”Jag vill heller inte att det ska anses förmätet att en man av låg och ringa härkomst vågar avhandla och sätta upp regler för hur furstar bör reagera. Ty likt de landskapstecknare, som måste stå nere på slätten för att kunna betrakta bergen och andra högt belägna orter och som går upp i bergen för att bättre kunna iaktta slätterna, bör man vara furste för att rätt lära känna folkets natur och vara av folket för att rätt kunna förstå furstarnas karaktär”. (Niccolò Machiavelli, Fursten, 1513)

Vad menar Mario Tronti själv är de viktigaste lärdomarna från hans bok Operai e capitale? På ett seminarium på Sapienzauniversitetet i Rom för tio år sedan, då boken fyllde 40 år, räknade Tronti upp fyra punkter. Den första och viktigaste var vikten av ett arbetarperspektiv, en utgångspunkt att betrakta kapitalet ifrån. Likt Machiavellis skildring av fursten måste kapitalet betraktas från arbetarnas synvinkel. Ingenstans i Trontis skrifter är Georg Lukács ”Historia och klassmedvetande” (1923) så närvarande – även om Trontis politiska slutsatser tar en annan vändning än Lukacs ideologikritik. Likt Lukács betonar Tronti proletariatets ståndpunkt, ställning och perspektiv (som det omväxlande heter i svenska översättningen av HoK, Tronti använder beteckningen ”il punto di vista”) som central för att förstå kapitalismen. Det är bara ur en viss synvinkel eller partiellt perspektiv man kan se helheten. Totalitetens eller det universellas bild av sig själv däremot är alltid falsk, alltid ideologisk. Arbetarklassens partiella perspektiv inifrån produktionsprocessen är däremot nyckeln för att avmystifiera – och angripa – totaliteten.

Marx ideologikritik

Likt Althusser menade Tronti i texten Marx igår och idag (Mondo Nuovo, 1962) att Marx skrifter kan delas in i två kategorier, de tidiga som inriktas på en kritik av den borgerliga ideologin (till exempel kritiken av hegelianismen i de Ekonomisk-filosofiska manuskripten, 1844) och de senare som utvecklar en vetenskaplig analys av kapitalismen. Tronti kritiserade den samtida nya vänsterns ovana att stanna vid de tidigare skrifterna och enbart betona Marx teori om alienation av den mänskliga essensen, istället för att läsa Kapitalet och analysera den moderna kapitalismen. En kritik av den borgerliga ideologin måste baseras på analysen av kapitalet, det går inte att gå den motsatta vägen. Den yngre Marx måste läsas genom den äldre.

Marx väg var att gå från determinerande abstraktioner (arbetsdelning, värde, pengar) till det ”levda gemensamma” (insieme vivente) (folk, nation, stat, världsmarknad). Tronti menade att analysmässigt röra sig samma väg nu (det vill säga, tidigt sextiotal) innebar att gå från de determinerande abstraktionerna (alienerat arbete, förändringar i kapitalets organiska sammansättning, värde i oligopoliska kapitalet) till den konkreta nutiden (folk, demokrati, nykapitalistisk politisk stat, internationell klasskamp). Ideologin får inte ses som ett medvetet val för att dölja exploatering, utan är en objektiv reell process av exploatering.

Det är först efter kapitalanalysen man kan ta till ideologikritiken, det vill säga göra upp med ideologin som en mystifierad reflektion av klasskampen (och därigenom borgerlig). Den borgerliga sociologin och reformismen försökte analysmässigt gå motsatt väg. Marxismens uppgift är förstöra varje ideologi, det borgerliga perspektivet på det borgerliga samhället.

Den borgerliga ideologins ambition att uttrycka ett universellt helhetsperspektiv – som människa, samhälle, stat – leder i själva verket till en partiell analys och missar helheten. Trontis inledning till Operai e capitale (Arbetare och kapital), La linea di condotta (typ: tillvägagångssättet, riktlinjen) skriven 1966 beskriver det perspektivskifte han gör i sin kapitalismkritik och Marxläsning i boken. Mot den borgerliga mystifierande ideologin ställer Tronti det proletära perspektivet, det han kallar arbetarvetenskapen. Arbetarvetenskapen är teori, aldrig ideologi. Arbetarteorin innebär att utveckla teori underifrån och betrakta allt teoretiskt ur ett arbetarperspektiv. Arbetarvetenskapen kan inte ses som ett självständigt moment, utan kunskapen är alltid knuten till kamp. Det är i klasskampen teori kan produceras, tätt förbunden med det antagonistiska motståndet mot kapitalet. ”Att verkligen veta är att verkligen hata”, konstaterar Tronti.

Arbetarklassen har inget behov av ideologi på grund av dess existens som klass, det vill säga en antagonistisk realitet inom kapitalistiska systemet. Arbetarperspektivet handlar inte om att ha andra erfarenheter än kapitalet, en ”sanning” för arbetarna och en annan för kapitalet, utan snarare att den borgerliga ideologin mystifierar arbetarklassens funktion i produktionen, döljer exploateringen och maktutövningen. Ideologin är inte falsk, den är en faktisk funktion av världen, så som den kommer att framstå på det sätt kapitalismen fungerar. Den ger en mystifierad beskrivning av vad som sker. Den kritiska granskning som görs av den borgerliga ideologin, framträdelseformen, görs genom ett avmystifierade – genom att betrakta processerna och abstraktionerna ur arbetarperspektivet, se vad de innebär för arbetarklassen. Då kommer exploateringen, antagonismen, motsättningarna och kampmöjligheterna tydligare att framträda i de strukturer som annars ses som objektiva, universella, ahistoriska, naturliga eller neutrala. (Cleavers Att läsa Kapitalet politiskt bygger helt på denna teori från Tronti om arbetarperspektivet, att läsa Kapitalet ur en proletär synvinkel.)

Arbetarklassens taktik är inte fastslagen för evigt, utan snarare något som måste uppfinnas dagligen. Arbetarteorin måste därför konstant vara i rörelse, finnas i kamperna. Den måste bryta med historiska föreställningar. Den kan inte heller utgå från en modell om ett framtida samhälle eller utopi, en vanlig ovana i den borgerliga ideologin, utan måste utgå från reella kamper och motsättningar.

Det gäller att hålla ett öppet sinne utan att fastna i dogmatism eller de marxistiska klassikerna – när marxismen blir ideologi blir det en borgerlig mystifiering. ”Ansatsen att försöka hitta en annan väg till Indien och därigenom upptäcka en ny kontinent, ligger mycket närmare det faktiska sätt som vi måste fortsätta på”. Undersökningen måste vara öppen och kapabel att känna igen en ny kraft när den visar sig. ”Man kan finna gatstenar som är mer värda än gruvornas guldklimpar” – dagens kamper kan ge mer att studera än att läsa Marx och Lenin.

Förutse och följa

Arbetarvetenskapen följer två linjer: förutse (anticipare) och följa (seguire). Anticipare innebär att se det som är i utveckling, kunna se flera saker i ett, se arbetarperspektivet i en fråga. Seguire innebär att agera, röra sig på den reella nivån av sociala relationer, kamper och materiella krafter och kunna ta tillfället när det ges. Att förutse och kunna följa tendenserna av en objektiv rörelse inom kapitalismen, det vill säga Marx (analysen av tendensen) och Lenin (interventionen). ”Det handlar alltid om dessa två saker, förutseende och följande, prognos och kontroll, idéer och vilja till handling, visdom och skicklighet, framsynthet och det konkreta/pragmatism, har alltid setts som åtskilda, separerade till olika personer”.

Arbetarvetenskapens studier av tendenserna inom kapitalismen har ett offensivt syfte för kampen: ”Att förutse kapitalets utveckling innebär inte att underkasta sig dess järnlagar: det betyder att ta en viss färdväg, vänta vid en viss punkt med de kraftfullaste vapnen, och där angripa [kapitalet] för att krossa det”. Poängen är att använda kapitalets interna motsättningar, inte att lösa dem. Genom att förutse kapitalets objektiva utveckling kan kamperna blockera detta steg/denna utveckling och försätta kapitalismen i kris. Det gäller att kunna ta tillfället när det uppkommer: ”Den 6 november är för tidigt, den 8 november för sent” (Lenin).

De vapen och metoder arbetarna kan ta till ”i ett fientligt samhälle” går inte att välja fritt, utan hämtas från det som ligger till hands. ”De proletära revolternas vapen har alltid hämtats från bossarnas arsenal”. Arbetarklassen är ju inom kapitalet det ”enda levande aktiva produktiva elementet”, som potentiellt redan har produktionsmedlen (vapnen) i våra händer.

Reformismen – när arbetarteorin blir ideologi

Reformismen måste ses som en ”ideologisering” av arbetarklassens teori, det vill säga mystifierande och borgerlig. Även marxismen, som borgerlig ideologi, behöver därigenom avmystifieras och avideologiseras. Men detta bemötande av vulgärmarxismen går inte att göra genom en ren marxexeges, en strävan efter en ”korrekt” marxläsning. En marxsk avmystifiering måste ske genom att teorin under rätt omständigheter blir en materiell kraft – men en revolutionär teori är inte möjlig utan en revolutionär rörelse. Teorin måste återupptäcka de subversiva krafterna inom kapitalismen, medvetandegöra dem och ge en ”materiellt organiserad form” åt de objektiva revolutionära uttrycken. Det är den arbetarmakten underifrån som kan bli en avmystifiering av marxismen. Det viktiga motståndet mot vulgärmarxismen/vulgärekonomin menar Tronti blir därför snarare att bemöta arbetarrörelsens vulgärpolitik (reformismen) än ideologikritik och teoretisk polemik. Den interna kritiken måste uttryckas genom en extern kamp mot klassfienden snarare än intern debatt. Och följaktligen, den interna kritiken av marxismen (reformismen, arbetarideologi) måste uttryckas som en extern kritik mot den borgerliga ideologin. Ideologikritiken är sekundär och baseras på kampen mot klassfienden.

Att bryta sig ur arbetarrörelsens kris krävde därför att även göra upp med marxismens förborgerligade former, att marxismen hade blivit ideologi eller enbart rörde sig på ideologikritiken och kulturkampens nivå. Tronti citerar Michand, ”Vår nutid har återvänt till en ideologisk situation som i viss grad är förmarxistisk”. Att lämna en förmarxistisk position krävde inte bara ett läsande av Marx mot vår tid, utan även ett läsande av Lenin mot vår tid, ett språng från ideologi till politisk praktik. Bara genom språnget till den politiska praktiken kunde teorin avideologiseras. Analyserandet av den nutida kapitalismen måste leda till teori för proletariatet: ett konkret minimiprogram för arbetarrörelsen, menade Tronti.

En förmarxistisk tid

Det är kanske här vi kan börja läsa Tronti igen, 50 år efter Operai e capitale. Befinner vi oss inte återigen i en förmarxistisk tid – om vi ser till de dominerande analyserna inom vänstern, arbetarrörelsen och bland de sociala rörelserna?

Sedan globaliseringsrörelsen (1999-2005) och krisrevolterna (2011- ) har vi sett en våg revolter, politikerförakt, bank/penninga/arbetskritik, nyvaknad antisemitism, nyantiimperalism/USA-hat under geopolitikens täckmantel, protester mot nykolonialism, kulturell appropriering och välfärdsutplundring – som alla bär på antikapitalistiska fröer, men som ur ett marxistiskt perspektiv är ofullständiga, förvridna och tydligt förmarxistiska i sin form (ideologikritik eller enbart kritik av vissa av kapitalismens framträdelseformer, vissa former av kapital, utan helhetskritik, konspirativ personifiering av kapitalet och så vidare). Dessa kamper rymmer både en potential, genom att vara uttryck för faktisk antagonism inom systemet, och ett problem, genom sin mystifierande syn på var motsättningen står. En ny marxsk avmystifiering krävs, men det är inte ett teoretiskt, intellektuellt rent ideologikritisk projekt eller en kulturkamp, utan att befinna sig i kamperna och stärka en avmystifierande antagonism riktad mot kapitalet, baserad på vår position i produktionen. Den vänster idag som snöat in på vulgärgramscianism, kulturkamp och ideologikritik behöver återvända till en ”vetenskaplig” analys av kapitalismen, och först på den grunden börja analysera den borgerliga ideologin.

I nästa blogginlägg ser vi närmare på Trontis Kapitaletläsning. Förhoppningsvis kommer det förtydliga hur Trontis arbetarperspektiv berikade hans kapitalanalys.