I stundens hetta

”Snart tar de till vapen”, varnade Aftonbladet med braskande rubriker om kampanjen det Osynliga partiet. Det är inte första gången de tidningarna låtit larmet gå larmat. Vargen kommer. Den utomparlamentariska vänstern är farlig. Samma nödrop gick ut när ”svartluvorna” och Commando Coca Cola störde den amerikanska presidenthustrun Nancy Reagans Stockholmsbesök 1986. Eller när bensinmackarna brann några år senare, mot Shells stöd till den sydafrikanska apartheidregimen. Samma sak när Borgen ockuperades i Malmö och Folkungagatan 164 i Stockholm. Återigen när Antifascistisk aktion blockerade de nynazistiska skinnskallarnas 30 november firande. När militanta veganer eldade mjölkbilar, eller radikala miljöaktivister saboterat vägmaskiner vid motorvägsbyggena under det sena 90-talet. Och framför allt, efter Göteborgskravallerna 2001.

Snart tar de till vapen. Så fel de hade, men ändå så rätt.

Den här boken handlar om ett sökande efter vapen, vapen för klasskampen. Om sökandet efter maktmedel och redskap som kan användas för sociala rörelser som strävar efter en samhällsförändring. Om olydnad som utmanar gränser. Som avbryter ordergivningen, sätter käppar i hjulet för maktutövningen, undandrar sig exploateringen.

Det gemensamma med alla texter i denna antologi är att de är skrivna mitt i en pågående kamp, mitt i stundens hetta, och handlar alla om att mitt i den brådskande situationen förstå vad som händer, vart man vill ta sig och vilka medel som är effektiva för att nå dit.

Sådana texter är av nödvändighet självkritiska och därför fulla av en ärlig uppriktighet. De är inte propagandistiska eller till för att övertyga någon om en viss uppsättning åsikter, utan har oftare formen av interna strategidokument eller utvärderingar. Det finns ingen poäng att lura sig själv, utan tvärtom kräver varje brinnande situation ett ögonblick av klarsyn, en realistisk uppskattning av ens förmåga.

Vad har vi för att sätta kraft bakom våra krav? Artiklarnas fokus är massmobiliseringar och massaktioner, aktionskampanjer och sociala kraftsamlingar. Men bakom diskussionerna om effektiva metoder finns en annan lika angelägen, och lika komplicerad, fråga som ringlar sig igenom texterna: vilka är detta ”vi”?

Ett ”vi” som anarkister? Som autonoma – autonoma från vad? Som aktivister – vad säger det? Antikapitalister – men är det en ståndpunkt eller en praktik? En rörelse – en rörelse av vad? Som rör sig vart? Är detta ”vi” baserat på en åsiktsgemenskap, en sammanhållen ideologi, ett medvetet val? Eller på en delad gemensam situation, en gemensam utsatthet, en gemensam antagonism? Ett ”vi” som arbetarklassen? Eller ett vi som en delad historia, en gemensam identitet?

Att utgå från ett ”vi”, inte istället för liberalismens isolerade individer, öar av skenbart självständiga ”jag”. Men inte heller den gamla vänsterns gemenskaper, där kollektivet antogs som förutsättning och självklarhet, klassen som ett homogent ”folk”. Utan ett försök att hitta något gemensamt i en mångfald, hitta det delade, gemensamma behov och begär, samma antagonism mot kapitalismen – att vara utsatta för samma exploatering.

Det vill säga. En materiell sida som utgångspunkt. Vår delade situation. Och en politisk sida, som projekt: att ur det uppsplittrade försöka konstruera en enhet, finna det gemensamma intresset. Genom kamp. Vi:et som fråga och problem, inte ett vi som identitet, ett fast avgränsat subjekt. Utan en kollektivitet stadd i förändring. Det är sällan samma vi som kommer ur en händelse, en samhällskonflikt, som trätt in i den. Vilket speglas i texterna, ”vi:et” i början av artiklarna är ofta inte samma ”vi” som i slutet på dem. Vi transformeras på vägen, gränserna luckras upp och vi:et breddas och kommer att involvera flera.

Den gamla arbetarrörelsens ”vi” var mycket enklare att se. De sammanfördes i fabrikerna och bostadsområdena, ställdes vid samma maskin, hade samma boss, följde samma order, stämplade in vid samma klockslag. Den massa de blev i produktionen kunde vändas till ett vapen, en disciplinerad kraft som krävde sin rätt genom att kollektivt hota med att lägga ner sitt arbete. Men vad är vår tids strejk? Och hur utvecklar vi en klassgemenskap och klassolidaritet, när vi inte är ett homogent klassubjekt från början: vi som arbetar korta perioder på olika ställen, bor i andrahandslägenheter, är mobila i rummet och flexibla i tiden. Fragmentiserade, uppdelade, omfördelade i tid och svårligen sammansatta.

Texterna i den här antologin brottas med det problemet, hur kan vi som ett uppsplittrat heterogent subjekt ändå finna en enhet, utan att förneka vår mångfald eller ta den enheten på förhand given. En mängd begrepp används för att försöka se hur en sådan process av politisk sammansättning kan gå till: det är samma grundproblem – frågan om att ena en mångfald utifrån ett gemensamt intresse och gemensam antagonism – som begreppen multitud, svärmar, emergenta system, nätverk, rörelse, det gemensamma, gemenskaper, prekariat, besmittande, generaliserade strejken, mänskliga strejken eller sammankopplande försöker lösa. Försöken att nå de stunder av överskridande där man finner nätverk bortom nätverken, en rörelse bortom rörelsen, aktivitet bortom aktivismen.

Generaliseringen av aktivismen

Diskussionen i boken måste ses mot bakgrund mot 90-talets aktivistkultur. Aktivismen kan inte ses som någon ahistorisk kategori, som alltid existerat. Aktivisten är inte samma som sjuttiotalsvänsterns militant från ett avantgardeparti eller gamla arbetarrörelsens kadermilitant. Aktivismen är ett ungt fenomen, en form av kamp som hänger tätt samman med den postfordistiska produktionens subjekt och en marknad som saluför individuella livsstilar snarare än massprodukter. Entreprenören och aktivisten är två sidor av samma mynt.

90-talsaktivismen uppstod efter realsocialismens sammanbrott, mitt under nyliberalismens kalla vindar. Den bredare vänstern hade börjat sin kräftgång, samtidigt som dess massbas i fabriksproduktionen försvagades. Kapitalismkritiken kom att få en allt mer undanskymd position, och övervintrade inom akademin eller marxistiska mikropartier. Kvar fanns sociala rörelser som främst organiserade sig som enfrågerörelser och kampanjer: feminism, miljökamp, antirasism, queer-hbt och djurrätt. De autonoma var i praktiken den militanta flygeln av dessa sociala rörelser. Kamperna kretsade kring identitet, kravet på representation och erkännande av minoriteters eller särbehandlades rättigheter, ett hävdande av sin partikularitet snarare än en universell politik. Även när försök till att lyfta klassfrågan gjordes, stöptes den ofta i identitetspolitikens förpackning. Klass diskuterades som social roll och kulturellt kapital snarare än produktion och exploatering.

Oförmågan under 90-talet att lyfta fram ett kraftfullt vänstersvar är slående, i en av de tider då de hårdaste angreppen – en klasskamp från ovan – fördes mot arbetarklassens vinningar: nedmonteringen av välfärdsstaten, tillbakapressandet av fackföreningarna, en partivänster och socialdemokrati i fritt fall. I Europa stod projektet med uppbyggandet av Europeiska unionen i centrum, denna nyliberala institution för att genomdriva en konkurrenskraftig inre marknad. Det var just kampen mot EU-projekten som många sociala rörelser förde på 90-talet: EU-motståndet, den militanta miljöaktivismen mot de 15 000 kilometer motorväg som den inre marknaden krävde för sina just-in-time-transporter, flyktingaktivisternas kamp mot konstruktionen av ”Fort Europa” och den allt restriktivare flyktingpolitiken, Europamarscherna mot den strukturella arbetslösheten. Det är i dessa kamper som antikapitalismen ”återupptäcks”, med protesterna mot ”marknadens diktatur”, privatiseringsvågen och nyliberalismens ”tredje världskrig” mot världens befolkningar. Zapatisternas uppror i Chiapas, Mexiko, tillförde dessa kamper ytterligare en beståndsdel, insisterandet på att vi ur denna mångfald av kamper och protester behövde hitta en ny global enhet och gemenskap, och generalisera de partikulära kamperna. Att bli ett gemensamt NEJ, beståendes av många mindre JA.

Till en början tog denna antikapitalism samma form som aktivismen, det vill säga, man försökte med aktivismen som redskap bedriva en antikapitalistisk kamp: genom att stänga ner företag eller finanscentra, samlas utanför huvudkontor och toppmöten. Men det är också inom dessa kamper som diskussionen om begränsningarna med 90-talsaktivismen börjar, som en aktivismkritik. Kritiken av identitetspolitiken inom de radikala rörelserna börjar intressant nog samtidigt som denna strömning börjar få brett ett bredare genomslag i samhället och spilla utanför aktivistmiljön. Det visade sig att identitetspolitikens målsättningar var väl integrerbara med den postfordistiska kapitalismen. Det är i denna interna aktivistkritik vår antologi tar sitt avstamp.

Med Seattle och globaliseringsrörelsen går denna aktiviströrelse-i-förvandling i totalkonfrontation mot nyliberalismens och frihandelns internationella institutioner. Rörelsen lyckas verkligen anta Europa, till och med världen, som sin konfliktterräng. Men steget från de stora händelserna och eventen, toppmötesmobiliseringarna, tillbaka till den vardagliga livssituationen är fortfarande komplicerat.

Styrkan i globaliseringsrörelsens mobiliseringar 1999-2001 är att den återvände till en universell politik igen, börjar se de generella krav och kamper som kan politiskt sammansätta den tekniskt uppsplittrade klassammansättningen (och som 90-talets partikulära kamper på ett sätt speglade). Rörelsens innovativa former, med globala aktionsdagar, taktikmångfald, aktivistmedia och mediaaktivism, öppen social olydnad, bröt 90-talsaktivismens isolering och kommunicerade globalt – och även lokalt. Svarta block, vita overaller och rosa parader – sammanlänkade i samma kamp.

Som en röd tråd genom hela denna bok löper diskussionen mellan en grupp brittiska Class War-aktivister från Leeds (via deras olika inkarnationer som Leeds May Day Group, the Free Association och tidskriften Turbulence) och den italienska (post)autonoma tidskriften DeriveApprodi löper som en röd tråd genom hela denna bok. Inför det första europeiska sociala forumet 2002 i Florens skickar DeriveApprodi ut ett öppet brev till den europeiska antikapitalistiska rörelsen, för att göra en gemensam undersökning om vilka kamper och subjekt denna nya rörelse samlar och uttrycker. Leedsfolket tar upp tråden, och diskussionerna mellan de båda tidskrifterna – väl förankrade i kamperna i sitt respektive land – om vad som är det ”gemensamma” som kan föra samman dagens sociala kamper mot kapitalismen fortsätter ända fram till dags datumidag.

En bärande diskussion genom texterna är hur kampmetoderna ska generaliseras och bli en del av bredare samhällsprotester, hur fler sociala rörelser ska hitta former baserade på självorganisering och deltagande i direkta aktioner.

Massprotesterna förenade ofta två olika tendenser: den disciplinerade och organiserade sociala olydnaden. Ooch den utspridda svärmande insurrektionella militansen utifrån affinitet. Under de tio år som gått från Seattle kan vi se hur båda dessa tendenser har generaliserats och fått sin spridning långt utanför aktivistkretsar.
Trots att de framstår som oförenliga, massolydnaden kräver en grad av kontroll och de lösa svärmangreppen förutsätter en okontrollerbarhet, har de två tendenserna många gånger lyckats hitta former att fungera tillsammans och komplettera varandras brister. Konceptet med ”taktikmångfald” eller globala aktionsdagar är sådana former som försökt skapa utrymme för de båda utan att de ska krocka eller hamna i motsättning mot varandra.

Massolydnaden har alltid en Plan B: om aktionen bemöts med repression och övervåld finns hotet att upphäva den ickevåldsliga aktionskonsensusen. I ickevåldet finns våldet som ett dolt hotvärde. ”Under de här omständigheterna kan vi inte längre garantera en fredlig manifestation”. Medan de militanta svärmattackerna ofta behöver de kontrollerade massaktionerna som skapar en plattform, öppnar upp en dialog, breddar toleransen och gör tillfälliga kraftsamlingar möjliga. De senaste årens antifascistiska massblockader och antikärnkraftsmotstånd i Tyskland, universitetsockupationer i Italien, Grekland, Spanien, England och Frankrike, den nordiska husockupationsvågen efter stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn, nedskärningsprotester i Europa, har alla burit med sig en kombination av dessa två tendenser.

Den globala ekonomiska krisen 2008 har i land efter land omvandlats från ekonomisk kris till politisk kris och en djupare systemkris, från de arabiska länderna till stora delar av Europa. De erfarenheter som gjordes kring massprotester inom globaliseringsrörelsen har nu en rykande aktualitet och en stor social relevans för breda samhällsskikt. Därför har vi sammanställt dessa texter och erfarenheter, som en stafettpinne att lämna vidare som en stafettpinne till den nya vågen av sociala kamper.

Givetvis kräver en sådan här sammanställning sina avgränsningar. Fokus för den här boken är massprotesterna och olydnaden i Europa och Nordamerika, på erfarenheterna och diskussionerna mellan aktivister som befunnit sig mitt i dem, som organiserat och kravallat, svettats och älskat, tagit risker och vandrat frågande i denna rörelseprocess. Det finns massor med erfarenheter som flyter samman med dessa historier, trådar som inte utvecklas här utan bara antyds: aktivismens vändning till vardagen och arbetsplatskampen, stadsdelsorganiseringen och stadskampen, ockupationsvågen, nedskärningsprotesterna, universitetockupationerna och studentprotesterna, Noborder-lägren och migrantrörelserna, klimaträttviserörelsen och klimatlägren, feminismens och queerrörelsens liv efter identitetspolitiken, det latinamerikanska laboratoriet, den arabiska våren och demokratirevolten i Nordafrika. Listan kan göras lång. Den autonoma rörelsens historia återstår att skrivas. Snarare än en historik, hoppas vi att denna bok kan fungera som en form av kunskapsöverföring, ett överlämnande av en samling erfarenheter och redskap.

Söker du fortfarande efter vapen? Den här boken är ett. Plocka upp den. Rikta den rätt. Använd den.

Förordet till antologin I Stundens Hetta. Boken finns att köpa här.

Nedräkningen har börjat – Snart öppnar ett nytt Ungdomshus i Köpenhamn

Allt handlar om styrkeförhållanden. Ungdomshusets kamp i Köpenhamn har blivit en viktig inspirationskälla och lektion för alla radikala aktivister i Europa. Den 1 juli öppnar nya Ungdomshuset portarna på Dortheavej 61, i Köpenhamns nordvästra kvarter. Måndagsmötet, ungdomshusetrörelsens högsta beslutande organ, beslöt på sitt möte 8 april att fortsätta förhandlingarna och ställa sig positiva till Dortheavej 61. Förhandlingarna handlar nu om praktiskt hur det ska gå tillväga, datumet för inflytt, 1 juli, är redan bestämt. En av Danmarks största ungdomsprotester har därmed gått segrande ur konflikten med Köpenhamns kommun och lyckats övervinna den danska ”normaliseringspolitiken”.

Konflikt och dialog

”Våld leder inte till resultat”, förklarade Köpenhamns borgmästare Ritt, efter en protestvåg brutit ut som svar på stormningen och vräkningen av Ungdomshuset 1 mars 2007. (Och då bortsåg hon givetvis från att vräkningen genomfördes med helikoptrar, insatstyrka och tårgasbombardemang. Det liberala våldet är ju inte våld, utan myndighetsutövning.). Därefter skulle ungdomshusetrörelsen bara vara en polisiär ordningsfråga. Men det var just genom en skicklig och väl avvägd balans mellan våld och dialog som ungdomshusrörelsen lyckades återfå ett Ungdomshus. Med stormningen av huset bröt Ritt all dialog med ungdomshusetrörelsen. De tre dagar av omfattande kravaller, som sedan upprepades vid flera tillfällen under våren och på hösten den 1 september, visade tydligt på kostnaden av angreppet på Ungdomshuset. Med de fredliga torsdagsdemonstrationerna däremot byggdes ett brett stöd upp för ett ungdomshus upp, och fler och fler grupperingar involverade sig. Ungdomshuset kom att bli en symbol för motståndet mot hela normaliseringsprocessen i Köpenhamn. Uthärdigheten, de ständiga inovationerna och nya allianserna gjorde att Ungdomshusetrörelsen inte svalnade eller minskade i styrka, som Ritt räknat med, utan istället ökade. Därigenom ökade även trycket från polisen, lokalbefolkningen i Nörrebro och handlarnas förening på politikerna att hitta en politisk lösning på det sociala problem kommunpolitikerna skapat, eftersom en polisiär lösning inte fungerade. Det samlade trycket på politikerna ökade att återgå till förhandlingsbordet och öppna dialogen igen, som Ritt sade var stängd för alltid. I det läget gjorde ungdomshuset-aktivisterna det geniala draget att organisera en massiv olydnadsdag, den så kallade G13, för att ta ett nytt ungdomshus, utifrån en strikt ickevåldskodex. Polisens försök att slå tillbaka olydnadsdagen genom övervåld och dränka varje fredlig sammankomst i tårgas, slog tillbaka mot dem. I det läget tvingades politikerna tillbaka till förhandlingsbordet och försöka hitta en politisk lösning. Denna dialog skulle givetvis aldrig öppnats utan hotet från kravallerna, generaliseringen av konflikten och erbjudandet om en öppning från ungdomshusetrörelsens sida. Ett halvårs förhandlingar har nu gett sitt resultat, den 1 juli öppnar nya Ungdomshuset, i ett likastort utrymme som det gamla huset.

Ungdomshusetfrågan skiljer sig inte från andra sociala eller fackliga kamper. Just fackliga konflikter är ju ett bra exempel, hur skulle fackföreningsrörelsen kunna genomföra förhandlingar och sluta avtal utan att ha strejkvapnet bakom ryggen, att kunna hota med konflikt. Varje social kraft behöver ha ett hotvärde för att ens kunna gå in i en förhandling. Och omvänt, vinster sker oftast inte genom en ren militans, utan skickligt utnyttjande av både konflikt och konsensus, tvång och dialog.

Öppnandet av ett europeiskt konfliktrum

En fantastisk sak med Ungdomshusetfrågan visade också hur Europa har blivit en självklar konfliktyta för sociala konflikter idag. Oavsett var de uppstår i Europa, sprids snabbt ett eko och en resonans uppstår i flera länder. Ungdomshuset blev direkt en europeisk angelägenhet, precis som CPE-protesterna och förortsrevolterna i Frankrike, universitetsprotesterna i Italien, Frankrike, Grekland och Tyskland, toppmötesprotesterna osv.

Här i Italien har Ungdomshusets kamp inspirerat bildandet av flera nya sociala center. Både det sociala centret Bruno i Trento och Crash i Bologna stormades i samma veva som ungdomshuset, men lyckades med god hjälp av den ökade uppmärksamheten kring Ungdomshuset skapa en stor lokal mobilisering och ta nya större och bättre hus i respektive städer, som idag är livaktiga sociala center med fullt med verksamhet. Även i Venedig, en av Italiens mest svårockuperade och turisttäta städer, med skyhöga hyres- och lokalpriser, öppnade ett nytt socialt center i oktober 2007. En grupp konstnärer och aktivister aktiva kring Biennalen höll i oktober en utställning, ”Lost in production”, på Magazzini del Sale, på en av Venedigs holmar. Efter utställningen struntade de att lämna tillbaka nycklarna till lokalerna, som annars skulle stått tomma, och fortsatte bedriva aktivitet där. Så uppstod sociala centret SALE Docks. Venedigs borgmästare Massimo Cacciari har givit det nya centret sitt medgivande.

”Det finns rum i staden som tillåter och kan ge mer utrymme åt de unga som bor i staden att få uttrycka sig i området. Även om detta innebär en risk, så är det priset man får betala för förändring. Vi vill inte fortsätta att bara trampa på, och hålla allt stängt”, förklarar de kulturansvariga för Venedig kommun, Luana Zanella och Giandomenico Romanelli, för lokaltidningen Il Gazzettino di Venezia.

Från Tyskland nåddes vi nyligen av nyheten att även centret Köpi i Berlin nu har räddats, i och med att den nya ägaren hellre valt att teckna ett nytt trettioårigt kontrakt med Köpi än att öppna en konflikt med dem.

I Finland inspirerade Ungdomshuset till en våg av husockupationer i Helsingfors, och nu senast en gryende ockupantrörelse i universitetsstaden Jyväskylä.

I ett försök att stärka ytterligare den europeiska dimensionen genomförs nu till helgen, fredagen den 11 april och lördagen 12 april, två europeiska aktionsdagar för öppnandet av nya ockupationer och sociala center.

Husockupantrörelsen, kampen för självstyrda mötesplatser för sociala rörelser, har dödförklarats gång på gång. Men hela tiden uppstår rörelsen på nytt, med varje ny protestvåg. Varje våg skapar sina mötespunkter och nya center som en självklar del av sin sammansättning, när den har en styrkeposition och tillräckligt stöd för att kunna upprätthålla dem. Så har vi sett de cykliskt återkommande husockupationsvågorna i Europa: 1971, 1977, 1981, 1987, 1991, 2001, 2007… med Italien, Tyskland, Holland, England, Danmark eller Spanien som olika epicentrum för skalven.

Frirum eller rebellnäste

På väggarna till flera av de italienska sociala centren finns det skrivet, ”Hic sunt leones” (latin: här finns det lejon), den stämpel som användes i romerska imperiet för att indikera de osäkra rebellzonerna i imperiet. Efter Ungdomshusets seger har nu en diskussion påbörjats, vad som kommer bli nästa steg. Är eftergifterna, att ge rörelsen ett hus, ett sätt att återställa den sociala freden och återigen lägga locket på? De sociala centren ställs ofta inför två vägar: att antingen förvandlas till alternativa frizoner eller bli en aktiv politisk pol i samhället. Oftast väljs båda vägarna samtidigt. De alternativa frizonerna innebär att centren blir en skyddad värld dit folk kan isolera sig, ett ghetto dit man kan undfly samhällets problem och för en stund glömma bort vardagens exploatering och misär. I den bemärkelsen blir centren bara en överlevnadsstrategi, som i långa loppet riskerar att befästa vår vardagliga situtation i kapitalismen. Till centren går man för att koppla av, ladda sina batterier, umgås med sina vänner för att klara ännu en vecka på jobbet. Ett ställe som lappar ihop de värsta skadorna kapitalismen orsakar oss, och reproducerar oss som arbetskraft. Men sociala center kan också fungera som ett rebellnäste, en plats där man skapar gemenskap och kan agera i samhället utifrån. Sociala centret kan vara ett redskap för att kommunicera med lokalsamhället, det ger rörelser en egen ekonomi, löser problemet med möteslokaler för sociala proteströrelser och ger dessutom en identitet att kommunicera utifrån. Med ungdomshusetprotesterna i Köpenhamn har nu ungdomshusetrörelsen fantastiska möjligheter om de väljer att ta denna väg: kontakten med övriga användare av Kulturhuset på Dortheavej och grannarna är redan upprättad och går att bygga vidare på. Tusentals ungdomar, varav många aldrig ens besökte gamla Ungdomshuset, identifierar sig med eller känner nu till ungdomshusrörelsen. Ungdomshuset kan bli en viktig mötesplats och kontaktyta för nya sociala protester, som gamla folkets hus var för arbetarrörelsen. Vi ser redan flera exempel på hur ungdomshuskonflikten vägrat fastna inom ramarna för att bara skaffa sig ett nytt hus: i hur rörelsen korsbefruktats med en bredare protest mot normaliseringen och försvaret av Christiania, hur denna rörelse samverkar med massdemonstrationerna för en utbygd välfärd, i ungdoms- och migrantkravallerna mot polisens rasistiska trackasserier och visitationszoner, i hur facket börjar med grundkurser i aktivism som metod igenom exempelvis Likalön nu-initiativet, i initiativ för nya allmänningar att öppna Köpenhamn, i hur globaliseringsprotesterna i Rostock, olydnadsdagen G13 och antifascist-aktionerna i Salem 2007 hämtade inspiration i varandras exprimenterande med nya former av massprotester. Ungdomshusrörelsens styrka byggde på sin generalisering av konflikten och det sättet kampen spreds till andra områden och andra grupper än enbart den som var berörd från början. Ett hus ger en oerhörd möjlighet att fortsätta den processen, om man väljer att gå den vägen.

Andra bloggar om Ungdomshuset-segern: Kim Müller