Utdrag ur Frassanitonätverkets tematidning ”Migrationsrörelser” till European Social Forum i London 2004.
Gränsernas förändring återspeglar en förändring i de politiska strategierna att hantera migration. Det återspeglar också det faktum att varken fysiska eller lagliga gränser kan hindra folks rörelser. Migranter är inte bara en bieffekt av den globala kapitalismen: de är aktiva aktörer i en fri rörelse som utgör en omstörtande kraft gentemot nationalstaternas suveränitet såväl som de nya hyperexploaterande regimerna på en global nivå. Framställandet av nationella och övernationella gränser som redskap vars funktion bara är att stoppa oönskade migranter är missvisande eftersom det misslyckas både att förstå migration som en social rörelse och att ta hänsyn till kampen mot gränserna. Huvudfunktionen för den globala gränsregimen och migrationskontrollstrategierna är inte att bara hålla folk utanför, utan snarare att styra deras handlingar och beteenden i rummet, vilket ger upphov till ett system av selektiv inkludering genom illegaliserandet av migranter. Gränser tillskriver folk differentierade sociala, politiska och legala rum som sträcker sig inåt och utåt genom nationella och övernationella territorier. Utvisningar och flyktingförvar utgör ett differentierat rättssystem inriktat på att administrera utlänningars handlingar utanför garantierna till medborgerliga rättigheter och de allmänna lagliga principerna. På samma sätt definierar de legala mekanismer som begränsar folks fria cirkulation en de facto differentierad regim för gästarbetare inriktad på att expropriera det inre värdet av folks rörlighet. I kontrast mot delningen av denna världen är migrationen i sig en utmaning av distributionen av rättigheter och privilegier enligt en hierarkisk fördelning av sociala och politiska rum. Medan globaliserandet av gränsregimerna är ett symptom på den ökande svårigheten med att tygla våldet i arbetets kommodifieringsprocess inom de nationella gränsernas ramar, visar migranternas vardagliga trotsande av gränserna samtidigt denna globaliseringsprocess svaghet. Förstörelsen av gränserna är inte en politisk utopi, det är en kamp som migranter för varje dag när de erövrar Fort Europa – eller vilken annan institution som helst baserad på gränser – och när de kämpar för sina sociala, politiska och civila rättigheter.
November 2003 lanserade Europeiska rådet begreppet ”virtuella havsgränser” för att övervinna begränsningarna med att kontrollera haven. Den generella frihetsprincipen på allmänt vatten, snarare än att dela upp den mellan staterna, betydde bokstavligen att havet var en allmänning och fritt rum som ”tillhörde” och kunde användas av alla. Som kontrast kan nu varje fartyg som misstänks för att transportera illegala migranter ses som en ”virtuell gräns” och utsättas för kontroller med den mest avancerade militära tekniken som hjälpmedel. Å ena sidan visar detta exempel på hur gränserna inte bara utgörs av fysiska hinder utan blir allt mer ”virtuell” och spridas över rum som tidigare sätts som ”fria”. Samtidigt lyfter det fram en sida av gränserna som ofta förbises: själva handlingen att dela jorden och havsytan genom att dra upp gränser, oavsett om de är fysiska, virtuella eller legala gör det också möjligt att expropriera dess resurser. De resurser som exproprieras är däremot inte bara det fördelade territoriet. Snarare är det också att subjektivt göra anspråk på folk att fritt välja område som de vill bo och vilken sorts relation de vill upprätta till detta område. Med andra ord, gränser förvandlar folks anspråk på rörelse till en resurs som kan exproprieras och bytas. EUs invandringspolitik exproprierar och byter folks mobilitet genom avtal som förbehåller kvoter av legalt inträde för medborgare till de stater som samarbetar i att bekämpa illegal invandring. International Organisation for Migrants (IOM) projekt för att ”kontrollera illegal migration” exproprierar och byter folks mobilitet genom program som filtrerar och väljer rekryteringen av migrantarbetare i deras ursprungsländer enligt de sponsrande staternas arbetsmarknaders behov. Legala anspråk enligt vilka migranternas rätt till uppehållstillstånd underordnas villkoret för ett giltigt arbetskontrakt överlämnar åt arbetsköparna en stor makt över migrantarbetarnas liv. Dessa mekanismer förvandlar effektivt arbetsköpare till ”privatiserade” gränskontrollsaktörer. Detta är bara några få exempel på sättet som gränsregimer exploaterar och profiterar på skiljeväggen som gränserna i sig skapar mellan folk.
Betydelsen av de autonoma migrationsflödena uppmärksammas i de senaste gränshanterings-strategierna (strategies of border management). De nya avtalen med Libyen och andra sydliga medelhavsländer – som kommit till efter påtryckningar från de italienska och tyska regeringarna – syftar också till att upprätta ett internationellt nätverk at ”Europeiska unionen rörlighet serviceplatser” (European union mobility service points). Dessa serviceplatser kommer att utgöra en sorts vägspärr för migranter och asylsökare som vill ta sig till Europa. Asylsökandes ansökningar och den medföljande skyldigheten att ge skydd kommer att hanteras i skyddscenter placerade utanför Europa. Samma center kommer även att ta hand om frivilliga migranter vars planer att migrera kommer att omdirigeras av EUs myndigheter enligt värdländernas behov och den globala migrationshanteringen. Kommentatorer och anhängare av denna plan rekommenderar också att hjälpen borde betalas tillbaka genom att migranterna och asylsökande får arbeta eller skydd i utbyte mot ”förmånliga” lån. Bakom den uttalade syftet att minska illegal invandring, förfinar gränsregimerna deras strategier med målsättningen att administrera de autonoma migrationsflödena i ”konstruktiva” och profitabla sätt för värdländerna.
Den växande tendensen av externaliserad migrationshantering – som nu håller på att införas vid Medelhavets södra kust – tillämpas redan vid Europas östra gränser. Långt innan EU utökades var de ansökande staterna tvungna att fullständigt införa EUs migrationsstandard och asylpolitik trots det faktum att de inte hade någon del alls i förhandlings eller beslutsprocessen. För att kunna tjäna på visum-undantaget för sina medborgare, var kandidatländerna tvungna att införa åtgärder för att förhindra genomresa av illegala invandrare genom deras territorium, garantera återinträde av migranter tillbakaskickade från medlemsländerna och successivt införa ett hårdare system av visum-regleringar, grunden som redan hade upprättas inom Schengen-avtalet. ”Europeifierandet” av den inhemska lagstiftningen i de nya medlemsländerna och kandidatländernas (som Rumänien och Bulgarien) har fört med sig införandet av legala institutioner som exempelvis det administrativa förvaret av migranter. Det har utökat förutsättningarna för utlänningarnas förvisning och har stärkt dess tillämpningssystem genom konstruktionen av skyddsförvar för migranter och asylsökare. Europeiska yttre gränser bevarar och förstärker de defensiva redskapen från den gamla ”järnridån” som, genom Phare-program (Pologne-Hongrie: Assistance à la reconstruction économique), kommer att förflyttas till östfronten. Till exempel planeras förstärkta/fortliknande gränsövervakningstorn att byggas varje 15 till 20 kilometer, där varje torn utrustas med de mest avancerade och kostsamma elektroniska och optiska redskapen.
Till skillnad från de konventionella geopolitiska gränserna, är de nya europeiska yttre gränserna inte befästa mot hotet av militära invasioner. Istället utgör de nya gränsregimerna en socioteknologisk attack mot den informella gränsöverskridande ekonomin och mot transitmigration. Som följd har alla dessa åtgärder lett till en massiv ”illegalisering” av rörelser. Till exempel, nya visumkrav mellan Polen, Ukraina, Ryssland och Vitryssland illegaliserar befolkningars rörelser som tidigare sågs som lagliga. Efter järnridåns fall har en ny ridå av inresevisum och administrativa procedurer upprättats med syftet att inte bara begränsa tillträdet till de europeiska medlemsländerna utan också att till kandidatländerna och grannländer, vilket skapar frustration efter det löftet om rörelsefrihet som nyligen erhölls. Vidare motsvarar också illegaliserandet av rörelser illegaliserandet av gästarbete. Faktum är att införandet av en EU-standard för migrationspolicys i central- och östeuropeiska länderna utesluter den fria tillgängligheten av gästarbetare till den officiella arbetsmarknaden om de inte redan har ett visum för arbetstillstånd och ett anställningskontrakt. Även om den första vågen av EUs utvidgning avslutades första maj 2004, får medborgarna i de åtta postkommunistiska medlemsstaterna inte direkt någon omedelbar fördel av Schengens upphävande av de nationella gränserna. Under en övergångsperiod som sträcker sig på mellan två till sju år kommer arbetarna inte kunna cirkulera fritt. Under denna period kommer migrantrörelser med anställningssyfte att regleras enligt lokal och nationell policy, även om man kan sluta överenskommelser om andra villkor utifrån bilaterala relationer mellan enskilda medlemsländer och kandidatländer. Storbritannien, Irland och Sverige är de enda länderna som inte införde förbundet mot fri cirkulation för arbetare från de nya medlemsländerna. Andra gränser har rests runt Europa, som visar på att gränser inte finns i periferin. Snarare är avgränsandet och hierarkiserandet av det sociala och politiska rummet en inre styrmetod i det nya institutionaliserade europeiska medborgarskapet.
För att kunna förstå i vilken utsträckning gränser utövar deras effekt, måste vi följa dem utanför EU och kandidatländernas territorium. Vi måste följa strömmarna av inträdesavtal och ”utvisningsflödena” som de ger upphov till; likt väl som kartografin av differentiella rättssystem som utvisningsförvaren för migranter ritar upp inom och utanför EU. Gränser blir allt mer virtuella och deras repressiva karaktär blir ofta svårare att se. Denna repressiva karaktär kan uppträda överallt, av den ena eller andra anledningen, och med en uppsättning olika konsekvenser. Gränser vänder och vrider sig inåt och utåt, de sträcker sig ut i ”säkra” tredjeländer och expanderar ut i kustlandet genom diffusa kontrollmekanismer som SIS (Schengen Information System för utbyte av personuppgifter) och Eurodac (EU-system för utbytet av biometriska uppgifter). Kontrollerna har sedan länge upphört att bara vara begränsade till nationalstaterna utan ingår i innerstädernas trafikknutpunkter och överregionala färdleder i samma utsträckning som de gör i förhållande till icke-offentliga platser – med arbetsplatsen som det främsta av dessa.
Rörelsefrihet är inte bara ett krav gentemot Europas synliga och militariserade gränser. När migranter forcerar och övervinner de europeiska gränserna genom deras dagliga kamper utövar de en alternativ konstituerande makt som skiljer sig från den europeiska materiella konstitution som baserats på hierarkiserandet av sociala och politiska rum. Migrationsautonomin är en subversiv rörelse mot en rasistisk syn på världen där alla ska stanna i sin ”egna” hemort.
/Frassanitonätverket