Franco Berardi: Vad innebär autonomi idag?

Subjektivering, social sammansättning, arbetsvägran

Jag tänker inte här göra en historisk återblick över rörelsen som kallades Autonomia, men jag vill försöka visa på dess särart genom att översiktligt lyfta fram några av dess koncept, som ”arbetsvägran” och ”klassammansättning”. Journalister använder ofta ordet ”operaismo” för att definiera den politiska och filosofiska rörelsen som dök upp i Italien på 60-talet. Jag tycker verkligen illa om det begreppet, eftersom den reducerar den sociala verklighetens komplexitet enbart till faktumet om industriarbetarens centrala roll i den sena modernitetens samhällsdynamik.

Ursprunget till denna filosofiska och politiska rörelse kan hittas i Mario Tronti, Romano Alquati, Raniero Panzieri och Toni Negris arbeten, och dess centrala fokus kan ses i frigörandet från det hegelianska subjektkonceptet.

Istället för att tala om det historiska subjektet, ett begrepp som övertagits från Hegels arbeten, borde vi prata om en subjektiveringsprocess. Subjektiveringen ersätter subjektets konceptuella plats. Denna konceptuella rörelse ligger väldigt nära den modifiering av det filosofiska landskapet som de franska poststrukturalisterna genomförde. Subjektivering istället för subjekt. Det betyder att vi inte borde fokusera på en identitet, utan en process av blivande. Det betyder också att klassbegreppet inte ses som ett ontologiskt koncept, utan snarare som ett vektorkoncept.

Inom de autonoma teoriernas ramverk har klasskonceptet omdefinierats till en investering av sociala begär, vilket betyder kultur, sexualitet och arbetsvägran. Teoretikerna som på 60-talet och 70-talet skrev i tidningar som Classe Operaia och Potere Operaio talade inte om sociala investeringar av begär: de hade ett mycket mer leninistiskt sätt att uttrycka sig. Men deras filosofiska åtbörd skapade en förändring i det filosofiska landskapet, från arbetaridentitetens centralitet till den decentraliserande subjetiveringsprocessen.

Felix Guattari som stötte på både operaismen och de autonoma teoretikerna först efter 1977, hade alltid betonat tanken på att vi inte borde tala om subjekt, men om ”processus de subjectivation”. Det är utifrån detta perspektiv som vi kan förstå vad begreppet arbetsvägran verkligen betyder.

Arbetsvägran innebär inte bara det självklara faktumet att arbetarna inte gillar att bli exploaterade, utan någonting mer. Det betyder att den kapitalistiska omstruktureringen, den teknologiska förändringen och den allmänna omvandlingen av samhällsinstitutionerna skapas genom dagliga handlingar av undandragande från exploateringen, av förkastande av det påförda tvånget att skapa mervärde för att öka kapitalets värde och minska livets värde. Jag gillar inte begreppet ”operaism” eftersom det antyder en reducering till en smal social referens (arbetarna, ”operai” på italienska) och jag föredra istället att använda ordet ”sammansättning”. Konceptet social sammansättning, eller ”klassammansättning” (som är vida använt av den grupp teoretiker vi talar om) har mycket mer att göra med kemi än med samhällshistoria.

Jag gillar tanken att den plats där de sociala fenomenen sker, inte är ett fast klippigt historiskt territorium av hegeliansk härstamning, utan snarare är en kemisk miljö där kultur, sexualitet, besmittande och begär kämpar, möts och blandas vilket kontinuerligt förändrar landskapet. Om vi använder konceptet ”sammansättande”, kan vi bättre förstå vad som hände i Italien på 70-talet och vi kan bättre förstå vad ”autonomi” innebär: inte hur ett subjekt är inrättat, inte den starka identifikationen mellan människor och ett socialt öde, utan en kontinuerlig förändring av sociala relationer, sexuella identifikationer eller avidentifikationer och arbetsvägran. Arbetsvägran uppstod faktiskt ur komplexiteten i begärens sociala investeringar.

Ur denna synvinkel betyder autonomi att det sociala livet inte bara beror på den av ekonomiska makten påförda disciplinära regleringen, utan också beror på en inre förskjutning, skiftningar, bestämningar och upplösningar som är det levande samhällets process för en egen sammansättning. Kamper, tillbakadragande, alienation, sabotage och flyktlinjer från det kapitalistiska systemet av dominans.

Autonomi är den sociala tidens autonomi från kapitalismens temporalitet. Detta är betydelsen av uttrycket arbetsvägran. Arbetsvägran betyder helt enkelt: Jag vill inte gå och jobba eftersom jag föredrar att sova. Men denna lathet är källan till intelligens, teknologi och framsteg. Autonomi är samhällskroppens självreglerande i dess självständighet och dess interaktion med den disciplinära normen.

Autonomi och avregleringar

Där finns en annan sida av Autonomia, som än så länge nästan aldrig erkänts. Det är att processen av arbetarnas undandragande och autonomi från den disciplinerade roll de påfördes resulterade i en social jordbävning som satte igång en kapitalistisk avreglering. Avregleringen som påbörjades på världsplanet i Thatcher-Reagan-eran, kan ses som det kapitalistiska svaret mot undandragandet från arbetets disciplinära ordning. Arbetarna krävde frihet från kapitalistisk reglering och sedan gjorde kapitalet samma sak, fast på ett omvänt sätt. Friheten från statliga regleringar har utvecklats till ett ekonomiskt herravälde över hela den sociala fabriken. Arbetarna krävde frihet från industrifabrikens livstidsfängelse. Den kapitalistiska avregleringen ställde motsvarande krav, men på att arbetet skulle flexibiliseras och splittras upp i mindre enheter. 70-talets autonoma rörelse satte därigenom igång en farlig process, en process som utvecklades från den i samhället spridda vägran mot kapitalistisk disciplinär styrning vidare till en kapitalistisk hämnd som tog formen av avregleringar, företagens allt större frihet från staten, nedmonteringen av sociala skyddsnät, downsizing och en externalisering av produktionen, nedskärningar av offentliga utgifter, skattesänkningar och slutligen flexibilisering.

Autonomins undandragande rörelse råkade faktiskt sätta igång en destabilisering av det sociala ramverket som hade växt fram som resultat av ett helt sekels påtryckningar från fackföreningarna och statsregleringar. Var det ett fruktansvärt misstag vi gjorde? Skulle vi förkastat de sabotage och avvikande handlingar, den autonomi och arbetsvägran som verkar ha fått kapitalisterna att driva fram avregleringar?

Självklart inte. Den autonoma rörelsen hann faktiskt förekomma kapitalets drag, men avregleringsprocessen var inskriven i den framväxande kapitalistiska postindustriella utvecklingen och fanns naturligtvis antydd i den teknologiska omstruktureringen och i produktionens globalisering.

Där finns ett nära samband mellan arbetsvägran och fabrikernas informationalisering, downsizingen, arbetets utläggande på anbud samt arbetets flexibilisering. Men detta förhållande är inte mer komplext än en ”orsak och verkan”-kedja. Avregleringsprocessen fanns inbyggd i de nya teknologiernas utveckling som gav kapitalistiska företag möjligheten att släppa lös globaliseringsprocessen.

En liknande process hände inom media under samma period. Tänk på sjuttiotalets fria radiostationer. På den tiden i Italien hade staten monopol och fria radiosändningar var förbjudna. 1975-1976 började en grupp mediaaktivister skapa små fria radiostationer, som Radio Alice i Bologna. Den traditionella vänstern (italienska kommunistpartiet och så vidare) kritiserade dessa mediaaktivister, varnade dem för faran att försvaga det offentliga mediasystemet och att de därigenom öppnade portarna för privatägd media. Borde vi idag anse att dessa personer från den traditionella vänstern hade rätt? Jag tror inte det, det var oundvikligt och yttrandefrihet är dessutom bättre än centraliserad media. Den traditionella statsvänstern var en konservativ kraft, dömd att besegras när de desperat försökte försvara ett föråldrat ramverk som inte längre var hållbart i den postindustriella övergångens nya teknologiska och kulturella situation.

Vi skulle kunna säga nästan samma sak om Sovjetimperiets och den så kallade ”realsocialismens” fall. Alla vet att det ryska folket troligen hade en bättre levnadsstandard för tjugo år sedan än idag och låtsas att demokratiseringen av det ryska samhället än så länge mest har varit en förstörelse av sociala skyddsnät, lössläppandet av en social mardröm av aggressiv konkurrens, våld och ekonomisk korruption. Men socialistregimens upplösning var oundviklig eftersom den ordningen blockerade de sociala begärsinvesteringarnas dynamik och eftersom den totalitära regimen försökte tvinga fram kulturella uppfinningar. Kommunistregimernas upplösning var inskriven i den kollektiva intelligensens sociala sammansättning, i de föreställningar som skapades av nya globala media och i den kollektiva begärsinvesteringen. Det är därför som den demokratiska intelligentian och de kulturella krafterna av dissidenter deltog i kampen mot socialistregimen, även om de visste att kapitalismen inte var paradiset. Nu plundrar avregleringarna det gamla sovjetsamhället och folk upplever exploatering, misär och förnedring till en aldrig tidigare uppnådd nivå. Men denna övergång var oundviklig och på ett sätt måste det ses som en progressiv förändring. Avreglering behöver inte bara innebära befriandet av privata företag från statsregleringar, minskandet av offentliga utgifter och nedmonterandet av sociala skyddsnät. Det innebär också arbetets ökade flexibilisering.

Realiteten med arbetets flexibilisering är den andra sidan av en sådan befrielse från kapitalistisk reglering. Vi borde inte underbetona kopplingen mellan arbetsvägran och den flexibilisering som följde. Jag kommer ihåg att en av de starka idéerna från den proletära autonoma rörelsen under 70-talet var iden att ”prekaritet är bra”. Prekära arbeten är en form av autonomi från vanliga livslånga fasta arbeten. På 70-talet brukade många människor arbeta i några månader, dra iväg på en resa och sedan komma tillbaka och arbeta för ytterligare ett tag. Detta var möjligt i en period av nästan full sysselsättning och i en tid med en jämlik kultur. Denna situation tillät folk att arbeta för sina egna intressen och inte i kapitalisternas intresse, men självklart kunde detta inte vara för evigt och den nyliberala offensiven på 80-talet inriktades på att vända maktrelationerna.

Avreglering och flexibiliseringen av arbetet har varit effekten och ett vändande av arbetarautonomin. Det måste vi veta inte bara av historiska skäl. Om vi vill förstå vad som går att göra idag, i den fullt flexibiliserade arbetets tidsålder, måste vi försöka förstå hur det kapitalistiska övertagandet av de sociala begären kunde ske.

Det kognitiva arbetet och det rekombinerade kapitalets uppgång och fall

Under det senaste årtiondet har maskinernas informatisering spelat en avgörande roll i arbetets flexibilisering, tillsammans med intellektualiserandet och immaterialiseringen av de flesta viktiga produktionscykler. Införandet av de nya elektroniska teknologierna och informatiseringen av produktionscykeln öppnade vägen för skapandet av ett globalt nätverk av informationsproduktion, deterritorialisering, avlokalisering och avpersonalisering. Arbetets subjekt kan allt mer identifieras med informationsproduktionens globala nätverk.

Industriarbetarna hade vägrat deras tilldelade roll i fabriken och fått större frihet från kapitalistisk dominans. Men denna situation drev kapitalisterna till att investera i arbetsbesparande teknologier och även förändra den arbetsprocessens tekniska sammansättning för att kunna utesluta de väl organiserade industriarbetarna och för att skapa en ny arbetsorganisation som kunde vara mer flexibel.

Intellektualiserandet och immaterialiseringen av arbetet är en sida av den sociala förändringen i produktionsformen. En världsomspännande globalisering är den andra. Immaterialiseringen och globaliseringen stöder och kompletterar varandra. Globalisering har verkligen en materiell sida, eftersom industriarbetet inte försvinner i den postindustriella tidsåldern utan bara flyttar till det geografiska område där det är möjligt att betala lägst löner och som har minst regleringar.

I sista numret av tidningen Classe operaia 1967 skrev Mario Tronti: ”Det viktigaste fenomenet nästa årtionde kommer att vara arbetarklassens utveckling på en världsomspännande global skala.” Denna intuition baserades inte på en analys av kapitalets produktionsprocess, utan snarare på en förståelse av förvandlingen av arbetets sociala sammansättning. Globaliseringen och informationaliseringen kunde inte förutspås som en effekt av arbetsvägran i de kapitalistiska västländerna.

Under nittonhundratalets sista två årtionden bevittnade vi en sorts allians mellan det rekombinerade kapitalet och kognitivt arbete. Det som jag kallar nysammansatt är de delarna av kapitalismen som inte är nära kopplat till en viss sorts industriell tillämpning, utan som kan lätt förflyttas från en plats till en annan, från en industriell tillämpning till en annan, från en sektor av ekonomisk aktivitet till en annan och så vidare. Finanskapitalet som tog den centrala rollen i politiken och i kulturen på 90-talet kan kallas nysammansatt. Alliansen mellan kognitivt arbete och finanskapital har producerat viktiga kulturella effekter, nämligen arbetets och företagets ideologiska identifikation. Arbetarna har blivit förledda att se sig själva som egna entreprenörer och detta var inte helt falskt under it-boomen, då den kognitiva arbetaren kunde skapa sigg eget företag, genom att investera sin intellektuella kraft (en idé, ett projekt, en formel) som en resurs. Detta var den period som Geert Lovink definierade som ”dotcom-manin” (i hans fantastiska bok Dark Fiber). Vad var dotcom-manin? På grund av massdeltagandet i 90-talets finansinvesteringscykel uppstod en omfattande process med självorganisering från kognitiva producenter. Kognitiva arbetare investerade sin expertis, kunskap och kreativitet, och fann i aktiemarknaden medlen för att skapa företag. I flera år blev den entrepreneurformen mötespunkten mellan finanskapitalet och högt produktivt kognitivt arbete. Den frihetliga och liberala ideologi som var förhärskande i den (amerikanska) cyberkulturen på 90-talet idealiserade marknanden genom att framställa den som en naturlig miljö. Precis lika naturligt som att de starkas kamper för överlevnad gjorde evolutionen möjlig, skulle arbetet i denna nya miljö hitta de nödvändiga medlen för att kunna valorisera sig självt och bli företag. Väl lämnad åt sin egna dynamik var det ekonomiska systemet destinerat att maximera de ekonomiska vinsterna för såväl ägare som arbetare, bland annat eftersom skillnaden mellan ägare och arbetare skulle bli allt mindre märkbar när man steg in i den virtuella produktionscykeln. Denna modell, som teoretiserades av författare som Kevin Kelly och som av tidningen Wired förvandlade till en sorts digitalliberal, hånfull och triumfalistiskt Weltanschauung, blev helt bankrutt efter millenieskiftet, tillsammans med den nya ekonomin och en stor del av armén av egenanställda kognitiva entreprenörer som befolkade dotcom-världen. Den blev bankrutt eftersom modellen med en perfekt fri marknad är en praktisk och teoretisk lögn. Vad nyliberalismen stödde i det långa loppet var inte den fria marknaden, utan monopolen. Medan marknaden idealiserat sågs som en fri plats där kunskap, expertis och kreativitet möttes, visade det sig i verkligheten att stora maktgrupper agerade på sätt som var långt ifrån frihetliga, genom införandet av en teknologisk automatisering och som genom en kontroll av media eller pengar kunde genomdriva sin dominans och utan skam till slut råna massorna av aktieinnehavare och kognitivt arbete.

Under andra hälften av 90-talet uppträdde en verklig klasskamp inom de högteknologiska produktiva kretsarna. Internets framväxt har kännetecknats av denna kamp. Kampens utgång är i nuläget oklart. Ideologin om en fri och naturlig marknad visade sig helt klart vara en miss. Tankarna om att marknaden skulle fungera som en naturlig miljö där det sker en jämlik konfrontation mellan idéer och projekt, mellan den produktiva kvaliteten och tjänsternas nyttighet, har helt sopats bort av den bittra sanningen om det krig som monopolen har drivit mot mängden av egenanställda kognitiva arbetare och mot de lätt patetiska massorna av småföretagare.

Kampen för överlevnad vanns inte av de bästa eller mest framgångsrika, utan av den som drog sin pistol – våldets, rånens och den systematiska stöldens pistol, i ett våldförande på alla legala och etiska normer. Bush-Gates-alliansen sanktionerade likviderandet av marknaden och punkten där den virtuella klassens interna kampfas nådde sitt slut. En del av den virtuella klassen gick in i det teknomilitära komplexet; en annan del (den stora majoriteten) slängdes ut från företagen och drevs ut i periferin i en uttrycklig proletarisering. På det kulturella planet framträder förutsättningarna för bildandet av kognitariatets social medvetande och detta kan vara de kommande årens viktigaste fenomen, den enda nyckeln som erbjuder en lösning till katastrofen.

IT-boomen var ett övningslaboratorium för en produktiv modell och för en marknad. I slutändan besegrades och kvävdes marknaden av företagen och hela armén av självanställda entreprenörer och spekulerande mikrokapitalister plundrades och upplöstes. Därigenom började en ny fas: de nya grupperna som blivit dominerande i nätekonomins cykel skapade en allians med den dominanta gruppen ifrån den gamla ekonomin (Bush-klanen, som represent för olje- och militärindustrin) och denna fas innebär ett hejdande av globaliseringsprojektet. Nyliberalismen producerar sin egen negation och de som var de mest entusiastiska anhängarena till den blev dess marginaliserade offer.

Med dotcom-kraschen har det kognitiva arbetet separerats från kapitalet. De digitala hantverkarna, som kände sig som entreprenörer med sitt egna arbete under 90-talet, har sakta insett att de har blivit vilseledda, exproprierade och detta kommer att skapa förutsättningarna för en ny medvetenhet hos de kognitiva arbetarna. De senare kommer att inse att fast de sitter på hela produktivkraften, har de blivit exproprierade på dess frukter av en minoritet bestående av ignoranta spekulanter som bara är bra på att sköta produktionsprocessens legala och finansiella aspekter. Den inproduktiva delen av den virtuella klassen, advokaterna och revisorerna, approprierade det kognitiva mervärdet från fysiker och ingenjörer, från kemister, författare och media-operatörer. Men dessa kan lösgöra sig från semiokapitalismens juridiska och finansiella slott, genom att bygga en direkt relation till samhället, mellan användare: då kanske en process av det kognitiva arbetets autonoma självorganisering kan börja. Denna process är redan på väg, som erfarenheterna från mediaaktivismen och upprättandet av solidaritetsnätverken med migrantarbetare visar.

Vi behövde gå igenom dotcom-skärselden, genom illusionen om möjligheten av en fusion mellan arbete och kapitalistiska företag och sedan genom helvetet av recession och ändlösa krig, för att tydligt och klart kunna se problemet. Å ena sidan, det värdelösa och besatta systemet med den finansiella ackumulationen och privatiserandet av den offentliga kunskapen, som ett arv från den gamla industriella ekonomin. Å andra sidan, ett produktivt arbete som allt mer inbegriper samhällets kognitiva funktioner: det kognitiva arbetet börjar att se sig själv som kognitariat och skapa institutioner av kunskap, skapande, omsorg, uppfinnande och utbildning som är autonoma från kapitalet.

Fraktualisering, vanmakt och självmord

I nätekonomin har flexibilitet utvecklats till en form av fraktalisering av arbetet. Frakturalisering betyder en fragmentering av tidsaktiviteten (time-activity). Arbetaren existerar inte längre som en person. Han är bara en utbytbar producent av mikrofragment nykombinerande semiotik (recombinant semiosis) som inträder i nätverkens kontinuerliga flöden. Kapitalet köper inte längre tillgängligheten att få exploatera arbetaren under en längre tidsperiod, det betalar inte längre en lön som täcker en arbetande persons hela bredd av ekonomiska behov. Arbetaren (som bara är en maskin med en hjärna som kan användas under en tidsperiod) betalas för hans punktinsatser. Arbetstiden är fraktualiserad och cellulariserad (cellularised). De små tidscellerna säljs på nätet och företagen köper så många de behöver. Mobiltelefonen (cell phone) är det redskap som bäst beskriver relationen mellan fraktalarbetaren och det rekominerande kapitalet.

Kognitivt arbete är en ocean av mikroskopiska tidsfragment och cellularisering (cellularisation) är förmågan att kombinera tidsfragment inom en enda semiprodukts ramverk. Mobiltelefonen kan ses som det kognitiva arbetets löpande band. Detta är effekten av flexibiliseringen och fraktualiseringen av arbetet: vad som brukade vara arbetsstyrkans autonomi och politiska styrka har nu blivit det kognitiva arbetets totala beroende av den kapitalistiska organiseringen av de globala nätverken. Detta är den centrala kärnan i upprättandet av semiokapitalismen. Vad som tidigare brukade vara arbetsvägran har nu blivit ett totalt beroende av känslor och tankar över informationsflödet. Och effekten av detta blir en sorts nervöst sammanbrott som slår det globala medvetandet och orsakar det som vi brukar kalla dotcom-kraschen.

Dotcom-kraschen och den finansiella masskapitalismens kris kan ses som en effekt av kollapsen av ekonomiska investeringar i det sociala begäret. Jag använder ordet kollaps inte i en metaforisk bemärkelse, utan snarare som en klinisk beskrivning av vad som sker i det västerländska medvetandet. Jag använder kollaps för att kunna uttrycka en verklig patologiskt sammanbrott i den psykosociala organismen. Vad vi har sett under den period som följde efter de första tecknena på en ekonomisk krasch, under det nya årtusendets första månader, är ett psykopatologiskt fenomen, det globala medvetandets kollaps. Jag ser den nuvarande ekonomiska depressionen som en sidoeffekt av en psykisk depression. Det intensiva och utdragna investerandet i arbetet av begär, mentala och libidnala energier har skapat en psykisk miljö för kollapsen, vilket nu visar sig inom den ekonomiska recessionens område, på den militär aggressions område och i självmordstendenser.

Uppmärksamhetens ekonomi (attention economy) har under den nya millentiets första år blivit ett viktigt område.

Virtuella arbetare har mindre och mindre tid att ägna åt uppmärksamhet, de är inbegripna i ett växande antal av intellektuella uppgifter och har ingen tid att ägna åt sina egna liv, åt kärlek, omtanke och affektion. De tar Viagra eftersom de inte har tid för sexuella förspel. Cellularisationen har skapat en sorts ockupation av livet. Effekten är en psykopatologisering av de sociala relationerna. Symptomen är rätt tydliga: det säljs miljoner av prozac-askar varje månad, en bristande uppmärksamhet växer bland bland ungdomar, droger som Ritalin blir allt vanligare bland skolungdomar och panikepidemin sprids.

Scenariot under det nya milleniets första år verkar domineras av en våg av psykopatiska beteenden. Självmordet som fenomen sprider sig långt utanför det islamistiska fanatiska martyrskapets gränser. Efter World Trade Center-attacken 11 september har självmord blivit en väsentlig politisk handling på den globala politiska arenan.

Aggressiva självmord borde inte bara ses som bara ett fenomen av förtvivlan och aggression, utan måste ses som ett tillkännagivande om slutet. Självmordsvågen verkar antyda att mänsklighetens tid har runnit ut och förtvivlan har blivit ett utbrett sättet att se på framtiden.

Jaha. Jag har inga svar. Allt vi kan göra är det vi faktiskt redan nu gör: det kognitiva arbetets självorganisering är det enda sättet att gå bortom den psykopatiska nutiden. Jag tror inte att världen kan styras av Förnuftet. Upplysningens utopi har misslyckats. Men jag tror att spridningen av självorganiserad kunskap kan skapa ett socialt ramverk som innehåller oändliga självständiga världar.

Processen med att skapa nätverk är så komplex att den inte kan styras av mänskligt förnuft. Den globala medvetandet är för komplext för att helt kunna kännas och styras av underavdelade lokala medvetandet. Vi kan inte känna till allt om, kontrollera och styra det globala medvetandets hela kraft.

Men vi kan styra en singulär process med att producera en singulär värld av socialitet. Detta är autonomin idag.

/ Franco ”Bifo” Berardi

Taget från:
Rekombinant

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *