det behovet inom ramen för det ekonomiska systemet. Det räcker inte bara ge billigare lån och konsumtionsvaror eller ökad social rörlighet och möjlighet att karriärsklättra.

Det går att läsa Guilluys klassanalys på två sätt. Antingen kan man se de folkliga klasserna som ett försök att reducera arbetarklassen till folk, en homogen etnicitet, ”den vanliga franska arbetarmannen”. Då blir det en bok om den klimat- och jämställdhetsvurmande politiskt korrekta vänsterns svek och hur högerpopulismen kunde vinna arbetarklassen in i sitt folk.

Men en intressantare läsning är att vända på perspektivet: att genom Guilluy se det populismröstande och protesterande ”folket” som materiell klass, där ekonomiska förändringar får politiska, kulturella och sociala resultat. Varför klarar inte ens vänstern av att gå bortom att diskutera fördelningspolitik och formulera en radikal kritik av det ekonomiska systemet? Då ges en nyckel till hur de bortträngda klassernas kamper, som inte kan lösas inom systemets ramar, kan förenas med klimatkampen och förorternas protester i kravet på rätten till existens.

Publicerad i Flamman 29 september 2023.