Kamper är organiska. Eller åtminstone föreställer vi oss dem ofta så. De har sin egna livscykel: de uppstår ur en konflikt eller motsättning i samhället, växer, slår igenom eller fortsätter envetet i skuggan, för att slutligen förtvina och dö. Kampcykel är det begrepp som används inom den autonoma teorin.

Utifrån ett sådant cykliskt perspektiv på kamper så befinner vi oss just nu i slutet av en kampcykel. Kanske kan vi rent av säga att nystarten av Brand sammanföll med denna kampcykels uppkomst. Efter bank- och finanskrisen 2008 föddes en ny våg av protester mot krisåtgärderna och åtstramningspolitiken världen över. Occupy Wall Street, torgockupationer, arabiska våren, universitetsockupationer. Stormningen av Ungdomshuset i Köpenhamn 2007 och vågen av husockupationer som de följande åren bredde ut sig i Sverige. Förorts- och stadsdelsorganiseringen som växte fram, med grupper som Pantrarna, Megafonen, nätverken Linje17 och Linje19. Det var dessa kamper som blev innehållet av Brand, de kamper vi var dubbelorganiserade i och reflekterade över i tidningen. Det var åren då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och de antirasistiska protesterna blev en massrörelse med motstånd mot inre gränskontroller och rasprofilering (REVA), antifascistiska samlingar mot nazistiskt våld (Kärrtorp och Kämpa Malmö) och solidariteten med migranter som bröt sig igenom Fort Europas gränser (No Border-lägren, Refugees Welcome-manifestationerna och mottagningsarbetet, kampanjerna mot utvisningar som Ung i Sverige och #vistårinteut). Och så den ”fjärde våg” av feministiska kamper mot sexualiserat våld, med massmanifestationer, kvinnostrejker och #metoo-upprop. En kampcykel som började med klimatprotester (Cop15-mötet) och slutade med klimatprotester (Greta Thunbergs Fridays for future).

Ingen av organisationerna skulle nog erkänna släktskapet, men både Feministiskt initiativ och förbundet Allt åt alla, kan ses som en produkt av denna kampcykel. När de sociala protesterna försvagades på gatan och reaktionen i form av en öka högerpopulism började breda ut sig globalt, kanaliserades en del av rörelsernas energi in i vänsterpopulismen: i ett försök att utmana både centrismens nyliberalism, bemöta socialdemokratins kollaps och gå i närkamp med högerpopulismen. Podemos, Syriza, Corbyn, Sanders. Och som en hybrid mellan rörelse och parti, municipalismen. Alla dessa initiativ har nu tappat sitt momentum. En cykel är på väg att avslutas.

Men var kommer detta cykliska perspektiv ifrån? På många sätt var det en reaktion på en hegelianskt influerade dogmatisk marxism, som såg en linjär utveckling, där historien avancerade genom motsättningar mot ständigt högre stadier. Istället för denna teleologisk syn, lyfte de så kallade operaisterna, eller autonoma marxisterna i Italien, en annan sida inom marxismen: dess analys av kapitalismens långa vågor och cykliskt återkommande kriser. Dessa ekonomiska analyser översattes till kamp. Precis som kapitalet hade sin organiska sammansättning, hade arbetarklassen en teknisk och politisk sammansättning. Precis som kapitalet genomgick sina cykler genomgick klasskampen ett motsvarande cykliskt förlopp. Operaisterna gav det en till push: att kapitalismens cykliska kriser drevs på av arbetarklassens kamp. Kapitalet svarade genom att omorganisera produktionen och förändra arbetarklassens sammansättning, kriser fick motivera ett uppbrytande av arbetarklassens starkaste positioner och nykombinerande av klassen inom produktionen (genom exempelvis outsourcning, ändrade anställningsformer eller införandet av ny teknik). Den tekniska klassammansättningen förändrades, vilket förändrade kampformerna och kristaliserades i en ny politisk klassammansättning: en arbetarklass som hittade nya sätt att kämpa, skapade nya organisationsformer eller stöpte om de gamla för att passa sitt syfte bättre. En sådan cykel kallade operaisterna för kampcykel, processer som ofta skedde över ett trettioårigt organisationsspann. Amerikanska operaisten Harry Cleaver som lyfte begreppet ”circle of struggle” menade att begreppet inte skulle ses som någon lag eller naturbundet, utan utgången var alltid öppen.

Men hur länge sträckte sig en kampcykel? Operaisternas beskrivningar skildrar cykler på trettio år. En liknande cykellängd finns hos Chantal Mouffe och Ernesto Laclau i deras beskrivning av hegemoniskiften, de ”populistiska ögonblick” då det är möjligt att utmana en sammanfallande hegemoni. Andra marxister och sociologer (Charles Tilly, Francis Fox Piven, Richard Cloward) som analyserade kapitalismens långa övergripande vågor, såg att olika perioder inom kapitalismens historia gav upphov till olika ”handlingsrepetoarer”. På 1500-talet var det bonde- och skatteuppror, på 1700-talet och tidiga 1800-talet brödupplopp, på sena 1800-talet och 1900-tallet massorganisering med strejker, bojkotter, demonstrationer och klasspartier. Joshua Clover menar i sin bok Upplopp. Strejk. Upplopp att vi sedan 70-talet passerat från en period då strejken var den dominerade kampformen till att upploppet nu är den paradigmatiska kampformen.

När 68-vänstervågen ebbade ut på 80-talet började delar av den radikala vänstern frikoppla kampcykelbegreppet från kapitalets cykler. Var verkligen en kampvåg bara en reaktion och spegling av förändringar inom kapitalet? Hade den sin egna dynamik och följde ett annat förlopp än kapitalet? Franska vänsterkommunisten Roland Simon försökte problematisera kampcykelbegreppet. Hur förhöll sig olika kampcykler till varandra? Kunde de övergå i varandra? Vad lämnades kvar i ”arv” från tidigare cykler och hur användes de gamla rörelsernas strukturer (till exempel lokaler, fackföreningar, partier eller personer). Cykelbegreppet ger lätt en antydan om ett början och slut, men hur täcker man då in kontinuiteten? Eller de händelser som faller utanför cykelspannet. Italienska begreppet ciclo har dessutom mer en innebörd av ”period” eller ”serie”, snarare än en Oswald Spenglersk cykel av uppgång och fall.

Den brittiska aktivisten Keir Milburn från organisationen Plan C kom förra året med boken Generation Left där han förde samman perspektivet om kampcykler med en periodisering baserad på sociala generationer. En generation, menade Milburn, formas av en händelse som gav den en gemensam erfarenhet som skiljde sig från den före dem. Efterkrigstidens babyboomers formades av 1968, Generation X av att växa upp innan murens och realsocialismens fall, Generation Y eller Millenials växte upp under 90-talskrisen och nyliberalismen. Och dagens Generation Z, Greta Thunbergs generation, som växt upp efter finanskrisen 2008 i nyliberalismens kris. Milburn menade att dessa generationer alla formades i olika motsättningar och politiskt sammansattes av olika former av politisk kamp. Men de ärvde också erfarenheter från de tidigare generationerna, som de både byggde vidare på och bröt med. Det är Generation Y som burit upp den kampcykel som nu avmattats, men där Generation Z tagit form. I Generation Left är Milburn noga med att lyfta det materialistiska i en generationsanalys, att se till förändringarna i arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och utbildning som formade varje generation. Generation är en form som vår klasserfarenhet levs igenom, menar han.

Periodiseringar riskerar alltid att överbetona en brytning, vad som är nytt och specifikt med ett skifte, och riskera att tona ner kontinuiteten och den långsiktiga progressiva ackumulationen som sociala kamper ger upphov till. Samtidigt finns det en fara i att underskatta vad situationen bär på för specifika möjligheter och låsa nya kamper i anakronistiska former av organisering och analyser. Tänk bara på alla de marxist-leninistisk organisationer som närmar sig varje ny kamp med en karta från 1917, där de försöker pressa in dem i hundra år gamla strategier och organisationsformer. Eller de anarkistiska analyser som saknar varje temporalitet, där tiden alltid är rätt för att kräva generalstrejk eller genomföra uppror, utan att se till vad som är möjlig kamp att kunna vinna eller realistiskt krav att ställa för stunden. I sin bästa form innebär en analys av kampcykler att försöka förstå vilka konflikter och motsättningar som är specifik för en situation, vad det är som sätts i rörelse och vilket momentum det har.

Men periodiseringar behöver inte vara cykliska. Ett annat vanligt perspektiv är att utgå från rörelsevågor, perioder av vänsteruppsving och perioder av reaktion, flod och ebb. Rosa Luxemburg och Antonio Gramsci menade att dessa två olika faser av en våg krävde olika strategier. De plockade upp de militära beteckningarna ”manöverkrig” och ”ställningskrig”. I ett uppsving eller vänstervåg, fanns en möjlighet att snabbt utmana makten, att storma Vinterpalatset och direkt utmana en hegemoni – detta är den politiska revolutionens tid eller det populistiska ögonblicket. Det var i denna tid en manöverstrategi, att snabbt förflytta sig och gå på en offensiv var möjlig. Men Gramsci menade att det gick även att fortsätta den radikala kampen och pressa framåt under en period av ebb, när uppsvinget försvagats, avtagit eller rent av bemöttes av en reaktion. Då var det tid att gräva skyttegravar, befästa sina vunna segrar, försvara sina institutioner och använda dem för ett ställningskrig, att både återbygga sin basorganisering, stärka sin förankring i civilsamhället, och i vardagskamper bygga styrkepositioner. Detta var ställningskrigets period.

Gramsci hämtade en liknelse från Machiavellis Fursten – men där han med vår tids moderne furste menade den radikala organisationen eller partiet. Machiavelli menade att det fanns en motsättning mellan öde (Fortuna) och kraft (Virtù). En furste kunde inte bestämma över ödet, men kunde skaffa sig kraft att lära sig vända ödet till sin fördel. Varje år svämmar Nilen över. En furste vet inte när det sker eller hur mycket det kommer att ske. Men jordbruket är beroende av Nilens flodperioder för sin bevattning. Fursten kunde därför bygga dammar och vara redo att fylla dem när floden kom, för att kunna använda vattnet i perioderna av ebb och torka. På så sätt kunde Fursten få jordbruket att fortgå inte bara under flodperioder utan även under ebb. Ställningskriget var för Gramsci en beskrivning hur den radikala rörelsen kunde verka under perioder av ebb, vilka dammar den kunde bygga för att fånga upp den revolutionära floden som kunde lyfta den vidare även när ebb inträdde.

Och det är en sådan period vi inträder nu. Det är inte ett ”slut” på en cykel, utan bara en övergång till en annan form av kamp, där möjligheterna och styrkepositionerna ser annorlunda ut. I det läget gäller det att stärka våra vunna organisationer och våra lokaler som vunnits under åren av mer offensiv kamp, fortsätta utge våra tidningar och bygga medieprojekt, hamstra resurser och skola aktivister. Det är våra dammar.

Kanske är det som en sådan damm, en sådan institution för radikal kamp vi ska se på Brand som tidning. Att under sin 122-åriga historia har den genomlevt många kampcykler, från de anarkistiska ungsocialisternas centrala roll i tidiga 1900-talets klasskamp, bevarat de frihetliga idéerna genom 40- och 50-talets svacka, hållit kvar vid den frihetliga ådran från 1968 under 70-talet, lyft punkens D.I.Y-anda som fanzine som husockupationsorgan på 80-talet, som ett direktaktions-forum under 90- och 00-talet över till en reflekterande plats för 10-talets kampcykel i sin nuvarande form. En tidskrift som ackumulerar kamperfarenheter från varje våg och lägger grund för nästa flod. Ett organ för kampcykler – att vara ständigt i kampen,det är väl inte att vara ute och cykla?

Publicerad i Brand nummer 2, 2020

Politikens möjligheter och kampen på arbetsplatserna. Mellan de två polerna formade den italienska marxisten Mario Tronti sitt tänkande. I höst (2019) utkommer hans klassiska verk Arbetare och kapital på engelska för första gången. Vad kan det lära en skadeskjuten vänster i dag? Vänstern och arbetarrörelsen mår inte bra. Kanske skulle man rent av kunna säga att den är döende. Backar i val, tappar medlemmar, förlorar inflytande, har en åldrande väljarskara. Arbetarklassen verkar desertera från arbetarrörelsen. I det läget kan det vara en liten tröst att veta att det här är inte första gången. Vänstern har dött många gånger förut. Och kunnat resa sig ur sin kris, kunnat hitta en ny återkoppling till en förändrad arbetarklass och bygga en ny klassmakt.

Den italienska filosofen och marxisten Mario Trontis klassiska verk Operai e Capitale (Arbetare och kapital) från 1966 kommer till hösten för första gången på engelska, över 50 år efter italienska orginalutgåvan. Operai e capitale kom tidigt att översättas till tyska, franska och spanska. I Sverige användes Operai e capitale som ett av referensverken i Mats Dahlqvists (nu Lindberg) Att studera Kapitalet (1978), via den tyska utgåvan. Men enbart brottstycken och enskilda texter gavs ut på engelska, tills nu då den släpps i sin helhet på Verso.

Trontis bok är kommen ur just ur en sådan kris för arbetarrörelsen, där en vänster backat och tappat klassförankringen, och den beskriver hur den hittat en väg tillbaka. Därför är den intressant att läsa i dag och inspireras av.

I slutet av 1950-talet och början på 1960-talet samlades en grupp sociologer och filosofer från italienska socialistpartiet PSI och kommunistpartiet PCI för att genom undersökningar på arbetsplatser försöka förstå varför de två arbetarpartierna och fackföreningsrörelsen tappade medlemmar i de stora industrifabrikerna. Italien genomlevde en stor migration från syd till de industriella zonerna i nord, och en ny form av arbetarklass – massarbetare vid de fordistiska fabrikernas löpande band – kom att ersätta de yrkesprofessionella industriarbetarna, som utgjort kärnan i arbetarpartierna. De nya migrerade massarbetarna anslöt sig varken till fack eller parti, och uppvisade beteenden som skilde sig från den skötsamma och yrkesstolta äldre industriarbetaren. Det är denna ”rude razza pagana”, grova kätterska sort – som Tronti kallade dem – av arbetare som sociologerna vände sig till och började göra deltagande undersökningar med.

Raniere Panzieri, Romano Alquatti, Mario Tronti, Sergio Bologna, Antonio Negri och Massimo Cacciari började i tidskrifterna Quaderni Rossi (Röda anteckningsböcker) och den mer fabriksinterventionistiska Classe Operaia (Arbetarklassen) att undersöka massarbetarens kamper och informella organisationsformer. Ur dessa undersökningar och interventioner uppstod två politiska projekt för att skapa en ny form av klassorganisering. Den ena betonade arbetarautonomin och arbetarnas självständiga organisering, den andra det politiskas autonomi och vikten att åter förankra arbetarrörelsens partier och organisationer i fabrikens nya klassammansättning. Mario Trontis artiklar i Quaderni Rossi och Classe Operaia blev betydande för att utveckla båda dessa strömningar, både arbetarautonomin och det politiskas autonomi. Trontis artiklar samlade i Operai e Capitale 1966 kom att bli en bibel för studentrörelsen 1968, och få den att gå ut och ansluta sig till massarbetarnas kamp under den heta avtalsrörelsen hösten 1969, i en massintervention vid Fiats fabriksgrindar i Mirafiori, Turin. Då hade Mario Tronti redan tappat tron på arbetarkampens möjliga radikalisering och kom att bli en av strategerna i Italienska kommunistpartiet bakom den historiska kompromissen med Kristdemokraterna. I hans postskript till andra versionen avOperai e capitale vidareutvecklar han sin teori om det politiskas autonomi – i skarp polemik mot Antonio Negri och rörelsen för arbetarautonomi (Autonomia Operaia).

Det Tronti gör i första delen av Operai e Capitale är att återvända till Marx och åter vända på Marx, mot sin tids marxism (i dess olika leninistiska, trotskistiska, gramscianska, althusserianska eller maoistiska varianter). Det är dessa kopernikanska revolutioner och omkastningar som får Operai e Capitale att sticka ut och bli en marxistisk klassiker läsvärd även i dag.

Tronti följde George Lukács förslag och läste Marx Kapitalet ur proletariatets ståndpunkt. I stället för att följa sin tids marxistiska vurm för ideologikritik menade Tronti att det är först ur proletariatets position som ideologin blir synlig. Utgår vi från marknadens perspektiv kan kapitalismen inte annat än framstå som rättvis, baserad på byten av ekvivalenter (lön mot arbete). Det är först med steget in i produktionens dolda boning som exploateringen och värdeskapandet blir synligt. I stället för att sätta analysen av kapitalet främst, måste vi sätta analysen av arbetarklassen i första rummet – för att även kunna förstå kapitalet.

Tronti utgick från Marx kapitel ”Samverkan” (kapitel 11), ”Arbetsdelning och manufaktur” (kapitel 12) och ”Maskineri och storindustri” (kapitel 13) för att lyfta hur den enskilde arbetarens arbetskraft kombinerades till en kollektiv arbetare i fabriksproduktionen. Detta krävde social och teknisk organisering och planering från kapitalistens sida. Det krävde med andra ord upprättandet av ett kommando, ett övervinnande av arbetskraftens vägran och en disciplinering av arbetskraften. Marx beskrev detta som att arbetsprocessen kom att reellt underordnas den värdeskapande processen. Tronti såg i denna arbetsvägran och ovilja att underordna sig fabriksdisciplinen den antagonistiska grund som varje kommunistiskt projekt att förnya arbetarrörelsen måste baseras på och utgå ifrån. Det är där en tendens till arbetarautonomi finns, att befinna sig inom och kämpa mot kapitalet, genom att negera sin funktion som arbetskraft inom produktionsprocessen.

Detta var en radikal nyläsning av Marx som hamnade i direkt kollisionskurs med många former av marxism. Tronti vände sig mot den marxist-leninistiska syn, stark inom den italienska eurokommunismen, som betonade socialismen som en rationell planering ställd mot kapitalets irrationalitet och anarki. Kapitalismen förutsatte organisering och planering, menade Tronti, både inom produktionen och av samhället. Detta blev synligt när perspektivet att betrakta fabriken ur arbetarnas synvinkel vidgades till att betrakta samhället ur fabrikens synvinkel och staten ur samhällets synvinkel.

Här tog Trontis läsning av Kapitalet ytterligare ett steg genom att betrakta skillnaden mellan indviduella kapital och det kollektiva kapitalet. Här följde Tronti Marx från Kapitalets första band till det andra. Kapitalet som totalitet analyserades på två sätt: Dels som samhälleligt kapital – det vill säga hur den reella underordningen av arbetsprocessen under den värdeskapande processen kom att överföras på hela samhället och statsmakten. De storskaliga industristäderna krävde statlig planering, forskning, universitet, infrastruktur, bostäder, en hel social ingenjörskonst för att fungera. Välfärdsstaten och fordismen växte fram tillsammans. Dels kunde denna totalitet ses som en motsättning mellan det kollektiva kapitalet, totalkapitalet, och det enskilda kapitalet. De enskilda kapitalen hade ett intresse av att exploatera arbetskraften (män, kvinnor och barn) till maximum, hålla skatter så låga som möjligt, undandra sig samhällssatsningar som reproducerade arbetskraften och råvaror. Totalkapitalets intresse var att se till kapitalismens intresse som helhet, mot de enskilda kapitalen, för att garantera det ekonomiska systemets reproduktion.

Tronti påpekar i Operai e Capitale att de arbetarkamper Marx skildrar i Kapitalet band I, framför allt i kapitlet ”Arbetsdagen” (kapitel 8), handlade om en allians mellan arbetarklassens behov och totalkapitalets behov, ställd mot de enskilda kapitalisterna. Totalkapitalet, genom den brittiska staten, tvingades reglera arbetsdagens längd, arbetets intensitet, införde regler för nattarbete och barnarbete, efter påtryckningar från arbetarnas intresseorganisationer, för att de enskilda kapitalisterna inte helt skulle köra slut på arbetskraften. Här öppnades för Tronti möjligheten till det politiskas autonomi, att staten kunde ha en viss relativ autonomi och fungera som arena för arbetarklassens politiska krav, utifrån dess funktion som kollektiv kapitalist. Vägen mot den historiska kompromissen – Italiens försenade Saltsjöbadsavtal – öppnades.

Så arbetarautonomi å ena sidan, det politiskas autonomi och möjligheten till en reformistisk politik å andra sidan. Trontis projekt stretade åt två håll. För att förbinda dem gjorde Tronti samma kopernikanska vändning av Lenin som av Marx. Han kastade om polariteten i Lenins uppdelning mellan taktik och strategi, arbetsplatskamp och parti. Att utgå från antagonismen i produktionen och arbetarklassens spontana strävan efter autonomi, som kapitalet hela tiden behövde övervinna genom sin plan och sitt kommando, innebar att ge klasskampen en strategisk roll, en negerande kraft som fullt realiserad var revolutionär. Partiets roll var inte att leda dessa kamper eller fungera som generalstab och ledning, utan snarare att följa och underlätta kamperna genom att vinna taktiska segrar och taktiska försvar som stärkte den kommunistiska strategiska tendensen. I stället för att ta Marx till Sankt Petersburg, och föra kampen där arbetarklassen var som svagast – i imperialismens svagaste länk – behövde vi ta Lenin till England, till där arbetarklassens starkaste position i produktionen fanns.

Partiets förankring i fabriken handlade därigenom inte bara om att ge partiet en arbetarledning, utan framför allt att genom partiet stödja de ekonomiska kamperna som slog mot kapitalismens hjärta (och som därigenom var politiska), för att hjälpa till att generalisera och sprida dem. Partiet skulle tjäna klasskampen, inte styra den. ”Partiet är i denna bemärkelse inte bara den vetenskapliga bäraren av strategin, utan det praktiska organet för dess taktiska tillämpning. Arbetarklassen innehar en spontan strategi i sina rörelser och i sin utveckling, och partiet behöver bara upptäcka den, uttrycka den och organisera den”, skriver Tronti. Partiet var arbetarklassens erövrande av taktikens värld.

Tronti utgick från arbetarkampen som primat och såg den som kapitalismens motor. Klasskampen var aktiv och tog genom sitt undandragande och negerande av fabrikskommandot initiativet och tvingade kapitalismen i en reaktiv position, där kapitalisten fick kämpa för att behålla kontrollen och konstant tvingas genomföra omorganiseringar av produktionen för att bryta upp arbetarklassens styrka. När Tronti förde samman denna arbetarautonomi med det politiskas autonomi – handlingsutrymmet i motsättningen mellan staten som kollektiv kapitalist och de enskilda kapitalen – så kunde han konstatera att det fanns två former av reformismer. Kapitalets reformism och arbetarklassens reformism, där båda genomfördes av arbetarrörelsens partier. Arbetarautonomin behövde tvinga partierna att genomföra taktiska reformer som stärkte arbetarklassens styrkeposition, men också att blockera arbetarrörelsens ledning från att genomföra kapitalets reformer. Successivt kom Trontis analys att flyttas från arbetarautonomin till det politiskas autonomi, från inom och mot produktionen till inom och mot partiet, sedan vidare till inom och mot staten.

Under sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet kom Antonio Negri att ta upp Trontis fallna mantel och utveckla hans teorier om arbetarautonomi – mot 70-talets Tronti och det politiskas autonomi. Antonio Negri och Michael Hardts nu på svenska utgivna Samling (Tankekraft förlag, 2019), del fyra i serien som inleddes med Imperiet (2003), fortsätter denna polemiska diskussion, genom att åter lansera Trontis vändning av taktik och strategi, att ta ”Lenin till England”, och kritisera vår tids anhängare av det politiskas autonomi (som Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus vänsterpopulism).

Vad pekar Operai e capitale ut för vägar framåt ur arbetarrörelsens dödsryckningar i dag, för att få den likt fågeln Fenix att åter resa sig ur askan? Framför allt betonar den vikten av undersökningar, att se till hur arbetarklassens faktiska sammansättning ser ut idag – globalt i långa produktionskedjor och lokalt i sina regionala kluster. Den betonar vikten av att se arbetarklassen som den faktiskt är, som den råa kätterska arbetarsort det är, med både progressiva och reaktionära tendenser, snarare än arbetarklassen som man önskar den skulle vara. Och framför allt, se till vad klassens antagonistiska beteenden inom produktionen är, inte vad dess representanter säger eller hur den röstar. Detta är utgångspunkten för att kunna vända arbetarklassens uppdelning och tekniska sammansättning till en politisk organisering. Men Tronti visar också hur kapitalet som ett samhälleligt totalkapital kommer att underordna hela den samhälleliga terrängen, vilket öppnar för allianser bortom en strikt branschorganisering utifrån yrken. Det visar på öppningar hur sociala rörelser, fackföreningar och arbetarkollektiv kan bygga solidariska band och stöd – likt den rörelse som slöt upp bakom Hamnarbetarna eller utmanar LO-ledningen om strejkrätten. Operai e capitale kan också kasta ljus på den motsättning som finns inom socialdemokratin, mellan å ena sidan dess centristiska regeringspolitik med det nyliberala 73-punktsreformpaketet, å andra sidan de utmanande västersocialdemokraternas nystartade förening Reformisterna kring fackliga tankesmedjan Katalys, med sitt förslag på en grön social deal och ett nytt socialistiskt reformprogram. Kanske är detta just det taktiska stöd inom parti och fack just nu som en ny form av arbetarautonomi, mellan arbetarkollektiv och sociala rörelser, behöver driva på för att kunna få den strategiska antikapitalistiska tendensen att utvecklas igen inom arbetarklassen.

Publicerad i Clarte nr 3, 2019.

För mer läsning:

Mario Tronti: Workers and Capital, Verso 2019.

Mario Tronti: ”Lenin i England”, i Brand 1/2017, tema Sociala strejken. Översättning: Josef Yusuf.

Antonio Negri och Michael Hardt: Samling, Tankekraft 2019. Översättning: Mathias Wåg och Oskar Söderlind.

Mathias Wåg: ”Lenin på Twitter”, i Fronesis nr 60-61, 2018, tema Revolution.

Mathias Wåg: Recension av Till vänsterpopulismens försvar, i Ord o Bild, nr 2 2019, tema: Europa.

I september 2018 fyllde Antifascistisk aktion 25 år som landsomfattande nätverk. Det firades stort med en heldagsfest, föredrag och mingel på det sociala centret Cyklopen i Stockholm. Festen hölls helgen innan valet, det val Sverigedemokraterna samlade nästan en femtedel av rösterna och den yttersta extremhögern – den gaturörelse AFA tagit sig an att bemöta – enbart samlade 0,33% av rösterna. Framgång? Förlust? Det kräver i alla fall en diskussion om hur den antifascistiska kampen ska se ut framöver. För att se AFA:s framtid måste vi se till dess 25 åriga historia. Eller närmare bestämt till dess födelse.

Vi lever i ett systemskifte, en period då nyliberalismen globalt håller på att förlora mark. De politiska krafter (nyliberala och socialdemokratiska) som samlat sig i mitten – så kallade centrister – får betala dyrt i valresultat för de nedskärningar och försämringar som de varit med att genomdriva. Istället växer populismen, en mindre strömning till vänster och en större till höger. Vi lever i en brytningstid, det den italienska kommunisten Antonio Gramsci kallade interregnum – då det fortfarande är öppet vilket framtida maktblock som kommer att få hegemoni. Gramscis antifascism uppkom i ett interregnum. Men även Antifascistisk aktion föddes just i ett sådant systemskifte. AFA:s historia sammanfaller med nyliberalismens genombrott och socialdemokratins förlorade hegemoni. Det finns en poäng att jämföra det interregnum AFA bildades i och det vi befinner oss i nu.

Antifascism under nyliberal hegemoni

Efter realsocialismens fall 1989 öppnades dörrarna för en nyliberal chockpolitik i forna östblocket. I forna väst öppnade den ekonomiska krisen för socialdemokraternas kapitulation inför nyliberalismen. Åren 1989-1993 sågs nationalismen åter växa i Östeuropa: inbördeskriget bröt ut i Jugoslavien med etniska rensningar i dess fotspår, Tysklands enande följdes av rasistiska pogromer i före detta Östtyskland, militanta nynazistiska nätverk började formera sig, högerpopulismen började växa fram i Skåne och fick sitt genombrott på riksplanet med Ny demokrati. Detta skedde parallellt med nyliberalismens triumftåg. Vänstern stod med ryggen mot väggen, kraftigt blödande.

Den antirasistiska rörelsen i Sverige hade under 80-talet samlats i Riksförbundet Stoppa Rasismen, men även tagit formen av en militant anti-apartheidrörelse (med rötterna i husockupantscenen). Ur dessa miljöer växte Antifascistisk aktion fram, via de militanta blockaderna mot nynazisternas 30 novemberfirande i Lund och Stockholm 1991 och 1992 (i Stockholm användes namnet AFA första gången 30 november 1991, efter att Stoppa Rasismen inte velat stå som organisatör för motdemonstrationen). På ett landsmöte på Bona folkhögskola i september 1993 samlades de antifa-grupper som hade börjat bildas i flera svenska städer och enades om att börja arbeta som nätverk under namnet Antifascistisk aktion. Den militanta antifascismen hade fått sin organisationsform. AFA var inte ensamma på gatorna. Trotskisterna och Ung vänster var via olika frontorganisationer också aktiva i att arrangera protestmöten, blockader och motdemonstrationer. Högern beskyllde vänstern för att ha retirerat in i antirasismen – inte helt utan poäng. Den radikala vänstern lade nog mer energi på att bemöta högerns monstruösa gatuformer under hegemoniskiftet – nynazism, abortmotstånd, kristen fundamentalism, högerpopulism, antifeminism –  än att samla kraft för att faktiskt försvara sig mot nyliberalismens attacker. Men nyliberalismen bar också på en andra natur, en mer progressiv sådan, i att vara tolerant mot minoriteters krav på rättigheter och erkännande – så länge det inte krävde en ekonomisk omfördelning. Vänsterns kom att färgas av nyliberalismen och identitetspolitiken kom att ersätta fördelningspolitiken eftersom det var den kamp som krasst kunde vinna segrar och inte befann sig i konflikt med den nyliberala ideologin.

Antifascistiska kampmetoder

Å ena sidan en aggressiv högerpolitik, å andra sidan identitetspolitiska framgångar. Det var den politiska hegemoni den militanta antifascismen växte fram inom. Grovt indelat kan vi säga att den antifascistiska strategin främst bestod av användandet av två metoder: deplattformering (no platform) och uthängningar. De antifascistiska militanta aktionerna samlades tidigt kring devisen ”Ingen plattform åt fascismen” och ”Inga gator åt fascisterna”. Ställda inför en våldsutövande nynazistisk rörelse handlade det i första hand om att utveckla en form av antifascistiskt skydd (”antifascism är självförsvar”) och som offensivt steg stänga ner de nynazistiska aktiviteterna, stänga ner deras lokaler, blockera deras manifestationer och bryta ner deras infrastruktur (”antifascism är angrepp”). Vi visste den hårda vägen: fick fascismen en plattform att växa använde de den för att angripa våra strukturer och begränsa minoriteters utrymmen. Det gick inte att tänka sig en liberal samexistens eller tolerans, våra rörelser var antagonistiska. Samtidigt var nynazismen under dessa år ett marginellt fenomen i samhället. Den militanta antifascismen kunde gynnas av att identitetspolitiska rättighetsrörelser hade medvind: även bredare och vänsterliberala rörelser kunde acceptera militant antifascism för att de såg extremhögern som ett hot mot minoriteters rättigheter. Det fanns en tyst acceptans för en antifascism som hade ett våldsövertag över gatunazismen.

Men det gällde inte bara att ha våldsövertag, utan även informationsövertag. Kartläggningar och granskningar av extremhögern var en väsentlig del av antifascismen. Tidningen Arbetaren hade en lång tradition av att vara en av de främsta granskarna av extremhögern i Sverige. Stieg Larsson skrev granskningar i Stoppa Rasismens tidning på 80-talet, med täta kontakter till Searchlight magazine i Storbritannien (bildade 1975). I Tyskland bildades Antifa Infoblatt 1987 och i Sverige hade AFA en egen researchgrupp (som sedan blev fröet till Researchgruppen), medan Stieg Larsson grundande Expo 1995. Granskningarna av extremhögern byggde på att det fanns ett brett fördömande av nynazistisk verksamhet och att ytterhögern därför utvecklade strategier att ge sin ideologi en ny förpackning eller arbeta i det dolda. Antifascistiska granskningar drog ut den verksamheten i ljuset.

Mot en nationalpopulistisk hegemoni?

Den ekonomiska krisen 2008 och de åtföljande åren av krishanteringar fick nyliberalismen (både i dess höger- och centristiska variant) att försvagas som politisk regim. Listan på länder där nationalpopulistiska partier nu tagit makten kan göras lång. USA, Brasilien, Polen, Ungern, Ryssland och Italien för att ta några. Ett nationalpopulistiskt konservativt block har i allt fler länder kommit att stå mot ett centristiskt teknokratiskt block som samlat socialdemokrater och liberaler, med en marginaliserad försvagad vänsteropposition. Antifascismen agerar därför i en förändrad samhällskontext. Den nationalpopulistiska rörelsen mobiliserar inte främst mot nyliberalismens ekonomiska konsekvenser utan mot nyliberalismens ”progressiva” sidor: skydd av minoriteter och erkännande av dessas rättigheter. Ett centralt fokus för nationalpopulismen har varit dess motstånd mot det de beskrivit som kulturmarxism, politisk korrekthet eller social justice warriors. De har lyft fram andra liberala värden, som yttrandefriheten, och utmålat vänstern som det stora hotet mot denna frihet. Därigenom har de försökt vända deplattforming-taktikerna och granskningarna mot sig till sin fördel genom att utmåla dessa metoder som vår tids allvarliga hot mot demokratin. Ett synsätt som de lyckats få konsensus med långt in i borgerligheten och den politiska mitten. Försök från antifascister att stänga ner möten och manifestationer bemöttes visserligen även från borgerligt håll på 90-talet som hot mot yttrandefriheten, men kunde alltid kontras med att mötena var ett hot mot utsatta grupper och inskränkte andra friheter. Med allt starkare högerpopulistiska partier i parlamenten har det senare perspektivet pressats tillbaka, medan det förra blivit hegemoniskt. Ett viktigt steg till denna förändring var att antifascisterna faktiskt vann slaget om gatorna på 90- och 00-talet, vilket tvingade extremhögern till andra arenor att föra sin kamp: alternativmedia och informationskrigande. Genom att själva ta kontrollen över narrativet, skapa direktkanaler till en egen läsarskara och bedriva ett kulturkrig på begreppen och värderingarnas plan – en slags högergramscianism – har höger på tio år lyckats förändra samhällsdebatten till sin fördel. Det har fått stora effekter för granskningarna och uthängningarna som en antifascistisk metod. Varje granskning har bemöts som propaganda vars syfte har varit att ge negativ publicitet och brunmåla högerpopulismen. Begrepp som nazism, fascism och rasism utmålats som stämplar för att tysta kritiska röster, antidemokratiska angrepp på yttrandefriheten och upprättande av en åsiktskorridor. De lagar som kommit till för att skydda minoriteter, som lagen om Hets mot folkgrupp (som utökats till att gälla sexualitet) har nu mött kritik även från borgerligt håll som en inskränkning av yttrandefriheten.

Spelplanen är därigenom förändrad. I det förra interregnumet var högerextremismen marginaliserade och sågs som ett demokratihot. Nu är den militanta antifascismen marginaliserad, medan högerextremismen har normaliserats och har ett beskydd både av nationalpopulistiska partier vid makten och ett större samtycke från bredare grupper i väljarkåren. Bilden kompliceras ytterligare när de nyliberala och socialdemokratiska krafterna, den förra periodens hegemoniska kraft, nu samlats som en centristisk politisk kraft i mitten och använder sig av rättighetsliberalismen för att upprätthålla väljarstöd från utsatta grupper. Nyliberala reformpaket kan nu utföras med vänsterstöd, med motiveringen att det håller högerpopulismen borta från politiskt inflytande. Vi vet att där högerpopulismen nu fått makten skrotas de vinster rättighetsrörelsen en gång vann, och de repressiva åtgärder som en gång använder mot ytterhögern vänds nu mot minoriteter och vänstern själva.

Det är här vi står idag. Nya tider kräver nya vapen. Granskningar och deplattformande kommer fortfarande spela en roll, men är idag långt mindre effektiva än de varit – och har i flera fall blivit rent kontraproduktiva. Ytterhögern försöker ofta provocera fram just dessa reaktioner från oss, för att de har utarbetat en propagandaapparat som kan vända våra svar till deras fördel. Utgången är fortfarande inte given, situationen är fortfarande öppen och högerpopulismens framgångar inte huggna i sten. Men för att besegra dem – utan att hamna i centrismens knä – behöver vi omvärdera de antifascistiska kampmetoder som utarbetades under nyliberalismen.  

Publicerat i Brand nr 1, mars 2019.

I Marx politiska texter sågs arbetarklassens styrka komma ur hur den sattes att samverka inom produktionen. I fabrikerna blev arbetarna en kollektiv homogen massa som gavs en kollektiv antagonistisk organisationsform. Fabriken skapade sin fabriksarmé. Fabriksorganisationen gav proletariatet den organisering och det vapen – strejken – som gjorde att de kunde formera sig som ett subjekt: som arbetarklass.

Klassen massifierades, homogeniserades, organiserades. Så såg det ut då, ända fram till sjuttiotalet. Så ser det inte ut nu. Kapitalets offensiv mot den organiserade arbetarklassen från sjuttiotalet och framåt har brutit upp arbetarklassens massammansättning och spritt ut den, både över hela samhällsfältet och transnationellt. Klassen är nu fragmenterad, heterogen, skiktad och global. Globalt har proletariatet aldrig någonsin i historien varit så stor som idag. Men dess spridning är inte jämt fördelad över jorden. Kapitalet bryter upp och nysammansätter, avproletariserar och återproletariserar befolkningarna globalt.

Massproletarisering och massmigration
Så hur ser arbetarklassens sammansättning ut idag? Uppbrytandet av industriproduktion i de tidigare centrumländerna har kombinerat med en kraftig återproletarisering av den globala periferin. En ny industriell arbetarklass växer kraftigt. Proletarisering innebär att driva bort befolkning från andra försörjningsmöjligheter, såsom jordbruk och tillgång till allmänningar. Det har främst skett genom att slå ut allmänningar, monokulturell export och landgrabbing. Industrijordbruket har tagit över de bördigaste jordarna. Mellan 1980 och 2010 minskade andelen av befolkningen som arbetade inom jordbruk från 56% till 35%, och andelen fortsätter sjunka. Jordbruket bedrivs vid sidan av säsongs eller extraarbete. Proletariseringen leder till att hundratals miljoner arbetare migrerar (enbart i Kina antas det röra sig om 150-200 miljoner), flyr massfattigdom på landsbygden och söker sig till metropolregioner. 2010 bodde för första gången hälften av jordens befolkning i städer. Det är här den globala överbefolkningen koncentreras. Många livnär sig i en skuggekonomi, den informella sektor som växer kring storstäderna, med extrema exploateringsformer. Summan av de pengar migranterna skickar hem till sina familjer är tre gånger större än det globala biståndet.

Skiktningar
Globala proletariatet domineras inte längre av heltidslönearbetaren, utan har många varianter. De andra formerna av arbete går inte att reducera till enbart reservarmé. Av de tre miljarder som utgör det globala proletariatet får hälften sin huvudförsörjning genom sidosysslor och självhushållning (”subsistence activities”). Det rör sig om den delen av proletariatet som rör sig mellan massarbetslöshet, säsongsarbetande småbönder i självhushållsjordbruk, självanställda egenföretagare (rättare sagt, ”självexploaterande former av proletarisering”: entreprenörer, frilans, gatuförsäljare, små butiksägare, plattformsekonomin) och ofria arbetarrelationer (slaveri, skuldsatta, fångar, militärt arbete, åtgärdsplacerade, workfare).

Nyindustriella arbetarklassen
Industriproletariatet är fortfarande en bärande del av proletariatet, men det har skett en arbetsdelning och förflyttning från centrum till periferi. Det nyindustriella proletariatet har varit rätt stabilt i antal i decennier, trots att jordens befolkning fördubblats och produktionen tredubblat sin varuproduktion (1970-2011). Produktionsprocessen fördelas alltså hierarkiskt globalt. Medan kapitalismens högre företagsfunktioner koncentreras till dess centrum i väst, där lönenivåerna fortfarande ligger på en globalt relativt hög nivå och lyckats försvara en viss nivå av arbetsrätt, har logistiken och kommersiell distribution flyttats ut till semiperiferi med prekära ung arbetskraft. Manufaktur, montering och avfallshanteringen förlagts till periferin, där lönearbetet flyter samman med den informella ekonomin.

Men även i väst märks skiktningen tydligt, med arbetets multiplicering och expansion av av serviceyrken i cirkulationen, finans och reproduktionen. Reallönerna sjunker, en fjärdedel räknas som ”working poor” (arbetar, men ändå i relativ fattigdom) – även om kreditboomen 2001-2006 sköt upp och lyckades tillfälligt dölja fattigdomen genom att göra det lättare att skuldsätta sig. Prekära anställningar ökar och gör alla anställningar osäkrare. Samtidigt ökar managementjobben, enligt en ILO-rapport utgör de 15% av arbetskraften. Det rör sig om arbetsledare, koordinatörer och konsulter, ett nytt mellanskikt som pressar lönerna neråt. De stora industricentren har brutits upp och spritts ut, men nya masskoncentrationer av arbetskraft sker i megasjukhus, matfabriker, call centers, distributionslager, megauniversitetet och megafängelser.

Avproletarisering
Den kapitalistiska produktionen både proletariserar (slår ut andra försörjningsformer) och avproletariserar (effektiviserar bort arbeten). Historiskt har denna motsättning lösts genom kapitalets och produktionens expansion, friställda arbetare har gått till nya expanderande sektorer.

Det enskilda kapitalet strävar alltid att minska sitt beroende av arbetet för att pressa sina kostnader och maximera sin vinst. Det har skett genom att slå sönder arbetarklassens organisatoriska styrka, automatisera, omorganisera eller relokalisera produktionen. Automatiseringen är ingen enkel process, den flyttar bara på var arbetet utförs. De nya maskinerna tillverkas någonstans, och kräver arbete för att tas fram. Maskinparken måste underhållas, utvecklas, uppdateras och bytas ut, i allt snabbare hastighet. Kostnaderna tenderar att skena iväg.

Den ökade proletariseringen – en växande arbetskraftsreserv och potentiell arbetarklass – har historiskt ätits upp av en växande produktion, som sysselsatt allt fler. Men så ser det inte ut längre. Efter den exceptionella boomen i produktion och kapitalackumulation i efterkrigstiden, har ackumulationen dalat sedan sjuttiotalet. Produktionens expansion matchar inte proletariatets expansion. Istället har vi ett växande överskottsproletariat, som rör sig mellan arbetslöshet, sidojordbruk, informella sektorn och tillfälliga arbetsuppgifter.

Processad produktion
Dessa två dynamiker pågår parallellt inom kapitalismen. Dels (a) den ökade samverkan inom produktionen, den kollektiva produktivkraft som skapas när arbetarna kombineras att arbeta ihop. Historiskt skedde det först i manufakturer, därefter fabriker och nu har löpande bandet spridits ut i samhället. Produktionen har blivit en lång produktionskedja och global försörjningslinje av varor som processas vidare. Vi processar delprodukter snarare än producerar färdiga produkter på våra arbetsplatser, som länkar i längre produktionskedjor. Samverkan i produktionen sker nu på ett samhälleligt plan och konflikterna inom produktionen sprids ut i hela samhället. Och dels (b) hur den ökade produktiviteten gör arbetskraft överflödig, skapar större ojämlikhet, skiktningar och fattigdom. Tendenser och mottendenser. Det ökar proletariatet, ökar den arbetslösa reservarmén och ökar massan oanställbara överskottsproletärer.

Logistiken underordnas produktionen
Denna utspridda produktion är möjlig genom 80- och 90-talets logistikrevolution. Kapitalismens största omorganisering av produktionen har skett genom att underordna cirkulationen under sig. Postfordism, toyotism, just in time-leveranser, lean-produktion, inventeringshantering bygger på denna omorganisering av cirkulationen. Streckkoder, skeppscontainrar, motorvägar, fiberkablar och satelliter är den logistiska förutsättningen för att globalisera produktionen. Kapitalet strukturerade på så sätt om produktionens tid och rum, som den alltid gjort under sin utveckling. Omorganiserandet av cirkulationen ger kapitalet snabbare omslag, värdet i produktionen realiseras snabbare och kan fortare återinvesteras i ny produktion. Genom styrningen av försörjningskedjor integreras råvaruleveranser, fabrikerna och konsumtionen i varandra. Problemet för kapitalet är att det utspridda löpande bandet är sårbart, påverkas en länk påverkas hela produktionskedjan. Det ger därmed arbetare inom cirkulationen en privilegierad position, med möjlighet att orsaka stora störningar. Logistikrevolution kräver därför en cybernetisk styrning över flödena och processerna för att undvika flaskhalsar. Omorganiseringen i cirkulationen handlar så sätt om att garantera kapitalets reproduktion, hur snabbt värdet i produktionen kan realiseras och återinvesteras.

Den sociala reproduktionen och allmänningarna
Alla former av produktion och social reproduktion är nära relaterade, en förändring i den ena påverkar den andra. Historiskt i kapitalismen har kvinnor skött det reproduktiva arbetet i hemmet. Det har historiskt varit främst arbetarkvinnorna som tagit kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, som sett hur vinster i fabrikerna genom högre lön togs igen genom högre priser utanför och åts upp av ökade levnadskostnader. Kampen mot dyrare levnadskostnader har därigenom i praktiken varit en kamp för att lönen ska räcka till mer – och lika viktig som arbetarkamperna för höjda löner. Det är kvinnor som världen över stått längst fram att försvara allmänningarna, den mark och resurser som kunnat garantera överlevnaden, som inte täckts av lönen. För att kunna proletarisera befolkningsskikt behövde kapitalet inhägna allmänningarna och undanröja dem som alternativ försörjningskälla.

Den sociala reproduktionen har alltid rört sig i skiftet mellan offentligt och privat, och varit ett område för styrning, befolkningspolitik, social ingenjörskonst, offentliga utgifter, manipulation och moraliska regleringar. Under den fordistiska välfärdsstaten kunde delar av det obetalda reproduktiva hemarbetet – efter kamp – föras över till välfärden och betalas gemensamt genom skatt snarare än ofta indirekt via mannens lön. Den andra sidan av detta var att det under gav det staten en större kontroll över arbetskraftens reproduktion. Allmänningarna blev sociala allmänningar, införlivades i den offentliga sektorn.

Offentlig sektor vs allmänningar
En del av nyliberalismens offensiv blev att öppna upp det offentliga för marknaden, att sätta avgifter på allmänningar (vatten, sjukvård, utbildning). Kvinnors oavlönade reproduktiva arbete har använts som en chockabsorberare under nyliberalismen, som den ekonomiska krisen kunnat rullas tillbaka på när välfärdsstaten plundrats och krympts. Statens roll minskade för den sociala reproduktionen. Nyliberalismen befria kapitalet från ansvaret att reproducera arbetskraften. Istället ökade under nyliberalismen serviceindustrin och de hushållsnära tjänsterna, som tog över många av välfärdsstatens funktioner för den sociala reproduktionen, men nu som varor och tjänster att köpa. Inom hemarbetet skedde inget teknologiskt språng, som inom produktionen och cirkulationen, utan arbetet sker i hög grad fortfarande igenom lågkvalificerade tjänster och en expanderande låglönesektor för hushållsnära tjänster, ofta utförda av migrantkvinnor.

Reproduktivt arbete
Kamperna inom reproduktiva sektorn rör sig därför mellan oavlönat och avlönat arbete, kring prisnivåer, avgifter och tillgången till allmänningar, kring marknadsutsättning i en formell och informell sektor. Kapitalets omstruktureringar genom avproletarisering och återproletarisering drabbar kvinnor först. Det är kvinnorna som drivs in eller ut ur serviceindustrin och offentliga sektorn, som drivs bort från självhushållsjordbruk och in i hushållsnära tjänster. Hemmet har aldrig varit enda platsen för den sociala reproduktionen – och hemmet har ofta även varit en plats för produktion. Globalt sett ökar de ofria arbetsformerna för kvinnor, det informella arbetet ökar och arbetsdelningen mellan kvinnor ökar. Den ökade kvinnoproletariseringen och inträdet på arbetsmarknaden går parallellt med en ”feminisering av arbetet”, med osäkra anställningar, ökade löneklyftor.

Återprivatiseringen av den sociala reproduktionen åtföljs dessutom av en allt aggressivare hållning mot kvinnor, en kamp över kontrollen över sexualiteten och den biologiska reproduktionen. I flera länder börjar aborträtten inskränkas och har återigen fört upp kampen om rätten till sin kropp som central fråga för feminismen igen.

Den globala sociala strejken
Tanken är att i en serie blogginlägg följa den diskussion som förts inom den radikala kommunistiska och autonoma rörelsen de senaste åren om arbetarklassens globala sammansättning och relationen mellan dess kamper inom produktionen, cirkulationen och reproduktionen för att politiskt nysammansätta sig. I texterna kommer jag försöka summera de texter vi läst i Centrum för marxistiska samhällsstudiers studiecirkel om sociala strejken – och som bland annat låg till grund för tidningen Brands temanummer (2/2016). Den ovanstående texten skrevs till det Brandnumret, men lyftes ut.

Sverigedemokraterna har levt två liv och burit på två traditioner – en som grundade partiet och en annan som fick det att lyfta. Först har vi det postfascistiska Sverigedemokraterna, med rötterna i efterkrigstidens kvarlevor av gammelnazismen och med bas i storstadsregionerna kring Stockholm och Göteborg. Därefter det högerpopulistiska Sverigedemokraterna, med rötter i de skånska missnöjespartierna. För femton år sedan havererade det postfascistiska Sverigedemokraterna, den så kallade bunkerfalangen. Partiet sprack och en stor del av de postfascistiska etnonationalisterna bröt sig ut och bildade istället Nationaldemokraterna. Ungdomsförbunden hade redan lämnat och bildat nynazistiska vitmaktnätverk. Bunkern förlorade därefter partiet steg för steg, region för region. Men de bet sig kvar på ett hörn i partiet ända fram till partikongressen i höstas, då bunkermedlemmarna förlorade sin sista maktkamp.

Framgångssagan Sverigedemokraterna handlar alltså inte om det postfascistiska Sverigedemokraterna. Det är inte där den har sin förklaring. Den sagan har sin början någon annanstans. Det spåret, djupt rotat i den skånska myllan, är det vi måste följa om vi ska förstå Sverigedemokraternas väg till makten.

De postfascistiska högerextrema partierna hade under efterkrigstiden svårt att få genomslag i Europa. Den form av högerradikalism som växte fram på sjuttiotalet i Europa var istället ett uppsving för en missnöjespopulism riktad mot skatter och överstatlighet. Så skedde även i Norden, med Fremskrittspartiet i Norge, Fremskridtspartiet i Danmark och Landsbygdspartiet i Finland. Men inte i Sverige. Här var högern fortfarande ett oprövat kort ända fram till den borgerliga valsegern 1976. Det var Centerpartiet som lyckades kanalisera det missnöje som de nya populistpartierna fångade upp i våra grannländer.

De första svenska skattepopulistiska partierna fick sitt genombrott i Skåne i mitten av 80-talet. Vid sidan av frågor som ökat skånskt självstyre, lägre skatter och att Sverige skulle ansluta sig till EU och Nato, började invandringsmotståndet bli en politisk linje för högerpopulister att lyfta. Gränskommunerna Ystad och Trelleborg fick en första större flyktingvåg sommaren 1984. Skånepartiet var det enda partiet som drev flyktingmotståndet och fick sina första lokala valframgångar i valet 1985. I Malmö fick de sitt stora genombrott med 7,2 procent. Skånepartiets närradiosändningar var en viktig faktor för partiet att nå ut brett. Några år senare, 1988, lyckades den lokala avdelningen av Centerpartiet kring kommunalrådet Sven-Olle Olsson i Sjöbo driva igenom Sveriges första folkomröstning om flyktingmottagande. Invandringsmotståndarna vann folkomröstningen stort, varpå Sven-Olle Olsson uteslöts ur Centerpartiet och istället bildade Sjöbopartiet.

Folkomröstningen i Sjöbo blev en viktig inspirationskälla för bildandet av Sverigedemokraterna och Ny demokrati. Valframgångarna för Sverigedemokraterna uteblev, men Ny demokrati lyckades fånga upp de nya väljarstämningarna, vilket gav dem 6,7 procent i valet 1991. Det inkörda fempartisystemet i riksdagen hade brutits upp 1988 med miljöpartiets inträde i riksdagen. Socialdemokraterna hade under de åren, 1988–1991, gjort en nyliberal svängning genom att luckra upp arbetsrätten och öppna upp välfärden för marknadskrafter. Samtidigt försatte realsocialismens fall i Östeuropa den europeiska vänstern i kris. Bland väljarna ökade rörligheten mellan blocken och partilojaliteten minskade. Klassröstningen började luckras upp och politikermissnöjet ökade. Inbördeskriget i Jugoslavien gav upphov till nya flyktingströmmar i Europa och invandringspolitiken kom nu att bli central för högerpopulistpartierna, som dessutom började svänga från en EU-positiv till en mer EU-kritisk hållning. Ny demokrati som politiskt projekt var en nyliberal populism, nära knuten till den borgerliga tankesmedjan Den nya välfärden. De lyckades kapitalisera på denna nya glidande väljarsammansättning, vilket gav dem en vågmästarroll i riksdagen.

Men Ny demokrati bröt snabbt samman i ledarstrider och utraderades som parti på bara några år. I valet 1994 åkte de ut ur riksdagen. Sverigedemokraterna misslyckades att fylla tomrummet. Det lyckades däremot lokalt de skånska missnöjespartierna, som med Skånepartiet och Sjöbopartiet i spetsen fick en skjuts framåt av Ny demokratis sammanbrott. 1997 upprättade de valalliansen Skånes väl, mellan 16 skånska regionala partier såsom Sjöbopartiet, Skånepartiet, Framstegspartiet, Burlövs väl (en tidigare avdelning av Ny demokrati), Kommunens väl i Kävlinge och Centrumdemokraterna. Valalliansen drev frågor om sänkta skatter, ett mer självständigt Skåne och ett minskat flyktingmottagande. I valet 1998 lyckades de skaffa sig sex mandat i regionfullmäktige och därmed en vågmästarroll. Ännu bättre gick det på skånsk kommunnivå, där de tog 47 mandat. Samtidigt profilerade sig Sveriges pensionärers intresseparti (SPI) i flyktingfrågan och tog 62 kommunala mandat, främst i Skåne, Blekinge och Halland. Sverigedemokraterna lyckades däremot bara ta 8 kommunala mandat, varav två i Skåne.

Sverigedemokraternas lokala mandat i Sölvesborg i Blekinge togs av en ny ung partiförmåga, Jimmie Åkesson. Hans första stora bedrift i partiet blev att få det att närma sig de skånska missnöjespartierna. Uppvaktningarna bidrog till att spräcka Skånes väl. En minoritetsfalang i valalliansen, med Centrumdemokraterna kring ICA-handlaren Harry Franzén i Svalöv och Skånepartiet kring Carl P Herslow, ville inte ha med Sverigedemokraterna att göra. Det ville däremot majoritetsfalangen, med Framstegspartiet och Sjöbopartiet i spetsen.

Sverigedemokraterna blev den stora vinnaren på splittringarna i Skånes väl. Samtidigt genomgick SPI en liknande internkonflikt och tappade stöd. Den interna händelseutvecklingen i Sverigedemokraterna spelade dessutom i händerna på Jimmie Åkessons skånska förnyarfalang, som hämtade inspiration från det då nybildade Dansk folkeparti. Åkessons gäng tog över Sverigedemokraternas tidningar, byggde upp Sverigedemokraternas första nätsatsningar och Åkesson själv blev ordförande i ungdomsförbundet. Skåningarna i partiet lyckades dessutom förnya partiprogrammet 1999. Två år senare sprack Sverigedemokraterna, när en stor del av skåningarnas konkurrenter, falangen i Stockholm och Västsverige, bröt sig ur och bildade Nationaldemokraterna. Allt detta gjorde att Skånedistriktets makt inom partiet ökade.

Åkessons strategi var dubbel. Dels att bit för bit ta över partiet. Men också att steg för steg ta över de skånska populistpartierna. Tunga namn från Framstegspartiet och Kommunens väl lockades över till Sverigedemokraterna. Skånefalangen lyckades dessutom värva den moderata riksdagspolitikern Sten Andersson, som blev det största rikspolitiskt tunga namnet för partiet och gjorde att de kunde vinna mandat i Malmö stad med honom som kandidat. Inför valet 2002 blev Jimmie Åkesson och Björn Söder, som började sin politiska bana i Framstegspartiet, ansvariga för att förhandla med Skånes väl om ett valsamarbete. Förhandlingen lyckades och blev en framgång för Åkesson och Söder. Skånes väl hade nämligen ekonomiska resurser till en valkampanj, vilket Sverigedemokraterna saknade.

Det var först nu framgångssagan Sverigedemokraterna tog sin början. I valet 2002 tog Sverigedemokraterna 49 kommunala mandat i 29 kommuner och blev största partiet utanför riksdagen. De fick mandat i Malmö och Helsingborg, och lyckades med den smärre skrällen att få 8 procent av rösterna i Landskrona. Skånes väl däremot åkte ut ur regionfullmäktige. Nu hade Sverigedemokraterna ätit upp de skånska populistpartierna. Med en sådan maktbas i ryggen valdes Jimmie Åkesson till ny partiledare i Sverigedemokraterna 2005. Partiets maktcentrum hade nu helt förskjutits till Skåne och Blekinge.

I valet 2006 åkte Skånepartiet ut ur kommunalfullmäktige i Malmö, Burlövs väl gick med i Sverigedemokraterna och alliansen Skånes väl hade lagt ner. Den skånska populismen var nu entydig med Sverigedemokraterna. De fick 280 kommunala mandat i 149 kommuner. De nio bästa valresultaten uppnåddes i skånska kommuner. Tendensen fortsatte vid valet 2010. Vid partiets riksdagsgenombrott var det fortfarande främst ett skånskt fenomen. De 14 bästa kommunala resultaten och flest riksdagsröster fick de i Skåne. Förankringen var starkast i de skånska småorterna.

Varför fick just populismen ett sådant fäste i Skåne? I en artikel i Fria tidningen lyfter Mats Wingborg flera förklaringsmodeller:

”[I Skåne] finns en utbredd misstro mot centrum – och framför allt mot makten i Stockholm – [vilket] underlättar en mobilisering av en antietablissemangspolitik. Ytterligare en förklaring är Skånes geografiska läge, dels som gränsområde mot Europa, vilket möjligen kan göra det lättare att exploatera människors oro med att rikta den politiska udden mot invandrare som ’tar jobben’, dels genom närheten till Danmark och framgångarna för Dansk Folkeparti. Historiker och etnologer har också gett andra förklaringar till de specifika politiska stämningarna i Skåne. En teori är att Skåne historiskt präglats av välmående självägande bönder som för sin överlevnad har varit mindre beroende än andra av handel med omvärlden. Sådana levnadsbetingelser skulle i sin tur främja en misstro mot främlingar.”

Sverigedemokraternas framgång hänger därigenom tätt samman med Åkessons strategi att ta över de skånska populistpartierna och göra de skånska landsbygdskommunerna till sin maktbas. Först när dessa hade vunnits satsade partiet på att bli en maktfaktor på riksplan. Även idag är partiet underrepresenterade i storstadsregionerna och norra Sverige. Vägen till att erövra Sverige började med att ta Höör.

Publicerad i Brand 2/2016, tema det lokala.