Plötsligt blir det personligt. Min liberala professor projicerar bilder på autonoma tidningar från sjuttiotalet inför aulan med studenter i statsvetenskap. Hon ska berätta om en mörk period, speciellt för henne. Men studenternas ögon glittrar. Professorn berättar att hon hade varit en strävsam student på 70-talet, mitt i en av de våldsammaste studentprotesterna. Hon hade pluggat för att få väl godkänt, men studenterna från stadens autonoma kollektiv hade gått upp på tentan, räckt fram ett tomt papper och lagt en pistol ovanpå, och fått samma betyg som henne.
Under mitt Erasmusutbyte i Padua läste jag en kurs i nutidshistoria. Och nutidshistorian fanns i institutionens väggar. Universitetet i Padua hör till ett av Italiens äldsta, men den statsvetenskapliga institutionen grundades under fascismen. Avfascistiseringen av de italienska universiteten efter kriget hade skapat en öppning. 1959 blev marxisten Antonio ”Toni” Negri professor på statsvetenskapen, bara 26 år gammal. Negri höll sina kurser på universitet, men drog med studenterna tidigt på morgonen innan lektionerna till petrokemifabrikerna i närliggande industrizonen Porto Marghera, delade ut undersökningsenkäter och höll studiegrupper med industriarbetarna. Ur kontakterna mellan statsvetenskapliga institutionen och de autonoma arbetsplatskommittéerna växte organisationen Potere Operaio (Arbetarmakt) fram. Under studentrevolten 1968 hade Negri och hans krets av doktorander förvandlat universitetsinstitutionen till ett marxistiskt centrum. Statsvetarna genomförde undersökningar om fabriksarbetarnas förändrade klassammansättning, om migrantarbetets och de hemarbetande kvinnornas nya roll, höll kurser i nydanande läsningar av Lenin och utarbetade en ny antiimperalistisk teori som satte klasskampen i centrum. Institutionen blev ett internationellt marxistcentrum som bjöd in marxister från hela Europa och USA till seminarier, som hölls öppna för studenterna och industriarbetarna, och sedan gavs ut i en bokserie på Italiens största vänsterförlag, Feltrinelli.
Det var en levande och praktiskt fabriksorienterad marxism, på tvären mot den dogmatiska marxismleninismen som rådde i partivänstern. Potere Operaio omvandlade sedan de vetenskapliga undersökningarna till politisk teori och omsatte i praktik, i konkret organisering av fabriksarbetare, hemmafruar, migranter och studenter. Organisationen Potere Operaio upplöstes 1973, men ersattes av det bredare nätverket Autonomia Operaia (Arbetarautonomi). Men relationen mellan institution och rörelse fortsatte exakt som förut. Den 7 april 1979 greps Toni Negri och hela institutionen, anklagade för att uppvigla studenterna till uppror mot staten. Åklagaren Calogero hävdade att det fanns ett tydligt samband mellan statsvetenskapens seminarier och Autonomiarörelsens aktioner. Efter seminarier om prekära arbeten bildades arbetargarden som gick runt mellan småföretag i regionen och hotade till sig högre löner. Under så kallade ”eldnätter” angreps hundratals måltavlor med brandbomber utifrån olika teman, menade Calogero, som institutionen hade lyft i föreläsningar. Forskning, teori och militant praktik hängde tätt samman. Med tillslaget mot statsvetenskapen ville Calogero slå ut rörelsens intellektuella. Det blev startskottet på en repressionsvåg mot de autonoma. Kommande åren satt 3 000 autonoma aktivister i förvar i högsäkerhetsfängelser i väntan på rättegång. Många aktivister flydde och fick asyl i Frankrike.
Det var på denna historiska institution jag hade min Erasmus 2008. Spåren av rörelsen fanns kvar. Den hade kommit tillbaka. En av lektionssalarna var ockuperad av ett autonomt politiskt kollektiv, dit jag gick och lyssnade på bokpresentationer. Några gator ifrån statsvetenskapliga institutionen ligger Radio Sherwood, 77-rörelsens fria radiostation. Där gick jag på kvällarna på en studiecirkel där de gamla aktivisterna från 1977 lärde ut den autonoma marxismens teoretiska grunder. Jag deltog även i en kurs om migration och arbetarundersökningar på universitetet, som hölls av Sandro Mezzadra och Sandro Chignola, för rörelseaktivister men som gav universitetspoäng. Vid alla större nationellt eller regionalt samlande organisationsmöten hölls seminarier med akademiker för att vidarutveckla kampanjernas teman. Negri själv är förbjuden att föreläsa på universitetet i Paduas lokaler. Varje år han besökte och talade på rörelsens festival, Sherwoodfestivalen, på en parkeringsplats vid fotbollsstadion i utkanten av staden, hade tidningarna braskande rubriker om att den ”onde professorn” var tillbaka för att förleda studenterna. Men istället höll Negri tillsammans med universitetskollektiven och forskarnätverken fria sommaruniversitet, Euronomade. Ett nätverk som överlevt Negris bortgång och fortfarande fungerar som en vital länk mellan politik och akademi.
Närheten mellan forskning och aktivism är givetvis inte unik för Padua eller Italien. Det finns liknande kopplingar i många andra länder. Även i Sverige. Fast man här kan ställa sig frågan, varför sker det inte mycket mer? När vänsterpartiets före detta partiledare C.H. Hermansson grundande Centrum för marxistiska samhällsstudier 1977 var det just för att skapa en koppling mellan tre sfärer, som Hermansson själv var del av alla tre: akademisk forskning, politisk teori och politisk praktik. Men vad har vi idag? Nedläggningshotade Mångkulturellt centrum i Fittja har varit en viktig brygga mellan antirasistisk forskning och föreningsliv. Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF) vid Uppsala universitet har betytt mycket för skapandet av en boendeaktivism kring forskarkollektivet Fundament, forum som Bostadsvrålet, nätverket Rätt att bo och Ort till ort. Humanekologen i Lund med Zetkinkollektivet har betytt mycket för att ge teoretiskt underlag för en radikal klimatrörelse. Och genus- och queerforskning har haft viktig betydelse för den feministiska rörelsen och hbtq-rörelsen. Tankesmedjan Katalys har kunnat knyta till sig arbetslivsforskare och sociologer kring Göran Therborns serie rapporter Klass i Sverige. Gaza Solidarity Encampment-lägren utanför universiteten fick flera stödupprop inifrån akademin och många forskare höll i teach ins på lägren. För att ta några exempel. När högern gallskriker om de politiserade universiteten så får vi ta dem på orden, se det som en uppmaning. Låt deras värsta mardröm bli en vision för oss att förverkliga.