Det protesteras mer än någonsin i historien. Manifestationerna är större, drar allt fler deltagare och sprider sig i vågor över hela jorden. Men resultaten uteblir. Revolterna blir inte revolutioner, de lyckas inte genomdriva reformer och lyckas inte fylla det politiska utrymme de skapar. Vilket snarare öppnar upp för reaktionen, totalitära krafter från höger. Protestvågorna utgår inte från fabrikerna eller arbetsplatserna, utan från samhället och torgen. Det är låg tröskel för att delta, vem som helst kan hänga på, men det är lika låg tröskel för att falla ifrån och lämna protesten. Genomströmningen är hög, organisationsgraden är låg. Protesterna misslyckas transformera sig till hållbara politiska organisationer, med tydliga agendor och strategi för att gripa makten. Det menar Vincent Bevins i sin bok If we burn – The mass protest decade and the missing revolution (Wildfire, 2023). Han lägger skulden på ett anarkistiskt och autonomt arv, en strävan efter horisontella protestformer. Istället skulle vår tid behöva en återgång till det leninistiska partiet, den gamla vänsterns organisationsformer, menar han. Det behövs partier som representerar protesterna och för fram konkreta vinnbara krav. I The populist moment – The left after the great recession (Verso, 2023) tillägger Arthur Borriello och Anton Jäger att de vänsterpopulistiska partier som uppstod ur protesterna 2008-2022 visserligen kom in i parlamenten, men tappade sitt momentum och sjönk sedan samman. Borriello och Jägers slutsats är att det räcker inte med ett parti för att fånga ett öppnat momentum. Dessa nya ”digitala partier” kännetecknades av en ”startup-atmosfär” och ”flexibla organisationsmodeller”, uppbygda kring karismatiska ”hyperledare” som lyftes av massmobiliseringar på gatorna och kunde utmana en krisande socialdemokrati, men de lyckas inte återskapa 1900-talets folkrörelsepartier, med klassröstande, stabilt medlemskap och en partiorganisation fast förankrat ut i bostadskvarter och arbetsplatser. I tidningen Catalys varnade våren 2020, när vänsterkandidaten Bernie Sanders ställde sig in sin presidentvalskampanj och slöt upp bakom sedermera presidenten Joe Biden, Jacobins europeiska redaktör David Broder att den amerikanska vänstern nu inte fick lämna partipolitiken och tog den italienska utvecklingen av autonomiarörelsen på 70-talet som ett historiskt avskräckande exempel. Veckorna innan den stora Black Lives Matterprotestvågen bröt ut fortsatte Jacobin slå fast att det gällde att fortsatt bygga partiet, att verka realpolitiskt och inte lämna den parlamentariska politiken för rörelseprotester à la Occupy Wall Street [1].
De vilda arbetarna
Diskussionen om de centraliserade masspartiernas nedgång och de framväxande spontana massprotesternas horisontella struktur och svårighet att skapa kontinuerlig organisering är en högaktuell diskussion, men den är inte ny. Det kan därför vara intressant att ställa dagens diskussion i kontrast med den som fördes i slutet av 60- och början av 70-talet, i övergången från fordism till postfordism och keynsianism till nyliberalism. Precis då som nu diskuterades relationen och spänningen mellan ett ”leninistiskt” massparti och nya sociala kamper. Hur kom teorierna om autonom organisering att växa fram ur en nyleninistisk organisationsdiskussion?
En bra början är att utgå från två teoretiker inom italiensk marxism som gick bort 2023, med ett knappt halvårs mellanrum. Den 7 augusti dog Mario Tronti i Rom 92 år gammal och 16 december Antonio Negri i Paris, vid en ålder av 90 år. De båda lade på 60-talet grunden för den strömning som kom att kallas operaism (”arbetarism”) eller arbetarautonomi. Deras teoretiserande är tätt förbundna med varandra, i samarbete och polemik, trots att de tidigt gick skilda politiska vägar. Även om först Tronti och sedan Negri var viktiga att formulera operaismens teori, var organisationsdiskussionen och arbetarautonomirörelsen som sprang ur operaismen mycket större än dem och tvingade dem gång på gång revidera sina teorier. Masskampen kom först, teorin följde ur den.
Filosofen Mario Tronti från Rom och statsvetaren Antonio Negri från Padua möttes genom tidningen Quaderni Rossi (Röda anteckningsböcker) 1961. Quaderni Rossi var en fackligt stödd sociologisk tidning med syfte att undersöka den nya klassammansättningen i de italienska fabrikerna. Målet var att knyta de i norra Italiens fabriker nyanlända industriarbetare, ofta med en bakgrund i det fattigare Syditalien, till de etablerade historiska fackföreningarna. Men det Quaderni Rossissociologer mötte var industriarbetare som redan hade en hög nivå av vild fabrikskamp, självständigt utanför facken och partivänstern. De deltagande fabriksundersökningarna kom att få en organiserande funktion, genom att förmedla information mellan olika fabriker. Här uppstod en första spänning i tidskriften, problemet som skulle komma att dela tidskriften i två linjer var om man skulle hjälpa till att sprida och utveckla denna självständiga arbetarkamp (arbetarautonomi) utanför facken eller begränsa sig till syftet att öka fackföreningarnas kunskap, så att de kunde ta ledning över dessa kamper. Tronti och Negri hörde till den första linjen, som efter något år bröt sig ur Quaderni Rossi. Istället grundade de 1963 den mer interventionistiska tidningen, Classe Operaia (Arbetarklassen). Negri var organisatören i Classe Operaia, hans krets byggde upp ett nätverk med kämpande arbetarkollektiv på fabrikerna och samlade in rapporter. Framför allt var de starka i petrokemiska industrizonen Porto Marghera, Venedigs industrihamn nära Padua. Mario Trontis roll var ideologens. I det första numret av Classe Operaia drog han upp de politiska riktlinjerna för projektet genom en innovativ Marx- och Leninläsning, som utvecklade hur arbetarautonomin skulle kunna organiseras och bli en politisk kraft [2].
Tronti och taktikens parti
Tronti genomförde en ”kopernikansk revolution” inom italiensk marxläsning. Det hade varit ett misstag, menade han, att först studera kapitalismens utveckling och därpå se arbetarkamperna som ett resultat av denna. Ett strategiskt perspektiv måste utgå från industriarbetarnas kamp som det primära. Det är utifrån det arbetarperspektivet i fabriken kapitalismens förändring måste betraktas. Det gäller att se det hinder, blockering och sabotage som arbetarklassen utgör inom kapitalismen, vilket gör dem till som det dynamiska element kapitalet konstant måste övervinna och som tvingar det till utveckling.[3]
Det är genom negeringen av sig som passiv arbetskraft (objekt) inom kapitalet, det Tronti kallar dess ”arbetsvägran” (rifiuto del lavoro), som den affirmerar sig som arbetarklass (subjekt), utanför kapitalet. Operaisterna kring Classe Operaia valde därför att lägga sitt fokus på de vilda arbetarkamperna utanför fackföreningarna. De valde att undersöka klasspraktiker som arbetarrörelsen och dess partier förkastade som spontana, apolitiska, asociala och destruktiva – vilda strejker, maskning, absentism, arbetsvägran, samarbetsvägran och arbetarkravaller. Snarare än att lyfta den skötsamma arbetaren i fackföreningsrörelsen riktade operaisterna blicken mot de oorganiserade migrantarbetarna från Syditalien som kommit till fabrikerna i nord. En ny arbetartyp, beskriven av Tronti som ”rude razza pagana” (en rå hednisk sort).
Det är här Trontis Leninläsning kommer in. Tronti gör en innovativ omvändning av Lenins analys av strategi och taktik, och ser den spontana vägran i produktion som det strategiska momentet. Den är strategin i bemärkelsen att det är dessa spontana praktiker som påför kapitalismen blockeringar inifrån produktionen, fungerar som dess inre kroniska kris och går mot en kommunistisk brytning. Det taktiska momentet, politiken, blir då att understödja denna materiella rörelse och antagonism. Det är att ge praktiska svar på strategiska problem. Marx står därigenom för strategin och den teoretiska analysen, Lenin för taktiken och problemlösningen, politiken och organisationen.
Partiets och politikens roll är att fungera som en kollektiv organisatör åt denna materiella kraft och reella processer, att avtäcka den politiska organiseringen inom samhällsmassan. Den leninistiska strategin gick ut på att ta Marx till Sankt Petersburg, att använda marxistisk analys för ett semiperifert lands (Rysslands) outvecklade industriproduktion. Tronti föreslog istället att ta Lenin till England, att föra den politiska organiseringen till arbetarklassens högsta utvecklingsnivå, där kamperna, antagonismen och styrkan är som störst. Varje länk i kapitalismens konjunktur öppnar visserligen kampmöjligheter, men ”den svagaste länken är inte där kapitalismen är svagast, utan där arbetarklassen är starkast”. Relationen mellan de mest avancerade och de mest eftersläntrande delarna av klassen är alltid en fråga om hegemoni. Inte en hegemoni mot andra klasser (medelklassen, subalterna), utan en industriarbetarhegemoni inom proletariatet. Arbetarklassen måste i sin tur utöva en hegemoni över folket, få folket att inordnas i klassens dynamik. Klasshegemonin måste vara ett politiskt block av sociala krafter (inte partier) och samla alla arbetarklassens olika skikt i en allians. Här går Tronti i polemik mot Gramscis och Togliattis syn på historiska block och partiets roll som ett folkparti, som ett klassöverskridande projekt. Klasshegemoni för Tronti är ett projekt av arbetarklassens politiska klassammansättande.
Trontis leninism betonar att den ekonomiska kampen i produktionen kan bli politisk och därigenom måste den fackliga/ekonomiska arenan ses som potentiellt politisk. Framför allt kan kampen om lönen under avtalsrörelsen politiseras, genom att få den att överskrida produktivitetsökningarna och därigenom slå direkt mot kapitalets profit och överproduktion. Men lönekampen kan också användas för att ena industriarbetarna, utjämna arbetarhierarkierna och lyfta dem längst bak.
Utmaningen för Trontis leninism är inte hur man löser relationen klass-rörelse-parti eller spontanitet-organisation, utan hur man skapar en organisation av ny typ. Partifrågan är inte ett teoretiskt problem, utan ett praktiskt problem av att organisera kamperna och föra dem framåt, politiskt ena klassens olika kampnivåer. Partiet är det samma som en praktisk kapacitet att förutse och leda klassrörelsen i bestämda historiska situationer, utifrån taktikens lagar. ”Partiet är i denna bemärkelse inte bara den vetenskapliga bäraren av strategin, utan det praktiska organet för dess taktiska tillämpning. Arbetarklassen innehar en spontan strategi i sina rörelser och i sin utveckling, och partiet behöver bara upptäcka den, uttrycka den och organisera den. Men klassen innehar inte på något plan, vare sig det spontana eller organisatoriska, taktikens sanna och rätta moment.” [4] Trontis leninism är därigenom arbetarklassens erövrande av taktikens värld (därigenom politikens värld), utvecklandet av en gemensam förmåga att taktiskt röra sig bland materiella fakta och förändra dem med sin kraft. Den ”revolutionära ledningen” är därigenom en levande motsättning utan någon lösning, menar Tronti.
Relationen parti-fabrikskamp måste uppstå i fabriken, för att sedan föras in i hela samhället och staten. ”Den politiska kampens handling kan inte enkelt testas och mätas med empiriska medel. Det enda sättet att bevisa denna enhet är att börja organisera den. Då kommer vi att upptäcka att klassenhetens nya form är helt igenom implicit i arbetarklassens nya kampformer och att terrängen för denna kamp är det internationella socialiserade kapitalet.” [5] Parollen måste vara ”partiet i fabriken”, att fabriksarbetarklassen tar ledningen över partiet.
Negri och Arbetarmakt
I mars 1967 lade Classe Operaia ner. För kretsen kring Tronti flyttades fokus till Italienska kommunistpartiet, PCI. Tronti drog slutsatsen att 60-talets vilda arbetarkamper hade slutat i ett nederlag och betraktade operaismen som ett avslutat kapitel, men industriarbetarna fortsatte att vara det centrala subjektet i hans analys. Om fabrikskampen inte räckte krävdes det att industriarbetarna skulle använda partipolitiken för att säkra framgångar. Fabriksarbetarna skulle genom statspolitikens relativa autonomi från kapitalet kunna påföra kapitalet sin plan och reformer. Trontis krets kom att spela en betydande roll i att forma PCI:s ideologi under den så kallade ”historiska kompromissen”, det regeringsstöd och reformutrymme som öppnade sig för PCI det tidiga 70-talet.
Negris fabriksnätverk kring Classe Operaia drog andra slutsatser. I Venetoregionen hade den autonoma fabriksorganiseringen stärkts och den vilda vågen arbetarkamper spridit sig mellan fabrikerna i Porto Marghera och ut i stadsrummet, med blockader av infrastrukturen. När studentprotesten bröt ut 1968 närmade sig studentorganisationerna de äldre fabriksoperaisterna för att kunna samarbeta inför den stundande avtalsrörelsen. I det som kom att kallas den heta hösten 1969 samlades studenter och de operaistiska fabriksorganisatörerna utanför en av Italiens största fabriker, Fiats Mirafiorifabrik i Turin. Detta blev startskottet för operaismens andra våg, med en våg av fabrikskommittéer och gemensamma student-arbetarråd. Ur detta föddes den nya vänstern, en rad ”nyleninistiska” organisationer som Lotta Continua (Kampen fortsätter), Il Manifesto och Potere Operaio (Arbetarmakt).
Negris fabriksnätverk gick samman med Roms studentledare och bildade Potere Operaio. För Negris del innebar det nu att kliva fram och ta rollen som ideolog. Men han var inte ensam. Statsvetenskapliga institutionen som Negri var professor på i Padua organiserade internationella marxistiska seminarier och släppte antologier för att diskutera fabrikskampens förändring, produktionens omorganisering och analysera den tidiga 70-talskrisen. Teoriproduktionen var kollektiv, på både universitet och i Potere Operaio, under professor Negris mentorskap.[6]
Potere Operaios nationella sekretariats diskussionsunderlag för medlemmarna, Alle avanguardie per il partito (Till avantgardet för partiet, december 1970), ger en bra insyn i organisationsdiskussionen och hur mycket den byggde vidare på Trontis texter från Classe Operaia. Underlaget inleds med orden ”Kamrater, kommunismen är vårt program. Produktivkrafterna revolterar mot produktionsförhållandena: arbetet är allt mer en förbannelse”. [7] Med den stora anhopning av välstånd som sker i kapitalismen har arbetet blivit allt mindre nödvändigt och fungerar mer som kontroll över produktivkrafterna, och förmågan till arbete. Det ackumulerade döda arbetet, det materiella välståndet, används som vapen mot det levande värdeskapande arbetet. Kapitalets kontroll och makt över arbetskraften utövas genom konstanta omstruktureringar av produktionen, växlingar mellan kris och utveckling, reform och repression. Denna kontroll sker inte bara genom fabrikerna utan har börjat överföras på hela samhälleliga nivån. Men det sprider också motståndet, undandragandet från arbetet – arbetsvägran – ut i samhället. Arbetsvägran riktas mot arbetskraftens inkorporering i kapitalet, som vara. Det innebär att vägra delta i det förhandlingssystem och deltagande som upprätthålls genom arbetsköpare och fackföreningar, en vägran av arbetsfreden. ”Kommunismen är projektet att förstöra arbetet som daglig expropriering av mänsklig energi, som organisationsform för samhället, som fundament mot auktoritetens legitimitet”. [8] Från 30-talet och framåt hade keynesianismen lyckats sluta lönekamperna inom kapitalets dynamik, få dem att verka som en pådrivande motor för den ekonomiska utvecklingen. Men 60-talets tioåriga våg av kontinuerliga vilda strejker slet sönder denna modell. I kampanjerna utanför Fiat, under parollerna ”Mer pengar, mindre arbete”, ”Vi vill ha allt” och ”Lika löneökningar för alla”, överskred arbetarklassens lönekrav produktivitetsökningarna. Lönekampen hade blivit politisk och svaret från kapitalet var politiskt, i ett användande av inflationen mot löneökningarna.
Potere Operaio betonade att arbetarkampen stod inför ett nytt stadie på 70-talet. När Tronti såg staten som industriarbetarnas möjlighet att tvinga fram reformer, genom politikens autonomi från kapitalet, såg Potere Operaio tvärtom hur staten och dess partier försökte bryta ner arbetarklassens autonomi åt kapitalet. Denna syn var inte tagen ur luften, arbetarkamperna var hårt angripna. Det pågick flera stora rättsprocesser mot arbetare och studenter för strejker och upplopp. Statens säkerhetstjänster tillsammans med nyfascister hade påbörjat den så kallade Spänningens strategi med terrordåd med syftet att öka repressionen mot vänstern. Potere Operaio menade att det kommunistiska svaret måste bli att komplettera arbetarautonomin i fabrikerna med organisering, ett enhetligt samlande, för att bilda ett parti av en ny typ. Arbetarautonomin måste kombineras med att skapa en motmakt i samhället.
Potere Operaios organisationsstruktur baserades på ett nätverk av ”politiska kommittéer av arbetare och proletärer” ställda under fabriksarbetarledning. Organisationens fabrikskommittéer utvidgades till de proletära kvarteren och skolorna. ”De politiska arbetarkommittéerna måste utgöra ett enande och en struktur” som sträcker sig ”från fabrikskamp till en kamp i de proletära delarna av skolan och tertiära sektorn [tjänstesektorn; översättarens anmärkning], från organiserings av den proletära kampen i fabriken till organisering av de proletära kamperna mot staten”. Organisationens program måste uttrycka en vilja att förena masskampen och upproret, fabrikskampen med bildandet av territoriella nätverk. Masslinjen i fabriken (arbetarautonomi) måste även ske på en samhällelig nivå (territoriell motmakt). Detta var embryot till ett nytt arbetarparti. [9]
Röda fästen
I dubbelnumret 47-48 och nummer 49, i maj-juni 1972, utvecklar Potero Operaio det territoriella motmaktkonceptet, nu beskrivet som ”röda fästen” (basi rosse), som en helhet där organisationens syn på generaliserbara krav, militans, organisering och partiet sammanlänkas. Begreppet ”röda fästen” hämtades från maoismen, en politisk strömning Potere Operaio i övrigt ställde sig väldigt kritisk till. 1927 började Mao Zedong utveckla en ny strategi som bröt med den arbetarbaserade linjen i det kinesiska kommunistpartiet. Under våren 1927 upptäckte Mao styrkan i bonderörelsen i Hunan, med vars stöd han skapade en gerillazon på berget Jinggan. I bergen började Mao utveckla sin strategi: att utifrån bönderna konstruera beväpnat uppror mot kinesiska statsmakten genom att skapa röda fästen (på italienska ”basi rosse”), befriade bondeområden där land exproprierades och fördelades till bönderna. Dessa väpnade röda fästen var grunden för skapandet av en motmakt. De fyllde funktionen att mobilisera och utbilda bönder. Strategin med röda fästen blev så framgångsrik, en sådan stark realitet att kommunistiska partiet och Internationalen var tvungna att ta hänsyn till den – till skillnad från arbetarbaserade linjen kring Li Lisan och de trogna Stalin, som motsatte sig Mao.
Men Potere Operaios inspiration kom också från de så kallade ”no-go”-zonerna på Nordirland, Free Derry och de befriade och självstyrda kvarteren i Belfast, dit italienarna gjorde en studieresa. ”Vi betonar att denna [irländska] ’modell’ är ett mycket mer berikande exempel för oss än [stadsgerillornas] Latinamerika”, skriver de i organisationens tidning.[10]
Med röda fästen syftar Potere Operaio på olika maktbaser (fabriker, universitet, proletära förorter) där arbetarklassen uppnått en styrkeposition att gå till angrepp utifrån och kunna försvara sig. Arbetarkvarteren och förorterna (proletära getton) sågs som den centrala platsen för klassens politiska sammansättning. Fabriks- och bostadskampen förbinds genom kampen om en inkomst, som i Potero Operaios version i förorterna innebär en direkt reappropriering av välståndet i samhället.
”Enandet i kampen, i fabriken och i gettot, är ett projekt som organisationen kan och måste lösa. Och stegen som behövs tas är uppenbara. I gettot, i denna avdelning i den sociala fabriken, kan enandet inte ske annat än genom att betona det omedelbara behovet av en lön, av en garanterad inkomst. Det kan inte ske annat än igenom en motattack, i ett konfronterande av de sociala kostnaderna, var än dessa framträder. Den form det måste ske igenom är igenom reappropriering: i en första fas är det inte en fråga om någon skala av appropriering, – om det till exempel vore bäst med en självreducering av eller bara ett våldsamt tillägnande av bostäder. De specifika formerna förenas till en taktik, till den nödvändighet som visar sig för stunden, till en komplex grad av klassmedvetande och till en grad av massbeväpning och skapandet av partiet.” [11]
På så sätt tar kravet på garanterad inkomst direkt ett språng, som ett legitimerande krav omvandlas det till en kamp för reappropriation i kvarteren och territoriet, ett skapande av nya allmänningar genom ockupationer, självreduktioner och hyresstrejker. Detta förutsätter att en territoriell organisering skapas, de röda fästena kräver en territoriell kontroll. Reappropriationskampanjer blir ett direkt angrepp på egendomsrätten och därigenom även dess garant, staten, och förutsätter därför att den territoriella organisationen kan skapa en militant struktur för både försvar och angrepp.
”I det ögonblick vi bekräftar den oersättbara funktionen som den territoriella avdelningen av Potere Operaio har, anser vi därför att dess aktioner måste utvecklas med syftet att rekuperera eller att skapa territoriella massorgan, kapabla att hantera proletariatets komplexa intresse inom territoriet.[…] Vi kallar dessa organ för Röda fästen. Det Röda fästet är inte ett försök att förutse lösningar på arbetarnas och proletärernas allmänna problem kring självstyre, det är inte heller bara kraften att intensifiera specifika och sektoriella motsättningar. Det Röda fästet är:
a) den plats där massavantgardet, arbetare och proletärer, förenar sig organisatoriskt, vilket skapar en sammankoppling mellan arbetsvägran i fabriken och samhällsappropriering, från arbetsvägran – garanterad inkomst – till en offensiv i en social attack mot arbetet:
b) projektet med en organisatorisk styrning genom den politiska lönen inom den komplexa terrängen, ett partiprojekt.[…]
c) ett beväpnat organ, kapabel att trovärdigt hantera attacken med rätt tekniska instrument för att kunna genomföra denna funktion.” [12]
Våldet är redan en realitet för livet i gettot. Vräkningar av de som inte kan betala hyran, stormningarna av bostadsockupationer och fascistiska provokationer krävde att de proletära fästena kunde försvara sig. Genom generaliserandet av kamperna genom de röda fästena stod konfrontationen dessutom inte längre mot enskilda företagsledare eller en enskild polisinsats, utan de partikulära kamperna förenas i en direkt konfrontation med statens struktur, med den offentliga ordningen. Klasskampen hade blivit insurrektionell.
Reappropriationskampanjerna, självförsvaret och attackerna, krävde organisering. De röda fästena (fabriksråd-kvarter-skola) var ett överskridande av uppdelning mellan massorganisation och politisk grupp, ett nytt sorts parti: partiet som kommunisters politiska initiativ, det vill säga möjligheten att koordinera och driva denna generaliserade kamp för att genomdriva kraven. Partiet i Potero Operaios bemärkelse sågs som nätverk av ett kommunistiskt massavantgarde, den militanta struktur som kunde ta ledningen för den spontana rörelsen genom politiska projekt. Dessa politiska projekt var möjligheten till att generalisera de partikulära kamperna, att förbinda dem och ur dem skapa en politisk sammansättning. Därigenom blev kravet på och genomdrivandet av en garanterad inkomst, dvs förbindandet av lönekampen, arbetsvägran och reapproprieringarna i en helhet, den praktik som partiet formerades igenom.
Kampen för generalisering är i denna bemärkelse “det centrala för att i det röda fästet ges ett erfarande av partiet, det är det fundamentala ögonblicket där partiets perspektiv skapas, om man med parti menar – som vi betraktar det – som en förening av den garanterade inkomsten med en massmilitarisering.” [13]
Röda fästet hade därigenom en viktig funktion i Potero Operaios partiteori, som möjligheten att centralisera (i bemärkelsen generalisera, sammanföra, koordinera, cirkulera och kommunicera) de partikulära kamperna och utveckla den form av massmilitans som krävdes för att garantera dessa praktiker. Det löpte därigenom en röd tråd från arbetsvägran och lönekampen i produktionen, reapproprieringarna inom reproduktionen, generaliserade till kravet på garanterad inkomst, formerandet av partiet genom den organisationsprocess som möjliggjorde rörelsens militarisering (det vill säga möjlighet att försvara reappropriationerna), koordinera kamperna och genomdriva den garanterade inkomsten, till att därigenom bli direkt insurrektionell för kommunismen, det vill säga människans befriande från arbetet.
”Det röda fästet är enheten av alla de moment av arbetarolydnad och vägran att underordnas som förenas i ett beväpnat partiprojekt”. [14] Denna uppfattning av det ”beväpnade partiet” som öppna röda fästen (basi rosse) utvecklades i kontrast till parallellt pågående diskussion bland fabriksmilitanter om klasskampens övergång till väpnad kamp, nämligen den om underjordiska röda brigader (brigate rosse), som fördes vid samma tid.
Lenins lektioner
Massvägran eller massmilitarisering, vilket ben skulle Potere Operaio stå på? Den teoretiska diskussionen inom Potere Operaio försökte hitta en lösning på de problem de stött på, den dualism som fanns inom organisationen. Masslinjen med arbetarautonomi och radikaliserad kapacitet till attack och försvar genom att agera en motmakt mot statens våld. Under Potere Operaios konvent i Rom 1972 var det spänt mellan förespråkarna av dessa två tendenser, mellan ”arbetarautonomi” och ”motmakt”. Skulle organisationen satsa på en breddning och uppgående i masskamperna i fabrikerna och prioritera de autonoma fabrikskommittéerna eller skulle de satsa på att utöka sin kapacitet att försvara sig och konfrontera staten. [15] Negri menar att Potere Operaios vändning till leninismen, till en återläsning av Lenin, var för att hitta en organisatorisk lösning på denna motsättning. ”För mig var leninismen priset vi fick betala för det italienska proletariatets politiska sammansättning. Det fanns inget sätt att tala politik annat än via leninism”, förklarar Negri i en intervju. [16]
Det handlade inte om någon okritisk återgång till Lenin, som hos de marxist-leninistiska partierna, utan att försöka analysera sitt behov av organisering utifrån hans metod. Det rörde sig enligt Negri om ett ”sökandet efter en organisationsteori, en modernisering av leninismen, en hel omläsning av leninismen, för att förstå inifrån hans teori den formidabla kraften i våra problem och därigenom vilken form organisationen som kunde vara möjlig i en helt annan klassammansättning och om en sorts leninistisk syntes passande vår tid var möjlig.” [17]
I sitt diskussionsunderlag till Potere Operaios tredje konferens om organisering, som trycktes i organisationens tidning under titeln Crisi dello Stato-piano (Planerstatens kris, 1971), skriver Negri: ”I denna bemärkelse så börjar vi [i Potere Operaio] idag skaffa oss många av de beståndsdelar som kännetecknar strukturen för ett leninistiskt revolutionärt parti. Särskilt i hur vi återigen börjar ge uttryck för relationen avantgarde och massa, mellan parti och massorganisation, som en grundläggande beståndsdel i programmet och organisationsformen […] För de nya revolutionära kadrernas miliser utgjorde [revolutionen] 1917 ett formidabelt bevis på den marxistiska metodens sanning, i den historiska fasen. Men vår leninism idag är något nytt, i en basal bemärkelse: den är ny för att den försöker verifiera en ny analys av ett nytt projekt som baseras på vår nuvarande klassammansättning”. [18]
På statsvetenskapliga institutionen i Padua året 1973 organiserade Negri seminarier om Lenin. I de trettiotre föreläsningarna, senare publicerad i boken La fabbrica della strategia. Trentatre Lezioni su Lenin (Strategifabriken. 33 lektioner om Lenin) försöker Negri lyfta vad en leninistisk metod är, att se vilken politisk organisering som motsvarar en viss sammansättning av arbetarklassen i fabrikerna. Lenins projekt utgick från de professionella yrkesarbetarna i Putilovverket i Sankt Petersburg, en av världens dåtida största fabriker samtidigt som fabriksarbetarklassen var en minoritet inom den ryska befolkningen, där flertalet var lantarbetare och bönder. Partiorganiseringen baserades på fabriken, den professionella yrkesarbetaren motsvarades av den professionella yrkesrevolutionären i partiet, fabriksavantgardet utövade i sin tur organisatorisk hegemoni över den feodalt organiserade bondeklassen. Med en leninistisk metod gällde det nu att se hur de fordistiskt organiserade massfabrikerna istället gett upphov till massarbetaren, vars masskamper skapade ett massavantgarde som skiljde sig från det tidigare professionella yrkesrevolutionära avantgardet i utformning och relationen till övriga samhälleliga klasser. Massavantgardet i fabrikerna utövade sin hegemoni över det breda proletariatet, alla former av lönearbete utspritt i hela samhället.[19]
Men de två linjerna inom Potere Operaio, om man skulle välja massmilitarisering i samhället eller masskamp i fabrikerna, gick inte att överbrygga, speciellt inte när masspraktikerna både i samhället och fabrikerna växte utanför organisationen. När Fiatfabriken Mirafiori i Turin ockuperades 1973 lämnade tendensen kring Negri som förespråkade arbetarautonomi och fabriksinterventioner Potere Operaio och gick upp i nätverket av autonoma fabrikskommittéer, Autonomia Operaia Organizzata (organiserad arbetarautonomi), baserad inom kemifabrikerna, maskinproduktionen och bilfabrikerna främst inom regionerna Veneto och Emilia-Romagna. Negris text ”Partito operaio contro il lavoro” (Arbetarpartiet mot arbetet, 1974), kan ses som en nyckeltext för arbetarautonomin. Återigen lyfter Negri vikten av att gå från autonom arbetarrörelse till en arbetarorganisation, ett parti. Detta menade Negri var Lenins projekt med att spåra en ”determinerande social formation”. Massindustriarbetar-subjektiviteten behövde nå en politisk organisatorisk form, en ny form av organisation adekvat för klassen.[20]
Men enandet kunde inte ske genom en extern organisation, som på Lenins tid, utan denna organisationsprocess skedde nu inifrån och underifrån produktionen. Tiden var nu redo för kommunism, i form av omedelbar appropriering av det välstånd kapitalismen ackumulerat, snarare än en återgång till socialismen, baserat på en högre, mer planerad organisationsform av lönearbetet.
Den politiska uppgiften nu var att förbinda fabrikskamperna med kamperna i den sociala terrängen. Lenins avantgarde måste kombineras med Rosa Luxemburgs massprotest. Massaktionerna måste utgå från att tillfredsställa arbetarklassens materiella behov och begär. Detta var det kommunistiska innehållet i absentism, sabotage och direkt appropriering, en masspraktik som skiljde sig från tidigare leninistiska partiers fokus på nå yttre representation och medvetande. Med ockupationen av Mirafiori visade en ny ung generation industriarbetare att de kunde lita på sin egen masskraft utan representation, autonomin har börjat skriva sin egna Vad gör göras? [21]
Operaismen och arbetarautonomin hade nu därför trätt in i en ny fas. Den första fasen på tidigt 60-tal var att lyfta en ”utbredd molekularitet av kamper” som i den andra fasen på sena 60-talet enades till ett parti. Nu som tredje fas behövde arbetarautonomin skapa egna institutioner av attack, kunna försvara approprieringen militant.
Den samhälleliga arbetaren
Partiet på Mirafiori blev inte början på en ny fas, snarare slutet på en våg av fabrikskamp. De stora fabrikerna påbörjade en process av omstrukturering, där arbete lades ut på underleverantörer, både i Italien och utomlands. Massarbetarna bröts upp som subjekt, utan att kamperna mattades av. De flyttade däremot ut ur fabriken. På Negris institution försökte man förstå klassammansättningens förändring, genom att en rad seminarier och skrifter om hur arbetskraften blev mångkulturell och internationell, om hur mindre manufakturer växte fram som använde en prekariserad och svartanställd arbetskraft, tjänste- och servicesektorns expansion, deltidsarbetande universitetsstudenternas flytande tillvaro och hemarbetets förändrade roll. Arbetarkamperna fortsatte, men i nya sektorer och utsprida över hela samhället. Operaisterna hade redan börjat analysera denna utveckling, hur samhället kom att utvecklas till en social fabrik. Negri beskriver förändringen som att ”värdeförmeringsprocessen (il processo di valorizzazione) utvecklas på det samhälleliga planet och integrerar olika utspridda arbetsprocesser, och underordnar dem reellt, men samtidigt lyckas de inte bryta cirkulationen av kamper, spridningen av ett arbetarmedvetande som ett materiellt element, i den klassens politiska sammansättning historiskt”. [22]
Det krävdes nu att förstå vilken form av subjektivitet detta skapade, som var större än bara fabriksarbetarna. Arbetarkamperna och de stigande reallönerna var en anledning, en annan var energikrisen 1973, som bröt ut i kölvattnet på Jom Kippurkriget mellan Israel och dess arabiska grannländer i oktober och den påföljande oljekrisen i december. De höjda levnadsomkostnaderna utlöste en rad priskamper i Italien 1974, där så kallade självreduktionskommittéer vägrade betala hela räkningarna och självreducerade priserna. Kommittéerna samlade in och betalade reducerade priser i kollektivtrafiken och sänkte elräkningarna, de hindrade militant vräkningar. Proletära ungdomsgrupper plankade in på biografer, genomförde kollektiva prisreduktions-aktioner mot stormarknader (spesa proletaria), hade gardespatrulleringar där de samlat gick till lokala arbetsgivare som anställde svart eller hade osäkra anställningar och tvingade fram bättre anställningsvillkor och löner. Detta löste upp Potere Operaios problemställning om prioriteringen på fabrikskamper eller territoriellt motmaktbyggande. Praktikerna flöt samman.
”Fabriksägarna lyckades att bryta upp massarbetarnas centrala position (la centralità dell’operaio massa) från ett materiellt perspektiv, men de lyckades däremot inte att bryta centraliteten av massarbetarnas politiska aktioner i territoriet, i den sammansatta produktionen, i reproduktionen, ur ett politiskt perspektiv” [23]
Den yngre generationen som hade anslutit sig till Potere Operaio behöll organisationsstrukturen, när den landsomfattande organisationen upplöstes. Kollektiven fortsatte att arbeta, nu under beteckningen Collettivi Politici Veneti per il Potere Operaio (CPV, Venetos politiska kollektiv för arbetarmakt). De började organisera sig utifrån stadsdelarna, staden och regionen, utifrån regionaltågslinjerna. [24]
I en första kommuniké från september 1974 (Prima circolare della commissione Politica dei Collettivi Politici Padovani) beskriver de hur de politiska kollektiven är indelade i stadsdelsgrupper, samordnade genom en fabrikskomission och politisk kommission. ”Områdskollektivet (il collettivo nella zona) framträder som celler av aktivister (nuclieo di militanti)” som genomför politiska interventioner och verkar utifrån det gemensamma kommunistiska programmet. ”Kollektiven är projekt organiserade i en aggregeringsprocess för en kommunistisk organisation” för att skapa ett ”homogent subjekt” bestående av ”yrkesrevolutionärer för partiet”, en kämpande kommunistisk ”subjektsfabrik”. [25]
I en senare kommuniké från oktober 1976, L’illegalià di massa fonda l’unità del proletariato attorno a un programma di partito (Massillegalitet lägger grunden för proletär enhet kring ett partiprogram) beskriver CPV att ambitionen är att basera ett kommunistiskt program på den samhälleliga olydnaden (insubordinazione sociale), som blir rörelsens stridsrop (parola d’ordine). Den ekonomiska kris Italien befinner sig i är kapitalägarnas kris, en kris för kapitalets kommando över samhället och de politiska klassrelationerna, som de omorganiserar genom användandet av inflationen och energiomställning från oljeberoende till kärnkraft. Som en del av kapitalets attack mot industriarbetarklassen ingår att omorganisera fabrikerna och hålla dem separerade, både internationellt, små arbetsplatser från stora och mellan arbetsplatserna och samhället. Detta isolerar det fackliga arbetet, arbetsplatskampen och strejkerna. Fackföreningarna kan därigenom sammansätta den nya arbetarklassen. [26]
Det kommunistiska projektet innebär därigenom att förbinda de olika terrängerna, verka i det ”utspridda nätverket av industriarbetar- och proletära subjektiviteter”. Genom den ökade rörligheten mellan fabrikerna, i territoriet, sker redan en ”socialisering av utspridda massarbetarkamper”. Det innebär en förskjutning från en industriarbetarcentralitet (centralità della fabrica) till en centralitet över hela territoriet (centralità su tutto il territorio). Efter fabrikskampen öppnas därför en period av inbördeskrig (guerra civile). [27] Det nya arbetarklassubjekt som framträder i detta utspridda produktiva samhällslandskap är en samhällelig arbetare (operaia sociale). ”Territoriet betyder för oss huvudplatsen (luogo principale) för utvecklandet av det kommunistiska programmet, för att utveckla den samhälleliga arbetarens massillegalitet…” [28]
CPV betonar att territoriet inte ska användas som uppräkning sociala kategorier (unga, kvinnor, studenter, fabriksarbetare) utan ses politiskt som ett område för nysammansättning av arbetarklassen. Det är en terräng för både produktion och reproduktion, där kamper sker utifrån ”politiska och sociala begär”. Dessa nya masspraktiker uttrycker sig som proletariatets territoriella kontroll mot maktens försök att styra över det. Annorlunda uttryckt, som en utspridd massillegalitet, en samhällsolydnad. Det är där CPV:s områdeskoordinering (coordinamento di zona) kommer in. Genom arbetargarden (le ronde operaie), som går mellan fabrikerna och gör aktioner, försöker CPV bryta uppdelningen mellan arbetare. De nya unga skikten prekariserade proletärer (proletariato precario) tar över ledningen över arbetarklassens nysammansättning. Lönekampen samsas nu med andra politiska kamper över priser (från bostadskamper till priset på maten i universitetsmatsalarna). [29] ”Våra aktioner handlar alltid om att rekuperera och nysammansätta (ricuperare e ricomporre), genom en politisk kamp inom rörelsen [av samhällskamper], […], inom hela territoriet.” [30]
Vilket parti?
Det har nu passerat bortåt 50 år från sjuttiotalets nyleninistiska teoretiserande över till vår tid. Lika lång tid som det hade passerat från ryska revolutionen till de italienska autonoma organisationsdiskussionerna. Mycket har förändrats. Masskamperna har inte på 50 år haft industriarbetarna som drivande centralt subjekt. Snarare tvingar dagens sociala kamperna sig in på arbetsplatserna. Först tas torgen, sedan tränger de in i fabrikerna.
Bevins, Broder, Arthur Borriello och Anton Jäger lyfter alla svårigheterna i dagens sociala protestvågor att nå kontinuerliga segrar, bilda varaktiga institutioner och ha reformförslag att kräva. De menar att horisontaliteten i protesterna har blivit ett hinder för politisk förändring, som snarare bara öppnar för reaktionära partier att ta det politiska utrymme som uppstår. De förespråkar istället en återgång till masspartierna och massfackföreningarnas organisationsformer. Det krävs klassiska fastare folkrörelsestrukturer inriktad på delegation och representation, med en tydlig uttalad arbetsdelning, för att kunna genomdriva hållbara strukturer. Problemet består i att de hoppar över vilket subjekt en sådan organisering byggde på: massarbetaren. Med avindustrialiseringen och globaliseringen av produktionen har fabriksarbetarna fortsatt förlora sin centralitet. Istället ser vi folkrörelser, fackföreningar och partier av alla färger tappa medlemmar. De operaistiska och autonoma diskussionerna på 60- och 70-talet påminner däremot om ett annat sätt att närma sig massarbetarnas kris. Återläsandet av Lenin gjordes inte för att anakronistiskt återskapa bolsjevikernas organisationsmodell, utan för att hitta verktyg hur Lenin använde sig av en analys av produktionen för att spåra en determinerande social formation som kunde verka i sin tids kamper och sammansätta klassen politiskt. Efter Potere Operaios sammanbrott uppstod en hel mikrogalax av små autonoma ”partier” (autonomia organizzata) som verkade i den utspridda rörelsen av sociala kamper (autonomia diffusa). Dessa partiers projekt var att förbinda delar av rörelsen, kamperna, protestvågorna och lyfta fram krav och söka enhet. [31] Men det krävde också ett politiskt nytänkande kring det subjekt i produktionen som kunde spela en roll i detta: den samhälleliga arbetaren. Antonio Negri försökte hela sitt liv vidareutveckla dessa teorier i föreställningen om multituden, en enhet baserad på en produktiv mångfald, som sökte en organisationsform inifrån och underifrån. Horisontalitet och organisering ska inte ses som varandras motpoler, utan varje organisering, varje tids parti ”av en ny typ” måste lära sig befinna sig i proteströrelserna och läsa samhällets tendenser, för att kunna ha relevans och ge dessa en kontinuitet, krav och möjlighet att nå permanenta segrar. Vad skulle det sociala partiet innebära idag?
Fotnoter:
[1] David Broder, The Autumn and Fall of Italian Workerism, Catalyst vol 3, nr 4, vinter 2020.
[2] För en historisk genomgång av operaismen, se Steve Wright, Stormning Heaven: Class Composition and Struggle in Italian Autonomist Marxism, Pluto Press 2002; Nanni Balestrini och Primo Moroni The Golden Horde, Seagull Books 2023 samt Gigi Roggero, Italian Operaismo, Genealogy, History and Method, MIT Press 2023.
[3] För en genomgång av Trontis teoretiska utveckling, se Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019, Steve Wright, Stormning Heaven: Class Composition and Struggle in Italian Autonomist Marxism, Pluto Press 2002 samt Aberto Toscano Chronicles of insurrection: Tronti, Negri and the Subject of Antagonism, i Lorenzo Chiesa and Alberto Toscano (ed), The Italian Difference: between nihilism and biopolitics, Re.press Melbourne 2009.
[4] Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019, sid 93.
[5] Mario Tronti, Workers and Capital, Verso books 2019, sid 66f. Svensk översättning: Mario Tronti, Lenin i England, Brand 2, 2017.
[6] Om Antonio Negris politiska utveckling, se Mathias Wåg, Negri på barrikaderna i Arbetarhistoria nr 177-178, 2021.
[7] Potere Operaio, Alle avanguardie per il partito, Edizioni politiche, december 1970, sid 5.
[8] Ibid, sid 5.
[9] Ibid, sid 76ff.
[10] Potere Operaio, Proletari, é la guerra di classe!, nr 47-48, maj-juni 1972, sid 4.
[11] Potere Operaio, Dal ghetto alla base rossa, dalla base rossa al partito, nr 49, juni 72, sid 5.
[12] Potere Operaio, Lotta di classe, lotta per il potere: Proposta di documento nazionale sulla scandenze (febbraio ´72), nr 47-48, maj-juni 1972, sid 10.
[13] Potere Operaio, Dal ghetto alla base rossa, dalla base rossa al partito, nr 49, juni 72, sid 5.
[14] Ibid, sid 5.
[15] Antonio Negri, Paolo Pozzi (red), Roberta Tomassini (red), Dall’operaio massa all’operaio sociale. Intervista sull’operaismo, Ombre Corte 2007, sid 111ff.
[16] Citat från intervju med Giorgio Bocca, återges i Michael Hardt, Into the Factory: Negri’s Lenin and the Subjective Caesure (1968-73), i Timothy S Murphy och Abdul-Karim Mustapha (red), The philosophy of Antonio Negri: Resistance in Practice, Pluto Press 2005, s 13.
[17] Antonio Negri, Paolo Pozzi (red), Roberta Tomassini (red), Dall’operaio massa all’operaio sociale. Intervista sull’operaismo, Ombre Corte 2007, sid 111ff.
[18] Antonio Negri, Crisis of the Planner-State: Communism and Revolutionary Organization (1971), i Antonio Negri, Books for burning: Between Civil War and Democracy in 1970s Italy, Verso books 2005, sid 35.
[19] Antonio Negri, Factory of Strategy: Thirty-Three Lessons on Lenin, Columbia University Press 2014.
[20] Antonio Negri, Workers’ Party against Work (1973), i Antonio Negri, Books for burning: Between Civil War and Democracy in 1970s Italy, Verso books 2005.
[21] Antonio Negri, One Step Forward, Two Steps Back (1973), i Antonio Negri, Working Class Autonomy and the Crisis, Red Notes book. Se https://libcom.org/article/working-class-autonomy-and-crisis-red-notes samt https://antonionegriinenglish.wordpress.com/2010/08/03/one-step-forward-two-steps-back/
[22] Antonio Negri, Paolo Pozzi (red), Roberta Tomassini (red), Dall’operaio massa all’operaio sociale. Intervista sull’operaismo, Ombre Corte 2007, sid 140.
[23] Ibid, sid 140.
[24] Se Marcello Tarì, Il ghiacco era sottile: Per una storia dell’Autonomia, Derive Approdi, 2012 och Giacomo Despali, Piero Despali, Mimmo Sersante (red), Gli Autonomi. Storia dei collettivi politici veneti per il potere operaio, Derive Approdi 2019.
[25] Prima circolare della commissione Politica dei Collettivi Politici Padovani, i Giacomo Despali, Piero Despali, Mimmo Sersante (red), Gli Autonomi. Storia dei collettivi politici veneti per il potere operaio, Derive Approdi 2019, sid 205 ff.
[26] L’illegalià di massa fonda l’unità del proletariato attorno a un programma di partito i Giacomo Despali, Piero Despali, Mimmo Sersante (red), Gli Autonomi. Storia dei collettivi politici veneti per il potere operaio, Derive Approdi 2019, sid 212 ff. Urspringligen publicerat i Per il potere operaio, nr 2, oktober 1976, sid 10.
[27] Ibid, sid 215.
[28] Ibid, sid 215.
[29] Ibid, sid 222.
[30] Ibid, sid 225.
[31] För denna diskussion, se Steve Wright, A Party of Autonomy? i Timothy S Murphy och Abdul-Karim Mustapha (red), The philosophy of Antonio Negri: Resistance in Practice, Pluto Press 2005.