[Tiqqun är en fransk grupp, som på ett kreativt sätt blandar influenser från surrealism, autonomia och situationisterna. De ställer Negri på huvudet och pratar om mängdens konstituerande kraft underifrån som en geggig jantelag, det ”fruktansvärda gemenskapen” där alla håller nere varandra. En återkommande karaktär i deras skrifter är Bloom, för att sammanfatta denna stämning. Men istället för att trilla ner i en fransk ultravänsterpassivitet, utvecklar Tiqqun teorier om ”det immaginära partiet” som gör en deleuzeguattariansk läsning av autonomiarörelsen, inte för att skapa historia, utan för att hämta en vapenarsenal därifrån. Följande text, ”Detta är inget program” kommer här läggas upp styckesvis succesivt under våren. Den är grovöversatt från italienska, och kommer senare korrläsas mot det franska orginalet. Orginalet publicerades i andra numret av tidningen Tiqqun 2001. Här kommer första avsnittet.
På nätet finns Tiqqun här:

Omdefiniera de historiska konflikterna

”Jag tror inte att normala personer tänker på att det kortvarigt finns en risk för ett snabbt och våldsamt disassocierande ifrån staten och ett öppet inbördeskrig. Den tanke som snarare framförs är den om positionernas latenta inbördeskrig, för att använda en journalistiskt uttryckssätt, ett positionernas inbördeskrig som skulle avlägsna all statlig legitimitet.”
– Extremism, terrorism, demokratisk ordning, 1978

På nytt sker experimenterande i det blinda, utan protokoll eller något liknande. Mycket lite har förts vidare, vilket skulle kunna vara tur.
På nytt görs direkta aktioner, sker meningslöst förstörande, den nakna konfrontationen, vägran av varje mediering: de som inte vill förstå, kommer inte hitta några förklaringar hos oss.
På nytt en längtan, ett konsistensplan av allt det som kontrarevolutionen hållit undertryckt i olika decenier.
På nytt autonomia, punken, orgierna och tumulten, men i en ny orörd, mogen och tänkande tid, i brist på nya förklädnader.

I kraft av arrogansen, av de ”internationella polisoperationerna”, av den permanenta segerns kommunikéer, av en värld som man framställer som den enda möjliga världen, civilationens fulländande, har man förstått att göra sig våldsamt avskyvärda.
En värld som trodde att den rensat bort allt runtomkring sig, upptäcker det onda i sitt inre, bland sina egna barn.
En värld som har firat ett vulgärt nyår som millenieskifte börjar nu frukta de verkliga årtusenden.
En värld som länge befunnit sig under en överhängande katastrofs tecken inser motvilligt att det ”socialistiska blockets” sammanfall inte öppnade för denna världs triumftåg, utan snarare för oundvikligheten av dess sammanbrott.
En värld som har proppat i sig motiv om historiens slut, om det amerikanska seklet och om kommunismens nederlag bör betala priset för sin egna oansvarighet.

I denna paradoxala konjunktur konstruerar denna värld, eller snarare dess polis sig en fiende av närmast folkloristiska mått. Det talas om ”det svarta blocket”, om ”den internationella anarkistiska terrorismen” och om en utbredd konspiration mot samhället. Tankarna leds till det Tyskland som beskrevs av Von Salomon i boken ”I proscritti”, som var helt besatt av tanken på en spöklik hemlig organisation ”som spred sig som ett gasmoln” och till vilken man tillskrev alla misstagen från den verklighet som övergivits till ett inbördeskrig. ”Ett dåligt samvete försöker att undgå kraften som hotar den. Den skapar sig ett spöke efter sitt egna behag mot denna förbannelse och tror sig därför garanterat sin säkerhet”, är det inte så?

På andra sidan från den imperiala polisens slitande arbete, finns inte någon strategisk tydbarhet hos de kommande händelserna. Det går inte att strategiskt tyda de kommande händelserna, eftersom detta skulle förutsätta konstituerandet av något gemensamt, det minsta gemensamma mellan oss. Och just detta – något gemensamt – är det som alla är så rädda för, som får folk att lägga in backen till Bloom-läget, orsaker svett och förtvivlan eftersom det återför en univocitet (univocità) rakt in i hjärtat av vårt osäkra liv. Avtal är vi iallafall vana med. Men vi har flytt från allt som liknar en pakt, därför att en pakt kan man inte avsäga sig; man respekterar eller förråder den. Och det är i grunden detta som är det svåra att förstå: det är positiviteten av något gemensamt som avgör en negations genombrott; det är vårt sätta att säga ”jag” (io) som bestämmer vårt sätt att säga ”nej” (no). Vi förvånas ofta av avbrotten i förmedlingarna av historien, av det faktumet att det i över femton års tid inte längre finns någon ”förälder” som är kapabel att berätta om sitt liv för ”sitt” barn, att göra denna historia till en berättelse som inte bara är en utspridd diskontinuitet av löjliga anekdoter. Detta som man har tappat är i själva verket förmågan av upprätta en kommunikativ relation mellan vår historia och Historien. I grunden för detta finns den övertygelse som innebär den singulär existens förkastande, kapitulerandet inför ödet, att man förtjänar lite fred. Bloomarna trodde att det räckte att desertera från stridsplatsen för att kriget skulle ta slut. Men så är det inte. Kriget är inte avslutat och de som vägrade acceptera det hittar man idag endast lite sämre rustade, lite mer vanställda än de andra. Den enorma magmafält av resentiment som idag sjuder i Blooms inre och som aldrig får utlopp att tillfredställa sitt begär att se huvuden falla, att få tag på en gärningsmän, av få en slags generaliserad ånger för hela den genomlöpande historien, som skönjes på andra sidan (sgorga da lì). Vi behöver en omdefiniering av den historiska konfliktualiteten, men inte utifrån en intellektuell synvinkel utan från en vital.

Vi talar om en ”omdefiniering”, eftersom de historiska konfliktualiteten har en definition sedan långt tillbaka, nämligen ”klasskampen”, som man tillskrev varje öde i den förimperiala perioder. Denna definition fungerar inte längre. Den är dömd till att paralysera, skapa olycka och skitsnack. Var enda krig kan inte föras eller varje liv levas i en korsett från en annan tidsepok. För att fortsätta kampen idag måste klassbegreppet avvecklas och med denna hela raden av stamtavlor (cerificate origini), försäkrande sociologismer (sociologismi rassicuranti) och identitetsprotester. Klassbegreppet kan idag mest fylla funktionen, snarare än att spola i nevrosernas toalett, att fortsätta separerandet och anklagandet, som man i Frankrike på ett så mordid sätt ägnar sig åt i alla olika miljöer hela tiden. Den historiska konfliktualiteten är inte längre motsättningen mellan två molära klumpar, två klasser, de exploaterade och exploatörerna, de dominerade och de dominanta, de styrande och utövarna, där varenda individuella fall går att dela upp mellan dessa två. Frontlinjen löper inte längre löper rakt igenom samhället, utan passerar idag rakt igenom varenda person, igenom det som gör var och en till medborgare, dess predikat och det övriga. Inom varenda miljö reser sig dessutom kriget mellan den imperiala socialiseringen och det som i sista stund undanflyr denna. En revolutionär process kan startas från vilken punkt som helst i biopolitikens väv, från vilken enskild situation som helst och som växer till utbrytandet av korsande flyktlinjer. Det är antalet sådana intervenerande processer och utbrott, som bildar ett gemensamt konsistensplan, ett plan av antiimperial subversion. ”Det som utgör det generella i kampen är att det är samma maktsystem, alla maktens utövnings och tillämpningsformer.” Detta konsistensplan har vi kallat ”det inbillade eller immaginära partiet” (”Partito immaginario”), för att med detta namn synliggöra både det konstgjorda i dess nominella representation och lyfta fram politiken, vilket är det viktigaste skälet. Som varje konsistensplan är det immaginära partiet samtidigt både närvarande och måste konstrueras. Att bygga partiet betyder idag inte längre att bygga den totala organisationen, inom vilken alla skillnader i etiska synsätt på kampen har skjutits åt sidan; att bygga partiet betyder idag att fastställa livsformerna (forme-di-vita) i deras mångfald, att intensifiera och göra dessa relationer komplexare och framarbeta mellan oss på mer subtila sätt det möjliga inbördeskriget. Eftersom imperiets mer skrämmande knep är att reducera allt till stora kontraster – reducera alla som gör motstånd mot dem till ”barbari”, ”sekter”, ”terrorism” eller”motsatta extremismer” – är en grunduppgift i kampen för att bemöta deras konfrontationer uppgiften att inte tillåta någon förväxling mellan det immaginära partiets konservativa fraktioner – frihetliga miliser, högeranarkister, integralister, insurrektionalistiska fascister, bondesamhällets försvarare – och de revolutionära fraktioners experiment att äga rum. Konstruktionen av partiet ställs inte längre i termer av organisation utan i termer av cirkulation. Detta innebär att om det fortfarande existerar ett ”organisationsproblem”, handlar detta om att organisera cirkulationen inom partiet. Eftersom det bara är intensifierandet och framarbetandet av möten mellan oss som kan bidra till en process av etisk polarisering, till partiets konstruktion.

Det är helt klart att historiens lidelse rent allmänt är ett prerogativ (appannaggio) från kroppar som är oförmögna att leva i nuet. Om vi trots det utan att lämna denna plats återvänder aporia till kampcykeln som startades i början på sextiotalet, kan denna idag öppna en ny. Under följande sidor finns talrika referenser till Italien på sextiotalet; detta val är inte en slump. Utan att göra det alldeles för långrandigt, kommer vi utan svårighet kunna visa hur det på denna tid var naknare och brutalare former sattes i spel och att dessa som sådana till stor del finns kvar hos oss ännu idag, även om det nu tar mindre extrema former. 1978 skrev Guattari: ”Hellre än att betrakta Italien som ett särfall, som är intressant för graden av sin avvikelse, borde vi inte snarare försöka att förstå andra sociala, politiska och ekonomiska situationer, sådana som framstår som stabilare, härledda från en mer garanterad statlig makt, genom att korsa dem med en tolkning av de spänningar som idag korsar denna plats?” Sextiotalets Italien är återigen, igenom alla dess implikationer, den insurrektionella rörelse som är närmast oss. Från denna händelse måste man utgå, men inte för att göra historia av en rörelse, utan för slipa vapnena för det kommande kriget.

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

Våren 2004 avslutades Disobbedienti som projekt i Italien. Bakgrunden till beslutet var att den bredare rörelse, globaliseringsrörelsen och krigsmotståndet – som en kampcykel hade ebbat ut och sågs som en avslutad kampfas. Den enhetliga identiteten som ”Disobbedienti” löstes upp en mer mångfacetterad rörelse i sina singulära beståndsdelar av sociala center, solidaritetsnätverket Ya Basta, kommunikationsstrukturen Global, prekariat-kampanjer, migrantstödtjänsterna Melting pot och husockupationer. Följande uttalande i fem delar, som succesivt kommer att läggas upp här, utvärderar Disobbedienti Nordöst (Padua, Venedig, Trieste) sin analys och strategi att arbeta i globaliseringsrörelsen och antikrigsrörelsen, genom konfliktpraktiken ”social olydnad”. Här följer första delen av fem:

När vi tänker på konceptet ”rörelse” kan vi bara göra det som ett biopolitiska begrepp. Rörelsen är inte skiljd från livet. Den är i grund och botten ett biopolitiskt uttryck och som definierar sig utifrån att förändra just bios dynamik – av just denna konkreta livsform – för att komma till ett ifrågasättandet av den sociala och politiska dynamiken. Rörelsen som ett biopolitiskt uttryck följer inte en linjär tid. Den rör sig likt naturen på ett cykliskt sätt. Och det är den cykliska tiden som visar på rörelsens faser.

Rörelsens cykler skiljer sig inte bara i intensitet, dess förenade kapacitet och uttrycksformer utan även i aktionsprioritet. I slutändan är cyklerna eller rörelsernas faser helt klart länkade till den styrande kapitalismens (idag i sitt imperiala uttryck) cykler eller faser och dess kriser. Som en biopolitisk dynamik definierar sig rörelsen som ett globalt svar på den nyliberala exploateringen och förödelsen, inom de strukturella kriserna för maktutövandets mekanismer. Rörelsen är ett globalt möjligt rum, inom vilken subjektivitet, rörelserna och nätverken praktiserar ett ömsesidigt korsbefruktande och i konfliktutövandet experimenter med praktiker och kraftansamling. Det imperiala maktutövandet långa kriscykler, som idag framträder som strukturella, kan motsvara rörelserns långa cykler. Men enbart detta konstaterande räcker inte, då finns risken att återfalla till en vetenskaplig objektivism och determinism: det globala kapitalistiska kristillståndet gynar helt klart öppnandet av ett socialt och politiskt rum för rörelsen, som är ett alternativ och i konflikt med makten, men detta kan aldrig upphöjas till ett objektivt och automatiskt fakta. Determinationerna och de subjektiva påtryckningarna är avgörande i denna beskrivning. Förmågan att avläsa tendenser som affirmeras inom de långa kriscyklerna, är en verkliga förutsättning i vilken konflikten för en radikal omvandlingen av det existerande kan affirmeras och multipliceras. Även om faserna fortsätter att växla och tiden har en cyklisk rytm, går det inte att tvivla på faktumet att vår tid kännetecknas av en stor tragedi: det globala permanenta kriget. Att kriget var en av de möjliga varianter som kunde framträda ur den komplexa nyliberalism, var redan förväntat inom analyserna av den globaliserade kapitalismens imperiala karaktär.

Utgångspunkten var nyliberalismens nödvändighet av ett heltäckande regeringsutövande över världsmarknaden, där affirmerandet av kriget var ett strukturellt och organiskt vilkor för processen av imperialt konstitutionerande. Kriget har blivit en permanent ordnande faktor för världsherraväldet, ett inslag som är omöjligt att klara sig utan för att på olika plan kunna utöva den imperiala suveräniteten. Det senaste deceniets historia förekommer detta i tre huvudsakliga varianter, som många gånger stått i motsättning till varandra: ”internationella polisinterventioner” med syftet att upprätthålla de nuvarande internationella rättigheterna, legitimerade genom FNs säkerhetsråd omänskliga uttalanden; ”det humanitära kriget”, som Nato utför och som först i efterhand får FNs stöd, som en europeisk och reformistisk gest på konfliktens teater, och slutligen ”det preventiva kriget”, som baseras på USAs unilaterala val, utifrån det amerikanska totala politiska och militära herravälde, med starka förbindelser till företagen och de nykonservativa affärsgruppernas ekonomiska intressen.

Men det gemensamma draget i den komplexa nyliberala påförandet är den fullständiga sammanblandandet mellan yttre och inre krig, hur krigsapparaten i aktion förvandlats, dess konstanta närvaro i varje hörn av världen och hur man hanterar den som en normal kontrollapparat. Militärutövande blir polisiärt och samtidigt förändras polisens uppgifter – vilket även går att se på deras utrustning – från att bara vara intern kontroll och repression till att insättas i, tränas och anpassas till de nya krav som ligger i nivå med det ”interna kriget” som den permanenta och globala konfliktdimensionen påför.

Erfarenheten från Genua gav oss möjligheten att även i kronologiska datum slå fast dessa förvandlingar: karbinjärernas attacktrupper som släpptes lös mot G8-demonstranterna och som rent formellt blev den fjärde väpnade styrka under D`Alemas ledning, byggde vidare på de olika tidigare erfarenheterna som de fått i Somalia och Kosovo och är den orginalkärna som Multinational Specialized Unity (MSU) som idag ockuperar Nassirya skapades ur. De är inte ensamma. De nya europeiska ”antiterrorism”-direktiven, mandaten för internationella arresteringar och de internationella tribunaler, skapades med ursprungssyftet att försvara de mänskliga rättigheterna (som i pilotfallen Pinochet-Garzon och Milosevic-Del Ponte). Men alla dessa aspekter och nyupprättandet av denna brottsbekämpning på en världsomfattande nivå, bevisar hur krigstillståndet påfört mer generella restriktioner av både kollektiva och individuella rättigheter och friheter. Kriget är globalt i rummet och permanent i tiden, det representerar inte en övergångskonjunktur eller är bara något förknippat med mellanimperialistiska konflikter och jakten på råvaror, som kapitalet alltid har ägnat sig åt, utan snarare den nya nivån av produktion och påförande av styrning på mänskligheten, att vara tvungen att lyda världsmarknadens regler. Kriget antar här i grund och botten sin karaktär av imperialt ordnande: den står över och upphäver den tidigare existerande internationella rätten och överdeterminerar de enskilda nationalstaternas konstitutioner, som dessa stater blir garanterade igenom den politisk-militär interna kontrollen av den ekonomiska ordningen, härledd från de övernationella institutionerna och makterna som inte är demokratiskt legitimerade. Men som allt visat, framkallar styret av världshandeln och den imperiala konstitutionen inte bara konflikter mellan olika teorierna om hur denna övergång ska styras, utan de tvingas också överallt ta med en ”besvärande” faktor i räkningarna: undandragandet, vägran och revolterandet från stora delar av deras undersåtar.

Italien översatt – eller bara en fri tolkning. Att lära sig ett språk är en process. Det är en process som tar tid, där man måste kliva in i meningarna, både som text och som diskurs, i språket som social kommunikation och de sociala sammanhangen där språket produceras för att kunna tillgodogöra sig dess rikedom, tusen plattåer och nyanser. Men tid är något som jag inte har, jag drivs snarare av den voluntaristiska aktivismens otåligthet att snabbt ta sig från A till B, alltid flackandes med blicken mellan platsen jag är just nu och dit jag vill komma. Och jag har ändå alltid tyckt bäst om att lära mig mitt i en process, kasta sig ut för stupet och lära sig flyga medan man är i luften.

Närmaste tiden kommer jag slänga ut en mängd väldigt ofärdiga grovöversättningar, texter som aldrig skulle hålla att publicera i böcker och tidningar. De artiklarna kommer jag återkomma till allt eftersom jag lär mig språket och putsa på, förbättra och långsamt få en struktur i. Jag lägger upp dem nu, dels behöver jag förvara dem någonstans, veta vad jag har de senaste versionerna i en kringflackande nomadtillvar, och dels vill jag slänga ut en del texter som känns som aktuella, för att ge en diffus glimt av diskussioner som rasar för stunden i det italienska laboratoriet och som känns relevant att snabbt kunna förmedla – då är syftet snarare aktivistiskt, att ge en överblick, kasta fram heta verktyg som är i brådskande behov av att användas, än att presentera en textnära översättning… den biten får succesivt växa fram: jag markerar vilka texter som fortfarande arbetas med, ifrån vilket språk det är översatt och vilka som är ”slutgiltiga versioner”. ”Du har ju i alla fall fått det rätt till 50%”, som en italiensk vän konstaterade.

no/work/in/process/progress

Hösten 2003 inledde Rifondazione Communista återigen en diskussion om våld som politisk kampmetod, inför tioårsjubileet av zapatisternas kamp. Diskussionen kom i lika hög grad att innebära en markering från det italienska kommunistpartiet mot den autonoma strömningen Disobbedienti, där deras ungdomsförbund ingick. Strömningen hade blivit stark inom partiet genom globaliseringsrörelsen. Förutom Disobbedienti, drogs flera gamla autonoma teoretiker, som Mario Tronti och Paolo Virno in i diskussionen. Det här är Virnos bidrag till den infekterade debatten.

Vi borde verkligen släppa fetischismen av relationen våld-ickevåld. Det är helt klart idiotiskt att mäta kampens radikalitet genom nivån av dess illegalitet och det är att upphöja handlingarnas ursäkter till ett oifrågasättbart kriterium. Å andra sidan, är inte detta det som vi ägnar oss mest åt: i det som refereras till som konflikt, ger sig den rörelsen från doldhet till synlighet alltid på att försöka förändra de ”eviga principer” som yrkespolitikerna antagit.

Kring den gamla, men inte uttömda, frågan om kampens former går diskussionen i cirklar, tar sin tillflykt till sofismer och bekvämt citerande. I en närmare analys syns att denna debatt lider av en kedja av effekter ifrån en drastisk förändring som skett i det teoretiska paradigmet. En förändring så betydande att den kan dela vad som verkade odelbart och förena det som verkade vara motsatt. För att sammanfatta denna: kampen mot lönearbetet, till skilllnad från kampen mot tyranni, är inte längre sammankopplad med det bestämda perspektivet att ”ta makten”.

På grund av denna kamps ganska framåtsträvande kännetecken börjar detta framträda som ett helt igenom ”social” förvandling, som konfronterar ”makten”, men utan att drömma om en alternativ statsorganisation. Tvärt om har den snarare som mål att dra sig ur och utplåna alla former av herredömme över kvinnor och mäns aktiviteter och göra slut på staten. Medan den ”politiska revolutionen” tidigare betraktades som den oundvikliga premissen för att förändra och förvandla sociala relationer, har det nu blivit ett preliminärt steg.

Kampen kan leda sin destruktiva natur till sitt (logiska) slut bara i den grad den redan antagit ett annat sätt att leva, kommunicera och producera. Bara om det redan finns något att förlora bortom ens bojor. Den både dyrkade och förbannade våldstematiken var utan tvekan sammakopplad med ”maktgripandets” tvåeggade svärd. Vad händer när den existerande statsformen ses som den sista möjliga statsformen, som förtjänar att fördärva sig självt och rasa samman, men som helt klart inte kan ersättas med en överstat av ”alla människor”? Blir inte möjligtvis då våldet den nya kulten som kommer följa? Det verkar inte så. Vi har i varje fall sett oförutsedda paradoxer, där tillflykten och tillgripandet av våld skulle kunna ses i förhållande till en positiv ordning som skulle försvaras och skyddas. Utträdandet (exodus) ur lönearbetet är inte en konkav handling, ett algebraisk fråndragande. Vi måste kunna konstruera olika sociala relationer och nya livsformer: vi måste ha mycket kärlek för det nuvarande och mycket uppfinningsrikedom. Därför kommer konflikten att starta utifrån att kunna bevara det ”nya” som den i denna process har upprättat. Våld, om där är våld, strävar inte mot en morgondag, utan snarare ett förlängande av det som redan existerar, om än informellt.

Ställda inför hyckleriet eller den distraherade godtrogenhet som idag kännetecknar diskussionen om legalitetet eller illegalitet, är det värt att återvända till en förmodern kategori: ”ius resistentiae”. Med detta uttryck syftade den medeltida rätten inte på den självklara fallenheten åt ett legitimit självförsvar när man attackerades. Inte heller förstods det som en allmän resning mot den konstituerade makten. Den rätten skiljer sig också tydligt från ”uppvigling” och ”uppror”, i vilken revolterna görs mot de rådande institutionerna, med syftet att upprätta andra sådana. ”Rätten till motstånd” har, som kontrast, en ganska specifik och särskild mening. Den kan utövas när en hantverkares företag eller ett helt samhälle, eller till och med en individ, anser att några av dess positiva privilegier – värderade utifrån tradition eller rent faktiskt – ändras av en centralmakt. Den viktiga punkten med ”ius resistetiae”, som konstituerar dess väsentliga intresse i termer av frågan om legalitet eller illegalitet, är försvaret av en effektiv, faktiskt ”redan” uppnådd förvandling av livsformerna. Små eller stora steg, små sammanbrott eller stora framryckningar i kampen mot lönearbetet tillåter en obegränsad rätt till motstånd, och förkastar samtidigt teorier om kampen som inbördeskrig.

/ Paolo Virno

http://rekombinant.org/article.php?sid=2471

I en artikel den 30 november för tio år sedan skrev jag om Debords död: ”Debords självmord är inget annat än hans självmord och det är fel att tolka det som en del av hans teori”. Det är verkligen fel att tolka en sådan komplex handling, ett självmord, utifrån några politiska och filosofiska komplikationer. Efter att ha betonat det, måste vi idag inte bara fundera över situationisternas teoretiska arv, utan också denna åtbörd som en föraning. Idag kan vi nyläsa hela den situationistiska erfarenheten som en föraning, ett smärtsamt varsel.

Den situationistiska rörelsen upplöstes just när det på Paris väggar började dyka upp graffiti som ”all makt åt fantasin”. 1968 genomfördes drömmen från de historiska avantgarden, dadaismen och surrealismen: drömmen om upphävandet av konsten, det dagliga livets rutiner och framför allt ett sammanförandet av dessa två: drömmen om ett liv där olikheten segrade över upprepningen. Senare upptäckte vi hur fantasin utkristalliserades till Bilden och hur bildens dominans paralyserade fantasin. Maskiner för en standariserad produktion av Bilden har infiltrerat och trasslat in det kollektiva sinnet genom att införa psykisk, lingvistisk och relationell automatism. Vi måste se att verkliga samhällen inte längre är kapabla att i sin fantasi föreställa sig någonting, om det inte innan har producerats i det Globala Standariserade Systemets laboratorier.

I hans mest hyllade verk kallade Debord denna standariserande effekt av fantasin/handlandet för ”Skådespelet”. Skådespelet är vad som måste ses men aldrig kan levas.

68-generationen lämnade efter sig ett tragiskt arv. Förväntningarna att nå lycka var konstitutiva för den generationens kultur. Födda efter det mest förödande kriget i historien, lovade de att aldrig lida under ett sådant omänskligt våld igen. Denna förväntning sveks två gånger. Först fullföljdes inte skapandet av det utomhistoriska lyckans samhälle (situationerna). Det gick inte att organisera vetenskapligt eftersom vi (dialektiskt) förväntade oss att lyckan skulle komma ur historien, ur realiserandet av kommunismen och med den ickealienerade totalitetens ankomst. För det andra är historien inte platsen för lyckan, och detta ger upphov till dialektikernas sorg.

Om situationismen inte hade varit hegeliansk skulle den börjat smita ifrån historien och dess totaliserande anspråk, för att undandra sig totaliteten av exploatering och krig. Vad kan ”situation” annars betyda, om inte detta: ett existentiellt rum som är fantiserat och skapat enligt regler som inte lyder några av totalitetens principer? Men 1968 (och situationisterna med dem) kunde inte tänka sig själva som flykt, bortdragande och aktiv desertering. De ville se sig själv som en ny totalitet på väg att skapas.

Debord var den sista hegelianen, den sista stora dialektikern, även om han paradoxalt nog kunde ana det sista utformandet av ett fält där dialektiken inte längre var effektiv, varken som förklaring eller som praktik.

Den nuvarande semiokapitalistiska verkligheten framträder genom en digital förvandling av den kommunikativa produktionen och bär inga spår av en dialektisk negation, och fortsätter heller inte en process av totalisering. Det som tvärtom dominerar i nätets sociala universum är fragmentering. Förväntningarna på dialektiken blev en fälla och hindrade den kognitiva, produktiva, fantiserande och existentiella makten från att vändas till positiva former av lyckliga enskilda situationer. Post-68-samhället har nu denna möjlighet.

Därför revolterar det kognitiva arbetets produktiva makt mot existensen och de kognitiva arbetarnas lycka, skådespelets makt av social kommunikation revolterar mot den sociala kommunikation som är avsedd att vara en process av delande av liv.

Debord såg dialektikens gräns, men han ville inte övervinna den, gå bortom, lämna besattheten efter den historiska totaliteten och fritt följa sin påbörjade väg. När jag säger Debord här, vill jag säga alla oss som inte kunde (och som varken kan eller kanske aldrig kommer att kunna) befria oss från Hegel och den historiska horisonten. Punken fortsatte konsekvent nog vidare på den sitationistiska rörelsens väg och uppfattade upplösandet av varje möjlig framtida totalitet. Slagordet ”No future” signalerade att ingen tolererbar totalitet någonsin kunde vara möjlig. Och självmord har blivit ett spritt socialt beteende, eller till och med ett vapen mot andra och en själv: som den enda flyktvägen från det otolererbara lidandet i en existens där allt förstånd har utplånats.

/ Franco (Bifo) Berardi

Radikal teori förskjuten till antipoden

Språk och praktiker, arv och användbarhet av det italienska rörelselaboratoriet för utarbetandet av en politik kapabel att ena kroppen och språket för att möta den globaliserade världens utmaningar.

Konferensen ”Italian effect” den 9-11 september var ett försök att börja med uppgiften att uppfinna en dagens politik passande för det permanenta kriget, prekära livet, mediatortyren och postkonstitutionella demokratins tidsålder. Baserad på och hämtandes inspiration från det stora uppbåd av ”radikalt tänkande” som har framträtt i ”Laboratoriet Italien” sedan 60-talet, försökte konferensen att härleda konceptuella och politiska instrument som inte bara konfronterar den nuvarande globala situationen utan också för att leva trots den, för att upptäcka former av affekter, fantasier och relationer som kan dra sig undan den finansiella och militära kontrollen. Detta är helt klart angelägna målsättningar, sådana som man varken närmar sig med storslagenhet eller desperation, under Sydneys blå himmel, långt ifrån krigets teater i Irak eller Berlusconis tv-studios, men utan att på något sätt stå utanför den globala logiken av rädsla och styrning som de båda omfattar. Vad finns det för mer påtagliga bevis på denna koppling än på det sättet som konferensens diskussioner avbröts av nyheterna om två skrämmande (men just nu högst väntade) händelser: kidnappningen av en italiensk kvinnlig hjälparbetare i Bagdad och bombandet av den australiensiska ambassaden i Jakarta. I denna tid har vi blivit vana med de ögonblickliga förmedlingarna av avlägsna faror, faror som alltid hotar att (och ibland gör) dyka upp utanför vår dörr. Men hur rör sig tanken över jorden? Kommer den fram utmattad och jetlaggad som en internationell besökare som flugit till Sydney för denna konferens? Kommer den klädd i ASCII-tecken som de texter vi läser på nettime eller rekombinant? Måste den, som Hardt och Negris skrifter, tagit ”den internationella engelskan” som språklig form om den ska få maximalt genomslag? Alla dessa frågor ger en antydan om en form av politik, och varje beskriver en form av överföring och förskjutning som bland annat har underlättat den ”radikala italienska teorins” malplacerade globala spridning de senaste fem åren.

För att bedöma arvet och användbarheten i dessa tankar, som har växt fram ur det italienska laboratoriets avlägsna kontext, måste vi ställa frågor om dessa tankars gränser och kvaliteter. Vi måste ”provinsialisera” dem, försöka se både deras möjligheter att besmitta andra teorier och praktiker och deras misslyckanden i att svara på frågorna och problemen som är främmande för den italienska kontexten. Denna process måste alltid inbegripa översättningar, men inte bara i den lingvistiska bemärkelsen utan även i en vidare politisk och kulturell bemärkelse. Och som i alla översättningar är det alltid något som kommer till och något som går förlorat. Inget vore mer pretantiöst eller ineffektivt utifrån den australiensiska politiska kontexten, än att bara försöka flytta över koncept eller strategier sammanfogade i Italien till de lokala rörelsernas praktiker, som om de var färdigt förflyttbart gods, tankar lösgjorda från kontakt med levande kroppar. Hur många sociala center har inte misslyckats i Sydney eller Melbourne? Hur många aktivister eller ungdomar har ryggat tillbaka vid användandet av begrepp som ”mängden” eller ”sociala fabriken”? Hur många aktivister har idealiserat den italienska rörelsens uttryck, som om deras imponerande kraft och organisation aldrig hade stött på negativa känslor och handlingar som fruktan, frustration, blockeringar eller med våld (som var så tydligt fallet i slutet av 70-talet)?

Faran i att försöka att separera språket och tanken från kropp och praktiker, dyker upp gång på gång igenom konferensen. Interventionerna av Ida Dominijanni och Susana Scarparo tryckte på just denna punkt när de undersökte de assymetriska historiska relationerna mellan den feministiska ”skillnadens filosofi” och de operaistiska och postoperaistiska perspektiven. Bifo undrade, när han talade om mediaaktivismens kontext, om den virtuella kommunikationen som kännetecknade den första fasen av globaliseringsrörelsen (från Seattle till antikrigsprotesterna våren 2003) antydde en form av avsexualisering, ett tillbakadragande från känsligheten. Det skulle kunna hindra skapandet av ett område av ömhet och kärlek, som motståndet mot den nuvarande globala konflikten skulle kunna utgå ifrån. Det var mot denna hårfina gräns mellan språk och kropp som konferensens kollektiva tanke vände sig i ett förvånande sammanhängande affektivt tonläge, som förde samman akademiker, aktivister, datanördar och lokalinvånare från italienska stadsdelar på ett oväntat och oförutsätt sätt.

Vilka praktiska riktningar kan räddas från analyserna, diskussionerna, de konceptuella interventionerna och mötena som ägde rum i Sydney? Först måste vi fråga oss vad som kan göras med den politiska kunskap och praktiker som har format sig själva på nätet? Hur kan de kontakter och kommunikationskanaler som etableras i cyberrymden föras tillbaka till kroppen och livet (bios) på sätt som erkänner de politiska relationernas ömsesidiga inblandning med erfarenheterna från känslor, sensation och begär? För Ned Rossiter var detta i huvudsak en fråga om fantasi och konstruerandet av nya institutioner, institutioner likt Sarai Media Centre i New Dehli, som växte fram ur organiserade praktiker av nätverkande. Andra som Tim Rayner och James Arvanitakis såg vägen framåt i ett kritiskt användande av mängden som koncept. För Ilaria Vanni och Marcello Tar, som undersökte de estetiserade praktikerna som omger helgongestalten ”San Precario”, finns ett behov att föra tillbaka frågorna som rör prekärt kognitivt arbete till former av engagemang som erkänner glädjen och den koppling som existerar till den andra sidan av den mänskliga utsattheten och beroendet. Melinda Cooper betonade behovet att uppfinna en politik som bemöter den ”preventiva” logik inte bara som utförs genom Bush-doktrinen om ett permanent krig, utan också manifesterar sig i biogenetiken och miljövårdens nuvarande praktiker. Angela Mitropoulos placerade i den juridiska doktrinen om habeas corpus som den centrala punkt där makten omdefinierar relationen mellan kroppen och det politiska uttrycket, under den nuvarande globala krigskatastrofen. Detta är bara några av de många röster som hördes på konferensen ”Italian effect”, som arbetade mot en politik som skulle ta den nakna kroppen av det mänskliga djuret (i dess känslighet för beröring/skada och dess arbetsförmåga) både som symbol och utgångspunkt för praktisk handling.

Utmaningen som en sådan politik måste möta, är att konfrontera den komplexa skillnadens geografi som befolkar den globaliserade världen. Den ojämlika fördelningen av sårbarhet och arbete, behöver en uppdaterad analys av klassammansättningen. Möten med kroppen för in vad de italienska feministerna kallar en ”brytning” av skillnader (av kön, ras och ålder) till de politiska diskursernas drift. Och den kulturella skillnaden, oavsett hur mycket dess konstituerande hybriditeter har integrerats i den kapitalistiska marknadens arbete, skapar utmaningar för de politiska relationerna som har tagit sig ett globalt uttryck. Att arbeta sig igenom denna komplexitet betyder att erkänna att översättningen av tankar och politiska praktiker alltid verkar i två riktningar och att, av just den anledningen, mottagandet av de ”radikala italienska teorierna” utanför Italien måste fortsätta vara av ett inneboende intresse för ”radikala italienska teoretiker”. Det är genom att verkligen erkänna och arbeta på att överbrygga de politiska begränsningar och snubbeltrådar som visat sig i översättningarna av de ”radikala italienska tänkarna”, som deras vänner i andra delar av världen kan hoppas att finna en väg bort från nationalismen och våldet som hemsöker jorden.

/ Brett Neilson

Ett praktiskt lexikon för den italienska effekten, en konferens i Sydney om influensen från det radikala Italiens det senaste årtiondet.

Från 70-talets italienska laboratorium till det globala laboratoriet för en politik mot krigets former.

Det finns en effekt av globaliseringen som varken dess mest entusiastiska förespråkare eller dess mest apokalyptiska kritiker lyckas att klart tydliggöra: det är vad den ger upphov till på tankeplanet. Precis som på andra plan, säger teknologin oss mycket men inte allt. Vad vi står inför är inte bara en förbättrad enkelhet att kommunicera och sprida idéer, källor och texter. Med utbytet av erfarenheter och direkta kontakter med människor, kontexter, platser, tider och andra tillfällen, uppkommer ett annat tankeproduktionssätt. Tvärtemot de vanliga föreställningarna, är denna effekt varken en av mild homogenisering eller en enkel kontamination. Snarare är det en riskfylld men fruktbar förskjutning som förändrar perspektiv, ändrar dimensioner, betonar förbisedda egenarters betydelse, tvingar fram en rå konfrontation med ”det andras” obekanta former, och befriar mentala associationer som har hållits under ytan. I Sydney, under en internationell konferens tillägnad den ”italienska effekten” på radikal politisk teori skedde allt detta delvis tack vare den ”globala stadens” välkomnande miljö, i vilken multikulturella utbyten och översättningar (lingvistiska, politiska och konstnärliga) både är en dygd och en vardagsnödvändighet.

Konferensen organiserades av fem forskare från ett konsortium bestående av fyra universitet, av vilka alla har ett intresse i den italienska politiska och intellektuella miljön: Brett Neilson (som jag skriver tillsammans med), Ilaria Vanni, Michael Goddard, Melinda Cooper och Timothy Rayner. Vad som stod på spel var försöket att verifiera hypotesen att ett skifte är på väg, i från den utbredda influensen av fransk teori (Foucault, Deleuze, Derrida) i de australiensiska politiska studierna – och mer allmänt i den angloamerikanska världen – över till ett intresse för italiensk teori eller, för att vara mer exakt, vad organisatörerna valt att kalla ”radical Italian thought” efter titeln på Michael Hardt och Paulo Virnos bok. Dessa teorier omfattar allt från 60-talet och 70-talets operaismo, 90-talets postoperaismo till cyberkultur och teorier om sexuell avvikelse (sexual difference) – kort sagt, arbetet som kom ur det italienska ”politiska laboratoriet” från 1968 och framåt. Dessa teorier har nu aktualiserats och nyformulerats i kölvattnet av den världsvida framgången för Hardt och Negris Empire, det internationella anseende Agambens arbeten fått (i Australien har speciellt temat om koncentrationslägren använts för att förstå det historiska traumat om relationen mellan aboriginals och det politiska traumat kring behandlingen av flyktingar), Internet och mediaaktivismens exploderande politiska potentialitet (särskilt på en kontinent där, mer än någon annanstans, Internet har betytt ett kvalitativt språng för kommunikation och förbindande) och uppmärksamheten riktad mot den italienska feminismen (som är mer levande här än på andra platser tack vare den starka närvaron av italiensktalande kvinnliga forskare på universiteten).

Denna händelse, vilket du kommer få se, riskerade att resultera i bara en tolkning och idealisering av ett politiskt och teoretiskt arvegods. Detta skulle ha varit tacksamt för oss i Italien där det fortfarande finns en tendens att stämpla 70-talet som ett förbannat årtionde, radikala tänkare som ”ondskefulla lärare”, skillnadens feminism som en esoterisk strömning och så vidare. Men detta skulle inte varit särskilt användbart för att skapa ett fruktbart utbyte med nutiden. Som tur är gjorde förskjutningens effekt detta jobb åt oss, och fungerade för att sätta det italienska laboratoriet som utgångspunkt för ett nytänkande av politikens nödvändighet idag (i en global situation som redan har gjort premisserna som den ”radikala italienska teorin” utgick ifrån på 90-talet föråldrade). Trots valet som snart ska ske (australiensiska valet är den 9 oktober och är en tävling mellan Howard och Latham, som liknar Bush och Kerrys kampanjer), är det ”postrepresentativ politik” som är det som står högst i kurs, inom den levande intellektuella kontext som forskarna och studenterna i Sydney skapat. I detta hänseende är det som återknyter mest hem från krigets teater inte bombandet av den australiensiska ambassaden i Jakarta utan den antropologiska katastrofen som visar sig dagligen med bilder av tortyr och halshuggningar.

Genom att byta årtionde och byta scen, förändras också tonen i den antagonistiska politiska teorin. I en värld där Imperiet återupptäcker flaggor och nationalistisk politik, där det postmänskliga visar sig som omänskligt, cyborgen inkarnerar sig själv som kamikazie, och soldaten Lyndie England torterar irakiska fångar med ett koppel, kan vi fortfarande ställa Spinoza mot Hobbes, hålla på en mängdens framtid som aldrig korsats med det negativa, hålla begärets politik vid liv, lita på kommunikationsteknologier och virtuella mötesplatser eller hitta ett värde det sexuellt avvikande? ”Panoramat har förändrats”, säger Franco ”Bifo” Berardi (som också har skrivit om konferensen på www.rekombinant.org) och han tar som exempel upp Internet, mediaaktivismen och teorin om kognitariatet.

90-talets teknologiska optimism stöter nu på en dubbel gräns: betonandet av den virtuella kommunikationen sker på bekostnad av kroppen och betonandet av infosfären sker på bekostnad av psykosfären. Kroppslighet, sexualitet, sensualitet, kontakt, känslosamhet och det omedvetna psykiska bearbetandet av information har i den kognitiva makten och den blixtsnabba kommunikationens namn fått packa ihop och ställas in. Det är först nu som kroppen, känslorna och sexualiteten kommer med beräkningen. Från krigets teater och den förmedlade uppsättningen av en fantasins politik, manipuleras vi ovanifrån. Medan samtidigt är vi underifrån oförmögna att svara med praktiker som är lika kapabla att mobilisera förståndet och det omedvetna, diskurser och passion, kropp och sinne.

Har brottet mellan kropp och språk, begär och rationalitet (från vilken den moderna politiken har livnärt sig sedan dess födsel) också lyckats att implantera sig i den alternativa postmoderna politiken? Risken finns, och det är samma risk som feminismen upptäckte, åtminstone i den italienska rörelsen, redan från starten när den bröt med den politiska 68-generationen genom ett feministiskt exodus. Hur mycket intressantare blir det att tänka denna brytning, dess effekter och möjligheterna till en förnyad dialog mellan kvinnor och män från denna politiska generation och den som formas nu. Det är en historia som delvis är skriven men som helhet fortfarande måste skrivas. Utgångspunkten måste vara de lingvistiska kontaminationer som rör sig mellan ”radikal teori” och teorier om sexuell avvikelse, men som ändå misslyckas med att förringa avståndet mellan två avgörande och förbundna punkter: synen på subjektivitet och förändringens praktiker. Det är inte en slump, eller så verkar det för mig, att det i Sydney, med ett mildare klimat än i Italien (även i förhållande till politiskt och intellektuellt utbyte mellan kvinnor och män), är några angelägenheter som visar sig vara gemensamma: Behovet att placera kroppen i första rummet. Och behovet att diskutera kärlekens politik. Men då inte (eller inte enbart) som i Vietnam-tidens lekfullt modiga paroll ”make love, not war”. Utan med en medvetenhet om att kärlekens expropriationskraft är den enda som är kapabel att motsätta sig våldets expropriationskraft, och vända ömtåligheten och utsattheten i våra ”prekära liv”, som Judith Butler kallar dem, till en relation med varandra snarare än dess förintelse.

/ Ida Dominijanni

Italian effect-konferensen på Sydney-universitetet, 9-11 september 2004

Den nya vänsterns politik började se kapitalet självt som historiens subjekt, att vi bara reagerade på kapitalet som en främmande kraft och defensivt skapade det politiska, att organiseringen öppnade en skyddande tillflyktsort och motståndsfäste mot denna totalisering. Detta är en helt igenom negativ uppfattning av vad politik är, som sker genom ett övertagande av maktens existerande paradigmer. En reaktion mot detta är därför att vända sig till våra behov och begär: vi behöver mer demokrati, mer rättigheter, mer frihet, mer juridiskt skydd mot detta subjekts företagsansikte som sticker sin näsa i den annars så okomplicerade liberala frihetens terräng.

Enligt denna vänstersyn på kapitalet som Leviathan är motståndets uppgift att begränsa, bevara eller återskapa det offentliga. Inom detta ramverk och inom de offentliga institutionerna pågår några kraftfulla reapproprieringskamper. Men dessa områden är inte längre maktens verkliga grundval: de tillåter bara ett symboliskt motstånd. Det är detta som tydligt skett med protesterna på gatan (och det samma gäller även för riksdagen eller den medierande galjonsfiguren staten). Det allmänna missnöjet med denna situation driver fram en reterritorialisering av det ”offentliga”, från den verkliga till det virtuella.

Enligt detta politiska tankesätt bemöts kapitalet genom ett normativt skifte till mer alternativa värderingar: altruism, sparsamhet, ansvar, plikt, moral och så vidare. I denna process ger vänstern upp och erkänner nyliberalismens monopol att representera begäret och den faktiska metoden för dess tillfredsställande: de försöker att attackera makten och begären i sig själva som något att skämmas över och som kräver någon form av exorcism genom terapeutiska regleringar. I sitt sken av antikonsumism och självreglerande manifesterar den sig självt både som en förnekan och som en inskränkning av den sociala subjektivitetens produktiva kraft. Mängden är både teoretiskt och praktiskt ett svar på dessa falska meiotiskt förledande taktiker.

Mot denna begränsningens logik framträder en form av subjektivitet som varken baserar sig på en alternativ framtid eller dömer sig själv utifrån abstrakta och utomstående standarder om vad som är möjligt. Den utgår istället från sig själv som grunden för insikt och när den gör så utmanar och förvandlar den de hinder som försöker infånga och begränsa den. Snarare än att konstruera sitt projekt i termer av att vara ”politiskt” (eller som ett ”projekt”), genom redan förbestämda former av engagemang, utmanar den denna uppdelning, eftersom den ockuperar och agerar i livets hela terräng (genom exempelvis varken som enkel subjektivitet eller enkel subjektivering, utan som en vardagskamp mellan det som inte täcks in av dessa poler). Den omstörtar beständigheten hos de liberala subjekten, hos individen i den klassiska politiska ekonomin och medborgaren i den representativa demokratin. Vi är intresserade i de nätverksformer som verkar för att öka vår makt, öppna handlingsutrymmen och hitta nya vägar att ta sig runt eller ersätta auktoriteten genom att byta den politiska identitetens plats, bort från de förexisterande förmedlingsmekanismerna, oavsett om dessa är valbåset, partiet, staten eller fackföreningarna. Den subjektiviteten skiljer inte mellan vänster och höger. Denna subjektivitets mobilitet tar vissa drag från dessa utan att köpa hela deras projekt, och kan när som helst dra sig ur och lämna spelet.

Det är snarare på grund av (än trots) socialt samarbete som platsen för politisk makt i de suveräna staterna undgår att omstörtas. Det är inom denna kontext som identitetspolitiken visar sig vara helt otillräcklig som svar på individueringens makt, eftersom den samexisterar med – utan att underminera – kapitalets behov att kanalisera oförutsägbarhet. I denna bemärkelse sanktionerar mängden också slutet på representationsmodellen och politikens autonomi som kommunikationen och nya teknologier har gjort helt föråldrad. ”Mängden ”skiljer sig från ”folket” genom att den senare är en enhet. I det senare fallet, kunde legitimitetsskapande mekanismer och social styrning äga rum inom denna identifikationsform av folket inom en nation, en stat, en klass, en religiös hierarki, eller en särskild sammanblandning av dessa element. Detta syftar till styrningen av det oförutsägbara, där staten tvingas till att utöva sin auktoritet som kontroll över redan förbestämda aktörer som är konstituerade före och utanför det politiska engagemangets faktiska process i sig självt. Därför är dess betoning på idén om identitetsförhandlande och det motsvarande behovet av domare och medlare för denna process. Den suveräna statens fortsatta kris, dess oförklarlighet och dess begär efter legitimitet genom rättfärdigande mekanismer – kort sagt, krisen för Potestas på planet av dess tro på sitt eget projekt – tvingar den då inom kontrollparadigmet att vända underkuvandets objekt till ett subjekt för samma process: det tvingar ut det politiska i själva livets terräng, som är inneboende instabilt och upphörande. När självregleringen (alltid uppmuntrad av mer eller mindre direkta hot om en mer fysisk och krävande kraft) blir den huvudsakliga formen för kontroll och social styrning, framträder åter kampplatsen som just en plats av produktivt konstituerande makt, en kraft som inte förmedlas genom det politiska.

I kontrollsamhället är omstörtandet sällan offentligt (eftersom det offentliga är medborgare med namn, en antaget öppet och förklarligt rum för synliga, självständiga och igenkännbara subjekt, men som bara fungerar i en kontext av legalitet och liberala rättigheter). En av Internets oigenkända potentialer ligger i användarens anonymitet, den möjlighet det ger för folk som av någon anledning har varit utestängda från de gamla formerna av offentligt liv. Detta tillåter de som inte har ett namn att tala för sig själva.

Kontrollsamhället behöver omstörtas snarare än begränsas, och detta är inte en fråga om en offentlig avvikelse utan snarare av att skapa ett omstörtande som både är direkt offentligt (i bemärkelsen att den delas) och osynligt, av att spridas ut genom en mångfald av attackpunkter. Kontrollsamhället stoppas inte genom att det privata återupprättas, av dataskyddslagar och medborgarrättsaktivism. Vår sak är inte bara en frihetlig agenda och det är inte heller ett försök att bevara en konstruerad kategori av individuell frihet, utan snarare den direkta motsatsen till individueringen genom samhällelig olydnad i olika former, nätverkad och spriden som en form för upprättande av nya sociala verkligheter av såväl samarbete som av exodus.

Snarare än de synliga nätverk av ansvarsfulla individer som talar i andras namn, är vi intresserade av de osynliga nätverk som inte kan representeras på grund av innehållet i det som förenar dem. Droger, stölder, smitande och sjukskrivningar är bara några få exempel som är vitt sprida svar på kriminaliseringen av varje aspekt av livet som vägrar att underkasta sig. Uttryckt i sina egna termer, verkar inget av dessa fall av ofta rätt individuella handlingar ha någon stor tyngd och deras ickerepresenterbarhet gör det komplicerat för dem att uttryckas som en gemensam handlingsform.

Vår makt stirrar tillbaka på oss, rakt i vårt ansikte, eftersom vi är väl medvetna utifrån egna erfarenheter att rädsla, panik, depressioner och paranoia kan utmanas och vändas. Förtroende är smittande, samarbete och att förenas med andra aktörer ökar ens makt. Eftersom subjektivitet är inneboende social och består av mångfaldiga tillblivanden av livets olika immanenta förbindelser – så är motsatserna till denna process självreflektion och själviakttagelse, de har nästan aldrig någon konstitutiv effekt. Där den ena relaterar till sig själv som en, är den i själva verket ingen, och därför omkullkastas (den individuella) suveräniteten totalt i kontrollsamhället. Därför uppkommer nätverk där det finns ett medvetande om den makten. Anledningen till varför det inte finns några ledare i rörelsen är att alla har blivit någon sorts ledare, med mer eller mindre förmåga att vid olika tider att kunna ge uttryck åt det gemensamma, ett gemensamt format av aktivitet och exempel.

I denna bemärkelse, som i många andra fall, är mängden långt före vänstern. Varför? Eftersom den vet att hålla sin makt hemlig och gömd. Den låter inte sin makt ta uttryck i form av en institution, medan för vänstern är institutionen, som den ansvarstagande, representativa och mediakänsliga kroppen, den enda tänkbara maktformen. På grund av detta lånas organisationsmodeller ofta över okritiskt från existerande pseudodemokratiska strukturer (institutionella eller beteendemässiga) och demokrati ses fortfarande bara som en teknisk och procedurmässig fråga om hur beslut ska fattas och hur man skapar konsensus. Detta väcker ofta tankar om inkluderande, community-skapande och medborgarskap; men de verkliga formerna för skapandet av samtycke i själva verket är det motsatta; former av programmatisk uteslutning och manipulerande av känslor genomförs för att blidka de högljudda minoriteterna, på bekostnad av dem vars begär inte tar uttrycket av formaliserad politisk representation.

Vad representation gör är att slå in en kil mellan subjektet och de som agerar för att exploatera dem. Den byter terräng till förhandlingar, avtal och konsensus. Den konstituerande maktens verkliga minoritet – dessa tjuvar och lakejer – försöker att förneka eller rekuperera de ”många” för att kunna ge legitimitet åt strukturer av meios, mediering och kontroll. Makt (auktoritet) kräver dessa förmedlingar och väldigt ofta serverar vi dem dessa på ett silverfat. Mängdens förmåga att dra sig undan från denna konstruktion intensifierar och accelererar denna process, där all politik blir ett farsartat försök att fånga in en kraft som ligger ett steg före och bortom dess räckvidd. Det är till mängdens mörka sida vi måste vända oss när vi funderar på vad som går att göra, eftersom det är där som olika former av omstörtande inte bara uttrycks som en vägran, utan också som ett konstituerande, det vill säga ett aktivt skapande av nya former av liv och kollektivitet. Det finns inget oundvikligt över denna process. Men när vi utformar politiska strategier från utsidan eller från ovan så gör vi det på egen risk.

/ Arianna Bove och Erik Empson

Framfördes på Dark Market-konferensen i Wien, oktober 2002.

Ett snuskigt språk för rörelsen

När vi blev anklagade för obscenitet blev vi lite förbryllade. Vi hade väntat oss många olika anklagelser: att vara piratradio, undergrävande, kommunister, omstörtare, men just denna förväntade vi oss inte. Men det är naturligt och helt i sin ordning. Språket, när det har befriats från de sublimineringar som reducerat språket till en kod och istället får begäret och kroppen att tala, är obscent (i dess bokstavliga bemärkelse).

Kroppen, sexualiteten, längtan efter att sova länge på morgonen, befriandet från arbetet, möjligheten att bli överväldigad, att göra sig oproduktiv och öppen för förnimbar okodad kommunikation: allt detta har i århundraden hållits gömt, under ytan, förnekat, outtalat. Vade Retro, Satanas.

Fattigdomen som utpressning, arbetsdisciplinen, hierarkiska order, offer, faderlandet, familjen, det allmänna intresset, socialistisk utpressning, deltagande: allt detta kvävde kroppens röst. All vår tid, förevigt och för alltid, ägnad åt arbetet. Åtta timmars arbete, två timmars resande och därefter, vila, teve och middag med familjen.

Allting som inte har stängts in inom den ordningens gränser är obscent. Det utanför luktar skit.

Rösten från de som drivits undan

Allt det ”outtalade” träder fram igen: från Chants de Maldoror till kamperna för att förkorta arbetsdagen. Det talar igenom Pariskommunen och i Artauds poesi, det hörs i surrealismen och under majdagarna i Paris 68, i den italienska heta hösten 69 och i den omedierade befrielsen: det hörs över alla enskilda språkordningar i upproret. Begäret har fått en röst, och för dem är den obscen.

Alice tittar sig omkring, leker, hoppar, slösar tid mitt bland papprena som lyses upp av solen, springer vidare, slår sig ner någon annanstans.

Och ändå fungerar allt inom samtalets ordning.

Samtalen för samman, förklarar, tillåter inga avbrott, organiserar, deltar, tillrättavisar…

Som en inbjudan till dig att tala om ditt arbete där de inte ger dig något att äta.

Tystnad.

Subjektet har förändrats.

Pust, stånk, tro inte att du har rätt.

Tystnaden, den hemska, den ”outtalade”, det som fortfarande behövs sägas skrämmer.

I programmet, så många feta rubriker, lika feta som i en tidning… En halvtimme med din Karl… Kind mot kind med folk… All that Jazz… ett, två, tre-nyheterna.

Alice hyschar, skriker, funderar, avbryter sig själv, drar vidare.

Gå och säg till honom att det är vår.

Vi har fått ett telefonsamtal från Teknologiska Institutet: ”Vi har ockuperat vår VD:s kontor och vi ringer från hans telefon, lyssna så kan du höra hur han skriker… Han vill påtvinga oss att rösta öppet med handuppräckning, för att sedan köra upp besluten i arslet på oss”.

Det är bättre så.

Samtalen om ordningens begär för makt

eller begärets makt mot samtalens ordning.

Radio för deltagarna

eller radio för de hemska?

I första fallet är språket univokalt: annonsören, som annonserar att en händelse har ägt rum. De talar om någonting som betyder någotannat och kan därför aldrig fångas eftersom det redan är över.

En spegel.

I denna bemärkelse är försöket till en imitation patetiskt löjligt: dialekter och accenter tolereras inte. I det andra fallet är det något kontinuerligt som flyr från språket. Detta visar sig i skrattets utbrott, de uteslutna orden, orden man inte kan hitta och som vägrar att bytas ut mot något annat, stammandet, tystnaden.

… ok, ”låt oss snacka om det hemska.”

Man kan inte röra sig från ett samtal till ett annat (från den italienska radions insida till den italienska radions utsida).

Subjektet förändras? Det nya subjektet är kollektivt och pratar inte.

Eller det pratar när det vill.

Tystnaden: ett hål.

Låt oss låta hålet växa, låt oss inte frukta öppningar, låt oss trilla ner i dem och komma ut någon annanstans.

Underlandet.

Ett annat direktsamtal:

”Vi är strejkande arbetare, vi vill att ni spelar lite musik och vi vill snacka med er om 35-timmarsveckan, det är på tiden att de börjar ta upp det i anställningskontrakten”.

Ett annat direktsamtal:

”Smutsiga kommunister, ni ska få betala dyrt för er radiostation. Vi vet vilka ni är.”

Ett annat:

”Vi är några från den antifascistiska kommitten på Rizzolisjukhuset, ta det bara lugnt och ring oss om något händer. Vi är här dygnet runt.”

Att bryta kapitalets värdeförmerings-cykel i cirkulationsprocessen av teckenvärde (inga mer appropriationer av varorna för att avbryta A-M-A’-cykeln, men en vild strejk i cirkulationen av det enskilda tecknets värde A-A’).

Avbryta maskinernas, arbetsetikens och produktivitetens språk.

”Det här är en inbjudan att inte gå upp denna morgon, att stanna i sängen med någon, att göra musikinstrument och krigsredskap för dig själv”.

Gråa, tröga, farliga

Grå är snutarnas rockar som har burat in kamrat Bifo (1), grå är deras dödsredskap. Grå är fängelset där han låsts in, grå är sovsalarna, gråa är gatorna i finansdistrikten. Trög är den snuten som håller sina kollegors huvor i sin hand medan de letar igenom en kamrats prylar, trög är den snut som i tre månader har spelat in telefonsamtal (vad blir det för middag ikväll? låt oss mötas då och då), trög är teven. Farliga är repressionens organ, farlig på grund av de senaste automatvapnen, farlig är domaren som först anhåller och sedan letar efter bevis. Farliga är de vägar och torg hemsökta av dödsänglarna från ett system som är en minskande minoritet, farliga är fabrikerna och varven, farligt är det att besluta om eller inte ett barn ska få se dagens ljus.

Gråa, tröga, farliga, de vill påföra världen deras egna skala: grå, tröga, farliga.

Kapitalets totalitära samhälle lever på en monoton upprepning av det existerande. Det tjänar ägarna, snutarna, domarna. Ingen av dem är oumbärlig för den struktur de tjänar.

Det gör ett skitliv till den enda möjliga livsmodellen.

Men kommunismen är ung och vacker.

Kommunike nummer 2 – Från fängelset ”San Giovanni in Monte” 20 mars 1976. De grep mig den femtonde, med automatvapen i sina händer, i huset där jag sov med mina kamrater. Först anklagade de mig för att tillhöra Röda Brigaderna. Men under loppet av två dagar blev den anklagelsen så löjlig att de fick hitta på något annat. Så de anklagade mig för att vara en ideologisk organisatör för en otrolig serie av kriminella kupper som skett i Bologna de senaste månaderna.

Det existerar inte det minsta bevis för någon av dessa subversiva aktiviteter som jag skulle gjort. De försöker att ge en igenkännbart utseende åt maktens oförmåga att förstå befrielsens förlopp, som finns i utrymmet mellan separ/aktion och ignor/aktion som konstruerar befriande utrymmen och stunder av kollektiv förvandling av livet.

Men låt dem då säga det rätt ut:

Att praktisera lyckan är subversivt när det blir en kollektiv praktik.

Vår vilja till lycka och befrielse är deras terror, och de svarar med att terrorisera oss med fängelser, när repressionen från arbetet, från den patriarkala familjen och sexismen inte räcker.

Men låt dem då säga det rätt ut:

Att konspirera betyder att andas tillsammans.

Och att det är detta som vi anklags för, de vill hindra oss från att andas eftersom vi har vägrat att andas isolerade, i deras kvävande arbetsplatser, i deras individuerade familjerelationer, i deras atomiserade hem.

De här brotten erkänner jag att jag begått:

Det är attackerna mot separationen av livet och begäret, mot sexismen i relationerna mellan individerna, mot reducerandet av livet till lönebetalningen.

Men låt dem då säga det rätt ut:

Det är dada som terroriserar det gråa, tröga och farliga.

Väktarna av ordning och av fattigdomens exploatering – för dem är de transversala budskapen som löper över de separerade ordningarna och återförenar isolerade beteenden inte längre bara obscent, de är brottsliga.

Det hemska är det som driver mig till vansinne

Vad som driver mig till vansinne är det hemska. Bifo, Fontana och Marchi sitter i fängelse.(2) Bifo, Fontana och Marchi är fortfarande i fängelse; Bifo, Fontana och Marchi är alltid i fängelse, Där finns inte en enda kamrat som inte frågar mig, ”Och vad ska vi göra nu?”. Tystnad. Och de utnyttjar vår tystnad. En månad har redan passerat. Men det var som en månad i sinnet hos någon som inte tänker: något omedelbart. En månad har redan passerat sedan Bifo greps och vi har inte lyckats få ut honom därifrån. Det finns inga bevis, allt är en kupp, vi vet det. Och vad gör vi nu? Och vad gör vi nu? Vi måste göra någonting, jag vill göra någonting, det är inte sant att vi är maktlösa inför monstren, dödsänglarna, de gråa, de tröga, de farliga. Jag kan inte hålla tyst längre.

De har dödad Mario Salvi i Rom(2). Tystnad.

Antingen måste fängelset eller mitt huvud explodera. Radio Alice är tyst, kamraterna är tysta, de uppfinner ord, vanemässiga masker. De talar inte och de har inte ens några idéer. Apati. Vi har redan skapat ett litet getto: vi är eller vi är inte vilda katter som springer genom staden. Låt oss inte ge fria tyglar åt våra fångvaktare, slå mot tigerns hjärta varje dag, på varje möjligt sätt, i våra olikheter, mot sorgen och ensamheten i fångenskapens celler, tjugofyra timmar av fri luft. Detta är en inbjudan att tala och att tänka, och en inbjudan att att alltid vara närvarande i händelserna i staden – granskapet – skolan – barrackerna – fabrikerna – vägarna, låt oss trötta ut fienden, låt oss slita ut jättemonstret genom att slå den över hela dess kropp. Låt oss inte tala om begär längre, låt oss begära: vi är begärsmaskiner, krigsmaskiner.

/ Collettivo A/Traverso

Fotnoter

1. Franco ”Bifo” Berardi var en av de drivande aktivisterna och teoretikerna bakom Radio Alice.

2. Fontana, Marchi: Fängslade studenter från Bologna.

3. Mario Salvi dödades i närheten av ett häkte i Rom, efter att en motorcyklist kastat en molotov cocktail mot häktet.

Första maj-firandet på 70-talet kändes alltid unket gammalt och en smula miserabelt. Unket eftersom arbetarkampen, politiken och livet i allmänhet var skrupulöst långt ifrån varandra. På dessa helt knastertorra möten sågs enbart facket som den keynsianska statens institutionella ryggrad. De fackliga landsorganisationerna ställde krav med hög röst, många gånger med en nerv som den som pratar för sig själv har, i sin roll som den lagliga representanten för varan ”arbetskraft”, som den enda riktiga strategen i det moderna industrisamhället. Men de kämpande arbetarna som ville upphäva just den varan (till en början genom att driva upp dess pris, så att den i slutändan skulle bli oekonomisk), och marscherade inte bakom denna ”nya utvecklingsmodells” paroller. Som vuxen verkade det knappast vettigt att slösa bort sin tid bakom de fackliga häxkungarna. I både de gamla och nya modellerna av kapitalistisk utveckling sköttes intressekonflikterna från ett kontor: där strejka var som att spela schack, något lätt att hoppa över, några uppvaktningar på ledarskapets kontor, lönerna som en självständig variabel.

Detta firande var även miserabelt: det döptes effektivt utan skam om till en ”arbetarhögtid”. Som om lönearbetet inte var något plågsamt, utan att man skulle känna sig stolt (facken talade just om ”stolthet”) över att producera mervärde vid löpande bandet. Hatet och föraktet mot fabriksregimen framkallade snarare nödvändigheten av en högtidsdag MOT arbetet.

Efter Seattle och Genua har första maj åter kommit att bli, med ett hisnande hopp bakåt, vad dagen var i slutet på 1800-talet: den speciella stund under vilken en ny social- och produktiv sort framträder. Den gamla mötesdagen nyuppfinns idag av massintellektualiteten, vilket innebär män och kvinnor som använder tankar och språk som redskap och råmaterial, vilket konstituerar den verkliga grundpelaren i nationernas välstånd. Migranter, prekära arbetare av alla sorter, de längst fram i frontlinjen mellan arbete och ickearbete, visstidsanställda på McDonalds och operatörerna på chatlinjerna, forskarna och informationsarbetarna: alla dessa utgör med full rätt det ”allmänna intellekt” som Marx talade om. Det allmänna intellekt (kunskap, initiativ, subjektivitet, kreativ förmåga) som kombinerat är den huvudsakliga produktivkraften i den postfordistiska kapitalismen och den materiella basen för att göra slut på varusamhället och statens ”monopol” på politiskt beslutsfattande. I slutet av 1800-talet upptäckte typograferna, garvarna, textilarbetarna och så vidare, som medlemmar i de otaliga handelsskråna, att de kunde förena sig och enas: att de var alla tillsammans en abstrakt tillgång av psykofysisk energi, av arbete i allmänhet. Första maj sanktionerade denna upptäckt och i över mer än en generation var helt och hållet ett med kraven på åttatimmars dag (mindre arbete, som är grunden för den moderna etiken).

Idag ser en mängd [multitudo] av ”sociala individer” – som ofta är desto stoltare över sin oupprepbara singularitet, ju mer besläktade de är mellan sig själva i en sammanvävd hop av interaktivt samarbete – sig själva som samhällets allmänna intellekt. Dagens första maj, den stora högtidsdagen för det allmänna intellektet (tanken som begär och det begär som tänker), kretsar kring det resonabla kravet på en ”medborgarlön” och i en vägran av all form av copyright på produkterna av sådana gemensamma resurser som det mänskliga sinnet.

Men det finns ännu mer gemensamt. Den globaliserade och postfordistiska första maj återknyter även till 1800-talets första maj i ett svårare motiv: i båda fallen är den viktiga frågan: hur organiserar man en pluralitet (av olika yrken då, av ”sociala individer” nu) som för stunden verkar vara fragmenterade, systematiskt utsatta för utpressning och kort sagt oorganiserbara? Det kan inte förnekas att massintellektualiteten bara med svårighet klarar av att förvandla sin produktiva potentialitet till politisk potentialitet. Den har fortfarande inte lyckats att påverka profitkvoten och inte ens klarat att försätta företagsledarna i panik. För dessa anledningar är det nödvändigt att summera de själva ”allmänna tillstånden” för att kunna koordinera och befria dem.

Den första frågan på dagordningen, i vårsolen 2004, är den om kampernas form. Det är korkat att tro att de metoder som kännetecknar konflikten (som strejk, sabotage osv) bara skulle vara ett tekniskt problem, en enkel naturlig konsekvens ur det politiska programmet. Tvärt om, diskussionen om kampens former är mer intrikat: det är ett verkligt testfält för all politisk teori (som inte låter sig reduceras till en illuminatisk konspiration av demokratiska jurister). Intitiativkraft, delat medvetande, kapacitet att kunna relatera till sig självt och interagera: dessa ”yrkesförmågor” hos den postfordistiska mängden skulle bli ett skrämmande påtryckningsredskap. De på nytt framtagna plattformarna, kort sagt ”vad vill vi”, beror helt på ”hur kan vi agera”, för att modifiera de interna styrkerelationerna inom denna tidens och rummets sociala organisation. Allting beror då på det fördomsfria uppfinnandet av nya ”pickets” av strejkvakter och nya ”interna manifestationer”, som skulle resas av den förhärskande flexibiliteten och ackumulationsmodellen baserad på det allmänna intellektet. Och vidare, att utgå från 1900-talets organisationsmodeller som olyckligtvis förespråkades av många av dem som lyfte upp ickevåldet till en fetisch, når här i frågan om kampformer dess effektiva sanningsstund. För göra det ännu klarare: partiformens överskridandet förenar alla, för såväl migranternas del som för de prekära arbetarna på callcentrena och de fast anställda, i att försöka upptäcka de smartaste sätten att rätt kunna utpressa utpressarna själva.

Den stora svårigheten i att upptäcka passande kampformer är också en stor möjlighet. Svårigheten likt möjligheten uppkommer hos dessa människor och de saker som är inkluderade idag i produktionsprocessen. Det sägs att den mobila postfordistiska kapitalismen gör vår arts vanligaste förmågor lönsamma: tanke, språk, minne, affekter, estetisk smak osv. Om nu detta stämmer kan konflikten på arbetet inte handla om annat än att se till hela livsformen. För att vinna en rasande konflikt är det nödvändigt att åter vända oss till storstädernas nätverk av relationer som gör varje en av oss till en social individ, en av de ”många” som mängden är sammansatt av. Det är här som en autonom kooperativ styrka tätnar: det är här som vi utbyter information, når medvetenhet, bygger tätare vänskapsband. Bara från detta nätverk, som för enkelhetens skull kallas ”massintellektualitetens bassäng”, kan konflikter i produktionssfären växa. Och att ge röst åt denna bassäng av massintellektualitet betyder att skapa nya demokratiska organismer. Det här är den stora svårigheten, men det är också den stora möjligheten. Kravet på mer i lön antyder här och nu en skiss för okända former av självstyre, det experimentella konstruerandet av mängdens politiska institutioner, den storstilade premiären för en offentlig sfär som slutligen bryter med statssuveränitetens myter och riter.

/ Paolo Virno

Från DeriveApprodi

Radikala maskiner mot teknoimperiet. Från utopi till nätverk.

Var och en av oss är en verklig maskin,

Var och en av oss är en konstruktiv maskin.

– Toni Negri

Tekniska maskiner fungerar endast då något inte är trasigt. Begärsmaskiner däremot går sönder hela tiden medan de går, och fungerar faktiskt bara när de inte fungerar ordentligt. Konst utnyttjar ofta denna egenskap genom att skapa sannskyldiga gruppfantasier i vilka begärsproduktionen används till att kortsluta den sociala produktionen, och störa den reproduktiva funktionen av tekniska maskiner genom att införa ett element av dysfunktion.

– Gilles Deleuze, Felix Guattari, L’anti-Oedipe

Vad är kunskapsdelande? Hur fungerar kunskapsekonomin? Var och när är det allmänna intellektet i arbete? Ta cigarettmaskinen till exempel. Maskinen du ser bestå av hård- och mjukvarukomponenter förkroppsligar en vetenskaplig kunskap, generationer av ingenjörskonst lagrad för kommersiell användning: den leder automatiskt flöden av pengar och varor, ersätter en människa med ett användarvänligt interface, försvarar det privata ägandet och fungerar tack vare en minimal rutin av kontroll och påfyllning. Vart har tobakshandlaren tagit vägen? Ibland njuter han den lediga tiden. Andra gånger har företaget som äger produktionskedjan ersatt honom. I hans ställe möter man ofta teknikern. Fjärran från att söka efterlikna Marx Fragment om maskiner med Fragment om cigarettmaskiner, är detta ohälsosamma exempel menat att visa på hur postfordistiska teorier lever runt omkring oss och att de materiella eller abstrakta maskinerna, byggda av kollektiv intelligens, är organiskt sammanlänkade till de ekonomiska flödena och våra behov.

Istället för att tala om det allmänna intellektet borde vi tala om allmänna intellekt. Det finns multipla former av kollektiv intelligens. Några kan bli totalitära system, som den militära ledningsideologin hos Amerikas nykonservativa ”neocons” eller Microsoftimperiet. Andra kan förkroppsligas i socialdemokratiska byråkratier, i polisens kontrollapparat, i aktiehandlarnas matematik, i våra städers arkitektur (varje dag vandrar vi i konkretiseringar av den kollektiva intelligensen). I dystopier som ”2001 – en rymdodyssé” och Matrix, utvecklas maskinernas hjärnor till en grad av självmedvetande i vilken de försöker göra sig av med människan. Den ”goda” kollektiva intelligensen å andra sidan producerar internationella samarbetsnätverk såsom globaliseringsrörelsen, nätverk av prekära arbetare, av open source-utvecklare och av medieaktivism. De producerar även kunskapsdelande i och inom universiteten, öppna Creative Common-licenser och deltar i stadsplanering, skildringar och inbillningar om befrielse.

Utifrån ett geopolitiskt perspektiv kan vi gestalta oss själva i en av Philip K Dicks paranoida science-fictionberättelser: Jorden domineras av en Intelligens, men inom den bedrivs ett krig mellan det allmänna intellektets två motsatta men sammanflätade Organisationer.

Vana vid globaliseringsrörelsens traditionellt representativa former lyckas vi inte förstå de nya produktiva konflikterna. Bekymrade som vi är över det imperiella kriget, förstår vi inte att uppskatta centraliteten i den kampen. Följer vi Manuel Castells analys definierar vi rörelsen som en motståndsidentitet som misslyckas med att bli en projektidentitet. Vi är inte medvetna om avståndet från globaliseringsrörelsen till den kapitalistiska produktionens centra, till produktionen av det reella. I en parafras på Paolo Virno säger vi att de nya produktionsformerna redan innehåller för mycket politik för att rörelsens politik återigen ska kunna ha en självständig ställning.

1977 års händelser (inte bara i Italien, utan även i punkscenen) sanktionerar slutet på rörelsens paradigm om ”revolution”. Detta öppnar nya konfliktrum inom områdena kommunikation, media och imaginär industri. Då upptäcker vi att ”rörelsen” som form måste överskridas, troligen i förmån för nätverkets form.

Tre sorters handlingar, väl åtskilda under loppet av 1800-talet; arbete, politik och konst – har nu integrerats till en attityd, central i varje produktiv process. För att idag kunna arbeta, bedriva politik och producera bilder behöver man en hybrid kompetens. Det betyder att vi alla är arbetare-artister-aktivister, men det betyder också att aktivist och konstnär som roll har överskridits, och att sådana kompetenser bara formas i det allmänna rum som är det kollektiva intellektets sfär.

Sedan Marx Grundrisse har begreppet ”det allmänna intellektet” kommit att bli en stamfader åt en stor familj av koncept och täcker som sådan ett brett omfång frågor; Kunskapsbaserad ekonomi, informationssamhälle, kognitiv kapitalism, immateriellt arbete, kollektiv intelligens, kreativ klass, kognitariat, kunskapsdelande och postfordism. De senaste åren har det politiska lexikonet berikats av sammanflätade kritiska verktyg som vi vänder och vrider i våra händer och grubblar på dess exakta användbarhet. För enkelhetens skull räknade vi bara med de begrepp som ärvt en upplysande, spekulativ, änglalik och nästan neognostiskt inställning. Men verkligheten är betydligt mer komplex och vi väntar på att de nya formerna själva skall kräva sin roll inom områdena som tillkommer begär, kropp, estetik och biopolitik. Vi minns även diskussionerna om kognitiva och prekära arbetare. Två sidor av samma mynt som Chainworkers.org beskriver på följande sätt: ”kognitiva arbetare är nätverkare (networkers), prekära arbetare nätverkas samman. De förra är hjärnarbetare, de senare kedjearbetare: de förra förförs först och överges sedan av företag och finansmarknaden, de senare dras in i och görs flexibla av det globala kapitalets flöden.”[2]

Poängen är att vi söker en ny kollektiv agent och en ny tillämpningspunkt för den numer rostiga, revolutionära hävstången. Framgången för konceptet mängd (moltitudo) speglar också denna nuvarande vilsenhet. Kritiskt tänkande försöker oavbrutet smida den kollektiva aktör som kan förkroppsliga tidsandan, och vi kan återvända till att historiskt rekonstruera den underliggande formen av varje paradigm av politisk aktion: en mer eller mindre kollektiv social agent, en mer eller mindre vertikal organisering, det mer eller mindre utopiska målet. Proletariat och mängd, parti och rörelse, revolution och självorganisering.

I den nuvarande föreställningen av det allmänna intellektet (eller vad du nu vill kalla det) verkar det vara en kollektiv agent. Dess form – nätverket. Dess mål – att skapa ett plan av autonomi och autopoiesi. Dess aktionsfält är den biopolitiska spektakulära kognitiva kapitalismen.

Här talar vi talar inte om mängden, eftersom det är ett koncept både för nobelt och inflaterat, en arvtagare till århundraden av filosofi och alltför ofta åkallad av de marscherande megafonerna. Konceptet mängd har varit mer användbart till att driva ut ”ulvarna i fårakläder” ur globaliseringsrörelsen snarare än att vara ett konstruktivt verktyg. ”Pars construens” kommer att vara en uppgift för det allmänna intellektet: filosofer som Paolo Virno, när de har funnit en gemensam grund, den försvunna kollektiva agenten, rekonstruera den Kollektiva Intelligensen och Samarbetet som framväxande och mängdens konstituerande egenskaper.

I en annorlunda paranoid fabel tänker vi oss att teknologin är den sista arvtagaren till en serie kollektiva agenter. Frambringade av historien likt en rysk matryoshka-docka, byggd av: religion – teologi – filosofi – ideologi – vetenskap – teknologi. En sån fabel säger oss att i information och intelligent teknologi stratifieras tankehistorien även om vi minns blott de sista episoderna i denna serie: till exempel förkroppsligar nätverket de tidigare politiska generationernas drömmar.

Hur hamnade vi här? Vi står vid punkten för sammanlöpandet mellan olika historiska plan. Arvet från de historiska avantgarden i syntesen av estetik och politik; 1968 och 1977 års kamper som öppnade upp nya rum för konflikter utanför fabriken, inom fantasin och kommunikationen: den svulstartade expansionen av skådespelssamhället och varumärkeskonomin; omvandlandet av det fordistiska lönearbetet till postfordistiskt, autonomt prekärt arbete; informationsrevolutionen och framväxten av Internet, nätekonomin och nätverkssamhället. Utopin förvandlad till teknologi. Det högsta bruket av konfliktrepresentation och de politiskt representativa formerna?

Det finns en utspridd metafor som har hegemoni i den politiska debatten, i konsternas värld, i filosofin, i mediakritiken och i nätverkkulturen: Den fria programvaran. Vi hör den nämnas som svar i slutet på varje föredrag där frågan om ”vad bör göras” ställs, men även i artiklar om strategisk marknadsföring. Detta medan tvillingmetaforen ”open source” smittat ned varje vetenskapsgren: open source-arkitektur, open source-litteratur, open source-demokrati, open source-städer…

Mjukvara är immateriella maskiner. Metaforen fri programvara är så tydlig på grund av dess immaterialitet att den oftast misslyckas drabba samman med den verkliga världen. Även om vi vet att det är en god och bra sak, frågar vi polemiskt: vad kommer att ha förändrats när alla datorer i världen kör på fri programvara? Den mest intressanta aspekten av fri programvarumodellen är de enorma kooperativa nätverk som skapas av programmerare på en global skala. Men vilka andra konkreta exempel kan vi vända oss till för att föreslå nya aktionsformer i den verkliga världen och inte bara i den digitala?

På 70-talet hade Deleuze och Guattari instinktionen av en maskin, en interjektion och imitation av den industriella produktionsformen. Äntligen en hydraulisk materialism som talar om revolutionära-, celibatiska- och begärsmaskiner som krigsmaskiner snarare är som representativa eller ideologiska sådana. [3]

Deleuze och Guattari tog maskinen ur fabriken, nu är det upp till oss att ta ut den ur nätverket och föreställa oss en post-internetgeneration.

Kognitivt arbete producerar alla sorters maskiner, inte bara mjukvara. Elektroniska maskiner, återgivande maskiner, reklammaskiner, medicinska maskiner, agerande maskiner, sociala maskiner och libidomaskiner.

På artonhundratalet syftade definitionen av en ”maskin” till en manick som omvandlande energi. På 1900-talet började Turings maskin, grunden för all matematisk kalkylering, att tyda information i form av sekvenser med ettor och nollor. För Deleuze och Guattari å sin sida, producerar, skär och sammanfogar begärsmaskiner flöden och producerar utan uppehåll det Verkliga.

Det vi idag menar med maskiner är grundformen för det allmänna intellektet, för varje nod i det den kollektiva intelligensens nätverk, samt varje material eller immaterialdispositiv som organiskt sammanlänkar ekonomin och våra begärsflöden.

På en högre nivå kan nätverket i sig självt ses som en megamaskin sammansatt av andra maskiner där till och med mängden blir maskinell. Som Negri och Hardt skriver i Imperiet: ”Mängden inte bara använder maskiner för att producera, utan blir också i allt högre grad själva maskinella, i takt med att produktionsmedlen undan för undan införlivas i mängdens sinnen och kroppar. I detta sammanhang innebär återtagandet att ha fri tillgång till och kontroll över kunskap, information, kommunikation och känslor eftersom dessa är några av de främsta biopolitiska produktionsmedlen. Att dessa produktiva maskiner har införlivats i mängden betyder inte att mängden kontrollerar dem. Tvärtom gör de dess alienation ännu svårare och kränkande. Rätten till återtagande är i själva verket mängdens rätt till självkontroll och autonom självproduktion”. [4]

Med andra ord har fabriken i postfordismen kommit ut ur fabriken och hela samhället blivit en fabrik. En redan maskinell mängd föreslår hur det faktiska omstörtandet av det produktiva systemet kan vara möjlig på ett autonomt plan tack vare ett slag mot njurarna, genom att koppla loss mängden från kapitalets styre. Men förfarandet är inte så enkelt som i den traditionella bemärkelsen av ett ”reapproprierande av produktionsmedlen”. Varför?

Medan det är sant idag att det huvudsakliga produktionsmedlet är hjärnan och att arbetaren kan direkt reapproriera produktionsmedlen, stämmer det också att kontrollen och exploateringen i samhället har blivit immateriell, kognitiv och nätverkad. Inte bara mängdens allmänna intellekt har växt, utan också imperiets allmänna intellekt. Beväpnade med sina datorer kan arbetarna reapproriera produktionsmedlen, men så fort de lyfter näsan från sina skärmar måste de möta en Godzilla de inte förutsett, Godzillan av fiendens allmänna intellekt.

Sociala, statliga och ekonomiska megamaskiner till vilken människan kopplas som bihang – är styrda av medveten och omedveten automatism. Metamaskiner styrs av en viss sorts av kognitivt arbete som är det administrativa politiska styrelsearbetet, som driver projekt, organiserar, kontrollerar på en omfattande skala: en form av allmänt intellekt som vi aldrig har tänkt över, vars furste är en figur som träder fram på scenen under andra halvan av 1900-talet: cheferna eller företagsledarna (managers).

Som Bifo säger till oss, erinrandes Orwell, att i vår postdemokratiska värld (eller om du föredrar, i imperiet) har cheferna tagit makten: ”Kapitalismen håller på att försvinna, men den ersätts inte av socialismen. Vad som nu föds är en ny sort av planerat centraliserat samhälle som kommer att vara varken kapitalistiskt eller demokratiskt, i någon gängse betydelse av orden. Härskarna av detta nya samhälle kommer att vara de människor som effektivt kontrollerar produktionsmedlen: det vill säga, verkställande chefer, tekniker, byråkrater och soldater, sammanfösta av Burnhamn under namnet ledarna (managers). Dessa människor kommer att eliminera den gamla kapitalistiska klassen, krossa arbetarklassen och organisera samhället så att all makt och ekonomiska privilegier stannar i deras egna händer. Den privata äganderätten kommer att avskaffas, men utan att något gemensamt ägande införs. Det nya ledarsamhället kommer inte att bestå av ett lappverk av små självständiga stater, utan av stora superstater grupperade runt industricentra i Europa, Asien och Amerika. Varje samhälle kommer internt att vara hierarkiskt, med en talangaristokrati i toppen och en massa av semislavar i botten”. [5]

I början nämnde vi två intelligenser i världen som står emot varandra och de former genom vilka de manifesterar sig själva. Mängden fungerar som en maskin eftersom den är inuti ett schema, en social mjukvara, tänkt för exploatering av dess energier och dess idéer. Då är teknoledarna (offentliga, privata eller militära) de som antingen medvetet eller omedvetet, planerar och kontrollerar maskiner uppbyggda av människor sammanfösta med varandra. Det allmänna intellektet skapar monster.

Jämfört med den genomträngande nyliberala teknoledningen väger den globala rörelsens intelligens lätt. Så vad bör göras? Vi behöver uppfinna kraftfulla revolutionära radikala maskiner för att placera dem i nätverkets knytpunkter, för att bemöta det allmänna intellektet som administrerar den imperiella megamaskinen. Men innan vi börjar borde vi vara medvetna om ”intelligensens” densitet som är koncentrerad i varje vara, organisation, budskap och media, i varje maskin i det postmoderna samhället.

Hata inte maskinen, bli maskinen. Hur kan vi vända det gemensamma delandet av kunskap, verktyg och rum till nya radikala revolutionära produktiva maskiner, bortom den överhypade fria programvaran? Detta är den utmaning som en gång i tiden kallades reapproprieringen av produktionsmedlen.

Kommer den globala radikala klassen lyckas att uppfinna sociala maskiner som kan utmana kapitalet och fungera som plan av autonomi och autopoiesis? Radikala maskiner som är kapabla att bemöta teknoledningens intelligens och imperiella metamaskinerna överallt runtomkring oss? Matchen mängden mot imperiet blir en match mellan radikala maskiner mot imperiella teknomonster. Hur börjar vi bygga dessa maskiner?

Matteo Pasquinelli

Berlin – Bologna, februari 2004

Rekombinant

Noter

1. Paolo Virno. A Grammar of the Multitude, Semiotext(e), New York 2003.

Orig. ed Grammatica della moltitudine, Derive Approdi, Roma 2002.

2. Chainworkers, Il precognitariato, L’europrecariato si sollevato, 2003,

publiserad på www.rekominant.org/article.php?sid=2184

Se även:

www.chainworkers.org

www.inventati.org/mailman/listinfo/precog

3. Gilles Deleuze, Felix Guattari, L’anti-Oedipe, Les Editions De Minuit, Paris 1972.

4. Michael Hardt, Antonio Negri, Imperiet, sid 338f, Vertigo förlag, Stockholm. Org. ed Empire, Harvard University Press, Cambridge MA 2000.

5. George Orwell, Second Thoughts on James Burnhamn, 1946, quated in Franco ”Bifo” Berardi, Il totalitarismo tecno-manageriale da Burnham a Bush, 2004, published on

www.rekombinant.org/article.php?sid=2241

Det blir allt tydligare att en unilateral eller ”monarkisk” organisering av den globala ordningen, som kretsar kring USAs militära, politiska och ekonomiska diktat, varken är önskvärt eller hållbart. Detta arrangemangs kris gör det möjligt för ”de globala aristokratierna” – det vill säga multinationella sällskap, övernationella institutioner och andra dominerande nationalstater – att lansera en ny global ordning. Den huvudsakliga utmaningen för de globala aristokratierna är att reorganisera det globala systemet med syftet att förnya och utvidga de produktivkrafter, som idag hindras av fattigdom och uteslutning. För att göra detta behövs ett nytt avtal, en vår tids Magna Carta-kontrakt*, som våra dagars aristokrater kan avkräva monarken.

I våra ögon är imperialismen inte längre möjlig. Ingen nationalstat, inte ens USA, kan med andra ord vara i stånd att handla som en suverän makt och behärska den globala ordningen. Den nuvarande globala ordningen kommer inte att definieras av konkurrens mellan imperialistiska makter som på stora delar av 1800- och 1900-talet. En ny form av suveränitet framträder idag – en verkligt global suveränitet, som vi kallar Imperiet. Vi använder bland annat beteckningen Imperiet, eftersom de nya maktstrukturerna påminner om det gamla romerska imperiet. Mer specifikt karaktäriseras den nya globala suveräniteten som, precis som i det gamla Rom, av ett konstant samarbete och samspel emellan ”monarkin” och ”aristokratin”. Det betyder att USA inte kan agera självständigt som global monark och ”köra helt solo”, varken militärt, politiskt, ekonomiskt eller finansiellt att diktera villkoren för den globala ordningen.

Istället måste USA samarbeta med de andra dominerande nationalstaterna, de multinationella företagen och de övernationella institutionerna, som utgör de globala aristokratierna. Nutidens imperiala suveränitet kan med andra ord inte dikteras av Washington (varken från Pentagon eller den Internationella Valutafonden), utan måste komma ur ett samarbete mellan de olika dominerande makterna.

Vi föreställer oss detta Imperium som en nätverksmakt, som inte har något enkelt center, utan snarare en rad makter, som måste förhandla med varandra. Vår hypotes är att detta Imperium är en framväxande tendens, och att det för makthavarna är den endaste formen som de existerande globala hierarkierna och den nuvarande ordningen kan hållas fast inom. När vi hävdar att denna nya imperiala maktform växer fram, måste vi betona att detta inte betyder att nationalstaterna inte längre skulle vara viktiga. Diskussionen om den globala makten hamnar allt för ofta i ett antingen/eller-missförstånd: ena personen säger att eftersom globala maktstrukturer håller på att växa fram, är nationalstaterna inte längre viktiga. Den andra säger, att eftersom nationalstaterna är fortsatt viktiga, finns det ingen global maktstruktur.

Målet med vårat begrepp Imperiet är i stället att erkänna att nationalstaterna fortfarande innehar makt (några mer än andra, självklart), men att de idag har en tendens att agera inom en ny form av global suveränitet, som tillsammans med nationalstaterna innefattar olika andra maktfulla aktörer, inklusive företag och övernationella institutioner. Vår Imperiet-hypotes kan bekräftas negativt med de unilaterala politiska strategiernas fiasko på en rad olika områden. Tydligast är nederlaget för den amerikanska regeringens ensidiga militära strategier de senaste två åren. Själva i ett strängt militärt perspektiv visar USAs kampanjer i Afghanistan och Irak sig inkapabla att infria minikraven på säkerhet och stabilitet. Dessutom har den globala krigs- och konflikttillståndet, som är ett resultat av den unilaterala militära strategin, haft mycket skadliga effekter på den globala produktions- och handelskretsloppet. Sammanfattat kan man säga att USAs unilaterala militära globalisering har rest nya gränser och förhinder som blockerat de globala ekonomiska nätverken, som har skapats de senaste årtiondena.

En annan form av unilateral strategi som misslyckats är införandet av nyliberala ekonomiska regimer, som kräver att de offentliga välfärdssektorerna skärs ner till ett minimum och att de offentliga industrierna och sjukvården privatiseras. Det så kallade ”Washington Consensus” och den IMF-dikterade politik, som är ett slags ekonomisk unilateralism, har i hög grad pressats fram av USA och går ofta hand i hand med unilaterala militära aktioner. Denna ekonomiska och finansiella politik har under våldsam kritik, men de ekonomiska katastroferna i Sydostasien 1997 och i Argentina 2000/2001 (två områden som tidigare räknades som nyliberala mönsterexempel) har bekräftat den ekonomiska modellens kris. Den mest generella indikationen på den globala nyliberala regimens begränsningar, är att den drar in så liten andel av världens produktiva potential idag. Stora och växande delar av världens befolkning lever i fattigdom och är berövade utbildning och framtidsmöjligheter. Åtskilliga länder plågas av en statsskuld, som dräner vitala resurser. Det framstår allt klarare, att flertalet av världens befolkning är utstötta från de primära ekonomiska produktions- och förbrukningscirkulationen. Några forskare har därför börjat hävda, att inom dagens nyliberala ekonomiska regim är stora delar av världens befolkning ”överflödiga”, som om det ekonomiska systemet var hållbart, men amoraliskt. De påstår att utestängandet av stora befolkningsgrupper är det som gör systemet funktionellt. Detta faktum förklarar för dem den synbara likgiltigheten över den enorma fattigdom och höga dödssiffrorna genom till exempel spridningen av aids i Afrika.

Vår syn är istället, att den ekonomiska utestängningen och marginaliseringen av stora befolkningar är ett tecken på den nyliberala regimens misslyckande och ohållbarhet. Inget ekonomiskt system kan fortsätta medan det kväver en så stor del av befolkningens produktiva potential. Nyliberalismens misslyckande gör det med andra ord oundvikligt att skapa ett nytt produktionssystem, med förmåga att realisera den produktiva potential som finns i världen idag.

Detta är stunden för en Magna Carta. Kom ihåg den engelska historien, då kung John tidigt på 1200-talet inte längre hade råd med sina militära äventyr i utlandet och inte längre kunde upprätthålla den sociala freden. Då han bad om pengar och stöd från aristokratin, krävde de igengälld, att monarken skulle underkasta sig lag och rätt och förse dem med författningsmässiga garantier, som utmynnade i Magna Carta. Monarken gick med andra ord med på att överge en strängt unilateral position och aktivt samarbeta med aristokratin. Vår globala ”monark” står idag inför en liknande kris och är inte i stånd att betala sina krig, bevara den fredliga ordningen och dessutom skapa de rätta förutsättningarna för den ekonomiska produktionen. Vår ”aristokrati” är därför i position att, som ersättning för deras stöd, att kräva en ny social, politisk och ekonomisk ordning – en ny global ordning.

Vad ska en ny global Magna Carta innehålla idag? Fred och säkerhet är helt klart viktiga mål. Att avblåsa de unilaterala militära äventyren och den tillsynes oavbrutna globala krigstillståndet är en grundläggande förutsättning. Det är emellertid också viktigt att förnya de globala produktivkrafterna och dra in den samlade globala befolkningen i produktions- och utvecklingscykeln. Prioriteringar som att utrota fattigdomen och avskriva de fattiga ländernas skulder skulle i detta sammanhang inte vara allmosor, men ett insatser riktade mot att realisera den produktiva potential som finns i världen idag. En annan prioritet skulle vara att vända privatiseringsprocessen och skapa en gemensam tillgång till de nödvändigaste produktiva resurserna – som jord, utsäde, information och kunskap. Att göra resurser till något gemensamt är nödvändigt för expansionen och förnyelsen av de kreativa och produktiva potentialer, från jordbruk till Internet-teknologier.

Vi kan redan nu se några rörelser som pekar i riktning mot skapandet av en sådan ny Magna Carta. Till exempel är ”22-gruppens” krav om en mer rättfärdig handelspolitik för jordbruksvaror på WTOs Cancun-möte ett steg på vägen till en reformering av det globala systemet. På ett mer generellt plan indikerar de internationella allianserna som Lulas regering i Brasilien försöker att ge uttryck för i Latinamerika och som i en bredare bemärkelse visar på möjliga utgångspunkter för en global omstrukturering. Regeringarna i det globala syd visar på detta sätt på en möjlig riktning för aristokraterna att anpassa sitt projekt för en förnyelse av det globala ekonomiska systemets produktivkrafter och energier efter. En annan källa att orientera sig efter kommer ur den mängd av röster som protesterar mot det nuvarande krigstillståndet och den nuvarande formen av globalisering. Dessa demonstranter på gatan, på de sociala forumen och i NGOs är inte bara uttryck för klagomål över det nuvarande systemets fiaskon, men presenterar också otaliga reformförslag, från institutionella inrättningar till ekonomisk politik.

Det är klart att dessa rörelsen alltid kommer att fortsätta vara grundläggande motståndare mot de imperiala aristokratierna – och med rätta i våra ögon. Men skulle kunna vara i aristokratiernas intresse att se rörelserna som potentiella allierade och resurser för att formulera dagens global politik. Någon version av de reformer dessa rörelser kräver, och något medel för att införa den globala mängden som aktiv kraft är oumbärligt för skapandet av välstånd och säkerhet. De mest progressiva regeringarna i det globala Syd och globaliseringsrörelsen är några av de existerande krafter som kan på visa riktningen för ett förnyelseprojekt. En ny Magna Carta kan erbjuda ett alternativ till våra misslyckade unilaterala regimer.

/ Michael Hardt och Antonio Negri

Doug Henwood från Left Business Observer frågade Michael Hardt klargöra vad han menade med artikeln om en ”ny Magna Carta” som han och Negri skrev – om den, mer specifikt, var ”beskrivande [descriptive] eller föreskrivande [prescriptive]”. Här är Hardts svar:

“Den är föreskrivande. (De bad oss att skriva något och vi försökte ställa förslag som de skulle förstå). Men det föreskrivande är inte bara att World Economic Forum-deltagarna (inberäknat EU) ska tänka om och ifrågasätta sin allians med W (Bush). De två specifika förslagen i slutet av texten är att se till aristokratierna i Syd, som Lula och 22-gruppen, och till rörelserna för vägledning. Om jag håller mig till ditt exempel med EU, betyder det att det är bättre med ett EU vänt mot rörelserna än vänt mot USA och de kapitalistiska företagen. Hur som helst är det inte ett särskilt revolutionärt budskap, men det är ett enkelt budskap som vi tänkte att de kunde förstå och som kunde hjälpa rörelserna och de andra antikapitalistiska kamperna. Något av en machiavellisk situation, att råda makthavarna att deras enda alternativ är att göra det som gör oss starkare. Hoppas det låter logiskt, för mig verkar det tydligt och klart.”

Från de farliga klasserna till hotet från mängden.

Historiens gång och återgång [1] är märkvärdig. Det är välkänt att definitionen av de så kallade ”farliga klasserna” har varit flexibel igenom kapitalismens historia. Under manufakturens tidsålder var de fattiga de farliga: mängden av peninglösa och vagabonder, lantarbetare och jordlösa bönder som tvingades att flytta till städerna och fabrikerna. Under storindustrins tidsålder blev arbetarna den ”farliga klassen”: ihopfösta ”en masse” i fabriken utövade de ett kraftigt tryck, som påverkade alla samhällsrelationer. De farliga klasserna måste drivas ut i fattigdom, arbetslöshet och bli en industriell reservarmé. Idag har de fattiga återigen blivit fienden: under postfordismen är den flexibla arbetaren fienden. Denna mobila och prekära arbetare som har förmågan att producera kognitivt och intellektuellt överskott hotas med utestängning, som om fattigdomen inte var nog. Prekära medelklasser, tayloriserade intellektuella arbetare och en immateriell arbetskraft som degraderas genom den industriella instrumentaliseringen och värdealienationen: detta är deras lott under fattigdomens nya villkor.

Men de fattiga har aldrig varit så produktiva som de är idag. Eftersom arbetet i den sociala produktionen bygger på samarbete, den realiseras konkret gemensamt (och detta gemensamma utgör den nödvändiga förutsättningen för produktionen av varor och tjänster), kan en utestängning verka omöjlig. Trots mångfalden av utstängningsmekanismer som de utsätts för ger de fattiga uttryck för en enorm makt över livet och produktionen. Vad som utestängs genom kapitalets juridiska och ekonomiska former är trots det indraget i den sociala och biopolitiska produktionens kretslopp. Därför kännetecknar de fattiga, de arbetslösa, de hemlösa och oavlönade först och främst en motsägelsefull situation: de utestängs från det allmänna sociala tillstånd, där värde ses som något som frambringas gemensamt. Detta är förklaringen till de fattigas farlighet, nämligen själva innebörden i deras att ”vara fiende” åt dagens kapitalistiska styrelseform.

Trots sin nuvarande kris fortsätter arbetsideologin att producera negativa konsekvenser. I storproduktionens tidsålder gillade aldrig arbetarklassorganisationerna de fattiga: om den fattige var utestängda från arbetsprocessen, stängdes hon också ute från alla betydelsefulla roller i den politiska organisationen. Precis som kapitalisterna uppfattade även arbetarklassvänstern de fattiga som farliga, inte bara för att fattiga kan framstå som oproduktiva sociala parasiter (tjuvar, prostituerade, narkomaner osv) utan också eftersom de verkade politiskt ostabila och i grunden irrationella. Och faktiskt använde sig fascister och reaktionära populister de fattiga som social bas och vapen mot arbetarklassen vid vissa historiska tidpunkter, och räknade med deras desorganisering och missnöje över att vara utestängda. Arbetarrörelsen betraktade ofta de fattiga som en del av fienden, en fullvärdig medlem i den industriella reservarmén, som kunde angripa löneförhållandet och hota arbetarnas anställningar. Medan kommunisterna tydligt förkastade arbetararistokratin, hängde fruktan för de fattiga kvar så länge arbetsideologin var ett mentalt samförstånd hos socialisterna.

Under postfordismen träder de fattiga ut ur denna bild, som manufakturkapitalismen och operaismen skapat under tidigare perioders sociala arbetarklassammansättning. På många sätt kan man säga att ju mer lyckat arbetaren idag förs in i den sociala produktiva aktiviteten, desto fattigare blir hon. Uppdelningen mellan direkt produktivt arbete och improduktivt arbete har alltid varit tvivelaktig, även i den marxistiska diskursen. För Marx själv var de fattiga varken produktiva eller improduktiva: de stod utanför produktionen på samma sätt som vilden stod utanför civilisationen. Men precis som ”vilden” idag ryms inom dagens globalisering, har den fattige helt och hållet återinträtt i den sociala produktionen.

Den fattiges produktiva förmåga är inte virtuell, som den var då vagabonden drevs från landet till de nya industristäderna. De fattigas arbetskapacitet nu är faktisk eftersom hela registret av sociala relationer blivit produktivt. Men de fattiga är fortfarande fienden eller har blivit det igen par excellence, eftersom de är nödvändiga i produktionen, rika på produktiv kapacitet och ingår i den sociala produktionen. Just deras behov att inkluderas, gör dem farliga och fientliga. Som det alltid har varit fallet med samhällets fiende, måste de fattiga kämpa mot sin egen fattigdom och därigenom erkänna sig själva som sin fiende. Så var fallet för arbetaren, som i sin kamp mot exploatering var tvungen att föreställa sig sitt eget upphävande. Fattigdomens bortträngande måste då visa sig som de fattigas bortträngande.

Men fattigdomens bortträngande är också en kamp mot de, som organiserar fattigdomen som grund för sitt välstånd och för den kapitalistiska utvecklingen som sådan. Om det stämmer att de fattiga är inkluderade i den sociala produktionens biopolitiska struktur, måste kampen mot fattigdomen vara en konstituerande kamp. Fattigdomen avslöjar det subversiva innehållet, som finns i arbetskraftens universella deltagande i den sociala produktionen.

Under storindustrins tidsålder var de fattigas kamp alltid en motståndskamp – oavsett vad resultatet blev. I England, Tyskland, i 20-talets USA och återigen i 70-talets Europa kämpade de fattiga för tillägnelse. Motstånd och tillägnelse är de utestängdas kamper, men med den sociala inkluderingen av arbetet förenas dessa kamper och sammanflätas med arbetarnas kamper, och dessa kamper är konstituerande. Dessa kamper blir först effektiva när de lyckas att bromsa mekanismerna av exploatering och hierarkiskt indelande av den globala arbetsstyrkan. På grund av detta blir en medborgarlön den konstituerande politiska nyckeln för de fattigas kamp: den förenar det politiska erkännandet av inkluderandet och projektet för att utveckla ett demokratiskt styre av globaliseringen. Och här blir de fattiga den verkliga fienden.

/ Toni Negri

[1] Taget från den napolitanska 1600-talsfilosofen Giambattista Vico. Även om historien generellt kan sägas innebära civilisatoriska framsteg genom realiserandet av mänsklig potential, har den historiska utvecklingen också en cyklisk gång. Historien rör som mot perfektion, men når inte dit, då den stoppas eller återgår (ricorso) till ett relativt sett mer primitivt stadium. Därifrån fortsätter historien återigen sin gång (corso).