Utanför tågstationen i Rom står militärer uppställda och söker igenom varje grupp med utländskt utseende i en kraftsamling mot ”invandrarbrottsligheten”. De står inte ensamma. De legaliserade medborgargarden hjälper dem att patrullera gatorna. Att vistas som migrant i landet utan uppehållstillstånd har nu blivit olagligt, och grips du på gatan utan papper kommer du hamna i de fängelselika förvaren CPT, ”center för temporärt uppehållstillstånd”. Gränserna stängs, till och med mot andra EU-länder som Rumänien. Allt paketerat som ”säkerhet”, den fråga som förde Berlusconis högerallians till makten. En säkerhet som inte omfattar alla: vågen av rasistiska och homofoba attentat ökar i Italien. Pogromer mot romer och senegaler i Neapel, dagliga attacker mot homosexuella i Rom, en ung svart man slås ihjäl av butiksägare i Milano. Samtidigt sprider sig sakta de nyfascistiska husockupationerna från Rom till resten av Italien. I fotbollsklackarna är den högerextrema dominansen snart total. Postfascisterna vid makten har utvecklat ett blint öga för nyfascisternas framfart på gatan, en tyst tolerans och medgivande.

Laboratorium Italien

Det är svårt att hitta en tidningsartikel om Italien, både i Sverige och resten av Europa, som inte varnar för Berlusconi, för det italienska exemplet. Men en mer korrekt beskrivning vore att se Italien som Europas experimentlaboratorium snarare än en anomali. De säkerhetsåtgärder som testas fram där inrättas senare i övriga EU. Under Sveriges ledning.

Den globala suveräniteten håller på att skifta form, efter nyliberalismens kris och de blockeringar som påfördes de internationella institutionerna under globaliseringsrörelsens kampcykel. Den ekonomiska krisen, i kölvattnet av bolån och bankkrisen i USA, påskyndar utvecklingen genom att ge upphov till ökade sociala spänningar.

En av de ledande arkitekterna för EUs nya ”säkerhetsarkitektur” är Franco Frattini. Efter valet i Italien 2008 lämnade han sin post som EU-kommissionär för rätts- och inrikesfrågor för att istället bli utrikesminister i Berlusconis kabinett. Som utrikesminister blev en av hans första uppgifter att utforma G8-mötet i L’Aquila i juli 2009. Följaktligen blev också ”säkerhet” den centrala frågan på toppmötet, Frattini drev hårt linjen att EU och Nato måste integreras istället för att överlappa varandra och såg den centrala roll G8 kunde spela i detta projekt.

Italien har fått mycket internationell kritik i sin målsättning att reducera ”illegala” migrationen till noll och sin kriminalisering av papperslösa. Frattini har framgångsrikt genomfört resor till Mauretanien, Senegal, Angola och Nigeria för att upprätta en dialog inför G8-mötet, för att involvera dem i bekämpandet av illegal migration och droghandel. Italien och G8 har förbundit sig att hjälpa dessa länder att bygga upp nya passystem, stå för polisutbildning i upprorsbekämpning och stärka deras förmåga att vakta sina egna gränser och hindra utvandring. Framgångsrikast har Italiens samarbete med Libyen blivit, om gemensam gränspatrullering och utvisningsförvar förlagda i Libyen – utanför EUs rättssystem.

Men denna flyktinghantering, som sätter asylrätten helt ur spel och strider mot FNs mänskliga rättigheter, är inte ett isolerat italienskt fenomen. Det är just Franco Frattini som utformat den sjupunktsplan för EU om hur ”illegal” migration ska bekämpas, för att skapa enhetliga mekanismer. Den planen förs nu in i Stockholmsprogrammet, EUs femårsplan för rätt-, inre säkerhet och migration, som beslutades under svenska ordförandeskapet. Den italienska modellen blir under Beatrice Asks ledning till europeisk norm i Stockholmsprogrammet. EU går mot en ökad integrering av polisorganisationer och dataregister, överflyttning av militära uppgifter på paramilitäriserade poliskårer, en restriktivare flyktingpolitik med utvisningsförvar placerade i länder utanför EUs gränser.

Europeiska kommissionens president José Manuel Barroso förklarade att ”vanliga medborgare” skulle vara i hjärtat för Stockholmsprogrammet, att syftet är att göra medborgarnas liv enklare och ge dem skydd. Stockholmsprogrammet ska innebära att ”en närmare matchning ska utvecklas mellan immigration och den europeiska arbetsmarknadens behov”. För att föregå ett nytt FRA-motståndet, skrämd av Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet, har Beatrice Ask varit noga att även hon påpeka att den nya övervaknings- och säkerhetsåtgärderna är för att skydda medborgarna.

Panoptikon-effekten hotar att slå tillbaka. Thomas Mathiesen beskriver i Socialistisk debatt de nya europeiska datalagringsdirektiven:

”Krimnologen Lucia Zedner har påpekat att denna process har gått igenom tre faser. Först var det de farliga människorna som skulle övervakas, men det visade sig vara så pass komplicerat att finna de farliga att man var tvungen att börja tänka i risktermer istället. Det var dock mycket svårt att även finna vilka människor som man borde övervaka när man laborerade med sannolikhetstal, så man fick till sist övervaka alla. Processen har alltså gått från att övervaka farliga människor, till potentiellt farliga människor, till samtliga medborgare.”

Högern som hybrid

Berlusconis stora bedrift i italiensk politik är att lyckas samla hela den brokiga högern, från nyliberala frihandelsförespråkare, konservativa kristdemokrater eller ärkenationalister till nyfascistiska gatugrupper, i samma politiska paraply. För att hålla ryggen fri åt höger har han steg för steg inte bara lyckats införliva det gamla konservativa fascistpartiet Allianza nazionale i sitt parti Popola della liberta (Frihetens folk), utan även de nyfascistiska utbrytarpartierna – som i sin tur ingår i aktionssamarbeten med de extrema våldsgrupperna. Men det är farligt att stirra sig blind på Berlusconi. Anledningen att högern vann valet i Italien våren 2008 berodde inte på Berlusconis valallians, de fick samma valresultat som i valet innan, utan på det rasistiska högerpopulistpartiet Lega Nords stora valframgångar. Lega Nord gick främst framåt genom arbetarröster, och lyckades för första gången ta sig in i traditionellt röda regioner som Emilia Romagna.

Man inte får se olika högerströmningar isolerade fenomen, utan måste se hur de samverkar. Relationen mellan högern, högerradikal populism och nyfascistisk extremhöger är tät och kan balansera upp varandras brister.

Patrullerande poliser, militärer och legaliserade medborgargarden ska återställa ett sken av trygghet genom hård territoriell kontroll. ”Säkerhetsdiskursen” blir högerns svar på det problem de själva skapat. Utförsäljningar, privatiseringar av offentliga sektorn, nedbrytandet av lokalsamhällena, ökad osäkerhet på arbetsmarknaden, marknadspriser på bostadsmarknaden – som svar på hela den osäkra livssituation detta skapat försöker högern garantera en artificiell säkerhet genom fler speciallagar, övervakning och hårdare straff.

När det sommaren 2009 blev kriminellt att vara papperslös migrant i Italien och gränskontrollerna skärptes ytterligare, skapade detta inte en större våg av utvisningar – utan bara mer ”utvisningsbara” människor: och därigenom en skiktad arbetsmarknad, bestående av arbetare med rättigheter, och de papperslösa rättslösa arbetarna som kunde hyperexploateras för svältlöner. Väger man in dessa perspektiv det inte svårt och förstå hur högern och extremhögern tätt sammanflätats i sitt projekt, hur arbetsosäkerheten, rasismen och säkerhetsdiskursen hänger samman, hur högerpolitiken som åtföljer arbetsmarknadens förändringar också verkar både genom institutionella förändringar och mobiliserande på gatorna.

Fascistisering

Men är ”fascism” ett användbart begrepp för att begripa dagens rörelser och reaktionära samhällskrafter? Fascismen har aldrig varit ett sammanhängande ideologiskt system, inte ens i dess ursprungsland Italien. Det har snarare handlat om en flexibel ideologi, beredd att förändras och ta in influenser, att liera sig med olika klasskikt och presentera sig i olika förpackningar. I grunden har en reaktionär oföränderlig kärna funnits, baserad på föreställningen om en nationell återfödsel, återgången till en organisk samhällsmodell i en mytisk urtid och ett återupprättande där skadliga influenser rensats ur samhällskroppen. Den kärnan hittar vi fortfarande i äldre partier som Allianza nazionale, såväl som i nyare partier som Lega nord och Sverigedemokraterna här hemma. Betraktar vi bara dessa element är det lätt att se fascismen som en isolerad företeelse, något alla politiska partier kan ta ställning mot. Rasism, aggressiv nationalism och reaktionär politik är tacksam att enbart tillskriva Sverigedemokraterna, en extrem anomali, vilket gör att man undviker att se relationen till den förda politiken.

Men ser vi relationen mellan högern, högerpopulismen och extremhögern som ett delat fält, och likt vänsterskribenten Ali Esbati istället börjar betrakta det som en process, en ”fascistisering”, hur reaktionära förslag förs in i samhället, blir nyckeln snarare att analysera det som sker inom etablerade högern just nu. Fascistisering innebär att se till fascismens funktion, snarare än enskilda teman. Vilka blockeringar står kapitalets partier inför idag, vilka dilemman står de inför där en förbruning framstår som en möjlig lösning för dem på kapitalets problem och levererar rätt resultat?

Den process som blir intressant att studera då, det område där högern och extremhögern möts, är den politik och kulturkamp som bryter ner klassolidariteten och klasskampen i samhället. Italienska vänsterfacket CGILs talesperson Dino Greco menar att det är så vi ska förstå Lega nords framgångar i arbetarklassen. ”Vi måste inse att det inte längre finns en relation mellan arbetarklassen och att rösta vänster. Arbetaren isolerade är inte längre en klass, han är något annat – det är en individ som ersätter den horisontella solidariteten med en vertikal solidaritet, den med sina företagsledare”. Magnus Marsdal visar i sin bok Högerpopulismen dissekerad hur norska Framstegspartiet effektivt brutit upp klassolidariteten genom att skapa en annan polarisering och annan form av solidaritet i samhället. I Framstegspartiets världsbild delas samhället istället vertikalt mellan ”de som gör rätt för sig” (arbetare som individer och konsumenter, företagsledare, rättframma politiker) och de som är ”parasitära” (arbetslösa, bidragstagare, migranter, kulturvänstern, spekulerande bankchefer, fackpampar). Den här retoriken känner vi igen från Alliansens politik i Sverige, i hur klassfrågor etnifieras eller individualiseras. Arbetslöshetsfrågan förvandlas till ”utanförskap”, de ekonomiskt eftersatta förorterna till ”utanförskapsområden” och förortsupploppen tolkas som etniska eller religiösa protester. Kvinnoförtrycket i samhället externaliseras och görs till en kulturfråga – något som ”talibanerna utsätter kvinnor för i Afghanistan” eller hedersvåld. Då finns det inte längre något utrymme inom jämställdhetsfrågan att diskutera kvinnolöner. Esbati beskriver det som att ”vinna terräng i vanliga klasskampen, genom att kliva ur klasskampen och ta andra grepp som får effekter på den direkta klasskampen”. Massmobilisering skapas kring andra frågor än klasskonflikter, kring ”säkerhet”, ”våldet”, ”moraliskt förfall” eller ”brottslighet”.
Dagens fascism kommer inte att vara en reprissändning. Den kommer inte komma enhetligt underifrån, som en reaktionär rörelse för att bemöta hotet från en stark arbetarrörelse. Den kommer att snarare att vara ett svar på en svag arbetarrörelse, som ett svar på de problem kapitalet skapar. Dagens fascism kommer vara en hybrid, en ”fascistisering” av institutionerna och högerpolitiken, som samtidigt öppnar portarna för reaktionär mobilisering på gatuplanet. För att bemöta ett diffust hot av ”massinvandring”, brottslighet, ”extremism”, välfärdsfuskare, ”islamifiering”, förortsgetton. Den kommer som en ny rädsla för de ”farliga klasserna”. Den kommer införas genom säkerhetspaket, Stockholmsprogrammet, FRA, Ipred, uppluckrande av gränsen mellan militär och polis, nolltolerans i förorterna. Det kommer ske genom åtgärder mot ”utanförskap” i arbetslinjens namn. Och framför allt ske i medborgarmajoritetens namn.

Publicerad i Direkt aktion 2009 och på Dagens Konflikt. Texten är baserad på de tre antirasistiska forum som Tankesmedjan Konflikt höll i Stockholm under 2009.