Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del III.

Ett märkligt replikskifte ägde rum veckorna efter det italienska valet i april. Den parlamentariska vänstern hade just utraderats helt, och den italienska arbetsgivarföreningen Confindustria var snabba att gripa tillfället och göra ett utspel om att det låga röstmässiga stödet för vänstern visade att fackföreningsrörelsen inte längre uttryckte arbetarnas intresse, utan bara var ett självbevarande politiskt ”kast”. Om arbetarklassen inte ens valde vänstern att representera dem i de parlamentariska församlingarna, menade de, kunde fackföreningarna inte heller längre ses som någon kollektiv representant för arbetarklassen eller motpart i avtalsförhandlingar. Confindustria förklarade därför att de kollektiva avtalsförhandlingarnas tid var förbi, och såg nu möjligheten att istället driva igenom individuella avtals- och löneförhandlingar utan facket som medierande instans. Mothugget kom från ett oväntat håll. Det parti som bemötte Confindustrias utspel och försvarade den fortsatta betydelsen av fackföreningar var det separatistiska högerpartiet Lega Nord. Lega Nord hade gjort ett rekordval och vidgat sin traditionella klassbas från småföretagare i Norditalien till att locka över arbetarröster. Insikten att en betydande del av fackföreningsrörelsens medlemmar nu röstade Lega, fick partiet att oroas över att direkt få dessa bortskrämda igen av arbetsgivarföreningen.

Gula fack

Lega är inte enda högerkraften som skördar framgång bland arbetarklassen. Även det gula facket Ugl, nära stående Allianza nazionale och startat av dess föregångare, fascistpartiet MSI, växer och är idag Italiens fjärde största fackförening. De har nu passerat det största basfacket, RdB-Cub.

På Pirelli i Milano, som alltid varit Cgil:s starkaste fäste, förlorade den lokala Cgil-klubben de fackliga valen till Ugl. Pirelli har länge setts som en av de ”rödaste” industrierna, med en lång historia av radikal arbetarkamp – den första fackliga baskommittén, Comitati unitari di base , Cub, bildades på Pirelli i slutet av 60-talet. Den nystartade Ugl-avdelningen på Pirelli startades av unga utbrytare ur Cgil, som var missnöjda med Cgil:s försämrade fackliga lokala självbestämmande i och med stödet till Prodiregeringens välfärdsavtal, som förhandlades fram med Confindustria och därigenom innehöll flera försämringar för facken. Det gula facket Ugl lovade centralt fackklubben större lokal autonomi, trots att även Ugl gett reformen sitt stöd. För bara två-tre år sedan hade sådana fackliga avhopp från Cgil för en ökad autonomi skett till basfacken.

– Vi måste inse att det inte längre finns en relation mellan arbetarklassen och att rösta vänster. Arbetaren isolerade är inte längre en klass, han är något annat – det är en individ som ersätter den horisontella solidariteten med en vertikal solidaritet, den med sina företagsledare, säger Dino Greco från Cgils riksledning till Il Manifesto i en kommentar om Lega Nords arbetarstöd.

Delar av den italienska arbetararistokratin på de stora industrierna i nord har övergivit en vänster som inte skyddar eller representerar dem, utan som bara tänker på ”bögar och negrer”. Lega Nord har istället lyckats nå dem genom ett långvarigt lokalarbete i territoriet. Lega Nords inbrytning i den norditalienska arbetarklassen gav partiet för första gången ett valgenombrott i regionen Emilia Romagna, det ”Röda Emilia” runt Bologna. Lega förklarade triumferande att nu hade den ”andra Berlinmuren” fallit.

– Vänstern är helt lösryckt från sin sociala sammansättning. Det räcker inte att säga att man representerar arbetet, man måste göra det i förhållandet till de sociala förhållandena och förutsättningarna, annars är det bara ett tomt antagande. Under dessa år är det bara la Lega som har gjort det. De har byggt upp en identitet kring plats och territorium istället för klass, en identitet som är exkluderande istället för vara inkluderande, säger Dino Greco från Cgil.

Regionernas sheriffer

Lega Nords starka regioner är Veneto och Lombardiet. I de städer där partiet fått kommunal majoritet och kunnat vinna borgmästarposten, har de utvecklat en stark betoning på lokalt självstyre, med kommunledare som starka ”despoter” som enväldigt styr sina städer och territorier, ”herrar i sitt eget hus” – något som fått motståndare att ironiskt kommit att benämna dem som ”sheriffer”.

Som parti är inte Lega Nord lätt att få grepp om, de innehåller många motstridiga tendenser och har flera gånger bytt politisk linje. De bildades 1989 som en sammanslagning av flera lokala rörelser med målsättningen att de norditalienska regionerna, som Lega kallar ”Padanien”, ska bryta sig loss från Italien. Syftet är att istället skapa en federal stat där de olika regionerna har autonomi och enbart betalar skatt till regionen – så att de rika regionerna i nord slipper betala för de fattigare regionerna i syd. Flera av de ledande politikerna har en vänsterbakgrund, partiledaren Umberto Bossi kommer från kommunistpartiet och Roberto Maroni från radikala vänstergruppen Democrazia Proletaria, medan andra drivande personer som Mario Borghezio kommer från extremhögern.

Lega Nord har från starten varit ett populistiskt parti, beskrivit sig som ”folkets röst”, att de är de enda som tagit tag i ”stigmatiserade frågor” och haft en tydlig anti-etablissemangslinje – att nord sugs ut och tvingas försörja etablissemanget i Rom, som inte ser till befolkningen i nords intresse. Den regionala kampen byggs kring en upphaussad ”identitet”, som tar både dramatiserande och mobiliserande former, där Lega Nord utmålas som nords befrielserörelse. I ett medialt utspel gick de 1996 ut med en symbolisk självständighetsdeklaration för Padanien, en symbolisk aktion som övergick i gatukonfrontationer mellan polisen och ”grönskjortorna” (le Camicie Verdi), Lega Nords funktionärskår (namnet är en medveten anspelning på fascisterna ”svartskjortorna”).

Från frihandel till protektionism

Till en början var Lega Nord ett strikt frihandelsinriktat parti. Partiet hade sin bas i nätverken av småföretagare i Veneto- och Lombardiet-regionen, den ”diffusa fabrik” som kommit att kallas ”Tredje Italien”, och som under 90-talets början lyftes fram som en mönstermodell i Europa för hur postfordistisk produktion skulle kunna se ut. Små specialiserade, lågteknologiska och ofta familjeägda fabriker, egenföretagare och entreprenörer kopplades samman genom flexibla nätverk och just-in-time-produktion till de större produktionsgrenarna. Just detta klasskikt såg under 90-talet frihandeln, nedmonterandet av handelstullar och en fri cirkulation som möjligheten och lösningen för sin ekonomiska situation. De vände sig emot skattenivåerna i nord och resursutjämningen, organiserade sig mot italienska statens subventioner av jordbruk och industrier i syd.

Dessa småföretagare drabbades hårt av den ekonomiska krisen. EUs östutvidgning, Turkiets ansökan om att få ansluta sig till den europeiska inre marknaden och Kinas öppnande av sin marknad och produktion innebar ett stort hot mot den norditalienska småskaliga produktionen. Lega Nord svängde därför under 2000-talet från frihandelsliberalism till protektionism, och började efterfråga just de åtgärder de kritiserat hos den italienska staten: subventioner och handelstullar. Likt många av de europeiska högerextrema populistpartierna skedde en svängning från nyliberal ekonomisk politik till en form av välfärdschauvinism, både av populistiska skäl och för att skydda sin egen ekonomiska situation. Så bisarrt nog blev en av de forna ”understödsmotståndarna” i Lega Nords stora politiska valfrågor att staten måste subventionera och betala underskottet för Milanos konkurshotade innerstadsflygplats Malpensa.

Vem knegar i Lega Nords fabriker?

Det är i detta ljus man måste se Lega Nords rasistiska utspel, det är hos få andra extremhögerpartier som rasismen skett så tydligt utifrån ekonomiska intressen som hos Lega. Medan hos övriga extremhögern antiinvandringskampanjerna främst riktats mot romer och islam, har Lega Nord kombinerat det med kampanjer mot Turkiet och Kina, de länder vars billiga produktion är det stora hotet mot Norditaliens småindustrier. Kampanjen mot Turkiets inträde i EU draperades i islamofobi och argument om det kulturella hotet mot Europa. De sociokulturella rasistiska argumenten, om invandring som hot mot kulturella särdrag och identitet, frågan om trygghet och säkerhet riktad mot ”invandrarbrott”, kombineras starkt med en välfärdschauvinistisk och socioekonomisk betoning, om invandringen som kostnad för samhället och ett hot mot sysselsättningen. Lega Nords mest spridda valaffisch inför vårens val bestod av bilden på en indianhövding och texten ”Indianerna stoppade inte invandringen – idag lever de i reservat”, samma som Sverigedemokraterna använde på 80-talet.

Lega Nord är nu tillsammans med Allianza nazionale pådrivande i att skapa en restriktivare flyktingpolitik, att försöka kriminalisera papperslösa migranter, bygga fler flyktingförvar och utvisa fler – även EU-medborgare från Östeuropa. Nya finansministern Tremonti förespråkar en ökad protektionism för att skydda den italienska produktionen. Italiens gränser ska stängas och skyddas. Men kommer den rasistiska och konservativa högern kunna rädda den italienska produktionen undan den nyliberala ekonomiska politiken och en globaliserad marknad på det sättet? Var ska de norditalienska småföretagens varor exporteras? Och framför allt, vem ska jobba i deras fabriker när de bedriver sin inskärpning av migrationspolitiken?

I Lega Nord kan samma person som sätter upp sin affisch om indianreservat på väggen, exploatera papperslösa i sin fabrik. Om ”säkerhetspolitiken” nu leder till att papperslösa migranter och östeuropeiska gästarbetare sparkas ut ur fabriker och byggsektorn, kommer det till slut leda till svåra problem för företagarna. Bara i Milano efterfrågas 70 000 byggnadsarbetare de närmaste två åren. Byggbranschen består av små byggföretag, småföretagen kan konkurrera genom att de betalar lägre löner och pga de anställer svart. Runt en miljon i Italien arbetar i en sektor med ”hushållsnära tjänster” i hemmet, men bara 300 000 är anställda. I Padua är 10% av arbetsstyrkan invandrare, och de jobbar just i småföretagen. För här har vi den andra sidan av ”tredje Italien”, det är en postfordistisk produktion baserad på en lågutbildad arbetsstyrka, ofta migrantarbete, som gör småföretagande och småentreprenaden möjliga. Nationalismen eller regionalismen kan inte låtsas bort att världen är gränslös vad gäller ekonomiska och mänskliga flöden. En försvagad klasstruktur försvarar sig själv, men förvärrar samtidigt sina problem.

Tillbaka till familjen?

Högerns svårigheter att lösa de ekonomiska problemen återspeglar sig även i deras sociokulturella politik. Lega Nord, Allianza Nazionale och kristdemokrater fick ett stort utrymme i valdebatten, i att försvara ett återvändande till ”traditionella värderingar”, skyddande av ”livet” och ett ”uppvärderande” av familjen. Men kan man prata om det som en nymoralism, när samtidigt den kristdemokratiska partiledaren Casini är skild, Berlusconi är skild och öppen med sina ”affärer” även vad gäller privatlivet och ledaren för abortmotståndslistan Ferrara avslöjade att det gjorts abort tre gånger i hans egna relationer. Återgången till ”traditionella katolska värderingar” fyller snarare funktionen att dölja och lappa igen några av den nyliberala politikens skador och problem än att vara moralisk. Fler och fler kvinnor blir hemmafruar igen, och med färre kvinnor på arbetsmarknaden minskar arbetslösheten. Men männens löner ökar inte i motsvarande grad, så familjerna får klara sig på mindre resurser. ”Ungdomar” bor hemma längre och längre i åldrarna, på grund av svårigheten att hitta stabil inkomst på en prekär arbetsmarknad – och kan därigenom inte skaffa egen bostad. Den inskränkta aborträtten leder till svagare position för kvinnor och en vikt att stärka släktbanden och familjen som ekonomisk institution. I bristen på en utbyggd välfärdsmodell blir familjen den institution för högern som tillfälligt kan lindra och dölja de svåra ekonomiska problemen.

Lega Nord skapade Berlusconis valseger genom att locka över arbetarröster från vänstern. De adresserade en oro som finns bland italienska arbetare, genom att lyfta fram familjen, territoriet och säkerheten som lösningar. Men frågan är vad som kommer ske när dessa arbetare ser att lösningarna i längden riskerar att förvärra deras situation snarare än att lösa den. Hela vänstern är nu utomparlamentarisk, står på gatorna och försöker återuppta en förankring i klassen, utan några medierande politiker i parlamenten. Det kommer att bli en explosiv händelseutveckling de närmaste åren i Italien.

Continue reading →

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del II

Brinnande romerläger, koordinerade polisrazzior mot invandrare, patrullerande medborgargarden och nynazistiskt gatuvåld. Och det har bara gått en månad sedan högern vann valet i Italien. Är detta ”säkerheten” de utlovat?

Natten till första maj sparkades den 19 år gamla Nicola Tommasoli till döds av en grupp unga fotbollshuliganer och nynazister i Verona. Veronas borgmästare Flavio Tossi, från Lega Nord, var snabbt ute och tonade ned händelsen, och uppmanade vänstern att inte ”politisera” frågan, att det enbart var en enskild händelse? Men hur kan man blunda för det sammanhang misshandeln skedde i, hur kan man undvika att se sambanden?

Verona är en av de städer som drabbats hårdast av fascistiskt våld, med ett dussintal grova nyfascistiska attacker de senaste åren. På fotbollsläktarna har fascister fått agera fritt bland laget Veronas supporters Hellas och kunnat använda fascistiska symboler utan reaktioner. Istället för att motverka dessa rörelser har Tossi sett till att hålla en bra kontakt med dem, och istället försökt tona ner Veronas antifascistiska historia. Som kommunens representant till kommittén för det historiska partisanmotståndet som befriade Verona utsåg Tossi Andrea Miglioranzi från Fiamma Tricolore, som spelar i vitmaktbandet Gesta Bellica och har en bakgrund i den våldsamma nyfascistiska organisationen Veneto Front Skinhead. Den 25 april, på befrielsedagen, motverkade Tossi kommitténs traditionella antifascistisak minnesstund och hindrade en demonstration med 5 000 migranter som protesterade mot den politiska hetsen mot dem att ta sig in till stadens stora torg Piazza Bra. Just Piazza Bra har blivit en symbol för Tossis politik mot migranterna i staden. Borgmästaren har lyckats införa speciallagar där för att få bort gatuförsäljarna, som oftast har invandrarbakgrund, från torget där stadens stora sevärdhet, den antika romerska arenan ligger.

Medborgargarden

Flavio Tossi var en av de politiker som drivit frågan om ”säkerhet” hårdast. För att göra staden ”säkrare” har Tossi uppmanat frivilligorganisationer att hjälpa till att patrullera stan, att bilda av medborgargarden, så kallade ”ronde”.

”Man måste erkänna att det existerar en speciell kulturell, social och politisk modell i Verona. Det är ett samhällsklimat som inte kommit från ingenstans, utan som är en frukt av de högerkrafter som styr staden och regionen Veneto generellt. Det innebär att underblåsa vissa budskap genom medborgargarden och patrulleringarna, säkerheten som den enda politiska frågan och synen på att vara självsmäktiga herrar över området. Men det är even en kultur mot allt som avviker, ett sökande efter syndabockar, en hierarki som pekar ut någon som underlägsen i varje bemärkelse”.

Det säger Paolo Ferrero, före detta minister för ”samhällssolidaritet” i Prodiregeringen till Il Manifesto. Ferraro, som är utpekad som möjlig ny ledare för Partito Rifondazione Communista, påpekar Lega Nord-ideologin om att se sina kommuner som ”fort” som ska skyddas mot inkräktare, underblåser en oro som till slut skapar sina barbarer på insidan av fortet. Den oro över framtiden och osäkra arbetsmarknaden i Italien har i den rätt välbärgade venetoregionen gett Lega Nord en kraftig medvind, eftersom de kunnat peka på några syndabockar, några att peka ut som ansvariga för problemet och marginalisera. I diskursen om säkerhet skapas alltid ett svar om vilka det är som hotar säkerheten, vilka som bryter mot normaliteten och måste stötas ut för att skapa trygghet.

Det är inte bara i Verona som Lega Nord satsar på medborgargarden och mobiliseringar inom civilsamhället. Allianza nazional och Lega håller på att införa garden i flera städer i Venetoregionen. I Padua driver de båda partierna parallellt med kvällspatruleringen ”mot kriminalitet” i centrum en namninsamling för att motverka öppnandet av en moské, som de menar skulle ”dra till sig kriminalitet”. Den hätska stämningen och populistiska utspelen mot muslimer och moskeplanerna har väckt stor oro bland muslimerna i Padua.

Mordbränder

Förutom muslimer så är den grupp som nu drabbas hårdast romer. Natten mellan 14-15 maj angrep en stor folksamling romlägret i Ponticello, Neapel. Pogromen var kulmen på en veckas angrepp, där ungdomar nattetid kört förbi och attackerat vagnarna med järnrör och brandbomber. Angreppen ska ha orsakats av ett rykte om att en 16 årig tjej från romlägret skulle ha försökt kidnappa ett barn. Enligt flera tidningar låg den lokala maffian, camorran, bakom attackerna. Poliser och brandmän tvingades natten till 15 maj evakuera 450 personer med 40 barn, för att förflytta dem till hemlig plats som skydd mot fortsatta övergrepp.

Hetsen mot romer tog fart under hösten och utvecklades till en moralpanik i Italien med ramaskrik på hårdare tag och tvångsåtgärder, efter att en rom våldtagit och mördat en kvinna i Rom. Prodi genomdrev snabbt en undantagslag som gjorde det möjligt att utvisa migranter från andra EU-länder, minska de rättsliga möjligheterna att överklaga utvisningarna och göra det möjligt att placera EU-medborgare i flyktingförvar. Med Silvio Berlusconis valseger den 13 april och Gianni Alemanno, ledaren av destra sociale inom Allianza nazionale, som ny borgmästare i Rom, har hetsen mot romer trappats upp ytterligare ett snäpp. I Milano har tillsatts en specialkommissarie för att handskas med ”romfrågan”, och i Rom har Alemanno gått ut med att han ska börja flytta på de 85 ”otillåtna” lägren med romer och rensa upp även i de 28 godkända lägren. Högern i Rom diskuterar även att dra in resurserna till frivilligorganisationer och kyrkor för skolverksamhet i lägren för de 2 000 barn som bor där. Diskussioner om romers ”brottslighet” har fått en enormt upphausad roll i media det senaste halvåret, och mängder av fördomar och felaktigheter cirkulerar. Romer benämns konstant som rumäner i nyheterna. Det lever kvar en förlegad bild av att alla romer är nomader som vill och väljer att bo i lägren. Men många av de nomadiska romerna har befunnit sig i generationer i Italien och är italienska medborgare. De som klumpas samman under beteckningen ”rumäner” är istället de romer som flydde från inbördeskriget i Jugoslavien under 90-talet och där lägren var tänkta som permanenta övergående lösningar. Flera av lägren består också av rumäner, albaner och personer från Kosovo, som säsongsarbetar i Italien och därför bara har permanenta boenden, för att sedan återvända till sina hemländer.
De senaste dagarna har många varnande röster höjts från skiljda håll som svensken Thomas Hammarberg, kommisarie för mänskliga rättigheter för Europarådet, spanska vice premiärministern Maria Teresa Fernandez de la Vega, och internationella antirasistiska NGO:n United, som varnat för att italienska politiker spär på och uttrycker rasistiska fördomar mot romer.
Statliga tillslag

Berlusconiregeringens första åtgärder sedan den tillträdde efter valsegern 13 april har varit inriktade på att skärpa flyktingpolitiken ytterligare. En åtgärde högern försöker genomdriva är att göra den papperslösa och tillståndslösa invandringen brottslig i sig, vilket skulle strida mot FNs konvention för mänskliga rättigheter. De flesta pappers- och tillståndslösa invandrare i Italien är folk som förlorat sina uppehållstillstånd på grund av Bossi-Finilagarna, som innebär att migranter automatiskt förlorar sitt uppehållstillstånd om de blir arbetslösa. Tiden som papperslösa migranter kan placeras i flyktingförvar har nu utökats till 18 månader. Berlusconi har också diskuterat att undandra Italien från Schengenavtalet, för att kunna begränsa flyktingpolitiken även mot andra EU-medborgare och begränsa rörelsefriheten från unionen till Italien, en åtgärd framför allt riktad mot de nya medlemsländerna från fd Östeuropa.

På morgonen torsdagen den 15 maj, osmakligt nog morgonen efter pogromen mot rom-lägret i Neapel, genomfördes ett stort koordinerat tillslag över hela Italien riktad mot ”illegala” migranter och brottslighet kopplad till migranter. I 15 regioner genomförde polisen drev på offentliga platser, tågstationer och läger, kollade papper och genomsökte personer som befann sig där. 383 personer greps, varav 177 misstänkta för stöld, 111 för ”illegal invandring”, 92 för drogförsäljning och 3 för prostitution. 53 invandrare utvisades direkt och 65 skickades till flyktingförvar. Tidningarna rubricerade polisaktionen som en ”upprensningsaktion” och aktionen motiverades och försvarades av Allianza nazionales ledare Bossi: ”Folk begär säkerhet från oss och vi måste ge det till dem”.

Samhällsklimatet har hårdnat enormt på kort tid i Italien. Säkerheten som ideologi har snabbt visat sin mest auktoritära sida: i begreppet säkerhet ligger implicit att det finns ett hot någonstans ifrån, några personer (läs migranter) är skyldiga för otryggheten och att det hotet går att avvärja med uteslutningar, marginaliseringar, patrulleringar och upprensningar. Polistrakasserierna, politikernas utspel och lagskärpningar, nazistiska gatuvåldet, de anti-romska lynchmobbarna eller medborgargardena delar här samma ideologiska grund. Så börjas en fascistisering av samhället, mitt framför våra ögon, där de universella rättigheterna sätts på undantag och vilkoras.

Continue reading →