Category Archives: Aktuellt

Första cirkeln: Unga brudar i liberalismens öken

Posted on by under Aktuellt, Eget

Vi vantrivs i individen. Detta är utgångspunkten. Det är den sanningen vi måste utgå från, enligt Den osynliga kommitténs upprorsmanifest, Det stundande upproret. Vi hetsjagar för att bli unika individer, konkurrerbara, säljbara, med egna identiteter, en egen profil. Vi ska aktivt välja pensionssparande, äga vår lägenhet, välja vår husläkare. På vår egna Facebooksida ska vi visa upp våra egna liv, våra framgångshistorier, våra familjer, detaljreportera varenda minut genom statusuppdateringar och Twitter. Vi ska vara aktiva subjekt på arbetsmarknaden, ansvarar för vår egen arbetslöshet eller karriär.

”Min kropp tillhör mig, jag är jag, du är du och något är fel. […] Ju mer jag vill vara mig själv desto mer tomhet känner jag. Ju mer jag uttrycker mig, desto mer töms jag. Ju mer jag jagar mig själv, desto tröttare blir jag” (DSU).

Att upprätthålla individerna kräver ett ständigt återupprepat arbete. Individen måste reproduceras för att återskapa de subjekt som kapitalet (hos Den osynliga kommittén skilldrad som treenigheten Imperiet/Skådespelet/Biomakten) kräver, de ”dubbelt fria” arbetarna som Marx beskrev. Eller med Den osynliga kommitténs ord: ”friheten att rycka upp sina rötter”. Denna process, en ”masspersonifiering”, återföljer kapitalismens utveckling, och innebär en ”individualisering av alla tillstånd – livet, arbetandet, lidandet”. Med dagens postfordistiska produktion har det liberala subjektet, individen, fulländigats:

”Det svaga, deprimerade, självkritiska, virtuella jaget är det innehållsmässigt anpassningsbara subjekt som krävs för den oupphörliga utvecklingen av produktionen, det accelerade överflödet av teknologi, det konstanta omkullkastandet av sociala normer och av generaliserad flexibilitet.” (DSU)

Den unga tjejen

I tidskriften Tiqqun, tio år innan Det stundande upproret, försökte man teoretisera detta subjekt, den individualiseringsprocess som först fordismen och sedan postfordismen gav upphov till och det liberala projektet med att skapa individen. I artikeln ”Utkast för en teori om den unga-tjejen” väljer de att sätta ett namn på detta subjekt: ”Den unga tjejen” (Jeune-Fille). Den unga tjejen behöver inte vara ung, det är inte heller ett könat subjekt. ”Den unga tjejen är idealmedborgaren såsom varusamhället har definierat henne sedan första världskriget, som ett explicit svar på det revolutionära hotet mot det.” Den unga tjejen är ett begrepp skapat för kriget mot Imperiet, för att ta offensiven och visa var konfliktlinjen står och synliggöra det kapitalistiska subjektet i samhällets reella underordning under kapitalet. Inte för att omvända den unga tjejen, men för att spåra hur tendens med ”ungtjejifiering” förändrar hela samhället, alla subjekt.

”I början på 1900-talet märkte kapitalet att de kunde inte upprätthålla sin exploatering av den mänskliga arbetskraften utan att kolonisera allt som den fan bortom den direkta produktionssfären. Ställda inför det socialistiska hotet mot dess dominans, behövde den socialisera sig självt. Det var därför tvungen att skapa sin egen kultur, nöjen, medicin, urbanism, sentimentala utbildning och moral, och skapade också en tendens mot dess fortsatta förnyelse. Detta blev den fordistiska kompromissen, välfärdsstaten, familjeplanering, socialdemokratisk kapitalism. Underkastelsen under arbetet hade sin begränsning, eftersom arbetarna är fortfarande separerade från sitt arbete, och ersattes genom en integrering av subjektiva och existentiell konformitet, vilket i grunden skedde genom konsumtion. […] Från att bara varit formell blev kapitalets dominans steg för steg reell. Varusamhället söker nu få bästa stöd från de som varit marginaliserade i det traditionella samhället – först kvinnor och ungdomar, sedan homosexuella och invandrare. Varusamhället kan nu ge ett sken av emancipation för de som tidigare sågs som hotade minorieter, de som var mest främmande och spontant fientliga mot varusamhället, och som fallit utanför dess dominerande integrationsnormer”. (Utkast för en teori om Den unga tjejen)

Kapitalismens koloniserande av ”ungdomen” och ”kvinnligheten” ses tydligt i reklamens ultimata målgrupper: tonårstjejerna, twinkisarna, sofo-bratsen, subkulturerna som de totala och suveräna konsumenterna: som genom konsumtionen och identiteter skapar sig själva, med en tro att hela världen snurrar runt dem, alltid i behov av att bli sedd eller upptäckt, strävan efter att vara egen, genuin, unik, autentisk. ”Alla tidigare patriarkala auktoritetsfigurer, från politikern till chefen via snuten, håller på att ungflickifieras, även den sista patriarken av dem, påven”. Vi är alla Sex and the City-brudarna. ”Om pengarna är kungen av varorna, är den unga flickan drottningen”. Ett subjekt som aktivt strävar efter att vara ett objekt – som i att ses som objekt får sin bekräftelse som subjekt. ”I varje ögonblick affirmerar hon sig själv som det suveräna subjektet i hennes egna reifiering”. ”Den påstådda kvinnobefrielsen har inte bestått av ett frigörande från hemmets sfär, utan snarare utökandet av denna sfär till hela samhället.” ”Det slutliga ögonblicket av samhällets socialisering, Imperiet, är momentet när varje person uppmanas relatera till sig själv som värde”.

Världar

Det krävs enorma ansträningar att bygga upp och upprätthålla en identitet, att ständigt motsvara denna uppmaning att ”vara någon”. Den osynliga kommittén vänder Hobbes kontraktsteori på huvudet. Enligt Hobbes råder ett pre-historiskt tillstånd ett allas krig mot alla (multituden). Genom att folket överlåta makt åt en suverän, upprättades ett samhällskontrakt där suveränen ges makten att besluta om liv och död, och ser till att upprätthålla de individuella rättigheterna. Först med samhällskontrakten interpelleras individen, som ett rättsbärande subjekt och en del av folket, ur multituden. Den osynliga kommittén vänder upp och ner på Hobbes. Det är med individens intåg på arenan som allas krig mot alla börjar,

”I det ´traditionella samhället” var isolering det hårdaste straffet som en samhällsmedlem kunde drabbas av, nu är det ett allmänt villkor. Resten av katastrofen följer logiskt av sig själv.” (Upprop)

Individualiseringsprocessen gör att vi måste bortse från allt det som gör oss till de vi är: alla samspel, interaktion, delade upplevelser och materiella omständigheter. Copyriot kontrasterar Hobbes mot Spinoza, som Fredrika Spindler förra året publicerade en bok om:

”Alldeles i början understryker hon hur kollektiv samexistens alltid måste vara utgångspunkten. Individen inte är given på förhand, utan är inbegripen i en mångfald av affektiva förbindelser. Människan kan inte tänkas utanför sitt sammanhang, lika lite som kroppens delar kan tänkas i isolation från varandra eller från de andra omkringliggande kroppar som de står i relation till. Denna kollektiva dimension omöjliggör idéer om samhällskontrakt, så som hos Hobbes, skriver Fredrika Spindler.”

I Det stundande upproret beskrivs individen huttrandes i kylan, levandes i ett islandskap. I stridsskriften Upprop (Apell) beskriver de individernas tillvaro snarare som en öken.

”Vi hävdar att vår tid är en öken, och att denna öken blir allt djupare. Detta är inte något poetiskt redskap, utan något uppenbart. […] Öknen är det fortskridande avbefolkandet av världarna – den vana vi har lagt oss till med som om vi inte var från denna värld. Öknen finns närvarande i den fortsatta, massiva och programmerade proletariseringen av befolkningar, såväl som i Floridas storstadsmyller, där misären finns just i det faktum att ingen verkar känna den […]”

Kapitalismen måste förstöra alla världar, alla livs-former och levda former av gemenskap, för att skapa individens öken. Denna aktiva interventionsprocess, utövandet av en biomakt rakt in i våra liv, kan symboliseras av Rebooks slogan:

”’I am what i am’ är inte bara en lögn, en simpel reklamkampanj, utan en militär kampanj, ett stridsrop mot allt som finns mellan vardanden, mot allt diffust som är i omlopp, allt som osynligt länkar samman, allting som förhindrar den totala avskärmningen.” (DSU)

Vi interpelleras till individer, men denna individualiserings- eller subjektiveringsprocess är aldrig komplett. Den är alltid på väg att bryta samman, måste konstant upprätthållas, övervakas och införlivas. Kropparna måste registreras. ”Liberalismen må ha uppfunnit individen, men den föddes vanställd”, skriver de i texten Upprop. Jaget är ”i ett permanent stadium av nedbrytande, i ett kroniskt stadium på gränsen till kollaps”.

”Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris, det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött”.

Men det är just här vi ser möjligheterna till motstånd, att identifiera det gemensamma i vår situation, i vår vantrivsel i individen. ”Människorna hanterar med detta sakernas tillstånd genom lögner, cynism, brutalisering eller medicinering.” (Upprop). Situation verkar mörk, men vi måste kanske identifiera varför detta undandragande sker. ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk” (DSU), är den centrala frasen i Det stundande upproret. Vårt trillskande är en vägran att fullfölja individualiseringsprocessen. ”Vår svårighet att anpassa oss, vår utmattning, är bara problem för dem som försöker att underkuva oss” (DSU). Givetvis ska dessa beteenden inte romantiseras, men det gäller samtidigt att se möjligheterna i dem, i sökandet och längtan efter något annat. Det är här Det stundande upproret tar sin början, i att söka de motståndshandlingar som tar denna destruktiva, trasiga uppbromsning av Imperiets subjektiveringsprocess som sin startpunkt, och utifrån den försöker hitta de gemensamma erfarenheter som lägger grunden till mötesplatser för ett nytt deltagande. ”All vänskap är politisk”. Här börjar den tråd vi ska spåra i resten av boken – som pekar bortom det här samhällets begränsningar.

Fler inlägg om Första cirkeln i Det stundande upproret:

Copyriot: Första cirkeln – Jaget
Almut: Första cirkeln – The all-singing, all-dancing crap of the world
Lisa Magnusson: I am what I am
Skumrask: Det stundande upproret – första cirkeln
Redundans: Konsten att rasera pyramider
Multitunes: The coming introduction
Copyriot: Första cirkeln, igen (en summering av diskussionerna)
Filosofibloggen: Det stundande upproret. Första cirkeln
Piagnioni: EXODUS 3:14 – För en ny hälsa
Loke: Det stundande upproret – ”Första cirkeln” (eller hur kapitalismen mördar människan)

Tunnelbanans biopolitik

Posted on by under Aktuellt, Eget

Händelsen på Hornstulls tunnelbanestation, den så kallade ”Gategate”, där två civilpoliser tvingade webbdebattören Jesper Nilsson att radera de foton han tagit av dem som visade på hur de ”extraknäckte” som spärrvakter har inlett en välbehövlig debatt om polisens maktmissbruk. Men ännu intressantare har diskussionen varit om varför de två poliserna stod och genomförde biljettkontroller i tunnelbanan. SL förnekade all kännedom om dem och hävdade att de inte anlitat dem. Även Tunnelbanepolisen förnekade kännedom om biljettkontrollerande poliser. Det visade sig att poliserna istället kom från Ungdomsroteln.

Det senaste halvåret har Planka.nu och bloggen Copyriot rapporterat om civilpolisernas framfart i tunnelbanan. Hur de inte bara granskat biljetter och skrivit ut egna böter – inte de tilläggsavgifter som SL tilldelar plankare. Utan hur de även kontrollerat medborgarskap på resenärer med utländsk bakgrund för att se om de hade uppehållstillstånd. Och tagit in ungdomar för drogtester. Den gräns som SL skapade genom sin spärrlinje har fått en ytterligare innebörd. Den administrerar inte bara tillgången till tunnelbanan utan har blivit en sluss för utgallring. En checkpoint där människoflödena i staden varit enklast att övervaka och sålla. Det som övervakas är inte bara giltig biljett, utan giltigt medborgarskap, giltiga beteenden.

Trafikmaktsordningen

Tunnelbanan är blodomloppet i staden. Det är det flöde som metropolen måste ha för att fungera, utan vilket arbete, affärer, socialt liv inte skulle fungera. Kollektivtrafiken är alltså av ett samhällsintresse. Och det är därför vi finansierar den gemensamt, till stor del genom skatteintäkter. Utan kollektivtrafiken stannar samhället.

Det märkvärdiga inträffar när denna kollektiva nyttighet och offentliga tjänst börjar skötas efter marknadsprinciper. Att man försöker urvinna vinster ur det offentliga behovet. Då måste denna del av det offentliga rummet, denna redan finansierade tjänst, avgränsas. Gränser och spärrar måste skapas, och enda sättet att få tillgång till denna urbana allmänning är genom avgifter. Där finns vinstmånen att ta ut från de privata intressena, vinster åt kommersiella privata företag. Som mellanläge mellan det offentliga och privat (avgiftsbelagt) område blir tunnelbanan en märklig ickeplats. Tunnelbanans gränser och spärrar skär rakt igenom staden, styckar och delar upp istället för att förbinda och knyta samman.

När journalisten och manusförfattaren Fredrik Edin började skissa på manuset till bioaktuella dystopifilmen Metropia fick han idén efter att ha hört om en kampanj i tunnelbanan. Connex delade ut en broschyr där de förklarade att symbolen med en överkorsad hund inte längre enbart betydde att pälsdjur inte fick tas med på vagnen, utan att den nu givits en bredare innebörd och handlade även om andra störande, illaluktande eller allergiframkallande element som var ickeönskvärda i tunnelbanan. Den överkorsade hunden betydde nu damen som luktar parfym, illaluktande alkisen, tanten i päls, tonårskillen som doftar svett. Fredrik Edin försökte föreställa sig hur ett samhälle som Connex styrde skulle se ut. Mardrömsvisionen blev Metropia.

Planka.nu lanserade nyligen begreppet ”trafikmaktsordningen”. Planka.nu har de senaste åren genomgått en intressant omvandling. Från att bara vara en böteskassa för plankare har de vandrat via att bli en påtryckargrupp för avgiftsfri kollektivtrafik till att idag vara närmast en intresseorganisation för kollektivtrafikanter. Deras rapporter om trafikmaktsordningen har lyckats betrakta kollektivtrafiken ur nya och intressanta vinklar utifrån sin roll i samhällsordningen. Trafikmaktsordningen diskuterar skiktningen i satsningen och värderingen av olika transportformer. Och jämför denna skiktning med den sociala skiktningen i samhället.

”Det är dock inte bara så att det görs skillnad mellan trafikslag, det råder även en stor skillnad i tillgänglighet till dessa olika trafikslag mellan människor. Bilarna tilldelas mest resurser och plats och de körs till en oproportionerligt stor del av ensamma, vita, högavlönade, medelålders män. Det kan verka fånigt att försöka skapa en idealtyp av bilisten, men det fyller en pedagogisk funktion genom att återspegla vilka som premieras i vårt samhälle, inte bara inom trafiken. Unga får inte köra bil, fattiga har varken råd att köra bil eller betala för kollektivtrafiken, äldre kan ha problem att gå eller cykla längre sträckor och i ett vidare perspektiv: människor från vissa länder har rätt att röra sig fritt över hela världen medan andra inte har det.” (Trafikmaktsordningen del tre: Spärrar och gränser)

Det är alltså vissa samhällskategorier människor man finner just i tunnelbanan.

Gränskontroll

I flera artiklar på denna blogg har det beskrivits att gränser inte är något som går runt länder utan igenom dem. Gränser skapar alltid två kategorier människor, de med rättigheter (knutna till medborgarskapet) och de utan. Målet med tex den svenska flyktingpolitiken är inte att utvisa människor, utan att göra dem utvisningsbara. De papperslösa i Europa innebär en enorm arbetsreserv utanför arbetsrätten och lönenormerna. Just kontrollen av folks rörelse blir intressant i flera perspektiv. Det är därför ingen slump att just tunnelbanan görs till en kontrollstation. Under 90-talets sista år blev det stora rubriker över de koordinerade ”biljettkontrollerna” mellan SLs kontrollanter, polisen, migrationsverket och socialtjänsten i bland annat Rinkeby.

”Hur sammankopplade våra olika mekanismer för kontroll av rörelse är blir extra tydligt när vi ser hur samma system som används för att kontrollera att endast de som har råd med avgifter (i exempelvis kollektivtrafiken) rör sig inom staden, även används för att kontrollera att bara de som är medborgare i ett land rör sig inom dess gränser. Fort Europa byggs inte bara genom murar runt EU, utan även genom att SLs: kontrollanter används för att jaga papperslösa. Huruvida SJ:s drag att kräva legitimation för tågresor även kommer användas för att kringskära papperslösas möjlighet till förflyttning inom Sverige återstår att se”. (Planka.nu: Trafikmaktsordningen del tre: Spärrar och gränser)

Civilpoliserna som genomför kontrollerna på Södermalm i tunnelbanan har därigenom inte enbart riktats mot plankare, utan även fungerat som en inre kontroll mot papperslösa.

”Ett tänkbart motiv – som en polis berättade om – är att inpasseringskontrollen är en förevändning för att kolla upp andra saker, som “illegal vistelse” i landet. Eftersom polisen inte kan gripa och kolla upp människor baserat enbart på utseende, och eftersom många papperslösa har dålig ekonomi så kan spärrarna fungera som ett slags inre tullstationer. Detta är ett tydligt exempel på hur kontroll och övervakning smittar av sig. Det som först var en taktik för att kontrollera biljetter och upprätthålla avgiftstrycket (vilket är nog så illa) är nu någon sorts del av en hårdnande flyktingpolitik. Planka.nu fortsätter att ge 1500 kronor i månaden till Ingen Människa Är Illegal för att motverka spärrarnas funktion som landsgränser.” (Planka.nu: Poliskontrollanter: intäktssäkring, flyktingjakt eller extraknäck?)

Tunnelbanans biopolitik

Engelska tidningen Occupied London använder Foucaults begrepp ”biopolitik”, dvs en maktutövning som utövas över själva livet och kropparna, som exempel för att beskriva kontrollmekanismerna i Londons och Atens tunnelbana.

Tunnelbanans biopolitik är en ”disciplinär mekanism, en utbildningsform för de urbana sättet att finnas till och leva”. Med terroristhoten mot kollektivtrafiknätet i London och New York som förevändning har tunnelbanan blivit en föregångsplats i att utveckla nya kontroll och övervakningsmekanismer över storstadsflödena. Systemen med övervakningskameror och slumpvisa väskkontroller i tunnelbanan är ”Hints of upcoming, soon-to-be imposed conditions on the ground are often offered to us from (quite literally) the underground”. Tunnelbanenätet är den ickeplats där de metoderna provas ut, menar Occupied London.

Tunnelbanan befinner sig mitt i övergången från disciplinära till biopolitiska former

”med ett behov av en strikt kontroll av kropparnas positioner ersätts av ett kontrollbehov av befolkningsflöden, och där visa flöden måste ges fri passage. Det handlar alltså om en massans mobilitet – det är i själva folkmassan som kravet på en ordning måste påföras. Av detta skäl måste stelnade positioner undvikas. En smidig förflyttning blir folkmassans plikt, en plikt som fullföljs som en tydligt utmejslad rörelse i ett permanent rent utrymme byggt runt en rädsla för blockeringar och de alltid hotande förutsättningarna under marken.”

Tunnelbanan som offentlig plats är därför märkvärdig. Det är ingen plats du kan stanna upp på, umgås, hänga. Som offentligt rum är det endast till för att smidigt förflytta människomassor utan hinder. Och det kräver en ständig kontroll.

”Atens tunnelbana som rumsligt villkor utbassonerar renhetens auktoritet. Den lyfter fram begäret efter ordning. Och den har kraftfulla verktyg för att se till att detta upprätthålls: i allt från deras noggrant valda glassiga inredningsmaterial till deras frenetiska konstanta städande, från vaktpatrullerna till de slutna övervakningssystemen, ger tunnelbanan uttryck att verka utifrån en total ordning, socialt samförstånd och lydnad. Användandet av terroristhotet från de administrativa myndigheterna erbjuder en förevändning för en operation baserad på en rädslans kultur”.

Metrons polis i metropolis

Kontrollsystemen för att upprätthålla trafikmaktsordningen är kostsamma. Spärrarna måste hela tiden förbättras, det senaste systemet med 180 cm höga grindar kommer att kosta 270 miljoner att bara inrätta. Biljettkontrollerna i tunnelbanan har nu överförts på privata vaktbolaget Securitas. Fler väktare, fler övervakningssystem, högre spärrar. Det pågår en ”militarisering” av tunnelbanan, allt för att kunna upprätthålla avgiftssystemet.

Att civilpoliser sedan ett halvår har börjat genomföra kontroller i tunnelbanan passar in i den bilden. Här kan man inte motivera det med ”kriget mot terrorism”, men däremot fungerar ”kriget mot droger” som en lika ”god fiende” som ger långtgående rättigheter åt polisen att agera utan att ifrågasättas.

Narkotikarotelns rejvkommision som var verksam på 90-talet fungerade som en plantskola för civila polisinsatser – som nu spillt över på andra områden. De två civilpoliserna som agerade kontrollanter, jagade drogpåverkad ungdom i tunnelbanan och ingrep mot Jesper Nilsson tillhörde Ungdomsroteln och lyder under David Beukelmann, som tidigare höll i Revjkommissionen.

Bakgrunden var den förändring i narkotikalagen som skedde i Sverige 1988 och som sedan förändrades 1993, som kriminaliserade användningen av droger – vilket är något unikt. I andra länder inriktas polisarbetet på att stoppa försäljningen, insmugglandet och langningen, men i Sverige påbörjades istället en hetsjakt på dem i sista ledet: brukarna. För att komma åt brukarna fick polisen långtgående befogenheter i att plocka in folk utifrån drogmisstanke, genomföra kontroller av kroppsvätskor. Detta lade grunden för Revjkommissionens trakasserier av klubbesökare och krig mot en hel musikkultur. (Magnus Lintons klassiska artikel från Arbetaren rekomenderas).

Beukelman deltar i utformandet av polisutbildningen för hur man ska kunna identifiera drogpåverkade människor utifrån kroppsliga kännetecken, kroppshållning, beteenden och rörelsemönster. Bloggaren Andrea Doria beskriver:

”Vad han säger i klartext är att polisens spanare, som de två som skämde ut sig för hela Sverige i fredags, ska gå på inte bara människor som ser påverkade ut, utan även ge akt på ”attribut” och om en person tillhör fel ”social subgrupp”. Får man napp, vilket naturligtvis händer då och då, bär det vidare hem till den gripne för husrannsakan. Kanske hittar man ännu några gram hasch till? Rejvkommissionens verksamhet på 90-talet byggde i väldigt hög utsträckning på denna typ av profilering, att gå på människor som på grund av kläder och annat kunde antas tillhöra en ”subgrupp” där vissa typer av droger är vanligt. Ravekulturen är i det närmaste död i dag, men de senaste årens insatser mot exempelvis Uppsala reggaefestival följer samma mönster. Det handlar självfallet inte om att polisen bara skulle ta ”oskyldiga”, men även om man ansåg att det fanns något sätt att försvara kriminaliseringen av eget bruk av droger så är det lätt att inse att insatser mot i övrigt laglydiga brukare är det absolut minst effektiva sättet att minska drogernas skadliga inverkan på samhället.”

Polisens godtyckliga agerande grundar sig i de godtyckliga lagar som kriminaliserar bruket, menar Rasmus Fleischer på bloggen Copyriot.

”Maktmissbruk av detta slag förutsätter godtyckliga lagar. Sverige är unikt om att inte bara ha kriminaliserat hantering av narkotikaklassade substanser, utan även att ha dessa substanser i kroppsvätskor såsom blod eller urin. Brottet är alltså inte längre en handling, utan en kroppskonstitution. […] För att polisens ska upphöra med sådant maktmissbruk, måste lagen ändras. Sveriges lag om illegala kroppsvätskor, som saknar motsvarighet i civiliserade länder, måste avskaffas. Med andra ord bör bruk av narkotika legaliseras – något som strikt talat har föga att göra med frågan om narkotikalagstiftning och -klassning i övrigt.” (copyriot: Hur vi stoppar Beukelmann Boys i Hornstulls tunnelbana)

Men godtyckligheten har inte bara med lagen att göra. Det kan man se i hur de fd rejvkommissions-poliserna och ungdomsrotelns spanare används vid så kallade ”särskilda händelser”, i den polistaktiska organisationsform som kallas Särskild Polistaktik (SPT) och används mot politiska manifestationer. Där utgör just dessa civilpoliser grunden i så kallade Romeo-enheter, de civila polisstyrkor som ska gå i direktkontrontation med aktivister på gatan och sköta gripandena. Romeoenheterna agerar i en gråzon och fungerar i praktiken som ett polishuligangäng. Särskild polistaktik utvecklades efter Göteborgskravallerna och har varit en av de mest omfattande polisutbildningarna i efterkrigstid, där hela riksorganisationen genomgått en långgående träning, fått fordonsparken och vapenförrådet utbytt och kompletterat för att kunna agera mot stora folkmassor. Om tanken med civila ingripanden var att höja frekvensen fällda – utan att insatserna skulle eskalera till ökade våldsamheter – har taktiken i grunden misslyckats. Romeopoliserna är samma vid varje kommendering och de sätts in för att bedriva persontrakasserier och punktmarkeringar av kända aktivister. Därigenom har utvecklats ett oförsonligt personligt hat mellan dem och de militanta gatuaktivisterna, pga den personkännedomen. De senaste fem årens våldsamheter vid demonstrationer har nästan alltid med inblandingen av Romeoenheter att göra. Vid större manifestationer, som demonstrationen efter European Social Forum i september 2008, var därför demonstrationsarrangörernas viktigaste krav att Romeopoliserna inte fick komma i närheten av demonstrationen för att inte provocera igång incidenter. SPT-kommenderingarna har därigenom kommit att fungera eskalerande, snarare än deeskalerande vid stora polisinsatser.

Det går en rak linje från Rejvkommissionen via Romeo till civilpolis i tunnelbanan. Det handlar inte om en speciell kultur inom poliskåren, utan om att civilenheter getts långtgående friheter att agera autonomt efter eget godtycke, att agera i en gråzon och bända på lagen när det behövts. Än så länge har ingen oberoende granskning eller grävande journalistik genomförts på dessa polisenheter. Kanske har den ändå rätt banala Hornstullsincidenten nu riktat strålkastarljuset på Beukelmanns poliser. Det är upp till oss att fortsätta den granskningen.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Ystads Järnvägar, salkavalka skriver DAGENS DIKTER, andread0ria skriver ”Chefen gjorde allt för att lägga locket på”, vsfstockholm skriver Vad lönar sig för kvinnor? Utbildning eller könsbyte?, loaderrorready skriver Malmö idag: Nyfiken på Socialistiska Partiet?, Kaj Raving skriver Vänsterpartistisk närvaro ger moderat desperation

Kidsen som gör allt rätt

Posted on by under Aktuellt, Eget

Ibland gör kidsen helt rätt. De senaste veckornas husockupationer i Lund är hoppingivande och de har genomförts exemplariskt. Just när husockupationerna som form dömts ut som ett avslutat kapitel i Europa, har en ny ockupantrörelse rest sig ur Ungdomshusprotesternas kölvatten.

När media på morgonen den 12 oktober anlände till den kommunägda fastigheten på Kävlingevägen 51 möttes de inte av barrikader och maskerade ungdomar, utan en ockupant i skjorta och slips som hälsade dem välkomna. Aktivisterna på ”Smultronstället”, som huset döpts till, undvek skickligt de stereotypa klichéerna och visade istället upp sin verksamhet i huset, presenterade ungdomarna bakom aktionen och deras politiska tankar. Hela organiseringen bakom aktionen kännetecknades av en öppenhet och transparens: alla var välkomna till Smultronstället, att delta på stormöten och aktivera sig. Huset och ockupationsprojektet antog en ickevåldsplattform och hade enbart alkoholfria tillställningar. Under de tre veckor ockupationen pågick bjöd aktivisterna in och pratade med grannar, delade ut flygblad som förklarade syftet med bostadsaktionen, gav intervjuer, gjorde utställningar, organiserade kulturtillställningar, konserter och möten. På det populära nätcommunityt Facebook startades en användargrupp som snabbt fick över 1500 användare, där Smultronstället lade upp foton, filmer, nyheter och musik från huset. På aktivistportalen Motkraft kunde man följa en minut-för-minut-rapportering inifrån huset, där ockupanterna via sms rapporterade om senaste utvecklingen. Öppenheten kring aktionen gjorde den därför svår att svartmåla och utdefiniera, vilket fick kommunen att tveka flera veckor med att vidta några motåtgärder.

Efter en vecka bjöd kommunen in ockupanterna till ett samtal, vilket välkomnades från aktivisterna som inledde en dialog med kommunpolitikerna, om behovet av ett självstyrt allaktivitetshus i Lund och bostadsproblemen för ungdomar. På mötet lovade kommunpolitikerna att ingen stormning av huset skulle genomföras och att dialogen skulle fortsätta. Men på tisdagsmorgonen den 4 november avslutade politikerna utan motivering dialogen och valde istället att använda sig av våldsåtgärder, de kallade in polisen som stormade huset. Huset revs därefter direkt. Ockupationsrörelsen lät sig dock inte hindras, utan på bara några timmar hölls en demonstration i Lund och senare på natten ockuperades direkt två nya hus. ”Tar ni ett av oss, tar vi två av er”, skrev ockupanterna i ett pressmeddelande. Denna gång valde polisen att trappa upp våldsnivån och stormade redan samma natt husen. Lundaaktivisterna har lovat att fortsätta med sina aktiviteter och utlyst en ny demonstration. Kommunen har av rädsla för att aktiviteterna ska fortsätta sprida sig placerat ut väktare vid tomma byggnader i staden.

Lärdomar
Det har ofta sagts att vågen av ockupationer är förbi, att det var ett realistiskt projekt för ett tjugotal år sedan, men att det idag är en omöjlighet. Att polisens repression, den allmänpolitiska situationen, den svagare vänsterrörelsen eller gentrifieringen förpassat ockupationerna till historien. Under slutet på 80-talet och 90-talets första år kom de europeiska husockupationerna att mer likna militära projekt: barrikaderade hus militant försvarade mot vräkningarna. Från att vara en utbredd praktik hade ockupationerna förvandlats till proffsaktiviteter.

Bostadssituationen har inte blivit bättre sedan dess. Utvecklingen har snarare gått i motsatt riktning. Det samma med utrymmen för politiska möten, kultur och föreningsverksamhet. De demokratiska mötesplatserna har stängts ett efter ett, i och med marknadshyrorna gjort det ekonomiskt omöjligt att finnas kvar.

Och ändå. Ockupationerna har överlevt, just för att behovet av dem är större idag. Varje ny våg av sociala rörelser har skapat nya ockupationer, i sitt behov av mötesplatser. Men sätten de framgångsrika ockupationerna genomförts på har tvingats att förändras för att lyckas. Kanske kan vi redan nu börja skissa på ett recept för framgång:

1. Bygg allianser
För det första har aktionerna redan i detta tidiga stadium lyckats skapa allianser med andra krafter i det civila samhället. I Lund har energin och inspirationen från alla möten under European Social Forum omsatts i praktik. Alla de kontaktytor som byggts upp igenom exempelvis Skåne Social Forum eller de antirasistiska 30 november-aktiviteterna har nu kunnat användas och kamperna generaliseras. Det har lett till ett brett vänsterstöd för aktionerna, vilket underlättats av ockupationernas öppenhet och ickevåldsplattform. Istället för att skapa en igenbunkrad isolerad plats, gjordes Smultronstället till en öppen och inkluderande aktion där huset använts som center för kommunikation med civilsamhället. Ockupationen blev inte bara ett mål i sig, utan även ett medel: ett medel att uttrycka sin kreativitet, sin vilja att kommunicera och diskutera – en direkt kanal till resten av sin omgivning och lokalsamhället. Därigenom är ockupationen mer än bara en frizon, det fungerar som ett samhälleligt center.

2. Tänk långsiktigt
Ett vanligt fel som gjorts vid ockupationer har varit att hålla frågan för begränsad, den har ofta blivit en kamp för att få ett specifikt hus. När det huset stormats och rivits har kampen dött. Framgångsrika kampanjer för sociala center eller aktivitetshus i olika europeiska länder har istället inriktat på att få ETT hus, snarare än en specifik byggnad. Har man vräkts från ett ställe har man direkt tagit ett nytt. Istället för att inrikta allt på att militant försvara det hus man utsett har rörelser bedrivit en smart kombination av fortsatta aktioner, demonstrationer och förhandlingar med kommunen. Kommunen tror ofta att frågan är slut bara för att ockupanter slängts ut från det hus de tagit. Då gäller det att fortsätta hålla trycket uppe, genom att hela tiden ta nya byggnader, hela tiden hålla frågan aktuell.

3. Krav och legitimitet
Lundaockupanterna har också gjort helt rätt i att redan från början politisera frågan, och inte hålla den som en enskild konflikt. Istället för att diskutera en enskild fastighet, så har de generaliserat kampen och väckt den universella frågan om rätten till bostad och rätten till mötesplats. Ställandet av dessa krav ska inte ses som en passiv vädjan till en suverän makt, ex kommunalpolitikerna, att garantera dessa rättigheter, utan kraven är konstituerande: de ligger till grund för och används för att legitimera faktiska reapproprieringar. Samtidigt som man väcker frågor och för upp dem på den offentliga dagordningen genomför man praktiker som ger svar på dessa frågor och direkt tillfredsställer behoven som påpekas. Mot legaliteten (ex ”privata äganderätten”) måste vi ställa legitimiteten (”rätten till bostad”), genom skapandet av allianser kring konstituerande krav.

4. Konflikt
I grund och botten handlar det alltid sociala kamper om en kraftmätning. Konflikten är dock asymmetrisk, och kan inte vinnas genom enbart militans eller hot om våld, den planhalvan behärskar staten för bra och har alldeles för mycket resurser att sätta in. Våra resurser är snarare vår möjlighet att sprida konflikten, generalisera och dra in flera. Det hänger alltså på vår förmåga att agera uthålligt, vår uppfinnings- och variationsrikedom, vårat antal och vår olydnad. Förhandlingar och dialog kan enbart nå resultat om de kombineras med ett hotvärde, om vi har en styrka att sätta bakom våra krav, att vi faktiskt är kapabla att genomföra dem eller åtminstone orsaka motparten så mycket problem att de tycker det är värt att ge oss eftergifter. Samtidigt får inte konfliktnivån vara för hög så att den legitimerar repressionen mot oss, eller avlegitimerar den kamp vi för. Vi måste helt enkelt hitta enkla konfliktmetoder, som är smarta, variationsrika och lätta att reproducera. Tänk efter vad motparten är oroliga för ska ske. Går det att ge dem dålig PR, anseende eller förstöra deras varumärke? Går det att lägga protester där de absolut inte får synas – som exempelvis vid kommunjippon, utanför snobbrestaurangen, shoppingcentrat eller på lördagsmarknaden. Varför inte bygga en symbolisk kåkstad på börshusets trappa? Går det få fler att ”tröttna” på konflikten, tex handelsföreningen som får sin försäljning störd vid varje protestdemonstration, och få dem att ligga på politikerna för en politisk lösning?

5. Vänd repressionen
Polisens våld kan vara ett vapen – för oss. Politiker kommer alltid försöka skjuta över sociala frågor på polisen och hävda att det bara rör sig om ordningsstörningar, lagbrott och kriminalitet, och därigenom polisärenden. Istället för att acceptera denna ”avpolitisering” måste vi kasta tillbaka bollen till politikerna. Vi måste hela tiden lyfta fram att sociala problem, att politiska frågor inte kan lösas med polisiärt våld. En sak måste vi få att framstå väldigt tydligt: att vi vill ha dialogen men det är politikerna som stänger den, att vi vill hitta en politisk lösning, men politikerna försöker skjuta bort sitt ansvar. Därför måste vi vända polisens våld så att det slår tillbaka mot dem själva: att vi agerar fredligt och berättigat, medan polisen använt övervåld och agerat utan berättigande. Det är därför viktigt att vi dokumenterar alla polisinsatser, med videofilm, foto, läkarintyg och JO-anmälningar, och använder dessa för att ifrågasätta polisingripandena. Det handlar inte om att vi ska bli martyrer eller välkomna polisbrutaliteten, utan om att vara smarta och använda varje övergrepp från deras sida för att undergräva deras trovärdighet och begränsa deras handlingsutrymme. Vilket utrymme det finns för repression är alltid en politisk fråga. Medborgarvittnen, föräldraföreningar eller etablerade vänsterorganisationer som deltar som observatörer begränsar polisens möjlighet att använda våld och tvång vid insatser. Använd mänskliga ”sköldar” när ni fruktar att polisen kommer att angripa aktionen: bjud in journalister, kändisar, etablerade vänsterpersoner att befinna sig på plats. Vänd på polisdialogen: använd dialogpoliserna för att sätta press på poliskommenderingen: ”Om piketpoliserna går hårdare i det här läget, kan inte vi längre garantera vad som sker. Ta ert ansvar o backa”. Visa på att situationen kommer trissas upp vid enskilda gripanden, att saker riskerar att gå er ur händerna osv om inte polisen backar undan. Rätt hanterat kan polisens repression vändas till vår fördel, fungera avlegitimerande för motparten och stärkande av vår legitimitet, och tvinga kommunpolitikerna att hitta en politisk lösning på frågan, dvs bemöta något av våra krav.

6. Ockupera media
Media är ofta den offentlighet där utdefiniering av en social rörelse sker, det forum där en rörelse avlegitimeras eller ges legitimitet. De stora mediakoncernerna är givetvis inte på vår sida, men vet man vilken logik media agerar efter går det att förutse deras reaktioner och skriverier. Massmedia är ett rum som går att ockupera precis som andra rum. Vi måste vara medvetna om att alla våra aktioner är kommunikativa, innehåller en symbolisk dimension och sänder ut signaler, oavsett om vi väljer att ställa upp på intervjuer eller inte. Vi måste därför alltid kunna förhålla oss till mediadreven kring våra aktiviteter. Det kan kännas hårt när media kör sina hetskampanjer, men vi kan även där undergräva deras skriverier. Egen dokumentation är avgörande från vår sida. Genom att stärka alla våra egna kommunikativa kanaler: direkta genom grannkontakter, flygblad, personliga samtal eller organisationskontakter och indirekta genom vår egna media, bloggar, insändare och utskick, så kan vi se till att andra versioner når ut vad som hänt, av vilka vi är och varför vi gör som vi gör. När många röster börjar göra sig hörda som ifrågasätter en svartvit mediabild kommer den till slut krackelera. Ju mer officiella massmedia vet att andra versioner, bilder, filmer, ögonvittnesrapporter, finns ute eller ligger uppe på nätet, desto mer måste de anpassa sin bild för att inte uppenbart hamna för långt från det verkliga skeendet. Det är svårt, även för stora mediadrakar, att exempelvis hävda att en polisinsats gick lugnt och fredligt till, om det ligger videoklipp på Youtube som visar på polisen misshandla demonstranter.

Bostadsaktionerna i Lund befinner sig bara i sin linda. De har skapat bra förutsättningar och agerat helt taktiskt rätt i sina aktiviteter för att lägga grunden för en framgångsrik ockupationsrörelse. Aktivisterna har lyckats undvika många av de fallgropar som tidigare ockupationer fallit i. Och ockupanterna i Lund är inte ensamma. Bara dagarna efter deras husaktion, ockuperades hus i Umeå och sedan Göteborg. Fortsätter denna vågen, om vi lär av andra framgångsrika bostads och sociala center-kampanjer i andra länder, kommer vi snart sitta med kontrakt på hus precis som Ungdomshuset i Köpenhamn och ”Projektet Socialt Center” i Helsingfors gör idag.

Konflikt: På Dagens Konflikt har Mia Sands inlägg om vikten av ett folkförsvar som en vänsterfråga utlöst ett debatterande mellan skribenterna, Petter, Redundans och Jordränta hänger på drevet. Vida Latina tar upp senaste skandalen kring Colombias antiterror-”säkerhetspolitik”, och Autonoma Kärnan väljer att återigen lyfta fram arbetarklassen inom den autonoma marxismen/operaismen.

År noll

Posted on by under Aktuellt, Eget, Italien

Det är år noll. En ny början. Kallelsen till mötet på det sociala centret Rivolta i Mestre, Veneto, utmålade samlingen som ett första försök att skapa ett nytt rum, sedan den italienska partivänstern dött och lämnat fältet fritt för de antagonistiska sociala rörelserna. Den 10-12 oktober 2008 samlades ett tusental deltagare att påbörja denna gemensamma vandring. Ett hundratal talare från olika initiativ, sociala center, grupper och kämpande lokalsamhällen presenterade sina kamper och projekt. Gemensamma större assemblies hölls för studentnätverken och de sociala centren, för att koordinera samman sig.

Med en aggressiv höger vunnit regeringsmakten, där Berlusconis stöd i opinionsmätningarna bara ökar, ser situationen mörk ut. Mötet på Rivolta försökte dock hitta öppningarna. Det är inte bara vänstern och de sociala rörelserna som krisar: globaliseringens kris (sammanbrotten i förhandlingsrundorna av frihandelsavtal, svårigheten att nå legitimitet, folkomröstningarna mot EU-konstitutionen, de globala krigen som aldrig når stabilitet) sammanfaller med nyliberalismens kris (finanskrisen, bankkonkurserna, matupploppen) – kriser som både drabbar oss, men som också skapar blockeringar för kapitalismen och öppnar nya motståndsmöjligheter.

De hundratalet presentationerna av olika kamper skissade fram konturerna på en ny politisk rörelse, gemensamma drag och beröringspunkter, i en process av konstituerande absolut demokrati. Denna rörelse saknar fortfarande en ”logo”, ingen gemensam organisation eller profil kommer forceras fram, utan det är något som kommer att växa fram de kommande månaderna mellan projekten i en process av olika kamper. Betoningen ligger på vad man gör, inte vilka man är. Men även om ingen ny kollektiv identitet är formad, så antydde ändå flera av mötestalare de centrala begrepp som många av rörelsens praktiker och slogans skulle komma att formas runt i globaliseringen och nyliberalismens kris: frihet, oberoende, territorium och rörelseautonomi.

Trots försöket till en positiv stämning på Rivoltamötet, är det en rörelse ur civilsamhällen under attack, som formerar sig. Högerns attack mot civila samhället och sociala rörelser sker på många plan samtidigt: dels genom nedskärningspolitiken som slår hårt mot framför allt den offentliga utbildningen och universiteten, genom ”säkerhetspolitiken” med patrullerande militärer på gatorna, trakasserier och rasistiska angrepp på migranter, dels regeringens försök att köra över lokala proteströrelser i miljö och fredsfrågor (No Tav, No Dal Molina, motståndet mot sopdumpning i Neapel osv), Berlusconiregeringens upprivande av de små sociala reformer kring osäkra anställningar som vänstern han genomföra, och slutligen de ökande angreppen på sociala center från högern i hela Italien.

”Vi tänker inte betala er kris”

Knappt en vecka efter mötet exploderade en första våg av sociala protester, gemensamt organiserad av studentrörelsen och basfacken CUB och Cobas. Det som utlöser protesten är regeringens så kallade Gelmini-reform, lag 133 som innebär en privatisering av de italienska universiteten, nedskärningar för forskning och mindre offentliga fonder för utbildning. Studentrörelsens kopplar direkt samman privatiseringen med den globala finanskrisen: ”universiteten ska inte betala er kris.”

Fredagen den 17 oktober hade basfacken utlyst en generalstrejk i Milano och Rom i utbildning, transport och offentlig sektor. Generalstrejken övergick i en generaliserad strejk, i hela det sociala rummet. I Rom började studentrörelsen protesterna redan dagen innan. 10 000 studenter deltog i ett stormöte på universitetet mot lagförslaget. Studenterna höll därefter en demonstration som blockerade stadens gator. Under två timmar blockade de finansministeriet, och sedan ytterligare en timmes blockader av tågstationen Termini. Demonstrationen återvände därefter till universitetet La Sapienza i San Lorenzo och ockuperade litteraturfakulteten. Dagarna efter ockuperades även fysik-, kemi- och statsvetenskapliga fakulteten av studenter.

I Milano hölls en demonstration med 50 000 fackföreningsmedlemmar och studenter under anti-Gelminidagen. När 2000 studenter efteråt försökte blockerade norra järnvägsstationen vid Piazzale Cadorna anfölls de av karbinjärpolis, som besköt dem med tårgas och slog dem med batonger. Ett tiotal studenter skadades. Under dagen dök även de prekäras skyddshelgon San Precario upp i igen i Milano. På vår tids katedral, börshusets port, spikade han upp 95 teser om osäkra anställningar, precis som Martin Luthers teser 1517 på kyrkoporten i Wittenberg.

I Florens hölls ytterligare en massdemonstration med 40 000 deltagare. 600 studenter blockerade tågstationen och olika universitetsinstitutioner. Andra demonstrationer hölls under dagen i Genua, Cagliari, Aquila, Parma, Pavia, Perugia, Palermo, Turin och Napoli. Även i Napoli ockuperades en universitetsinstitution av studenterna. Media har redan börjat prata om protesterna som en ny italiensk CPE-revolt ala Frankrike 2006.

Berlusconi höll en presskonferens onsdagen 22 oktober, förklarade att han inte tänker backa om lagförslaget med nedskärningar i offentliga studier, och hotade att polisen skulle börja storma de ockuperade universitetsinstitutionerna.

Studentrörelsen har utropat fredagen 7 november som en ny aktionsdag mot lagförslaget, och ytterligare en generalstrejk är varslad till fredagen den 14 november.

Inbördes hjälp

Under möteshelgen på Rivolta hölls även en assembly för de italienska sociala centren, för att diskutera hur de skulle försvara de nya angreppen på frizoner från högerregeringen. Bara några dagar senare, den tisdagen 21 oktober, stormades på militärt maner två sociala center och vräktes, det återockuperade centret Laboratori Paz i Rimini och sociala centret Horus i Rom. Stormningarna utlöste direkt en rad aktiviteter på gatorna i båda städerna.

Efter att postfascisten Alemanno valts till borgmästare i Rom har hoten mot de 23 sociala centren där ökat. Som motvikt mot försöket att dela upp de sociala centren i ”goda” och ”onda”, de som sysslar med ”kultur” och de som ockuperar för boende, har för första gången alla Roms sociala center gått ihop och slutit ett gemensamt avtal om ”inbördes hjälp” och att gemensamt stödja varandra vid vräkningshot. Uttalandet underteckades av sociala centren Acrobax, Angelo Mai, Auro e Marco, Brancaleone, Corto Circuito, Decolliamo, Esc, Forte Prenestino, Horus occupato, Intifada, Kollatino, Lucha y Siesta, Onda Rossa 32, Rialto, Sans Papiers, Spartaco, Spazio occupato Il comitato primavalle, Strada, Strike, la Torre, Villaggio Globale, Vittorio occupato och Zona a rischio.

Territoriet i revolt

Precis som med protesterna mot privatiseringarna inom utbildningsväsendet och den hårda linjen mot ockupationer, har Berlusconi valt att köra en hård linje även mot alla lokala proteströrelser. En av de stora valfrågorna Berlusconi lovade genomföra, var att snabbt komma till rätta med sophanteringen i Neapel. En av hans ”lösningar” var att sätta in militären och storma den dalgång som lokalbefolkningen i Marano, Chiaiano och Mugnano ockuperat i nästan ett år för att hindra upprättandet av en enorm sopdumpningsplats i ett av Neapels sista grönområden, en sopstation som klassats som en ”miljökatastrof”. Militären rev ner alla barrikader, drev bort det permanenta presidiet som vaktat området och upprättade en egen bevakad zon med militärpatruller och taggtråd. Lördagen 28 september hölls en protestmanifestation mot den militära belägringen med 10 000 lokalbor. Bara en halvtimme efter att manifestationen påbörjats blockerades och stormades den av karbinjärpoliser. Karbinjärerna hade tidigare på dagen omringat och gripit personer vid det sociala centret Insurgencia för att hindra dem att ta med sig skumgummi och plast, material som skulle kunna användas för att pressa sig igenom polisavspärrningar och vara skydd mot polisbatonger. Motståndet i Chiaiano fortsätter, men har tvingats söka nya former för att undkomma den allt hårdnande repressionen mot dem.

I motståndet mot konstruktionen av den nya Natobasen Dal Molina i Vicenza har det gått bättre. Den lokala proteströrelsen och de sociala centren genomförde en gemensam vallista i kommunvalet, vilket gav vänstern seger. Därigenom kunde man besluta om att genomföra en folkomröstning lokalt om den amerikanska militärbasen. Den 5 oktober deltog närmare en tredjedel av lokalbefolkningen i staden i folkomröstningen, och en överväldigande majoritet, 95,66% ställde sig mot en Natobas. Planerna är fortfarande inte stoppade, regeringen hotar att köra över kommunen, och det råder därigenom en öppen konflikt mellan Vicenza och Berlusconiregeringen.

En dödlig cancer

En cancer äter långsamt upp Italien, rasismens cancer. Den nya högerregeringens tal om ”säkerhet” visade sig inte omfatta landets invandrare, som utsatts för allt mer trakasserier och angrepp. ”Säkerhetspaketet” riktat mot ”invandrarbrottslighet” har lett till en explosionsartad ökning av grovt våld mot migranter. Två händelser den senaste månaden har fått extra stor uppmärksamhet. Den 14 september slogs den 19 åriga migranten Abdoul till döds av butiksägare i Milano, anklagad för att ha snattat ett paket kakor. De sociala centrens antirasistiska minnesmarsch som hölls några dagar senare, 20 september, angreps av polisen. Den 19 september skedde en blodig massaker i Castelvolturno, Neapel, där camorran sköt ihjäl sex migranter från Liberia, Ghana och Togo, som mejades ner av fyra personer med pistoler och kalashnikovs som sköt 130 skott mot dem. Media var snabba att utmåla händelsen som en ”intern uppgörelse” mellan kriminella, vilket väckte enorm vrede i det svarta communityt, eftersom flera av de döda var vanliga arbetare utan någon brottslig koppling alls. Dagen efter blockerade upprörda migranter hela stadsdelen och kravaller utbröt. 4 oktober höll de lokala migrantorganisationerna tillsammans med sociala centret Ex Canapificio en stor demonstration med 15 000 deltagare mot det rasistiska våldet, mot camorran och mot den rättslösa situation som regeringens säkerhetspaket skapat.

Continue reading →

Syndikalismens andra vår

Posted on by under Aktuellt, Eget

Lilla Karachi räknas knappast som någon av Stockholms lyxigare restauranger. Men den har ett bra läge, mitt i turistkvarteren i Gamla stan, och ligger inte långt ifrån riksdagshuset – då och då kommer riksdagsledamöter förbi och äter. Precis som på många andra restauranger trixas det med ekonomin, lönerna halkar efter kollektivavtalen och delar av lönen betalas ut svart. Flera arbetare är invandrare som saknar uppehållstillstånd, en billig slit-och-släng-arbetskraft. När papperslöse Muhammad Riaz sparkades i april 2007 utgick Lilla Karachi från att denna handling inte skulle ge dem några problem, och struntade i att betala ut den svarta lönedelen. Normalt sett skulle de också kommit undan med detta, den svenska socialdemokratiska fackföreningsrörelsen organiserar inte papperslösa och företräder dem inte i arbetsplatskonflikter. Undantaget en fackförening, den syndikalistiska fackföreningen SAC, där Riaz var medlem.

I december 2007 tog syndikalisterna sig an ärendet och inledde sina försök att få till stånd ett möte med restaurangens ledning. Restaurangen vägrade dock förhandla eller erkänna att Riaz arbetat svart åt dem. I februari varslade SAC om stridsåtgärder för att försätta restaurangen i laglig blockad och införde samtidigt dagliga flygbladsutdelningar utanför Lilla Karachi för att kräva in den uteblivna lönen. En väl synlig facklig aktion så nära riksdagen väckte givetvis starka reaktioner. I den konservativa dagstidningen Svenska dagbladet rasade ledarskribenten Maria Abrahamsson över syndikalisternas ”maffiametoder” och ”utpressningen” av en företagare och högerpolitiker började stödäta lunch på restaurangen som en antifacklig markering. Men när uppgifterna om svarta löner och det hänsynslösa utnyttjandet av papperslösa arbetare läckte ut började högerfronten spricka. Restaurangägaren tvingades till en förlikning och betalade den uteblivna lönen till Riaz.

Registret och blockader

SACs blockad och seger var ingen enskild händelse. Fackföreningens självorganiserade grupp för papperslösa hade upprättat ett register till vilket papperslösa arbetare kunde ansluta sig. Registret innehöll en förteckning över de företag som utnyttjade papperslösa och vilka lönenivåer som kunde ses som rimliga i olika branscher. När en papperlös anslöt sig förband denne sig samtidigt att inte jobba under av Registret angivna lönenivåer. På kort tid anslöt sig 500 papperslösa till registret, och SAC började steg för steg vinna segrar. Bara veckorna efter vinsten mot Lilla Karachi tvingades Mc Donalds efter blockader där deras anlitade oseriösa städföretag gick underjorden utan att betala ut löner, att själva betala ut SACs löneanspråk.

Det är alltså inte bara i konflikter med småföretag dessa metoder varit framgångsrika. De syndikalistiska blockaderna har visat sig vara oerhört effektiva på just de företag som fackföreningsrörelsen annars haft svårt att agera mot; den nya flexibla produktion där en stor del av produktionen utförs av kontrakterade underleverantörer. I de fall där underleverantörer vägrat förhandling har SAC kunnat rikta sina stridsåtgärder mot huvudkontoren, de företag som hyr in underleverantörer och som därigenom satt press på sina underleverantörer att lösa sina fackliga konflikter. På så vis har SAC lyckats vinna konflikter mot multinationella företag som Mc Donalds och bemanningsföretag som Manpower, där annars den etablerade fackföreningsrörelsen haft svårt att organisera fackligt. Genom bland annat Internet har det varit lätt att snabbt koordinera landsomfattande (och internationella) fackliga solidaritetsaktioner mot det företag syndikalisterna befinner sig i konflikt med.

– Blockaderna har även varit effektiva bland papperslösa. Vi hade en konflikt på en städfirma där många papperslösa arbetade. Vi varslade om blockader, och det sket ju städfirman i. Då vände vi oss direkt mot den stora hotellkedja i Stockholm som anlitade städbolaget. Vi meddelade de berörda hotellen att städfirman som arbetade i deras hotell skulle utsättas för en fackliga blockad. De ringde direkt till städfirman, förbannade att fått deras konflikt på halsen. Trots att hotellet fick reda på blockaden på en söndag, löstes konflikten inom loppet av sex timmar, berättar Tor Magnusson, tidigare redaktör för SACs tidning Syndikalisten.

Blockaderna har däremot varit svårare att vinna när de riktats mot den kommunala offentliga sektorn och statliga företag. Dessa riskerar inte samma ekonomiska förlust genom negativ publicitet och blockader. De arbetsgivarorganisationer som av ideologiska skäl vägrat backa för fackliga aktioner och hellre gjort ekonomiska förluster har också varit problematiska.

Motreaktioner

Trots att SAC är en liten fackförening har inte blockadernas effektivitet gått näringslivet förbi. Motreaktionen har tagit sig två former. Näringslivets organisationer varnar för utvecklingen, enligt Medlingsinstitutet ökar SACs stridsåtgärder mer än någon annan svensk fackförenings. Svenskt näringsliv förespråkar restriktiva åtgärder mot ”högkonfliktfack” och kräver att det införs en ”proportionalitetsprincip” för fackliga stridsåtgärder, de vill även förbjuda fackliga solidaritetsaktioner och politiska strejker. På ett mer konkret plan har polisen börjat ingripa allt mer aktivt mot syndikalisternas fackliga aktioner. Syndikalisterna har agerat i en facklig gråzon –  utifrån att stridsåtgärderna varit grundlagsskyddade. Detta till skillnad från de socialdemokratiska facken som enbart använder stridsåtgärderna i övergångsperioder mellan kontrakt för att genomdriva kollektivavtal. När väl kollektivavtalet är undertecknat råder fredsplikt. Men SAC använder sig av stridsåtgärderna i sin kontinuerliga fackliga praktik för att genomdriva direkta målsättningar inom löneförhandling, anställningskontrakt, arbetsmiljö och mot diskriminering utan att omfattas av fredsplikten. Fackliga konflikter har i den så kallade ”svenska modellen” lösts mellan de inblandade parterna, arbetsköparen och fackföreningen som representant för arbetaren, medan staten (i teorin) förhållit sig neutral. Polisen har de senaste åren nu omtolkat rätten att vidta fackliga stridsåtgärder, och istället börjat behandla syndikalisternas fackliga blockader som ”opinionsyttringar”, alltså vanliga åsiktsdemonstrationer. Därigenom faller aktionerna istället under den vanliga ordningsstadgan i lagen. Därför har polisen kunnat, ofta våldsamt, bryta upp blockaderna eller flygbladsutdelningarna utanför arbetsplatserna och sen åtala deltagarna för ”egenmäktigt förfarande” och olaga demonstration.

Fackliga reorganiseringen

SAC grundades som syndikalistisk fackförening 1910 och fyller således snart 100. Trots sin långa kontinuitet har den basfackliga verksamheten inte alltid varit högsta prioritet inom organisationen, men runt 2001 skedde i en förändring i organisationen. Mitt under globaliseringsrörelsens uppsving, efter de antikapitalistiska toppmötesprotesterna vid Göteborg, valde många aktivister att engagera sig i fackföreningen. Diskussionen pågick parallellt både inom och utanför SAC om vikten av att återvända till arbetsplatserna, att antikapitalismen måste utgå från våra vardagsliv. Men en tillströmning av aktivister allena var ingen garant för ett återvändande till en facklig praktik.

– Jag ser inte alltid det som en fördel att få in före detta aktivister i organisationen. De kan vara för politiskt inriktade, men ha noll facklig erfarenhet. De har ofta en färdig plan för hur de ska jobba politiskt, men saknar egentligen en ide om hur arbetsplatskamp ska gå till, säger Tor Magnusson.

Alla var överens om vikten av att stärka den fackliga praktiken, men hur, och vilken facklig praktik? där gick meningarna isär. Startpunkten blev organiserandet av en serie fackliga konferenser. Två linjer utkristalliserade sig snabbt; de som ville göra en satsning på gräsrötterna, skapa aktiva medlemmar och fokusera på arbetsplatserna, och på andra sidan de som ville stärka funktionärernas och förhandlarnas roll. Den polariserade diskussionen utmynnade i att många av ombudsmännen och funktionärerna till sist lämnade organisationen. Istället reorganiserades hela den fackliga praktiken utifrån kollektiv självaktivitet och självorganisering.

– Den fackliga reorganiseringen handlar om att man ska ha fokus på arbetsplatsen. Att komma bort från ombudsmannariet, där du hade en klientrelation mellan den enskilde medlemmen som har ett problem och en anställd ombudsman som löser problemen. Medlemmen behöver vara engagerad i sina egna frågor, man behöver försöka värva arbetskamrater och bygga sektioner. Det handlar mycket om att experimentera, återupptäcka på nytt, se hur man kan vinna frågor redan innan de blivit en öppen konflikt, säger Tor Magnusson.

Medlemstidningen Syndikalisten, som Tor Magnusson var redaktör för, blev navet för denna reorganisering. Varje nummer är nu fyllt av rapporter från sektioner och syndikat, fackliga direkta aktioner och förhandlingar, som speglar hur fackföreningen har börjat leva upp underifrån genom sin basverksamhet. Även om blockaderna blivit den fackliga stridsåtgärd som är mest synlig utåt och erhållit störst medial uppmärksamhet har den metoden inte varit odelat positiv. Blockaderna har oftast satts in på de arbetsplatser där SAC saknar ett starkt arbetsplatskollektiv men enskilda medlemmar och resten av organisationen har då satts in som en extern resurs.

– I en del konflikter har vi gått ut för hårt. Man har en ensam medlem på en arbetsplats, det kan komma dit tjugo personer och stödja med en blockad utanför. Men vad händer sedan när konflikten är över? Och det handlar inte bara om blockadkonflikter, utan är ett ganska vanligt fenomen. När den öppna konflikten är över eller vunnen, så återvänder inte personen till sitt jobb, utan slutar. Och det går ju inte att bygga en långsiktig facklig verksamhet på det, att varje gång man har en konflikt så förlorar man den enda medlemmen man hade på arbetsplatsen, säger Tor Magnusson.

Inom den fackliga reorganiseringen pågår därför även ett mindre spektakulärt arbete med att stärka förankringen i arbetsplatskollektiven, att hjälpa medlemmarna starta sektioner på sin arbetsplats och starta branschsyndikat. För att ge alla medlemmar redskap att kunna bedriva en facklig kamp på sin arbetsplats och stimulera självorganisering har SAC antagit modellen med att organisera fackliga verkstäder, en slags informationsträffar där medlemmarna träffas och diskuterar sina arbetsplatsproblem och hjälper varandra att hitta lösningar. Fackliga verkstäderna är öppna möten, dit medlemmarna kan ta med sig arbetskamrater utan att dessa behöver vara medlemmar i fackföreningen. Det skapar ett enkelt och naturligt sätt för erfarenheterna från fackligt arbete att cirkulera och överföras mellan medlemmarna.

SACs fackliga reorganisering står bara i sin begynnelsefas, men på bara något år har den omstöpt hela organisationen och skapat en facklig aktivitetsnivå som organisationen inte sett sedan 30-talet. De syndikalistiska organisationsidéerna, som hade sin storhetstid på 1910-1930-talet och uppkom ur en klassammansättning bestående av lågkvalificerade visstidsarbeten och flexibla arbeten har fått sin renässans ibland dagens utsprid produktion, oavsett om man beskriver den som post- eller hyperfordistisk, och motsvarar ett behov hos dagens flexibla anställningar, papperslösa migranter och osäkra visstidsarbeten. Den ”andra” arbetarrörelsen har fått sin andra vår.

Continue reading →

Det är i utkanten det sociala forumet lever

Posted on by under Aktuellt, Eget

Vad leder egentligen ett socialt forum till? Att tusentals människor kommer samman, diskuterar och möts är ju oerhört bra. Men vad händer sedan? Är det sociala forumet bara en agora, en marknadsplats för sociala rörelser att föra ut sig själva till en ny publik? Och vad är då poängen att denna agora är europeisk, räcker inte det lokala planet då?

Kanske börjar de här frågorna från fel håll. Vi vänder på det.

Februari 2007 stormades Ungdomshuset i Köpenhamn, arbetarrörelsens anrika Folkets hus som sedan 1980 varit ett ockuperat och självstyrt ungdomscentrum. Våldsamma protester exploderade på Köpenhamns gator de närmaste veckorna. Protesterna mot stormningen var väntade, de hade de socialdemokratiska politikerna i Köpenhamns stadsstyre räknat med. Men vad de inte räknat med var uthålligheten i protesterna. Och än mindre omfattningen av dem. Istället för att ta död på en aktiviströrelse, blev stormningen startskottet för en ännu bredare och större. Protesterna stannade inte heller vid Danmarks gräns. I Helsingfors, Umeå, Berlin och Bologna demonstrerade ungdomar till stöd, nya hus ockuperades och nya krav på fler ungdomshus restes. Det märkvärdiga hade inträffat, att en lokal Köpenhamnskonflikt direkt tagit ett språng och blivit en europeisk angelägenhet. Men inte bara med stöd, utan plötsligt krävdes ungdomshus på flera platser. Aktionerna smittade av sig och förbands direkt med varandra. När Lilla Sjöjungfrun i Köpenhamn målades helt rosa, med siffrorna 69 på sig – det nummer på Jagtvej som Ungdomshuset låg, så hade dagarna efter den norditalienska staden Trentos kommunsymbol, statyn på björnen Bruno, blivit rosamålad av aktivister som krävde att det nyligen stormade sociala centret Bruno skulle få öppna igen.

Euromayday

Ta första maj som ett annat exempel. På arbetarrörelsens dag har den traditionella socialdemokratiska fackföreningsrörelsen fått konkurrens. I stad efter stad i Europa har ungdomar med osäkra anställningar, anställningsformer som hamnat i fackföreningsrörelsens blinda fläck och som oftast inte organiseras, börjat hålla sina egna första majtåg. Men de lånade snarare formen från Prideparader, karnevaler och gatufester än från bistra tåg i räta led bakom röda fanor. Euromayday-parader hölls 2008 i ett tjugotal europeiska städer. I skilda städer som Helsingfors, Berlin, Milano, Barcelona och Köpenhamn ställdes samma krav på nya sociala skyddsnät för de osäkra anställda.

Från G8-blockaderna till Salem

Eller ta protesterna mot G8-toppmötet i Rostock juni 2007. I en smart planerad olydnadsaktion lyckades demonstranter blockera alla vägar in till toppmötet, genom att slingra sig runt varje polisavspärrning: så fort polisblockader hindrade ett demonstrationståg, splittrades tåget upp i fem block som spred ut sig likt fem fingrar från en hand, varje block med en egen färg på sina banderoller. Sedan sprang antingen dessa block runt polisblockaderna, eller så tvingade man avspärrningarna att bli så vidsträckta och uttunnades att luckor uppstod där demonstranter kunde slinka emellan. Samma sak skedde under olydnads-aktionsdagen G13 i Köpenhamn för ett nytt Ungdomshus. Ungdomshusaktivisterna deklarerade öppet att de skulle ockupera sitt nya hus den dagen. När polisen spärrade av vägen för demonstrationen, delade aktivisterna upp sig efter olika färger i fyra block som alla på olika sätt, via olika vägar eller metoder, försökte ta sig fram till huset. Och under den antifascistiska demonstrationen i Salem i december 2007 spred sig på en given signal block åt olika håll, och försvann ut i bostadsområdena för att på olika sätt blockera nazimarschen. När polisen så försökte hindra en cykeldemonstration i juni 2008 att blockera Lega Nords protestmöte mot moskébygget i Padua, delade cyklisterna snabbt upp sig efter olika färger och for via olika gränder förbi varje avspärrning för att sammanstråla på det torg dit de förbjudits att anlända.

Varje konflikt som blossar upp vägrar stanna innanför nationens gränser. De knoppar av sig, sprids som ringar på vattnet, inspirerar och konspirerar med varandra. Europa är en självklarhet för dagens aktiviströrelser, ett Europa som ett delat konfliktrum. Men denna rörelse sker inte bara spontant, utan är också ett resultat av tusentals möten, träffar och nätverkande mellan Europas aktiviströrelser.

De sociala forumen är döda, leve de sociala forumen

De sociala forumens tid är förbi. De föddes ur globaliseringsrörelsen och toppmötesprotesterna, barn av Seattle och Porto Alegre. Denna rörelsecykel har somnat in, nya har redan ersatt den. Ändå lever de sociala forumen. Eller kanske rättare sagt, de sociala forumens periferi, dess utkanter, lever och sprudlar fortfarande av en febril aktivitet. För de sociala forumen är så mycket mer än de stora paneldebatterna, de kända talarna eller stora organisationerna som håller inledningsanförandena. Där är politiken ritualiserad, det sociala forumet svår att skilja från den officiella partipolitiken. Istället har allt intressant börjat ske utanför forumen, underifrån forumen, i utkanten av dem. Det är där som Europa blir ett gemensamt konfliktrum, som utbytena av praktiker sker, som nya europeiska aktionsdagar planeras, nätverk bildas, motståndshistorier berättas och kontakter knyts.

Life despite socialdemokratin

Under det Europeiska sociala forumet i Florens 2002 var det på olydnadsforumet utanför som idéerna kring protestdagar mot Irakkriget planerades, på alternativmedia-forumet Hub som Indymedia och aktivistvideo-teknikerna lärdes ut. Det var på det intergalaktiska forumet utanför ESF i Paris som de osäkra anställda inom franska skådespelsindustrin mötte och diskuterade med Barcelonas och Milanos mediaaktivister om kampanjer kring ”prekarisering”, den osäkra flexibiliseringen av arbetsmarknaden. Och det var där som olydnadsaktivister från Italien mötte skandinaviska och tyska, för att överföra sina erfarenheter från de kamppraktiker de utvecklat. På det självständiga anarkistforumet stärkte de franska och svenska syndikalister sitt fackliga samarbete. På Beyond ESF i London beslöt det radikala aktivistforumet att satsa på Euromayday som en gemensam form och första maj som dag för att föra upp frågan om osäkra anställningar på dagordningen. Det var där aktionsdagarna för papperslösa och lägren vid Europas gränser planerades av nätverket No Border. Det var vid ESF i Grekland som kontakterna knöts mellan de norditalienska sociala centren, de grekiska antiauktoritära anarkisterna och tyska autonoma som sedan gemensamt blockerade G8-toppmötet i Rostock.

Det är här sociala forumen blir något radikalt, en europeisk konspiration mot kapitalism, gränsregimer och det globala kriget. Och detta sker oberoende av vad huvudarrangörerna har för syften med att organisera ESF, oavsett vad de sätter för huvudteman eller organiserar för debattpaneler. Oavsett vänsterpartiet Rifondazione comunistas eller metallfacket FIOMs planer att ha ESF Florens som en språngbräda för sin valkampanj mot Berlusconiregeringen. Oavsett Attacs försök att använda ESF Paris för att skapa en ny fransk socialdemokrati. Oavsett trotskistiska SWPs försök att använda ESF London för att skapa en vänsteropposition till Labour. Oavsett socialdemokraterna och LOs baktankar att stödja ett Europeiskt socialt forum i Malmö som ett led i deras valkampanj mot Alliansen och en satsning på att marknadsföra Öresundsregionen.

I periferin frodas radikaliteten

Det europeiska sociala forumet i Malmö i september är inte något undantag. Det är utkanten till ESF som kommer vara centrum för en radikal antagonism. Och det är aktivivitetshuset Utkanten i Malmö som kommer vara centrum för aktioner och Radical Assemblies, öppna stormöten för de europeiska aktivistnätverken. De fyra mötena på Utkanten tar upp teman som ”osäkra anställningar och arbetsplatskamp”, ”kvinnors dubbelarbete”, ”ockupationer, frizoner och sociala center” samt ett framtidsinriktat stormöte om kommande internationella aktionsdagar och mobiliseringar utifrån ”Europa som gemensamt konfliktrum”. Radical Assemblies och aktiviteterna på Utkanten organiseras av det nybildade aktivistnätverket ESF Action Network, där bland annat Syndikalistiska ungdomsförbundet, kvinnogrupper som Malmö Fria och Kvinnopolitiskt forum samt autonoma grupper som Virvelvinden och Allt åt alla ingår. Action Network kommer under ESF-veckan genomföra ett flertal aktioner utifrån de teman som diskuteras under det sociala forumet, teman som det offentliga rummet, bostäder, migration, klimat och vapenexport. På så sätt undviks att ESF bara blir en agora, utan att frågorna faktiskt anknyts till praktiker och perspektivet om vad som faktiskt går att göra förs in i diskussionerna. För visst tillförs en diskussion om gratis kollektivtrafik en ny dimension om deltagarna faktiskt plankat på Skånetrafiken för att komma dit, och omvänt, de krav som formuleras på det mötet legitimerar en fortsatt praktik av att faktiskt göra kollektivtrafiken gratis genom att sedan planka hem igen. På så sätt kan frågorna som diskuteras konfliktladdas och visa på sociala rörelsernas möjlighet att faktiskt genomföra dem med sina praktiker, istället för att bara reduceras till abstrakta krav eller tomma vallöften, och de konfliktuella praktikerna i sin tur legitimeras och ges konsensus genom att förbindas och förankras i de faktiska behov, krav och problemställningar som sociala rörelser diskuterar.

Artikel som publicerades i Fria Tidningen/Stockholms Frias serie Argument om ESF.

Continue reading →

Sociala aspirationer och asociala konspirationer – Autonoma och European Social Forum

Posted on by under Aktuellt, Eget

Så klart de är här. På Mondiale Antirazzista (internationella antirasistiska fotbollskuppen) i Bologna springer jag in i Red Stuff och Antifascistische Linke Berlins merchandisebord, och där sitter mina gamla tyska vänner Anna och Mats. Fotbollskuppen är det närmaste man kan komma ett sommarläger för den antifascistiska rörelsen. Mitt i ett vackert naturområde i en av Bolognas förorter har tusen antifascister slagit upp sina tält. Säkert över hälften är tyskar. Det blir en skön återträff med alla de tyskar som vi blockerade G8-mötet med förra sommaren, som vi campade med, sprang över ängar och bröt igenom poliskedjor med.

Anna berättar nöjt om det uppsving och nytillskott som G8-mobiliseringen gav den tyska utomparlamentariska vänstern, och hur de framgångsrikt kunnat bygga vidare på de kontakter de byggde upp med sociala rörelser för att nu kunna genomföra en kampanj mot privatiseringarna och gentrifieringen i Kreuzberg, mot innerstadsprojektet ”MediaSpree”. ALB har öppnat en ny lokal med kampanjen och har lyckats få stort stöd i stadsdelen för kampanjen.”Vi når resultat, vi har fått igång bra samarbeten och vi samlar folk. Det enda problemet vi står inför är att våra nätverk möter så mycket kritik internt”, säger Anna trött. Trots framgångarna går det tyska nätverket Interventionistische Linke på knä av all kritik och internt gnäll från andra grupperingar inom den radikala vänstern, på grund av att de arbetar öppet och utåtriktat.

”Jag brukar alltid fnysa åt alla som talar om säkerhetspolisens försök att splittra oss som konspirationer och köper sällan de överdrivna bilderna om repressiva kampanjer mot oss. Men i det här fallet tror jag att det faktiskt finns en substans bakom det, att dessa gräl underblåses av Verfassungsschutz”, säger Anna.

Isolera de autonoma

Hon berättar om tyska Verfassungsschutz rapport ”Extremistische Globaliseringskritik nach Heiligendamm” (Extremistisk globaliseringskritik efter Heiligendamm, januari 2008), där Verfassungsschutz går igenom den radikala vänsterns strategi och olika strömningar för att se om dessa lyckats använda mobiliseringen som ”agitations- och rekryteringsfält för sina ideologiska föreställningar”. Säkerhetspolisen fäster särskild stor uppmärksamhet vid Interventionistische Linke’s arbete i de bredare sociala rörelse-samarbetena inför G8-mötet, och de påpekar oroat över att detta möjliggjort en bredare autonom mobilisering, införandet av radikala vänsterperspektiv i bredare rörelsesammanhang och detta breddade stödet möjliggjort aktioner, civil olydnad och blockader. 20% av demonstrationsdeltagarna betecknade sig själva som ”vänsterradikala” och 11% att de kunde sympatisera med militanta aktioner. En ny generation unga har kunnat närma sig de autonoma, vars massaktioner kunnat bli en allians mellan radikala och ”fredligare” aktivister, och lyckats övervinna ideologiska skillnader för att göra aktioner. Verfassungsschutz går i rapporten igenom hur Toni Negri och John Holloways teorier öppnat upp nya rum för de autonoma, och hur dessa teoretikers perspektiv skiljer sig från den gamla etablerade vänsterns om att ta (stats)makten, utan istället inriktas på att undergräva makten genom att bygga en styrkeposition underifrån. Interventionistische Linke har också lyckats koppla G8-mobiliseringen till sociala frågor, som prekarisering, frågor som kan få stort gensvar i samhället men där nätverket fortfarande har lång väg kvar i sin ambition att rota i vardagliga praktiker, konstateras det.

Men om aktivisternas upplevelse varit positiv av blockaderna och G8-mobiliseringen, tar Verfassungsschutz och går igenom en mängd möjliga konflikt- och splittringslinjer inom rörelsen, som bryter denna enhet: grälen kring aktionsmetoder, avståndstaganden, avståndstaganden från avståndstaganden, ortodoxa marxistleninister/antiimperalisters kritik mot de nya autonoma teorierna, Antideutschens kritik mot globaliseringsrörelsen som antisemitisk osv.

”Det är inte kravallerna som oroar Verfassungsschutz längre, de är nu ett standardinslag vid toppmöten och bara en ordningsfråga. Problemet är snarare om den vänsterradikala rörelsen bryter sig ur sin isolering och får bredare genomslag för sina idéer och stöd för sina aktioner”, säger Anna. ”De oroas när autonoma börjar formulera sig på andra sätt, samarbeta med andra rörelser och arbeta med sociala frågor, som vi gjort de senaste åren.” En öppen utåtriktad autonom rörelse är ett större samhällshot än en självisolerad hypermilitant.

Konspiratoriskt? I ett land där det inte gick att kriminalisera extremhögerpartiet NPD på grund av att det var genominfiltrerat av Verfassungsschutz, och högsta domstolen därför inte kunde utesluta att en stor del av partiets våldsdåd faktiskt organiserats av Verfassungsschutz avlönade i partiet, så ska man nog inte vara för snabb att förkasta slutsatsen.

Reality check

Tyvärr behöver vi ingen svart propaganda från säkerhetspoliser i Sverige, svarar jag Anna. I Sverige klarar vi lätt av att skapa de sönderslitande splittringarna själva, och kritisera sönder varandras projekt istället för att acceptera en taktikmångfald. Jag berättar för Anna om alla turerna kring det kommande Europeiska Sociala Forumet som ska hållas i Malmö i september och som den autonoma rörelsen mobiliserar till, om de olika autonoma nätverk som bokat in möten, debatter och föredrag, om de radikala assemblies vi ska hålla, om aktiviteterna på Utkanten, Glassfabriken och Autonomous Spaces, men hur små grupperingar konstant försökt undergräva arbetet och kritiserat varje form av autonomt deltagande. Hur ESF tolkas som en socialdemokratisk genomkontrollerad konspiration riktad mot arbetarklassen, ett led i ett klasskrig från ovan där varje social rörelse görs till medbrottslingar. I en debattartikel i Direkt Aktion kallas det sociala rörelsernas forum för ”kapitalismens allra främsta front”.

Så hur är det egentligen? Alla sociala forum, på europeisk och global nivå, har hållits i städer som styrts av socialdemokrater, postkommunister eller vänstern – i städer med högerstyre har det varit omöjligt att få tillgång till lokaler eller tillstånd att arrangera så stora möten. Det var bestämt att årets europeiska forum skulle hållas i Norden. ESFs arrangörsgrupp valde centralt mellan att lägga forumet i Malmö eller Köpenhamn. Både Köpenhamn och Malmös kommun är socialdemokratiskt styrda och erbjöd lokaler, men i Köpenhamn låg lokalerna långt utanför staden och den tilltänkta arrangörsgruppen hade en för liten struktur av volontärer, medan de kommunala lokalerna i Malmö låg lokalt och Skåne social forum hade en större inarbetad struktur av volontärer. Malmö Kommuns stöd till ESF sträcker sig till att ställa lokaler till förfogande till det internationella mötet, de finansierar inte mötet i övrigt. Att gå med på att låta Malmö vara värd för ESF ligger däremot helt i linje med Malmö stads vilja att vara en evenemangstad, en marknadsföringsstrategi för regionen.

Kommunen har däremot inte blandat sig i ESFs program, utan det avgörs för vilka programpunkter medlemsorganisationerna själva anmäler (som sedan smälts samman till gemensamma punkter i den så kallade ”merging process”) och huvudteman bestäms av ESFs europeiska förberedelsemöten. Socialdemokraternas lokalavdelning, Malmö arbetarkommun, har inte visat något intresse alls för det sociala forumet och för ingen diskussion kring frågan. Efter tjat från arrangörsgruppen sitter dock en ombudsman från SSU Malmö med på mötena. De ”socialdemokratiska” organisationer som deltar är studieförbundet ABF och Transportfacket (som i Skåne dock har många drivande från vänsterpartiet), dvs de organisationer som varit med och organiserat Skåne Social Forum, tidigare Socialistiskt forum (och finansierat Vår makt-konferenserna, huhu). Det socialdemokratiska deltagandet har alltså varit minimalt i ESF-processen, det går inte på något sätt hävda att de kontrollerar eller dominerar arbetet. I och med att två vänsterpartister från Kvarnby folkhögskola av personliga skäl hoppat av ESF-arrangörsgruppen, är ”partiinblandningen” lägre än på något Europeiskt socialt forum tidigare. Kommunens enda inblandning är kring rent praktiska frågor, kring tillhandahållandet av lokaler, precis som vid alla större evenemang, och rör inte programmet eller mötets utformning.

Bortom konspirationerna

Bilden av ESFs roll för socialdemokraterna, för den lokala maktpolitiska kontexten, som ESF-kritikerna målar upp har alltså ingen verklighetssubstans (”partiet kontrollerar forumet”) eller har blåsts upp till helt absurda proportioner (”forumets roll i den lokalpolitiska kontexten, för att stärka socialdemokratin i territoriet”).

I grunden handlar kritiken mot ESF om två missförstånd hur sociala forum fungerar. En tro att forumen kan styras politiskt, göras till ett samförståndsarrangemang eller användas för att rättfärdiga ett politiskt partiprojekt. Men forumen är alldeles för kaotiska för något sådant, de innehåller för många organisationer, som alla bär med sig de sociala konflikter de växt fram kring. Forumen är värdelösa som plattform för partipolitik. Inga centrala beslut tas, det finns ingen central agenda att styra, ingen möjlighet att inordna deltagarna i en gemensam politisk linje.

Det andra missförståndet är tron att ESF enbart är en lokal angelägenhet för Malmö, att analysen av situationen i den socialdemokratiskt styrda kommunen går att generalisera på hela Europa. Socialdemokratin i Europa befinner sig i en kris. Tredje vägens socialdemokrati, med sin kombination av en acceptans av nyliberal ekonomisk politik och workfare-åtgärder för att stärka arbetslinjen, lyckades tillfälligt föra tillbaka de socialdemokratiska partierna till makten i ett flertal länder i slutet av 90-talet, men det korta uppsvinget bröts snabbt efter bara några år. I dagsläget har socialdemokratiska partier enbart makten i Irland, Spanien och England (och där ser de ut att förlora den i nästa val). Att i det läget utmåla socialdemokratin som den europeiska arbetarklassens huvudfiende och ”kapitalismens främsta front” ter sig rätt märkligt. Snarare har det ju visat sig att inte ens tredje vägens socialdemokrati har varit effektiv för att lösa kapitalets kris.

Men bara för att vi kan räkna bort socialdemokraterna som maktfaktor i forumprocessen, innebär inte att ESF är någon problemfri process som man ska förhålla sig okritiskt till. Sociala forumen är i grunden något radikalt: att sociala rörelser ska mötas autonomt från partier, ha sitt egna forum. Men problemen kommer inte utifrån i form av de etablerade politiska partierna, utan finns i den interna organisationsprocessen.

Tord Björk från Miljöförbundet Jordens Vänner lämnar i en kommentar på Dagens konflikt en lång redogörelse för den traggliga vägen att arbeta inom European Social Forum och World Social Forum-processen, men hur det gått att bilda allianser mellan olika folkrörelser, sociala rörelser och bonderörelser för att ta sig utrymme och få de reformistiska krafterna i processen att faktiskt backa. Förutom italienska vänsterorganisationer och etablerade proffs-NGOs har problemet med processen varit hur de anställda fått för stort inflytande över det organisatoriska arbetet.

”Förberedelseprocessen har innehållit en lång rad exempel på värsta formen av NGO-professionalism och mycket annat. Men det är inte uttryck för direkta socialdemokratiska försök att styra utan snarare en kultur inom LO-facket och Attac inriktad på tjänstemannastyre. När väl denna praktik där arbetsgrupperna lämnades att arbeta var och en för sig, medan en del tjänstemäns synpunkter gjordes till mycket viktiga ledde till sammanbrott för organisationen.”

Men även det problemet har ESF kunnat överskrida, bland annat genom att undvika att ge de anställda funktionärerna rösträtt.

Vad vill vi?

”Vi har också arbetat med ett koncept som placerar den kapitalistiska utvecklingen först och arbetarnas i andra hand. Det är ett misstag. Så därför måste vi vända problemet upp och ner, kasta om polariteten, och börja om från början och denna början är arbetarklassens klasskamp”. (Mario Tronti, Lenin i England)

Forumen har egentligen bara två funktioner: de fungerar som folkbildande instanser med mängder av kunskap och information som förs ut, och där det är upp till deltagarna själva att leta sig fram bland alla föredrag och bokbord. Och de fungerar för att nätverka, att knyta kontakter, inleda samarbeten med andra sociala rörelser från olika länder.

Det viktiga med ESF är att se till våra behov. Vilka behöver vi få kontakt med, vilken information kan vi hämta, vilka vill vi ha utbyte med? Det går därför inte att komma tomhänt till ett socialt forum, man måste komma dit med ett projekt, med något man vill få ut av det och sedan leta efter organisationer eller projekt att knyta sig samman med. Oftast sker det intressanta inte på de stora panelerna, som ofta är mer av skådespel än politiskt utbyte, utan det mesta av intresse sker på mindre nischade programpunkter eller spontant inslängda nätverksmöten. Aktiviteterna utanför ESF är nästan alltid intressantare än de innanför, det är där aktionsdagar och internationella mobiliseringar genomförs. Det är oftast där man kan träffa basfack, husockupanter, grekiska anarkister, studentorganisationer, landlösa bondeorganisationer, och knyta kontakter och cirkulera erfarenheter.

Därför har vi valt att lägga de autonoma Radical Assemblies halvt innanför, halvt utanför. Utanför för att slippa ESFs rätt höga avgifter – så att alla ska kunna gå på mötena. Innanför i bemärkelsen att vi vill ha med aktiviteter i programmet, så alla ska kunna få information om dem.

Är det för mycket snack på mötena? Gör aktioner, ta diskussionerna som en möjlighet att legitimera konfliktpraktiker: ”Ni snackar om bostäder åt alla, så vi tog ett steg i den riktningen och gick ut och ockuperade ett tomt hus, bra va?”. Hålls debatter vi inte gillar, framförs åsikter som vi ser som direkta attacker på arbetarklassen, så se det som en möjlighet att gå dit och dra ner byxorna på dem, ta en konfrontativ dialog, avslöja dem, visa på antagonism och gör konflikten synlig. Varför inte bua ut Ilmar Reeplaus inledningstal? Ta tillfället i akt att lyfta Malmö26-kampanjen och påpeka sossarnas angrepp på strejkrätten i den händelsen. Eller skita i att lyssna på inledningstalet alls och ägna den tiden åt något vettigare, det tänker jag göra. Det finns alldeles för mycket intressant folk att träffa, för att ödsla tid på en bortdöende socialdemokrati.

Sociala sköldar

ESF innebär nödvändigheten för oss att kunna arbeta på flera plan: att både utveckla det lokala och internationella. Internationellt samarbete är inte en linjär process som börjar i ”lilla” vardagen och sedan kröns med ”stora” internationella samverkande, utan båda arbetena löper oftast parallellt och stärker ofta varandra, genom sitt skapande av samtidighet och inspiration för lokala kamper. Det är slående de senaste tio åren hur varje konflikt direkt tar språnget på ett europeiskt plan, och blir en angelägenhet för alla (upproren i de franska banlieus, ungdomshuset, studentprotesterna i södra Europa, papperslösa, franska studentprotesterna mot CPE).

Även frågan om att skapa legitimitet och bredd kring konfliktpraktiker är något vi arbetar med på flera plan samtidigt: i vardagspraktiker där vi knyter kontakter med arbetskamrater och boende i våra bostadsområden, och i samarbetet med andra sociala rörelser i skapandet av breda mobiliseringar. Den första sortens kontakter knyter vi dagligen, den andra formen kan vi göra bland annat på sociala forum. Allt detta är led i uppbyggandet av en styrkeposition som förbättrar utgångspunkten för radikal politik.

Vi har några tumultartade år framför oss, där vi som autonoma oavsett om vi vill det eller inte placerats mitt i en konfliktlinje från statens sida. Nästa år är Sverige återigen ordförandeland för EU-toppmötena och det polisiära förberedelsearbetet pågår för fullt (även om toppmötena tappat betydelse genom att bli informella, de viktiga besluten tas nu bara på möten i Bryssel). I Polistidningen nr 3, 2008, ägnas en femsidig artikel åt att diskutera hur polistaktiken ska finslipas inför EU-mötena, eftersom de bedömer risken för kravaller som stor.

Polistaktiken som utvecklades efter Göteborgstoppmötet ska nu användas, testas och utvärderas. Förberedelsearbetet består i dels att skaffa ett informationsövertag och öka kartläggningen av aktiviströrelsen: Ett flertal olika aktivister som tagits in på förhör för olika aktioner har frågats ut om vad som planeras inför EU-ordförandeskapet, så kallade dialogpoliser försöker upprätta kontakter för att fiska information. Övervakningen tar sig också formerna av preventiv registrering för att ha koll på vilka som är de aktiva idag: I samband med de lugna protesterna mot Israelgalan på Berns den 11 maj greps 47 aktivister, togs in på polisstationen och polisen tog sedan DNA-prov på samtliga, med motiveringen att de gjort sig skyldiga till ”ohörsamhet mot ordningsmakt”. DNA kan givetvis inte fungera som ett bevis för ett sådant ”brott” (ohörsamhet), utan handlingen var enbart preventiv för att lätt kunna ringa in aktivister vid kommande aktioner inför toppmötet. ESF-mötet kommer vara en generalrepetition för polisen i hanterandet av stora folksamlingar och demonstrationer inför ordförandeskapet. I Skånska dagbladet berättar 24 juni Ewa-Gun Westford, informationsansvarig hos polisen, att en omfattande polisinsats planeras till ESF med inkallade enheter från hela landet, ”om någonting går fel har vi beredskap för det.”

Varje försök att i dagsläget rusa huvudstupa rakt fram med militans eller angrepp riskerar att bemötas hårt, om vi inte samtidigt kan skapa ett politiskt klimat, skapa ett sammanhang där dessa aktiviteter är möjliga. Även om den viktigaste förankringen för oss givetvis är baserad på de kollektiv vi befinner oss i i våra vardagsliv (arbetskollegor, bostadsområdet) för att kunna bedriva kamp så är det samtidigt mycket viktigt att vi även har sociala rörelser som sköldar mot statlig repression. Nätverkandet och samarbetet med andra sociala rörelser blir i det här läget oerhört viktigt för att motverka utdefiniering och isolering av oss som politisk rörelse, oavsett hur bra förankrade vi är i en reell klassrörelse underifrån. Utan dessa kontakter blir det lätt för polisen att massarrestera, trakassera, ta DNA-prov för skitsaker, pepparspreja fackliga blockader Det är också genom sådana samarbeten vi kan lyckas skapa förståelse, stöd och till och med deltagande i radikala aktiviteter. Där kan BlockG8-mobiliseringen till Heiligendamm verkligen fungera som en inspiration för oss. Och det är det hotet tyska Verfassungsschutz förstått. Autonoma rörelsen måste hållas isolerad till varje pris.

Läs mer: Min artikel i Stockholms Fria Tidning till deras serie om ESF. Hermans artikel på Dagens Konflikt. Malmötidningen Kolla om ESF.

Den öppna staden – Från kvarterskommitté till stadsdelsrevolt

Posted on by under Aktuellt, Eget, Italien

Stadsdelskamp och territoriet. Del I.

”Nu jävlar ska vi höras”, säger den gamla damen som bor granne med mig. Kommunfullmäktigemöten verkar alltid hållas kvällstid här. På kvällen den 7 juli bänkar jag mig på åhörarplats med ett trettiotal tanter och gubbar, kvinnor och män från mitt kvarter, Sacra famiglia. Paduas kommunfullmäktige ska besluta om uppsättandet av en 3G-antenn i vårt kvarter, en ny kraftig sändare för 3G-TV till de nyaste mobiltelefonerna. Grannarna i kvarteret ogillar att få den starka sändaren planterad på sitt hus. Men de har inte haft någon möjlighet att säga till om det förrän nu. När fullmäktigemötet inleddes rullade en kvinna ut en stor banderoll, flygblad delades ut och tanterna och gubbarna började ropa ”No antenna, no antenna”. Väktare började slita i min grannfru och efter mycket tummult lyckades de baxa ut oss alla på gården utanför. ”Nu vet de att de har hela kvarteret emot förslaget och måste”, sade grannfrun.

Telefonbolagen har lyckats knöka sig runt de byrokratiska beslutssystemen, och helt enkelt bestämt sig att bygga på sina gamla master utan att fråga om lov. I december kom de för att sätta upp antennerna. Men det gick inte så smidigt som de tänkt sig. Grannarna i kvarteren lade märke till antennmontörernas bil, ringde varandra, och direkt samlades alla och hindrade montörerna från att kunna frakta upp den nya jättemasten. Sedan dess har grannarna haft utkik och gjort en telefonkedja. Nu turas de om varje dag att sitta på kvarterskaféet Bar al Posto Giusto för att hålla utkik. Och så har de gjort i ett halvår.

Det är svårt att flytta in obemärkt i mitt kvarter. Grannkvinnan presenterade sig direkt, när hon såg ett nytt ansikte på gården. Och sedan blev jag de närmaste dagarna bekannt med alla i småbutikerna, cykelreparatören, tjejen i brödaffären, systrarna som har kaféet. Efter någon månad ringde även prästen från kvarterskyrkan på dörren och undrade om han fick komma in och välsigna lägenheten, nu när de bodde en ny person där. Han klev vant in i mitt vardagsrum innan jag ens hann bjuda in honom, och jag fick mumlande förklara att jag aldrig sagt ett amen i mitt liv och inte tänkte göra det nu heller.

Men det var inte förrän jag bestämde mig för att intervjua några autonoma aktivister i mitt kvarter, som jag verkligen blev introducerad för kvarteret. Luchino var alltid upptagen, och jag ville prata med honom om hans jobb på basfackföreningen Associazione Difesa Lavoratore, men eftersom han varje morgon vid sju satt vakt på lokalkaféet och tog sin morgonkafé innan jobbet började jag göra det samma. På så sätt fick man en lugn pratstund varje morgon, jag kunde fråga ut honom. Och varje dag blev jag presenterad för en mängd nya grannar som han kände, och som alla var där för att hålla sig uppdaterade.

Så hade en så banal fråga som en ny mobilmast börjat ena ett helt kvarter. Överallt i kvarteret, i butikerna, på väggarna, dök det med jämna mellanrum upp hemmamålade banderoller, kallelser till möten, flygblad mot ”elektrosmoggen”. Och frågan knoppade av sig. Nu har kvarterskommittén börjat diskutera hur de ska agera mot den lilla militära och privata flygplatsen som bostadsområdet ligger granne med, för att få stopp på helikoptrarna som flyger över området. Kvarterskommittén har steg för steg börjat få en permanent karaktär, och aktivisterna från de sociala centren är där och deltar.

Dragkampen med Lega

Några stora banderoller hängde vid bilrondellen där Sacra Famiglia börjar, med texten ”Padova Citta Aperta”, Öppna Padua, för att visa att det här var ett öppet och inkluderande kvarter, där alla skulle känna sig välkommna, där man kämpade för alla oavsett bakgrund. Sacra Famiglias kvarterskommitté är en av de nyare och mindre, i många av stadsdelarna finns motsvarande kommittéer. Vissa har bildats kring lokala miljöfrågor, samlats kring en gemensam lokal eller projekt, eller bildats för att göra något åt kriminaliteten i området. Eller åt moskén som ska byggas. Det är inte givet något radikalt eller progressivt över kvarterskommittéerna. Snarare pågår det en dragkamp mellan Lega nord och de sociala centren kring dem, eftersom båda dessa sfärer är starkt aktiva i olika lokalkommittéer. Några kommittéer deltar i kvällspatrulleringar med Lega nord i sitt område, andra organiserar sina öppna möten med aktiviteter för barnen på det sociala centret.

I området kring gamla flodhamnen, Portello, har de sociala centren satsat mycket verksamhet. Området ligger bredvid det media kallar ”gettot”, miljonprogramhusen Via Anelli, där politikerna stuvat in alla migranter i ett Paduas svar på Malmvägen. Bostadshusen, som har haft hög arbetslöshet och mycket sociala problem, drog också till sig kriminell aktivitet från hela Padua. På gatorna runtomkring dealades det och såldes stöldgods och droger som ett mellanled i italienska droghandeln. Paduas vänsterregerings svar på de sociala problemen var att bygga en stor mur runt bostadsområdet, införa videoövervakning och upprätta checkpoints med väktare 24 timmar om dygnet, en modell närmast hämtad från Israels appartheidåtgärder mot Palestina. De enda som protesterade var sociala centren och migrantorganisationerna.

Istället flyttade brottsligheten, drogförsäljningen och prostitutionen ett stenkast bort, till universitetskvarteren och bostadsområdena i Portello. Problemet var akut, många boende i området kände obehag att röra sig ute på kvällarna. Och dessutom stod Lega nord och knackade på dörren, med sina medborgargarden. Så sociala centren satsade stort på kvarterskommittéen, många aktivister bodde i området. Men sociala centrens lösning var inte medborgargarden på gatorna, utan att istället öka närvaron på gatorna genom att fylla dem med aktiviteter. Man flyttade ut mycket av sin verksamhet på gatan. Ställde ut bord på gator och genomförde middagar. Organiserade kabarettföreställningar och en utomhusbio. Sociala centrens fotbollsklubb, Polisportivo San Precario, och deras motionsgrupp lade sina vanliga joggingturer i området på kvällarna. De två lokaler sociala centren satt på i området öppnade de upp. Den ena lokalen lånades ut till kvarterskommittén, och gjordes om från internet-kafé till en lokal träffpunkt för boende, med ett stort lekrum för barnen. Föräldrarna i kvarteret kommer dit med sina barn, och medan ungarna leker tar de en kaffé, pratar och läser den fotokopierade lokaltidningen som görs därifrån. Sociala centrens andra lokal, Officina Sociale San Precario, den lokal där de autonoma har sina rådgivningskontor för papperslösa migranter, öppnades upp för migrantföreningarna att använda. En stor sal ockuperades i huset, där man inrättade en kombination av församlingslokal och gym. I de olika kontorsrummen finns solidaritetsorganisationen Ya Basta, antirasistföreningen associazione Razzismo Stop, migrantrådgivningsgruppen Melting Pot samt ett klassrum för ”italienska för invandrare”-lektioner. Det koordineras också olika boendeockupationer i förorten därifrån, där bostadslösa hjälps att få bostad. Basfackföreningen ADL har även där ett rådgivningskontor, för att organisera migrantarbetare, oavsett om de har arbetstillstånd eller inte, arbetar vitt eller svart.

Förutom att skapa tryggare kvarter mot den organiserade brottsligheten på gatan, har kvarterskommittén tagit upp kampen mot ett garagebygge i området. Vänsterstyret i kommunen har beslutat att riva en park på en innergård för att bygga ut en stor underjordisk parkering, ett högriskbygge eftersom det genomförs precis vid floden. Kommittén har på olika sätt försökt blockera arbetet, låst sina grindar för provborrningar, och varje steg i byggprojekteringen måste genomföras med en stor polisinsats för att få bort lokalbefolkningen och aktivisterna i området.

Även i den andra stora förorten där aktivister bor, området Sacrosanta Trinita , deltar aktivisterna i kvarterslivet för att organisera kommittéer. I det området ligger sociala centret Pedro som traktens, och stadens, alla ungdomar besöker. På ängen utanför brukar centret organisera kvartersaktiviteter, barndagar och andra sociala aktiviteter. Den lokala fotbollsplanen har laget Polisportivo San Precario som sin hemmaplan, och korpmatcherna där har blivit en social nav för flera att träffas kring.

Resursmobilisering

De sociala centrens strategi bygger alltså på att ta de boende i stadsdelarnas behov, begär och oro på allvar, och att själva aktivt engagera sig i de områden som aktivisterna själva bor. Det är också genom att vara där, att bedriva verksamhet i territoriet som de verkligen utgör ett hot mot Lega nord. Kvarterskommittéerna i Padua har bildats ganska spontant och riktningen de skulle ta har inte varit självklar. Det sociala centren gjort har varit att ställa hela sin koordinerade apparat, alla sina resurser till förfogande åt kommittéerna. Pengar och partipolitisk makt har ju inte varit sociala centrens starka sida, den planhalva Lega nord besitter, men däremot har centren kunnat ställa upp med aktivister, lokaler och kommunikationskanaler. Den autonoma radiostationen Sherwood låter kvarterskommittéer sända, intervjuar dem, har lokala studios i kvarterslokaler, och hjälper dem på olika sätt att föra ut sitt budskap i hela regionen. Aktivister från hela sociala center-strukturen hjälper till vid blockader, affischeringar, demonstrationer eller större aktioner. Och centrens lokaler öppnas upp för möten, både i bemärkelsen att kommittéerna och migrantorganisationer kan förlägga sina möten dit, och att centren organsierar egna utåtriktade aktiviteter för kvarteret, som fester, middagar, filmvisningar, föredrag, teater, sportkvällar och så vidare.

Den utspridda metropolen

När man reser på vägen mellan Padua och Venedig är det som den ena staden aldrig tar slut och den andra börjar, de flyter in i varandra. Hela Venetoregionen är ett tätt nätverk av samhällen och städer, med tät kontakt. Även produktionen sker regionalt snarare än i vissa städer, med rätta pratar de om ”den difusa utspridda fabriken”. Så ser det även ut bland sociala centren. Paduas struktur är navet för hela nordöst-regionen och samlar sociala center och projekt från Treviso, Vicenza, Mestre, Venedig, Verona, Trento och Rovigo. ADL, Ya Basta och Melting pot har kontor i de olika städerna, och Radio Sherwood lokalredaktioner.

Utanför Vicenza driver till exempel det sociala centret där tillsammans med lokalsamhället en kampanj mot utbyggandet av en Natobas i Dal Molin. Kampanjen No Dal Molin har ett permanent läger och tältkontor, ”presidio”, i området där basen ska utökas. Därifrån sänds dagligen program på Radio Sherwood till hela regionen om de senaste nyheterna från Natobas-motståndet. Fredsrörelsen No Dal Molin har lyckats bli en stark politisk kraft i den stad som är ett av Lega Nords (och nyfascistiska grupper som Veneto Fronte Skinheads) starkaste fäste. No Dal Molina ställde upp med en egen vallista i kommunalvalen, fick in flera mandat och fick långt mycket mer röster än vänsterpartiernas valallians i trakten, tack vare sin djupa lokala förankring.

Den 30 juni reste jag upp till Dal Molin tillsammans med de sociala centren för att delta i en manifestation mot Natobasen i samband med att frågan skulle diskuteras av det nya parlamentet. I huvudet hade jag föreställt mig ett motståndsläger som de engelska vägmotståndarnas subkulturella tältläger på 90-talet. Men allt såg helt annorlunda ut. Det var kvinnor och män i alla åldrar som arbetade med kampanjen, som satt i solstolarna på ängen utanför lägerkontoret. I tälten hade en stor mötessal byggts upp, samt en fungerande restaurang och fullt med informationsbord. No Dal Molin-kampanjens stormöte hade dagarna innan stormats av insurrektionella anarkister som i klassisk svartablock-mundering stormat in maskerade och deklarerat att de skulle hålla ett eget block i demonstrationen. Grupperingen har de senaste månaderna gjort sig kända för att försöka utnyttja andras manifestationer för att själva ställa till med kaos, och sedan söka skydd bland de breda demonstrationerna när polisen attackerat och därigenom sett till att alla drabbats av repressionen. Polariseringen hade gått så långt att anarkoinsurrektionalisterna attackerat sociala centret Crash i Bologna. No Dal Molin-kampanjen vände sig därför till strukturen av sociala center och bad oss om hjälp att vakta demonstrationen för att hålla provokatörerna borta.

Lokalsamhällen i revolt

Samarbetet mellan revolterande lokalsamhällen och sociala center sker inte bara i Nordöst, utan på olika platser i hela Italien. Det intressanta är att det sker helt och hållet utanför och oberoende av partivänstern – i många fall uppkom protesterna som ett direkt motstånd mot opopulära beslut som centervänstern fattade vid sina två år i regeringsposition. Rörelserna och lokalsamhällena håller sig därför väldigt måna om att värna sin autonomi.

Genom No Dal Molin har en tät kontakt byggts upp med andra revolterande lokalsamhällen i Italien. Det främsta exemplet är motståndet mot höghastighetstågen (TAV) i val di Susa vid Turino. Under tio års tid har det sociala centret Askatasuna genomfört torgmöten, dörrknackningar, gjort turnéer och organiserat i Val di Susa. När bygget väl skulle starta i december 2005 bröt ett upprorsliknande tillstånd ut i bergsbyarna, och utvecklades till en massiv olydnadskampanj från lokalsamhällena, med allt från fredliga blockader till kravaller och sabotage mot järnvägsbygget.

En liknande händelseutveckling sker nu i Neapel, i spåren av sopprotesterna. Berlusconi lovad stort att snabbt lösa sopproblemet i Neapel när han kom till makten. Hans medel har varit att ge en kommitté specialbefogenheter, samtidigt som alla protester i italiens tredje största stad ska bemötas med en järnhand.

Ett av de första åtgärderna för att få bort sopbergen, som nu växer på Neapels gator, har varit att påbörja nya megasoptippar. I norra Neapel har den nya borgmästaren Iervolino utsett det sista stora grönområdet, parkdalen Parco delle Colline Metropolitane, till ny lämplig dumpningsplats för 700 000 ton sopor. De boende i kvarteren Chiaiano och Marano gick direkt ut på gatorna i protest, både för vilka hälsoeffekter en enorm dumpningsplats skulle få för dem, den sista ekologiska och ekonomiskt bärande agrikulturen i staden och för att försvara sin omtyckta park. Den 29 april hölls en demonstration med 10 000 personer från de båda stadsdelarna mot nya sopstationen. Lokalkommittéer bildades för att stoppa planerna, med civil olydnad från hela lokalsamhället, om så krävdes. Den 3 maj inleddes en permanent mobilisation för att försvara skogsdalen. Runt omkring i Chiaiano och Marano byggdes barrikader för att hindra sopbilar att ta sig till området. Barrikadmaterial saknades inte, med alla sophögar liggandes runt om i förorterna. Ett tiotal blockader upprättades i området runt dalgången och två permanenta vaktkontor, så kallade presidier, öppnades, där det varje dag hölls öppna stormöten. I dalgången använde man en grävskopa för att gräva vallgravar och reste murar av jord, för att försvåra fordon att ta sig in i området.

Den 6 maj genomfördes den första attacken mot blockaderna från ordningsmaktens sida, då ett flertal personer från bostadsområdena och det sociala centret Insurgencia greps. Men istället för att knäcka motståndsandan stärktes den. Protesterna fick verkligen en social karaktär och kom att involvera stora delar av lokalsamhället: butiksägarna genomförde en strejk, lokalbefolkningen demonstrerade, byggde nya barrikader och hängde ut protestbanderoller från sina balkonger. Den 11 maj blockerade 3 000 personer stadscentrum i Neapel vid kommunfullmäktiges möte. När Berlusconi höll sitt första ministerråd i Neapel den 21 maj sammanstrålade nio olika demonstrationer med miljöaktivister, lokala kommittéer, sociala center, medborgargrupper och vänsterorganisationer i en massiv protest utanför. Som en spontan revolt fortsatte gatublockaderna på fler och fler platser, sopbergen blev barrikader och sattes i brand. Gamla gummor och gubbar gick ut med röda sjalar för ansiktena, folk i alla åldrar deltog.

Den 23 maj gjorde polisen en ny stormning och attackerade de 3 000 personer som samltas vid vaktpresidiumet i Chiaiano. Familjer som satt fredligt på marken misshandlades av karbinjärerna. Hundratals tog sig till polishäktet och fortsatte gatublockader där. 24 maj genomfördes nya polisattacker, i en upprensningsaktion mot för att försöka få bort gatubarrikaderna. En 12 årig kille misshandlades svårt och fick föras akut till sjukhus. För att försöka hindra protesterna att spridare ytterligare utfördes en arresteringsorder och husransakningar tidigt på morgonen mot 25 personer från proteströrelsen den 27 maj. Men som svar kallade presidiumet för lokalkommittéerna till en landsomfattande protestdemonstration och skickade ut en appell till alla kämpande kollektiv, rörelser och lokalsamhällen – som No Tav utanför Turino, No Dal Molin i Vicenza, No Mose i Venedig i norra Italien. Över 10 000 personer hörsammade kallelsen och demonstrerade lördagen den 1 juni igenom Chiaiano. Längst gatorna och på balkongerna stod applåderande folksamlingar och manifestationen växte för varje steg den tog i kvarteren, för att avslutas med ett stormöte vid presidiumets blockader.

Uppdatering fredag 11 juli: Det händer saker hela tiden. I Vicenza har nu No Dal Molin-kampanjen lyckats driva igenom att det ska hållas en lokal folkomröstning, och håller därmed på att öppna en öppen konflikt med regeringen i frågan. I napolitanska förorten Chiaiano stormade militären den ockuperade skogsdalen på torsdagmorgonen den 10 juli, och har satt ut militära posteringar i hela dalgången. Flera hundra personer från lokalbefolkningen samlades genast och inrättade nya blockader och ”mobila blockader” i form av ”slow walking” på gatorna kring militärfordonen. La Repubblica skriver att flera infarter i stadsdelen blockeras av ”ungdomar i rånarluvor på vespor”.

Continue reading →

Utomparlamentariskt syre efter vänsterns död

Posted on by under Aktuellt, Eget, Italien

Utomparlamentariskt syre. Parollen stod stort på banderollen och affischen för Rifondazione comunistas veckolånga festival i Padua. Sedan ”väljartsunamin” som sköljt ut alla vänsterpartier ur det italienska parlamentet, har det pågått några månader av febril diskussion hur partierna ska kunna återskapa vänstern. Samma slutsats kommer upp gång på gång. Partierna behöver andas de sociala rörelsernas syre för att kunna överleva. Men de unga sociala rörelserna lös med sin frånvaro när de tre partierna från valalliansen Sinistra arcobalena (Regnsbågsvänstern) skulle debattera ”Vilken framtid för vänstern?”

En publik på 60 personer, med en medelålder på över femtio år, och bara några få under 30 år, kom för att lyssna. Värden Ramon Mantovani, från Partito Rifondazione Comunista inledde med att dödförklara vänstern, den vänster som tror att den kan representera och styra. Med valalliansen Sinistra arcobalena hade de skapat ett monster. Istället ville han återvända till den roll Rifondazione hade under Genua-protesterna, att kämpa tillsammans med de sociala rörelserna, att utgå från samhället och fylla en samhällelig funktion, att ”fare società”.

Även Lalla Trupia, från socialdemokratiska Sinistra Democratica, hyllade en återgång till de sociala rörelserna. I hennes kommun Vicenza misslyckade SA totalt, medan de sociala centren med sin lista, No Dal Molina, mot Natomilitärbasen hade valframgångar. Hon pekade på sociala centren som förebild, att ”de fick rösterna för att de var folkliga, i de sociala protesterna, de fanns nära folks vardag, nära arbetsplatserna”. Hon förklarade Lega Nords framgång på samma sätt, dessa ”rädslans entreprenörer” lyckades inte på grund av de frågor de drev, utan på grund av VAR de drev frågorna – att de fanns ute i lokalsamhället, mitt ibland folk dagligen, och kunde ge dem sina svar. ”Vad spelar det för roll om vi har ett korrekt eller effektivt svar, om vi inte finns bland dem som efterfrågar det”, frågade hon retoriskt.

Jacopo Venier från mer ortodoxa kommunistpartiet Partito di Comunisti Italiani betonade även han vikten av att närvara i dagskamperna, men betonade till skillnad från PRC vikten att göra det utifrån en tydlig kommunistisk identitet. Att kalla sig kommunister, att bära hammaren och skäran, att återvända till frågan om ägandet över produktionen. För att bekämpa högerreaktionen ville han återgå till den traditionella folkfrontstrategin igen, och försöka samla alla demokratiska krafter mot dem.

Alla tre debattörerna var överens om att vänsterns kris var total, att högern verkligen lyckats på djupet att förankra sina värderingar och genomföra ett skifte i hela samhället. En kris så djupgående att det möjligen inte fanns någon förhoppning att kortsiktigt ens återskapa en partivänster. I det nya bipolära politiska läget mellan Berlusconis Popolo della liberta och Veltronis Partito democratico kommer alltid en partivänster dra det kortaste strået: väljer vänsterpartierna en radikalare hållning framstår en röst på dem som bortkastad och väljer de en mer reformistisk röstar väljarna hellre på orginalet. Både alternativet att stå utanför en centervänster-regering, eller att ta regeringsansvar i en centervänsterregering, är förödande för dem. Så enda vägen framåt är utomparlamentarisk? Alla tre partierna upprepade gång på gång, att den enda väg framåt var ett återvändande till territoriet, till den lokala förankringen.

Marxister – men inte vänster

Stämningen var helt annorlunda på Radio Sherwoods övervåning. På första representantmötet för alla Venetos politiska kollektiv efter valet dök 200 personer upp, varav hälften var gamla 50-åriga ”veteraner” från 77-autonomia-rörelsen, medan andra hälften var aktiva ungdomar från de sociala centren. Skadeglädjen var stor. Kommunistpartiet har alltid betraktats i bästa fall som en konkurrent, i värsta fall en bitter fiende till den antagonistiska rörelsen. Talare efter talare betonade vilka möjligheter som öppnades upp nu när partivänstern var borta.

Några helger senare hölls ett större möte, med 700 personer från hela Italien, på det sociala centret Rivolta i Venedig-Mestre. De olika sociala centren från ex-disobbedienti-miljön och de starka lokala proteströrelserna i regionerna hade skickat sina representanter. I inledningstalet betonade Beppe Cacia och Luca Casarini att ”Vi är inte vänstern, vi kan nu säga Goodby mr Socialism, farväl socialismen. Vi är marxister, men inte vänster”. Representationens kris skapade möjligheterna att stärka rörelsernas autonomi och självbestämmande, fri från partivänstern. Partivänsterns försvagade partier var inte välkommen tillbaka till de sociala rörelserna.

Franscesco Raparelli från sociala centret ESC i Rom, nära knutet till studentkollektiven på universitetet Sapienza, återvände även han till vikten av att starkare satsa på territoriet i sitt inledningstal. Men han varnade för en allt för stark naturalistisk eller geografisk syn på territoriet, för att bara överta Lega Nords syn. Territorium är inte bara ett geografiskt område, utan alltid en konstruktion, något uppfunnet. Det handlar snarare om olika former av gemenskaper, av sociala utrymmen, som är föränderliga och inte alltid lokala. Det går vare sig att se territoriet i strikt ideologiska termer, som bara något projekt ska överföras på – men inte heller att tänka sig territoriet bra som geografi, utan något projekt. Det är snarare ett projekt att skapa gemenskaper, utifrån vissa materiella förutsättningar som inte är enhetliga överallt.

Brandkårspolitik?

Med högerförändringar i ett rasande tempo är det lätt att bara låsa sig i en försvarsställning, att bara reagera på varje attack och genomföra motmobiliseringar eller protester. Och till viss del har sociala rörelserna inget val. På bara de månader högern har suttit vid makten genomför de en målmedveten förändring i ett rasande tempo. Säkerhets-diskursen har dragits upp ytterligare ett varv, och nu motiverar högern öppet alla sina åtgärder utifrån att det råder en ”nödsituation” som kräver tillfälliga specialåtgärder: så motiveras de 3 000 insatta soldaterna som ska patrullera gatorna i de större städerna, så motiveras upprensningarna i nomad- och romalägren, så motiveras Italiens beslut att gå emot EUs regler och kriminalisera alla migranter som saknar papper, så motiverar Berlusconi sina stopplagar mot de rättsliga utredningarna mot honom (att utreda honom är att försvaga staten i en nödsituation, eftersom han som person representerar hela regeringen, förklarade han för media). De senaste veckorna har två sociala center vräkts, all’Eire i Milano och Paz i Rimini. Och inrikesministern har uttalat att i Milano måste militärpatrulleringen användas för att knäcka de fästen där en ”illegalitetens kultur” råder – de fästen han åsyftar är Milans moské och det sociala centret Leoncavallo, Italiens största och äldsta av sitt slag.

Högerextrema organisationer gör vad de kan för att trissa upp situationen ytterligare, genom att inrikta en kampanj mot universiteten, ”ett av de sista röda fästena”. Genom att ansöka om möten på universitetet för att rentvå de fascistiska soldater som dödades under andra världskriget försöker de provocera fram reaktioner från studentrörelsen för att därigenom kunna väcka högerkrav om vikten att kontra universitetens ”vänstervridning”. Konfrontationerna på Sapienza i Rom har följts av fascistprovokationer mot universiteten i Bologna, Turino och Padua.

Steget för de sociala centren och sociala rörelserna är inte självklart att ta, om man ska bemöta dessa angrepp eller fortsätta sitt arbete med att stärka sin position territoriellt. Eller går det att kombinera? Reaktionen på mordet på Nicola i Verona natten till 1 maj av fotbollshuliganer nära stående Forza nuova, visade på problematiken. Rifondazione comunista och vänsterpartierna såg sin möjlighet att göra en första styrkemanifestation efter valet genom en uttalad antifascistisk manifestation mot det nyfascistiska våldet. De genomförde en landsomfattande manifestation den 25 maj i Verona tillsammans med många av de antifascistiskt orienterade sociala centren, som utgjorde hälften av den 5 000 starka demonstrationen och med ett stort antifascistiskt svart block.

Men de sociala centren från Veneto och Reggio Emelia som länge bedrivit ett lokalt basfackligt arbete i Verona bland migrantarbetare, och som bara veckorna innan genomfört en starkt förankrad och självorgansiserad migrantdemonstration, avstod från att demonstrera med vänsterpartierna och antifascisterna. Istället deltog dessa sociala center i en migrantledd antirasistisk manifestation som pågick samtidigt i Verona, med 3 000 personer, riktad mot det klimat Lega Nords borgmästare skapat i staden och kopplade därigenom mordet till en bredare rasistisk diskurs och kommunens agenda för ”säkerhet”, snarare än gatufascistiskt våld. De två demonstrationerna visar förutom en skillnad i synen på politisk kamp mellan de olika sociala centren, även en skild analys om hotet från högerreaktionen: medan aktivisterna i Veneto (med sina lierade i Milano, Bologna och Rom) ser Lega Nords territoriella förankring som det stora hotet, har några andra sociala center i Milano, Turin, Bologna och Rom snarare byggt upp en identitet kring antifascism och reagerar mest på de nyfascistiska grupperingarnas öppna gatuvåld.

Autonoma antifa-grupper från Milano kritiserade migrantdemonstrationen i Verona för att de saknade paroller och tydliga ställningstaganden mot fascismen. Jag frågade under en intervju med antirasistprojektet Melting Pot hur de ställde sig till kritiken. Nicola från Melting pot ryckte på axlarna och svarade:

”Att antifascism som begrepp inte användes i Verona vid migranternas demo, har att göra med att det är ett begrepp de inte använder, som inte har någon historia hos dem. De ser det fascistiska gatuvåldet och ser att det existerar inom en mer övergripande intolerant klimat i staden, som organiseras av fascister, fast ”fascister” i partier vid makten, som Lega Nord. Och svaret måste komma med deras språkbruk, deras sätt att uttrycka sig. För vänsterns slogans och symboler har jag aldrig varit någon stor anhängare.”

Nicola varnar för att antifascismen får inte bli en identitet, ideologi eller estetik, som han tycker flera av de nordeuropeiskt influerade sociala centren fallit för.

Jag vet att antifascism är en väldig viktig fråga i Nordeuropa. Och grupperna i Milano ser nog för mycket till Nordeuropa och Tyskland, men för lite till vad som sker i Milano och Verona. Jag anser ärligt, utan att vara polemisk mot någon, att det knappast finns något utrymme idag i samhället för den radikala ”antifa-estetiken”, även om den förr kanske hade en poäng. Så klart är vi antifascister. Men jag har aldrig ansett att det finns en antifascism som ideologi. Antifascismen som ”anti” blir en fetisch, bara antifa-fanor som symboler på t-shirts och antifascistiska pressmeddelanden. Vi har ju till och med en konstitution här som är antifascistisk, som är mot fascismen. Och inte ens det räcker, inte ens den italienska konstitutionen.

När Forza nuova ansökte om att hålla ett möte på universitetet i Padua, såg aktivisterna kring Pedro, Melting pot och Radio Sherwood de antifascistiska aktiviteterna för att stoppa mötet snarare som en möjlighet: en möjlighet att skapa studentnätverk utifrån den motmobilisering som skapades och därur bygga en politisk rörelse genom att sedan introducera studentfrågor snarare än fortsatt antifascism när den akuta elden släckts.

Herrar i sitt eget hus

Men trots ambitionen att ersätta antifascismen med en egen offensiv politik, tvingas även de sociala centren i nordöst att svara på högerreaktionen. Lega nords valframgångar i Italien och Veneto har inte fått partiet att trappa ner sin utomparlamentariska verksamhet, snarare tvärtom. Partiet genomför just nu en satsning med massmöten i flera av städerna, deras medborgargarden patrullerar gatorna och partiet genomför även mer provokativa och mediala aktioner. I Venedig-Mestre tog legisterna i två dagar, 3-4 juni, och kedjade fast sig vid den nya campingplats som skulle öppnas för stadens nomader, sinti och romer. Konstruktionen av lägerplatsen har pågått under flera år, och det har funnits en bred politisk konsensus bakom byggbeslutet. Men först veckorna innan campingen ska öppna, veckor efter pogromerna och polisrazzior mot romläger på olika platser i Italien, väljer Lega Nord att inleda en kampanj i Venedig och direkt blockera campingplatsen slutförande. Men aktivister från Venedig-Mestres sociala center Rivolta och Morion valde att svara Lega Nord med samma mynt. Den 4 juni, medan Lega Nord stod fastkedjade vid lägergrindarna, tog aktivisterna och vräkte Lega Nords kontor. De satte upp en stor banderoll utanför lokalen, körde ut personalen och bar ut alla möbler i kontoret på gatan. Till Lega nords ytterligare irritation hade många av sociala center-aktivisterna flaggor i händerna med stadssymbolen för Venedig. Aktivisterna gjorde ett helt försök att omdefiniera och utmana vem som representerade det ”yttre” hotet mot staden och vilka som representerade territoriet. ”Om det är några som inte hör hemma i vår öppna stad, så är det Legas rasism”, förklarade de sociala centren i en kommuniké.

Några dagar senare var det Paduas tur. Den 7 juni hade Lega Nord utannonserat en antimoskédag, med stöd av Allianza nazionale och Forza Italia. På en mängd platser i staden skulle torgmöten mot moskébygget, som de menade var en ”säkerhetsrisk” och skulle medföra kriminalitet, med de tre partiernas riksdagsledamöter som talare. Sociala centret Pedro svarade med att de skulle hålla en critical mass-cykeldemonstration mot torgmötena, ”Ingen tolerans mot de intoleranta” och höll öppna planeringsmöten i flera kvarter i Padua för att involvera civilsamhället. Polismyndigheten i Padua utfärdade cykelförbud i hela innerstaden samma morgon, den 7 juni, och satte in en stor styrka för att skydda varje stor infartsväg till centrum runt staden. Men hur stoppar man 150 cyklister som dagligen brukar cykla igenom just innerstaden och kan varenda gränd, genväg och bakgata. Cykeldemonstrationen delades in i olika färger, som efter en halvtimme längs den legala demonstrationsvägen, på en given signal avvek och snabbt svepte förbi varenda polisspärr och polisbilar, in bland lördagshandeln och folkvimlet, för att ta sig via slingriga bakvägar rakt på Lega Nordtorgmötet och överösa det med slagord och ägg. Polisen fick givetvis panik när äggen träffade riksdagspolitikerna, attackerade Critical mass-cyklisterna, men avbröt även Lega Nords torgmöten. Alla Legas övriga torgmöten ställdes därefter in för hela dagen. ”De kallar sig herrar i sitt eget hus, men måste sedan be Roms poliser skydda dem. Det visar bara på hyckleriet i deras projekt”, ropade en av sociala centeraktivisterna i megafon, medan alla cyklade triumferande därifrån.

Continue reading →

En fascistisk husockupantrörelse på framväxt

Posted on by under Aktuellt, Eget, Italien

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del V.

Det framstår som en så enkel formel för att starta ett politiskt projekt. En vältalig person som kan vara ansikte utåt, gärna organisatoriskt lagd. En grafiker som kan utforma en slagkraftig propaganda. En teoretiker som kan lägga upp planer och riktning för ett projekt, med förmåga att läsa av vilka behov, osäkerhet och begär som finns i samhället. I alla fall om man ser på hur en liten kompiskrets av högerextremister i Rom, steg för steg på några år lyckats bygga upp en social kraft med spridning över hela Italien. Och inte genom att följa någon klassisk högerextrem organisationsmodell, utan snarare genom att till punkt och pricka kopiera den utomparlamentariska vänsterns metoder och istället fylla med ett socialfascistiskt innehåll.

Steg 1. Metapolitiska huliganer och grafisk skvadrism

Puben Cutty Sark i centrala Rom hade länge tillhört olika fascister. När en äldre militant från NAR överlät krogen på Gianluca Iannone, blev det den självklara samlingsplatsen för hans vänkrets. Likt Iannone hade vännerna en bakgrund i organisationer som Fronte della gioventu (MSIs ungdomsgrupp) och kriminaliserade Movimento politico, men var för stunden politiskt hemlösa och passade inte riktigt in någon existerande högerorganisation. De kallade sig själva för den ”nonkonforma högern”. Förutom att hänga på krogen delade vänkretsen två intressen, thaiboxning och politisk kultur. Precis som i en av deras favoritböcker, Chuck Palahniuks Fight Club, växte ur den gemensamma thaiboxningen fram ett intresse att också göra aktioner tillsammans. Gianluca Iannones ”metapolitiska huliganer” tog som gemensamt namn Farenheit 451, efter titeln på Ray Bradburys bok, ”för att försvara de böcker som samhället idag vill bränna”.

Simone Di Stefano utvecklade en futuristiskt inspirerade estetik för gruppen, en ”urban grafisk skvadrism” som han själv kallade det (efter fascisternas gatuskvadroner). Grafiken var enkel och ren, bara i svart och vitt, enkla raka paroller i stora vita versaler på svart bakgrund. Detta kombinerat med solariserade bilder, som negativ med sina inverterade färger, gav ett rakt visuellt chockintryck. Serier detournerades situationistiskt och försågs med ironiska egna bildtexter. Guy Montag, huvudpersonen i Bradburys bok, användes som en kollektiv pseudonym de undertecknade texterna med.

1997 dök det upp 15 000 klistermärken på lyktstolpar och väggar över hela Rom, med en logotyp på: ett sammanflätat Z, en nolla och ett alpha-tecken. Kort därpå spreds mängder av flyers, med bilder på ett ansikte med en streckkod i pannan, tomma vita ögon och ett stort fastklistrat leende. Inga namn, ingen webbadress, ingen förklaring. Detta första projekt för Farenheit451 var att skapa en myt kring Iannones nybildade band, Zetazeroalfa. Första singeln släpptes i symboliska 451 ex, och följdes av CDn ”La dittatura del sorriso” (Leendets diktatur). Kring sina konserter växte kretsen kring Farenheit451 till ett hundratal trogna fans som följde det ”identitära rockbandet” överallt på deras turnéer. Gruppen såg till nästla till sig spelningar på ställen de visste skulle bli provocerande, som på indepententbolagens möte i november 2000, vilket fick den radikala vänstern att inledda en bojkottskampanj som ökade bandets rykte ytterligare.

Steg 2. Nonkonformistiska ockupationer

Redan 1999 började Farenheit451 planera att ockupera ett hus, för att kunna öppna en egen lokal, men försöken misslyckades. I juli 2002 lyckades de tillsammans med två andra fascistgrupper att göra sin första lyckade ockupation, en före detta skola långt ute i en förort utanför Rom. Ockupationen fick namnet Casa Montag. Till skillnad från vänsterns ockuperade sociala center (centri sociali occupati, CSO), kallade den nonkonformistiska högern sitt center för nonkonformistiska ockupationer (Occupazione non conformista, ONC). Ockupationen var inte den första som genomförts från extremhögern i Rom, men det var den första som kunnat bli mer långvarig och inte vräkas efter några månader. Anledningen var den nära kontakt som Farenheit451 byggt upp med destra sociale, den sociala högern i Allianza nazionale. Just då leddes Lazioregionen av Storace från destra sociale, som därigenom kunde ge de nonkonformistiska ockupationerna sitt skydd. Sommaren 2002 fyllde de huset med konserter och seminarier, och gav ut tidningen Montag. Men efter sommaren lämnade Farenheit451 Casa Montag, som fortfarande är ockuperat, för att bedriva aktiviteter i centrum. Året efter skedde nästa ockupation, kretsen kring streetpunk-bandet Insedia (Innato senso di allergia), öppnade ONC Foro 753 i centrum nära Colosseum.

I december 2003 dök det upp flygblad i trappuppgångarna nära Foro753, som efterlyste en bortsprungen svart katt i kvartet, vid namn Pound. Men katten fanns inte, utan flygbladen var bara en liten hint om vad skulle kort därpå ske i kvarteret. Den 26 december ockuperades en sexvånings-fastighet nära centralstationen Termini, den nonkonformistiska ockupation som fick namnet Casa Pound. Ockupationen fick namn efter poeten Ezra Pound, som anslöt sig som frivillig till Salòrepubliken. På fasaden hängdes en banderoll ut med texter från ett av hans poem: ”Mot all form av ränta/ocker” och ”Hyra är ocker”. I ett flygblad som delades ut till grannarna förklarade de:

”Vi har ockuperat en byggnad som stått tom i åratal, som vi nu gett rum åt tjugo familjer i. Vi är italienare. Vi är inte några socialt utslagna. Vi är arbetare, studenter, mödrar och fädrer. Alla prekära precis som ni, utan att ha valt det själva”.

Förutom bostäder innehåller Casa Pound en möteslokal, där det organiserades seminarier, filmklubbar, teaterkvällar och utställningar med futuristisk konst. På kort tid kom Casa Pound att bli hjärtat och navet för den utomparlamentariska fascistscenen i Rom.

Namnet Pound och hans slagordsmässiga diktstrofer på fasaden var ingen slump. Farenheit451 valde att knyta sig an till den sociala ådran inom fascismen, från Salò till tredje positionen. De fick kontakt med Tredje positionens ideolog, Gabriele Adinolfi, som återvänt från landsflykten 2000, efter att domen mot honom för startande av beväpnad organisation preskriberats. Adinolfi kan närmast beskrivas som den grå eminensen bakom Casa Pound. Han driver den till Casa Pound anknutna nyhetsportalen No reporter, Italiens motsvarighet till svenska Info-14. Flera seminarier på Casa Pound har ägnats åt att försöka rentvå Gabriele Adinolfi från anklagelserna om inblandning i bombmassakern på Bologna central 1980.

Steg 3. Boendeockupationer

Casa Pound utropade spekulationen på fastigheter som huvudfiende och bostadsbristen som den viktigaste sociala frågan. Problemen med korruptionen inom politiken och bostadsspekulationen har bidragit till att skjuta bostadspriser i höjden, samtidigt som ofärdiga byggkomplex lämnas stående. I Rom, med sina närmare 3 miljoner invånare, är bostadslösheten bland ungdomar hög. Kommunala hyresrätter finns det få av, 70% av italienarna har bostadsrätter och har köpt sina lägenheter. Detta leder till att få flyttar hemifrån. Ur en fascistisk synvinkel blir därför bostadsbristen ett direkt hot mot kärnfamiljen, eftersom inga par inte kan flytta samman och bilda familj. Men kampen mot räntan, och där inräknar de i Ezra Pounds fotspår hyra som en form av ocker, ges också en konspirativ laddning, om de ”mörka krafter” bakom finansspekulation.

I Casa Pound bor tjugo familjer. Utifrån huset började de en rådgivningsverksamhet och knyta fler hemlösa till sig. Bredvid konceptet ONC utvecklades konceptet OSA, ”occupazione di scopo abitativo” (ockupationer i boendesyfte). Med parlamentariskt skydd av destra sociale, som då stod på sin höjdpunkt som ”parti inom partiet”, inleddes sommaren 2004 det som italienska Indymedia kallade ”Roms svarta sommar”, en våg av boendeockupationer, OSAs, utifrån de kontakter som byggts upp igenom Casa Pound. De nya ockupationerna och koordinationen av OSA:s gavs namnet Casa d’Italia. Under någon månad öppnades Casa Italia Parioli (med 23 familjer), Casa italia Boccea (7 familjer) och Casa Italia Torrino (18 familjer).

Steg 4: Politisk kampanj

Nästa steg för Casa Pound var utformandet av en politisk bostadskampanj, ett sätt att både ge sina ockupationer legitimitet och använda dem samtidigt som språngbräda för politiska krav. Kampanjen och det politiska förslaget kallades Mutuo Sociale, en slags socialt stöd för ”rätten att äga en bostad”. Casa Pound tog fram ett förslag om inrättandet av en kommunal eller statlig institution med målsättningen att ge räntefria lån åt alla medborgare vid deras första bostadsköp, utan att gå vägen via banker och ränta. Institutionen skulle ha i uppgift att anlita små byggentreprenörer att konstruera bostadslägenheter, som sedan skulle säljas till byggpriset. Förslaget var ingen egen idé, utan en direkt hänvisning till Repubblica Sociale Italiana’s, Salòrepublikens konstitution, det så kallade Carta di Verona, paragraf 10 och 15. Ett direkt återknytande till den fascistiska bostadspolitiken, som gav upphov till många av de ”miljonprogram” i Roms förorter. Kampanjkommittéer för Mutuo Sociale upprättades och en central koordinering startades av Casa Pound. I kommittéerna försökte Casa Pound nå en så stor enhet som möjligt mellan de olika sociala tendenserna inom post- och nyfascismen.

Simone di Stefano, som Casa Pounds talesperson för Mutuo Sociale, beskriver samarbetet i boken ”Centri Sociali della destra”:

”De rör sig om olika miljöer, men som är öppna för våra argument eftersom vi har samma sociala rötter och ett intresse i ”bostadsfrågan”, som kommer från den republikanska fascismen, som i Carta di Verona, konstitutionen för Repubblica Sociale Italiana, för första gången sanktionerade den okränkbara rätten till äga en bostad, eller snarare gav social juridisk legitimering för genomförandet av rätten till bostad. Arvtagare till detta finns just i en stor del av AN, i deras så kallade ”sociala höger” (destra sociale), hos Fiamma Tricolore, Forza Nuova, facket Ugl och många kulturföreningar och aktivistkretsar i hela den nationella miljön. Förenandet av dessa olika miljöer i ett gemensamt projekt har lyckats tack vare Koordinationens transversalitet och oberoende från partier. Projektet, och då tänker jag speciellt på i AN, har blivit en verklig fana att vifta framför ansiktet på dem från partierna och rörelserna som har spårat ut till ultraliberala eller konservativa åsikter. Ofta är de som är mest entusiastiska till detta projekt Azione Giovani [ANs ungdomsförbund], eftersom de även ser detta initiativ som ett sätt att återknyta de starka sociala rötterna i ett parti som genomlever en stark identitetskris, mycket på grund av deras lednings politiska val. Något som inte sker så ofta fram till idag, är att på konferenserna ser man politiker från AN sitta sida vid sida med ungdomar från Azione Giovani, Forza Nuova och Fiamma Tricolore utan att någon hånar de andra, utan man träffas i en anda av fullt samarbete.”

Casa Pound testade olika vägar att få igenom sitt lagförslag, bland annat genom att försöka få in 50 000 namnunderskrifter, för att då måste frågan tas upp till röstning i regionen. De började även uppvakta högerpartierna, erbjuda om sin rörelses röstmässiga stöd mot att partiet skulle driva deras politiska fråga. Inför regionalvalet i Lazio våren 2005 ställde Casa Pound och Mutuo Sociale upp med en egen kandidat, Germano ”Gerri” Buccolini, på regionspresidenten Storaces lista. Buccolini fick i personvalet 1750 röster.

Inför riksdagsvalet 2006 förhandlade Casa Pound med Alessandra Mussolinis valallians Alternativo Sociale, men förhandlingarna bröt samman och de inledde istället ett valsamarbete med Fiamma Tricolore.

Inom Fiamma Tricolore fick Casa Pound en plattform att börja agera på ett nationellt plan, över hela Italien. De fick till uppgift att skapa en studentorganisation åt Fiamma Tricolore, och byggde sommaren 2006 upp Blocco Studentesco, som på två år blev en landsomfattande organisation. I högstadieskolornas skolval våren 2008 lyckades Blocco Studentesco få 23% av elevernas röster.

Steg 5. Metapolitik bortom partipolitiken

Som ett led i kampanjarbetet fortsatte parallellt Casa Pound med sin ”mediaskvadrism”, att göra spektakulära mediala aktioner för att få upp frågan på dagordningen i den offentliga diskussionen. En natt i januari 2006 hängde de upp 400 skyltdockor i snaror i lyktstolpar i Roms innerstad med plakat om bostadsbristen som folkmordspolitik och kravet på en lag för Mutuo sociale. De genomförde också en spektakulär stormning av italienska dokusåpan Big Brother, som ett tag sändes från en stor glaskupol inne i staden. Casa Pounds aktivister kastade ägg på den genomskinliga glaskupolen, hängde ut banderoller och tände bengaliska eldar framför livekamerorna.

Casa Pound arbetade samtidigt aktivt med att utveckla nya mediaprojekt för att nå ut med sitt budskap. 2004 fick Iannone ta över tidningen Occidentale, startad 1970, vars redaktion flyttades till Casa Pound och utökades med Gabriele Adinolfi, hans son Carlomanno Adinolfi och grafikern Simone Di Stefano. I september 2007 startade Casa Pound sin nätradio, Radio Bandiera Nera (Radio Svarta Fanan), som sänder 24 timmar om dygnet hela veckan. Kring nätradion byggdes ett medianätverk upp med 20 lokalredaktioner, och internationella korrespondenter. Den 1 juni 2008 följdes radion av en streamad webbtv-kanal, Tortuga TV, som även den sänder dygnet runt.

Till Casa Pound finns nu även knutet musikstudion Bunker Noise, ett ockuperat gym, krogen Cutty Sark, bokhandeln Testa di Ferro och en tatueringsstudio.

Webbcommunityt Viva Mafarka har blivit en viktig samlingsplats för den nyfascistiska rörelsen, för spridandet av ONC och OSA. Men vänsterns valframgångar mellan 2006-2007 bromsade tillfälligt framväxten av nonkonformistiska ockupationer. Med Berlusconis införlivande av den sociala högern i Casa del Popolo och högerns valseger, har den spärren nu försvunnit och vägen är öppen för en ny våg av fascistiska ockupationer. När lite över en vecka hade gått efter valet, ockuperades en gammal tågstation i Rom av Casa Pound och Blocco Studentesco och den största nonkonformistiska ockupationen, Area 19, öppnade sina portar.

Blocco Studentesco och den växande rörelsen av nonkonformistiska ockupationer stärkte talespersonen Gianluca Iannones position inom Fiamma Tricolore, och de gav honom en plats i riksledningen inför valet i april 2008. Iannone ställde också upp som de nonkonformistiska ockupationernas och Mutuo Sociales kandidat på Fiamma Tricolores vallista. Men uppbyggandet av så stark egen struktur inom partiet, möttes med oro av de andra ledarna i Fiamma. Efter valet bröt ett gräl ut mellan Gianluca Iannone och en av Fiamma-ledarna, Maurizio Boccacci, före detta ledaren för kriminaliserade Movimento Politico och ett av de stora namnen inom italiensk nyfascism. I mitten av maj lät därför Luca Romagnoli utesluta Iannone ur partiet. De senaste veckorna har därför lokalavdelning efter lokalavdelning hoppat av Fiamma Tricolore och följer istället Iannone. Fiammas lokalkontor har ockuperats på flera orter av Iannones sympatisörer. Hela Blocco Studentesco har brutit med Fiamma och förklarat sig lojala med Casa Pound. Som ny organisation har Iannone i maj bildat föreningen Casapound Italia, med lokalavdelningar över hela landet. Projektet presenteras på hemsidan som:

“Casapound Italia är inte ett politiskt parti, utan en förening som tagit sig an att på ett organiskt sätt utveckla ett projekt och en ny politisk struktur, som projicerar på framtiden det mänskliga och idéarv som den italienska fascismen har skapat med enorma uppoffringar.”

Social höger med lånade fjädrar

En nyskapande fascistisk höger? Det skulle man kanske få uppfattning av, om man ser den utveckling Casa Pound gått igenom separat. Men ingenting är unikt i det Casa Pound genomfört, utan snarare är det slående hur mycket inspiration de hämtar från den radikala antagonistiska vänstern. De tar formen, men fyller med ett klassiskt fascistiskt innehåll. Gianluca Iannone brukar i intervju efter intervju tala om den inspiration han hämtar från vänsterlitteratur. Boken Casa Pounds försvarsadvokat Domenico di Tullio skrivit om rörelsen av nonkonformistiska ockupationer heter följaktligen också ”Centri sociali di destra” (Högerns sociala center) och är utgiven på ett förlag med vänsterprägel.

I Rom finns cirka 25 ockuperade sociala center (CSO), center som ockuperats under olika vågor (1977, 1987, 1991 och 2001). Dessa CSO driver rådgivningar för bostadsockupationer, och två stora koordineringar av boendeockupationer. En av dessa koordinationer, Action, grundades ur kampanjerna Disobbedienti och Tute Bianche, kampanjer som genom mediala aktioner – vad de kallade kommunikationsgerilla-taktik – försökte sätta sociala rättigheter på dagordningen. En av taktikerna bestod av att använda sig av kollektiva pseudonymer, som namnet Luther Blissett. Action har haft sina talespersoner som kandidater på Rifondazione Comunista och Sinistra Arcobalenas vallistor – och var de enda som gjorde ett lyckat val för sina kandidater, trots vänsterns valfiasko i april. De områden där sociala centren är förankrade i kvarteren, är också de områden där vänstern fortfarande har lokala mandat och lokalt styre. Action och de sociala centren driver parallellt politiska kampanjer utifrån sina konfliktpraktiker: kampanjer för rätten till bostad, och för medborgarlön, eller ”garanterad inkomst”. Formerna Casa Pound använder sig av är alltså väldigt liknande den utomparlamentariska vänsterns i staden, och precis som Action använder de sig av kraven på rättigheter inte bara som en simpel reformism utan snarare som konstituerande krav, dvs sätt att legitimera (och i vissa fall legalisera) redan pågående reella tillägnelser och reapproprieringar av välstånd. Men kollar man på synen på dessa ”rättigheter” ser man hur det skiljer sig åt. Casa Pounds kampanj handlar om det (privata) ägandet av bostad, medan Actions om rätten till bostad, om bostäderna som allmännytta. Casa Pounds rättigheter är villkorade, det handlar som de säger om en ”ansvarfylld rätt” till ägande, vilket hänger samman med italienska fascismens medborgarsyn: medborgaren är endast en beståndsdel i den organiska staten, och statens intressen är överordnade. Det vill säga, att medborgerliga rättigheter är kraftigt villkorade för att ges, man måste uppfylla vissa kriterier för att erhålla dem som ett privilegium, till skillnad från den utgångspunkt Action har om rättigheter som generella och ovillkorade, rätten till bostad och en inkomst som en okränkbar grundnivå och socialt skydd. Det rör sig alltså om en exkluderande praktik mot en inkluderande. Vilka som ska ges dessa villkorade rättigheter av högern kan vi lätt få en fingervisning av i de italienska städer som styrs av Lega Nord. I Verona har Lega Nord lagt en motion om att tilldela dagisplatser efter ett poängsystem: gifta par får högst poäng, skiljda par lägre, ensamstående föräldrar lägst. Par med fasta anställningar får bonuspoäng, föräldrar med visstidskontrakt får lägre, arbetslösa föräldrar lägst. De villkorade rättigheterna används både normativt för att biopolitiskt styra hur man lever, och fungerar enligt en princip av exkludering/inkludering och upprättande av en rättighets/privilegieskala.

Continue reading →

Järngardets arvtagare på marsch igen

Posted on by under Aktuellt, Eget, Italien

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del IV.
De vet hur man medvetet ska agera genom provokationer och aggressioner för att få maximal uppmärksamhet. Med den välställda EU-parlamentarikern Roberto Fiore som ledare och en organisation av unga gatukämpar, ständigt i nya konfrontationer, dyker det nyfascistiska partiet Forza Nuova varje vecka upp i någon nyhetsnotis. Förra veckan var det universitetet Sapienza i Rom, i den röda innerstadsdelen San Lorenzo, som var målet för provokationen. Under täcknamnet ”Lotta universitaria” utannonserade Forza Nuova ett föredrag i Institutionen för Litteratur om ”Foibe, den enda sanningen” med Roberto Fiore som talare. Foibe, de massakrer som skedde på italienska fascistiska soldater av jugoslaviska partisaner under andra världskriget, har använts som ett slagträ av extremhögern för att relativisera fascismens brott, enligt modell från de tyska nynazisternas årliga minnesmanifestationer över offren för de allierades bombningar av Dresden. Föredraget, som skulle hållas torsdagen den 29 maj, ställdes in av institutionen efter studentkollektiven protesterade och ockuperade Litteraturinstitutionens kontor på Sapienza under måndagen. På måndagnatten tog sig en grupp på 30 Forza Nuova-aktivister, med hjälmar och påkar, in på universitetsområdet och täckte området med affischer och slagord i protest mot deras inställda möte. När studentkollektiven på tisdagmorgonen gick runt och tog bort affischerna, anlände tre bilar med Forza Nuova-aktivister. Två blockerade trafiken, medan beväpnade fascister hoppade ut ur den tredje. Studenterna försvarade sig och ena bilen slogs sönder innan polisen hann komma på plats och gripa två från Forza Nuova och sex studenter.

Roms borgmästare, Gianni Alemanno, från Alleanza Nazionale och ledare för strömningen Destra sociale, sociala högern, gick fort ut och förklarade att det rörde sig om extremistbråk, och att problemet låg hos universitetet. ”Det är den starka vänsterextremismen som skapar problem för alla som vill tala på universitetet”. Men att händelsen inte gick att reducera till något ”extremistbråk” visade de stora möten och demonstrationer som hölls på universitetet. Hundratals studenter dök upp på studentkollektivens universitetsmöte, och många professorer och doktorander deltog som talare och fördömde den högerextrema attacken mot Sapienza.

Forza Nuova tillhör nog det kontroversiellaste inslaget ibland de italienska partierna. Men trots att partiet har en historia grovt gatuvåld och ledare med rötter i sjuttiotalets svarta terrorism, så kan de fortfarande vara med i tv-sända valdebatter och betraktas som en politisk aktör. Den enda gränsdragning som gjordes från högern var att Berlusconi räknade Fiore som ”opresenterbar” när han öppnade dörren till sin valallians för Alessandra Mussolinis parti Azione Sociale. Men i och med att Alessandra Mussolini gick in i Berlusconis valallians, fick hon lämna sin plats i EU-parlamentet som hon hade för vallistan Alternativo Sociale, där även Forza Nuova ingick. Platsen i EU-parlamentet gick därför vidare till Roberto Fiore. Forza Nuova deltog med egen lista i valet i april utan några större valframgångar, det är inte som parti de är ett hot. Utan det är i den rad våldsattacker de kunnat genomföra under skydd av att vara ett parlamentariskt parti. Gatuvåldet har alltid kompletterats med rättsliga angrepp från Forza Nuovas sida. Med Fiores position och ekonomiska resurser har partiet specialiserat sig på att anmäla all media som skriver om deras våldskopplingar för förtal.

På så sätt lyckades Forza Nuova stoppa journalisten Claudio Lazzaros film ”Nazirock”, att visas på biografer genom att hota med rättsliga åtgärder och åtal. Filmen baseras på intervjuer Lazzaro gjorde på ett av Forza Nuovas sommarläger och avslöjar den nynazistiska våldskultur som frodas inom partiet. När filmen under hela våren istället visades på universitet och sociala center, har Forza Nuova genomfört en lång rad attacker mot de lokaler som hade offentliga visningar.

Järngardets arvtagare

Vill man förstå hur Forza Nuova fungerar måste man se närmare på de två historiska organisationer som de hämtar all sin inspiration ifrån, och som de försöker vara en modern version av. Och det är inte den historiska italienska fascismen som är Forza Nuovas främsta inspirationskälla, utan den rumänska organisationen Ärkeängeln Sankt Mikaels Legion och dess väpnade gren Järngardet. Forza Nuova bildades officiellt just på ärkeängeln Sankt Mikaels dag, den 29 september 1997. Hela sin organisationsmodell, med lokalavdelningar som kallas ”nästen”, är hämtat från Järngardet, den organisationen som låg bakom några av de blodigaste pogromerna Europa skådat.
Ärkeängeln Sankt Mikaels Legion grundades av Corneliu Zelea Codreanu 1927 i Rumänien. Snarare än att fungera som parti var organisationen utformad som en blandning av religiös orden och paramilitär styrka, dess aktivister eller ”krigarmunkar” kallades legionärer. Strukturen baserades på ett nätverk av celler, som på rumänska kallades ”cuib” (nästen). Mötena var utformade som religiösa ritualer, med böner, romerska hälsningar och cermoniella marscher med organisationens gröna färger på skjortorna. Organisationen odlade en fanatism och strikt ledarkult, förutom Järngardet skapade de en ”dödsskvadron” med personer beredda att dö för ”kapten” Codreanu. Som störst samlade nästena 37 000 medlemmar.

Blandningen av katolsk mysticism och extremnationalism inom legionen var inriktad på att få en förankring i det kristna bondesamhället, dit 80% av befolkningen tillhörde, och där bondesamhällets traditionella ritualer blandades med katolsk folktro. Utifrån dessa traditionella bondevärderingar utvecklade Järngardet en ideologisk antiindustrialism och antikapitalism. De vände sig emot demokratin, eftersom kristendomens ”sanningar” inte var en fråga som gick att rösta om.

Järngardet inledde en storskalig terrorism i Rumänien mot judar, kommunister och borgerligheten. 1933 beslöt den rumänska staten att kriminalisera organisationen, på vilket de svarade med att avrätta statsministern Ion Duca. Codreanu började tidigt förespråka en allians med Hitler. Under olika täcknamn ställde Järngardet upp i valen. 1937 blev de det tredje största partiet, med 16% av rösterna. Detta fick den rumänska konungen, som tagit makten, att återigen ingripa och fängsla Codreanu, som avrättades i fängelset under oklara omständigheter. 1941 gjorde Järngardet uppror, och under den korta tiden detta varade genomförde de en av de blodigaste pogromerna i historien. Judar hängdes upp i fötterna, försågs med plakat med texten ”judiskt kött” och slaktades levande med avskuren hals, som en koscherslakt på djur. 630 döda judar dödades under pogromen och 400 försvann.

Det svarta 1977

I Italien i slutet av 60-talet vacklade den demokratiska republiken. Högern fruktade en vänstervridning av landet. Inom kristdemokraterna fanns krav på reformer och samarbete med italienska socialistpartiet, samtidigt som italienska kommunistpartiet växte sig starkare. Reaktionen från högern blev våldsam. En våg av nyfascistisk terror svepte över Italien, samtidigt som delar av fascistiska MSI, konservativa kretsar i kristdemokraterna tillsammans med underrättelsetjänsterna försökte organisera statskupper och inledde den så kallade ”spänningens strategi”, att med blodiga terrorbombningar skapa osäkerhet och undergräva republiken, för att skapa ett gynnsammare klimat för en högervridning. Kuppförsöken misslyckades, och många av de nyfascistiska organisationerna kriminaliserades eller tvingades under jorden 1974. Nästa våg utomparlamentarisk nyfascism var en reaktion mot denna period av ”statskupper och bomber”, de hämtade snarare sin inspiration från just rumänska Järngardet, sociala högern, Salorepubliken, nationella befrielserrörelser och sneglade på den militanta vänstern. Högerstudentorganisationen Lotta Studentesco, med några tusen medlemmar i högstadie- och gymnasieskolor, bildade organisationen Terza posizione (Tredje positionen) i slutet av sjuttiotalet. Organisationens ledartrojka bestod av ideologen Gabriele Adinolfi, organisatören och den praktiska fixaren Roberto Fiore samt gatuledaren Peppe Demitri. Organisationens program baserades på fyra punkter: traditionen, nationella självständighet, antiimperialism och militans. Organisationsmodellen för Terza Posizione kopierades rakt av från Järngardet, aktivisterna kallades legionärer och indelades i nästen. En av ledarna för Tp, Roberto Nistri, beskriver i boken Fascisteria den typiska tredje positionen-aktivisten:

”Tp föddes, levde och upplöstes som en nyfascistisk rörelse. Den vanliga aktivisten klädde sig som en vänsteraktivist och hängde på diskotek, men hade en runa runt halsen och älskade Frazettis affischer med nordiska motiv. Han lyssnade vanligen på rockmusik men även gamla nationalistiska sånger. Han stödde folken i tredje världens kamp för frihet men såg den politiska plikten som något extremt elitistiskt, endast reserverat för en ”andlig kast”, som i slutändan var en utvald ras. Hade ofta bra kontakt med folk, försökte ofta lösa konkreta problem, men fortsatte att känna sig som ett barnbarn till SS”.

Terza Posizione genomförde militanta gatuaktioner, sökte provokativt upp vänsteraktiviteter och bedrev aktivt ett synligt propagandaarbete på gator och torg. De utgjorde rörelsedelen av den nya utomparlamentariska fascismen, som flöt samman med den andra strömningen, den så kallade ”beväpnade spontanismen” kring den underjordiska väpnade gruppen Nuclei Armati Rivoluzionari, NAR.

Den 28 augusti 1980 exploderade en bomb på tågstationen i Bologna, som dödade 85 personer och skadade hundratals i det ditintills värsta fascistiska terrordådet. Bombdådet inledde en våg av repression och hetsjakt på hela det nyfascistiska spektrat. Utredaren arbetade utifrån ett brett grepp: att dådet planerats inom de konservativa fraktionerna av säkerhetstjänsterna, organiserats av ledarna i Terza Posizione och utförts av militanterna i NAR, en modell som dock nog hade lite med verkligheten att göra. I september 1980 genomfördes tillslag över hela landet mot Terza Posizione, ledarna Gabriele Adinolfi och Roberto Fiore gick i landsflykt, och resten av organisationen upphörde över en natt, men sin kader antingen fängslad eller driven underjorden, in i NARs famn. NAR anklagade Adinolfi och Fiore för att ha flytt med rörelsens kassa, och avrättade en person från Tps ledarskikt Francesco Mangiameli, i det allmänt paranoida klimat som rådde. Repressionen efter Bologna krossade helt den nyfascistiska rörelsen, alla attentat och våldsamma aktioner upphörde i praktiken helt. Adinolfi och Fiore dömdes i sin frånvaro för ledande av ”beväpnad grupp”.

Skinheads till aktion

Efter den hårda repressionen fanns inget utrymme för utomparlamentarisk nyfascism under 80-talet. Det skedde ett återflöde in i MSI igen, där många från de tidigare utomparlamentariska grupperna samlades återigen i strömningen Destra Sociale, den sociala högern, ledd av Gianni Alemanno och Franscesco Storace. Peppe Demitri från Tps underjordiska gren blev Alemannos rådgivare efter att avtjänat sitt fängelsestraff och återvänt till MSI. Det enda utrymmet utanför MSI var de som arbetade med kultur, det som inom extremhögern benämndes som ”metapolitik”, försöket att bedriva en kulturkamp om värderingar och åsikter, genom litteratur, tidningar och musik. När vitmakt-musiken kring Skrewdriver och Rock Against Communism började sprida sig i Europa i mitten av 80-talet, fick den fotfäste i dessa nyfascistiska kulturkretsar. 1986 bildades den första politiska skinheadsorganisationen, Veneto Fronte Skinhead, som en italiensk förgrening till RAC. Till skillnad från 70-talets nyfascism fick rasismen en mycket större roll under 80-talets rörelse: våldet riktades inte längre mot vänstern utan mot invandrare. Medan vit makt-rörelsen växte fram åren 1987-1992 ökade också antalet åtal för rasistiska brott och larmrapporterna om rasistiskt våld. 1991 organiserade Veneto Fronte Skinhead en stor vitmakt-festival, Ritorno a Camelot (Tillbaka till Camelot) i orten Bassano del Grappa, med representanter från alla naziskinsgrupperingar i Italien, som Azione Skinhead från Milano och Movimento Politico från Rom. Under festivalen bildades den landsomfattande organisationen Base Autonoma, ”för faderlandet, socialisering och antagonism”, som kom att bli den första samlande nyfascistiska organisationen sedan 70-talet, med 2000-3000 medlemmar. Organisationen kom dock inte att bli långvarig. I december 1992 genomdrevs Mancino-lagen, enligt vilken hets mot folkgrupp blev en brottslig handling. Under ”Operation Runa” 1993 gjorde polisen tillslag, upplöste och kriminaliserade Base Autonoma, Movimento Politico och Azione Skinhead. Den enda organisationen som klarade sig var Veneto Fronte Skinhead, genom att närma sig den officiella partipolitiken. VFS ingår sedan 1999 i partiet Movimento Sociale Fiamma Tricolore.

Den nya kraften

Roberto Fiore spenderade sin tid i exil väl. I London startade han tillsammans med Massimo Morsello, från NAR, företagskedjan Meeting point, som fick stor kommersiell framgång. I företagskoncernen kan Fiore räkna in en restaurangkedja, italienska matbutiker, språkskolor och 1300 lägenheter. Fiore och Morsello höll den politiska lågan vid liv genom att driva organisationen International Third Position, och bygga upp ett kontaktnät i Europa. När så brottet för subversiv förening och väpnad grupp preskriberades 1997 återvände Fiore och Morsello till Italien. Där var landet redo för en ny organisation. Sångare Francesco Pallottino i bandet Intolleranza hade förberett marken och knutit till sig många av medlemmarna från de kriminaliserade organisationerna Movimento Politico och Base Autonoma, samt lyckades locka över hela lokalavdelningar av Fiamma Tricolore, att gå in i deras nya projekt: Forza Nuova, bildat i september 1997. Forza Nuova var Fiores försök att återskapa Terza Posizione, utifrån Järngardets organisationsmodell. Organisationen förespråkar en ”nationellt återskapande”, ett återvändande till en mytiskt förborgerligt-, förindustriellt- och förkapitalistiskt samhälle. De bärande kampanjerna inriktas mot invandring, abort och kriminalitet. Fiore har försökt lära sig av Haiders valframgångar i Österrike, och lyfta globaliseringsfrågan som en central politisk fråga, oftast tolkad i konspirativa termer. Partiet försöker föra samman fascismens två strömningar: den katolska-traditionalistiska och sociala-antagonistiska. Uppvaktandet av konservativa kretsar kring katolska kyrkan har därför varit en viktig strategi för Forza Nuova. Internationellt samarbetar de tätt med spanska Falange och tyska NPD. Under slutet av 90-talet höll de även tät kontakt med Svenska motståndsrörelsen – en organisation som likt dem är uppbyggd utifrån inspiration från rumänska Järngardet.

Genom Fiores ekonomiska resurser har Forza Nuova kunnat erbjuda alla nya avdelningar startbidrag för att hjälpa dem att öppna lokala kontor, vilket bidragit till att sprida organisationen över hela Italien. Forza Nuova har idag lokalavdelningar i alla italienska regioner. Deras starkaste fäste finns i Veneto-regionen i nordöstra Italien.

Största valframgångar hade partiet när de kunde ingå i Alessandra Mussolinis valallians Alternativo Sociale mellan åren 2003-2006, innan Berlusconi införlivade sociala högern i Popolo della liberta. Men valet har alltid bara varit en arena för Forza Nuova att föra fram sin organisation och försöka få upp sina frågor på dagordningen. Likt Järngardet och Terza Posizione är deras bas i de utomparlamentariska aktiviteterna och provokationer. Deras mest kontroversiella aktion genomfördes 2000 mot Europride-marschen i Rom, då Forza Nuova genomförde motaktioner och motdemonstrationer i ett försök att väcka katolska världens stöd för sin sak under det kristna jubelåret. I december samma år genomförde en person nära stående Forza Nuova ett bombattentat mot den kommunistiska dagstidningen Il Manifesto, vilket fick Fiores stöd. 2003 genomfördes ännu en uppseendeväckande aktion när 24 medlemmar från Forza Nuova stormade en tv-studio och misshandlade ordföranden i Föreningen för italienska muslimer när han pratade i studion.

Tiderna må ha förändrats, men metoderna är de samma, som för Järngardet, som för Terza Posizione: marschera, provocera och konfrontera, för att få fram sin politik. I dagens Italien, med sin säkerhetsparanoia och ökande främlingsfientlighet, har de funnit sin legitimitet och rätt samhällsklimat att agera i. Så kan Roms borgmäster Alemanno förklara ”vänstervridningen på Universitetet” som hotet mot demokratin, i en konflikt Forza Nuova medvetet kunnat provocera fram.

Continue reading →

Vem knegar i Lega Nords fabriker?

Posted on by under Aktuellt, Eget, Italien

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del III.

Ett märkligt replikskifte ägde rum veckorna efter det italienska valet i april. Den parlamentariska vänstern hade just utraderats helt, och den italienska arbetsgivarföreningen Confindustria var snabba att gripa tillfället och göra ett utspel om att det låga röstmässiga stödet för vänstern visade att fackföreningsrörelsen inte längre uttryckte arbetarnas intresse, utan bara var ett självbevarande politiskt ”kast”. Om arbetarklassen inte ens valde vänstern att representera dem i de parlamentariska församlingarna, menade de, kunde fackföreningarna inte heller längre ses som någon kollektiv representant för arbetarklassen eller motpart i avtalsförhandlingar. Confindustria förklarade därför att de kollektiva avtalsförhandlingarnas tid var förbi, och såg nu möjligheten att istället driva igenom individuella avtals- och löneförhandlingar utan facket som medierande instans. Mothugget kom från ett oväntat håll. Det parti som bemötte Confindustrias utspel och försvarade den fortsatta betydelsen av fackföreningar var det separatistiska högerpartiet Lega Nord. Lega Nord hade gjort ett rekordval och vidgat sin traditionella klassbas från småföretagare i Norditalien till att locka över arbetarröster. Insikten att en betydande del av fackföreningsrörelsens medlemmar nu röstade Lega, fick partiet att oroas över att direkt få dessa bortskrämda igen av arbetsgivarföreningen.

Gula fack

Lega är inte enda högerkraften som skördar framgång bland arbetarklassen. Även det gula facket Ugl, nära stående Allianza nazionale och startat av dess föregångare, fascistpartiet MSI, växer och är idag Italiens fjärde största fackförening. De har nu passerat det största basfacket, RdB-Cub.

På Pirelli i Milano, som alltid varit Cgil:s starkaste fäste, förlorade den lokala Cgil-klubben de fackliga valen till Ugl. Pirelli har länge setts som en av de ”rödaste” industrierna, med en lång historia av radikal arbetarkamp – den första fackliga baskommittén, Comitati unitari di base , Cub, bildades på Pirelli i slutet av 60-talet. Den nystartade Ugl-avdelningen på Pirelli startades av unga utbrytare ur Cgil, som var missnöjda med Cgil:s försämrade fackliga lokala självbestämmande i och med stödet till Prodiregeringens välfärdsavtal, som förhandlades fram med Confindustria och därigenom innehöll flera försämringar för facken. Det gula facket Ugl lovade centralt fackklubben större lokal autonomi, trots att även Ugl gett reformen sitt stöd. För bara två-tre år sedan hade sådana fackliga avhopp från Cgil för en ökad autonomi skett till basfacken.

– Vi måste inse att det inte längre finns en relation mellan arbetarklassen och att rösta vänster. Arbetaren isolerade är inte längre en klass, han är något annat – det är en individ som ersätter den horisontella solidariteten med en vertikal solidaritet, den med sina företagsledare, säger Dino Greco från Cgils riksledning till Il Manifesto i en kommentar om Lega Nords arbetarstöd.

Delar av den italienska arbetararistokratin på de stora industrierna i nord har övergivit en vänster som inte skyddar eller representerar dem, utan som bara tänker på ”bögar och negrer”. Lega Nord har istället lyckats nå dem genom ett långvarigt lokalarbete i territoriet. Lega Nords inbrytning i den norditalienska arbetarklassen gav partiet för första gången ett valgenombrott i regionen Emilia Romagna, det ”Röda Emilia” runt Bologna. Lega förklarade triumferande att nu hade den ”andra Berlinmuren” fallit.

– Vänstern är helt lösryckt från sin sociala sammansättning. Det räcker inte att säga att man representerar arbetet, man måste göra det i förhållandet till de sociala förhållandena och förutsättningarna, annars är det bara ett tomt antagande. Under dessa år är det bara la Lega som har gjort det. De har byggt upp en identitet kring plats och territorium istället för klass, en identitet som är exkluderande istället för vara inkluderande, säger Dino Greco från Cgil.

Regionernas sheriffer

Lega Nords starka regioner är Veneto och Lombardiet. I de städer där partiet fått kommunal majoritet och kunnat vinna borgmästarposten, har de utvecklat en stark betoning på lokalt självstyre, med kommunledare som starka ”despoter” som enväldigt styr sina städer och territorier, ”herrar i sitt eget hus” – något som fått motståndare att ironiskt kommit att benämna dem som ”sheriffer”.

Som parti är inte Lega Nord lätt att få grepp om, de innehåller många motstridiga tendenser och har flera gånger bytt politisk linje. De bildades 1989 som en sammanslagning av flera lokala rörelser med målsättningen att de norditalienska regionerna, som Lega kallar ”Padanien”, ska bryta sig loss från Italien. Syftet är att istället skapa en federal stat där de olika regionerna har autonomi och enbart betalar skatt till regionen – så att de rika regionerna i nord slipper betala för de fattigare regionerna i syd. Flera av de ledande politikerna har en vänsterbakgrund, partiledaren Umberto Bossi kommer från kommunistpartiet och Roberto Maroni från radikala vänstergruppen Democrazia Proletaria, medan andra drivande personer som Mario Borghezio kommer från extremhögern.

Lega Nord har från starten varit ett populistiskt parti, beskrivit sig som ”folkets röst”, att de är de enda som tagit tag i ”stigmatiserade frågor” och haft en tydlig anti-etablissemangslinje – att nord sugs ut och tvingas försörja etablissemanget i Rom, som inte ser till befolkningen i nords intresse. Den regionala kampen byggs kring en upphaussad ”identitet”, som tar både dramatiserande och mobiliserande former, där Lega Nord utmålas som nords befrielserörelse. I ett medialt utspel gick de 1996 ut med en symbolisk självständighetsdeklaration för Padanien, en symbolisk aktion som övergick i gatukonfrontationer mellan polisen och ”grönskjortorna” (le Camicie Verdi), Lega Nords funktionärskår (namnet är en medveten anspelning på fascisterna ”svartskjortorna”).

Från frihandel till protektionism

Till en början var Lega Nord ett strikt frihandelsinriktat parti. Partiet hade sin bas i nätverken av småföretagare i Veneto- och Lombardiet-regionen, den ”diffusa fabrik” som kommit att kallas ”Tredje Italien”, och som under 90-talets början lyftes fram som en mönstermodell i Europa för hur postfordistisk produktion skulle kunna se ut. Små specialiserade, lågteknologiska och ofta familjeägda fabriker, egenföretagare och entreprenörer kopplades samman genom flexibla nätverk och just-in-time-produktion till de större produktionsgrenarna. Just detta klasskikt såg under 90-talet frihandeln, nedmonterandet av handelstullar och en fri cirkulation som möjligheten och lösningen för sin ekonomiska situation. De vände sig emot skattenivåerna i nord och resursutjämningen, organiserade sig mot italienska statens subventioner av jordbruk och industrier i syd.

Dessa småföretagare drabbades hårt av den ekonomiska krisen. EUs östutvidgning, Turkiets ansökan om att få ansluta sig till den europeiska inre marknaden och Kinas öppnande av sin marknad och produktion innebar ett stort hot mot den norditalienska småskaliga produktionen. Lega Nord svängde därför under 2000-talet från frihandelsliberalism till protektionism, och började efterfråga just de åtgärder de kritiserat hos den italienska staten: subventioner och handelstullar. Likt många av de europeiska högerextrema populistpartierna skedde en svängning från nyliberal ekonomisk politik till en form av välfärdschauvinism, både av populistiska skäl och för att skydda sin egen ekonomiska situation. Så bisarrt nog blev en av de forna ”understödsmotståndarna” i Lega Nords stora politiska valfrågor att staten måste subventionera och betala underskottet för Milanos konkurshotade innerstadsflygplats Malpensa.

Vem knegar i Lega Nords fabriker?

Det är i detta ljus man måste se Lega Nords rasistiska utspel, det är hos få andra extremhögerpartier som rasismen skett så tydligt utifrån ekonomiska intressen som hos Lega. Medan hos övriga extremhögern antiinvandringskampanjerna främst riktats mot romer och islam, har Lega Nord kombinerat det med kampanjer mot Turkiet och Kina, de länder vars billiga produktion är det stora hotet mot Norditaliens småindustrier. Kampanjen mot Turkiets inträde i EU draperades i islamofobi och argument om det kulturella hotet mot Europa. De sociokulturella rasistiska argumenten, om invandring som hot mot kulturella särdrag och identitet, frågan om trygghet och säkerhet riktad mot ”invandrarbrott”, kombineras starkt med en välfärdschauvinistisk och socioekonomisk betoning, om invandringen som kostnad för samhället och ett hot mot sysselsättningen. Lega Nords mest spridda valaffisch inför vårens val bestod av bilden på en indianhövding och texten ”Indianerna stoppade inte invandringen – idag lever de i reservat”, samma som Sverigedemokraterna använde på 80-talet.

Lega Nord är nu tillsammans med Allianza nazionale pådrivande i att skapa en restriktivare flyktingpolitik, att försöka kriminalisera papperslösa migranter, bygga fler flyktingförvar och utvisa fler – även EU-medborgare från Östeuropa. Nya finansministern Tremonti förespråkar en ökad protektionism för att skydda den italienska produktionen. Italiens gränser ska stängas och skyddas. Men kommer den rasistiska och konservativa högern kunna rädda den italienska produktionen undan den nyliberala ekonomiska politiken och en globaliserad marknad på det sättet? Var ska de norditalienska småföretagens varor exporteras? Och framför allt, vem ska jobba i deras fabriker när de bedriver sin inskärpning av migrationspolitiken?

I Lega Nord kan samma person som sätter upp sin affisch om indianreservat på väggen, exploatera papperslösa i sin fabrik. Om ”säkerhetspolitiken” nu leder till att papperslösa migranter och östeuropeiska gästarbetare sparkas ut ur fabriker och byggsektorn, kommer det till slut leda till svåra problem för företagarna. Bara i Milano efterfrågas 70 000 byggnadsarbetare de närmaste två åren. Byggbranschen består av små byggföretag, småföretagen kan konkurrera genom att de betalar lägre löner och pga de anställer svart. Runt en miljon i Italien arbetar i en sektor med ”hushållsnära tjänster” i hemmet, men bara 300 000 är anställda. I Padua är 10% av arbetsstyrkan invandrare, och de jobbar just i småföretagen. För här har vi den andra sidan av ”tredje Italien”, det är en postfordistisk produktion baserad på en lågutbildad arbetsstyrka, ofta migrantarbete, som gör småföretagande och småentreprenaden möjliga. Nationalismen eller regionalismen kan inte låtsas bort att världen är gränslös vad gäller ekonomiska och mänskliga flöden. En försvagad klasstruktur försvarar sig själv, men förvärrar samtidigt sina problem.

Tillbaka till familjen?

Högerns svårigheter att lösa de ekonomiska problemen återspeglar sig även i deras sociokulturella politik. Lega Nord, Allianza Nazionale och kristdemokrater fick ett stort utrymme i valdebatten, i att försvara ett återvändande till ”traditionella värderingar”, skyddande av ”livet” och ett ”uppvärderande” av familjen. Men kan man prata om det som en nymoralism, när samtidigt den kristdemokratiska partiledaren Casini är skild, Berlusconi är skild och öppen med sina ”affärer” även vad gäller privatlivet och ledaren för abortmotståndslistan Ferrara avslöjade att det gjorts abort tre gånger i hans egna relationer. Återgången till ”traditionella katolska värderingar” fyller snarare funktionen att dölja och lappa igen några av den nyliberala politikens skador och problem än att vara moralisk. Fler och fler kvinnor blir hemmafruar igen, och med färre kvinnor på arbetsmarknaden minskar arbetslösheten. Men männens löner ökar inte i motsvarande grad, så familjerna får klara sig på mindre resurser. ”Ungdomar” bor hemma längre och längre i åldrarna, på grund av svårigheten att hitta stabil inkomst på en prekär arbetsmarknad – och kan därigenom inte skaffa egen bostad. Den inskränkta aborträtten leder till svagare position för kvinnor och en vikt att stärka släktbanden och familjen som ekonomisk institution. I bristen på en utbyggd välfärdsmodell blir familjen den institution för högern som tillfälligt kan lindra och dölja de svåra ekonomiska problemen.

Lega Nord skapade Berlusconis valseger genom att locka över arbetarröster från vänstern. De adresserade en oro som finns bland italienska arbetare, genom att lyfta fram familjen, territoriet och säkerheten som lösningar. Men frågan är vad som kommer ske när dessa arbetare ser att lösningarna i längden riskerar att förvärra deras situation snarare än att lösa den. Hela vänstern är nu utomparlamentarisk, står på gatorna och försöker återuppta en förankring i klassen, utan några medierande politiker i parlamenten. Det kommer att bli en explosiv händelseutveckling de närmaste åren i Italien.

Continue reading →

Det minimala steget från medborgargarde till lynchmobb

Posted on by under Aktuellt, Eget, Italien

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del II

Brinnande romerläger, koordinerade polisrazzior mot invandrare, patrullerande medborgargarden och nynazistiskt gatuvåld. Och det har bara gått en månad sedan högern vann valet i Italien. Är detta ”säkerheten” de utlovat?

Natten till första maj sparkades den 19 år gamla Nicola Tommasoli till döds av en grupp unga fotbollshuliganer och nynazister i Verona. Veronas borgmästare Flavio Tossi, från Lega Nord, var snabbt ute och tonade ned händelsen, och uppmanade vänstern att inte ”politisera” frågan, att det enbart var en enskild händelse? Men hur kan man blunda för det sammanhang misshandeln skedde i, hur kan man undvika att se sambanden?

Verona är en av de städer som drabbats hårdast av fascistiskt våld, med ett dussintal grova nyfascistiska attacker de senaste åren. På fotbollsläktarna har fascister fått agera fritt bland laget Veronas supporters Hellas och kunnat använda fascistiska symboler utan reaktioner. Istället för att motverka dessa rörelser har Tossi sett till att hålla en bra kontakt med dem, och istället försökt tona ner Veronas antifascistiska historia. Som kommunens representant till kommittén för det historiska partisanmotståndet som befriade Verona utsåg Tossi Andrea Miglioranzi från Fiamma Tricolore, som spelar i vitmaktbandet Gesta Bellica och har en bakgrund i den våldsamma nyfascistiska organisationen Veneto Front Skinhead. Den 25 april, på befrielsedagen, motverkade Tossi kommitténs traditionella antifascistisak minnesstund och hindrade en demonstration med 5 000 migranter som protesterade mot den politiska hetsen mot dem att ta sig in till stadens stora torg Piazza Bra. Just Piazza Bra har blivit en symbol för Tossis politik mot migranterna i staden. Borgmästaren har lyckats införa speciallagar där för att få bort gatuförsäljarna, som oftast har invandrarbakgrund, från torget där stadens stora sevärdhet, den antika romerska arenan ligger.

Medborgargarden

Flavio Tossi var en av de politiker som drivit frågan om ”säkerhet” hårdast. För att göra staden ”säkrare” har Tossi uppmanat frivilligorganisationer att hjälpa till att patrullera stan, att bilda av medborgargarden, så kallade ”ronde”.

”Man måste erkänna att det existerar en speciell kulturell, social och politisk modell i Verona. Det är ett samhällsklimat som inte kommit från ingenstans, utan som är en frukt av de högerkrafter som styr staden och regionen Veneto generellt. Det innebär att underblåsa vissa budskap genom medborgargarden och patrulleringarna, säkerheten som den enda politiska frågan och synen på att vara självsmäktiga herrar över området. Men det är even en kultur mot allt som avviker, ett sökande efter syndabockar, en hierarki som pekar ut någon som underlägsen i varje bemärkelse”.

Det säger Paolo Ferrero, före detta minister för ”samhällssolidaritet” i Prodiregeringen till Il Manifesto. Ferraro, som är utpekad som möjlig ny ledare för Partito Rifondazione Communista, påpekar Lega Nord-ideologin om att se sina kommuner som ”fort” som ska skyddas mot inkräktare, underblåser en oro som till slut skapar sina barbarer på insidan av fortet. Den oro över framtiden och osäkra arbetsmarknaden i Italien har i den rätt välbärgade venetoregionen gett Lega Nord en kraftig medvind, eftersom de kunnat peka på några syndabockar, några att peka ut som ansvariga för problemet och marginalisera. I diskursen om säkerhet skapas alltid ett svar om vilka det är som hotar säkerheten, vilka som bryter mot normaliteten och måste stötas ut för att skapa trygghet.

Det är inte bara i Verona som Lega Nord satsar på medborgargarden och mobiliseringar inom civilsamhället. Allianza nazional och Lega håller på att införa garden i flera städer i Venetoregionen. I Padua driver de båda partierna parallellt med kvällspatruleringen ”mot kriminalitet” i centrum en namninsamling för att motverka öppnandet av en moské, som de menar skulle ”dra till sig kriminalitet”. Den hätska stämningen och populistiska utspelen mot muslimer och moskeplanerna har väckt stor oro bland muslimerna i Padua.

Mordbränder

Förutom muslimer så är den grupp som nu drabbas hårdast romer. Natten mellan 14-15 maj angrep en stor folksamling romlägret i Ponticello, Neapel. Pogromen var kulmen på en veckas angrepp, där ungdomar nattetid kört förbi och attackerat vagnarna med järnrör och brandbomber. Angreppen ska ha orsakats av ett rykte om att en 16 årig tjej från romlägret skulle ha försökt kidnappa ett barn. Enligt flera tidningar låg den lokala maffian, camorran, bakom attackerna. Poliser och brandmän tvingades natten till 15 maj evakuera 450 personer med 40 barn, för att förflytta dem till hemlig plats som skydd mot fortsatta övergrepp.

Hetsen mot romer tog fart under hösten och utvecklades till en moralpanik i Italien med ramaskrik på hårdare tag och tvångsåtgärder, efter att en rom våldtagit och mördat en kvinna i Rom. Prodi genomdrev snabbt en undantagslag som gjorde det möjligt att utvisa migranter från andra EU-länder, minska de rättsliga möjligheterna att överklaga utvisningarna och göra det möjligt att placera EU-medborgare i flyktingförvar. Med Silvio Berlusconis valseger den 13 april och Gianni Alemanno, ledaren av destra sociale inom Allianza nazionale, som ny borgmästare i Rom, har hetsen mot romer trappats upp ytterligare ett snäpp. I Milano har tillsatts en specialkommissarie för att handskas med ”romfrågan”, och i Rom har Alemanno gått ut med att han ska börja flytta på de 85 ”otillåtna” lägren med romer och rensa upp även i de 28 godkända lägren. Högern i Rom diskuterar även att dra in resurserna till frivilligorganisationer och kyrkor för skolverksamhet i lägren för de 2 000 barn som bor där. Diskussioner om romers ”brottslighet” har fått en enormt upphausad roll i media det senaste halvåret, och mängder av fördomar och felaktigheter cirkulerar. Romer benämns konstant som rumäner i nyheterna. Det lever kvar en förlegad bild av att alla romer är nomader som vill och väljer att bo i lägren. Men många av de nomadiska romerna har befunnit sig i generationer i Italien och är italienska medborgare. De som klumpas samman under beteckningen ”rumäner” är istället de romer som flydde från inbördeskriget i Jugoslavien under 90-talet och där lägren var tänkta som permanenta övergående lösningar. Flera av lägren består också av rumäner, albaner och personer från Kosovo, som säsongsarbetar i Italien och därför bara har permanenta boenden, för att sedan återvända till sina hemländer.
De senaste dagarna har många varnande röster höjts från skiljda håll som svensken Thomas Hammarberg, kommisarie för mänskliga rättigheter för Europarådet, spanska vice premiärministern Maria Teresa Fernandez de la Vega, och internationella antirasistiska NGO:n United, som varnat för att italienska politiker spär på och uttrycker rasistiska fördomar mot romer.
Statliga tillslag

Berlusconiregeringens första åtgärder sedan den tillträdde efter valsegern 13 april har varit inriktade på att skärpa flyktingpolitiken ytterligare. En åtgärde högern försöker genomdriva är att göra den papperslösa och tillståndslösa invandringen brottslig i sig, vilket skulle strida mot FNs konvention för mänskliga rättigheter. De flesta pappers- och tillståndslösa invandrare i Italien är folk som förlorat sina uppehållstillstånd på grund av Bossi-Finilagarna, som innebär att migranter automatiskt förlorar sitt uppehållstillstånd om de blir arbetslösa. Tiden som papperslösa migranter kan placeras i flyktingförvar har nu utökats till 18 månader. Berlusconi har också diskuterat att undandra Italien från Schengenavtalet, för att kunna begränsa flyktingpolitiken även mot andra EU-medborgare och begränsa rörelsefriheten från unionen till Italien, en åtgärd framför allt riktad mot de nya medlemsländerna från fd Östeuropa.

På morgonen torsdagen den 15 maj, osmakligt nog morgonen efter pogromen mot rom-lägret i Neapel, genomfördes ett stort koordinerat tillslag över hela Italien riktad mot ”illegala” migranter och brottslighet kopplad till migranter. I 15 regioner genomförde polisen drev på offentliga platser, tågstationer och läger, kollade papper och genomsökte personer som befann sig där. 383 personer greps, varav 177 misstänkta för stöld, 111 för ”illegal invandring”, 92 för drogförsäljning och 3 för prostitution. 53 invandrare utvisades direkt och 65 skickades till flyktingförvar. Tidningarna rubricerade polisaktionen som en ”upprensningsaktion” och aktionen motiverades och försvarades av Allianza nazionales ledare Bossi: ”Folk begär säkerhet från oss och vi måste ge det till dem”.

Samhällsklimatet har hårdnat enormt på kort tid i Italien. Säkerheten som ideologi har snabbt visat sin mest auktoritära sida: i begreppet säkerhet ligger implicit att det finns ett hot någonstans ifrån, några personer (läs migranter) är skyldiga för otryggheten och att det hotet går att avvärja med uteslutningar, marginaliseringar, patrulleringar och upprensningar. Polistrakasserierna, politikernas utspel och lagskärpningar, nazistiska gatuvåldet, de anti-romska lynchmobbarna eller medborgargardena delar här samma ideologiska grund. Så börjas en fascistisering av samhället, mitt framför våra ögon, där de universella rättigheterna sätts på undantag och vilkoras.

Continue reading →

När Berlusconi öppnade dörren för fascismen

Posted on by under Aktuellt, Eget, Italien

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del I

Ett öronbedövande jubel steg mot ledarna på scenen. Två miljoner personer hade samlats på piazza San Giovanni i Rom och hörsammat oppositionsledaren Silvio Berlusconis uppmaning att genomföra en kraftfull manifestation mot Romano Prodis centervänster-regering. Knappt ett år efter valförlusten hade Berlusconi lyckats stärka sin centerhögeropposition, Casa della libertà, Frihetens hus. Högerkristdemokraterna, Lega Nord och Allianza nazionale, hade stått på scenen bredvid honom förut, regerat med honom. Det nya vid denna manifestation var de mindre partier han nu lyckats ansluta till Casa della Libertà, och som steg upp på scenen bredvid honom. Där ställde sig Luca Romagnoli från Movimento sociale – Fiamma tricolore och Alessandra Mussolini, Benito Mussolinis barnbarn, från valalliansen Alternativa sociale. Två partier från den yttersta extremhögern, utbrytare ur postfascistiska Allianza nazionale. Förändringen syntes inte bara på scenen. I manifestationen gick Blocco studentesco, gatuaktivisterna från Casa Pound och Forza Nuova, organisationer med rötter i 70-talets utomparlamentariska och terroristiska extremhöger, den så kallade tredje positionen, med uppsträckta högerarmar.

Gatorna den 2 december 2006 tillhörde extremhögern. Med den manifestationen bröts ett tabu i den italienska republiken baserad på en antifascistisk konstitution, nyfascistiska organisationer släpptes in i samhällsdebatten igen. Vad spelade Berlusconi för roll i detta?

Fascismen – två rörelser

För att förstå italienska extremhögern måste man se att italienska fascismen historiskt aldrig varit en enhetlig rörelse. Redan 20-talets fascism var en kombination av två strömningar, en konservativt reaktionär strömning och en radikalt socialt antagonistisk. Olika delar av den fascistiska rörelsen betonade progressiv utveckling eller reaktionär traditionalism, sekulariserad antikyrklighet eller katolicism, industrialisering eller landsbygdsvurm, uppbyggandet av en välfärdsstat eller värnande om storindustrin, utomparlamentarisk mobiliserande rörelse eller statsparti, ”squadrismens” direkta aktion eller värnandet om ”lag och ordning”. Även under den nazistiska ockupationen under andra världskrigets slutskede fanns i Salòrepubliken ett starkt socialt drag, med en betydande falang inom fascistpartiet som drev en linje baserad på korporativism, socialisering och bekämpande av ränta och ocker – utifrån förslag från bland annat poeten Ezra Pound.

Denna uppdelning, i en konservativ höger och en social höger, inom fascismen fortsatte vara betydelsefull även inom efterkrigstidens reorganiserade post- och nyfascistiska partier i Italien. Den sociala strömningen inspirerad av Salò kom att kallas för ”destra sociale”, den sociala högern, eller – paradoxalt nog – den nationella vänstern.

Från social höger till terrorism

Vid bildandet av italienska fascistpartiets efterföljare, Movimento Sociale Italiano (MSI), efter andra världskriget var den konservativa högern i majoritet. Men i partiet fanns också den sociala högern samlades kring Pino Rauti. Med honom bröt de sig ur MSI och bildade istället Ordine Nuove 1956, den organisation som blev grogrunden för en våg av nyfascistisk terror på 60-talet och tidiga sjuttiotalet, med den så kallade ”spänningens strategi”. Organisationen kriminaliserades och upplöstes 1973, anklagad för att försöka återupprätta fascistpartiet, Partito Nazionale Fascista. Ordine Nuove gick under jorden och blev Ordine Nero, misstänkta för flera bombdåd under sjuttiotalet. Pino Rauti hade då redan lämnat organisationen och återvänt till MSI.

Den tredje vägen

I och med att den konservativa högern hade greppet om MSI, bildade den sociala högern under 60- och 70-talet ofta nya organisationer och minipartier utanför MSI. Redan Ordine Nuove försökte förnya den sociala högern genom att positionera sig som en ny tredje väg, bortom västvärldens kapitalism och östblockets statssocialism, genom att börja läsa Mao och stödja befrielserörelser i tredje världen. Idéerna fick fäste inom italienska studentextremhögern under 70-talet och inspirerade Gabriele Adinolfi och Roberto Fiore att bilda organisationen Terza posizione, tredje positionen. Tredje positionen förde vidare sociala högern och Salòrepublikens frågor, korporativism, kamp mot ocker och ränta samt krav på socialiseringar. Deras slagord var “Né fronte rosso, né reazione, Terza Posizione!” (Varken röd front eller reaktion, Tredje positionen!). Det är denna organisation som dagens nyfascistiska grupperingar hämtar sin inspiration ifrån. Den öppna rörelsen Tredje positionen hade en underjordisk gren som kom att allt mer närma sig terroristiska Nuclei Armati Rivoluzionario, NAR. Efter Bolognamassakern 1980, då en bomb på tågstationen dödade 85 människor och skadade hundratals, greps flera av medlemmarna från NAR och Tredje positionen, och dess ledning gick i landsflykt till London.

I slutet av 90-talet återvände Roberto Fiore och Gabriele Adinolfi från sin exil i London och återupptog verksamheten. Fiore grundade 1997 organisationen Forza Nuova utifrån det rumänska protonazistiska Järngardets organisationsmodell och ideologi – precis som nazistorganisationen Svenska motståndsrörelsen samtidigt gjorde i Sverige. Adinolfi blev teoretisk inspiratör och ideolog i Rom för en ny våg av utomparlamentarisk extremhöger under 2000-talets början, som kopierade den autonoma vänsterns organisationsformer och började ockupera hus, de högerversioner av sociala center som de själva kallade Occupazione Non-Conformista, ONC, nonkonformistiska ockupationer. Den kändaste och inflytelserikaste ONC är Casa Pound i området Latina, i närheten av Roms tågstation Termini. Både Casa Pound och Forza Nuova ser sig som dagens arvtagare till Tredje positionen, och blandar på samma sätt en social kamp med våldsamma gatukonfrontationer.

Berluscino värvar den konservativa högern

I och med det hårdnade samhällsklimat som skapades av den nyfascistiska terrorismen på 70-talet och den statliga repressionen mot den utomparlamentariska extremhögern under 80-talet, återvände den sociala högern in i MSI, där den återigen samlades som tendens kring Pino Rauti.

Italiensk efterkrigspolitik dominerades av en bipolär politik med två stora partier, kristdemokraterna och italienska kommunistpartiet, en polarisering och blockindelning som inte lämnade något väljarutrymme för andra partier. Men med de stora korruptionsskandalerna i början av 90-talet kollapsade båda dessa partier och öppnade upp ett helt nytt fält för nya partier. Ur delar av kristdemokraterna och företagskretsarna kring mediamagnaten Silvio Berlusconi bildades Forza Italia. Berlusconi försökte skapa en stark högerpol, genom att omedelbart börja bygga upp en valallians och förhandla med både MSI och Lega Nord för att knyta dem till sig. För MSI innebar detta möjligheten att bryta sig ur isoleringen och omskapas till ett rumsrent konservativt parti. Under Gianfranco Finis ledning omstöptes de till det nationalkonsertiva Allianza nazionale och gick in i valsamarbetet med Forza Italia. Med samarbetet med postfascisterna fick Berlusconi ryggen fri åt höger och fångade upp alla de väljarna som befunnit sig utanför kristdemokraterna på yttersta högerkanten.

Trots att valalliansen vann valet 1994 och förde fram MSI/AN till makten, sågs inte Finis omvandling av partiet med blida ögon av den sociala högern inom partiet och ledde till många splittringar och utbrytningar. Direkt efter partiomvandlingen till Allianza nazionale vid kongressen 1995, bröt sig delar av den sociala högern kring Rauti ut och bildade Movimento Sociale – Fiamma Tricolore. Ytterligare en större utbrytning skedde 2003 när Fini besökte Israel och där offentligt tog avstånd från fascismen och framförde en ursäkt för raslagarna under fascismen. Det fick Alessandra Mussolini att hoppa av AN och istället grunda Azione Sociale.

Gemensam vallista för extremhögern

Mellan åren 2003 och 2006 började Alessandra Mussolini samla den splittrade sociala extremhögern till en gemensam vallista, Alternativo Sociale. I samarbetet ingick förutom Mussolinis Azione Sociale, Fiamma Tricolore, där nu Luca Romagnoli tagit över ledarskapet och Roberto Fiores Forza Nuova. Romagnoli hade radikaliserat Rautis parti genom att öppna upp det för den nyfascistiska ONC-rörelsen. Aktivisterna från Casa Pound byggde upp Fiamma Tricolores studentorganisation, Blocco Studentesco, och utgjorde en betydande del av partiet. Vallistan Alternativo Sociale fick aldrig mer än några kommunala mandat, men lyckades få in representanter i Europaparlamentet och blir dessutom ett tydligt inslag i gatubilden.

Berlusconi värvar sociala högern

Med Prodis olivkoalition och centervänsterns på väg mot seger i valet våren 2006 försökte Berlusconi stärka Casa della Libertà och centerhögern, göra om sitt grepp från 1994 genom att bjuda in extremhögern för att även täcka in de yttersta högerväljarna. Som ett led i detta inledde därför Berlusconi i februari en förhandling om att införliva Mussolinis Azione Sociale, Romagnolis Fiamma Tricolore och Pino Rautis nystartade Movimento Idea Sociale i Casa della Libertà. Den postfascistiska konservativa högern var ju redan införlivad i Berlusconis projekt, men att införliva den radikalare sociala högern var ett känsligare projekt – i och med deras täta kopplingar till de nyfascistiska aktivistgrupperna och ex-terroristerna. Den sociala högern erbjöds valbara platser på CdLs listor, men med villkoret att de såg till att hålla de kändaste tidigare terrormisstänkta nyfascisterna, de så kallade ”impresentabile” (opresenterbara) såsom Roberto Fiore, utanför vallistorna. Rauti drog sig ur CdL på grund av samarbetssvårigheter och nya rättsprocesser mot honom om 70-talsterrorismen, men Fiamma Tricolore och Azione Sociale deltog på Berlusconis sida. Centerhögern förlorade valet, men porten för extremhögern hade nu öppnats. På den stora oppositionsdemonstrationen 2 december 2006 kunde därför nyfascisterna Alessandra Mussolini och Luca Romagnoli stå sida vid sida med Berlusconi och postfascisten Gianfranco Fini på scenen och hälsa deltagarna, medan Casa Pound/Blocco Studentesco och Forza Nuova stod med fanor och organisationsblock i folkmassan.

(Skulle man göra en liknelse till svenska förhållanden, så är det som om Fredrik Reinfeldt för att vinna mot socialdemokraterna först bjöd in sverigedemokraterna att gå med i Alliansen, och sedan även nationaldemokraterna, väl medveten om att han då skulle få de dubbelorganiserade medlemmarna från de fria nationalisterna/Info-14 och Svenska motståndsrörelsen i en aktionsallians med sig på köpet).

De innan för, de utanför

Samarbetet med Berlusconi och sociala höger, hindrade dem inte från att samtidigt fortsätta sitt arbete med de nyfascistiska aktivistgrupperna. Vallistan Alternativo Sociale fick istället ombildas till en ”aktionspakt” mellan MIS, AS och Forza Nuova. När Prodiregeringen föll i januari 2008, det stod klart att det skulle bli omval och Berlusconi ombildade valalliansen Casa della Libertà till partiet Popola della Libertà (PdL), Frihetens folk, lämnade dock Alessandra Mussolinis Azione Sociale aktionspakten för att helt gå upp i det nya partiet. ”Aktionspakten” mellan extremhögerpartierna upplöses.

Fiamma Tricolore skapade en ny gemensam vallista med Franscesco Storaces nybildade parti La Destra. Storace tillhörde sociala högern inom Allianza nazionale, var president för Lazioregionen mellan 2000-2006 och satt som hälsominister i Berlusconis regering. Sommaren 2007 lämnade han AN och bildar istället La Destra. I Rom ställde Casa Pounds talesperson Gianluca Iannone upp som Fiamma Tricolores kandidat. Forza Nuova bildade i sin tur en gemensam vallista med Rautis Movimento Idea Sociale, och Roberto Fiore kunde ta Alessandra Mussolinis plats i Europaparlamentet, som hon var tvungen att lämna när hon kandiderade för PdL.

I valet i april vann PdL, mycket tack vare Lega Nords stora valframgångar. I kommunalvalen i Rom, som hölls i anslutning till riksdagsvalet, valdes postfascisten Gianni Alemanno från sociala högern-strömningen i Allianza Nazionale till ny borgmästare för Rom. Uppdelandet i två stora partier, PdL mot Partito democratico, missgynnade däremot de små partierna och extremhögerns vallistor fick få röster: Forza Nuova – MIS fick 0,29% av rösterna, medan La Destra – Fiamma Tricolore fick 2, 42%. Men det de förlorat i röster hade de nu vunnit i legitimitet. Extremgrupperna gavs mycket tv-tid, fick delta i partiledardebatter och hålla valtorgmöten bland de andra partierna. Och framför allt går de framåt bland unga väljare. Fiamma Tricolores skolorganisation, Casa Pound-skapade Blocco Studentesco fick över 20% av rösterna i skolvalen.

Misskrediteringen av antifascismen

Berlusconis öppnande av porten för post- och nyfascister till offentligheten, skedde parallellt med en annan process: ett nedvärderande av antifascismen som italiensk överideologi. De senaste åren har det pågått en intensiv högerdebatt där man börjat kritisera det katolska och kommunistiska partisanmotståndet mot fascismen, relativisera fascismen genom att hävda att även italienska och jugoslaviska partisanerna begick förbrytelser mot fascisterna under inbördeskriget, samt kräva återupprättelse och minneshögtider för fallna fascister. När antifascismen inte relativiseras, så betraktas den istället som ett avslutat fenomen. Vanligen brukar 25 april, den dagens Italien befriades från fascismen, firas över hela landet som en stor helgdag. Men med den nya högerregeringen tonades dagens betydelse ner och omtolkades.

Gianfranco Fini från Allianza Nazionale tilldelades posten som ny talman för kammaren i parlamentet. I sitt inledningstal tog han upp vikten av att fira 25 april, men som ”frihetens dag” och betonade att hoten mot friheten idag inte kom från ”totalitära ideologier” (läs: fascism och kommunism), eftersom dessa ”antidemokratiska ideologier” var historiska fenomen som ”begravdes med 1900-talet” – idag är det istället andra hot mot friheten som måste uppmärksammas: ”kulturrelativismen” (läs: hotet mot traditionella värderingar som familj, kyrka och lydnad), bristande respekt för staten och lagen, samt synsättet att ”frihet skulle vara en tillgång till fulla rättigheter och total frånvaro av skyldigheter”.

Continue reading →

Säkert! För vem?

Posted on by under Aktuellt, Eget, Italien

Imorgon är det nyval i Italien. Den här valkampanjens stora valfråga har varit ”säkerhet”. Alla partier har försökt med en överbudspolitik om vem som kan garantera mest trygghet och säkerhet för italienarna, lova mest resurser till poliser och väktare, lova att slänga ut ”kriminella invandrare”. Finns det någon mer förrädisk och undflyende fråga?

Vänsterpartiet Rifondazione Comunistas partiledare Bertinotti har en poäng, när han beskriver ”säkerhetsdiskursen” som högerns svar på det problem som de själva skapat. Utförsäljningar, privatiseringar av offentliga sektorn, nedbrytandet av lokalsamhällena, ökade osäkerheten på arbetsmarknaden, marknadspriser på bostadsmarknaden – som svar på hela den osäkra livssituation detta skapat finns för högern bara att garantera en artificiell säkerhet genom att lova fler väktare och poliser, fler speciallagar och hårdare straff.

Men tyvärr speglar frågans uppseglande även vänsterns misslyckande, både den parlamentariska och utomparlamentariska, speciellt i dess kampanjer mot osäkra anställningar och prekarisering, för upprättandet av nya sociala skyddsnät. Den stora gemensamma oppositionsrörelse, som flöt samman med globaliseringsrörelsen och antikrigsprotesterna, mot Berlusconiregeringen och hans nyliberala politik, bröt samman när den väl kom till makten. Prodis centervänstern fortsatte bedriva en snarlik ekonomisk politik och valde att upprätta nya Natobaser på italiensk mark – samtidigt som vänsterfalangen i regeringskoalitionen bedrev protester mot prekariseringen.

I varje valdebatt nu nämns ”sicurezza” och ”precariato” omväxlande. Till och med påven varnar i sina tal, mellan angreppen på aborträtten och försvaren av kärnfamiljen, för den prekära, osäkra tillvaron. Kanske öppnade själva begreppet för det? Glidningen har de senaste året skett från att tala om osäkerheten på arbetsmarknaden till säkerheten i samhället. Med ett judokast vändes diskussionen till sin reaktionära motsats, en högervåg för nya repressiva statliga åtgärder.

Tyvärr bidrog även utomparlamentariska vänstern till att göra denna vändning möjlig. Många av aktivisterna kring de sociala centren befinner sig själva i en prekär tillvaro, rör sig mellan arbeten, studier och arbetslöshet, har svårighet att få tag på bostad, och när frågan väcktes av rörelsen som samlande problemställning så var det en angelägen fråga, en första personens politik. Men rörelsen hade svårt att omforma den till varaktiga praktiker. Dess mest visuella uttryck blev EuroMayday-demonstrationerna på första maj och San precario-manifestationerna under Allahelgonahelgen, kommunikativa manifestationer där frågan om prekariseringen lyftes på dagordningen. Men sedan?

Sandro Mezzadra och Gigi Roggero tar självkritiskt upp frågan i en artikel i Turbulence:

”Ta till exempel EuroMayDay, vars betydelse och nyskapande kraft vi redan har belyst. EuroMayDay lyckades däremot inte gå bortom ett expressivt och tydligt förslag angående frågan om självrepresentation för ”prekariatet” på en europeisk nivå. Den formade i första hand en sorts nav genom vilken explosiva bilder förmedlades och där olika parader möttes. Kort sagt, EuroMayDay lyckades inte att ge upphov till gemensamma organisations och praktikformer, och därigenom bli en igångsättare, motor och katalysator för en ny konfliktualitet och en politisk praktik bortom den samtidigt synliga och olösta representationens kris.”

Till skillnad från diskussionen om vår osäkra situation, en materiell osäkerhet genom svårigheten att få uppehållstillstånd, bostad, varaktig inkomst osv, så har säkerhetsdiskussionen alltid syndabockar, som folket ska mobiliseras mot eller känna sig hotade ifrån. I november 2007 dog den unga kvinnan Giovanna Reggiani i Rom, efter att ha torterats och dödats av en rumänsk man. Händelsen gav upphov till en våg av rasisiska utspel, från såväl högern som centervänstern, riktade mot rumäner. De fascistiska grupperingarna vinner nu mark, samtidigt som de rasistiska inslagen i valrörelsen blivit tydligare.

Men Giovanna Reggianis död gav också upphov till en betydligt intressantare reaktion, den positiva motkraft man kan se formera sig i italienska samhället idag. Den 26 november organiserades en manifestationen med 100 000 kvinnor, för att protestera mot våldet mot kvinnor. Manifestationen organiserades autonomt utan någon inblandning av vänsterpartierna, och de manliga riksdagspolitikerna förbjöds att tala. För första gången på länge började autonoma feministiska initiativ börja bedriva ett närmare samarbete igen. Ytterligare en händelse visade på det brådskande behovet av en ny kvinnorörelse. Den 14 februari 2008 stormade polisen efter ett anonymt tips ett sjukhus i Neapel. En kvinna förhördes om en abort, vilken vecka det skett i och polisen beslagtog det aborterade fostret för undersökning. Den populistiske högerpolitikern Giuliano Ferrara och ”Rörelsen för livet” bildade direkt en vallista för dra in aborträtten, en ”säkerhetsåtgärd” för att ”skydda fostret” och skrota abortlagen, lag 194. Förslaget väckte stort stöd från Vatikanen, där nya påven Ratzinger börjat allt mer aktivt utnyttja kyrkans makt för att intervenera i dagspolitiken i Italien. Dagarna efter gick tusentals kvinnor ut på gatorna för att demonstrera mot detta tillslag och påvisa det allvarliga i situationen. Abortlagen kom tillstånd 1978, efter en långvarig masskamp från 60- och 70-talets feministiska organisationer.

Den nya kvinnorörelsen ställde frågan om säkerhet på sin spets – säkerhet för vem? Säkerhet som innebär en ökad kontroll över kvinnors kroppar? Ökade illegala aborter med dödlig utgång för gravida kvinnor? Prodis rasistiska säkerhetslagar riktade mot rumäner och andra migranter?

Den nya kvinnorörelsen beslöt att ta tillbaka 8 mars i år, som alltmer kommit att bli en ”mors dag”, en kapitalistisk festdag för att hylla ”kvinnan”. Istället gjorde man den till en kampdag, genom att återvända till 8 mars-dagens ursprung.

Vi känner nog alla i Sverige till att 8 mars, internationella kvinnodagen, instiftades på Clara Zetkins förslag på en internationell kommunistisk kvinnoträff på Folkets hus i Nörrebro 1910 – det hus som senare skulle bli känt som Ungdomshuset. Men varför hon valde 8 mars är inte lika känt: dagen firas till minne av de 140 arbeterskor som dödades på sitt arbete på fabriken Cotton i New York. Kvinnorna strejkade för bättre arbetsvillkor, men företagsledningen blockerade portarna ut från fabriken. När en eld bröt ut brändes de 140 strejkande kvinnorna inne. Det liberala våldet i praktiken.

I Italien såg kvinnorörelsen till att lyfta fram denna händelse, och koppla till den våg av olyckor med dödlig utgång som skett på arbetsplatser i år i Italien. Bara i år har 217 personer dött på sina osäkra arbetsplatser, 217 768 skadats och 5 444 blivit invalidiserade i arbetsplatsolyckor. Om man jämför med Irakkriget så har 3 520 italienska militärer förlorat livet sedan det bröt ut i april 2003. Under samma period, från april 2003 till april 2007, har 5 252 personer förlorat sina liv på italienska arbetsplatser. Det liberala våldet i praktiken.

I det fallet har ”säkerhetsdiskussionen” varit helt bortblåst inom italiensk media. Problemen individualiseras. Istället har man beskyllt arbetarna själva för att allt mer slarva på arbetet, att det beror på den ökande användningen av droger bland arbetare, arbetare som inte sover ordentligt och kommer trötta till jobbet. Direkta orsaker som högre arbetstempo, osäkra arbetsplatser, nedsparade skyddsåtgärder, eller indirekta som utbrändhet, bristande inflytande och alienation, sopas på så sätt under mattan.

Kvinnorörelsen valde att lyfta denna fråga och sträckte ut en hand till de spontana arbetarprotester som ägt rum i bland annat Turino mot den bristande arbetssäkerheten. Detta är en ljusglimt i denna dystra valrörelse. Och steg för steg börjar den utomparlamentariska vänstern att lära sig av sitt misstag att låta osäkra anställningar och prekarisering bara bli en fråga för politikerna, utan något som måste tillkämpas i daglig kamp och nya politiska praktiker. Projekten att organisera papperslösa migranter, som jag tidigare skrivit om här på bloggen, börjar få effekt. Gamla syndikalistiska fackliga praktiker putsas av och ny aktivism korsbefruktar facklig praktik. Så kunde basfacket Associazone Difesa Lavoratori, ADL, nyligen vinna en konflikt kring sparkade migrantarbetare i lagerbranschen mot fraktbolaget TNT efter månader av blockader. Det gör också att många sociala center börjat ställa sig kritiska till Euromayday-paraden i Milano och den breda fackliga förstamajkonserten i Rom, och istället diskuterar hur man bygger vidare på de konkreta arbetsplatskamperfarenheterna mot prekariseringen och säkerhetsbristerna på arbetet.

Nedräkningen har börjat – Snart öppnar ett nytt Ungdomshus i Köpenhamn

Posted on by under Aktuellt, Eget, Italien

Allt handlar om styrkeförhållanden. Ungdomshusets kamp i Köpenhamn har blivit en viktig inspirationskälla och lektion för alla radikala aktivister i Europa. Den 1 juli öppnar nya Ungdomshuset portarna på Dortheavej 61, i Köpenhamns nordvästra kvarter. Måndagsmötet, ungdomshusetrörelsens högsta beslutande organ, beslöt på sitt möte 8 april att fortsätta förhandlingarna och ställa sig positiva till Dortheavej 61. Förhandlingarna handlar nu om praktiskt hur det ska gå tillväga, datumet för inflytt, 1 juli, är redan bestämt. En av Danmarks största ungdomsprotester har därmed gått segrande ur konflikten med Köpenhamns kommun och lyckats övervinna den danska ”normaliseringspolitiken”.

Konflikt och dialog

”Våld leder inte till resultat”, förklarade Köpenhamns borgmästare Ritt, efter en protestvåg brutit ut som svar på stormningen och vräkningen av Ungdomshuset 1 mars 2007. (Och då bortsåg hon givetvis från att vräkningen genomfördes med helikoptrar, insatstyrka och tårgasbombardemang. Det liberala våldet är ju inte våld, utan myndighetsutövning.). Därefter skulle ungdomshusetrörelsen bara vara en polisiär ordningsfråga. Men det var just genom en skicklig och väl avvägd balans mellan våld och dialog som ungdomshusrörelsen lyckades återfå ett Ungdomshus. Med stormningen av huset bröt Ritt all dialog med ungdomshusetrörelsen. De tre dagar av omfattande kravaller, som sedan upprepades vid flera tillfällen under våren och på hösten den 1 september, visade tydligt på kostnaden av angreppet på Ungdomshuset. Med de fredliga torsdagsdemonstrationerna däremot byggdes ett brett stöd upp för ett ungdomshus upp, och fler och fler grupperingar involverade sig. Ungdomshuset kom att bli en symbol för motståndet mot hela normaliseringsprocessen i Köpenhamn. Uthärdigheten, de ständiga inovationerna och nya allianserna gjorde att Ungdomshusetrörelsen inte svalnade eller minskade i styrka, som Ritt räknat med, utan istället ökade. Därigenom ökade även trycket från polisen, lokalbefolkningen i Nörrebro och handlarnas förening på politikerna att hitta en politisk lösning på det sociala problem kommunpolitikerna skapat, eftersom en polisiär lösning inte fungerade. Det samlade trycket på politikerna ökade att återgå till förhandlingsbordet och öppna dialogen igen, som Ritt sade var stängd för alltid. I det läget gjorde ungdomshuset-aktivisterna det geniala draget att organisera en massiv olydnadsdag, den så kallade G13, för att ta ett nytt ungdomshus, utifrån en strikt ickevåldskodex. Polisens försök att slå tillbaka olydnadsdagen genom övervåld och dränka varje fredlig sammankomst i tårgas, slog tillbaka mot dem. I det läget tvingades politikerna tillbaka till förhandlingsbordet och försöka hitta en politisk lösning. Denna dialog skulle givetvis aldrig öppnats utan hotet från kravallerna, generaliseringen av konflikten och erbjudandet om en öppning från ungdomshusetrörelsens sida. Ett halvårs förhandlingar har nu gett sitt resultat, den 1 juli öppnar nya Ungdomshuset, i ett likastort utrymme som det gamla huset.

Ungdomshusetfrågan skiljer sig inte från andra sociala eller fackliga kamper. Just fackliga konflikter är ju ett bra exempel, hur skulle fackföreningsrörelsen kunna genomföra förhandlingar och sluta avtal utan att ha strejkvapnet bakom ryggen, att kunna hota med konflikt. Varje social kraft behöver ha ett hotvärde för att ens kunna gå in i en förhandling. Och omvänt, vinster sker oftast inte genom en ren militans, utan skickligt utnyttjande av både konflikt och konsensus, tvång och dialog.

Öppnandet av ett europeiskt konfliktrum

En fantastisk sak med Ungdomshusetfrågan visade också hur Europa har blivit en självklar konfliktyta för sociala konflikter idag. Oavsett var de uppstår i Europa, sprids snabbt ett eko och en resonans uppstår i flera länder. Ungdomshuset blev direkt en europeisk angelägenhet, precis som CPE-protesterna och förortsrevolterna i Frankrike, universitetsprotesterna i Italien, Frankrike, Grekland och Tyskland, toppmötesprotesterna osv.

Här i Italien har Ungdomshusets kamp inspirerat bildandet av flera nya sociala center. Både det sociala centret Bruno i Trento och Crash i Bologna stormades i samma veva som ungdomshuset, men lyckades med god hjälp av den ökade uppmärksamheten kring Ungdomshuset skapa en stor lokal mobilisering och ta nya större och bättre hus i respektive städer, som idag är livaktiga sociala center med fullt med verksamhet. Även i Venedig, en av Italiens mest svårockuperade och turisttäta städer, med skyhöga hyres- och lokalpriser, öppnade ett nytt socialt center i oktober 2007. En grupp konstnärer och aktivister aktiva kring Biennalen höll i oktober en utställning, ”Lost in production”, på Magazzini del Sale, på en av Venedigs holmar. Efter utställningen struntade de att lämna tillbaka nycklarna till lokalerna, som annars skulle stått tomma, och fortsatte bedriva aktivitet där. Så uppstod sociala centret SALE Docks. Venedigs borgmästare Massimo Cacciari har givit det nya centret sitt medgivande.

”Det finns rum i staden som tillåter och kan ge mer utrymme åt de unga som bor i staden att få uttrycka sig i området. Även om detta innebär en risk, så är det priset man får betala för förändring. Vi vill inte fortsätta att bara trampa på, och hålla allt stängt”, förklarar de kulturansvariga för Venedig kommun, Luana Zanella och Giandomenico Romanelli, för lokaltidningen Il Gazzettino di Venezia.

Från Tyskland nåddes vi nyligen av nyheten att även centret Köpi i Berlin nu har räddats, i och med att den nya ägaren hellre valt att teckna ett nytt trettioårigt kontrakt med Köpi än att öppna en konflikt med dem.

I Finland inspirerade Ungdomshuset till en våg av husockupationer i Helsingfors, och nu senast en gryende ockupantrörelse i universitetsstaden Jyväskylä.

I ett försök att stärka ytterligare den europeiska dimensionen genomförs nu till helgen, fredagen den 11 april och lördagen 12 april, två europeiska aktionsdagar för öppnandet av nya ockupationer och sociala center.

Husockupantrörelsen, kampen för självstyrda mötesplatser för sociala rörelser, har dödförklarats gång på gång. Men hela tiden uppstår rörelsen på nytt, med varje ny protestvåg. Varje våg skapar sina mötespunkter och nya center som en självklar del av sin sammansättning, när den har en styrkeposition och tillräckligt stöd för att kunna upprätthålla dem. Så har vi sett de cykliskt återkommande husockupationsvågorna i Europa: 1971, 1977, 1981, 1987, 1991, 2001, 2007… med Italien, Tyskland, Holland, England, Danmark eller Spanien som olika epicentrum för skalven.

Frirum eller rebellnäste

På väggarna till flera av de italienska sociala centren finns det skrivet, ”Hic sunt leones” (latin: här finns det lejon), den stämpel som användes i romerska imperiet för att indikera de osäkra rebellzonerna i imperiet. Efter Ungdomshusets seger har nu en diskussion påbörjats, vad som kommer bli nästa steg. Är eftergifterna, att ge rörelsen ett hus, ett sätt att återställa den sociala freden och återigen lägga locket på? De sociala centren ställs ofta inför två vägar: att antingen förvandlas till alternativa frizoner eller bli en aktiv politisk pol i samhället. Oftast väljs båda vägarna samtidigt. De alternativa frizonerna innebär att centren blir en skyddad värld dit folk kan isolera sig, ett ghetto dit man kan undfly samhällets problem och för en stund glömma bort vardagens exploatering och misär. I den bemärkelsen blir centren bara en överlevnadsstrategi, som i långa loppet riskerar att befästa vår vardagliga situtation i kapitalismen. Till centren går man för att koppla av, ladda sina batterier, umgås med sina vänner för att klara ännu en vecka på jobbet. Ett ställe som lappar ihop de värsta skadorna kapitalismen orsakar oss, och reproducerar oss som arbetskraft. Men sociala center kan också fungera som ett rebellnäste, en plats där man skapar gemenskap och kan agera i samhället utifrån. Sociala centret kan vara ett redskap för att kommunicera med lokalsamhället, det ger rörelser en egen ekonomi, löser problemet med möteslokaler för sociala proteströrelser och ger dessutom en identitet att kommunicera utifrån. Med ungdomshusetprotesterna i Köpenhamn har nu ungdomshusetrörelsen fantastiska möjligheter om de väljer att ta denna väg: kontakten med övriga användare av Kulturhuset på Dortheavej och grannarna är redan upprättad och går att bygga vidare på. Tusentals ungdomar, varav många aldrig ens besökte gamla Ungdomshuset, identifierar sig med eller känner nu till ungdomshusrörelsen. Ungdomshuset kan bli en viktig mötesplats och kontaktyta för nya sociala protester, som gamla folkets hus var för arbetarrörelsen. Vi ser redan flera exempel på hur ungdomshuskonflikten vägrat fastna inom ramarna för att bara skaffa sig ett nytt hus: i hur rörelsen korsbefruktats med en bredare protest mot normaliseringen och försvaret av Christiania, hur denna rörelse samverkar med massdemonstrationerna för en utbygd välfärd, i ungdoms- och migrantkravallerna mot polisens rasistiska trackasserier och visitationszoner, i hur facket börjar med grundkurser i aktivism som metod igenom exempelvis Likalön nu-initiativet, i initiativ för nya allmänningar att öppna Köpenhamn, i hur globaliseringsprotesterna i Rostock, olydnadsdagen G13 och antifascist-aktionerna i Salem 2007 hämtade inspiration i varandras exprimenterande med nya former av massprotester. Ungdomshusrörelsens styrka byggde på sin generalisering av konflikten och det sättet kampen spreds till andra områden och andra grupper än enbart den som var berörd från början. Ett hus ger en oerhörd möjlighet att fortsätta den processen, om man väljer att gå den vägen.

Andra bloggar om Ungdomshuset-segern: Kim Müller

Gränser går inte runt länder, de går igenom dem

Posted on by under Aktuellt, Eget, Italien

Ibland får man glädjas. Läser på Petters blogg, Arbetaren och Motkraft att papperslösagruppen inom Stockholms LS av SAC har lyckats tvinga restaurangen Lilla Karachi till förhandlingsbordet och fått dem att betala ut 65 000 kronor till LS-medlemmen Muhammed Riaz, för den svarta delen av lönen restaurangen trodde de kunde blåsa honom på som ”rättslös” och papperslös arbetare. Den massiv uppbackning från Svenska dagbladets Maria Abrahamsson, Moderata ungdomsförbundet och Centerns ungdomsförbund av den lönefifflande restaurangen och dess exploatering av papperlös räckte inte till, Karachi blev ändå tvungna att sluta en uppgörelse med SAC.

Konflikten har lyckats på ett intressant sätt belysa olika parters inställning (och handlingsförlamning) i frågan att arbeta med papperslösas situation på arbetsmarknaden. Inom LO, Vänsterpartiet och Ung vänster har det funnits en olycklig tendens att enbart se frågan som politisk, att i första hand handla om medborgarskap och uppehållstillstånd för papperslösa, för att sedan i ett senare skede när en sådan politisk förändring (som ingen av dem driver aktivt) kunna organisera migrantarbetarna fackligt. SAC är i dagsläget enda svenska fackförening som organiserar papperslösa migranter, även om frågan ska diskuteras på LOs kongress i maj/juni. Petter lyckas bra fånga problemställningen i sitt debattinlägg i Expressen.

Diskussionen kring facklig organisering av papperslösa har bara börjat i Sverige, men den har pågått länge i övriga Europa och det finns mycket intressanta erfarenheter att hämta. Den 9 mars besökte jag ett möte organiserat av Melting pot på autonoma radiostationen Sherwood i Padua, Italien. Temat var just migrantarbete, prekarisering och självorganisering. På mötet samlades flera av de organisationer som de senaste åren i regionerna Veneto och Emilia-Romagna försökt med olika former av rådgivning, självorganisering och basfacksarbete för att förbättra papperslösas situation, för att utbyta erfarenheter med varandra. Mötet inleddes av anföranden från Sandro Mezzadra, doktorand i statsvetenskap i Bologna och Sandro Chignola, från universitetet i Padua, på temat ”kartografisk undersökning”. Deltagande undersökningar och militant kartografi är två metoder, med rötter i den operaistiska marxismen, som kan användas för att kartlägga och skapa en mer nyanserad och detaljrik bild av migranters situation och kampformer. Utgångspunkten är att inte se migranter som passiva offer, utan faktiska aktörer som försöker förändra sin situation, som genom sin mobilitet och flykt trotsar gränsregimer – det är alltså en reell rörelse vi måste förhålla oss till, som faktiskt existerar, och som inte går att förhindra med politiska sanktioner eller åtgärder.

Både Mezzadra och Chignola betonade gång på gång, att gränser är ingenting som går runt länder, runt Europa, utan något som går rakt igenom länderna. Det delar befolkningen i de med medborgerliga rättigheter och de som saknar. För arbetsmarknadens del innebär det här en tudelad arbetskraft, en med rättigheter (kollektivavtal, arbetsrättsligt skydd, vita löner) och en utan rättigheter.

”I kontrast mot delningen av denna världen är migrationen i sig en utmaning av distributionen av rättigheter och privilegier enligt en hierarkisk fördelning av sociala och politiska rum. […] Andra gränser har rests runt Europa, som visar på att gränser inte finns i periferin. Snarare är avgränsandet och hierarkiserandet av det sociala och politiska rummet en inre styrmetod i det nya institutionaliserade europeiska medborgarskapet.” (Frassanitonätverket, där Sandro Mezzadra är aktiv)

En kartografi, att teckna upp en karta över migrantflöden i Europa, kan därför inte bara ha en rumslig dimension – var man tar sig över gränserna, var migranter befinner sig, utan måste ses utifrån denna skiktning av rättigheter. Vi måste också kartlägga de filtermekanismer, den rättighetshierarki, som upprättats i Europa både spatialt och temporalt. Rättighetshierarkin blir en skala med olika arbetskraft med olika rättigheter och olika grad av osäkerhet: de papperslösa, de med förbrukat uppehållstillstånd och arbetstillstånd som arbetar kvar, de med arbetstillstånd men utan medborgarskap, tillfälliga gästarbetare, de med medborgerliga rättigheter men som utsätts för diskriminering. I detta finns också den temporala dimensionen: migranter som är här tillfälligt och säsongsarbetar, de som väntar på uppehållstillstånd, de i väntan på medborgarskap, ”andra generationens invandrare” – som trots att de är födda här drabbas av diskriminering på arbetsmarknaden och är underrepresenterade i högre utbildningar och så vidare.

Medborgarskapet och uppehållstillståndet är en viktig fråga, men genom att göra en kartografi över denna rättighetshierarki, blir bilden rätt tydlig att flera papperslösa migrantarbetare är inte intresserade av medborgarskap, utan är här och arbetar temporärt, säsongs- och gästarbetar, för att sedan återvända till sina ursprungsländer med de pengar de jobbat ihop. Denna del av arbetskraften kommer inte nås av politiska åtgärder LO och Vänsterpartiet kring medborgarskap, och fortfarande utgöra en egen skiktning.

”Kontrollerna har sedan länge upphört att bara vara begränsade till nationalstaterna utan ingår i innerstädernas trafikknutpunkter och överregionala färdleder i samma utsträckning som de gör i förhållande till icke-offentliga platser – med arbetsplatsen som det främsta av dessa.” (Frassanitonätverket)

Ytterligare ett steg för att kartlägga rättighetshierarkin, är att se hur tätt arbete, boende och medborgarskap knutits till varandra. För uppehållstillståndet behövs bostadsadress, för bostadskontrakt ofta ett fast arbete och därigenom arbetstillstånd. Många av grupperna på Melting pots möte berättade om svårigheten att separera dessa frågor, och hur de tvingades driva alla dem parallelt – om kampen för rätten att stanna, rätten att arbeta och rätten till en bostad. Melting pots rådgivning innebar både juridisk hjälp kring alla dessa tre frågor, och att faktiskt ockupera byggnader för att skaffa bostäder samt att organisera basfackligt för att säkra arbetsrätten. Det samlade begreppet initiativen hade för dessa tre kamper var ”de osynliga”, i Padua drev Melting pot och basfacket ADL-Cobas ”De osynligas rådgivning”, i Verona ”Invisible workers of the world”. Gränsen mellan migrantarbete, prekärt arbete och osäkra anställningar gick inte heller att dra tydligt, utan det var nödvändigt att knyta arbetet tätt till facklig praktik – inte bara för papperslösa, utan även osäkra anställda med medborgarskap.

I sitt avslutande inlägg tog Sandro Mezzadra upp och diskuterade tendenser inom migrations- och arbetsmarknadspolitiken inom EU. Den kontroversiella och omstridda Bossi-Finilagen som infördes under Berlusconiregeringen i 2000-talets början, för att begränsa invandringen till Italien, har kommit i konflikt med den spatiella förändring som EU och östutvidningen inneburit. Hela kartan för den europeiska arbetsmarknaden har ritats om på några år, och den fungerar illa med den rigiditet högerregimer i flera europeiska länder genomdrivit med stöd av de rasistiska högerextrema populistpartierna kring medborgarskap och invandring. Mezzadra visade på exemplet från Bulgarien, som genom östutvidningen gick från ett emigrationsland till ett imigrationsland, hur Bulgarien kunnat genom sin ”flexibla” hållning till rättighetshierarkierna och medvetna satsning på att ha en stor papperslös och rättighetslös migrantarbetsstyrka lockat till sig kapital och företagssatsningar. På flera stora fabriker i Sofia arbetar nu malaysiska eller indiska gästarbetare eller papperslösa och på Coca colas största europeiska fabrik, som förlagts till Bulgarien, arbetar enbart migrantarbetare från Senegal. Där blir rättighetshierarkin som tydligast, hur det finns ett ekonomiskt intresse i en skiktad tudelad arbetskraft, där det finns en del yrkesskolade medborgare med vissa rättigheter och en relativt hög lön, och en rättslös sektor oskolade prekariserade migrantarbetare, som kan arbeta utanför kollektivavtal, svart och under lägstalönernas nivåer.

Att övervinna denna skiktning och rättighetshierarki är en av de största utmaningar fackföreningsrörelsen står inför idag.