Fyra positioner i rasismdebatten

Det stormar i den antirasistiska debatten. Det senaste året har olika rasistskandaler och antirasistiska kulturdebatter avlöst varandra. Rasstereotyper i Tintin i Kongo, lussetåg, blackfacetårtor, polisens informationsfilmer om hedersvål och Lilla Hjärtat har diskuterats. REVA-protesterna mot rasprofilering och hetsjakten på papperslösa i våras visade att de upprörda antirasistiska rösterna kunde till och med skaka ministrar och få ut tiotusentals personer på gatorna. Hijabupprop och Kippavandringar har blivit en ny form av solidaritetsmanifestation – inte utan kritik. Timbros Adam Cwejman utmålade ”postkolonialismen” som det stora hotet från vänstern. Men det var ingen traditionell höger-vänsterdiskussion. Debatterna innehåller snarare flera olika positioner, där debatten inom de sociala rörelserna och den ”breda” vänstern varit lika hätsk internt som den varit mot högern.

Det här är ett försök att skissa på fyra olika positioner i denna antirasistiska debatt. De sammanfaller inte enkelt med höger-vänsterpositioner, vissa åsikter och hållningar löper snarare rakt igenom de olika ideologiska lägren. Positionerna ska ses som idealtyper, oftast är de inte så renodlade i den faktiska debatten.

Vi kan benämna de fyra olika positionerna ”Repatriering”, ”Assimilering”, ”Integrering” och ”Erkännande”.

Kulturell skillnad eller likhet

Repatrieringsblocket betonar särart. Oavsett om separeringen motiveras med biologi (”ras”), kultur, civilisation eller etnicitet betonar de att olika folkgrupper omöjligt kan samexistera inom samma territoriella område. Samlevnad är omöjlig och leder bara till konflikter.

Även Assimilieringsblocket betonar ”kulturernas” eller ”civilisationernas” särart, men att individerna är föränderliga. De separerar på ”våra” värderingar och De Andras. Flyende är välkomna hit och få asyl, men de bör lämna sin kulturella bakgrund bakom sig för vår mer jämlika, utvecklade och demokratiska.

Integreringsblocket betonar likhet (i särarten), att det finns en enhet i den kulturella mångfalden. Kulturer ses som sociala konstruktioner, föränderliga och hela tiden under ständig förhandling. Även om det finns värderingar, åsikter, kulturellt bagage som skiljer människor åt finns det också mycket som förbinder, delade materiella situationer (behov av arbete, bostad, försörjning, trygghet) som går bortom kulturella uppdelningar.
Erkännandeblocket utgår från att särart måste behandlas lika, att ett mångkulturellt samhälle måste erbjuda en jämlik representation åt personer med olika kulturell identitet, etnisk bakgrund eller hudfärg (”socialt konstruerad ras”). De Andra måste ges representation och erkännande.

För Repatrieringsblocket saknar Europa en kolonial historia, de varnar snarare för en ”omvänd kolonialism”, en demografisk kolonisering som sker genom invandring och riskerar att tränga undan ”urbefolkningen”. För Assimileringsblocket har den europeiska kulturen, de ”västerländska värderingarna” gjorts universella och dess historia döljs därigenom. Skillnaden i separering mellan Repatrieringsblocket och Assimileringsblocket är en förskjutning från ”ethnos” till ”ethos”, en weberiansk ”ansvarets etik” som ställs mot De Andras ”förtryckande” etik. Erkännandeblocket baserar sin kritik på en postkolonial analys, en uppgörelse och krav på återupprättelse mot det koloniala tillståndet och historian. De påvisar hur rasism och västerländsk universalism legat nära varandra som positioner och försöker föra fram de subalternas röster, De Andras perspektiv, vilket kräver en aktiv positiv särbehandling. Integrationsblocket har en splittrad syn, med en äldre falang som betonar gemenskapen och alliansen med antikoloniala krafter och en nyare diskussion, som pågått de senaste 20 åren, som snarare rör sig ”post” postkolonialismen. Denna diskussion betonar att globaliseringen inte bara fått Väst att implodera, utan även De Andra. Uppdelningen ”West and the Rest” håller inte längre, centret har fallt. Postkolonialismen ses som en rörelse som just förhållit sig som ett ”post”, befunnit sig i en tät relation och uppgörelse med det koloniala tillståndet och kommit till uttryck i postkoloniala rörelse som politisk islam, befrielsenationalism och ”tredjevärldensocialism”. Alla dessa tre former är i dag i kris, precis som föreställningen om väst och ”civilisationernas konflikt”. Integrationsblocket betonar snarare hur globala proteströrelser och krisprotester löpt över gränserna och kontinenterna, delat motiv och krav, inspirerat varandra och inte kan ses som separata fenomen.

Motpart och konflikt

Repatrieringsförespråkarna ser mångkulturen som hotet som hotar till en folkannihilering och reducerandet av ”urbefolkningen” till en ”andra gradens medborgare i sitt eget land”. Antirasistisk politik, antidiskrimineringslagar och flyktingpolitik ses som ett angrepp och förtryck av den inhemska befolkningens kultur. Det är genom ”metapolitik” eller ”kulturkamp” som makteliten förändrar landets värderingar och försöker skapa en konsensus för det mångkulturella samhället. Denna motpart, kulturelit, benämns som ”kulturmarxister” – ett allomfattande begrepp för samhällets ”politiskt korrekta” värderingar, pådyvlade ovanifrån genom myndigheter och media. Repatrieringskommentarsherrarna menar att det finns en strukturell rasism, men att den är omvänd, drabbar svenskar och tar sig i sin grövsta form uttrycket som ”svenskfientlighet”.

För Assimilationsförespråkarna är problemet snarare en ”kulturrelativism” som hotar att bryta ner de universella värderingarna genom att hyperproblematisera och kritisera sönder dem, använda sig av ”dubbla måttstockar” där De Andras kulturella hot och negativa sidor tonas ner eller osynliggörs. ”Postmodern” relativism hotar att kollapsa ”upplysningens” värderingar. De Andras kultur behandlas mest i bemärkelsen en begränsning som hindrar en (negativ) frihet till egenmakt och självförverkligande. Hedersvåldet och motståndet mot hederskulturer får därigenom en central roll i denna föreställning.

Integrationsblocket ser snarare nyliberalismen som sin motpart i rasismfrågan, där den ökade samhällsklyftorna leder till större segregation, ”rasifierad” låglönemarknad och ökad diskriminering. Rasismen ses som strukturell, men nära knuten till arbetsmarkandens exploatering och skiktning. Resultatet blir istället för ett betonande på ”makt att” snarare ett krav på ”makt över” (boende, arbetssituation, produktionsmedel, stat). I sin radikala form påpekar integrationsaktivister att uppdelningen mellan ”vita”/väst och ”De Andra” kollapsat på dagens globaliserade kapitalism.

Även Erkännandeblocket ser rasismen som strukturell, påpekar både den öppna och dolda (omedvetna) rasismen. Men framför allt genomförs en kritik av privilegiumhierarkier och ställs krav på att allierade i den antirasistiska kampen (oftast från Integrationsblocket) måste göra upp med sina privilegier. Ickevita möter ett glastak som hindrar dem från samma sociala rörlighet och klassresa som vit medelklass har möjlighet till. Kritiken riktas mot ”vita” antirasister (både Assimilations– och Integrationsblocket) för att ”tala om och för De Andra”. I sin radikala form menar Erkännandeaktivisterna att gränsen mellan vit antirasism och rasism har kollapsat.

Socioekonomisk vs sociokulturell skala

De fyra blocken rör sig på två olika skalor i sin argumentation. För Erkännandeaktivisterna och Repatrieringsskribenterna är kulturkampen den primära arenan, de rör sig båda i ett sociokulturellt diskussionsfält (värderingar, identiteter, normer). För Assimilations- och Integrationsdebattörerna är däremot kulturkampen sekundär, deras huvudfokus är den socioekonomiska skalan (fördelningsfrågor, ekonomi, produktion, klyftor).

I synen på ekonomi så lyfter Repatrieringsblocket fram behovet av en protektionism och att välfärden ska villkoras för den egna ”urbefolkningen” (apartheidrättigheter och välfärdschauvinism). Assimilationsdebattörerna betonar oftast arbetsmarknadens assimilerande funktion, grunden för assimileringen (”brytandet av utanförskapet”) går genom arbetslinjen och att ”sänka tröskeln” för invandrare och ickevita att ta sig in på arbetsmarknaden (genom skapandet av ett låglöneproletariat). Integrationsaktivisterna betonar istället vikten av gemensamma rättigheter, att genom att lyfta upp de som har det svårast förbättras situationen för alla på arbetsmarknaden (underbud och lönedumpning försvåras), vilket skapar gemensamma intressen mellan vita- och ickevita arbetare. I argumentationen betonar de ofta mellan att formellt är alla lika värda, men i praktiken inte har samma möjligheter och försöker påvisa det relationella i varje maktutövning (”vilka vinner, vilka förlorar”). Erkännandeaktivisterna betraktar arbetsmarknaden utifrån diskriminering, representation (”hur många politiker, vd:s, doktorander, journalister är ickevita… är det en representativ kvot?”) och möjlighet till social mobilitet (”finns det ett glastak som möter ickevita?”) Både Integrations- och Erkännandeaktivister ser kvoteringar och positiv särbehandling som ett redskap att komma till rätta med en strukturell obalans, medan Repatrieringsfolket ser detta som omvänd diskriminering och Assimileringsskribenterna förkastar det som statlig intervenering och försvarar obalansen som baserad på skillnad i kompetens.

De fyra blocken betonar olika former av gyllene storhetstider och förfallsperioder. För Repatrieringsaktivisterna skedde förfallet med 68-vänsterns ”långa marsch genom institutionerna”, vilket rev ner det homogena folkhemmet och öppnade för det mångkulturella samhället med ”politisk korrekthet som överideologi”. Om Repatrieringsrörelsen är reaktiv är Assimileringsrörelsen progressiv, den strävar framåt mot en ny guldålder. Folkhemmet och Saltsjöbadsavtalet (1938) och 68-vågen ses som förfallsperioder som begränsade den fria marknaden, medan realsocialismens fall 1989 öppnade dörren för en ny frihetsperiod av frihandel. Kulturkamperna ses som ”vänsterns” sista arena, där Assimileringsdebattörerna måste ta sig in i det sista fästet och rensa ut Integrations- och Erkännandeakademiker. Integrationsaktivisterna ser historiska utvecklingen som en rad kampcykler, där varje kampvåg uppnått vissa vinster som måste försvaras i nedgångarna – rörelsen pendlar därigenom mellan att vara progressiv och reaktiv, även om den övergripande rörelsen ses som framåtskridande. Erkännandeaktivisterna ser förfallsperioderna i kolonialismen och slaveriet, för Sveriges del den statligt sanktionerade rasism vars främsta exempel var startandet av det Rasbiologiska institutet 1922. Men de betraktar även kritiskt krigsslutet 1945, hur Sverige revisionistiskt skrev om sin historia och gjorde antirasismen till en ideologisk komponent i en självglorifierande bild som den ”goda nationen” – en föreställning som försvårat synliggörandet av den faktiska rasism och diskriminering som förekommer här. Även 68-vänstern bakas in i denna kritik av den vita antirasismen. Inställningen till folkhemmet är kluvet, det finns delvis en kritik av folkhemmets sociala ingenjörskonst och biopolitiska ”rashygien” och samtidigt synen på folkhemmet som ett oinfriat löfte.

Retoriska modeller

De kulturdebatter som har rasat under året handlar för Repatrieringsförespråkarna om ett ”kulturkrig” mellan PK-elit och ”Sverigevänner”, för Assimilationsskribenterna om en kamp om problemformuleringsprivilegiet mot en ”vänstervriden media”, för Integrationsblocket om en intressemotsättning som resulterar i en (sekundär) kamp om hegemoni och legitimering samt för Erkännandeaktivisterna om definitionsmakten, rätten att själv definiera det ”förtryck” man utsätts för.

De fyra positionerna ser sig alla debattera utifrån en utsatt position: Repatrieringsaktivisterna som tystade underdogs mot åsiktsförtrycket, Assimilationspersonligheterna som ifrågasatta pga ”vänstervridningen”, Integrationsförespråkarna som utsatta för en politisk utdefiniering och Erkännandeaktivisterna som osynliggjorda.

De känslor som mobiliseras är för Repatrieringsblocket främst ressentiment och moralpanik (riktad mot snyltare, syndabockar, censur, vonoben-attityd), individuell affirmation (att bryta med De Andras kultur) för Assimileringsaktivisterna, kollektiv affirmation (genom hitta gemensamma beröringspunkter i kamp) för Integrationsaktivisterna och revanschistisk ressentiment (mot närstående priviligierade, förövare, förtryckare) för Erkännandeaktivisterna.

Alla fyra positionerna har sina egna retoriska modeller som alltid kommer fram i varje diskussion. Repatrieringsfolket kör på sina mantran om ”jag är inte rasist men…”, ”fast det får man ju inte säga i det här landet” och försöket att vända varje anklagelse mot sin motpart, ”antirasisterna är de egentliga rasisterna, för de förnekar rätten till svenskhet – vilket är rasistiskt”. Assimileringsskribenterna följer på samma sätt en återkommande formel, vilket Maria Sveland lyfter fram i sin bok Hatet: först anklaga debattörer som påpekar ett strukturellt förtryck för att tagit på sig en ”offerkofta” och bara anlagt ett felaktigt perspektiv – jämfört med andra tider och andra länder (De Andras förtryckande kultur) finns inget förtryck i Sverige, därefter hävda att personen har ett individuellt ansvar att ta sig ur sin underordnade position (”att skylla på strukturer bara ett sätt att slippa sitt egenansvar”). Och slutligen påpeka personlig inkonsevens hos debattören (”du är ju själv priviligierad, skriver i en tidning, får din röst hörd”). Strukturen finns inte, är dessutom ditt egna fel och dessutom är du gynnad av den strukturen. Integrationsaktivisternas retoriska modell går ut på att utdefiniera meningsmotståndaren, dra en demarkationslinje och förklara vad som är acceptabelt/ickeacceptabelt i en debatt – vilket ofta upplevs som en vonoben-attityd. Erkännandeaktivisterna använder retoriskt ofta den egna positionen: enbart den som är utsatt för ett förtryck har rätt att uttala sig om det och definera det, att vara oförstående eller förneka deras påpekanden visar bara på ett (medvetet eller omedvetet) försvar av sin priviligierade position.

Flera av dessa fraser fungerar mest som retoriska diskussionsdödare och används för att kortsluta diskussion, utan att egentligen behöva föra fram några argument. Debatten förs direkt upp på en metanivå och kommer att handla om vem (position) som sagt något och på vilket sätt (härskartekniker) det framförts, snarare än att diskutera innehållet.

Dessa fyra idealtyper kan hjälpa till att förstå de antirasistiska debatter som rasat, de positioner, allianser, trianguleringar och konflikter som ägt rum. Det kan också hjälpa till att bryta ner den förenklade bilden av en ”vänster” mot en ”höger” i kulturdebatten, visa på en komplexare karta och aktörer.

Storma Fort Europa

Det kom att kallas ”Stormningen av Fort Europa”, som titeln på en Hollywoodfilm. Hundratals personer välde ut ur skogsbrynen och reste sina självbyggda stegar av skogsgrenar mot de tre meter höga stängslen. Natten den 29 september 2005 öppnade de spanska gränsvakterna från Guardia civil eld och fem personer stöp över taggtrådsstängslen. Följande dagar sköts ytterligare sex personer ihjäl. Sedan ytterligare sex. Utanför stängslen brände Marockos kungliga armé de tältläger där tusentalet afrikanska migranter samlats med förhoppningar om att kunna ta sig in i Europa. Tillfälliga tältläger, som med tiden hade blivit alltmer permanenta, och som de marockanska myndigheterna ditintills sett på mellan fingrarna. De migranter som armén lyckades fånga in sattes på bussar och kördes ut i öknen, i ingenmanslandet mellan Marocko och Algeriet.

De två förskansade spanska städerna Ceuta och Melilla är märkliga platser. De är enklaver som ligger på marockanskt territorium, som en kolonial kvarleva men också en experimentell zon, som Europas frontgräns mot Afrika. Här har EU bedrivit pilotprojekt med de första flyktingförvaren utanför den europeiska kontinenten. Städerna befinner sig mitt i ett människoflöde, där smuggling, den svarta marknaden och maffian spelat en betydande roll för enklavernas ekonomi.

Incidenten vid Ceuta blev en väckarklocka för den marockanska studentrörelsen. Föreningen Beni Znassen association for Culture, Development and Solidarity (ABCDS) skyndade sig ut med filtar och förnödenheter till lägren i skogen. Studenterna började med rådgivningsverksamhet för flyktingar. När 500 migranter året efter greps försökte studenterna genomföra koordinerade blockader av bussarna.

– Vi misslyckades eftersom staten avlyssnade oss, berättade Hicham Baraka på No Borderträffen i Istanbul sommaren 2010. De stora massutvisningarna skedde oftast i samband med ett EU-möte för att visa på handlingskraft och igengälld få ekonomiskt stöd.

Trots dessa stora, spektakulära utvisningar är det de dagliga småskaliga konflikterna som är värst, menar Hicham. I Marocko och Algeriet har migration kriminaliserats. Migranter nonchaleras för det mesta, men grips på måfå och släpps i ingenmanslandet mellan Algeriet och Marocko. Sedan skickas de pingpong mellan de två länderna, eftersom det inte finns något gemensamt ramverk och inget land vill ta emot ”den andres” flyktingar. De femtontal läger som växt fram i gränszonen fungerar enbart genom humanitär hjälp och välgörenhet från de boende i gränsstaden Oujida.

De olika flyktinglägren som ersatt de utanför Ceuta och Melilla är mobila. De flyttar ofta runt beroende på dagssituationen och letar efter lugna platser, så kallade ”tranquillo”. Just i Marocko är självorganiseringen stor hos de olika flyktinggrupperna. Inom en tranquillo samlas vanligen folk från samma nationalitet, men de olika flyktinggrupperna och olika tranquillos håller kontakt med varandra. Om ett läger i en tranquillo utsätts för en polisräd varnar de boende där de andra lägren som då hinner byta plats och leta upp nya tranquillos. När det blivit svårare att ta sig båtvägen rakt mot Spanien på grund av gränsbyrån Frontex patrullering, tar sig flyktingarna längre ut på internationellt vatten i små gummibåtar, för att komma runt gränsbåtarna.

– Det är först nu som smugglingen mot pengar växt fram, eftersom de enklare flyktvägarna in i Europa har täppts till, säger Hicham.

De hårda traffickinglagarna används dessutom mot all form av solidaritetsarbete. Hicham berättar att de studenter som arbetar med migranter har utsatts för kriminaliseringskampanjer och åtalats anklagade för att underlätta illegal invandring in i EU. Asylhjälp likställs med flyktingsmuggling och trafficking.

Vid Gibraltars sund skiljer bara någon mil mellan kontinenterna Europa och Afrika. Här har porten in till Europa funnits för många människor på flykt. En inträdesväg som förvandlats till en högsäkerhetsport för att de senaste tio åren stängas helt. I mitten av 2000-talet började Spanien utveckla sin Afrikaplan för att stänga gränserna. Målet var att få transitländerna, de länder som flyktingar behövde passera på väg in över de europeiska gränserna, att stoppa migrationen redan där och skicka tillbaka de flyende till sina ursprungsländer. På Spaniens initiativ slöt EU avtal med först Marocko 2004 och sedan de västafrikanska kustländerna Senegal och Mauretanien 2006 för att hindra flyktingströmmarna över Gibraltar och Kanarieöarna. Spanien bedriver tillsammans med dessa länder gemensam kustbevakning längs 1 300 kilometer av den västafrikanska kusten och har finansierat kustbevakningsbåtar, helikoptrar, polisiär träning samt byggandet av checkpoints och gränsstationer. Gränsaktionen kallas Operation Hera II och koordineras av EU:s gränsbyrå Frontex. De senaste åren har 100 000 människor flytt från Afrikas horn norrut. Flyktinglägren i Kenya är överfulla. När Algeriet och Marocko stängdes som transitländer sökte sig flyktingarna i stället upp mot Libyen.

Lampedusa

I augusti 2007 plockade de tunisiska fiskarna Mohammed El Heide och Morhada upp 44 skeppsbrutna från Sudan och Eritrea i Medelhavet. Den närmaste hamnen var den lilla italienska ön Lampedusa mellan Sicilien och Libyen. I stället för att hjälpa de nödsatta greps alla av gränspolisen och de tunisiska fiskarna misstänktes för människosmuggling. De afrikanska flyktingarna hade efter vägen via Gibraltar och Kanarieöarna i allt högre grad ställt om kursen mot Sicilien och Malta. När en väg täppts till har andra öppnats. Att skaffa sig kontroll över Medelhavet blev därigenom en av Frontex huvuduppgifter, havszonen mellan Malta, Italien och Libyen var 2007-2008 en av Europas ”hotspots” med en 80 procentig ökning av irreguljära flyktingar. Dödstalen utanför Siciliens kust steg från sammanlagt 556 år 2007 till 642 år 2008, medan de gick ner utanför Spanien. Flyktinglägren på Lampedusa och Sicilien var överfulla. Amnesty International, Rädda Barnen och Läkare utan gränser protesterade alla mot åsidosättandet av de mänskliga rättigheterna på Lampedusaförvaret.

I slutet av januari 2009 hölls en antirasistisk manifestation utanför Lampedusas flyktingförvar. Situationen hade då blivit ohållbar på insidan. Tvåtusen personer hade pressats ihop i det provisoriska flyktingförvaret som hade maxgränsen 850 personer. När migranterna hörde talas om demonstrationen flydde de ut från förvaret och tog sig förbi polisavspärrningarna för att kunna delta. Efter manifestationen återvände de tillbaka in i förvaret. Men nu togs låset bort. Några veckor senare bröt en revolt ut i förvaret. Trehundra tunisier gick i hungerstrejk när de fick reda på att de flesta av dem skulle utvisas. Under upploppet brändes byggnaden ner. Det krävdes en insats med tusen poliser och mängder med tårgas för att stoppa oroligheterna. Mediernas intresse var nu på topp. Till och med svenska dagstidningar skickade ner reportrar för att berätta om situationen på förvaren.

Italien löste dilemmat genom att i augusti 2008 sluta bilaterala avtal med överste Muammar Khaddafi. Därefter påbörjades massdeportationer av ickeidentifierade flyktingar till militariserade läger i Libyen. Året efter följde Berlusconi-regeringen upp med ett säkerhetspaket som kriminaliserade att vara papperslös invandrare i Italien. Det mediala strålkastarljuset slocknade, och frågan var ur världen.

Spaniens och Italiens avtal ser liknande ut. Staterna erbjuder ekonomiskt stöd till gränskontroller mot att deras egna företag får bygga kontrollerna och träna gränspoliserna. Bilaterala frihandelsavtal, öppna gränser för handel och varor, knyts samman med avtal om stängda gränser för människoflöden.

Grekland

De senaste två åren har i stället den stora oreglerade flyktingströmmen in i Europa flyttats och går nu via Turkiet till Grekland, mellan 75-85 procent av alla som tar sig ”illegalt” in i EU kommer den vägen. Frontex genomför nu sin största operation för att försöka täppa till den grekiska gränsen. Andelen som ges asyl är låg, bara 0,04 procent får asyl i första instans. I stället klassas de flesta som ”ekonomiska flyktingar” och hotas med utvisning. Förutom gränspatrulleringen är Frontex stora uppgift i Grekland att se till att alla ankomna migranter identifieras och registreras, så att de inte kan fortsätta in i Europa och söka asyl eller uppehållstillstånd i ett annat EU-land.

Situationen på de grekiska flyktingförvaren, som skulle vara en temporär lösning har kommit att få en alltmer varaktig karaktär, men utan några tydliga ramverk. Tidigare kunde en migrant hållas tre månader för registrering, men oftast är nu tiden sex månader – eller längre om personen inte samarbetar. Det som reglerar hur lång tid man kan sitta är snarare hur fullsatta förvaren är. Trots att migranter som anlänt via Grekland ska skickas tillbaka dit, vägrar många europeiska länder – däribland Sverige – att utvisa flyktingar till Grekland på grund av de hemska förhållanden som råder på förvaren. Kritiken är hård, förvaren är överfulla, har brist på sjukvård och dålig hygienisk standard, saknar legala ramverk och ”standardprotokoll” för hur migranter ska behandlas. Revolterna på förvaren har avlöst varandra de senaste åren. Ofta slutar de på samma sätt. Efter mycket kritik stängs förvaret ner och några av migranterna släpps så att trycket minskar, sedan efter några månader körs förvaret i gång igen.

Sommaren 2009 hölls ett No Borderläger på ön Lesbos, en av huvudankomstöarna i Egeiska havet. Aktivistlägret sammanföll med en hungerstrejk bland migranterna som satt på det ökända förvaret Pagani. Frontex använde ön som hamn för Operation Poseidon, som under 2008 stoppade 22 000 migranter från att ta sig till Grekland. För att störa Frontex kustbevakningsskepp tog aktivisterna till gummibåtar och blockerade hamnen. I hamnen satte de upp ett eget välkomstcenter, som på bara några dagar kom att drivas självorganiserat med flyktingar från Afganistan, Irak och Somalia. För de lokala myndigheterna i en annars så sömnig turistort kom aktivisterna till ön väldigt olägligt. Att samtidigt hantera 500 No Border-aktivister, 1 000 migranter i förvaret och dessutom klara av medieuppmärksamheten när videofilmer om missförhållandena smugglades ut och hamnade på Youtube blev för mycket. Myndigheterna höll efter No Borderlägret Paganiförvaret nedstängt i två månader för omorganisering. Migrantprotesterna fortsatte ändå när det öppnade igen. I oktober 2009 tände flyktingar eld på sina sängar i protest mot behandlingen. No Border-nätverket driver nu en permanent infopoint i Lesbos huvudort Mytilene.

Att lösa problemen för Grekland på samma sätt som för Spanien och Italien har visat sig svårare. EU försöker genom Frontex att integrera Turkiet i gränskontrollen, som de gjort med de afrikanska länderna. Men hindren har varit många: Turkiet har inte haft en koordinerad gränsstyrka, utan bevakningen har sköts parallellt av militären, polisen och tullen. Turkiet har också haft svårt att se varför de ska ta över ansvaret för gränspatrulleringen och migrationen till EU. De har varit skeptiska till att bli EU:s ”slaskhink”. Det har inte förbättrats av att Grekland genomfört illegala deportationer, där migranter samlats in på gatorna, fått sina ansökningar sönderrivna och skickats tillbaka utan överenskommelse med Turkiet.

Flyktingpolitiken har blivit en viktig påtryckningsfråga när Turkiet ansöker om medlemskap i Europeiska unionen. Ett avtal har nu börjat gälla mellan Grekland och Turkiet, om gemensamma gränspatrulleringar och vilka länder Turkiet som transitland är skyldiga att ta tillbaka flyktingar från. Turkiets nya utlänningslag ser nu precis ut som EU:s.

De turkiska flyktingförvaren kallas ”gästhus”, och ligger mitt i städerna. Få tänker ens på att de ligger där, om det inte vore för att antirasistiska demonstrationer blivit en allt vanligare syn utanför dem. Organisationen Migrant Solidarity Network har funnits i ett år.

– Migration har varit en ickefråga i Turkiet. Vi försöker nu bryta osynligheten kring migranternas situation, berättar Clemence Durand på No Borders möte i Istanbul sommaren 2010.

Hon menar att för många har tillståndet som ”transit” i Turkiet alltmer kommit att bli en permanent livssituation, många migranter fastnar där på väg till Europa. Till skillnad från Marocko finns ingen självorganisering bland migrantrörelser i Turkiet.

Externalisering

EU:s säkerhetsmyndighet för att hantera de yttre gränserna Frontex grundades 2004 som ett ”pilotprojekt” mot den märkliga sammanklumpningen ”terrorism, organiserad brottslighet och migration”. Migration påstås i den officiella retoriken ha samma rötter som terrorism och organiserad kriminalitet, att allt handlar om organiserade nätverk för smugglande och dealande. Men kvalitativt och kvantitativt är det nästan enbart migration Frontex arbetar med. Verksamheten består av underrättelseverksamhet, riskanalys och träning.

– De grekiska flyktingförvaren hårdprioriteras av Frontex, eftersom det är hit migranterna kommer först. Att identifiering och registrering fungerar här är därför viktigt för hela EU. Frontex gömmer sig bakom att bara vara teknisk support och ha en rådgivande funktion. Men de förändrar i praktiken hur gränserna sköts, säger Yorgos Maniatis från NoBorder-kampanjen FrontExplode i Grekland.

Steg för steg håller EU:s gränskontroller på att externaliseras, placeras utanför EU:s gränser. Ansvaret skjuts över på transitländer utanför EU:s territorium, exempelvis Marocko och Libyen, som många asylsökande har som sista anhalt innan de kommer in i EU. I EU:s femårsplan om migration diskuteras partnerskap med transitländerna. Genom upprättandet av bilaterala avtal lovar EU ekonomiskt stöd och handelsavtal, mot att de angränsande länderna skärper sina gränskontroller – med EU:s och Frontex stöd och utbildning. Det som utbyts i dessa partnerskap är åt ena hållet tvång på att ta tillbaka asylsökande som EU inte vill ha och hårdare gränsbevakning – mot att få vara en del av EU:s fria handelskartell. När man pratar om att Unionen hjälper dessa länder att bygga upp sin infrastruktur har det hittills rört sig om att införa radarsystem som ska göra det lättare för transitländerna att upptäcka flyktingar. Detta med pengar från EU:s biståndsbudget. Samtidigt som EU-länder sätter stopp för deportationer till Grekland på grund av det inhumana flyktingmottagandet, fortsätter EU:s samarbeten med transitländerna, där det enda som är gränslöst är våldet mot flyktingar.

– Man låter andra länder sköta det smutsiga jobbet åt EU, på så sätt stoppar man migranterna innan de ens når EU, säger Yorgos Maniatis från FrontExplode.

Länder som EU tidigare kritiserat för bristande demokrati och att inte respektera de mänskliga rättigheterna har nu blivit attraktiva samarbetspartners i gränshantering. Marocko är en ”exekutiv monarki”, som dessutom ockuperar Västsahara. Libyen har aldrig skrivit under Genèvekonventionen om flyktingars rättigheter. FN:s internationella flyktingkommissariat UNHCR kan inte arbeta fritt i Libyen. Landet är stängt för medier och en granskning av migranternas situation i lägren är omöjlig. Turkiets bergsgränser mot Irak och Iran, det vill säga Kurdistan, är en militariserad zon, i praktiken en lågintensiv krigszon.
De övergrepp mot mänskliga rättigheterna som Turkiet kritiserats för och som setts som en belastning när landet söker medlemskap i EU, ses samtidigt som praktiska och utnyttjas av EU när gränshanteringen förflyttas till Turkiet. De senaste tjugo åren bedöms det att 15 000 personer dött i EU:s ”krig mot migrationen”. Nu skjuter man över ansvaret på EU:s gränsländer och placerar flyktingförvaren och gränspatrulleringen i Libyen, Marocko, Turkiet, Ukraina, Mauretanien och länder ännu längre bort som Libanon och Senegal. Dessa externa samarbetspartners för EU:s gränspolitik skapar en stor legal gråzon som gör massavvisningar möjliga och förvandlar FN:s deklarationer om asyl, flyktingar och barnkonventionen till tomma rättigheter som bara finns på papper. Externaliseringen ”löser” de juridiska problemen kring mänskliga rättigheter.

Internalisering

En expansion av förvar har samtidigt skett även i Europa. Enligt Migreurop-nätverket så har EU i dag 250 läger med kapacitet att hålla över 32 000 personer. Gränserna går inte bara runt EU, utan skär även rakt igenom unionen. Det finns en förstärkt yttre territoriell gräns, men även en inre, mer diffus kontrollapparat. Den Europeiska unionen går att se som tre cirklar, med en inre cirkel av de bestående av de ”gamla” kärnländerna som är ekonomiskt starkast, en mellancirkel med de nya medlemsländerna från forna Östeuropa, samt en yttre buffert med yttre transitländer tillknutna genom bilaterala avtal. Cirklarna innebär en hierarkisk distribution av rättigheter och en serie av stegvisa gränser, även inom det europeiska medlemskapet. EU-medborgare från Tyskland och Frankrike är värda mer än medborgare från Bulgarien eller Rumänien. De olika medlemsländernas ekonomiska och politiska makt återspeglas även internt inom EU, i hur medborgarna ges rättigheter, exempelvis avseende rörelsefrihet. Rumänien och Bulgarien har nu som första EU-medlemsländer nekats att gå med i Schengen, EU:s passunion – eftersom ett medlemskap skulle innebära fri rörlighet för romer i Europa. Längst ner på denna rättighetsskala finns de miljoner papperslösa som bor i EU och nekas rättigheter, eftersom en legal invandring i praktiken blivit omöjliggjord.

Det land som gått i spetsen för att institutionalisera de praktiker som Spanien och Italien provat fram är Sverige. Under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009 utvecklades Stockholmsprogrammet, EU:s femårsplan för ”yttre och inre säkerhet”. Den är en handlingsplan och agenda för förändringar som slår fast den politiska riktningen för EU:s flyktingpolitik. I Stockholmsprogrammet finns en dubbelhet inför behovet av migration. Å ena sidan är man tydlig med att man behöver arbetskraft till EU, å andra sidan läggs mycket resurser på att hålla asylsökande utanför, genom till exempel hårdare inre och yttre gränsbevakning. Med andra ord, EU ska själva kunna styra över migrationen och välja ut vilka människor (läs: arbetskraft) man vill ha. Nämligen de som blir lönsamma. Desto osäkrare tillvaro, desto mer lönsam. Det handlar inte bara om att hålla folk utanför, geografiskt, utan mer om att göra människor utvisningsbara. Det begrepp som ofta används är ”cirkulär migration”. Man vill ha folk som kommer hit och jobbar och sedan åker tillbaka, en form av ”frivillig” rättslöshet. Detta gör att EU alltid har tillgång till ny och frisk arbetskraft men aldrig behöver bli skyldigt att betala ut pensioner eller ta hand om personen om den blir sjuk.

Skriven tillsammans med Love från Ingen Människa är Illegal i Stockholm. Publicerad i Brand #1 2011. Medan tidningen var på tryck ritades hela den geopolitiska situationen om – och förde samtidigt upp flyktingströmmarna via Libyen till Lampedusa på dagordningen igen.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Betongsosse – i ordets bokstavliga bemärkelse, Kaj Raving skriver Glasögon till barn har blivit en klassfråga, Jöran Fagerlund skriver Göteborgs Stad skall börja med jämställdhetsdiplomering av stadens förskolor och skolor på initiativ av Vänsterpartiet, jesper skriver Följ oss på KongressExtra, tusenpekpinnar skriver Varför vi inte har råd att arbeta, Röda Lund skriver Välfärden byggdes genom klasskamp och hot om klasskamp

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Euroriot

”Viktigast är att den ekonomiska krisen inte blir en politisk kris. Sverige ska leda EU under detta helvetsår och DN kommer att driva en tydlig linje om aktiva åtgärder för att stödja ekonomin och om att samarbeta i EU”.

Peter Wolodarski, om sin uppgift som ny politisk redaktör på DN, 090323

Först bankkrisen, den ekonomiska recessionen. Och sedan decemberrevolten i Grekland som en tändande gnista.

”Letter brukar normalt vara väldigt lugna, men folk verkar uppenbarligen se vad som sker i andra länder i Europa, som i Grekland, och tänkt ’Varför är vi så lugna?”

Lettiska diplomaten Inese Allika försöker inför tidningen EUobserver förklara de omfattande protesterna i Riga den 10 januari. I den första stora massprotesten sedan självständigheten samlades 10 000 personer i en manifestation mot högerregeringens misskötande av ekonomin och den ökande arbetslösheten. Grupper av ungdomar attackerade finansdepartementet, slog sönder skyltfönster i innerstaden och välte en polispiket. Samma vecka bröt våldsamma protester ut i Bulgariens huvudstad Sofia och i demonstranter attackerade riksdagshuset i Vilnius, Litauen, med sten- och äggkastning.

Wolodarski har rätt i sin fruktan. Nu ska Sverige som EU-ordförandeland hålla samman ett Europa som kokar, medan ekonomin rasar och arbetslösheten stiger. Island, Ungern, Estland och Irlands står nära ekonomisk kollaps – flera av de länder som för några år sedan sågs som Europas nya ekonomiska mirakelländer. Gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina drabbar även Bulgarien som energikris. Senaste månaderna har stora generalstrejker genomförts i Belgien och Frankrike, i protest mot fabriksnedläggningarna, varslen och arbetslösheten.

Polisens mord på studenten Alexis Grigoroupolos i Aten skapade en förinsurrektionell situation i Grekland, där ungdomsprotesterna växte och förbands med student-, arbetar- och bondeprotester mot krisens effekter: när bankerna fick räddningspaket på 36 miljarder dollar fick arbetarna sänkta pensioner. Kravaller och revolter kopplade direkt till krisen bröt därefter ut i Sofia, Vilnius, Riga och Reykjavik. Enligt president Sarkozy hällde det grekiska upproret bensin på den spända situationen i de franska förorterna. På nyårsnatten kommenderades 35 000 poliser ut för att stävja situationen i banlieues, 300 personer greps och ändå brann 1 100 bilar den natten. Situationen har inte svalnat sedan förortsrevolten i oktober-november 2005, utan pågår hela tiden lågintensivt. Under 2008 brändes över 37 000 bilar. Vinterns oroligheter i Rosengård står inte isolerade, och måste ses i detta ljus.

Situationen för Europas migranter och papperslösa, som arbetar rättslöst, har gjort att radikaliteten ökar inom dessa kretsar. De hårdare asyl- och migrationslagarna, de växande flyktingförläggningarna har lett till revolter i italienska Lampedusa och på Malta. Universitetsreformer för att marknadsanpassa utbildningarna och öka företagens finanisering av universiteten har skapat en stor studentrörelse med massprotester och universitetsockupationer, ”den anomala vågen”, i Italien, Spanien och Frankrike. Även i vårt grannland Finland har en stor studentrörelse uppstått de senaste veckorna med demonstrationer och ockupationer över hela landet, som jag berättade mer om i mitt förra blogginlägg.

Studentrörelsens paroll, ”Vi tänker inte betala er kris”, var också huvudparollen på de två breda vänsterdemonstrationer som hölls i Berlin och Frankfurt den 28 mars. Demonstrationerna som samlade allt från facken IG Metall, Ver.di till Attac och autonoma nätverk som Interventionistische Linke drog 25 000 respektive 15 000 deltagare. Långt mycket större var den manifestation som hölls 19 mars i Frankrike, där tre miljoner fransmän visade sitt missnöje mot hur regeringen Sarkozy sköter krisen.

Recession och repression

EU har aldrig i sin historia bemött en recession, unionen har nyliberalismen inbyggd i sig och har ingen klar plan hur de ska återbalansera stat/marknad. Med den nedmonterade välfärdsstaten saknas nu en buffert att fånga upp missnöjet, mildra effekterna eller stabilisera en social fred. De statliga institutionerna, framför allt i Östeuropa, är försvagade, och har minskad förmåga att mobilisera civilsamhället. Tyska autonoma vänsterorganisationen Gipfelsoli har försökt granska ökningen i repressiva instanser och den nya europeiska ”säkerhetsarkitekturen” som istället växer fram för att bemöta europeiska proteströrelser.

I december varnade Internationella valutafondens vd Dominique Strauss-Kahn för att ekonomirelaterade kravaller och upplopp på den globala marknaden skulle öka kraftigt om krisen på finansmarknaden skulle drabba låginkomsttagare mer genom kreditrestriktioner och ökad arbetslöshet.

Financial Times varnade samtidigt för att ”Det verkliga hotet mot partistaten vore storskaliga protester i städerna som började korsbefruktas med varandra och bli koordinerade. De senaste demonstrationerna har däremot tenderat att vara små och fokuserade på lokala frågor snarare än att visa på ett generellt missnöje.”

I USA varnar trendforskare och senatorer för ökade ”matkravaller, ockuapntuppror, skatterevolter och arbetsmarscher” om dollarn fortsatte försvagas. Erfarenheterna från plundringarna och upploppen efter orkanen Katharinas ödelägelse av New Orleans finns färskt i minnet. Amerikanska US Army War College förespråkar en beredskap att använda undantagstillstånd och nödåtgärder. “En utspritt civilt våld inom USA skulle tvinga försvarsmakten att rikta om sin prioritet från extremism till att försvara den grundläggande inre ordningen och mänskliga säkerheten”. Den ekonomiska krisen kan därför krävas att det genomförs militära aktioner inom USA.

Även inom EU pågår en långtgående diskussion för att analysera om de nya oroligheterna enbart kan spåras till en ”samhällstrend” eller om det finns ”oppositionella element” som drar i trådarna bakom dem. Säkerhetsfrågan kommer vara central under svenska EU-ordförandeskapet, då EUs nya femårsplan för gräns- och inre säkerhet, det så kallade ”Stockholmsprogrammet”, ska utformas.

För att bemöta de nya ”oroligheterna” har den konservativa högern fått medvind i Europa, med mer krav på ”säkerhetspaket”, för att garantera lag, ordning och social fred. Flera av förslaget på europeisk nivå går ut på att öka samordningen mellan olika nationella polis- och gränsmyndigheter, samt att börja ta användning av militären i sociala konflikter. Italien fungerar här som ett föregångsland, där Berlusconis samlingsregering av postfascister, nyliberaler och separatister vann valet 2008 genom upprättandet av ett säkerhetspaket baserat på militär patrullering av offentliga platser, legaliseringen av medborgargarder (dvs mobiliserande och involverande av civilsamhället i patrullering), skärpt flyktingpolitik och ökade satsningar på polisen.

Mayday Mayday – We’ll make you pay!

Globaliseringsrörelsen deltog i att blockera en viss utveckling av de internationella institutionerna, och försätta den globala suveräniteten i kris. Protesterna i Seattle, frihandelsavtalens sammanbrott, stoppandet av den Europeiska konstitutionen, genomförde blockeringar och inbromsningar av en ekonomisk politik som idag befinner sig i kris. De globala toppmötena 2009 (Nato-toppmötet i Strassbourg, G8-mötet på La Magdalena, svenska EU-ordförandeskapet) består av en omorganisering av de globala institutionerna.

Kanske var globaliseringsrörelsen för tidigt ute, när den för tio år sedan ställde sina krav på reglering av de finansiella flödena. Sociologen Magnus Wennerhag skriver i EfterArbetet:

”När den globala rättviserörelsen fick genomslag för snart tio år sedan, var det just frågor som dessa, som rörelsen förde upp på den politiska dagordningen. Organisationer som Attac, kyrkornas Jubel 2000 och världsfacket ställde krav på att gränsöverskridande finansiella flöden skulle regleras och att globala finansiella institutioner som Internationella Valutafonden och Världsbanken skulle reformeras. Regelverkens inriktning mot kortsiktiga ekonomiska vinster och marknadslösningar anklagades för att sätta de sociala hänsynen på undantag. De globala ekonomiska institutionernas demokratiska underskott och den bristande insynen i finansmarknaderna kritiserades hårt. Då kallades kritiken orimlig eller överdriven. När finanskrisen idag är ett faktum, hörs sådana synpunkter från mäktiga statschefer, ekonomer och aktörer på finansmarknaden.”

När globaliseringsrörelsen demonstrerade i Göteborg mot EU-toppmötet 2001 befann sig Europa i en högkonjunktur och socialdemokratins ”tredje vägen” skördade framgångar i hela Europa för sin mobiliserande och aktiverande socialpolitik ala workfare. Idag är situationen helt annorlunda. Socialdemokratin är på tillbakagång, med Zapatero i Spanien som undantag, och tredjevägens politik befinner sig i kris.

Den stora våg av arbetslöshet kommer förändra hela det politiska landskapet i Europa, även om det når Sverige senare. Valet står mellan reaktion, Keynes eller kapitalkritik. Men är vänstern beredd inför en ny våg av arbetslöshet? Den frågan har under vintern diskuterats i det europeiska nätverket EuroMayDay.

EuroMayDay uppkom ur globaliseringsrörelsen, som ett försök att föra samman den rörelsens kamp- och protestformer, med en diskussion om prekariseringen av arbetslivet, om de ökade osäkra anställningarna. Förutom förstamaj-parader på detta tema, som hjälpt till att sätta det på dagordningen, har nätverkets betydelse varit oerhört begränsad. Även de autonoma organisationer som arbetar kring frågan är oerhört varierande och drar åt olika håll: under Radical assemblies vid ESF i Malmö såg man denna uppdelning tydligt, mellan de som arbetade för att genom opinionsbildning, påtryckning och visuella aktioner bedriva påtryckning på facket och vänstern att arbeta för nya sociala skyddsnät anpassade för de osäkra anställda, och de som såg frågan om osäkra anställningar som i första hand en fråga om arbetsplatsorganisering, att hitta nya passande organisationsformer och stridsvapen för att kunna stärka detta skikt av arbetskraftens position. Trots dessa skillnader, kan ändå diskussionen inom EuroMayDay-nätverket kring hur man ska agera i krisen vara intressant att lyfta fram, eftersom det är en av de få europeiska aktivistdiskussioner som förs inom ämnet.

Den ekonomiska krisen och recessionen innebär en övergång från prekarisering till arbetslöshet, de osäkra anställda är de första som får gå. Intresset inom EuroMayDay förskjuts därför från de osäkra anställda till andra subjekt: de arbetslösa, de exkluderade i förorterna, studenterna, de papperslösa arbetarna. Eurorevolten utförs av en generation utestängd från välfärden och diskriminerad på arbetsmarknaden. För dessa exkluderade fungerar inte de gamla fordistiska kampmetoderna (massorganisering, förhandling, strejk), utan deras protester tar sig mer insurrektionella former, blir protestformer som sker i stadsrummet och där genomför sina blockader, ockupationer, kravaller och aktioner. Både Ungdomshuset-upploppet och upproret i Grekland visar hur dessa kamper kommunicerar, inspirerar och snabbt sprider sig på ett europeiskt plan. Uppgiften för vårens första maj blir därför att förmedla bilder, aktionspraktiker, teorier och förslag i krisen. ”Mayday, mayday, mayday, the first of may we’ll make you pay.”

Även om situationen ser mörk ut för den parlamentariska vänstern i Europa, så visar exemplen med Ungdomshuset och Grekland på den funktion som detonator och katalysator radikala vänstern och autonoma grupperingar kan få i detta spända läge för att utlösa bredare proteströrelser eller samhällskonflikter som hotar hela sociala freden och kanaliserar missnöjet. Det är därför fullt förståligt att den statliga repressionen, mediala paniken och politiska hetsen tar så oerhört uppskruvad form mot autonoma och radikala vänstern i dagsläget – spelet just nu är för högt för att låta en radikal vänster gå lös. Det får inte uppstå oheliga allianser som förbinder förortsbor, arbetslösa, studenter och vänstermilitanter. Med Wolodarski’s ord, den ekonomiska krisen får inte förvandlas till en politisk kris. Kan vi få en bättre fingervisning vad vi behöver göra? Kan det här vara bara början?

I kommande blogginlägg under våren ska jag försöka se närmare på möjligheterna och begränsningarna med dessa subjekt, utifrån deras förhållande till produktionen och territoriet.

Continue reading

Vem knegar i Lega Nords fabriker?

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del III.

Ett märkligt replikskifte ägde rum veckorna efter det italienska valet i april. Den parlamentariska vänstern hade just utraderats helt, och den italienska arbetsgivarföreningen Confindustria var snabba att gripa tillfället och göra ett utspel om att det låga röstmässiga stödet för vänstern visade att fackföreningsrörelsen inte längre uttryckte arbetarnas intresse, utan bara var ett självbevarande politiskt ”kast”. Om arbetarklassen inte ens valde vänstern att representera dem i de parlamentariska församlingarna, menade de, kunde fackföreningarna inte heller längre ses som någon kollektiv representant för arbetarklassen eller motpart i avtalsförhandlingar. Confindustria förklarade därför att de kollektiva avtalsförhandlingarnas tid var förbi, och såg nu möjligheten att istället driva igenom individuella avtals- och löneförhandlingar utan facket som medierande instans. Mothugget kom från ett oväntat håll. Det parti som bemötte Confindustrias utspel och försvarade den fortsatta betydelsen av fackföreningar var det separatistiska högerpartiet Lega Nord. Lega Nord hade gjort ett rekordval och vidgat sin traditionella klassbas från småföretagare i Norditalien till att locka över arbetarröster. Insikten att en betydande del av fackföreningsrörelsens medlemmar nu röstade Lega, fick partiet att oroas över att direkt få dessa bortskrämda igen av arbetsgivarföreningen.

Gula fack

Lega är inte enda högerkraften som skördar framgång bland arbetarklassen. Även det gula facket Ugl, nära stående Allianza nazionale och startat av dess föregångare, fascistpartiet MSI, växer och är idag Italiens fjärde största fackförening. De har nu passerat det största basfacket, RdB-Cub.

På Pirelli i Milano, som alltid varit Cgil:s starkaste fäste, förlorade den lokala Cgil-klubben de fackliga valen till Ugl. Pirelli har länge setts som en av de ”rödaste” industrierna, med en lång historia av radikal arbetarkamp – den första fackliga baskommittén, Comitati unitari di base , Cub, bildades på Pirelli i slutet av 60-talet. Den nystartade Ugl-avdelningen på Pirelli startades av unga utbrytare ur Cgil, som var missnöjda med Cgil:s försämrade fackliga lokala självbestämmande i och med stödet till Prodiregeringens välfärdsavtal, som förhandlades fram med Confindustria och därigenom innehöll flera försämringar för facken. Det gula facket Ugl lovade centralt fackklubben större lokal autonomi, trots att även Ugl gett reformen sitt stöd. För bara två-tre år sedan hade sådana fackliga avhopp från Cgil för en ökad autonomi skett till basfacken.

– Vi måste inse att det inte längre finns en relation mellan arbetarklassen och att rösta vänster. Arbetaren isolerade är inte längre en klass, han är något annat – det är en individ som ersätter den horisontella solidariteten med en vertikal solidaritet, den med sina företagsledare, säger Dino Greco från Cgils riksledning till Il Manifesto i en kommentar om Lega Nords arbetarstöd.

Delar av den italienska arbetararistokratin på de stora industrierna i nord har övergivit en vänster som inte skyddar eller representerar dem, utan som bara tänker på ”bögar och negrer”. Lega Nord har istället lyckats nå dem genom ett långvarigt lokalarbete i territoriet. Lega Nords inbrytning i den norditalienska arbetarklassen gav partiet för första gången ett valgenombrott i regionen Emilia Romagna, det ”Röda Emilia” runt Bologna. Lega förklarade triumferande att nu hade den ”andra Berlinmuren” fallit.

– Vänstern är helt lösryckt från sin sociala sammansättning. Det räcker inte att säga att man representerar arbetet, man måste göra det i förhållandet till de sociala förhållandena och förutsättningarna, annars är det bara ett tomt antagande. Under dessa år är det bara la Lega som har gjort det. De har byggt upp en identitet kring plats och territorium istället för klass, en identitet som är exkluderande istället för vara inkluderande, säger Dino Greco från Cgil.

Regionernas sheriffer

Lega Nords starka regioner är Veneto och Lombardiet. I de städer där partiet fått kommunal majoritet och kunnat vinna borgmästarposten, har de utvecklat en stark betoning på lokalt självstyre, med kommunledare som starka ”despoter” som enväldigt styr sina städer och territorier, ”herrar i sitt eget hus” – något som fått motståndare att ironiskt kommit att benämna dem som ”sheriffer”.

Som parti är inte Lega Nord lätt att få grepp om, de innehåller många motstridiga tendenser och har flera gånger bytt politisk linje. De bildades 1989 som en sammanslagning av flera lokala rörelser med målsättningen att de norditalienska regionerna, som Lega kallar ”Padanien”, ska bryta sig loss från Italien. Syftet är att istället skapa en federal stat där de olika regionerna har autonomi och enbart betalar skatt till regionen – så att de rika regionerna i nord slipper betala för de fattigare regionerna i syd. Flera av de ledande politikerna har en vänsterbakgrund, partiledaren Umberto Bossi kommer från kommunistpartiet och Roberto Maroni från radikala vänstergruppen Democrazia Proletaria, medan andra drivande personer som Mario Borghezio kommer från extremhögern.

Lega Nord har från starten varit ett populistiskt parti, beskrivit sig som ”folkets röst”, att de är de enda som tagit tag i ”stigmatiserade frågor” och haft en tydlig anti-etablissemangslinje – att nord sugs ut och tvingas försörja etablissemanget i Rom, som inte ser till befolkningen i nords intresse. Den regionala kampen byggs kring en upphaussad ”identitet”, som tar både dramatiserande och mobiliserande former, där Lega Nord utmålas som nords befrielserörelse. I ett medialt utspel gick de 1996 ut med en symbolisk självständighetsdeklaration för Padanien, en symbolisk aktion som övergick i gatukonfrontationer mellan polisen och ”grönskjortorna” (le Camicie Verdi), Lega Nords funktionärskår (namnet är en medveten anspelning på fascisterna ”svartskjortorna”).

Från frihandel till protektionism

Till en början var Lega Nord ett strikt frihandelsinriktat parti. Partiet hade sin bas i nätverken av småföretagare i Veneto- och Lombardiet-regionen, den ”diffusa fabrik” som kommit att kallas ”Tredje Italien”, och som under 90-talets början lyftes fram som en mönstermodell i Europa för hur postfordistisk produktion skulle kunna se ut. Små specialiserade, lågteknologiska och ofta familjeägda fabriker, egenföretagare och entreprenörer kopplades samman genom flexibla nätverk och just-in-time-produktion till de större produktionsgrenarna. Just detta klasskikt såg under 90-talet frihandeln, nedmonterandet av handelstullar och en fri cirkulation som möjligheten och lösningen för sin ekonomiska situation. De vände sig emot skattenivåerna i nord och resursutjämningen, organiserade sig mot italienska statens subventioner av jordbruk och industrier i syd.

Dessa småföretagare drabbades hårt av den ekonomiska krisen. EUs östutvidgning, Turkiets ansökan om att få ansluta sig till den europeiska inre marknaden och Kinas öppnande av sin marknad och produktion innebar ett stort hot mot den norditalienska småskaliga produktionen. Lega Nord svängde därför under 2000-talet från frihandelsliberalism till protektionism, och började efterfråga just de åtgärder de kritiserat hos den italienska staten: subventioner och handelstullar. Likt många av de europeiska högerextrema populistpartierna skedde en svängning från nyliberal ekonomisk politik till en form av välfärdschauvinism, både av populistiska skäl och för att skydda sin egen ekonomiska situation. Så bisarrt nog blev en av de forna ”understödsmotståndarna” i Lega Nords stora politiska valfrågor att staten måste subventionera och betala underskottet för Milanos konkurshotade innerstadsflygplats Malpensa.

Vem knegar i Lega Nords fabriker?

Det är i detta ljus man måste se Lega Nords rasistiska utspel, det är hos få andra extremhögerpartier som rasismen skett så tydligt utifrån ekonomiska intressen som hos Lega. Medan hos övriga extremhögern antiinvandringskampanjerna främst riktats mot romer och islam, har Lega Nord kombinerat det med kampanjer mot Turkiet och Kina, de länder vars billiga produktion är det stora hotet mot Norditaliens småindustrier. Kampanjen mot Turkiets inträde i EU draperades i islamofobi och argument om det kulturella hotet mot Europa. De sociokulturella rasistiska argumenten, om invandring som hot mot kulturella särdrag och identitet, frågan om trygghet och säkerhet riktad mot ”invandrarbrott”, kombineras starkt med en välfärdschauvinistisk och socioekonomisk betoning, om invandringen som kostnad för samhället och ett hot mot sysselsättningen. Lega Nords mest spridda valaffisch inför vårens val bestod av bilden på en indianhövding och texten ”Indianerna stoppade inte invandringen – idag lever de i reservat”, samma som Sverigedemokraterna använde på 80-talet.

Lega Nord är nu tillsammans med Allianza nazionale pådrivande i att skapa en restriktivare flyktingpolitik, att försöka kriminalisera papperslösa migranter, bygga fler flyktingförvar och utvisa fler – även EU-medborgare från Östeuropa. Nya finansministern Tremonti förespråkar en ökad protektionism för att skydda den italienska produktionen. Italiens gränser ska stängas och skyddas. Men kommer den rasistiska och konservativa högern kunna rädda den italienska produktionen undan den nyliberala ekonomiska politiken och en globaliserad marknad på det sättet? Var ska de norditalienska småföretagens varor exporteras? Och framför allt, vem ska jobba i deras fabriker när de bedriver sin inskärpning av migrationspolitiken?

I Lega Nord kan samma person som sätter upp sin affisch om indianreservat på väggen, exploatera papperslösa i sin fabrik. Om ”säkerhetspolitiken” nu leder till att papperslösa migranter och östeuropeiska gästarbetare sparkas ut ur fabriker och byggsektorn, kommer det till slut leda till svåra problem för företagarna. Bara i Milano efterfrågas 70 000 byggnadsarbetare de närmaste två åren. Byggbranschen består av små byggföretag, småföretagen kan konkurrera genom att de betalar lägre löner och pga de anställer svart. Runt en miljon i Italien arbetar i en sektor med ”hushållsnära tjänster” i hemmet, men bara 300 000 är anställda. I Padua är 10% av arbetsstyrkan invandrare, och de jobbar just i småföretagen. För här har vi den andra sidan av ”tredje Italien”, det är en postfordistisk produktion baserad på en lågutbildad arbetsstyrka, ofta migrantarbete, som gör småföretagande och småentreprenaden möjliga. Nationalismen eller regionalismen kan inte låtsas bort att världen är gränslös vad gäller ekonomiska och mänskliga flöden. En försvagad klasstruktur försvarar sig själv, men förvärrar samtidigt sina problem.

Tillbaka till familjen?

Högerns svårigheter att lösa de ekonomiska problemen återspeglar sig även i deras sociokulturella politik. Lega Nord, Allianza Nazionale och kristdemokrater fick ett stort utrymme i valdebatten, i att försvara ett återvändande till ”traditionella värderingar”, skyddande av ”livet” och ett ”uppvärderande” av familjen. Men kan man prata om det som en nymoralism, när samtidigt den kristdemokratiska partiledaren Casini är skild, Berlusconi är skild och öppen med sina ”affärer” även vad gäller privatlivet och ledaren för abortmotståndslistan Ferrara avslöjade att det gjorts abort tre gånger i hans egna relationer. Återgången till ”traditionella katolska värderingar” fyller snarare funktionen att dölja och lappa igen några av den nyliberala politikens skador och problem än att vara moralisk. Fler och fler kvinnor blir hemmafruar igen, och med färre kvinnor på arbetsmarknaden minskar arbetslösheten. Men männens löner ökar inte i motsvarande grad, så familjerna får klara sig på mindre resurser. ”Ungdomar” bor hemma längre och längre i åldrarna, på grund av svårigheten att hitta stabil inkomst på en prekär arbetsmarknad – och kan därigenom inte skaffa egen bostad. Den inskränkta aborträtten leder till svagare position för kvinnor och en vikt att stärka släktbanden och familjen som ekonomisk institution. I bristen på en utbyggd välfärdsmodell blir familjen den institution för högern som tillfälligt kan lindra och dölja de svåra ekonomiska problemen.

Lega Nord skapade Berlusconis valseger genom att locka över arbetarröster från vänstern. De adresserade en oro som finns bland italienska arbetare, genom att lyfta fram familjen, territoriet och säkerheten som lösningar. Men frågan är vad som kommer ske när dessa arbetare ser att lösningarna i längden riskerar att förvärra deras situation snarare än att lösa den. Hela vänstern är nu utomparlamentarisk, står på gatorna och försöker återuppta en förankring i klassen, utan några medierande politiker i parlamenten. Det kommer att bli en explosiv händelseutveckling de närmaste åren i Italien.

Continue reading

Det minimala steget från medborgargarde till lynchmobb

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del II

Brinnande romerläger, koordinerade polisrazzior mot invandrare, patrullerande medborgargarden och nynazistiskt gatuvåld. Och det har bara gått en månad sedan högern vann valet i Italien. Är detta ”säkerheten” de utlovat?

Natten till första maj sparkades den 19 år gamla Nicola Tommasoli till döds av en grupp unga fotbollshuliganer och nynazister i Verona. Veronas borgmästare Flavio Tossi, från Lega Nord, var snabbt ute och tonade ned händelsen, och uppmanade vänstern att inte ”politisera” frågan, att det enbart var en enskild händelse? Men hur kan man blunda för det sammanhang misshandeln skedde i, hur kan man undvika att se sambanden?

Verona är en av de städer som drabbats hårdast av fascistiskt våld, med ett dussintal grova nyfascistiska attacker de senaste åren. På fotbollsläktarna har fascister fått agera fritt bland laget Veronas supporters Hellas och kunnat använda fascistiska symboler utan reaktioner. Istället för att motverka dessa rörelser har Tossi sett till att hålla en bra kontakt med dem, och istället försökt tona ner Veronas antifascistiska historia. Som kommunens representant till kommittén för det historiska partisanmotståndet som befriade Verona utsåg Tossi Andrea Miglioranzi från Fiamma Tricolore, som spelar i vitmaktbandet Gesta Bellica och har en bakgrund i den våldsamma nyfascistiska organisationen Veneto Front Skinhead. Den 25 april, på befrielsedagen, motverkade Tossi kommitténs traditionella antifascistisak minnesstund och hindrade en demonstration med 5 000 migranter som protesterade mot den politiska hetsen mot dem att ta sig in till stadens stora torg Piazza Bra. Just Piazza Bra har blivit en symbol för Tossis politik mot migranterna i staden. Borgmästaren har lyckats införa speciallagar där för att få bort gatuförsäljarna, som oftast har invandrarbakgrund, från torget där stadens stora sevärdhet, den antika romerska arenan ligger.

Medborgargarden

Flavio Tossi var en av de politiker som drivit frågan om ”säkerhet” hårdast. För att göra staden ”säkrare” har Tossi uppmanat frivilligorganisationer att hjälpa till att patrullera stan, att bilda av medborgargarden, så kallade ”ronde”.

”Man måste erkänna att det existerar en speciell kulturell, social och politisk modell i Verona. Det är ett samhällsklimat som inte kommit från ingenstans, utan som är en frukt av de högerkrafter som styr staden och regionen Veneto generellt. Det innebär att underblåsa vissa budskap genom medborgargarden och patrulleringarna, säkerheten som den enda politiska frågan och synen på att vara självsmäktiga herrar över området. Men det är even en kultur mot allt som avviker, ett sökande efter syndabockar, en hierarki som pekar ut någon som underlägsen i varje bemärkelse”.

Det säger Paolo Ferrero, före detta minister för ”samhällssolidaritet” i Prodiregeringen till Il Manifesto. Ferraro, som är utpekad som möjlig ny ledare för Partito Rifondazione Communista, påpekar Lega Nord-ideologin om att se sina kommuner som ”fort” som ska skyddas mot inkräktare, underblåser en oro som till slut skapar sina barbarer på insidan av fortet. Den oro över framtiden och osäkra arbetsmarknaden i Italien har i den rätt välbärgade venetoregionen gett Lega Nord en kraftig medvind, eftersom de kunnat peka på några syndabockar, några att peka ut som ansvariga för problemet och marginalisera. I diskursen om säkerhet skapas alltid ett svar om vilka det är som hotar säkerheten, vilka som bryter mot normaliteten och måste stötas ut för att skapa trygghet.

Det är inte bara i Verona som Lega Nord satsar på medborgargarden och mobiliseringar inom civilsamhället. Allianza nazional och Lega håller på att införa garden i flera städer i Venetoregionen. I Padua driver de båda partierna parallellt med kvällspatruleringen ”mot kriminalitet” i centrum en namninsamling för att motverka öppnandet av en moské, som de menar skulle ”dra till sig kriminalitet”. Den hätska stämningen och populistiska utspelen mot muslimer och moskeplanerna har väckt stor oro bland muslimerna i Padua.

Mordbränder

Förutom muslimer så är den grupp som nu drabbas hårdast romer. Natten mellan 14-15 maj angrep en stor folksamling romlägret i Ponticello, Neapel. Pogromen var kulmen på en veckas angrepp, där ungdomar nattetid kört förbi och attackerat vagnarna med järnrör och brandbomber. Angreppen ska ha orsakats av ett rykte om att en 16 årig tjej från romlägret skulle ha försökt kidnappa ett barn. Enligt flera tidningar låg den lokala maffian, camorran, bakom attackerna. Poliser och brandmän tvingades natten till 15 maj evakuera 450 personer med 40 barn, för att förflytta dem till hemlig plats som skydd mot fortsatta övergrepp.

Hetsen mot romer tog fart under hösten och utvecklades till en moralpanik i Italien med ramaskrik på hårdare tag och tvångsåtgärder, efter att en rom våldtagit och mördat en kvinna i Rom. Prodi genomdrev snabbt en undantagslag som gjorde det möjligt att utvisa migranter från andra EU-länder, minska de rättsliga möjligheterna att överklaga utvisningarna och göra det möjligt att placera EU-medborgare i flyktingförvar. Med Silvio Berlusconis valseger den 13 april och Gianni Alemanno, ledaren av destra sociale inom Allianza nazionale, som ny borgmästare i Rom, har hetsen mot romer trappats upp ytterligare ett snäpp. I Milano har tillsatts en specialkommissarie för att handskas med ”romfrågan”, och i Rom har Alemanno gått ut med att han ska börja flytta på de 85 ”otillåtna” lägren med romer och rensa upp även i de 28 godkända lägren. Högern i Rom diskuterar även att dra in resurserna till frivilligorganisationer och kyrkor för skolverksamhet i lägren för de 2 000 barn som bor där. Diskussioner om romers ”brottslighet” har fått en enormt upphausad roll i media det senaste halvåret, och mängder av fördomar och felaktigheter cirkulerar. Romer benämns konstant som rumäner i nyheterna. Det lever kvar en förlegad bild av att alla romer är nomader som vill och väljer att bo i lägren. Men många av de nomadiska romerna har befunnit sig i generationer i Italien och är italienska medborgare. De som klumpas samman under beteckningen ”rumäner” är istället de romer som flydde från inbördeskriget i Jugoslavien under 90-talet och där lägren var tänkta som permanenta övergående lösningar. Flera av lägren består också av rumäner, albaner och personer från Kosovo, som säsongsarbetar i Italien och därför bara har permanenta boenden, för att sedan återvända till sina hemländer.
De senaste dagarna har många varnande röster höjts från skiljda håll som svensken Thomas Hammarberg, kommisarie för mänskliga rättigheter för Europarådet, spanska vice premiärministern Maria Teresa Fernandez de la Vega, och internationella antirasistiska NGO:n United, som varnat för att italienska politiker spär på och uttrycker rasistiska fördomar mot romer.
Statliga tillslag

Berlusconiregeringens första åtgärder sedan den tillträdde efter valsegern 13 april har varit inriktade på att skärpa flyktingpolitiken ytterligare. En åtgärde högern försöker genomdriva är att göra den papperslösa och tillståndslösa invandringen brottslig i sig, vilket skulle strida mot FNs konvention för mänskliga rättigheter. De flesta pappers- och tillståndslösa invandrare i Italien är folk som förlorat sina uppehållstillstånd på grund av Bossi-Finilagarna, som innebär att migranter automatiskt förlorar sitt uppehållstillstånd om de blir arbetslösa. Tiden som papperslösa migranter kan placeras i flyktingförvar har nu utökats till 18 månader. Berlusconi har också diskuterat att undandra Italien från Schengenavtalet, för att kunna begränsa flyktingpolitiken även mot andra EU-medborgare och begränsa rörelsefriheten från unionen till Italien, en åtgärd framför allt riktad mot de nya medlemsländerna från fd Östeuropa.

På morgonen torsdagen den 15 maj, osmakligt nog morgonen efter pogromen mot rom-lägret i Neapel, genomfördes ett stort koordinerat tillslag över hela Italien riktad mot ”illegala” migranter och brottslighet kopplad till migranter. I 15 regioner genomförde polisen drev på offentliga platser, tågstationer och läger, kollade papper och genomsökte personer som befann sig där. 383 personer greps, varav 177 misstänkta för stöld, 111 för ”illegal invandring”, 92 för drogförsäljning och 3 för prostitution. 53 invandrare utvisades direkt och 65 skickades till flyktingförvar. Tidningarna rubricerade polisaktionen som en ”upprensningsaktion” och aktionen motiverades och försvarades av Allianza nazionales ledare Bossi: ”Folk begär säkerhet från oss och vi måste ge det till dem”.

Samhällsklimatet har hårdnat enormt på kort tid i Italien. Säkerheten som ideologi har snabbt visat sin mest auktoritära sida: i begreppet säkerhet ligger implicit att det finns ett hot någonstans ifrån, några personer (läs migranter) är skyldiga för otryggheten och att det hotet går att avvärja med uteslutningar, marginaliseringar, patrulleringar och upprensningar. Polistrakasserierna, politikernas utspel och lagskärpningar, nazistiska gatuvåldet, de anti-romska lynchmobbarna eller medborgargardena delar här samma ideologiska grund. Så börjas en fascistisering av samhället, mitt framför våra ögon, där de universella rättigheterna sätts på undantag och vilkoras.

Continue reading

Gränser går inte runt länder, de går igenom dem

Ibland får man glädjas. Läser på Petters blogg, Arbetaren och Motkraft att papperslösagruppen inom Stockholms LS av SAC har lyckats tvinga restaurangen Lilla Karachi till förhandlingsbordet och fått dem att betala ut 65 000 kronor till LS-medlemmen Muhammed Riaz, för den svarta delen av lönen restaurangen trodde de kunde blåsa honom på som ”rättslös” och papperslös arbetare. Den massiv uppbackning från Svenska dagbladets Maria Abrahamsson, Moderata ungdomsförbundet och Centerns ungdomsförbund av den lönefifflande restaurangen och dess exploatering av papperlös räckte inte till, Karachi blev ändå tvungna att sluta en uppgörelse med SAC.

Konflikten har lyckats på ett intressant sätt belysa olika parters inställning (och handlingsförlamning) i frågan att arbeta med papperslösas situation på arbetsmarknaden. Inom LO, Vänsterpartiet och Ung vänster har det funnits en olycklig tendens att enbart se frågan som politisk, att i första hand handla om medborgarskap och uppehållstillstånd för papperslösa, för att sedan i ett senare skede när en sådan politisk förändring (som ingen av dem driver aktivt) kunna organisera migrantarbetarna fackligt. SAC är i dagsläget enda svenska fackförening som organiserar papperslösa migranter, även om frågan ska diskuteras på LOs kongress i maj/juni. Petter lyckas bra fånga problemställningen i sitt debattinlägg i Expressen.

Diskussionen kring facklig organisering av papperslösa har bara börjat i Sverige, men den har pågått länge i övriga Europa och det finns mycket intressanta erfarenheter att hämta. Den 9 mars besökte jag ett möte organiserat av Melting pot på autonoma radiostationen Sherwood i Padua, Italien. Temat var just migrantarbete, prekarisering och självorganisering. På mötet samlades flera av de organisationer som de senaste åren i regionerna Veneto och Emilia-Romagna försökt med olika former av rådgivning, självorganisering och basfacksarbete för att förbättra papperslösas situation, för att utbyta erfarenheter med varandra. Mötet inleddes av anföranden från Sandro Mezzadra, doktorand i statsvetenskap i Bologna och Sandro Chignola, från universitetet i Padua, på temat ”kartografisk undersökning”. Deltagande undersökningar och militant kartografi är två metoder, med rötter i den operaistiska marxismen, som kan användas för att kartlägga och skapa en mer nyanserad och detaljrik bild av migranters situation och kampformer. Utgångspunkten är att inte se migranter som passiva offer, utan faktiska aktörer som försöker förändra sin situation, som genom sin mobilitet och flykt trotsar gränsregimer – det är alltså en reell rörelse vi måste förhålla oss till, som faktiskt existerar, och som inte går att förhindra med politiska sanktioner eller åtgärder.

Både Mezzadra och Chignola betonade gång på gång, att gränser är ingenting som går runt länder, runt Europa, utan något som går rakt igenom länderna. Det delar befolkningen i de med medborgerliga rättigheter och de som saknar. För arbetsmarknadens del innebär det här en tudelad arbetskraft, en med rättigheter (kollektivavtal, arbetsrättsligt skydd, vita löner) och en utan rättigheter.

”I kontrast mot delningen av denna världen är migrationen i sig en utmaning av distributionen av rättigheter och privilegier enligt en hierarkisk fördelning av sociala och politiska rum. […] Andra gränser har rests runt Europa, som visar på att gränser inte finns i periferin. Snarare är avgränsandet och hierarkiserandet av det sociala och politiska rummet en inre styrmetod i det nya institutionaliserade europeiska medborgarskapet.” (Frassanitonätverket, där Sandro Mezzadra är aktiv)

En kartografi, att teckna upp en karta över migrantflöden i Europa, kan därför inte bara ha en rumslig dimension – var man tar sig över gränserna, var migranter befinner sig, utan måste ses utifrån denna skiktning av rättigheter. Vi måste också kartlägga de filtermekanismer, den rättighetshierarki, som upprättats i Europa både spatialt och temporalt. Rättighetshierarkin blir en skala med olika arbetskraft med olika rättigheter och olika grad av osäkerhet: de papperslösa, de med förbrukat uppehållstillstånd och arbetstillstånd som arbetar kvar, de med arbetstillstånd men utan medborgarskap, tillfälliga gästarbetare, de med medborgerliga rättigheter men som utsätts för diskriminering. I detta finns också den temporala dimensionen: migranter som är här tillfälligt och säsongsarbetar, de som väntar på uppehållstillstånd, de i väntan på medborgarskap, ”andra generationens invandrare” – som trots att de är födda här drabbas av diskriminering på arbetsmarknaden och är underrepresenterade i högre utbildningar och så vidare.

Medborgarskapet och uppehållstillståndet är en viktig fråga, men genom att göra en kartografi över denna rättighetshierarki, blir bilden rätt tydlig att flera papperslösa migrantarbetare är inte intresserade av medborgarskap, utan är här och arbetar temporärt, säsongs- och gästarbetar, för att sedan återvända till sina ursprungsländer med de pengar de jobbat ihop. Denna del av arbetskraften kommer inte nås av politiska åtgärder LO och Vänsterpartiet kring medborgarskap, och fortfarande utgöra en egen skiktning.

”Kontrollerna har sedan länge upphört att bara vara begränsade till nationalstaterna utan ingår i innerstädernas trafikknutpunkter och överregionala färdleder i samma utsträckning som de gör i förhållande till icke-offentliga platser – med arbetsplatsen som det främsta av dessa.” (Frassanitonätverket)

Ytterligare ett steg för att kartlägga rättighetshierarkin, är att se hur tätt arbete, boende och medborgarskap knutits till varandra. För uppehållstillståndet behövs bostadsadress, för bostadskontrakt ofta ett fast arbete och därigenom arbetstillstånd. Många av grupperna på Melting pots möte berättade om svårigheten att separera dessa frågor, och hur de tvingades driva alla dem parallelt – om kampen för rätten att stanna, rätten att arbeta och rätten till en bostad. Melting pots rådgivning innebar både juridisk hjälp kring alla dessa tre frågor, och att faktiskt ockupera byggnader för att skaffa bostäder samt att organisera basfackligt för att säkra arbetsrätten. Det samlade begreppet initiativen hade för dessa tre kamper var ”de osynliga”, i Padua drev Melting pot och basfacket ADL-Cobas ”De osynligas rådgivning”, i Verona ”Invisible workers of the world”. Gränsen mellan migrantarbete, prekärt arbete och osäkra anställningar gick inte heller att dra tydligt, utan det var nödvändigt att knyta arbetet tätt till facklig praktik – inte bara för papperslösa, utan även osäkra anställda med medborgarskap.

I sitt avslutande inlägg tog Sandro Mezzadra upp och diskuterade tendenser inom migrations- och arbetsmarknadspolitiken inom EU. Den kontroversiella och omstridda Bossi-Finilagen som infördes under Berlusconiregeringen i 2000-talets början, för att begränsa invandringen till Italien, har kommit i konflikt med den spatiella förändring som EU och östutvidningen inneburit. Hela kartan för den europeiska arbetsmarknaden har ritats om på några år, och den fungerar illa med den rigiditet högerregimer i flera europeiska länder genomdrivit med stöd av de rasistiska högerextrema populistpartierna kring medborgarskap och invandring. Mezzadra visade på exemplet från Bulgarien, som genom östutvidningen gick från ett emigrationsland till ett imigrationsland, hur Bulgarien kunnat genom sin ”flexibla” hållning till rättighetshierarkierna och medvetna satsning på att ha en stor papperslös och rättighetslös migrantarbetsstyrka lockat till sig kapital och företagssatsningar. På flera stora fabriker i Sofia arbetar nu malaysiska eller indiska gästarbetare eller papperslösa och på Coca colas största europeiska fabrik, som förlagts till Bulgarien, arbetar enbart migrantarbetare från Senegal. Där blir rättighetshierarkin som tydligast, hur det finns ett ekonomiskt intresse i en skiktad tudelad arbetskraft, där det finns en del yrkesskolade medborgare med vissa rättigheter och en relativt hög lön, och en rättslös sektor oskolade prekariserade migrantarbetare, som kan arbeta utanför kollektivavtal, svart och under lägstalönernas nivåer.

Att övervinna denna skiktning och rättighetshierarki är en av de största utmaningar fackföreningsrörelsen står inför idag.

Frassanitonätverket: Gränser finns för att undergrävas

Utdrag ur Frassanitonätverkets tematidning ”Migrationsrörelser” till European Social Forum i London 2004.

Gränsernas förändring återspeglar en förändring i de politiska strategierna att hantera migration. Det återspeglar också det faktum att varken fysiska eller lagliga gränser kan hindra folks rörelser. Migranter är inte bara en bieffekt av den globala kapitalismen: de är aktiva aktörer i en fri rörelse som utgör en omstörtande kraft gentemot nationalstaternas suveränitet såväl som de nya hyperexploaterande regimerna på en global nivå. Framställandet av nationella och övernationella gränser som redskap vars funktion bara är att stoppa oönskade migranter är missvisande eftersom det misslyckas både att förstå migration som en social rörelse och att ta hänsyn till kampen mot gränserna. Huvudfunktionen för den globala gränsregimen och migrationskontrollstrategierna är inte att bara hålla folk utanför, utan snarare att styra deras handlingar och beteenden i rummet, vilket ger upphov till ett system av selektiv inkludering genom illegaliserandet av migranter. Gränser tillskriver folk differentierade sociala, politiska och legala rum som sträcker sig inåt och utåt genom nationella och övernationella territorier. Utvisningar och flyktingförvar utgör ett differentierat rättssystem inriktat på att administrera utlänningars handlingar utanför garantierna till medborgerliga rättigheter och de allmänna lagliga principerna. På samma sätt definierar de legala mekanismer som begränsar folks fria cirkulation en de facto differentierad regim för gästarbetare inriktad på att expropriera det inre värdet av folks rörlighet. I kontrast mot delningen av denna världen är migrationen i sig en utmaning av distributionen av rättigheter och privilegier enligt en hierarkisk fördelning av sociala och politiska rum. Medan globaliserandet av gränsregimerna är ett symptom på den ökande svårigheten med att tygla våldet i arbetets kommodifieringsprocess inom de nationella gränsernas ramar, visar migranternas vardagliga trotsande av gränserna samtidigt denna globaliseringsprocess svaghet. Förstörelsen av gränserna är inte en politisk utopi, det är en kamp som migranter för varje dag när de erövrar Fort Europa – eller vilken annan institution som helst baserad på gränser – och när de kämpar för sina sociala, politiska och civila rättigheter.

November 2003 lanserade Europeiska rådet begreppet ”virtuella havsgränser” för att övervinna begränsningarna med att kontrollera haven. Den generella frihetsprincipen på allmänt vatten, snarare än att dela upp den mellan staterna, betydde bokstavligen att havet var en allmänning och fritt rum som ”tillhörde” och kunde användas av alla. Som kontrast kan nu varje fartyg som misstänks för att transportera illegala migranter ses som en ”virtuell gräns” och utsättas för kontroller med den mest avancerade militära tekniken som hjälpmedel. Å ena sidan visar detta exempel på hur gränserna inte bara utgörs av fysiska hinder utan blir allt mer ”virtuell” och spridas över rum som tidigare sätts som ”fria”. Samtidigt lyfter det fram en sida av gränserna som ofta förbises: själva handlingen att dela jorden och havsytan genom att dra upp gränser, oavsett om de är fysiska, virtuella eller legala gör det också möjligt att expropriera dess resurser. De resurser som exproprieras är däremot inte bara det fördelade territoriet. Snarare är det också att subjektivt göra anspråk på folk att fritt välja område som de vill bo och vilken sorts relation de vill upprätta till detta område. Med andra ord, gränser förvandlar folks anspråk på rörelse till en resurs som kan exproprieras och bytas. EUs invandringspolitik exproprierar och byter folks mobilitet genom avtal som förbehåller kvoter av legalt inträde för medborgare till de stater som samarbetar i att bekämpa illegal invandring. International Organisation for Migrants (IOM) projekt för att ”kontrollera illegal migration” exproprierar och byter folks mobilitet genom program som filtrerar och väljer rekryteringen av migrantarbetare i deras ursprungsländer enligt de sponsrande staternas arbetsmarknaders behov. Legala anspråk enligt vilka migranternas rätt till uppehållstillstånd underordnas villkoret för ett giltigt arbetskontrakt överlämnar åt arbetsköparna en stor makt över migrantarbetarnas liv. Dessa mekanismer förvandlar effektivt arbetsköpare till ”privatiserade” gränskontrollsaktörer. Detta är bara några få exempel på sättet som gränsregimer exploaterar och profiterar på skiljeväggen som gränserna i sig skapar mellan folk.

Betydelsen av de autonoma migrationsflödena uppmärksammas i de senaste gränshanterings-strategierna (strategies of border management). De nya avtalen med Libyen och andra sydliga medelhavsländer – som kommit till efter påtryckningar från de italienska och tyska regeringarna – syftar också till att upprätta ett internationellt nätverk at ”Europeiska unionen rörlighet serviceplatser” (European union mobility service points). Dessa serviceplatser kommer att utgöra en sorts vägspärr för migranter och asylsökare som vill ta sig till Europa. Asylsökandes ansökningar och den medföljande skyldigheten att ge skydd kommer att hanteras i skyddscenter placerade utanför Europa. Samma center kommer även att ta hand om frivilliga migranter vars planer att migrera kommer att omdirigeras av EUs myndigheter enligt värdländernas behov och den globala migrationshanteringen. Kommentatorer och anhängare av denna plan rekommenderar också att hjälpen borde betalas tillbaka genom att migranterna och asylsökande får arbeta eller skydd i utbyte mot ”förmånliga” lån. Bakom den uttalade syftet att minska illegal invandring, förfinar gränsregimerna deras strategier med målsättningen att administrera de autonoma migrationsflödena i ”konstruktiva” och profitabla sätt för värdländerna.

Den växande tendensen av externaliserad migrationshantering – som nu håller på att införas vid Medelhavets södra kust – tillämpas redan vid Europas östra gränser. Långt innan EU utökades var de ansökande staterna tvungna att fullständigt införa EUs migrationsstandard och asylpolitik trots det faktum att de inte hade någon del alls i förhandlings eller beslutsprocessen. För att kunna tjäna på visum-undantaget för sina medborgare, var kandidatländerna tvungna att införa åtgärder för att förhindra genomresa av illegala invandrare genom deras territorium, garantera återinträde av migranter tillbakaskickade från medlemsländerna och successivt införa ett hårdare system av visum-regleringar, grunden som redan hade upprättas inom Schengen-avtalet. ”Europeifierandet” av den inhemska lagstiftningen i de nya medlemsländerna och kandidatländernas (som Rumänien och Bulgarien) har fört med sig införandet av legala institutioner som exempelvis det administrativa förvaret av migranter. Det har utökat förutsättningarna för utlänningarnas förvisning och har stärkt dess tillämpningssystem genom konstruktionen av skyddsförvar för migranter och asylsökare. Europeiska yttre gränser bevarar och förstärker de defensiva redskapen från den gamla ”järnridån” som, genom Phare-program (Pologne-Hongrie: Assistance à la reconstruction économique), kommer att förflyttas till östfronten. Till exempel planeras förstärkta/fortliknande gränsövervakningstorn att byggas varje 15 till 20 kilometer, där varje torn utrustas med de mest avancerade och kostsamma elektroniska och optiska redskapen.

Till skillnad från de konventionella geopolitiska gränserna, är de nya europeiska yttre gränserna inte befästa mot hotet av militära invasioner. Istället utgör de nya gränsregimerna en socioteknologisk attack mot den informella gränsöverskridande ekonomin och mot transitmigration. Som följd har alla dessa åtgärder lett till en massiv ”illegalisering” av rörelser. Till exempel, nya visumkrav mellan Polen, Ukraina, Ryssland och Vitryssland illegaliserar befolkningars rörelser som tidigare sågs som lagliga. Efter järnridåns fall har en ny ridå av inresevisum och administrativa procedurer upprättats med syftet att inte bara begränsa tillträdet till de europeiska medlemsländerna utan också att till kandidatländerna och grannländer, vilket skapar frustration efter det löftet om rörelsefrihet som nyligen erhölls. Vidare motsvarar också illegaliserandet av rörelser illegaliserandet av gästarbete. Faktum är att införandet av en EU-standard för migrationspolicys i central- och östeuropeiska länderna utesluter den fria tillgängligheten av gästarbetare till den officiella arbetsmarknaden om de inte redan har ett visum för arbetstillstånd och ett anställningskontrakt. Även om den första vågen av EUs utvidgning avslutades första maj 2004, får medborgarna i de åtta postkommunistiska medlemsstaterna inte direkt någon omedelbar fördel av Schengens upphävande av de nationella gränserna. Under en övergångsperiod som sträcker sig på mellan två till sju år kommer arbetarna inte kunna cirkulera fritt. Under denna period kommer migrantrörelser med anställningssyfte att regleras enligt lokal och nationell policy, även om man kan sluta överenskommelser om andra villkor utifrån bilaterala relationer mellan enskilda medlemsländer och kandidatländer. Storbritannien, Irland och Sverige är de enda länderna som inte införde förbundet mot fri cirkulation för arbetare från de nya medlemsländerna. Andra gränser har rests runt Europa, som visar på att gränser inte finns i periferin. Snarare är avgränsandet och hierarkiserandet av det sociala och politiska rummet en inre styrmetod i det nya institutionaliserade europeiska medborgarskapet.

För att kunna förstå i vilken utsträckning gränser utövar deras effekt, måste vi följa dem utanför EU och kandidatländernas territorium. Vi måste följa strömmarna av inträdesavtal och ”utvisningsflödena” som de ger upphov till; likt väl som kartografin av differentiella rättssystem som utvisningsförvaren för migranter ritar upp inom och utanför EU. Gränser blir allt mer virtuella och deras repressiva karaktär blir ofta svårare att se. Denna repressiva karaktär kan uppträda överallt, av den ena eller andra anledningen, och med en uppsättning olika konsekvenser. Gränser vänder och vrider sig inåt och utåt, de sträcker sig ut i ”säkra” tredjeländer och expanderar ut i kustlandet genom diffusa kontrollmekanismer som SIS (Schengen Information System för utbyte av personuppgifter) och Eurodac (EU-system för utbytet av biometriska uppgifter). Kontrollerna har sedan länge upphört att bara vara begränsade till nationalstaterna utan ingår i innerstädernas trafikknutpunkter och överregionala färdleder i samma utsträckning som de gör i förhållande till icke-offentliga platser – med arbetsplatsen som det främsta av dessa.

Rörelsefrihet är inte bara ett krav gentemot Europas synliga och militariserade gränser. När migranter forcerar och övervinner de europeiska gränserna genom deras dagliga kamper utövar de en alternativ konstituerande makt som skiljer sig från den europeiska materiella konstitution som baserats på hierarkiserandet av sociala och politiska rum. Migrationsautonomin är en subversiv rörelse mot en rasistisk syn på världen där alla ska stanna i sin ”egna” hemort.

/Frassanitonätverket

Sandro Mezzadra, Brett Nielson – Varken här eller någon annanstans

[En australiansk intervju av forskare Brett Nielsson med Sandro Mezzadra, doktorand och aktivist ifrån Bologna. Mezzadra var en av de drivande bakom organiserandet den europeiska aktionsdagen för öppna gränser 2 april 2005. Han arbetade tidigare med tidningen Derive Approdi, som han nu beskriver som ett avslutat kapitel för hans del. Där var han med och författade dokumentet ”Allmänna platser” som finns att läsa här. Inom italienska vänstern har hans viktigaste bidrag varit att utveckla ett ickestatligt ”positivt rättighetsbegrepp”, framför allt i boken ”Rätten att fly”. Idag är han aktiv i Tavolo Migranti, Bolognas nod i det internationella No border-nätverket. Han arbetar också med Uninomade, ett ”autonomt” nätverket av prekära universitetsforskare, studenter och doktorander, som under vintern 2004-2005 kommit att bli en viktig tankesmedja för post-operaistisk teoribildning.]


En dialog om migration, lager och desertering

Sandro Mezzadra undervisar i samtida politisk teori på Bolognas universitet. Han är aktiv i den alternativa globaliseringsrörelsen i Italien och har speciellt varit inblandad i projektet att göra migrationsfrågan till en central del inom denna rörelsen. Mezzadra är författare till böcker som ”Rätten att fly – Migration, medborgarskap och globalisering” (Diritto di fuga: Migrazioni, cittadinanza, globalizzazione, 2001) och ”Bortom Genua, bortom New York – Teser om globaliseringsrörelsen” (Oltre Genova, oltre New York: Tesi sul movimento globale, 2001. Skriven tillsammans med Fabio Raimondi). Han är också medlem i tidningen Derive Aprodis redaktionskollektiv (denna tidning är en av de viktigaste arenorna för kritisk analys av den samtida kapitalismen i Italien). Vi träffades i Bologna en dimmig eftermiddag i januari 2003 för att diskutera den globala rörelsen, migration och gränskontroll i Europa och Australien.

Neilson: I ditt föredrag på seminariet ”Rätten att migrera, rätten till asyl” (Diritto a migrare, diritto d’asilio) under ESF betonade du att migrationsfrågan har blivit en central fråga för globaliseringsrörelsen i Italien. Medan migrantionsfrågan inte hade varit en central fråga vid det första WSF i Porto Alegre, framträdde den som en fundamental fråga i mobiliseringen till Florens-mötet, i synnerhet G8-protesterna i Genuas kölvatten. Kan du beskriva hur migration blev en huvudfråga för globaliseringsrörelsen och på samma gång berätta lite om den senaste utvecklingen kring gränskontroller på europeisk nivå?

Mezzadra: Först måste vi fråga oss vilken form den globala rörelsen har tagit sedan det första explosionsartade framträdandet i Seattle hösten 1999. Uppenbarligen har rörelsens centrala plattform varit kampen mot den nyliberala kapitalismen och i synnerhet mot de stora institutionerna för transnationell förvaltning, som Världsbanken och Världshandelsorganisationen. Jag vill inte förneka den analytiska betydelse begreppet nyliberalism har, vilken fungerat till att betona några av de centrala förändringarna kapitalismen genomgått de senaste två årtiondena. Vidare kan inte den ”mobiliserande kraften” i detta begrepp förnekas, eftersom det har spelat en central roll i processen att ”namnge fienden” (som är strategiskt viktig i konstituerandet av en social rörelse). Men inte desto mindre har kritiken av nyliberalismen, som exemplifieras i publikationer som Le Monde Diplomatique (som influerar rörelsen väldigt mycket), tenderat att framställa de som lider av globaliseringen i den globala söderns effekter som blotta offer och i detta förnekat dem en position som aktörer eller aktiva sociala subjekt i den samtida globala förvandlingsprocessen. Ur detta perspektiv blir migrationen bara en i en lång rad av katastrofer som orsakats av nyliberalismen och globaliseringen blir en process som passerar ovanför folks huvuden; något som är oundvikligt och således immunt mot kritik från allt annat än ett nostalgiskt perspektiv.

På de första två WSF-mötena i Porto Alegre upptog denna kritik av nyliberalismen en central plats. En av konsekvenserna var att det inte fanns några workshops ägnade speciellt åt migration och nästan all migrationsdiskussion filtrerades genom den dominerande diskursen om global ekonomisk förödelse. Men då hände något viktigt som förändrade detta. Under protesterna mot G8-mötet i Genua i juli 2001 ägde det ett stort möte organiserat av flyktingar rum. Trots att det hade förekommit flyktingprotester i Italien sedan tidigt 90-tal, var detta det första mötet mellan globaliseringsrörelsen och flyktingorganisationer på gräsrotsnivå. Mötet blev en stor framgång och det resulterade i en mer eller mindre permanent mobilisering mot Bossi-Finil-agarna (som tillåter flyktingars närvaro i Italien bara på villkoret att man har ett anställningsbevis), vilka senare introducerades av center-högerregeringen under sommaren 2002. Karaktäristiskt för denna kamp var en hög grad av flyktingdeltagande. Den 19 januari 2002 skedde ännu en enorm självorganiserad flyktingprotest i Rom, mellan 100 000 och 150 000 människor slöt upp. Det var otvivelaktigt den största flyktingaktionen i Europa sedan sans papiers-demonstrationerna i Paris 1996. Och när förberedelserna för ESF påbörjades, intog migrationsfrågan en central plats i våra diskussioner och planer.

I planerandet av de workshops om migration som skulle hållas på ESF insisterade vi på nödvändigheten av att inte bara skapa en kritik av Maastrichts Europa (alltså, de nyliberala principer som 1991-1992 etablerades av Maastrichtavtalet som Europas ekonomiska grund), utan också skapa en kritik av Schengens Europa (alltså den nya ”gränsregimen” vars institution framlades 1985 i Schengenavtalet och sedan realiserades under 90-talet). Vi resonerade med andra ord för att när vi för en kamp mot villkoren för det europeiska medborgarskapet (som detta tar form) är det också nödvändigt att ifrågasätta gränserna som definierar detta medborgarskap. Och vi angrep detta väldigt mycket som en principfråga. Att betrakta Europa genom migrationens lins ger väldigt annorlunda resultat än att betrakta Europa genom linsen för något annat koncept eller praktik, tex. nyliberalismen. Genom hela 90-talet var en av migrationspolitiken på EUs nivås kännetecken en växande harmoniering av nationalstaternas politiska praxis och instrument för gränskontroll, men detta har inte gjort EUs gränser likvärdiga den moderna nationalstatens. Frågan om de europeiska gränserna (och inskränkningarna av det europeiska medborgarskapet) är extremt komplex.

Nielson: Delar av denna komplexitet blir uppenbara i Enrica Rigas artikel ”Den gemensamma platsen av ’frihet, säkerhet och rättvisa'” (”Lo spazio commune di ’libertà, sicurezza e giustizia'”, 2002), som publicerades i det senaste numret av Derive Aprodi. Rigo beskriver hur överenskommelser för utvisning mellan EU-nationer och så kallade ”säkra tredjeländer” (mellanländer) i sin tur supplementeras av överenskommelser mellan dessa ”säkra tredjeländer” och nationer längre bort från de mäktiga västeuropeiska staterna. Till exempel en flykting som kommer in i Tyskland via Polen kan kastas ut till Polen, som i sin tur har tecknat avtal med Ukraina, Slovakien, Rumänien och Bulgarien. Detta skapar vad Rigo kallar ”utvisningsflöden”, vilka delvis bestäms av subjektiva beslut fattade av de flyktingar som kastats ut ur EU.

Mezzadra: Detta är ett intressant exempel på komplexiteten hos de europeiska gränserna. Till skillnad från den institutionella versionen av Europa (skapad genom överenskommelser likt de som gjorts i Schengen och Dublin), är de migrationella flödenas Europa ett globalt politisk rum, ett rum som karaktäriseras av rörelser som kontinuerligt decentraliserar och provinsialiserar Europa, för att använda ett uttryck som blivit populärt i postkoloniala studier. Migrationella rörelser ifrågasätter möjligheten att identifiera en europeisk insida och utsida, vilket var huvudsyftet med Schengen och Dublinavtalen. Som Rigo visar finns det ingen enkel distinktion mellan Europas in- och utsida. Det rör sig snarare om gradskillnader: Polen är mindre externt till EU än Ukraina. I denna mening är EUs gränser mycket mer flexibla än den klassiska nationalstatens och denna flexibilitet står i direkt proportion till de migrationella rörelsernas egen flexibilitet.

Det som händer här är i verkligheten en dubbel rörelse. Först finns det migrationella flöden som gör Europas gränser porösa, som gör det möjligt att se hur mycket av Asien som finns Europa, hur mycket av Afrika… hur mycket av världen. För det andra finns det regulativa rörelser som syftar till att styra dessa flöden, att behålla dem inom administrationella strukturer. Detta betyder att exportera instrumenten för gränskontroll utanför EUs officiella gränser. Till exempel är gränsen mellan Tyskland och Polen idag en extern EU-gräns, som kontinuerligt forceras av flyktingar. Men snarare än att försöka förstärka denna gräns, har de tyska myndigheterna involverat Polen i sin förvaltning. I och med att Polen identifieras som ett ”säkert tredjeland”, måste Polen acceptera alla flyktingar och invandrare som reste inom dess territorium och vilka utvisats ur Tyskland. Polen har i sin tur slutit en serie av liknande avtal, med till exempel Ukraina. Som ett resultat av detta finns det nu planer på att upprätta flyktingförvar i Ukraina enligt den tyska modellen, sådana som redan finns i Polen. Poängen är att denna utvisningsväg – Tyskland, Polen, Ukraina – följer omvänt vägen flyktingarna själva etablerat. Många asiatiska och afrikanska flyktingar går in i Tyskland genom Ukraina. I någon mening är flyktingarna i kontroll, i det att deras rörelser etablerar denna geografiska rutt och gör de exkluderande åtgärderna till enbart en reaktion.

Nielson: I Australien har också migrationella rörelser etablerat en ny geografi och detta har lett till en viss ambivalens kring rummet. The Border Protection Act, som antogs av parlamentet 2001 undantar vissa territorier från Australiens avtal vad gäller anländanden med båt. Platser som Christmas Island och Ashmoore Reef blir konsekvent en särskild sorts icke-platser, varken Australien eller icke-australien. Vidare började den australiensiska regeringen efter tampa-incidenten i augusti 2001 betala utländska regeringar för att sätta upp flyktingförvar på sina territorier, platser som stillahavsön Nauru och Nya Guineas Manus Island. Administrerade av privata säkerhetsfirmor markerar dessa frånlandsförvar en förvandling av suveräniteten eftersom det som är till salu i dessa transaktioner är i någon mening suveräniteten själv. I kontrast till detta verkar relationen mellan EU och låt säga Polen eller Ukraina mer bestämd av politisk makt än marknadsrelationer. I den mån dessa nationers beslut formas av deras ambition att bli en del av EU, måste dock frågan om marknaden åter träda fram.

Mezzadra: Man kan helt klart säga att på grund av dessa gränsinstrument förskjuts en viss del av den tyska suveräniteten till Polen eller Ukraina. För bägge dessa land är beslutet av anta dessa instrument för gränskontroll kopplat till viljan att gå med i EU. Grunden till dessa överenskommelser lades under det tidiga 90-talet, huvudsakligen igenom byråkratiska kanaler. Men situationen är återigen komplex, eftersom Schengenavtalet från 1985 i verkligheten slöts mellan nationella polisväsenden och först senare (och då gradvis) skrivits in i europeisk lag. I detta avseende har ”byråkratiska kanaler” skapats vilka delvis befinner sig utanför EUs huvudinstitutioners kontrollsfär. Det är också viktigt att förstå detaljerna i ”säkert tredjeland”-konceptet. Detta trädde i kraft 1997, i ramverket som definierades av Dublinkonventionen, vilket fastlade kriterierna för bestämningen av stater kapabla att undersöka en asylansökan. Genom denna princip har ett antal till EU angränsande stater identifierats som ”säkra tredjeländer”, vilket innebär att om en flykting passerar genom ett av dessa territorier på sin väg mot EU kan de skickas tillbaka till detta land, eftersom de teoretiskt sett kunde ha lämnat in en asylansökan där. Konceptet gäller inte bara Polen utan också ett antal andra stater vars ”demokratiska” natur är minst sagt tvivelaktig. I Tysklands, Polens och Ukrainas fall kan man dock väldigt tydligt se hur systemet fungerar. Tyskland är en rik EU-stat som exporterar sina gränstekonologier till Polen, som är en kandidat till EU-medlemskap. I sin tur exporterar Polen dessa teknologier till Ukraina, en stat som står väldigt långt ner på listan över potentiella EU-medlemmar. Detta mönster är direkt relaterat till skillnaderna i politisk makt och även ekonomisk kraft (eftersom priset på arbetskraft är ungefär tre gånger billigare i Polen än i Tyskland och runt tio gånger billigare i Ukraina).

Neilson: Som du antydde tidigare väcker gränskontrollfrågan viktiga frågeställningar om naturen hos globaliseringens politiska rum. Du talar om att principen om det ”säkra tredjelandet” etablerar grader av externalitet, men på grund av gränsernas porositet övergår aldrig denna externalitet riktigt i en ren utsida. Samtidigt talar du utan problem om ett ”annanstans”. Du var helt säkert aktiv i organisationen av den stora demonstrationen den 30 november 2002 mot flyktingförvaret (centro di permanenza temporanea, CPT) på Corso Brunelleschi i Turin. Denna protest utfördes under parollen ”Né qui, né altrove” (varken här eller någon annanstans). Kan du förklara denna parolls betydelse, vilken uppenbarligen förenklar ett väldigt stort tankearbete (och praktik) men också otvivelaktigt kristalliserar någonting viktigt?

Mezzadra: 30 november-protesten i Turin var antagligen den största politiska aktionen som någonsin genomförts mot förvar-systemet i Europa. Genom att använda parollen ”Né qui, né altrove” ville vi först och främst understryka att aktionen riktade sig mot ett särskilt flyktingförvar på en särskild plats. Detta var viktigt eftersom för den italienska regeringen fungerar förvaret i Turin särskiljt bra. Vi ville också betona det specifika i situationen i Turin, vilken är extremt känslig för tillfället på grund av krisen på Fiat, den massiva prekära arbetssituationen hos arbetskraften, fackens pågående aktioner, GMs avhopp från företaget och så vidare. Förvisso är denna sort av perpetuell kapitalistisk omstrukturering (och den medföljande prekära situationen för arbetarna) vid detta laget generaliserad, men dess effekter är särskilt intensiva i gamla företagsindustriella städer som Turin. Vi ville lyfta fram detta och på samma gång peka på kopplingarna mellan sådana omstruktureringar av arbetsmarknaden och flyktingförvarens roll i att begränsa och kontrollera arbetskraftens mobilitet. Med andra ord hävdade vi att flyktingförvaret på Corso Brunelleschis uppkomst och krisen på Fiat är ömsesidigt implicerade på en djup strukturell nivå.

För att se detta samband måste man dock tänka bortom de rent lokala omständigheterna i Turin, för att förstå interaktionen mellan kapitalistisk omstrukturering och arbetskraftens rörlighet på en global nivå. Därav vikten av att öppna protesterna för den globala dimensionen, av att ta ställning mot alla sådana platser som fråntar människor deras rättigheter: som till exempel flyktingförvaren i Polen eller i Australien lika mycket som det på Corso Brunelleschi. Detta var också nödvändigt för att undvika några av det tvetydigheter som har kännetecknat kampen mot flyktingförvar. Ofta hör man kritiker som menar att ett särskilt förvar borde stängas eftersom förhållandena där är inhumana, som om förvar med bättre förhållanden skulle vara helt och hållet rättfärdigade. Eller så stöter man på protester mot flyktingförvar från människor som skulle föredra att inte ha så kallade ”clandestini” (illegala invandrare) i sitt grannskap. Genom att använda parollen ” Né qui, né altrove” antydde vi att protesten var en principfråga, en ställning mot lagersystemet som sådant och inte bara mot ett särskilt förvar.

Nielson: Man finner helt klart liknande tvetydigheter i kampen mot flyktingförvaren i Australien. Till exempel, en framstående plattform tar upp det faktum att barn hålls i flyktingförvar. Således är ”Barn hör inte hemma i flyktingförvar” en vanlig paroll (som om sådana platser är okej för vuxna). En annan populär paroll är ”Flyktingar är välkomna här”, vilket i realiteten tar samma hållning som regeringen i relation till asylsökare, men bara inverterar svaret (ja du är välkommen, snarare än nej du är inte välkommen). Denna paroll antar att australiensiska medborgare har rätten att välkomna eller avvisa och i denna bemärkelse erkänner den inte det som du kallat ”diritto di fuga” (rätten att fly, flyktingens rätt att själva kontrollera sin mobilitet). En liknande tvetydighet finns även i argumentet att förvar-systemet svartmålar Australiens anseende i den övriga världens ögon (en poäng som ofta görs i kölvattnet av FN-rapporter om de inhumana förhållandena i de australiensiska lägren, tydligast i lägret vid Woomera). I detta fall är hållningen ännu mer narcissistisk, som om förvarspolicyn borde stoppas för att upprätthålla någon sorts uppdiktad vision om Australien som en välvillig och human plats. Grupper som ”Australiensare mot rasism”, som har stora annonser mot flyktingförvar i dagstidningarna, tenderar att bejaka denna logik. Jag skulle påstå att frasen ”Australiensare mot rasism” är något av en oxymoron, givet att nationen byggdes upp på erövrandet av aboriginernas land, kontrakterat dagslönearbete (coolie labour), den historiska uteslutningen av asiater. För min del verkar det som att för att motsätta sig rasism behöver man först ifrågasätta den australiensiska statens konstituerade makt och dess motsvarande former av identitet och subjektivitet. På samma gång är det livsviktigt att sådana aktioner organiseras på en nationell nivå. Er paroll ”Né qui, né altrove”, tar med i beräkningen vikten av lokala och/eller nationella mobiliseringar, men den signalerar också nödvändigheten av att öppna sådana kamper för den globala dimensionen.

Detta frambringar en annan fråga kring flyktingförvarens funktion i att upprätthålla och förnya anspråket på nationell suveränitet i en tid av ökade migrationella rörelser. Som du noterade tidigare fråntar dessa platser människor deras rättigheter. I den italienska kampanjen mot flyktingförvar har ordet ”lager” (italienskan: lager) en väldigt framskjuten position. I Australien har referenserna allmänt sett mer hänvisat till straffkolonierna som anlades av engelsmännen (parollen ”Vi är alla båtfolk” syftar till att skapa en homologi mellan de historiskt deporterade fångarna från England och dagens asylsökare) såväl som till de olika läger, missioner och ”hem” i vilka ursprungsbefolkningen internerades (och skiljdes från sina familjer) under det utdragna koloniala folkmordet. Ändå har en italiensk tänkares teorier, vilken också privilegierar begreppet ”lager”, varit mycket lärorika för teoretiker i Australien som har försökt förstå lägrets politiska struktur. Jag syftar på Giorgio Agambens texter om ”det bara livet” (1998, 2000). Agambens inflytande är uppenbart till exempel på Suvendrini Pereras artikel ”What is a camp?” ((2002, publicerad i första numret av Borderlands). Det verkar som att detta begrepp om det ”bara livet” inte är speciellt närvarande i dina teorier och skrifter. Visserligen finns det huvudteoretiker inom den italienska operaistiska och autonomistiskt marxistiska traditionen som har polemiserat ganska kraftigt mot Agambens förståelse och bruk av detta begrepp. Jag tänker närmast på Luciano Ferrari Bravo i ”Från fordism till globalisering” (Dal fordismo alla globalizzazione, 2001) och Antonio Negris artikel i ”Monstrets längtan” (Il desiderio del mostro, 2001). Är begreppet ”bart liv” användbart eller inte när det kommer till att förstå lägrets politiska struktur?

Mezzadra: Låt oss börja med frågan om användandet av begreppet ”lager”, eftersom detta är något som vi har diskuterat väldigt djupgående inom den italienska rörelsen. Uppenbarligen är det nödvändigt att vara väldigt försiktig med användandet av detta begrepp i kontexten av kampen mot flyktingförvaren. Faran är att man kan verka blanda ihop nuvarande former för global kontroll med styrelseformerna som dominerade i den europeiska fascismen under tidigt 1900-tal. Det är därför nödvändigt att trycka på att begreppet förvar inte enkelt går att reduceras till lägren som existerade i den europeiska fascismen eller för den delen i nazismen. Faktum är att lager har ett kolonialt ursprung i platser som Cuba och Sydafrika… eller för den delen, precis som du påpekar, i Australien som på sätt och vis var ett enormt lager. Så i användandet av denna term vill vi först peka på kolonialismens och koloniala maktförhållandes fortlevande inom samtida regeringsmodeller och samhällsmetropoler. Vidare är det nödvändigt att förstå att till och med det nazistiska lagret inte helt kort kan likställas med koncentrationslägren i Auschwitz eller Treblinka. Med start 1933 var lagren administrativa läger som etablerades över hela Tyskland med syfte att internera politiska motståndare och de så kallade asociala (”asozialen” – folk som zigenare, mentalsjuka eller homosexuella) och inte direkt eller enbart judarna som i förlängningen skulle utrotas. Så i identifierandet av samtidens flyktingförvar som lager, likställer vi dem inte med koncentrationsläger (vilket de helt klart inte är). Detta är extremt viktigt, eftersom en sådan identifikation på ett allvarligt sätt skulle banalisera det nazistiska folkmordet. Jag tycker det också är intressant att notera att en viktig bok om flyktingförvaren som lager, ”Negerad autobiografi. Immigranter i nutidens lager” (Autobiografie negate. Immigrati nei Lager del presente, 2002), skrivits i Italien av Federica Sossi, som är filosof och aktivist och har vart djupt engagerad i konfronterandet av shoahs arv.

Lagret är ett administrativt rum i vilket män och kvinnor som inte har begått några brott förnekas sin rätt till mobilitet. I detta avseende är det helt och hållet legitimt att identifiera dagens flyktingförvar som lager. Det är också giltigt att påpeka att sådana rum, som är associerade med en av de mörkaste perioderna i den europeiska historien, inte har försvunnit från dagens politiska scen. Tvärtom har de upplevt en allmän utspridning över den så kallade västvärlden (och även i andra delar av världen). Om vi tänker på Hannah Arendts ”The Origins of Totalitarianism” (1951), vilken är en av de viktigaste källorna till Agambens föreställning om det ”bara livet”, är det talande att hon finner lagrets koloniala ursprung och spårar den första uppkomsten av sådana ställen i Europa till koncentrationslägren som dök upp efter första världskriget. Dessa var inte utrotningsläger utan platser för internering av män och kvinnor som, på grund av de förändringarna av europakartan som följde ur kriget, inte hade något tydligt nationellt medborgarskap (de så kallade ”apatrides” eller ”heimatlosen”). Även ur detta avseende är det passande att tala om samtida flyktingförvar som lager, eftersom de också tjänar till att begränsa rörelsen hos folk utan någon tydlig juridisk koppling till en särskild nationalstat eller med ”fel” medborgarskap.

För att gå direkt på frågan om det ”bara livet”, är det viktigt att säga att Agambens arbete tillhandahåller en väldigt kraftfull uppsättning begrepp för att förstå lägrets politiska struktur. Självklart har hans argument visat sig vara fundamentala för aktivister som engagerar sig i att protestera mot existensen av flyktingförvar i Italien: i synnerhet beskrivningen av den märkliga dialektiken mellan exklusion och inklusion som verkar i lägren. Ett subjekt som inte alls erkänns av den legala ordningen (den ”illegala utlänningen”) inkluderas i denna ordning (genom ”inklusionen” i ett flyktingförvar) bara för att exkluderas från det rum i vilket den legala ordningen själv gäller. Detta är verkligen ett viktigt bidrag till att förstå lägrets logik. På samma gång har jag fått intrycket av att Agamben riskerar att lägga alltför stor vikt vid lägrets undantagsmässiga karaktär (detta är ett element i hans arbete som härrör från Carl Schmitt). Problemet är att dominanslogiken som verkar i lägret är en logik som också agerar i andra sociala rum. Denna typ av domination är verkligen spridd genom hela samhällsstrukturen. Du nämner några invändningar mot Agambens begrepp om det ”bara livet”, från företrädare för den italienska operaismen som Antonio Negri och Luciano Ferrari Bravo. Men det är värt att fundera över vad de har att säga. Ferrari Bravo tycker att begreppet om det ”bara livet” är dunkelt eftersom det utesluter frågan om arbetet (labour) från den teoretiska observationens sfär. Luciano frågade sig själv om man inte också borde kolla på, förutom Auschwitz, Ellis Island för att förstå de samtida lägrens logik. En annan företrädare för operaismen, Paolo Virno, påpekar polemiskt i sin bok ”Minnet av det nuvarande” (Il ricordo del presente, 1999) att det bästa exemplet på det som Agamben menar med ”bart liv” är arbetskraft (labour power), arbetskraft enligt Marx definition som en form av potentialitet. Det verkar som denna ansats riktar uppmärksamhet mot den fundamentala relationen mellan dagens flyktingförvar och den omfattande omstruktureringen av arbetsmarknaden i den globala kapitalismen.

Flyktingförvaret är en sorts dekompressionskammare som sprider ut spänningar som ackumulerats på arbetsmarknaden. Dessa platser visar kapitalismens nya flexibilitets andra ansikte: de är konkreta rum för statligt förtryck och en generell metafor för den despotiska tendensen att kontrollera arbetskraftens mobilitet – vilket är ett strukturellt kännetecken för den ”historiska kapitalismen”, som påpekats i ett antal färska studier. Det verkar viktigare att tala om lägren på detta sätt snarare än i termer av ”bart liv”. Detta är fallet även om begreppet om det ”bara livet” har lyft fram något i den grundläggande logiken enligt vilken dessa platser fungerar i ljuset. Enligt Agamben utför lägret uppenbarligen en våldsam ”avskalning”. Men denna avskalning bör förstås i relation till de nya lformerna för liv som produceras i den globala kapitalismen. Om den globala kapitalismen ger upphov till nya former för flexibilitet, som många argumenterat, visar den kontinuerliga rörelsen hos migranterna det subjektiva ansiktet i denna flexibilitet. På samma gång är det tydligt att migrationella rörelser exploateras av den globala kapitalismen och flyktingförvar är en avgörande beståndsdel i detta exploateringsystem. Detta är en av de saker som blir uppenbara i Yann Moulier Boutangs viktiga bok ”Från slaveri till lön” (De l’esclavage au salariat, 1998), vilken precis har översatts till italienska. Med ett vitt historiskt perspektiv på det kapitalistiska världssystemet argumenterar Moulier Boutang att former av kontrakterad och förslavad arbetskraft alltid spelat och kommer att fortsätta spela en fundamental roll i den kapitalistiska ackumulationen. Långt ifrån att vara föråldrade eller övergående justeringar ödesbundna att raderas av moderniseringen är dessa arbetets regimer konstituerande av den kapitalistiska utvecklingen och uppstår precis ur försöket att kontrollera eller begränsa arbetarens flykt. I detta perspektiv blir mödan att kontrollera migrantens mobilitet motorn i det kapitalistiska systemet och dagens flyktingförvar framstår som en i en lång rad av administrativa mekanismer som verkar för detta ändamål.

Nielson: I din bok ”Rätten att fly” (Diritto di fuga) framhåller du vikten av den senaste tidens ansträngningar att tänka om medborgarskapsbegreppet i syfte att förstå migrationen i dagens värld. I Australien var frågan om medborgarskap väldigt närvarande i våra diskussioner under 90-talet, särskilt beroende på försöken från den så kallade ”kulturpolitiken”, som använde sig av Foucaults koncept ”governmentality” för att visa på vikten av samarbete mellan intellektuella och statliga institutioner. Under några år på 90-talet var medborgarskapstemat ett av de teman som det australiensiska forskningsrådet såg som prioriterade områden för statligt finansierad forskning. Medborgarskapsstudier började framträda som en rätt mainstreamaktig form för intellektuella och politiska frågeställningar, även om många av de studier som publicerades betonade de sätt på vilka medborgarskapet inte längre är kopplat exklusivt till nationalstaten.

I Tampa-incidentens kölvatten efter august 2001 började några australiensiska tänkare dock närma sig frågarna kring migration och förvar snarare genom suveränitetsbegreppet än medborgarskapet. Jag tänker på verk som ”Sink the tampa”, efterskriften till Anthony Burkes bok ”In fear of security” (2001), McKenzie Warks artikel ”Globalisering underifrån: Migration, suveränitet, kommunikation” (Globalisation from below: Migration, sovereignty, communication, 2002). Suveränitetsbegreppet verkade viktigt av tre anledningar: 1) efter Tampaincidenten började den australiensiska regeringen etablera flyktingförvar i områden utanför Australien; 2) ny lagstiftning för gränskontrollen undantog vissa områden från Australien när det gäller ankomster via båt; och 3) efter misslyckandet med den officiella försoningsprocessen som pågick under tio år, utfärdade ursprungsbefolkningsgrupper ett nytt krav på suveränitet genom undertecknandet av ett fördrag. Visserligen är det svårt att tala om suveränitet utan att också tala om medborgarskap (och vice versa), men denna skillnad verkar viktig. I vilken utsträckning har frågan om suveränitet (och dess förändringar under globaliseringen) varit en central fråga för de som sysslar med kampen för migranters rättigheter i Europa?

Mezzadra: Jag skulle nog säga att i Italien hände saker i omvänd ordning. Suveränitetsbegreppet har alltid varit centralt inom den italienska politiska teorin och diskursen, medan medborgarskapsbegreppet har spelat en marginell roll. Ett sätt att konstatera detta är att konsultera den välkända boken ”Politisk uppslagsbok” (Dizionario di politica, 1983), för vilken Norberto Bobbio, Nicola Matteucci och Gianfranco Pasquino är redaktörer, i vilken medborgarskap inte finns med bland uppslagsorden. Inte förrän det tidiga 90-talet började folk som Giovanna Zincone (1992) och Danilo Zolo (1994) på allvar skriva om medborgarskapet och debatten i Italien har alltid varit tätt sammankopplad med debatten runt immigration. I ”Diritto di fuga” och i några andra texter (2002), försökte jag erbjuda en radikal omläsning av T.H. Marshalls klassiska text om medborgarskap och social klass (från 1949). Detta innebär att identifiera två sidor hos medborgarskapet: den första är medborgarskapet i den formella institutionella meningen medan den andra är sammankopplad med sociala praktiker, alltså med en kombination av politiska och praktiska krafter som utmanar medborgarskapets formella institutioner. I denna andra innebörd reser frågan om medborgarskap även frågan om subjektivitet. Och fast jag helt klart värdesätter den foucauldianska kritiken av medborgarskapsbegreppet, i det att jag påpekar att denna subjektivitet är konstruerad genom ett antal disciplinära praktiker, understryker jag också att det finns ett fristående utrymme för subjektiv handling som kan tvinga fram markanta institutionella förändringar. För mig är att tala om medborgarskap framför allt ett sätt att lyfta in frågan om subjektivitet i den politiska teorin. Och att tänka på medborgarskap i denna andra bemärkelse är ett sätt att fokusera debatten specifikt på migranter, det vill säga på människor vilka inte erkänns som formella medborgare inom ett partikulärt politiskt område. Migrantionsrörelser är ett utövande av medborgarskap som under de senaste tio åren har satt mer och mer tryck på det formella medborgarskapets gränser. Medborgarskapet förstått på detta sätt är ett begrepp som låter oss fråga hur dessa påtryckningar påverkar klassiska politiska begrepp, som suveränitet. Så att tala om medborgarskap betyder inte på något sätt att sluta tala om suveränitet. Medborgarskap är framför allt ett begrepp som låter oss sätta migrantens subjektiva krav i centrum för den politiska diskussionen.

Samtidigt sträcker sig begreppet om medborgarskap bortom denna väldigt direkta referens till migrationella rörelser. En stor teoretisk utmaning är att individuera det nexus som sammankopplar de specifika krav på medborgarskap som uttrycks genom migrantiella rörelser med andra sociala praktiker som inte nödvändigtvis innefattar krav på formellt medborgarskap. Jag har försökt identifiera (på ett väldigt skissartat sätt) vad som är gemensamt för migrationella subjektiva sociala praktiker och krav på medborgarskap som förts fram i den så kallade västvärlden under de senaste årtiondena, främst inom kvinno- och arbetarrörelserna. Begreppet ”rätten att fly” låter detta nexus framträda. Jag försöker inte föreslå någon sorts nivellerande homologi mellan migranters kamper och de kamper som förs av feminister och arbetare. Tvärt om är kopplingen helt och hållet formell och inte omedelbart kommunicerbar. Med det finns en länk vad det gäller arbetskraftens rörlighet. Återigen relaterar detta till Yann Moulier Boutangs argument i ”De l’esclavage au salariat”, vilket identifierar den subjektiva praktiken hos arbetskraftens rörlighet som den sammanbindande tråden i kapitalismens historia. Från 70-talet och framåt har det i Italien förts intensiva diskussioner om arbetarens flykt från fabriken, en arbetsvägran på ett ganska banalt och konkret sätt. Man kan se relevansen hos denna rörelse av arbetares flykt från fabriksdisciplinen i bestämmandet av management- och företagsorganisationstrategier i den rätt nya boken ”Le nouvel esprit du capitalisme” av Luc Boltanski och Éve Chiapello (1999). De visar hur ”flexibilitet”, innan det blev ett nyckelord i företagsideologin, vid 70-talets början sågs som det främsta problemet för den kapitalistiska kontrollen, i skepnad av arbetskraftens mobilitet. På samma sätt involverar feminismens vägran riktad mot hemarbetet och den patriarkala familjen ett krav på kontroll över subjektiva beslut rörande arbetskraftens mobilitet. Kategorin ”rätten att fly” kopplar samman dessa subjektiva utövanden av rörlighet med migrantens krav på medborgarskap, med migrantens rätt att ta kontroll över hans/hennes egna rörelser.

Neilson: Du argumenterar för att detta subjektiva utövande av rörlighet begränsar möjligheten att förstå migration i förmodat objektiva termer (den globala ekonomins olika faktorer, demografiska obalanser, etc.). En viktig aspekt av detta argument innefattar en kritik av multikulturalismen, vilken i din åsikt reducerar det singulära i migrantens erfarenhet, i det att detta perspektiv placerar honom/henne som en representant för en kultur, etnicitet eller ett samhälle. Som du vet är den multikulturalistiska diskurserna och praktikerna ganska utvecklade i Australien. Sedan 70-talet har multikulturalismen varit regeringens officiella policy, även om de institutioner som administrerar denna policy har varit bland de hårdast drabbade av nedskärningarna i välfärdsstaten. Kritiker pekar ofta på en diskontinuitet mellan den officiella multikulturalismpolitiken och den brutala behandlingen av migranter i australiensiska flyktingförvar (i vilka det inte finns någon begränsning för hur länge man kan hållas där). Andra har argumenterat för att det finns en kontinuitet mellan förvarspolitiken (etnisk inburning) och den officiella multikulturalismens blott spektakulära och konsumistiska ethos. Jag tänker i synnerhet på boken ”White Nation” (1998) av Ghassan Hage, som du citerar i ”Diritto di fuga”. Jag tycker det verkar som om du är engagerad i ett liknande projekt, i ditt försök att tänka migrantion i termer som rör sig bortom multikulturalismen. Kan du säga något om hur din betoning på de subjektiva aspekterna relaterar till multikulturalism som den förstås i den italienska eller europeiska kontexten?

Mezzadra: Låt mig först säga något om migranternas subjektivitet, vilken är en fråga med både en teoretisk och politisk sida. I den teoretiska meningen betyder tyngdpunkten på den subjektiva aspekten av migrationen en rörelse bort från mainstreamdiskussionerna, som helt och hållet uteslutit denna dimension, i det att de bara talar om ekonomiska faktorer, demografi och så vidare. I ”Diritto di fuga” pekade jag på nödvändigheten av att belysa den subjektiva dimensionen för att förstå beslutet att migrera, beslutet att lämna ogynnsamma eller oönskade förhållanden på en särkskild plats. Detta är en ansats som sammanfaller med mycket av det etnografiska arbete som gjorts på migranter i Italien, av till exempel personer som Alessandra dal Laga (1999) och Ruba Salih (2003). Det råder inget tvivel om att detta etnografiska arbete har levererat en mycket rikare och med komplex förståelse av migration än den man finner i mainstreamdiskurserna. Framför allt sätter det migrationen inom en kontext av en livshistoria där den subjektiva aspekten blir väldigt tydlig. Och detta tillåter en rörelse bort från stereotypa narrativ i vilka beslutet att migrera innefattar ett sökande efter frihet och emancipation. Ibland är så fallet, ibland inte. Många av de marockanska kvinnor som till exempel intervjuats i Italien har antytt att de valde att migrera eftersom de inte längre kunde stå ut med att leva i ett extremt patriarkalt samhälle. I detta fall är det rimligt att tala om migration som ett sätt för emancipation. Men man finner också människor som har absolut banala orsaker till sin migration, inte bara ekonomiska problem utan också existentiella sådana. En av de första intervjuerna jag någonsin läste var med en ung marockan som hade beslutat sig för att lämna sina studier i Casablanca och åka till Italien för att hans flickvän hade lämnat honom. Den här sortens subjektiva motiv är precis lika giltiga som de förknippade med ekonomiska problem eller mer generella sociala förhållanden. Slutligen är det viktigt att komma ihåg det att när jag trycker på den subjektiva aspekten av migrationen försöker jag inte återinföra någon sorts mytisk förståelse av cartesiansk subjektivitet. Snarare talar jag om subjetivationsprocesser i den foucauldianska meningen och samtidigt som dessa kan innefatta smärta och fattigdom kan de också innehålla njutning.

När vi rör oss vidare mot mer politiska frågor är det nödvändigt att erkänna att mycket av det arbete som gjorts i solidaritetens namn med migranter i Italien har behandlat dem som offer, som folk i behov av hjälp, omvårdnad eller beskydd. Detta arbete har utan tvivel varit inspirerat av nobla motiv, men har dessutom en viss tvetydighet. Genom att utforska migrationens subjektiva aspekt har man möjlighet att röra sig bortom denna paternalistiska vision och att se migranterna som de centrala aktörerna i de nuvarande globala förändringsprocesserna. Vad multikulturalismen beträffar kan man med säkerhet säga att det inte har funnit mycket praktisk erfarenhet av multikulturalistisk politik i Europa. Här importerades multikulturalism-diskursen från Nordamerika och har alltid i den allmänna debatten varit tätt kopplad till migrationsfrågan. Precis som i Australien och Nordamerika har debatten i stort drivits av en sorts vit fundamentalism som betraktar multikulturalismen som någonting som bör bekämpas. I Italien har vi personer som Giacomo Biffi, den romersk-katolska kardinalen i Bologna, som argumenterar för att alla migranter borde vara kristna (2000) eller Giovanni Sartori, som har kommit fram till en liknande position och som hävdar att vissa migranter (speciellt de som kommer från muslimska länder) hotar den europeiska upplysningstraditionen (2002). Ställda inför en debatt som håller sig på denna nivå, har många människor reflexmässigt intagit en multikulturalistisk position, i synnerhet de som identifierar sig med den institutionella vänstern eller till och med gräsrotsvänstern.

Men till och med i denna vänsterkontext omges den multikulturalistiska politiken av tvetydigheter. Om du till exempel föreställer dig en grupp aktivister som arbetar tillsammans med migranter för att organisera en festival, kommer det alldeles säkert att finnas någon som hävdar att varje kultur som är inblandad borde ha utrymme att uttrycka sig själv. Olika kulturer föses inte bara in i olika utrymmen, utan kultur och etnicitet klappas också samman. Om du ber personen som för fram denna position identifiera hans/hennes egen etnicitet eller kultur, skulle personen i fråga troligtvis känna sig förvirrad eller hotad. Vithets-studiernas grundläggande lärdom (att vithet är en markerad identitet och inte en neutral eller universell position) har inte helt och hållet trängt in i den europeiska vänstern och etnisk partikularitet tenderar fortfarande att identifieras i kontrast till den vita europeiska medborgaren.

Vidare finns det i Europa en växande tendens att ställa frågor om kulturellt erkännande mot frågor om ekonomiskt eller socialt välbefinnande. Axel Honneth är den mest intelligenta förespråkaren för detta argument (1996). En sådan tendens är särskilt oroande i en period där välfärdsstaten är under attack. Marco Martinello berättar en väldigt målande historia (1997). I Frankfurt öppnade de ett kontor för multikulturella angelägenheter. Andra allmänna kontor började skicka migranter till detta kontor, även fast problemen de hade var ganska banala och absolut ”materiella” (arbete, bostad osv.); myndigheterna verkade arbeta utifrån antagandet att migranter framför allt (om inte bara) var ”kulturella” problem. Detta visar något av gränserna för multikulturalistisk politik när det kommer till det verkliga livets subjektiva erfarenheter hos migranter i Europa. Precis som i andra delar av världen har multikulturalismen blivit totalt förknippad med identitetspolitik. Uppenbarligen är frågan om identitet viktig, men under multikulturalismens hegemoni reduceras alla de olika aspekterna och problemen med migration till att handla om identitet. Och i Europa förstås identitet i stort som en fråga om kulturell samhörighet, som någonting som innehålls i officiella geografiska gränser, som något givet snarare än konstruerat. Kanske är detta anledningen till att den strömning av postkoloniala studier som trycker på idén om hybriditet, vilken vid detta lag är ganska mainstream i den engelsktalande världen, fortfarande betraktas som ganska cutting-edge i Italien.

Nielson: Jag noterade att det visades en film om utbrytningen från Woomera påsken 2002 under upptakten till demonstrationen mot förvaret i Turin den 30 november. Nästan alla aktivister jag har talat med i Italien känner till denna händelse, som är den hittills största civil olydnads-aktionen i kampen mot förvaren. I Italien har ju rörelsen som kallas Disobbedienti spelat en väldigt viktig roll i den globala rörelsen. Skulle du kunna berätta något om rollen som civil olydnad har i kampen mot lagren och inom rörelsen mer allmänt? Det skulle vara intressant att höra dina tankar om det sätt på vilket olydnadsaktioner har definierats som brott och kopplats till hotet om terrorism. Vilken roll fyller denna kampform i ljuset av det ”permanenta globala kriget”, polis- och militärmakternas kollaps, disciplin och säkerhet?

Mezzadra: Jag skulle säga att olydnad, som innefattar ett ”skådespelifierande” av politiken och en produktion av symboliska aktioner, har varit extremt viktig för den globala rörelsens mognad och tillväxt. Olydnaden har helt klart varit avgörande för att skapa intrycket av ett utbrytande från en tidigare marginalisering, för att vinna plats på kvällsnyheterna och för att ta en plats i radiosändningarna. Denna sorts aktioner är helt klart effektiva i en social kontext som mer och mer tenderar mot att domineras av symboler och skådespel och bör av denna anledning inte demoniseras. Men det uppstår ett problem när spektaklet blir ett ändamål i sig, när det börjar kolonisera hela det politiska uttrycket. Under sådana omständigheter upphör olydnad vara en del i en serie politiska aktioner och förlorar därmed sin koppling till ett program för politisk förändring. Om vi för ett ögonblick ser till rörelsens praktiska politik ser vi att det var viktigt att Disobbedienti under ESF höll sig borta från fortet, det huvudområde där seminarierna och diskussionerna ägde rum. Inom fortet spreds olydnadspraktiker såväl som seriösa diskussioner om hur rörelsen ska gå vidare. Men på denna alternativa plats hade Disobbedienti ingenting att göra. Mot denna bakgrund finns det en fara i att olydnad inte blir något annat än en sorts marknadsföring av sig själv. Något av en logo, skulle man kanske kunna säga.

Samtidigt är detta öppet för diskussion, eftersom även folk som mig som kritiserar Disobbedienti finner det svårt att hitta politiska aktionsformer som skulle kunna vara så exemplariska som deras och samtidigt bidra till en djupare strukturell förändring. Detta är ett stort problem som relaterar till motivationen hos människorna som är aktiva i rörelsen. Där finns en viktig skillnad mellan aktioner som talar ett etikens språk och aktioner som talar politikens språk, även om att erkänna denna skillnad inte behöver betyda en nedvärdering av etikens språk. Kanske är vikten av den ”etiska” motivationen, som inte ska blandas ihop med ”moralism”, inom rörelsens sammansättande att den säger oss något väldigt viktigt och samtidigt helt materiellt: det kan tolkas som den subversiva sidan av ett produktionsätt som har en tendens att värdera arbetarnas subjektivitet och så vidare. Hur som helst visar det på några problem. Det stora dilemma som rörelsens står inför är hur den ska rusta sig och röra sig bortom de utopiska känslor som har skapats under de oväntat stora demonstrationerna. För medan det är sant att rörelsen har upplevt en fantastisk tillväxt, måste man mellan protestmarscherna fråga sig vad som lockar hundratusentals människor utifrån dessa allmänna (etiska?) motiv: ”Var är alla, vad gör de?”. Utmaningen är att hitta konkreta tillämpningspunkter för rörelsen. En möjlighet finns inom universiteten, eftersom att trots de senaste reformerna finns en ny generation av studentaktivister i Italien och en verklig möjlighet för universiteten att framträda som ett laboratorium för experimenterande med nya politiska diskurser och praktiker. Det har också pågått några intressanta experiment i kopplingen mellan rörelsen och institutionerna, speciellt på kommunal nivå. I Cosenza till exempel är borgmästaren väldigt öppen för rörelsen och intressanta saker sker som ett resultat av detta. Jag tänker att det är viktigt att hålla detta experimenterande med institutioner på en viss distans från projekten av att vinna konstituerad politisk makt på nationalstatens nivå.

För att gå över till frågan om repression, skulle jag vilja påstå att i kontexten av 11 september och det ”permanenta globala kriget” står rörelsen inför en helt annorlunda situation. Detta är inte en situation av en allmän ickediskriminerande repression. Vi kan till exempel hålla detta samtal ett hundratal gånger utan att gripas, men på hundraförsta tillfället kan vi gripas för anledningar som framstår som rätt godtyckliga och helt sakna relation till någonting som vi faktiskt har diskuterat. Risken är helt klart mycket högre att drabbas av en sådan repression för folk som var inblandade i rörelsen förr i tiden. Vi agerar i en situation i vilken det definitivt finns färre grundläggande rättigheter och garantier. Om det blir krig i Irak till exempel, är jag inte riktigt säker på vilka möjligheter som det kommer att finnas för att inta en radikal position mot militära interventioner, även om det kommer att finnas mer möjlighet för det i Europa än USA. Framväxten av en stark antikrigsrörelse i USA är huvudfrågan för globaliseringsrörelsen de närmaste månaderna.

Neilson: Jag skulle nog säga att det kommer finnas fler möjligheter till opposition i Europa mot kriget, även om det just nu finns ett viss fart i antikrigsrörelsen i USA. I Europa hittar du helt klart stora mainstream-partier som är mot kriget och så är inte fallet i USA eller i Australien (där oppositionen ofta följer FN:s säkerhetsråds positioner och om säkerhetsrådets resolution stöder attacken så är det ett rättfärdigt krig). Men hur kan vi förstå detta nya klimat av risker och repression? Ska vi förstå det som ett bakslag eller reaktion?

Mezzadra: Jag försöker i allmänhet att undvika att använda begreppet reaktion. Jag tror inte det verkligen har ägt rum någon reaktion i den moderna historien, åtminstone inte sedan Napoleonkrigen. Vad vi har att göra med är mer frågan om en reorganisering snarare än reaktion eller bakslag. Jag vet att Antonio Negri har refererat till den nuvarande situationen som en backlash (2002). För mig verkar den positionen komma ur en av de svagare aspekterna i boken han har skrivit med Michael Hardt. Det är ingen tvekan om att Empire (2000) är en väldigt viktig bok som har öppnat nya rum för politisk teori och handling i andra delar av världen, inte bara i engelsktalande länder utan även platser som Turkiet och Korea. Enligt min åsikt riserar dock Hardt och Negris argumentation att acceptera en framstegsbetonad modell av historiska förändringar, som nästan är linjär. Jag syftar då på de inslagen i boken som argumenterar för att imperiet är ett steg framåt och något att föredra framför klassisk nationalstatlig imperialism, den argumentationslinjen som syftar tillbaka på Woodrow Wilsons projekt att inrätta en världsregering för fred. En nackdel med detta perspektiv är att det får det att verka som om det imperiet som Hardt och Negri beskriver som framväxte under Clintonåren är det enda möjliga imperiet. För mig är den teoretiska modell de själva beskriver (speciellt i det nyskapande kapitlet kallat ”Blandkonstitution”) mycket mer komplex och komplicerad än detta. Det är en modell som kan införliva konflikter och angrepp.

Snarare än att tala om en backlash eller reaktion tror jag det är bättre att förstå den nuvarande situationen som en i vilken olika inslag av denna blandkonstitution genomför en process av omdefiniering och omorganisering. De nuvarande konflikterna sker inom imperiet och de bekräftar inte en enkel rörelse tillbaka till en tidigare period av ekonomisk och militär nationalism. Vad vi ser är en uppsättning förskjutningar och justeringar inom en ny form av konstitutionalism som i sig själv är ett spänningsfält och kan passera genom olika faser av jämvikt och obalans. Idén om en blandkonstitution är för mig den starkaste aspekten i Hardt och Negris bok och en som fungerar som motpol till de mer metadiskursiva narrativen som bara ser motimperiet framträda till den utsträckning som imperiet ersätter det äldre systemet med nationalstater på ett helt linjärt sätt. Det finns en fara att falla ner i en viss hegelianism här och det enda sättet att komma ur detta är att börja prata om backlash eller reaktion. Visst är det viktigt att erkänna att bokens utopism är en av de mest lockande aspekterna, och som jag har sagt, dess öppnande av nya politiska vyer har i det stora hela varit positivt. Men det verkar för mig som om de linjära framstegsaspekterna i Hardt och Negris argumention hamnar på kant med några av de de andra teoretiska exkurserna de gör, speciellt kring kopplingarna till postkolonial teori. Det är därför jag vill ha en straffavgift på användandet av ord som bakslag och reaktion.

Neilson: Jag skulle vilja fråga om din åsikt om argumentet att Europa är den svaga länken inom imperiet, denna nya globala konstitution. Detta verkar vara det centrala temat i ”Europa Politica” (2002) som Heidrun Friese, Antonio Negri och Peter Wagner var redaktörer för och som du bidrog med en text till (tillsammans med Alessandro dal Lago). Är det sant att det inom Europa finns ett redan existerande system av övernationell administration som antyder möjiligheten att konstruera nya styrelseformer bortom nationalstatssystemet. Detta kan ju vara sant även om Europa är inblandat i att utföra ett ännu mer komplext och repressiv form av gränskontroll, som vi pratade om tidigare. Där finns några teoretiker i Italien som argumenterar för möjligheten att arbeta för en förändring genom redan existerande instiutioner i EU, som till exempel genom Nice-avtalet (försöket att inrätta europeiska rättigheter). Andra är mer skeptiska. Några hävdar att att tiden är mogen, efter Frankrike och Italiens valfiaskon (och positionerna från de tyska och brittiska centervänsterregeringarna i frågor som om krig och migration) att börja arbeta för att reformera den institutionella vänstern på en europeisk nivå. Hur bedömmer du sådana argument? Finns det en fara i att genom att se Europa som den svaga länken i imperiet förstörs projektet att skapa allianser och kanaler för politisk kommunikation med sociala rörelser utanför Europa?

Mezzadra: Låt mig börja med att prata om förhållandet mellan rörelsen och den institutionaliserade vänstern. Detta är ett tydligt problem som vi behöver möta. Just nu i Italien finns det troligen en bättre chans än tidigare att förändra den institutionaliserade vänstern. Kanske är det mer korrekt att säga att situationen har delvis förbättrats. Det är klart att rörelsen måste börja tänka på nya sätt att relatera till sociala och politiska institutioner. Detta är nödvändigt för att uppnå konkreta förändringar. En av svårigheterna är att det idag finns en heterogen rörelse i Italien med ett deltagarantal och styrka som inte har några motsvarighet, men vi har trots det ändå inte lyckats förändra något. Vi kämpade till exempel mot Bossi-Fini-lagstiftningen, men nu är den italiensk lag. Vi behöver skissa på en modell som kan få oss att uppnå konkreta mål. Detta är inte en fråga om reformer. Snarare handlar det om att tänka på nya relationer till institutionerna, att se på institutionerna på ett annat sätt.

Det är tydligt att det bästa sättet att förhålla sig till institutionerna är på en europeisk nivå. Institutionerna i EU är redan rätt så väl etablerade (det är svårt att tänka sig en ”tillbakagång” till gamla nationalstatsystemet). Så när vi börjar tänka på nya relationer till den institutionaliserade vänstern, föreslår vi inte ett reformerande av den italienska, franska eller tyska vänstern. Vi tänker på nya sätt att koppla sig till (och reorganisera) det europeiska styrets rum. Ur denna synvinkel är detta jag tog upp tidigare om migrantrörelser extremt viktigt. Att tänka på Europa i termer av migrantrörelser tillåter oss att föreställa oss en helt annan version av Europa än den som håller på att skapas nu på det institutionella planet. Rörelsens första uppgift när den börjar experimentera med institutionerna är att hålla kritiken öppen mot EU-medborgarskapets gränser. I denna bemärkelse är det nödvändigt att förstå att den europeiska konstitutionalismen antyder en väldigt annorlunda gränsmodell än den som kännetecknade nationalstaterna. EU:s materiella konstitutionen är komplex, flexibel och har många olika nivåer. Den integrerar och omorganiserar kontinuerligt rum och funktioner. Detta öppnar definitivt för nya möjligheter för sociala rörelser. På denna nivå finns det möjlighet att använda de motsägelser som finns i den nya konstitutionalismen, att ockupera luckor som har uppstått av dessa flexibla handlingar (även om de bara är tillfälliga). Att påstå att detta bara är fallet eftersom EU agerar på en övernationell nivå är att förutsätta en konflikt mellan denna nya konstituionalism och nationalstatens styre. Detta kan ha varit fallet på 60- eller 70-talet, men integrerandet av Europa är något som nu är genomfört. Denna integration fyllde helt klart funktionen av att stärka det globala kapitalistska styrets mekanismer, men det finns också rum för alternativ.

Neilson: Kan du slutligen säga något om det nya projekt som du är inblandad i med Derive Approdi? Medan du förespråkar dessa nya möjligheter för institutionella kopplingar på en europeisk nivå, är du också inblandad i att skapa nya möjligheter för kommunikation, utbyte och dialog mellan sociala rörelser på en global nivå. Vad är betydelsen och resonemanget bakom detta försök till ett globalt öppnande?

Mezzadra: Derive Approdi startades under tidigt 90-tal och har varit ett av de viktigaste laboratorierna i Italien för en kritisk analys av postfordism och globalisering. Den växte fram ur operaismo-traditionen och hade en stark koppling till ett program av praktiska politiska aktioner. När globaliseringsrörelsen bröt ut i Italien med Genuaprotesterna i juli 2001 tog tidningen en helt ny riktning mot vad som var tänkt på 90-talet. Av den anledningen beslöt redaktionskollektivet att inleda en ny omgång av tidningen, som skulle undersöka en av de mest nyskapande aspekterna av den nya rörelsen, nämligen dess globala karraktär. Genom att göra detta ville vi både ta ett steg bort från en plattform som baserades på att bara kritisera nyliberalismen och att särskilja vår position från den som ser nationalstaten som den sista bastionen i försvaret mot en global kapitalism. Samtidigt som vi erkände den fortsatta vikten av mobiliseringar på en lokal och nationell nivå, bekräftade vi att rörelsen självt visar en alternativ bild av globaliseringen. Utifrån några av Hardt och Negris argument i Empire ville vi visa på en annan form av globalisering, en globalisering av kamper och motstånd som inte började i Seattle utan har en lång historia, av bland annat antikoloniala kamper.

Samtidigt hävdade vi att det som skedde i Seattle var en sorts explosion som ledde till skapandet av en ny global föreställning. Detta var inte en antiglobaliseringsrörelse, utan en rörelse som själv var verkligt global. Detta var fallet trots många av rörelsernas begränsningar och motsägelser, speciellt i förhållande till tendensen att visa ett paternalistiskt ansikte mot kamperna i syd. Det verkade för oss som om detta var den första gången i de systemkritiska rörelsernas historia där en rörelse hade framträtt som tog jordens enande inte som ett slutmål utan som en utgångspunkt. Av denna anledning planerade vi en serie på tre nummer för att undersöka förutsättningarna för en rörelse på en global nivå och började med ett nummer om den europeiska rörelsen, och gick sedan vidare till Afrika, Asien och Latinamerika för att avsluta med ett om Nordamerika och Oceanien. Tanken för att skapa ett nytt lexikon eller föreställning för att påbörja arbetet med att artikulera kamperna inom, mellan och tvärs över olika politiska rum. I denna bemärkelse handlar Derive Approdi-projektet i hög grad om kampernas förmåga att kommunicera. Detta erkänner nödvändigheten att agera på alla nivåer (kommunalt, nationellt, kontinentalt, globalt) utan att ta politiken av geografisk skala (eller mer precist, att hoppa mellan skalor) som ett mål i sig självt. I denna bemärkelse skiljer sig tidningen mycket från arbetet som gjordes på 90-talet, som koncentrerade sig på förhållandet globalt/lokalt (glokalt) och har rört sig bort från ett perspektiv som oproblematiskt jämställde det globala med det ekonomiska (eller nyliberala) och det lokala med det kulturella (eller motståndet). Snarare är detta ett projekt om kampernas artikulering, om skapandet av en ny global föreställning som agerar på ett helt annat plan än den rationella upplysningens dialog eller den lyckliga postkoloniala hybriditetens. Men projektet pågår fortfarande, så vi får vänta med denna diskussion till ett senare tillfälle.

/ Brett Neilson
Översättning: HS

Bibliografi

Agamben, Giorgio (1998) Homo Sacer Sovereign Power and Bare Life trans. Daniel Heller-Roaze. Stanford: Stanford UP, 1998.

________ (2000) Means without End: Notes on Politics trans. Vincenzo Binetti and Cesare Casarino. Minneapolis: Minnesota U.

Arendt, Hannah (1951) The Origins of Totalitarianism. New York: Harcourt Brace Jovanovich.

Biffi, Giacomo (2000) ’Sulla immigrazione: Intervento al seminario della Fondazione Migrantes’ http://www.we-are-church.org/it/
attual/Biffi-Islam.html September 30.

Bobbio, Norberto, Nicola Matteucci and Gianfranco Pasquino (1983) Dizonario di politica. Torino: Utet.

Boltanski, Luc and Éve Chiapello (1999) Le nouvel esprit du capitalisme. Paris: Puf.

Burke, Anthony (2001) In Fear of Security: Australia’s Invasion Anxiety. Sydney: Pluto Press.

Dal Lago, Alessandro (1999) Non-persone: L’exclusione dei migranti in una società globale. Milano: Feltrinelli.

Ferrari Bravo, Luciano (2001) Dal fordism alla globalizzazione. Roma: manifestolibri.

Friese, Heidrun, Antonio Negri and Peter Wagner, eds (2002) Europa politica: Ragioni di una necessità. Roma: manifestolibri.

Hage, Ghassan (1998) White Nation: Fantasies of White Supremacy in a Multicultural Nation. Sydney: Pluto Press.

Hardt, Michael and Antonio Negri (2000) Empire. Cambridge: Harvard UP.

Honneth, Axel (1996) The Struggle for Recognition: The Moral Grammar of Social Conflicts trans. Joel Anderson. Cambridge: MIT Press.

Marshall, Thomas Humphrey (1949) Citizenship and Social Class. Cambridge: Cambridge University Press.

Martiniello, Marco (1997) Sortir des ghettos culturels. Paris: Presses de Sc Po.

Mezzadra, Sandro (2001) Diritto di fuga: Migrazioni, cittadinanza, globalizzazione. Verona: ombre corte.

______ (2001) Oltre Genova, oltre New York: Tesi sul movimento globale. Roma, DeriveApprodi.

______ (2002), Diritti di cittadinanza e Welfare State. Citizenship and Social Class di Tom Marshall cinquant’anni dopo, in T.H. Marshall, Cittadinanza e classe sociale. Roma – Bari, Laterza.

Moulier Boutang, Yann (1998) De l’esclavage au salariat. Économie histoire du salariat bride. Paris: Puf.

Negri, Antonio (2001) ’Il mostro politico. Nuda vita e potenza’ in Ubaldo Fadini, Antonio Negri and Charles T, Wolfe, eds. Il desiderio del mostro: Dal circo al laboratorio alla politica. Roma: manifestolibri.

______ (2002) ’Il backlash imperialista sull’Impero. Intervista con Ida Dominijanni’ Il manifesto September 14.

Perera, Suvendrini (2002) ’What is a camp…?’ borderlands 1.1 http://www.borderlandsejournal.adelaide.edu.au/
vol1no1_2002/perera_camp.html

Rigo, Enrica (2002) ’Lo spazio commune di ”libertà, sicurezza e giustizia”’ DeriveApprodi 22: 157-161.

Salih, Ruba (2003), Gender in Transnationalism: Home, Longing and Belonging among Moroccan Migrant Women. London: Routledge.

Sartori, Giovanni (2002) Pluralismo, multiculturalismo, e estranei: Saggio sulla società multietnica. Milano: Rizzoli.

Sossi, Frederica (2002) Autobiografie negate. Immigrati nei Lager del presente. Roma: manifestolibri.

Virno, Paolo (1999) Il ricordo del presente: Saggio sul tempo storico. Torino: Bollati Boringhieri.

Wark, McKenzie (2002) ’Globalisation from Below: Migration, Sovereignty, Communication’ fibreculture http://lists.myspinach.org/
archives/fibreculture/2002-January/001062.html

Zincone, Giovanna (1992) Da sudditi a cittadini. Bologna: Il Mulino.

Zolo, Danilo, ed. (1994) La cittadinanza: Appartanenza, indentità, diritti. Bari: Laterza.
The URL for this article is:
http://www.borderlandsejournal.adelaide.edu.au/
vol2no1_2003/mezzadra_neilson.html