De senaste åren har de högerextrema grupperna ökat sin närvaro på Internet. Portalen Nordisk.nu, för att ta ett exempel, har i skrivande stund över 15 000 registrerade användare. Framför allt bland ungdomar är det idag mer regel än undantag att de exponeras för högerextrem propaganda. Med tanke på att det för drygt tio år sedan väckte våldsamma reaktioner när en betydligt mindre andel ungdomar förklarade sig ha kommit i kontakt med vitmakt-musik, är det märkligt att utvecklingen väckt så lite uppseende. En förklaring kan naturligtvis vara att den högerextrema propaganda som finns på Internet uppfattas som relativt rumsren. Det kan till och med uppfattas som ett framsteg när de högerextrema grupperna går från våldets till ordets – och musikens – propaganda. Men blir de därigenom mindre farliga?
Den här artikeln kommer att undersöka om den högerextremism som idag dominerar på Internet på något avgörande sätt skiljer sig från de former som dominerade i slutet av det för den högerextrema scenens vidkommande våldsamma 1990-talet. Samtidigt som jag tecknar en bakgrund till de organisatoriska och ekonomiska strukturer som gjorde offensiven på nätet möjlig, kommer jag också att undersöka om den tekniska omvandlingen följs av en ideologisk. Jag kommer att försöka besvara följande frågor: vilken roll spelar musiken i utvecklingen av de nazistiska organisationerna, hur ser dessa grupper på politik, vilka interna och externa svårigheter möter det nazistiska moderniseringsprojekt som tar form runt musiken och så småningom även Internet, och i vilken mån har detta projekt inspirerats av internationella förebilder? Genom att besvara dessa frågor vill jag belysa den idémässiga och politiska kontinuiteten i utvecklingen från Nordland till Nordiska förbundet – trots att organisationernas respektive verksamheter är relativt olikartade.
Det finns olika sätt att genomföra en studie av det här slaget. Allra bäst kanske det är att knyta kontakter inom den studerade rörelsen och studera den genom långvariga fältstudier. Detta har inte varit möjligt för mig, jag har inte haft tillgång till de resurser som en sådan studie skulle fordra. Den här artikeln har skrivits utan offentligt stöd, och på min fritid. Den är baserad på texter; i en del fall tryckta, i andra fall virtuella. I en del fall har dessa texter varit allmänt tillgängliga (om än ibland svåra att få tag på), i andra fall har de kommit i mina händer tack vare personer vars identitet jag måste skydda.
Jag har följt diskussioner om politisk strategi, både interna och offentliga, bland de personer som arbetade med tidskriften Nordland och som fortsatte vidare via Folktribunen till att starta Nordiska förlaget. Den offentliga diskussionen har förts via artiklar i tidningarna och på organisationernas officiella webbsidor, den interna i foruminlägg och i redaktionella epostbrev som jag har fått tillgång till och har i sin ägo. Jag har också försökt följa diskussioner av och kring Peter Melander, Lennart Berg, Daniel Friberg, Lars Linden – alla med från Nordland till Nordiska förbundet – samt Filip Jelder (”Peter Andersson”) på Nordland och Joakim Andersen (”Oskorei”), ansvarig för bloggportalen Motpol.nu som är knuten till Nordiska förbundet. Artikeln bygger huvudsakligen på texter som dessa personer skrivit och som behandlat taktik och strategi, samt målsättningen med de politiska projekten. En del av de uppgifter jag redovisar har jag emellertid alltså fått från personer som omfattas av källskydd (jag bidrar till den här antologin som journalist, inte som akademisk forskare). I de flesta fallen gör jag ingen anmärkning angående detta, men jag har i ett mindre antal fall ändå markerat att så är fallet.
Artikeln är uppdelad i sex delar, samt ett summerande och avslutande avsnitt. I den första tecknar jag den tidiga historien, där framförallt musiktidningen Nordland spelar en viktig roll. Runt musiken skapades både en strategi och en infrastruktur, som framgångsrikt motstod kritiken från de båda andra lägren – de som valde att bilda främlingsfientliga partier och de som föredrog att arbeta i våldsamma aktionsgrupper. I andra avdelningen tittar jag närmare på Nordlandgruppens ideologi, som övertog element från den franska nya högern. Under några år i början av 2000-talet samarbetade gruppen runt Nordland, nu ombildad till Nordiska förlaget, till en början framgångsrikt, med det främlingsfientliga partiet Nationaldemokraterna. I den tredje delen visar jag hur de sedan utvecklade en egen teoretisk bas, vilket för fram till den utvecklade ideologi, metapolitiken, som jag behandlar i den fjärde avdelningen. I den femte avdelningen behandlar jag utvecklingen av en mångfacetterad närvaro på Internet. Där har den egna ideologiutvecklingen ytterligare skjutit fart, vilket bland annat har lett till stora konflikter i frågan om vilka organisationsprinciper som är lämpligast. Dessa konflikter beskriver jag i artikelns sjätte avsnitt. Det idémässiga innehållet i den senare ideologiska nyorienteringen beskriver jag i avsnitt sju, som handlar om de så kallade identitärerna. I den åttonde och sista delen summerar jag artikeln och för en diskussion om hur den tekniska och strategiska utvecklingen hänger ihop, och hur denna parallella utveckling gjort det möjligt för en grupp aktivister som härrör ur den nazistiska musikrörelsen på 1990-talet att etablera en egen ideologisk position och identitet, om än huvudsakligen med virtuell existens. Samtidigt är de konflikter som artikeln tecknar viktiga att förstå, eftersom de i hög grad är samma motsättningar som i juni 2009 stoppade den årliga gemensamma nationaldagsdemonstrationen. En antirasism som inte förstår mekanismerna bakom den nazistiska rörelsens framgångar och motgångar, står snart handfallen.
Musiken som vapen – och andra vapen
Vi börjar vår beskrivning av den nationella kulturkampen under 90- och 00-talen med ”slaget om Brottby”, som musiktidningen kom Nordland i efterhand att kalla händelsen. Det amerikanska bandet Max Resist hade just gått av scenen och det återförenade kultbandet Vit aggression spelade sina första låtar inför de trehundrafemtio unga skinnhuvudena i publiken. Då bestämde sig polisen för att ta sig in i lokalen i syfte att stoppa tillställningen. Polisen möttes av flaskkastning och grep därför alla konsertbesökarna, inklusive det amerikanska bandet.
Händelsen den 3 januari 1998 markerade en skärpt hållning gentemot de nynazistiska vitmaktkonserterna. En liknande konsert några veckor senare stoppades helt sedan polisen skickat tillbaka ett engelskt band direkt vid ankomsten till flygplatsen och dessutom avbokat konsertlokalerna. Samtidigt pågick rättsprocesser för hets mot folkgrupp mot de ledande skivbolagen för vit makt-musik och deras ekonomiska redovisning började allt mer att synas i sömmarna.
Under några korta år i mitten av 90-talet var Sverige ett världscentrum för produktionen av vitmakt-musik. Tidningen Nordland, med en upplaga på 15 000 ex, betraktades internationellt som den främsta i sin genre; deras postorderverksamhet hade det största utbudet av musik och de band de signat till sitt skivbolag var eftertraktade liveakter på konserter i Europa och USA. På hemmaplan drog Nordlands konserter 600-1000 besökare, siffror som vida överträffade deltagarantalet på de demonstrationer extremhögern arrangerade under 90-talet.
När tidningen Nordland vintern 1994-95 gav ut sitt första nummer, hade tidningens grundare Peter Melander redan lång erfarenhet av alternativ medieproduktion. Melander startade 1986 Sveriges första vitmakt-musikfanzine Streetfight, som han senare följde upp med de än mer radikala tidningarna Vit Rebell och Storm. Genom tidningarna knöt Melander också tidigt kontakt med det brittiska bandet Skrewdriver. Han organiserade flera konserter med dem i Sverige, och med deras stöd startade han musiktidningen Blod och Ära som en del av Skrewdrivers internationella musikrörelse, Blood & Honour. Efter Skrewdriver-sångaren Ian Stuarts död hösten 1993 utbröt en ledarstrid i brittiska Blood & Honour. Melander bröt med den ledande fraktionen och döpte om sin tidning till Nordland.
Grundtanken i Nordlands politiska projekt var att musiken fungerade som ett effektivt kampvapen genom att medvetandegöra ungdomar och direkt förmedla dem nationella känslor. Musikern Matti Sundqvist sammanfattade Nordlands strategi på följande sätt:
Jag är helt övertygad om att musiken är det bästa sättet att väcka de unga och få dem att förstå att de faktiskt är värda något, till skillnad mot vad samhället och massmedia påstår. Vi måste verka som en motpol till MTV och dylikt, som hjärntvättar den vita ungdomen med det självhatande budskapet. Vi måste lära dem att känna stolthet istället för skuld, styrka istället för självförakt och folkgemenskap istället för egoism.
Musiken hade också större genomslagskraft än andra former av propaganda och nådde betydligt fler än extremhögerns flygbladsutdelningar, tidningsförsäljningar och opinionsarbete. Men det fanns de inom den nationella rörelsen som var skeptiska inför den stora tilltron till musiken och dess betydelse, och som förordade andra metoder och själva antingen anslutit sig till den nya Blood & Honour-ledningens ultramilitanta linje (inspirerad av brittiska Combat 18) eller försökte bygga politiska kamporganisationer (som Nationalsocialistisk front, här: NSF). En tredje grupp valde den populistiska strategin (som Sverigedemokraterna). Nordland argumenterade för att det fanns en väg mellan partibyggandets kompromisser och den ultramilitanta linjens kompromisslöshet:
Våra fiender försöker desperat beskriva oss som en marginell företeelse medan skeptikerna menar att det är meningen att vi bör förbli en ”modetrend”. Det är dock ett obestridligt faktum att var tionde svensk tonåring någon gång har lyssnat på musik som öppet manar till kamp för vårt folks överlevnad och stolthet över vårt eget unika ursprung.
Kopplingen mellan vitmakt-musiken och den politiska aktivismen var stark, men det var långt från självklart vilken form den skulle ta sig. Till en början var kopplingen direkt, musikerna var också aktivister. Med tidningen Storm som nav organiserades det löst sammansatta rasrevolutionära nätverket Vitt ariskt motstånd 1991. Bandmedlemmarna i vitmakt-grupperna, som Vit aggression, Division S och Dirlewanger, var samtidigt ledande i de lokala VAM-grupperna. När VAM-medlemmarna började fängslas för bankrån och vapenstölder riktades myndigheternas uppmärksamhet även mot tidningen Storm, och Peter Melander fälldes för uppvigling. När Nordland startades försökte Melander därför hålla ett större avstånd till de politiska organisationerna. Försöket att 1996 bygga upp och stödja en ny rasradikal organisation, Nationella alliansen, med de då frigivna gamla VAM-aktivisterna blev kortvarigt och slutade i en brytning mellan Nordland och de aktivistorienterade unga nationalsocialistgrupperna kring den militanta nyhetsbulletinen Info-14.
Efter detta betonade Nordland vikten av att musikrörelsen skulle vara självständig och agera fristående från den politiska rasrevolutionära rörelsen. Musiken var ett propagandavapen, men måste stå fri i förhållande till den politiska grenen och istället användas i arbetet för en ”värderingarnas revolution hos ungdomen”. Nordland såg som sin uppgift att bereda väg för kommande politiska organisationer, inte att vara den organisationen:
Det är exakt det som är vår uppgift: Att plöja marken åt de organisationer som har målet att genomföra sina program från en framtida maktposition.
Genom denna form av kulturkamp var Nordlands målsättning att utvecklas från en ”underjordisk ungdomsprotest” till en ”nynordisk motkultur” , ett slags alternativ kulturell infrastruktur som ”ska bli så stark att den är kapabel att konfrontera det sönderfallande samhällets.”
Ett försök att bredda Nordlands verksamhet och även stimulera framväxten av en alternativ rasradikal mediastruktur inleddes 1997. Nordland hade vid den här tiden expanderat och hade såväl redaktioner som lagerlokaler i Stockholm, Linköping och Göteborg. Tidningarna Framtid i Göteborg, Folktribunen i Stockholm och Gripen i Östergötland startades med Nordlands bistånd. Nordland var vidare tidiga med att utnyttja Internet som medium. Tillsammans med Daniel Fribergs Göteborgsprojekt Alternativ media startade Nordland det elektroniska veckonyhetsbrevet Frihetsbrevet. Tanken att bygga en alternativ infrastruktur som ett samhälle i samhället fanns dock inte bara inom Nordland. Även Alternativ media och stockholmsorganisationen Nationell ungdom drev liknande projekt, med målsättningen att starta en egen struktur av nationella företag.
När massgripandet i Brottby inträffade och produktionen av vitmakt-media börjat försvåras, var Nordland redan på väg att överge praktiken som ren musikrörelse. Musikrörelsens tillbakagång kom att ske parallellt med ett ökat behov av reorganisering inom den högerextrema miljön och frågan debatterades i alternativmediernas tidningar. Nordland publicerade texter inspirerade av Derek Hollands bok Den politiske soldaten, som handlar om den nationella kämpens uppgift och ansvar. De gav 1999 ut boken Sturm 33 om SA-mannen Hans Maikowskis gatukamp i trettiotalets Tyskland. Av de böcker Nordland gav ut var det dock Corneliu Codreanus Till mina legionärer (på svenska 2001) som kom att få störst inflytande på de nya nationella organisationerna. Codreanu grundade och ledde den rumänska 30-talsorganisationen Ärkeängeln Mikaels Legion, kallad Järngardet – en organisation som lyftes fram ur historiens dimmor och hyllades som förebild av den italienska inflytelserika nyfascistiska organisationen Tredje positionen på 70-talet. Boken översattes av Nordlands Dan Berner och blev en stor inspirationskälla vid uppbyggandet av organisationen Svenska motståndsrörelsen, som organiserades efter legionärernas modell.
Den nya organisationen Svenska motståndsrörelsen (SMR) lanserades 1998 av tidningen Folktribunen och Nationell ungdom i Stockholm. Senare samma år gick Alternativ media i Göteborg upp i denna organisation. Nordlands Göteborgsbutik valde också att öppna en försäljningsverksamhet, Midgård, i egen regi. Nordland fick det därmed allt svårare att klara sig ekonomiskt, trots att de öppnat en butik i Linköping. Nordlands butik kallades allmänt ”bunkern” och sköttes av Anders Lagerström. Hösten 1999 kom sista numret av Nordland. Tidningen lades ner och även Nordland gick upp i SMR. Peter Melander och Lennart Berg från Nordland samt Daniel Friberg från Alternativ media började arbeta med Folktribunen. Med de erfarna redaktionsarbetarna från Nordland i den nya tidningen höjdes kvalitetsnivån väsentligt. Tidningen blev mer professionell samtidigt som de mest vulgärrasistiska formuleringarna tonades ner. Folktribunen blev under åren 1999-2001 den viktigaste tidningen inom extremhögern med en läsekrets som bestod av såväl de rasrevolutionära aktivisterna som Sverigedemokraternas sympatisörer. SMR etablerade ett livligt utbyte med Tredje positionens italienska arvtagare, Forza Nuova, och tyska Nationaldemokratische Partei Deutschlands, NPD. Dessa organisationers national- och socialrevolutionära inriktning hade starkt inflytande på SMR. Organisationen var militant och radikal, men utan betungande koppling till 30-talets nazism och fascism.
Folktribunen försökte behålla det rasradikala innehållet från tidigare nationell kamp förpackad i en mer acceptabel form, utan att använda frasradikala slagord och klyschor. Således lades stor vikt vid formuleringarna i tidningen. Lennart Berg sammanställde en särskild mall till alla skribenter för hur tidningsnotiserna skulle utformas:
Målsättningen är att läsaren ska få intrycket att vi med våra notiser helt enkelt förmedlar den oförfalskade sanningen om vad som händer i världen, utan att alls lägga in några egna värderingar. Det betyder inte att vi inte ska vinkla nyheterna överhuvudtaget, utan bara att vinklingen ska vara så sofistikerad att den inte märks för ett otränat öga. Vinklingen gör sig framförallt gällande i form av det urval av nyheter vi förmedlar, vilket ger sig mer eller mindre automatiskt, eftersom vi skriver om det som intresserar oss och som vi anser vara viktigt, och som kan få läsaren att stödja vår sak. Den gör sig också gällande i det ordval vi använder, vilket i korthet innebär att vi alltid ska använda ord med en positiv klang när vi skriver om oss själva, eller om våra fienders fiender, och ord med negativ klang för att beteckna våra fiender. Detta innebär inte att beteckningarna inte skall vara med sanningen överensstämmande. Våra fiender kan exempelvis betecknas med ord som ”svenskfientlig”, ”regimtrogen”, ”politiskt korrekt”, eller i särskilt allvarliga fall, ”folkförrädare” eller ”kollaboratör”; medan våra egna kan betecknas med exempelvis ”patriot”, ”regimkritiker”, ”politiskt inkorrekt”, ”oliktänkande” eller ”oppositionell”. På samma sätt är vår kamp inte i första hand en kamp för att ”kasta ut invandrare”, utan en nationell befrielsekamp; en kamp mot främmande exploatering, och för svenska folkets rätt till sitt eget land.
I Ytterby grundade Daniel Friberg våren 2000 tryckeriet Rennemo Tryck AB tillsammans med två medlemmar från Nationell Ungdom, SMR:s ungdomsförbund. Under det följande året trycktes där en stor del av extremhögerns material. Rennemo tryck fick flera tryckfrihetsmål mot sig, bland annat för att ha tryckt upp NSF:s skrifter utan att ange vare sig tryckeri eller tryckort. Ett eget tryckeri förenklade för SMR att ge ut egen propaganda, såväl en tabloidtidning och flygblad samt böcker som Till mina legionärer. Den mest omfattande kampanj Nationell ungdom kom att driva var Alternativ medias ”Operation nordisk kvinnofrid”, med flygbladsutdelningar i hela landet riktade mot invandrares överrepresentation i gruppvåldtäkter. Flera lokalgrupper byggdes upp av organisatörerna Daniel Friberg och Lars Lindén i Göteborgs förorter.
Sommaren 2001 utbröt en konflikt mellan SMR:s mer nationalsocialistiskt influerade ledare Klas Lund och den nationalrevolutionära inriktningen kring Folktribunens redaktion. Redaktionen riktade kritik mot att Klas Lund misskötte sina uppgifter som ledare för organisationen. Lund uteslöt då Daniel Friberg varpå redaktionsmedlemmarna Peter Melander, Lars Lindén, Anders Lagerström och Lennart Berg direkt följde Friberg och lämnade organisationen. Svenska motståndsrörelsen utvecklades därefter snabbt i en mer klassiskt nationalsocialistisk riktning. För att stärka kontrollen flyttade Svenska motståndsrörelsen Rennemo tryck till Uppsala. Motståndsrörelsens aktivister tömde senare med våld butiken Bunkern i Linköping på alla Nordlands produkter. Historien om Nordland och dess inflytande över den svenska vitmakt-musikrörelsen hade därmed nått sitt slut.
Den nordiska rasen
Två av Nordlands skribenter och översättare, Dan Berner och Omar Filmersson, bildade 1999 tillsammans med Robert Almgren ett ideologiskt sidoprojekt: Föreningen för Folkens Framtid (FFF). Föreningens syfte var att lyfta fram den amerikanska debattören Richard McCullochs nya rasteorier. Till en början arbetade de med att översätta McCullochs skrifter och artiklar, som lades upp på hemsidan. De gav ut McCullochs böcker, Det rasliga fördraget (i original 1994) och Änglarnas levnadsöden (i original 1982). Under polisrazzian mot Rennemo tryck 20 oktober 2000 hittades makulatur från Det rasliga fördraget i containern utanför tryckeriet, vilket ledde till att Föreningen för Folkets Framtid uppmärksammades i media.
Richard McCulloch förespråkar en raslära där mångfalden ges ett egenvärde. Istället för att rangordna och socialdarwinistiskt se raser som i konflikt och konkurrerande – McCulloch försökte distansera sig från de nynazistiska rörelserna – förespråkade han att FN skulle erkänna den rasliga mångfalden och tillskriva de olika raserna rättigheter; rätten till skillnad. I de rasliga rättigheterna skulle rätten till eget territorium ingå. Globalisering, migrationsflöden och masskonsumtion innebar en nivellering av alla rasliga skillnader, att mångfalden utplånades. Risken med detta upplösande av raserna i en enhetlig massa, beskrev McCulloch som ett gigantiskt folkmord. Den ras som befann sig i farozonen att först utrotas, var den McCulloch kallade den ”nordiska rasen”. Genom sin starka emfas på rasernas divergens och mångfald, hamnade McCullochs ståndpunkter nära den franska nya högerns så kallade etnopluralism.
Föreningen för folkens frihet publicerade sina böcker vid en tidpunkt när de hade som störst möjlighet att få genomslag. Det var inte bara i Svenska motståndsrörelsen som en stor grupp aktivister uteslöts sommaren 2001. Ännu mer betydande var den splittring som skedde inom Sverigedemokraterna, där partiorganisatören Tor Paulsson och en krets av aktivister från avdelningen i Haninge uteslöts efter att ha konspirerat mot partiledningen om makten i partiet. Med Tor Paulsson lämnade en stor del av gräsrotsorganisatörerna Sverigedemokraterna och skapade under sommaren 2001 en ny partistruktur: Nationaldemokraterna. Paulsson fångade upp de personer som uteslutits ur Svenska motståndsrörelsen och involvera dem i det nya partiprojektet. Stora delar av Nationell ungdom Göteborg och Linköping gick över till Nationaldemokraterna. Partiets första offentliga kampanj, mot gruppvåldtäkter, var också en direkt kopia av Nationell ungdoms ”Operation nordisk kvinnofrid”.
Föreningen för folkens frihet fick stor betydelse för utformandet av Nationaldemokraternas ideologi. Omar Filmersson skrev partiprogrammet tillsammans med partiideologen Vávra Suk, och baserade det helt på McCullochs teorier – även om ordet ras byttes ut mot etnicitet. Etnopluralismen tog sig hos Nationaldemokraterna uttryck i bland annat stöddemonstrationer för Tibets frihet. På grund av att Nationaldemokraterna bildats, och Dan Berner något senare dömdes till fängelse för dråp, lades FFF ner. Omar Filmersson och Robert Almgren gick med i Nationaldemokraterna och fick där nyckelpositioner – även om Filmersson på grund av sin etniska bakgrund – hans far kommer från Bangladesh och hans mor är värmländska – aldrig fick några utåtriktade partiuppgifter. Filmersson fortsatte på eget bevåg översättningarna av McCullochs skrifter och startade förlaget Preservationist Books som en fortsättning på FFF.
Parallellt med arbetet inom Nationaldemokraterna startade Anders Lagerström hösten 2001 ett nytt förlag ur resterna av Nordland i linköpinglokalen Bunkern. Förlaget fick det McCulloch-inspirerade namnet Nordiska förlaget. De första boksläppen på det nya förlaget bestod också av McCullochs skrifter.
Med ena foten i Nationaldemokraterna och den andra utanför hos Nordiska förlaget började den gamla Nordlandkretsen samla sig igen och åter bygga upp sitt nationella medieimperium. Gruppen försökte knyta till sig intressanta skribenter, framför allt var det Jonas De Geers radikalkonservativa magasin Salt som lockade. När De Geer offentliggjorde att han planerade att lägga ner Salt inleddes förhandlingar för att starta ett nytt tidningsprojekt tillsammans med medlemmar ur Nationaldemokraterna och redaktionen från Folktribunen. Den syndikalistiska tidningen Arbetaren avslöjade planerna på den nya tidningen, och Jonas De Geer drog sig ur projektet. Istället startades Nationaldemokraterna i april 2002 en egen tidning, Nationell idag.
Nordiska förlaget släppte emellertid inte planerna på en bredare nationell tabloid. Tidningen Folkets nyheter startades 2003 av Lennart Berg från Folktribunen/Nordland och förre kristdemokraten Björn Herstad, från det konservativa nätverket Engelbrekt. Målsättningen var att tabloiden skulle bli den första nationella veckotidningen. I tidningen skrev kretsen från Nordiska förlaget, samt Henrik Johansson från McCulloch-inspirerade Internetprojektet Nationens änglar, och Jonas De Geer. Efter tre nummer tog Nordiska förlaget officiellt över tidningen.
Nordiska förlaget planerade ytterligare en tidning, Nordisk frihet. Målgruppen var besökarna på Salem-manifestationerna, minnesmarscher för ett ungt skinnhuvud som mördades i en utdragen misshandel i stockholmsförorten Rönninge i december 2000. Salem-manifestationerna innebar en möjlighet för den nynazistiska rörelsen att bryta sig ur den isolering den befunnit sig i sedan slutet av 90-talet och gjorde det möjligt för dem att börja organisera offentliga tillställningar igen. Nordlands förra redaktör Peter Melander hjälpte arrangörerna i Salemfonden med designen och utformandet av propagandan till manifestationerna. Inför Salem-manifestationen 2003 släppte Nordiska förlaget ett provnummer av Nordisk frihet, som delades ut gratis till de cirka 2000 marschdeltagarna. Tidningen var till utseendet identisk med Nordland, bara logotypen var ändrad. Kring tidningen samlade Melander en redaktion med deltagare från andra nationella projekt, som Robert Almgren från Nationaldemokraterna och Timmy Grohs från Info-14. Även innehållet påminde om Nordland, fast med den viktiga skillnaden att musiken nu hade en mindre framträdande roll.
Sommaren 2004 inträffade en händelse som blev katastrofal för Nationaldemokraterna. På midsommarafton misshandlade partiorganisatören Tor Paulsson sin flickvän inför ögonen på de andra partikamraterna. Paulsson uteslöts, och med honom lämnade partiledaren Anders Steen och hela Haninge-gruppen Nationaldemokraterna. De följande månaderna skakades Nationaldemokraterna av interna strider om makten, och en majoritet av lokalgrupperna och partimedlemmarna hoppade av organisationen. Kvar blev den radikalare kretsen kring ungdomsförbundet. Med Nationaldemokraternas sammanbrott lämnade även Nordiska förlaget-kretsen partiet och satsade istället på att bygga upp sin egen struktur igen.
Folkbildarna
När Nationaldemokraterna rasade ihop var Nordiska förlaget tillbaka på samma punkt där de stått fem år tidigare, med en liknande struktur som på Nordlandtiden; en förlags- och postorderverksamhet som sköttes från Linköping, en stark lokalstruktur i Göteborg och tidningsredaktioner med bas i Stockholm och Karlstad. Tryckeriet låg fortfarande i Estland. De hade med sig ett omfattande adressregister, baserat på Sverigedemokraternas och Nationaldemokraternas medlemsregister, sammanslaget med tidningarna Nordlands och Salts prenumerantregister. Direkt efter Nationaldemokraternas sammanbrott började Nordiska förlaget, Folkets nyheter och Nordisk frihet planera ett nytt organisationsprojekt: Nordiska förbundet. Målet var att skapa en organisation runt tidningarna och förlaget för att sprida deras verksamhet, genom föredragsserier, försäljning och studieverksamhet:
Det har varit ett önskemål från flera håll att utvidga Nordiska förlagets verksamhet med en medlemsorganisation med inriktning mot just folkbildning, så att fler kan vara delaktiga i det viktiga arbetet med att sprida kunskap om den politiskt inkorrekta aspekten på vår historia, samtid och framtid. Den närmaste kretsen kring Nordiska förlaget har därför sonderat terrängen och förberett en lansering av en sådan organisation under en längre tid.
Genom telefonförsäljning till de olika adressregister som Nordiska förlaget satt på skulle de kunna sälja in förlagets produkter och värva medlemmar till förbundet. De skulle anställa telefonförsäljare på kommission. Starten av förbundet förbereddes under hösten 2004, med en föredragsserie i Göteborg, där Nordiska förlaget fortfarande hade kvar den gamla Nationell ungdom-strukturen. Peter Melander förklarade syftet i den interna korrespondensen:
Nordiska förbundet kommer således [snarare] att verka som en skola, en skola som arbetar med en folkbildningsprocess, den process som initierats genom Nordiska förlagets verksamhetssfär, än [som] ett politiskt parti eller gruppering.
Nordiska förbundet skulle verka för att skapa en ”nordisk nationalstat”, som sammanfaller med den ”nordiska rasen”. Vägen dit skulle gå genom ”folkbildning”, ”kulturkamp” och skapandet av ett ”alternativsamhälle”. Arbetarrörelsens gamla begrepp ”folkbildning” gavs en helt ny betydelse. I dokumentet Kampen för ett nordiskt förbund beskriver de förbundets historiska mission: ”[s]å första uppgiften är att utbilda ett ledarskap som kan förmedla den nordiska tanken till folket; så fröna som kan skördas av senare generationer”; vidare läser vi att inspirationen kring begreppet ”kulturkamp” har hämtas från franska nya högerns nyläsning av den italienske marxisten Antonio Gramsci:
Kulturkampen är viktig i det första steget. Medvetenheten om en egen kultur är en förutsättning för att kunna bekämpa vår kulturs fiender. Istället för att vara en anti-rörelse, måste vi bygga upp en pro-rörelse. Ett nytt samhälle ska byggas upp efter att det nuvarande rasat.
Under beteckningen Folkgemenskap skriver de i presentationstexten ”Framtiden tillhör de som erövrar den”:
Nordiska förbundet kommer att odla en orubblig gemenskap genom gruppsamverkan och inåtriktad solidaritet; vi kommer att bygga ett samhälle i samhället, förstärka våra positioner inom alla samhällsområden av betydelse och bygga upp en ekonomisk styrka; vi kommer att odla fram en elit som helt och hållet, och uthålligt, underordnar sina egna intressen under gruppens; vi kommer att underlätta för medlemmarna att bilda barnrika familjer och föra över Nordiska förbundets värderingar till den uppväxande generationen.
Som en uppföljning på lanserandet av Richard McCullochs teorier, blev Nordiska förbundets första verksamhet att introducera en annan amerikansk rasteoretiker i Sverige. Hösten 2004 släppte Nordiska förlaget David Dukes Den judiska rasismen (urspr. 2003) i översättning av Jonas De Geer och med efterord av Lennart Berg. Boksläppet väckte uppmärksamhet och Östgöta-Correspondenten ägnade en utförlig recension åt att påvisa de antisemitiska konspirationsteorierna i Linköpingsförlagets bok:
Om du ser ”Nordiska förlaget” på en bok eller skiva – då är det hög tid att dra öronen åt sig. Det är det vi vill visa i dag.
David Duke var en dem som ”moderniserade” Ku Klux Klan på 1970-talet, och han lyckades efter en personvalskampanj bli invald till en distriktsplats i New Orleans. På senare år driver han den rasideologiska organisationen European-American Unity and Rights Organization (EURO), som organiserar årliga internationella konferenser. Nordisk frihet rapporterade 2004 om dessa konferenser, och våren efter begav sig en svensk delegation bestående av Lennart Berg från Nordiska förbundet och Vávra Suk från Nationaldemokraterna dit. Den täta kontakten med David Duke fick Nordiska förbundet att ta över honom till Sverige för en föredragsturné i februari 2005, med föredrag i Stockholm, Göteborg och Helsingborg.
David Duke blev också huvudtalaren på Nordiska festivalen, ett årligt kulturevenemang som Nordiska förbundet höll för första gången hösten 2005. Nordiska festivalen är en helgfestival där Nordiska förbundet har försäljningsbord och presenterar internationella författare och teoretiker för en svensk publik. Festivalerna innehåller också spelningar med internationella vitmakt-artister och kan betraktas som arvtagare till Nordlands konserter; de hålls på hemlig plats på landsbygden dit de föranmälda deltagarna fraktas i bussar. Förutom David Duke fick de 300 besökarna höra tal av Klaus Menzel från NPD, Tyskland, Tord Morsund från tidskriften Nation & Kultur, Norge, och Henrik Johansson från Nordiska förlaget.
Metapolitik
Med bildandet av Nordiska förbundet centraliserades de olika tidnings- och opinionsprojekten: Nordiska förlaget, Folkets nyheter och Nordisk frihet samlades under samma tak och formell ägare blev det nya aktiebolaget NFSE AB. Nordiska förbundet blev ingen framgång vad gäller tillströmningen av nya medlemmar och organisationens folkbildande verksamhet, i form av föredragsserier och möten, höll sig på en begränsad nivå. Det område Nordiska förbundet istället skulle expandera på var internet, med för den nationella rörelsen banbrytande projekt. Nordiska förbundet lyckades knyta flera professionella programmerare till sina projekt. Flera av de skribenter som talade på Nordiska festivalen (Henrik Johansson, Tord Morsund) eller skrev i Folkets nyheter drev egna bloggar på nätet. Sommaren 2006 började planer växa fram på att samla dessa bloggar i ett gemensamt projekt. Initiativtagarna var de inflytelserika bloggarna Oskorei (Joakim Andersen), Anark (Pär Sandin) och Autonom (Tord Morsund). Flera av skribenterna hade fått kontakt via internationella webbaserade diskussionsforum, som Skadi.net, där en fri diskussion kring ett bredare fascistiskt idéhistoriskt arv fördes. Här skapades ett intresse för konservativ revolution, Julius Evolas traditionalism, italienska tredje positionen och den franska nya högern – strömningar som dittills inte hade haft något fäste i den svenska nationella debatten. I juli startades bloggportalen Motpol, som ett samarbete mellan bloggarna och Nordiska förbundet. I Folkets nyheter presenterades bloggportalen:
Skribenterna representerar ett brett politiskt och ideologiskt spektrum, men är alla förenade i en gemensam värdegrund baserad på värnandet om nordisk kultur och tradition.
På Motpols internforum började Nordiska förbundet för första gången lyfta fram den franska Nouvelle droïte, nya högerns, teorier. Den del av teorin som först fick inflytande var den kulturkamp som utvecklades av Antonio Gramsci. I nya högerns händer blev Gramscis teorier om kamp om hegemoni en flexibel teori om ”metapolitik”; ett slags högergramscianism. Fokus flyttades bort från politiken, både den parlamentariska och utomparlamentariska, och inriktades istället på dess förstadium: var etableras värderingar och attityder och var skapas idéer? Varför verkar den radikala högern alltid på förhand diskvalificerad från varje offentligt politiskt samtal? Den nya högern försökte med den gramscianska metapolitiken förstå hur samhällelig konsensus, kulturella värderingar och samtycke producerades i samhället. Vann man denna ”kulturkamp” skulle politiken följa, eftersom politiska partier sällan gick emot den offentliga opinionen och det allmänna förnuftet.
I den internt mycket diskuterade artikeln ”Europas metapolitiska återfödelse” skrev den tyska nya högern-teoretikern Pierre Krebs från Thule-Seminar:
Man kan nämligen inte störta någon politisk apparat utan att dessförinnan ha försäkrat sig om den kulturella makten som den politiska makten ytterst vilar på. Först måste man vinna folkets samtycke: man måste först inverka på idéerna, sedvanorna, tankesätten, värdesystemet, konsten, utbildningen. Inte förrän människorna känner behovet av skifte som en självklar nödvändighet vacklar därefter den från det allmänna konsensus lösgjorda politiska makten – och faller. Metapolitiken är något av ett revolutionärt krig på världsåskådningens, tankekonstens och kulturens nivå.
Om det var liberalismens hegemoni över tänkandet som var huvudmotståndaren för den franska nya högern, var det i Motpols tappning snarare 68-vänstern. Den nya vänstern hade lärt sig sin Gramsci, och även om de förlorade kampen om de ekonomiska och politiska institutionerna hade de tagit och erövrat den kulturella makten genom att ta över universiteten och media. På Motpols internforum rekommenderade administratörerna från Nordiska förbundet en artikel ur vänstertidskriften Clarté om Gramscis teorier som obligatorisk läsning för alla som skulle delta i Motpol-projektet.
Det här är den strategi som kommunisterna använde i sitt angrepp på Sverige. Deras mål var att förbereda en politisk revolution. Och i ett långsamt positionskrig lyckades man delvis bearbeta det folkliga medvetandet genom att infiltrera och ta kontroll över samhällets meningsförmedlande institutioner (skolan, kyrkan, massmedia). Den så kallade ”marschen genom institutionerna”.
Även om vänsterns teorier om ekonomisk demokrati, övertagandet av produktionen, urvattnades, hade de uppnått hegemoni med sina idéer och åsikter om antirasism och feminism, genom sin kontroll över ”tänkandets laboratorier”. Därigenom blev jämlikhetsidéer och positiv särbehandling, massinvandring och mångkultur, kärnfamiljens upplösande och acceptansen av homosexualitet politiskt genomförbara och försvarbara, oavsett vilket parti som satt vid makten. Våren 2006 publicerade Nordiska förlaget boken Kritikerkulturen (i original 1998) av amerikanen Kevin MacDonald där detta kulturella maktövertagande skärskådades. I Folkets nyheter sammanfattade Lennart Berg huvuddragen i McDonalds bok i en artikel om just Frankfurtskolan och 68-rörelsens ideologiska rötter.
I Europas metapolitiska återfödelse skissade Krebs på en metapolitisk strategi för att bemöta vänsterns inflytande:
Det är just den metapolitiska nivån som är vår utgångspunkt. Vi vill också ta över tänkandets laboratorier. Vår uppgift är därmed att mot den egalitära moralen, den egalitära socioekonomin ställa en världsåskådning baserad på differentiering: det innebär en kultur, en etik, en socioekonomi som respekterar rätten att vara olika. Vi vill skapa de värde- och världsåskådningssystem som är nödvändiga för att säkra den kulturella makten.
Amerikanen Michael O’Meara lyfte fram tre målsättningar för den nya högerns metapolitiska projekt. Den metapolitiska kampen måste ta sig an de dagsaktuella frågorna, ta de aktuella idéer som är populära, och försöka vända dessa, rekuperera dem, till sin fördel. Allt från postmodernism till filmatiseringar av Tolkiens böcker går att läsa selektivt och användas för att kommunicera den nya högerns värderingar. Bloggaren Oskorei nämner Alternativ Medias kampanj mot gruppvåldtäkter, Operation nordisk kvinnofrid, som ett framgångsrikt exempel på hur den nationella rörelsen lyckades vända den statliga kampanjen Operation kvinnofrid till sin fördel och få den att riktas mot det mångkulturella samhället.
Det andra målet är att hela tiden försöka underminera de liberala humanistiska idéerna, genom att exempelvis lyfta fram forskning som visar på det mångkulturella samhällets problem, sociobiologiska rön som kan användas för att undergräva begrepp som jämlikhet, eller genom att påvisa hur den liberala staten säger sig vara baserad på frihet men fängslar ”oliktänkande”. Det tredje och mest storslagna målet är att vinna kulturell hegemoni inom samhällseliten, genom infiltration och övertagande av samhällsinstitutionerna.
Motpol följdes under det närmaste året av fler projekt. I oktober 2006 lanserade Nordiska förbundet Motpols systerprojekt, det nätbaserade deltagaruppbyggda wikiuppslagsverket Metapedia.org. Den alternativa encyklopedin Metapedia ”har ett metapolitiskt syfte, att informera om tabubelagda eller medvetet bortglömda ämnen och företeelser för att påverka samhällsdebatten, kulturen och historiesynen”. Metapedias uppbyggnad följer samma struktur, har samma utseende och arbetsform som uppslagsverket Wikipedia. Den svenska varianten följdes under de följande åren av versioner på danska, tyska, engelska, franska, portugisiska, tjeckiska, ryska, slovakiska, spanska, ungerska och rumänska, uppbyggda enligt samma mall. På Metapedia samsas artiklar om nationell historia, politisk teori och svensk kultur, med namnlistor på makthavare, antirasister och journalister. Den senare aspekten uppmärksammades av Sveriges Radios journalist Christoph Andersson i en artikel i Dagens Nyheters kulturdel i februari 2007: ”Bakom portalen döljer sig ett register, som i huvudsak delar upp människor i två kategorier: judar och svenskar. Detsamma gäller för företag: judiskägda och svenskägda.” Justitiekanslern inledde en granskning av Metapedia, men valde att inte väcka åtal eftersom NFSE Media AB hade skaffat utgivningsbevis för sidan hos radio- och tv-verket och omfattades av pressfriheten. Nordiska förbundet bemötte mediedrevet som följde DN-artikeln med att starta en insamling som samlade 100 000 kronor till en egen rättsfond för att försöka stämma Christoph Andersson och Dagens Nyheter för förtal.
Efter Motpol och Metapedia inledde Nordiska förbundet arbetet på sina nästa Internetsatsningar. Programmerarna började utveckla ett Internetspel, Imperium, med den stora skaran av spelare på World of Warcraft och liknande onlinespel som målgrupp. På Motpols forum berömde bloggaren Nordsol spelidén som
en genial idé, att skapa ett politiskt inkorrekt dataspel. Man lägger upp hinder och så vidare som kräver nationellt tänkande för att komma vidare? Spelaren upplever att han måste tänka mycket fritt och självständigt för att ta sig fram vilket han kanske också gör, men tänkande är ändå helt styrt från början för att förmedla en viss världsåskådning!
I mars 2007 lanserade Nordiska förbundet Altermedia, en nationell version av vänstermedia-nätverket Indymedia. Den globalt samlande domänen tillhörde David Duke:
Altermedia sedan 2002 har fungerat som en alternativ nyhetsbyrå som förmedlar politisk inkorrekta nyheter och information. Nätverket har idag 22 upplagor i 18 länder. Altermedia är även enligt uppgift den mest välbesökta nationalistiska nyhetssidan på nätet – med 30 000 unika besökare per dag.
Altermedias franska grundare, Emmanuel Brun d’Aubignosc, bjöds även över till Nordiska festivalen hösten 2007, för att tala och presentera tankarna bakom projektet.
Nordisk.nu
Det nätprojekt som fick störst genomslag är internetcommunityt Nordisk.nu, som Nordiska förbundet öppnade i april 2007. Under det första året som nätforumet existerade fick det 10 000 medlemmar. Forumet försöker vara en nationell variant av andra populära ungdomscommunities på nätet, såsom Lunarstorm, som håller en strikt linje mot hets mot folkgrupp på sitt forum. I en presentationstext beskrivs Nordisk.nu på följande vis:
Har du också fått nog av att när någon väl protesterar mot detta blir han kallad ”rasist”, ”fascist”, ”nazist” och så vidare och därefter utkastad ur communityt av dess politiska kommissarier?
”Trött på Lunarstorm? Välj det svenska alternativet. Vi ses på Nordisk.nu” ”Fuck Lunarstojm! Nu finns svenskarnas mötesplats… Nordisk.nu”, heter det vidare på två av klistermärkena för Nordisk.nu. Designen på hemsidan är befriad från nationella eller vitmakt-relaterade symboler och bryter mot den annars rådande ”kampinriktade”, pompösa eller militanta estetik som andra nationella sidor har. Istället används en populärkulturell design, ofta med dataillustrationer. Av bilderna och estetiken går det inte att avgöra sidans politiska innehåll. Startsidan har formen av en nyhetsportal. De nyhetsforum som presenteras är Nordiska Förbundets egna Motpol.nu och Metapedia.se, samt Motstand.nu.
I likhet med andra webbcommunitys består Nordisk.nu inte bara av diskussionsforum. Varje medlem erbjuds en egen medlemssida med gästbok och blogg, samt möjligheter att skicka privatmeddelanden och lägga upp bilder i ett gemensamt fotogalleri. Medlemmen väljer själv vilken grad av anonymitet eller öppenhet hon/han vill ha. Communityt har många interaktiva funktioner, för att göra sidan mer attraktiv att återkomma till: där finns tävlingar, omröstningar, ”Nordiska mp3-radion” (med ”800 låtar i flera olika genrer”, varav många är släppta av band signade på Nordiska förlaget eller dess föregångare Nordland) och en spelavdelning med klassiska dataspel. I communityts egna webbomröstningar ges även en enkel statistik över besökarna. Av 190 svarande anger ca 43 % att de är i åldrarna mellan 16 och 20, ca 27 % i åldrarna 21-25 och 17 % mellan 26-30 år, som är de tre stora ålderskategorierna. Av 1 129 tillfrågade uppger hälften att de hittat till Nordisk.nu genom en kompis, och 32 % via länkar från annan webbplats.
Det politiska syftet med communityt är inte lätt att se vid första ögonkastet, eftersom det är utformat som ett deltagande forum. Det är istället genom att se vilka diskussionstrådar som läggs upp, lyfts överst (”klistras”) och vilken rangordning som forumen kan ge, som konturerna på ett sådant projekt börjar skymta. Den näst högst placerade forumdelen handlar om ”Aktivism och manifestationer”. Där har tre separata avdelningar skapats för aktiviteterna Nationaldagen, Nordiska festivalen och Salem-manifestationen. Den första och sista tillställningen organiseras av de oberoende nationalisterna i Info14, medan festivalen arrangeras av Nordiska förbundet. I de allmänna diskussionerna har trådarna om aktivism klistrats överst. Därutöver förekommer trådar om de senaste aktiviteterna, där deltagarna diskuterar och lämnar personliga rapporter (NSF:s torgmöten, 30:e novemberfirande, och så vidare).
Formen uppmanar till spridandet av en aktionskultur och bildandet av egna separata aktivistgrupper, enligt den modell som tillämpas av de oberoende nationalisterna. Två grupper bildade av Nordisk.nus administratörer från Nordiska förbundet ges också extra uppmärksamhet: Helsingborgskampanjen i Helsingborg och Aktivism Öresund, som samlar oberoende nationella i Malmö, Lund och Köpenhamn. Forumet verkar därigenom aktiverande, för nationell aktivism i allmänhet och för Nordiska förbundets aktivistgrupper i synnerhet. Forumets återkommande omröstningar tillämpas på samma aktiverande sätt. Frågeställningarna är ofta: vilka kommer på den aktiviteten, vad tyckte ni om Nordiska festivalen?
Forumet innehåller internt ett helt system med belöningar, titlar, utmärkelser och bestraffningar. Deltagare i Nordiska förbundets eller de fria nationalisternas aktiviteter förses med medaljer på sina personliga sidor, som: ”Artist Nordiska festivalen 2007”, ”Fanbärare Nordiska festivalen 2007”, ”Talare Nordiska festivalen 2007” eller vinnare av tävlingen ”Sveriges hårdaste patrioter” på arrangemang anordnade av kampanjen Svensk ungdom – Sveriges framtid. Donatorer som ger ekonomiska bidrag till Nordisk.nu förses också med egna medaljer. Varje medlem ges en position, där utgångspunkten är titeln ”odalbonde”; sedan kan man avancera till ”väpnare”, ”bärsärk”, ”riddare”, ”marskalk”, eller – om man fått straffpoäng – reduceras till ”träl” eller ”landsförvisad”. Straffpoängen utdelas av administratörerna. Bland de grövsta förseelserna finns ”etnomasochism”, ”angrepp på Nordisk.nu” och ”uppenbar provokatör”. Dessutom uppmanas alla medlemmar att delta i att betygssätta varandra genom att ge positiva eller negativa ryktespoäng för olika diskussionsinlägg.
Första delen av forumet är en elitdel, som enbart utvalda medlemmar kan använda, men som är öppen för alla att läsa:
Idavallen kan ses som vår spjutspets, en sylvass sektion som bidrar till att höja nivån på hela nordisk.nu. Dels genom att redan befintliga medlemmar inspireras av innehållet samt pressas att själva prestera bättre för att få tillträde till Idavallen och dels genom att vi med Idavallen kan lyfta fram särskilt intressanta områden som ännu bättre kan attrahera nya medlemmar.
Trots att formen är helt annorlunda än 30-talets nationalsocialistiska partier, försöker Nordiska förbundet liksom dem skapa en strikt intern hierarki mellan medlemmarna, med samma målsättning att tillämpa ”ledar- och ansvarsprincipen”.
Belönings- och bestraffningssystemen används också av Nordiska förbundets medlemmar i syftet att göra sig av med konkurrenter från andra nationella organisationer. Särskilt hård har konflikten varit mellan Nordiska förbundets aktivistgrupp Helsingborgskampanjen och Svenska motståndsrörelsen, vilken framför allt kom till uttryck när medlemmar i SMR i mars 2007 trängde in i bostaden hos en medlem i kampanjen, pistolhotade honom och krävde att han skulle stänga ner Nordisk.nu. Efter det har Nordisk.nu systematiskt missgynnat medlemmar från SMR i communityt och hindrat dem från att sprida sin information eller länka till sina webbsidor. Regel 12, ”Det är inte tillåtet att länka till sidor som motarbetar och/eller har en fientlig inställning till nordisk.nu”, används specifikt mot SMR:s webbsida www.patriot.nu, och gör det möjligt att stänga av SMR-användare från forumet.
Nordisk.nu presenteras med devisen: ”[d]enna sida har just vårt arv och vår nordiska framtid som tema”. Första regeln för communityt är: ”Nordisk.nu är en portal för nordisk identitet, kultur och tradition. Angrepp på de nordiska folken och vår kultur kommer därför inte att accepteras”.
”Ledarprincipen” och fria aktivister
Om Nordiska förbundet vid starten hade svårigheter att skapa en aktiv medlemsstruktur, fick de i Nordisk.nu ett redskap för att utveckla aktivism på basplanet. Den ort som tidigast började med en egen verksamhet var Helsingborg. Under Nationaldemokraternas kris 2005 gick den unga organisatören Kristoffer Dahlström över till Nordiska förbundet och började organisera föredrags- och kulturkvällar. David Dukes föredrag, under turnén våren 2005, visade att Helsingborgsgruppen var kapabel att nå ut till hela den nationella rörelsen i Skåneregionen och få folk att delta oavsett vilken högergruppering de tillhörde. Helsingborgsgruppen skaffade sig tidigt kontakter inom den tyska rörelsen av Freie Kameradschaften, ”fria nationalister”, vilken blev en viktig politisk influens. I juli 2006 hölls en gemensam ”tysk-svensk kulturfestival” i skånska Hyllinge med målsättningen att utveckla samarbetet mellan den tyska och den svenska rörelsen.
Nordiska förbundet var inte ensamt om att hämta influenser från de tyska fria nationalisterna. Även Stockholmskretsen kring nyhetssajten Info-14, organisatörerna av den årliga Salem-manifestationen, arbetade aktivt med att skapa en struktur av fria nationalister i Sverige. Nordiska förbundets och Info-14s verksamheter överlappade varandra: Info-14s nyheter, kampanjer och manifestationer hade en framskjuten plats på Nordisk.nu, och Nordiska förbundets medlemmar, särskilt den livaktiga gruppen i Skåne, arbetade aktivt med att sprida Salemfondens propaganda. Peter Melander utformade propagandan för Salemmarschen och Timmy Grohs från Info-14 ingick i redaktionen för Melanders tidning Nordisk frihet, som riktade sig just till Salembesökarna. Den andra Nordiska festivalen, som hölls i Stockholms skärgård 2006, organiserades i samarbete mellan Melander och Info-14, eftersom Nordiska förbundet saknade en aktiv medlemsgrupp i Stockholm.
Ansatserna till lösare sammansatta, oberoende, aktivistnätverk av fria nationalister sågs dock inte med blida ögon av den ”organiserade” flygeln av den nationella rörelsen; NSF och SMR. Info-14s försök att lansera Salem-marschen som en bred enhetsmanifestation innebar också att de ”oberoende” höll tillbaka NSF:s och SMR:s allt radikalare och öppet nationalsocialistiska tal. Både NSF och SMR ställde in sina tal vid marschen 2006, i protest mot Info-14s linje. De ”organiserade” betraktade de ”oberoende” allt mer som ett konkurrerande projekt. Kritiken mot de oberoende kom ofta att ges en ideologisk klädnad, som gick ut på att de fria aktivistnätverken hämtade för mycket inspiration från de ”kätterska” högerradikala strömningarna utanför den rena nationalsocialismen . Detta framkommer i följande citat från SMR:s hemsida:
En av vår kamps värsta fiender är den inre fienden (inom den s.k. nationella rörelsen). Denna inre fiende har många ansikten och förklär sig i olika ideologiska och politiska skepnader. Vi har valt att benämna hela detta spektrum av mot oss fientliga strömningar med ett generiskt samlande namn: Strasserism.
I SMR:s tidning riktade organisationens ledare, Klas Lund, ett generalangrepp mot den nya organisationsformen:
En annan, mycket viktig, beståndsdel i den generiska strasserismen är förkastandet av vad vi kallar för ”ledarprincipen”, och förkastandet av begrepp som ”organisation” till förmån för ”oberoende” och ”nätverk”.
Den nationella rörelsen måste renas från den nya skadliga tendensen, menade Klas Lund, precis som anhängarna till bröderna Strasser rensades ut ur NSDAP och SA under de långa knivarnas natt i 30-talets Tyskland. Konflikten nådde, som redan nämnts, sitt klimax i mars 2007 när Helsingborgsgruppen i Nordiska förbundet valde att formalisera sitt lokala samarbete och bilda Helsingborgskampanjen. En knapp vecka efter offentliggörandet av den nya organisationen bröt sig tre medlemmar från Svenska motståndsrörelsen in hos Kristoffer Dahlström och tvingade under pistolhot till sig organisationens propagandamaterial.
Nordiska förbundet fördömde kraftigt den ”oacceptabla” attacken mot Dahlström. På Altermedia skrev Lars Linden:
Detta är oerhört skadligt, och vi har inte råd att ägna kraft åt dessa barnsligheter. Hemfridsbrottet och hotet mot 21-åringen i Helsingborg måste fördömas, först och främst av SMR:s ledning. Om inte så sker måste SMR isoleras från den nationella rörelsen och brännmärkas som en inre fiende till allt vad svensk, nordisk och europeisk nationalism heter.
Snarare än att isolera Nordiska förbundet skapade Motståndsrörelsens attack bara mer sympati för dem. Sommaren 2007 hölls Nordiska festivalen för tredje gången, och blev med över 500 deltagare den dittills största tillställningen. Men just när Nordiska förbundets aktivism började hitta sin form, knakade det i fogarna inom organisationen igen. Under hösten började flera av kärnmedlemmarna frysas ut och lämna förbundet; först Peter Melander, sedan Kristoffer Dahlström och Lars Lindén. Alla tre anslöt sig istället till gruppen bakom Info-14. Saken komplicerades för Nordiska förbundet av att både Melander och Lindén var delägare i aktiebolaget NFSE Media och krävde att bli utköpta. NFSE Media låg redan efter med sin bokföring och hade svårt att hantera de avhoppade delägarnas krav.
Samtidigt uppstod politisk konkurrens mellan Info-14 och Nordiska förbundet. Konflikten handlade främst om försöken att bygga oberoende nätverk, något som dittills gjorts gemensamt. Info-14 planerade sommaren 2007 att formalisera nätverket Fria nationalister, bland annat genom att utveckla en gemensam internetportal för de fria grupperna. Projektet sköts dock på framtiden till förmån för den nya skolkampanjen och multimediasatsningen ”Svensk ungdom”, som de utarbetade tillsammans med Peter Melander. Nordiska förbundet hade också planer på en aktivistportal, som de fortsatte att arbeta med. Genom att kreativt använda communityt Nordisk.nu lyckades de skapa flera nya aktivistgrupper kring förbundet, såsom Aktivism Öresund i Skåne, Identitet Väst i Göteborg, Dan Berners Svenska Uppsala i Uppland och något senare även Anders Lagerströms Reaktion Östergötland. Den 29 januari lanserade Nordiska förbundet aktivistportalen Motstand.nu, och fyra dagar senare svarade Info-14 med att offentligt lansera sitt nätverk Fria nationalister. I presentationstexten kritiserade Info-14 Nordiska förbundet för att inte vara oberoende:
Skillnaden mellan Nordiska förbundets projekt och Fria nationalister är bland annat att det sistnämnda är både ideologi- och organisationsobundet.
Nordiska förbundet svarade med ett eget uttalande där de anklagade Info-14 för att bedriva en förtalskampanj och bröt därefter allt samarbete med portalen:
NF är för övrigt varken en traditionell medlemsorganisation eller ett politiskt parti. NF är ett nätverk och en arbetsgemenskap vars syfte är att främja de nordiska folkens intressen och inspirera till etnisk medvetenhet över hela Norden. En del av nätverkets arbete består i att erbjuda tjänster till den nationella rörelsen, som communityt Nordisk.nu och nu även aktivistportalen Motstand.nu. Info-14-ledningens ogrundade påståenden om Motstand.nu skapar en konflikt där det inte borde finnas någon.
Alla länkar till Info-14 plockades bort på Nordisk.nu och alla deras medlemmar uteslöts från communityt. Situationen förvärrades av att den avhoppade delägaren Lars Linden satt på Nordiska förlagets kundregister, vilket han valde att undanhålla förlaget som påtryckning för att få dem att köpa ut honom. När han till slut hotade med att sälja kundregistret om han inte fick sina pengar, blev Nordiska förbundet desperata. Natten till den 8 februari 2008 bröt sig – enligt Uddevalla tingsrätts förundersökning – Daniel Friberg, Anders Lagerström och andra ledande personer från Nordiska förbundet in hos Lars Lindén, och lade under pistolhot beslag på hans dataserver.
Nordiska förbundet bemötte kritiken från Info-14 med att de hade bevis för att Lindén börjat arbeta där, och planerat ta över förlaget, samt använda förbundets webbplattformar till Info-14:s nya Internetprojekt. Med ekonomiska problem och de ledande personerna häktade fick Nordiska förbundet svårt att klara av all sin övriga verksamhet. Efter Melanders avhopp lades Nordisk Frihet ner och efter Lindéns avhopp avslutades svenska Altermedia. Nästa projekt som hamnade i kris var tabloiden Folkets nyheter. Hösten 2007 gjorde Nordiska förbundet en nysatsning på att få igång tabloiden, fortfarande med målsättningen att bli veckotidning. Förbundet erbjöd Dan Berner heltidsanställning som redaktionschef, men kunde inte finansiera projektet. Delägaravhoppen och Lars Lindén-affären påverkade ekonomin och förbundet kunde inte betala ut Berners lön. Medan de ledande personerna i Nordiska förbundet satt häktade kontaktades Dan Berner av Nationaldemokraternas konkurrerande tidning, Nationell idag, och erbjöds anställning där – vilket Berner accepterade. Berner hoppade därefter av Nordiska förbundet, och tog med sig aktivistgruppen Svenska Uppsala till Info-14s: Fria nationalister. I september 2008 meddelade Nordiska förbundet att de lade ner Folkets nyheter, för att istället satsa på ett nytt tidningsmagasin.
Identitära manifestet
Konflikterna först med SMR, sedan med Info-14, Fria nationalister och Nationaldemokraterna fick Nordiska förbundet att allt mer distansera sig från resten av den nationella rörelsen. Den 6 juni 2008 avstod de helt från att delta i manifestationen Folkets marsch, och höll en egen sluten tillställning i Linköping. Skandalerna kring Folkets marsch, där SMR greps för upplopp och hets mot folkgrupp efter att ha skanderat ”Adolf Hitler”, fick förbundet att ytterligare markera avstånd från dessa grupper. Att ens kalla sig för nationalist bedömdes som svårt, beteckningen hade blivit för stigmatiserad och utdefinierad för att ett nationellt projekt skulle kunna få framgång. Metapolitiskt var det viktigt att använda sig av en begreppsapparat som inte var historiskt nedtyngd, som kunde öppna snarare än att stänga dörrar. Istället satsade Nordiska förbundet på att lansera nya högerns begrepp ”identitär” som politisk beteckning: ett positivt laddat begrepp för dem som värnade sin etniska identitet.
Även om begreppet identitär hånades av de andra grupperingarna inom den nationella rörelsen, inleddes en omfattande diskussion på Motpol-bloggarna. Flera av den nya högerns idéer togs över och ventilerades. Diskussionen utmynnade i en skrift från Nordiska förbundet, Identitet och Metapolitik. Strategier och visioner för Nordens folk i 2000-talet, där de presenterade ett identitärt manifest och en metapolitisk strategi. Grunden i det identitära manifestet var en etnopluralistisk åskådning, utifrån varje etnicitets och folks rätt till sin egen kultur. Tre faktorer definierar individens och folkgemenskapens identitet: etniciteten (både det biologiska och det sociala arvet i kombination), kulturen och geografin/naturen (territoriet). Den etniska identiteten var därigenom både en produkt av biologin och den historiskt framväxta kulturen och hade en omedelbar koppling till det territorium, den region, där den växt fram. För Skandinaviens del var problemet att nordborna genom långvarig invandring och kulturell påverkan hade ”i det närmaste en obefintlig identitet”.
Det identitära programmet syftade till en ”återfödelse av den organiska folkstammen.” I dagens ”senmoderna samhälle” är identiteter flyktiga och i ständig förändring, påverkade av det politiska klimatet, globaliseringen, migrationen och kapitalismens masskonsumtion. Dessa förändringar skapade en homogeniserad och utslätad kultur, där skillnader och mångfald försvann. Istället för denna tillfälliga identitet behövde man återknyta till en förmodern nordisk identitet, som skulle ge nordborna tillbaka både en historia och ett framtida öde – att föra vidare, återknyta till och återupprätta den naturliga kulturen där individen var och en är en del av en större organisk helhet.
[En] identitär strategi börjar med individer som sedan bildar den enskilda gemenskapen, stammen som sedan organiskt utvecklas till en folkgemenskap. Gemenskapen byggs upp genom att inhämta och sprida kunskap, skapa och utveckla kulturuttryck, bilda nätverk som fungerar som mindre samhällen och slutligen genom att arbeta politiskt.
Den etniska identiteten existerade på flera plan, som en regional, nordisk och europeisk folkgemenskap. Däremot lades ingen större vikt vid nationen eller staten som arena. Staten var enbart en ”administrativ kvarlevnad” tömd på sitt innehåll, en ”symbol för förtryck av europeiska folkgemenskaper och kulturer.” Istället förespråkades en europeisk federation av regioner, med egna kulturella särdrag.
Frågan om ett direkt erövrande av statsmakten – via parlamentariska val eller utomparlamentariska revolutionära grupper – blev därför mindre intressant. Istället gavs den metapolitiska kulturkampen en central roll. Identitärerna behövde delta i dagsaktuella debatter, kunna kommunicera med populärkulturella strömningar, skapa opinion och bilda egna åsiktslaboratorier. ”För den identitära är alla medel legitima som leder fram till att säkra det identitära samhällets framtid och identitärer drar sig inte för att använda sina motståndares taktik för att gynna den egna långsiktiga strategin”; med en högerläsning av Gramsci skulle 68-vänsterns framgångar kunna återupprepas, och målsättningen är ”att underlätta skapandet av ett brett kontaktnät etniskt medvetna emellan och därmed främja ett etniskt medvetet avancemang inom såväl näringsliv och utbildningsvässende [sic] som inom offentlig förvaltning, forskning och andra samhällsområden”.
En alternativ samhällsstruktur skulle konstrueras parallellt med dagens samhälle, där identitärerna ”bygger våra egna, oberoende institutioner, en autonom folkgemenskap bortom massmedialt och statligt integrationstryck”. Metapolitikens uppgift är att förändra de villkor enligt vilka politiken i sig utspelas. Först när viljan till förändring skapats blir den politiska kampen möjlig. Den politiska kampens uppgift blir då att ”säkra ett territorium och ett kulturellt livsrum för den identitära gemenskapen”. Detta ”livsrum” skapas inte i första hand genom statens institutioner, utan underifrån genom ”aktivism, nätverksbyggande, folkbildning och kulturkamp”.
När Nordiska förbundet höll den fjärde Nordiska festivalen i augusti 2008, gjordes ytterligare försök att lansera den identitära ideologin i Sverige. Förbundet hade bjudit in den nya högern-teoretikern Tomislav Sunić, från tidningen Élemente, och EU-parlamentarikern Roberto Fiore, ledare för italienska ”tredje positionen”-organisationen Forza Nuova, som talare. Brottet med den nationella rörelsen märktes genom ett minskat antal deltagare: enbart 150 personer deltog. Den enda utomstående gruppering som dök upp var NSF, vars bokförlag Logik hade ett försäljningsbord. Resten av den nationella rörelsen lyste med sin frånvaro.
Avslutning
Vi har sett hur den nazistiska musikrörelsen utgjorde utgångspunkten för ett nytt organisationsprojekt, som placerade sig mitt emellan de partibyggande och aktivistiska – ibland snarare terroristiska – delarna av naziströrelsen från 1990-talet och framåt. De aktivister som byggde upp musikrörelsen började även tidigt förstå sig själva som aktiva på en egen politisk arena – den kulturella. Med referens till bland annat till den italienske kommunisten Antonio Gramsci konstaterade de att den som inte har makt över tankarna inte heller kommer att ha politisk makt. Detta kombinerade strategi- och ideologiprojekt inspirerades starkt av den franska nya högern, både direkt och via framför allt amerikanska epigoner som David Duke och Robert McCullogh. Strategin handlade till största delen om att värva ungdomar till de nazistiska idéerna, som omformats till etnopluralism. Men det faktum att denna lilla aktivistgrupp lyckats etablera sig sågs inte enbart med blida ögon av konkurrenterna på det nazistiska politikfältet. Motsättningarna ledde i flera fall till våldsamma urladdningar, och i skrivande stund är läget allmänt sett spänt mellan de olika delarna av den nazistiska rörelsen.
När den franska tankesmedjan Grece bildades 1968, med Alain de Benoïst som en av de främsta företrädarna, var det för att bryta sig ur ett dödläge för den franska extremhögern. Genom seminarier, bokproduktion och debattartiklar försökte Grece ge ”intellektuell ammunition” för den yttersta högern, som skulle hjälpa den att bryta sin isolering och ta sig in i den officiella debatten igen. De fick sitt genombrott i Frankrike 1978-79, efter en artikelserie om dem i Le Monde, där de döpts till ”nouvelle droïte”, den nya högern, som ett svar på den nya vänstern. Ett internationellt genombrott följde i slutet på 80-talet när den amerikanska anrika vänstertidskriften Telos ägnade ett helt dubbelnummer åt att presentera den nya högern och de Benoïsts teorier, framför allt hans modernitets- och globaliseringskritik.
Det är inte svårt att se var lockelsen låg för Nordiska förbundet i den nya högerns teorier. Nya högerns metapolitik och högergramscianism satte ord på det Nordiska förbundet och Nordland före dem redan intuitivt agerat utifrån; vikten av en kulturkamp friställd från extremhögerns politiska organisationer. Samtidigt visade metapolitiken på ett sätt att bryta med den nationella rörelsens isolerade och utdefinierade position utan att förkasta den ideologiska kärna de burit med sig under sina olika transformationer.
Den här artikeln har påvisat kontinuiteten från Nordland fram till Nordiska förbundet. Redan under nordlandtiden betonades musikrörelsens självständighet i förhållande till politiska rörelser; att musikens uppgift var att ”plöja marken” för politiken genom att förmedla värderingar och stolthet (white pride) som lade grunden för en folkgemenskap. Musiken var del av en kulturkamp, och av en motkultur, och användes för att väcka den ”slumrande ungdomen” som var ”hjärntvättad av MTV-kulturen”. Målet för den motkulturella rörelsen var inte bara att förändra värderingar, att verka ”folkbildande”, utan även att konstruera ett alternativsamhälle, ett samhälle i samhället – ett sätt att här och nu återupprätta den förlorade folkgemenskapen.
Nordlands redaktion hörde inte och Nordiska förbundet hör inte till de större nationella organisationerna i Sverige. Nordiska förbundet tas sällan med i artiklar och skildringar av extremhögern, exempelvis listas de inte på Säkerhetspolisens hemsida bland de andra ledande organisationerna i den så kallade ”vit makt-miljön”. Men deras kulturella betydelse är långt större deras medlemsantal. Från Nordland till Nordisk.nu har den lilla gruppen personer kring Peter Melander, Daniel Friberg, Anders Lagerström och Lennart Berg lyckas föra ut sitt budskap långt utanför den isolerade extremhögern. I CEIFO och BRÅ:s enkät bland skolungdomar 1997 lyssnade 12 procent av de svarande på vitmakt-musik. Nordiska förlagets wikiuppslagsverk Metapedia spreds på bara något år till 12 olika språk, medan nyhetstjänsten Altermedia, som de öppnade en gren av, finns i 18 länder. Webbforumet Nordisk.nu hade i juni 2009 ca 17 000 användare. Den metapolitiska strategins framgång kan därför inte bedömas utifrån organisationsmedlemmar, röster i val eller demonstrationsdeltagare, som ofta är måttstocken för övriga extremhögern. Den är svårare att mäta, och kanske just därför mer sällan omtalad. Frågan huruvida den är lika farlig som den våldsammare delen av rörelsen återstår därför att besvara.
Tidigare publicerad i boken Det vita fältet: samtida forskning om högerextremism (Swedish Science Press, 2010)