I stundens hetta

”Snart tar de till vapen”, varnade Aftonbladet med braskande rubriker om kampanjen det Osynliga partiet. Det är inte första gången de tidningarna låtit larmet gå larmat. Vargen kommer. Den utomparlamentariska vänstern är farlig. Samma nödrop gick ut när ”svartluvorna” och Commando Coca Cola störde den amerikanska presidenthustrun Nancy Reagans Stockholmsbesök 1986. Eller när bensinmackarna brann några år senare, mot Shells stöd till den sydafrikanska apartheidregimen. Samma sak när Borgen ockuperades i Malmö och Folkungagatan 164 i Stockholm. Återigen när Antifascistisk aktion blockerade de nynazistiska skinnskallarnas 30 november firande. När militanta veganer eldade mjölkbilar, eller radikala miljöaktivister saboterat vägmaskiner vid motorvägsbyggena under det sena 90-talet. Och framför allt, efter Göteborgskravallerna 2001.

Snart tar de till vapen. Så fel de hade, men ändå så rätt.

Den här boken handlar om ett sökande efter vapen, vapen för klasskampen. Om sökandet efter maktmedel och redskap som kan användas för sociala rörelser som strävar efter en samhällsförändring. Om olydnad som utmanar gränser. Som avbryter ordergivningen, sätter käppar i hjulet för maktutövningen, undandrar sig exploateringen.

Det gemensamma med alla texter i denna antologi är att de är skrivna mitt i en pågående kamp, mitt i stundens hetta, och handlar alla om att mitt i den brådskande situationen förstå vad som händer, vart man vill ta sig och vilka medel som är effektiva för att nå dit.

Sådana texter är av nödvändighet självkritiska och därför fulla av en ärlig uppriktighet. De är inte propagandistiska eller till för att övertyga någon om en viss uppsättning åsikter, utan har oftare formen av interna strategidokument eller utvärderingar. Det finns ingen poäng att lura sig själv, utan tvärtom kräver varje brinnande situation ett ögonblick av klarsyn, en realistisk uppskattning av ens förmåga.

Vad har vi för att sätta kraft bakom våra krav? Artiklarnas fokus är massmobiliseringar och massaktioner, aktionskampanjer och sociala kraftsamlingar. Men bakom diskussionerna om effektiva metoder finns en annan lika angelägen, och lika komplicerad, fråga som ringlar sig igenom texterna: vilka är detta ”vi”?

Ett ”vi” som anarkister? Som autonoma – autonoma från vad? Som aktivister – vad säger det? Antikapitalister – men är det en ståndpunkt eller en praktik? En rörelse – en rörelse av vad? Som rör sig vart? Är detta ”vi” baserat på en åsiktsgemenskap, en sammanhållen ideologi, ett medvetet val? Eller på en delad gemensam situation, en gemensam utsatthet, en gemensam antagonism? Ett ”vi” som arbetarklassen? Eller ett vi som en delad historia, en gemensam identitet?

Att utgå från ett ”vi”, inte istället för liberalismens isolerade individer, öar av skenbart självständiga ”jag”. Men inte heller den gamla vänsterns gemenskaper, där kollektivet antogs som förutsättning och självklarhet, klassen som ett homogent ”folk”. Utan ett försök att hitta något gemensamt i en mångfald, hitta det delade, gemensamma behov och begär, samma antagonism mot kapitalismen – att vara utsatta för samma exploatering.

Det vill säga. En materiell sida som utgångspunkt. Vår delade situation. Och en politisk sida, som projekt: att ur det uppsplittrade försöka konstruera en enhet, finna det gemensamma intresset. Genom kamp. Vi:et som fråga och problem, inte ett vi som identitet, ett fast avgränsat subjekt. Utan en kollektivitet stadd i förändring. Det är sällan samma vi som kommer ur en händelse, en samhällskonflikt, som trätt in i den. Vilket speglas i texterna, ”vi:et” i början av artiklarna är ofta inte samma ”vi” som i slutet på dem. Vi transformeras på vägen, gränserna luckras upp och vi:et breddas och kommer att involvera flera.

Den gamla arbetarrörelsens ”vi” var mycket enklare att se. De sammanfördes i fabrikerna och bostadsområdena, ställdes vid samma maskin, hade samma boss, följde samma order, stämplade in vid samma klockslag. Den massa de blev i produktionen kunde vändas till ett vapen, en disciplinerad kraft som krävde sin rätt genom att kollektivt hota med att lägga ner sitt arbete. Men vad är vår tids strejk? Och hur utvecklar vi en klassgemenskap och klassolidaritet, när vi inte är ett homogent klassubjekt från början: vi som arbetar korta perioder på olika ställen, bor i andrahandslägenheter, är mobila i rummet och flexibla i tiden. Fragmentiserade, uppdelade, omfördelade i tid och svårligen sammansatta.

Texterna i den här antologin brottas med det problemet, hur kan vi som ett uppsplittrat heterogent subjekt ändå finna en enhet, utan att förneka vår mångfald eller ta den enheten på förhand given. En mängd begrepp används för att försöka se hur en sådan process av politisk sammansättning kan gå till: det är samma grundproblem – frågan om att ena en mångfald utifrån ett gemensamt intresse och gemensam antagonism – som begreppen multitud, svärmar, emergenta system, nätverk, rörelse, det gemensamma, gemenskaper, prekariat, besmittande, generaliserade strejken, mänskliga strejken eller sammankopplande försöker lösa. Försöken att nå de stunder av överskridande där man finner nätverk bortom nätverken, en rörelse bortom rörelsen, aktivitet bortom aktivismen.

Generaliseringen av aktivismen

Diskussionen i boken måste ses mot bakgrund mot 90-talets aktivistkultur. Aktivismen kan inte ses som någon ahistorisk kategori, som alltid existerat. Aktivisten är inte samma som sjuttiotalsvänsterns militant från ett avantgardeparti eller gamla arbetarrörelsens kadermilitant. Aktivismen är ett ungt fenomen, en form av kamp som hänger tätt samman med den postfordistiska produktionens subjekt och en marknad som saluför individuella livsstilar snarare än massprodukter. Entreprenören och aktivisten är två sidor av samma mynt.

90-talsaktivismen uppstod efter realsocialismens sammanbrott, mitt under nyliberalismens kalla vindar. Den bredare vänstern hade börjat sin kräftgång, samtidigt som dess massbas i fabriksproduktionen försvagades. Kapitalismkritiken kom att få en allt mer undanskymd position, och övervintrade inom akademin eller marxistiska mikropartier. Kvar fanns sociala rörelser som främst organiserade sig som enfrågerörelser och kampanjer: feminism, miljökamp, antirasism, queer-hbt och djurrätt. De autonoma var i praktiken den militanta flygeln av dessa sociala rörelser. Kamperna kretsade kring identitet, kravet på representation och erkännande av minoriteters eller särbehandlades rättigheter, ett hävdande av sin partikularitet snarare än en universell politik. Även när försök till att lyfta klassfrågan gjordes, stöptes den ofta i identitetspolitikens förpackning. Klass diskuterades som social roll och kulturellt kapital snarare än produktion och exploatering.

Oförmågan under 90-talet att lyfta fram ett kraftfullt vänstersvar är slående, i en av de tider då de hårdaste angreppen – en klasskamp från ovan – fördes mot arbetarklassens vinningar: nedmonteringen av välfärdsstaten, tillbakapressandet av fackföreningarna, en partivänster och socialdemokrati i fritt fall. I Europa stod projektet med uppbyggandet av Europeiska unionen i centrum, denna nyliberala institution för att genomdriva en konkurrenskraftig inre marknad. Det var just kampen mot EU-projekten som många sociala rörelser förde på 90-talet: EU-motståndet, den militanta miljöaktivismen mot de 15 000 kilometer motorväg som den inre marknaden krävde för sina just-in-time-transporter, flyktingaktivisternas kamp mot konstruktionen av ”Fort Europa” och den allt restriktivare flyktingpolitiken, Europamarscherna mot den strukturella arbetslösheten. Det är i dessa kamper som antikapitalismen ”återupptäcks”, med protesterna mot ”marknadens diktatur”, privatiseringsvågen och nyliberalismens ”tredje världskrig” mot världens befolkningar. Zapatisternas uppror i Chiapas, Mexiko, tillförde dessa kamper ytterligare en beståndsdel, insisterandet på att vi ur denna mångfald av kamper och protester behövde hitta en ny global enhet och gemenskap, och generalisera de partikulära kamperna. Att bli ett gemensamt NEJ, beståendes av många mindre JA.

Till en början tog denna antikapitalism samma form som aktivismen, det vill säga, man försökte med aktivismen som redskap bedriva en antikapitalistisk kamp: genom att stänga ner företag eller finanscentra, samlas utanför huvudkontor och toppmöten. Men det är också inom dessa kamper som diskussionen om begränsningarna med 90-talsaktivismen börjar, som en aktivismkritik. Kritiken av identitetspolitiken inom de radikala rörelserna börjar intressant nog samtidigt som denna strömning börjar få brett ett bredare genomslag i samhället och spilla utanför aktivistmiljön. Det visade sig att identitetspolitikens målsättningar var väl integrerbara med den postfordistiska kapitalismen. Det är i denna interna aktivistkritik vår antologi tar sitt avstamp.

Med Seattle och globaliseringsrörelsen går denna aktiviströrelse-i-förvandling i totalkonfrontation mot nyliberalismens och frihandelns internationella institutioner. Rörelsen lyckas verkligen anta Europa, till och med världen, som sin konfliktterräng. Men steget från de stora händelserna och eventen, toppmötesmobiliseringarna, tillbaka till den vardagliga livssituationen är fortfarande komplicerat.

Styrkan i globaliseringsrörelsens mobiliseringar 1999-2001 är att den återvände till en universell politik igen, börjar se de generella krav och kamper som kan politiskt sammansätta den tekniskt uppsplittrade klassammansättningen (och som 90-talets partikulära kamper på ett sätt speglade). Rörelsens innovativa former, med globala aktionsdagar, taktikmångfald, aktivistmedia och mediaaktivism, öppen social olydnad, bröt 90-talsaktivismens isolering och kommunicerade globalt – och även lokalt. Svarta block, vita overaller och rosa parader – sammanlänkade i samma kamp.

Som en röd tråd genom hela denna bok löper diskussionen mellan en grupp brittiska Class War-aktivister från Leeds (via deras olika inkarnationer som Leeds May Day Group, the Free Association och tidskriften Turbulence) och den italienska (post)autonoma tidskriften DeriveApprodi löper som en röd tråd genom hela denna bok. Inför det första europeiska sociala forumet 2002 i Florens skickar DeriveApprodi ut ett öppet brev till den europeiska antikapitalistiska rörelsen, för att göra en gemensam undersökning om vilka kamper och subjekt denna nya rörelse samlar och uttrycker. Leedsfolket tar upp tråden, och diskussionerna mellan de båda tidskrifterna – väl förankrade i kamperna i sitt respektive land – om vad som är det ”gemensamma” som kan föra samman dagens sociala kamper mot kapitalismen fortsätter ända fram till dags datumidag.

En bärande diskussion genom texterna är hur kampmetoderna ska generaliseras och bli en del av bredare samhällsprotester, hur fler sociala rörelser ska hitta former baserade på självorganisering och deltagande i direkta aktioner.

Massprotesterna förenade ofta två olika tendenser: den disciplinerade och organiserade sociala olydnaden. Ooch den utspridda svärmande insurrektionella militansen utifrån affinitet. Under de tio år som gått från Seattle kan vi se hur båda dessa tendenser har generaliserats och fått sin spridning långt utanför aktivistkretsar.
Trots att de framstår som oförenliga, massolydnaden kräver en grad av kontroll och de lösa svärmangreppen förutsätter en okontrollerbarhet, har de två tendenserna många gånger lyckats hitta former att fungera tillsammans och komplettera varandras brister. Konceptet med ”taktikmångfald” eller globala aktionsdagar är sådana former som försökt skapa utrymme för de båda utan att de ska krocka eller hamna i motsättning mot varandra.

Massolydnaden har alltid en Plan B: om aktionen bemöts med repression och övervåld finns hotet att upphäva den ickevåldsliga aktionskonsensusen. I ickevåldet finns våldet som ett dolt hotvärde. ”Under de här omständigheterna kan vi inte längre garantera en fredlig manifestation”. Medan de militanta svärmattackerna ofta behöver de kontrollerade massaktionerna som skapar en plattform, öppnar upp en dialog, breddar toleransen och gör tillfälliga kraftsamlingar möjliga. De senaste årens antifascistiska massblockader och antikärnkraftsmotstånd i Tyskland, universitetsockupationer i Italien, Grekland, Spanien, England och Frankrike, den nordiska husockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn, nedskärningsprotester i Europa, har alla burit med sig en kombination av dessa två tendenser.

Den globala ekonomiska krisen 2008 har i land efter land omvandlats från ekonomisk kris till politisk kris och en djupare systemkris, från de arabiska länderna till stora delar av Europa. De erfarenheter som gjordes kring massprotester inom globaliseringsrörelsen har nu en rykande aktualitet och en stor social relevans för breda samhällsskikt. Därför har vi sammanställt dessa texter och erfarenheter, som en stafettpinne att lämna vidare som en stafettpinne till den nya vågen av sociala kamper.

Givetvis kräver en sådan här sammanställning sina avgränsningar. Fokus för den här boken är massprotesterna och olydnaden i Europa och Nordamerika, på erfarenheterna och diskussionerna mellan aktivister som befunnit sig mitt i dem, som organiserat och kravallat, svettats och älskat, tagit risker och vandrat frågande i denna rörelseprocess. Det finns massor med erfarenheter som flyter samman med dessa historier, trådar som inte utvecklas här utan bara antyds: aktivismens vändning till vardagen och arbetsplatskampen, stadsdelsorganiseringen och stadskampen, ockupationsvågen, nedskärningsprotesterna, universitetockupationerna och studentprotesterna, Noborder-lägren och migrantrörelserna, klimaträttviserörelsen och klimatlägren, feminismens och queerrörelsens liv efter identitetspolitiken, det latinamerikanska laboratoriet, den arabiska våren och demokratirevolten i Nordafrika. Listan kan göras lång. Den autonoma rörelsens historia återstår att skrivas. Snarare än en historik, hoppas vi att denna bok kan fungera som en form av kunskapsöverföring, ett överlämnande av en samling erfarenheter och redskap.

Söker du fortfarande efter vapen? Den här boken är ett. Plocka upp den. Rikta den rätt. Använd den.

Förordet till antologin I Stundens Hetta. Boken finns att köpa här.

Ya Basta – Den återfödda internationalismen

Inte ens djungelns spöregn kunde hindra diskussionerna. Något nytt var på gång. Inte ens militärens vägspärrar kunde hålla folk borta. 3 000 personer från 40 länder hade hörsammat zapatisternas kallelse att komma till Lacandonadjungeln i Chiapas till ett möte ”för mänskligheten, mot nyliberalismen”. Vid en första anblick verkade zapatistupproret när det bröt ut den 1 januari 1994 i regionen i södra Mexiko följa samma mönster som så många andra gerillarörelser i Latinamerika, vandrandes i Che Guevaras fotspår, som ytterligare en befrielserörelse i kamp för nationell självständighet. Den gamla antiimperialistiska vänstern började damma av insamlingsbössorna, plocka fram FNL-banderollerna och byta ut bokstäverna mot EZLN. Men EZLN:s väpnade kamp varade bara en vecka, tillräckligt länge för att fästa världens uppmärksamhet på dem. Sedan lade de vapnen åt sidan och satsade istället på att verka som en social rörelse, bygga kontaktnät med indiansamhällena, de lokala byarna i Chiapas. Och utifrån dessa byar började de knyta kontakter med antagonistiska rörelser i hela Mexiko. Den 27 juli 1996 utökade de sina kontakter globalt, och bjöd in till det interkontinentala mötet i byn La Realidad i Lacandonadjungeln, för alla de människor som drabbades av nyliberalismens ekonomiska politik världen över.

Från Italien deltog en stor delegation aktivister från den autonoma rörelsen av ockuperade sociala center. Den italienska rörelsen stod vid ett vägskäl, internt fördes en diskussion om vilken väg den skulle ta, vilka metoder den kunde använda sig av för att bryta sig ur den isolering, det vänstergetto den hamnat i, och återigen bli en politisk kraft i samhället. Mötet med zapatisterna blev en omvälvande händelse, som kom att förändra dessa sociala centers sätt att arbeta. När delegationen återvände från mötet grundade de föreningen Ya Basta, för att bygga vidare på zapatisternas erfarenheter och inledda ett långvarigt samarbete med lokalsamhällena i Chiapas. Eugenio är aktiv i föreningen Ya Bastas lokalavdelning i Padua, en av Ya Bastas sjutton avdelningar i Italien.

– Det finns ju alla möjliga grupper, från katolska högern till de rättrogna antiimperialistiska grupperna på yttersta vänsterkanten som bedriver internationellt solidaritetsarbete. Det finns olika kommunistiska grupperingar i nord som stödjer andra liknande kommunistiska grupperingar runt i världen. Men de har mer en envägsrelation. Det vi öppnade med zapatisterna var något annat, inte ett enkelriktat stöd, säger Eugenio.

– Vi inspirerades av zapatisternas sätt att organisera sig, att kommunicera. Vi tog ju inte bara några slogans från dem, utan idéer och gemensamma föreställningar. Och vi började titta på oss själva: hur skulle man kunna agera zapatistiskt i Europa till exempel, genom att till exempel ockupera sitt universitet eller arbeta med de röstlösa här, som migranter, bostadslösa eller arbetslösa. Då är du inte längre bara ett stöd utifrån, utan du är en aktivist som börjar agera zapatistiskt här på det lokala planet, inte bara bedriva zapatiststöd från ett annat land.

Vilka metoder och tekniker var det ni influerades av?

– Det är inte bara en fråga om tekniker. Men till exempel sättet att arbeta med de vita overallerna, det byggde ju på inspiration från zapatisterna. Och i globaliseringsrörelsen, mellan Seattle och Genua, då den växte väldigt snabbt och en massa människor engagerade sig, så började många göra saker på ett zapatistinfluerat sätt, ett Ya basta-sätt lokalt, säger Eugenio.

Till skillnad från nationella befrielserörelser strävade zapatisterna inte efter att ta över statsmakten. Istället för regeringsmakten krävde de autonomi, rätten till självbestämmande för lokalsamhällena i Chiapas, över sina byar, sin mark och sin produktion. Det är dessa lokala projekt Ya Basta började samarbeta med och stödja. Det rörde sig till en början om mycket praktiska insamlingar, att hjälpa lokalsamhällen med att få en ambulans, ett vattenreningsverk eller importera deras självproducerade kaffe. Med åren har Ya Basta börjat använda samma metod att arbeta med andra delar av världen. Istället för att stödja ideologiska organisationer, politiska partier eller befrielserörelser bygger Ya Basta upp en direkt kontakt med praktiska projekt i samhällena, projekt som har den gemensamma nämnaren att de stärker lokalsamhällenas autonomi och självbestämmande. Eugenio har för Ya Bastas räkning börjat bygga upp kontakter i Ecuador, ett land som skiljer sig mycket från Chiapas starka lokalsamhällen.

– Jag var tvungen att åka dit för min avhandling, och just då följde Ya Basta inte så noga utvecklingen i Ecuador. Ya Basta försöker ju hitta platser där det är möjligt att bedriva politik tillsammans, att få kontakter med politiska rörelser. Så när jag behövde åka till Ecuador och började knyta kontakter så öppnade jag också en ny väg för Ya Basta. Jag pratade med de sociala rörelserna i Quito, som också stödde och hade kontakt med indianernas kamp i Amazonerna, med många olika indiansamhällen. I två års tid nu har vi i Ya Basta organiserat karavaner dit och hållit kontakt med grupperna och rörelserna där, samt drivit projekt med lokalsamhällena. På så sätt började jag tillsammans med andra kamrater att bygga upp en politisk väg in i Ecuador, till organisationer och lokalsamhällen. Och det är inte lätt, för det här är inte som Chiapas, säger Eugenio.

Till en början kunde han knyta kontakter genom nätverket kring Indymedia i staden Quito och lokala miljöorganisationer som samarbetade med indiansamhällen mot skövlingen av regnskogen och oljebolagens prospekteringar efter olja.

– På västkusten vid Stilla havet samarbetar vi med olika lokalsamhällen som kämpar där, bland annat med några som ockuperar mark som en schweizisk företagare köpt upp för att spekulera. Det rör sig om ett stort kustområde just framför Galapagosöarna, där han vill skapa ett enormt turistprojekt. De här lokalsamhällena gör motstånd och ockuperar stranden, de tar tillbaka deras områden som staten sålt, och de bedriver olika projekt där. Vi samarbetar med dem kring dessa projekt, som exempelvis att skapa en lokalradio för lokalsamhällena, och även sätta upp en webbradio, så de kan sprida sin information och nyheter till andra lokalsamhällen. Dessa projekt bygger vi upp tillsammans. Stöd till lokalsamhällen kan delvis vara av ekonomisk natur, genom insamlingar. Men ekonomiska stödet kan även ske genom att importera deras varor, som zapatistkaffe eller olivolja från Palestina, eller att ordna resor och gemensamma karavaner till orterna.

Men riskerar det här inte att bara bli en ny form av grön kapitalism, rättvis handel och ekoturism? Ya Basta säger själva att de är medvetna om problemet och kallar det själva att gå ’från solidarisk turism till globala medborgare’ och ’från solidarisk handel till rebelliskt utbyte’.

– Jag ogillar verkligen begreppet ekoturism, men vi lever ju i en globaliserad värld, där folk rör på sig mycket mer och får mer kontakter världen över. Nu börjar det bli allt vanligare även i Italien att resa utomlands och utbyta erfarenheter. Men vanligtvis brukar du inte ha möjligheterna att se de världarna på ett annat sätt, du kan bara vara turist. Det är en annan sak att befinna sig på plats som människa, att se andra människor, se och uppleva deras problem och deras kamper. Att besöka lokalsamhällen och göra saker med dem, istället för att bara vara en gringo i jakt på vackra naturplatser. Jag har hållit på med ett utbyte med några lokalsamhällen i Ecuador, där vi börjat skapa andra sätt att resa dit för att både se den vackra naturen där, och att när man besöker deras byar så bidrar man ekonomiskt till deras strukturer och samtidigt kan stödja deras politiska kamp. Denna ”turism” är ett initiativ som kommer underifrån. Det handlar inte om stora lyxhus vid stranden, utan man bor i samma sorts hus som dem, äter med dem och allt sköts av dem själva. De har ett nätverk, en struktur som heter la Comuna, där de tar sina gemensamma beslut och organiserar sina kamper, och sköter detta. Så när man ”turistar” där så sköts allt av deras struktur och man stödjer samtidigt deras kamp.

Ya Bastas resor går oftast direkt till konfliktzoner, för att själva där delta, bygga upp kontakter direkt på plats och se med egna ögon. De har organiserat karavaner till Bagdad mitt under Irakkrigets utbrott, till Palestina, eller följt oljebolagens pipelines in i Amazonas för att spåra naturförstörelsen och dokumentera skadorna på lokalbefolkningen av utsläppen. I en stor del av världen är lågintensiva militära konflikter ett normaltillstånd. Där försöker Ya Basta i samråd med lokala initiativ agera genom vad de kallar ”diplomati underifrån”.

– Det handlar framför allt om arbete i Palestina. Att när det är möjligt använda våra kroppar, och våra politiska resurser, för att placera oss själva mitt i konfliktzoner, som mänskliga sköldar och använda vårt ”europeiska” medborgarskap till fördel för de lokala samhällena och den palestinska kampen.

Är det inte svårt att använda er strategi att stödja lokalsamhällen och lokala initiativ i platser som Palestina och Colombia, områden som är så starkt polariserade mellan Israel och Hamas, eller colombianska staten och Farc-gerillan. Hur kan man jobba lokalt då, utan att räknas till någon av ”sidorna”?

– Vi måste tro att det finns andra sätt att bedriva politik där än bara inom de två sidorna, att befinna sig där och hitta andra projekt, andra målsättningar och andra kamper som är praktiserbara. I Palestina finns en blandning av olika strömningar, men de är inte så dominerade av fundamentalister som man i väst vill göra gällande, till exempel studentkollektiven på universiteten. Vi sände radio i Palestina, Global Radio, och fick en massa folk att jobba ihop med det, även folk från universitetet här. Men det är verkligen svårt att agera i den situationen där, vilka grupperingar man ska bygga upp kontakter med. I Colombia har vi till exempel kontakt med jordlösa bönder som ockuperar mark, de är lokala initiativ som inte styrs av gerillan, men som inte heller ställer sig mot FARC. Vi försöker jobba med dem, utan att tvingas ’välja sida’ mellan dem i konflikten, det vill säga att vara en tredje aktör. Och det är inte lätt, du kan sympatisera härifrån på distans med gerillan, men när du väl är där måste du pejla in det lokala sammanhanget. Så både i Colombia och Palestina har vi kunnat hitta lokala kamper och lokala projekt som har gått att stödja, säger Eugenio.

Många av de lokala initiativ Ya Basta stödjer handlar om att försvara lokalsamhällens rätt till gemensamma resurser, rätt till sjukvård, till allmänningar som vatten, mark och skog, mot kapitalistiska inhägningar och ”förvaruligande” av gemensamma resurser. Du har nyligen genomfört en föredragsturné i Italien om oljeutvinningen i Ecuador och Amazonas, och då tog du upp hur flera av de bolag som orsakar massor med oljespill, förorenar marken och drabbar lokalinvånarna är från Venezuela och Kina. Att det börjar uppstå ett nytt nätverk av nationer, som stått utanför de gamla globala institutionerna, som börjar samverka för att skapa en gemensam marknad.

– Ja, dessa stater, oavsett om de ses som ”vänster” eller progressiva, sätter ju nationalstaten i främsta rummet, och försöker stärka staten för att kunna kontrollera naturresurser och råvaror inom landet, på bekostnad av den lokala autonomin. De försöker bygga upp en kontakt mellan stater som står dem nära politiskt, i bemärkelsen att de är emot USA och sitter i en liknande situation globalt. Även de krafter som är antiimperialistiska i en klassisk bemärkelse, kan ha ett tätt samarbete med dessa stater, som Bolivia, Ecuador, Venezuela och Brasilien. Ecuadors president reser två gånger i månaden till Kina, de har bra formella kontakter med Kinas regering och även med Iran. Denna nya internationella formation är inte så lätt att förstå ännu, den innehåller många motsättningar internt. Är det möjligt för dem att återvända till nationalstaten som projekt, kan globaliseringen delas i två block igen? För marknaden är ju global och handeln tar sig runt olika nationella hinder. Samtidigt försöker de här länderna att knyta samman sina inhemska marknader och ha mer handelsutbyte med varandra, säger Eugenio.

Med Lula vid makten i Brasilien, Morales i Bolivia och Chavez i Venezuela, hur förändrar det sättet som Ya Basta kan arbeta i Latinamerika? Den etablerade officiella vänstern här i Europa har ju stora förhoppningar på dem.

– Alla vet att den geopolitiska situationen håller på att förändras, speciellt med det som sker i Venezuela, men även Bolivia, Ecuador, Argentina och så vidare. Där det pågår kamper måste vi finnas, och vi hittar alltid ett sätt att kunna stanna där och göra saker. Men varje lands situation är också speciell, Venezuela är inte Ecuador, Lula är inte Chavez. Vi håller mycket koll och försöker se vad nytt som kommer fram ur denna situation i Latinamerika. Latinamerika är inte längre USA:s bakgård. I Ecuador håller vi fortfarande på att kolla vilka effekter det kommer få. I Argentina jobbar vi ihop med många lokala initiativ, i exempelvis Buenos Aires pågår flera workshops med lokala aktivister för att se hur man kan agera i den här nya situationen. Men vi stödjer ju inga regeringar, vi har inte tagit ställning för dem. För det pågår ju fortfarande lokala kamper i Venezuela, Ecuador och Brasilien. I till exempel Brasilien har ju de jordlösas rörelse, Movimento Sem Terra, haft mycket problem med Lula. Vi står ju alltid på lokalsamhällenas sida, i de lokala kamperna. Det kommer alltid finnas dessa konflikter, mellan de lokala samhällenas självbestämmande och statens politiska makt, och just nu försvagas den lokala och politiska autonomin när statsprojekten stärks igen.

Publicerad i Direkt aktion 2008

Multitudens rättigheter kommer ur dess mångfald

Ett stycke hemskrivning. Tillämpning och kritik av Charles Taylors ”Det mångkulturella samhället och erkännandets politik”, Daidalos 2003. Nu när mexikanska staten anfallit zapatisterna, blev den aktualiserad så jag kastar ut den här.

Den första januari 1994 inledde EZLN, zapatisterna, sitt uppror i regionen Chiapas i Södra Mexiko – samma dag som det amerikanska frihandelsavtalet började gälla. Under en veckas gerillakrigsföring utropades flera autonoma kommuner, självstyrande indianbyar, i Chiapas. Efter en veckas väpnad kamp, valde dock zapatisterna att arbeta med sociala kamper snarare än väpnad. Zapatistupproret är ett indianuppror som samlar ursprungsfolken tzotzil-, tzeltal, tojolabal- och cholindianer. I sina kommunikéer talade zapatisterna om rättigheter till ursprungsbefolkningarna, ett synliggörande av de fattiga indianernas situation som doldes i Mexiko.
Vid en första anblick passar zapatistupproret bra in i Taylors mall för en särartspolitik: hur minoritetsgrupper försöker nå erkännande på den politiska arénan och få rättigheter just som kultur. Zapatisternas krav på autonomi, värdighet, synliggörande av sin situation har en särartskaraktär, som sammanfattas i deras paroll om att kämpa för ”en värld av många världar”. En värld som erkänner minoriteternas särart, ger dem rättigheter och existensberättigande.

Zapatistupproret innehöll dock redan från början ett annat drag, som låg närmare en klassisk rättighetsliberalism. De första kraven de ställde i sin krigskommuniké hade inte en särartskaraktär, utan baserade istället universella rättigheter: deras elva krav var ”arbete, jord, tak, mat, hälsa, utbildning, oberoende, frihet, demokrati, rättvisa och fred”. Krav som är särartsblinda och universella. Zapatisternas politik var en ”politik för överlevande”, men inte överlevande enbart som kultur i Taylors bemärkelse, utan kanske i mer en reell överlevnad som människor i en situation där de var exploaterade och döende.

Men det finns även några andra punkter man kan ifrågasätta om zapatisternas kamp för autonomi, värdighet och synlighet motsvarar Taylors särartsliberalism.

Taylor skiljer på två varianter av liberaldemokrati (av Walzer kallad liberalism 1 och liberalism 2). Rättighetsliberalismen ser rättigheter som ett politiskt neutralt procedurmässigt förfarande. Detta är den klassiska liberalismens syn på staten som en garant för individuella rättigheter, där staten är blind för skillnader och neutral i förhållande till olika intressen och särarter. Statens uppgift är att ge skydd, ovillkorat och universellt, utan att det ska vara politiskt motiverat. Denna likvärdighetspolitik ser Taylor få sin tydligaste formulering hos Rousseau och Kant. För Taylor innebär dock denna liberalism ett problem, eftersom enligt den är särartsblind och därigenom inte kan fungera som en garant för erkännande, ge representation och bevara utsatta kollektiv, kulturer och minoriteter. Taylors projekt blir därför att konstruera en liberaldemokrati som inte är särartsblind och som baseras på erkännandets politik – en politik som inte är neutral utan har som projekt att främja, skydda och erkänna kulturella skillnader.

Problemet hos båda varianterna av liberalism är att de utgår från en rättighetsdiskurs där en statlig suverän skänker rättigheterna. Dessa bygger vidare på Hobbes, Lockes och Rousseaus samhällskontraktsteorier: där det Hobbes kallar multituden interpelleras av suveränen/staten till att bli folk beståendes av individer som medborgare. Även i Taylors modifierade variant, liberalism 2, är det staten som är garanten för erkännandet och som ger kulturen skydd, som är garanten för bevarandet av dess särart. Minoriteter behöver erkännandet från en extern källa, en suverän.

Taylor varnar för en variant av särartspolitik, den dekonstruktivistiska, som kritiserar liberalism 1:s universalism för att inte synliggöra att det universella är kopplat till diskurser och normer, som döljer att det bakom dessa finns dominerande gruppers vilja till politisk makt, antagonistiska intressen och hierarkier. För Taylor leder tex Foucaults och Derridas kritik mot värdeomdömena, normerna och makthierarkier till en ”nynietzscheansk relativism”.

En samtida kritik mot Hobbes samhällskontrakt riktades från Spinoza, som istället betonade multitudens egna sammansättande, baserad på en mångfald av olikheter, som en autonom process, där rättigheterna var immanenta. Spinozas rättigheter hänger samman med en intern erkännande av särarten, inte genom en suverän, utan genom utövandet av en demokrati baserad på mångfald: ju större mångfald multituden samlar, desto större rättigheter har den. Demokrati, erkännande, rätt och mångfald hänger intimt samman, det finns ingen motsättning mellan universalism och särart.

Detta perspektiv kan vara mer fruktbart att använda på zapatisterna. Deras autonomi, begrepp som värdighet och synliggörande baseras inte på ett erkännande från suveränen för att realiseras. Zapatisterna insåg tidigt att det enda sättet de kunde garantera rättigheter åt sin särart var genom att bygga upp nätverk och allianser med sociala rörelser och de civila samhällena i och utanför Mexiko. Genom att ordna ”intergalaktiska” träffar, ”för mänskligheten mot nyliberalismen”, bedrevs ett globalt samarbete mellan olika minoriteter konstruerades en ny form av universalism där de gemensamma rättigheterna byggde på erkännandet av och se styrkan i en heterogen sammansättning. En rörelse av rörelser som konstituerade sig som ett immanent fält av mångfald, skillnader och genom denna sammansättning kunde garantera autonomi, värdighet, synlighet och erkännande.

Zapatistupproret blev genom dessa nätverksbygganden en föregångare för globaliseringsrörelsen och de sociala forumen, vars hela grundidé var hitta det universella utan att utplåna skillnader och särart. ”En rörelse av rörelser”, som samlades ”många ja till ett nej” för att skapa en ”värld av många världar”. Denna universella särartspolitik, där identiteterna och rörelserna är flytande, i ett blivande, och i ett ständigt konstituerande, står i skarp kontrast mot Taylors särartspolitik baserade på konstituerade, fasta kulturer som ska ”bevaras” och inte blandas. Taylors position är inte väsenskild från extremhögerns ”etnopluralism” i den bemärkelsen.

/ mathiavelli – trött o utarbetad, men med en bunt översättningar på gång…

Subcomandante Marcos: Sju tankar om världen

Medan maktens dagordning håller på att rasa samman och medan de stora mediekoncernerna vacklar mellan de absurditeter och tragedier som uppförs och främjas av världens politiska klass, så har rörelserna i den enorma och vidspännande källaren till det svajande Babels torn inte försvunnit. Och även om rörelserna fortfarande stapplar, börjar de få tillbaka orden och sin förmåga att agera spegel och lins. Medan disonansens politik bestäms däruppe, hittar de ”andra” i världens källare både varandra och andra som är annorlunda och som finns ännu längre ner på botten.

Som en del av detta återskapande av orden som spegel och lins, har Zapatistarmén för nationell befrielse på nytt inlett samtal med sociala eller politiska rörelser och organisationer i världen. Till en början har syftet varit att – med bröder och systrar från Mexico, Italien, Frankrike, Tyskland, Schweiz, staten Spanien, Argentina och USA – skapa en dagordning för en gemensam diskussion.

1. Teori

Teorins position (och den teoretiska analysens) i politiska och sociala rörelser är ofta självklar. Allt som är självklart döljer hur som helst ofta ett problem, i detta fall vilken teorins effekt är på praktiken och hur den teorin ”återknyter” till den senare. Jag jämställer inte rollerna ”teoretiker” eller ”teoretisk analytiker” med en ”intellektuell”. Den senare är en bredare kategori. Teoretikern är en intellektuell, men den intellektuelle är inte alltid en teoretiker.

Den intellektuelle (och därför även teoretikern) anser att han har rätten att utrycka sin åsikt om rörelserna. Det är inte bara hans rätt, det är hans skyldighet. Några intellektuella går ännu längre och blir tankens och handlingens nya politiska kommissarier och delar ut epitet som ”goda” eller ”onda”. Deras ”domar” har att göra med den positionen de har och de positioner de aspirerar på. Vi anser att en rörelse får inte återgälda deras ”domar” och inte igengälld börja dela in intellektuella i ”goda” och ”onda”, utifrån hur dessa intellektuella karaktäriserar rörelsen. Anti-intellektualism är inte något annat än en missförstådd självursäkt och som en sådan kännetecknar den en omogen rörelse.

Vi anser att ord lämnar spår, spår visar på riktningar, riktningar innehåller definitioner och förpliktelser. De som ställer sitt ord för eller mot rörelsen har en skyldighet att inte bara tala om det, utan också ”slipa” det, hålla dess mål i minnet. ”För vad?” och ”Mot vad?” är frågor som borde komma med ordet. Inte för att tysta det eller att få det att sänka rösten, utan för att fullborda det och göra det mer effektivt. Med andra ord, så att det vi säger kan höras av dem som borde höra det. Att producera teori inifrån rörelsen är inte samma sak som att producera det inifrån akademin. Och jag talar inte om det i bemärkelsen av sterilitet eller en (ickeexisterande) vetenskaplig ”objektivitet”, utan bara för att kunna lägga märke till platsen för reflektion och intellektuell produktion som varandes ”utanför” rörelsen. Och ”utanför” betyder inte att det inte finns ”sympatier” eller ”antipatier”, utan att den intellektuella produktionen inte äger rum inom rörelsen, snarare ovanför den. Och så bedömer och dömer de akademiska teoretikerna de bra och dåliga punkterna, smarta dragen och misstagen hos gårdagens och dagens rörelser, och försöker sig på att sia om riktningar och öden.

Ibland händer det att vissa akademiska teoretiker strävar efter att leda en rörelse, det vill säga att rörelsen borde följa hans direktiv. Och därför är akademikerns vanligaste förebråelse, att rörelsen inte ”lyder” honom. Att rörelsens alla misstag i grunden kommer ur faktumet att de inte klart kan se det som är självklart för akademikern. Bristen på minne och oärlighet är ofta genomgripande (inte alltid, men det stämmer ofta) bland dessa skrivbordsteoretiker. Ena dagen säger de en sak och förutser någonting, nästa dag händer det motsatta, men teoretikern har då tappat minnet och går tillbaka till att teoretisera medan han ignorerar vad han nyligen sagt. Därför är han också oärlig, eftersom han inte bryr sig om att respektera sina läsare eller lyssnar. Han kommer aldrig att säga ”igår sade jag detta, det hände inte eller motsatsen hände. Jag hade fel”. Fast i medias ständiga ”dagsläge”, tar skrivbordsteoretikern tillfället att ”glömma”. Denna sorts akademiker producerar för intellektet den teoretiska motsvarigheten till skräpmat. Med ”när” med andra ord inte, utan bara distraherar.

Andra gånger låter rörelsen akademikernas teoretiska förmyndarskap ersätta sin spontanitet. Den lösningen är vanligen skadligare än bristfälligheten. Om akademin har fel, ”glömmer” den. Om rörelsen har fel, misslyckas den. I vissa situationer söker rörelsens ledarskap efter ett ”teoretiskt alibi”, det vill säga något som backar upp den och ger sammanhållning åt deras praktiker. Då vänder den sig till akademin för att kunna ackumulera den. I dessa fall är teorin inget mer än en okritisk och något retorisk ursäkt.

Vi anser att en rörelse borde producera sina egna teoretiska reflektioner (märk väl, inte sina ursäkter). Där kan den införliva det som är omöjligt i skrivbords-teorierna, det vill säga rörelsens samhällsförändrande praktiker. Vi hade föredragit att lyssna och diskutera med dem som analyserar och reflekterar teoretiskt inom och med rörelserna och organisationerna, och inte utanför dem eller, ännu värre, på deras bekostnad. Vi har trots det gjort en ansträngning att höra på alla röster, och inte ta hänsyn till vem som talar utan varifrån de talar.

I vår teoretiska analys talar vi om vad vi ser som tendenser, inte fullbordade eller oundvikliga handlingar. Tendenser som inte blivit homogena och hegemoniska (ännu), men som kan (och borde) vändas.

Vår teoretiska reflektion som zapatister är allmänt inte om oss själva, utan om den verklighet som vi rör oss i. Och dess natur är ungefärlig och begränsad i tiden och rummet, i koncepten och i dessa koncepts strukturer. Det är därför vi förkastar varje försök till universalitet och evighet i det vi säger och gör.

Svaren på frågor om zapatismen finns inte i våra teoretiska reflektioner och analyser, utan i våra praktiker. Och praktik, i vårt fall, bär på en tung moralisk etisk börda. Det vill säga att vi försöker handla (inte alltid med framgång) enligt inte bara en teoretisk analys, utan framför allt även enligt vad vi anser vara vår skyldighet att göra. Vi försöker alltid att vara konsekventa. Kanske är det därför som vi inte är pragmatiska (vilket bara är ett annat sätt att säga ”handling utan teori och utan principer”).

Avantgarden känner en skyldighet att leda någon eller någonting (och i denna bemärkelse visar de på många likheter med de akademiska teoretikerna). Avantgarden försöker och arbetar för att ta ledningen. Några av dem är till och med villiga att betala priset för misstag och felsteg i sitt politiska arbete. Det gör inte akademikerna.

Vi anser att det är vår plikt att inleda, följa upp, följa med, hitta och öppna rum för något och någon, däribland även oss själva.

En karavan, även om det bara är en skildring av de olika formerna av motstånd i ett land eller på jorden, är inte bara en undersökning. Där kan man förgylla framtiden, ännu mer än nutiden. De som deltar i denna turné och de som gör undersökningen, kan upptäcka saker som de drar ifrån och lägger till i från sitt skrivbord av samhällsvetenskaper inte kan klara av att se. Att förstå att resenären och hans väg räknas, ja visst, men vad som räknas är framför allt denna väg, riktningen och tendensen. Att notera och analysera, igenom diskussioner och gräl, gör vi inte bara för att kunna veta vad som händer och förstå det, utan också framför allt för att försöka att förändra det.

II. Nationalstaten och Staden

På nationalstaternas bortdöende dagordning var den politiska klassen den som hade den beslutsfattande makten. En makt som faktiskt tog med ekonomisk, ideologisk och social makt i beräkningarna, men som behöll en relativ autonomi i förhållande till dem. Denna relativa autonomin gav makten möjligheten att ”se bortom” och leda nationalstaterna till den framtiden. I den framtiden fortsatte inte bara den ekonomiska makten att vara makt, utan var även den starkaste.

I konsten att bedriva politik var Stadens (Polis) ”konstnär” den styrande: en specialiserad ledare, väl insatt i vetenskapen och de mänskliga konsterna, inklusive de militära. Visdomen att regera består i att rätt styra och förvalta de olika statsresurserna. De olika regeringsformerna kännetecknades av en större eller mindre fördelning av dessa resurser. En balanserad administration, politik och repression var en utvecklad demokrati. Mycket politik, lite administration och dold repression var en folklig regim. Mycket repression och ingen politik eller administration var en militär diktatur.

I den internationella arbetsdelningen på den tiden tillhörde statsmännen (och statskvinnorna) den utvecklade kapitalismen. Länderna med en vanställd kapitalism hade skurkregeringar. Militärdiktaturer representerade modernitetens sanna ansikte: ett blodtörstigt djuransikte. Demokratierna var inte bara en mask som dolde denna brutala inre natur. De förberedde också nationerna för ett nytt stadium, där marknaden skulle hitta bättre villkor för tillväxt. Globaliseringen, som detta är och som gör världen verkligen världsomfattande, är inte bara färgad av den digitala teknologiska revolutionen. Pengarnas all-närvarande internationalistiska utformning fann medlen och förutsättningarna för förstörandet av de hinder som stoppade dem, gränserna och nationalstaterna, vilket kan beskrivas som ett världskrig (det fjärde). Nationalstaterna står inför denna situation utan ekonomiska, politiska, militära och ideologiska resurser och utan lagligt skydd, som det nyligen visat sig kring och frihandelsavtal.

Historien slutade inte med Berlinmurens fall och besegrandet av det socialistiska blocket. Denna nya världsordning är fortfarande målet för pengarnas stridsformation, men nu ligger nationalstaten i dödsryckningar på stridsfältet och väntar på att hjälp ska komma. Vi kallar det kollektiva styre som ersatt den politiska klassen i det grundläggande beslutsfattandet för ”Maktkretsen” (society of Power). Dessa är en grupp som har mer än den ekonomiska makten och inte i mer än en nation. Mer än att ha blivit organiskt sammansatt (enligt modellen av ett ” hemligt sällskap”), försöker den nya ”maktkretsen” att fylla vakuumet som nationalstaterna och de politiska klasserna lämnat efter sig. ”Maktkretsen” kontrollerar finansorganen (och därför hela länder), media, industriella och kommersiella bolag, utbildningscentra, arméer och samt offentliga och privata poliskårer. ”Maktkretsen” eftersträvar en världsstat med en övernationell regering, men den engagerar sig inte i att skapa denna.

Globaliseringen har verkligen varit en traumatisk erfarenhet för mänskligheten, särskilt för ”maktkretsen”. Nedtyngda av ansträngningen att utan medling passera från kvarteren eller lokalsamhällena till Hyper-Polis, från lokalt till globalt, och medan den övernationella regeringen håller på att konstrueras, har maktkretsen än en gång flytt till den borttynande nationalstaten. Maktkretsens nationalstat ger bara intrycket av att vara kraftfull, vilket är rätt schizofrent. Ett hologram, det är vad nationalstaten är idag i metropolerna.

Efter att i decennier upprätthållits som referenspunkten för stabilitet, håller nationalstaten på att upphöra att existera. Men dess hologram finns kvar, gödd av de dogma som kämpar för att fylla det tomrum som globaliseringen inte bara skapat, utan även upprätthåller. Att göra världen världsomfattande i både tid och rum är för makten en process som fortfarande måste styras. ”De andra” finns inte längre någon annanstans, utan överallt och hela tiden. Och för makten är ”de andra” ett hot. Hur kan detta hot bemötas? Genom att upprätta hologrammet ”nationen” och utmåla ”de andra” som angripare. Var inte ett av senõr Bushs argument för kriget i Afghanistan och Irak, att båda hotade den nordamerikanska ”nationen”? Men förutom i den ”verklighet” som CNN skapade, så är de flaggor som vajar över Kabul och Bagdad inte ”the stars and stripes” utan de multinationella bolagens.

I nationalstats-hologrammet har modernitetens vanföreställningen par exellence, c’est a dire, den ”individuell friheten”, tagits gisslan och satts i ett fängelse som inte är mindre repressivt bara för att det är globalt. Individen är så otydlig att inte ens bilderna av gårdagens hjältar kan erbjuda det minsta hopp om att sticka ut. ”The self made man” existerar inte längre, och eftersom det är omöjligt att tala om ett ”self made” företag, är samhällsförväntningarna på glid. Vad är då hoppet? Att gå tillbaka och kämpa för sin gata, sitt kvarter? Inget av dem. Fragmentiseringen har varit så hänsynslös och vårdslös att inte ens de minsta identitetsbitarna har fortsatt vara stabila. Familjehemmet? Var då och hur då? Om teven gled in som en drottning genom ytterdörren, hackade Internet sin väg in genom en spricka i cyberrymden. Nästan varje hus på planeten har invaderats av de brittiska och nordamerikanska trupperna som ockuperade Irak. Nationalstaten som nu tagit över titeln som ”Herrens gudomliga hand”, USA, existerar bara på teve, på radio och i några tidningar, magasin och på bio. I de stora mediakonsortiernas drömfabriker är presidenter intelligenta och sympatiska, och rättvisan segrar alltid. Samhället besegrar tyrannen, uppror mot de egenmäktiga bemöts snabbt och effektivt. ”Och sedan levde alla lyckliga” är fortfarande slutet som nationerna lovar. Men i verkligheten är det tvärtom.

Var finns hjältarna från invasionen av Afghanistan? Var är de från ockupationen av Irak? Vad jag menar är, att den 11 september 2001 hade sina hjältar: brandmännen och stadsinvånarna i New York, som kämpade för att rädda offren från den messianska galenskapen. Men dessa verkliga hjältar var inte till någon användning för Makten, det är därför som de så snabbt glömdes bort. För Makten är en ”hjälte” någon som erövrar (det vill säga, förstör), inte någon som räddar (det vill säga, skapar). Bilden av brandmannen täckt av aska, arbetandes mitt i Twin towers ruiner i New York, ersattes av pansarvagnar som rev ner Husseins staty i Bagdad.

Den enda saken som det moderna Staden (jag använder beteckningen ”Polis” [här översatt som Staden med stort s] istället för ”staden” för att betona att det jag syftar på är ett urbant rum med ekonomiska, ideologiska, kulturella, religiösa och politiska relationer) delar med Platons klassiska definition är den ytliga och lättsinniga bilden av fåren (folket) och herden (han som styr). Moderniteten upplöste helt den platonska bilden. Nu är Staden ett industrikomplex: några får klipps för ull, andra offras för att få mat. Några får, de ”sjuka”, isoleras, elimineras och ”bränns” så att de inte smittar resten.

Nyliberalismen presenterade sig själv som den kompetenta administrationen för denna blandning av slakthus/fålla som är Staden är, men visade på att den kompetensen skulle bara vara möjlig genom att riva ner metropolens gränser och istället sprida ut dem över (det vill säga, invadera) hela planeten: skapandet av Hyperpolis – hyperstaden.

Men så händer det att ”administratören” (den som regerar/vallar) har blivit galen, och han har bestämt sig för att offra alla lammen, även om ägaren inte kan äta allihop, och även om det inte kommer finnas några får kvar att klippa eller att offra imorgon. Den gamla politikern, den från förr (jag menar inte från ”före Kristus”, utan fram till 1900-talets slut), var specialiserad i att upprätthålla förutsättningarna för flockens tillväxt och att det skulle finnas får för olika saker och i gengälld skulle fåren inte revoltera.

Nypolitikern är inte längre en ”kultiverad” herde. Han är en korkad och ignorant varg (som inte ens gömmer sig i fårakläder), som är nöjd med att få äta den delen av flocken som de ger honom, men som har övergivit sina grundläggande uppgifter. Skulle man inte kunna tänka att det som behövs inte är ett ”humaniserande” av den moderna Stadens fålla/fabrik/slakthus utan snarare med ett raserande av den logiken? Att dra av fårakläderna och fårlös upptäcka att ”herden/slaktaren/klipparen” inte bara är onödig, utan rentav ett hinder?

Nationalstatens logik var (i stora drag) att en stad håller till i ett territorium (och inte tvärtom), en provins samlar en serie av städer, en nation finns i en uppsättning av provinser. Och därför var Staden nationalstatens grundbyggsten, och Huvudstaden påtvingade sin logik på resten av alla andra städer.

Då fanns det en sorts gemensam sak, en eller flera faktorer som höll städerna samman i sig själva, precis som där fanns faktorer som höll samman nationalstaten (territorium, språk, valuta, ett juridiskt-politiskt system, kultur och så vidare). Dessa faktorer har urholkats och sprängts sönder (ofta inte i den bildliga bemärkelsen) av globaliseringen.

Men hur är det med Staden under nationalstatens nuvarande nedgång (som nästan nått till punkten dess av försvinnande)? Och vilket kom först? Staden eller nationalstaten? Den ene eller den andres sönderfall? Det spelar ingen roll, åtminstone inte i de termer som jag nu talar om. Om fragmentiseringen (och därför nationalstatens tendensiella borttynande) beror på fragementiseringen av Staden eller vice versa, är inte den fråga som jag syftar på.

Staden, precis som nationalstaten, har förlorat det som höll den samman. Varje Stad är ingenting annat än en oordnad och kaotisk fragmentering, Staden påförd från ovan. Dessa är inte bara olika sinsemellan, utan ibland även i konflikt. Pengarnas makt kräver en speciell plats, som inte bara speglar dess storhet och välmående, men som kommer ytterligare skydda den mot ”andra” städer (som är ”de andras” städer) som omger den och hotar den. Dessa ”andra” städer är inte samma sak som gårdagens barbariska samhällen. Pengarnas Stad försöker införliva dem i sin logik och den behöver dem, men fruktar dem samtidigt.

Där det tidigare fanns en nationalstat (eller det utrymme som de fortfarande kämpar med dem om), finns idag Stadens kaotiska ackumulation. Pengarnas Stad i världen är maktkretsens ”boningar”. Där det tidigare fanns ett juridiskt och institutionellt system som reglerade nationalstatens inre liv och relationen mellan staterna (den internationella juridiska strukturen), finns det idag ingenting. Det internationella juridiska systemet är förlegat och dess plats har ockuperats av kapitalets spontana ”rättsliga” system: den brutala och hänsynslösa konkurrensen med alla tillbuds stående medel, inklusive krig.

Vad är städernas offentliga säkerhetsprogram om inte ett skyddande av dem som har allting mitt upp i ansiktet på dem som inte har någonting? ”Mutatis mutandis”, nationella säkerhetsprogram är inte längre nationella, riktade mot andra nationer, utan de riktas mot allting, överallt. Bilden av staden omringad (och hotad) av kretsar av misär och bilden av nationen som trakasserad av andra länder, har börjat förändras. Fattigdom och missnöje (från ”de andra” som inte har haft vettet att försvinna) finns inte längre i periferin, utan kan ses i nästan alla delar av metropolerna och i länderna.

Det jag vill peka på är att ”omorganiseringen”, som genomförs av städernas regeringar, ur dess spillror, som en övning eller ”träning” för en nationell reorganisering, är verkningslös. Eftersom den uppgift de står inför, mer än att skapa en ny ordning, är att isolera de ”skadliga” delarna och mildra effekten som dessas krav, kamper och motstånd skulle kunna ha på pengarnas Städer. De som styr Staden administrerar bara dess fragmentiseringsprocess, med förhoppningen att kunna avancera till att administrera den nationella fragmentariseringsprocessen.

Privatiserandet av stadsrummet är ingenting annat än rädslan som våldför sig på och bryter sina egna regulationer. Staden har omvandlats till ett anarkistiskt utrymme av öar. ”Samexistensen” bland de få är möjlig på grund av den allmänna rädslan för ”de andra”.

Vad kärnvapenkriget inte gjorde, kan företagen göra. Förstöra allt, även det som ger dem välstånd. En värld där inga världar ryms, inte ens deras egen. Detta är projektet hyperpolis som håller på att resas ur nationalstatens spillror.

III. Politik

Finns det några nationella frågor längre som håller städerna, nationerna och samhällena samman? Eller finns det inte längre politiker kapabla att ta sig an dessa frågor? Tvivlet på politiken är något annat än detta: den är något av hat och bitterhet. Den genomsnittlige medborgaren rör sig tendentiellt, från likgiltighet över de politiska klassernas utbrott, till ett förkastande som tar allt mer ”uttrycksfulla” former. ”Flocken” motsätter sig den nya logiken.

Gårdagens politiker fastställde de gemensamma samhällsuppgifterna. Den moderna försöker men misslyckas. Varför? Eftersom de själva har orsakat sin egen prestigeförlust, eller rättare sagt de har prostituerat saken, de har prostituerat ett yrke. I brist på en verklighet som referenspunkt, skapar den moderna politiska klassen ett hologram som inte baseras på storleken på deras aspirationer, utan på storleken på deras nuvarande dagordning: de som styr ett folk har inte gett upp tanken på styrandet av en stad, en provins, en nation och hela världen. Det är bara det att deras ”idag” skapar befolkningen, och de måste vänta på nästa val för att ta nästa steg.

Om nationalstaten tidigare hade förmågan att ”se längre” och planera de nödvändiga förutsättningarna för kapitalet att fortsätta reproducera sig och växa, att hjälpa kapitalet att hantera sina periodiska kriser, hindrar idag förstörelsen av dess grundläggande maktbaser den från att fullfölja den uppgiften.

”Samhällsskeppet” är på drift, och problemet är inte att det saknas en duglig kapten. Det är snarare så att de har stulit rodret och kan inte hitta det någonstans. Om pengarna var dynamiten, var politikerna de som genomdrev förstörelsen. Genom att förstöra nationalstatens maktbaser, har den politiska klassen också förstört sitt alibi: den allsmäktige politiska atleten får nu, förvånat och klentroget, se upp på en sketen butiksägare, som inte har någon idé alls om statskonsten. Han har inte besegrat dem, utan bara ersatt dem. Den traditionella politiska klassen är oförmögen att återskapa nationalstatens grund. Som en rovfågel, nöjer den sig med att livnära sig på landets rester, och den lever på blodet i leran från vad pengarnas imperium har byggt. Och medan den äter, väntar pengarnas herre vid sitt bord.

Den fria marknaden har genomlidit en fruktansvärd förvandling: du är nu fri att välja att gå till vilket shoppingcenter du vill, men det är bara samma butiker och samma varumärke. Den falska friheten i marknadens tyranni, ”fri tillgång och fri efterfrågan” har fallit sönder.

Grunden för den ”västerländska demokratin” har sprängts. Kampanjer och val bedrivs fortfarande i dess ruiner. Valens fyrverkerier lyser högt uppe på himlen, så högt upp att de inte klarar av att kasta det minsta ljus över det politiska arbetets ruiner därnere. På samma sätt är inte regeringsarbetets bärande pelare, Statsintressena (the Reasons of State), längre användbara. Nu är det marknadsintresset som styr politiken. Varför anlita politiker om marknadsanalytikerna förstår den nya maktlogiken mycket bättre? Politikern, statsmannen, har ersatts av (företags)ledaren. Och därför liknar statsvisionen en marknadsvision (ledaren är ingenting annat än gårdagens företagschef, som bestämt ”tror” att framgången för hans företag är det samma som hans egna framgång) och horisonten krymper, inte bara i bemärkelse av avstånd utan även i omfattning.

Ombud och riksdagsmän stiftar inte längre lagar, det arbetet görs av en ”lobbyistkår” av rådgivare och konsulter. De traditionella politikerna och deras intellektuella är nu föräldralösa och änkor, och sliter sitt hår (de som fortfarande har något) och övar om och om igen på nya alibin som de ska kunna erbjuda på åsiktsmarknaden. Men detta är värdelöst. Där finns det ett överskott av säljare, men inga köpare.

Att vända sig till den traditionella politiska klassen som en allierad i motståndskampen är en fin uppvisning i nostalgi. Att vända sig till nypolitikerna är ett symptom på schizofreni. Det finns inget att göra däruppe, annat än att vadslå om att det skulle finnas något som går att göra. Det finns dem som ägnar sig åt att fantisera att rodret fortfarande existerar och kämpar för att ta över det. De finns dem som söker i vrakresterna, övertygade om att det någonstans måste finnas något kvar. Och det finns de som skapar en ö, inte som en självnöjd tillflyktsort, men som ett skepp för att söka efter ännu en ö, och ännu en och ännu en.

IV. Kriget

I maktkretsens postmoderna stress fungerar kriget som en psykologsoffa. Dödens och förstörelsens katarsis lindrar, men den botar inte. Den nuvarande krisen är värre än de tidigare och därför är den radikala lösning som makten har för dem också värre än under tidigare perioder.

Globaliseringen, den största blåsningen genom tiderna, har nu inte ens anständigheten att försöka att rättfärdiga sig. Tusentals år efter ordens uppkomst, och med dem de resonerande argumenten, är det återigen styrkan som ockuperar den avgörande beslutspositionen. I historien om hur makten konsolideras har människans förmåga att leva i harmoni förändrats till samexistens. Och är samtidigt i krig. Dikotomin med dominerande-dominerad som idag kännetecknar världsamhället, försöker nu bli det nya kriteriet för ”mänskligheten”, till och med för det globala samhällets mest avskiljda delar.

Tomrummet som statsmännen lämnade efter sig fylls upp av nationalstatens hologram, av ledare och nykomlingar. I kapitalets skenbara ordning inkorporerar företagssoldaten (en ny generation som inte bara läser och tillämpar Sun Tzu, utan också har de materiella resurserna att genomdriva hans manövrar och rörelser) det militära kriget (för att kunna skilja det från ekonomiska, ideologiska, psykologiska och diplomatiska krig) som ännu en faktor i deras marknadsstrategi. Marknadens logik (mer profit jämt och till vilket pris som helst) påförs över den gamla krigslogiken (förstöra motpartens stridskapacitet). Internationell lagstiftning hamnar då i vägen, den måste ignoreras eller förstöras. Tiden för rimligt rättfärdigande är över. Där är inte ens någon stor tyngd lagd på ett ”moraliskt” eller ens ”politiskt” rättfärdigande av kriget längre. Internationella organ är nu oanvändbara och betungande monument.

För maktkretsen kan människor antingen vara kunder eller brottslingar. För att säkra de förstas medgivenhet och eliminera de andra, lånar politikern ut ett sken av legalitet åt maktens illegitima våld. Krig behöver inte längre lagar som ”rättfärdigar” eller ”backar upp” dem. Det räcker att ha politiker som förklarar krig och undertecknar orderna.

Om Förenta staternas regering har tagit på sig rollen som ”polisman” för Hyperpolis, måste man fråga vilken ordning det är de vill upprätthålla, vilken egendom de ska försvara, vilka brottslingar de ska spärra in och vilka lagar som ger dess handlingar sammanhang och ordning. Med andra ord, vilka är de ”de andra” som maktkretsen måste skyddas ifrån?

Det finns ingen sämre general för att bedriva krig än en militär, och det är just därför de tidigare stora generalerna, krigssegrarna (inte de som utkämpade kriget) var politiker, statsmän. Men om dessa inte längre finns, vem är det då som bedriver den nuvarande kampen om herravälde? Jag tvivlar på att det finns någon med klartänkt som skulle hävda att det är Bush eller Rumsfeld som leder kriget i Irak.

Så de som leder kriget är antingen militären, eller så är de inte dem. Om det är dem kommer vi snart att få se resultaten. Militären är inte nöjd förrän den har totalt förstört sin motpart. Helt och hållet med andra ord, inte bara har besegrat dem, utan tagit bort dem, gjort sig av med dem, förintat dem. Och då är krisens lösning bara upptakten på en större kris, på en mardröm som är omöjlig att beskriva med ord.

Om det inte är militären, vem är det då som styr? Företagen, skulle man kunna svara. Men de har också logiker som de måste påföra över individernas egna, och dessa styr över dem. Som en levande och intelligent varelse, lär företagen sina medlemmar att gå än hit och än dit. Men i vilken riktning? Dit profiten finns. Enligt denna logik styr pengarna sig själva i riktning dit de kan säkra de bästa villkoren för en snabb, växande och kontinuerlig profit. Kommer den att dirigera sig själv dit där det finns mindre eller där det finns mer? Ja, företagen kommer tendentiellt att gå mot andra företag.

Kommer resultaten av kriget i Irak att lösa krisen som de stora företagen står inför? Nej, åtminstone inte direkt. Konfliktens avledande effekt på förväntningarna på nationalstaten-med-aspirationer-på-att-bli-övernationell har livslängden av ett tevereklaminslag. ”Vi har redan vunnit kriget i Irak”, kommer Förenta staternas medborgare att säga. ”Och nu då? Ett nytt krig? Var då? Är detta den nya världsordningen? Ett krig jämt och överallt, som endast avbryts för tevereklampauser?”

V. Kultur

Utvilandes på krigets soffa, betraktar maktkretsen sina komplex och spöken. Dessa har många namn och många ansikten, men en gemensam nämnare: ”de andra”. Detta ”de andra” som före globaliseringen fanns långt bort i tid och rum, men som det oordnade skapandet av Hyperpolis har fört rakt in till maktkretsens bakgård. ”De andras” kultur har blivit den föraktade spegeln. Inte på grund av att den speglar makten i dess inhumana grymhet, utan eftersom den berättar historien om ”de andra”. De annorlunda som inte bara inte är beroende av maktens ”jag” utan också har en egen historia och storhet, utan att ens ha lagt märke till att ”jaget” existerar eller tänkt på dess framtida form.

Hos maktkretsen döljs misslyckandet hos människan att leva i harmoni, hennes varande i det kollektiva varandet bakom den individuella framgången. Men den senare döljer i sin tur att framgången gjordes möjlig genom förstörandet av ”de andra”, av det kollektiva varandet. Det är nödvändigt att än en gång fördriva från paradiset den rebelliska Lucifer, som Maktens nya ”bibel” beskrivit (en bibel som inte predikar ånger, utan underkastelse). Och de ”smarta bomberna” spelar det flammande svärdets roll.

”De andras” ansikte är deras kultur. Det är där deras skillnad ligger. Språk, trosföreställningar, värderingar, traditioner, historier, görs till en kollektiv kropp i nationen och gör det möjligt för den att särskilja sig från andra, och baserat på dessa skillnader att relatera till andra. En nation utan kultur är en varelse utan ansikte, med andra ord, utan ögon, utan öron, utan näsa, utan mun och utan hjärna.

Att förstöra ”de andras” kultur är det mest brutala sättet att eliminera dem. Plundringarna av Iraks kulturskatter var inte bara en produkt av oaktsamhet eller ointresse från ockupationstrupperna. Det var en militär aktion i krigsplanen. De stora krigen, de stora tyrannerna och massmorden har ägnat en stor möda åt kulturell förstörelse. Att det finns en likhet i Hitler och Bushs kulturella fobier, är inte för att de visar samma symptom på galenskap. Likheten finns i projektet att skapa en världsomfattande värld, som var drivkraften för den ene och styrde den andra.

Kultur är en av de få saker som fortfarande håller nationalstaten vid liv. Eliminerandet av kulturen kommer att vara en coup d’grace. Ingen kommer att komma till begravningen, inte på grund av brist på kunskap, utan på grund av dess låga tittarsiffror.

VI: Manifestationer och demonstrationer

Den handling som grundlade det nya århundradets krig var inte Twin towers fall och inte heller Saddam Hussein-statyns klumpiga ospektakulära fall. 2000-talet började med ett globalt ”Nej till kriget” som gav tillbaka mänskligheten sin essens och sammanförde dem i en gemensam fråga. Planeten skakades som aldrig tidigare i mänsklighetens historia av detta ”nej”. Från alla möjliga sorters intellektuella till de ej skrivkunniga invånarna i världens mest bortglömda hörn, blev ”nejet” en bro som enade samhällen, städer, byar, provinser, länder och kontinenter. I manifestationer och demonstrationer, försökte ”nejet” försvara förnuftet mot styrkan.

Även om detta ”nej” har dämpats, delvis med ockupationen av Bagdad, finns det mer hopp än impotens i dess eko. Men en del har flyttat sig till den teoretiska terrängen. De har bytt ut frågan ”vad ska vi göra för att stoppa kriget?” till ”vad kommer nästa invasion att bli?”.

Det finns dem som naivt hävdar att uttalandet från USAs regering om att de inte ska göra något mot Kuba visar att det inte finns någon anledning att frukta en nordamerikansk militär aktion mot de karibiska öarna. De nordamerikanska regeringarnas önskan att invadera och ockupera Kuba är verklig, den är något mer än en önskan. Det finns redan planer med ruter, tider, katastrofplaner, steg och delmål. Kuba är inte bara ett territorium att erövra, de är framför allt en förolämpning. En oacceptabel buckla i den nyliberala modernitetens lyxbil. Och marinsoldaterna är kroppsmännen. Om dessa planer förverkligas kommer det att visa sig, som nu i Irak, att målet inte var att störta senor Castro Ruz och inte heller att genomdriva en förändring av den politiska regimen.

Invasionen och ockupationen av Kuba (eller av någon annan geografisk plats i världen) behöver inte intellektuella som är ”förvånade” över de Förenta staternas aktioner för inre kontroll (de är nog de sista som fortfarande är förvånade över sånt i Latinamerika). I och med att den nordamerikanska regeringen inte brydde sig det minsta av FN och den första världens regeringars ljumna fördömande, och inte heller om det tydliga fördömandet från miljontals människor över hela planeten, kommer de intellektuellas fördömande eller påhejande ord inte att kunna uppmuntra eller stoppa detta krig. (När vi talar om Kuba, måste jag ta upp de israeliska soldaternas ”heroiska” aktion som nyligen blev känd. Dessa avrättade en palestinier med nackskott. Palestiniern var 17 månader gammal. Kom det då något uttalande, sammanställdes det något manifest med upprörda signaturer? Är det en selektiv rädsla? Eller ingår inte de doser av terror som de däruppe alltid kör ner i halsen på dem härnere i det ”Vi fördömer dem överallt och vilka de än är”? Räcker det att säga ”nej” en gång?).

Demonstrationer kommer heller inte att räcka, hur stora och ofta de än är, inte ens om de är inom USA. Jag menar: Inte enbart.

En avgörande faktor är de angripnas motståndskapacitet, förmågan att kombinera motståndsformer och något som kan låta ”subjektivt”, de angripna människornas beslutsfattningsförmåga. Territoriet som ska besegras (kalla det Syrien, Kuba, Iran, Sydöstra Mexikos berg) måste då förvandla sig självt till ett motståndsterritorium. Och jag syftar då inte på antalet skyttegravar, vapen, fällor och säkerhetssystem (som även de är nödvändiga), utan på viljan (någon skulle kanske säga ”moralen och kampandan”) hos de människor som ska göra motstånd.

VII. Motstånd

Kriser föregår medvetandet om deras existens, men reflektioner över dessa krisers resultat eller lösningar kommer att vändas till politiska handlingar. Förkastandet av den politiska klassen är inte ett förkastande av att bedriva politik, utan bara av ett visst sätt att göra det på. Bara för det faktumet att det inom den snäva horisonten för maktens agenda inte dykt upp något nytt sätt att bedriva motstånd, innebär inte att det inte sker i några få eller i många andra samhällsdelar över hela världen.

Allt motstånd i människans historia har framstått som ineffektivt, inte bara i tiden omedelbart före, utan även under natten för attacken. Ser man på detta sätt är tiden paradoxalt nog på deras sida.

Många statyer kan falla, men om flera generationers beslutsamhet upprätthålls och uppmuntras, är det möjligt att motståndet kan triumfera. Detta kommer inte att ske på ett precist datum, det kommer inte heller hållas tröttsamma parader, utan i slutändan vara en apparats förutsägbara sammanbrott, när den vänt sitt eget maskineri mot sitt egna projekt för en ny ordning.

Jag predikar inte ett tomt hopp, men minns lite av världshistorien och en bit varje lands nationella historia. Vi kommer att vinna, inte på grund av att det är vårt öde eller att det står skrivet så i våra revolutionära böcker, utan eftersom vi arbetar och kämpar för det.

Det är därför det behövs lite respekt för ”de andra” som också kämpar någon annanstans, såväl som en massa ödmjukhet för att komma ihåg att mycket kan läras från dessa andra, en vishet att inte kopiera, men att skapa en teori och en praktik som inte har en arrogans i sina principer, utan som inser sina gränser och vilka redskap som fyller en funktion.

Det handlar inte om att stärka dagens statyer, utan arbeta för en värld där många former av motstånd ryms. En international av motstånd, med en mångfärgad flagga och en melodi med många stämmor. Om det låter lite falskt och skär lite i dagsläget, är det eftersom dagordningen underifrån fortfarande håller på att stämma sig, där alla kommer att hitta sin plats, sin resonans och framför allt, sin samklang med andra toner.

Historien är långt ifrån över. I framtiden kommer en harmonisk samexistens att vara möjlig, inte på grund av de krig som försöker dominera andra, utan på grund av att ”nejet” som gav mänskligheten en gemensam kamp – som det gjort tidigare i historien – och med denna ett hopp: hoppet om mänsklighetens överlevnad, mot nyliberalismen.

Från sydöstra Mexikos berg

/ Subkommendant Marcos