Fransk artikel från några ”osynliga” vänner till Prometheus angående det sociala upproret i Grekland och slutet på uppdelningen av ett ”därborta” och ”härhemma”. Mer artiklar om situationen i Grekland, bland annat mitt resereportage därifrån, hittar ni i nya numret av tidningen Brand.
Den sociala freden börjar spricka. Den europeiska socialdemokratin har passerat sitt ”bäst före”-datum och nu börjar den politiska klassen märka det. I vissa andra länder har de rättsliga grunderna för detta skifte redan drivits igenom i parlamenten under relativt fredliga former, men i Grekland möttes detta fientliga angrepp av en oväntad bred protest. Denna konfliktualitet hade kunnat fösts in i de gamla vanliga sociala rörelsernas fållor och blivit en protest mot nedmonteringen av välfärdsstaten. Men tendensen går åt ett helt annat håll. En ny överenskommelse inom staten i stil med den gamla samhällskompromissen börjar framstå allt mindre trolig eftersom det inte finns någon ekonomisk, politisk och samhällelig grund kvar för det. Det vi upplever är något nytt. Vi som varit vana med att bekämpa den sociala freden och dess samförstånd, står nu inför en ny form av samhällsstyrning snarare baserad på en krigsstämning ovanifrån. Därför är det desto mer nödvändigt att utveckla nya perspektiv, att våga stöta och blöta nya hypoteser om socialt uppror.
Andra horisonter
Med risk att göra en allt för schematiserad bild av verkligheten – men vi behöver kunna skissa fram några analytiska drag för att möjliggöra en mer exakt intervention i denna verklighet – kan vi konstatera att en genomgripande omstrukturering av ekonomin ägde rum i slutet av 1970-talet. En betydande del av den europeiska industriproduktionen monterades ned och decentraliserades genom integrering av ny teknik, en omvandling av produktionsprocesserna och att delar av produktionen flyttades utomlands. De gamla rigida klassförhållandena vändes ordentligt upp och ned och slets sönder. Tack vare varornas allt djupare penetrering började kapitalet ta sig in på ”nya” marknader baserade på ny teknik och tjänster.
De omstruktureringar som skedde efter andra världskriget och perioderna av diktatur i flera europeiska länder satsade på att det skulle gå att skapa en välfärdsstat som anpassades till den kapitalistiska omstruktureringen och hanterade de nya sociala spänningar som den omvandlingsprocessen gav upphov till. Från 80-talet och framåt har dessa sociala ”landvinningarna” utsatts för stor press för att under 90-talet i allt snabbare takt avvecklas och falla sönder, i sprickan mellan globaliseringens internationella krav och statsmaktens lokala struktur. Den flexibla arbetsmarknaden, avvecklingen av den sociala välfärden såsom pensionssystemet, liberaliseringen och privatiseringen av energi-, kommunikations- och transportsektorn bröt upp de välfärdslösningar som under en lång tid tagits för en självklarhet.
Den ”finanskris” som bröt ut förra året är faktiskt inte en kris utan konsekvensen av dessa nya omstruktureringar. Även om många stater har skjutit till stora summor pengar för att ”rädda” en mängd banker, handlar det i själva verket främst om en fortsatt utförsäljning av ”offentliga” institutioner och industrier. Men staterna har fortfarande enorma underskott, och har redan använt upp sina få knep för att fylla på sina kassakistor. Så deras fortsätta nedskärningar blir i vårt kött. Den nuvarande grekiska situationen ger oss en föraning för vad som väntar oss i andra länder.
De ekonomiska åtgärder som nu drivs igenom i England, Spanien, Italien, Grekland och många andra europeiska länder är i själva verket raka motsatsen till den metod som var gängse under välfärdsstatens årtionde: att motverka kriser genom att få fart på konsumtionen på den inhemska marknaden. Å ena sidan försöker den grekiska staten att minska konsumtionskapaciteten (genom att sänka löner och pensioner) och å andra sidan höjer de skatten på konsumtionsvaror i förhoppningen att få in mer pengar. Det är uppenbart att de inte längre praktiserar den europeiska modellen att ”de fattiga ska med”. De förklarar istället öppet att den del av befolkningen som redan har det svårt, nu måste underkasta sig en påtvingad exploatering och vara glada för det. Detta är mer eller mindre samma inriktning som hur EU:s invandringspolitik har varit under flera år. Det så kallade Fort Europa bemöter de ökande migrationsströmmarna genom regleringar och en höjd utvisningskapacitet, kopplad till allt mer osäkra anställningsavtal. Förekomsten av ett låglöneskikt i befolkningen accepteras och uppskattas med tanke på marknadens behov.
Andra konflikter under de senaste åren (som till exempel Argentina 2001 eller Bangladesh 2006) har redan gett en tydlig antydan om det ekonomiska krig, som nu de aktuella händelserna i Grekland är den objektiva europeiska bekräftelsen på. Staten och kapitalet anar en ny horisont och de kommer inte linda in sin brutalitet i silkeshandskar längre. Trots att dagens sociala och revolutionära kritik är svag, har även vi en föraning om att nya tider är på väg, tider som åter öppnar möjligheter som vi ofta har tappat ur sikte – men inte på grund av något resonemang om att ”ju sämre folk får det desto radikalare blir de”. Även om överraskningen ger oss en behaglig känsla, kommer det kräva mycket ansträngning från oss – så att vi inte bara kommer att få uppleva de aktuella utmaningarna som maktlösa kommentatorer på åskådarbänk, i den passiva roll som makten försökt ge oss i åratal.
I Prometheus land
Vi måste backa en massa år i historien för att hitta ett tillfälle och plats av revolutionär rörelse som motsvarar den sociala utvecklingen och de sociala rörelserna i dagens Grekland. Dagens situation är det tillfälliga resultatet av många års korsbefruktning mellan den grekiska anarkistiska rörelsen, i all sin mångfald, och en viss samhällelig stridbarhet. De grekiska anarkisterna har många gånger stått bredvid de förtryckta som revolterat – samtidigt som de också varit kapabla att kämpa under perioder när resten av samhället snarare stött andra sidan. Våra fiender är också medvetna om detta. Inte nog med att Grekland tilldelats rollen som det första euroland där det ska vidtas drastiska sociala åtgärder och omstruktureringar mot de exploaterade och mot dem som hittills varit inkluderade, inte bara är Grekland en viktig operativ bas för det militära hanterandet av Balkan och samtidigt ett allt viktigare transitland för invandrare österifrån, det är också det land som drabbats av fortlöpande sociala konflikter och en våldsam revolutionär verksamhet.
Nu när den institutionella vänster har makten i Grekland, kan de inte längre spela sin klassiska roll som uppfångare och hämmare av en växande social kamp. Vänstern förlorade denna chans när de valdes med ett ”progressivt program” efter den sociala explosionen i december 2008. Handlingsutrymmet för den grekiska politiska klassen har därigenom kraftigt inskränkts och två vägar har öppnats – vilket inte är något nytt sett ur ett historiskt perspektiv: antingen lyckas den hårdföra högern använda det internationella kapitalets krav och en latent patriotism och med hjälp av maktapparaten återställa ordningen med en järnhand, eller så ökar möjligheten till ett uppror. Det är mycket som står på spel.
Under nästan hela 2009 har Grekland drabbats av en lång rad strejker, blockader, manifestationer och attacker mot statsmaktens strukturer. Protesterna tog ytterligare fart när den socialistiska regeringen lade in en femte växel efter en ökad spekulation mot den grekiska statsskulden (observera att en stor del av dessa skulder är i de ”grekiska” bankernas händer) och budgetunderskottets explosionsartade ökning. Det vore inte överdrivet att tala om en ”krigsstämning” på ett ekonomiskt, politiskt och socialt plan. Från början av 2009 fram till nu har de skurit ner löner och pensioner (från 10 till 30%), direkta och indirekta skatter har höjts, utbildningen omstrukturerats, offentliga hälsovården har nästan helt avskaffats. För att upprätthålla statens strukturer, är den grekiska politiska klassen och ekonomiska eliten tvungna att omvandla Grekland till ett paradis för påtvingad exploatering, en spjutspets i Europeiska unionen. Den grekiska staten har förklarat krig mot de lägre klasserna och den försöker högtidligt att upprätthålla skenet av att ”bry sig om folket” genom att utnyttja patriotism och den ”revolutionära terrorismen” som skådespel.
Ur en objektiv synvinkel har situationen för de nuvarande grekiska institutionerna nått en ganska kritisk punkt och det var länge sedan som en europeisk stat kände ett eventuellt uppror flåsa dem i nacken. Men låt oss inte gå för fort fram. Trots det omfattande men begränsade sociala tummultet (på manifestationen den 5 maj kunde de fackliga ledarna i från GSEE inte ens säga två ord innan de jagades bort av hundratals demonstranter), så följer de flesta protesterna anvisningarna från de socialdemokratiska fackföreningarna, det stalinistiska partiet KKE och andra vänsterstrukturer som PAME, eftersom dessa fortfarande är de centrala organisatörerna för ett litet antal formella initiativ som exempelvis generalstrejkerna. Trots de många praktiska erfarenheter av självorganisering på gatan (under manifestationer, ockupationer och kravaller), har protesterna ännu inte lyckats bekräfta och stärka sin autonomi. I kombination med en ganska brutal polisrepression och mediahets, finns det en risk att dras in en smärtsam strid. Utan att hävda att generalstrejken (i motsats till ”aktionsdagarna” på 24 timmar) skulle förebåda en upprorisk rörelse, står det utom allt tvivel att det är nödvändigt att förlama den ekonomiska verksamheten och varucirkulationen. För detta är det nödvändigt att dessa initiativ decentraliseras, eller med andra ord, att kampens självorganisering affirmeras.
En av möjligheterna för att ta över initiativet från fackföreningarna och skapa ett fritt utrymme där självorganiserings frön kan blomstra kan vara att övergå till att lamslå några ekonomiska infrastrukturer (kommunikation, energi och transporter) på ett decentraliserat men väl genomtänkt sätt. Och denna fråga rör inte bara den revolutionära minoriteten, som vissa skulle kunna hävda, utan det är ett praktiskt förslag till alla, som hämta sin näring ur alla de andra erfarenheterna av för-insurrektionella situationer och där en kreativitet och stor spridning uppväger ett ekonomiskt eller militärt sätt att ta sig an förslaget.
Ett uppror är inte något som revolutionärer och anarkister skapar på egen hand. Det är socialt, inte bara eftersom det inkluderar en stor del av de exploaterade, utan främst eftersom det undergräver de existerande samhällsrollerna genom att förstöra de strukturer som upprätthåller dem. Men precis som man inte skjuter de exploaterade för att avsluta exploateringen, utan på de strukturer och de människor som gör denna exploatering möjlig, kan exploateringen inte blockeras i ”folkets” eller de ”exploaterades” namn eftersom det är deras samtycke som i slutändan är det bränsle som gör att maskinens kuggar och hjul kan fortsätta snurra.
Den upprorshypotes som börjar framträda i Grekland följer faktiskt en helt annan logik än stadsgerillans mönster. I stunder av en explosivt växande social spänning passar det staten utmärkt att presentera konflikten som en kamp mellan två ”fraktioner” (i detta fall staten kontra stadsgerillan med befolkningen i enda rollen som åskådare). Inte så att den vid en viss tidpunkt inte skulle kunna använda den anarkistiska rörelsen för detta syfte och försöka dra in dem i stort skådespel, ett scenario som till och med mycket troligt, men det verkar inte alltför smart att underlätta för dem att göra det genom att skapa hierarkier mellan olika former av angrepp mot staten och kapitalets strukturer, även om detta inte varit något uttalat syfte. Ett uppror behöver inte någon förtrupp eller förkämpe, den behöver ingenting förutom en subversions vind som blåser genom samhället, fri från alla fetischer. Redan idag, när upproret fortfarande är en hypotes, måste frågan om beväpning ses utifrån perspektivet av ett beväpnande av alla, som en allmän offensiv med vapen i hand. Vi kan inte låta frågan om beväpning monopoliseras till den ena eller andra gruppen och fraktionen.
Den grekiska staten har börjat satsa på en snabb militarisering av konflikten, och hoppas att anarkisterna kommer att ta initiativet i detta. Så staten intensifierar sin riktade repression och terror mot den anarkistiska rörelsen, under tiden de tydligt deklarerar att det kommer att skördas dödsoffer, att tortyren inte kommer att döljas, att de inte är rädda för en extrem militarisering av till exempel Exarchia och att de fascistiska halvstatliga trupperna kan komma att slå till hårdare och hårdare. Staten vill inte bara isolera anarkisterna från den sociala kampen och bryta deras dynamik, utan också dra ned dem i en spiral av vedergällningar, ”öga för öga, tand för tand”, där anarkisternas visserligen rättfärdiga och modiga motattacker riskerar att resultera i en allmän nedgång av subversiv kamp i hela samhället. Staten använder medvetet media för upprorsbekämpning genom att försöka sprida skräck, för att skrämma upp befolkningen med olika hotbilder (det växande antalet invandrare i Grekland, de ”anarkistiska terroristerna”, de ”blodtörstiga rånarna” och så vidare). Staten klarar inte längre att styras genom bara ordningsskapande, genom att uppmana till social fred och försoning, utan måste förklara krig mot alla som kämpar. Det är svårt att inte fastna i en militär konfliktspiral, något som tveklöst skulle ta kol på alla subversiva projekt. Låt oss vara tydliga, den aktuella situationen kräver denna klarhet: detta är ingen uppmaning till att lägga ner vapen, inga argument som säger att ”upproriskt våld skrämmer proletärer och därför måste begränsas”. Tvärtom är detta ett tillfälle att ge vapen till alla som vill använda dem, att dela attackens nödvändighet så mycket som möjligt med alla som inte vill falla på knä längre framför nationen och ekonomins altare, att ge attacken den plats som den i själva verket alltid förtjänar: som en avsiktlig handling att förstöra fiendens strukturer och inte som ett medel att framhäva sig själva. Subversionen förlorar kraft när kamrater bara kommunicerar efter att ha skjutit.
Om här och där
Nu när de möjligheter som länge legat slumrande våldsamt försöker storma in i den grekiska verkligheten reser det en rad brådskande frågor för kamrater i andra länder. Inte bara för att det som händer i Grekland sannolikt kommer att påverka alla anarkister och revolutionärer i och utanför Europa, men främst därför att en eventuell internationell spridning blir mer sannolik för varje dag. Vi vill inte väcka liv i den klassiska dominoteorin, men för oss framstår det som att utifrån den allt intensivare internationella integrationen av de ekonomiska och statliga strukturerna (med framför allt Europeiska unionen som en formell struktur) skulle det vara en självvald blindhet om vi fortsätter betona våra länders gränser, de nationalstater där vi kämpar, som en horisont som inte kan övervinnas. Den gamla frågan om internationalism kommer tillbaka och behöver nya svar.
Det handlar främst om samma frågor som många kamrater ställdes inför i december 2008, med den skillnaden att frågeställningen idag är mycket mer krävande. Även om det kan vara väldigt intressant att resa till Grekland för att utbyta erfarenheter, anser vi att frågan handlar mer om hur vi i våra egna sammanhang kan gå längre än att bara förklara vår internationella solidaritet och driva frågan längre än till en generös och uppmuntrande klapp på ryggen till våra grekiska kamrater, som för tillfället har så mycket att förlora, men framför allt så mycket att vinna.
Med tanke på att, utifrån en spridning av det sociala kriget i Grekland, kommer alla kamper och revolthandlingar att få större betydelse. Inte för att dessa kamper på ett eller att sätt skulle utöva direkta påtryckningar på de grekiska myndigheterna, utan just för att de skulle kunna hjälpa till att sprida den ”grekiska smittan”. Delvis objektivt och delvis i behov av vår frivilliga insats, är det möjligt att fläta samman olika ”lokala” kamper med det sociala kriget i Grekland, och vice versa, just eftersom det är den logiska konsekvensen av en social koppling och det gemensamma som finns i den grekiska situation, och som i morgon skulle kunna hända även i ”våra” områden. Och vi kan utan att vara elaka hävda att de subversiva krafterna i många länder är mycket svagare än i Grekland och har mycket fler reaktionära krafter som vi måste ta itu med (tänk bara på Italien med rasismen och en politisk makt med totalitära drag, med ett skrämmande samtycke från stora delar av befolkningen). Det är därför nödvändigt att gå längre än solidaritetshandlingar och att verkligen försöka knyta samman våra kamper internationellt. Varje slag som ges kan få effekter som går bortom dem, och vi måste arbeta hårt i denna riktning. På detta sätt kan vi sätta stopp för en ”här och där”-logik.
Även om den nuvarande ekonomiska omstruktureringen verkar beredd att betala priset med en allmän social instabilitet för att skapa en ny kapitalackumulation (till skillnad från ett par decennier innan), är en annan form av destabilisering som inte underlättar för makten möjlig. Det är nödvändigt att vi verkligen tänker seriöst på detta. Är det omöjligt att komma fram med analyser som binder samman de lokala förhållandena med de effekter som troligen kommer beröra hela euroområdet och på så sätt möjliggör en utveckling av pågående kamper utifrån deras potentiella destabiliserande effekter? Kanske är det det, kanske inte. I varje fall verkar det som en utmaning värd att tänka på. Att stärka varandra när en strid förs i det utdragna sociala kriget skulle kunna överskrida sitt första konkreta resultat, att försöka utveckla vår verksamhet utifrån relationen till de aktiviteter som pågår några hundra kilometer bort. Att försöka att vandra denna väg kan hjälpa oss att utveckla hypoteser för upproret, och även att undvika att tas på sängen, för att upptäcka vilka möjligheter som finns att rikta missnöjet och ilskan som finns i många länder (och som ibland tar sig uttryck på ett förvirrat sätt eller saknar frihetligt perspektiv) i riktning mot ett socialt krig mot alla former av exploatering och auktoritet.
Drömmen
En upprorshypotes behöver mer än analys och aktivitet. Och en sådan analys blir bara en död torr text eller ett skott i vattnet om den inte kan förmedla sina “varför”. Även om det är en metod, ett konkret förslag till alla, kan det inte idag luta sig tillbaka på en rad vaga men omdiskuterade begrepp om frigörelse. De begrepp som tidigare har förts fram i den sociala kampen och gjorde det möjligt att kommunicera finns inte längre. Vi måste våga fråga oss hur vi kan återuppliva en dröm, inte som en hägring, inte som en myt, men som levande ambitioner. Det revolutionära bidraget till den sociala kampen kan inte begränsa sig till att bara föreslå några destruktiva aktionsknep som kan uppmuntra till uppror. Dess upprorskaraktär blir mer verklig när den inte bara lyckas peka ut en fiende och utgöra en negativitet, som självklart kommer att inspirera alla som är förbannade och vill slita sina bojor, utan även när det kan kommunicera vad vi kämpar för och redan värnar om i detta ögonblick. Två decenniers urholkande och ideologiserande har orsakat en hel del skador på revolutionär teori. Vi är föräldralösa barn till de föreställningar som inte längre går att tänka sig. Vi måste komma ut ur det hörn vi knuffats in i och sluta komma med patetiska ursäkter för varför vi står där. Den stundande konfliktualiteten kan ha drag som skiljer sig från vad vi har känt till hittills, och kan erbjuda verkliga möjligheter att på nytt börja med att experimentera och bryta igenom den ideologiska inskränkningen. Subversionens motsättning finns dold i spänningen mellan å ena sidan att komma närmare verkligheten och å andra sidan att bryta den onda cirkeln, att börja tala om det som anses som det omöjliga.
Dessa ord ska ses en inbjudan snarare än en exakt skiss över vår nuvarande situation. Du kan rent utav säga att det är en uppmaning att öppna våra tankar och stirra utmaningarna rakt i ansiktet. Mycket kan stå på spel i framtiden och det enda vi vet säkert är att en tröghet kan få svåra framtida konsekvenser nästa gång.
/ Några av Prometheus vänner
(Översatt från engelska. Se mer på Occupied Londons ständigt uppdaterade blogg om de grekiska protesterna).