Till kamrat vem som helst

Posted on 7 december, 2015 by guldfiske under Eget, Italien

Vad gör man dagen efter upproret? När barrikaderna redan rests, gatstenarna kastats, torgockupationen tröttnat, massmanifestationerna avlöst varandra, stormötena går på tomgång, tågstationen redan blockerats och en uppsättning korrupta politiker bara bytts ut mot en annan. När varje revolthandling gjorts, men inget förändrats. Vad händer då?

2007 kom Osynliga kommittén med sin bok Det stundande upproret. Det var en peppande bok man kunde ge till vem som helst, en medryckande föraning om den stormvind som skulle komma i den globala finanskrisen och krispolitikens spår. Och framför allt, vad vi – vem som helst – kunde göra när stormen kom. Sju år senare har Osynliga kommittén kommit med uppföljningen, Till våra vänner, som nu kommit på svenska (TankeKraft förlag 2015). Om Det stundande upproret var ett manifest, ett brett upprop för en kommande strid och en kommande kampgemenskap, är Till våra vänner den kranka eftertanken vad som gick snett, var revolterna körde fast och hur de kan komma loss ur den stagnation de drabbats av. Om Det stundande upproret vände sig till vem som helst, vänder sig Till mina vänner till Osynliga kommitténs vänner från kravallerna, torgockupationerna och blockaderna. Den är ett samtal kamrater emellan, sammansvurna i samma projekt. Ofta med udden polemiskt riktad mot andra deltagare i upprorsvågen; de ”vänsterister” som beskylls för ligga bakom revoltens misslyckande.

Trots att Till våra vänner närmar sig samma frågeställningar som revolutionärer i alla tider tvingats ta upp – frågan om aktörskap, relationen mellan revoltens olika subjekt, mellan strategi och taktik, voluntarism och organisation, revolt och revolution, organisationens (partiets) roll – lyfter Osynliga kommittén fram deras diskussion som annorlunda. Deras manifest är ett ickemanifest, partiet ett ickeparti, organisationsformen en ickeorganisation, subjektet ett identitetslöst ickesubjekt. Må så vara. Projekt mår ofta bra av att dra en polemisk demarkationslinje mot sina föregångare och utmåla sig själva som något helt annat. Som sådana fungerar Osynliga kommitténs skrifter bra även för dem som inte delar deras slutsatser, som poetiska provokationer, korrigeringar och ifrågasättande, som tvingar alla att betrakta sina egna projekts risker och tillkortakommanden. De är lika uppfriskande att läsa när man håller med som när man inte håller med.

Tristast blir skrifterna däremot när de liknar skuggboxning mot parodiska skildringar av andra kommunistiska teoribildningar som deltagit i samma revolter. Osynliga kommittén snor och inspireras friskt från sina teoretiska ”konkurrenter”, för att sedan spotta ut de oönskade resterna och tillskriva andra närstående strömningar. De som borde vara närmast utmålas som längst bort och det stora hotet mot varje uppror – till och med fiender på insidan, förskansade i våra huvuden.

Så varför inte göra en tillbaka-kaka och göra samma läsning i retur av Osynliga kommitténs skrifter, se vad vi kan använda, sno tillbaka och vad vi kan dumpa. Låta de autonomistiska teorier de försöker digestera explodera i deras mage, som en trojansk häst, och fritt få blomma upp och återbefrukta Osynliga kommitténs projekt i en annan riktning än vad de själva tänkt sig. Vad händer om man läser Till våra vänner med Negris, Trontis och operaisternas glasögon? (Tack till kamrat Krigsmaskinen för uppslaget!)

Upprorets tid

Ett sympatiskt drag i Osynliga kommitténs insurrektionalism är deras uppmaning till handling nu. Direkt, omedelbart och omedierat. Det finns inget gyllene tillfälle att vänta på, ingen ultimat situation som ska uppstå, inget strategiskt kairos att vänta in. Det är bara att börja, där du är och med dem du har runtomkring dig. För Osynliga kommittén är den historiska tiden upphävd, det gäller bara att avtäcka kollektiviteten som redan finns där, färdig i de delade motståndshandlingarna. Det finns inget löfte om framtida extaser eller en mytisk urtid, det är bara i nuet som möjligheten att förändra världen existerar.

Men sen ett aber. Upproren har kommit, men inte revolutionen, konstaterar Osynliga kommittén krasst. Revolten visade sig inte övergå i revolutionen. Den lyckades inte förbinda kortsiktiga och långsiktiga handlingar, taktik och strategi, ackumulera segrar som kunde leda till en systematisk förändring.

Vad fick upproren att stanna av? Osynliga kommittén har två svar. Det ena är att se hur kampcyklerna upplöses när de lyckas bli generaliserade och blivit allmängods. ”Sedan 2005 är det som om antiglobaliseringsrörelsen har upplösts av verkligheten. Den har försvunnit, just därför att den har förverkligats”. Under krisprotesterna tog alla folkliga protester, även de fascistiska på Maidantorget, globaliseringsrörelsens erfarenheter som sin självklara grund. Nätverksorganiseringen, aktionsdagarna, rådsförsamlingarna, den breda militansen, alternativmedian, blockaderna, kritiken mot finanskapitalismen – de har alla blivit allmängods. Globaliseringsrörelsens partikularitet försvann därmed genom generalisering. Antagonismen hade konstituerats på en högre nivå, som Negri hade uttryckt det. Protesterna kan därigenom aldrig vända bakåt, utan utgår alltid i sin stundande kampcykel från en ny nivå. Kommitténs andra svar, och där placerar de sig i en lång fransk ultravänstertradition, är att se vänstern som problemet. Det är vänsterismen som håller tillbaka revoltörerna och bestulit dem på revolutionen. Det krävs bara en sista brytning. ”Revolutionärernas passionerade rivalitet med vänstern håller kvar den på samma terräng, snarare än att frigöra dem. Låt oss kasta loss”. Därför är Till våra vänner en paradoxal skrift, eftersom kommittén där – till skillnad från Det stundande upprorets insurrektionalism och skapande av kommuner – återvänder till en vänsterbegreppsapparat: revolutionen, produktionen, partiet osv.

I sin recension av Till våra vänner ställer Jason E Smith frågan: kom verkligen upproren? Var verkligen torgrörelsen upprorisk? Den lyckades inte utmana några djupare maktstruktur – ens i Egypten – utan lämnade dem intakta. Protesterna inriktade sig mot åtstramningspaket snarare än i mot relationerna i produktionen eller i ett reellt utmanande av statliga våldsmonopolet. Istället för att se proteströrelsen som något kapat av en vänster, måste man kanske betrakta dess brister inifrån: att den redan från sin start var begränsad, motsägelsefull, bar på reformistiska illusioner och förhoppningar. Men också att protesterna agerade inom geopolitiska intressen och med konkurrerande reaktionära krafter som också försökte fånga momentumet, vilket kastade in de sociala protesterna i inbördeskrig (som i Syrien och Libyen).

Vem som helst

Upproret kan bedrivas var som helst och följaktligen av vem som helst. Saknas det därigenom subjekt och antagonistisk subjektivering för Osynliga kommittén? ”Det finns inget nytt revolutionärt subjekt vars framträdande skulle undgått upptäckt fram tills nu. Om man då hävdar att det är ’folket’ som är ute på gatorna, då är det inte ett folk som existerade i förväg, utan som saknades i förväg”.

Här förlitar de sig tungt på den italienska filosofen Giorgio Agamben och hans teori om vemsomhelst-singulariteter och deras relation till den kommande gemenskapen (hos kommittén, i form av kommunen). Agambens vemsomhelst-singularitet är ingen ny subjektivitet, utan ett angrepp på identitet, suveränitet och teleologi. Agamben försöker tänka i koncept som överskrider identiteter och inte är förbundna med kollektivitet. Vemsomhelst är en singularitet som varken är universell eller partikulär, något som spelar roll oavsett vad det är och inte kan reduceras till sina egenskaper. Detta märkliga subjekt som ett ickesubjekt, en (icke)aktör som inte kan koopteras av staten och som flyr undan suveränitetens logik. Grunden är en vägran, undandragande, Bartlebys ”I prefer not to”, snarare än formerandet av ett nytt subjekt. Denna vemsomhelst-singularitet tar sig på en kollektiv nivå uttryck i en kommande gemenskap / kommun, utifrån vemsomhelst-singulariteternas antagonism mot suveräniteten. Denna gemenskap går för Agamben inte att se som någon gemensam essen.

Hos Osynliga kommittén kommer det här tydligt till uttryck på synen på upproret och blockadens (icke)subjekt: om strejkens subjekt under 1800- och 1900-talet var arbetaren, är blockaden/upprorets (icke)subjekt ”vem som helst”. Men denna syn motsägs i kommitténs egna skrift genom att samtidigt betona den unika position och kunskap som arbetarna sitter på i produktionen, som av kommittén reduceras till en kunskap om produktionsprocessen som kommunerna måste stjäla för att kunna blockera den. Att utgå från sin materiella position och situation – som borde vara kommitténs utgångspunkt – dribblas bort och kantrar över i en idealistisk voluntarism. Här måste perspektivet vändas rätt igen.

Marx perspektiv står i kontrast till Agambens; hur motsättningarna och antagonismen i produktionen, de olika relationerna till produktionsmedlen och deras olika former av inkomst hos Marx tar sig uttryck i en subjektivering som blir klasserna som aktörer. Men det finns också hos Agamben en tydlig skillnad mot Negri, Deleuze, Guattari och Foucault, som delar kritiken mot teleologi och suveränitet – och som likt Agamben betonar singulariteter snarare än homogena sammansättningar. Negri, Deleuze, Guattari och Foucault ser däremot det gemensamma som något som måste produceras, ett heterogent sammansättande av olika singulariteter i ett gemensamt projekt. Det blir mycket mer fruktbart att läsa Osynliga kommitténs kommande kommuner genom de senares glasögon, än Agambens, som något som måste skapas, ett politiskt projekt som måste sammansättas och singulariteter som måste förbindas i en ömsesidig pakt. Kommitténs beskrivning av den medeltida innebörden av kommunen, ”Den gemensamt svurna eden bland invånare i en stad eller på landsbygden att hålla ihop”, befinner sig redan i denna fåra. Pakten hos Osynliga kommittén motsvarar Negris syn på multitudens sammansättande, från ontologisk till politiskt formerande, genom en gemensam pakt för att backa varandra, räknandet av sin egna kraft som källan till frihet. Detta sammansättande är inte ett identitetsprojekt, utan snarare något som genom sina kombinationer överskrider subjekten. Kommunen är varken kooperativen, facken, kollektiven eller de sociala centren – utan det som uppstår när dessa samverkar, sammansvärjs och kombineras. ”Det var samarbetet mellan allt detta, livet som utvecklades mellan allt detta, och som inte kan tilldelas någon av dessa aktiviteter, någon av deras entiteter”. ”Kommunen är då det som får alla ekonomiska gemenskaper att kommunicera sinsemellan, det som genomborrar den och överskrider den, den är sambandet som motarbetar deras benägenhet till självupptagenhet”. Osynliga kommittén rör sig här redan bortom Agamben, som ser gemenskapen som reellt redan existerande och bara kräver ett perspektivskifte, ett annat sätt att förhålla sig till världen.

Blockaden – mål eller medel

Om fabriksarbetarna som subjekt hade strejken som sin kampmetod i produktionen är vem som helst-singulariteternas kampmetod idag blockaden. Makten har flyttat ut ur institutionerna, menar Osynliga kommittén, och in i infrastrukturen. Makten är biopolitisk och verkar direkt in i våra levda världar, men den verkar – vilket är det viktiga – genom sin cybernetiska styrning över en utspridd infrastruktur och dess kommunikation. ”Regerandet finns inte hos regeringarna”, istället för att se på statsmakten måste man se ”dess politiska konstitution är dess materiella konstitution”.

Produktionen sker i flöden och fabriken ersatts av produktionsanläggningar, som flödets noder. Snarare än producera färdiga varor ägnar sig dessa anläggningar åt en omvandling av det som passerar in och ut, för att sedan skickas vidare till nästa nod för fortsatt bearbetning eller montering. Arbetaren har reducerats till en maskinövervakare, vars uppgift snarare är att träda in för att åtgärda stopp i arbetet – medan maskinerna utför produktionen. Den cybernetiska kapitalismen har helt införlivat reproduktionen i sig, det finns inte längre någon separat eller semiautonom reproduktions- eller distributionssfär.

Den cybernetiska kapitalismen är sårbar överallt, genom att dess flöden löper igenom hela samhället och potentiellt går att blockera. Vem som helst kan blockera produktionen, inte enbart arbetaren. Och attackerar man produktionens flöden attackeras kapitalismen i hela sin totalitet.

Jason E Smith ser här en av de svagaste bitarna i Osynliga kommitténs resonemang. Den missar den roll blockaderna av logistiken spelat historiskt de senaste 40 åren. Oftast har blockaderna varit det sista redskapet att ta till under en social protest eller facklig konflikt. Blockaderna har ofta snarare haft rollen som generaliserade strejker, där fackföreningarna initierat protesterna och kunnat styra dem. Så även i det exemplet Osynliga kommittén tar upp, med rörelsen 2010 mot pensionsreformen i Frankrike där facket CGT stängde ner oljeraffinaderierna med sina strejker och vem som helst kunde generalisera strejkerna genom blockaderna av bensintransporter och trafik. Men dessa blockader kontrollerades till syvende och sist av CGT, som kunde utöva sin hegemoni över dem.

Arbetarnas särställning i produktionen försvinner i kommitténs jämställande av produktion, distribution och cirkulation. Osynliga kommittén reducerar denna strategiska position enbart till en fråga om knowhow. Fabriksarbetarnas möjlighet till strejk kom ur en koncentration av arbetare i fabriken, en kunskap om arbetsprocessen som gav viss kontroll över arbetet, råvaror och lager. ”Den som vet hur ett system fungerar kan också sabotera det på ett effektivt sätt”. Med den cybernetiska kapitalismen måste motståndet stjäla denna kunskap och göra den tillgänglig för vem som helst. ”Att konstruera en revolutionär kraft idag är just detta, att artikulera alla de nödvändiga revolutionära världarna och teknikerna, sätta samman den tekniska intelligensian till en historisk kraft och inte ett system för regerande”.

Frågan är vilken funktion blockaderna fyller. Hos Osynliga kommittén verkar de mest ha ett strategiskt antikapitalistiskt värde, genom att de negerar produktionsprocessen. Men stärker blockaderna verkligen vår makt? Alberto Toscano riktar i texten ”Logistik och opposition” en operaistiskt influerad kritik av kommitténs fokusering på logistiken. Toscano saknar en diskussion om hur produktionen kan användas och omställas till nya mål. ”Interstitial enclaves or temporary liberated zones, ornamented by discourses of withdrawal and difference, have widely replaced the reference of an advancing, unifying and largely homogeneous planetary movement of liberation”, skriver han. Detta resulterar i en fetischering av brytningen, som inte skapar några förutsättningar för en ickekapitalistisk livsform.

Toscano beskriver det som en ”katastrofisk optimism” hos Osynliga kommittén, att blockerandet av kapitalismens flöden i sig skulle resultera i en antikapitalistisk kollektivitet – men att resultatet likaväl kan bli en massiv irritation och öppna för reaktionen. Istället frågar Toscano efter ”hur kan vi vända strukturer/flöden som separerar oss från kollektivt handlande till ny användning/mål snarare än bara stoppa dem”. Hur kan kapitalistiska strukturer göras användbara snarare än oanvändbara för oss, vilka tendenser i dem kan omvandlas i riktning mot ett kommunistiskt samhälle?

Den snabbt växande urbanismen vilar på allt längre och omfattande försörjningskedjor, vilket försätter en intensifierad exploatering och expansion. Så logistiken har en central funktion, ur ett maktperspektiv. ”The metropolis is in fact a processing centre”. Dessa försörjningskedjor bygger på standariseringar, i allt från gemensamma förvaringsformer (moduler, containers) till streckkoder, kommunikationssystem, infrastruktur och regleringar. Istället för att se blockaden som mål, blir det ett mer strategiskt perspektiv att betona den som medel – att se vilka maktredskap det ger arbetarna att skaffa sig bättre förhandlings- och styrkeposition genom sin möjlighet att kunna avbryta produktionen. Toscano lyfter fram Sergio Bolognas undersökning av hamnarbetares kamp över försörjningskedjehanteringen som exempel. Eller varför inte Angry Workers of the Worlds undersökningar av migrantarbetares kamp i den brittiska logistiksektorn. Blockaden skiljer sig på så sätt inte från strejken, vare sig som kampmedel eller i fråga om subjekt (inom och emot produktionen).

Här blir blockadstrategin mer intressant att sätta in i dagens autonoma diskussioner internationellt om den sociala strejken. Hur kan blockaderna användas för att generalisera konflikter i produktionen, skapa nya sammansättningar inom och utanför produktionen på ett samhälleligt plan. Blockaden kan på så sätt användas som maktmedel för att vinna segrar och bygga makt, som avancerar klassens positioner inom och emot kapitalets utvecklingstendens.

En konstituerande motmakt

Ett användbart redskap i Det stundande upproret och Till våra vänner är kommitténs (heideggerianskt färgade) beskrivning av kommunernas varande territoriet och beboende av rummet. Här finns fantastiska verktyg att använda sig av. Bildandet av kommuner, av sammanslutningar av konspirationer, handlar om att bebo områden. Kommittén pekar på ordet geografis etymologi, som geo-grafi – att skriva in sig i ett område. Kommunen skapar ett politiskt territorium som inte nödvändigtvis följer rummet, utan bryter mot det, förgrenar sig och expanderar. De skriver ständigt in andra i sin geo-grafi. ”Genom sin blotta existens river den isär rummets uttänkta indelning och dömer varje viljesats till en ’rumslig samhällsplanering’ att misslyckas”.

Jason E Smith lyfter fem användbara steg av subjektivering, där han bänder på Osynliga kommitténs teser, för att ta stegen från vem som helst via kommunen till det historiska partiet:
1) Betonandet av arbetarna som förkroppsligande av tekniska kunskap inom produktionsflödena. Hur arbetarna måste skaffa sig en ”strategic intelligence of the present”.
2) Hur strejken kan ses som en territoriell aktion (blockaden som social strejk). Strejkens genomslag och påverkan på ett territorium avgörs hur mycket den lyckas involvera de utanför, skapa lojaliteter i kvarteren. Det gäller lika mycket idag som under arbetarrörelsens uppkomst.
3) Hur gemenskaperna och kommunerna baseras på inbördes hjälp och solidaritet
4) Hur kommunerna inte bara blockerar eller saboterar produktionen, utan övertar och transfomerar den.
5) Se partiet som hur kommunernas territoriella fästen bildar en allt tätare etisk väv, en konspiration och inbördes pakt.

Den stora skillnaden mellan Osynliga kommitten/Agamben och de autonoma/Negri är synen på konstituerande makt. Agamben och kommitténs beskrivning av den cybernetiska makten och biopolitiken genomsyras av dess syn på den statliga suveräniteten, dess övervakning och upprorsbekämpning. Detta perspektiv på den suveräna statsmaktens regerande läggs sedan som ett raster på förståelsen av kapitalismen. Ekonomiska kriser reduceras till subjektiv politik för att genomdriva omstruktureringar, ”destabilisera för att stabilisera”. ”Krisen inte är ett ekonomiskt faktum utan en politisk metod för att regera. Vi genomlever inte en kris för kapitalismen, utan en triumf för kriskapitalismen” – här ligger kommittén inte så långt från Negris 70-talsskrifter. Kapitalismen verkar genom bryter upp och omstrukturera samhället, genom en cybernetiskt verksam biopolitik.

Motståndshandlingen blir enbart att angripa (”alla svin har en adress”) eller desertera undan den suveräna maktens kontroll. Makten måste destitueras och fråntas sin legitimitet. ”Att destituera makten är att beröva den dess fundament”. Varje diskussion om konstituerande makt kan för kommittén därigenom bara ses som att återge den suveräna makten legitimitet. ”Att inrätta eller konstituera makt är att ge den en bas, en grund, en legitimitet”. Syftet med den ”konstituerande maktens fiktion” är att regera revolutionen.

Här blir kommitténs skuggboxning som tydligast, där de inte kan ta av sig Agambenglasögonen när de läser Negri. Negris användning av begreppet konstituerande makt (hämtat från Machiavelli och Spinoza) handlar inte om att ge den suveräna statskonstitutionen ett nytt fundament och legitimitet, utan Negri diskuterar snarare hur den maktbas som suveräna makten åberopar kan undandras. Genom Spinoza försöker Negri se hur den konstituerande makten kan bli en öppen process, där en sammansättning och rättigheter ges immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra, snarare än garanteras genom negativ maktöverlåtelse till en rättighetsgaranterande suverän. Den konstituerande makten Negri söker är den som destituerar den konstituerade makten. Begreppet blir ännu mer potent när det kombineras med operaisternas läsning av Marx begrepp levande arbete.

Ironiskt nog beskriver det Foucaultcitat kommittén lyfter fram exakt den logik Negri betonar med multitudens politiska sammansättande: ”Den dialektiska logiken är en logik som låter motsägelsefulla termer sammanstråla, inom det homogenas domän. Och jag föreslår att man ersätter denna dialektikens logik med strategins logik. Strategins logik framhåller inte motsägelsefulla termer i det homogenas domän, vilket utlovar deras upplösning i en enhet. Strategins logik har till funktion att undersöka vilka samband som är möjliga att etablera mellan olikartade termer, vilka förblir olikartade. Strategins logik, det är logiken i det heterogena samband, inte logiken i det motsägelsefullas homogenisering”.

Det här är partiet. För såväl Negri som Osynliga kommittén. En sammansättning eller konspiration som skapas. Agamben skulle däremot aldrig skriva under på det, det är långt ifrån hans vemsomhelst-singulariteters kommande gemenskap.

Är du för söt äter världen upp dig, är du för sur spottar den ut dig

Posted on 28 december, 2013 by guldfiske under Eget

”Är du för söt äter världen upp dig,
är du för sur spottar den ut dig”.
– danskt ordspråk

Avståndskraven har börjat bli en hysteri. Det går inte att föra en enda social kamp, driva ett enda vänsterinitiativ som inte borgerliga politiker eller opinionsbildare försöker avkräva en muntlig bekännelse – att rörelsen måste dra en tydlig demarkationslinje och avgränsa sig mot den radikala vänstern. Vägran att spela med, acceptera problemställningen eller försöka nyansera debatten bemöts med hätska drev. Har du inte tagit avstånd är du en del av problemet. Avståndstagandet är det enda godtagbara svaret. Det fick förortsorganisationen Megafonen känna efter Husbybränderna, nätverket Linje 17 märka inför Kärrtorpsmanifestationen, Ung vänster Örebro uppleva sedan de offentligt försvarat militant antifascism. Själv fick jag också en släng av sleven runt Antirasistiskt forum på ABF-huset, med krav från liberala debattörer att jag skulle ta avstånd från min bakgrund i Antifascistisk aktion. Avståndstagandets politik är tröttsam, onyanserad och vulgariserad. Våldsdiskussionerna är en fälla riggad för vänstern. Vi kan aldrig vinna de ”debatterna”, bara förlora på att ta dem. Kraven på avståndstaganden försvinner aldrig hur mycket vi än backar och bekänner. Istället flyttas bara gränsen för vad som ses som extremt. Pacifister som Ofog, queeraktivister på Pride, migrantaktivisters blockader av utvisningar, Megafonens poliskritik. Varje form av direkt aktion tolkas om som våld och illegalitet, ”ovärdigt ett demokratiskt samhälle”.

I ett större perspektiv är det lätt att se att avståndstagandekraven enbart riktas mot vänstern. De rikas enbart mot de sociala rörelser som försöker vara en aktiv kraft i samhället genom självständig organisering. Och de riktas brett mot all social organisering. Läser man polisens handlingsplan mot upplopp efter Husbybränderna eller Birgitta Ohlssons åtgärdsplan mot ”våldsbejakande radikalisering” syns det tydligt att problemet ur statsmaktens synvinkel inte är den isolerade yttersta vänstern, de militanta aktionsgrupperna, utan de bredare sociala rörelser och organisering som uppfattas som en gråzon. För att motarbeta en social radikalisering i samhället krävs en total mobilisering av säkerhetspolis, polis, socialtjänst, skola och civilsamhällets aktörer för att skapa social stabilitet. Alla strukturer som däremot utgår från en social autonomi, en självständig, direktdemokratisk och självorganiserad verksamhet i samhället, ses med skepsis från myndighetshåll. De betraktas som en potentiell konfliktmiljö som kan bli en frizon för radikalisering. Att vägra delta i den samhällsbevarande mobiliseringen betraktas därigenom som ett hot. Alla krafter måste rätta sig i ledet och sorteras in i de ”goda” mot de ”onda”. När Megafonen vägrade ta avstånd från ungdomarna som brände bilar bröt de mot denna systembevarande mobilisering, ställde inte upp på den ”goda sidan”, och därför att betrakta som ett lika stort samhällshot som de som brände bilar. När Linje17 tackade de militanta antifascisterna för att ha skyddat dem mot ett nazistangrepp gick även de över gränsen från ”goda krafter” till de ”onda”, ifrågasatte statens våldsmonopol. Kravet på avståndstagande är därför alltid riktat mot den öppna sociala iniativen för att få in dem i fållan igen, att tvinga dem att välja sida. ”Våldsbejkande” är alltså inte synonymt med ”våldsbenägen” eller ”våldsutnyttjande”. Begreppet ”våldsbejakande” syftar därför inte främst på de ”våldsamma” – utan riktas mot de bredare sammanhang som ses som systemkritiska, ”ickefördömmande”, inte accepterar problemformuleringen eller som kritiserar statsmakten. (För en bra kritik av begreppet ”våldsbejakande”, se Copyriot).

Diskussionen är givetvis inte ny. Sådana bekännelsekrav har alltid ingått i de motstrategier som riktats mot samhällskritiska rörelser. Under tidiga 90-talet drabbades vi av samma förlamande vålds/ickevåldsdiskussion (och den besläktade diskussionen om legalitet/olydnad). Pressen riktades mot folkrörelser att distansiera sig och ta avstånd från den radikala vänstern. Diskussionerna förlamade även den autonoma rörelsen internt. Vi var tvungna att bryta oss ut dess falska problemställning för att kunna ta oss vidare. Den bok som hjälpte oss då var den norska sociologen och fångkampsaktivisten Thomas Mathiesens bok Makt och motmakt (på svenska 1982, förlaget Korpen). Mathiesen i sin tur summerade de erfarenheterna som sociala rörelser gjort i slutet av 70-talet och tidiga 80-talet, inom fångkamp, arbetslöshets- och hemlöshetsorganisering, freds- och miljörörelsen, under en period där den sociala vänstern såg sitt politiska handlingsutrymme inskränkas, en högervind började torna upp och partivänstern snabbt rörde sig inåt mitten. Mathiesen försöker i Makt och motmakt analysera de strategier som sätts in för att bemöta de sociala rörelserna – och hur dessa rörelser kan kontra dessa och ta sig runt dem. Hans bok är full av exempel från sjuttiotalets sociala kamper, kamper som fördes utanför den parlamentariska vänstern (även utanför dess utomparlamentariska mikropartier).

Thomas Mathiesen börjar med att (inspirerad av Foucault) definiera makt som möjligheten att genomdriva (3) sin vilja (1) över andra i samhället (2), det vill säga makten är ”intentionell (1), relationell (2) och genomtvingande (3)”. Makten över andra vilar alltid på deras vanmakt, menar Mathiessen. Motståndets syfte är att bryta vanmakten och omvandla den till en motmakt. Makten utövas genom olika tekniker och strategier som försöker upprätthålla vanmakten och bryta ner motmakten för att åter försätta den i vanmakt.

Mathiesen väljer schematiskt att betrakta tre områden makten verkar inom: offentligheten (politiskt), det normativa (socialt) och socio-materiellt (ekonomiskt). Den intressanta avdelningen i Mathiesens bok för att förstå avståndstagarhetsen som vänstern ställs inför och de borgerliga dreven är kapitlen om ”offentligheten som handlingsarena”. Mathiesen stödjer sig i dessa kapitel på Jörgen Habermas teorier om den borgerliga offentligheten och kampen om hegemoni inom den. ”Offentligheten erövras i en kamp där individer och grupper med starka medel vinner, och genom erövringen skapas framställningarna inom offentligheten, varigenom kontroll av beteenden igångsätts – i extremfallen till exempel i form av rena förföljelser”, skriver Mathiessen. Offentligheten är inte en enhetlig arena, den består av större och mindre offentligheter, ovanifrån och underifrån, subkulturer och motoffentligheter. Men det är genom sin tillgång till en offentlighet som en social rörelse kan kommunicera med en bredare miljö, som dess handlingar framstår som förnuftiga och förklarbara, aktiviteter ges betydelse eller förkastas om obegripliga eller mot det ”suna förnuftet”. Offentligheten står inte över den normativa eller socio-materiella/ekonomiska nivån, men påverkar hur materiella kamper och handlingar tolkas och förstås, vilket får effekt för om de sprids eller isoleras.

Det är två repressiva motstrategier som används för att bemöta sociala rörelser, Mathiesen kallar dem ”indefiniering” och ”utdefiniering”. Båda strategierna syftar till att oskadliggöra en rörelse, antingen genom att det ”kollektiva handlandet görs olönsamt” eller att ”handlingselementet göras meningslöst”. Strategierna indefiniering och utdefiniering är en kniptångsmanöver som drabbar rörelser från två håll samtidigt.

Indefiniering är strategier för att ta över en rörelse, göra dem ofarliga genom att kooptera dem, införliva dem och rekuperera dem. Syftet är att öka pressen på sociala rörelser för att få dem att integrera sig i systemet igen. Detta kan göras genom att uppmana dem ”att överge en oansvarig, rabulistisk orientering till fördel för en ansvarsfull, förnuftig ståndpunkt”. För att ges tillgång till forum och diskussioner krävs rörelser ta avstånd från radikala element, de uppmanas agera ansvarsfullt, hålla sig till praktiska realpolitiska realiserbara frågor och kortsiktiga förbättringar (istället för systemkritik). De indefinierande strategierna syftar till att göra det kollektiva handlandet olönsamt och neutralisera den konfliktfrågan som en rörelse mobiliseras kring. Enskilda aktivister kan ges möjlighet att bli representanter, ges möjlighet att träffa ansvariga politiker, få en rådgivande funktion, skriva artiklar på kultursidorna, få en personlig anställning. Socialdemokraterna har ofta varit mästare på denna form av ”repressiva tolerans” som inlemmat kritiska röster och få dem att sammansmälta med systemet.

Utdefiniering innebär strategier som syftar på att slå sönder det kollektiva handlandet, få det att framstå som meningslöst och isolera rörelserna från det bredare samhället. Rörelser kan stämplas som ”våldsvänster”, extremister, världsfrånvända teoretiker, att deras kamp motarbetar kortsiktiga förbättringar, att de förstör möjligheten att uppnå en bred enighet (med systemkrafterna) eller att rörelserna egentligen styrs från mörka dolda krafter i bakgrunden. Den utdefinierade rörelsen blir ”orörbar” för andra sociala organisationer, som riskerar att själva stämplas genom att ha kontakt med dem. De utmålas som ”krisskapare”, som verkar splittrande (genom sina medel eller mål) och att deras metoder egentligen motverkar det de säger sig vilja uppnå.

”Det är svårare att försvara sig mot de utdefinierande argumenten, därför att de är av den typen att påstående står mot påstående, formulerat i en situation där det ena påståendet – det utdefinierande – verkar mest trovärdigt. Närmare bestämt: påståendet från representanterna för det etablerade systemet verkar mest trovärdigt mot bakgrund av den stillatigande förutsättningen i vårt samhälle – som tas för given, som anses självklar – att representanter för etablerade system, framför allt staten, i högre grad än andra förvaltar den ’objektiva sanningen.'”

Indefinieringen och utdefinieringen fungerar som morot och piska, de används i en växelverkan och snärjer rörelserna från två håll.

Motmakt

Thomas Mathiesen stannar däremot inte vid att bara identifiera den rävsax som sociala rörelser fångas i, han skissar även på sätt att neutralisera dessa processer och bygga en motmakt, utifrån sina egna erfarenheter inom den norska fångkampen. Dessa motmaktstrategier bygger på att vägra låta sig definieras av systemet och befinna sig i en ”randzon” i offentligheten, kunna balansera mellan in- och utdefiniering. Motmaktstrategierna fungerar bäst, menar han, om de kombineras – inifrån och utifrån.

En första strategi kallar han för ”arenautbrytning”. Det innebär att den sociala rörelsen i huvudsak arbetar på insidan med hela tiden gör utbrytningar och agerar utanför de uppsatta gränserna. Rörelsen kan baseras på vardaglig organisering, bygga bredare allianser, för att sedan försöka använda oväntade former eller delta i en militant olydnadsaktion. Dessa aktioner utformas så de inte går att pressa in i en stereotyp av hur militanta grupper är (”svarta blocket”, ”manliga huligangäng”, ”proffsaktivister”) och vägrar acceptera uppdelningen ”goda/onda” eller ”seriösa/oseriösa” aktivister. Har man kastat sten ena dagen gäller det att dela ut pepparkakor på torget, göra stödgalor för hemlösa och organisera läxläsning de andra. Genom att stå säkert i en ”okontroversiell” verksamhet löper rörelsen mindre chans att isoleras i sina ”radikalare” praktiker. Det går också att utforma de lagbrytande eller militanta aktionerna på sätt som samlar största möjliga mängd deltagare – och som ett försvar av lokalsamhället mot yttre angrepp. Militansen görs mer förstålig om den ges ett ”varför”, om den kopplas till ett behov – varför en rörelse måste skydda sig och slå tillbaka mot öppet auktoritära strukturer utifrån.

Den andra strategin är ”informationsvridning” (vi skulle kunna kalla det ”informationsjudo”) och försöker bemöta kniptången av att antingen införlivas i ett reforminriktat realpolitiskt praktiskt arbete eller betraktas som praktikfrånvända teoretiker. Informationsvridning innebär att hela tiden förbinda de praktiska kamperna och kraven i en politisk-teoretisk ram. Det måste finnas en större berättelse och analys som ger stöd åt praktiken, och praktiken fungera som ett realiserande och konkretiserande av analysen. Att visa hur man tänker genom konkreta exempel och sedan förklara hur de ska leda vidare. Informationsvridning handlar om att skaffa sig ett kunskapsövertag, genom att ha läckor eller ”eldtjuvar” på insidan i systemet. Till exempel att ha kontakt med politiskt förtroendevalda som kan tipsa rörelserna inifrån, att göra ordentligt med research och kunna avslöja. Genom att kombinera aktiviteter med vält underbyggt material varför försvåras möjligheten att koptera aktiviteterna eller bara sopa undan dem som irrelevanta och döma ut dem på förhand.

Den tredje strategin Mathiesen tar upp är ”maktbildning”. Maktbildning handlar om att bemöta kniptången mellan att arbeta för kortsiktiga förbättringar (och överge sina långsiktiga mål) eller att ses bara som kritiker, krisskapare och motarbetare. Maktbildning innebär att presentera realiserbara förslag men som sätts in i ett långsiktigt perspektiv och stärker rörelsens motmakt. Det handlar om att kräva ”reformer som både representerar kortsiktiga krav från de underordnade i systemet och som samtidigt, vid genomförandet, ger de underordnade en stärkt maktposition i arbetet för målsättningar på längre sikt”. Ett sådant exempel är Planka.nu:s förbindande av plankandet (direkt avgiftsreduktion) med det långsiktiga kravet på avgiftsfri (skattefinansierad) kollektivtrafik. Praktiken ger tyngd åt kravet, kravet ger legitimitet åt praktiken. Mathiessen menar att detta är en svår väg att gå som lätt fastnar i reformism och kopteras, om den inte kombineras med andra motmaktsstrategier parallellt.

En fjärde strategi är ”sakprioritering”. Denna strategi riktar sig mot kniptången att antingen betona enigheten i systemet (”verka inom för att gemensamt förbättra”) och utmålas som splittrare/splittrade (och därför ej värd att ta på allvar). En social rörelse med många krav och avancerad analys kan ses som ”skrämma bort” alla som inte håller med hela programmet, medan realpolitikens sakfrågeorientering försöker uppnå majoritetsstöd för sina frågor. ”Sakprioritering” innebär att hela tiden försöka skapa block kring vissa frågor för att få större tyngd, att identifiera huvudkonflikter och centrala bärande frågor som det går att bygga allianser kring – sedan kan rörelserna ha egna analyser och längre gående krav själva. Enhetsfronter och fokus på huvudkonfliktfrågor ger det möjligt att försöka samla en bredd, utan att behöva offra sin systemkritiska analys och långtgående systemförändrande ambitioner.

En femte strategi är ”problemformulering” eller ”premissformulering”. Denna strategi bemöter å ena sidan tvingas ta liberala ”centrumpositioner” för att accepteras eller ta radikala positioner och stämplas/utmålas som extremist. Denna strategi innebär att vägra acceptera systemets grundpremisser som diskussioner ska föras utifrån (”representativ demokrati, legalitet, statligt våldsmonopol” – och stämplandet av de som avviker som ”extremister, våldsverkare, antidemokrater, kriminella”), och i stället sätta upp egna premisser som aktiviteterna ska diskuteras och bedömas utifrån. ”Genom att presentera sådana grundligt genomarbetade egna premisser gör man det svårt, i bästa fall omöjligt, för representanterna för det etablerade systemet att behandla de aktuella problemställningarna på deras premisser”. Istället för att diskutera våld så diskuteras hur rasistiska övergrepp ska kunna stoppas och hur organisationer själva kan skapa trygghet, istället för legalitet utgå från legitimitet – vilket stöd som finns för dessa frågor, varför de ligger i folks intresse, och varför det är rätt att göra det. Istället för att diskutera det illegala att ockupera ett hus, hävda rätten till bostad och mötesplatser och förklara aktionerna utifrån det. Systemet kommer alltid vilja föra in och tolka alla systemkritiska aktiviteter utifrån de systemfunktionella premisser de själva sätter upp. För att ge ytterligare tyngd åt den egna problemformuleringen krävs egna fakta, undersökningar, analyser. Detta kräver ”ett mycket grundligt förararbete, med utmejslandet av premisser och problemställningar som gör ’snitt’ i offentligheten, och med användning av varierad och kunnig expertis”. Genom att lyfta fram röster från de berörda (drabbade av nazivåld, papperslösa som utsatts för REVA, arbetare som strejkar osv) kan man betona att ”detta är vad det handlar om”, ”detta är problemet/frågan vi måste utgå från”. Premissformuleringen innebär att aktivt försöka sätta ramarna för debatten, välja vad som ska diskuteras och var det ska diskuteras. Det kräver aktiva motstrategier mot medielogiken.

Mathiessen avslutar med en sista strategi, som bygger på att man kan kombinera de andra och har uppnått en viss styrkeposition för att bli en verklig motmakt. Denna strategi kallar han ”alternativformulering”, att rörelsen själv kan skapa alternativa motoffentligheter, egna masskanaler för att nå ut, en egen förankrad struktur som kan i direktkontakt med en bred bas kan besvara borgerliga utspel och repressionsförsök – med målsättningen att utkonkurrera behovet av den etablerade borgerliga offentliga arenan. Mathiesen tar upp exemplet med hur alternativ- och miljörörelsen under tidiga 80-talet med sina bulletiner, folkrörelsenätverk och gatunärvaro lyckades skapa en egen offentlighet, en masskontaktyta som under en tid kunde kringgå (och därigenom utmana) den borgerliga offentligheten.

Dessa motmaktsstrategier som diskuterats ovan är ett politiskt arbete som kräver ett ”både-och” snarare än ett ”antingen-eller”. Det ska inte sammanblandas med att bara vara en opinionsrörelse eller bara ägna sig åt ”kulturkamp” eller dagsdebatter i sociala medier. Det handlar snarare att se hur offentligheten är en handlingsarena och slagfält vid sidan av andra (normativa, ekonomiska), men som påverkar hur våra verksamheter på de andra tolkas, mottages, betraktas och uppfattas. Det är alltså ingen ”pr-strategi” för att kunna sälja vänstern bättre – men en aspekt av våra praktiker och kontinuerliga kamper som vi alltid måste väga in och parallella strategier för. Indefinieringen och utdefinieringen som strategier påverkar våra (materiella) handlingsmöjligheter. Är vi medvetna om hur dessa strategier fungerar kan vi också se till att motmaktsstrategierna blir en självklar del av våra praktiker och stärka våra kampmöjligheter.

Deleuze och Guattari diskuterar i Tusen plattåer skillnaderna mellan en majoritetspolitik, som ser sig själv som självklar homogen norm och centrum, en minoritetspolitik, som ser sig själv som särkultur eller egen avgränsad identitetssfär i relation till majoriteten – och sätter dessa båda i kontrast mot en minoritär (minoritarian) politik, en subaltern politik som försöker gå bortom sig själv och överskrider identiteter. Den minoritära politiken uppstår i trängda utrymmen (cramped spaces), och tvingar fram en kreativ experimenterande, en aktiv process att skapa något annat. Den minoritära politiken är inte baserad på en identitet, utan tillblivande (becoming minor). Thomas Mathiessens möjligheter till att konstruera en motmakt är en minoritär politik, som utgår från att den enda plats sociala rörelser fruktbart kan befinna sig är i randzonerna, undflyendes både in- och utdefinieringens stratifieringar och infångstapparater. Motmakten är alltid en flyktlinje. En vägran att varken vara för söt och sväljas eller för sur och spottas ut. Bara i denna randzon kan en verkligt revolutionerande politik uppstå.

Revolutionskaskader. Att ge motsättningar en tid och plats

Posted on 18 februari, 2011 by guldfiske under Eget

Tidningen Brand har just kommit från tryck. I nya numret beskriver vi hur Europeiska Unionen kommit att allt mer externalisera sina gränser, man har skjutit över gränsövervakningen på nordafrikanska diktaturer, i utbyte mot handelsavtal och investeringar som köttben. Det demokratiska underskottet i dessa länder har visat sig vara en tillgång för EU, en praktisk gråzon där asylrätten och mänskliga rättigheter sätts ur spel, och kan därigenom bli en effektivare buffert mot invandring än vad EUs egna gränsbevakning skulle klara. Men medan tidningen varit på tryck håller hela den geopolitiska kartan på att målas om. En revoltvåg sveper igenom EUs och USAs auktoritära lydstater: massprotester för ökad demokrati sköljer över Tunisien, Egypten, Sudan, Jemen, Jordanien, Syrien, Baihran och Algeriet. Protesterna når till och med Libyen, Iran, Irak och Marocko. Bakgrunden är den ekonomiska krisen, i vars spår massarbetslöshet, nedskärningspaket, stigande matpriser följer och slår hårt mot befolkningen.

I höstnumret av Brand gav vi en beskrivning hur den ekonomiska krisen och en auktoritär krispolitik (åtstramningspaket, nedskärningar, lönesänkningar, prekarisering) kunde ge upphov till en förtroendekris som utvecklas till en systemkris. Höstens och vinterns protestvåg i Europa och nu i Nordafrika verifierar den tes vi kastade ut. Que se vayan todos ekar igen på gatorna, i Tunisiens Yezzi fokk! och Egyptens Kefaya! Nej:et blir till en gemensam vägran, ett förenande nej som förkastar hela det politiska etablissemanget.

Revolutionen som event

#ArabRevolution : #Tunisia #Jan14 #Egypt #Jan25 #Sudan #Jan30 #Yemen #Feb3 #Syria #Feb5 #Algeria #Feb12 #Bahrain #Feb14 #Iran #Feb14 #Libya #Feb17 #Saudi Arabia #Feb18 #Algeria #Feb19 #Morocco #Feb20 #Gabon #Feb21 #Cameroon #Feb23 #Iraq #Feb25 #Qatar #Feb27 #Kuwait #Mar8.

Sällan har en revoltvåg sammanfattats så snyggt, som i denna twitterrad hushtags. En rad koordinerade händelser, på en gång både organiserade och spontana, en våg som sprider sig från land till land.

En Twitterrevolution? Direkt vid protestvågens utbrott dök som väntat två tolkningsmönster upp, de som hyllade de sociala mediernas roll i protesterna och de som betonade de långsiktiga sociala krafterna bakom kamperna. Socialdemokraternas Marita Ulvskog utropade på Twitter att vi fått ”världens första Twitter-revolution”. Biståndsminister Gunilla Carlsson deklarerade att ”nätaktivister är de nya demokratikämparna” och förklarade i DN att hon styra om så Sidas biståndspengar går till sociala medier. ”Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring”, skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet. Det vi ser är bara Marx gamla mullvad som efter långt dolt grävande under ytan dyker upp igen i en synlig protest. Visserligen har ”sociala medier skapat ett tunnelsystem under Egyptens statsstyrda medier”, säger Andreas Malm. Men varnar sedan för att ”Västerländska kommentatorer tycker om tanken på en Twitter- eller Facebookrevolution: fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med den om vår teknik.”

Den vitryske bloggaren och författaren till boken The Net Delusion (se DNs och Copyriots recension), Evgeny Morozov, och som var en av dem som myntade begreppet ”twitterrevolution” för att beskriva de innovativa protestformerna i Vitryssland och Moldavien, är idag pessimistisk och varnar även han för den ”intellektuella kolonialism” som teknikutopismen och övertron på sociala medier är ett utslag för. Evgeny Morozov beskriver vad som hände i en rad av dessa protester efter att medias intresse slocknade. Efter presidentsvalet i Vitryssland 2006 krossades snabbt de stora massprotesterna mot Lukasjenko av KGB. I ett försök att hitta nya former började mer ”kreativa” protestformer att organiseras, snabbt hopkallade humoristiska flashmobs, som planerades på LiveJournals forum. Till en början tog det myndigheterna med överraskning, och fick stor internationell uppmärksamhet, men ganska snart utvecklade KGB övervakningsmetoder för att följa mobil, sms och nättrafik och kunna föregripa även denna protestform. Samma sak skedde vid ”den gröna revolutionen”, protestvågen i Iran efter valet 2009, som också utmålades som en ”blogg- och twitterrevolution”. Förutom den våldsamma repressionen på gatan, bemöttes organiserandet via internet av en digital panoptikon, som snart kvävde protesterna. Chatforum, Twitter, Facebook, maillistor, sms-kedjor visade sig lätta att spåra, och var inte alls säkrare än den gamla ”analoga” aktivismen då folk tvingades mötas i hemlighet för att organisera protester. Istället gjorde de nya kommunikationsformerna det lättare för statsmakterna att skaffa sig information och kartlägga. ”Det som är bäst med sociala medier – anonymitet, ’viralitet’, länkbarhet – är samtidigt dess främsta svaghet”, skriver Morozov.

Första försöken att bemöta organiseringen har varit plump och grov, som genom att stänga av internet – vilket Kina gjorde under tio månader 2009 under protesterna i Xinjiang och Egypten gjorde nu under protestvågen. CrimethInc konstaterade korrekt: ”Den läxa vi kan lära oss här är uppenbar: Internet som allmänt förutsätts vara decentraliserat är i själva verket väldigt centraliserat”. Mer sofistikerade former har snabbt växt fram, som Nokia-Siemens teknologi till Iran för att kartlägga trafiken under gröna revolutionen, kinesiska statens TRS Technologies, det israelisk-amerikanska internetövervakningsbolaget Narus stöd till de egyptiska myndigheterna och det svenska statliga Rymdbolagets exportsamarbete till Libyen. Ytterligare ett steg har varit att aktivt och offensivt bemöta nätorganisering av sociala protester och nätaktivism med svart propaganda, cointelpro-strategier och motattacker (se EFFs rekommendationer för skydd). Sociala medier har visat sig vara effektiva medel även för att bekämpa sociala protester. Israels Hasbara Fellowships och Kinas så kallade ”Fifty-Cent Party” är statligt startade kampanjer för att kartlägga, bemöta, blogga, trolla och smutskasta protester på nätet. Reaktionära rörelser till försvar för systemet har också kunnat använda dessa metoder, som till exempel på hur thailändska ultralojalistiska grupper använde nätet för att kartlägga de antirojalistiska massprotesterna, eller hur det iranska revolutionsgardet använde nätet för att spåra upp, outa och söka information om personer som deltog i den gröna revolutionen. Dessa reaktionära rörelser kan idag själva göra det arbete som enbart underrättelsetjänster bedrivit tidigare. De sociala medierna och internet har blivit bara ytterligare ett forum för ”politikens fortsättning men med andra medel”.

Kritisk massa

Trots alla dessa invändningar mot sociala mediernas roll och rättmätiga kritik mot ”cyberutopismen”, får man inte trilla ner i ett separerande av hur sociala kamper organiseras i samhället och vilka olika kommunikationsformer de använder – gamla som nya. Marx mullvad gräver i det dolda under jorden, men vad är det som vid särskilda tillfällen får den att komma till ytan? När når de vardagliga motsättningarna och dolda sociala kamper en bristningsgräns så de bryter ut i en stor synlig masskamp? Vad får de sociala motsättningarna att bli en händelse? Och vad får denna händelse att spridas? Det intressanta är att försöka se vilken roll samtidighet, delat fiendeskap, gemensamma symboler och slogans spelar.

En händelse är ett skede med ett tydligt före och ett tydligt efter. Det är ett ögonblick av överskridande, ofta omvälvande och omvandlande av de subjekt som deltar – som kommer ut förändrade ur den. Den destituerar och löser upp subjekt, samtidigt som den sammanfogar nya, förenade i en gemensam konflikt och en gemensam antagonism. Det finns inte längre någon väg tillbaka. Vi kan se de senaste åren att sådana händelser brutit ut ofta efter ett polisiärt eller statligt övergrepp, vilket väckt våldsamma reaktioner. Polismisshandeln av Rodney King i Los Angeles 1992, de tragiska dödsfallen med Zyed Benna and Bouna Traoré som brändes till döds i en kraftstation när de gömde sig undan polistrakasserier i franska banlieue-förorten Clichy-sous-Bois 1995, polisens mord på Carlo Giuliani i Genua 2001, Alexis Grigoropoulos i Aten 2008, Mohammed Bouazizis desperata självbränning efter polistrakasserierna i Tunisien eller polismordet på Khaled Said i Egypten är alla exempel på sådana händelser som utlöst våldsamma protester med ett massdeltagande. Den utlösande händelsen har blivit en symbol för en mycket djupare liggande känsla av strukturell oförrätt, ”det kunde varit vi”. I Skandinavien kan vi (i en mildare form) se reaktionerna på stormningen av Ungdomshuset eller källarmoskén i Rosengård, polisbrutaliteten mot första Reclaim the City 1999, stormningen av Ship to Gaza eller massdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

Det internet, nya kommunikationskanaler och sociala medier hjälpt till med är att ge en extra boost åt sådana sociala explosioner. Precis som det kan skapa moralpanik eller masspykos, kan sociala medier fylla funktionen att skapa ”informationskaskader”. Man går ut på gatan när man vet att andra gör det. Först då når manifestationerna en kritisk massa. Detta är givetvis inte något exklusivt för sociala medier, utan något som skett vid massmanifestationer i alla tider. När snacket har börjat gå, frågan är på allas läppar och det uppstår en känsla av att man inte är ensam i sin ilska. Det kräver ofta samtalande, dörrknackande, flygbladsutdelande, tidningsförsäljande, massivt affischerande. Det var så måndagsdemonstrationerna i Östtyskland tog fart 1989, som till slut välte muren. 30 novemberdemonstrationerna i Stockholm i början av 90-talet krävde veckor av massivt affischerande i varje förort, framför varje skola, för att bli så allmänt omtalade att de gav ett massdeltagande, ”alla ska ju dit”. Reclaim the City använde framgångsrikt graffitin och gatukonst som mobilisering. Och skriver massmedia om att jätteprotester är att förvänta, blir det oftast en självuppfyllande profetia.

Det är ett misstag att se kommunikationsteknologi som en separat sfär. ”New technology is second nature for the next generation”, konstaterar CrimethInc. Mobiler, Facebook, mail är en integrerad del av våra liv, i våra dagliga kommunikationer, precis som tv, radio och morgontidningen är det, och våra samtal med grannar, vänner och jobbarkompisar. Även i länder utanför ”västvärlden”. Och det innebär förändringar. Populärsociologen Ethan Zuckerman diskuterade i sin bok Smart Mobs hur det faktiskt har förändrat våra dagliga mönster, hur massor beter sig, relaterar till varandra, koordinerar sina dagliga aktiviteter i rummet.

Sociala medier skapar inte en kritisk massa, men däremot hjälper de till att speeda upp den processen, att ge den en ”turboboost”. 1993 höll nätverket Ur tid är leden, ett av de bredaste och största folkrörelsesamarbetena i Stockholm under hela efterkrigstiden sina manifestationer mot regeringens motorvägssatsning för Stockholm. Med mängder av lokalgrupper, masstidning, flygbladsutdelningar och affischeringar i en månad kunde man samla 3 500 personer i det som sågs som då sågs som en massiv protest. När Ship to Gaza stormades 2010 mobiliserades över 10 000 personer till Sergels torg på mindre än 18 timmar, främst genom Facebook. Massprotesterna efter Sverigedemokraternas inträde i Riksdagen skedde till och med mer eller mindre spontant, utifrån några gymnasieungdomars Facebook-upprop som på något dygn fick masskaraktär. ”Vi uppfann inte motsättningarna, vi gav dem bara en tid och en plats”, som Reclaim the City uttryckte det i sitt pressmeddelande efter första maj 2006. Vissa konflikter är permanenta och väntar på att brisera, medan andra är färskvara – agerar man inte inom 24 timmar har tillfället gått förbi, upprördheten lagt sig och uppmärksamheten fästs på annat.

The game has changed

”The game has changed” konstaterade en brittisk polischef inför vinterns studentprotester i England, som svar på polisens problem att bemöta de snabbt ihopdragna och rörliga studentmanifestationerna och vågen av universitetsockupationer. I en brittisk rapport diskuteras svårigheten att ingripa mot de nya bångstyriga manifestationerna, som är ”rörligare, snabbare och mer oförutsägbara”. Massiva polisinsatser och säckningar får svårt att hantera sådana protester, istället tvingas polisen anta mobilare och flexiblare insatskoncept – som Särskild polistaktik som omformade hela polisinsatsen och polisorganisationen vid större kommenderingar i Sverige. Crowd management-strategierna har tvingats ändras. Den brittiska polisen konstaterar i rapporten att de måste ägna mer resurser åt övervakning, dokumentation och kvalitativa gripanden i efterhand, en ”toe to toe-policing”, än att ”stoppa och genomsöka” demonstranter preventivt innan. Ett lika stort problem som de flexibla studentprotesterna för brittiska polisen är högerextrema English defence leagues effektiva kampanjer, som lyckas kombinera en spridd och djupt förankrad islamofobi med fotbollshulliganism. Manifestationerna läggs i anslutning till högriskmatcher i provokativa områden, framför moskéer eller i muslimska bostadsområden, mobiliseras i förväg via Facebook och dokumenteras för att att spridas efteråt via Youtube-filmklipp med ”actionscenerna”. Problemen med de snabba och oförutsägbara manifestationerna för polisen ligger i svårigheten att skaffa sig ett informationsövertag och kartlägga dem i förväg, så de vet inte vad de ställs inför. Dessutom är den största andelen av de gripna har inga tidigare brottsregister och är okända för polisen.

Det är intressant här att se parallellen till den arabiska revoltvågen, hur den tog de egyptiska, israeliska, amerikanska och iranska säkerhetstjänsterna helt på sängen trots sina massiva övervakningsapparater. När en gnista väl antändes tog branden fart med en sån oerhörd hastighet. Marken var redan beredd. Ekonomiska krisen har drabbat breda folklager, nedskärnings och åtstramningspaketen tvingar arbetarklassen att betala krisen, medan staten skjuter till nödpaket för att rädda bank och finansväsendet från kollaps. Cyberoptimisterna har förutom beteckningen ”twitterrevolution” velat benämna revoltvågen en ”Wikileaksrevolution”. Det är tveksamt om Wikileaks spelat någon direkt roll i utbrottet för revolten, men läckorna har definitivt spätt på den förtroendekris som den auktoritära krispolitiken från ovan redan skapat, att visa offentligt att ”kejsaren är naken” har bidragit till att undergräva staternas legitimitet. Det har varit viktiga droppar i förtroendekrisens bägare, under dess väg att utvecklas till en allmän systemkris. Precis som nätaktivisterna i Anonymous också spelat en roll i detta undergrävande.

Så Twitter, Facebook och sociala medier spelar en roll – men vi får inte heller överbetona den. Den går inte att reducera till bara en mekanisk metod att ”locka ut folk på gatan via internet”, en färdig formell att tillämpa på varje social fråga för att uppnå en massprotest. Det märks tydligt på de trotskistiska organisationerna i Sverige som ju gjort till sitt modus operandi att försöka tillämpa sin massmobiliseringsformel på varje protest, oftast utan framgång. Massmobiliseringen mot Sverigedemokraterna knäcktes på så sätt effektivt, genom att den skulle pressas in i en färdig politisk form och ett färdigt språk utan att respektera den autonomi och de behov den uttryckte. De gymnasieelever som fick en kalldusch över att SDs rasism nu satt i riksdagen och gick ut på gatorna ville inte låta sig manipuleras in i ett politiskt program mot högerpolitiken, kände sig bara alienerade av torra appeller och vänsteristiska tal. Det går inte att konstlat forcera en politiseringsprocess utifrån. Fenomenet med Facebookgrupper mot rasism fångar man inte in genom att skriva ”Medarrangör: Facebookgrupper mot rasism” på en affisch.

Samtidighet

Sociala proteströrelser har alltid använt alla de kommunikationskanaler som funnits dem till buds i sina kamper. Bondeupproren på 1500-talet utnyttjade sig av nymodigheten tryckpressen och restpapper vid boktryck för att utveckla masskommunikationsformen flygbladet. Arbetarrörelsen skapade de öppna permanenta massorganisationerna, tog över massmötena som form från kyrkan och frikyrkorörelserna och utvecklade massdemonstrationerna. Televisionens sändningar av USAs napalmbombningarna av Vietnamn betydde mycket för att ge upphov till Vietnamnrörelsen, men som kommunikationsform gav stencilapparaten, gatuutdelningar och torgmöten rörelsen möjlighet att billigt nå ut till stora delar av befolkningen i opinionsbildande syfte. Piratradiostationerna fyllde en viktig funktion för sjuttiotalets antagonistiska rörelser.

Revoltvågen nu är inte den första som kallas för ”internetrevolution”, denna etikett klistrades redan på globaliseringsrörelsen vid dess utbrott i slutet av 90-talet. I en passage i Imperiet beskrev Negri och Hardt 90-talets proteströrelser som protester som inte kommunicerade, att okommunicerbarheten var en bärande egenskap i den. Den biten fick de ta tillbaka. Men rent faktiskt var många av 90-talskamperna isolerade från varandra, både i Europa och globalt, utan något vidare utbyte mellan varandra. Enfrågerörelser och identitetspolitik hade svårt att utvecklas till en universell politik. Zapatistupproret stack ut, eftersom det så tydligt kommunicerade med sociala rörelser både lokalt och globalt, genom consulta-rådslag och ”intergalaktiska möten för mänskligheten mot nyliberalismen”. Den autonoma marxisten Harry Cleaver undersökte i artiklar 1994 den ”electronic fabric of struggle”, hur zapatistrevolten, subcomandante Marcos kommunikéer och stödmanifestationer spreds internationellt via elektroniska anslagstavlor och maillistor. Cleavers forskning plockades upp av den militära tankesmedjan Rand corporation för att förstå både de militära konflikternas nya natur och Seattleprotesterna, organiserade i ”nätverk” och ”svärmar”.

Ett viktigt redskap för utvecklandet av globaliseringsrörelsen var ”Global Days of Action (GDA)”. Internationella protestdagar hade hållits tidigare, men inom 90-talets miljörörelse och vägmotstånd (mot EUs enorma vägsatsning för att skapa en transportstruktur för den inre markanden) fick de globala trafikaktionsdagarna en konstituerande funktion. Alla kunde vara med på de globala aktionsdagarna, på det sätt som man själv kunde bidra med: dela ut flygblad, blockera en motorväg, genomföra en gatufest, elda upp en Shellmack, skriva en insändare – ingen handling var isolerad utan skedde som en del av en helhet och gavs en känsla av samtidighet. Samtidigheten gav en större tyngd åt varje handling, gav en känsla av att ens handling var en del av ett större övergripande projekt, en pusselbit bland många i en strävan i samma riktning. Genom de globala aktionsdagarna koncentrerades aktiviteterna till en samlad kraft. Med radikaliseringen av antivägrörelsen beslöt engelska Reclaim the streets/Earth First! att överföra metoden på en global aktionsdag mot kapitalismens finanscentra, J18 1999. Den följdes av globala aktionsdagen N30 i Seattle 1999. Aktionsdagarna blev verkligen globala, inte bara i ord utan även handling.

Den ickekommunikativa rörelsen blev en hyperkommunikativ rörelse, som försökte bryta ner gränsen mellan information och aktion, genom mediaaktivism och aktivistmedia. Indymedia spreds från Seattle till att på bara något år bli ett världstäckande aktivistmedianätverk. Indymedia förmedlade inte bara aktioner, kommunicerade dem utåt, förband dem och skapade samtidighet. De försökte även vara ett skydd mot repressionen, genom att ständigt närvarande mediaaktivister och medborgarobservatörer såg till att polisen inte kunde agera i mediaskugga, de dokumenterade övergrepp och kablade direkt ut dem – vilket begränsade ordningsmaktens agerande. ”The whole world is watching”, skanderade Seattledemonstranterna när polisen dränkte dem i tårgasmolnen.

Men den öppna och inkluderande formen bar även på sina problem och barnsjukdomar, med trollande, konspirationsteorier och sekteristiska gräl. När rörelsen tappade momentum fylldes den öppna publiceringen av sådana inlägg, vilket krävde en hårdare redigering och styrning som svar. Aktivismmedia fyllde en funktion så länge det fanns rörelse, praktiker att kommunicera och sprida. Men mediaaktivismen i sig kunde inte skapa aktivism när den rörelsen ebbade ut eller drabbades av bakslag. Även de globala aktionsdagarna tappade sin betydelse, det gick en inflation i organiserandet av aktionsdagar, på kampanjer och nyhetssidor. Ju mer etablerat internet blev desto svårare blev det för aktionsupprop att nå igenom bruset, de ritualiserades och tappade koppling till faktiska rörelser utanför. Istället blev de ett smörgåsbord där lokala aktionsgrupper kunde välja och plocka, vilken fråga man ville anknyta sin kamp till. Men när konfliktområden hettade till (CPE-motståndet i Frankrike, Ungdomshuset-kravallerna i Danmark) kom strukturerna att åter aktualiseras och fyllas med innehåll. Varje kampcykel skapar sina egna kommunikationskanaler.

Beskrivningen av globaliseringsrörelsens mediaaktivism innehöll sina generaliseringar och förenklingar, deltagande aktivistmedia ställdes mot fulmedia (företagsmedia), precis som idag interaktiva social medier påstås stå i en motsättning till gammelmedia. Vissa såg hela Webb2.0 och framväxten av sociala medier som en form av rekuperering av den interaktivitet och den kreativa rörelse som skedde inom mediaaktivismen och hackerkulturen, som försök att hitta kommersiella plattformar och former för interaktivitet. Med dessa kommersiella former kvävdes de ursprungliga initiativen, samtidigt som de gavs ytterligare en masskaraktär och räckvidd som den taktiska alternativmedian aldrig nått ut till. Men som med all rekuperering, den är aldrig enkelriktad, nya plattformar och tekniker kan alltid användas till andra saker än de var tänkta för. Facebook och Twitter har nu kommit att spela en betydande roll i den arabiska revoltvågen.

Kairokommunen

Under 18 dagar utövades en dubbelmakt på Tahrirtorget i Egypten. Vilka var aktörerna som utgjorde ”Partiet på Tahrir”? Den koordinerade ”Vredens dag” den 25 januari lyckades sammanföra ett brett spektrum. Vredens dag gav dem en tid och en plats.

Under flera år har protesterfarenheter ackumulerats som nu briserade. Från 2004 har årligen olika vågor av öppen opposition skett mot Mubarakregimen. 2004 föddes en första politisk rörelsen, Kefayrörelsen, som offentligt uttryckte sitt missnöje mot att Mubarak försökt utse sin son Gamal till sin efterträdare. I december 2006 bröts ytterligare en fördämning när arbetare i tre dagar ockuperade en fabrik i industristaden El-Mahalla El-Kubra och fick regeringen att gå med på deras krav att betala ut deras bonusar. Efter det avlöste vilda strejkvågor varandra de kommande åren och spred sig till statsanställda och privatföretag. 2008 års strejkvåg bemöttes med repression.

I arabländerna är två tredjedelar av befolkningen under 30 år, över en femtedel är mellan 15 och 25. I Egypten är 90% av de arbetslösa ungdomar. Ungdomar kom därför att bli ett bärande inslag i den proteströrelse som vuxit fram. Våren 2008 bildades 6 aprilrörelsen för att visa sitt stöd och generalisera arbetarstrejkerna i industristaden El-Mahalla El-Kubra. Aktivisterna använde sig av sociala medie-verktyg som Facebook, Twitter, Flickr och bloggar för att färsta uppmärksamheten och mobilisera ett synligt stöd för strejken. På bara ett år fick Facebookgruppen 70 000 medlemmar och blev ett vitalt forum för initiativ till protester. Nästa steg för ungdomsrörelsen togs efter polisens brutala tortyr och dödsmisshandel av 28 åriga Khaled Saeed i Alexandria i juni 2010. Det utlöste en våg av ungdomsprotester utanför myndighetsbyggnader, vilket bemöttes med hård repression. När den tunisiska revolutionen bröt ut, gav det ny inspiration och samtidighet åt ungdomsrörelsen. Det tunisiska upproret bröt ner en barriär av rädsla, att det var möjligt att protestera.

Uppropet för Tunisieninspirerade demonstrationer den 25 januari, ”Vredens dag”, var smart organiserat. Dagen var väl vald, den nationella helgdagen ”polisens dag”. Kallelsen skickades ut av Facebookgruppen We Are All Khaled Said. Oppositionspartierna, däribland Muslimska brödraskapet, tog avstånd från uppropet. Om protesten verkade spontan, är det enbart för att den betraktas utifrån. Den revolutionära ungdomsrörelsen, som samlade sex olika ungdomsrörelser, varav flera löst kopplade till oppositionspartier (Progressive National Unionist Party, New Wafd Party, Tomorrow Party, Egyptiska kommunistpartiet och New Left Party), fackliga rörelser och Muslimska brödraskapet, bedrev en aktiv mobilisering i samhället. Egyptiska myndigheterna fick panik, stängde av internet och mobiltrafiken, samt banlyste alla protester. Amerikanska Wall Street Journal har gett en detaljerad beskrivning hur organisationerna gick till väga för att organisera manifestationen. Ungdomsrörelsen delade ut 20 000 flygblad i arbetarkvarteren med budskapet ”Jag kommer protestera den 25 januari för att kräva mina rättigheter”. För att komma runt repressionen valde man att utlysa 20 olika samlingsplatser i Kairos arbetarkvarter, förlagda utanför moskéerna där fredagsbönen hade hållits. Genom att välja många samlingsplatser hoppades man att polisens säkerhetsstyrkor skulle vara tvungna att sprida ut sig och därigenom försvaga sig så mycket att det skulle öka sannolikheten att någon av marscherna skulle kunna bryta sig igenom till Tahrirtorget. Dessutom organiserade man en hemlig samlig i Bulaq al-Dakrour. Medan de andra tjugo marscherna blockerades av kravallpolisen lyckades Bulaq al-Dakrour-marschen ta sig fram till Tahrirtorget.

En annan aktör som spelade en viktig roll i proteströrelsen, troligen ännu viktigare än de politiska partierna, var fotbollsfirmorna Al Ahly och Al Zamalek. Även under diktaturen har fotbollsfirmor alltid funnits, det var en av de få arenor där man tillåtis ta ut sin frustration. Firmorna hade dessutom en erfarenhet att våldsamt konfronteras på gatorna med polisen. Dessa ultras utgjorde en betydande del av ungdomsaktivisterna och hjälpte till att organisera kvarterskommittéer och kvartersförsvarsgrupper. (I Libyen har alla fotbollsmatcher ställts in, för att scenariot inte ska återupprepas där). Kvarters- och försvarskommittéerna blev den form som självorganiseringen tog, för att försvara sina områden mot säkerhetsstyrkorna och polisens angrepp.

Arbetarnas strejkvåg från 2006 och framåt låg till grund för protesterna. Och arbetarklassen utgjorde en betydande del av protesterna, även om de kännetecknades av en klassöverskridande karaktär. Det öppna brottet mot undantagstillståndet och polismaktens undandragandet gjorde det möjligt att uppta organisering som tidigare försvårats av repressionen, och verkade pånyttfödande för fackföreningsrörelsen. Den 30 januari bildades en oberoende fackliga samorganisation CTUWS, frikopplad från den regimanknutna fackliga federationen EFTU. De har direkt försökt sätta upp arbetsplatskommittéer på alla arbetsplatser och ta initiativet till generalstrejker. Fackföreningsrörelsen har blivit en viktig beståndsdel i den fortsatta proteströrelsen, även efter Mubarak stigit åt sidan och militären tagit över styret.

Partiet på Tahrir

I Marx skrift Louis Bonapartes 18 Brumaire beskriver han hur Bonaparts politiska allians under en tumultartat period utmålar sig som Ordningens parti, det reaktionärt mobiliserande parti som skapar säkerhet, medan arbetarrörelsen stämplas som samhällshotande, som ”anarkins parti”. Hur reaktionen bemöter sociala protester, sociala kamper och krav på samhällsförändring med en mobilisering för en återgång till ordning, trygghet och säkerhet.

Det är intressant att observera hur dessa ”partier” kastas om under den egyptiska revolten. Mubaraks svar på revolten, när han misslyckas stoppa folkmassorna att gå ut på gatorna var att undandra hela polismakten och istället skicka in dem civilt med inhyrda huliganer för att plundra, attackera folksamlingar, sprida terror och skapa en känsla av generell otrygghet – för att få de breda folkmassorna att vända sig mot protesterna och kräva en återgång till lag, ordning och säkerhet. Det var regeringen som genom de tidiga utegångsförbuden, avspärrningarna, nedstängningen av alla kommunikationsmöjligheter, stängde ner alla företag, banker och butiker. ”Det var en kapitalistisk strejk, med syfte att terrorisera det egyptiska folket”. Statsmakten agerade förtäckt som ”anarkins parti”, vilket revoltrörelsens behov av självorganisering och tvingade den ytterligare i en konstituerande riktning, att bli ”ordningens parti” genom att med självorganisering återskapa tryggheten, bilda kvartersskydd, frivilligorganiserade sjukstugor, sköta renhållning och sophantering, använda moskéerna som resursfördelningscentraler och hålla matbutiker öppna. Revoltrörelsen behövde svara mot de basala behoven, att kunna ge mat, samhörighet, tak och gemenskap, annars hotade kontrarevolutionen med sin terror väcka krav på maktens återkomst för att säkerställa ordningen.

Bloggen 907 diskuterar om möjligheten att den egyptiska rörelsen utvecklas till en konstituerande kraft. Under 18 dagar praktiserade den en faktisk dubbelmakt, med Tahrirtorget som dess revolutionära centrum. De flesta observatörer har konstaterat protestens bredd, hur de olika subjekten som deltog upplöstes och sammansmälte till en gemensam enhet. Om frånvaron av religiösa slagord, oviljan att dela upp folk i religiösa tillhörigheter eller politiska skiktningar, utan ett verkligt gemensamblivande uppstod. Om rädslan som försvann, hur det mentala ”undantagstillståndet” raserade och protesterna gick från möjliga till självklara. Om den framträdande plats kvinnorna spelade i protesterna, i organiserandet i kvarteren och på barrikaderna. Kamrater som besökte Tahrirtorget har berättat om öppenheten mot utlänningar i protesterna.

Självorganiseringen i ungdomsrörelsen, kvarters- och försvarskommittéerna, i fabriksockupationer och en ny fackföreningsrörelserna visar uppbyggandet av en konstituerande motmakt, som kan överleva revoltdagarna även när militären gripit makten. Frågan är om dessa konstituerande former är tillräckligt starka? Möjligen börjar enigheten redan spricka, att arbetarklassen fortsätter protestera och strejka för sin ohållbara livssituation medan medelklassen inväntar det av militären lovade systemskiftet.

Viktiga texter att läsa:

Paul Mason: Twenty reasons why it’s kicking off everywhere
Wall Street Journal om organiseringen av 25 januari
Andreas Malm om västs räddningsplan för Egyptens diktatur
Philip Rizk: Egypt and the global economic order
Bloggen Kvinna på vift i Egypten.

Om twitterrevolution, cyberoptimism och nätpolitisk solidaritet
Copyriot: Hur solidaritet äger rum
Copyriot: Nätpolitisk aktivism är inte cyberutopism
Christopher Kullenberg: Bistånd, legitimitet och bitmynt
Commonizer: The revolution will be streamed – om att låta solidaritet äga rum gemensamt

Från Konfliktportalen.se: Jöran Fagerlund skriver Går fiskeriavtalet med Marocko på grund i Sverige?, Röda Lund skriver Upprätthåll trycket i Egypten!, Stefan Bergmark skriver Valfusk i lightdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Censur och yttrandefrihet – och den blinde liberalen, Bo Myre skriver Ekonomisk solidaritet med Aten 11, Kaj Raving skriver Har arbetsförmedlingen lyckats eller misslyckats?

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Den stundande gemenskapen

Posted on 29 januari, 2011 by guldfiske under Eget, Italien

Så är vi tillbaka där allt började. Porto Marghera och Fiat Mirafiori, en gång i tiden arbetarautonomins starkaste fästen. I petrokemifabrikerna i Porto Marghera, industrizonen utanför Venedig, bildades Potere Operaio på 60-talet och de autonoma arbetarförsamlingarna på 70-talet. Fiats fabrik Mirafiori utanför Turin var med den heta hösten 1969 centrum för den italienska arbetarklassens kamp, med kulmen i en beväpnad ockupation av fabriken 1973: arbetarautonomins födelse i form av ”Det osynliga partiet på Mirafiori”. Då krävde man revolution, men fick en reform. Det direkta resultatet av vågen av arbetarkamp 1969-1973 resulterade i upprättandet i en modell med nationella avtal, en italiensk form av kollektivavtal mellan fackföreningsrörelsen och arbetsköparen. Den modellen håller nu på att falla samman.

Sommaren 2010 hölls en omröstning på Fiatfabriken Pomigliano d’Arco utanför Neapel bland alla anställda, fabriksarbetare och kontorspersonal, om att undandra Fiat från de nationella avtalen och införa ett hårdare arbetsschema (fler skift, kortare pauser, femtimmarspass utan matpaus osv). Arbetarna fick välja mellan försämringen eller av att produktionen av pandor istället skulle ske i på Fiat i Polen. En ren utpressning. Då förklarade man att denna nya avtalsform i Pomigliano var ett undantag. Men den 13-14 januari 2011 hölls en omröstning om att införa samma avtal även på Mirafiori, Fiats största fabrik. Valet stod mellan fabriksnedläggning eller ett försämrat avtal med kraftigt inskränkta fackliga rättigheter. Nu befarar man att modellen snart kommer att tillämpas på alla 22 000 Fiatarbetare i Italien (fabrikerna Melfi och Cassino står på tur) och sprida sig till andra sektorer, vilket kommer att rasera hela den italienska nationella avtalsmodellen. Fiat har förklarat att de endast tänker acceptera de fackförbund som accepterar avtalet som legitima fack att bedriva fortsatta förhandlingar med och representativa för arbetarna. Metallfacket Fiom-Cgil är det enda som vägrat underteckna det nya avtalet och hävdar att omröstningarna är utpressning och illegitima. (Läs mer på Motkraft )

Mario Tronti beskriver i Il Manifesto hur Fiats generaldirektör Marchionne försöker krossa Fiom, genom att spela ut dem mot arbetarna och splittra arbetarna mot varandra:

”Det handlar om att ge dödsstöten åt konfliktfacken för att ersätta dem med samarbetsvilliga fack. Och de stora facken anpassade sig direkt efter sin ’högste majestäts’ önskan. De som gör motstånd och sätter sig på tvären, skulle behöva underkasta sig arbetarnas ja-röster för avtalet mot de representativa fackens nej. Så kan arbetsköparen sedan hävda att det är Fiom, inte Fiat som hotar jobben i Pomigliano. Det är generalreceptet för att avlegitimera den facklig representationen. Det får bara finnas en representant för arbetarna, nämligen företagsledaren. Detta är den mest allvarliga aspekten i hela denna frågan. Tvångsdiktaten – med de flexibla arbetsskiften, mot sjukfrånvaron, förnekandet av rätten till hälsa, angreppen på strejkrätten, åtsidosättandet av obligatoriska konstitutionella rättigheter – sker av politiska skäl, inte på grund av produktionen kräver det. … Regeringen agerar på exakt samma sätt. Arbetsrätten (arbetarnas rättigheter) har degraderats till att bli arbetets rätt, eftersom det inte längre är personer som räknas, utan de funktioner de fyller. … Skälet är den dröm som förenar kapitalister över hela världen: avskaffandet av kollektivavtalen. Så syftet är att isolera Fiom i ett hörn. Men resultatet av folkomröstningen visar att de inte är isolerade. Och kanske är det bättre att stå isolerad i ett hörn, än i scenens mitt, med allt ansvar och samtidigt ha gett upp. Detta är en kamp som är politisk, det måste jag trycka på, men även kulturell. Den angår oss alla. Är det ett ofrånkomligt öde att vara passiva subjekt under konkurrenskraftens diktatur, att vi måste offra allt, mänsklig värdighet, individuell frihet, möjlighet att kämpa, att vilja förändra? En symbolisk attack behöver ett symboliskt svar. Tack Fiom för att ni har förstått det och fått oss att förstå det.”

”Arbetsmarknaden och avtalsformerna måste moderniseras”, säger näringslivet och högern. ”Arbetarna måste ta sitt samhällsansvar för krisen”, säger centervänstern. Trots alla gula fack uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att det mittenreformistiska partiet Partito Democratico tillsammans med alla partier i riksdagen uppmanat arbetarna att rösta ja, trots att företagsledningen översköljt arbetarna med hot och propaganda så har närmare 40-50% gett Fiom sitt stöd. Stormötena på fabrikerna har visat att Fiom har stöd långt utanför de egna leden, långt utöver sin egna medlemsskara.

Om Fiom varit isolerade från alla de etablerade (gula) fackföreningarna och från alla politiska partier, har de fått sitt stöd från annat håll. Under hösten publicerades uppropet Enade mot krisen (Uniti contro la crisi), undertecknat av flera drivande aktivister från de sociala centren och studentprotesterna, som uppmanade alla att delta i den fackliga protesten i Bryssel och den europeiska generalstrejken 29 september och Fioms manifestation på piazza San Giovanni i Rom 16 oktober 2010. Dagen efter, den 17 oktober, hölls ett stormöte på Sapienza-universitetet i Rom där Fiom, studentrörelsen och de sociala centren började föra en gemensam dialog. Alliansen stärktes ytterligare den 14 december, då Rom fylldes med demonstranter samtidigt som parlamentets två kammare röstade om ett misstroendevotum mot Berlusconi och regeringen var en hårsmån från att falla.

Tillbaka till Marghera

Idag är många av industrierna i Porto Marghera nedlagda. I en av de gamla fabrikslokalerna finns nu det sociala centret Rivolta, nordöstra Italiens största center. Den 22-23 januari hölls en konferens för Uniti contro la crisi. 1500 personer från hela Italien hörsammade kallelsen och kom till mötet. Uniti contro la crisi är inte en ny organisation, ett nytt nät eller bara en ny ”logo”. Det är snarare ett försök att sammanföra olika kamper, singulariteter och sociala rörelser och försöka finna det gemensamma, att skapa ett gemensamt politiskt utrymme.

Det gemensamma är inte en tom fras eller slagord, utan ett sökande efter att hitta det som förenar kampen mot Marchionnes modell och Gelminis universitetsreform, mot vattenprivatiseringar och kärnkraft, försvaren för en gemensam välfärd och för nya sociala skyddsnät som motsvarar dagens klassammansättning.

På mötet, i paneldebatter och workshops sammanfördes flera olika tendenser, tre rörelser som bemöter krisen på olika sätt:

* Radikaliseringen av fabriksarbetarna mot fabriksnedläggningarna och nedskärningsåtgärderna. Fiom representerades av sin generalsekreterare Maurizio Landini, med målsättningen att knyta en allians med studentrörelsen och få stöd för generalstrejken den 28 januari. Studentrörelsen har deltagit i Fioms demonstrationer och hjälpt till att hålla picketlines och flygbladsutdelningar utanför Fiatfabrikernas grindar. Dagarna efter mötet besökte Landini universitetet Sapienza i Rom och sociala centret TPO i Bologna, för att förankra generalstrejken hos dem.

* Studentrörelsen, som fick ett uppsving 2008 (l’Onda, vågen) och tog fart på nytt hösten 2010 i kampen mot utbildningsminister Gelminis universitetsreform, som kommer innebära stora nedskärningar, höjda avgifter, knyta universitetet närmare näringslivet och göra slut på forskningens och utbildningens autonomi samt prekarisera doktorandtjänster och forskning ytterligare. Hela hösten har universitet ockuperats och studentrörelsen lamslagit de italienska storstädernas kommunikationsstrukturer. Även Fiom protesterar mot Gelminireformen, eftersom den kommer att utestänga arbetarklassens barn från högre studier och återigen göra universiteten till elitinstitutioner.

* De lokala rörelser där lokalsamhället slutit sig samman för att agera för allmännyttan, den gemensamma välfärden och miljön. Konfliktlinjerna har varit mellan en politik från ovan (stat/region) mot lokalsamhället. På mötet fanns representanter från sopprotesterna i Chiaiano utanför Neapel, motståndet mot höghastighetsjärnvägen Tav utanför Turin, mot Natobasen Dal Molina utanför Vicenca, kampanjen mot vattenprivatiseringar, kampanjen mot kärnkraft och de jordbävningsdrabbade i L’Aquila. I dessa lokala kampanjer har det funnits en bred radikalitet och massmilitans, en djupt förankrad territoriell kamp som varit beredd att bedriva en långtgående olydnad för att garantera sitt självbestämmande och hindra makthavarna. De sociala centren har spelat en viktig roll i dessa lokala kamper. Genom sin territoriella kamp har dessa kampanjer i praktiken också kommit att bliv en viktig utmanande faktor mot Lega Nord och dess territoriella anspråk.

Partivänstern återuppstår

Till detta kan man tillfoga en fjärde tendens, partipolitikens kris och partivänsterns försök att åter samla sig. Skandalerna kring Berlusconis utnyttjande av minderåriga och prostituerade har förlamat regeringen. Italienska näringslivet, Confindustria, klagar på att politiken istort sett står still sedan ett halvår, utan några nya politiska initiativ. Postfascisten Finis nya parti, det nationella mittenpartiet Futuro e liberta (Framtid och frihet), som är nära knuten näringslivet, har försökt ersätta Berlusconi genom att väcka ett misstroendevotum, som var bara några röster från att fälla regeringen. Samtidigt har Lega nords krav på en ökad federalism (att de rika regionerna i nord ska förfoga över sina skattepengar som inte ska utjämnas till fattigare syd) blockerats. Högeralliansen håller på att haverera, men det finns ingen vänster att utmana den. Det reformistiska centervänsterpartiet Partito Democratico har försökt plocka upp missnöjda högerväljare genom att röra sig ytterligare in mot mitten. Vänstern (Rifondazione comunista, de gröna, PdCI), som samlades i valalliansen Sinistra Arcobaleno i valet 2008 och som förlorade alla platser i parlamentets båda kammare, har de senaste åren fortsatt bryta samman i fler partisplittringar. Den enda vänsterkraft som växt fram ur dess haveri är Nichi Vendola, som styr regionen Puglia i Syditalien. Efter brytningen med Rifondazione comunista har han steg för steg byggt upp sitt egna nätverk, ”La Fabrica di Nichi” och grundat det nya vänsterpartiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster Ekologi Frihet). I alla opinionsundersökningar är han den största vänsterkandidaten, större än PDs kandidater. Italiensk media talar om en ”Obama-effekt”, medan Berlusconi bemött honom med hån över hans sexualitet: ”hellre en premiärminister som gillar unga tjejer, än en som är bög”. Vendola deltog i toppmötesprotesterna i Genua och skrev en diktsamling om Carlo Guiliani. Under arbetet med att samla vänsterkrafter för ett nytt parti har han hållit tät kontakt med flera sociala center, bland annat talade han på autonoma Sherwoodfestivalen sommaren 2010. Vendola deltog inte själv på mötet i Rivolta, men flera personer från hans nätverk. Även före detta partiledaren för Rifondazione comunista/Sinistra Arcobaleno Fausto Bertinotti, talade på Rivoltamötet.

Frågan om att närma sig ett nytt partiprojekt är givetvis omdiskuterat och kontroversiellt. Flera sociala center, speciellt de från Nordöst (Veneto mfl), menade att de måste hålla sig framme och vara beredda att ta plats i det nya utrymme som tar form, för att se vilka politiska möjligheter som öppnas med det. Medan kretsen kring Negri (tidningen Common, doktorandnätverket Uninomade 2.0) ställer sig kritiska till att närma sig ett nytt vänsterpartiprojekt, och deltog inte på Rivoltamötet.

Det gemensamma

Vad är då det gemensamma? Det finns en risk att ”enhet” bara blir ett artificiellt eller falskt adderande av en rad disparata subjekt. Vad har mekanikerna och massarbetarna från Fiat, studenterna, de prekära kunskapsarbetarna, rörelserna för ”gemensam välfärd” (lokala initiativ, attac osv) för rent konkreta gemensamma intressen. Detta ägnades de öppna workshops-diskussionerna åt, försöket att hitta generella politiska frågor och intressen, som sammanförde kamperna. De gemensamma beröringspunkterna löpte genom frågor om inkomst, allmänningar och demokrati.

* Prekariseringen, om behovet av en ny välfärdsmodell och garanterad inkomst. De osäkra anställningarna ska inte ses som en avgränsad grupp eller sektion av klassen, utan det framstår nu tydligt att det är ett villkor som drabbar alla, ett vapen som kapitalet använder för att krossa arbetsrätten, facklig organisering såväl som underordna utbildningen.
* Mot ”finansialiseringen”, privatiseringarna och marknadsanpassningarna. En vägran att låta försämrade arbetsvillkor vara en konkurrensfaktor, att låta bostäder vara föremål för spekulation, att låta gemensamma nyttigheter som vatten och miljö förvaruligas och privatiseras. En vägran att låta arbetare och studenter, genom nedskärningar, avgiftshöjningar och lönesänkningar, betala för den ekonomiska krisen.
* Demokratifrågan. Hur en omedelbar aktiv demokrati underifrån utan representation, i fabriksmötena, sociala centren, universitetsaulorna och i lokalsamhällena står mot den politiska vändningen till en auktoritär ”governance”, en aggressiv krispolitik från ovan utan kompromisser eller hegemoni, som tvingar fram en lydnad centralt ovanifrån. Kontrasten mellan arbetarmötena på Fiat organiserade av Fiom och Marchionnes fabriksomröstningar, en demokrati underifrån och ett skendemokratiskt val för att acceptera en strikt styrning ovanifrån är uppenbar. För alla sociala kamper framstår nu tydligt att rättvisa och legalitet/lag är inte samma sak, att de ofta står i motsättning. Och att politikens kris och institutionernas avlegitimering rymmer möjligheterna att stärka dessa demokratiska utrymmen underifrån. Demokratin, de deltagande och öppna mötena, som vänder sig utåt och involverar, är därför hjärtat i de sociala kamperna. Mot Marchionne (Fiat-VDn), Tremonti (finansministern ansvarig för åtstramningspaketen) och Gelminis (utbildningsministerns) modell av governance, auktoritära styrning utan samtycke.
* Försvaret och återtagandet av allmänningar och en gemensam välfärd (”bene comune”) går som en röd tråd igenom alla kamper, i behovet av inkomst, kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, försvaret av sociala skyddsnät mot prekarisering, behovet av gemensamma mötesplatser (ockupationer) och bostäder, försvaret av ekosystemet, behovet av en fri kunskap och fri forskning som ackumulerar ett kunskapsöverskott bortom patent och marknadslogik – med kunskap som inte gått att förvaruliga men som kan vara väsentlig för demokratin, klimatet och sociala kamper (social forskning, filosofi, miljövård osv), en öppen utbildning som garanterar arbetarklassens rätt till bildning. Ett återtagande av den samhälleliga gemensamt producerade rikedomen ställd mot kapitalets ständiga försök att inhägna nya områden, förvaruliga och marknadsutsätta.

Genom dessa områden kan ”den stundande gemenskapen” (GlobalProject, Il comune che viene) växa fram. Att ”skapa gemenskap utan att göra förbestämda antaganden eller villkor för medlemskap” (Agamben, La comunità che viene).

Slaktandet av heliga kor

Under diskussionerna fanns en stor vilja att göra upp med sin historia och att inse behovet att finna ett nytt gemensamt språk och nya gemensamma krav och målsättningar.

Fioms generalsekreterare Landini förklarade hur händelserna på Fiat fått honom att omvärdera synen på en garanterad inkomst. Hur Fiom tidigare sett arbetet som enda källan till inkomst (lön), men hur man nu med prekariseringen måste gå bortom detta perspektiv. Med den höga arbetslösheten, så stor del av arbetsstyrkan som passerar genom osäkra anställningar och visstidsjobb, med studenternas låga framtidsutsikter efter fullgjord utbildning, så måste någon form av ny social välfärdsmodell startas som garanterar en inkomst åt alla personer som befinner sig i detta tillstånd, som nu är permanent – inte temporärt. Fiom öppnade därigenom för det krav som drivits av sociala centren och studentrörelsen. En garanterad inkomst är ett sätt att upprätthålla en lägstalönenivå och vrida arbetslöshets- och produktionsflytt-vapnet ur arbetsköparens händer, menade Landini. Han menade att fackföreningsrörelsen nu måste se mer till de atypiska och prekära anställningsformerna, hur man garanterar en säkerhet och lönenivå där för att höja deras standard, än att bara slå vakt om de organiserade med fasta anställningar. De nationella kontrakten gäller främst fastanställda, medan för de atypiska arbetena växt fram en djungel (över 33 olika) anställningsformer och avtal.

För de sociala centren i nordöst, förklarade Luca Casarini, gällde det att göra upp med det gamla operaistiska framtidsoptimistiska schemat ”kris-motstånd-utveckling”, att bryta med tilltron till en stadig utvecklingslinje, förbättring och tillväxt. Kapitalets väg framåt har blivit att bara fortsätta samma modell som försatte den i krisen: massprekarisering, fortsatt ödeläggelse av klimat och ekosystem, förstörelse av sociala relationer, riva upp avtalsmodeller och rättigheter, attacken mot facken och den fackliga organisationsrätten. Det finns ingte ett nytt historiskt pådrivande hegemoniskt och antagonistiskt subjekt idag inom produktionen (massarbetaren, sociala arbetaren, prekariatet, den immateriella kunskapsarbetaren), ”centralitetet idag finns inte i ett subjekt, men i krisen”. Det var mot krisens verkningar, nedskärningspaket och attacker som en rad singulariteter och subjekt tvingades motsätta sig och fann varandra i. Därav ökar vikten för projektet att hitta en ”gemensam praktik”, en ”stundande gemenskap” mellan flera olika singulariteter och subjekt. En ickemekanisk, icke-teleologisk och ickelinjär process av sammansättande. Casarini gjorde upp med 90-talets postoperaistiska diskussion om det immateriella arbetets centralitet i den ”kognitiva kapitalismen”. Utopin om den ”kognitiva kapitalismen” (kunskaps och informationsbaserade kapitalismen) som frälsare, som till exempel tredje vägens socialdemokrati (New Labour) byggde hela sitt hopp på, har visat sig fallerad. Den kognitiva kapitalismen är lika ohållbar, lika exploaterande och visar samma kristendens som andra former av produktion och kapital. ”Det immateriella arbetet finns inte, en vara kan vara immateriell, men aldrig arbetet [som producerar den]. Arbetet är alltid slitsamt och exploaterat.” Det finns ingen anledning att göra någon separation mellan immateriellt kognitivt arbete och materiellt arbete.

Den generaliserade strejken

Studentrörelsen lämnade över sina erfarenheter till Fiom: om att se strejkvapnet inte bara som blockad av produktionen, utan även cirkulationen (i metropolen, transporterna, infrastrukturen, det ”förlängda löpande bandet”), som ett sätt att finna maktmedel och bygga en styrkeposition på. Generalstrejen måste kompletteras med den generaliserade strejken. ”Vi måste göra som i London. Om en bank vill in på universitetet, går vi till banken och håller våra lektioner i deras lokaler”. Maktmedlen är både ”destituerande”, som genom blockaderna, och ”konstituerande”, som studentrörelsens självbildning, ockupationer och egna kunskapsproduktion.

”Nej:et” på Pomiglino och Mirafiori har mött ”nej:et” från Sapienza, från Chiaiano, No Tav, No dal Molina, l’Aquila. Gemensamt mot Gelmini-Marchionne-modellen. Den 28 januari höll Fiom en generalstrejk, som generaliserades av sociala centren och studentrörelsen, på Fioms inbjudan. De sociala centren och studentrörelsen stod återigen utanför Fiatfabrikernas grindar, likt den heta hösten 1969. Nu återstår att se, om det nu liksom då, kommer ge upphov till en ny kampcykel.

Sparka på de döda

Posted on 15 december, 2010 by guldfiske under Eget

Efter att vi blivit misshandlade, inspärrade, häktade, husrannsakade, utsläpade, slagna och skjutna på av polisen under EU-toppmötet i Göteborg 2001 hände något vi aldrig glömmer.

Socialdemokraterna delade ut rosor till till polisen.

Rosor? Till den poliskår som för första gången öppnat eld mot demonstranter sedan Ådalen 1931. Den gången var det socialdemokraterna som var de skjutna. Den här gången stod socialdemokraterna på andra sidan gevärspiporna.

Sparka på nyliberalismens lik

Vi var i Göteborg för att protestera mot nyliberalismen, inspirerade av de framgångsrika blockaderna i Seattle ett par år innan. I Seattle möttes miljörörelsen, internationella solidaritetsrörelser, fackföreningsrörelsen och anarkistiska aktivister på gatorna i en gemensam blockad av Världshandelsorganisationens toppmöte. På gatorna hittade de varandra. Kamper som varit isolerade och förts i det tysta möttes. Nyliberalismens myter vacklade under några år. Frihandeln visade sig inte vara så fri, marknadsekonomin visade sig klara sig dåligt utan statliga interventioner för att gång på gång rädda den, de avreglerade marknaderna klarade sig inte utan nya former av regleringar. De internationella frihandelsinstitutionerna tappade sin legitimitet.

Seattle inspirerade oss. Men protestvågen mot nyliberalismen kom inte ur tomma intet. 90-talets aggressiva högerpolitik, med privatiseringar och utförsäljningar väckte starka – men ofta isolerade – reaktioner. Zapatisternas uppror i Mexiko hjälpte oss att peka ut nyliberalismen som en gemensam fiende. De franska arbetslöshetsprotesterna i mitten av nittiotalet gav upphov till Europamarscherna mot arbetslöshet. På Europamarschen vid EU-toppmötet i Amsterdam 1997 fick vi för första gången känna på en ny repression, massarresteringar av sociala protester. Vi inringades, greps och sattes på ett expressplan hem till Sverige.

I Göteborg 2001 samlades vi återigen på gatorna mot den nyliberala politiken. Men politikerna på andra sidan kravallstaketen – eller snarare containermurarna – var inte de samma. Statscheferna bar nu rosor i sina knapphål, trots att den ekonomiska politiken inte märkbart hade förändrats. I land efter land i Europa hade en ny form av socialdemokrati – ”den tredje vägen” – återvänt till makten inspirerade av Tony Blairs New Labours framgångar. Den formen av råa avreglerade och frihandelsbaserade marknadsnyliberalism vi protesterade emot låg redan på knä. Istället stod vi inför en nyliberalism som hade fått ett socialdemokratiskt ansikte.

De röda nyliberalerna

Den tredje vägens socialdemokrati accepterade den nyliberala högerns förändringar och såg marknaden som en frigörande kraft, dessa skulle vändas till samhällets fördel. Även den offentliga sektorn skulle baseras på marknadslösningar. Genom att stimulera kapitalismen skulle en tillväxt uppstå som kunde fördelas genom välfärdsstaten hette det. De nya socialdemokraterna delade nyliberalismens syn på individens strävan efter att maximera nytta och att vara ekonomiskt rationell. Med synsättet att marknaden i grunden var något positivt, som utvecklade både individen, samhället och välfärden, gjorde att tredje vägen saknade en konflikteori, de kunde inte se intressemotsättningar i samhället.

Den sociala ingenjörskonsten från folkhemsbygget var tätt förbunden med både den fordistiska kapitalismens behov (en reproduktion av arbetarklassen) och den fordistiska arbetarklassens behov (ett visst skydd mot marknaden). I den sociala ingenjörskonsten fanns en kontinuitet till den nya socialdemokratin. Det den tredje vägens socialdemokrati bidrog med till nyliberalismen var en stark tro på att individen var formbar. Individen sågs som antingen stark och självgående eller lat, fuskande och bråkig. Välfärdsstatens roll var att tvinga fram sociala beteenden och motverka asociala. ”Inga rättigheter utan skyldigheter” var ledordet för den nya arbetslinjen. ”Welfare” blev ”workfare” – de arbetslösa skulle aktiveras (bli aktiva ”jobbsökare”), bidrag skulle sammankopplas med hårda krav på motprestationer. Strukturella problem, som arbetslöshet och arbetsbrist, segregering eller kriminalitet, invidualiserades därigenom.

Tony Blair omformade inte bara politiken med New Labour, utan även hur denna politik utformades. Tankesmedjor, reklambyråer och spinndoktorer fick en central betydelse, snarare än partimöten och folkrörelsestrukturer. Genom så kallad ”triangulering” försökte man attrahera motståndarens väljare genom att delvis ta över deras politik och retorik i sina utspel.

Det var denna nya socialdemokrati som släppte in bemanningsföretagen på arbetsmarknaden, som backade upp Bushs och hans neocons krig i USA, som gick i spetsen för att utarbeta offentligt-privata partnerskap – och därigenom föra in vinstintressen i den offentliga sektorn. Detta förändrade sjukersättningarna och stärkte de ”aktiverande” tvångsåtgärderna i de sociala skyddsnäten. Det var inte konstigt att våra kamper och sociala protester under det tidiga 2000-talet allt mer kom att hamna i konflikt och konfrontation med socialdemokratin.

De osynliga

Styrkan i de stora toppmötesprotesternas kraftsamlingar, med tusentals aktivister som möttes på manifestationer, i olydnadsaktioner och på sociala forum var att det hjälpte oss att finna gemensamma beröringspunkter och intressen, hittade en samhörighet och samtidighet som stärkte våra kamper. Men toppmötesprotesterna hade också en negativ sida: de slukade stora delar av våra resurser och möttes av en allt hårdare repression. I sin värsta form var toppmötesprotesterna helt frikopplade från våra vardagsliv och behov, bara tillfälliga ”opinionsprotester” som vi samlades kring – utan någon form av kontinuerlig förankring. Motreaktionen blev att ta tillbaka aktivismen till vardagen, återvända med vår stridsvilja till våra arbetsplatser, bostadsområden och utbildningar. Vi slog rot.

Inför valet 2006 genomfördes en kampanj som försökte föra samman dessa två ben: gemenskapen i massprotesten och den kontinuerliga förankringen i vardagen. Kampanjen syftade till gemensamma kraftsamlingar av de ofta osynliga vardagskamperna mot en gemensam ”fiende”. Vi kallade detta det ”osynliga partiet”. Vi ville uppnå samtidigheten och samhörigheten som globaliseringsrörelsen lyckats nå, men samtidigt behålla och stärka förankringen i de kontinuerliga vardagskamperna mot arbetskraftsuthyrningen genom bemanningsföretagen, försämringarna av arbetsrätten och ”prekariseringen” för unga, den strukturella arbetslösheten, det obetalda ”kvinnoarbetet” och marknaden för ”extraknäckande” studenter.

Sparka på nya socialdemokratins lik

Framför allt attackerade vi socialdemokraternas ”workfare”-åtgärder och aktiveringsprogram mot arbetslösa, för att istället kräva ovillkorade rättigheter och försöka slå in en kil mellan ”rättigheter” och skyldigheter. Vi menade att arbetslösheten inte var en individuell fråga, att det inte uppstod mer jobb bara för att man drev på arbetslösa att söka fler jobb. Vi menade att de sociala skyddsnäten – att a-kassan, socialbidragen och CSN-lånen – utgjorde en skyddsvall för lönedumpning, den nivå lägstalönenivån inte kunde gå under. Medan vi stod och höll manifestationer mot Arbetsförmedlingens aktiveringsprogram, de ”center” – vi valde att kalla ”vuxendagis” – där arbetslösa tvingades sitta av tiden varje dag för att få sin arbetslöshetsersättning, satt samtidigt Maud Olofsson från Centerpartiet i debattprogrammen och angrep med samma ordalag socialdemokraternas ”vuxendagis” för ”bidragstagare”. Vilket var absurt, eftersom Centerpartiet var det parti som gav ett ansikte åt angreppen på arbetsrätten och sänkandet av lägsta lönenivåerna för unga. Den form av ”arbetslinje-genom-workfare”-socialdemokrati som vi protesterade emot låg redan på knä. Istället stod vi inför en arbetslinje från en höger som förklätt sig till arbetarparti.

Det blå arbetarpartiet

Det är svårt att inte se den influens New Labour har haft i utformandet av Fredrik Reinfelds och PR-proffset Per Schlingmans Nya moderaterna. Precis som den tredje vägens socialdemokrater inte gick till angrepp på nyliberalismen, utan försökte driva den i sin riktning, har de nya moderaterna tagit över betydande delar av den tredje vägens socialdemokrati: arbetslinjen, disciplineringen av individen till att bli ett nyttomaximerat subjekt, den individualiserade synen på arbetslöshet (problemet finns hos den arbetssökande, inte i bristen på jobb eller den strukturella arbetslösheten), en välfärdssektor baserad på marknadslösningar, statliga interventioner i ekonomin och stödpaket för att motverka marknaden från att förstöra sig själv. Den ekonomiska krisen som bröt ut 2008 påskyndade denna utveckling då högern steg mycket riktigt in och räddade krisen genom offentliga medel till banker. Krisen raserade vägen tillbaka till de gamla moderaternas myt om den självreglerande marknaden.

Men i högerns egna retorik presenteras det däremot på ett annat sätt. De nya moderaterna har nu varit framgångsrika i att sälja in sin berättelse om Sverige, om deras ”arbetslinje” – baserad på en ”piska” (försämringar för arbetslösa och sjuka) och en ”morot” (bonusar och skattelättnader för de som lyckas klättra uppåt), att det nu ”lönar sig att vara flitig, men straffar sig att vara lat”. I den berättelsen kontrasterades högerns ”arbetslinje” mot socialdemokraternas ”bidragslinje”, där arbetslösa undanhölls arbetsmarknaden genom arbetslöshetsåtgärder och belönades genom de sociala skyddsnätens utformning, något som högern menar skapade ”bidragsberoende”.

Den tredje vägens socialdemokrati, som i slutet av 90-talet tog Europa med storm, har nu kollapsat totalt och vänstern håller på att utraderas från parlament efter parlament. Samtidigt måste vi se hur socialdemokratin sopade vägen för den ekonomiska politik som nu drivs och den höger som sitter vid makten. Det kanske inte är konstigt att deras protester nu ekar ihåligt.

Prolog: Livet i limbo

Texten ovan skrevs som ett förord till Brands publikation till Turbulence text Livet i limbo, men fick inte plats i tidningen. Så här presenterade vi numret:

Nyliberalismen borde vara död med sina kriser och självdestruktivitet. Politiskt är det ingen längre som försvarar den. Ändå stapplar den på, som en zombie. Tio år efter Seattle, där en omfattande toppmötesprotest satte de globala frihandelsinstitutionerna i gungning, släppte tidningen Turbulence artikeln ”Livet i limbo” som ett bidrag till en internationell diskussion om tillståndet för dagens rörelse. Vad är det egentligen vi har gemensamt? Kapitalismen har förändrats. Den senaste ekonomiska krisen fick den till och med nästan att haverera. Det krävdes massiva statliga insatser för att få den på benen igen och stappla vidare. Nu tar statsekonomierna smällen för räddningsaktionen, och får själva söka stöd hos IMF. Ett motstånd kan inte baseras på var vi stod för tio år sedan, eller var hur den globala suveräniteten och marknadsekonomin var strukturerad då, utan måste formeras genom att tackla dagens situation. Runt om i Europa havererar partivänstern – och samtidigt pågår omfattande protester på gatorna i flera europeiska länderna mot försämringarna av våra livsvillkor, studier, pensioner och lönesänkningar. Kanske är det till och med ointressant att prata om en motsättning mellan ”höger” och ”vänster”, konfliktlinjen går snarare mellan kapitalet och dess partier vid makten däruppe och vi underifrån som drabbas, organiserar oss och kämpar emot.

Turbulence försöker initiera en diskussion hur en ny protestvåg kan hitta sin samtidighet och se det gemensamma i de partikulära kamperna. Hur kan vi nysammansätta dessa kamper så de stärker oss både lokalt och globalt?

Vad har vi egentligen gemensamt?
Delar vi samma visioner?
Har vi samma fiende?

Det gemensamma – oavsett om vi pratar om arbetarklassen, en social rörelse eller vänstern – är inte något som är givet, utan något som skapas. Det måste upptäckas. I kamper som sammanlänkas där våra verkligheter korsas. I ett igenkännande på gatan, i upptäckten av gemensamma intressen i bostadsområdet, eller ihopsnackandet i fikarummet på jobbet. Om vi ska hitta en väg framåt så måste vi höja blicken och se varandra.

Andra svar på Livet i limbo:
Anarkisterna.com: Still not dead

Från Konfliktportalen.se: Erik skriver Dagen då den brittiska parlamentsmajoriteten sattes i rubbning, allaljuger skriver Du ser. Du känner. Du fångar det. Du skrattar åt det. Du krossar det., Kaj Raving skriver Ersätt soldaterna i Afghanistan med bistånd!, Röda Lund skriver Om Gud inte finns, Stefan Bergmark skriver Början på slutet för biblioteket?, herman skriver När vi generaliserar, och när vi inte gör det

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Att veta var man börjar, men inte var det slutar

Posted on 11 november, 2010 by guldfiske under Okategoriserad

En storm börjar torna upp sig ute i Europa. Utlösandet av de havererade bankerna och uppstädandet efter finanskrisen har lämnat nationalstaternas ekonomier kraftigt sargade, med stora underskott i de offentliga utgifterna. I land efter land presenteras nu nedskärnings- och åtstramningsåtgärder för de offentliga finanserna, för att inte drabbas av ett nationellt konkurshot likt Grekland i våras. Pensionåldern ska höjas och pensionsersättningen sänkas, de offentliganställdas löner ska sänkas och deras arbeten prekariseras – det är EU-kommissionen och Internationella valutafondens beska medicin. Vinsterna i spekulationerna på bostadsmarknaden privatiseras, medan skulderna socialiseras. Notan hamnar så i slutändan på arbetarklassens bord, för bankernas spekulationskalas. Vilket driver ut den europeiska fackföreningsrörelsen på gatorna. Den 29 september hölls en gemensam europeisk facklig aktionsdag mot nedskärningspolitiken, med generalstrejker i Bryssel, Spanien och Grekland, demonstrationer i Slovenien och Litauen. Under oktober lamslogs hela Frankrike i en strejkvåg, som slog mot transportsystemen, omfattande blockader mot raffinaderier och bensinstationer, maskande långtradarchaffisar på motorvägarna och demonstrerande gymnasieelever som blockerade vägar och ockuperade skolor.

Under mitt besök i Grekland i somras visade det sig att många av de flesta sociala aktivister jag intervjuade flitigt studerade och diskuterade exemplet med den argentinska motmakten 2001-2003, vad som var dess styrka och svaghet. När Argentina drabbades av en svår ekonomisk kris i början av 2000-talet krävde Internationella valutafonden att de offentliga utgifterna skulle minskas drastiskt och den utbyggda välfärdsstaten kraftigt skulle nedmonteras för att sanera statens finanser – vilket mötte ett massivt uppsving av sociala protester som utvecklades till en faktisk motmakt. I Brand nummer 2 ägnade vi åt oss att se närmare på detta samband och ta en diskussion kring begreppet motmakt. I en artikel av Martin Cornell introducerades det argentinska undersökande aktivistkollektivet Colectivo situaciones, som i tio års tid befunnit sig mitt ibland de sociala rörelserna och försökt delta i utvecklandet av de sociala kamperna när dessa befunnit sig i såväl medvind som motvind.

Colectivo situaciones analyser av den argentinska motmakten och metoddiskussioner är intressanta för oss även idag, på andra sidan jordklotet. Inte som en modell att lyfta över rakt av – det varnar Colectivo situaciones noga för – men däremot finns det flera erfarenheter i den argentinska krisen och revolten som går att generalisera. Den argentinska revolten var en postfordistisk revolt, genomförd av ett heterogent klassubjekt, till skillnad från fordismens homogena klassammansättning, och skedde i en tid där välfärdsstaten rustats ned – med både försvagade skyddsnät och försvagad social kontroll som följd.

Militanta undersökningar

När sociologer studerar sociala rörelser ser de dem ofta som tydliga avgränsade subjekt, vars uppkomst, struktur och målsättningar ska studeras och förklaras – vad konstituerar dessa subjekt? Colectivo situaciones deltagande militanta undersökningar av de nya sociala aktörskapen i Argentina väljer en helt annan väg. De har valt att snarare studera destituerande dynamiker, hur subjekt och aktörer överskrids, korsbefruktas och transformeras. Syftet med undersökningen är inte att definiera/förklara färdiga subjekt, utan genom deltagande vara med att arbeta fram denna transformation och stärkandet av en subjektiveringsprocess där gemenskapen blir resultatet, inte utgångspunkten. Undersökandets och skrivandets roll blir att gemensamt arbeta fram ett “know how”, att artikulera erfarenheter, finna gemensamma begrepp och procedurer, att producera resonanser snarare än ett sätt att föra ut budskap och kommunicera. Undersökningens diskussioner blir inte skapande av möten med subjekt, utan snarare möten som skapar subjekt. Den militanta undersökningen vet därigenom ”hur man börjar, men inte vart det slutar”.

”Den militanta undersökningen tar form, åtminstone för oss, som en serie av operationer när man ställs inför konkreta problem…: hur man kan upprätta kontakter och kopplingar som kan förändra våra subjektiviteter och finna någon form av gemenskap mitt i dagens långgående uppsplittring. Hur kan man få tillstånd interventioner som stärker horisontaliteten och skapar resonans, och samtidigt undviker både hierarkisk centralism och fragmentering. Och för att fortsätta på detta spår: hur kan man gemensamt arbeta fram ett gemensamt teoretiserande och tänkande kring de erfarenheter och experiment som utvecklat nya hyperintelligenta metoder? Hur skapar man autentiska sammansättningar, vars knep sedan kan cirkulera inom motmaktens spridda nätverk – utan att vare sig betraktas som en outsider till dessa upplevelser, eller att helt gå upp i de erfarenheter som inte är direkt våra egna? Hur man undviker man ett ideologiserande, det idealiserande som drabbar allt intressant i vår tid?” (On the researcher militant)

Subjektivering

Detta är långt ifrån ett erkännandets politik, att lyfta fram och kräva partikulära rättigheter åt en mängd subjekt eller minoriteter (som ska garanteras av en extern suverän), utan snarare utvecklandet av ett nytt universellt plan. Det liknar Toni Negri och Michael Hardts perspektiv i Multitude och Common Wealth. Men där Negri och Hardt betonar singulariteternas ömsesidiga erkännande som den gemenskapsskapande processen, erkännandet av mångfalden som konstituerande i det gemensamma, så betonar Colectivo situaciones än mer skapandet av det gemensamma som ett överskridande av tidigare subjekt: motmakten är inte en addering av olika subjekt, utan den nya sammansättning, den nya maskin som uppstår när dessa kombineras på andra sätt. Det är en process av avsubjektivering i lika hög grad som det är en subjektiveringsprocess. Motmakten är inte en uppradning av fabriksockupanter, arbetslösa piqueteros, Hijos-aktivister, bytesringar, kvartersmöten – som alla ställer sina partikulära krav samtidigt – utan det som sker när dessa kamper kombineras och hybridiseras: när kvartersförsamlingarna koordinerar utbytet i bytesringar med varor från fabriksockupanter som distribueras till piqueteros, när alla gemensamt militant försvarar dessa strukturer, ockuperar sociala center för att upprätthålla dem, skapar egna utbildningsstrukturer för att cirkulera dem. Motmakten kan betraktas som en alternativ samhällelighet som tar form, bortom kapitalismens arbetsdelning och uppdelningar.

Motmakten har också sin säregna relation till territorialiteten, som ett korsbefruktande mellan starkt territoriellt förankrade initiativ (som stadsdelsorganiseringen, ockupationerna) och starkt nomadiska och deterritorialiserade initiativ (prekariserade arbetare, hijos-outningarna, piqueterosblockaderna). Även dessa skilda rumsligheter hjälper till att destituera på förhand givna subjekt och skapa en ny sammansättning.

”Motmakten existerar enbart som ett fält eller sammanbindning mellan heterogena erfarenheter/experiment. En dynamik är territoriell, andra är mer deterritorialiserade. Den territoriella dynamiken blir torftig och de mer deterritorialiserade erfarenheterna och experiment blir ’virtualiserade’ utan denna gemensamma förbindelse, utan detta möte mellan båda. Deterritorialiserade rumslighet och territoriella former är polerna inom motmaktens fält och att det är en central fråga för denna nya radikalitet att de förbinds med varandra. De erfarenheter och experimenten som är närmare förbundna med territoriet – mer ’koncentrerade’ – och de mer ’diffusa’ – mer utspridda och nomadiserande – kan med sina dynamiska skillnader formulera, kombinera, eller interagerar som motmakt i till exempel ockupationen av det offentliga rummet.” (On the researcher militant)

Autonomi och social reproduktion

Motmakten kan inte ses som en spegelbild av makten, en ren reaktiv reflex eller en motstat. Colectivo situaciones betonar vikten av att heller inte se motmakten i någon ren form, i en total autonomi från staten – utan för att förstå den måste man även studera formerna av samexistens, konflikt och undandragande.

”Makt och motmakt förhåller sig till varandra som asymmetriska poler och misslyckade möten, i samexistens och konfrontation. De är relationsspäckade yttre rum som penetrerar varandra, som stjäl territorium från varandra, som orena inplanteranden bakom fiendens linjer”. (Tolv hypoteser om motmakt)

Både de så kallade ”reformistiska” och ”revolutionära” aktörerna försöker med olika metoder (dialog eller hot) nå ett erkännande och genomdriva sina krav från staten. Dessa metoder är inte diametralt motsatta, utan ligger ofta rätt nära varandra: det krävs någon form av hotvärde för att öppna upp en dialog och få ett erkännande, samtidigt som dialogen är det som kan nå fram och institutionalisera en kompromiss där konfrontationen har svårt att själv nå märkbara resultat och förbättringar. ”Staten erkänner enbart de som underordnar sig den eller de som konfronterar den.” Båda vägarna har sina faror, i form av antingen en införlivning eller att ”konfrontationens logik” tar över. Våldet och konfrontationen är statens terräng, en terräng de gärna styr om de sociala rörelsernas protester till eftersom de där är lätta att isolera och krossa genom sin överlägsna våldspotential.

Autonomin är för Colectivo situaciones en tredje väg. Den piqueteros-grupp som de följt och engagerat sig med, MTD Solano, försökte utveckla denna väg. Oavsett om piqueteros-grupperna använder sig av dialog, konfrontation eller autonomi så baseras de alla på vägblockaden som metod. Någon ”ren” autonomi existerar därigenom inte i piqueterosrörelsen.

”Tittar vi närmare ser vi att vid en blockad samexisterar tre olika parallella och kompletterande former av relation till staten: konfrontation, förhandling och likgiltighet. Det är en svår, motsägelsefull och paradoxal situation, men den måste tas itu med. Och rörelsens möjligheter uppstår i stor utsträckning ur dess förmåga att kombinera dessa tre verkligheter. En första slutsats är att om det finns behov av att ställa krav på staten finns alla varianter närvarande i olika proportioner. Och därmed är konfrontationen oundviklig. Därför är det av avgörande betydelse att stärka alternativa försörjningsformer för rörelsens existens, bort från en praktik inriktad på att nå offentliga bidrag som enda och centrala resurs.” (Tolv hypoteser om motmakt)

Konfrontationen och förhandlingen bygger på former av erkännande som ett (inomkapitalistiskt) subjekt, som en kollektiv försäljare av varan arbetskraft och en kamp om villkoren för arbetskraftens (och därigenom kapitalets) reproduktion. Colectivo situaciones undviker fällan att vare se antikapitalismen som bara en ren negation eller attack mot denna reproduktion – likt ultravänsterns kommunisering eller anarkisternas insurrektionalism – eller att fastna inom kapitalismens logik, att bara förhandla fram ett bättre pris för varan arbetskraft och fortsatt upprätthålla relationen arbetare/försäljare av arbetskraft inom kapitalet. Den arbetslöse som kräver ersättning och arbete löser frågan om överlevnad – om mat på bordet och tak över huvudet – men löser inte frågan om exploatering och makt. En negation genom arbetsvägran eller kommunisering löser frågan om exploatering, men ger ingen mat på bordet eller tak över huvudet, klarar inte av att omedelbart tillfredsställa våra behov. Motmaktens autonomi innebär för Colectivo situaciones dess förmåga till självreproduktion, självaffirmation och självständighet. Motmaktens framgång består i dess förmåga att skapa sin egen materiella grund, att konstituera sig som en egen kraft kapabel att reproducera sig – men inte som arbetskraft, utan snarare garantera en produktion och reproduktion utanför kapitalet.

”[Motmakts-]Erfarenheterna har skapats utifrån sina egna förutsättningar, av sin egen kraft och potentialitet, och som sprider denna energi, hämtar sin styrka från en process av självaffirmation och självständighet. Det viktigaste för deras utveckling ligger i deras förmåga att undkomma samtidens, representationens och de ekonomiska förhållandenas krav och istället lyckas producera egen tid. Hos motmakten tycks politik främst innebära förmågan att producera denna temporalitet och denna autonomi.” (Tolv hypoteser om motmakt)

Autonomiseringen av reproduktionen sker som en överlevnadsstrategi underifrån parallellt med att välfärdsstaten nedmonteras och tvingas släppa allt fler av sina sociala funktioner.

”Utmaningen de radikala erfarenheterna [av motmakt] och reproduktionens ’autonomisering’ står inför kräver praktiska hypoteser för att effektivt kunna förverkligas. Ur ovanstående framträder en första hypotes: i Argentina har ett antal olika nätverk – mer eller mindre diffusa, mer eller mindre organiserade – nu blivit självständiga. Det rör sig om grupper som arbetar med byteshandel och andra former av alternativ ekonomi, de som arbetar för mänskliga rättigheter, kvartersförsamlingar och politiska diskussionsgrupper, ockupationer av fabriker (över 100 stycken), andra grupper arbetar med vård och utbildning och så vidare. Dessa erfarenheter är mycket heterogena. Vissa är i själva verket obskyra. Men samtidigt lever miljontals människor i dem.” (Tolv hypoteser om motmakt)

”Det finns massor med frågor som måste lösas i praktiken: hur man skall lösa den dagliga driften av fabriken, hur man fördelar arbetsuppgifter internt om företaget ska vara ickehierarkiskt, hur ska varorna distribueras, levereras och ska man betala gamla skulder som de gamla ägarna lämnat efter sig, hur man skapar band till stadsdelen baserade på solidaritet och så vidare. Dessa frågor får en speciell innebörd under finanskapitalets hegemoni, eftersom fabriksproduktionen övergavs av sina ägare eftersom den inte gav den avkastning som utlovats på den spekulativa finansmarknaden. Detta öppnar ett nytt perspektiv: en värld av två lönsamheter, en som styrs av vinstmaximering, och en som utgår från den alternativa sociala reproduktionens logik. I denna bemärkelse handlar fabrikens återhämtande inte om att öka vinsterna igen, utan det är någon helt annat som måste öka. Vi måste verkligen fundera över betydelsen av fabriksockupationerna, av arbetsplatserna som överges av sina ägare. Utmaningen är om dessa fabriker förutom sin produktion också kan producera en annan form av subjekt, som kan agera bortom en inkludering och uteslutning, speciellt med tanke på att de som ockuperar dessa fabriker är just arbetare som levt hela det senaste decenniet med osäkra anställningar”. (Bortom blockaderna)

Men är denna autonomi tillräcklig? Risken finns att den bara blir en form av självexploatering, som ändå tvingas anpassa sig och infogas i kapitalismen. Här handlar det återigen om hur korsbefruktningen och hybridiseringen, ”subjektiveringsprocessen”, är förutsättningar för autonomin och för skapandet av en ny form av samhällelighet. De arbetslösa kan överskrida sin roll som arbetslösa när deras vägblockader – och styrkeposition därur – förbinds med fabriksockupationerna, fabriksockupationerna överskrider sin roll genom att förbindas med bytesringarna, stadsdelsförsamlingarna kan garantera sin självständighet genom bytesringarna förbundna med ockuperade fabriker och militansen från de arbetslösas blockader. Tillsammans går motmakten bortom ett reproducerande av kapitalförhållandet – vilket de enskilda subjekten inte skulle klara – utan kan bli en självreproduktion av liv, utan att bli en reproduktion av arbetskraft.

Situationellt tänkande

Även Colectivo situaciones teorier om motmakten löper ju risken att reduceras till en modell färdig att implementera – om än mer uppdaterad för en postfordistisk klassammansättning än vänsters fordistiska organisationsmodeller. Colectivo situaciones aktar sig för att uppställa även motmakten som en färdig modell.

”Aktiviteter som lyckas låta erfarenheter/experiment skapas och komma till liv idealiseras. De förvandlas då till en ’bra form’ som ska tillämpas överallt och alltid, som en ny uppsättning a priori-principer. Det begärs därigenom att detta ideal ska kunna gälla för alla”. (On the researcher militant)

Idealiseringen fungerar som en destruktiv kraft, dels genom försöket att pressa in nuvarande situationer i mallar från andra tider och andra situationer, men också genom att bortse från situationens komplexitet, hur varje situation är full av motsägelser och motsättningar. Verkligheten anpassas efter kartan. Colectivo situaciones beskriver två aktörer som oftast verkar hämmande på utvecklandet av motmakten och ett situationellt perspektiv: Den ena är ”den sorgliga aktivisten”, de militanter som följer en partilinje och närmar sig situationen utifrån, med en färdig formel och en instrumentell syn på hur de ska intervenera. Den andra är universitetsforskaren, som också kommer in i situationen utifrån med förbestämda hypoteser som ska testas och verifieras. Den militanta undersökningen fungerar på ett annat sätt:

”Det som driver de militanta undersökningarna är inte en modell för framtiden, utan om ett sökande efter makt (potencia) i nuet. Därför är en av dess viktigaste kamper riktad mot ”a priori”, mot fördefinierade system. Att bekämpa ’a priori:s’ innebär inte att dödförklara varje försök att tänja på verkligheten. Ingenting behöver dö. Det innebär dock en permanent medveten introspektiv genombelysning över de sortens uppfattningar som vi försöker tillämpa i varje situation.” (On the researcher militant)

Den undersökande militanten kan inte vara extern ifrån situationen som ska undersökas och utvecklas, det ”finns inga procedurer utanför situationen”. Det gäller att tänka i och från situationer, genom ett involverat delande av erfarenheter och möten – utan att betrakta praktiker, teorier eller subjekt a priori-bestämda. Stärkandet av den situationella erfarenheten är bästa vaccinet mot dessa a priori-strategier.

”Faktum är att i vår erfarenhet finns det en mycket stark komponent i ett tänkande mot just idealen i deras funktion som löften. Det vill säga: hur agerar vi utifrån vår makt (potencia) i det som är – och inte utifrån vad som ”borde vara” (ideal)?” (On the researcher militant)

Dödläge

Motmakten nådde sin kulmen i Argentina mellan åren 2001-2003, men bröts succesivt ner när de argentinska statsfinanserna förbättrades. Fabriksockupationerna legaliserades eller vräktes, piqueterosrörelsen splittrades upp genom rekuperering och repression, stadsdelsmötena avmattades och hade svårt att hantera partivänsterns infiltrationer och agendor. Colectivo situaciones ägnade mycket tid åt att analysera dessa processer och infångningsmaskiner, och också se hur besvikelsen och vemodet hos den rörelse som var kvar kunde omvandlas till en politisk kraft. Motmakten lyckades inte bli en permanent process, men det innebär inte att det var en bortkastad erfarenhet. Colectivo situaciones värjde sig mot att använda den progressivistiska vänsterns linjära syn på ”vinster” och ”förluster” mellan symetriska maktblock. ”En process upphör inte med förluster eller segrar, men de kan helt klart stelna och tappa sin dynamik.” En revolutionär process, en rörelse, har sina olika temporaliteter: den bromsar upp eller accelererar, men den står aldrig stilla. Och framför allt kan den inte gå tillbaka dit den var tidigare. De erfarenheter som gjorts går inte att göra ogjorda och den subjektiveringsprocess som motmakten gav upphov till har i djupet förändrat samhällets aktörer. Det finns inga vägar tillbaka till en fordistisk homogen klassanalys, utan motmaktens erfarenheter i ett enande av homogena krafter finns med även i dagens kamper – oavsett om de är mindre i sitt omfång. Vägen framåt går fortfarande genom att kunna agera situationellt, kunna lyssna och finna det gemensamma.

Texter av Colectivo Situaciones på svenska:
[2002] Piqueteros
[2002] Tolv teser om motmakt
[2002] Bortom blockaderna
[2003] Dessa decemberdagar
[2003] Mellan kris och motmakt
[2007] Politisera vemodet

Från Konfliktportalen.se: vandringsmyran skriver Regionalism i Sverige och politik (del 1, södra sverige, södra norrland), Kaj Raving skriver Men vem ska betala?, Anders_S skriver Partistyrelsen i S avgår?, L. O. K. Ejnermark skriver Boris Vian – Je Bois, Hans Norebrink skriver Äntligen vardagsmuslimer!, >> 907 skriver Politisk extremism och den normala liberalismen

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Que se vayan todos!

Posted on 15 oktober, 2010 by guldfiske under Eget, Grekland

December 2001. Undantagstillstånd har utfärdats i Argentina. Landets finanspolitik rusar mot kollaps. Internationella Valutafonden (IMF) ställer allt högre krav på staten för att bevilja sina stödlån för att rädda ekonomin. Företagen har flyttat stora delar av produktionen och sitt kapital utomlands och konkurserna ökar. Den argentinska arbetarklassen går redan på knä, medlklassen dras sakta med i fallet och arbetslösheten når rekord. Medelklassen börjar ta ut sina besparingar från bankerna, för att omvandla dem till dollar och rädda undan dem på utländska banker. Kaoset hörs. Bullerdemonstrationer, så kallade ”cacerolazos”, ringlar allt oftare genom innerstadens gator. Folk bankar ilsket på sina kastruller utanför parlamentet. Irritationen stiger. De arbetslösa blockerar motorvägar. Dessa så kallade ”piqueteros” bidrar till att lamslå produktionen, de arbetslösas stridsvilja smittar av sig på en strejkvåg på arbetsplatserna. När regeringen fryser alla bankkonton för att hindra kapitalflykten hos småspararna exploderar det.

Manifestationerna utvecklas under ett par dagar till massiva kravaller. Bankerna och de multinationella företagen får sina fönster krossade och lokaler plundrade. Folkmassorna konfronterar polisen utanför parlamentet och president Fernando de la Rúa flyr med helikopter. Dagarna därefter faller regeringen. Under ett par veckor faller varje ny president som tillsätts. Misstron riktas inte mot enskilda politiker förtroendekrisen drabbar alla makthavare. ”Que se vayan todos!”, alla ska bort, blir slagordet som kommer att förena alla protester.

Laboratorium Argentina

Den argentinska revolten var av en ny typ, den visade på en komplex sammansättning som skilde sig från den gamla enhetliga arbetarrörelsen. Piqueteros och cacerolazos lyckas tillfälligt blockera den politiska och ekonomiska makten i Argentina. Denna ”destituerande makt”, det vill säga förmågan att hindra och destabilisera statens maktutövning, att blockera produktionen och ekonomins flöden, var ena benet i den argentinska motmakt som tog form mellan åren 2001-2003. Det andra benet, dess ”konstituerande makt”, var dess kreativa förmåga att utveckla nya egna konstruktiva strukturer, sätta agendan själv och organisera sig autonomt. Piqueterosrörelsens blockader följdes av skapandet av alternativa försörjningsformer för de arbetslösa. Flera av de företag vars ägare lämnat Argentina ockuperades och drevs vidare av de anställda som kooperativ, som med keramikfabriken Zanon, det fyrstjärniga Hotel Bauen, klädfabriken Brukman och tryckeriet Chilavert. De följande åren var 10 000-tals anställda i kooperativen. En annan konstituerande form för revolten var alla de asambleas, kvartersmöten, som uppstod i varje stadsdel. Bara i Buenos Aires bildades 150 stycken, en mångfald av mötesplatser med spretig karaktär. Många av dessa asambleas ockuperade fastigheter i sina kvarter som omvandlades till lokala mötesplatser. Utifrån dessa sociala centra startades bytesringar, en egen informell ekonomi tog form. Det slående var hur dessa strukturer organiserades horisontellt och utanför den etablerade vänsterns initiativ. Motmakten skapades utanför och mot staten, som en massiv ”flykt” undan staten och i en misstro mot hela det politiska systemet.

2003 började den argentinska ekonomin långsamt återhämta sig och motmakten splittras upp. Staten lyckades förhandla fram kompromisser med några av de större grupperna av organiserade piqueteros och få dem att bryta sina blockader, medan de andra utsattes för repression. Vissa av fabriksockupationerna legaliserades, medan andra olagligförklarades. Medelklassen lämnade protesterna när de fick tillbaka åtkomsten till sina bankkonton. Men erfarenheterna från motmakten bärs vidare i de sociala rörelsernas minne.

Anarki i Exarchia

December 2008. Polisbilen lämnar Exarchia, alternativkvarteren i Aten, efter att ha grälat med ett tjugotal ungdomar utanför en krog. Två av poliserna återvänder senare till platsen till fots, med dragna pistoler. Natten den 6 december skjuts den 15-årige Alexandros Grigoropoulos till döds när han försöker springa från poliserna. Ingen är beredd på den våldsamma explosion mordet utlöser. Ungdomar i hela Grekland går rasande ut på gatorna och slår sönder shoppingkvarteren i städerna. Skador för över femtio miljoner euro rapporteras. Under några hektiska veckor sker flera demonstrationer varje dag, åttahundra skolor och tvåhundra universitetsfakulteter ockuperas. Rörelsens ”destituerande” karaktär följs av en ”konstituerande” makt. Grekiska anarkiströrelsen får ett massivt uppsving och rörelsen omvandlas snart till en våg av ockupationer. För första gången sprids ockupationerna till förorterna och utanför de stora städerna. Och ockupationsrörelsen når utanför anarkiströrelsen, i flera stadsdelar ockuperas lokala mötesplatser av nybildade stadsdelsförsamlingar. Öppna stormöten blir den hegemoniska organisationsformen för de nya sociala rörelser som uppkom ur decemberprotesterna. Den etablerade vänstern tas helt på sängen. Men när kännedomen om Greklands ekonomiska problem blir offentliga våren 2010 träder även den ut på gatorna, in på arbetsplatserna och ut i kvarteren. Generalstrejkerna avlöser varandra.

Eurokris

Den amerikanska bolånkrisen som bröt ut 2008 växte till en bankkris, spred sig som finanskris för att slutligen brisera som en global ekonomisk kris med massarbetslöshet som följd. Krisen slår hårt mot EU, statsskulderna skjuter i höjden och eurons överlevnad diskuteras. De nationella stödpaketen till bankerna var de första åtgärderna för att hindra krisens spridning, och följs nu av internationella stödpaket till de vacklande nationella ekonomierna med skenande utlandsskulder.

Först ut var Grekland, som i april hotades med nationell konkurs. IMF, som vi tidigare mest förknippat med inblandning i globala syds ekonomier, gick in med ett stödpaket åt Grekland, följt av ett stödpaket på 750 miljarder till andra ekonomiskt svaga EU-länder. Och med IMF-lånen kommer samma chockdoktrin till Europa som drabbat globala syd. Makten över statsfinanserna flyttar från parlamenten till IMF-ekonomerna, som med sina lånekrav i praktiken tar över det nationella styret. Den beska medicinen är sänkta offentliga utgifter, nedskuren offentlig sektor, sänkta lönenivåer, lägre pensioner och högre pensionsåldrar. En cocktail som kan visa sig bli explosiv de närmaste åren. I Europa rasade visserligen antalet strejkdagar från 2008 till 2009. Ekonomiska krisen och den ökade arbetslösheten verkar ha fått facken att göra allt för att bevara sina jobb, även till priset av sänkta löner och försämrade arbetsvillkor. Speciellt tydligt är det i den privata sektorn. Däremot har stridbarheten varit större i den offentliga sektorn, där jobben traditionellt sett har varit tryggare. Och det är just den offentliga sektorn som kommer drabbas hårdast de närmaste åren.
Det finns inga garantier att protesterna kommer gå åt vänster. Snarare finns risken att det blir tvärtom. Historiskt har den yttersta högern varit bättre på att fånga upp sympatierna i dessa lägen, med sina krav på protektionism, stängda gränser, statliga ingripanden och jakt på syndabockar. Högerpartierna börjar göra allt större inbrytningar i andelen av arbetarklassens röster vid parlamentsvalen. Vi ser också en ökad ”proletarisering” då medelklassen börjar få en allt osäkrare tillvaro. Var deras stöd kommer gå är osäkert.

Från ekonomisk kris till systemkris

Men vi har också sett antydningar till en gryende social proteströrelse. Och inte bara i Grekland. Efter Islands ekonomiska kollaps ställde sig hela befolkningen utanför det isländska parlamentet med kastruller och skanderade ”alla ska bort”. Samma sak skedde förra året i Lettland, Litauen och Bulgarien. Oron märks på ekonomi- och ledarsidorna i dagstidningarna. IMF’s vd Dominique Strauss-Kahn varnar för att de ekonomirelaterade upploppen kommer att öka. Tidningen Financial Times varnade samtidigt för att ”Det verkliga hotet mot partistaten vore storskaliga protester i städerna som började korsbefruktas med varandra och bli koordinerade”. Eurokrisen i Grekland riskerar att följas med liknande ekonomiska sammanbrott i Portugal, Spanien, Irland och Baltikum. Baltikums ekonomi är i sin tur starkt uppbunden till svenska och danska banker. Europeiska unionen står inför sin svåraste kris.

Den grekiska protestvågen visar på många likheter med den argentinska utvecklingen då den ekonomiska krisen övergick till att bli en systemkris. Förtroendet för hela det politiska etablissemanget rasar med de stora försämringar och nedskärningar som staten tvingas genomföra. När staten tappar sin legitimitet öppnas dörrarna för motmakten. I denna totala förtroendekris framstår självorganiseringen som enda alternativ. Det är i en sådan situation som en dubbelmakt kan uppstå, det vill säga att de sociala protesterna börjar utgöra en egen organiserad makt i samhället parallellt – och mot – statsmakten. Det argentinska exemplet visade på motmaktens två sidor: en uppbrytande destituerande sida (kravallerna, sabotagen, generalstrejkerna, massdemonstrationerna, blockaderna) och en uppbyggande konstituerande sida (kvartersförsamlingar, arbetarråd, bytesringar, självorganisering, öppna stormöten). Den argentinska motmakten, med dess styrka och svagheter, studeras nu flitigt och diskuteras i Grekland inför höstens stundande protestvåg. Och alla europeiska sociala rörelser följer med spänd blick om den grekiska motmakten ska lyckas ta form. För en ny kampcykel kan snabbt få fäste och spridas till de andra europeiska länderna som står inför samma chockbehandling. Misstron riktas nu mot hela det politiska systemet. Alla ska bort.

Publicerad i Brand #2 2010 som inledning på ett block på temat Motmakt.

Missa inte Copyriots serie om den isländska krisen: Krisland 1, 2, 3 osv.

Från Konfliktportalen.se: vandringsmyran skriver Vägvalet, loaderrorready skriver Varför misslyckades Feministiskt Initiativ?, >> 907 skriver Umeå: Vi måste själva granska kapitalet, Anders_S skriver Äggost är kanske egentligen mera norskt än svenskt, Kaj Raving skriver Mörk framtid för järnvägen under högerstyret

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Guldfiske

Tag Archives: motmakt

Till kamrat vem som helst

Är du för söt äter världen upp dig, är du för sur spottar den ut dig

Revolutionskaskader. Att ge motsättningar en tid och plats

Den stundande gemenskapen

Sparka på de döda

Att veta var man börjar, men inte var det slutar

Que se vayan todos!