[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

”I detta ögonblick blev det helt uppenbart vad som skedde: facket och kommunistpartiet PCI kastade sig över dig, precis som polisen, som fascisterna. I detta ögonblick var det uppenbart, att det skett en oreparerbar brytning mellan och dem och oss. Det var tydligt att från och med detta ögonblick hade PCI inte längre någon rätt att uttala sig inom rörelsen.”
– Nanni Balestrini, Primo Morino, L’ordo d’oro

Kojèva, som inte hade förmågan att kunna lyfta fram det levande, begravde den franska majhändelsen med en vacker fras. ”Det har inte dött någon. Det har inte hänt någonting”, konstaterade han angående ”majhändelserna” några dagar innan han dog i en hjärtattack under ett OECD-toppmöte. Naturligtvis behövdes det något mer för att begrava den italienska majhändelsen. Man plockade nu fram en annan hegelian, som med andra medel hade skaffat sig ett anseende som inte låg långt efter den förstes. ”Lyssna nu. I Italien har det inte skett någonting. Det var bara några desperata personer som manipulerade av staten för att terrorisera befolkningen, rövade bort några politiker och dödade några ämbetsmän. Inget speciellt skedde, vilket är uppenbart”, sade han. Tack vare detta klipska inlägg ifrån Guy Debord visste man på denna sidan av Alperna att det i Italien på sjuttiotalet aldrig skett något. Ända fram till idag har alla de upplysta fransmännen med denna föresats i åtanke inskränkt sig till platonska spekulationer om hur Brigate Rosse och Piazza Fontana-massakern manipulerades av den ena eller andra säkerhetspolisens vägnar. Om Debord gjorde en pessimistisk förmedling, där det explosiva i den italienska situationen tonades ner, infördes i Frankrike som ett extra bonus den italienska journalismens favoritsport: ”bakomläran” (dietrologia). Bakomläran – en lära som utgår från grundantagandet att ”sanningen finns någon annanstans” – använder italienarna för att beskriva den paranoida leken med speglar där man inte längre kan tro på någon händelse eller något kraftfullt fenomen och just på grund av detta konstant måste förutsätta att det finns någon bakom det som sker – som P2-logen, CIA, Mossad, al Qaida eller något liknande. Segraren blir den som lyckats ge sina medspelare de mest hållbara skälen till att tvivla på verkligheten.

Man kan därigenom bättre förstå varför fransmännen talar om händelserna i Italien som en ”slingrande maj”. De har själva en stolt, offentlig och statlig maj. Maj 68 i Paris kunde bara fortsätta vara symbolen för sextio- och sjuttiotalets globala politiska aktivism, i den mån dess verklighet fanns någon annanstans.

Ändå gjordes det försök att förmedla något till fransmännen från det italienska upproret. Det gjordes av böckerna ”Tusen plattåer” och ”Den molekulära revolutionen”, det gjordes av autonoma rörelsen och husockupantrörelsen, men inget av detta var tillräckligt kraftfullt för att kunna slå hål på den franska andans mur av lögner. Inget skedde som man inte kunde låtsas om att inte ha sett. Istället föredrog man att svamla om republiken, skolan och pension, om kulturen, moderniteten och det sociala arvet, om förortens problem, filosofin och offentliga sektorn. Och det är detta som man fortfarande för stunden snackar om när imperiets underrättelsetjänster i Italien återuppväckt ”spänningens strategi”. I denna porslinsaffär saknas helt klart en elefant. Någon som en gång för alla en smula brutalt lyfter fram allt de uppenbara som vi sitter på och som riskerar att rasera denna ideala stämning.

Och så några ord om de andra, de som vi kallar ”kamrater” och som vi vet tar vårt parti. Vi är trötta på franska extremvänsterns bekväma teoretiska efterblivenhet. Vi är trötta år efter år höra samma falska debatter mellan retoriska marxistiska inriktningar: spontanitet eller organisering, kommunism eller anarki, mänsklig gemenskap eller revolterande individualitet. I Frankrike finns det fortfarande bordigister, maoister och rådskommunister. För att inte nämna trotskistiska tidskrifter och situationistisk folklore.

I sin senaste bok påpekade Mario Tronti att ”arbetarrörelsen besegrades inte av kapitalismen, arbetarrörelsen besegrades av demokratin”. Men demokratin besegrade inte arbetarrörelsen som en utomstående varelse: den besegrade rörelsen som en inre begränsning. Arbetarklassen var bara i ett övergångsskede den priviligierade platsen för proletariatet, proletariatet som det ”civila samhällets klass som inte är en klass av civila samhället”, som den ”ordning som upplöser alla andra ordningar” (Marx). Redan mellan de två världskrigen, började proletariatet att synbart överskrida arbetarklassen, till den utsträckning att de mer avancerade fraktionerna av det immaginära partiet börjande att se detta i den fundamentala arbetarismen (lavorismo), i de antagna ”värdena”, i den självgoda klasscentreringen i sig självt, kort sagt i dess klassvarande som homologt till den borgerliga klassen, den värsta fienden och kraftfullaste bäraren av en integration till kapitalets samhälle. Från denna stund kommer det immaginära partiet vara proletariatets framträdelseform.

I hela västerlandet betecknade 1968 mötet och konfrontationen mellan den (i huvudsak socialistiska och föråldrade) gamla arbetarrörelsen och det immaginära partiets första konstituerade fraktioner. När två kroppar kolliderar beror den riktning de får ur deras sammanstötning på respektives tröghet och massa. Så är det inom varje område. Där arbetarrörelsen fortfarande var stark, som i Frankrike och Italien, följde de frikopplade delarna av immaginära partiet efter i arbetarrörelsens spår, de efterapade dessa i såväl språk som metoder. Detta bidrog därför till att de militanta praktikerna återföddes enligt en ”tredje internationalen-modell”: som en smågruppshysteri och oskadliggörande politiska abstraktioner. I Frankrike var trotskismen och maoismen kortvarigt framgångsrika, i Italien minipartierna och andra utomparlamentariska grupper. På de platser där arbetarrörelsen sedan länge var oskadliggjord, som i USA och i Tyskland, skedde en direkt övergång från revolterande studenter till väpnad kamp, ett skifte där en socialistisk eller tredje världen-vurmande retorik ofta dolde det immaginära partiets taktik och praktik. Så var fallet i Tyskland med 2 junirörelsen, RAF eller Revolutionära cellerna och i USA med Black Panther Party, Weathermen, Diggers och Mansonfamiljen, alla symboler för en fantastisk rörelse av intern desertering.

Sett inom denna kontext är det speciella med Italien att det immaginära partiet, som samlades massivt inom en struktur av minipartier i socialistisk skepnad, åter fann kraften att spränga sönder dessa strukturer. Efter att 68 hade synliggjort ”arbetarrörelsens hegemoniska kris” (Rossanda), avslutade det risknippe som sopat rent och röjt fram ett utrymme sitt städarbete 1973 med att ta kol på sig självt. Därigenom gavs liv åt 77-rörelsen, ett uppror helt i det immaginära partiets anda inom ett av imperiets huvudområden.

Arbetarrörelsen besegrades av demokratin, i den bemärkelsen att ingen av dem som besegrades av denna tradition var kapabla att upprätta en front mot fiendens nya form. Tvärtom. När fienden, hostis, inte längre är en viss del av samhället – borgerligheten – utan samhället och makten i helhet, och vi upptäcker att det vi kämpar mot inte är den klassiska tyrannin utan snarare mot den biopolitiska demokratin, vet vi att deras maktposition vilar på att uppfinna alla vapen såväl som alla strategier. Hostis kallas idag imperiet och för honom är vi det immaginära partiet.

[Tiqqun börjar sin genomgång om italienska autonomia-rörelsen med en allmän jämförelse med franska 68-rörelsens utveckling. Den franska korporativismen, konflikträdslan, självgodheten, konservativa vänsternationalismen och represiva toleransen går lätt att överföra på den svenska situationen, där socialdemokrati, stat och näringsliv sammansmält till ett.]

2. Att dra sig undan från den franska förruttnelsen

Vi som provisoriskt arbetar i Frankrike har det inte lätt. Det skulle vara absurt att förneka att det varit ett förbestämt tillstånd (determinante), förbestämt till en vidrigt hög grad, inom vilket vi framlagt våra synpunkter. Bortom denna separationens fanatism som inristats in i våra kroppar i en statligt suverän utbildningen, som gör skolan till en obekännbar utopi som inplanterats i alla franska huvuden, finns en misstänksamhet, en lömsk misstänksamhet mot livet, mot allt det som existerar utan att bortförklara sig. Och i världsflykten som en exklusiv och opraktisk flyktlinje – in i konsten, filosofin, sig själv, spiritualiteten eller kritiken – igenom vilka man försöker späda ut den lokala förruttnelsens flöde. Det är en navelskådande tillflykt som visar på den franska statens allstädes närvaro, de despotiska makthavare som här i Frankrike till och med verkar styra missnöjet mot dem, nu i en mer ”civil” form. Därför blir det ett hallaballo från de franska, frusna, paralyserade och förvridna hjärnorna, som aldrig upphör att vrida sig inom sig själva, som varje sekund känner sig mer hotade av det som skulle kunna tvinga dem att lämna sin obekväma tillmötesgåendehet.

Nästan var som helst på jordklotet har de försvagade kropparna några historiska ressentimentikoner som de kan klamra sig fast vid, några förskräckliga fascistoida rörelser som storstilat har putsat upp sin reaktionära fasad. Inget av detta finns i Frankrike. Den franska konservatismen har aldrig haft stil. Den har aldrig haft detta eftersom den är en borgerlig konservatism, en konservatism från magen. Det faktumet att denna med tiden upphöjts till nivån av en sjuk reflektivitet förändrar ingenting. Det är inte kärleken för en värld som är på väg att utplånas som ger liv åt den, utan experimenterandets, livets och det experimenterande livets terror. Denna konservatism, detta etiska substrakt av just franska kroppar, belönar varje sorts politisk position, varje sorts resonemang.

Det är denna existentiella kontinuitet, som är helt uppenbar fast den är hemlig, som är den gemensamma ”partisymbolen” för Bové, borgarnas resning på 1700-talet i Paris, sammanställandet av Encyclopédie des Nuisances och vurmandet för landsbygden. Det är knappt några influenser som tas in, där dessa kroppar ifrågasätter eller ställer sig lite kritiska till den existerande ordningen; det är tydligt att det är denna passion för ursprunget, träden, gyttjan och byarna som idag yttrar sig mot den globala finansspekulationen och för att hejda den morgondag som innehåller en minimal rörelse av revolutionär deterritorialisering. Munnarna som talar enbart i magens namn, avger samma stank av skit.

Frankrike kommer uppenbarligen inte ge upphov till ”världsmedborgaren” – vi kan bara frukta den dag ”Le Monde diplomatique”, detta löjliga epicentra för en fobisk protest som låtsas utmana Marknaden i Statens namn, översatts till fler språk än Kapitalet – om vi inte kan lyckas att göra oss opåverkbara för allt det som vi är politiskt samtida, och framför allt för sjuttiotalets Italien. Från Paris till Porto Alegre, detta är det bloomska infallet att överge den historiska världen, vilket Attacs nu mer globala spridning från plats till plats vittnar om.

3. ”Det slingrande maj” mot ”det triumferande maj”

”1977 var inte som 1968. 68 var en protest, 77 var ett radikalt alternativ. Av denna anledning beskrivs 68 ’officiellt’ som det goda, medan 77 är det onda; 68 har faktiskt rekupererats, medan 77 förnekas existera. Av denna anledning kan 77 aldrig något enkelt datum som firas med jubileer, till skillnad från 68.”
– Nanni Balestrini, Primo Morino, L’orda d’oro (Den gyllene horden)

Kännedomen om att det pågick en upprorssituation i Italien, en situation som varade i över tio år och som man först lyckades få bukt med genom gripandet av över 4000 personer på en natt, hotade många gånger under sjuttiotalets lopp att spridas till Frankrike. Det skedde först med den vilda strejken den varma hösten (1969) som imperiet övervann igenom bombmassakern på piazza Fontana. Fransmännen, som ansåg att om ”arbetarklassen (inte) ryckte den proletära revolutionens röda fana ur studenternas ömtåliga händer” inte kunde skriva under Grenelles avtal, kunde inte vid den här tiden tro på att en rörelse från universitetet skulle kunna växa för att till slut nå fabrikerna. Med all bitterheten ur deras abstrakta förhållanden till arbetarklassen, kände de punkter av liv (punti sul vivo). Deras maj var alltså bleknad. Därför gavs den italienska situationen namnet ”det slingrande maj”.

Tio år senare kom nya ekon från Italien, medan man här i Frankrike redan hyllade minnet av vårhändelsen maj 68 och försiktigt integrerat dess mer avgörande beståndsdelar i de republikanska institutionerna. Dessa ekon var mer spretiga, därför förstod de franska passiviserade hjärnorna inte mycket av kriget trots att alla antydningar fanns där, därför rapporterades det motsägelsefullt om fångrevolter, en beväpnad motkultur, Röda brigaderna och de andra mer fysiska sakerna, eftersom dessa vara man vana att förstå i Frankrike. Man lyssnade lite av nyfikenhet, för att sedan återvända till att pyssla med obetydliga småsaker, konstaterandes för sig själva att dessa italienare verkligen var naiva som fortsätta att göra uppror nu när vi här i Frankrike ”redan höll minneshögtider”. Denna skada har vi ju här nu reparerat igenom vårt förkastande av Gulag, ”kommunismens brott” och liknande, som var den ”nya filosofins” delikata nöje att ägnade sig åt. På detta sätt undvek vi att se att under den italienska epoken, där man revolterande mot just detta som maj 68 utvecklats till i Frankrike, åkallade och lyfte rörelsen fram ”de gamla ärorika professorerna från sextioåtta, eftersom dessa i verkligheten var de mer vildsinta motståndarna av den socialdemokratiska normalisationen” (Tutto città 77). Med äran räddad visade man med självklarhet hur ”det slingrande maj” kunde föras vidare till och ge uttryck åt en ny årstid, 77-rörelsen, i vilken allt skulle ske.

[Derive Approdi genomförde 2002-2003 en deltagande undersökning om globaliseringsrörelsens sammansättning. I intervjuer och frågeformulär byggde de upp ett internationellt kontaktnät som beskrev rörelsens praktik på världens fem kontinenter. Till European Social Forum i Paris, hösten 2003, skrev de denna presentation där de framförde sina synpunkter på globaliseringsrörelsen, dess kris och sitt användande av militanta undersökningar. Tidningen och bokförlaget Derive Approdi var under 90-talet den viktigaste italienska samlingspunkten för en (post)operaistisk diskussion.]

I flera månader har en fix idé cirkulerat runt om i Europa: att en rörelsecykel har tagit slut, eller till och med att rörelsecykeln tagit slut. Vi borde till en början tänka på vad vi menar med själva kategorin ”rörelse”. I det årtionde vi just lämnat bakom oss syftade det åtminstone i Italien i huvudsak på de organiserade delarna (le componenti organizzate), som upphävde varje möjlighet att dra en skiljelinje mellan deras verklighet och just rörelsen. Under tiden vävdes en mångfald av kommunikativa kontakter, små överlevnadspraktiker och motståndsformer ur mängdens (moltitudine) ambivalenta och slingriga beteende, ett beteende som pendlade mellan cynism och konstruerandet av ny socialitet, mellan individualism och singulariteternas valorisering. Det grävdes underjordiska tunnlar som världens kaotiska, starka och alltid pluralistiska förvandlingskraftiga konflikter löpte igenom. Samtidigt framtstod det allt större tydlighet att det varit ett snävt provinsialistiskt perspektiv att beskriva nittiotalet som en frånvaro av rörelser: under detta årtiondet såg vi arbetarkamper ta fyr i Koreas stora bilfabriker; motståndet mot multinationella företag i Nigeria; de jordlösa bönderna Sem Terras kamp i Brasilien, upploppet i Los Angeles och zapatisternas uppror i Chiapas (och det kan vara bra att komma ihåg, just för den alkemi som alltid har kännetecknat de proletära revolternas stora utbrott, att 1994 som var året för zapatistupproret också var det år då på en global skala det skedde det högsta antalet generalstrejker under hela nittonhundratalet).

Denna rörelsens ”fixa idé” var kortsiktig och antagligen felaktig. Den var oförmögen att se symptomen på globalt motstånd eftersom den tagit över motståndarens synsätt om ”kapitalismens triumf” och ”historiens slut”. Enligt just denna berättelse ockuperades det enda (släta) rummet av maktens diskurs och dess kritiker ägnade sig åt sterila fördömande av maktutövandets misstag och grymmaste effekter. Just denna lins användes till exempel för två år sedan för att betrakta den argentinska krisens explosionsartade utbrott: då sågs enbart till IMF och världsbankens kriminella ansvar istället för att även uppmärksamma det sociala uppror som framkallade detta tillstånd.

Ut ur detta motsägelsefulla och svåra årtionde kom Seattle-revolten, som blev den globala kampens symbol. Med Genua blandade rörelsen återigen om korten, till ett ”ingenting kan längre bli som förr”. När rörelsen kraftfullt bröt ut och erövrade den globala scenen, växte inte de organiserade delarna av rörelsen, utan dessa destabiliserades snarare och försattes ofta i kris. Om vi inte tänker över denna fråga, kommer vi fortsätta att projicera historiens skuggor och spöken på framtiden eller fortsätta att fängslas av en föreställning, att en cykel tagit slut, som utgår från och delar fiendens perspektiv.

Det finns ännu mer att säga om detta. En av de viktigaste perspektiv-förändringarna att ta med i beräkningarna syftar på relationen mellan centrum och perferi. Ideologin om tredje världens utveckling (progressismo terzomondista) sammanförs idag med dessa kategorier, antaget att de någongång betydde någonting utanför kolonierna och att denna imperialistiska logik som sammanfogade dem vid modernitetens födelse. Det finns inte längre några platser som är mer avancerade eller eftersatta. Rörelserna från de före detta ”periferierna” har till slut avslöjat hur lokala våra diskussioner (i ”centrum”) varit. Vi saknar med andra ord den teoretiska potential som under de föregående åren ackumulerats för att kunna erbjuda slutgiltiga genomarbetningar som går att omvandla till piller att ge den massa som så snällt kallas mängden. Det viktiga och brådskande idag är att stärka den teoretiska praktiken, i ett kontinuerligt undersökande som varken siktar på att frammana avlägsna framtider eller att återuppliva en ogenomförbar gårdagar, utan att genomlysa nutiden för att kunna förändra den.

Rörelsen som en öppen plats för politisering

Det som nu är uppenbart för alla är klyftan mellan rörelsens organiserade verkligheter (realtà organizzate di movemento) och rörelsen man själv har skapat. Det är härifrån vi måste börja utan att trilla ner i den förenklade slutsatsen med att spela ut organisationer mot sociala konflikter. Efter att lätt insett den representativa demokratins kris har globalieringsrörelsen ännu inte hittat den organisatoriska kemin kapabel att själva överkomma denna kris. De har kritiserat de organiserade delarna av rörelsen, men har än så länge inte lyckats att hitta sin egna självständiga politiska representation. Till skillnad från en del andra, tror vi att organisationer kan fylla en positiv funktion i till exempel förberedandet av sammankomster, genom att stå för strukturerade kommunikationskanaler och underlätta koordinationsformer. Men vi tror inte heller att organisationer är allt.

Följdaktligen sammanfaller krisen för den organiserade representationens mekanismer inte med rörelsens kris. Hypotesen om ett cykelslut leder till ett förenklade av den verklighet vi agerar i. Frågan går mycket djupare: vad som har försatts i kris är själva analysen av rörelser som baserade på klassiska cykelformer: det schema enligt vilka rörelser föds, växer, når en höjdpunkt, minskar och drar sig tillbaka igen inom en given tidsram.

Cykelschemat har två specifika dimensioner. Det första är rumsligt: kontexten för de lokala eller nationella rörelsernas handlingar. Idag har hur som helst denna rörelse, genom att anta det globala rummet som handlingsrum gjort ett språng på skalan som även innebär en kvalitativ förändring, inte bara en kvantitativ.

Just nu medan vi i Italien talar om cykelns slut har mobiliseringen i Cancun bidragit till WTOs misslyckande; i Bolivia pågår ett framgångsrikt uppror (även om det skett till det fruktansvärda priset av människoliv) mot regeringen och multinationella företag; i USA är antikrigsrörelsen i fin form även efter kriget officiellt förklarats slut; i Sydafrika fortsätter kamperna mot ANCs nyliberala politik; i Brasilien, Argentina och Venzuela pågår viktiga politiska experiment.

Dessa konfliktlaboratorier är varken separerade eller ser varandra bara enligt den internationella solidaritens klassiska perspektiv. De är tvärtom ofrånkomligt sammankopplade. De kommunicerar och stärker ömsesidigt varandra, utan att längre fantisera om att enas i ett framtida globalt rum. De tar snarare detta rum som något förutsatt idag.

Piqueteros-kamperna i den argentinska sociala fabriken och organiserandet av migranters flykt från deportationslägret i Woomera berättar inte avlägsna historier för oss, utan talar direkt till oss (vilket visades med migranternas flykt från deportationscentret i Bari Palese, som avslutade No Border-lägret i Frassanito förra sommaren, gav ett eko av Woomera): de talar om organisatoriska experiment av det levande arbetets nya former, hur de attackerar produktionsförhållandenas materialitet, det globala motståndets gränser och potential. På samma sätt, från Imperiets hjärta och mage får vi inte förväntningar och förklaringar av vår kommande framtid, men undersökande hypoteser, kollektiva berättelser, öppna problem för uppfinnandet av praktiker som är motsvarar dagens utmaningar.

Den andra dimensionen som hypotesen om den cykliska rörelsenaturen baseras på är en linjär uppfattning av målsättningar: referenspunkten var makten (förkroppsligad i staten), utvecklandet mättes från ett perspektiv av konfliktuella relationer med makten, för att omvandla dem till en attack eller uppnå reformer. Efter segrar eller förluster följde oundvikligen alltid en tillbakagång. Detta schema har nu nått sitt slut, inte bara på grund av suveränitetens förskjutning (ridislocazione) gör maktens placering mer obestämd, utan också eftersom rörelsens krav – krig och fred, den fria cirkulationen av människor, arbete, avvarufierandet av teknologier och vetenskaplig research, miljöskydd – går rakt på problemens orsaker, de går inte att reducera till något ”stegvis” program.

Det mest passande paradigmet för att beskriva denna verklighet är migranternas sociala rörelse, subjekt som i sin rörliga kritik försätter den internationella arbetsdelningen, nationella såväl som lönegränser i kris. Migranter är subjekt som inte kan pacifiseras i de ”hemorter” dessa kommer ifrån (som den särskiljande kulturrasismen skulle vilja) eller i deras ankomstorter de kommer till (som den integrerande logiken skulle vilja). I flykten och sökandet efter en annan möjlig värld, tar de med sig sina konflikter till de platser de anländer (även om det är tillfälligt eller permanent) – precis som globaliseringsrörelsen gör.

Vad som tydligt fortfarande är öppet är identifierandet av referenspunkter och motparter, punkter som (även om de är tillfälliga) kan sättas press på för att influera processen. Det är önskvärt att debatten om dessa teman går vidare snarare än att upprätthålla sig vid dimensionen av att prioritera politiska målsättningar (politiciste). Det är ur detta perspektiv som vi anser att Europatanken fortfarande måste övervägas som en ambivalent plats och en möjlig terräng för samhällsomvandlande experimenterande.

Redan från första början när den lanserades var tesen om att rörelsen var en aktör för en annan globalisering – en globalisering av kamper och motstånd – en uttalad polemik mot dem som i första hand inriktade sig på (och fortfarande gör det) återtagandet av det nationella rummet, med välfärdsstaten som det senaste århundradet klassiska medek för att kunna tämja eller hindra ”nyliberal” globalisering. Vi vill inte att dessa strävanden ska överföras från den nationella till den kontinentala nivån, med framhävandet av Europa som ett starkt subjekt i en förnyad anti-amerikanism. För att vara ännu tydligare: för oss är poängen inte att stödja opraktiska politiska projekt som försöker att använda den lokala och/eller nationella nivån för att befästa kamperfarenheter och motstånd mot det globala kapitalet. Vad vi säger är att varje politiskt projekt, oavsett dess territoriella tillämpningskala, måste karaktäriseras av en öppen attityd till den globala dimensionen som arbetarklassens direkta erfarenheter och postkoloniala kamper materiellt bidrog till att skapa, i en betydligt högre grad än den kapitalistisk utvecklingen.

Precis som vi gjorde efter Genua, kom vi tillbaka hit idag för att satsa på att rörelsen ska fortsätta vara ett öppet och komplext politiseringsutrymme, med en mångfald erfarenheter av politisk agitation och sociala konflikter, experiment i praktiker och språk, som inte går att reducera till summan av sina komponenter: en konstituerande plats där subjektivieringsprocessen alltid är öppen.

I detta fortsatta undersökande tänker vi givetvis inte kasta bort de bästa delarna av arvet som tidigare radikala erfarenheter gett oss: men för att kunna använda detta ”testamente”, är det en bindande klausul att befria oss själva från all nostalgi och fördjupa oss här och nu i det som lämnats vidare till oss som fortfarande är levande och har en puls.

Det betyder inte att det inte finns motsättningar, bakåtsträvande eller misstag inom rörelsen. Och det dyker upp nya svårigheter på dagsordningen: som sökandet efter vad som kan vara dagens motsvarighet till arbetarnas strejker och sabotag i de tayloristiska fabrikerna, som svårigheten att påverka de produktiva relationers materialitet, eller hur man stoppar det krig som fortsätter trots att 110 miljoner män och kvinnor demonstrerade över hela jorden 15 februari 2002.

Först av allt måste begränsningarna och problemen belysas, men detta måste göras inom det politiseringsutrymme som vi idag kallar globaliseringsrörelsen. Utanför denna finns ingenting annat än en återgång till ideologiska och stympande dispyter, till ett självrefererande impotent rum och tid (spazio-tempo). Trots att det är belastat med svårigheter och oklarheter, synes det oss mer utmanande att på ett rastlöst sätt fortsätta med experimenterande och deltagande undersökande av de nu äntligen stormiga haven vi seglandes navigerar på.

En öppet plats av pluralistiskt samarbete

I de första tjugoen numren av Derive Approdi, från 1992 till 2002, var tidskriften särskilt inriktad på Italien och i allmänhet på den kapitalistiska ”västvärlden”. Detta baserades på övertygelsen om att solidariteten med ”syds” rörelser skulle bli kortlivad om den inte kunde tydliggöra de potentiella linjerna av avbrott och kriser inom ”metropolerna”. Sedan dess har saker förändrats och följandes ett delvis annan bana än det vi hade planerat från början, inträffade faktiskt en stor social och politisk explosion: även för vår bana, händelsen med globaliseringsrörelsen kraftfulla utbrott betecknar en ny period.

Efter de storslagna och tragiska dagarna i Genua påbörjade vi en diskussion emellan oss själva där vi kom till slutsatsen att delvis förändra tidskriftens organisation och inleda en ny serie. Detta betydde även att ifrågasätta vår egen identitet, även om den är atypisk, som tidskrift med ett deceniums historia bakom sig och börja ifrågasätta, verifiera och uppdatera våra arbetshypoteser under de nya omständigheterna.

Först blev vi slagna själva utbrottet av rörelsens som demonstrerade i Genua mot G8, som den hade gjort mot tidigare stora toppmöten och som den att fortsatt göra efteråt. På Genuas gator och torg möttes heterogena individuella och kollektiva subjekt. De fann för första gången i Italien ett gemensamt politiskt uttryck, där en radikal kritik av kapitalismens nya ordning hade mognat inom de olika riktningar som ofta knappt varit synliga på politikens yta. I en sådan kontext förvandlades konceptet mängden (moltitudine), som funnits som en del av vår diskussion under hela 90-talet, till kött och blod. Istället för att låsa oss i en fascinerat betraktande inställning inför denna myllrande sammansättning av rörelsen, har vi ofta betonat de inneboende riskerna med att använda kategorin mängden som ett redan givet och konsituerat subjekt, fullrustat för den sista striden och historiskt ödesbestämd att vinna. Vi hade hellre föredragit att undersöka dess stora potential, både ”teoretiskt och praktiskt” – eller låt oss nu slutligen få uttrycka det korrekt, dess ”teoretiska praktik” – som ett rum av subjektivering som inte går att reducera till enhet, där relationen mellan kollektiv och singularitet baseras på nya grunder jämfört med det förgångna, med dess särskilda skillnader och subjektiva potentialiteter.

Det är hur som helst ett ambivalent rum, alltid öppet mot det negativa, mot ”ondskan”. I denna bemärkelse måste det i sådana fall undersökas och övervägas som en ny könsmässig förekomst (nuova presenza sessuata), som varken är ideologisk eller oförkroppsligad, utan aktiv och protagonistisk och som utgår från skillnaderna i genus (genere) som finns avlagrad i rörelsernas materialitet.

I efterspelet efter Genua definierade vi rörelsen som en ny verklighetsprincip (un nuovo principio di realità), på vilken både politiska förslag och tolkande hyptoser om dagens kapitalisms verklighet måste testas. Det verkade för oss som själva närvaron av en stark och radikal rörelse krävde ett överskott av undersökande och övervägande som följde med den politisk militansen och som pedantiskt lägger märke till dess begränsningar och problem, hellre än ett avskaffande av det teoretiska arbetet för att kunna helt och fullt fördjupa sig i de vardagliga politiska handlingarna. Detta eftersom de gränser som vi identifierade inom rörelsen såg vi också som våra gränser.

Samtidigt tyckte vi att modellen med en tidskrift som ett uttryck för en politisk linje eller ett organiserad subjekt och använt som ett instrument för politisk kamp för att skapa hegemoni hade hamnat i kris. Chansningen vi gjorde om rörelsens enhet efter Genua behöver inte vara en ekumenisk natur för oss: byggandet av vägar för samhällsomvandling kan bara ske genom kritisk konfrontation och livlig debatt. Vad vi helt försöker lämna bakom oss är snarare logiken av ”reductio ad unum” som är typisk för organsationsmodellerna från förra århundrandet: inte bara eftersom allt detta är del av ett politiskt ifrågasättbart bagage, utan också eftersom ståendes inför subjektets mångfaldiga (moltitudinarie) krav och mångfalden (moltiplicità) av konfliktexperiment, fungerar inte längre denna logik. Samtidigt ville Derive Approdi inte att vara en containerjournal (rivista-contenitore), en plats för diskussioner abstraherade från rörelsens dynamik, en ”gränsaktör” som placerar sig själv i utkanterna för att kunna reta rörelsens organiserade delar för deras bristfälligheter. Vad vi tvärtom försöker är att bygga en ny serie med öppna platser av gemensamt samarbete (spazio aperto di elaborazione plurale), helt och hållet med starka synpunkter innanför rörelsens dynamik, men som transversalt korsar de politiska inhägningarna (enclosures), sammanvävandes relationer inte bara mellan organiserade subjekt, utan även med frontzoner, till exempel med dem – utan att förneka deras tillhörighet till en grupp eller område – som lever under svåra förhållanden, i en dynamisk tendens i riktning mot ett distanserande och omdefinierande av deras egna mekanismer av identitetsproduktion; och därigenom anta identiteten som en kampterräng, snarare än faktum a priori eller naturaliserad gräns.

Själva kategorin ”globaliseringsrörelsen”, som alla kategorier, är inte ett koncept som kan antas okritiskt, som en charmig linguistisk kliché. Av dessa anledningar har vi ansett det passande att starta en ny omgång av tidningen genom att testa den, genomföra en undersökning om rörelsernas tillstånd i världen. Vi börjde med vårt första nummer helt ägnat åt de europeiska rörelserna, som vi presenterade på det första Europiska Sociala Forumet i Florens november 2002. Under det mötet diskuterade vi möjligheten att bygga ett nätverk av europeiska tidningar för att kunna genomföra mer hållbara relationer och starta gemensamma projekt. Vi fortsatte med ett nummer om rörelserna på de tre kontinenterna som en gång tiden utgjorde den så kallade ”tredje världen”. Detta framkallade mycket intresse och fylliga bidrag som lät oss skissa en första, men fortfarande ofullständig, orienteringskarta över ”rörelsen av rörelsers” gemensamma geneologi, från kamperna mot IMFs strukturanpassningsprogram till zapatisternas revolt i Chiapas, fram till de framväxande kamperna i centrum av den argentinska krisen. Vi avslutade den första fasen av undersökningsarbetet med ett nummer ägnat åt Nordamerika och Oceanien. Vårt mål är inte att bara ackumulera faktamaterial om situationer som ofta är nästan okända i Italien, utan också att bygga ett faktiskt nätverk av transnationella relationer.

Som arbetsmetod för dessa tre nummer valde vi att bara publicera material som kom ut ur de relationer som faktiskt utvecklades genom cirkulerandet av ett öppet brev där vi presenterade projektet. ”Luckorna” och de saknade materialet om viktiga händelser beskriver därigenom svårigheten, både vår egen och mer allmänt, att bygga relationer och samtal. Många kontakter har redan etablerats som ett resultat av relationer före eller födda ut ur de senaste årens internationella möten. Men vid avslutandet av varje nummer har det inkomna materialet alltid haft förmågan att ”destabilisera” oss: kommunikativa kanaler öppnades upp på okända och otänkbara sätt. Samtidigt visade sig ibland tidigare etablerade kontakter att inte vara de mest intressanta.

Vi kan direkt börja med att ännu en gång plocka upp idén av bygga ett europeiskt nätverk av tidningar, som diskuterades i Florens förra året. En viktig punkt att diskutera gemensamt kring, som är ett problem för hela rörelsen, verkar för oss vara just formerande (formazione). Vad vi tack och lov har lämnat bakom oss och (i mångt och mycket) har delat är tredje internationellens partiskolor, indoktrineringen och överförandet av ideologiska skisser (trasmissione di schemi ideologici). Hur som helst kvarstår problemet: nya formerande nätverksprocesser måste experimenteras med och organiseras, som ärkapabla att skapa sig egen oreducerbara pluralitet som är globaliseringsrörelsens premissen och rikedomen. Mycket står på spel: det handlar inte längre om att reproducera politiska ramverk utan om att praktisera formande erfarenheter (esperienze formative) som kan radikalt ifrågasätta existerande modeller. Att här och nu skapa andra universum (università), öppna rum för formerande och kritisk subjektivitet, lagra (sedimentare) och berika den mångfald av uttryck för subjektivering utan att alienera deras uppfinningsrika och konstituerande kraft: detta kan vara ett ambitiöst perspektiv för ett nätverk av tidningar.

Utifrån vad vi har sagt så här långt, valde vi medvetet kategorin undersökning eller deltagande undersökning för att beskriva vårt projekt, för att minnas metodologin från det teoretisk-politiska arbetet som är bland det viktigaste arvet från den italienska operaismo-traditionen som både tidningen och många av oss kommer ifrån. Undersökningen är som vi ser det en öppen kunskapsprocess som producerar förvandling (processo conoscitivo aperto che produce trasformazione). Den utgår från hypoteser men verifierar och problematiserar dem kontinuerligt under processens gång. Det förutsätter ett kontinuerligt utbyte av idéer och erfarenheter mellan de subjekt som på olika sätt är inblandande. Detta är anledningen till att vi inte bett subjekten som vi kom i kontakt med att bara berätta ”hur de ser på världen”. Ingen – och detta kunde inte tas för givet – begränsade sina bidrag till att beskriva den omgivande kontexten eller var ursäktande för den väg de valt. Alla accepterade inbjudan att vara aktörer (protagonisti) i en analys av verkligheten som även var kapabel att åtsidosätta, om även för en kortare tid, varje ”visshet” och att upptäcka nya potentialer för förvandlingen av det existerande, att bygga det gemensamma av de mångfaldiga vägar av förändring.

Som vi har försökt argumentera är det globala rummet varken slätt eller homogent, utan räfflat och fullt med konflikter och motsättningar. I denna dimension kan vi för första gången bygga laboratorier där vi experimenterar och jämför praktiker, målsättningar, språk och samarbeten snarare än ett enande bakom abstrakta politiska linjer. Från Kanada till Sydamerika, från Argentina till Holland, från Korea till Australien, det material vi har samlat ihop i undersökandet och utfrågandet kan inte summeras eller stoppas in i ett eller annat fack, utan existerar i dialogen mellan dem om deras gemensamma problem och likartade perspektiv. Det är från denna nya verklighetsprincip som vi måste utgå ifrån: för att tillsammans undersöka och söka ord för att prata om och genomföra denna.

Derive Approdi, november 2003

Översatt från engelska och sedan kontrolläst mot det italienska orginalet.

http://www.deriveapprodi.org

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]
[Del två av fem i utvärderingen av Disobbedientrörelsen. Första delen finns här. Denna andra del handlar om globaliseringsrörelsens cykel, och hur olydnaden som konkret praktik uppstod i denna rörelse. Ickevåldsdiskussionen som det hänvisas till i artikeln syftar på en debatt som hösten 2003 pågick på den kommunistiska dagstidningen Il Manifestos debattsidor, där italienska vänsterpartiets ledare, Bertinotti, tog tioårsjublieet av zapatistupproret som ursäkt för att påbörja en förnyad ickevåldsdiskussion, med syftet att marginalisera Disobbedientiströmningen inom partiets ungdomsförbund. Läs Paolo Virnos inlägg i ickevåldsdebatten här.]

Den globaliseringsrörelsecykel som ledde ända fram till Genua, hade tagit sig en lång väg. I första halvan av nittiotalet uppstod zapatistupproret som en praktik av väpnat uppror, men med ett helt nytt språk och tillvägagångssätt. Zapatismen lyfte återigen fram nödvändigheten och möjligheten att revoltera med de till buds stående medlen mot dominansen och orättvisan, samtidigt som de fullständigt förstod vikten av att markera en diskontinuitet med de tidigare revolutionära erfarenheterna och 1900-talets ideologier. Utgångspunkten var praktiserandet av och kommuniserandet kring möjligheten att i slutet på nittonhundratalet ”ta till vapen” och inte det mystifierade ideologiska föreslaget om ickevåld, den våld-ickevåldsdiskussionen som så många i kapitulationens opportunistiska vänstersalong idag så trendigt tjattrar om. Men utifrån denna konstituerande startpunkt uttrycktes det sedan en brytning med hela det oanvändbara historiska bagaget: den dogmatiska och vetenskapliga synen på de revolutionära processerna, den dystra språket som beskrev död och tragedi som oundvikligt, som en inneboende och självklar del av bekräftandet av ”den nya världen”. Zapatismen (vars begränsningar idag öppet visar sig i en fas då allt förändrats) fann återigen hoppet och kreativiteten. De placerade återigen nödvändigheten och möjligheten att genomföra en radikal samhällförändring i centrum, i ett korsbefruktande av kampen och de illegala konfliktpraktikerna med självorganiserandet. Och de gjorde det på ett väldigt framgångsrikt sätt genom sin förmåga att tala med alla, på ett nytt språk som var direkt förståligt. Detta öppnade helt klart ett stort utrymme för alla, och då särskilt för oss, där man tillsammans kunde undersöka andra nya möjliga vägar att vandra.

Från 1994 till Seattle 1999 var det ett kort steg, en händelseutveckling som snabbt spred sig och dök upp överallt (proliferante espansione). Det handlade om en fas som kännetecknades av en mångfald av praktiska experiment och en affirmation av nya språk, som i alla fall för oss innebar att lämna 80-talets mörka år bakom oss, lämna allt detta som dog med murens fall och lämna kapitalismens försvarstal om att vara den enda möjliga världen. I Seattle exploderade den globala rörelsen mot nyliberalismen, utanför den flygplanshangar som förvandlats till tillfälligt häkte för de massarresterade anti-WTO-aktivisterna. Denna var frukten av en ackumulation av övertygelser och uttryck, den väv av relationerna som börjat ta form under flera års tid, och som även var ett uttryck för en förnyad förmåga att kunna prata ett universellt språk, som gjorde idérna och praktiken delad och direkt för alla de globala nätverket av antiliberal aktivism som inte redan var förbundna med varandra. Slaget i Seattle sammankopplade. Den gav en första möjlig form och ett offentligt rum som uttrycktes direkt riktat mot den konstituerade makten. Den första röda zonen, den ”no demonstration area” som polismyndighetens robocops skapade runtomkring WTOs kongresscenter, förklarades illegitim av alla de organisationer, den verklighet, de personer som deltog i protesten och som systematiska överträdde zonens gränser. Målsättningen var inte bara att utmana och förkasta världshandelsorganisationens arrogans och orättvisa, utan framför allt att avbryta dess aktiviteter, att få toppmötet att misslyckas att hållas. 30 november 1999 blev inledningen på en period av protester riktade mot de toppmöten som formellt skulle sanktionera den nya imperiala nyliberala ordningen. Det är inte en slump att även zapatistupproret inleddes den första januari 1994, som var det symboliska datumet som betecknade när Naftaavtalet skulle träda i kraft, avtalet som upprättade en frihandel över hela den nordamerikanska kontinenten, vars givna följd skulle innebära det totala utplundrandet av den mexikanska regionen Chiapas.

Det var först i Chiapas och sedan i Seattle som olydnaden som teori och praktik föddes. Om Chiapas kraftfullt lyfte fram möjligheten att konkret affirmera förvandlingen, i ett förenande av byarnas självorganiserade med ett självförsvar, förenandet av illegalitetens praktik med den konstituerande karaktären hos de nya revolterande ursprungssamhällena; så omarbetade Seattle hela denna dimensionen och kastade in den in i västerländska meteropolernas liv, i ett organiserade där den postfordistiska produktionens sociala arbetare mötte tidigare kampcyklers aktörer, som till exempel metal- och byggnadsarbetarna, som även de drabbades svårt av den politiska nyliberalismen. Dessa bägge aktörer lyckades tillsammans tala även till andra över hela jorden, och lyckades i slutändan använda kraften i imperiets nätverk för produktionen av den offentliga opinionen, mediasystemet, för att organisera och skapa konsensus. Kommunikation användes som en produktiv dimension och som ett sätt att organisera nätverk (modalità organizzativa della rete), ett användande av det strålkastarljus som mainstreammedia hade riktade mot toppmötenas scen och tvingade detta ljus att vändas mot protesterna, skapandes sina egna media tack vare detta sociala produktionsöverskott som kapitalet inte lyckas att styra över. De arbetande softwareprogrammerarna skapade på internet sajter som indymedia Seattle som vändes emot företagen och socialiserade hela deras kunskap. Och detta spred sig vidare från de som arbetade med officiell information, för till slut att anlända till de studenter och forskare som arbetade i den kemiska läkemedelsindustrin, som under toppmötesdagarna arbetade fram en kräm som distribuerades till demonstrationerna och blockaderna för neutralisera eller lindra de irriterande och giftiga effekterna från polisens tårgas.

Olydnaden mot normer och lagar, regler och auktoriteter, poliser och makthavare, har oändligt många möjliga nya kombinationer. Att vägra att lyda (disobbedire) betyder att producera konkreta konfliktpraktiker mot nyliberalismen och att försöka hitta olika rum av konsensus, för att utöka, nära, utvidga och sprida dessa praktiker. Fasen med de stora toppmötena beskriver försöket från nyliberala kretsar i att konstruera en legitimerande konsensus kring det oundvikliga utövandet av globalt styre. I denna förvandling är de stora toppmötena med ministrar och företagsledare stora teatrala händelser. Att använda dessa händelser för att skapa bilden av en global revolt har varit fundamental. Belägringarna genom motmöten visar fram en första kris för systemet av konsensusproduktion, riktat mot den imperiala dynamiken som håller på att formeras, som inte längre framträder som ett socialt svar (och de globala protesterna har numer blivit reproducerbara och synliga överallt) på den nya ekonomins kris, som hotar framför allt den interna stabiliteten i USA.

I Genova avslutade världens makthavare rasande fasen av stora toppmöten och försökte tillintegöra den globala rörelse som kom från Seattle och passerat vidare genom Prag, Quebec och Göteborg och som uttryckte sig igenom mångfald (moltitudinari) och konflikter. Utifrån Carlini-laboratoriet och från Via Tolemaide i Genua föddes en subjektiv hypotes (ipotesi soggetiva) om ett sammanförande av mängdens rum. Olydnanden affirmerar sig inte bara som en gemensam kamppraktik, som en tolkning av de förslagen som kommer från zapatisterna och Seattle, utan blir också ett kollektivt politiskt projekt, som kännetecknas av ett delande av en gemensam dimension av initiativ. Steget från att vara ett social olydnadslaboratorium till att bli en rörelse av olydiga, kännetecknade en kollektiv mognad och ett grundantagande som karaktäriserade denna rörelsefas, en fas som kännetecknades av ett sökande efter platser av kontinuitet och sammanband mellan olika sociala verkligheter, som inte av en slump betecknas som ”rörelsen av rörelser”. Detta inleddes eftersom en av de beröringspunkter som kännetecknar zapatismen och hela vägen av globala aktioner mot toppmötena, är just att vägra att vara självrefererande (rifiuto dell’autoreferenzialita) och fortsätt ett sökande efter relationer till andra. Att de enskilda organisationerna och grupperna till slut insett att de inte är självtillräckliga, innebär även ett erkännande att det inte längre finns ett enda centralt socialt subjekt i samhällsförvandlingsprocessen. Detta representerar affirmerandet av mängden som en komplexitet av olika subjekt, i deras multiplicitet och skillnad, men som samtidigt det finns en nödvändighet i att söka platser och olika former av sammanhang och uttryck, som erkäns och delas av alla. Därför definierade sig rörelsen under hela denna fasen som ”rörelsen av rörelser”. Och det är även därför, för att signalera en den dimensions grundläggande insida (profonda internità), som det sociala olydnadslaboratoriet blir till en rörelse mellan rörelserna.

Att utveckla dessa som subjetiva hypoteser (ipotesi soggettiva), som ett sökande, experimenterande och affirmerande av kampidéer och praktiker, men också se nödvändigheten av att gynna en rörelseprocess, att inte bara grundligt försöka undersöka dennas karaktär, utan även dess motsättningar och begränsningar. Att känna sig som en rörelse och vara i rörelse betyder att konfrontera det uppenbart inadekvata med partiformen, att söka efter kollektiva representationsformer som är både ostatiska och framgångsrika, att söka efter verktyg för att dela på samband och beslut som förkastar både delegerandets och det enkla ”samordnandets” logik, en vägran att vara bara spontanism eller en absolut mötesform: de olydigas rörelse (movimento delle/dei disobbedienti) var organiserad trots att det aldrig var en organisation. Att producera identiteter som är användbara för att reproducera konfliker och som följaktligen är nomadiska och skapandes nya kombinationer (ri-combinante), som är kapabla till ett minne men som aldrig blir till en produktion av identiteter som ideologi eller självtillräcklighet. Som experimenterar med hela fältet av självorganisering på ett öppet sätt, men utan att förneka idéerna och praktikernas radikalitet. Som inte flyr in i diskursens radikalitet, förenade i en opportunism av att inte göra något, utan att istället bemöter konfliktterrängen med kreativitet och beslutsamhet. Reflektionerna över denna vägsträcka som vi tagit oss är naturligtvis öppna, men vi måste helt klart konstatera att många av de mål som vi ställt upp för oss har redan uppnåtts, andra inte. Helt klart har vi även längst denna väg sett att det finns saker som inte stämt, misstag, förutsägelser som visade sig vara felaktiga och dessa har bidragit till en formidabel erfarenhet. De olydigas rörelse och den vägsträcka som vandrats kommer att fortsätta att vara en referenspunkt för alla, som ackumulerad subjektivitet och som minne.

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

Rent klassifikationsmässigt måste man skilja på två olika sorters olydnad: det finns en liberal variant av olydnad och en annan radikal sort.

Olydnaden av den liberala sorten, även inräknat den varianten som Locke accepterade, är en form av olydnad som uttrycks i konfrontation med lagar eller offentligt myndighetsutövande som man anser vara utfärdade i konflikt med normer eller principer av en överordnad rang. Dessa normer kan vara sanktionerade enligt grundlagen eller de kan spåras tillbaka till oskrivna regler som en transcendent naturrätt eller till principer av ahistorisk rättskipning.

Som först de vita overallerna (tute bianche) och sedan som de olydigas rörelse (disobbedienti) har vi praktiserat, i form av ”civilt beskyddande olydnad”, just en olydnaden av den liberala varianten. Utifrån att ha identifierat vissa element i denna historiska fas med det Gramsci definierade som ”de styrande klassernas subversion”, (med detta syftandes på maktelitens överträdelser av normer, interna och internationella rättigheter eller konstitutionella normer osv), har vi ofta fyllt en funktion av att återintegrera (reintegrazione) legaliteten. Kampen mot kriget, försvaret av den okränkbara personliga friheten eller rätten till att få skydd (som i fallet med deportationsförvaren för migranter), utgör sådana former av olydnad, oavsett om man ville det eller inte.

Olydnadsaktionerna är aktioner som många gånger återställer en (laglig) ordning. Detta är paradoxalt, eftersom vi utifrån en kulturell synpunkt aldrig tänkt återskapa den nationella suveräniteten, grundlagens orörbarhet, den normativa makten och statliga hierarkins källa. Olydnaden är här en ovanlig extra beståndsdel, i kampens praktiker: den civila olydnaden har framställts som en etisk och politisk konflikt, ett försök att överskrida en gräns. Den civila olydnaden har framför allt alltid varit just detta: ansatsen att överskrida en linje, en gräns. Det frivilliga överträdandet för att utöka legalitetens gränser. Framflyttandet av en gräns och gå vidare mot en annan där rättigheterna och demokratin framstår som mer utökad och mer autentiska.

Det är inte mycket, men det är inte heller lite.

Den radikala olydnaden ses traditionellt som olydnad mot en grundnorm, den grundläggande norm som är alla andra lagars förutsättning, som föregår de andra och ger dem deras effektivitet. Det är den oskrivna norm som säger: ”det är nödvändigt att lyda alla normer”. När staten sätter ett normerande dispotiv (dispotivo) i verket är denna normen förutsättningen, den träder i kraft och får effekt tillsammans med alla de andra.

Jag menar inte att lösningen för att olydnaden ska upplevas och kännas som radikal ligger i att vägra lyda alla normer, i tron att om man bryter alla normerna bryter man mot Grundnormen. Detta skulle knappast vara ett sätt att direkt och radikalt gör motstånd mot den statliga suveräniteten. Dessutom inte då vi inträtt in i en fas i vilken vi allt mer kommit att betrakta den statliga suveräniteten som ett subjekt som hör till ”modernitens paradigm” som befinner sig i strukturell kris.

I själva verket bär olydnaden som kategori med sig många av de begränsningar som oupplösligt förbundna med modernitetens paradigm, det paradigm som vi anser vi ska överskrida. De extraordinära effekterna (la straordinarietà degli effetti) som olydnaden gett upphov till genom sina praktiker under dessa två år, kommer ur faktumet att elementet av ”återskapande” (av den lagliga ordningen) alltid innehåller ytterligare ett element, en antydan till ett överskridandet av just detta återskapande, något helt annat. Men begränsningarna finns kvar och är åtminstone till viss del strukturella.

För det första förutsätter olydnaden ett dialektiskt plan. Detta plan erkänns som ett väsen som producerar normer och det förutsätts ske en dialektisk interaktion med detta väsen. Man vägrar lyda för att subjektet som gav upphov till en viss sorts normer omarbetade sina ståndpunkter och korrigerar sig genom att normera på ett annat sätt. Det öppnas alltså inte för diskussion och ifrågasättande av den normativa ursprungskällans legitimitet och funktion. Det är snarare så att man bekräftar denna och det komplexa juridiska ramverkt i vilken denna ingår.

En andra begränsning kommer ur faktumet att olydnaden med lätthet snarare går att infoga i en disciplinär paradigm än kontrollsamhällets, enligt det sätt denna beskrivits i en ändlösa ström av böcker det senaste deceniumet (en allmän överblick är till exempel temanumret av tidskriften DeriveApprodi som ägnades åt just kontrollsamhället).

Det finns dessutom ett annat element, som Sandro Mezzadra lyft fram, ett element som tittar närmare på den imperiala dynamiken som en överlappande dynamik som ofta skapar samexistens mellan denna makts kaos och kosmos, ordning och oordning, normalisering och olydnad, mellan de föregående och nu verkande rättigheterna. Det paradoxala är att om den imperiala konstitutionen lever på kaos och om det är detta imperie som ska bemötas med olydnad, blir kanske uppgiften för medborgarna (cives), de subjekten som gör motstånd, att det är dessa som skapar nya former av normer som utgår från nya institutioner, snarare än de gamla som man vägrade lyda.

Dessa element påvisades under diskussionerna i Bologna som följde efter olydnadsaktionen då flyktingförvaret på via Mattei monterades ner den 25 juni 2002. Problemet togs upp och preciserades utifrån denna extraordinära aktion som hade en nästan total effekt i förhållande till förväntningarna. Denna aktion försökte på ett vertikalt sätt slå rakt mot den imperiala ordningens hjärta, eftersom det stora hyckleriet kring flyktingförvaren på effektivitetens plan antar en mytskapande och strategisk funktion för maktens legitimerande och erövrande av konsensus. Om migranterna placeras i frontlinjen som den offentliga inre fienden, krigsredskapet för den offentliga fienden nr 1, så är de även och framförallt maktens simulakra.

Detta har också varit en effektiv realitet, vilket återspeglas i ett effektivt uppbromsande av hela apparaten av etniskt infängslande. På det politiska planet uttrycktes detta ännu en gång genom kombination av den maximala radikalitet och det maximala konsensus som gick att uppnå: institutioner, representanter, civilsamhället och föreningar hade uppbådats till en massiv front till stöd för olydnadsaktioner. Och ändå, trots att det spridits en maximal konfliktnivå och möjlig konsensus, fastän det fanns en hög acceptans, upptäckte vi att vi bara kände oss som en påtrycknings- eller lobbygrupp. Vi hade fört upp ett problem på den politiska dagordningen, ett bestående, allvarligt och dramatiskt problem. Vi hade inom en konflikt på detta tema samlat en bred konsensus, men sedan återstod ändå alltid i slutändan frågeställningen om vem som fattar besluten. Vi hade varken utrymme och kraft att avgöra om förvaret på Via Mattei skulle öppnas eller inte.

Vårt tema kring förvarets nedrivande blev en premiss för att bygga upp det igen någon annanstans. Vi blev direkt medvetna om problemet, om vilka nya institutioner som var kapabla av samla mängdens kraft, projekt och samarbetsförmåga, vilket vi var ensamma att tala om. Denna lilla konkreta erfarenhet visade att olydnaden, som var absolut nödvändig och en central beståndsdel i vår praktik, ändå samtidigt var otillräcklig. I Beppe Caccias inlägg (på Motimperie-seminariet) talade han om en ”konstituerande olydnad”. Vi kan helt klart inte vara vara ”inom och emot” imperiet, på det sätt som den kristna gemenskapen på sin tid var mot Romarriket. I vår tid kan vi emellertid vara ett folk i exodus mot en annan jord, även om denna jord inte är en ankomstpunkt och den fortsätter ha mängdens dynamik. Jag vet inte om det är rätt att tala om en konstituerande olydnad, men olydnad och att agera konstituerande representerar helt klart hoppets och perspektivens stora horisont.

En beståndsdel som jag skulle vilja lägga till är den brådskande angelägenheten av föra in vårt agerande inom ett politiskt rum som inte bara är nationellt utan även europeiskt.

Negri talade om en betoning, under sin presentation av boken Imperiet i Bologna, som måste bidra till att konstruera Europa som en svag länk i den imperiala kedjan. Diskussionen som påbörjades innan EU-toppmötet i Nice och då framförallt i nordösts laboratorium (Padua-Venedig-Trieste), var extremt intressant. Under diskussionen om ett ”rättighetsavtal” (”carta dei diritti”, det så kallade ”bill of rights” i EU-konstitutionen) diskuterade vi frågeställningen kring att normera bortom olydnaden.

Vi har anlänt ti1l tvåtusentalet med de första formuleringarna av Nices rättighetsavtal. Den första paragrafen, som berörde Europas migranter löd: ”De är europeiska medborgare, alla de olika sorter som kommit från olika delar av världen och som har valt att skapa sin framtid på europeisk mark.”

Jag tror att denna beståndsdel, som denna globala och lokala kampcykel delvis ignorerat, borde rekupereras helt. Eftersom instiutioner i formerande, som just nu sker med den europeiska unionens instititutioner, kan vara svagare och mer påverkbara än redan formerade institutioner och samtidigt mer definierade än dessa som vi nu håller på att skapa. Detta sistnämnda har vi missat att se som embryon. Det har kanske delvis skett med de sociala forumen, som till sina huvuddrag är både en lobbygrupp, drösvis av politiska inriktningar och ett medierande rum mot nedskärningar, men som även vid andra tillfället har en antydning till att vara en offentlig sfär kapabel att ta beslut. Jag tror att det går att se även denna aspekt och för att göra detta tror jag att de måste vara rum som vi fortsätter att pasera igenom i försök att ge dem instutionella dimensioner, men institutioner utifrån mängden som skiljer sig från de etablerade vi redan sett.

Olydnaden baseras på en beståndsdel som inte är enbart olydnaden, utan även en använd praktik utifrån vilken mängden får sitt värde. När Marco Bascetta talade om det gemensamma (comune) gjorde han även flera anspelningar på nätet. När det gäller internet, på områden som intellektuell upphovsrätt och copyright, är det miljoner av människor som är olydiga varje dag, en vild olydnad utan ideologiska element eller ett uttalat politiskt val av olydnaden som ett ”program”. Just med internet är det extremt enkelt att se hur föråldrade den privata äganderättens gamla grundpelare och de gamla principerna av juridisk reglering är. Det existerar en tillgänglighet och överskott (eccedenza) som kapitalet inte lyckas att kontrollera, tygla genom sina mätinstrument eller klassiska reglerande. Det pågår kamper på alla nivåer i frågorna om den intellektuella äganderätten, eftersom de aktuella formerna av juridisk regulation och den strukturella omöjligheten i att klassifikationsmässigt förbinda ägandet och innehavet, öppnar helt nya rum för intervention och fundamentala konflikter. Det existerar en juridisk ordning som befinner sig i en återvändsgränd, med en permanent klyfta mellan regerandets nödvändigheter och mätandet av den sociala intelligensen, i nödvändigheten att göra kunskapen och språket profitabelt och samtidigt det som är denna krafts inkommensurabilitet, denna intelligens direkt sociala och gemensamma karaktär.

Man skulle vilja fråga sig ”varifrån startar man?”, ”var attackerar man?”, ”vilken är den imperiala maskinens svaga punkt?”, ”vilken är den svaga punkten i en yta som inte har något centrum, som är en ickeplats och som finns hela tiden och överallt”. Men det finns inte en individuell svag punkt. Här kanske det går att anta ett uppdaterat operaistiskt angreppssätt: precis som imperialismen var svagast där arbetarrörelsen var starkast, på samma sätt är imperiet svagast där globaliseringsrörelsen är starkast.

I detta ögonblick tar man här på sig ett stort ansvar, eftersom Italien utgör en anomali, den plats över vilket Antonio Gramscis namn står skrivet. På gott och ont utgör Italien den plats som har haft det största kommunistpartiet i västlandet och framförallt är platsen där det italienska laboratoriet föddes, där den rikaste kätterska (eretico) marxistiska traditionen finns.

Om man skissar på ett perspektiv av nygrundande, exodus och konstruerandet av nya institutioner, är det inte helt uteslutet att denna någonting kan födas i Italien.

Det existerar en italiensk anomali utifrån vilken det måste börja att produceras myter (mitopoiesi). Mytskapande om en plats som, förutom att vara en bananrepublik, även är platsen där hundratusentals personer demonstrerade mot kriget, hundramiljoner studenter mot Moratti, hundratjugofemtusen migranter och italienare demonstrerade för ett nytänkt medborgarskap, generalstrejk och generaliserad strejk, diplomati underifrån och mycket mycket annat.

Imperiet, det som vi mest känner som nya hotande fronter av exploatering och förödelse, är även ett svagt imperie. Det är ett imperie som bedriver krig eftersom det måste styra men inte alltid lyckas uppnå detta reslutat, som inte har fler metoder för att upprätta en seger eller ett nederlag. Och det är en ordning i vilken uppnåendet av konsensus är centralt och kanske är det många olika som börjar fråga sig om detta pågående globala krig, som även försöker att lösa en kris och en dramatisk recessionen, klarar av att uppnå det resultatet. För att uppnå detta resultat som man hoppas på borde man kanske i sådana fall föra krig mot Kina. Men det är genant att deklarera krig mot ett land i vilken den interna bruttoproduktionen ökar med 7,5% årligen.

Det är detta imperie som sett Argentina ekonomiskt kollapsa, smulas till spillor tillsammans med internationella valutafondens recept, just det nyliberala botemedlet som skulle ta kol på sjukdomen. Och det är imperiet som ställd inför en cykel av global kamp skulle behövt lyssna på historien om vad som händer när man bygger eifelbenstorn för att visa sin makt. Maktens stora toppmöten har upphört, de tappade all legitimitet och där har vi varit en viktig bidragande orsak. Det är sant att det existerar kontrolldimensioner som utökas, det är sant att man känner bördan av en total dominans. Men samtidigt har aldrig kraften som mängden är bärare spridit sig och lyckats ifrågasätta denna ordning som försöker etablera sig som nu.

Detta är inte bara tiden för imperiets konstitutionalisering.[PC1] Det är även vår tid. Det är tiden för mängdens tänkande och revolterande i sökandet efter en ny res pubblica, ett sökandet efter nya institutioner.

/ Federico Martelloni

Fulöversatt från italienskan. Texten finns i boken Controimpero, il Manifesto libri.
Federico Martelloni var 2002 aktiv i Disobbedienti Bologna.
[PC1]

[Tiqqun är en fransk grupp, som på ett kreativt sätt blandar influenser från surrealism, autonomia och situationisterna. De ställer Negri på huvudet och pratar om mängdens konstituerande kraft underifrån som en geggig jantelag, det ”fruktansvärda gemenskapen” där alla håller nere varandra. En återkommande karaktär i deras skrifter är Bloom, för att sammanfatta denna stämning. Men istället för att trilla ner i en fransk ultravänsterpassivitet, utvecklar Tiqqun teorier om ”det immaginära partiet” som gör en deleuzeguattariansk läsning av autonomiarörelsen, inte för att skapa historia, utan för att hämta en vapenarsenal därifrån. Följande text, ”Detta är inget program” kommer här läggas upp styckesvis succesivt under våren. Den är grovöversatt från italienska, och kommer senare korrläsas mot det franska orginalet. Orginalet publicerades i andra numret av tidningen Tiqqun 2001. Här kommer första avsnittet.
På nätet finns Tiqqun här:

Omdefiniera de historiska konflikterna

”Jag tror inte att normala personer tänker på att det kortvarigt finns en risk för ett snabbt och våldsamt disassocierande ifrån staten och ett öppet inbördeskrig. Den tanke som snarare framförs är den om positionernas latenta inbördeskrig, för att använda en journalistiskt uttryckssätt, ett positionernas inbördeskrig som skulle avlägsna all statlig legitimitet.”
– Extremism, terrorism, demokratisk ordning, 1978

På nytt sker experimenterande i det blinda, utan protokoll eller något liknande. Mycket lite har förts vidare, vilket skulle kunna vara tur.
På nytt görs direkta aktioner, sker meningslöst förstörande, den nakna konfrontationen, vägran av varje mediering: de som inte vill förstå, kommer inte hitta några förklaringar hos oss.
På nytt en längtan, ett konsistensplan av allt det som kontrarevolutionen hållit undertryckt i olika decenier.
På nytt autonomia, punken, orgierna och tumulten, men i en ny orörd, mogen och tänkande tid, i brist på nya förklädnader.

I kraft av arrogansen, av de ”internationella polisoperationerna”, av den permanenta segerns kommunikéer, av en värld som man framställer som den enda möjliga världen, civilationens fulländande, har man förstått att göra sig våldsamt avskyvärda.
En värld som trodde att den rensat bort allt runtomkring sig, upptäcker det onda i sitt inre, bland sina egna barn.
En värld som har firat ett vulgärt nyår som millenieskifte börjar nu frukta de verkliga årtusenden.
En värld som länge befunnit sig under en överhängande katastrofs tecken inser motvilligt att det ”socialistiska blockets” sammanfall inte öppnade för denna världs triumftåg, utan snarare för oundvikligheten av dess sammanbrott.
En värld som har proppat i sig motiv om historiens slut, om det amerikanska seklet och om kommunismens nederlag bör betala priset för sin egna oansvarighet.

I denna paradoxala konjunktur konstruerar denna värld, eller snarare dess polis sig en fiende av närmast folkloristiska mått. Det talas om ”det svarta blocket”, om ”den internationella anarkistiska terrorismen” och om en utbredd konspiration mot samhället. Tankarna leds till det Tyskland som beskrevs av Von Salomon i boken ”I proscritti”, som var helt besatt av tanken på en spöklik hemlig organisation ”som spred sig som ett gasmoln” och till vilken man tillskrev alla misstagen från den verklighet som övergivits till ett inbördeskrig. ”Ett dåligt samvete försöker att undgå kraften som hotar den. Den skapar sig ett spöke efter sitt egna behag mot denna förbannelse och tror sig därför garanterat sin säkerhet”, är det inte så?

På andra sidan från den imperiala polisens slitande arbete, finns inte någon strategisk tydbarhet hos de kommande händelserna. Det går inte att strategiskt tyda de kommande händelserna, eftersom detta skulle förutsätta konstituerandet av något gemensamt, det minsta gemensamma mellan oss. Och just detta – något gemensamt – är det som alla är så rädda för, som får folk att lägga in backen till Bloom-läget, orsaker svett och förtvivlan eftersom det återför en univocitet (univocità) rakt in i hjärtat av vårt osäkra liv. Avtal är vi iallafall vana med. Men vi har flytt från allt som liknar en pakt, därför att en pakt kan man inte avsäga sig; man respekterar eller förråder den. Och det är i grunden detta som är det svåra att förstå: det är positiviteten av något gemensamt som avgör en negations genombrott; det är vårt sätta att säga ”jag” (io) som bestämmer vårt sätt att säga ”nej” (no). Vi förvånas ofta av avbrotten i förmedlingarna av historien, av det faktumet att det i över femton års tid inte längre finns någon ”förälder” som är kapabel att berätta om sitt liv för ”sitt” barn, att göra denna historia till en berättelse som inte bara är en utspridd diskontinuitet av löjliga anekdoter. Detta som man har tappat är i själva verket förmågan av upprätta en kommunikativ relation mellan vår historia och Historien. I grunden för detta finns den övertygelse som innebär den singulär existens förkastande, kapitulerandet inför ödet, att man förtjänar lite fred. Bloomarna trodde att det räckte att desertera från stridsplatsen för att kriget skulle ta slut. Men så är det inte. Kriget är inte avslutat och de som vägrade acceptera det hittar man idag endast lite sämre rustade, lite mer vanställda än de andra. Den enorma magmafält av resentiment som idag sjuder i Blooms inre och som aldrig får utlopp att tillfredställa sitt begär att se huvuden falla, att få tag på en gärningsmän, av få en slags generaliserad ånger för hela den genomlöpande historien, som skönjes på andra sidan (sgorga da lì). Vi behöver en omdefiniering av den historiska konfliktualiteten, men inte utifrån en intellektuell synvinkel utan från en vital.

Vi talar om en ”omdefiniering”, eftersom de historiska konfliktualiteten har en definition sedan långt tillbaka, nämligen ”klasskampen”, som man tillskrev varje öde i den förimperiala perioder. Denna definition fungerar inte längre. Den är dömd till att paralysera, skapa olycka och skitsnack. Var enda krig kan inte föras eller varje liv levas i en korsett från en annan tidsepok. För att fortsätta kampen idag måste klassbegreppet avvecklas och med denna hela raden av stamtavlor (cerificate origini), försäkrande sociologismer (sociologismi rassicuranti) och identitetsprotester. Klassbegreppet kan idag mest fylla funktionen, snarare än att spola i nevrosernas toalett, att fortsätta separerandet och anklagandet, som man i Frankrike på ett så mordid sätt ägnar sig åt i alla olika miljöer hela tiden. Den historiska konfliktualiteten är inte längre motsättningen mellan två molära klumpar, två klasser, de exploaterade och exploatörerna, de dominerade och de dominanta, de styrande och utövarna, där varenda individuella fall går att dela upp mellan dessa två. Frontlinjen löper inte längre löper rakt igenom samhället, utan passerar idag rakt igenom varenda person, igenom det som gör var och en till medborgare, dess predikat och det övriga. Inom varenda miljö reser sig dessutom kriget mellan den imperiala socialiseringen och det som i sista stund undanflyr denna. En revolutionär process kan startas från vilken punkt som helst i biopolitikens väv, från vilken enskild situation som helst och som växer till utbrytandet av korsande flyktlinjer. Det är antalet sådana intervenerande processer och utbrott, som bildar ett gemensamt konsistensplan, ett plan av antiimperial subversion. ”Det som utgör det generella i kampen är att det är samma maktsystem, alla maktens utövnings och tillämpningsformer.” Detta konsistensplan har vi kallat ”det inbillade eller immaginära partiet” (”Partito immaginario”), för att med detta namn synliggöra både det konstgjorda i dess nominella representation och lyfta fram politiken, vilket är det viktigaste skälet. Som varje konsistensplan är det immaginära partiet samtidigt både närvarande och måste konstrueras. Att bygga partiet betyder idag inte längre att bygga den totala organisationen, inom vilken alla skillnader i etiska synsätt på kampen har skjutits åt sidan; att bygga partiet betyder idag att fastställa livsformerna (forme-di-vita) i deras mångfald, att intensifiera och göra dessa relationer komplexare och framarbeta mellan oss på mer subtila sätt det möjliga inbördeskriget. Eftersom imperiets mer skrämmande knep är att reducera allt till stora kontraster – reducera alla som gör motstånd mot dem till ”barbari”, ”sekter”, ”terrorism” eller”motsatta extremismer” – är en grunduppgift i kampen för att bemöta deras konfrontationer uppgiften att inte tillåta någon förväxling mellan det immaginära partiets konservativa fraktioner – frihetliga miliser, högeranarkister, integralister, insurrektionalistiska fascister, bondesamhällets försvarare – och de revolutionära fraktioners experiment att äga rum. Konstruktionen av partiet ställs inte längre i termer av organisation utan i termer av cirkulation. Detta innebär att om det fortfarande existerar ett ”organisationsproblem”, handlar detta om att organisera cirkulationen inom partiet. Eftersom det bara är intensifierandet och framarbetandet av möten mellan oss som kan bidra till en process av etisk polarisering, till partiets konstruktion.

Det är helt klart att historiens lidelse rent allmänt är ett prerogativ (appannaggio) från kroppar som är oförmögna att leva i nuet. Om vi trots det utan att lämna denna plats återvänder aporia till kampcykeln som startades i början på sextiotalet, kan denna idag öppna en ny. Under följande sidor finns talrika referenser till Italien på sextiotalet; detta val är inte en slump. Utan att göra det alldeles för långrandigt, kommer vi utan svårighet kunna visa hur det på denna tid var naknare och brutalare former sattes i spel och att dessa som sådana till stor del finns kvar hos oss ännu idag, även om det nu tar mindre extrema former. 1978 skrev Guattari: ”Hellre än att betrakta Italien som ett särfall, som är intressant för graden av sin avvikelse, borde vi inte snarare försöka att förstå andra sociala, politiska och ekonomiska situationer, sådana som framstår som stabilare, härledda från en mer garanterad statlig makt, genom att korsa dem med en tolkning av de spänningar som idag korsar denna plats?” Sextiotalets Italien är återigen, igenom alla dess implikationer, den insurrektionella rörelse som är närmast oss. Från denna händelse måste man utgå, men inte för att göra historia av en rörelse, utan för slipa vapnena för det kommande kriget.

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

Våren 2004 avslutades Disobbedienti som projekt i Italien. Bakgrunden till beslutet var att den bredare rörelse, globaliseringsrörelsen och krigsmotståndet – som en kampcykel hade ebbat ut och sågs som en avslutad kampfas. Den enhetliga identiteten som ”Disobbedienti” löstes upp en mer mångfacetterad rörelse i sina singulära beståndsdelar av sociala center, solidaritetsnätverket Ya Basta, kommunikationsstrukturen Global, prekariat-kampanjer, migrantstödtjänsterna Melting pot och husockupationer. Följande uttalande i fem delar, som succesivt kommer att läggas upp här, utvärderar Disobbedienti Nordöst (Padua, Venedig, Trieste) sin analys och strategi att arbeta i globaliseringsrörelsen och antikrigsrörelsen, genom konfliktpraktiken ”social olydnad”. Här följer första delen av fem:

När vi tänker på konceptet ”rörelse” kan vi bara göra det som ett biopolitiska begrepp. Rörelsen är inte skiljd från livet. Den är i grund och botten ett biopolitiskt uttryck och som definierar sig utifrån att förändra just bios dynamik – av just denna konkreta livsform – för att komma till ett ifrågasättandet av den sociala och politiska dynamiken. Rörelsen som ett biopolitiskt uttryck följer inte en linjär tid. Den rör sig likt naturen på ett cykliskt sätt. Och det är den cykliska tiden som visar på rörelsens faser.

Rörelsens cykler skiljer sig inte bara i intensitet, dess förenade kapacitet och uttrycksformer utan även i aktionsprioritet. I slutändan är cyklerna eller rörelsernas faser helt klart länkade till den styrande kapitalismens (idag i sitt imperiala uttryck) cykler eller faser och dess kriser. Som en biopolitisk dynamik definierar sig rörelsen som ett globalt svar på den nyliberala exploateringen och förödelsen, inom de strukturella kriserna för maktutövandets mekanismer. Rörelsen är ett globalt möjligt rum, inom vilken subjektivitet, rörelserna och nätverken praktiserar ett ömsesidigt korsbefruktande och i konfliktutövandet experimenter med praktiker och kraftansamling. Det imperiala maktutövandet långa kriscykler, som idag framträder som strukturella, kan motsvara rörelserns långa cykler. Men enbart detta konstaterande räcker inte, då finns risken att återfalla till en vetenskaplig objektivism och determinism: det globala kapitalistiska kristillståndet gynar helt klart öppnandet av ett socialt och politiskt rum för rörelsen, som är ett alternativ och i konflikt med makten, men detta kan aldrig upphöjas till ett objektivt och automatiskt fakta. Determinationerna och de subjektiva påtryckningarna är avgörande i denna beskrivning. Förmågan att avläsa tendenser som affirmeras inom de långa kriscyklerna, är en verkliga förutsättning i vilken konflikten för en radikal omvandlingen av det existerande kan affirmeras och multipliceras. Även om faserna fortsätter att växla och tiden har en cyklisk rytm, går det inte att tvivla på faktumet att vår tid kännetecknas av en stor tragedi: det globala permanenta kriget. Att kriget var en av de möjliga varianter som kunde framträda ur den komplexa nyliberalism, var redan förväntat inom analyserna av den globaliserade kapitalismens imperiala karaktär.

Utgångspunkten var nyliberalismens nödvändighet av ett heltäckande regeringsutövande över världsmarknaden, där affirmerandet av kriget var ett strukturellt och organiskt vilkor för processen av imperialt konstitutionerande. Kriget har blivit en permanent ordnande faktor för världsherraväldet, ett inslag som är omöjligt att klara sig utan för att på olika plan kunna utöva den imperiala suveräniteten. Det senaste deceniets historia förekommer detta i tre huvudsakliga varianter, som många gånger stått i motsättning till varandra: ”internationella polisinterventioner” med syftet att upprätthålla de nuvarande internationella rättigheterna, legitimerade genom FNs säkerhetsråd omänskliga uttalanden; ”det humanitära kriget”, som Nato utför och som först i efterhand får FNs stöd, som en europeisk och reformistisk gest på konfliktens teater, och slutligen ”det preventiva kriget”, som baseras på USAs unilaterala val, utifrån det amerikanska totala politiska och militära herravälde, med starka förbindelser till företagen och de nykonservativa affärsgruppernas ekonomiska intressen.

Men det gemensamma draget i den komplexa nyliberala påförandet är den fullständiga sammanblandandet mellan yttre och inre krig, hur krigsapparaten i aktion förvandlats, dess konstanta närvaro i varje hörn av världen och hur man hanterar den som en normal kontrollapparat. Militärutövande blir polisiärt och samtidigt förändras polisens uppgifter – vilket även går att se på deras utrustning – från att bara vara intern kontroll och repression till att insättas i, tränas och anpassas till de nya krav som ligger i nivå med det ”interna kriget” som den permanenta och globala konfliktdimensionen påför.

Erfarenheten från Genua gav oss möjligheten att även i kronologiska datum slå fast dessa förvandlingar: karbinjärernas attacktrupper som släpptes lös mot G8-demonstranterna och som rent formellt blev den fjärde väpnade styrka under D`Alemas ledning, byggde vidare på de olika tidigare erfarenheterna som de fått i Somalia och Kosovo och är den orginalkärna som Multinational Specialized Unity (MSU) som idag ockuperar Nassirya skapades ur. De är inte ensamma. De nya europeiska ”antiterrorism”-direktiven, mandaten för internationella arresteringar och de internationella tribunaler, skapades med ursprungssyftet att försvara de mänskliga rättigheterna (som i pilotfallen Pinochet-Garzon och Milosevic-Del Ponte). Men alla dessa aspekter och nyupprättandet av denna brottsbekämpning på en världsomfattande nivå, bevisar hur krigstillståndet påfört mer generella restriktioner av både kollektiva och individuella rättigheter och friheter. Kriget är globalt i rummet och permanent i tiden, det representerar inte en övergångskonjunktur eller är bara något förknippat med mellanimperialistiska konflikter och jakten på råvaror, som kapitalet alltid har ägnat sig åt, utan snarare den nya nivån av produktion och påförande av styrning på mänskligheten, att vara tvungen att lyda världsmarknadens regler. Kriget antar här i grund och botten sin karaktär av imperialt ordnande: den står över och upphäver den tidigare existerande internationella rätten och överdeterminerar de enskilda nationalstaternas konstitutioner, som dessa stater blir garanterade igenom den politisk-militär interna kontrollen av den ekonomiska ordningen, härledd från de övernationella institutionerna och makterna som inte är demokratiskt legitimerade. Men som allt visat, framkallar styret av världshandeln och den imperiala konstitutionen inte bara konflikter mellan olika teorierna om hur denna övergång ska styras, utan de tvingas också överallt ta med en ”besvärande” faktor i räkningarna: undandragandet, vägran och revolterandet från stora delar av deras undersåtar.

Italien översatt – eller bara en fri tolkning. Att lära sig ett språk är en process. Det är en process som tar tid, där man måste kliva in i meningarna, både som text och som diskurs, i språket som social kommunikation och de sociala sammanhangen där språket produceras för att kunna tillgodogöra sig dess rikedom, tusen plattåer och nyanser. Men tid är något som jag inte har, jag drivs snarare av den voluntaristiska aktivismens otåligthet att snabbt ta sig från A till B, alltid flackandes med blicken mellan platsen jag är just nu och dit jag vill komma. Och jag har ändå alltid tyckt bäst om att lära mig mitt i en process, kasta sig ut för stupet och lära sig flyga medan man är i luften.

Närmaste tiden kommer jag slänga ut en mängd väldigt ofärdiga grovöversättningar, texter som aldrig skulle hålla att publicera i böcker och tidningar. De artiklarna kommer jag återkomma till allt eftersom jag lär mig språket och putsa på, förbättra och långsamt få en struktur i. Jag lägger upp dem nu, dels behöver jag förvara dem någonstans, veta vad jag har de senaste versionerna i en kringflackande nomadtillvar, och dels vill jag slänga ut en del texter som känns som aktuella, för att ge en diffus glimt av diskussioner som rasar för stunden i det italienska laboratoriet och som känns relevant att snabbt kunna förmedla – då är syftet snarare aktivistiskt, att ge en överblick, kasta fram heta verktyg som är i brådskande behov av att användas, än att presentera en textnära översättning… den biten får succesivt växa fram: jag markerar vilka texter som fortfarande arbetas med, ifrån vilket språk det är översatt och vilka som är ”slutgiltiga versioner”. ”Du har ju i alla fall fått det rätt till 50%”, som en italiensk vän konstaterade.

no/work/in/process/progress

Hösten 2003 inledde Rifondazione Communista återigen en diskussion om våld som politisk kampmetod, inför tioårsjubileet av zapatisternas kamp. Diskussionen kom i lika hög grad att innebära en markering från det italienska kommunistpartiet mot den autonoma strömningen Disobbedienti, där deras ungdomsförbund ingick. Strömningen hade blivit stark inom partiet genom globaliseringsrörelsen. Förutom Disobbedienti, drogs flera gamla autonoma teoretiker, som Mario Tronti och Paolo Virno in i diskussionen. Det här är Virnos bidrag till den infekterade debatten.

Vi borde verkligen släppa fetischismen av relationen våld-ickevåld. Det är helt klart idiotiskt att mäta kampens radikalitet genom nivån av dess illegalitet och det är att upphöja handlingarnas ursäkter till ett oifrågasättbart kriterium. Å andra sidan, är inte detta det som vi ägnar oss mest åt: i det som refereras till som konflikt, ger sig den rörelsen från doldhet till synlighet alltid på att försöka förändra de ”eviga principer” som yrkespolitikerna antagit.

Kring den gamla, men inte uttömda, frågan om kampens former går diskussionen i cirklar, tar sin tillflykt till sofismer och bekvämt citerande. I en närmare analys syns att denna debatt lider av en kedja av effekter ifrån en drastisk förändring som skett i det teoretiska paradigmet. En förändring så betydande att den kan dela vad som verkade odelbart och förena det som verkade vara motsatt. För att sammanfatta denna: kampen mot lönearbetet, till skilllnad från kampen mot tyranni, är inte längre sammankopplad med det bestämda perspektivet att ”ta makten”.

På grund av denna kamps ganska framåtsträvande kännetecken börjar detta framträda som ett helt igenom ”social” förvandling, som konfronterar ”makten”, men utan att drömma om en alternativ statsorganisation. Tvärt om har den snarare som mål att dra sig ur och utplåna alla former av herredömme över kvinnor och mäns aktiviteter och göra slut på staten. Medan den ”politiska revolutionen” tidigare betraktades som den oundvikliga premissen för att förändra och förvandla sociala relationer, har det nu blivit ett preliminärt steg.

Kampen kan leda sin destruktiva natur till sitt (logiska) slut bara i den grad den redan antagit ett annat sätt att leva, kommunicera och producera. Bara om det redan finns något att förlora bortom ens bojor. Den både dyrkade och förbannade våldstematiken var utan tvekan sammakopplad med ”maktgripandets” tvåeggade svärd. Vad händer när den existerande statsformen ses som den sista möjliga statsformen, som förtjänar att fördärva sig självt och rasa samman, men som helt klart inte kan ersättas med en överstat av ”alla människor”? Blir inte möjligtvis då våldet den nya kulten som kommer följa? Det verkar inte så. Vi har i varje fall sett oförutsedda paradoxer, där tillflykten och tillgripandet av våld skulle kunna ses i förhållande till en positiv ordning som skulle försvaras och skyddas. Utträdandet (exodus) ur lönearbetet är inte en konkav handling, ett algebraisk fråndragande. Vi måste kunna konstruera olika sociala relationer och nya livsformer: vi måste ha mycket kärlek för det nuvarande och mycket uppfinningsrikedom. Därför kommer konflikten att starta utifrån att kunna bevara det ”nya” som den i denna process har upprättat. Våld, om där är våld, strävar inte mot en morgondag, utan snarare ett förlängande av det som redan existerar, om än informellt.

Ställda inför hyckleriet eller den distraherade godtrogenhet som idag kännetecknar diskussionen om legalitetet eller illegalitet, är det värt att återvända till en förmodern kategori: ”ius resistentiae”. Med detta uttryck syftade den medeltida rätten inte på den självklara fallenheten åt ett legitimit självförsvar när man attackerades. Inte heller förstods det som en allmän resning mot den konstituerade makten. Den rätten skiljer sig också tydligt från ”uppvigling” och ”uppror”, i vilken revolterna görs mot de rådande institutionerna, med syftet att upprätta andra sådana. ”Rätten till motstånd” har, som kontrast, en ganska specifik och särskild mening. Den kan utövas när en hantverkares företag eller ett helt samhälle, eller till och med en individ, anser att några av dess positiva privilegier – värderade utifrån tradition eller rent faktiskt – ändras av en centralmakt. Den viktiga punkten med ”ius resistetiae”, som konstituerar dess väsentliga intresse i termer av frågan om legalitet eller illegalitet, är försvaret av en effektiv, faktiskt ”redan” uppnådd förvandling av livsformerna. Små eller stora steg, små sammanbrott eller stora framryckningar i kampen mot lönearbetet tillåter en obegränsad rätt till motstånd, och förkastar samtidigt teorier om kampen som inbördeskrig.

/ Paolo Virno

http://rekombinant.org/article.php?sid=2471

I en artikel den 30 november för tio år sedan skrev jag om Debords död: ”Debords självmord är inget annat än hans självmord och det är fel att tolka det som en del av hans teori”. Det är verkligen fel att tolka en sådan komplex handling, ett självmord, utifrån några politiska och filosofiska komplikationer. Efter att ha betonat det, måste vi idag inte bara fundera över situationisternas teoretiska arv, utan också denna åtbörd som en föraning. Idag kan vi nyläsa hela den situationistiska erfarenheten som en föraning, ett smärtsamt varsel.

Den situationistiska rörelsen upplöstes just när det på Paris väggar började dyka upp graffiti som ”all makt åt fantasin”. 1968 genomfördes drömmen från de historiska avantgarden, dadaismen och surrealismen: drömmen om upphävandet av konsten, det dagliga livets rutiner och framför allt ett sammanförandet av dessa två: drömmen om ett liv där olikheten segrade över upprepningen. Senare upptäckte vi hur fantasin utkristalliserades till Bilden och hur bildens dominans paralyserade fantasin. Maskiner för en standariserad produktion av Bilden har infiltrerat och trasslat in det kollektiva sinnet genom att införa psykisk, lingvistisk och relationell automatism. Vi måste se att verkliga samhällen inte längre är kapabla att i sin fantasi föreställa sig någonting, om det inte innan har producerats i det Globala Standariserade Systemets laboratorier.

I hans mest hyllade verk kallade Debord denna standariserande effekt av fantasin/handlandet för ”Skådespelet”. Skådespelet är vad som måste ses men aldrig kan levas.

68-generationen lämnade efter sig ett tragiskt arv. Förväntningarna att nå lycka var konstitutiva för den generationens kultur. Födda efter det mest förödande kriget i historien, lovade de att aldrig lida under ett sådant omänskligt våld igen. Denna förväntning sveks två gånger. Först fullföljdes inte skapandet av det utomhistoriska lyckans samhälle (situationerna). Det gick inte att organisera vetenskapligt eftersom vi (dialektiskt) förväntade oss att lyckan skulle komma ur historien, ur realiserandet av kommunismen och med den ickealienerade totalitetens ankomst. För det andra är historien inte platsen för lyckan, och detta ger upphov till dialektikernas sorg.

Om situationismen inte hade varit hegeliansk skulle den börjat smita ifrån historien och dess totaliserande anspråk, för att undandra sig totaliteten av exploatering och krig. Vad kan ”situation” annars betyda, om inte detta: ett existentiellt rum som är fantiserat och skapat enligt regler som inte lyder några av totalitetens principer? Men 1968 (och situationisterna med dem) kunde inte tänka sig själva som flykt, bortdragande och aktiv desertering. De ville se sig själv som en ny totalitet på väg att skapas.

Debord var den sista hegelianen, den sista stora dialektikern, även om han paradoxalt nog kunde ana det sista utformandet av ett fält där dialektiken inte längre var effektiv, varken som förklaring eller som praktik.

Den nuvarande semiokapitalistiska verkligheten framträder genom en digital förvandling av den kommunikativa produktionen och bär inga spår av en dialektisk negation, och fortsätter heller inte en process av totalisering. Det som tvärtom dominerar i nätets sociala universum är fragmentering. Förväntningarna på dialektiken blev en fälla och hindrade den kognitiva, produktiva, fantiserande och existentiella makten från att vändas till positiva former av lyckliga enskilda situationer. Post-68-samhället har nu denna möjlighet.

Därför revolterar det kognitiva arbetets produktiva makt mot existensen och de kognitiva arbetarnas lycka, skådespelets makt av social kommunikation revolterar mot den sociala kommunikation som är avsedd att vara en process av delande av liv.

Debord såg dialektikens gräns, men han ville inte övervinna den, gå bortom, lämna besattheten efter den historiska totaliteten och fritt följa sin påbörjade väg. När jag säger Debord här, vill jag säga alla oss som inte kunde (och som varken kan eller kanske aldrig kommer att kunna) befria oss från Hegel och den historiska horisonten. Punken fortsatte konsekvent nog vidare på den sitationistiska rörelsens väg och uppfattade upplösandet av varje möjlig framtida totalitet. Slagordet ”No future” signalerade att ingen tolererbar totalitet någonsin kunde vara möjlig. Och självmord har blivit ett spritt socialt beteende, eller till och med ett vapen mot andra och en själv: som den enda flyktvägen från det otolererbara lidandet i en existens där allt förstånd har utplånats.

/ Franco (Bifo) Berardi