Under FN:s miljöforum +50 i Stockholm stod det klart att klimatfrågan har hamnat i stiltje. Inga politiker eller partier ville lyfta fram toppmötet, trots Sverige var värdland. Istället liknande det en företagsmässa, där de politiska talen lyfte behoven av ett privat-offentligt partnerskap i klimatfrågan. Klimatet har blivit en rent teknisk – och i förlängningen teknokratisk fråga – som ska hållas borta från valrörelsen, där den riskerar att skrämma iväg väljare. Med det nya världsläget, den unipolära världens sammanfall, kommer klimattoppmötena spela allt mindre betydelse och COP-avtalen bara att vara tomma ord på papper, utan bindande krav.
På Folkets forum på ABF-huset, där miljö- och klimatrörelsen mötte internationella solidaritetsrörelser och fredsorganisationer, fördes en annan diskussion: behöver klimatrörelsen i det här läget radikaliseras? Det är lönlöst att fortsätta bara vädja till politikerna att lyssna på forskningen. Politikerna vet vad forskningen säger, men har räknat ut politikens roll i omställningen. Rörelsekonflikten syntes tydligt under Fridays for futures demonstration, där aktionsnätet Återställ våtmarker (som vuxit fram ur Extinction rebellion) blockerade skolmarschen tillfälligt med budskapet att även demonstranterna, inte bara politikerna, måste sluta med sitt blah blah blah-prat. Om alla 5 000 demonstrationsdeltagare istället hade satt sig ner i vägen hade klimatstrejken fått en helt annan effekt. Det behövs olydnad, handling.
Men hur ska klimatrörelsen radikaliseras? Mer militanta metoder? Mer olydnad? Riktad mot vilka? I Tyskland diskuteras behovet av att övergå i ”fredliga sabotage”. Andreas Malms How to blow up a pipeline förespråkar direkta aktioner mot fossilekonomins infrastruktur. Nya aktivistnätverk har sällat sig till Extinction rebellion, såsom svenska Återställ våtmarker, tyska Letze Generation och brittiska Insulate Britain, i att blockera vägar och centrala stadskärnor. Nätverket Pull the plug försökte under toppmötet peka ut klimatets fiender i en ”störig stadsvandring”, ”klimatets fiender har adresser”, i ett ”naming and shaming”.
Under samtalen om klimatrörelsens framtid på Folkets forum diskuterades dessa metoder livligt. Kritikerna varnade för att sådana metoder (blockader, utpekanden, sabotage) skulle skrämma bort sympatisörer och göra det enklare för högern att förkasta klimatfrågan. Speciellt inte när de populistiska utspelen som görs från höger till vänster om de stigande bränslepriserna behandlar klimataktivismen som ett hot eller problematisk.
Populismen har visat sig vara ett stort problem för att driva klimatfrågan. Kan lösningen vara att bemöta populismen med populism? I en tidigare text har jag skissat på möjligheten till en klimatpopulism. Här kommer jag utifrån diskussionerna på Folkets forum följa ett annat spår: om vikten av en militant populism.
Det kan tyckas märkligt att föra samman militans och populism. Rent av omöjligt. De är ju varandras motsatser, det ena kännetecknet för en grupp som springer före, som radikaliseras, som går längre än alla andra och drar en långtgående konsekvens. Det andra som en folklighet, nått som går hem i stugorna, ett muttrande över det som sticker ut och avviker, ett massfenomen. Där militansen blir kalkylerande och hemlig mot populismens sunda förnuft och galopperande känslor. Det provocerande mot det populära.
Kan motsatserna förenas? De måste det. Om sociala protester ska kunna orsaka förändringar i en tid när politiken slutat lyssna och kastat in handduken.
Vad är egentligen populism? För vänsterteoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe är det något väldigt basalt för all politik: att återskapa en politisk dimension genom att utse en fiende, en motpart, och finna vänner, bilda breda allianser mot den motparten. Populism är grupperandet av block, där grupper knyts samman i en gemensam motsättning. Laclau och Mouffe tar upp Carl Schmitts uppdelning i det politiskas två beståndsdelar; uppdelningen i vänner och fiender, en antagonistisk motsättning. Populismen för Laclau och Mouffe är inte politikens död, antipolitiska utspel av karismatiska personligheter, utan snarare politikens återkomst, efter en lång period av individualiserad postpolitik där allt har handlat om personliga val. Det är de kollektiva motsättningarnas återkomst som motor i det politiska, efter en lång nyliberal epok.
Kollektiva aktioner är inte nödvändigtvis politiska, men måste vara vårt mål att de blir politiska: att de lyfter fram en motsättning där en fiende pekas ut och allianser byggs. Det handlar om att skapa konflikt och konsensus samtidigt. En konflikt mot fossilkapitalet och samtidigt dra in fler och fler i den konflikten, att samla flera olika intressen mot samma fiende. Slår aktioner mot eller drabbar de som vi vill alliera oss med och är oklara i att peka ut vilken motståndare vi har, är det inte lyckade aktioner.
En av paneldeltagarna under Folkets forum uttryckte det så här: en femtedel är klimatförnekare och kommer aldrig att stödja en klimatomställning, en femtedel ser klimatfrågan som akut och en klimatomställning som brådskande. Tre femtedelar vet inte vad de själva tycker, prioriterar inte frågan eller har någon klar åsikt. De kan både vara oroliga för att en klimatomställning kommer att kosta dem mycket och innebära en stor förändring i deras liv, och samtidigt vara oroliga för klimatförändringarna. Frågan är vilka som kommer vinna dessa mellangruppers stöd. Detta konstaterande är inte en klassanalys, en analys av materiella eller sociala skäl till varför folk har dessa åsikter. Utan denna frågeställning handlar om hur en klimatpolitik eller en klimataktivism måste se att den är en agerande minoritet som måste vinna en majoritets stöd.
Frances Fox Piven och Richard Cloward utvecklar i boken Poor peoples movements (1977) en teori om hur resurssvaga rörelser kan genom störningar försätta en institution i kris och tvinga den att agera. Det är en dissensuspolitik som hotar att bryta upp majoriteter, lösa upp koalitioner, och på så sätt tvinga partier att agera för att förhindra den upplösningen. ”Den sorts logik som krävs för att vinna i valkampanjer skiljer sig från logiken för rörelsepolitik att vinna. Om man har ett tvåpartisystem [i vårt fall: ett tvåblocksystem] och vill vinna val, måste man vara en majoritet. Och för att skapa en majoritet måste man bygga koalitioner och allianser mellan olika grupper. Valkampanjernas magi är att föra samman dessa grupper genom att hitta frågor, retorik och en stämning som förenar dem”. Det de sociala rörelserna har att hota med är att skapa splittring och polarisering, genom att agera och agitera fram ”militanta bojkotter, sittblockader, trafikblockader och hyresstrejker” tvingar de partierna som strävar efter konsensus till förhandling – eller repression – för att inte institutionerna ska hamna i kris. “Störande protester har en kommunikativ makt, kapaciteten att – genom dramat med trotsiga aktioner och de konflikter de provocerar fram – att uppvisa en vision av världen som skiljer sig från den härskande klassens propaganda och kan politisera miljontals väljare”, skriver de i Poor peoples movements.
Det är lätt att se hur en stor del av klimataktivismen faller inom Piven-Clowards taktik. Sådana klimataktioner har sina styrkor, men också sina svagheter. Att blockera en central väg i stan pekar inte ut en fiende, någon ansvarig. Det strävar inte heller till att mobilisera ett stöd. De som utsätts för aktionen är inte de som bär ansvaret för fossilkapitalismen eller kan se sig själva i en position att kunna besluta över det fossila systemet. De föses snarare ihop med fossilkapitalet som en del av problemet, snarare än några som måste vinnas över i en gemensam konflikt mot en gemensam motståndare. Innerstadsblockaderna är en metod för att skapa störningar i vardagen, att vara ett irritationsmoment som hela tiden sätter ett finger på ett problem. Och de skapar spänningar i ett mitten-vänsterblock, men frågan är om de öppnar för förhandlingar med dessa. Dessutom finns risken störningarna kan användas av motståndaren för att isolera klimataktivisterna och marginalisera den fråga aktivisterna vill väcka, om dessa inte försöker se hur de ska skapa större stöd och bredare allianser kring frågorna. Repressionen ligger närmare än förhandlingen.
En samtida strategidiskussion som Piven-Clowards var den som communityorganisatören Saul Alinsky förde i Rules for radicals (1971). Även Alinskys taktiker bygger på agiterande organisatörer som får till stånd en militant aktivism, men syftet är inte främst att störa, utan att ena lokalsamhället mot en gemensam fiende. Alinskys råd vilar på två ben: hur man ska lyckas isolera en fiende från dess allierade, och hur man ska lyckas bygga samlingar, nätverk och koalitioner mot fienden. Antagonism och konsensus som parallella processer. Genom att välja ut enskilda företag, som exempelvis slumvärdar eller sviniga arbetsköpare, var aktionernas mål att få andra företag, hyresvärdar och arbetsköpare, att distansera sig från den kampanjen riktades mot, av oro att själva utsättas för en liknande kampanj. Alinsky betonar i flera av sina råd att kampanjerna måste vara lokalt förankrade och ha stöd, de får inte gå utanför de berördas kunskap eller känslor. En bra taktik är en sån de berörda gillar, tycker är kul och rätt, som känns ny och fräsch, inte repetitiv och tjatig. En stor del av organisatörernas uppgift är att göra kampanjerna populära, att skapa deltagande och större bredd, hos de utsatta. På så sätt kan en resurslösa vinna mot en resursstark motståndare. Alinskys metod är en militant populism.
Aktionerna som utpekar en motståndare behöver inte vara angrepp – faktum är att de ofta är effektivare när de är ett försvar – av ett community, ett naturområde, en utsatt grupp att det är motståndaren som angriper. Aktioner som försvar av områden, som samiska renbetesområdet i Gallok eller Ojnareskogen, eller ta Valle di Susa i Italien, ZAD i Frankrike eller Ungdomshuset i Köpenhamn, kan få omfattande stöd, eftersom det är tydligt vilka som är parterna, vilka som angriper och vilka som försvarar. Men även ”attacker”, som Ende Geländes blockader av kolgruvor, Folk mot fossilgas blockader av energihamnen i Göteborg eller Extinction Rebellions kajakblockad av två oljetankfartyg i Göteborg kan mobilisera brett stöd, genom att de enbart drabbar fossilkapitalets aktörer, en tydlig och lättförståelig fiendebild.
Aktioners stöd har inte med vilka metoder som väljs, om de är fredliga eller militanta, ickevåldsliga eller konfrontativa, lagföljande eller olydiga, utan just utifrån denna förmåga att skapa konflikt och konsensus, om de har en tydlig motpart (som drabbas aktionen) och knyter alliansen (med alla som drabbas av motpartens agerande). En diskussion om effektiva militanta aktioner har därför mycket att lära av Laclau och Mouffes diskussioner om populism. En militant populism, nog är det denna väg klimatradikaliseringen måste gå om den ska lyckas.
Publicerad i Allt åt allas tidning Svärm, juni 2022.