Tiqqun: Hur bör det göras?

Posted on 29 juni, 2010 by guldfiske under Översättningar

I dont know what I want,
but I know how to get it.
— Sex Pistols, ”Anarchy in the UK”

I.
Tjugo år. Tjugo år av kontrarevolution. Av preventiv kontrarevolution.
I Italien.
och på andra platser.
Tjugo år av sömn bakom säkerhetsgrindar, jagade av säkerhetsvakter. Kroppars slummer, efter införandet av utegångsförbud.
Tjugo år. Det förflutna försvinner inte. Eftersom kriget fortsätter. Förgrenar sig. Sprider sig.
I ett globalt nätverk mellan lokala dispositiv. I en orginell justering av subjektiviteterna. I en ny ytlig fred.
En beväpnad fred
skickligt skapad för att dölja det oförnimbara inbördeskrigets förlopp.

För tjugo år sedan, då fanns
punken, 77-rörelsen, Autonomia,
storstadsindianerna och den utspridda gerillan.
Alla kom samtidigt,
som om de fötts i någon civilisationens underjordiska region,
en hel motvärld av subjektiviteter,
som inte längre ville konsumera, som inte längre ville producera,
som inte längre ens ville vara subjektiviteter.
Revolutionen var molekulär, och det var kontrarevolutionen också.
En komplex maskin för att neutralisera allt som bär på en
intensitet
bemöttes aggressivt
och röjdes permanent undan.
En maskin för att avväpna allt som kunde explodera.
Alla farliga (in)divider,
alla ofogliga kroppar,
alla autonoma mänskliga horder.
Sedan kom tjugo år av dumhet, vulgaritet, isolering och tröstlöshet.
Hur?

Stå upp igen. Lyft på huvudet. Av eget val eller ren nödvändighet.
Bara det verkligen är nu. Se varandra i ögonen och säga ”låt oss sätta igång igen”.
Låt alla få veta det, så snart som möjligt.
Vi sätter igång igen.
Det är slut på passivt motstånd, inre exil, konflikter genom undandragande, överlevnad.
Vi sätter igång igen.
På tjugo år har vi haft tillräckligt med tid för att kunna se.
Vi har förstått.
Demokrati för alla, ”antiterroristiska” kamper, statliga massakrer, kapitalistiska omstruktureringar och det Stora arbetet med social rening,
Genom selektion
Genom prekarisering
Genom normalisering
Genom ”modernisering”.
Vi har sett, vi har förstått. Medlen och målen.
Den framtid som har reserverats åt oss. Den som vi förvägras.
Undantagstillståndet. Lagarna som sätter polisen, administrationen, rättsväsendet över lagen.
Juridifierandet, psykiatrifierandet, sjukdomsförklarandet av allt som hamnar utanför ramen. Av allting som flyr.
Vi har sett, vi har förstått. Medlen och målen.

När makten upprättar sin egen legitimitet i realtid,
När dess våld blir preventivt
Och dess rätt är en ”rätt att blanda sig i”,
Då är det meningslöst att ha rätt. Att vara rätt mot detta.
En måste vara starkare eller smartare.
Det är därför vi sätter igång igen.

Att börja igen är aldrig börja med någonting igen.
Inte heller att plocka upp saker som där de lämnats.
Vad man börjar igen är alltid med något annat.
Det är alltid något som man aldrig hört talas om innan.
Eftersom det inte är det förgångna som driver oss till det, utan just för att det som finns däri inte ännu har hänt.
Och eftersom det är också vi själva, som då måste starta om.
Att starta om betyder att ta sig ur avstängningen. Att återupprätta kontakten mellan våra tillblivanden.
Röra oss,
Återigen,
Bort från vad vi är
Nu.

Det finns exempelvis knep
som inte kan användas på oss mera.
”Samhällsknepet”. Att förändras. Att förstöras. Att förbättras.
Knepet med samhällskontraktet. Som några ska bryta med medan andra kan låtsas att “återupprätta” det.
Dessa knep kommer inte användas mot oss längre.
Man måste vara ett militant element av den världsomspännande småborgligheten, verkligen en medborgare, om man inte ser att det inte längre existerar
något samhälle.
Att det har imploderat. Att samhället bara är något för
terrorn från dessa som hävdar att de re/presenterar det.
Detta samhälle som drog sig undan.

Allt som är samhälleligt har blivit främmande för oss.
Vi betraktar oss själva som totalt fria från alla
förpliktelser, från alla prerogativ, från varje anslutning
som är samhällelig.
”Samhälle”
är namnet som det Oreparerbara ofta har kallats
av dem som också ville förvandla det till
det Oantagbara.
Den som vägrar detta självbedrägeri måste
stiga åt sidan
för att göra
en lätt förskjutning
från Imperiets och dess motståndares
allmänna logik,
mobilisationens logik
från deras gemensamma temporalitet,
det akutas temporalitet.

Att börja om igen betyder: att befolka denna förskjutning. Att anta den kapitalistiska schizofrenin i bemärkelsen av en växande förmåga till avsubjektifiering.
Att desertera samtidigt som man behåller vapnen.
Att fly, omärkbart.
Att börja om igen betyder: att samla sig till en samhällelig brytning,
sin opacitet, att ansluta sig till
avmobiliseringen,
att idag dränera det ena eller andra imperiala
nätverket av produktion-konsumtion på resurser för att leva och kämpa
för att kunna, vid rätta tillfället,
sänka det.

Vad vi talar om är en ny form av krig,
ett nytt partisankrig. Utan vare sig front eller uniform, utan
armé eller avgörande slag.
En gerilla vars kämpar drar sig undan från de
kommersiella flödena fast de är uppkopplade till dem.
Vi talar om ett krig fullt av latens. Som har tid.
Ett positionernas krig.
som utkämpas där vi är.
I ingen persons namn.
I namnet av vår egen existens,
som inte har något namn.

Att göra denna lätta förskjutning.
Att inte längre frukta vår tid.
”Att inte frukta ens tid är en fråga om rum”.
I en ockupation. I en orgie. I en kravall. På ett ockuperat
tåg eller by. I sökandet tillsammans med främmande personer efter
en gratisfest som inte går att hitta någonstans. Jag får
erfarenheter av denna lätta förskjutning. Erfarenheten
av min egen avsubjektifiering. Jag blir
en singularitet vilken som helst. Min närvaro börjar flöda över
hela den kvalitetsapparat som vanligen
förknippas med mig.
I ögonen på någon som vill betrakta mig
som vad jag är, en bismak av besvikelse, hans eller hennes
besvikelse att se mig bli så allmän, så
perfekt tillgänglig. För någon annans gester,
är det en oväntad komplicitet.
Allting som isolerar mig som subjekt, som en kropp
försett med en allmän konfiguration attribut, jag
känner det smälta bort. Kropparna nöts vid sin begränsning. Vid
sin gräns, blir de odistinkta.
Block efter block, vad som helst:et förstör ekvivalensen.
Och jag når en ny nakenhet,
en opassande nakenhet, som om jag var klädd i kärlek.
Flyr man någonsin själv från Jagets fängelse?

I en ockupation. I en orgie. I en kravall, i ett ockuperat
tåg eller by. Kommer vi samman igen.
Vi mötes igen
som vilka singulariteter som helst. Det vill säga
inte utifrån en gemensam anknytning,
utan utifrån en gemensam närvaro.
Detta är vårt
behov av kommunism. Behovet av nattliga platser,
där vi kan
komma samman
bortom våra predikat.
Bortom igenkännandets tyranni. Som påför
igenkännandet som ett slutligt avstånd mellan kroppar. Som
en ofrånkomlig separation.
Allt som jag tillåts vara – av min pojkvän, min familj, min miljö, mitt sällskap, staten, åsikterna – är bara vad jag framhålls igenom.
Genom att konstant påminna mig om vad jag är, om mina
kvaliteter, de vill lösgöra mig från varje
situation. De vill tvinga fram från mig, under
varje omständighet, trohet till mig själv som bara är en trohet till mina predikat.
Jag förväntas agera som en man, som en anställd, som en arbetslös, som en moder, som en aktivist, som en filosof.
Det vill hålla inom en identitets gränser mitt blivandes oförutsägbara förlopp.
De vill konvertera mig till den koherensens religion som har valts åt mig.

Ju mer jag igenkänns, ju mer hindras mina handlingar, hindras inombords. Här är jag, fångad i den nya maktens
supertäta nät. I den nya polisens omärkliga nät: Kvaliteternas imperiala polis.
Ett helt småaktigt system av ömsesidigt sorterande, identifierande och övervakande.
Ett helt utsprid ordination av frånvaro.
Ett helt maskineri av mental kontroll av uppträdanden, som siktar på att vara panoptisk, transparent privatisering, atomisering.
Och i vilken jag kämpar.

Jag behöver bli mer anonym. För att kunna vara närvarande.
Ju mer anonym jag blir, ju mer närvarande blir jag.
Jag behöver zoner utan åtskillnad för att nå de allmänna.
Att inte längre känna igen mig i mitt namn. Att inte längre höra något annat i mitt namn än den röst som ropar det. Att ge substans åt hur existenserna, inte vad de är utan hur de är vad de är. Deras livs-form.
Jag behöver zoner av opacitet där attributen,
även de kriminella, även de briljanta,
inte längre skiljer kroppar åt.

Bli vad som helst. Bli en singularitet vilken som helst, är inte något givet.
Alltid möjligt, men aldrig givet.
Det finns politik för ”vilken som helst”-singulariteten.
Vilket består i att från Imperiet sno åt sig
förutsättningarna och medlen,
även interstitiella,
för att uppleva oss själva som sådana.
Detta är politiskt, eftersom det antyder en kapacitet av konfrontation,
och att den motsvaras av en ny mänsklig hord.
”Vilken som helst”-singularitetens politik: öppna de utrymmen där ingen handling kan tillskrivas en viss kropp. Där kroppar kan återfå sin förmåga att handla som den så smarta distributionen av storstadsföremål – datorer, bilar, skolor, kameror, mobiltelefoner, gym, sjukhus, teve, biografer osv – har stulit från dem.
Genom att känna igen dem.
Genom att göra dem orörliga.
Genom att göra dem till en avgrund.
Genom att få huvudet att existera avskiljt från kroppen.

”Vilken som helst”-singularitetens politik.
Blivande ”vad som helst” är mer revolutionärt än ett ”vilket som helst”-varande.
Befria utrymmen gör oss hundra gånger mer fria än några ”frirum”.
Jag njuter mer av spridandet av mina potentialiteter, än att sätta någon kraft i verket. ”Vilken som helst”-singularitetens politik handlar om det offensiva. I omständigheterna, i stunderna och i de platser där vi griper
omständigheterna, stunderna och platserna
av en sådan anonymitet,
av ett tillfälligt stopp i enkelhetens tillstånd,
tillfället att ur alla våra former kunna extrahera ren ändamålsenlighet av det närvarande,
av möjligheten, till slut, att vara
här.

II
Hur bör man göra det? Inte vad som bör göras? Utan hur? Frågan om vilka medel.
Inte om mål,
om vad som bör göras, strategiskt, i det absoluta.
Frågan om vad vi kan göra, taktiskt, i situationen,
och hur man tillägnar sig denna förmåga.
Hur? Hur deserterar man? Hur fungerar det? Hur
kombinerar man mina skador med kommunismen? Hur fortsätter man kämpa ett krig utan att förlora kärleksfullheten?
Frågan är inte teknisk. Inte ett problem. Problem lönar sig.
Experter lever på dem.
En fråga.
Teknisk. Som fördubblar sig i frågan om tekniker för att överföra dessa tekniker.
Hur? Resultatet motsäger alltid målet.
Eftersom att sätta upp en målsättning är fortfarande ett medel.
Ytterligare ett medel.

Vad bör göras? Babeuf, Tchernychevski, Lenin.
Den klassiska viriliteten behöver något smärtstillande,
en hägring, någonting. Ett medel för att ignorera dig själv ytterligare ett tag. Som närvaro.
Som livs-form. Som en situerad varelse, försedd med böjelser.
Bestämda böjelser.
Vad bör göras? Voluntarism som den ultimata nihilismen. Som den särskilda nihilismen för den klassiska viriliteten.
Vad bör göras? Svaret är enkelt: återigen underkasta sig mobiliseringens logik, under det akutas temporalitet. Med revolten som svepskäl. Bestämma mål, ord. Sträva mot dess fullföljande. Mot ordens fullföljande. Under tiden, skjuta upp levandet.
Placera sig själv i bojor. Leva i undantaget av sig själv. Långt borta från tiden. Som går.
Som inte går. Som stannar.
Tills.
Tills nästa. Mål.
Vad bör göras? Med andra ord: onödigt att leva.
Allt du inte har levt, kommer historien ge tillbaka till dig.
Vad bör göras? Det är ignoransen om sig själv projicerad på världen.
Som ignorans mot världen.

Hur? Frågan hur. Inte om varande, en handling, en sak, utan om hur det är vad det är.
Frågan om hur dess predikat förhåller sig till det.
Och det till dem.
Låta vara. Låt gapet mellan subjektet och dess predikat vara. Närvarons avgrund.
En man är inte ”en man”. En ”vit häst” är inte ”häst”.
Frågan är hur. Uppmärksamheten på hur. Uppmärksamheten på sättet hur “en kvinna” är, och inte är en kvinna – det behövs många anordningar för att förvandla en kvinnlig varelse till ”en kvinna”,
eller en mörkhyad man till ”en svart”.
Uppmärksamhet på etiska skillnader. På etiska element. På de oreducerbarheter som löper igenom det.
Vad som pågår mellan kropparna i en ockupation är mer intressant än själva ockupationen.
”Hur” betyder att den militära konfrontationen med Imperiet måste underordnas intensifierandet av relationerna inom vårt Parti. Det betyder att politik bara är en viss grad av intensitet inom ett etiskt element. Det revolutionära kriget får inte blandas ihop med dess representation: kampens råa faktum.

Frågan hur? Att rikta uppmärksamhet på sakernas, varelsernas tilldragelse. På deras händelse. På det sammanhållna och tysta framträdandet av deras egna temporalitet under det globala krossandet av alla de akuta temporaliteterna.
Ett ”vad bör göras” som en programmatisk förnekelse av allt detta. Som en öppningsformel för en upptagen brist på kärlek.

”Vad bör göras”:et kommer tillbaka. Det har kommit tillbaka i flera år. Sedan mitten av 90-talet i högre grad än efter Seattle. En förnyelse av kritiken låtsas utmana Imperiet.
Med slagord, knepet från sextiotalet. Förutom att denna gång fejkas de bara.
Oskyldighet, indignation, bra samvete och behovet av samhälle är fejkat. Hela uppsättningen av gamla socialdemokratiska affekter har satts i cirkulation igen. Av kristna affekter.
Och återigen så kommer här demonstrationerna. De begärsdödande demonstrationerna. Där ingenting händer.
Och som inte demonstrerar något annat än kollektiv frånvaro.
Nu och förevigt.

För dem som känner nostalgi över Woodstock, ganja, maj 1968 och aktivism finns toppmötesmotståndet.
Scenen har rigats igen, minus det möjliga.
Det här är vad “Vad bör göras?” beordrar idag: att resa till andra sidan världen för att utmana
den globala varan,
Sedan komma tillbaka, efter ett stort dopp i livlöshet och förmedlad separering,
och överlämna dig själv till den lokala varan.
Tillbaka hemma, kan du se ditt foto i tidningen.

Alldeles ensam tillsammans!… En gång i tiden
Gamla hederliga
ungdom!

Synd bara på de levande kroppar som förlorades där, som förgäves letade efter något utrymme för sina begär.
De kommer återvända lite mer uttråkade. Lite mer uttröttade.
Försvagade.
Från toppmöte till toppmöte, tills de tillslut förstår. Eller inte.

Utmana inte Imperiet om dess styre. Kritisera inte Imperiet.
Du motsätter dess styrkor.
Därifrån du är.
Att ha en åsikt om det ena eller andra alternativet, att åka dit du kallas, spelar ingen roll.
Det finns inget alternativt globalt projekt till Imperiets globala projekt. Eftersom det inte finns något Imperiets globala projekt.
Det finns ett imperialt styre. All form av styre är dåligt. De som kräver ett annat samhälle borde börja inse att det inte finns något sådant kvar. Och kanske skulle de då upphöra med ett wannabe-styre. Upphöra vara medborgare.
Indignerade medborgare.

Den globala ordningen kan inte tas direkt som fiende. Eftersom den globala ordningen äger inte rum. Tvärtom. Den är snarare en ordning av ickeplatser. Dess perfektion är att inte vara global utan globalt lokal. Den globala ordningen är frambesvärjandet av varje händelse eftersom den är den yttersta auktoritära ockupationen av det lokala. Man kan bara göra motstånd mot den globala ordningen lokalt. Genom utökandet av dunkla zoner i Imperiets kartor. Genom en växande omedelbar närhet. Under jorden.

Den kommande politiken. De lokala upprorens politik mot den globala styrningen. Av en återfådd närvaro av sin egna frånvaro. Över medborgaren, det imperiella förfrämligandet.
Återvunnen genom stöld, bluffande, brott, vänskap, fiendskap, konspirerande.
Genom utarbetandet av sätt att leva som också är sätt att kämpa.
Händelsernas politik.
Imperiet är överallt där ingenting händer. Den administrerar frånvaro genom att vifta med påtagliga hot om polisinterventioner var som helst.
Den som ser Imperiet som en motpart att konfrontera kommer att möte preventivt förintande.
Att bli betraktad betyder nu att besegras.

Lära sig hur man blir omärklig. Att smälta samman. Att återfå smaken
för anonymitet
för promiskuösitet.
Att förkasta åtskillnaden
Att undvika att allt stängs ned:
Att skapa de mest fördelaktiga villkoren för
konfrontation.
Bli slug. Bli hänsynslös. Och för det syftet
bli vad som helst.

“Hur bör det göras” är de förlorade barnens fråga. De som aldrig fått tillsägelser. De med klumpiga gester. Som inget någonsin givits. Vars djuriskhet, vars vandrande alltid förråder sig självt.
Det stundande revolten är de förlorade barnens revolt.
Den historiska förmedlingens band har kapats.
Även den revolutionära traditionen
lämnar oss föräldralösa. Särskilt från arbetarrörelsen.
Arbetarrörelsen har vänts till ett redskap för en högre integration i Processen.
För den nya cybernetiska Processen av samhällelig värdeförmering.
1978 var det i arbetarrörelsens namn som det italienska kommunistpartiet, det så kallade “partiet utan smutsig byk” lanserade sin häxjakt på Autonomia.
Utifrån en klassfixerad syn på proletariatet, av dess mystik av samhällelighet, av respekt för arbetet, nytta och skötsamhet.
I ”demokratin” och legalitetens namn.
Arbetarrörelsen som kommer överleva genom “operaismen”.
Den enda existerande kritiken av kapitalismen ur den Totala Mobiliseringens synvinkel.
En skarp och paradoxal doktrin,
som kommer rädda den marxistiska objektivism genom att enbart tala om subjektivitet.
Som kommer ha fört med sig ett förnekande av ”hur”:et på ett oerhört raffinerat sätt utan tidigare motsvarighet.
Som uppnår den slutliga reduktionen av handlingen till dess resultat.
Urticarian för morgondagens inredning (future anterior).
Av vad varje sak ska ha varit.

Kritiken har blivit förgäves. Kritik har blivit förgäves eftersom den kan jämställas med en frånvaro. Precis som för den härskande ordningen, så vet alla var den finns. Vi behöver inte längre kritisk teori. Vi behöver inte längre lärare. Därför försöker kritiken skaffa sig dominans. Även kritiken av dominansen.
Den reproducerar frånvaron. Den talar till oss från en plats där vi inte är. Den driver oss någon annanstans. Den konsumerar oss. Den är feg. Och den håller sig försiktigt skyddad
när den skickar oss till slakt.
Hemligt förälskad i sitt objekt, ljuger den konstant för oss.
Därför blir romansen mellan proletärer och intellektuella så kortvarig.
I denna rationalitetens bröllop har man varken samma föreställning om nöje eller av frihet.
Snarare än ny kritik, så är det nya kartografier vi behöver.
Inte kartografier över Imperiet, utan om flyktlinjer för att ta sig ur den.
Hur bör det göras? Vi behöver kartor. Inte kartor över vad som är utanför kartan. Utan av navigationskartor. Sjöfartskartor. Orienteringsredskap. Som inte försöker förklara eller representera vad som finns inom deserterandets olika övärldar, utan som visar på hur man kan ansluta sig till dem.
Pilotprojekt.

III
Det är tisdag den 17 september 1996 strax före gryningen. Insatsstyrkan ROS koordinerar över hela landet ett gripande av 70 italienska anarkister.
Målet var att få ett slut på femton år av fruktlösa utredningar om insurrektionella anarkister.
Tekniken är välbekant, att fabricera en golare, få honom att ange existensen av en sprid subversiv hierarkisk organisation.
Sedan med denna hopdiktade skapelse som grund anklaga alla de som ska neutraliseras för att vara en del av denna struktur.
Ännu en gång, ”torka ut havet för att fånga fisken”.
Även om det bara är en liten göl.
Och några få mörtar.

En anteckning från underrättelsetjänsten läckte i detta fall ut från ROS.
Den förklarade strategin.
Baserat på general Dalla Chiesas principer är ROS ett klassiskt exempel på imperial kontrainsurrektionell verksamhet.
Den verkar på befolkningen.
När en intensitet har uppträtt, när någonting har hänt, är de situationens french doctor.
De som drar upp,
under vaccinerandets täckmantel,
de sanitära gränslinjer för karantänen som ska isolera
smittan.
De säger vad de fruktar. I detta dokument skriver de. Vad de fruktar är ”träsket av politisk anonymitet”.
Imperiet är rädd.
Imperiet är rädd för att vi kan bli vad som helst.
En obegränsad miljö, en beväpnad organisation. Dessa fruktar den inte. Men en expansiv sammansättning av ockupationer, självstyrda gårdar, kollektiva bostäder, mål-i-sig-själv-möten [assembramenti som självändamål], radios, förmågor och idéer. Det hela sammankopplat genom en intensiv cirkulation av kroppar, och av affekter mellan kroppar. Detta är något helt annat.

Kropparnas konspiration. Inte de kritiska hjärnornas, utan de kritiska kroppsligheterna.
Det är vad Imperiet fruktar. Detta är vad som sakta reser sig,
med ökningarna i flödena,
i samhälleliga undandragandet.
Det finns en opacitet inneboende i kontakten mellan kroppar. Det är inte kompatibelt med det imperiala styret som bara riktar sitt strålkastarljus på saker för att utplåna dem.
Zoner av Offensiv Opacitet är inte
något som ska skapas.
De finns redan där, i alla relationerna i vilka det sker en verklig kommunikation mellan kroppar.
Allt vi behöver göra är att anta att vi är en del av denna opacitet. Och skaffa oss själva redskapen för att utöka den,
Att försvara den.
Där helst vi lyckas att motarbeta de imperiala anordningarna, att förstöra Biomakten och Skådespelets hela dagliga arbete att bryta ut en fraktion medborgare ur befolkningen. Att isolera nya smittobärare (untorelli). I denna återhämtade utan åtskillnad kommer ett autonom etiskt mönster spontant skapa en plan med separatistisk konsekvens.
Kroppar samlas. Andas på nytt. Konspirerar. Att sådana zoner är dömda till att militärt krossas spelar egentligen ingen roll. Vad som betyder något är, varje gång, att bevara en säker flyktväg. Och sedan åter samlas.
Någon annanstans.
Senare.
Vad som var ett bakomliggande problem för ”Vad bör göras?” var myten om generalstrejken.
Det som svarar på frågan ”Hur det bör göras” är den mänskliga strejkens praktik.
Generalstrejken syftade till att exploateringen var begränsad i tid och rum,
Att alienationen var delvis, eftersom det fanns en igenkännbar fiende, och därigenom möjlig att besegra.
Den mänskliga strejken motsvarar en tidsålder i vilken gränserna för arbete och liv har helt suddats ut.
I vilken att konsumera och överleva, producera ”subversiva texter” och hantera de mest förgiftade effekterna av det industriella samhället, att syssla med sport, älska, vara en förälder eller gå på Prozac.
Allt är arbete.
Eftersom Imperiet styr och förtär, absorberar och återintigrerar allt levande.
Till och med ”vad jag är”, subjektiveringen som jag inte förnekar hit et nunc,
Allt är produktivt.
Imperiet har satt allt i arbete.
Det ideala är om min personliga utbildningsprofil kommer att sammanfalla med mitt eget ansikte.
Även om det inte skrattar.
Rebellernas grimascher säljer bra, trots allt.

Imperiet är när produktionsmedlet blivit kontrollmedel samtidigt som när det motsatta visat sig bli lika sant.
Imperiet betyder att i alla saker dominerar den politiska beståndsdelen över den ekonomiska.
Och mot detta är generalstrejken hjälplös.
Vad som måste sättas in mot Imperiet är en mänsklig strejk.
Som aldrig attackerar produktionsförhållandena utan att alltid samtidigt attackera de affektiva noder som underhåller dem.
Som underminerar dess skamliga libidnala ekonomi,
Som återupprättar det etiska elementet – hur:et – som undertryckts i varje kontakt mellan neutraliserade kroppar.
Den mänskliga strejken är strejken där, när man vet att det kommer bli den eller den förutsägbara reaktionen eller den eller den förkrossade eller indignerade tonen,
JAG FÖREDRAR ATT INTE GÖRA DET.
Det glider undan anordningarna. Det genomsyrar det eller
spränger det i luften.
Plockar ihop sig själv, föredrar
något annat.
Något annat som inte tillhör anordningarna auktoriserade möjligheter.
Vid den ena eller andra socialtjänstkontorets disk,
vid kassan i den ena eller andra stormarknaden, i en artig konversation, under en snutrazzia,
enligt maktbalansen,
ger den mänskliga strejken konsistens åt rummet mellan kropparna,
pulveriserar det dubbla band som de är fångade av,
tvingar dem att bli närvarande.
Det finns en hel luddism att uppfinna, en luddism för
det mänskliga maskineriet
som Kapitalet lever på.

I Italien var radikalfeminismen en embryoform till den mänskliga strejken.
”Slut på mödrar, kvinnor och flickor, låt oss förstöra familjer!” var en inbjudan till en handling att bryta den förväntade kedjan av händelser,
att släppa ut alla dessa komprimerade potentialiteter.
Det var ett slag mot de uppfuckade kärleksaffärerna, mot den vanliga prostitutionen.
Det var en uppmaning att övervinna paret som den grundläggande enheten i alienationens styre.
En uppmaning till komplicitet, alltså.
En sådan praktik krävde spridning, besmittning.
En kvinnostrejk uppmanade implicit till en mans- och barnstrejk,
och uppmanade dem att fly från fabriker, skolor, kontor och fängelser,
att för varje situation skapa ett annat sätt att vara,
ett annat hur.
Italien på sjuttiotalet var ett enormt område av mänsklig strejk.
Självreduktioner, blockader, ockuperade kvarter, beväpnade demonstrationer, piratradios, oräkneliga fall av Stockholmssyndromet, till och med Moros berömda brev innehöll i slutet en praktik av den mänskliga strejken.
Stalinisterna brukade på den tiden tala om en ”utspridd irrationalitet”,
då kan du tänka dig.

Det finns författare också
som inte gör något annat än
den mänskliga strejken.
Kafka, Walser, Miller
eller Michaux,
till exempel.
Att kollektivt erhålla denna förmåga att skapa
det familjära.
Konsten att hantera, inom sig själv,
den mest störande av alla gäster.

I det nuvarande kriget,
där kapitalets framträdande reformism måste klä ut sig
som revolutionär för att höras,
där de mest demokratiska kamperna,
toppmötesprotesternas,
genomför direkta aktioner,
finns en roll förberedd för oss.
Rollen som den demokratiska ordningens martyrer,
som preventivt slår alla som kan slå.
Jag borde låta mig själv bli orörlig framför datorn medan kärnkraftverken exploderar, medan man leker med mina hormoner och förgiftar mig.
Jag borde börja sjunga offrets retorik. Vilket är
välkänt,
alla är offer, till och med förtryckarna.
Och räddningen är en diskret spridning av masochism
som åter förtrollar situationen.

Den mänskliga strejken innebär idag
att vägra spela rollen som offer.
Attackera offerrollen.
Ta tillbaka våldet.
Påföra straffrihet.
Få paralyserade medborgare att förstå
att om de inte ansluter sig till kriget så befinner de sig i det ändå.
Att när vi får berättat för oss att livet är så här eller att dö, är det
alltid
i verkligheten
så här och att dö.

Därför,
mänsklig strejk
efter mänsklig strejk för att nå
upproret,
där det inte finns något utom
att vi alla är
vilken som helst
singularitet.

Comment faire? Publicerades i Tiqqun nr 2, oktober 2001. Titeln anspelar på Lenins Vad bör göras? (på franska Que faire?). Översatt från engelska och italienska 2007, men blev liggande. Kom gärna med förslag på förbättringar av översättningen.

Första cirkeln: Unga brudar i liberalismens öken

Posted on 27 juni, 2010 by guldfiske under Aktuellt, Eget

Vi vantrivs i individen. Detta är utgångspunkten. Det är den sanningen vi måste utgå från, enligt Den osynliga kommitténs upprorsmanifest, Det stundande upproret. Vi hetsjagar för att bli unika individer, konkurrerbara, säljbara, med egna identiteter, en egen profil. Vi ska aktivt välja pensionssparande, äga vår lägenhet, välja vår husläkare. På vår egna Facebooksida ska vi visa upp våra egna liv, våra framgångshistorier, våra familjer, detaljreportera varenda minut genom statusuppdateringar och Twitter. Vi ska vara aktiva subjekt på arbetsmarknaden, ansvarar för vår egen arbetslöshet eller karriär.

”Min kropp tillhör mig, jag är jag, du är du och något är fel. […] Ju mer jag vill vara mig själv desto mer tomhet känner jag. Ju mer jag uttrycker mig, desto mer töms jag. Ju mer jag jagar mig själv, desto tröttare blir jag” (DSU).

Att upprätthålla individerna kräver ett ständigt återupprepat arbete. Individen måste reproduceras för att återskapa de subjekt som kapitalet (hos Den osynliga kommittén skilldrad som treenigheten Imperiet/Skådespelet/Biomakten) kräver, de ”dubbelt fria” arbetarna som Marx beskrev. Eller med Den osynliga kommitténs ord: ”friheten att rycka upp sina rötter”. Denna process, en ”masspersonifiering”, återföljer kapitalismens utveckling, och innebär en ”individualisering av alla tillstånd – livet, arbetandet, lidandet”. Med dagens postfordistiska produktion har det liberala subjektet, individen, fulländigats:

”Det svaga, deprimerade, självkritiska, virtuella jaget är det innehållsmässigt anpassningsbara subjekt som krävs för den oupphörliga utvecklingen av produktionen, det accelerade överflödet av teknologi, det konstanta omkullkastandet av sociala normer och av generaliserad flexibilitet.” (DSU)

Den unga tjejen

I tidskriften Tiqqun, tio år innan Det stundande upproret, försökte man teoretisera detta subjekt, den individualiseringsprocess som först fordismen och sedan postfordismen gav upphov till och det liberala projektet med att skapa individen. I artikeln ”Utkast för en teori om den unga-tjejen” väljer de att sätta ett namn på detta subjekt: ”Den unga tjejen” (Jeune-Fille). Den unga tjejen behöver inte vara ung, det är inte heller ett könat subjekt. ”Den unga tjejen är idealmedborgaren såsom varusamhället har definierat henne sedan första världskriget, som ett explicit svar på det revolutionära hotet mot det.” Den unga tjejen är ett begrepp skapat för kriget mot Imperiet, för att ta offensiven och visa var konfliktlinjen står och synliggöra det kapitalistiska subjektet i samhällets reella underordning under kapitalet. Inte för att omvända den unga tjejen, men för att spåra hur tendens med ”ungtjejifiering” förändrar hela samhället, alla subjekt.

”I början på 1900-talet märkte kapitalet att de kunde inte upprätthålla sin exploatering av den mänskliga arbetskraften utan att kolonisera allt som den fan bortom den direkta produktionssfären. Ställda inför det socialistiska hotet mot dess dominans, behövde den socialisera sig självt. Det var därför tvungen att skapa sin egen kultur, nöjen, medicin, urbanism, sentimentala utbildning och moral, och skapade också en tendens mot dess fortsatta förnyelse. Detta blev den fordistiska kompromissen, välfärdsstaten, familjeplanering, socialdemokratisk kapitalism. Underkastelsen under arbetet hade sin begränsning, eftersom arbetarna är fortfarande separerade från sitt arbete, och ersattes genom en integrering av subjektiva och existentiell konformitet, vilket i grunden skedde genom konsumtion. […] Från att bara varit formell blev kapitalets dominans steg för steg reell. Varusamhället söker nu få bästa stöd från de som varit marginaliserade i det traditionella samhället – först kvinnor och ungdomar, sedan homosexuella och invandrare. Varusamhället kan nu ge ett sken av emancipation för de som tidigare sågs som hotade minorieter, de som var mest främmande och spontant fientliga mot varusamhället, och som fallit utanför dess dominerande integrationsnormer”. (Utkast för en teori om Den unga tjejen)

Kapitalismens koloniserande av ”ungdomen” och ”kvinnligheten” ses tydligt i reklamens ultimata målgrupper: tonårstjejerna, twinkisarna, sofo-bratsen, subkulturerna som de totala och suveräna konsumenterna: som genom konsumtionen och identiteter skapar sig själva, med en tro att hela världen snurrar runt dem, alltid i behov av att bli sedd eller upptäckt, strävan efter att vara egen, genuin, unik, autentisk. ”Alla tidigare patriarkala auktoritetsfigurer, från politikern till chefen via snuten, håller på att ungflickifieras, även den sista patriarken av dem, påven”. Vi är alla Sex and the City-brudarna. ”Om pengarna är kungen av varorna, är den unga flickan drottningen”. Ett subjekt som aktivt strävar efter att vara ett objekt – som i att ses som objekt får sin bekräftelse som subjekt. ”I varje ögonblick affirmerar hon sig själv som det suveräna subjektet i hennes egna reifiering”. ”Den påstådda kvinnobefrielsen har inte bestått av ett frigörande från hemmets sfär, utan snarare utökandet av denna sfär till hela samhället.” ”Det slutliga ögonblicket av samhällets socialisering, Imperiet, är momentet när varje person uppmanas relatera till sig själv som värde”.

Världar

Det krävs enorma ansträningar att bygga upp och upprätthålla en identitet, att ständigt motsvara denna uppmaning att ”vara någon”. Den osynliga kommittén vänder Hobbes kontraktsteori på huvudet. Enligt Hobbes råder ett pre-historiskt tillstånd ett allas krig mot alla (multituden). Genom att folket överlåta makt åt en suverän, upprättades ett samhällskontrakt där suveränen ges makten att besluta om liv och död, och ser till att upprätthålla de individuella rättigheterna. Först med samhällskontrakten interpelleras individen, som ett rättsbärande subjekt och en del av folket, ur multituden. Den osynliga kommittén vänder upp och ner på Hobbes. Det är med individens intåg på arenan som allas krig mot alla börjar,

”I det ´traditionella samhället” var isolering det hårdaste straffet som en samhällsmedlem kunde drabbas av, nu är det ett allmänt villkor. Resten av katastrofen följer logiskt av sig själv.” (Upprop)

Individualiseringsprocessen gör att vi måste bortse från allt det som gör oss till de vi är: alla samspel, interaktion, delade upplevelser och materiella omständigheter. Copyriot kontrasterar Hobbes mot Spinoza, som Fredrika Spindler förra året publicerade en bok om:

”Alldeles i början understryker hon hur kollektiv samexistens alltid måste vara utgångspunkten. Individen inte är given på förhand, utan är inbegripen i en mångfald av affektiva förbindelser. Människan kan inte tänkas utanför sitt sammanhang, lika lite som kroppens delar kan tänkas i isolation från varandra eller från de andra omkringliggande kroppar som de står i relation till. Denna kollektiva dimension omöjliggör idéer om samhällskontrakt, så som hos Hobbes, skriver Fredrika Spindler.”

I Det stundande upproret beskrivs individen huttrandes i kylan, levandes i ett islandskap. I stridsskriften Upprop (Apell) beskriver de individernas tillvaro snarare som en öken.

”Vi hävdar att vår tid är en öken, och att denna öken blir allt djupare. Detta är inte något poetiskt redskap, utan något uppenbart. […] Öknen är det fortskridande avbefolkandet av världarna – den vana vi har lagt oss till med som om vi inte var från denna värld. Öknen finns närvarande i den fortsatta, massiva och programmerade proletariseringen av befolkningar, såväl som i Floridas storstadsmyller, där misären finns just i det faktum att ingen verkar känna den […]”

Kapitalismen måste förstöra alla världar, alla livs-former och levda former av gemenskap, för att skapa individens öken. Denna aktiva interventionsprocess, utövandet av en biomakt rakt in i våra liv, kan symboliseras av Rebooks slogan:

”’I am what i am’ är inte bara en lögn, en simpel reklamkampanj, utan en militär kampanj, ett stridsrop mot allt som finns mellan vardanden, mot allt diffust som är i omlopp, allt som osynligt länkar samman, allting som förhindrar den totala avskärmningen.” (DSU)

Vi interpelleras till individer, men denna individualiserings- eller subjektiveringsprocess är aldrig komplett. Den är alltid på väg att bryta samman, måste konstant upprätthållas, övervakas och införlivas. Kropparna måste registreras. ”Liberalismen må ha uppfunnit individen, men den föddes vanställd”, skriver de i texten Upprop. Jaget är ”i ett permanent stadium av nedbrytande, i ett kroniskt stadium på gränsen till kollaps”.

”Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris, det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött”.

Men det är just här vi ser möjligheterna till motstånd, att identifiera det gemensamma i vår situation, i vår vantrivsel i individen. ”Människorna hanterar med detta sakernas tillstånd genom lögner, cynism, brutalisering eller medicinering.” (Upprop). Situation verkar mörk, men vi måste kanske identifiera varför detta undandragande sker. ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk” (DSU), är den centrala frasen i Det stundande upproret. Vårt trillskande är en vägran att fullfölja individualiseringsprocessen. ”Vår svårighet att anpassa oss, vår utmattning, är bara problem för dem som försöker att underkuva oss” (DSU). Givetvis ska dessa beteenden inte romantiseras, men det gäller samtidigt att se möjligheterna i dem, i sökandet och längtan efter något annat. Det är här Det stundande upproret tar sin början, i att söka de motståndshandlingar som tar denna destruktiva, trasiga uppbromsning av Imperiets subjektiveringsprocess som sin startpunkt, och utifrån den försöker hitta de gemensamma erfarenheter som lägger grunden till mötesplatser för ett nytt deltagande. ”All vänskap är politisk”. Här börjar den tråd vi ska spåra i resten av boken – som pekar bortom det här samhällets begränsningar.

Fler inlägg om Första cirkeln i Det stundande upproret:

Copyriot: Första cirkeln – Jaget
Almut: Första cirkeln – The all-singing, all-dancing crap of the world
Lisa Magnusson: I am what I am
Skumrask: Det stundande upproret – första cirkeln
Redundans: Konsten att rasera pyramider
Multitunes: The coming introduction
Copyriot: Första cirkeln, igen (en summering av diskussionerna)
Filosofibloggen: Det stundande upproret. Första cirkeln
Piagnioni: EXODUS 3:14 – För en ny hälsa
Loke: Det stundande upproret – ”Första cirkeln” (eller hur kapitalismen mördar människan)

Manifestsommar

Posted on 26 juni, 2010 by guldfiske under Eget

Det blir ingen festivalsommar för mig och jag bryr mig inte heller om valsommaren. Men däremot tänkte jag ha en manifestsommar. Mitt sommarprojekt är att läsa om – och förhoppningsvis kunna blogga om – olika kommunistiska manifest och program. På läslistan att läsa om står allt från Marx och Engels Det kommunistiska manifestet, Lenins Vad bör göras, Frihetliga Kommunisters organisationsplattform, Situationistiska internationalens olika program (tex ”Utkast till en definition av ett enhetligt program”) samt de olika operaistiska och autonoma programmen, med utgångspunkt från Trontis Lenin i England. Men vilken text är bättre att börja med än den nu på svenska aktuella ”Det stundande upproret” av Den osynliga kommittén. Trots att alla dessa texter är väldigt olika till sitt innehåll delar de något gemensamt: de bär på en väldigt konkret analys av sin tids kapitalism, av de antagonismer och motsättningar som en organisatorisk praktik måste materiellt byggas på, de åtgärder som behövs göras – konkreta krav att ställa och vad som är omedelbart på dagordningen, samt hur det ska förbindas med ett långsiktigt insurrektionellt/revolutionärt projekt. Alla dessa texter är extremt historiskt bundna, det handlar om program för sin samhällskontext – och ingen av dem går att bara ta över till idag. Men som form är de intressanta.

Jag har inte varit någon stor anhängare av plattformar eller program i de föreningar jag varit med i. Oftast har plattformsdiskussionerna varit förödande och lockat fram de sämsta sidorna i organisationerna. Det har funnits en övertro att bara man får in de rätta formuleringarna i ett program kommer hela organisationen automatiskt röra sig i rätt riktning. Plattformsdiskussionerna har lockat fram politrukerna och åsiktsmaskinerna, som såg dokumenten som avgörande för föreningarnas politiska inriktning. Men plattformarna blev sällan något mer än just ett pappersdokument, ännu en text att arkivera i föreningsarkivet, utan koppling till den faktiskt förda verksamheten. Jag lärde mig tidigt att inte bedöma en organisation efter retoriken, efter vad dess talespersoner gav för mediala utspel eller vad som föregick på årsmötets podium utan alltid försöka se till praktiken, vad som skedde i basen. Aktionskampanjerna och de olika praktiska projekten jag deltog i under slutet på 1980-talet och början på 1990-talet startades sällan uppifrån, utan hade en tendens att sprida sig horisontellt i organisationerna, genom den resonans och inspiration som enskilda aktiviteter väckte andra aktivister. Samtidigheten uppstod ofta utan att årsmötena eller föreningsstyrelsernas inblandning, dessa reagerade snarare i efterhand när praktikerna var ett faktum. Diskussionerna var inte heller lätta att ringa in: de skedde på föredrag, kurser, formella och informella träffar – som satte en generell nivå. Ofta kunde den politiska diskussionen snarare komma efter än innan aktionen, en kritisk reflexivitet och vilja att förstå var den väg man börjat gå skulle föra en.

1990-talets enfrågenätverk blev därigenom en befrielse för mig, att praktiken sattes i centrum. ”Vi har aldrig haft en teori, men alltid gjort rätt ändå”, konstaterade en antifascistisk kamrat torrt på sin amerikanska brytning. ”Rörelsen” var en syntesskapelse, en mängd militanta enfrågerörelser som fann några beröringspunkter. Den tyska tripple oppression-diskussionen (närmast identisk med dagens akademiska intersektionalitetsdiskurs) fungerade som ett löst sammanhållande kit: de ”maktstrukturer” och ”förtrycksformer” vi bekämpade samverkade och kunde ses som ett nät. Mer teori än så behövdes inte för att skapa en gemensam identitet – egentligen var det mer kampformerna och militansen som utmärkte oss än en egen analys av världen. I praktiken fungerade vi som en militant flygel av de andra sociala rörelserna (kvinnorörelsen, antirasistiska rörelsen, miljörörelsen, hbt-scenen osv). Vi var vad vi gjorde.

Personligen kände jag mig alltid närmare de sociala rörelserna än vänsterns organisationer. De såg på oss med fientlighet, inte bara på grund av vår militans och direktaktionspraktik – utan lika mycket pga vår frånvaro av analys, vår nätverksorganisering, våra skiftande och ständigt föränderliga aktionsgrupper. Detta stack i ögonen på vänsterorganisationerna formade av demokratisk centralism, programmatiska och kaderskolade, med färdiga ahistoriska mallar som skulle tillämpas i tid och otid.

Globaliseringsrörelsen och 2000-talet blev en vändning. Med de sociala forumen och toppmötesprotesterna, ”rörelsen av rörelser”, började alla hylla nätverksformen att organisera sig, utifrån dess förmåga att samla en mängd rörelser i gemensamma adhoc-projekt mot nyliberalismens institutioner. Samma vänsterorganisationer som ställt sig så skeptiska på 90-talet, försökte nu omfamna nätverksformen för att ge en extra skjuts åt sina partiprojekt. Nätverksprotesterna och toppmötesprotesterna spelade en väsentlig roll att försätta dessa institutioner i kris. Rörelsen blev verkligen global, vilket de enorma manifestationerna mot Irakkriget världen över visade på. Men om globaliseringsrörelsen blev framgångsrik i att cirkulera kamp, skapa samtidighet och en global sammanlänkning av kamper, hade man svårt att visa på konkreta vinster, institutionaliserade segrar. Rörelsens styrka fanns så länge den kunde hålla sina mobiliseringar uppe, men lyckades inte skapa kontinuitet och övervinna svackor mellan de tillfälliga kampanjerna. Men svackan efter globaliseringsrörelsen drabbade inte bara de sociala rörelserna, den ”reformerade” partivänstern som försökt ha ett ben in i rörelserna har de senaste åren drabbats av en total kollaps och närmast bortraderats.

Plattformar

Med de färska erfarenheterna i ryggen från nätverksorganiseringen har för första gången min nyfikenhet vänts tillbaka mot att titta på experimenten med fastare plattformsorganisering. Speciellt med anledningen av uppstarten av Förbundet Allt åt alla och Förbundet arbetarsolidaritet i Sverige, Libertaere Socialister i Danmark och Motmakt i Norge – olika försök att övervinna den utomparlamentariska vänsterns konjunkturkänslighet och kampsvackor, genom att åter försöka bygga upp fastare organisationsstrukturer.

I diskussionen inom Förbundet Allt åt alla har vi pratat om vad ambitionen med en plattformstext är. Ska den fungera som:

– presentation: en enkel text som beskriver vår syn på världen och vad syftet med vår organisation är. En slags enkel reklamtext för att fånga folks intresse.

– avtal: de ministåndpunkter som alla medlemmar i Förbundet måste skriva under på, vår minsta gemensamma nämnare för att ge organisationen en politisk koherens.

– analys: försöka analysera dagens kapitalism, vilka aktuella motsättningar som finns, ge gemensamma adekvata begrepp och redskap, som en slags gemensam ontologi.

– program: de taktiska och strategiska steg som måste tas just nu för att bygga en politisk kraft, bli en motmakt och hur en social revolution ska kunna föreställas. Att kunna ge en samlad berättelse hur våra handlingar just nu ska kunna kopplas till ett revolutionärt projekt.

Den första formen, som presentation, är ju inte nödvändig att göra som en plattform utan handlar mer om hur man utformar propaganda, hemsida osv. Men ändå behövs några sådana enkla texter presteras, sådana som är de första intresserade läser om organisationen.

Den andra formen, som ett gemensamt avtal, kräver en hel del till gemensam diskussion – men är en nödvändighet för att inte bli en syntesorganisation där praktiken eller adhoc-kombinationer av enfrågor är det enda egentligen sammanhållande. Förbundet Allt åt allas miniplattform idag har mer denna form.

Den tredje och fjärde formen, som analys och program, tycker jag är de intressantaste, de kommer bli de svåraste att formulera men nödvändiga i långa loppet om man ska bygga en kontinuerlig organisation.

Motmakts, Libertaere Socialister och Förbundet arbetarsolidaritets plattformar står mer på de första två benen än de sista: de är bra allmänna förklaringar och en bra grund som gemensamt avtal. Men jag tycker de inte riktigt håller måttet som vare sig analys eller program. Som analys är de för allmänna båda två, de tar upp kapitalismens generella drag – men klarar inte av att ge någon analys av den specifika kapitalistiska epok och produktionsregim vi befinner oss i nu. Därigenom riskerar funktionen som program att bli rätt ahistorisk, att man söker en politisk form som är giltig i alla tider inom kapitalismen. Det är lite det jag ser som rådskommunismens (och anarkismens) problem, att man låst sig vid en politisk organisationsform som uppkom i en given historisk situation och gör den allmängiltig. Rådskommunismen var ett resultat av de kvalificerade arbetarna/professionella arbetarnas ställning i produktionen under tidigt 1900-tal: det rörde sig om en formell underordning av arbetsprocessen, dvs arbetarna har fortfarande en hög autonomi, yrkeskunskap och hög arbetarkontroll över produktionen. Deras program byggde därigenom på självförvaltning. Med fordismen och en reell underordning av arbetsprocessen, automatiseringen och massproduktionen förlorade rådskommunismen sin betydelse. Massarbetaren identifierade sig inte med produktionen, var okvalificerad, förlorat sin yrkeskunskap som inbäddats i maskineriet/fabrikssystemet. Och i dagens postfordistiska produktion, där denna process av dekvalificering, flexibilisering, obefintlig yrkesidentitet är rådskommunismen ännu mer främmande. Vad innebär ett arbetarråd idag när det är få som har fast jobb, nästan inga stannar på samma jobb hela livet, vi ofta rör oss i en flytande tillvaro mellan olika jobb/studier/arbetslöshet. Kanske är den territoriella organisationsformen kommunen/Gemenskapen en bättre modell idag än sovjeten? Eller IWWs organisationsmodell som utvecklades för att passa rörliga migrantarbetare som oftast befann sig kort tid på samma jobb. Som program är också dessa plattformar för vaga: bara antydningar om direkt aktion och självorganisering. Men taktiska/strategiska perspektivet saknas: vad bör göras, vad är de olika stegen som måste tas, hur kan vi taktiskt steg för steg bygga upp en revolutionär situation idag i det här läget 2010 – en tanke som framstår som totalt omöjlig för de flesta.

”Vänstern relaterar sina dogmer och modeller till den segerrika revolutionen. I den påstås historiens lagar komma till uttryck. Vänstern talar om möjligheten att känna igen och använda sig av dessa lagar. De måste fylla människor med en rationell tro på framtiden. Denna framstegstro döljer att samma historiska lagar som kommer till uttryck i de revolutionära segrarna måste också gå att använda för att tolka de misslyckade revolutionerna. Om det är de framgångsrika revolutionernas öde att mystifieras till recept och generella modeller, så bör de misslyckade revolutionerna lära oss att inte lättvindigt glömma, med tanke på resultaten, de vändningar historien kan ta. Om vänstern betonar sina framgångar, för att inspireras av dem och helt sopar alla lärdomar ur misslyckandena under mattan, är det ett förutsägbart resultat av att underskatta kamperna i samhällets utkanter och den kunskap som finns i dem. Även de misslyckade kamperna (och deras visdom) säger oss något. Och även i nederlaget finns det stora historiska insikter att göra.” (Colectivo Situaciones)

Den stundande cirkeln

Rasmus på Copyriot har tagit initiativ till en gemensam studiecirkel på Det stundande upproret. ”Jag tänker mig att läsa de sju cirklarna en i taget, låta associationerna snurra dit de vill och ägna en bloggpost åt varje cirkel under sommaren. Kanske vill andra läsa med mig i ungefär samma takt? Då har vi en studiecirkel.” Andra bloggare som Skumrask, Alamut, Redundans, Commoniser har hörsammat kallelsen och kommer delta i cirkeln. Parallellt kommer bloggare från Danmark och Finland att läsa samma text. Cirkeln kommer pågå via bloggposter, irc-diskussioner, pad och maillistor.

Vilken annan bok skulle passa bättre att börja en manifestsommar med? Den osynliga kommitténs text är i högsta grad relevant och aktuell, i synnerhet i kölvattnet av finanskrisen, eurokrisen och den våg protester detta utlöst i Europa (se Euroriot). Välfärdsstaten reducerades kraftigt under nyliberalismen och en samhällsmodell baserad på sociala kompromisser har upplösts från kapitalets sida. Arbetarrörelsens institutioner har försvagats kraftigt och förlorat taget om delar av klassen, samma del av klassen som faller utanför välfärdstatens sociala skyddsnät. Med fordistiska produktionens relativa minskning i väst har klassens sammansättning förändrats och dess styrkeposition förskjutits. Den sociala pakt och välfärdstat som byggdes från 30-talet fram till 70-talets slut vilade på arbetarklassens maktposition i fordismen, i storindustri och masstillverkning: klassens styrkeposition utgick från en maktposition både på arbetsplatsen – i form av möjlighet att blockera produktionen – och en styrka på arbetsmarknaden – i form av brist på utbudssidan av arbetskraft. Dagens klassammansättning saknar dessa maktpositioner i den postfordistiska produktionen, strukturella arbetslösheten, migrationsflöden och ökade osäkra anställningsformer.

Tre exempel sticker ut de senaste tre åren, som visar på de former klasskonflikterna tar sig idag när de når masskala. Med sina brister och styrkor antyder dessa vilka problem och möjligheter vi står inför. Efter finanskrisen och den ekonomiska kollapsen i Argentina hösten 2001 gick en ny proteströrelse ut på gatorna, under parollen ”Alla ska bort”, riktat mot hela det politiska och ekonomiska etablisemanget. Argentina blev det närmaste året ett rikt laboratorium på en ny sammansättning av protestformer: övertagna företag och fabriksockupationer, stadsdelsförsamlingar, skrammeldemonstrationer i centrum, de arbetslösas rörelse piqueterosrörelsens blockader av infrastrukturen, ekonomiska bytesringar – som tillsammans bildade en gemensam motmakt. I Frankrike exploderade förortsbränderna i banlieues 2005 och studentprotesterna mot CPE-lagstiftningarna 2006, med våldsamma attacker mot polisen och blockader av stadens infrastruktur. Förortsprotesterna föddes i de tidigare ”röda” arbetarklassförorterna, där nu arbetarrörelsens institutioner var helt frånvarande. Protestvågen ställde inga nya krav, blev inget nytt offentligt subjekt att representera: ”kravens tid är förbi”. Och slutligen, den massiva protestvåg som fortfarande pågår i Grekland mot den eurokris och sparpaket som kommit ur den globala finanskrisen. Alla dessa tre protestvågor har burit spår av en för-insurrektionell situation, fått masskaraktär och agerat när den politisk-ekonomiska makten paralyserats av kriser.

Den osynliga kommittén, och dess olika föregångare i Tiqqun och Appell (se min presentation av dem i Brand), skriver mitt i stundens hetta, för att intervenera i just dessa protester. De skriver inifrån, mitt i ett försök att formera sig som subjekt. Det är här dessa texter får formen av program, som antyder steg att ta, möjliga öppningar, flyktlinjer som skjuter framåt. I Tiqquns tjocka tegelstenstidskrifter från 1999 och 2001 sker analysen fortfarande på distans, även om man kan känna doften från tårgasen i Genua i texterna. Det rör sig om tunga filosofiska texter, fullkryddade med referenser till Agamben, Foucault, Negri, Deleuze, situationisterna, Heidegger, Marx, Tronti, som försöker beskriva det ”globala inbördeskrig”, den katastrof vi befinner oss mitt i. Post-Tiqqun-texterna kokar ner detta budskap till sin essens. Referenserna faller bort. Kvar står texter skrivna för att kunna få maximal spridning och fungera direkt som bensin på lågorna, behovet att snabbt summera erfarenheterna i protesterna och direkt kommunicera och cirkulera dem tillbaka. För att fullkomligen brisera i skrifterna Upprop och Det stundande upproret.

”Den här boken är signerad en kollektiv pseudonym. De som sammanställt den är inte dess författare. De nöjde sig med att reda ut några av samtidens begrepp, att samla något av allt det som muttras kring bord på barer och bakom stängda sovrumsdörrar. Det enda de har gjort är att fastslå några uppenbara sanningar, vars samhälleliga undertryckande redan fyller psykiatriska anstalter och blickar med smärta. De har gjort sig själva till nedtecknare av situationen. Det är det avundsvärda draget hos radikala omständigheter, att ett strikt applicerande av logik leder till revolution. Det räcker med att visa på det som finns framför allas ögon och att inte backa undan från slutsatserna.”

Ce n’est qu’un debut

Posted on 23 juni, 2010 by guldfiske under Eget

Det började skymma. Tårgasen svepte in demonstrationen som trött tågade hem efter en dags blockader på Strasbourgs gator. No border-lägret sommaren 2002 hölls inte vid någon av EUs yttre gränser, utan vid hjärtat av dess inre gräns: vid huvudkontoret för Schengens databaser över de ickeönskade ickemedborgarna. Jag stötte till Seba med armbågen. ”Titta”, mumlade jag under min sjal. ”Där är ju Strasbourgs universitet. Det var där allt började!”. Vi smet ut ur demonstrationen och tog vår obligatoriska kravallturistbild på oss själva framför universitetsbyggnaden. Det var här de franska situationisterna tumultartat kuppade kårvalet 1967 och lät trycka upp skriften ”Misären i studentens miljö” i massupplaga. Skandalerna i Strasbourg inspirerade studenterna i Paris, gav språk och nya idéer åt den rörelse som exploderade maj 68. Det anrika Sorbonneuniversitetet i Paris ockuperades, barrikader i Latin-kvarteren, generalstrejken med miljoner arbetare. Ce n’est qu’un debut. Det här är bara början.

De trötta demonstranterna anlände i skymningstid till tältlägret utanför stan, infösta i ”aktivistghettot” av horder av kravallpoliser. Seba och jag vandrade trött hem bland alla barrios, tältkvarter, där de olika folkköken börjat servera mat och pubbarna börjat sälja öl och dra igång sina soundsystem. Ljudkaskader av kängpunk, dampig Scootertechno, seg reggae – den obligatoriska musiken. Tårgasdofterna från de svarta munkjackorna upphängda på tälten på vädring. En trött känsla av misär. Men från vårt barrio lät det annorlunda. Några elegant klädda fransmän spelade Liaisons Dangereuses gamla elektroniska bodyklassiker blandat med obskyra franska schlagers. Vi tog varsin tallrik av barriots folkkökmat och fick samtidigt fransmännens tidskrift åtstuckna oss i handen. Tiqqun, organ för det Immaginära partiet. Tjock som en telefonkatalog. Med rubriker om ”Misären i den subversiva miljön”, ”Teser om den fruktansvärda gemenskapen”, ”Teori om den unga kvinnan”, ”Detta är inget program”, ”Sällskapet för utvecklandet av kriminell kunskap”. En tidskrift tydligt placerad i situationisternas tradition, uppdaterad med Foucaults biopolitik filtrerad genom Agamben, någon slags snetrippad Negri blandat med Camattes antipolitiska gäng och en dos insurrektionell anarkism. Hegel, Heidegger och Carl Schmitt snodda från reaktionen och givna åt upproret som vapenarsenal. Allt lockade till läsning, men allt var på franska. Nästan inga av Tiqquns texter gick att hitta på engelska, däremot på italienska, spanska och tyska.

Tiqqun gav en mörk beskrivning av livet i kapitalismens storstäder. Imperiet, den globala kapitalismen, är inte bara en uppsättning företag, överstatliga institutioner eller statligt våldsmonopol. Den ekonomiska och politiska makten verkar snarare mitt ibland oss, direkt i våra liv, i våra begär, i våra mellanmänskliga relationer. Imperiet finns lika mycket i den dagliga jantelag, den ”hemska gemenskap” som håller oss nere. Jakten på att förverkliga sig själv som individ lämnar oss bara tommare. Tillståndet i Imperiet kan närmast liknas vid ett permanent inbördeskrig. Katastrofen har redan ägt rum. Vänsterns organisationer erbjuder oss ingen möjlighet till befrielse, utan är förstelnade former som snarare parasitärt livnär sig på kamper än att underblåsa dem. Hur överlever vi i detta tillstånd?

Det finns ljusglimtar. Explosioner som ger hopp, som visar på en möjlig väg att gå, att bryta sig loss. Bränderna i de franska banlieue-förorterna vintern 2005, studentockupationerna och blockaderna av Paris innerstad våren 2006 mot CPE-lagstiftningens upprivande av arbetsrätten för unga, det grekiska upproret efter dödsskjutningen av en ung student vintern 2007. Samtidigt som vi som Osynliga partiet i Sverige demonstrerade vårt stöd för de franska protesterna ockuperades Sorbonne igen i Paris. Ockupationskommittén skickade ut sina brinnande kommunikéer i världen. Det här är bara början. Skriften Upprop (Apell) förklarade revoltandan: “Vi protesterar inte mot något, vi kräver inget. Vi formerar oss som kraft, som en materiell kraft, som en autonom materiell kraft mitt i det globala inbördeskrigets hjärta”. Ur askan av Tiqqun uppstod Den osynliga kommittén.

I mars 2007 kom boken Det stundande upproret (L’insurrection qui vient), författad av Den osynliga kommittén. Här gjordes ett försök att återupptäcka den befriande potentialen i Gemenskapen, i den gemenskap som uppstår i revolten, i sabotagen eller undandragandet. En Gemenskap som ett konstant kollektivt experimenterande i våra vardagsliv. Dessa Gemenskaper, kommuner, är sättet att överleva krisen. Ett formerande av utspridda och horisontella motståndsbaser i inbördeskriget.

Kanske kan Gemenskapen i den lilla bergsbyn Tarnac i mellersta Frankrike fungera som ett exempel? Den lilla byn med 350 invånare har en stolt historia som partisanfäste under andra världskriget. Till den avfolkningsbygden har de senaste flera unga aktivister från Paris flyttat, köpt sig en gård och öppnat upp matbutiken igen som kooperativ, startat en restaurant, bidrar till byns sociala liv med en filmklubb och ett litet informellt bibliotek. De hjälper sina grannar med skörden och kör hem mat från butiken till de gamla.

Den 11 november 2008 landade helikoptrarna i Tarnac. 150 maskerade antiterroristpoliser stormade en av gårdarna och grep ett tjugotal personer. Nio häktades misstänkta för att ligga bakom sabotage mot höghastighetstågens strömledningar. Mediapådraget var stort. Inför tv-kamrorna visade polisen upp bevismaterialet, på lantgården hade de funnit stegar, tågtidtabell och bultsax. Inrikesminister Michèle Alliot-Marie höll omedelbart presskonferenser, där hon förklarade att tillslaget riktats mot ”ultravänstern”, mot den ”anarko-autonoma tendens” som uppstått i kölvattnet av den institutionaliserade partivänsterns kollaps. Franska säkerhetspolisen släppte samtidigt sin rapport: ”Från anti-CPE-konflikt till uppbyggandet av ett preterroristiskt nätverk”. Statsminister Sarkozy förklarade för media att ”Vi kan inte ha ett nytt maj 68 i jul” och beordrade full polisberedskap inför julledigheten. Det grekiska upprorets spöke hemsökte den franska högerregeringen.

Kärnan i Tarnac-åtalet för ”koppling till terroristsammanslutning” konstruerades kring boken, eller”terroristmanualen” som åklagaren kallade den, Det kommande upproret. Julien Coupat, en av de nio gripna med bakgrund i Tiqqunredaktionen, anklagades för att vara författare till boken och följaktligen hjärnan bakom vågen av sabotagaktioner, ”pre-terrorismen”. Åtalet ökade bara intresset för boken. Det stundande upproret har nu sålt enorma 27 000 exemplar.

I Tarnacbyn bildade lokalfolkningen en stödkommitté och fler stödkommittéer skapades kort därpå i allt från Bryssel och Paris till New York och Moskva. Stöduttalanden strömmade in från kända intellektuella och kulturpersonligheter. En efter en släpptes de häktade fria under månaderna som gick. Bevismaterialen var för tunna. Åtalet mot Julien Coupat pågår däremot fortfarande. Föräldrarna till de gripna har kallat hela polisoperationen för en ”dokusåpa-polisaktion”, medialt iscensatt och välregisserad framför kamerorna i realtid. Trots åtalet fallit i bitar har det varit en framgång för Sarkozyregeringen. Den franska antiterroristlagstiftningen har nu förlängts till att gälla till 2012, med Tarnac-affären och den ”anarko-autonoma pre-terrorismen” som förevändning.

Läs mer om Tarnac9.

Publicerad i Brand #1 2010. Den osynliga kommitténs ”Det stundande upproret” har släppts på svenska av Pluribus förlag.

Dagens fascism kommer inte att vara en reprissändning

Posted on 23 juni, 2010 by guldfiske under Eget, Italien

Utanför tågstationen i Rom står militärer uppställda och söker igenom varje grupp med utländskt utseende i en kraftsamling mot ”invandrarbrottsligheten”. De står inte ensamma. De legaliserade medborgargarden hjälper dem att patrullera gatorna. Att vistas som migrant i landet utan uppehållstillstånd har nu blivit olagligt, och grips du på gatan utan papper kommer du hamna i de fängelselika förvaren CPT, ”center för temporärt uppehållstillstånd”. Gränserna stängs, till och med mot andra EU-länder som Rumänien. Allt paketerat som ”säkerhet”, den fråga som förde Berlusconis högerallians till makten. En säkerhet som inte omfattar alla: vågen av rasistiska och homofoba attentat ökar i Italien. Pogromer mot romer och senegaler i Neapel, dagliga attacker mot homosexuella i Rom, en ung svart man slås ihjäl av butiksägare i Milano. Samtidigt sprider sig sakta de nyfascistiska husockupationerna från Rom till resten av Italien. I fotbollsklackarna är den högerextrema dominansen snart total. Postfascisterna vid makten har utvecklat ett blint öga för nyfascisternas framfart på gatan, en tyst tolerans och medgivande.

Laboratorium Italien

Det är svårt att hitta en tidningsartikel om Italien, både i Sverige och resten av Europa, som inte varnar för Berlusconi, för det italienska exemplet. Men en mer korrekt beskrivning vore att se Italien som Europas experimentlaboratorium snarare än en anomali. De säkerhetsåtgärder som testas fram där inrättas senare i övriga EU. Under Sveriges ledning.

Den globala suveräniteten håller på att skifta form, efter nyliberalismens kris och de blockeringar som påfördes de internationella institutionerna under globaliseringsrörelsens kampcykel. Den ekonomiska krisen, i kölvattnet av bolån och bankkrisen i USA, påskyndar utvecklingen genom att ge upphov till ökade sociala spänningar.

En av de ledande arkitekterna för EUs nya ”säkerhetsarkitektur” är Franco Frattini. Efter valet i Italien 2008 lämnade han sin post som EU-kommissionär för rätts- och inrikesfrågor för att istället bli utrikesminister i Berlusconis kabinett. Som utrikesminister blev en av hans första uppgifter att utforma G8-mötet i L’Aquila i juli 2009. Följaktligen blev också ”säkerhet” den centrala frågan på toppmötet, Frattini drev hårt linjen att EU och Nato måste integreras istället för att överlappa varandra och såg den centrala roll G8 kunde spela i detta projekt.

Italien har fått mycket internationell kritik i sin målsättning att reducera ”illegala” migrationen till noll och sin kriminalisering av papperslösa. Frattini har framgångsrikt genomfört resor till Mauretanien, Senegal, Angola och Nigeria för att upprätta en dialog inför G8-mötet, för att involvera dem i bekämpandet av illegal migration och droghandel. Italien och G8 har förbundit sig att hjälpa dessa länder att bygga upp nya passystem, stå för polisutbildning i upprorsbekämpning och stärka deras förmåga att vakta sina egna gränser och hindra utvandring. Framgångsrikast har Italiens samarbete med Libyen blivit, om gemensam gränspatrullering och utvisningsförvar förlagda i Libyen – utanför EUs rättssystem.

Men denna flyktinghantering, som sätter asylrätten helt ur spel och strider mot FNs mänskliga rättigheter, är inte ett isolerat italienskt fenomen. Det är just Franco Frattini som utformat den sjupunktsplan för EU om hur ”illegal” migration ska bekämpas, för att skapa enhetliga mekanismer. Den planen förs nu in i Stockholmsprogrammet, EUs femårsplan för rätt-, inre säkerhet och migration, som beslutades under svenska ordförandeskapet. Den italienska modellen blir under Beatrice Asks ledning till europeisk norm i Stockholmsprogrammet. EU går mot en ökad integrering av polisorganisationer och dataregister, överflyttning av militära uppgifter på paramilitäriserade poliskårer, en restriktivare flyktingpolitik med utvisningsförvar placerade i länder utanför EUs gränser.

Europeiska kommissionens president José Manuel Barroso förklarade att ”vanliga medborgare” skulle vara i hjärtat för Stockholmsprogrammet, att syftet är att göra medborgarnas liv enklare och ge dem skydd. Stockholmsprogrammet ska innebära att ”en närmare matchning ska utvecklas mellan immigration och den europeiska arbetsmarknadens behov”. För att föregå ett nytt FRA-motståndet, skrämd av Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet, har Beatrice Ask varit noga att även hon påpeka att den nya övervaknings- och säkerhetsåtgärderna är för att skydda medborgarna.

Panoptikon-effekten hotar att slå tillbaka. Thomas Mathiesen beskriver i Socialistisk debatt de nya europeiska datalagringsdirektiven:

”Krimnologen Lucia Zedner har påpekat att denna process har gått igenom tre faser. Först var det de farliga människorna som skulle övervakas, men det visade sig vara så pass komplicerat att finna de farliga att man var tvungen att börja tänka i risktermer istället. Det var dock mycket svårt att även finna vilka människor som man borde övervaka när man laborerade med sannolikhetstal, så man fick till sist övervaka alla. Processen har alltså gått från att övervaka farliga människor, till potentiellt farliga människor, till samtliga medborgare.”

Högern som hybrid

Berlusconis stora bedrift i italiensk politik är att lyckas samla hela den brokiga högern, från nyliberala frihandelsförespråkare, konservativa kristdemokrater eller ärkenationalister till nyfascistiska gatugrupper, i samma politiska paraply. För att hålla ryggen fri åt höger har han steg för steg inte bara lyckats införliva det gamla konservativa fascistpartiet Allianza nazionale i sitt parti Popola della liberta (Frihetens folk), utan även de nyfascistiska utbrytarpartierna – som i sin tur ingår i aktionssamarbeten med de extrema våldsgrupperna. Men det är farligt att stirra sig blind på Berlusconi. Anledningen att högern vann valet i Italien våren 2008 berodde inte på Berlusconis valallians, de fick samma valresultat som i valet innan, utan på det rasistiska högerpopulistpartiet Lega Nords stora valframgångar. Lega Nord gick främst framåt genom arbetarröster, och lyckades för första gången ta sig in i traditionellt röda regioner som Emilia Romagna.

Man inte får se olika högerströmningar isolerade fenomen, utan måste se hur de samverkar. Relationen mellan högern, högerradikal populism och nyfascistisk extremhöger är tät och kan balansera upp varandras brister.

Patrullerande poliser, militärer och legaliserade medborgargarden ska återställa ett sken av trygghet genom hård territoriell kontroll. ”Säkerhetsdiskursen” blir högerns svar på det problem de själva skapat. Utförsäljningar, privatiseringar av offentliga sektorn, nedbrytandet av lokalsamhällena, ökad osäkerhet på arbetsmarknaden, marknadspriser på bostadsmarknaden – som svar på hela den osäkra livssituation detta skapat försöker högern garantera en artificiell säkerhet genom fler speciallagar, övervakning och hårdare straff.

När det sommaren 2009 blev kriminellt att vara papperslös migrant i Italien och gränskontrollerna skärptes ytterligare, skapade detta inte en större våg av utvisningar – utan bara mer ”utvisningsbara” människor: och därigenom en skiktad arbetsmarknad, bestående av arbetare med rättigheter, och de papperslösa rättslösa arbetarna som kunde hyperexploateras för svältlöner. Väger man in dessa perspektiv det inte svårt och förstå hur högern och extremhögern tätt sammanflätats i sitt projekt, hur arbetsosäkerheten, rasismen och säkerhetsdiskursen hänger samman, hur högerpolitiken som åtföljer arbetsmarknadens förändringar också verkar både genom institutionella förändringar och mobiliserande på gatorna.

Fascistisering

Men är ”fascism” ett användbart begrepp för att begripa dagens rörelser och reaktionära samhällskrafter? Fascismen har aldrig varit ett sammanhängande ideologiskt system, inte ens i dess ursprungsland Italien. Det har snarare handlat om en flexibel ideologi, beredd att förändras och ta in influenser, att liera sig med olika klasskikt och presentera sig i olika förpackningar. I grunden har en reaktionär oföränderlig kärna funnits, baserad på föreställningen om en nationell återfödsel, återgången till en organisk samhällsmodell i en mytisk urtid och ett återupprättande där skadliga influenser rensats ur samhällskroppen. Den kärnan hittar vi fortfarande i äldre partier som Allianza nazionale, såväl som i nyare partier som Lega nord och Sverigedemokraterna här hemma. Betraktar vi bara dessa element är det lätt att se fascismen som en isolerad företeelse, något alla politiska partier kan ta ställning mot. Rasism, aggressiv nationalism och reaktionär politik är tacksam att enbart tillskriva Sverigedemokraterna, en extrem anomali, vilket gör att man undviker att se relationen till den förda politiken.

Men ser vi relationen mellan högern, högerpopulismen och extremhögern som ett delat fält, och likt vänsterskribenten Ali Esbati istället börjar betrakta det som en process, en ”fascistisering”, hur reaktionära förslag förs in i samhället, blir nyckeln snarare att analysera det som sker inom etablerade högern just nu. Fascistisering innebär att se till fascismens funktion, snarare än enskilda teman. Vilka blockeringar står kapitalets partier inför idag, vilka dilemman står de inför där en förbruning framstår som en möjlig lösning för dem på kapitalets problem och levererar rätt resultat?

Den process som blir intressant att studera då, det område där högern och extremhögern möts, är den politik och kulturkamp som bryter ner klassolidariteten och klasskampen i samhället. Italienska vänsterfacket CGILs talesperson Dino Greco menar att det är så vi ska förstå Lega nords framgångar i arbetarklassen. ”Vi måste inse att det inte längre finns en relation mellan arbetarklassen och att rösta vänster. Arbetaren isolerade är inte längre en klass, han är något annat – det är en individ som ersätter den horisontella solidariteten med en vertikal solidaritet, den med sina företagsledare”. Magnus Marsdal visar i sin bok Högerpopulismen dissekerad hur norska Framstegspartiet effektivt brutit upp klassolidariteten genom att skapa en annan polarisering och annan form av solidaritet i samhället. I Framstegspartiets världsbild delas samhället istället vertikalt mellan ”de som gör rätt för sig” (arbetare som individer och konsumenter, företagsledare, rättframma politiker) och de som är ”parasitära” (arbetslösa, bidragstagare, migranter, kulturvänstern, spekulerande bankchefer, fackpampar). Den här retoriken känner vi igen från Alliansens politik i Sverige, i hur klassfrågor etnifieras eller individualiseras. Arbetslöshetsfrågan förvandlas till ”utanförskap”, de ekonomiskt eftersatta förorterna till ”utanförskapsområden” och förortsupploppen tolkas som etniska eller religiösa protester. Kvinnoförtrycket i samhället externaliseras och görs till en kulturfråga – något som ”talibanerna utsätter kvinnor för i Afghanistan” eller hedersvåld. Då finns det inte längre något utrymme inom jämställdhetsfrågan att diskutera kvinnolöner. Esbati beskriver det som att ”vinna terräng i vanliga klasskampen, genom att kliva ur klasskampen och ta andra grepp som får effekter på den direkta klasskampen”. Massmobilisering skapas kring andra frågor än klasskonflikter, kring ”säkerhet”, ”våldet”, ”moraliskt förfall” eller ”brottslighet”.
Dagens fascism kommer inte att vara en reprissändning. Den kommer inte komma enhetligt underifrån, som en reaktionär rörelse för att bemöta hotet från en stark arbetarrörelse. Den kommer att snarare att vara ett svar på en svag arbetarrörelse, som ett svar på de problem kapitalet skapar. Dagens fascism kommer vara en hybrid, en ”fascistisering” av institutionerna och högerpolitiken, som samtidigt öppnar portarna för reaktionär mobilisering på gatuplanet. För att bemöta ett diffust hot av ”massinvandring”, brottslighet, ”extremism”, välfärdsfuskare, ”islamifiering”, förortsgetton. Den kommer som en ny rädsla för de ”farliga klasserna”. Den kommer införas genom säkerhetspaket, Stockholmsprogrammet, FRA, Ipred, uppluckrande av gränsen mellan militär och polis, nolltolerans i förorterna. Det kommer ske genom åtgärder mot ”utanförskap” i arbetslinjens namn. Och framför allt ske i medborgarmajoritetens namn.

Publicerad i Direkt aktion 2009 och på Dagens Konflikt. Texten är baserad på de tre antirasistiska forum som Tankesmedjan Konflikt höll i Stockholm under 2009.

Ya Basta – Den återfödda internationalismen

Posted on 23 juni, 2010 by guldfiske under Eget, Italien

Inte ens djungelns spöregn kunde hindra diskussionerna. Något nytt var på gång. Inte ens militärens vägspärrar kunde hålla folk borta. 3 000 personer från 40 länder hade hörsammat zapatisternas kallelse att komma till Lacandonadjungeln i Chiapas till ett möte ”för mänskligheten, mot nyliberalismen”. Vid en första anblick verkade zapatistupproret när det bröt ut den 1 januari 1994 i regionen i södra Mexiko följa samma mönster som så många andra gerillarörelser i Latinamerika, vandrandes i Che Guevaras fotspår, som ytterligare en befrielserörelse i kamp för nationell självständighet. Den gamla antiimperialistiska vänstern började damma av insamlingsbössorna, plocka fram FNL-banderollerna och byta ut bokstäverna mot EZLN. Men EZLN:s väpnade kamp varade bara en vecka, tillräckligt länge för att fästa världens uppmärksamhet på dem. Sedan lade de vapnen åt sidan och satsade istället på att verka som en social rörelse, bygga kontaktnät med indiansamhällena, de lokala byarna i Chiapas. Och utifrån dessa byar började de knyta kontakter med antagonistiska rörelser i hela Mexiko. Den 27 juli 1996 utökade de sina kontakter globalt, och bjöd in till det interkontinentala mötet i byn La Realidad i Lacandonadjungeln, för alla de människor som drabbades av nyliberalismens ekonomiska politik världen över.

Från Italien deltog en stor delegation aktivister från den autonoma rörelsen av ockuperade sociala center. Den italienska rörelsen stod vid ett vägskäl, internt fördes en diskussion om vilken väg den skulle ta, vilka metoder den kunde använda sig av för att bryta sig ur den isolering, det vänstergetto den hamnat i, och återigen bli en politisk kraft i samhället. Mötet med zapatisterna blev en omvälvande händelse, som kom att förändra dessa sociala centers sätt att arbeta. När delegationen återvände från mötet grundade de föreningen Ya Basta, för att bygga vidare på zapatisternas erfarenheter och inledda ett långvarigt samarbete med lokalsamhällena i Chiapas. Eugenio är aktiv i föreningen Ya Bastas lokalavdelning i Padua, en av Ya Bastas sjutton avdelningar i Italien.

– Det finns ju alla möjliga grupper, från katolska högern till de rättrogna antiimperialistiska grupperna på yttersta vänsterkanten som bedriver internationellt solidaritetsarbete. Det finns olika kommunistiska grupperingar i nord som stödjer andra liknande kommunistiska grupperingar runt i världen. Men de har mer en envägsrelation. Det vi öppnade med zapatisterna var något annat, inte ett enkelriktat stöd, säger Eugenio.

– Vi inspirerades av zapatisternas sätt att organisera sig, att kommunicera. Vi tog ju inte bara några slogans från dem, utan idéer och gemensamma föreställningar. Och vi började titta på oss själva: hur skulle man kunna agera zapatistiskt i Europa till exempel, genom att till exempel ockupera sitt universitet eller arbeta med de röstlösa här, som migranter, bostadslösa eller arbetslösa. Då är du inte längre bara ett stöd utifrån, utan du är en aktivist som börjar agera zapatistiskt här på det lokala planet, inte bara bedriva zapatiststöd från ett annat land.

Vilka metoder och tekniker var det ni influerades av?

– Det är inte bara en fråga om tekniker. Men till exempel sättet att arbeta med de vita overallerna, det byggde ju på inspiration från zapatisterna. Och i globaliseringsrörelsen, mellan Seattle och Genua, då den växte väldigt snabbt och en massa människor engagerade sig, så började många göra saker på ett zapatistinfluerat sätt, ett Ya basta-sätt lokalt, säger Eugenio.

Till skillnad från nationella befrielserörelser strävade zapatisterna inte efter att ta över statsmakten. Istället för regeringsmakten krävde de autonomi, rätten till självbestämmande för lokalsamhällena i Chiapas, över sina byar, sin mark och sin produktion. Det är dessa lokala projekt Ya Basta började samarbeta med och stödja. Det rörde sig till en början om mycket praktiska insamlingar, att hjälpa lokalsamhällen med att få en ambulans, ett vattenreningsverk eller importera deras självproducerade kaffe. Med åren har Ya Basta börjat använda samma metod att arbeta med andra delar av världen. Istället för att stödja ideologiska organisationer, politiska partier eller befrielserörelser bygger Ya Basta upp en direkt kontakt med praktiska projekt i samhällena, projekt som har den gemensamma nämnaren att de stärker lokalsamhällenas autonomi och självbestämmande. Eugenio har för Ya Bastas räkning börjat bygga upp kontakter i Ecuador, ett land som skiljer sig mycket från Chiapas starka lokalsamhällen.

– Jag var tvungen att åka dit för min avhandling, och just då följde Ya Basta inte så noga utvecklingen i Ecuador. Ya Basta försöker ju hitta platser där det är möjligt att bedriva politik tillsammans, att få kontakter med politiska rörelser. Så när jag behövde åka till Ecuador och började knyta kontakter så öppnade jag också en ny väg för Ya Basta. Jag pratade med de sociala rörelserna i Quito, som också stödde och hade kontakt med indianernas kamp i Amazonerna, med många olika indiansamhällen. I två års tid nu har vi i Ya Basta organiserat karavaner dit och hållit kontakt med grupperna och rörelserna där, samt drivit projekt med lokalsamhällena. På så sätt började jag tillsammans med andra kamrater att bygga upp en politisk väg in i Ecuador, till organisationer och lokalsamhällen. Och det är inte lätt, för det här är inte som Chiapas, säger Eugenio.

Till en början kunde han knyta kontakter genom nätverket kring Indymedia i staden Quito och lokala miljöorganisationer som samarbetade med indiansamhällen mot skövlingen av regnskogen och oljebolagens prospekteringar efter olja.

– På västkusten vid Stilla havet samarbetar vi med olika lokalsamhällen som kämpar där, bland annat med några som ockuperar mark som en schweizisk företagare köpt upp för att spekulera. Det rör sig om ett stort kustområde just framför Galapagosöarna, där han vill skapa ett enormt turistprojekt. De här lokalsamhällena gör motstånd och ockuperar stranden, de tar tillbaka deras områden som staten sålt, och de bedriver olika projekt där. Vi samarbetar med dem kring dessa projekt, som exempelvis att skapa en lokalradio för lokalsamhällena, och även sätta upp en webbradio, så de kan sprida sin information och nyheter till andra lokalsamhällen. Dessa projekt bygger vi upp tillsammans. Stöd till lokalsamhällen kan delvis vara av ekonomisk natur, genom insamlingar. Men ekonomiska stödet kan även ske genom att importera deras varor, som zapatistkaffe eller olivolja från Palestina, eller att ordna resor och gemensamma karavaner till orterna.

Men riskerar det här inte att bara bli en ny form av grön kapitalism, rättvis handel och ekoturism? Ya Basta säger själva att de är medvetna om problemet och kallar det själva att gå ’från solidarisk turism till globala medborgare’ och ’från solidarisk handel till rebelliskt utbyte’.

– Jag ogillar verkligen begreppet ekoturism, men vi lever ju i en globaliserad värld, där folk rör på sig mycket mer och får mer kontakter världen över. Nu börjar det bli allt vanligare även i Italien att resa utomlands och utbyta erfarenheter. Men vanligtvis brukar du inte ha möjligheterna att se de världarna på ett annat sätt, du kan bara vara turist. Det är en annan sak att befinna sig på plats som människa, att se andra människor, se och uppleva deras problem och deras kamper. Att besöka lokalsamhällen och göra saker med dem, istället för att bara vara en gringo i jakt på vackra naturplatser. Jag har hållit på med ett utbyte med några lokalsamhällen i Ecuador, där vi börjat skapa andra sätt att resa dit för att både se den vackra naturen där, och att när man besöker deras byar så bidrar man ekonomiskt till deras strukturer och samtidigt kan stödja deras politiska kamp. Denna ”turism” är ett initiativ som kommer underifrån. Det handlar inte om stora lyxhus vid stranden, utan man bor i samma sorts hus som dem, äter med dem och allt sköts av dem själva. De har ett nätverk, en struktur som heter la Comuna, där de tar sina gemensamma beslut och organiserar sina kamper, och sköter detta. Så när man ”turistar” där så sköts allt av deras struktur och man stödjer samtidigt deras kamp.

Ya Bastas resor går oftast direkt till konfliktzoner, för att själva där delta, bygga upp kontakter direkt på plats och se med egna ögon. De har organiserat karavaner till Bagdad mitt under Irakkrigets utbrott, till Palestina, eller följt oljebolagens pipelines in i Amazonas för att spåra naturförstörelsen och dokumentera skadorna på lokalbefolkningen av utsläppen. I en stor del av världen är lågintensiva militära konflikter ett normaltillstånd. Där försöker Ya Basta i samråd med lokala initiativ agera genom vad de kallar ”diplomati underifrån”.

– Det handlar framför allt om arbete i Palestina. Att när det är möjligt använda våra kroppar, och våra politiska resurser, för att placera oss själva mitt i konfliktzoner, som mänskliga sköldar och använda vårt ”europeiska” medborgarskap till fördel för de lokala samhällena och den palestinska kampen.

Är det inte svårt att använda er strategi att stödja lokalsamhällen och lokala initiativ i platser som Palestina och Colombia, områden som är så starkt polariserade mellan Israel och Hamas, eller colombianska staten och Farc-gerillan. Hur kan man jobba lokalt då, utan att räknas till någon av ”sidorna”?

– Vi måste tro att det finns andra sätt att bedriva politik där än bara inom de två sidorna, att befinna sig där och hitta andra projekt, andra målsättningar och andra kamper som är praktiserbara. I Palestina finns en blandning av olika strömningar, men de är inte så dominerade av fundamentalister som man i väst vill göra gällande, till exempel studentkollektiven på universiteten. Vi sände radio i Palestina, Global Radio, och fick en massa folk att jobba ihop med det, även folk från universitetet här. Men det är verkligen svårt att agera i den situationen där, vilka grupperingar man ska bygga upp kontakter med. I Colombia har vi till exempel kontakt med jordlösa bönder som ockuperar mark, de är lokala initiativ som inte styrs av gerillan, men som inte heller ställer sig mot FARC. Vi försöker jobba med dem, utan att tvingas ’välja sida’ mellan dem i konflikten, det vill säga att vara en tredje aktör. Och det är inte lätt, du kan sympatisera härifrån på distans med gerillan, men när du väl är där måste du pejla in det lokala sammanhanget. Så både i Colombia och Palestina har vi kunnat hitta lokala kamper och lokala projekt som har gått att stödja, säger Eugenio.

Många av de lokala initiativ Ya Basta stödjer handlar om att försvara lokalsamhällens rätt till gemensamma resurser, rätt till sjukvård, till allmänningar som vatten, mark och skog, mot kapitalistiska inhägningar och ”förvaruligande” av gemensamma resurser. Du har nyligen genomfört en föredragsturné i Italien om oljeutvinningen i Ecuador och Amazonas, och då tog du upp hur flera av de bolag som orsakar massor med oljespill, förorenar marken och drabbar lokalinvånarna är från Venezuela och Kina. Att det börjar uppstå ett nytt nätverk av nationer, som stått utanför de gamla globala institutionerna, som börjar samverka för att skapa en gemensam marknad.

– Ja, dessa stater, oavsett om de ses som ”vänster” eller progressiva, sätter ju nationalstaten i främsta rummet, och försöker stärka staten för att kunna kontrollera naturresurser och råvaror inom landet, på bekostnad av den lokala autonomin. De försöker bygga upp en kontakt mellan stater som står dem nära politiskt, i bemärkelsen att de är emot USA och sitter i en liknande situation globalt. Även de krafter som är antiimperialistiska i en klassisk bemärkelse, kan ha ett tätt samarbete med dessa stater, som Bolivia, Ecuador, Venezuela och Brasilien. Ecuadors president reser två gånger i månaden till Kina, de har bra formella kontakter med Kinas regering och även med Iran. Denna nya internationella formation är inte så lätt att förstå ännu, den innehåller många motsättningar internt. Är det möjligt för dem att återvända till nationalstaten som projekt, kan globaliseringen delas i två block igen? För marknaden är ju global och handeln tar sig runt olika nationella hinder. Samtidigt försöker de här länderna att knyta samman sina inhemska marknader och ha mer handelsutbyte med varandra, säger Eugenio.

Med Lula vid makten i Brasilien, Morales i Bolivia och Chavez i Venezuela, hur förändrar det sättet som Ya Basta kan arbeta i Latinamerika? Den etablerade officiella vänstern här i Europa har ju stora förhoppningar på dem.

– Alla vet att den geopolitiska situationen håller på att förändras, speciellt med det som sker i Venezuela, men även Bolivia, Ecuador, Argentina och så vidare. Där det pågår kamper måste vi finnas, och vi hittar alltid ett sätt att kunna stanna där och göra saker. Men varje lands situation är också speciell, Venezuela är inte Ecuador, Lula är inte Chavez. Vi håller mycket koll och försöker se vad nytt som kommer fram ur denna situation i Latinamerika. Latinamerika är inte längre USA:s bakgård. I Ecuador håller vi fortfarande på att kolla vilka effekter det kommer få. I Argentina jobbar vi ihop med många lokala initiativ, i exempelvis Buenos Aires pågår flera workshops med lokala aktivister för att se hur man kan agera i den här nya situationen. Men vi stödjer ju inga regeringar, vi har inte tagit ställning för dem. För det pågår ju fortfarande lokala kamper i Venezuela, Ecuador och Brasilien. I till exempel Brasilien har ju de jordlösas rörelse, Movimento Sem Terra, haft mycket problem med Lula. Vi står ju alltid på lokalsamhällenas sida, i de lokala kamperna. Det kommer alltid finnas dessa konflikter, mellan de lokala samhällenas självbestämmande och statens politiska makt, och just nu försvagas den lokala och politiska autonomin när statsprojekten stärks igen.

Publicerad i Direkt aktion 2008

Guldfiske

Monthly Archives: juni 2010