Vi vill här tala om ”ögonblick av överskridande” (moments of excess). Vi anser att det är rätt tillfälle att diskutera denna idé just nu, eftersom de militanta protestmetoderna nyligen spridit sig till reformistiska organisationer som Countryside Alliance och Fathers 4 Justice, och detta kan få det att verka som om 90-talets direktaktions-rörelse och 2000-talets globaliseringsrörelse har övertagits eller kidnappats. Genom att ta hänsyn till ögonblicken av överskridande kan vi se att vår globala antikapitalistiska rörelse kanske har flyttat sig fram några ytterligare ett steg. Idag nöjer vi oss inte längre med symboliska protester, protester som nästan kan betraktas som militant lobbying. Vår rörelse har börjat utvecklas mot en mer konstituerande politik. Folk börjar bli på det klara med vad de vill, vad de är för, inte bara vad de är mot. Och folk börjar faktiskt ”agera” för vad de vill: praktisera det, inte bara teoretisera. Folk börjar inse att ”vi lever i en värld som vi själva skapar” och försöker medvetet förändra världen.

Eftersom en bra tajming innebär allt, anser vi att det kan vara fruktbart att titta närmare på tidigare konstituerande ögonblick. Stunder då liknande frågor har behövt tas upp. Vi kallar dessa stunder för ”ögonblick av överskridande” för att betona att dessa olika tillfällen har något gemensamt: en kollektiv kreativitet som hotar att spränga samhällets portar. De idéer vi diskuterar är relevanta för de aktiviteter som vi är och har varit involverade i, som de olika europeiska sociala forumen, anti-G8-protesterna och de lokala planerna för ett socialt center i Leeds.

Uttrycket ”ögonblick av överskridande” hjälper oss att göra en koppling mellan exceptionella tillfällen och våra vardagsliv. Arbete bär automatiskt med sig ett drag av ”ögonblick av överskridande” eftersom det i grunden baseras på ett samarbete som aldrig kan reduceras till kapital. Vår abstrakta potential överskrider och försöker alltid fly undan produktionsförhållandena (det vill säga, den kapitalistiska relationen). Det är därför vi tänker att det finns ett ”liv trots kapitalismen” eftersom våra behov, våra begär, våra liv som en levande massa konstant överskrider kapitalets gränser.

Vad menar vi när vi säger ”gränser”? Kapitalet måste göra profit och för att göra det måste dess mått påföras våra aktiviteter och inskränka vår kreativitet. De flesta av oss som jobbar måste till exempel ha någon sorts arbetsuppgift tilldelad hos, hur vag den än är, som ledningen drar upp riktlinjerna för. Men om vi begränsar vår aktivitet på arbetet till dessa uppgifter skulle ingenting någonsin uträttas: det är därför ”arbeta enligt regelboken” kan vara så framgångsrik kampmetod. På samma sätt behöver kapitalet kodifiera vardagspraktiker till lagar som kan kopplas till suveräna, rättighetsägande individer, även om detta strider mot hur dessa påfund faktiskt uppkommer. Den kapitalistiska kulturen tenderar att reducera alla kreativitetens kollektiva produkter till att enbart vara individers ägodelar. ”Brunel byggde denna…”, ”Farraday upptäckte att…” Till detta kan vi också lägga till vår vardagliga och delvis omedvetna vägran att bli homogeniserade, utslätade, uppmätta och bli kvantifierbara.

I den mest uppenbara bemärkelsen finns det alltså en omåttlighet av liv (excess of life). På arbetet, i hemmet och på bussen producerar vi ett överskott av kollektivitet. Detta är vår mänsklighet och det är detta som kapitalet konstant försöker att appropriera, ta i anspråk, reglera eller infånga. Detta har blivit allt tydligare de senaste femtio åren när kapitalet – som kapitalets sociala relationer – verkar ha spritts ut till varje område i livet. Samtidigt har arbetet – våra dagliga aktiviteter – blivit allt mer socialiserade, vilket också givetvis hänger samman med kapitalets kolonisation. Det handlar inte längre bara om utvinnandet av mervärde på arbetsplatsen: den kapitalistiska produktionen införs nu djupt in i vår dagliga sociala existens struktur, på ett sådant sätt att det nu faktiskt är en poäng att hävda att samhället i sig självt fungerar som en fabrik. Men denna ökade socialisering av arbetet har öppnat upp nya möjligheter för samarbete och kreativa kollektiviteter inom kapitalismen som verkar leda bortom den. När arbetet sprider sig genom livet så gör även samarbetet som arbetet är beroende av det, och det är detta överskridande samarbete (excess of co-operation) som gör förvandlingen möjlig.

Vilket leder oss vidare till en andra, mer djupgående form av överskridande. Då och då kan vi i alla möjliga olika sociala arenor se ögonblick av uppenbart kollektivt skapande, där vårt ”omåttliga liv” (excess of life) fullkomligt exploderar. Under dessa ”ögonblick av överskridande” verkar allt finnas inom räckhåll: både tiden och den kreativa processen accelererar. För att ta några exempel från våra egna liv tänker vi på punken i slutet av sjuttiotalet, kampen mot Poll tax i mitten av 80-talet och nyligen med vissa tillfällen inom globaliseringsrörelsen. Vid dessa tidpunkter, som kan sträcka sig från flera år till bara några ögonblick, har vi sett glimtar av helt nya världar. Vi skulle också kunna nämna 60-talets undergroundkultur, fildelningsrörelsen eller det folkliga upproret i Argentina. Alla dessa exempel är specifika för en viss tid och plats, men vi kan se en gemensam tråd: en kollektiv, befriande kreativitet som njuter av att blanda samman saker och bryta sig igenom alla gränser. Och dessa stunder leder alla tillbaka till de grundläggande frågorna: vilka sorters liv vill vi leva? I vilken sorts värld vill vi leva?” Vi menar inte detta i en utopisk bemärkelse. ”Ögonblicken av överskridande” handlar inte om att utveckla idealmodeller eller blåkopior för hur livet borde levas. De handlar istället om det som är möjligt och utgör praktiska experiment i nya former av levande.

I alla dessa rum finns det en verklig känsla av subversiv energi, frihet och möjlighet. Efter Seattle började vi prata om ”genvägsrevolutionärer”, om det sätt som de sociala kamperna idag verkade riktas direkt och omedelbart mot kapitalets och statens hjärta. Du kunde ha börjat med att läsa Naomi Klein på måndagsmorgonen och på onsdagskvällen stod du och kastade sten på polisen.

Kanske är existensen av ”genvägar” eller ”snabbspår” ett av kännetecknen för alla ”ögonblick av överskridande”. Men begreppet ”snabbspår” är däremot i sig alldeles för förenklande. Det antyder en linjär utveckling. ”Ögonblick av överskridande” är snarare punkter där tiden pressas samman, medan rummet av möjligheter sträcker sig ut i nästan det oändliga. Dessa punkter kännetecknas av ett sammanbrott för de antagna teorierna, kapitalets ”lagar” och den politiska ekonomin. De ”normala” uppfattningarna om vad som är möjligt i en given tidpunkt och plats vänds upp och ner. En fråga leder snabbt till en annan och hela relationen mellan kapitalet och livet sätts i en skarp kontrast.

Den nyligen existerande antikrigsrörelsen innehöll ”ögonblick av överskridande”. Vi såg folk demonstrera som inte hade gjort det på evigheter, om ens alls tidigare. Över hela Storbritannien tog skolelever och skolkade för att de hört att ”någonting skulle hända” i stan. Ofta var det ingenting som hände, förrän de själva dök upp och drog igång någonting. Dessa människor upplevde nya erfarenheter som förde med sig nya förmågor och nya attityder, speciellt en sorts ”vi gör vad vi vill”-attityd. De bar inte med sig något bagage av ”men vad händer om vi gör så” till demonstrationerna och detta gjorde ofta att demonstrationerna blev svåra att styra (både för de avlönade snutarna och organisatörerna) eftersom de nya demonstranterna inte kände till eller inte respekterade ”reglerna”. Som en följd producerades nya subjektiviteter.

Ett annat särskilt kännetecken för ögonblicken av överskridande är att de ditintills existerande metoderna för att mediera folks begär och krav inte längre fungerade. Folk slutade inte tro vad som var möjligt, vad som var realistiskt – och inga ”experter” fanns där för att hålla dem kvar på jorden. Därför uppstod slagord som ”Var realistisk, kräv det omöjliga” under Paris 1968. I tillfällen med en förhöjd aktivitet så finns det bara en fråga som vi tycker är värd att ställa oss: ”vilket liv vill leva?”. Eller kanske till och med: ”Vad innebär det att vara människa?” Det kanske är viktigt att påpeka att ögonblicken av överskridande inte är bara ett modernt fenomen, utan de kan spåras tillbaka i historien. Under ”ögonblick av överskridande” (”revolutionära” ögonblick) känner vi oss mer förbundna till tidigare experiment i skapandet av en ny värld: till de italienska autonoma, Naxalite-revoltörerna, Paris-kommunarderna eller Diggers-rörelsen i England. Under utbrotten av revolutionär kreativitet kan vi verkligen känna oss förbundna med våra föregångare, och inte bara minnas dem som trevliga anekdoter.

Hur uppstår dessa ögonblick av överskridande ur de ”vardagliga” överskridandena, ur vårt dagliga överskott av liv? Det handlar uppenbarligen inte bara om att trycka på de rätta knapparna eller rikta sig till de rätta materiella krafterna. Vi kan inte styra dessa situationer. Men det kan vara belysande att vända på frågan och se hur dessa ögonblicken av överskridande avtar och återvänder till vardagens ”normalitet”.

Några författare brukade göra en analogi till geologiska bergsformationer. Om ögonblicken av överskridande är horisontala flöden av energi och begär, finns det samtidigt en dragning åt motsatt håll. Ett sätt att tänka sig detta är att möjligheterna kanaliseras i vissa riktningar – mot statiska, vertikala former (”stratifiering”). En av punkens mest spännande beståndsdelar var till exempel det sätt som den bröt ner gränser och identiteter. Den blev en anledning att skapa dig själv på nytt, med ett nytt utseende och ett nytt sätt att se på saker; och denna lek med identiteter kröntes ofta med ett nytt namn. Andra gränser bröts av band som hade skiftande eller olika uppsättningar, eller av spelningar där gränsen mellan band och publik blev flytande. Men det fanns en mottendens, som ledde till en identifikation och ett avgränsande. Plötsligt var du tvungen att ha de ”rätta” punkkläderna, du måste veta vem som var med i bandet och stjärnorna stod alltid på scenen.

Självklart är det inte så enkelt som att säga att det första var bra och det andra dåligt. Ett visst mått av stratifiering är nödvändigt för att kunna fokusera vårt samarbete och vår energi; utan stratifiering skulle resultatet vara entropi, energins skingrande. Stratifiering kan ha både produktiva och begränsande moment. Det sätt som folk till exempel ser ut, talar och deras kroppshållning kan spegla en gemensamhet och kan underlätta igenkännandet av en delad antagonism. Ögonblicken av överskridande skapar ofta sina egna gemensamma stilar och gemensamma uppträdanden. Vår kamp är inte bara en kamp för bröd och potatis, utan för nya sätt att vara och de revolutionära rörelser som har haft störst gensvar (Svarta pantrarna, zapatisterna osv) har förstått detta. Under tidens gång kan sådana stilar och attityderna som de speglar bli rigida och börja fungera som en konservativ kraft. Men precis som du kan se spår av ursprungliga lavaflöden i bergsformationer, finns det alltid spår från ögonblicken av överskridande och dessa kan alltid reaktiveras på nytt. Det är därför många av dem som kastade sig huvudstupa in i punken när den bröt ut var folk som levt igenom liknande ögonblick under sextiotalet. Och det är därför så många som senare blev involverade i ravescenen var gamla punkare.

Stratifiering framträder också som ett resultat av försök att försvara ögonblicken av överskridande. Inom rörelsen för fri mjukvara till exempel har hackers börjat använda sig av patent och licenser (som den offentliga licensen GNU) för att kunna skydda open source-kod. De har försökt använda copyright-lagar för att låsa mjukvaran till ett gemensamt ägande. Detta kan ses som ett produktivt moment av stratifiering eftersom den öppnar upp ett helt fält av möjligheter för gemensam produktion.

Däremot finns det en fara att detta kan snäva in rörelsen för fri mjukvara i ett legalistiskt sätt att tänka. En mer oroande tendens inom mjukvaruspridandet, och en annan form av stratifiering, är tendensen till homogenisering. Den fria mjukvaran härmar ofta den privata egendomens förpackningar. Till exempel är Open Office som används i Linux en exakt kopia på Microsoft Office programpaket. Men sådan mjukvara, även om de hotar Microsofts profit, erbjuder inte mycket verkliga alternativ. Dessa mjukvaruprojekt ”kan innehålla frihet, i yttrandefrihetens bemärkelse, men detta fria yttrande är inte ett resultat av ett fritt tänkande. Deras sammansättning bestäms av en undergiven relation till de standarder som Microsoft bestämt. Detta är fantasins oavsiktliga kapitulerande.”

I politiska rörelsen framstår stratifieringen ofta som en utveckling till ”gettopolitik”. Vi fick anarkopunkrörelsen på 80-talet och den var ett typexempel på sådan (även om den inte är ensam om det). Kapitalet sågs som en yttre ”främmande” kraft, snarare än någonting som fanns i alla sociala relationer. ”Gettot” erbjöd illusionen om en säker plats där vi kunde stå och fördöma andras ansträngningar att fly undan denna värld. När anarkopunken föll samman och organisationen Class War växte fram, förändrades den gruppen från att vara en kaotisk och okontrollerbar kraft till att bli en organisation som tidvis var helt paralyserad av sin egen överorganisering, byråkrati och rädsla att gå under. Det fanns ett tydligt försök att formalisera och fånga energiflödena, men allt detta gjordes genom att definiera gränser och dra linjer i sanden som fick precis motsatt effekt mot vad det var tänkt. Under 90-talet upplevde vi en bisarr vändning där många av våra arbetsplatsuppgifter övertog den politiska aktionens drag: kommunikation, grupparbeten, självständigt och kritiskt tänkande riktat mot ett gemensamt syfte. Samtidigt blev ”politiken” mer och mer som arbete: den inriktades på ”effektivitet”, mikromanagement, resursstyrning, målgrupper och så vidare. Så mycket av ”politiken” utgjorde just det motsatta mot dessa ögonblick av överskridande: rummet blev sammanpressat, medan tiden sträckte ut sig i all evighet (vem har inte tittat på klockan under ett politiskt möte?).

Just detta skygglappsperspektiv kan ses i den heliga renhetsivran som så många anarkister älskar. Det finns en tanke om att man ska vara ”ren” i sin politik. Man får till exempel inte hyra en byggnad för att ha ett socialt center, det enda accepterbara är att ockupera. Givetvis är det få som verkligen bor i ockuperade hus av de personerna som framför denna åsikt. Många har jobb, betalar hyra och bostadslån, men denna attityd kommer ur det felaktiga perspektivet att ”politiken” på något sätt är renare och något skilt från vardagslivet.

Vi kan också peka på de olika motsatta tendenserna som pågick under Europeiska sociala forumet, ESF, i London. Under hela organisationsprocessen har de ”horisontella” bekämpat de ”vertikala” för att hålla forumet så öppet som möjligt. Men i den processen har folk kommit att definiera sig som det ena eller det andra. Förr har vår styrka varit vår förmåga att vara mer än de definitioner som tillskrivs oss.

Ett sätt att tänka sig detta är att göra en tredelad åtskillnad mellan majoritet, minoritet och minoritär (minoritarian). 1976 var punken minoritär: den var odefinierad och öppen, den visade på en bred uppsättning möjligheter. Men den inledande viljan att förändra, som var en process, stelnade till ett oföränderligt sätt att vara: punken blev genom tiden en etablerad minoritetsidentitet. Det är lugnt om du är punkare, det utgör inget hot: du har de rätta kläderna, du rufsar till håret på ett visst sätt, du lyssnar på vissa skivor. Kapitalet kan inkorporera vilken identitet som helst eftersom du faktiskt inte behöver tro på något speciellt för att kapitalismens ska fungera.

Ett annat sätt att förstå kopplingen mellan identitet, individualitet och kollektivitet är att titta på kravaller. En vanlig polisstrategi under stora demonstrationer har blivit att försöka skapa panik, genom att rida in med hästar, med full fart köra in sina piketbussar i folksamlingar, skjuta (vanligen ”bara” gummikulor i nord, men ofta riktiga skott i syd), för att chocka in demonstrationsdeltagarna in i en individuell identitet. Detta är bokstavligen ”chocktaktiker” vars mål är att förvirra och sedan splittra. Kollektivet upplöses i konkurrerande individer som alla desperata försöker hitta snabbaste vägen att sätta sig i säkerhet. En liknande process kan ses dagarna efter en sådan händelse. Till exempel efter Poll tax-kravallerna på Trafalgar square publicerade tidningarna sidvis med fotografier på individuella ”vandaler”: deras mål var att isolera genom identifikation.

Det är viktigt att se att när polisen försöker bryta upp kravaller försöker de inte förstöra kollektiv organisering i sig. Snarare handlar det om att omdirigera vår kollektivitet på ett sätt så att den inte utmanar den kapitalistiska relationen – vi förväntas gå hem och konsumera, gå till arbetet, att reproducera, eftersom alla aktiviteter kräver olika grader av socialitet och mänskligt samarbete. Det är en väldigt riskfylld strategi som bara används som sista utväg: att köra in piketbussar in i en folksamling kommer att bryta upp vår kollektivitet, men det finns inget som garanterar att kollektiviteten kommer att sättas samman på nytt på ett sätt som är funktionellt för kapitalet. Resultatet kan likaväl bli starkare och/eller fler antikapitalistiska subjektiviteter.

Under till exempel G8-mötet i Evian fick vi se två olika svar på polisens taktiker. En väg blockerades mitt ute på landsbygden (vid Saint-Cergus, på vägen mellan Annemasse och Evian) av flera hundra personer från italienska Disobbedienti och andra ”aktivister” (i brist på ett bättre ord). Trots att vi bombarderades i timmar med tårgas, pepparsprej och kraftiga chockgranater, var vår självorganisering och kollektivitet för stark för att kunna brytas. För oss kändes erfarenheten befriande: vi deltog för första gången i ”stormöten” enligt en akvariemodell, vi såg hur flytande rollerna var och hur militansen inte blev avgränsande mot andra. Vi hade jävligt kul av flera anledningar (inklusive solen och den härliga utsikten i de schweiziska bergen). Men på något sätt var aktionen en sorts kuliss. Våra subjektiviteter mot-och-bortom kapitalet stärktes helt klart, men förändrades inte i grunden. (Kanske var det intressantaste samspelet ur denna synvinkel det som skedde mellan de som gjorde blockader och de sympatiserande invånarna i Saint-Cergus, som kom med kaffe, mat och som lät folk komma hem till dem och hämta vatten, tvätta bort tårgas och låna toaletten).

Dagen efter i Geneves stadskärna verkade det vara mycket mer öppet och oförutsägbart vad effekterna skulle bli. Polisen som hade som uppgift att trakassera och valla demonstranter upptäckte plötsligt att det var de själva som blev omringade och utsattes för en stor press utanför avspärrningarna runt de insäckade demonstranterna. När natten föll blev folkmassan runtomkring allt mer kaotisk och hotfull, och polisen tvingades att vända sina vattenkanoner för att kunna bemöta den folksamling de själva skapat utanför avspärrningarna. I stadsmiljö var det lätt för ”bråkmakare” att blanda sig med stadsflanörer, men vår kollektivitet var mycket svagare. Å ena sidan var det lättare för polisen att skingra oss med vattenkanoner och gummikulor, att driva ut oss ur staden, även om det bara innebär att flytta problemet någon annanstans. Men å andra sidan tvingade deras handlingar ”aktivister”, arga men ”apolitiska” ungdomar, vanliga ”hederliga” Geneve-bor att närma sig varandra. Följden blev att hela stadskärnan i Geneve blev en kokande gryta av nya subjektiviteter.

Vi menar inte att den ena situationen är bättre än den andra. På ett sätt behöver vi båda dessa. Vi behöver vägra låta oss definieras, att konstant utmana sådana gränser. Men samtidigt kan gränslinjer och identiteter ibland vara till vår fördel och öppna upp nya rum för oss att röra oss i.

Om shocktaktiker utgör ett våldsamt svar på vårt överskridande, så är de inte begränsade till enbart kravaller. Vi kan se hur samma kriminalisering och demonisering utövas mot fildelningsnätverken och fri mjukvara-communityt. USA är snabba på att hävda att de orsakade förlusterna för storbolagen går till att finansiera terrorism. 2001 varnade en amerikansk åklagare för faran med att använda sig av DeCCS, ett program som gör att hemdatorer som kör på Linux kan läsa dvds, för att DeCCS kunde vara ett användbart redskap för terrorister, eftersom det är ”mjukvaruprogram som kan stänga ner navigationssystem i flygplan eller brandalarm på hotell… Denna mjukvara skapar en reell möjlighet att skada andra. Det är precis det som det handlar om.”

Det är lätt att förkasta allt detta som flyktigt och kortlivat, att det handlar om ”överbyggnad”, ”kultur” eller ”ideologi” och därför är fjärran från de verkliga krafterna i samhället. Eller att kritisera detta för att enbart handla om subjektiviteter och inte om objektiva förutsättningar. Man skulle kunna tro att genom att tala om ögonblick av överskridande blandar vi samman allting som faktiskt är olika; att det är politiska revolter som är det viktiga och inte kulturella. Vi förkastar allt sånt. Kapitalet är inblandat i ett försök att appropriera vår kapacitet att vara människor: oavsett om vi är callcenter-arbetare, städar kontor, migranter eller programmerare, oavsett om vi är på arbetet eller hemma, så är det som i allt högre grad exploateras vår förmåga att interagera, kommunicera, skapa – att vara människa. Genom att hela livet underordnas produktionen har uppdelningen mellan en ”insida” och ”utsida” helt raserats. Det finns ingenstans något som inte samtidigt är kapital, så det är meningslöst att tala om ”politik”, ”ekonomi” och ”kultur” som skiljda sfärer.

Detta har helt klart viktiga implikationer för hur vi ser på ”revolutionen”. Den tänks vanligtvis som en ”händelse”: avrättandet av Charles I, stormandet av Bastiljen eller Vinterpalatset, valet av Mandela och ANC. Ett resultat av ett sådant perspektiv är att lösandet av många problem får ”vänta tills efter revolutionen…” Perioden ”efter revolutionen” får nästan en status som ”himlen” i olika ortodoxa religioner (oavsett om de är kristna, muslimska eller judiska). Var snäll, vet din plats, anpassa dig, lid, offra dig och vänta på din eviga belöning i livet efter detta. Det är precis samma sorts språk som många revolutionärer använder. Vi förväntas att undertrycka våra begär för den större ”goda” saken (för ”folket”, ”arbetarklassen”, ”systerskapet” eller något annat). Vi förkastar denna syn på revolutionen och den form av beteende som detta perspektiv uppmuntrar till. Vi föredrar då snarare Gerard Winstansley från Diggers-rörelsens tanke om Himlarepubliken: himlen finns här på jorden, vi måste bara skapa den.

Men ur ett annat perspektiv tvingas vi fråga oss ”Var finns brytningen?”. Om alla handlingar är samhälleligt produktiva och om kapitalet är amoralisk och oändligt anpassningsbart, fungerar då inte vårt motstånd bara kreativt och banbrytande för kapitalet? Kommer vi att titta tillbaka om tio år och upptäcka att det vi kämpade för nu har vänts emot oss? Kommer vi lyckas stänga ner Starbucks bara för att upptäcka en ny kedja av ekologiska rättvis handel-kaféer dykt upp överallt i våra städer i dess ställe? Är vi fast i en evig återkomst där alla kamper rekupereras? Måste vi ge upp alla fantasier om en ”domedag” där den stora sanningen kommer att uppdagas och de orättfärdiga ska dömas? Vi vet inte. Utan någon insida eller utsida finns det ingen fast grund som vi kan stå på och göra dessa bedömningar utifrån: allt vi vet är att inget är självklart. Kanske kommer vi inte upptäcka brytningen förrän den redan skett, speciellt om vi fortfarande letar efter ett Vinterpalats att storma. I vilket fall som helst är ”rekuperation” ett problematiskt begrepp, eftersom det fortfarande baseras på en logik om en insida/utsida, som om det finns någon plats som kapitalet inte kan tränga in i: vi tänker oss det snarare i termer av stratifiering, där energiflöden tillfälligt fångas men alltid har en potential att ”tina upp” och börja röra sig igen. Detta förskjuter frågeställningen från att försvara ”rena” rum och frizoner, till att hålla rummen öppna för rörelsernas nya dynamik.

Så vad kan vi göra för att utöka dessa ögonblick av överskridande? Det finns en generell konflikt mellan å ena sidan, vår kollektiva produktivitet och det kreativa producerandet av vår subjektivitet och å andra sidan, kapitalets försök att dämpa allt detta och reducera det till kapitalets valorisering. Vid vissa speciella tillfällen förstärks ett överskott av kollektivitet och skär rakt igenom hela samhällsformationen. Varför? Nyckeln till detta verkar vara resonans, det sättet som saker ”spelar roll” i visa tidpunkter i historien. Seattle blev angeläget för oss när det skedde: tiden krympte och horisonten exploderade så att allt verkade möjligt. Vi kan inte återupprepa Seattle, på samma sätt som vi inte kan skapa punken igen. Men det vi kan göra är att fortsätta på samma bana med att öppna upp oss, att hela tiden vända oss utåt snarare än hålla oss till oss själva. Vi behöver inte bara hålla vårt sätt att tänka öppet, utan även göra det samma med organisationsmetoder, taktiker, tekniker och teknologier som vi använder – det är en konstant kamp att hålla institutionaliseringen borta. Denna sorts öppenhet och rörelse är fundamental för ett annat sätt att leva.

/ Leeds May Day Group / Sunday League
Alex, Brian, Dave, Keir och Nette

De franska prekära kognitiva arbetarnas kamp kan vara början på en ny politisk och kulturell cykel i Europa. Skolorna ockuperades utifrån vetskapen att studenter, kognitiva och prekära arbetare alla befann sig inom i det rekombinerande kapitalets flytande process. Och det utgör ett nytt faktum, som aldrig tidigare visat sig så tydligt i tidigare studentkamper.

Att detta måste vara helt tydligt: de franska prekära kognitiva arbetarna reser en fråga som är omedelbart europeisk, även om det stämmer som Villepin påstår att CPE är mycket bättre än de slavregleringar som råder i andra länder, framför allt i Italien. Biaggi-lagen och Treu-paketet är hundra gånger värre än CPE-förslaget som de franska studenterna bekämpar. Därför är det tydligt att om de vinner, kommer frågan att väckas omedelbart i alla europeiska länder. Om de franska studenterna lyckas besegra CPE innebär givetvis inte att de har besegrat prekariseringen. Det innebär bara att de har stoppat en lagmässig formalisering av prekariseringen. Och därigenom har de öppnat en ny fas i Europas sociala historia. En fas av kamp och socialt nyskapande som bortom det nyliberala slaveriet börjar formulera en ny uppsättning regler, nya kriterier för regleringar, för arbete-kapitalrelationen.

Svart hjärta

Prekaritet är inte en speciell beståndsdel i produktionsförhållandet utan snarare den kapitalistiska produktionsprocessens svarta hjärta i den globala nätverkssfär där det cirkulerar ett kontinuerligt flöde av fragmenterat och rekombinerat informationsarbete. Prekaritet är den förvandlande beståndsdelen inom produktionscykeln. Ingenting är utanför dess räckvidd. Lönerna för arbetarna som är tillsvidaranställda drabbas, minskas, nedskärs. Allas liv hotas av prekariseringen.

Det digitala informationsarbetet kan fragmenteras för att rekombineras på en annan plats än där arbetet gjordes.

Ur synvinkeln från kapitalets valorisering är flödet kontinuerligt, men ur synvinkeln från de kognitiva arbetarnas existens och levda tid har arbetsprestationen karaktären av en rekombinerbar fragmentering i cellform. Pulserande celler arbete tänds och utplånas på den globala produktionens stora kontrollpaneler. Informationsarbete är inte prekärt på grund av arbetsköparnas illvilja, utan av den enkla skälet att fördelningen av arbetstid kan frikopplas från arbetaren som fysisk och rättsliga person, en ocean av valoriserande celler sammankopplade cellulärt och rekombinerade av kapitalets subjektivitet.

Garanterad inkomst eller slaveri

Därför är det viktigt att bilda sig en ny uppfattning om förhållandet mellan det rekombinerade kapitalet och det immateriella arbetet, och det är nödvändigt att skaffa sig en ny referensram. På grund av att det nu blivit omöjligt att nå ett avtal om arbetets kostnad baserat på en rättslig person, på grund av faktumet att prestationen ifrån det produktiva abstrakta arbetet har frikopplats från arbetarens fysiska person, gäller den traditionella löneformen inte längre, den är inte längre en garant för någonting. Det stämmer att ersättningen för anställt arbete tenderar att konstant minska och slavliknande arbetsvillkor tenderar att åter framträda. Det stämmer att jobben ökar, men den totala lönemängden minskar.

Men arbetslöshet är mycket bättre än slaveri. Och detta har de franska marsrebellerna förstått och vägrar gå med på arbetsköparnas utpressning: ”om du vill arbeta, måste du acceptera slaveri”.

De franska prekäras kamp sätter löneproblemet på dagordningen som ett allomfattande politiskt problem och kräver högljutt en ny form: en garanterad inkomst frikopplad från arbetet.

Den garanterade inkomsten får aldrig betraktas som ett extremistiskt slagord. Den är den enda möjligheten att undkomma konstruerandet av arbetsförhållandenas generaliserade slavregim.

Naturligtvis kommer det aldrig att vara möjligt att tala om en garanterad inkomst så länge som kriterierna för samhällsstyret fortsätter att vara begränsat till tillväxtekonomins konceptuella ramverk, det vill säga ackumulations dominans på bekostnad av sociala intressen. Tillväxten och konkurrensens begränsningar som skildras som naturlagar av det nyliberala dogmatiska tänkandet (och accepteras som sådant av en vänster oförmögen att tänka ickedogmatiskt och självständigt) är i realiteten regler som fastlagts utifrån styrkeförhållanden som de digitala teknologierna vände till kapitalets fördel genom arbetets deterritorialisering.

Regler och makt

Reglerna är inte oföränderliga, och det finns ingen regel som tvingar oss att lyda reglerna.

Detta har den lagliga vänstern aldrig förstått. Fixerade vid idén att det är nödvändigt att lyda reglerna, har den aldrig vetat hur den ska kunna genomföra konfrontationer på den nya terräng som de digitala teknologierna och globaliseringen av infoarbetets cykel öppnat upp.

Högern har mycket väl förstått detta och har omkullkastat de regler som upprättades under fackföreningarnas hundraåriga historia.

I det klassiska industriella produktionssättet, baserades reglerna på en rigid relation mellan arbete och kapital, och på möjligheten att bestämma varornas värde baserat på den samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Men i kapitalets rekombinerande stadium, baserat på exploateringen av flytande informationsarbete, existerar inte längre någon deterministisk relation mellan arbete och värde.

Vi får inte återupprätta de regler som högern har brutit, vi måste uppfinna nya regler som motsvarar arbete-kapitalrelationens flytande form, där det inte längre finns någon kvantitativ determinism tid-värde och därigenom där det inte längre finns någon nödvändig konstant i förhållandet mellan ekonomiska storlekar.

Kulturuppror i Europa

Inför valet i Italien måste det inledas en process av ett generaliserat kulturuppror mot den prekära livsformen. Att driva bort högern fyller bara funktionen att slita bort de politiska maktinstrumenten ur händerna på farliga människor. Men det är därefter som kampen startar och vi måste lyckas att ställa den under den garanterade inkomstens baner, frikopplad från den cellulära rekominerande prestationens flytande process.

De franska studenternas kamp kan få effekten att den europeiska processen startat på nytt. Det franska ”nejet” i omröstningen om EU-konstitutionen motiverades i huvudsak av en vägran mot prekariseringen och lönesäkningarna.

Idag ser vi detta nejs ”föreslående” sida.

Den europeiska processen får inte styras av kapitalets intresse, oavsett om det är protektionistiskt eller globalt inriktat. Bara arbetet, som en process av social nysammansättande kan fungera som en källa för rättigheter och en europeisk kultur.

Detta är en annan lektion från de franska marsprotesterna.

/ Franco “Bifo” Berardi

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

”I detta ögonblick blev det helt uppenbart vad som skedde: facket och kommunistpartiet PCI kastade sig över dig, precis som polisen, som fascisterna. I detta ögonblick var det uppenbart, att det skett en oreparerbar brytning mellan och dem och oss. Det var tydligt att från och med detta ögonblick hade PCI inte längre någon rätt att uttala sig inom rörelsen.”
– Nanni Balestrini, Primo Morino, L’ordo d’oro

Kojèva, som inte hade förmågan att kunna lyfta fram det levande, begravde den franska majhändelsen med en vacker fras. ”Det har inte dött någon. Det har inte hänt någonting”, konstaterade han angående ”majhändelserna” några dagar innan han dog i en hjärtattack under ett OECD-toppmöte. Naturligtvis behövdes det något mer för att begrava den italienska majhändelsen. Man plockade nu fram en annan hegelian, som med andra medel hade skaffat sig ett anseende som inte låg långt efter den förstes. ”Lyssna nu. I Italien har det inte skett någonting. Det var bara några desperata personer som manipulerade av staten för att terrorisera befolkningen, rövade bort några politiker och dödade några ämbetsmän. Inget speciellt skedde, vilket är uppenbart”, sade han. Tack vare detta klipska inlägg ifrån Guy Debord visste man på denna sidan av Alperna att det i Italien på sjuttiotalet aldrig skett något. Ända fram till idag har alla de upplysta fransmännen med denna föresats i åtanke inskränkt sig till platonska spekulationer om hur Brigate Rosse och Piazza Fontana-massakern manipulerades av den ena eller andra säkerhetspolisens vägnar. Om Debord gjorde en pessimistisk förmedling, där det explosiva i den italienska situationen tonades ner, infördes i Frankrike som ett extra bonus den italienska journalismens favoritsport: ”bakomläran” (dietrologia). Bakomläran – en lära som utgår från grundantagandet att ”sanningen finns någon annanstans” – använder italienarna för att beskriva den paranoida leken med speglar där man inte längre kan tro på någon händelse eller något kraftfullt fenomen och just på grund av detta konstant måste förutsätta att det finns någon bakom det som sker – som P2-logen, CIA, Mossad, al Qaida eller något liknande. Segraren blir den som lyckats ge sina medspelare de mest hållbara skälen till att tvivla på verkligheten.

Man kan därigenom bättre förstå varför fransmännen talar om händelserna i Italien som en ”slingrande maj”. De har själva en stolt, offentlig och statlig maj. Maj 68 i Paris kunde bara fortsätta vara symbolen för sextio- och sjuttiotalets globala politiska aktivism, i den mån dess verklighet fanns någon annanstans.

Ändå gjordes det försök att förmedla något till fransmännen från det italienska upproret. Det gjordes av böckerna ”Tusen plattåer” och ”Den molekulära revolutionen”, det gjordes av autonoma rörelsen och husockupantrörelsen, men inget av detta var tillräckligt kraftfullt för att kunna slå hål på den franska andans mur av lögner. Inget skedde som man inte kunde låtsas om att inte ha sett. Istället föredrog man att svamla om republiken, skolan och pension, om kulturen, moderniteten och det sociala arvet, om förortens problem, filosofin och offentliga sektorn. Och det är detta som man fortfarande för stunden snackar om när imperiets underrättelsetjänster i Italien återuppväckt ”spänningens strategi”. I denna porslinsaffär saknas helt klart en elefant. Någon som en gång för alla en smula brutalt lyfter fram allt de uppenbara som vi sitter på och som riskerar att rasera denna ideala stämning.

Och så några ord om de andra, de som vi kallar ”kamrater” och som vi vet tar vårt parti. Vi är trötta på franska extremvänsterns bekväma teoretiska efterblivenhet. Vi är trötta år efter år höra samma falska debatter mellan retoriska marxistiska inriktningar: spontanitet eller organisering, kommunism eller anarki, mänsklig gemenskap eller revolterande individualitet. I Frankrike finns det fortfarande bordigister, maoister och rådskommunister. För att inte nämna trotskistiska tidskrifter och situationistisk folklore.

I sin senaste bok påpekade Mario Tronti att ”arbetarrörelsen besegrades inte av kapitalismen, arbetarrörelsen besegrades av demokratin”. Men demokratin besegrade inte arbetarrörelsen som en utomstående varelse: den besegrade rörelsen som en inre begränsning. Arbetarklassen var bara i ett övergångsskede den priviligierade platsen för proletariatet, proletariatet som det ”civila samhällets klass som inte är en klass av civila samhället”, som den ”ordning som upplöser alla andra ordningar” (Marx). Redan mellan de två världskrigen, började proletariatet att synbart överskrida arbetarklassen, till den utsträckning att de mer avancerade fraktionerna av det immaginära partiet börjande att se detta i den fundamentala arbetarismen (lavorismo), i de antagna ”värdena”, i den självgoda klasscentreringen i sig självt, kort sagt i dess klassvarande som homologt till den borgerliga klassen, den värsta fienden och kraftfullaste bäraren av en integration till kapitalets samhälle. Från denna stund kommer det immaginära partiet vara proletariatets framträdelseform.

I hela västerlandet betecknade 1968 mötet och konfrontationen mellan den (i huvudsak socialistiska och föråldrade) gamla arbetarrörelsen och det immaginära partiets första konstituerade fraktioner. När två kroppar kolliderar beror den riktning de får ur deras sammanstötning på respektives tröghet och massa. Så är det inom varje område. Där arbetarrörelsen fortfarande var stark, som i Frankrike och Italien, följde de frikopplade delarna av immaginära partiet efter i arbetarrörelsens spår, de efterapade dessa i såväl språk som metoder. Detta bidrog därför till att de militanta praktikerna återföddes enligt en ”tredje internationalen-modell”: som en smågruppshysteri och oskadliggörande politiska abstraktioner. I Frankrike var trotskismen och maoismen kortvarigt framgångsrika, i Italien minipartierna och andra utomparlamentariska grupper. På de platser där arbetarrörelsen sedan länge var oskadliggjord, som i USA och i Tyskland, skedde en direkt övergång från revolterande studenter till väpnad kamp, ett skifte där en socialistisk eller tredje världen-vurmande retorik ofta dolde det immaginära partiets taktik och praktik. Så var fallet i Tyskland med 2 junirörelsen, RAF eller Revolutionära cellerna och i USA med Black Panther Party, Weathermen, Diggers och Mansonfamiljen, alla symboler för en fantastisk rörelse av intern desertering.

Sett inom denna kontext är det speciella med Italien att det immaginära partiet, som samlades massivt inom en struktur av minipartier i socialistisk skepnad, åter fann kraften att spränga sönder dessa strukturer. Efter att 68 hade synliggjort ”arbetarrörelsens hegemoniska kris” (Rossanda), avslutade det risknippe som sopat rent och röjt fram ett utrymme sitt städarbete 1973 med att ta kol på sig självt. Därigenom gavs liv åt 77-rörelsen, ett uppror helt i det immaginära partiets anda inom ett av imperiets huvudområden.

Arbetarrörelsen besegrades av demokratin, i den bemärkelsen att ingen av dem som besegrades av denna tradition var kapabla att upprätta en front mot fiendens nya form. Tvärtom. När fienden, hostis, inte längre är en viss del av samhället – borgerligheten – utan samhället och makten i helhet, och vi upptäcker att det vi kämpar mot inte är den klassiska tyrannin utan snarare mot den biopolitiska demokratin, vet vi att deras maktposition vilar på att uppfinna alla vapen såväl som alla strategier. Hostis kallas idag imperiet och för honom är vi det immaginära partiet.

[Tiqqun börjar sin genomgång om italienska autonomia-rörelsen med en allmän jämförelse med franska 68-rörelsens utveckling. Den franska korporativismen, konflikträdslan, självgodheten, konservativa vänsternationalismen och represiva toleransen går lätt att överföra på den svenska situationen, där socialdemokrati, stat och näringsliv sammansmält till ett.]

2. Att dra sig undan från den franska förruttnelsen

Vi som provisoriskt arbetar i Frankrike har det inte lätt. Det skulle vara absurt att förneka att det varit ett förbestämt tillstånd (determinante), förbestämt till en vidrigt hög grad, inom vilket vi framlagt våra synpunkter. Bortom denna separationens fanatism som inristats in i våra kroppar i en statligt suverän utbildningen, som gör skolan till en obekännbar utopi som inplanterats i alla franska huvuden, finns en misstänksamhet, en lömsk misstänksamhet mot livet, mot allt det som existerar utan att bortförklara sig. Och i världsflykten som en exklusiv och opraktisk flyktlinje – in i konsten, filosofin, sig själv, spiritualiteten eller kritiken – igenom vilka man försöker späda ut den lokala förruttnelsens flöde. Det är en navelskådande tillflykt som visar på den franska statens allstädes närvaro, de despotiska makthavare som här i Frankrike till och med verkar styra missnöjet mot dem, nu i en mer ”civil” form. Därför blir det ett hallaballo från de franska, frusna, paralyserade och förvridna hjärnorna, som aldrig upphör att vrida sig inom sig själva, som varje sekund känner sig mer hotade av det som skulle kunna tvinga dem att lämna sin obekväma tillmötesgåendehet.

Nästan var som helst på jordklotet har de försvagade kropparna några historiska ressentimentikoner som de kan klamra sig fast vid, några förskräckliga fascistoida rörelser som storstilat har putsat upp sin reaktionära fasad. Inget av detta finns i Frankrike. Den franska konservatismen har aldrig haft stil. Den har aldrig haft detta eftersom den är en borgerlig konservatism, en konservatism från magen. Det faktumet att denna med tiden upphöjts till nivån av en sjuk reflektivitet förändrar ingenting. Det är inte kärleken för en värld som är på väg att utplånas som ger liv åt den, utan experimenterandets, livets och det experimenterande livets terror. Denna konservatism, detta etiska substrakt av just franska kroppar, belönar varje sorts politisk position, varje sorts resonemang.

Det är denna existentiella kontinuitet, som är helt uppenbar fast den är hemlig, som är den gemensamma ”partisymbolen” för Bové, borgarnas resning på 1700-talet i Paris, sammanställandet av Encyclopédie des Nuisances och vurmandet för landsbygden. Det är knappt några influenser som tas in, där dessa kroppar ifrågasätter eller ställer sig lite kritiska till den existerande ordningen; det är tydligt att det är denna passion för ursprunget, träden, gyttjan och byarna som idag yttrar sig mot den globala finansspekulationen och för att hejda den morgondag som innehåller en minimal rörelse av revolutionär deterritorialisering. Munnarna som talar enbart i magens namn, avger samma stank av skit.

Frankrike kommer uppenbarligen inte ge upphov till ”världsmedborgaren” – vi kan bara frukta den dag ”Le Monde diplomatique”, detta löjliga epicentra för en fobisk protest som låtsas utmana Marknaden i Statens namn, översatts till fler språk än Kapitalet – om vi inte kan lyckas att göra oss opåverkbara för allt det som vi är politiskt samtida, och framför allt för sjuttiotalets Italien. Från Paris till Porto Alegre, detta är det bloomska infallet att överge den historiska världen, vilket Attacs nu mer globala spridning från plats till plats vittnar om.

3. ”Det slingrande maj” mot ”det triumferande maj”

”1977 var inte som 1968. 68 var en protest, 77 var ett radikalt alternativ. Av denna anledning beskrivs 68 ’officiellt’ som det goda, medan 77 är det onda; 68 har faktiskt rekupererats, medan 77 förnekas existera. Av denna anledning kan 77 aldrig något enkelt datum som firas med jubileer, till skillnad från 68.”
– Nanni Balestrini, Primo Morino, L’orda d’oro (Den gyllene horden)

Kännedomen om att det pågick en upprorssituation i Italien, en situation som varade i över tio år och som man först lyckades få bukt med genom gripandet av över 4000 personer på en natt, hotade många gånger under sjuttiotalets lopp att spridas till Frankrike. Det skedde först med den vilda strejken den varma hösten (1969) som imperiet övervann igenom bombmassakern på piazza Fontana. Fransmännen, som ansåg att om ”arbetarklassen (inte) ryckte den proletära revolutionens röda fana ur studenternas ömtåliga händer” inte kunde skriva under Grenelles avtal, kunde inte vid den här tiden tro på att en rörelse från universitetet skulle kunna växa för att till slut nå fabrikerna. Med all bitterheten ur deras abstrakta förhållanden till arbetarklassen, kände de punkter av liv (punti sul vivo). Deras maj var alltså bleknad. Därför gavs den italienska situationen namnet ”det slingrande maj”.

Tio år senare kom nya ekon från Italien, medan man här i Frankrike redan hyllade minnet av vårhändelsen maj 68 och försiktigt integrerat dess mer avgörande beståndsdelar i de republikanska institutionerna. Dessa ekon var mer spretiga, därför förstod de franska passiviserade hjärnorna inte mycket av kriget trots att alla antydningar fanns där, därför rapporterades det motsägelsefullt om fångrevolter, en beväpnad motkultur, Röda brigaderna och de andra mer fysiska sakerna, eftersom dessa vara man vana att förstå i Frankrike. Man lyssnade lite av nyfikenhet, för att sedan återvända till att pyssla med obetydliga småsaker, konstaterandes för sig själva att dessa italienare verkligen var naiva som fortsätta att göra uppror nu när vi här i Frankrike ”redan höll minneshögtider”. Denna skada har vi ju här nu reparerat igenom vårt förkastande av Gulag, ”kommunismens brott” och liknande, som var den ”nya filosofins” delikata nöje att ägnade sig åt. På detta sätt undvek vi att se att under den italienska epoken, där man revolterande mot just detta som maj 68 utvecklats till i Frankrike, åkallade och lyfte rörelsen fram ”de gamla ärorika professorerna från sextioåtta, eftersom dessa i verkligheten var de mer vildsinta motståndarna av den socialdemokratiska normalisationen” (Tutto città 77). Med äran räddad visade man med självklarhet hur ”det slingrande maj” kunde föras vidare till och ge uttryck åt en ny årstid, 77-rörelsen, i vilken allt skulle ske.

[Derive Approdi genomförde 2002-2003 en deltagande undersökning om globaliseringsrörelsens sammansättning. I intervjuer och frågeformulär byggde de upp ett internationellt kontaktnät som beskrev rörelsens praktik på världens fem kontinenter. Till European Social Forum i Paris, hösten 2003, skrev de denna presentation där de framförde sina synpunkter på globaliseringsrörelsen, dess kris och sitt användande av militanta undersökningar. Tidningen och bokförlaget Derive Approdi var under 90-talet den viktigaste italienska samlingspunkten för en (post)operaistisk diskussion.]

I flera månader har en fix idé cirkulerat runt om i Europa: att en rörelsecykel har tagit slut, eller till och med att rörelsecykeln tagit slut. Vi borde till en början tänka på vad vi menar med själva kategorin ”rörelse”. I det årtionde vi just lämnat bakom oss syftade det åtminstone i Italien i huvudsak på de organiserade delarna (le componenti organizzate), som upphävde varje möjlighet att dra en skiljelinje mellan deras verklighet och just rörelsen. Under tiden vävdes en mångfald av kommunikativa kontakter, små överlevnadspraktiker och motståndsformer ur mängdens (moltitudine) ambivalenta och slingriga beteende, ett beteende som pendlade mellan cynism och konstruerandet av ny socialitet, mellan individualism och singulariteternas valorisering. Det grävdes underjordiska tunnlar som världens kaotiska, starka och alltid pluralistiska förvandlingskraftiga konflikter löpte igenom. Samtidigt framtstod det allt större tydlighet att det varit ett snävt provinsialistiskt perspektiv att beskriva nittiotalet som en frånvaro av rörelser: under detta årtiondet såg vi arbetarkamper ta fyr i Koreas stora bilfabriker; motståndet mot multinationella företag i Nigeria; de jordlösa bönderna Sem Terras kamp i Brasilien, upploppet i Los Angeles och zapatisternas uppror i Chiapas (och det kan vara bra att komma ihåg, just för den alkemi som alltid har kännetecknat de proletära revolternas stora utbrott, att 1994 som var året för zapatistupproret också var det år då på en global skala det skedde det högsta antalet generalstrejker under hela nittonhundratalet).

Denna rörelsens ”fixa idé” var kortsiktig och antagligen felaktig. Den var oförmögen att se symptomen på globalt motstånd eftersom den tagit över motståndarens synsätt om ”kapitalismens triumf” och ”historiens slut”. Enligt just denna berättelse ockuperades det enda (släta) rummet av maktens diskurs och dess kritiker ägnade sig åt sterila fördömande av maktutövandets misstag och grymmaste effekter. Just denna lins användes till exempel för två år sedan för att betrakta den argentinska krisens explosionsartade utbrott: då sågs enbart till IMF och världsbankens kriminella ansvar istället för att även uppmärksamma det sociala uppror som framkallade detta tillstånd.

Ut ur detta motsägelsefulla och svåra årtionde kom Seattle-revolten, som blev den globala kampens symbol. Med Genua blandade rörelsen återigen om korten, till ett ”ingenting kan längre bli som förr”. När rörelsen kraftfullt bröt ut och erövrade den globala scenen, växte inte de organiserade delarna av rörelsen, utan dessa destabiliserades snarare och försattes ofta i kris. Om vi inte tänker över denna fråga, kommer vi fortsätta att projicera historiens skuggor och spöken på framtiden eller fortsätta att fängslas av en föreställning, att en cykel tagit slut, som utgår från och delar fiendens perspektiv.

Det finns ännu mer att säga om detta. En av de viktigaste perspektiv-förändringarna att ta med i beräkningarna syftar på relationen mellan centrum och perferi. Ideologin om tredje världens utveckling (progressismo terzomondista) sammanförs idag med dessa kategorier, antaget att de någongång betydde någonting utanför kolonierna och att denna imperialistiska logik som sammanfogade dem vid modernitetens födelse. Det finns inte längre några platser som är mer avancerade eller eftersatta. Rörelserna från de före detta ”periferierna” har till slut avslöjat hur lokala våra diskussioner (i ”centrum”) varit. Vi saknar med andra ord den teoretiska potential som under de föregående åren ackumulerats för att kunna erbjuda slutgiltiga genomarbetningar som går att omvandla till piller att ge den massa som så snällt kallas mängden. Det viktiga och brådskande idag är att stärka den teoretiska praktiken, i ett kontinuerligt undersökande som varken siktar på att frammana avlägsna framtider eller att återuppliva en ogenomförbar gårdagar, utan att genomlysa nutiden för att kunna förändra den.

Rörelsen som en öppen plats för politisering

Det som nu är uppenbart för alla är klyftan mellan rörelsens organiserade verkligheter (realtà organizzate di movemento) och rörelsen man själv har skapat. Det är härifrån vi måste börja utan att trilla ner i den förenklade slutsatsen med att spela ut organisationer mot sociala konflikter. Efter att lätt insett den representativa demokratins kris har globalieringsrörelsen ännu inte hittat den organisatoriska kemin kapabel att själva överkomma denna kris. De har kritiserat de organiserade delarna av rörelsen, men har än så länge inte lyckats att hitta sin egna självständiga politiska representation. Till skillnad från en del andra, tror vi att organisationer kan fylla en positiv funktion i till exempel förberedandet av sammankomster, genom att stå för strukturerade kommunikationskanaler och underlätta koordinationsformer. Men vi tror inte heller att organisationer är allt.

Följdaktligen sammanfaller krisen för den organiserade representationens mekanismer inte med rörelsens kris. Hypotesen om ett cykelslut leder till ett förenklade av den verklighet vi agerar i. Frågan går mycket djupare: vad som har försatts i kris är själva analysen av rörelser som baserade på klassiska cykelformer: det schema enligt vilka rörelser föds, växer, når en höjdpunkt, minskar och drar sig tillbaka igen inom en given tidsram.

Cykelschemat har två specifika dimensioner. Det första är rumsligt: kontexten för de lokala eller nationella rörelsernas handlingar. Idag har hur som helst denna rörelse, genom att anta det globala rummet som handlingsrum gjort ett språng på skalan som även innebär en kvalitativ förändring, inte bara en kvantitativ.

Just nu medan vi i Italien talar om cykelns slut har mobiliseringen i Cancun bidragit till WTOs misslyckande; i Bolivia pågår ett framgångsrikt uppror (även om det skett till det fruktansvärda priset av människoliv) mot regeringen och multinationella företag; i USA är antikrigsrörelsen i fin form även efter kriget officiellt förklarats slut; i Sydafrika fortsätter kamperna mot ANCs nyliberala politik; i Brasilien, Argentina och Venzuela pågår viktiga politiska experiment.

Dessa konfliktlaboratorier är varken separerade eller ser varandra bara enligt den internationella solidaritens klassiska perspektiv. De är tvärtom ofrånkomligt sammankopplade. De kommunicerar och stärker ömsesidigt varandra, utan att längre fantisera om att enas i ett framtida globalt rum. De tar snarare detta rum som något förutsatt idag.

Piqueteros-kamperna i den argentinska sociala fabriken och organiserandet av migranters flykt från deportationslägret i Woomera berättar inte avlägsna historier för oss, utan talar direkt till oss (vilket visades med migranternas flykt från deportationscentret i Bari Palese, som avslutade No Border-lägret i Frassanito förra sommaren, gav ett eko av Woomera): de talar om organisatoriska experiment av det levande arbetets nya former, hur de attackerar produktionsförhållandenas materialitet, det globala motståndets gränser och potential. På samma sätt, från Imperiets hjärta och mage får vi inte förväntningar och förklaringar av vår kommande framtid, men undersökande hypoteser, kollektiva berättelser, öppna problem för uppfinnandet av praktiker som är motsvarar dagens utmaningar.

Den andra dimensionen som hypotesen om den cykliska rörelsenaturen baseras på är en linjär uppfattning av målsättningar: referenspunkten var makten (förkroppsligad i staten), utvecklandet mättes från ett perspektiv av konfliktuella relationer med makten, för att omvandla dem till en attack eller uppnå reformer. Efter segrar eller förluster följde oundvikligen alltid en tillbakagång. Detta schema har nu nått sitt slut, inte bara på grund av suveränitetens förskjutning (ridislocazione) gör maktens placering mer obestämd, utan också eftersom rörelsens krav – krig och fred, den fria cirkulationen av människor, arbete, avvarufierandet av teknologier och vetenskaplig research, miljöskydd – går rakt på problemens orsaker, de går inte att reducera till något ”stegvis” program.

Det mest passande paradigmet för att beskriva denna verklighet är migranternas sociala rörelse, subjekt som i sin rörliga kritik försätter den internationella arbetsdelningen, nationella såväl som lönegränser i kris. Migranter är subjekt som inte kan pacifiseras i de ”hemorter” dessa kommer ifrån (som den särskiljande kulturrasismen skulle vilja) eller i deras ankomstorter de kommer till (som den integrerande logiken skulle vilja). I flykten och sökandet efter en annan möjlig värld, tar de med sig sina konflikter till de platser de anländer (även om det är tillfälligt eller permanent) – precis som globaliseringsrörelsen gör.

Vad som tydligt fortfarande är öppet är identifierandet av referenspunkter och motparter, punkter som (även om de är tillfälliga) kan sättas press på för att influera processen. Det är önskvärt att debatten om dessa teman går vidare snarare än att upprätthålla sig vid dimensionen av att prioritera politiska målsättningar (politiciste). Det är ur detta perspektiv som vi anser att Europatanken fortfarande måste övervägas som en ambivalent plats och en möjlig terräng för samhällsomvandlande experimenterande.

Redan från första början när den lanserades var tesen om att rörelsen var en aktör för en annan globalisering – en globalisering av kamper och motstånd – en uttalad polemik mot dem som i första hand inriktade sig på (och fortfarande gör det) återtagandet av det nationella rummet, med välfärdsstaten som det senaste århundradet klassiska medek för att kunna tämja eller hindra ”nyliberal” globalisering. Vi vill inte att dessa strävanden ska överföras från den nationella till den kontinentala nivån, med framhävandet av Europa som ett starkt subjekt i en förnyad anti-amerikanism. För att vara ännu tydligare: för oss är poängen inte att stödja opraktiska politiska projekt som försöker att använda den lokala och/eller nationella nivån för att befästa kamperfarenheter och motstånd mot det globala kapitalet. Vad vi säger är att varje politiskt projekt, oavsett dess territoriella tillämpningskala, måste karaktäriseras av en öppen attityd till den globala dimensionen som arbetarklassens direkta erfarenheter och postkoloniala kamper materiellt bidrog till att skapa, i en betydligt högre grad än den kapitalistisk utvecklingen.

Precis som vi gjorde efter Genua, kom vi tillbaka hit idag för att satsa på att rörelsen ska fortsätta vara ett öppet och komplext politiseringsutrymme, med en mångfald erfarenheter av politisk agitation och sociala konflikter, experiment i praktiker och språk, som inte går att reducera till summan av sina komponenter: en konstituerande plats där subjektivieringsprocessen alltid är öppen.

I detta fortsatta undersökande tänker vi givetvis inte kasta bort de bästa delarna av arvet som tidigare radikala erfarenheter gett oss: men för att kunna använda detta ”testamente”, är det en bindande klausul att befria oss själva från all nostalgi och fördjupa oss här och nu i det som lämnats vidare till oss som fortfarande är levande och har en puls.

Det betyder inte att det inte finns motsättningar, bakåtsträvande eller misstag inom rörelsen. Och det dyker upp nya svårigheter på dagsordningen: som sökandet efter vad som kan vara dagens motsvarighet till arbetarnas strejker och sabotag i de tayloristiska fabrikerna, som svårigheten att påverka de produktiva relationers materialitet, eller hur man stoppar det krig som fortsätter trots att 110 miljoner män och kvinnor demonstrerade över hela jorden 15 februari 2002.

Först av allt måste begränsningarna och problemen belysas, men detta måste göras inom det politiseringsutrymme som vi idag kallar globaliseringsrörelsen. Utanför denna finns ingenting annat än en återgång till ideologiska och stympande dispyter, till ett självrefererande impotent rum och tid (spazio-tempo). Trots att det är belastat med svårigheter och oklarheter, synes det oss mer utmanande att på ett rastlöst sätt fortsätta med experimenterande och deltagande undersökande av de nu äntligen stormiga haven vi seglandes navigerar på.

En öppet plats av pluralistiskt samarbete

I de första tjugoen numren av Derive Approdi, från 1992 till 2002, var tidskriften särskilt inriktad på Italien och i allmänhet på den kapitalistiska ”västvärlden”. Detta baserades på övertygelsen om att solidariteten med ”syds” rörelser skulle bli kortlivad om den inte kunde tydliggöra de potentiella linjerna av avbrott och kriser inom ”metropolerna”. Sedan dess har saker förändrats och följandes ett delvis annan bana än det vi hade planerat från början, inträffade faktiskt en stor social och politisk explosion: även för vår bana, händelsen med globaliseringsrörelsen kraftfulla utbrott betecknar en ny period.

Efter de storslagna och tragiska dagarna i Genua påbörjade vi en diskussion emellan oss själva där vi kom till slutsatsen att delvis förändra tidskriftens organisation och inleda en ny serie. Detta betydde även att ifrågasätta vår egen identitet, även om den är atypisk, som tidskrift med ett deceniums historia bakom sig och börja ifrågasätta, verifiera och uppdatera våra arbetshypoteser under de nya omständigheterna.

Först blev vi slagna själva utbrottet av rörelsens som demonstrerade i Genua mot G8, som den hade gjort mot tidigare stora toppmöten och som den att fortsatt göra efteråt. På Genuas gator och torg möttes heterogena individuella och kollektiva subjekt. De fann för första gången i Italien ett gemensamt politiskt uttryck, där en radikal kritik av kapitalismens nya ordning hade mognat inom de olika riktningar som ofta knappt varit synliga på politikens yta. I en sådan kontext förvandlades konceptet mängden (moltitudine), som funnits som en del av vår diskussion under hela 90-talet, till kött och blod. Istället för att låsa oss i en fascinerat betraktande inställning inför denna myllrande sammansättning av rörelsen, har vi ofta betonat de inneboende riskerna med att använda kategorin mängden som ett redan givet och konsituerat subjekt, fullrustat för den sista striden och historiskt ödesbestämd att vinna. Vi hade hellre föredragit att undersöka dess stora potential, både ”teoretiskt och praktiskt” – eller låt oss nu slutligen få uttrycka det korrekt, dess ”teoretiska praktik” – som ett rum av subjektivering som inte går att reducera till enhet, där relationen mellan kollektiv och singularitet baseras på nya grunder jämfört med det förgångna, med dess särskilda skillnader och subjektiva potentialiteter.

Det är hur som helst ett ambivalent rum, alltid öppet mot det negativa, mot ”ondskan”. I denna bemärkelse måste det i sådana fall undersökas och övervägas som en ny könsmässig förekomst (nuova presenza sessuata), som varken är ideologisk eller oförkroppsligad, utan aktiv och protagonistisk och som utgår från skillnaderna i genus (genere) som finns avlagrad i rörelsernas materialitet.

I efterspelet efter Genua definierade vi rörelsen som en ny verklighetsprincip (un nuovo principio di realità), på vilken både politiska förslag och tolkande hyptoser om dagens kapitalisms verklighet måste testas. Det verkade för oss som själva närvaron av en stark och radikal rörelse krävde ett överskott av undersökande och övervägande som följde med den politisk militansen och som pedantiskt lägger märke till dess begränsningar och problem, hellre än ett avskaffande av det teoretiska arbetet för att kunna helt och fullt fördjupa sig i de vardagliga politiska handlingarna. Detta eftersom de gränser som vi identifierade inom rörelsen såg vi också som våra gränser.

Samtidigt tyckte vi att modellen med en tidskrift som ett uttryck för en politisk linje eller ett organiserad subjekt och använt som ett instrument för politisk kamp för att skapa hegemoni hade hamnat i kris. Chansningen vi gjorde om rörelsens enhet efter Genua behöver inte vara en ekumenisk natur för oss: byggandet av vägar för samhällsomvandling kan bara ske genom kritisk konfrontation och livlig debatt. Vad vi helt försöker lämna bakom oss är snarare logiken av ”reductio ad unum” som är typisk för organsationsmodellerna från förra århundrandet: inte bara eftersom allt detta är del av ett politiskt ifrågasättbart bagage, utan också eftersom ståendes inför subjektets mångfaldiga (moltitudinarie) krav och mångfalden (moltiplicità) av konfliktexperiment, fungerar inte längre denna logik. Samtidigt ville Derive Approdi inte att vara en containerjournal (rivista-contenitore), en plats för diskussioner abstraherade från rörelsens dynamik, en ”gränsaktör” som placerar sig själv i utkanterna för att kunna reta rörelsens organiserade delar för deras bristfälligheter. Vad vi tvärtom försöker är att bygga en ny serie med öppna platser av gemensamt samarbete (spazio aperto di elaborazione plurale), helt och hållet med starka synpunkter innanför rörelsens dynamik, men som transversalt korsar de politiska inhägningarna (enclosures), sammanvävandes relationer inte bara mellan organiserade subjekt, utan även med frontzoner, till exempel med dem – utan att förneka deras tillhörighet till en grupp eller område – som lever under svåra förhållanden, i en dynamisk tendens i riktning mot ett distanserande och omdefinierande av deras egna mekanismer av identitetsproduktion; och därigenom anta identiteten som en kampterräng, snarare än faktum a priori eller naturaliserad gräns.

Själva kategorin ”globaliseringsrörelsen”, som alla kategorier, är inte ett koncept som kan antas okritiskt, som en charmig linguistisk kliché. Av dessa anledningar har vi ansett det passande att starta en ny omgång av tidningen genom att testa den, genomföra en undersökning om rörelsernas tillstånd i världen. Vi börjde med vårt första nummer helt ägnat åt de europeiska rörelserna, som vi presenterade på det första Europiska Sociala Forumet i Florens november 2002. Under det mötet diskuterade vi möjligheten att bygga ett nätverk av europeiska tidningar för att kunna genomföra mer hållbara relationer och starta gemensamma projekt. Vi fortsatte med ett nummer om rörelserna på de tre kontinenterna som en gång tiden utgjorde den så kallade ”tredje världen”. Detta framkallade mycket intresse och fylliga bidrag som lät oss skissa en första, men fortfarande ofullständig, orienteringskarta över ”rörelsen av rörelsers” gemensamma geneologi, från kamperna mot IMFs strukturanpassningsprogram till zapatisternas revolt i Chiapas, fram till de framväxande kamperna i centrum av den argentinska krisen. Vi avslutade den första fasen av undersökningsarbetet med ett nummer ägnat åt Nordamerika och Oceanien. Vårt mål är inte att bara ackumulera faktamaterial om situationer som ofta är nästan okända i Italien, utan också att bygga ett faktiskt nätverk av transnationella relationer.

Som arbetsmetod för dessa tre nummer valde vi att bara publicera material som kom ut ur de relationer som faktiskt utvecklades genom cirkulerandet av ett öppet brev där vi presenterade projektet. ”Luckorna” och de saknade materialet om viktiga händelser beskriver därigenom svårigheten, både vår egen och mer allmänt, att bygga relationer och samtal. Många kontakter har redan etablerats som ett resultat av relationer före eller födda ut ur de senaste årens internationella möten. Men vid avslutandet av varje nummer har det inkomna materialet alltid haft förmågan att ”destabilisera” oss: kommunikativa kanaler öppnades upp på okända och otänkbara sätt. Samtidigt visade sig ibland tidigare etablerade kontakter att inte vara de mest intressanta.

Vi kan direkt börja med att ännu en gång plocka upp idén av bygga ett europeiskt nätverk av tidningar, som diskuterades i Florens förra året. En viktig punkt att diskutera gemensamt kring, som är ett problem för hela rörelsen, verkar för oss vara just formerande (formazione). Vad vi tack och lov har lämnat bakom oss och (i mångt och mycket) har delat är tredje internationellens partiskolor, indoktrineringen och överförandet av ideologiska skisser (trasmissione di schemi ideologici). Hur som helst kvarstår problemet: nya formerande nätverksprocesser måste experimenteras med och organiseras, som ärkapabla att skapa sig egen oreducerbara pluralitet som är globaliseringsrörelsens premissen och rikedomen. Mycket står på spel: det handlar inte längre om att reproducera politiska ramverk utan om att praktisera formande erfarenheter (esperienze formative) som kan radikalt ifrågasätta existerande modeller. Att här och nu skapa andra universum (università), öppna rum för formerande och kritisk subjektivitet, lagra (sedimentare) och berika den mångfald av uttryck för subjektivering utan att alienera deras uppfinningsrika och konstituerande kraft: detta kan vara ett ambitiöst perspektiv för ett nätverk av tidningar.

Utifrån vad vi har sagt så här långt, valde vi medvetet kategorin undersökning eller deltagande undersökning för att beskriva vårt projekt, för att minnas metodologin från det teoretisk-politiska arbetet som är bland det viktigaste arvet från den italienska operaismo-traditionen som både tidningen och många av oss kommer ifrån. Undersökningen är som vi ser det en öppen kunskapsprocess som producerar förvandling (processo conoscitivo aperto che produce trasformazione). Den utgår från hypoteser men verifierar och problematiserar dem kontinuerligt under processens gång. Det förutsätter ett kontinuerligt utbyte av idéer och erfarenheter mellan de subjekt som på olika sätt är inblandande. Detta är anledningen till att vi inte bett subjekten som vi kom i kontakt med att bara berätta ”hur de ser på världen”. Ingen – och detta kunde inte tas för givet – begränsade sina bidrag till att beskriva den omgivande kontexten eller var ursäktande för den väg de valt. Alla accepterade inbjudan att vara aktörer (protagonisti) i en analys av verkligheten som även var kapabel att åtsidosätta, om även för en kortare tid, varje ”visshet” och att upptäcka nya potentialer för förvandlingen av det existerande, att bygga det gemensamma av de mångfaldiga vägar av förändring.

Som vi har försökt argumentera är det globala rummet varken slätt eller homogent, utan räfflat och fullt med konflikter och motsättningar. I denna dimension kan vi för första gången bygga laboratorier där vi experimenterar och jämför praktiker, målsättningar, språk och samarbeten snarare än ett enande bakom abstrakta politiska linjer. Från Kanada till Sydamerika, från Argentina till Holland, från Korea till Australien, det material vi har samlat ihop i undersökandet och utfrågandet kan inte summeras eller stoppas in i ett eller annat fack, utan existerar i dialogen mellan dem om deras gemensamma problem och likartade perspektiv. Det är från denna nya verklighetsprincip som vi måste utgå ifrån: för att tillsammans undersöka och söka ord för att prata om och genomföra denna.

Derive Approdi, november 2003

Översatt från engelska och sedan kontrolläst mot det italienska orginalet.

http://www.deriveapprodi.org

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]
[Del två av fem i utvärderingen av Disobbedientrörelsen. Första delen finns här. Denna andra del handlar om globaliseringsrörelsens cykel, och hur olydnaden som konkret praktik uppstod i denna rörelse. Ickevåldsdiskussionen som det hänvisas till i artikeln syftar på en debatt som hösten 2003 pågick på den kommunistiska dagstidningen Il Manifestos debattsidor, där italienska vänsterpartiets ledare, Bertinotti, tog tioårsjublieet av zapatistupproret som ursäkt för att påbörja en förnyad ickevåldsdiskussion, med syftet att marginalisera Disobbedientiströmningen inom partiets ungdomsförbund. Läs Paolo Virnos inlägg i ickevåldsdebatten här.]

Den globaliseringsrörelsecykel som ledde ända fram till Genua, hade tagit sig en lång väg. I första halvan av nittiotalet uppstod zapatistupproret som en praktik av väpnat uppror, men med ett helt nytt språk och tillvägagångssätt. Zapatismen lyfte återigen fram nödvändigheten och möjligheten att revoltera med de till buds stående medlen mot dominansen och orättvisan, samtidigt som de fullständigt förstod vikten av att markera en diskontinuitet med de tidigare revolutionära erfarenheterna och 1900-talets ideologier. Utgångspunkten var praktiserandet av och kommuniserandet kring möjligheten att i slutet på nittonhundratalet ”ta till vapen” och inte det mystifierade ideologiska föreslaget om ickevåld, den våld-ickevåldsdiskussionen som så många i kapitulationens opportunistiska vänstersalong idag så trendigt tjattrar om. Men utifrån denna konstituerande startpunkt uttrycktes det sedan en brytning med hela det oanvändbara historiska bagaget: den dogmatiska och vetenskapliga synen på de revolutionära processerna, den dystra språket som beskrev död och tragedi som oundvikligt, som en inneboende och självklar del av bekräftandet av ”den nya världen”. Zapatismen (vars begränsningar idag öppet visar sig i en fas då allt förändrats) fann återigen hoppet och kreativiteten. De placerade återigen nödvändigheten och möjligheten att genomföra en radikal samhällförändring i centrum, i ett korsbefruktande av kampen och de illegala konfliktpraktikerna med självorganiserandet. Och de gjorde det på ett väldigt framgångsrikt sätt genom sin förmåga att tala med alla, på ett nytt språk som var direkt förståligt. Detta öppnade helt klart ett stort utrymme för alla, och då särskilt för oss, där man tillsammans kunde undersöka andra nya möjliga vägar att vandra.

Från 1994 till Seattle 1999 var det ett kort steg, en händelseutveckling som snabbt spred sig och dök upp överallt (proliferante espansione). Det handlade om en fas som kännetecknades av en mångfald av praktiska experiment och en affirmation av nya språk, som i alla fall för oss innebar att lämna 80-talets mörka år bakom oss, lämna allt detta som dog med murens fall och lämna kapitalismens försvarstal om att vara den enda möjliga världen. I Seattle exploderade den globala rörelsen mot nyliberalismen, utanför den flygplanshangar som förvandlats till tillfälligt häkte för de massarresterade anti-WTO-aktivisterna. Denna var frukten av en ackumulation av övertygelser och uttryck, den väv av relationerna som börjat ta form under flera års tid, och som även var ett uttryck för en förnyad förmåga att kunna prata ett universellt språk, som gjorde idérna och praktiken delad och direkt för alla de globala nätverket av antiliberal aktivism som inte redan var förbundna med varandra. Slaget i Seattle sammankopplade. Den gav en första möjlig form och ett offentligt rum som uttrycktes direkt riktat mot den konstituerade makten. Den första röda zonen, den ”no demonstration area” som polismyndighetens robocops skapade runtomkring WTOs kongresscenter, förklarades illegitim av alla de organisationer, den verklighet, de personer som deltog i protesten och som systematiska överträdde zonens gränser. Målsättningen var inte bara att utmana och förkasta världshandelsorganisationens arrogans och orättvisa, utan framför allt att avbryta dess aktiviteter, att få toppmötet att misslyckas att hållas. 30 november 1999 blev inledningen på en period av protester riktade mot de toppmöten som formellt skulle sanktionera den nya imperiala nyliberala ordningen. Det är inte en slump att även zapatistupproret inleddes den första januari 1994, som var det symboliska datumet som betecknade när Naftaavtalet skulle träda i kraft, avtalet som upprättade en frihandel över hela den nordamerikanska kontinenten, vars givna följd skulle innebära det totala utplundrandet av den mexikanska regionen Chiapas.

Det var först i Chiapas och sedan i Seattle som olydnaden som teori och praktik föddes. Om Chiapas kraftfullt lyfte fram möjligheten att konkret affirmera förvandlingen, i ett förenande av byarnas självorganiserade med ett självförsvar, förenandet av illegalitetens praktik med den konstituerande karaktären hos de nya revolterande ursprungssamhällena; så omarbetade Seattle hela denna dimensionen och kastade in den in i västerländska meteropolernas liv, i ett organiserade där den postfordistiska produktionens sociala arbetare mötte tidigare kampcyklers aktörer, som till exempel metal- och byggnadsarbetarna, som även de drabbades svårt av den politiska nyliberalismen. Dessa bägge aktörer lyckades tillsammans tala även till andra över hela jorden, och lyckades i slutändan använda kraften i imperiets nätverk för produktionen av den offentliga opinionen, mediasystemet, för att organisera och skapa konsensus. Kommunikation användes som en produktiv dimension och som ett sätt att organisera nätverk (modalità organizzativa della rete), ett användande av det strålkastarljus som mainstreammedia hade riktade mot toppmötenas scen och tvingade detta ljus att vändas mot protesterna, skapandes sina egna media tack vare detta sociala produktionsöverskott som kapitalet inte lyckas att styra över. De arbetande softwareprogrammerarna skapade på internet sajter som indymedia Seattle som vändes emot företagen och socialiserade hela deras kunskap. Och detta spred sig vidare från de som arbetade med officiell information, för till slut att anlända till de studenter och forskare som arbetade i den kemiska läkemedelsindustrin, som under toppmötesdagarna arbetade fram en kräm som distribuerades till demonstrationerna och blockaderna för neutralisera eller lindra de irriterande och giftiga effekterna från polisens tårgas.

Olydnaden mot normer och lagar, regler och auktoriteter, poliser och makthavare, har oändligt många möjliga nya kombinationer. Att vägra att lyda (disobbedire) betyder att producera konkreta konfliktpraktiker mot nyliberalismen och att försöka hitta olika rum av konsensus, för att utöka, nära, utvidga och sprida dessa praktiker. Fasen med de stora toppmötena beskriver försöket från nyliberala kretsar i att konstruera en legitimerande konsensus kring det oundvikliga utövandet av globalt styre. I denna förvandling är de stora toppmötena med ministrar och företagsledare stora teatrala händelser. Att använda dessa händelser för att skapa bilden av en global revolt har varit fundamental. Belägringarna genom motmöten visar fram en första kris för systemet av konsensusproduktion, riktat mot den imperiala dynamiken som håller på att formeras, som inte längre framträder som ett socialt svar (och de globala protesterna har numer blivit reproducerbara och synliga överallt) på den nya ekonomins kris, som hotar framför allt den interna stabiliteten i USA.

I Genova avslutade världens makthavare rasande fasen av stora toppmöten och försökte tillintegöra den globala rörelse som kom från Seattle och passerat vidare genom Prag, Quebec och Göteborg och som uttryckte sig igenom mångfald (moltitudinari) och konflikter. Utifrån Carlini-laboratoriet och från Via Tolemaide i Genua föddes en subjektiv hypotes (ipotesi soggetiva) om ett sammanförande av mängdens rum. Olydnanden affirmerar sig inte bara som en gemensam kamppraktik, som en tolkning av de förslagen som kommer från zapatisterna och Seattle, utan blir också ett kollektivt politiskt projekt, som kännetecknas av ett delande av en gemensam dimension av initiativ. Steget från att vara ett social olydnadslaboratorium till att bli en rörelse av olydiga, kännetecknade en kollektiv mognad och ett grundantagande som karaktäriserade denna rörelsefas, en fas som kännetecknades av ett sökande efter platser av kontinuitet och sammanband mellan olika sociala verkligheter, som inte av en slump betecknas som ”rörelsen av rörelser”. Detta inleddes eftersom en av de beröringspunkter som kännetecknar zapatismen och hela vägen av globala aktioner mot toppmötena, är just att vägra att vara självrefererande (rifiuto dell’autoreferenzialita) och fortsätt ett sökande efter relationer till andra. Att de enskilda organisationerna och grupperna till slut insett att de inte är självtillräckliga, innebär även ett erkännande att det inte längre finns ett enda centralt socialt subjekt i samhällsförvandlingsprocessen. Detta representerar affirmerandet av mängden som en komplexitet av olika subjekt, i deras multiplicitet och skillnad, men som samtidigt det finns en nödvändighet i att söka platser och olika former av sammanhang och uttryck, som erkäns och delas av alla. Därför definierade sig rörelsen under hela denna fasen som ”rörelsen av rörelser”. Och det är även därför, för att signalera en den dimensions grundläggande insida (profonda internità), som det sociala olydnadslaboratoriet blir till en rörelse mellan rörelserna.

Att utveckla dessa som subjetiva hypoteser (ipotesi soggettiva), som ett sökande, experimenterande och affirmerande av kampidéer och praktiker, men också se nödvändigheten av att gynna en rörelseprocess, att inte bara grundligt försöka undersöka dennas karaktär, utan även dess motsättningar och begränsningar. Att känna sig som en rörelse och vara i rörelse betyder att konfrontera det uppenbart inadekvata med partiformen, att söka efter kollektiva representationsformer som är både ostatiska och framgångsrika, att söka efter verktyg för att dela på samband och beslut som förkastar både delegerandets och det enkla ”samordnandets” logik, en vägran att vara bara spontanism eller en absolut mötesform: de olydigas rörelse (movimento delle/dei disobbedienti) var organiserad trots att det aldrig var en organisation. Att producera identiteter som är användbara för att reproducera konfliker och som följaktligen är nomadiska och skapandes nya kombinationer (ri-combinante), som är kapabla till ett minne men som aldrig blir till en produktion av identiteter som ideologi eller självtillräcklighet. Som experimenterar med hela fältet av självorganisering på ett öppet sätt, men utan att förneka idéerna och praktikernas radikalitet. Som inte flyr in i diskursens radikalitet, förenade i en opportunism av att inte göra något, utan att istället bemöter konfliktterrängen med kreativitet och beslutsamhet. Reflektionerna över denna vägsträcka som vi tagit oss är naturligtvis öppna, men vi måste helt klart konstatera att många av de mål som vi ställt upp för oss har redan uppnåtts, andra inte. Helt klart har vi även längst denna väg sett att det finns saker som inte stämt, misstag, förutsägelser som visade sig vara felaktiga och dessa har bidragit till en formidabel erfarenhet. De olydigas rörelse och den vägsträcka som vandrats kommer att fortsätta att vara en referenspunkt för alla, som ackumulerad subjektivitet och som minne.

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

Rent klassifikationsmässigt måste man skilja på två olika sorters olydnad: det finns en liberal variant av olydnad och en annan radikal sort.

Olydnaden av den liberala sorten, även inräknat den varianten som Locke accepterade, är en form av olydnad som uttrycks i konfrontation med lagar eller offentligt myndighetsutövande som man anser vara utfärdade i konflikt med normer eller principer av en överordnad rang. Dessa normer kan vara sanktionerade enligt grundlagen eller de kan spåras tillbaka till oskrivna regler som en transcendent naturrätt eller till principer av ahistorisk rättskipning.

Som först de vita overallerna (tute bianche) och sedan som de olydigas rörelse (disobbedienti) har vi praktiserat, i form av ”civilt beskyddande olydnad”, just en olydnaden av den liberala varianten. Utifrån att ha identifierat vissa element i denna historiska fas med det Gramsci definierade som ”de styrande klassernas subversion”, (med detta syftandes på maktelitens överträdelser av normer, interna och internationella rättigheter eller konstitutionella normer osv), har vi ofta fyllt en funktion av att återintegrera (reintegrazione) legaliteten. Kampen mot kriget, försvaret av den okränkbara personliga friheten eller rätten till att få skydd (som i fallet med deportationsförvaren för migranter), utgör sådana former av olydnad, oavsett om man ville det eller inte.

Olydnadsaktionerna är aktioner som många gånger återställer en (laglig) ordning. Detta är paradoxalt, eftersom vi utifrån en kulturell synpunkt aldrig tänkt återskapa den nationella suveräniteten, grundlagens orörbarhet, den normativa makten och statliga hierarkins källa. Olydnaden är här en ovanlig extra beståndsdel, i kampens praktiker: den civila olydnaden har framställts som en etisk och politisk konflikt, ett försök att överskrida en gräns. Den civila olydnaden har framför allt alltid varit just detta: ansatsen att överskrida en linje, en gräns. Det frivilliga överträdandet för att utöka legalitetens gränser. Framflyttandet av en gräns och gå vidare mot en annan där rättigheterna och demokratin framstår som mer utökad och mer autentiska.

Det är inte mycket, men det är inte heller lite.

Den radikala olydnaden ses traditionellt som olydnad mot en grundnorm, den grundläggande norm som är alla andra lagars förutsättning, som föregår de andra och ger dem deras effektivitet. Det är den oskrivna norm som säger: ”det är nödvändigt att lyda alla normer”. När staten sätter ett normerande dispotiv (dispotivo) i verket är denna normen förutsättningen, den träder i kraft och får effekt tillsammans med alla de andra.

Jag menar inte att lösningen för att olydnaden ska upplevas och kännas som radikal ligger i att vägra lyda alla normer, i tron att om man bryter alla normerna bryter man mot Grundnormen. Detta skulle knappast vara ett sätt att direkt och radikalt gör motstånd mot den statliga suveräniteten. Dessutom inte då vi inträtt in i en fas i vilken vi allt mer kommit att betrakta den statliga suveräniteten som ett subjekt som hör till ”modernitens paradigm” som befinner sig i strukturell kris.

I själva verket bär olydnaden som kategori med sig många av de begränsningar som oupplösligt förbundna med modernitetens paradigm, det paradigm som vi anser vi ska överskrida. De extraordinära effekterna (la straordinarietà degli effetti) som olydnaden gett upphov till genom sina praktiker under dessa två år, kommer ur faktumet att elementet av ”återskapande” (av den lagliga ordningen) alltid innehåller ytterligare ett element, en antydan till ett överskridandet av just detta återskapande, något helt annat. Men begränsningarna finns kvar och är åtminstone till viss del strukturella.

För det första förutsätter olydnaden ett dialektiskt plan. Detta plan erkänns som ett väsen som producerar normer och det förutsätts ske en dialektisk interaktion med detta väsen. Man vägrar lyda för att subjektet som gav upphov till en viss sorts normer omarbetade sina ståndpunkter och korrigerar sig genom att normera på ett annat sätt. Det öppnas alltså inte för diskussion och ifrågasättande av den normativa ursprungskällans legitimitet och funktion. Det är snarare så att man bekräftar denna och det komplexa juridiska ramverkt i vilken denna ingår.

En andra begränsning kommer ur faktumet att olydnaden med lätthet snarare går att infoga i en disciplinär paradigm än kontrollsamhällets, enligt det sätt denna beskrivits i en ändlösa ström av böcker det senaste deceniumet (en allmän överblick är till exempel temanumret av tidskriften DeriveApprodi som ägnades åt just kontrollsamhället).

Det finns dessutom ett annat element, som Sandro Mezzadra lyft fram, ett element som tittar närmare på den imperiala dynamiken som en överlappande dynamik som ofta skapar samexistens mellan denna makts kaos och kosmos, ordning och oordning, normalisering och olydnad, mellan de föregående och nu verkande rättigheterna. Det paradoxala är att om den imperiala konstitutionen lever på kaos och om det är detta imperie som ska bemötas med olydnad, blir kanske uppgiften för medborgarna (cives), de subjekten som gör motstånd, att det är dessa som skapar nya former av normer som utgår från nya institutioner, snarare än de gamla som man vägrade lyda.

Dessa element påvisades under diskussionerna i Bologna som följde efter olydnadsaktionen då flyktingförvaret på via Mattei monterades ner den 25 juni 2002. Problemet togs upp och preciserades utifrån denna extraordinära aktion som hade en nästan total effekt i förhållande till förväntningarna. Denna aktion försökte på ett vertikalt sätt slå rakt mot den imperiala ordningens hjärta, eftersom det stora hyckleriet kring flyktingförvaren på effektivitetens plan antar en mytskapande och strategisk funktion för maktens legitimerande och erövrande av konsensus. Om migranterna placeras i frontlinjen som den offentliga inre fienden, krigsredskapet för den offentliga fienden nr 1, så är de även och framförallt maktens simulakra.

Detta har också varit en effektiv realitet, vilket återspeglas i ett effektivt uppbromsande av hela apparaten av etniskt infängslande. På det politiska planet uttrycktes detta ännu en gång genom kombination av den maximala radikalitet och det maximala konsensus som gick att uppnå: institutioner, representanter, civilsamhället och föreningar hade uppbådats till en massiv front till stöd för olydnadsaktioner. Och ändå, trots att det spridits en maximal konfliktnivå och möjlig konsensus, fastän det fanns en hög acceptans, upptäckte vi att vi bara kände oss som en påtrycknings- eller lobbygrupp. Vi hade fört upp ett problem på den politiska dagordningen, ett bestående, allvarligt och dramatiskt problem. Vi hade inom en konflikt på detta tema samlat en bred konsensus, men sedan återstod ändå alltid i slutändan frågeställningen om vem som fattar besluten. Vi hade varken utrymme och kraft att avgöra om förvaret på Via Mattei skulle öppnas eller inte.

Vårt tema kring förvarets nedrivande blev en premiss för att bygga upp det igen någon annanstans. Vi blev direkt medvetna om problemet, om vilka nya institutioner som var kapabla av samla mängdens kraft, projekt och samarbetsförmåga, vilket vi var ensamma att tala om. Denna lilla konkreta erfarenhet visade att olydnaden, som var absolut nödvändig och en central beståndsdel i vår praktik, ändå samtidigt var otillräcklig. I Beppe Caccias inlägg (på Motimperie-seminariet) talade han om en ”konstituerande olydnad”. Vi kan helt klart inte vara vara ”inom och emot” imperiet, på det sätt som den kristna gemenskapen på sin tid var mot Romarriket. I vår tid kan vi emellertid vara ett folk i exodus mot en annan jord, även om denna jord inte är en ankomstpunkt och den fortsätter ha mängdens dynamik. Jag vet inte om det är rätt att tala om en konstituerande olydnad, men olydnad och att agera konstituerande representerar helt klart hoppets och perspektivens stora horisont.

En beståndsdel som jag skulle vilja lägga till är den brådskande angelägenheten av föra in vårt agerande inom ett politiskt rum som inte bara är nationellt utan även europeiskt.

Negri talade om en betoning, under sin presentation av boken Imperiet i Bologna, som måste bidra till att konstruera Europa som en svag länk i den imperiala kedjan. Diskussionen som påbörjades innan EU-toppmötet i Nice och då framförallt i nordösts laboratorium (Padua-Venedig-Trieste), var extremt intressant. Under diskussionen om ett ”rättighetsavtal” (”carta dei diritti”, det så kallade ”bill of rights” i EU-konstitutionen) diskuterade vi frågeställningen kring att normera bortom olydnaden.

Vi har anlänt ti1l tvåtusentalet med de första formuleringarna av Nices rättighetsavtal. Den första paragrafen, som berörde Europas migranter löd: ”De är europeiska medborgare, alla de olika sorter som kommit från olika delar av världen och som har valt att skapa sin framtid på europeisk mark.”

Jag tror att denna beståndsdel, som denna globala och lokala kampcykel delvis ignorerat, borde rekupereras helt. Eftersom instiutioner i formerande, som just nu sker med den europeiska unionens instititutioner, kan vara svagare och mer påverkbara än redan formerade institutioner och samtidigt mer definierade än dessa som vi nu håller på att skapa. Detta sistnämnda har vi missat att se som embryon. Det har kanske delvis skett med de sociala forumen, som till sina huvuddrag är både en lobbygrupp, drösvis av politiska inriktningar och ett medierande rum mot nedskärningar, men som även vid andra tillfället har en antydning till att vara en offentlig sfär kapabel att ta beslut. Jag tror att det går att se även denna aspekt och för att göra detta tror jag att de måste vara rum som vi fortsätter att pasera igenom i försök att ge dem instutionella dimensioner, men institutioner utifrån mängden som skiljer sig från de etablerade vi redan sett.

Olydnaden baseras på en beståndsdel som inte är enbart olydnaden, utan även en använd praktik utifrån vilken mängden får sitt värde. När Marco Bascetta talade om det gemensamma (comune) gjorde han även flera anspelningar på nätet. När det gäller internet, på områden som intellektuell upphovsrätt och copyright, är det miljoner av människor som är olydiga varje dag, en vild olydnad utan ideologiska element eller ett uttalat politiskt val av olydnaden som ett ”program”. Just med internet är det extremt enkelt att se hur föråldrade den privata äganderättens gamla grundpelare och de gamla principerna av juridisk reglering är. Det existerar en tillgänglighet och överskott (eccedenza) som kapitalet inte lyckas att kontrollera, tygla genom sina mätinstrument eller klassiska reglerande. Det pågår kamper på alla nivåer i frågorna om den intellektuella äganderätten, eftersom de aktuella formerna av juridisk regulation och den strukturella omöjligheten i att klassifikationsmässigt förbinda ägandet och innehavet, öppnar helt nya rum för intervention och fundamentala konflikter. Det existerar en juridisk ordning som befinner sig i en återvändsgränd, med en permanent klyfta mellan regerandets nödvändigheter och mätandet av den sociala intelligensen, i nödvändigheten att göra kunskapen och språket profitabelt och samtidigt det som är denna krafts inkommensurabilitet, denna intelligens direkt sociala och gemensamma karaktär.

Man skulle vilja fråga sig ”varifrån startar man?”, ”var attackerar man?”, ”vilken är den imperiala maskinens svaga punkt?”, ”vilken är den svaga punkten i en yta som inte har något centrum, som är en ickeplats och som finns hela tiden och överallt”. Men det finns inte en individuell svag punkt. Här kanske det går att anta ett uppdaterat operaistiskt angreppssätt: precis som imperialismen var svagast där arbetarrörelsen var starkast, på samma sätt är imperiet svagast där globaliseringsrörelsen är starkast.

I detta ögonblick tar man här på sig ett stort ansvar, eftersom Italien utgör en anomali, den plats över vilket Antonio Gramscis namn står skrivet. På gott och ont utgör Italien den plats som har haft det största kommunistpartiet i västlandet och framförallt är platsen där det italienska laboratoriet föddes, där den rikaste kätterska (eretico) marxistiska traditionen finns.

Om man skissar på ett perspektiv av nygrundande, exodus och konstruerandet av nya institutioner, är det inte helt uteslutet att denna någonting kan födas i Italien.

Det existerar en italiensk anomali utifrån vilken det måste börja att produceras myter (mitopoiesi). Mytskapande om en plats som, förutom att vara en bananrepublik, även är platsen där hundratusentals personer demonstrerade mot kriget, hundramiljoner studenter mot Moratti, hundratjugofemtusen migranter och italienare demonstrerade för ett nytänkt medborgarskap, generalstrejk och generaliserad strejk, diplomati underifrån och mycket mycket annat.

Imperiet, det som vi mest känner som nya hotande fronter av exploatering och förödelse, är även ett svagt imperie. Det är ett imperie som bedriver krig eftersom det måste styra men inte alltid lyckas uppnå detta reslutat, som inte har fler metoder för att upprätta en seger eller ett nederlag. Och det är en ordning i vilken uppnåendet av konsensus är centralt och kanske är det många olika som börjar fråga sig om detta pågående globala krig, som även försöker att lösa en kris och en dramatisk recessionen, klarar av att uppnå det resultatet. För att uppnå detta resultat som man hoppas på borde man kanske i sådana fall föra krig mot Kina. Men det är genant att deklarera krig mot ett land i vilken den interna bruttoproduktionen ökar med 7,5% årligen.

Det är detta imperie som sett Argentina ekonomiskt kollapsa, smulas till spillor tillsammans med internationella valutafondens recept, just det nyliberala botemedlet som skulle ta kol på sjukdomen. Och det är imperiet som ställd inför en cykel av global kamp skulle behövt lyssna på historien om vad som händer när man bygger eifelbenstorn för att visa sin makt. Maktens stora toppmöten har upphört, de tappade all legitimitet och där har vi varit en viktig bidragande orsak. Det är sant att det existerar kontrolldimensioner som utökas, det är sant att man känner bördan av en total dominans. Men samtidigt har aldrig kraften som mängden är bärare spridit sig och lyckats ifrågasätta denna ordning som försöker etablera sig som nu.

Detta är inte bara tiden för imperiets konstitutionalisering.[PC1] Det är även vår tid. Det är tiden för mängdens tänkande och revolterande i sökandet efter en ny res pubblica, ett sökandet efter nya institutioner.

/ Federico Martelloni

Fulöversatt från italienskan. Texten finns i boken Controimpero, il Manifesto libri.
Federico Martelloni var 2002 aktiv i Disobbedienti Bologna.
[PC1]